Författararkiv: Kjell Östberg

En avreglerad socialdemokrati

Åsa Linderborg och Kjell Östberg

I. Socialdemokratin och vänstern

I hundra år har den socialistiska vänstern kritiserat den svenska socialdemokratin för klassförräderi, svikna prioriteringar, glömda ideal och diverse annat ont. Och socialdemokratin har lugnt svarat, att titta på vad vi gjort: Vi har demokratiserat Sverige; vi tog landet ur 1930-talskrisen; vi byggde världens starkaste välfärdsstat; vi sanerade ekonomin efter 1990-talets krascher och vi räddade välfärden. Vi har visat vad handlingskraft, målmedvetenhet, ansvarskännande och en känsla för realiteter vill säga.

Hösten 2005 samlas det socialdemokratiska partiet till kongress i Malmö. Det är, trots vikande opinionssiffror och en kritiserad partiledare, ett parti med stort självförtroende, om man ska tro kongresshandlingarna: Under de senaste tio åren har vi moderniserat och förbättrat välfärden, är det sammanfattande budskapet.

Intressant nog har partæiets politik så som den presenteras i kongresshandlingarna en tydligare vänsterprofil än på länge. I de riktlinjer som partistyrelsen vill ska antas av kongressen krävs att välfärden i huvudsak ska ske i offentlig regi och vinstintressen hållas tillbaka. Det sägs ett tydligt nej till höjda avgifter, privatiseringar och gräddfiler. Världens bästa och mest jämlika familjepolitik ska föras, fler lekparker och fritidsgårdar, en äldreomsorg av hög kvalitet, bostaden ska vara en social rättighet, en tandvårdsförsäkring aviseras. Lönediskrimineringen ska avskaffas och landsting och kommuner ska bli mönsterarbetsgivare. Sverige ska stå upp för internationell rätt och påtala brott mot mänskliga rättigheter — oavsett var de begås. Sverige ska vara folkrättens modigaste försvarare i det internationella samfundet och bedriva en generös och human flyktingpolitik. Dessutom: Globaliseringen ska demokratiseras. Ja, i ett motionssvar ska socialdemokraterna aktiΩvt motverka nyliberaliseringen inte bara i Sverige, utan även i EU, WHO, IMF och i alla andra internationella sammanhang. Socialdemokratin sätter människan före marknaden och slåss för ”det gröna folkhemmet” – den vision som Göran Persson lanserade när han som nybliven partiledare ville skapa sig själv en aura av landsfader Per Albin Hansson.

Så, vad mer kan ni egentligen begära? frågar socialdemokraterna sina vänsterkritiker.
Och ändå stillar sig inte kritikerna. Detta nummer av Tidsignal är ett kritiskt bidrag som syftar till att fördjupa diskussionen om hur den svenska socialdemokratin bäst skall beskrivas, förstås och förklaras. Varför väljer vi ett ifrågasättande anslag?

Ja, svaret är naturligtvis för att alla vi som bidragit med artiklar till Tidsignal är forskare, vilket med nödvändighet kräver ett kritiskt tänkande. Men svaret är också givet ur ett mer handfast perspektiv som inte kräver någon högre akademisk utbildning: partiets vän´sterfraser är helt enkelt inte trovärdiga.

Som Åsa Linderborg visar i sin inledande artikel ”På jakt efter den socialdemokrati som flytt” har partiets politik under de senaste 25 åren sällan motsatt sig, ofta underlättat, ibland drivit på näringslivets önskningar om privatiseringar, vinstintressen i vård och omsorg, nedskärningar i barnomsorg och försämringar i äldreomsorgen. Lönediskrimineringen har inte minskat och inkomstklyftorna har ökat. Samtidigt har socialdemokraterna, innehaft regeringsmakten under 20 av de senaste 23 åren, ofta också på lokal nivå. Sverige har i de allra flesta fall röstat för, och därmed aktivt medverkat till EU:s och IMF:s nyliberala systemskifte – utan att väljarna har bett om det. Och hur falskt klingar inte meningen ”Sverige ska vara folkrättens modigaste försvarare i det internationella samfundet och bedriva en generös och human flyktingpolitik” efter de utvisade egyptierna, alla prickningarn√a och partiets benhårda vägran att gå med på flyktingamnesti ens för barnfamiljer? Nej, Sverige under socialdemokratin har, nationellt och internationellt, precis som sina europeiska systerpartier, varit en garant för, inte mot, nyliberalism. Den tredje vägens socialdemokrati är, som Perry Anderson uttrycker det, nyliberalismens perfekta skal.

2. Parti och rörelse

Den svenska socialdemokratin ansågs länge vara ett unikt fenomen, genom sitt långa regeringsinnehav och sin tydliga profilering av ideologiska honnörsord så som solidaritet, rättvisa och jämlikhet. Socialdemokratins självbild är att partiet aldrig dagtingat med dessa ideologiska fundamenta, när sanningen snarare är att partiet stadigt tvingats ducka för högerns attacker.

I själva verket skiljer sig Sverige bara i liten utsträckning från de flesta industrialiserade västländer, lite mer jämställt, kanske lite mindre ojämlikt. Och socialdemokratin samlar inte längre hälften av rösterna, i édag finns det gott om europeiska partier som ligger kring 30-35-procentsnivån. Det som skiljer Sverige från många andra länder är att väljarna under 1990-talet i sin besvikelse över socialdemokratins högervridning inte — om man bortser från Ny Demokratis interregnum — gick till ett populistiskt högerparti, utan till vänster. Det är ju vänsterpartiet och i viss mån miljöpartiet som paradoxalt nog räddat socialdemokraterna från att drivas i opposition av väljarnas missnöje. Att förstå orsakerna till detta är också att förstå en strategiskt avgörande faktor i svensk samtidshistoria – de sociala rörelsernas betydelse.

Låt oss klart slå fast att vi inte vill skriva ytterligare en hyllningstext till den socialdemokratiska framgångssagan, och inte heller bygga förrädarmyter om syndafall eller avfall. Efterkrigstidens välfärdssamhällen kan lite tillspetsat sägas vara lika mycket en skapelse av brittiska  tories, tyska kristdemokrater, holländska socialliberaler eller nationaldemokrater i Japan som av svenska socialdemokrater. Tidpunkter, tempo, omfattning och organisering kan skilja sig åt, men är i huvudsak variationer på ett gemensamt tema. På ett allmänt plan har drivkrafterna varit desamma: å ena sidan en fordistisk välfärdskapitalism baserad på masskonsumtion som krävt infrastruktur, en välutbildad arbetskraft, en hygglig lönenivå, en effektiv arbetskraftsreproduktion och en känsla hos medborgarna att de med den allmänna rösträttens hjälp kan vara med och påverka samhällsutvecklingen. A andra sidan ett mer eller mindre välorganiserat tryck underifrån med krav på inte bara politiskt utan också socialt medborgarskap i form av trygghet och rättvisa.

Men naturligtvis finns det variationer, och några av dem är viktiga för att förstå förutsättningarna för den svenska socialdemokratins speciella ställning. Den som här är av störst intresse för oss har att gŸöra med socialdemokratins relationer till de sociala rörelserna.

Ett unikt drag i det svenska partiväsendet är att nästan alla partier har sina rötter i olika slags folkrörelser. Det gäller i högsta grad för socialdemokratin som ju bokstavligen växte fram och samman med fackföreningsrörelsen och andra närstående rörelser. Dessa rötter delar de med kommunisterna. Men det gäller också flera borgerliga partier. Bondeförbundet/centern naturligtvis, liksom folkpartiet, vars viktigaste medlemsbas fanns hos frisinnade nykterister och frikyrkliga. Intressant nog har också de nya partier som etablerats denna förankring:

kristdemokraterna i frikyrkorna och miljöpartiet i 1960- och 70-talens alternativrörelser. Och lyckas Feministiskt initiativ etablera sig som politisk kraft har också den nya kvinnorörelsen byggt sig ett politiskt parti. Bara högern står i huvudsak utanför folkrörelseprojektet.

De sociala rörelserna har spelat en betydelsefull, ofta avgörande roll för de flestÏa av de stora politiska och sociala reformerna Sverige under senaste århundradet. (Med begreppet reform avser vi en progressiv politik som syftar till förbättringar för folkflertalet. I dag har den europeiska högern börjat ta över och omforma ordet – liksom de gör med en rad andra av arbetarrörelsens glosor – och avser med reformer försämringar socialförsäkringssystemen och arbetsrätter varför det kan vara värt att påpeka att vi håller fast vid den ursprungliga definitionen.) Ibland har de sociala rörelserna varit nära allierade, ibland mer eller mindre militanta påtryckare, ibland åter konstruktiva nejsägare. Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och kvinnorörelsen ledde det tidiga 1900-talets demokratiseringsprocesser. Fackföreningsrörelsen, hyresgäströrelsen, konsumentorganisationerna, kvinnoklubbarna, fredsrörelsen och folkbildningsförbunden var med och lade grunden till det tidiga folkhemsbygget under 1930-talet. De nya sociala rörelser som växte fram under 1960- och 70-talen spelade en“ avgörande roll för framväxten av internationell solidaritet, jämställdhet, arbetsplatsdemokrati och miljömedvetenhet.

Men dessa sociala rörelser har inte bara påverkat socialdemokratin att genomföra en rad reformer, utan har även tvingat liberalerna att mer eller mindre bidra till välfärdsstaten. Det är när vänstern är stark som liberalerna försvarar demokratin, den generella välfärden, de mänskliga rättigheterna och en generös flyktingpolitik. Att folkpartiet de senaste åren gått kraftigt åt höger är med andra ord ett resultat av arbetarrörelsens försvagning; det är bara vänstern som kan få liberalerna att visa ett mänskligt ansikte.

Denna historia är av stor betydelse för det moderna Sveriges formering. Rörelsernas kollektiva och ofta egalitära karaktär kom att påverka allt från jämlikhetspolitiken till socialförsäkringarnas utformning. socialdemokratin lyckades knyta rörelser till sitt projekt. Ordet rörelse är i sig ett ord som associerar till något som går framåt, som inte stagnerar eller tappar fart — till något som målmedvetet söker framtiden. Försöken att göra begreppet ”Rörelsen” synonymt med den socialdemokratiska organisationsvärlden visar vilken betydelse partiet lagt vid denna koppling. Men samtidigt blev reformismen beroende av dessa rörelsers mobilisering. Rörelserna såg samtidigt ofta de sociala reformerna som sina erövringar, man kan kanske säga att de ansåg sig ha inteckningar i folkhemmet. Att detta skulle få konsekvenser vid en framtida eventuell utförsäljning av folkhemmet var kanske inte svårt att förutse.

3. Reformismens sista suck?

Detta bekräftas i Lars Ekdahls artikel ”Reformismens sista suck”. Ekdahl utgår just från hur det reformistiska uppdraget utformats. Under de gyllene åren i början under 1960-talet ”när allt föll på plats” stod också funktionssocialismen som starkast: ökad tillväxt, sociala reformer, full sysselsättning och statlig planering skulle leda mot ett annat samhälle utan att ett angrepp p≤å den privata äganderätten var nödvändigt. Mot slutet av decenniet började emellertid bilden av den krisfria välfärdskapitalismen krackelera. Många stod fortfarande utanför välfärden, arbetslösheten hade inte försvunnit och industrins rovdrift på människor och miljö stod i ökad kontrast till företagens vinster och ökad ekonomisk maktkoncentration.

Den nya vänstern och de nya sociala rörelserna reste åter frågan om en annan värld, där varken socialdemokratins förvaltarpolitik eller stalinismens förstenade statssocialism utgjorde några alternativ. Organisatoriskt avgränsade sig socialdemokratin snabbt från den nya vänstern, uteslöt dess ledande företrädare ur partiet och förlorade på så sätt en hel generation unga människor.

Ändå påverkade rörelserna socialdemokratin på flera plan. Dels drev den radikala tidsandan partiet åt vänster genom ökad statlig planering, aktiv näringspolitik och sociala reformer. Och genom en utvidgad arbetsrätt, medbestämmandelagar och förslag om ökat konsumentinflytande ville man utveckla den funktionssocialistiska strategin ytterligare. Dels restes frågan om äganderätten åter med oväntad kraft mitt i rörelsen, genom Meidners och LO:s förslag till löntagarfonder, ett försök till en tredje väg mellan kapitalistisk marknadshushållning och östeuropeisk planhushållningsbyråkrati. Den verkliga kraften i Meidners förslag låg emellertid i det massiva stöd som det inledningsvis mötte inom LO. ”Nu tar vi över”, sa Metallbasen Bert Lundin. En social rörelse med en enorm potential var beredd att investera i ett förslag som ställde frågan om makten över ekonomin.

Det är intressant att notera att vänstern till vänster om socialdemokratin aldrig stödde Meidners förslag. Så fast var den i sina förutfattade uppfattningar att socialdemokratin spelat ut sin roll, att den ryggmärgsstyrt avvisade förslaget som en reformistisk avledningsmanöver. På ÿså sätt avstod denna vänster från att stärka mobiliseringen för förslaget, och missade därmed en chans att komma på talefot med viktiga strömningar inom fackföreningsrörelsen.

Resultatet känner vi. Förslaget bidde inte ens en tumme. Och enligt Ekdahl var det kanske inte arbetsgivarnas motattacker utan den socialdemokratiska ledningens agerande som var den verkliga orsaken till att kampen om löntagarfonderna förlorades. Och inte bara den. Med 1980-talets nyliberalism försvann också de funktionssocialistiska överdragen. Palmes tal om demokratisk socialism, konsumentmakt och medbestämmanderevolution på arbetsplatserna ersattes med marknadskrafternas diktatur och politisk vanmakt. Mobiliseringen upphörde. För socialdemokratin blev fackföreningsrörelsen, med den dåvarande finansministern Göran Perssons ord, ”ett särintresse” bland många. Enligt Ekdahl var det reformismens sista suck.

Werner Schmidt driver analysen vidare med utgångspunkt i SPD:s valnederlag i Tyskland. Hur· ska man förklara SPD:s omvandling från ett socialdemokratiskt till ett nyliberalt influerat mainstream-parti?

Det handlar inte bara om brist på idéer eller bristande vilja. Schmidt menar att det är viktigt att förstå att efterkrigstidens välfärdssamhälle inte i första hand var en socialdemokratisk skapelse. Det byggde på det speciella ekonomiska produktionssystem som uppstod i ruinerna av andra världskriget. Kring fordismen skapades ett hegemoniskt maktblock som lyckades upprätthålla en politisk konsensus över klassgränserna där socialdemokratin och fackföreningsrörelsen spelade en framträdande roll, och i viss utsträckning lyckades göra perioden till sin egen. När den materiella grundvalen för fordismen eroderade utvecklades under 1980-talet nya hegemoniska strukturer, där socialdemokratin förvandlats från en kraft med egna politiska ambitioner till ett parti som i bästa fall lyckas dämpa de värsta sociala konsekvenserna av nyliberalismen och där fackföreningsrörelsen utdefinierats som en självständig strategisk aktör. Avsaknaden av alternativa handlingsstrategier från socialdemokratins sida har skapat det djup misstroende SPD mötte i det tyska valet. Väljarna upplever ”det slutliga åtskiljande mellan makt och politik.”

Bilden fördjupas av Urban Lundbergs artikel ”En demokrati värd namnet”. Han diskuterar bland annat hur socialdemokratin bidragit till att förändra formerna för politiskt beslutsfattande och gör en intressant jämförelse mellan två pensionsbeslut: ATP på 1950-talet och den nya premiepensionsreformen från 1990-talet. ATP har länge, och inte minst av partiet självt, setts som själva sinnebilden för en socialdemokratisk reform med samhällsomvandlarambitioner. Den genomfördes i öppen politisk strid, kantad av folkomröstning och flera politiska val, där socialdemokratin mobiliserade en rad folkrörelser, med fackföreningsrörelsen i centrum. ”Klasser, partier och intellektuella ställdes mot varandra”, skriver Lundberg.´ När ATP ersattes av ett system med annan ideologisk bakgrund var tillvägagångssättet det motsatta: Det framförhandlades i slutna sammanträdesrum, varifrån bara lite, och inte sällan felaktig, information, sipprade ut. Stor vikt lades vid att beslutet skulle drivas igenom i riksdagen innan 1994 års val. Medborgarna skulle inte få tillfälle att påverka resultatet. Och framför allt: Beslutet skulle genomföras utan att några rörelser mobiliserades. Inga ”särintressena – inte ens LO:s ledning, vars medlemmar i första hand var föremål för den pensionspolitiken, fick några representanter i arbetsgruppen.

Detta är inte första gången som socialdemokraterna åsidosätter interndemokratin, men det är likväl anmärkningsvärt eftersom beslutet är så stort, av sådan betydelse för socialdemokratins väljare och framför allt innebär en kraftig försämring för LO-kollektivet. Partiet hade allt att vinna på att försöka få med LO som gisslan när b∂eslutet fattades. Sån brukar ju arbetsordningen annars vara.

En central del i det nya pensionssystemet är att det är kliniskt befriat från alla ambitioner att försöka eftersträva ett rättvist resultat mellan kön, åldersgrupper eller inkomstgrupper. Systemet är autonomt och självreglerande. Och detta är i själva verket själva finessen med reformen, sett i politikernas perspektiv. Pensionerna lyfts ut ur den politiska processen. Framtida regeringar tar inget ansvar för pensionernas nivå eller fördelning. Beslutet är fattat, en gång för alla, och i stor politisk enighet. På så sätt slipper någon enskild politiker ställas till svars för framtida nedskärningar. Och det kan inte användas i något samhällsomvandlande syfte.

Politikerna abdikerade alltså, på samma sätt som man gjorde när riksbanken ställdes utanför demokratisk kontroll eller när konstruerade budgettak fick låsa möjligheterna till sociala reformer. Politikerna har kraftfullt anûvänt all sin makt till engångsbeslut som omöjliggör all maktutövning i framtiden. I stället styr — marknaden. Så ser det samhälle ut som socialdemokraterna byggt de senaste tjugo åren.

Denna utveckling skedde som bekant inte utan omfattande protester. Rosornas krig och Dalaupproret visade att varken nya eller gamla sociala rörelser var oskadliggjorda. Men vilka var – och är – förutsättningarna för en nytändning? Utanför partiet har protester och motstånd utvecklats till konstruktiva alternativ framförda i den systemkritiska globaliseringsrörelsen. Men hur ser det ut inom partiet? Finns det några nya tankar? Och vilka är tänkarna?

Kjell Östberg diskuterar i sin artikel relationerna mellan socialdemokratin och de intellektuella, och hävdar att det länge var en success story. Partiet har över tid varit i stånd att producera en rad rörelseintellektuella som på central och lokal nivå har bidragit till att utveckla püartiets reformistiska ideologi och att implementera politiken i såväl kanslihus som kommunalkontor. Inte minst har dessa intellektuellas förankring i rörelser och rörelsearbete – vare sig det nu handlat om fackligt arbete, folkbildning eller kvinnoklubbar – varit av avgörande betydelse för partiets arbete på att göra folkhemmet till ett folkrörelseprojekt. Länge var partiet berett att till sig knyta också andra än strömlinjeformade politruker, obekväma tänkare, inte sällan till vänster. Denna koppling bröts under 1960- och 70-talens turbulenta år. Orsaken kan inte enbart sökas hos socialdemokratin; partiet blev snart en av den nya vänsterns huvudsakliga måltavlor. Men partiet visade mycket lite av lyhördhet inför de nya sociala rörelserna, utan gick på skarp konfrontationskurs, skickade SÄPO på dem och lade till och med ned sitt eget studentförbund för att slippa risk för ”infiltration”. Resultatet blev att partiet missade chansen till nytändning och stod ideologiskt utarmat när de politiska vindarna vände. De vänsterradikalas plats som intellektuella nytänkare kom istället att övertas av 1980-talets nyliberalt influerade ekonomer, ofta med svag förankring i det traditionella rörelsearbetet. Klassiska rörelseintellektuella har successivt bytts ut mot politruker, välfärdsadministratörer mot nyliberala ekonomer.

I sin studie ”KG Ossiannilsson. Några reflexioner kring en omstridd författare” återknyter Per-Olof Mattsson till frågan om socialdemokratins förhållande till sina intellektuella. Ossiannilsson blev under arbetarrörelsen barndom snabbt en uppburen kampdiktare, men hans antikapitalism var av en betydligt mer konservativ art än den socialdemokratiska ungdomsrörelsens. Utrymmet för Ossiannilssons nationalism och försvarsvänlighet var ännu för begränsat.

Hur ser då denna utveckling ut på lokal nivå ute i arbetarkommunerna? Adrienne Sörbom tar i sin artikel ”G⁄lobal solidaritet – är det möjligt? Socialdemokratisk. konsekvenser av den ekonomiska globaliseringen” tempen på den socialdemokratisk. rörelsen på lokal nivå i skuggan av debatten om globaliseringen och dess konsekvenser. Hennes resultat är inte helt uppmuntrande och bekräftar avradikaliseringen av partiet. Den dominerande världsbilden bland de fackliga ledare och lokala politiker som hon intervjuat är å ena sidan att kapitalismen är både given och i huvudsak av godo, å andra sidan att arbetare och löntagare generellt kommer till korta. Att bekämpa kapitalismen är snarast något gammaldags eller en exklusiv verksamhet för den rödvinsvänster som vägrar se verkligheten i synen. Ett genomgående tema är samtidigt uppfattningen att socialdemokratin inte är, och egentligen aldrig varit, systemkritisk. Med sådana lokala ledare är det svårt att bygga en ny värld.

Men hur skulle då en radikal socialdemokrati kunna utveckla sin politik? Stefan Svallfors, professor i sociologi har ≈ägnat mycket uppmärksamhet år arbetarklassens syn på välfärdsstaten. I sin artikel ”Mot en ‘spännande’ politik. Om politikens två dimensioner och dess förändrade landskap” urskiljer han två axlar kring vilka politik kan utvecklas, en med inriktning mot frihet, en annan mot jämlikhet. I Sverige har politiken traditionellt dominerats av jämlikhetsdimensionen, och detta har givit politiken en tydlig klassorientering. I USA däremot har ras, homosexuellas rättigheter, abort och andra moralfrågor dominerat politiken, och där röstar arbetarna konservativt i högre utsträckning än högre tjänstemannagrupper. Idag kan man se hur det politiska samtalet även i Sverige sakta vrids från socioekonomiska till sociokulturella frågor. Detta ger ofta en spännande och oförutsägbar politik. Samtidigt innebär det att socialdemokratin abdikerar från sin traditionellt bästa gren – man avhänder sig medlen för att kunna föra en kraftfull fördelningspolitik.

4. Att förändra världen

De ideologiska motionerna till årets partikongress är inte så många. Något nytt miljardprogram ska ju inte antas, det senaste antogs så sent som 2001. Men i motion G 54 föreslår Lunds arbetarekommun att den programmatiska portalparagraf som antogs 2001 ska bytas ut och ersättas av den som antogs 1944. Vilken är bakgrunden?

Under 1900-talet fanns två versioner av denna paragraf.

Från det första programmet 1897 fram till 1944 hette det, med små förändringar:
”Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom att den vill omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra de utsugna klassernas sociala frigörelse, till betryggande och utveckling av den andliga och materiella kulturen”.

Det heter också, från 1920 att man vill ”upphäva den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen och lägga dem under samhällets kontroll och besittning.”
Uppgiften är klar: Samhället ska omvandlas i grunden och kapitalismen avskaffas. Produktionsmedlen ska kontrolleras av samhället.

1944 skedde en omfattande programrevision. Den målsättningsparagraf som antogs då var i stort sett i kraft fram till 2001. Den löd 1944:
”Socialdemokratin /vill/ så omdana samhället att bestämmanderätten över produktionen läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”

Nu handlar det inte längre (nödvändigtvis) att om att avskaffa kapitalismen och klassamhället, men bestämmanderätten över produktionen ska ligga hos medborgarna.

2001 lyder motsvarande avsnitt:
”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal prägla hela samhällsordningen och människors inbördes förhållanden. Vi strävar efter en samhällsordning, där varje individ kan påverka både utvecklingen i stor}t och samhällsarbetet i vardagen. Vi strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa som medborgare, löntagare och konsument kan påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor.”

Ingen bestämmanderätt över produktionen finns nu kvar. Medborgare och löntagare ska kunna påverka, produktionens inriktning och fördelning, men hur mycket sägs inte. Någon funktionssocialism finns inte kvar, möjligtvis skulle man kunna kalla formuleringarna funktionsdemokrati. Men framför allt saknas ambitionen att i grunden omdana samhället. Det handlar inte längre om att lägga makten i folkets händer. Man amputerar de sista delarna av sina ”i grunden samhällsomdanande” ambitioner. Det är just detta Lundamotionärerna skjuter in sig på:

”Denna skrivning formulerades ursprungligen som en kompromiss mellan förespråkarna för samhällelig involveriông inom nyckelsektorer och de med en mer marknadsinriktad vision. De starka reaktioner och den intensiva debatten som åtföljt raderandet av denna skrivning visar att samma konflikt fortfarande finns kvar inom vår rörelse och är oförminskad i styrka. Beslutet att ta bort en så symbolisk kompromisskrivelse är därför mycket destruktivt för enigheten inom partiet, låt istället tusen blommor blomma.”

Men någon kompromiss med historiska strömningar vill partistyrelsen inte höra talas om. I marknadsanpassningens tidevarv avslås motionen utan pardon. I vår tid skall bara varor och arbetskraft konkurrera med varandra, inte idéer, perspektiv, verklighetsbeskrivningar, drömmar och visioner.

Vad vi allt tydligare kan urskilja är en ideologiskt och programmatiskt avreglerad socialdemokrati.

Avslutningsvis

Den sammanfattande bild som artiklarna i detta nummer av Tidsignal ger av den svenska socialdemokratins läge är k∏nappast uppmuntrande. ”Utan perspektiv”, ”idéfattighet”, ”inte i rörelse”, ”ett skal för nyliberalismen” är återkommande slutsatser. I takt med att valrörelsen drar igång och med den en socialdemokratisk vänsterrerorik, kommer vissa att anse denna kritik som njugg. För att parafrasera Niklas Ekdals träffande karaktäristik i Dagens Nyheter av de tyska socialdemokraternas vänstergir inför höstens val: partiet kommer att försöka vinna röster genom att måla upp en skräckbild av den process som det själv startat.

Den svenska socialdemokratin ha mycket att vara stolt över, men utan de sociala rörelsernas mobilisering har socialdemokratin aldrig kunnat genomföra några betydelsefulla sociala reformer. Detta är säkerligen en svår lärdom att svälja för den självgode. Om en bråkdel av den långa önskelista partiet presenterar till sin kongress – alltifrån en human flyktingpolitik och världens bästa familjepolitik till en till utförsäljning av den o”ffentliga sektorn och kamp mot nyliberalism – ska kunna bli verklighet krävs en mobilisering en omfattning som vi inte sett på många decennier. Men samtidigt som partiet samlar sig till kongress pulserar det dagliga regeringsarbetet och omöjliggör på alldeles egen hand önskelistan innan kongressens har öppnat..

Välfärdsstatens förutsättningar är stark arbetarrörelse i rörelse och de för sättningarna finns. De alternativa globaliseringsrörelserna har gått från att försvara befolkningarna i tredje världen mot den nyliberala världsoffensiven till att i ökad utsträckning i varje land ta sig an kampen mot nedskärningar och nyliberalism och för en solidarisk välfärdspolitik. Den har därmed både utmanat och närmat sig de gamla rörelserna och i världsskala blivit mötesplats mellan nya och gamla sociala rörelser, mellan fackföreningar och andra traditionella folkrörelser och unga. Men deras utbredning och sociala förankring är i Sverige fortfarande begränsad.

De traditionella folkrörelserna är ordentligt försvagade både organisatoriskt och ideologiskt. Många av dem, och särskilt fackföreningsrörelsen, har ännu inte övervunnit den strategiska förvirring som den fortgående upplösningen av det reformistiska välfärdsstatsprojektet skapat. Men de har kvar mycket av sitt historiskt baserade självförtroende och är beredda att försvara sina erövringar. På senare tid har Sverige saft några strejker och blockader av principiell betydelse som haft starkt folkligt stöd, till exempel Kommunalarbetarförbundets strejk, byggnadsarbetarnas kamp för kollektivavtal och arbetsrätt i Vaxholm och tunnelbaneförarnas försvar för sin avskedade ordförande i Stockholm. Men i denna kamp har de gång på gång tvingats överskridit de ramar som lojaliteten med socialdemokratin och s- regeringen tidigare ålagt dem, när de ifrågasatt EU-anslutningens effekter, privatiseringspolitiken, nedskärningarna inom offentlig sektor osv.

När dessa två krafter på så sätt utvecklas utöver sitt ursprung och sina tidigare lojaliteter, skapas förutsättningen för att bygga den kraft som kan ta strid mot den nyliberala reaktionen, försvara välfärden och överföra makten i folkets händer — i Sverige och internationellt.

Kjell Östberg och Åsa Linderborg

Från Tidsignal nr 3 2005.

Hur uppstod den svenska trotskismen?

– En skildring av den svenska trotskismens rötter och tidiga historia. 
Kjell Östberg

Vad är trotskism?

Den internationella trotskistiska rörelsens uppkomst är nära förknippad med utvecklingen i Sovjetunionen efter den ryska revolutionen. Redan 1923 formerade Trotskij, tillsammans med Lenin den ryska revolutionens centrala ledare, en oppositionell grupp i kritik mot utvecklingen såväl inom Sovjetunionen som inom den Kommunistiska internationalen. När Trotskij 1929 landsförvisades bildades den internationella vänsteroppositionen. I en rad länder slöt sig grupper som uteslutits eller brutit sig ur de staliniserade kommunistpartiernas till den nya strömningen. Inledningsvis var den officiella inriktningen att försöka reformera Komintern, men 1938 bildades Fjärde internationalen. Som programmatisk plattform antogs Övergångsprogrammet, än idag en självklar referenspunkt för trotskistiska och trotskisanta grupper. Dessa är i antal betydande, inte minst därför att rörelsen fått vidkännas ett stort antal splittringar. De organisationer som behandlas i denna artikel är i huvudsak sådana som ansluter sig till Fjärde internationalen förenade sekretariat med säte i Paris.

Denna trotskistiska rörelse har traditionellt intagit en revolutionärt marxistisk position. Den stödjer sig på den ryska revolutionen och det tidiga Kominterns program. En central utgångspunkt har samtidigt varit avståndstagandet från stalinismen och kritiken av den politik som de stalinistiskt ledda kommunistpartierna fört. Inte minst har nödvändigheten av att kombinera demokrati och socialism var en viktig del av trotskisternas program.

Därmed har den trotskistiska rörelsen ständigt varit klämd mellan den internationella arbetarrörelsens två dominerande riktningar, den reformistiska socialdemokratin och den mer eller mindre stalinistiskt orienterade kommunismen.

Organisatoriskt och politiskt har rörelsens inflytande varit begränsat. Utrymmet för ännu en strömning mellan kommunism och socialdemokrati visade sig vara litet under mellankrigstiden, och under andra världskriget åderläts de små krafterna ytterligare, ibland som ett resultat av samarbete mellan kommunister och nazister. Inte heller 1950-talets kalla krig utgjorde någon gynnsam jordmån för små revolutionära grupper. Som en intellektuell och kulturell strömning hade den tidvis ett visst inflytande i länder som Frankrike och USA, liksom i vissa proletära miljöer, bl a i USA. Ett massinflytande fick trotskismen bara i ett fåtal länder, främst på Sri Lanka. För att överleva, och kunna ta tillvara eventuella radikaliseringstendenser inom de traditionella arbetarorganisationerna, tillämpades ibland en ”entristisk” taktik; det vill säga att man lät sina medlemmar ansluta sig till de dominerande kommunistiska eller socialdemokratiska partierna. En inte ovanlig följd var att entrismen blev så djup att den insända kadern aldrig dök upp igen.1 Den strömning som i Sverige går under namnet Offensivgruppen har sina rötter i sådana riktningar.

Först under 1960-talets radikalisering kunde en vidare öppning för de trotskistiska idéerna skönjas. När barrikaderna byggdes i Paris i maj 1968 fanns en ny generation unga trotskister i ledningen för studentkampen, när rörelserna för solidaritet med Vietnam skapades i Berlin eller i USA fanns ofta Fjärde internationalens anhängare med i ledningen. De trotskistiska idéerna blev på många håll en viktig komponent i den nya vänsterns ideologiska och teoretiska bagage. Gruppen kring tidskriften Socialism ou Barbarie betraktas allmänt som en central inspirationskälla för den franska radikaliseringsprocessen2, gruppen kring den engelska New Left Review var likaså uppenbart influerad av trotskism.3 Fjärde internationalens centrala gestalt, Ernest Mandel, var samtidigt en av den nya vänsterns ledande marxistiska ekonomer.4

Tidig svensk trotskism

Det kom att dröja innan trotskismen som politisk rörelse dök upp i Sverige. Den första svenska trotskisten var sannolikt Carl Skoglund (1894-1960), som 1911 emigrerat till USA från Dalsland. I USA kom han, liksom många andra skandinaver – Joe Hill var inte ensam – snart att inta en ledande roll i den mer militanta delen av den amerikanska arbetarrörelsen. Han nådde nationell ryktbarhet som en av ledarna för de uppmärksammade Teamster-strejkerna i Minneapolis i början av 1930-talet. Skoglund tillhörde ledningen för Socialist Workers Party, den amerikanska sektionen av Fjärde internationalen, som redan 1928 brutit sig ur kommunistpartiet. Han var också den förste arbetare som valdes in i Fjärde internationalens internationella exekutivkommitté. Några besök i Sverige gjorde emellertid aldrig Skoglund. På grund av ett permanent utvisningshot – Skoglund vägrades ännu efter närmare 50 års vistelse där amerikanskt medborgarskap – kunde han inte lämna landet.5

Återvände från USA gjorde däremot Petrus Carlsson, en annan svensk emigrant från början av seklet. Under depressionen i början av 1930-talet kom han tillbaka till sina hemtrakter på norra Öland. I USA hade han anslutit sig till en oppositionell grupp inom det amerikanska kommunistpartiet. I Sverige bedrev han under några år en intensiv propaganda för att introducera de trotskistiska idéerna i landet, och han korresponderade också med Trotskij själv. Efter några års ofruktbara ansträngningar verkar dock entusiasmen ha upphört.6

Petrus Carlssons ansträngningar till trots blev Sverige ett av de få länder i Europa som under 1930-talet saknade trotskistisk organisering. En förklaring till detta kan vara att det utrymme som fanns mellan stalinism och socialdemokrati i Sverige var ockuperat av det socialistiska partiet under Kilboms och så småningom Nils Flygs ledning. I samtida polemik, och även senare för övrigt, anklagades Flyg ofta för trotskism, ett av de värsta smädeord som de kommunistiska partierna kunde använda. Flygs biograf Håkan Blomqvist har emellertid inte hittat några organiserade kontakter mellan Flyg och den trotskistiska rörelsen.7

När trotskismen i organiserad form för första gången dök upp i Sverige efter andra världskriget är det ändå genom en av Socialistiska partiets avläggare. Vid krigsutbrottet började Flygpartiets tyskorientering bli allt för iögonenfallande. 1940 bröt en av partiets ledare, Albin Ström, sig ur och bildade Vänstersocialistiska partiet, med bas i Göteborg och med en egen veckotidning, Arbetarposten.

Hösten 1948 sökte en grupp medlemmar, framför allt i dess Stockholmsavdelning, genom dansk förmedling kontakt med Fjärde internationalens ledning i Paris. Gruppen deklarerade att den önskade bilda en svensk sektion av Fjärde internationalen och att den hade förhoppningar om att få stöd av majoriteten i Stockholmsavdelningen och av åtskilliga av Vänstersocialistiska partiets lokalavdelningar utanför Göteborg. Beskeden från Sverige möttes med glädje från Internationalens ledning, som med särskild tillfredsställdhet noterade att den svenska gruppen hade en påtagligt proletär sammansättning. I samband med första majfirandet 1949 bildades formellt den första svenska sektionen av Fjärde internationalen. Någon massiv anslutning fick partiet, som döptes till Revolutionära socialistiska partiet, RSP, inte. Vid grundningskonferensen var nio medlemmar närvarande, och den högsta medlemssiffra som nämns är 32. Samtliga torde ha varit arbetare, i huvudsak bosatta i Stockholmstrakten.8

Partiets ledande person var Evald Höglund, vid denna tid metallarbetare på LM Ericson. Han hade under 1930-talet varit ledare för Socialistiska partiets ungdomsförbund och journalist på Folkets Dagblad, och som sådan bl a rapporterat från spanska inbördeskriget. Vid hans sida fanns den betydligt yngre Bertil Säfström. Partiet genomförde under sina första år en del uppmärksammade ingripanden, bl a i hamnarbetarstrejken 1951, och deras möten var stundom välbesökta; några lär ha samlat bortåt 1 000 deltagare. Det ställde upp i kommunalvalet 1950 och gav ut ett par nummer av tidningen Internationalen. Genombrottet uteblev emellertid; tidpunkten var kanske inte heller den bästa för revolutionär arbetarpolitik. Omkring 1953 upphörde partiets verksamhet. En avgörande orsak torde ha varit att Fjärde internationalen på sin världskongress 1951 beslöt att sektionerna i Europa skulle tillämpa en entristisk politik. För svenskarnas del innebar detta att RSP:s medlemmar skulle ansluta sig till det socialdemokratiska partiet; det var en taktik som antagligen inte mötte något större gillande här.

60-talet

Första maj-demonstrationerna i Sverige 1969 var, åtminstone i de stora städerna, större, ungdomligare och brokigare än på många år. En rad radikala solidaritetsrörelser för Vietnam, Södra Afrika, Latinamerika, Tjeckoslovakien och Black Power samsades med byalagsaktivister, värnpliktsvägrare, u-landsföreningar och alternativrörelser mot konsumtionssamhället och social utslagning i demonstrationstågen runt om i landet. Förutom fackföreningarna och de traditionella partierna, socialdemokrater och kommunister, demonstrerade det kinesiskt inspirerade kfml, syndikalister och olika anarkistiska grupperingar. Bland alla tidningsförsäljare som utbjöd dussintals olika vänstertidningar och solidaritetsbulletiner kunde man för första gången på några håll upptäcka en helt ny tidskrift, Fjärde internationalen. Den trotskistiska rörelsen uppträdde för första gången sedan det tidiga 50-talet. Vem stod bakom detta initiativ?

Och i vilken utsträckning var den nu ett i grunden nytt fenomen som bröt med de gamla kommunistiska och reformistiska partierna och i vilken utsträckning den knöt an till äldre strömningar?9

Revolutionära marxister

De första introduktörerna av trotskismen i Sverige kan sägas representera kontinuiteten. Tidskriften Fjärde internationalens första nummer var i allt väsentligt en mans verk, Marcel Cohens. Marcel Cohen (1919-1996) hade som mycket ung på 1930-talet kommit i kontakt med en trotskistisk ungdomsorganisation i Tyskland. Som jude tvingades han lämna Tyskland och kom över Danmark till Sverige, där han väntade på att få utvandra till Palestina. Cohen blev emellertid kvar i Sverige, flyttade till Stockholm 1957 och ingick så småningom i redaktionen för Bonniers lexikon. Han arbetade periodvis i vänstersionistiska kretsar. I början av 1960-talet återupptog Cohen kontakten med Fjärde internationalen och blev alltså 1969 initiativtagare till tidskriften med samma namn. Kring Cohen formades från 1969 en grupp i Stockholm, som, förutom nyradikaliserade studenter och gymnasister, bl a innehöll några, med den tidens mått, äldre danska trotskister. Även Bertil Säfström, en av ledarna från sektionen på 1950-talet, sökte sig till denna grupp.10

I Göteborg var det en inflyttad belgisk trotskist, som introducerade rörelsen, René Coeckelberghs. Coeckelberghs kom till Göteborg i mitten av 60-talet och 1969 satte han sitt stora projekt i verket: René Coeckelberghs Partisanförlag. Målet var uppenbarligen att skapa en svensk motsvarighet till de inflytelserika franska och italienska vänsterförlagen Maspero och Feltrinelli.11 Och utgivningstakten var onekligen imponerande. Mellan 1969 och 1973 gav förlaget ut ett femtiotal verk. En betydande del var av eller om Trotskij, eller av marxismens klassiker, som Bebel, Bucharin och Luxemburg, liksom dokument från kommunistiska internationalens första kongresser. Men där fanns också böcker som reflekterade den nya vänstern i bredare mening; verk av Nicos Poulantzas, Sartre, Charles Bettelheim, Régis Debray, Jacek Kuron, Daniel Bensaïd och Ernest Mandel. Av stor betydelse blev publiceringen av Isaac Deutschers biografier över Trotskij och Stalin.

Oberoende av utvecklingen i Stockholm och Göteborg växte en tredje grupp fram i Uppsala. Intressant nog leddes även denna av en utländsk student, Ken Lewis, som kommit i kontakt med den trotskistiska ungdomsrörelsen i USA och som också i Sverige inspirerades av den amerikanska sektionen, som vid denna tid troligtvis var den mest ortodoxa inom Fjärde internationalen.

Såväl Cohen som Coeckelberghs var närvarande vid Fjärde internationalens världskongress våren 1969. Trots att verksamheten i Sverige vid denna tid fortfarande befann sig i sin linda erkändes Sverige som sympatiserande sektion och Cohen blev delegat med observatörsstatus.12

Hösten 1969 bildades på en interimskongress den första nationella organisationen, Revolutionära marxister.13 Av olika skäl beslöt man att uppskjuta offentliggörandet av den nya organisationen tills vidare. Redan efter någon månad gav emellertid RM:s Göteborgsavdelning ut det första numret av en ny tidning, Revolutionär information, och den nya organisationen var etablerad. I mars 1970 höll RM sin första officiella kongress.14

Basen i organisationen var de tre grupperna i Stockholm, Göteborg och Uppsala, som bestod av ett tiotal medlemmar vardera. De flesta av de nytillkomna hade varit aktiva i ett brett spektrum av nyvänsterorganisationer: Clarté, VUF, SDS, internationella solidaritetsorganisationer och värnpliktsvägrarna bl a. Socialistiska partiets senare ordförande, den välkände fackföreningsledaren Göte Kildén rekryterades t ex vid denna tid från en anarkistisk miljö. Samtidigt utstrålar de antagna grundsatsernas första punkt en tung trotskistisk tradition:
”R[evolutionära] M[arxister]s teoretiska grundval är marxismen, den vetenskapliga socialismen, vidareutvecklad av Lenin och Trotskij med hänsyn till den socialistiska revolutionens och den proletära diktaturens problem, försvarad av vänsteroppositionen mot den stalinistiska degenerationen och efter dennas fullbordan företrädd av Fjärde Internationalen.”

Bolsjevikgruppen

Den svenska 60-talstrotskismens andra källsprång är en helt annan historia. Den var en direkt produkt av den svenska och internationella studentkampen under dess mest eruptiva fas. Under åren kring 1968 var Lund den ort där studentrörelsen i dess kontinentala form var mest påtaglig. De spektakulära händelserna i samband med universitetets 300-årsjubileum, värnpliktsvägrarrättegångarna och demonstrationerna som stoppade Davis Cup-matchen mot Rhodesia i Båstad var några uppmärksammade uttryck för den omfattande radikaliseringen bland Lundastudenterna.15 Åtskilliga av de ledande aktivisterna var samtidigt organiserade i Clarté.

Nationellt genomgick Clarté vid denna tid en omvandling från en relativt obunden vänsterorganisation till ett förbund nära knutet till den maoistiska rörelsen och kfml. Denna utveckling motsatte sig lundaclartéisterna kraftigt. Den maoistiska dogmatismen utsattes för hård kritik, och avdelningen uteslöts ur Clartéförbundet. Majoriteten bildade en ny organisation, Bolsjevikgruppen, som våren 1970 publicerade en uppmärksammad kritik av den ”empiriodogmatism” som man menade kännetecknade den Mao-stalinistiska strömningen.16

Analysen, som var inspirerad av den franska Althusserskolan, kritiserade kfml och Clarté för en mekanisk och dogmatisk syn på marxismen, för stalinistisk historieförvanskning och för ett byråkratiskt centralistiskt arbetssätt. Men Bolsjevikgruppens tunga teoretiska arbete skulle inte ha varit en sann produkt av den lundensiska miljön om den inte hade kompletterats av en mer studentikos variant på sitt ämne. Odet Till Stalinismen publicerades i samma tidskriftsnummer.17

Ur nattomhöljda tider
emot ett mål fördolt för dig,
O stalinism du skrider
sen länge fram din ökenstig

Av dogmer kampen stäckas,
vår framtid går i kvav,
revolutioner släckas
i stalinismens hav
Antagonister ropa,
din politik: förgängelse
Du tänker: tids nog skall jag sopa
dem alla in i fängelse…

En viktig förklaring till att lundstudenterna bröt med den i Sverige allt mer dominerande maoistiska strömningen var troligtvis geografisk. För lundensiska studenter var det många gånger mer naturligt att orientera sig mot vad som hände i Berlin och Paris än i Stockholm och Uppsala. Det torde över huvud taget inte vara någon tillfällighet att flera av den internationella nya vänsterns mest pregnanta uttryck fanns i Lund; Zenitgruppen är ju ett annat exempel på detta.

En allt viktigare referenspunkt för Bolsjevikgruppens tongivande personer blev de franska trotskisterna i Ligue communiste. Från dem lånade man också synen på hur en revolutionär organisation i slutet av 1960-talet skulle byggas: genom sektorsdialektiken. Att arbetarklassen är den bestämmande sociala kraften innebar att kampen inom andra sektorer i samhället måste underordnas arbetarsektorn, men eftersom universitet och högskolor i vissa situationer fungerar som svaga länkar kunde dessa i vissa fall spela en dominerande roll för klasskampens utveckling. En förutsättning var emellertid att studentrörelsen förmådde överskrida sina egna gränser och på så sätt bidra till skapandet av ett revolutionärt avantgarde.18 Men för detta räckte inte de begränsade erfarenheterna av de senaste årens studentkamp. ”Den dynamiska processen kan inte uppbäras av nuets militanta aktioner. I den rörelse där de imperialistiska ländernas revolutionära kadrer formas framträder på nytt historien, arbetarrörelsens historia av segrar och nederlag.” Det som nu krävdes, var ett ”återgripande på den revolutionära marxismen, på oktoberrevolutionens bolsjevism företrädd av Lenin och Trotskij.”19

Revolutionära marxisters utveckling

En än tydligare kombination av gammalt och nytt i programmatiskt hänseende var märkbar i Revolutionära Marxisters första programmatiska dokument. Det illustreras väl av det första numret av Fjärde internationalen, som sedan blev rörelsens teoretiska organ. Där hittar man å ena sidan utdrag ur Övergångsprogrammet från 1938 och Trotskijs bok Kommunismen och terrorn. Å andra sidan finns där artiklar som propagerar Majrevoltens och Pragvåren senaste kampformer och lärdomar. På ett annat sätt än Bolsjevikgruppen prioriterade RM också ”arbetararbetet”, alltså inriktningen på ett fackligt arbete på bekostnad av ett arbete inom studentrörelsen. Till en del var detta ett uttryck för en traditionell kommunistisk orientering, till en del kanske ett sätt att göra dygd av en nödvändighet. Studentrörelsen var i stor utsträckning redan inmutad av den maoistiska rörelsen, medan däremot vägen till arbetarklassen låg öppen på ett annat sätt, hoppades RM:s ledare.20 Ett problem för organisationen var att den i stort sett saknade egna arbetare. Lösningen på detta dilemma var att satsa sina resurser på Fria fackföreningsfolket, FFF.

FFF var en facklig oppositionsrörelse med rötter i metallstrejken 1945. I slutet av 1960-talet dök den upp på nytt, främst i Göteborg. Initiativtagare var hamn- och Volvoarbetare med kommunistisk bakgrund. Dessa var inledningsvis nära knutna till kfml, men kom snart i konflikt med förbundet.

Den våg av vilda strejker som svepte över landet vid denna tid började hösten 1969, först ut var hamnarbetarna i Göteborg sedan kom den stora gruvstrejken i Malmfälten. Under en kort tid kom FFF att bli en mötesplats för ledarna för ett antal av dessa grupper, framför allt från Göteborg och Malmfälten. Man antog ett antal krav, i första hand riktade mot den fackliga ledningen och den socialdemokratiska regeringen, som grund för ett program: ”Bekämpa byråkratin i fackföreningarna – avskaffa arbetsdomstolen – fri strejkrätt – allmän omröstning innan avtal godkännes – förtroendeval av alla funktionärer på samma villkor som övriga styrelseposter.” Det bildades lokalavdelningar på ytterligare några orter och vid ett par tillfällen under 1970 hölls nationella sammandragningar i Göteborg för att dra gemensamma erfarenheter av kampen och diskutera möjligheter till samordning. Bl a diskuterades hösten 1970 möjligheterna till gemensamt agerande i de stundande avtalsförhandlingarna. Av dessa planer blev dock intet och efter något år upphörde FFF:s arbete på de flesta håll.21

Till FFF drogs inte förvånande flera av de nya vänsterorganisationerna, som gärna tog chansen att knyta kontakter med strejkledare. T ex var representanter för RM drivande i avdelningarna i Göteborg, Stockholm och Uppsala. RM såg också mycket positivt på FFF:s utvecklingspotential, och tillskrev den möjligheter att växa ut till ett verkligt arbetaravantgarde. RM:s uppgift skulle vara att förmedla den revolutionära traditionen och samtidigt på detta sätt få en genväg till en inplantering i arbetarklassen. FFF:s upplösning omöjliggjorde denna strategi.

Att som SÄPO tydligen gjorde22, se FFF som en trotskistisk täckorganisation torde vara betydligt överdrivet. Framför allt misslyckades vänstergrupperna helt att knyta strejkledarna från Malmfälten och andra håll till sina organisationer.

En smärtsam samgåendeprocess

Bolsjevikgruppen hade vidare ambitioner än att bara vara en studentgrupp i Lund. Våren 1970, i samband med lanseringen av tidskriften Bolsjevik 1, genomfördes en mindre turné. Under hösten 1970 genomfördes ytterligare en nationell mötesserie under parollen ”Revolutionens aktualitet”.

Målsättningen var nu att skapa en nationell, trotskistiskt orienterad organisation, och förhoppningarna på ett snabbt nationellt genombrott var stora. Direkt efter Septemberkampanjen inleddes, tillsammans med RM, en ny, Brysselkampanjen, som syftade till att mobilisera svenskt deltagande till ett stort internationellt möte i Fjärde internationalens regi i november 1970. Som ett led i lanseringen av Bolsjevikgruppen på nationell nivå flyttade några av Bolsjevikgruppens ledande personer till Stockholm. Till Bolsjevikgruppens Stockholmsavdelning anslöt sig också en mindre grupp, ”vänsteroppositionen”, som brutit sig ur VUF under våren 1970 i protest mot förbundets ställningstagande för maoismen.23 I såväl Lund som Stockholm bildades, efter fransk inspiration, särskilda sympatisörsstrukturer, Röda cirklar och Röda kommittéer.

Samtidigt tog denna intensiva aktivistiska period i det närmaste livet av den ursprungliga Bolsjevikgruppen i Lund. I de interna analyserna pekade man på den ödesdigra kombinationen av inåtvända studier som ledde fram till den omfattande kritiska analysen av den svenska maoismen i Bolsjevik nr 1 och den därpå följande intensiva utåtriktade kampanjverksamheten, som hårt slet på de kvarvarande medlemmarna. Resultatet blev att en stor del av gruppens medlemmar passiviserades, blev utbrända skulle man antagligen säga med dagens språkbruk.24

Bolsjevikgruppens förbundsbygge komplicerades ytterligare av att man samtidigt deklarerade ett samgåendeprojekt med Revolutionära marxister. En pådrivande faktor i detta torde ha varit Fjärde internationalens internationella ledning. En viss arbetsfördelning ägde rum inom denna, där den franska sektionens ledare, Alain Krivine, hade intima förbindelser med Bolsjevikgruppens ledning, medan framför allt Ernest Mandel höll kontakt med RM:s ledning.

Samgåendet blev en smärtsam process. Upplösningstendenserna inom Bolsjevikgruppen fick också sin motsvarighet inom RM, där framförallt Göteborgsavdelningen var missnöjd med vad den uppfattade som byråkratiska drag hos ledningen. En annan anledning var att det fanns ett ömsesidigt misstroende grupperna emellan som till en del berodde på de bägge organisationernas olika ursprung.

Det fanns en del skepsis från Bolsjevikgruppens sida mot Revolutionära marxister, som ansågs vara en allt för stelbent organisation, lite vid sidan av den allmänna radikaliseringsprocessen. På samma sätt fanns det hos RM en viss misstänksamhet mot de proklamatoriska akademiker som dominerade Bolsjevikgruppen.

Det hela förbättrades inte av att det inom bägge organisationer uppstod riktningar som av olika skäl ville bromsa processen. De var oroliga för att ett för snabbt sammangående inte skulle ge utrymme för att arbeta fram de politiska riktlinjer som var nödvändiga för en ny organisation. Det skulle i sin tur medföra risker för en byråkratisering av organisationen.25

Resultatet blev att två organisationer bildade. De som förespråkade en fast organisatorisk struktur med klara relationer till Fjärde internationalen bildade Revolutionära marxisters förbund, RMF, vid en sammanslagningskongress i Uppsala i januari 1971. Organisationen fick en ny tidning, Mullvaden. Tidskriften Fjärde internationalen blev dess teoretiska organ. Organisationen hade vid bildandet ett 50-tal medlemmar och ytterligare kanske ett hundratal sympatisörer.

Samtidigt bildades i Stockholm, av dem som inte vill gå så fort fram, Kommunistiska arbetsgrupperna, KAG. Denna grupps lösliga karaktär bekräftades av att den upphörde med sin verksamhet ett år senare. Åtskilliga hade då gott över till RMF, de flesta kvarvarande torde ha anslutit sig till Vpk:s vänsterflygel.

Trotskismen och den övriga vänstern

Det torde ha framgått av ovanstående att den historiska traditionen var en viktig beståndsdel av den trotskistiska rörelsens tidiga år i Sverige. Denna aspekt blev än mer framträdande genom den utveckling de politiska vänstergrupperna genomgick i slutet av 1960-talet.

När man idag diskuterar 60-talsradikaliseringen finns det två motsatta sätt att betrakta vad som hände. Enligt vissa var det en period av frihet när allt var möjligt. Den kännetecknades av öppenhet och omprövning. Gamla normer ifrågasattes och ersattes med nya.

Enligt andra var tidens främsta tecken dogmatism och sekterism. Bara vissa åsikter var tillåtna, alla gick i Mahjongjackor och näbbstövlar och det var förbjudet att lyssna på Abba.

I själva verket har bägge tolkningarna antagligen fog för sig, När radikaliseringen i slutet av 60-talet nådde sin kulmen i Sverige kan man urskilja två parallella fenomen. Å ena sidan den explosionsartade tillväxten av en rad aktionsgrupper som studentrörelser, solidaritetsrörelser, miljörörelser osv. I mycket stor utsträckning var det en kulturrörelse, och företrädare för alla kulturinriktningar spelade en stor roll. Författare som Sara Lidman och Jan Myrdal skrev romaner, rapportböcker och resolutioner. Bildkonstnärer som Channa Bankier och Carl Johan de Geer gjorde affischerna till demonstrationer och opinionsmöten, Filmcentrum producerade och distribuerade film, Narren och Fri Pro spelade teater varhelst det behövdes. Stormöten var en vanlig beslutsform när gemensamma aktioner skulle planeras.

Å andra sidan kan man se uppkomsten av nygamla politiska organisationer med arbetsmetoder som stod i rak motsättning till nyvänsterns. Framför allt var det partier och grupper som var inspirerade av den kinesiska revolutionen och den pågående kulturrevolutionen där. Kfml –senare SKP – var den första och största. Kfml(r), som bröt sig ur och bildade eget, och Vpk:s gamla ungdomsförbund, som döpte om sig till MLK, Marxist-leninistiska kampförbundet, var några andra.

1967 bildades kfml, och det i huvudsak som en utbrytning ut Vpk. Den häftiga kritiken mot det etablerade kommunistpartiet, dess nära kontakter med Vietnamrörelsen, dess ungdomliga medlemskader, i stor utsträckning rekryterad ut Clarté, gör att man kan se den som ett uttryck för den nya stämning vi ovan talat om. Men i en annan mening kan kfml definitivt inte ses som någon nyvänsterskapelse. Dess politiska inspiration hämtades i stor utsträckning ur en kommunistisk politik som formulerats i den kommunistiska rörelsen under dess mest stalinistiska period, i början främst dess tidiga 30-tals ultravänsteristiska form, längre fram en mer folkfrontsinriktad högervariant.

Då steg istället kfml (r) fram och lade beslag på den perioden. Ja, i själva verket blev mycket av den nya vänsterns teorier de svenska maoisternas huvudfiende. Ibland var det fråga om att vara fiende i en mycket konkret betydelse. Meningsmotståndare kunde anklagas att stå på klassfiendens sida, i bästa fall objektivt. Tidningen Proletären delade ut ”veckans ishacka” till oliktänkande. Just ordet ishacka var inte valt av en tillfällighet. Det syftade på med mordvapen Stalin använts sig av när han 1940 lät mörda den landsflyktige Trotskij i Mexiko. Fanns det en fiende de annars så trätande politiska vänstergrupperna kunde ena sig bakom så var det trotskisterna. Och det utrymme de anti-trotskistiska kampanjerna fick stod inte i någon som helst relation till den styrka och det inflytande de rätt små trotskistiska grupperna vid denna tid hade.

Kfml:s tidning Gnistan publicerade redan kort efter första numret av Fjärde internationalen flera hätska artiklar mot Trotskij.26 Ett par år senare gav man ut en hel bok, ”Marxism eller trotskism?”, författad av Lars Gustafsson och Kurt Wickman.27 Inför omvandlingen av det nyvänsterdominerade Vänsterns ungdomsförbund till det uttalat maoistiska Marxist-leninistiska kampförbundet gjordes kampen mot trotskismen till ett centralt element i omskolningsprocessen.

Kfml(r) nöjde sig inte bara med att dela ut veckans ishacka, utan lade också ner stor möda på att visa trotskisternas sanna karaktär. Men anti-trotskismen gjorde inte halt inom de nystalinistiska vänsterpartierna. Också den största av denna tids solidaritetsrörelser, De förenade FNL-grupperna, DFFG, gjordes till ett slagfält mot trotskismen. Paret Gustafsson-Wickman, som skulle skriva Marxism eller trotskism ett par år senare, gav redan 1970 på uppdrag av Uppsala FNL-grupp, ut en skrift, Trotskisterna, fronterna och Vietnam, som av DFFG:s ledning anbefalldes till studier inom hela FNL-rörelsen. Ja, det gick så långt att DFFG:s kongress 1971 beslöt att inga trotskister skulle få vara medlemmar i det formellt opolitiska DFFG. Bakom detta beslut anar man inflytelserika medlemmar i kfml.28

Vad var det då i trotskisternas förflutna som gjorde att rörelsen fick denna oproportionerligt stora uppmärksamhet? Ja, läser man böckerna, artiklarna och resolutionerna finner man snart att det knappast rör sig om något annat än material hämtade från de traditionella stalinistiska antitrotskistiska kampanjerna. Dispyter om Trotskijs relationer till Lenin före 1917, huruvida det var möjligt att bygga socialismen i ett land under 1920-talet och folkfrontspolitiken i Spanien på 1930-talet blandades med Moskvaprocessernas anklagelser om trotskistisk sabotageverksamhet och samarbete med fascism och imperialistiska agenter. Man underlät inte att påpeka det stora inflytandet av utlänningar bland ledande trotskister i Sverige, och påståenden om nära samarbete med CIA var legio.29 Ett förhållande som gjorde den unga trotskistiska rörelsen särskilt utsatt var att den, som en av de få strömningarna inom vänstern, intog en kritisk inställning till utvecklingen i Kina, och skarpt kritiserade den kinesiska kulturrevolutionen som en byråkratisk manöver av Mao.30 Detta var inte särskilt opportunt vid denna tid.

Dessa hätska angrepp tvingade naturligtvis de svenska trotskisterna till omfattande genmälen. Det verkar inte enbart ha skett motvilligt. Tvärt om kastade sig många med liv och lust in i polemiken om historien. Det visade sig snart att det källmaterial som den anti-trotskistiska kampanjen byggde på var ytterst bräckligt. Framför allt var det den unge, tidigt bortgångne litteraturvetaren Kenth-Åke Andersson i Göteborg som stod för det tunga artilleriet. Hans uppgörelse med Wickman/Gustafsson, ”Lögnens renässans” gjorde starka intryck långt utanför de egna leden, och torde i själva verket ha lett till en ökad rekrytering till den trotskistiska rörelsen.31. På många håll hölls också stora och välbesökta debattmöten mellan olika vänstergrupper om hur historien skulle tolkas.

Vad var RMF?

Hur skall man nu karaktärisera den trotskistiska rörelsen vid tiden för bildandet av RMF 1971? Ja, å ena sidan är det uppenbart att den var djupt rotad i den kommunistiska rörelsens historia. Försvaret av den revolutionära marxismen, den ryska revolutionen och det tidiga Kominterns politik var lika självklar som avståndstagandet från vad som beskrevs som den stalinistiska urartningen, eller för den delen, den socialdemokratiska klassamarbetspolitiken. Och genom det ”slag om historien” som skildrats ovan var nog RMF:s medlemmar de inom vänstern som var bäst skolade i arbetarrörelsens historia.

Samtidigt anknöt man man, till skillnad från de mao-stalinistiska grupperna till många av den nya vänsterns erövringar. Framför allt var det alltså de franska erfarenheterna som fungerade inspirerande, men även det engelska och amerikanska inflytandet var betydande.
Stadgarna knöt an till traditionella kommunistiska organisationsprinciper. Organisationens basenhet var cellen, vars arbete var inriktat mot organisationens ingripande arbetsområden på arbetsplatser, skolor, universitet eller mot rörelser, t ex det antiimperialistiska arbetet. Celler på samma ort bildade en avdelning. Medlemmar valdes in, och tillerkändes inledningsvis deltagarstatus med konsultativ rösträtt. Efter tre månader kunde en deltagare, genom 2/3 majoritet väljas in som full medlem. Inom organisationen rådde arbetsplikt, ”uppgifter som kamrat eller organ åtar sig eller åläggs ska utföras”. Vikten av att interna angelägenheter inte onödigtvis diskuteras utanför organisationen underströks också. Det fanns uppenbarligen en medveten anknytning till vad som brukar gå under beteckningen demokratisk centralism. Samtidigt läggs som i alla trotskistiska organisationer, för att motverka tendenser till byråkrati och centralstyrning, stor vikt vid rätten till ”tendens- och fraktionsbildning”, alltså rätten att organisera en opinion i olika frågor. 32 Detta var inte bara en formell rättighet, utan sådana tendenser garanterades rätt till utrymme i internbulletiner, inledningar vid konferenser och kongresser, och även ekonomiskt stöd för att resa runt i organisationen och argumentera för sina uppfattningar.

Studierna var en central del av förbundets verksamhet. Men hur skulle man kunna undvika att falla i samma fälla som man menade att andra vänsterorganisationer fallit i? Hur skulle studierna kunna bli något annat än bara ett okritiskt inhämtande av marxistiska sanningar? Den lösning som både RM och Bolsjevikgruppen utarbetade, och som sedan övertogs av RMF, var att de Röda cirklarna eller Röda kommittéerna (namnen lånades som så mycket annat från den franska sektionen) skulle, som det hette det i en tidig sammanfattning ”kunna bli aktionsgrupper, där studierna var en del av arbetet, vilket även skulle innefatta olika former av praktiskt och i viss mån teoretiskt arbete, såsom flygbladsaktioner, agerande vid strejker, demonstrationer, författande av artiklar etc.”. Helt lätt var det inte att uppnå dessa målsättningar. Dessutom visade det sig att deltagarna klagade över att – de fått lära sig för lite av grundläggande marxistisk terminologi. Otack är livets lön…

Kanske avspeglar studiernas centrala betydelse ett annat förhållande, nämligen inflytandet från den svenska folkrörelsetraditionen, där ju studiecirklarna alltid spelat en avgörande roll. Det finns andra kopplingar också. En betydande del av inkomsterna för RMF:s stockholmsavdelning under de första åren kom genom studiecirklar rapporterade genom Frikyrkliga studieförbundet. Annars finansierades verksamheten i huvudsak genom medlemsavgifter, målsättningen var att medlemmarna skulle ge 1/10 av sina nettoinkomster till organisationen. De som hävdade att den svenska trotskismen var en utlandsfinansierad rörelse torde ha svårt att hitta sådana belägg. Den svenska sektionen av Fjärde internationalen blev istället snart en av den internationella rörelsens viktigare finansiärer.

En betydande del av den interna diskussionen inom det nybildade RMF ägandes åt strategin för partibygget. En viktig utgångspunkt var ”trotskismens försening”; det förhållande att studentradikalismen nått sin kulmen innan den trotskistiska rörelsens formerat sina styrkor, och att därför en stor del av denna radikalism sugits upp av andra vänsterströmningar, i första hand maoistiskt influerade. Inför RMF:s andra kongress, hösten 1971 gjordes ett första bokslut av den trotskistiska rörelsens första år i Sverige. Det var ingen skönmålning. Bolsjevikgruppen beskrevs visserligen som teoretiskt avancerad, men annars som en triumfalistisk smågrupp som i grunden uttryckte studentrörelsens sociala isolering. RM å sin sida var ”ett empiriskt hopplock av kamrater” förenade av Traditionen, Programmet, Landvinningarna, men oförmögen att tillgodogöra sig den radikala rörelsens nya erövringar. Det som nu krävdes var en mer genomtänkt strategi
för förbundsbygget. Det övergripande målet för organisationen var att vinna en dominerande position inom den revolutionära rörelsen. För att uppnå detta krävdes förankring inom arbetarklassen. Detta arbete måste inledas omedelbart, heter det. Det skulle framställas lokala Fabriksmullvadar som delas ut vid industrierna. Dessa borde propagera för arbetarkontroll, bekämpa den solidariska lönepolitiken, kritisera klasslagstiftningen och LO:s byråkratisering, miljöfrågan, invandrarfrågan och kvinnans speciella förtryck.

Samtidigt konstateras att under de närmsta åren var det inom andra områden som organisationen hade möjlighet att rekrytera i större skala. Det gällde inte förvånande framför allt bland ungdom och studenter. Från denna periferi borde förbundet sedan sökas sig mot centrum, alltså arbetarklassen. Det bör noteras att samtidigt dyker en annan prioritering upp, nämligen miljöarbetet. RMF var antagligen det första vänsterparti som antog en särskild politisk resolution kring denna fråga. Även kvinnoarbetet får en mer framträdande ställning vid denna kongress, åtminstone teoretiskt. Av den nyvalda nationella ledningens 13 ledamöter var samtliga män.
Medelåldern i den nya organisationen var låg, klart under 25 år. RMF:s ledande företrädare, Tom Gustafsson var 23 år vid grundningskonferensen.

Trots den darriga starten, trots de hårda attackerna från andra delar av vänstern och trots att vänstervinden mot mitten av decenniet mojnade lyckades trotskismen etablera sig som en politisk kraft på vänsterkanten. Dess fortsatta historia återstår att skriva.

Om Fjärde internationalens historia, se Francois Moreau, Combats et débats de la IVe Internationale, Québec, 1993

Philippe Gottraux, ”Socialisme ou barbarie”. Un engagement politique et intellectuel dans la France de l’après-guerre, Lausanne 1997

Se t ex Perry Anderson, Om den västerländska marxismen, Lund 1984, s 112 ff

Hans Introduktion till marxistisk ekonomi lär ha sålts i 30 000 exemplar bara i Sverige

Om Skoglund, se F Dobbs, Teamster Rebellion, N.Y. 1972, Dough Jenness, Carl Skoglund, i International Socialist Review augusti 1984 samt en artikelserie av Kjell Östberg i Internationalen 25-34 1981.

Writings of Leon Trotsky, Suplement (1929-339, New York 1979, s 163, 387n, samt ”Sveriges första trotskist”, Internationalen 6/1982

Håkan Blomqvist, Gåtan Nils Flyg, Stockholm1999

Uppgifter om RSP bygger i huvudsak på korrespondens mellan svenska och danska trotskister och det förenade sekretariatets i Paris sekreterare Walter (Ernest Mandel). Kopior förvaras i Staffan Lindhés arkiv

Material om 1960- och 70-talets trotskistiska rörelser finns framförallt i Socialistiska partiets arkiv, ARAB samt i det arkiv om svensk och internationell trotskism som Staffan Lindhé håller på att bygga upp. En del av nedanstående uppgifter är också hämtade från det vittnesseminarium som i mars 2000 genomfördes vid Samtidshistoriska institutet. Bandinspelningar av detta förvaras hos institutet.

10 För biografiska uppgifter, se minnesartikel i Internationalen 3 1996

11 Med åtminstone Feltrinelli hade Coeckelberghs personliga kontakter, den italienske förläggare besökte enligt uppgift Coeckelberghs i Sverige.

12 Se redogörelse för bakgrunden i Cohens arkiv

13 Ursprungligen med tillägget ”leninst-trotskisterna”. Detta bihang togs emellertid bort när organisationen offentliggjordes

14 Fjärde internationalen 3/1970

15 Se Göran Blomqvist o Kim Salomon (red), Det röda Lund, 1998 och S-O Josefsson, Året var 1969, Göteborg 1996, s 186 ff

16 Bolsjevik 1/1970

17 aa

18 O[tto] M[annheimer], Om strategin, Bolsjevik 2 1970, jfr Théorie et système d’organisation, Cahiers Rouge no 6-7, Maspero 1969,

19 Bolsjevik 2, ledare s 2f

20 M Cohen, Förslag för en strategi för arbetarklassens radikalisering, rapport till RM:s konferens juni 1970

21 Tidningen Fria fackföreningsfolket 1970-71

22 I övervak xxx

23 Om denna, se Revolutionär information 4/70 samt skriften Åter till leninismen”.

24 Protokoll från möte med bolsjevikgruppens provisoriska kommitté 2-5 oktober 1970

25 Se t ex broschyren RMF, historien och internationalismen eller Den som sticker huvudet i busken, skyltar med ändan, u.å. (1972?)

26 Gnistan 9 o 10 1969

27 Kurt Wickman och Lars Gustafsson, Marxism eller trotskism, Oktoberförlaget 1972

28 För detta inflytande, se Salomon, Rebeller i takt med tiden, Stockholm 1996

29 Se t ex Wickman-Gustafsson aa och Trotskisterna, fronterna och Vietnam, utgiven av Uppsala FNL-grupp. Se också t ex Gnistan 9 o 10 1969, Stormklockan 4/5 1970, Proletären

30 Se resolution i Fjärde internationalen 2/1969

31 Kenth-Åke Andersson, Lögnens renässans, Fjärde internationalen 7/8 1972. Se också dens. Kfml:s omvälvning av historien, Revolutionär Information 1 /1969 samt dens Revolutionär marxism kontra stalinism i Viet Nam-rörelsen, Röda häften 9/1971.

32 Stadgar för Revolutionära marxisters förbund, antagna vid förbundets andra kongress 24-26/9 1971

Att institutionalisera demokratin

Socialdemokratin och kommunalpolitiken under mellankrigstiden
Kjell Östberg

Inledning

1944 antog det socialdemokratiska partiet ett nytt kommunalpolitiskt program.(1) Man kunde då utvärdera de 25 år som gått sedan det demokratiska genombrottet. Samtidigt diskuterades kommunernas bidrag till att genomföra 30-talets reformpolitiska offensiv. Resultatet blev inte smickrande för de socialdemokratiska kommunalpolitikerna. När kommunerna allt mer blivit en förutsättning för att föra ut den socialdemokratiska välfärdspolitiken ”hindrades eller i var fall fördröjdes partiets reformsträvanden”, menade partistyrelsens föredragande. En klyfta hade uppstått mellan rikspolitik och kommunalpolitik. ”Kommunalpolitiken har på något sätt blivit efter.” Redan i slutet av 30-talet hade den socialdemokratiska ledningen kallat partiets ledande kommunalpolitiker till en rad konferenser för att se till att regeringens nya socialpolitik inte saboterades genom att även socialdemokratiska kommunalmän runt om i landet gjorde indragningar i den kommunala fattigvårdsbudgeten i samma takt som statens satsningar ökade. Varför hade det blivit så?

Betydelsen av den kommunala rösträttsreformen 1918

Det demokratiska genombrottet 1918-19 kom i väsentlig utsträckning att ändra det politiska landskapet i Sverige, och möjligtvis i större utsträckning på kommunal nivå än på riksnivå. Rösträttsreformen 1907-1909 och Andrakammarparlamentarismens genombrott 1911 och återupprättande 1917 hade redan skapat reella förutsättningar för den borgerliga demokratins befästande och vänstersamverkan mellan socialdemokrater och liberaler hade gjort den politiskt möjlig. Visst utgjorde den plutokratiska första kammaren ett reellt hinder mot viktiga politiska och sociala reformer, men den hade inte kunnat hindra regeringen Edén-Brantings tillkomst och, när det gällde, inte heller de rösträttsreformer som avskaffade dess egna privilegier. Det första riksdagsvalet efter det demokratiska genombrottet fick dessutom det kanske inte helt givna utfallet att högern, som så länge stretat emot den allmänna och lika rösträtten, gick kraftigt framåt på vänsterpartiernas bekostnad. Inte heller innebar kvinnornas politiska rösträtt något revolutionerande genombrott för kvinnornas ställning på den centrala politiska nivån.(2)

Nej, det var den kommunala rösträttsreformen som kunde få omedelbar betydelse för ett stort antal människors politiska vardag. Allmän och lika rösträtt och valbarhet genomfördes för män och kvinnor. De flesta av de rösträttsstreck som tidigare funnits avskaffades, och nu fanns möjlighet för nya klasser och kön att i stor skala befolka de kommunala posterna, som vid denna tid torde ha uppgått till över 100 000.(3)

Det är därför en smula underligt att samtida såväl som nutida debattörer och kommentatorer ägnat konsekvenserna av 1918 års reformer på detta område enbart begränsad uppmärksamhet. En analys av den förda debatten ger nämligen vid handen att frågan om den kommunala demokratins betydelse för den politiska utvecklingen bara diskuterades i förbigående vid den stora riksdagsdebatten ”Om den kommunala rösträtten mm” som fördes i slutet av 1918. De dramatiska yttre betingelserna som inramade riksdagens forcerade beslut inbjöd kanske inte till att fördjupa sig i lokala spörsmål: ”När i land efter land ute i Europa de gamla statsformerna kullkastas inom några dagar eller timmar, känner Sveriges folk ögonblicket vara inne att taga ett avgörande steg för den författningsrevision, som det under åratal funnit alltmera oundgängligt.”, hette det i regeringens proposition från slutet av november 1918.

Det var nu inte heller den kommunala självstyrelsens utformning som stod i centrum för intresset. Det gjorde istället den politiska rösträtten och första kammarens sammansättning och därmed makten över riksdagen, vilket som bekant förutsatte en reformering av de kommunala valbestämmelserna. Reformens tillskyndare, liberaler och socialdemokrater, ägnade sig huvudsakligen åt att försvara reformen, och den hastighet med vilken den genomfördes, och reste enbart smärre invändningar mot resultatet. De som försökte föra en diskussion om reformens konsekvenser för den kommunala verksamheten var högern, och deras grundläggande utgångspunkter sammanfattades av förstakammarhögerns ledare Trygger:

”Tror verkligen regeringen att de nya mån, som säkerligen i stor utsträckning
skulle inträda i kommunalförvaltningen, om regeringens förslag antoges, verkligen komme att äga den kompetens och erfarenhet, som fordras för att de skola kunna bära hela den arbetsbörda, som skulle vila på dem. Jag för min del betvivlar det högeligen”.

Det år i själva verket så att vad som dominerar den lilla debatten om den kommunala rösträtten som ändå förs inte är de möjligheter det demokratiska genombrottet ger för de hittills utestängda massorna att få gehör för sina krav, utan hur man ska kunna motverka konsekvenserna av den kommunala demokratins genombrott, hur man ska kunna skapa garantier för att den nya majoriteten inte skulle kunna använda sin maktställning.

Frågan om konservativa ”garantier” mot rösträttsreformer är väl uppmärksammad når det gäller riksdagsvalen. Vid 1907-09 års beslut var det framförallt genom proportionella val och rösträttsstreck man ville, och även till en del lyckades, slå vakt om konservativa intressen.(4 ) Men vilka var dessa garantier på den lokala nivå, hur genomfördes de och med vilka konsekvenser?
1918 års beslut, liksom motsvarande beslut 1907-09, och för den delen även 1862, är baserat på en kompromiss mellan en rad olika fraktioner. Hur såg denna kompromiss ut, vilka deltog i den och vad blev resultatet? Den fråga som kommer att diskuteras här skulle lite tillspetsat kunna formuleras: I vilken utsträckning genomfördes den kommunala demokratin 1918? Kan man hävda att motståndarna i någon mening lyckades med sitt uppsåt att hindra eller deformera reformen?

Med andra ord, vilken roll spelade utformningen av de lokala politiska institutionerna för den lokala demokratins genomförande, och hur skall man förklara deras uppkomst och utveckling? Finns det något samband mellan den besvikelse partikongressen 1944 uttryckte och utformningen av dessa institutioner?

Politiska institutioner

När det gäller frågan om utvecklingen av politiska institutioner är det naturligt att inledningsvis knyta an till den rikhaltiga internationella debatt och forskning som under det senaste årtiondet utvecklats kring de politiska och samhälleliga institutionerna och deras betydelse för samhällsutvecklingen, av vikt inte minst för frågan om arbetarrörelsens integrering. Som en central utgångspunkt ligger ett ökat intresse för statens roll i vid mening.(5)

Företrädare för denna diskussion hävdar bl a att institutionerna måste behandlas som oberoende variabler, med eget förklaringsvärde. Politiska institutioner svarar inte bara på sina omgivningar och verkställer deras beslut, de skapar samtidigt dessa omgivningar. Detta påverkar naturligtvis de politiska styrkeförhållandena, som med denna utgångspunkt inte bara blir beroende av ekonomiska och sociala förhållanden, eller maktrelationer på dessa fält, utan också av utformningen av politiska institutioner.(6)

Parallellt med denna debatt har förts en diskussion om relationerna mellan konstitution och demokrati, alltså de regler som fastställs för utövandet av de demokratiska processerna. Det hävdas att ett gemensamt drag för dessa konstitutionella bestämmelser är att deltagarna på olika sätt frivilligt begränsar utövandet av demokratin för att vinna andra fördelar, t ex stabilitet och kontinuitet eller garantier för minoriteters rättigheter.(7)

Ett enkelt exempel som kan illustrera de politiska följderna av institutionella begränsningar är konsekvenserna av de parlamentariska institutionernas utformning. Inskränkningar av ekonomisk art i rätten att välja eller väljas påverkade naturligtvis riksdagens sammansättning, men också urvalet av vilka som kunde bli partiernas parlamentariska företrädare. När det gällde urvalet till Första kammaren under rösträttsstreckens tid var diskrepansen mellan de valda socialdemokraterna och partiets valmanskår betydande. Dessa regler fick därför också konsekvenser för sammansättningen av det socialdemokratiska partiets parlamentariska ledning, och därmed av den grupp som i realiteten kom att utforma partiets politiska praxis. Ett näraliggande exempel är formerna för beslutsfattande i riksdagen, där utskottsbehandling i slutna rum osv verkar ha haft en betydelse för partiernas organisatoriska och politiska utveckling.(8)

Hur, i vilken riktning, påverkar då de politiska institutionerna? Här har pekats på institutionernas roll att fungera som norm- och värdeskapare.(9) Detta är inte minst påtagligt när det gäller de parlamentariskt-demokratiska organen, som tar sin utgångspunkt i grundläggande jämlikhets- och frihetsprinciper.(10)

En central funktion som urskiljs är också institutionernas stabiliserande roll, de tillhandahåller viktiga element för ordning och kontinuitet i politiken. Inte minst viktiga är institutionerna vid mer djupgående förändringar; politiska förändringar är en relativt långsam process, och resultatet kan vara osäkert.

Att ersätta ett auktoritärt system med ett demokratiskt är en högst påtaglig politisk förändring, särskilt om man eftersträvar en övergång i ordnade former. Den amerikanske statsvetaren Adam Przeworski menar, utifrån bl a studier av den svenska demokratiseringsprocessen i början av 1900-talet, att denna förändring blir möjlig när de relevanta politiska krafterna kan få fram rimliga garantier för att deras intressen inte påverkas på ett starkt negativt sätt. Lösningen består alltså i att hitta de rätta institutionerna, och han bygger denna tes på tre antaganden: ”l) att institutioner påverkar konflikters utgång, 2) att parterna tror att de gör det och 3) att man under vissa omständigheter kan finna institutioner som skapar rimlig säkerhet för de inblandade krafterna”.(11)

Denna riktning har onekligen inneburit en vitalisering av viktiga delar av samhällsforskningen, inte minst den med historiskt perspektiv. Den ifrågasätter gängse sociologiska idealbilder av det politiska systemet där den rena politiken fastlägger riktlinjerna för samhällets utveckling och verkställandet snarast blir en teknikalitet. Den har också pekat på en del problem hos marxistiskt influerade strömningar; såväl ekonomisk reduktionism och Althusserskolans strukturella låsningar som maktresursteoretikernas tendens att inte alltid problematisera statens roll.(12)

Samtidigt finns problem också med denna riktning. I den ständigt pågående debatten mellan stats- och samhällscentrerade perspektiv på den politiska utvecklingen kan naturligtvis denna inriktning kritiseras för att undervärdera betydelsen av de socioekonomiska ramar inom vilka staten arbetar.(13) Ett statscentrerat synsätt kan tänkas uppvärdera byråkratins roll på bekostnad av politikens.(14) Ett problem som delvis kan hänföras till denna tendens är svårigheterna att definiera och avgränsa de statligt/politiska institutionerna, framför allt genom att underlåta att klargöra förhållandet mellan demokrati, politik och byråkrati.(15)

De flesta företrädare för denna ”new institutionalism” är inte överraskande weberianskt influerade, och ofta är det (den högre) statsbyråkratins organ som står i centrum. Att se byråkratin är denna riktnings styrka, men var finns politiken, och de sociala grupper som kämpar om dess inflytande? Med Webers ord heter det att byråkratins roll börjar där politikerns slutar. Frågan om hur byråkratins makt ska kunna kontrolleras är det centrala politiska problemet för Weber. Hans svar är au byråkratin endast kan styras uppifrån, av särskilt utvalda politiker, men inte ersättas nerifrån. Den politiska demokratin och dess förmodade nav, parlamentet, har en begränsad roll i Webers tänkande. Något hårddraget reducerar Weber parlamentets uppgifter till att frambringa dessa politiska ledare.(16) Det betyder att den kamp som utspelar sig på den statliga arenan är ett försök att nå balans mellan olika eliter, ett organisations- och ledarskapsproblem där politiska motsättningars underliggande sociala och ekonomiska aspekter spelar en underordnad roll.

Problemet att urskilja gränserna mellan byråkrati och politik är inte bara teoretiskt. I Sverige har av tradition åtminstone fram till mitten av 1900 talet den politiska eliten när det gäller de borgerliga partierna i stor utsträckning rekryterats från ett smalt skikt med förankring i högre statsbyråkrati eller vid universiteten (och för de socialdemokratiska politikerna bland ett byråkratiskt kast av heltidspolitiker). Efter avslutad politisk gärning har de ofta (åter) gått till högre statliga funktioner (landshövdingar ambassadörer, generaldirektörer).

Att reproducera den lokala staten

Marxismen erbjuder ett annat sätt att närma sig denna problematik Den borgerliga statens främsta funktion är dels att fungera som regulator för den kapitalistiska ekonomin, dels att garantera det kapitalistisk samhällets reproduktion. Statsmakten uttrycks som ett förhållande mellan sociala klasser och denna makt utövas av statsapparaten. Den grundläggande frågan med denna utgångspunkt, för att tala med Göran Therborn, blir då inte: Vem är det som styr och genom vilka organ, utan Vilket samhälle är det som reproduceras och genom vilka mekanismer Vilken roll spelar statens eller de lokala myndigheternas struktur och handlingar i denna reproduktionsprocess?(17)

Frågan om relationen mellan byråkrati och demokrati får då också en annan innebörd. Det kan istället hävdas att den moderna borgerliga staten har utvecklats två komplementerande organ som uppenbarligen är centrala för tryggandet av en stark statsmakt och för det borgerliga mak’ utövandet: den statliga byråkratin och det borgerliga parlamentet.

Hur ser nu en tillämpning av detta resonemang ut på lokal nivå och, fe våra speciella intressen, i perspektiv av arbetarrörelsens lokala politisk formering?

De relationer som reproduceras är i huvudsak tre: produktivkrafter och produktionsförhållanden (på lokal nivå torde detta fr a innebära utbyggnaden av infrastruktur och ansvar för arbetskraftens reproduktion); statsapparatens karaktär (alltså hur ska den härskande klassen även i fortsättningen kunna dominera den lokala förvaltningen) samt den ideologiska överbyggnaden (där det nedan skall hävdas att parlamentarismens idé är central).

I denna undersökning ägnas huvudintresset åt lokala statliga institutioner och ideologi, eller som det kommer att preciseras, byråkrati och parlamentarism. Detta ska inte ses som någon omvänd reduktionism, något undervärderande av den lokala statens betydelse för den ekonomiska reproduktionen. Avslutningsvis kommer kort att diskuteras vilken roll kommunala investeringar i infrastruktur och arbetskraftens reproduktion spelade i formerandet av en lokal politisk-parlamentarisk praxis. Det gäller frågor som rör villkoren för industriell verksamhet, utbyggnad av lokal infrastruktur, industriella nyetableringar och inte minst olika former för den lokala arbetskraftens reproduktion i allt från arbetslöshetsunderstöd till skolhälsovård. Till konsekvenserna av att arbeta inom de parlamentariska strukturerna måste man också lägga de erfarenheter deltagarna för med sig från kontakter och konfrontationer på andra nivåer, fackliga och sociala. Också av denna anledning är här av intresse att se i vilken utsträckning och i vilken form den lokala arbetarklassen, och inte minst det lokala fackliga ledarskapet, finns representerat på den lokala parlamentariska arenan, liksom motparten, arbetsgivaren och den lokala borgerligheten i vid mening.

Parlamentariska strukturer

Perry Anderson har, inspirerad av, och i debatt om, Gramscis teorier om den borgerliga hegemonin, pekat på parlamentarismens speciella betydelse när han hävdar att det nya med accepterandet av parlamentarismen är

att det tar sig det grundläggande uttrycket i massornas tro att de utövar ett slutligt självstyre inom den existerande sociala ordningen.
Men det är inte alls så att arbetarna kan styra staten; tvärtom år den representativa statens allmänna form – den borgerliga demokratin – i sej själv det viktigaste ideologiska kittet för den västerländska kapitalismen, vars blotta existens berövar arbetarklassen idén om socialismen som en annan sorts stat. Den borgerliga demokratin döljer den ekonomiska olikheten genom en formell likhet i staten -som dock bygger på att massorna separeras från deltagande i parlamentet -genom representativiteten.

Existensen av den parlamentariska staten konstituerar således den formella grundvalen före alla andra ideologiska mekanismer hos den härskande klassen.

Frågan om den ideologisk/kulturella överbyggnadens roll blir, hos Anderson och Gramsci, ett politiskt problem, som måste placeras i centrum av själva det statliga systemet.(18) Stat och samhälle knyts samman i ett ‘hegemoniskt projekt’. För att kunna skapa förutsättningar för ett fortsatt maktutövande baserat på samförstånd försöker den härskande borgarklassen. till skillnad från tidigare härskande skikt, inte bara aktivt och medvetet få sin ideologi att omfattas av så många som möjligt. Den har också förmågan att integrera underordnade gruppers krav och intressen i detta projekt.(19) Den allmänna rösträtten och accepterandet av arbetarklassens representanter i de statliga strukturerna är exempel på denna förmåga.

Betydelsen av socialdemokratins parlamentariska integrering är uppmärksammad och omdiskuterad. Borgerlighetens mest klarsynte samtida politiske iakttagare Weber ansåg att det bästa sättet att garantera samarbete med arbetarklassen låg i att träna dess ledarskap i ansvarsfullt parlamentariskt maktutövande i en omgivning som tillät oberoende från de’ omedelbara trycket från massorna.(20) Samma tanke uttryckte vid samma tid den svenske liberale ledare Karl Staaff, när han beskrev partiets politik som ett unikt försökt att vända socialdemokraterna till ”lojalt parlamentariskt nationellt arbete och få dem med i ansvaret för vad som göres i statslivet.”(21)

Det parlamentariska arbetet kom, tillsammans med det fackliga, tidigt att bli den svenska arbetarrörelsens viktigaste uppgift. I parlamentarismen som idé och politisk arbetsform kom i Sverige åtskilligt av de folkliga rörelsernas viktigaste krav att integreras, fr a kravet på politisk demokrati.(22) Efter demokratins genombrott kom tillväxten av den offentliga sektorn, till en del uttryckt i uppkomsten av välfärdsstaten, att ytterligare bekräfta vikten av att arbetarrörelsen bevakade och förstärkte sina parlamentariska positioner. Det innebar bl a att ”utvidgningen och försvaret av arbetarklassens reproduktionsbetingelser allt mera [förmedlades] statsapparaten”, och arbetarrörelsens organisationer kom som en följd av detta att alltmera inrikta sig mot denna.(23)

Accepterandet av en parlamentarisk inriktning kan på detta sätt beskrivas som ett avgörande strategiskt vägval med långtgående konsekvenser för partiets framtida handlingsmöjligheter. Partiet accepterade samtidigt de premisser för politiskt parlamentariskt arbete som erbjöds.(24) Partiets funktion blev inte bara att organisera arbetarklassen i kamp för socialismen, utan det skulle också anpassas till att fungera i den parlamentariska miljön. Det krävde en förstärkt parlamentarisk ledning, förändrade beslutsstrukturer och arbetsmetoder och en politik som också gav möjligheter till röstmaximering och parlamentariska överenskommelser.(25) Denna utveckling har av forskningen förlagts parallellt med den reformistiska riktningens förstärkta roll inom socialdemokratin.(26)

För att kunna göra detta med bibehållen ställning inom arbetarklassen krävs att den reformistiska politiken bekräftas, på såväl det fackliga som politiska området. Med Gunnar Olofsson kan hävdas att nyckeln till den socialdemokratiska framgången i Sverige ligger i sammanfogningen av den fackliga och politiska reformismen på statlig och kommunal nivå. Den fackliga praktikens bekräftande är ett centralt moment i den reformistiska ideologin. För den fråga som står i centrum för denna undersökning kan hävdas att den lokala, kommunala, parlamentarismen spelar en central roll i reproducerandet av en borgerlig hegemoni. I den kommunala praktiken inryms tiotusentals människor i mer eller mindre krävande förvaltningsuppdrag, och där ”bekräftas löpande en reformistisk ideologi om ‘praktiska lösningar i små steg'”.(27)

… och byråkrati

Detta pekar på den kommunala förvaltningens särdrag, särskilt under den kommunala demokratins uppbyggnadsskede: att en betydande del av de förvaltande uppgifterna utförs av förtroendevalda. Den traditionella kommunala byråkratins utbredning var fram till i mitten av 1900-talet begränsad, och inom de ca 2 000 landskommunerna så gott som helt frånvarande. En rad förvaltande uppdrag, t ex hela fattigvårdsadministrationen inklusive dess tvångsingripande funktioner, låg länge i övervägande utsträckning på fritidspolitiker.

Det bör emellertid noteras att samtidigt och särskilt på lokal nivå, har under 1900-talet utvecklats en slags parastatlig byråkrati som är knuten till välfärdsstatens utveckling; funktionärer inom sjukkassor, arbetslöshetskassor, sociala inrättningar osv. I många länder ligger åtskilliga av dessa uppgifter ofta hos fackföreningar, religiösa eller sociala organisationer. I Sverige idag är de flesta av dessa funktioner förstatligade eller kommunaliserade. Gemensamt för dem år att funktionärerna ofta rekryterats genom arbetarrörelsen eller andra folkliga och ideella organisationer istället för genom den statliga karriärvägen.(28)

Denna byråkratisering är alltså till stor del just en följd av demokratiseringen och nya gruppers inträdande på den politiska arenan. När enbart egendomsägare hade rösträtt, var det självklart att de bad den offentliga makten att fylla en enda grundfunktion: att skydda privategendomen -nattväktarstaten, påpekar den italienske politiske filosofen Norberto Bobbio. När rösträtten utvidgades var det ofrånkomligt att dessa nya grupper begärde undervisning, skydd mot arbetslöshet och ålderdom osv. Välfärdsstaten uppkom som ett svar på krav som kom underifrån, krav som i ordets fulla bemärkelse var demokratiska.(29)

Många av reformerna är ett uttryck för ickekapitalistiska former av social organisering, där behov ställs i motsättning till profit. Det ökade inflytande arbetarklassens företrädare fick i de administrativa organen, på borgerliga representanters bekostnad, bekräftade partiets framgångar.
Samtidigt kan man inte bygga socialismen i en kommun. Administrationen hos sjukkassor eller arbetarledda kommuner kom, för att tala med den marxistiske ekonomen Ernest Mandel, att med tusen och en tråd sammanflätas med de allmänna mekanismerna hos det borgerliga samhället, med mervärdesproduktion och profitrealisering.(30) Detta parabyråkratiska skikt kom att underställas samma dominerande organisationskrav som den statliga byråkratin, samtidigt som funktionärsskiktet fick en stärkt ställning inom arbetarorganisationerna.(31)

Den frågeställning som kommer att vara utgångspunkten för denna undersökning är alltså hur man kan förstå den lokala demokratins etableringsfas i perspektivet av den lokala statens reproduktion. I centrum för intresset står utvecklandet av institutionella former för parlamentarisk demokrati och byråkrati på kommunal nivå. Vilken betydelse hade dessa institutioner för att uppnå ordning och kontinuitet under denna turbulenta tid och för utformandet av mellankrigstidens politiska landskap?

Denna process har beskrivits som en kompromiss mellan olika sociala och ekonomiska grupper. Detta reser ytterligare en fråga som kräver uppmärksamhet, nämligen vilket utrymme de politiska institutionerna lämnar för aktörers agerande. I den ovan relaterade debatten har pekats på de politiska institutionernas dubbla karaktär; de är å ena sida skapade av människor med mer eller mindre rationella syften, å andra sidan är deras funktioner ofta repressiva, ibland även för dem som skapat dem.(32)

Garantier mot demokratin

Besluten om 1918 års kommunala demokrati fattades inte i något institutionellt tomrum. De ramar som uppsattes för det lokala politiska inflytandet i 1862 års kommunala förordningar var omfattande. Beslutsfattarna hade, trots påstådda uppfattningar om kommunerna som en slags närmast privaträttsliga bolag,(33) noga reglerat dessa. Förutom starkt begränsade val- och rösträttsbestämmelser som utgjorde själva grunden, försäkrade man sig om ett antal andra garantier för att vid behov kunna hålla de nya lokala enheterna på plats. Viktigast var de begränsningar som låg i den ”generalklausul” som var grunden för kommunernas verksamhet: Kommunernas uppgift var att ”vårda sina gemensamma ordnings- och hushållsangelägenheter”.

Det innebar för det första att kommunerna skulle hålla sig borta från allt som kunde kollidera med statliga aktiviteter eller fatta beslut som stod i strid med statliga förordningar. Man fick inte skapa en egen armé — eller ens ge ett blygsamt bidrag till den frivilliga skytterörelsen. I början var det i huvudsak skol- och fattigvårdsförordningarna som direkt reglerade kommunal verksamhet, men en rad andra författningar talade om vad som var statligt kompetensområde.

En andra begränsning låg i tolkningen av ”gemensamma”. Kommunal medverkan kunde ifrågasättas och upphävas om inte en tillräckligt stor del av kommunens medlemmar fick nytta av investeringarna.

Ytterligare en begränsning låg, för det tredje, i tolkningen av vad ”ordnings- och hushållsangelägenheter” innefattade. En rad krav på kommunala engagemang kunde avvisas under hänvisning till att det låg utanför den kommunala kompetensen. En viktig fråga där gällde vilken typ av kommunalt företagande som var tillåten. Det ansågs ligga inom den kommunala kompetensen att driva el-, vatten- och gasverk, spårvägar, slakthus, saluhallar och badanläggningar, men det var klart utsagt att man inte fick driva ”spekulativa” företag, och inte heller teckna aktier i enskilda industriföretag.

Genom statliga ämbetsmäns och myndigheters övervakande roll, alltifrån prästens rätt att delta i kommunala nämnder till skyldighet att låta regeringen godkänna upptagandet av lån, kunde staten slutligen, om den ville, övervaka väsentliga delar av kommunernas verksamhet, om än inte detaljstyra den.

Garantier mot demokratin

Debatten om den kommunala och politiska demokratin innebar att den balans som skapats 1862 successivt kom att rubbas. Som en direkt följd av denna kom frågan om ytterligare garantier att resas, nu för att hindra den nya majoriteten, alltså i första hand arbetarrörelsen, att få för stort inflytande. Kopplingarna mellan rösträtt och demokrati är alltså inte entydiga.

Varje eftergift från de politiska makthavarnas sida mot kraven på ökat folkligt inflytande fram till 1918 kom nämligen att kombineras med villkor, ”garantier”, som med andra medel skulle inskränka denna utökade demokrati och därmed förhindra ”mindre välbetänkta förvaltningsåtgärder” från ”de mindre bemedlades” sida, som det hette i högerregeringen Lindmans rösträttsproposition från 1907.

Men det var inte bara den politiska högern som framförde sådana krav. I den gemensamma utredning som liberaler och socialdemokrater lät tillsätta 1917, och som låg till grund för 1918 års beslut, heter det t ex att i ”vårt land liksom i andra länder med kommunal självstyrelse har man ansett det nödvändigt att uppställa vissa garantier mot densammas missbrukande, garantier mot majoritetsförtryck, mot en äventyrlig finanspolitik eller eljest okloka och förhastade beslut.”

För socialdemokraternas del var nog accepterandet av sådana formuleringar en eftergift för att nå målet, rösträtten. De avspeglar emellertid först och främst den kontinuerliga process av kompromisser som ledde fram till det demokratiska genombrottet 1918.

Sammanfattningsvis var det tre former av garantier som drevs igenom för att de tidigare makthavarna fredligt skulle dela med sig av makten: att utvidga den statlig kontrollen; att ge en minoritet veto mot kommunala beslut samt – den representativa demokratin.

1.1862 års generalklausul om den kommunala kompetensen bibehölls formellt oförändrad. Inom flera områden hade det skett en utveckling som vidgat tolkningsramen, inte minst under städernas expansiva period före första världskriget, och det blev möjligt att driva spårvägar, anlägga elverk, stödja bostadsbyggande och järnvägsanläggande. Samtidigt gav rättspraxis vid handen att det fanns en rad uppgifter som en betydande del, och ofta nog en majoritet i kommunens beslutande organ fann angelägna men som inte rymdes inom gällande lagstiftning. Avlopp eller elektrifiering som enbart kom en del av kommunens innevånare kunde förhindras, markinköp kunde upphävas och stöd åt bostadsprojekt förhindras när de kom i strid med myndigheters tolkning av de kommunala kompetensramarna. Med bara en smärre justering 1930 blev denna klausul kvar ända till 1948.

Den stora förändringen låg emellertid i hur den kommunala kompetensen allt mer kom att kringskäras av statliga förordningar och föreskrifter, i takt med att dessa förordningar ökade. ”Kommunens ställning av lokalt samhällsorgan med statsdelegerade uppgifter blev allt tydligare.”(34) Fram till första världskriget var dessa förordningar blygsamma i omfattning. Från 1862 var det framför allt skol- och fattigvårdsförordningarna, strax därpå kompletterade med byggnads- hälsovårds- ordnings och brandstadgor. Från första världskriget skedde en kraftig ökning av statliga åtgärder och lagstiftning med konsekvenser för den kommunala verksamheten, och flera för kommunerna viktiga ämbetsverk inrättades eller reorganiserades, som socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, arbetslöshetskommissionen och länsstyrelserna. Genom den rad förordningar som därmed utfärdades kom expansionen i den kommunala verksamheten samtidigt att inskränka den kommunala självständigheten.(35)

Ett bra mått på utvecklingens omfattning är Halvar Sundbergs Kommunal författningshandbok som 1941 omfattade 1140 tättryckta kvartosidor.

2. För att kunna stoppa en allt för expansiv kommunal politik genomfördes krav på kvalificerad, 2/3-dels, majoritet för en rad kommunala beslut. Varje anslag till nya kommunala ändamål eller behov, upptagande av lån, köp av fast egendom eller mer omfattande skattehöjningar kunde stoppas av en minoritet på 1/3 av de beslutande. Det främsta motivet för dess införande var säkerligen fruktan för omfattande socialdemokratisk ”kommunsocialism”, och det kom under lång tid att fungera som en slags andra försvarslinje mot radikala krav.(36) Bestämmelsen var i kraft under hela mellankrigstiden.

3. Slutligen infördes, fr a efter bestämda krav från högern, ett annat skyddssystem mot majoritetsförtryck, maktmissbruk och okloka kommunala beslut: den representativa demokratin.
Det är här tre olika åtgärder som sammantaget antas ge ytterligare garantier mot ett icke önskat genomslag av folkviljan.

För det första infördes fullmäktigeinstitutioner i alla kommuner större än l 500 innevånare. Sådana hade tidigare nästan enbart funnits i städerna. ”Bland viktiga garantier böra även räknas bestämmelser om kommunal representation”, menar kommittén som utredde, eftersom man av fullmäktigeledamöterna, dessa ”bästa krafter inom olika partier, i långt högre grad än hos deltagarna i primärstämmorna kan förvänta ett handlande och beslutande under verkligt ansvar.” Risken för kupper på stämmorna, där samtliga medborgare hade rösträtt påtalas också.
För det andra skulle valen till fullmäktigeförsamlingarna och de viktigare kommunala nämnderna ske proportionellt om en viss minoritet begärde så.

”Genom den proportionella valmetoden tillförsäkras… de olika fraktionerna inflytande i förhållande till sin numerär, majoritetsförtryck försvåras och den duglige kommunalmannen kan oberoende om han tillhör majoritets- eller minoritetspartiet, insättas i kommunens representation”

Detta skulle också motverka risken för ”förhastade eller obilliga kommunala beslut”, menar utredningen.

En sådan garanti var särskilt viktig då ”partiställningen inom de beslutande kommunala organen kommer att undergå en ej obetydlig förändring. Det ligger… nära till hands, att utan en dylik säkerhetsventil, en nybliven majoritet söker hänsynslöst utnyttja sin ställning genom att i de viktigare nämnderna, särskilt kommunalnämnd samt kyrko- och skolråd insätta uteslutande egna meningsfränder med undanträngande av prövade kommunala krafter från minoriteten, till skada för en kontinuerlig och klok kommunalpolitik.” (Kanske kunde hävdas att detta också var en ganska bra beskrivning av den situation som dittills rått.)

För det tredje beslöts att i princip samtliga ärenden som framläggs till beslut för fullmäktige eller kommunalstämma först skall ha beretts i de proportionellt valda, beredande organen, i kommunerna i regel kommunalnämnden. Samlingsregering blev regel i de kommunala församlingarna., ”Den garanti mot förhastade eller okloka kommunala beslut, som en dylik beredning genom kommunalnämnden innebär, ligger i öppen dag.”, är de sakkunnigas bestämda uppfattning.

För många kan det kanske vara överraskande att den representativa demokratin sågs som de besuttnas främsta skydd mot majoritetsstyre – att själva bli avsatta – efter 1918; idag betraktas väl detta uttryck som synonymt med politisk demokrati över huvud taget. Men genom ett väl reglerat system av proportionellt sammansatta representativa beredande, beslutande och verkställande organ kombinerat med sega sociala strukturer ville man skapa förutsättningar för en odramatisk övergång till tids politiska förhållanden.

Och lyckades man? Vilken roll spelade de politiska institutionerna? Fungerade de, under de omfattande förändringarna i de politiska styrkeförhållandena som kännetecknade demokratiseringen, stabiliserande? Kan man till och med hävda att de bidrog till att skapa de nya politiska landskap som växte fram?

För att kunna besvara den frågan ska vi nu skifta perspektiv till dem som dessa garantier i stor utsträckning var riktade mot, socialdemokraterna.

Kommunsocialism med förhinder
Det kommunsocialistiska utrymmet

Förhoppningarna från arbetarrörelsens sida på den kommunala demokratins möjligheter var omfattande och inte ogrundade.

Det socialdemokratiska programmet för kommunsocialism var kanske det mest avancerade, eller åtminstone mest konkreta, programmet för socialisering som partiet hade ägt. Till skillnad från de högst vaga deklarationerna om ett framtida socialistiskt samhälle som finns att hitta på den rikspolitiska nivån innehåller 1911 års kommunalpolitiska program, vid sidan om försäkringar om att de kommunalsocialistiska företagen så långt som möjligt skulle utvecklas för att undanröja de enskilda företagens maktställning, handfasta riktlinjer för hur vägen mot kommunsocialismen skall anträdas. Det visade sig också möjligt att omsätta programmet i lokala initiativ. Särskilt under 1910-talet framlades ett stort antal kommunala motioner som krävde markexproprieringar, stadsägda saluhallar, kommunala vedgårdar och hamnarbetets kommunalisering.

Nu kom införandet av den kommunala demokratin inte att medföra kommunsocialismens genombrott. Orsakerna är många. De politiska och ekonomiska styrkeförhållandena i mellankrigstidens Sverige var ogynnsamma, världsekonomin genomgick två djupa nedgångar. Merparten av landets 2 500 kommuner var också, bortsett från detta, högst bräckliga ekonomiska enheter. Det dröjde vidare till mitten av 30-talet innan socialdemokratins kommunalpolitiska inflytande blev betydande, och arbetarrörelsen var splittrad i två, periodvis tre, konkurrerande partier. Ideologiskt var 20-talet en komplicerad tid för socialdemokratin. De flesta av socialiseringssträvandena begravdes i socialiseringsutredningar.

1920-talets socialdemokratiska kommunalpolitiska praxis kom i själva verket mer att sammanfattas av parollen Sparsamhet än av kommunalsocialism. Skälen till detta var delvis betingade av en strävan att koncentrera kommunens knappa resurser på ett område: kampen mot arbetslösheten, delvis parlamentariskt taktiska, skattehöjningar var impopulära och försvårade väsentligt valframgångarna. De väljare som partiet var beroende av för att uppnå kommunal majoritet för sina förslag visade ofta begränsat intresse för kommunalsocialistiska experiment. En bidragande orsak till detta var säkert de negativa erfarenheterna av första världskrigets krispolitik, där en rad funktioner som stod på socialdemokraternas kommunala program, som mjölkhantering, folkkök och vedgårdar, lagts i kommunernas händer med byråkrati och folkligt missnöje som följd. De flesta av dessa inrättningar avskaffades eller privatiserades också efter kriget, sörjda av få.

I den mån den lokala socialdemokratin ändå tog sitt program i dessa stycken på allvar, och det var inte ovanligt, var kommunal socialisering för det mesta omöjligt att genomdriva av institutionella orsaker. Det krävdes 2/3 majoritet för att genomföra de flesta kommunsocialistiska försök, och det hade partiet bara i ett fåtal kommunala instanser. Dessutom uteslöt de kommunala förordningarna uttryckligen en mer omfattande socialisering som liggande utanför den kommunala kompetensen.

”Att i en kommun som Spånga föra en revolutionär socialdemokratisk politik låter sig näppeligen göra”, skriver Spånga socialdemokratiska fullmäktigegrupp efter att har fått kommunaliseringen av ett lokalt bageri upphävt av länsstyrelsen i början av 1920-talet, och tillägger istället att ”i allmänhet har sammanblandningen med de borgerliga varit rätt påfallande.”

Nu kan man alltid diskutera i vilken utsträckning generella programmatiska målsättningar av typen Kommunsocialism över huvud taget är avsedda att realiseras. Men det finns uppenbarligen ett antal kommunala frågor vars djupa förankring i partiet är möjliga att fastställa inte bara genom programmet utan även genom den framträdande plats de intar i partiorganisationernas interna överläggningar.

När det gäller de mer konkreta krav som de makttillträdande socialdemokraterna hoppades att kunna realisera i kommunerna är det tre områden som stod i förgrunden: arbetslöshetspolitiken, bostadspolitiken och själva demokratiseringen av de lokala politiska institutionerna. Alla tre komplicerades av de genomtrumfade garantierna, riktade mot den nya majoriteten.

a) Arbetslöshetspolitiken

Grundläggande i det socialdemokratiska partiprogrammet var det ansvar man ansåg att kommunen hade för att motverka arbetslöshet. För det första krävdes att kommunen, särskilt vid arbetslöshet, ordnade arbeten utan försämrade arbetsvillkor, för det andra menade man att arbetslösa hade rätt till arbetslöshetsunderstöd, som inte fick stämplas som fattigvård. Bägge dessa principer förvarades eller omöjliggjordes av den statliga arbetslöshets- och fattigvårdspolitiken, särskilt i den utformning
den fick genom den s k AK-politiken med början under depressionsåren i början av 20-talet. Den var utformad så att ansvaret för att föra ut arbetslöshetspolitiken i hög grad lades i händerna på kommunerna och de lokala arbetslöshetskommittéerna men den ställde samtidigt kommunerna i kraftigt beroende av den statliga arbetslöshetskommissionen. (37) För att kommunerna skulle kunna komma i åtnjutande av statligt stöd krävdes att man accepterade politikens grundtankar. Det innebar bl a att lönen för de statliga eller statskommunala nödhjälpsarbeten som anordnades måste betalas med lägre lön än i öppna marknaden. En arbetslös var också tvungen att ta varje arbete som anvisades av AK, även om det t ex var under facklig blockad.

De som inte kunde placeras i arbete kunde få kontant understöd, men detta var maximerat av AK, i regel till en lägre summa än lönen för nödhjälpsarbeten. Det var inte heller tillåtet för en kommun att själv betala ut högre kontantunderstöd för arbetslösa eller att lägga på några kronor till AK-stödet. Varje försök att sätta sig över dessa krav, för en mer human arbetslöshetspolitik, stod i strid med statliga förordningar, och ledde vid prövning obönhörligt till dess upphävande. Det var fortfarande möjligt för kommuner att bedriva egna arbeten till avtalsenliga löner, men detta blev naturligtvis mycket kostsamt, och kunde bara praktiseras av i huvudsak större städer under kortare perioder.

Dessutom kunde en borgerlig minoritet hindra sådana åtgärder med hänvisning till reglerna om kvalificerad majoritet, eftersom städerna ofta behövde ta upp lån för att finansiera egna arbeten.(38)

Kritiken mot AK-politiken är ändlös i de socialdemokratiska arbetarkommunerna under 20- och 30-talen. På många håll förde de socialdemokratiska fullmäktigegrupperna en intensiv kamp mot AK-politikens konsekvenser. I vissa kommuner förekom t o m en systematisk ”illegal” utdelning av arbetslöshetsunderstöd. Men i åtskilliga fall inkluderar kritiken de egna partikamraternas accepterande och verkställande av en förhatlig politik. ”Debatten blev många gånger ganska häftig och ordföranden måste uppmana talarna att föra diskussionen på ett värdigt sätt, och ej använda lumpna uttryck mot sina partivänner”, heter det i ett betecknande protokollsanteckning från Uddevalla arbetarkommun och flera stora arbetarkommuner, som Göteborg och Halmstad sprängdes på frågan. Kritiken gällde särskilt när de socialdemokratiska representanterna godtog allt för låga löner, lönesänkningar eller arbeten under dåliga förhållanden, långt från hemorten. Ett särskilt problem som vållade åtskillig facklig vrede var de fall när kommuner lät nödhjälpsarbetare få arbeten som normalt skulle ha utförts av kommunalarbetare till avtalsenliga löner.

Ett uttalande från Kalmar socialdemokratiska fullmäktigegrupp belyser de socialdemokratiska politikernas grundläggande dilemma:

”Gruppen uttalar som sill mening att nödhjälpsarbete i enlighet med DK:s direktiv ingalunda kan anses rimliga ur humanitär synpunkt som en samhällshjälp åt arbetslösa, men med det läge som för närvarande i-Åder på arbetsmarknaden är de ett ofrånkomligt ont. I analogi härmed finner sig gruppen böra medverka till sådana arbetens ordnande, dock med förutsättning i den mån det är möjligt verka för höjning av de enligt förutnämnda direktiv orimligt laga arbetslönerna”.

Någon sådan höjning tillät alltså inte AK.

Arbetslöshetspolitiken är ett tydligt exempel på hur lagar och förordningar i praktiken omöjliggjort för socialdemokraterna att föra ut sina kommunalpolitiska strävanden ens i kommuner där de haft en kraftig majoritet. Men det är också ett exempel på hur socialdemokratiska kommunalpolitiker genom den praxis av samarbete och samregerande som utvecklats, suttit och administrerat och därmed tagit ansvar för en politik som stått i direkt motsättning till den lokala arbetaropinionen.

b) Bostadsfrågan

Bostadsfrågans lösning hade intagit en framträdande plats i socialdemokraternas kommunalpolitiska strävanden allt ifrån det allra första programmet 1901, och 1911 hette det att bostadsbyggandet i största möjliga utsträckning skulle ske i kommunal regi och kontroll. Motioner om kommunalt bostadsbyggande var också ofta bland de första nya socialdemokratiska fullmäktigegrupper beslutade lägga fram.

Det ökade socialdemokratiska inflytandet i en rad kommuner efter 1919 går så gott som spårlöst förbi i den kommunala bostadsproduktionen, i början på 20-talet avstannar den helt. För de kommuner som under mellankrigstiden ville bedriva en aktiv bostadspolitik reste sig en rad problem. De viktigaste var förknippade med statens vägran att stödja en samhällelig bostadsproduktion. Även 30-talets satsningar i kris- och familjepolitikens spår hade enbart marginella effekter på bostadsmarknaden.(39)

Kommunernas åtgärder fick inte komma i strid med de förordningar som fanns. Egna kommunala bostadsprojekt utan statliga stöd var mycket kostsamma, och kunde bäras enbart av större kommuner. Och för att genomföra sådana kommunala bostadsprojekt behövde kommunen fatta en rad beslut som krävde kvalificerad majoritet. Det kunde vara fråga om ”nya ändamål” eller borgen åt bostadskooperativa företag; HSB var under denna tid under sitt uppbyggnadsskede och uppvaktade flitigt landets kommuner. Upplåning var antagligen alltid en förutsättning vid kommunalt byggande och kommunen måste ofta inköpa, och ibland sälja fast egendom. Vid samtliga tillfällen kunde 1/3 av fullmäktige stoppa planerna, och det gjordes flitigt.(40)

c) Demokratiseringen av de kommunala instanserna

Någon palatsrevolution innebar inte det, inledningsvis rätt blygsamma. socialdemokratiska maktövertagandet 1919. Man erövrade, ensam eller tillsammans med vänsterpartiet, majoriteten i knappt 200 kommuner. De garantier den representativa demokratin skulle utgöra visade sig överlag fungera.

Kommunalnämnd och drätselkammare kunde p g a valbestämmelserna inte ens formellt helt förnyas förrän efter drygt 3 år. I praktiken kom det i ett mycket stort antal kommuner att ta betydligt längre tid. Det visade sig nämligen att principen att välja om de redan sittande, oavsett partifärg, hade mycket stor spridning.

Ett exempel på detta är att antalet nyvalda kommunalnämndsordförande faktiskt minskade efter 1918.1 många kommuner, även med kraftig arbetarmajoritet, fick den borgerliga kommunalnämndsordföranden sitta kvar i åtskilliga år. Och det samma gällde i minst lika stor utsträckning andra styrelser och nämnder.

Några exempel från några utpräglade arbetarstäder: I Norrköping fick socialdemokraterna egen majoritet i stadsfullmäktige efter 1920 års val. Från 1938 hade partiet tillsammans med kommunisterna kvalificerad majoritet. Här fick högern behålla ordförandeskapet i stadsfullmäktige fram till 1925, och fick det åter mellan 1935—42. Socialdemokraterna tog över majoriteten i drätselkammaren 1925, men lät de borgerliga partierna behålla ordförandeposten och majoriteten i dess viktiga första finansavdelning till 1939. Socialdemokraterna tog över majoriteten i lönenämnden 1923 (ordförandeskapet 1942), skolstyrelsen 1927 (ordförandeskapet 1937), hamnstyrelsen 1931, byggnadsnämnden 1933 (ordförande 1957) och lasarettsdirektionen 1943. I fattigvårdsstyrelsen var bara 1/3 av ledamöterna socialdemokrater 1935, barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd hade borgerliga ordföranden fram till 1946 osv.

I Nyköping fick socialdemokraterna egen majoritet redan 1919. Åtta år senare hade de borgerliga partierna majoriteten i 15 av 21 nämnder, ordförandeskapet i 16. Socialdemokraterna tog över ordförandeposten i drätselkammaren 1931 och i fullmäktige först 1950.1 Västerås, där socialdemokraterna, i böljan med vänsterns hjälp, också hade majoritet från 1919, fick högern ha ledningen i drätselkammaren till 1935.

Vi har alltså att göra med sega strukturer när det gäller personval – och sega gubbar. Det var i mycket liten utsträckning kvinnor som valdes, och de stöttes uppenbarligen snabbt ut. Kvinnorepresentationen i fullmäktige halverades flera gånger under valen efter 1919 från en från början försvinnande låg nivå. 1934 var bara en kommunalfullmäktigeledamot av 100 kvinna. Ingen kvinna valdes till ordförande i stadsfullmäktige före 1935. Inte heller var socialdemokraterna här ledande eller föregångare, tvärt om. När man ska ta ställning till i vilken utsträckning kommunal demokrati genomfördes 1919 måste man inte minst väga in det förhållande att hälften av befolkningen så gott som helt befann sig utanför de beslutande och verkställande organen.(41)

En viktig förklaring som måste lyftas fram när det fördröjda socialdemokratiska maktövertagandet diskuteras år att det naturligtvis tog tid för arbetarrörelsen att skaffa sig erfarenheter för de nya uppgifterna – och självförtroende för att våga utmana de tidigare makthavarna.

När socialdemokraterna i Malmö efter valsegern 1919 tog över ordförandeposten i fullmäktige nominerade man Nils Persson, en av partiets mest erfarna ledare, sedan barnsben skolad i parlamentariskt arbete i nykterhetsrörelse och arbetarrörelse, riksdagsman sedan 1903, förtroendeman för murarförbundet mm. Trots det inledde han sitt arbete med att rikta ”en personlig bön om benäget biträde i arbetet och välvilligt överseende över de brister, som kommo att vidlåda honom, brister som komma att synas så mycket bättre, därför att på ordförandeposten förut suttit personer, som skött sitt kall mönstergillt, ja lysande.” Om en socialdemokrat av Nils Perssons kaliber kände den respekten för sina företrädare och borgerliga motståndare, är det lätt att föreställa sig tveksamheten hos de betydligt mindre erfarna partikamraterna runt om i landet. Att avstå från uppdrag därför att arbetarkommunen ansåg att den ”saknade tillräckligt med skolade krafter”, var inget ovanligt åren efter det kommunala genombrottet.

Det sociala avståndet har en vidare innebörd. Det var inte ovanligt att de borgerliga partiernas företrädare samtidigt var mäktiga lokala arbetsgivare . Särskilt på orter med en dominerande industri var det närmast regel att den kommunalpolitiskt aktive arbetaren fick möta sin arbetsgivare också i fullmäktige och nämnder. Där fanns också ofta som politisk motståndare myndighetspersoner som landsfiskalen, prästen, barnens lärare osv.

Men dessa exempel avspeglar naturligtvis ett mer fundamentalt förhållande: det var dessa motparter man skulle möta i den representativa demokratins arbetsformer, där tyngdpunkten av arbetarrörelsens politiska ingripande förlades i den delvis slutna kommunalpolitiska miljön med permanenta samlingsregeringar och ständiga kompromisser i beredande organ.

Följderna av detta kan avläsas i socialdemokratins interna relationer. I arbetarkommuner runt om i landet uppkom kritik mot pampvälde, mångsyssleri och förborgerligande och mot att allt fler frågor avgjordes i de parlamentariska församlingarna utan att medlemmarna fått tillfälle att påverka besluten.

Den vanligaste kritiken gällde att de kommunala representanterna fjärmade sig från sina partikamrater. I ett betecknande beslut tillställer en arbetarkommun ”de kommunala representanterna i fullmäktige en skrivelse med en begäran att det skulle vara ett nöje att se dem å våra kommunmöten.” En annan, och principiellt viktigare konflikt gäller fullmäktigeledamöternas skyldighet att följa de beslut arbetarkommunen fattar, en fråga som väckte så mycken strid att partistyrelsen slutligen fick gå in och utfärda direktiv för att sett till att partiet ”icke förgiftas genom insmygandet av en anda av misstro”. Mångsyssleriet sägs vidare resultera i slentrian, försummade arbetsuppgifter och bristande initiativkraft och hindrar andra medlemmar från att bli aktiva.

Ibland fördes frågan om kommunalpolitikernas fjärmande från arbetarklassen upp på ett principiellt plan. Under en diskussion i Köping 1951 över temat ”Bör arbetarklassen eftersträva större kommunalt inflytande?’ pekade arbetarkommunens ordförande på ”faran av att genom det kommunala arbetet så småningom arbetarrepresentanternas klassyn så påverkas av kompromissandet att en avtrubbning i det socialistiska tänkandet många gånger blir följden.” Arbetet i de olika nämnderna och det intima samarbetet med olika partiriktningar ledde till ”att man ibland tyckes ha växt in i det gamla samhället i stället för att bekämpa det.”

Det verkar som socialdemokratins helhjärtade uppslutning bakom den representativa, parlamentariska demokratin på avgörande punkter kom att påverka partiets politiska och organisatoriska utveckling.

Socialdemokratin och den lokala byråkratin

Den form av institutionell formalisering av den politiska demokratin som ovan skildrats är naturligtvis i en viss, funktionell, betydelse en byråkratisering. För kommunerna gäller det i alldeles särskild grad, eftersom parlamentariska, beslutande och verkställande funktioner i betydande utsträckning tenderade att flyta ihop i de tusentals landskommuner som långt in i mitten av vårt sekel saknade anställda tjänstemän.

Här styrks Gunnar Olofssons tes om kommunalpolitikens betydelse för den reformistiska politikens bekräftande. Uppskattningsvis hade mellan 50-75 000 av partiets 475 000 medlemmar kommunala uppdrag i slutet av 1930-talet (och relationerna var antagligen desamma i början på 20-talet). Med tanke på den relativt höga omsättningen av sådana uppdrag blir andelen medlemmar som under någon tid haft kommunala uppdrag betydligt större. Lägger man till detta att en stor del av partiets medlemmar var kollektivanslutna, antyder dessa siffror att en mycket stor del av dem som ansåg sig som aktiva socialdemokrater också var kommunalpolitiker i större eller mindre utsträckning. Betydelsen av detta för att löpande kunna bekräfta en reformistisk ideologi är betydande.

Samtidigt är frågan om byråkratin som socialt skikt av avgörande betydelse för att förstå socialdemokratins roll i den process som här skildras. Innan jag går vidare och diskuterar den kommunala byråkratins utveckling skall jag emellertid kort beröra några grundläggande förutsättningar för arbetarrörelsens deltagande i det politiska arbetet, nämligen de sociala mekanismer som påverkade urvalet av arbetarrörelsens företrädare.

Den sociala sammansättningen

Vilka var det då som representerade socialdemokraterna i de kommunala församlingarna? Socialt är det på de flesta orter otvetydigt arbetare ur, med ett modernt ord, LO-kollektivet som helt dominerar t ex fullmäktigelistorna under hela perioden fram till andra världskriget, även om det fanns betydande lokala variationer. Med mycket få undantag var samtliga valda arbetare. Ett konstaterande kan göras vad gäller deras karriärväg: fackliga uppdrag var en avgörande merit för kommunalpolitiska poster. En närmare titt på de nyvalda socialdemokratiska ledamöterna i Köping under perioden 1920-38 illustrerar detta med påtaglig pregnans. Samtliga tillhörde LO-förbund, de flesta var anställda på Köpings mekaniska verkstad. Med få undantag har de 14 männen (ingen kvinna valdes in under den aktuella perioden) också uppdrag som ombud eller styrelseledamöter inom den lokala fackliga centralorganisationen, vilket i sin tur betyder att de intar framträdande platser inom sina resp. fackliga avdelningar. De få som saknar denna plattform blir kortlivade i fullmäktige, och får heller inga andra uppdrag att tala om.(42)

Om man emellertid tittar på den kommunalpolitiska eliten blir bilden delvis annorlunda. De två mest inflytelserika och prestigefyllda kommunala instanserna att tillhöra var drätselkammaren, som var stadens ekonomiska ledning, och fullmäktiges beredningsutskott, där stadens ledande kommunalpolitiker förberedde stadsfullmäktiges sammanträden. Fram till 1939 fanns det 13 socialdemokrater som satt i något av dessa organ för minst en valperiod, alltså fyra år. Men även i detta urval är det möjligt att urskilja två grupper, en som har presidieposter i nämnderna, och åtskilliga andra uppdrag, en annan som har en mindre framskjuten ställning. Över huvud taget visar sammanställningen på en påtaglig ansamling av uppdrag på en mindre grupps händer. Gruppen har därför delats i två, de som under något år har haft minst sex kommunala uppdrag (variationen är mellan sex och tretton uppdrag), och de som har haft fem eller färre (tre till fyra). Deras förändrade yrkesstatus ser ut så här:

1.
Filare – riksdagsman (1921)
Bleckslagare – fabrikör (1920)
Grundläggare – hamnfogde (1923)
Bokbindare – fabrikör (1916)
Järnvägsarbetare – förman – verkmästare
Gjutare – hamnfogde (1937)

2.
Järnsvarvare
Filare – hamnarbetare
Filare
Kommunalarbetare – kranmaskinist — kranförman
Typograf – (kommunalråd)
Filare
Typograf (kommunal bussdirektör 1941 – heltidsanst DK-ordf)

I grupp l finns sex personer, som kan sägas utgöra den socialdemokratiska kommunala eliten i Köping under mellankrigstiden. De är ursprungligen arbetare, men samtliga byter under perioden social ställning. Två blir egna företagare inom sitt eget yrke, en blir riksdagsman och tre får nya anställningar av kommunal karaktär – två blev efter varandra hamnfogdar(43) (gjutaren under en tid också heltidsengagerad som verkställande ledamot i den lokala arbetslöshetskommittén), en verkmästare vid den kommunägda järnvägen.

I den andra gruppen på sju personer behåller tre sin ställning som arbetare, även om en byter från industrijobb till kommunalanställd hamnarbetare och en fjärde avancerar till kranförman vid samma hamn. Av de tre sista på listan, som knappt hinner göra sin debut under den undersökta tiden, flyttar en och de två andra blir under efterkrigstiden heltidsanställda politiker (heltidsanställd DK-ordförande resp kommunalråd).

Intressant är att mer än hälften av samtliga i de bägge grupperna hade kommunala anställningar. Det stora antalet offentligt, fr a kommunalt anställda bland socialdemokratiska kommunpolitiker var också på denna tid ett uppmärksammat fenomen, som dessutom kunde skapa interna motsättningar mellan dessa grupper och industriarbetare, som ansåg sig få stå tillbaka.

Samma bild av socialt avancemang bland ledande kommunpolitiker är genomgående även i de andra studerade kommunerna. En orsak är naturligtvis att socialdemokratin vid denna tid besatt en imponerande reserv av begåvade medlemmar som även utan kommunalpolitiken skulle ha gjort karriär på olika håll i samhället. Ett annat kan vara just att detta byte av arbete var en förutsättning för att kunna fortsätta bedriva omfattande kommunalpolitiskt arbete.

Byråkratisering

Vilka drag kan man nu se i den kommunala byråkratins utveckling?

De kommunala byråkratierna var blygsamma vid det demokratiska genombrottet. Även tämligen stora städer hade få anställda tjänstemän, i landskommunerna saknades de nästan helt. Det finns dock samtidigt klara tecken på tilltagande byråkratiseringstendenser i de kommunala förvaltningarna. Till en del var dessa tendenser av närmast programmatisk karaktär. I en skrift utgiven av Stadsförbundet uttrycks en oro för demokratiseringens konsekvenser med klart släktskap med de konservativa krafter som i riksdagen hade krävt garantier. Lösningen låg i ”stabiliserande anordningar inom själva förvaltningen, anordningar som bättre än de ofta växlande lekmannastyrelserna, valda med hänsyn till partiställning och partiprogram, kan trygga den sakkunskap, stadga och kontinuitet i arbetet som… är oundgängligen av nöden”, alltså i klarspråk att tjänstemännens ställning stärks.(44) Detta skedde också. Antalet högre tjänstemän i städerna ökade med 13 procent 1920-24, medan det samtidigt skedde en påtaglig stagnation av den statliga byråkratin.(45)

Den traditionella byråkratin på kommunal nivå ansågs alltså uppenbarligen ha en stabiliserande funktion. Om man söker ett tilltagande inflytande från den traditionella byråkratin över den lokala förvaltningen bör man emellertid söka åt ett annat håll, nämligen hos det kraftigt ökade inflytande från den statliga förvaltningen som kännetecknade mellankrigstiden (och sedan i ännu större skala efterkrigstiden).

Samtidigt, och i synnerhet på orter där kommunala tjänstemän saknades, tog sig byråkratiseringsprocessen andra vägar, och det accentuerades av arbetarrörelsens ökade politiska inflytande. Förutsättningarna för arbetares deltagande i ledande politiskt arbete skiljer sig i betydande stycken från de som gäller för representanter för andra klasser och skikt. Detta år vad exemplet från Köping så tydligt visar. På grund av den samhälleliga arbetsdelningen mellan manuellt och intellektuellt arbete är förutsättningarna för en arbetare att bedriva ett tidskrävande kommunalpolitiskt arbete väsentligt annorlunda än många företrädare för borgerliga partier – och skikt. De senare har ofta helt andra förutsättningar att kombinera det politiska arbetet med det civila. De har en friare ställning på sina arbetsplatser, och deras arbetsuppgifter som disponenter, ingenjörer, kamrerare, handlande eller lärare, för att ta några av de vanligaste yrkesbeteckningarna i en borgerlig fullmäktigegrupp, låg ofta närmare de frågor som fanns uppförda på en kommunal föredragningslista. Dessutom kunde de borgerliga partierna i betydande utsträckning räkna med politisk sympati, eller mer aktivt stöd, från det växande skiktet kommunala ämbetsmännen inom stadsförvaltningen. Men för arbetarrörelsen ställdes också frågan om en professionalisering av det kommunalpolitiska arbetet i meningen att skapa möjligheter för ledande socialdemokrater att på hel- eller deltid få ägna sig åt kommunalpolitiska frågor.

Ett sätt att lösa detta var att i första hand engagera sådana personer som redan var anställda som funktionärer inom arbetarrörelsen, och som ofta var politiker på heltid. Detta föll sig desto mer naturligt, då dessa personer ju i regel fått sina poster just utifrån en förtroendeställning som lokala eller centrala ledare. Det är få socialdemokratiska riksdagsmän eller tidningsredaktörer som saknar kommunalpolitiska uppdrag, och även t ex fackliga ombudsmän liksom konsum- och folkets hus-föreståndarna finns ständigt med i de kommunala församlingarna.

Ett annat sätt var att välja företrädare med en annan social förankring. Detta var inte helt okomplicerat, partiets bas var ju påtagligt proletär, och många sådana yrkesgrupper sågs med misstro. För socialdemokratin vid denna tid var det i huvudsak lärare som stod till förfogande, och lärargruppen är uppenbarligen överrepresenterade bland de förtroendevalda i lokalt ledande ställning.

När det gällde möjligheterna att anställa socialdemokrater för kommunalpolitiskt arbete var emellertid de formella möjligheterna begränsade. I realiteten hade redan före det demokratiska genombrottet ett hundratal kommuner engagerat kommunalnämndsordföranden på hel- eller deltid.(46) När socialdemokraternas inflytande ökade togs med tiden en hel del av dessa poster över av socialdemokrater.

De första erfarenheterna av kommunalt administrativ anställning fick annars ledande socialdemokrater under första världskrigets kristidsförvaltningar. Kristids- och livsmedelsnämnderna anställde ofta en verkställande ledamot för det dagliga arbetet, och på många håll blev denne en socialdemokrat.(47) På samma sätt var under 20- och 30-talet den lokala arbetslöshetskommitténs föreståndare ofta socialdemokrat.

I landskommunerna kom i åtskilliga fall en ledande socialdemokrat, många gånger just nämndordföranden, att engageras på heltid som kommunens tjänsteman, i takt med att kommunalkamrerarebefattningarna inrättades i ökande takt. Detta gjorde naturligtvis att gränserna mellan tjänsteman och politiker ibland tenderade att flyta samman. E A Edlund i Gudmundrå, som 1924 tagit över posten som i praktiken heltidsanställd kommunalnämndsordförande, sammanförde 1930 denna med ordförandeskapen i fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd och några år senare även hälsovårdsnämnd, till en nyinrättad befattning som efter några år kom att benämnas kommunaldirektör.

I städerna började ledande socialdemokratiska politiker att utses till liknande poster, som kommunalborgmästare, stadsombudsmän eller drätseldirektörer. Socialdemokratiska politiker kunde också anställas inom den kommunala socialvården som t ex syssloman, ibland kombinerat med ordförandeskapet i fattigvårdsstyrelsen.

Kommunerna tillsatte även ett antal andra befattningar som inte direkt var kopplade till politiska uppdrag, men som ändå kunde ha partipolitiskt intresse, t ex för att de kunde vara en bättre anställningsform för kommunalpolitiska aktiva arbetare än industrijobb. Tillsättningen av dessa kunde därför politiseras av denna anledning – men naturligtvis även av andra skäl. Det kunde anses ligga i arbetarrörelsens intresse att uppdraget innehades av en person med sympati för arbetarnas sak, eller att partiet kunde ha intresse av att gynna partiets sympatisörer på detta sätt. Exempel på sådana tjänster som utsågs av kommunala organ vid denna tid är, utanför den sociala sektorn, fjärdingsman, lärare och präster. Även vid anställande av kommunalarbetare, skolvaktmästare osv kunde partitaktiska hänsyn göra sig gällande.

Det kan naturligtvis hävdas att detta skulle kunna vara en svensk variant av det i Sydeuropa och USA utbredda klientsystemet. Jag tror att man istället ska koppla det till skapandet av en materiell bas för arbetarnas deltagande i det dagliga politiska arbetet, en del av ett omfattande parabyråkratiskt skikt. Till detta lokalt baserade byråkratiska skikt, av icke-webersk karaktär, nära knuten till välfärdsstatens framväxt, hör också t ex uppdrag som funktionärer i försäkringskassor eller arbetsförmedlingar.

Sammanfattningsvis kan man alltså redan under mellankrigstiden se uppkomsten av ett relativt omfattande skikt socialdemokratiska kommunalpolitiker som var beroende av sin kommunalpolitiska ställning för sin karriär och utkomst. Till detta skikt koncentrerades kunskap och erfarenheter. Det kännetecknades av en stor kontinuitet, det var mycket ovanligt att man avsattes från en sådan post. Socialt kom det med tiden att skilja sig från de grupper de var tillsatta att företräda. Det kom att påverkas av sina dagliga sociala kontakter med andra samhällsgrupper och av sin roll som arbetsgivare. De ledande delarna av det kom allt mer att sammansmälta med den traditionella lokala byråkratin. Och dess främsta uppgift var att förvalta, och förbättra, den lokala borgerliga staten.

Visst var det överväldigande antalet socialdemokratiska kommunpolitiker fortfarande fritidspolitiker. Men allt fler av de tunga dagliga besluten kom att fattas av ett trängre skikt politiker i nära samverkan. För de ledande socialdemokratiska politikerna gäller att de i allt större utsträckning hade den typen av anställningar att de kunde syssla med politiken som en del av sitt dagliga värv.

Arbete och politik på lokal nivå

Representanter för arbetsmarknadens parter fanns under den undersökta perioden i betydande utsträckning representerade i de kommunal politiska institutionerna. För arbetarrörelsen var ett fackligt engagemang en central merit, även för de borgerliga partierna – och för arbetsgivarna själva – var det uppenbarligen av stort intresse att de ledande arbetsgivarna, eller deras ombud, deltog i det kommunalpolitiska arbetet. Detta var f ö också helt i enlighet med en äldre borgerlig tradition att se de kommunala församlingarna som en slags korporativa organ höjda över kommunalpolitiken. I de kommuner jag specialstuderat är mönstret entydigt. I Köping var disponenterna för stadens viktiga industrier också ledande kommunpolitiker. I Karlskoga fanns såväl Boforschefen Hans Th Holm som dito för Degerfors Odelberg med i kommunfullmäktige under olika perioder. I Gudmundrå fanns kamrerer och förvaltare från flera av kommunens massafabriker och sågar och i Uddevalla fanns t ex den inflytelserika släkten Thorburn regelbundet representerad i kommunens beslutande organ.

Det bör noteras att en naturlig och viktig konsekvens av socialdemokratins parlamentariska integrering blev att partiets företrädare i de ledande kommunala organen också blev arbetsgivare. De t var också vanligt att partiet valde någon av sina ledande fackliga företrädare till de lokala löne- och avtalsnämnderna. Syftet var säkert att låta partiets på dessa områden mest erfarna företrädare föra arbetarrörelsens talan. Konsekvenserna blev allt oftare att man kom i motsättning till dem man var satta att företräda. I Stockholm ledde arbetarkommunens starka kritik mot hur deras representanter i Stadshuset skötte lönefrågorna till att mer än halva fullmäktigegruppen 1938 avsade sig sina uppdrag.

Det kan slås fast att de socialdemokratiska kommunpolitikerna från allra första början var angelägna att skapa ett gott företagspolitiskt klimat, att underlätta för nyetablering och utbyggnad av infrastrukturer. Det är denna typ av kommunala investeringar som prioriteras av de socialdemokratiska fullmäktigegrupperna, ofta på bekostnad av t ex sociala. Når detta någon gång tenderade att kollidera med ideologiska hänsyn fick ofta ideologin vika.(48) Det fanns också ofta ett protektionistiskt drag i den socialdemokratiska näringspolitiken, företag, producenter och arbetare från den egna orten skulle gynnas.

Ett korporativt svar?

Det är naturligtvis möjligt att se denna samverkan mellan lokalt arbete och kapital som ett stöd för tesen om de korporativa strukturernas betydelse för den svenska modellens utveckling. Koppling mellan kommunal utveckling och korporativism ligger nära till hands av flera skäl. I den fördemokratiska synen på de kommunala församlingarna fanns det inte sällan ett korporativt inslag. Representanter för samhällets olika skikt skulle ha sina företrädare, och därför (ut)valdes också ibland en representant för de arbetande klasserna. I vissa kommunala nämnder var det också praxis att den lokala makteliten skulle vara representerad på korporativa grunder, t ex hamnstyrelser och byggnadsnämnder.

Det är på senare tid framför allt Bo Rothstein som hävdat att den korporativa modellen har djupa rötter i Sverige, och att den föregick ett politiskt-parlamentariskt accepterande av socialdemokratin. Han menar att den först på allvar kom till uttryck just på kommunal nivå, i de lokala arbetsförmedlingarna strax efter sekelskiftet, och att modellen sedan lånades, bl a till socialstyrelsen. Sitt stora genombrott fick modellen under andra världskrigets kristidsadministration, som också blev framgångsrik till skillnad från ”den byråkratiska implementeringen av livsmedelsadministrationen under första världskriget som höll på att orsaka revolution.”(49)

Jag tror att det är en omväg att gå över korporativa strukturer när det gäller att förklara den svenska modellens utveckling på den politiska nivån. De traditionella politiskt-parlamentariska är fullt tillräckliga, och de exempel Rothstein anför är faktiskt belägg för detta.

Under riksdagsperioden 1912-14 genomfördes, trots den samtidiga polariseringen i försvarsstridens skugga, några klassiska reformer på det sociala området, t ex pensionsreformen och lagen om arbetarskydd. Gemensamt för dessa reformer är att de tillkom under påtagligt enhälliga former i ett samarbete över den tidens såväl block- som klassgränser, där inte minst socialdemokratins medverkan var intensiv. Hit hör också inrättandet av socialstyrelsen. Reformen hade förberetts av representanter för alla tre partierna i nära samverkan. Högern röstade emot propositionen därför att man ville ha en annan organisering av näringsfrågorna på regeringsnivå, men hade inga invändningar mot de delar av reformen som Rothstein karaktäriserar som korporativa. SAF var i sitt remissvar positivt.(50) Inrättandet av socialstyrelsen bör faktiskt ses som ett viktigt uttryck för att socialdemokratin redan var accepterad på den parlamentariska nivån.(51)

Vad gäller första världskrigets kristidsadministration så är det säkert riktigt att det var livsmedelsbristen som utlöste den svenska ”potatisrevolutionen”, och att den till en del förvärrats av krisbyråkratin. Men frågan är mer komplicerad än så. Samtidig kom nämligen kristiden att innebära ett lokalt parlamentariskt genombrott för socialdemokratin – på krisadministrationens område. De socialdemokrater som länge utestängts från kommunalpolitiskt inflytande blev nu i stora skaror invalda i de lokala livsmedels- och kristidskommittéerna, och åtskilliga socialdemokrater anställdes också som verkställande ledamöter i dessa kommittéer. Syftet med denna plötsliga generositet från det lokala borgerskapet är inte svårt att ana och utgången av ‘den svenska revolutionen’ är känd.

Det kan således på väl så goda grunder hävdas att den lokala implementeringen av första världskrigets krispolitik, att låta arbetarklassens representanter inom ramarna för de lokala parlamentariska strukturerna delta i, och till och med leda, fördelandet av de knappa resurserna, var det som räddade det sociala lugnet. På samma sätt var det parlamentariska överenskommelser i världskrigets slutfas som skapade förutsättningarna för att grundligt renovera den statliga byråkratin.(52)

Avslutning
Lokaldemokrati…

Socialdemokratins lokala politiska genombrott blev i många stycken ett genombrott med förhinder. De förhoppningar och farhågor som hade funnits om att en radikal kommunal politik skulle bli en avgörande stödjepunkt för en socialistisk omvandling infriades aldrig, och även många av de mer modesta kraven hade svårt att realiseras. Den socialdemokratiska kommunalpolitiken utsattes inom flera områden, som bostadspolitik och arbetslöshetspolitik, för hård intern kritik. När 30-talspolitiken skulle sjösättas framstod kommunalpolitiken som efterbliven, och som ett hinder för att realisera den socialdemokratiska regeringens välfärdspolitiska ambitioner.(53)

Vi har ovan pekat på några olika typer av förklaringar till detta: de ekonomiska konjunkturerna, de politiska styrkeförhållandena, arbetarrörelsens politiska splittring, socialdemokratins ideologiska förutsättningar.

Samtidigt verkar det inte vara någon överdrift att påstå att den kommunala demokratin kom att genomföras under omständigheter där de politiskt institutionella strukturerna tillhandahöll former för ordning och kontinuitet, där dessa former också bidrog till att skapa de omständigheter som ledde fram till en fredlig övergång från auktoritärt till demokratiskt styre.

Dessa institutionella former var såväl sedan länge existerande som nyskapade. Det ofta omhuldade och hyllade kommunala självstyret visade sig redan från början omgärdat av statliga förordningar och begränsningar av den kommunala kompetensen. Dessa inskränkningar fick skärpta och delvis nya uttryck i samband med demokratins genombrott, och sedan i ökande grad under mellankrigstiden. Det kommunala handlingsutrymmet var på avgörande punkter begränsat.

Varje gradvis utvidgning av den kommunala rösträtten från sekelskiftet genomfördes i kombination med inskränkningar i den befarade nya majoritetens rättigheter. Kvalificerad majoritet kom att krävas för ett ökat antal frågor, i huvudsak sådana som gällde kommunal expansion. Framför allt var det emellertid den väl reglerade representativa demokratin som blev den lokala institutionella innovation som kom att skapa förutsättningarna för en ordnad övergång till nya politiska styrkeförhållanden. Det visade sig dessutom att de sociala strukturerna var sega.

Dessa nya politiska institutioner hade inte skapats i ett socialt vakuum, utan som en medveten handling av en politiska elit, nära lierad med den statliga byråkratin. Aktörernas roll får till inget pris underskattas. Demokratins genomförande i Sverige kännetecknas av en fortlöpande serie kompromisser mellan folkligt/demokratiska grupper som gjorde anspråk på fulla medborgerliga rättigheter, borgerliga skikt som önskade en modernisering av statsapparaten och den gamla auktoritära maktapparaten, som krävde garantier mot ett alltför kraftigt genomslag för den nya majoriteten. Tilltron till dessa garantier var stor, eller med biskop Billings ord: hellre starkare garantier och långt utsträckt rösträtt än svagare garantier och mer begränsad rösträtt.(54)

Det bör noteras att resultatet verkligen var resultatet av en kompromiss. Det var inte bara arbetarrörelsen som vanns för den parlamentariska demokratin, och ‘berövades idén om en annan slags stat’. Även den auktoritära, icke-demokratiska, högern kom i och med detta att knytas till det parlamentariska projektet. Betydelsen av detta för formerandet av 1900-talets svenska politiska landskap torde knappast kunna överskattas.

… och lokal byråkrati

Den lokala politiska byråkratin är inget lättdefinierat skikt.

Ett framträdande drag i den lokala politiska maktutövningen är ju att beslutande och verkställande funktioner ofta flyter i hop och i betydande utsträckning utövas av lekmän vars maktutövande i funktionell mening kan beskrivas som administrativt/byråkratiskt. En betydande del av socialdemokratins medlemmar hade lokala uppdrag som sådana ”lekmannabyråkrater”, och detta visade sig få avgörande betydelse för ett bekräftande av den parlamentariskt-reformistiska politiken.

I städerna fanns sedan länge en begränsad traditionell byråkrati. Denna växte kontinuerligt bl a i takt med att de kommunala uppgifterna ökade. Den sågs som en stabiliserande faktor i kommuner där majoritetsförhållanden kom att skiftas, och var genom sin sammansättning en naturlig stödjepunkt för lokala borgerliga intressen. Inrättandet av rent politiska kommunala tjänster är i huvudsak ett efterkrigsfenomen. På olika sätt var det ändå möjligt att redan tidigare skapa heltidssysselsättningar för enstaka ledande lokala politiker, som t ex heltidsarvoderad kommunalnämndsordförande, kommunalkamrer, fattigvårdsassistent eller kommunalborgmästare. Denna grupp är allt för obetydlig för att definieras som ett avgränsat socialt skikt. Det är emellertid rimligt att se det som en del av ett växande, lokalt baserat parabyråkratiskt skikt, knutet till välfärdsstatens framväxt och på många håll nära lierat med funktionärer inom arbetarrörelsens olika delar. Det har också visat sig att ett relativt brett skikt tjänster inom den kommunala förvaltningen tillsattes under partipolitiska hänsynstaganden, och att ledande kommunalpolitiker ofta rekryterades bland dessa. Detta gäller i särskild utsträckning för socialdemokratin, och det är möjligt att urskilja en intern maktförskjutning inom partiet från dess medlemsorganisationer till dess fullmäktigegrupper, dominerade av representanter för dessa skikt.

Uppkomsten av detta parabyråkratiska skikt var ett avgörande led i utvecklingen av en stabil lokal förvaltning. Dess förutsättningar och verksamhetsformer kom att i väsentlig grad styras av de institutionella ramar vi ovan diskuterat. Det rekryterades i stor utsträckning från arbetarrörelsen samtidigt som dess sociala förankring i växande utsträckning kom att skilja sig från socialdemokratins väljare.

För socialdemokratin blev konsekvenserna av att acceptera de parlamentariska spelreglerna omfattande. Partiet anpassades för den parlamentariska miljön och verksamheten kom allt mer att styras av kommunala frågor och valaktiviteter. Det var få partimedlemmar som saknade kommunala uppdrag och även om framgångarna inledningsvis var begränsade, bekräftade de små framgångarna partiets politik om gradvisa förbättringar. Ledande partimedlemmarna blev allt mer uppslukade av sina kommunalpolitiska värv och partiets representanter integrerades väl i den lokala politiken. En betydande maktförskjutning från arbetarkommun till fullmäktigegrupp ägde samtidigt rum.

Merparten av socialdemokraternas kommunala företrädare hade samtidigt en facklig förankring, och den lokala kommunala arenan blev en viktig mötesplats för arbetsmarknadens parter.

Genom integrering av facklig och kommunalpolitisk praktik på den lokala politiska arenan tryggades samtidigt förutsättningarna för nödvändiga lokala insatser för infrastruktur och arbetskraftens reproduktion.

Sammanfattningsvis har denna undersökning velat visa hur de lokala politiska institutionerna omvandlades under det demokratiska genombrottsskedet så att de även fortsättningsvis verksamt bidrog till att garantera det kapitalistiska samhällets reproduktion på lokal nivå.

Hur effektivt ramarna för det kommunalpolitiska arbetet påverkat arbetarrörelsens lokala politiska arbete bekräftas kanske tydligast av att den socialdemokratiska regeringen, när man efter andra världskriget behövde kommunerna som redskap för sin offensiva välfärdspolitik, tvingades fastlägga helt nya ramar för den kommunala verksamheten.

För förhoppningsvis har denna text, med sin tyngdpunkt lagd till den institutionella nivån, inte fått någon att tro att den svenska socialdemokratin snabbt och slutligt gav upp alla sina samhällsomvandlande ambitioner i de institutionella irrgångarna. Diskussionen om arbetarrörelsens mål och uppgifter fördes intensivt i arbetarkommuner och kvinnoklubbar. Arbetslöshetsfrågan, bostadsfrågan, den sociala tryggheten, bättre skola och barnomsorg, alla dessa frågor återstod att angripa, inte minst på kommunal nivå, och de kom också snart att stå främst på socialdemokratins politiska dagordning. Men det kommunalpolitiska arbetet under årtionden efter demokratins genombrott kom bara i begränsad utsträckning att bli en stödjepunkt för denna vändning; den fick utvecklas på an dra plan. En avgörande vinning gav det dock: det sociala skikt som kunde leda den kommunala efterkrigsexpansionen, den möderne socialdemokratiske kommunalpolitikern.

Kjell Östberg

Noter
1 Denna text har tillkommit som ett led i arbetet med projektet Socialdemokrati, kommunalpolitik och samhällelig integrering 1910—1935, med syfte att undersöka vilken roll det politiska arbetet på kommunal nivå vid tiden för det demokratiska genombrottet spelade för partiets samhälleliga integration. Resultaten av projektet, som finansierats av Riksbankens jubileumsfond, beräknas kunna publiceras samtidigt ined denna artikel. För referenser till det empiriska materialet i denna artikel hänvisas till detta arbete. Undersökningen är komparativt upplagd och ett antal kommuner är utvalda för särskilda studier. Delta förklarar de flitiga hänvisningarna till Uddevalla, Köping, Kramfors och Karlskoga och Kalmar.
2 Fyra av andra kammarens ledamöter var kvinnor 1923. Tio år senare var de fem.
3 1918 fanns bl a 16 733 kommunalnämndsledamöter, 22 000 i kyrko- och skolråd, 11 000 i taxeringsnämnder, 11 000 i pensionsstyrelser, 10 000 i valnämnder, 5 300 revisorer, 4 100 i olika sociala nämnder. Till detta skall läggas kommunalfullmäktigeledamöterna och uppskattningsvis 10 000 fullmäktige- och nämndledamöter i städerna.
4 Olle Nyman, ”Tvåkammarsystemets omvandling”, Samhälle och riksdag III (1966), s 45 ff.
5 Se Skocpol 1985, betecknande nog med titeln Bringing the State Bark In.
6 James G March &Johan P Olsen, Rethinking Institutions (1989), s 17, 162. Boken år ett bra exempel för denna riktning.
7 ”Constitutionalism refers to limits on majority decisions; more specifically, to limits that are in some sense self-imposed” skriver Jon Elster i inledningen till antologin Constitutionalism and Democracy (1988).
8 För denna utveckling av det socialdemokratiska partiet, se K Östberg, Byråkrati och refor-
OTMOT(1990).
9 Se Anders Berges bidrag i detta nummer.
10 N Poulantzas, Politisk makt och sociala klasser {W O), s 133 f.
11 Adam Przeworski, ”Demokrati som möjligt utfall av konflikter”, i Idéer om demokrati (1992), s 245 ff.
12 Se t ex R Milibands Statsmakten i det kapitalistiska samhället (1970), Poulantzas Politisk makt och sociala klasser (l 970) och Korpis Arbetarklassen i välfärdskapitalismen (1978) som exempel på dessa riktningar.
13 Se flera artiklar i R Torstendahl (ed), State Theory and State History (1992) om avvägningen mellan dessa perspektiv.
14 Se Pempels artikel i Torstendahl (ed) 1992, s 122.
15 För ”konstitutionalisterna” är det motsättningen mellan ”Demokrati” och ”rättsstat” som
utgör motsvarande stötesten, se Sejersted, ”Democracy and the rule ofiaw”, i Elster 1990.
16 D Beetham, Max Weber and the Theory of Modern Politics (1985), s 70 f, 95 ff, (som dock ti lägger alt Weber tilldelade parlamentet en viktig uppgift som försvarare av de grundläggande demokratiska rättigheterna, aa s 113, jfr också nedan); Jfr E Olin Wright, Cla Crisis and the State (1979), s 208 ff. )
17 Therborn, Vad gör den härskande klassen när den härskar (1980), s 131 f, 140 f.
18 P Anderson, ”The Antinomies of Antonio Gramsci”, New Left Rwiew 100 (1984), s 93. Jfr Östberg 1991.
19 A Gramsci, ”State and Civil Society”, i Selecticms from Prisan Notebooks (1971), s 260 w
20 Beetham aa.
21 Östberg 1990, s 258, se också aa kapitel 5.
22 aa kap 4.
23 Olofsson, Mellan klass och stat (1979), s 158 f.
24 A Przeworski, Capitalism and Social Democracy (1985), s 7 ff.Jfr K.Åmark, ”Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i samarbete och på skilda vägar”, i Misgeld (red), Socialdemokratins samhälle (1989), vad gäller motsvarande ställningstagande på den fackliga nivån.
25Przeworski 1985.
26 För Sveriges del, se H Tingsten, Den svenska socialdemokratins idéutveckling l-2 (1941) och S Hentilä, Den svenska arbetarklassen och reformismens genombrott inom SAP före 1914 (1979).
27 Olofsson aa,s 186 f.
28 E Mandel, Money and Power (1992), s 158 ff, B Rothstein, ”Att administrera välfärdsstaten”, i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia nr 36/37 (1987).
29 N Bobbio, ”Demokratins framtid”, i Idéer om demokrati (1992), s 277 f.
30 Mandel aa, s 158.
31 Jfr S Sunesson, Politik och organisation (1974) s 73 f och Östberg 1990, s 36.
32 N Mouzelis, ”Marxism or Post-Marxism”, New Lefi Review 167 (1988).
33 Se S Kilander, Den nya och den gamla staten. En studie i ideologisk förändring (1991)för denna omdiskuterade syn.
34 E Schalling, Den lantkomnunala författningsregleringens historia, SOV 1944:37, s 215.
35 aa 220 f.
36 Se t ex Karl Hildebrand, Den kommunala rösträtten (1916).
37 Uppgifterna om socialdemokraterna och AK-politiken från N Unga, Socialdemokrat arbetslöshets/rågan 1912-34 (1976) och Statens arbetslöshetskonmisswns berättelse 19-(1937).
38 Detta hände bl a i Malmö och Södertälje.
39 T Strömberg, ”Historien om bostadsmarknadens politisering”, i Misgeld aa, s 158.
40 I Norrköping, där 2/3-kravet användes sju gånger under mellankrigstiden gällde de flesta fallen bostadsbyggande. I Stockholm stoppades 1926 under uppmärksammade former kommunal förmedling av lån av en borgerlig minoritet. Se också de exempel som ges i riksdagsdebatten 1926, där Lindhagen, utifrån exemplet i Stockholm, motionerat om all 2/3-kravet skulle avskaffas åtminstone vid bostadsbyggande.
41 Ett undantag var emellertid fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd, där det var stadgat att en ledamot skulle vara kvinna.
42 För ett vidare resonemang om ett genusperspektiv på detta, se mitt kommande arbete.
43 Vilket innebar att leda arbetet vid den kommunala hamnen. Bägge saknade särskild utbildning för denna funktion.
44 Yngve Larsson, Kommunförvaltningens organisation (1919).
45 SA Söderpalm, ” Stadsförbundet och demokratin 1918-1923, i Historia och samhälle. Stu-‘ dier tillägnade Jerker Rosén (1975), s 168.
46 Bilaga till Kommunalförfattningsakkunnigas betänkande III, 1922.
47 T ex i Karlstad, Kristinehamn, Södertälje, i Trelleborg t o m en socialdemokratisk kvinna, Olivia Nordgren.
48 Särskilda uttryck kunde detta ta sig i kommuner som Karlskoga eller Karlskrona, beroende av försvarsindustrin. ”Ehuru i princip motståndare till stödjandet av militära krav” ansåg sig socialdemokraterna i Karlskrona mitt under pågående nedrustningskampanj 1922 att ett anslag till föreslagna jagare var nödvändigt, om ej ytterligare arbetare kunde befaras bli avskedade.
49 B Rothstein, Den korporativa staten (1992), kap 4.
50 De två utredningar som låg till grund för förslaget var Departementalkomnittén och Konr
merskollegtekomniten, båda tillsatta av regeringen Lindman.
51 För denna utveckling, och fr a pensionsstriden, se Östberg 1990, 284 ff.
52 Se SA Söderpalm, Storföretagarna och det demokratiska genombrottet (1970).
53 Se ingressen till denna text.
54 Citerat i Andrén, Sveriges riksdag2:lX, s 305. 30

Ursprungligen publicerad i Arkiv – för studier i arbetarrörelsens historia nr 63-94, 1995

Liberalerna och arbetarrörelsen

Av Kjell Östberg

”Kanske blir en och annan som står närmast den brusande och virvlande strömmen, yr i huvudet och kastar sig i böljan. Det finnes väl knappast någon bland oss som inse storheten av arbetarskarornas organisation och oemotståndliga frammarsch, som icke haft stunder då man längtat att kunna helt sluta sig till det parti, som hittills varit bärare av denna väldiga rörelse. Men man stötes tillbaka av deras partityranni, deras ofta förkastliga stridsmedel och av deras frihetsfientliga handlingar. Därtill kommer ju deras ohållbara ekonomiska teori. Den gör dock mindre, ty den är numera egentligen en vacker drömbild, hägrande vid horisonten. Dess rosiga skimmer faller blott fjärran ifrån över dagens strider, vilka utkämpas i helt andra tecken än produktionsmedlens förstatligande.”
Ur Ernst Beckmans dagboksanteckningar 1909(1)

Inledning

Årtiondet före första världskriget tillhör de mer dramatiska i Sveriges politiska historia. Perioden har, som Bernt Schiller påpekat, ofta setts i ljuset av de demokratiska krafternas, och framför allt arbetarrörelsens, framväxt och framgångar, med den allmänna rösträttens seger efter kriget som slutlig bekräftelse. I själva verket är den politiska bilden mer komplicerad. Den kännetecknas av en tilltagande samhällelig polarisering, och i några av de största kraftmätningarna, storstrejken 1909 och försvarsstriden med kulmen 1914, segrade högern.(2) I den kamp om de borgerliga rösterna som hårdnade fram till 1914, drog också högern det längsta strået. Denna utveckling är viktig som bakgrund för följande uppsats, som undersöker vissa aspekter av borgerlighetens, och framförallt liberalernas, inställning till socialdemokratin mellan 1902 och 1914. Framför allt fokuseras intresset på vänstern inom liberalerna. Dels vill jag se vilken attraktionskraft socialdemokraterna hade på partiet, och särskilt den frisinnade vänsterflygeln, dels vill jag undersöka i vilken mån man kan tala om en brygga mellan liberalism och socialism vid denna tid.

Tidigare forskning

Det nära samarbetet mellan liberaler och socialdemokrater i den tidiga rösträttsrörelsen finns noterad i flera verk, liksom den betydelse kampen för rösträtt hade för socialdemokratin under denna tid. ”Den väsentliga förutsättningen för utvecklingen mot pacifism, reformism och demokrati var själva arbetet för rösträttens erövring”, skriver Tingsten, och fortsätter: ”Samarbetet med borgerliga demokrater tedde sig naturligt i den föreliggande situationen och ett sådant samarbete var ägnat att hos socialdemokratin ingjuta något av den principiella demokratism som kännetecknade liberalismen”.(3)

Seppo Hentilä har också noterat hur socialdemokratins taktik i rösträttskampen påverkades av hänsynstagande till liberalerna,(4) även om han lägger en betydande del av förklaringen till storstrejkstankens övergivande hos arbetararistokratins framväxt. En mer konsekvent förespråkare för liberalernas inverkan på den förändrade rösträttstaktiken är Knut Bäckström.'(5)

Men Hentilä tar även upp liberalernas beroende av socialdemokraterna.

Den mest betydande faktorn för arbetarrörelsens verksamhetsförutsättningar
var den politiska konjunkturen; borgerlighetens inre konflikter lade grunden till liberalernas och arbetarrörelsens samarbete redan på 1890-talet. Liberalerna behövde SAP som bundsförvant i sina försök att försvara den lägre medelklassens, småföretagarnas och småbrukarnas intressen, fastän det var uppenbart, att partierna i själva verket senare skulle tävla om samma befolkningslagers stöd.(6)

Hentilä diskuterar också om man kan hitta någon samlad bild av den svenska borgerlighetens syn på socialdemokratin, konstaterar forskningens brister på detta område, men menar sig ändå kunna hävda att borgerskapet öppet uttryckte sina klassintressen genom att erkänna att åtminstone en reformistisk riktning inom arbetarrörelsen var en berättigad institution i samhället.(7)

I sitt försök att ge en beskrivning av skiktningen inom den svenska borgerligheten hänvisar Hentilä till Söderpalm. Denne noterar att under det moderna industriella och kommersiella genombrottet under 90-talet kunde gemensamma arbetsgivarintressen och farhågor för socialism inte dölja motsättningarna mellan mer eller mindre expansiva företagare. Framstegsvänliga företagsledare kom att i riksdagen söka sig till det nybildade Liberala samlingspartiet, Söderpalm nämner ett tiotal. Som en följd av ökad polarisering under storstrejken och framförallt under den stora försvarsstriden fram till 1914 kom förhållandet mellan liberaler och storföretagare att försämras.(8)

I de inte särskilt många verk som behandlar den svenska liberalismen under denna period, kan konstateras att Rönblom gör ett försök att bestämma varifrån de liberala leden rekryterades vid denna tid. Han menar att tyngdpunkten låg i ”nederklassen”.(9) Från överklassen kom i huvudsak kulturradikaler, från medelklassen nykterhetsradikaler. Rönblom behandlar också det betydelsefulla valsamarbetet mellan liberaler och socialdemokrater.(10) Vallinder har redogjort för det nära samarbetet mellan liberaler och socialdemokrater i den tidiga rösträttsrörelsen.(11) Hos Kihlberg kan man följa socialdemokratins ‘allt mer tydliga benägenhet att gå fram på den parlamentariska bogen’ i samverkan med de liberala.(12) Han noterar också tendenserna till vänster- och högerfraktioner inom det liberala partiet, och vilken roll relationerna till socialdemokraterna har för detta.

Jarl Torbacke undersöker i sin avhandling Afton-Tidningen, ett organ med stark förankring i vänsterliberala kretsar, där samverkan med arbetarrörelsen ofta framstod som önskvärd. Denna målsättning hade en tendens att endast framträda med större aktivitet under tider, då motsättningar mellan socialister och borgerliga rådde, eller då risk förelåg att liberalerna skulle drivas åt höger. ”De flesta radikala politiker insåg även, att den tilltagande inrutningen av det politiska livet återverkade på möjligheterna att verka i mellanrummet mellan vänsterpartierna; de tog antingen steget över till socialdemokratin eller anpassade sig inom det liberala partiet till den politiska realiteten.(13)

I Sven Ulric Palmes Karl Staaff och storstrejken görs en ingående studie av den kris det liberala partiet genomgick etter 1909 års storstrejk. Palme lägger tyngdpunkten i sin förklaring av Staaffs agerande, fr a hans kraftiga gränsdragning mot socialdemokratin, på behovet av att motverka försök till utbrytning på partiets högra flygel. Motsvarande tendenser på vänsterkanten hade Staaff lättare att hantera.(14)

Liberala partibildningar

Den liberala rörelsen formerades organisatoriskt kring sekelskiftet, som en följd av det svenska partiväsendets allmänna modernisering. Det rör sig i själva verket om två olika organisationer.(15)

Det liberala samlingspartiet bildades 1900 som ett riksdagsparti genom en sammanslutning av olika liberala strömningar som funnits i riksdagen under 1890-talet. Frisinnade landsföreningen, som konstituerades två år senare, var däremot en liberal riksorganisation, bland annat med uppgift att organisera de liberala krafterna i valarbetet. Den hade betydande rötter i 1890-talets rösträttsrörelse, där liberaler och socialdemokrater nära samarbetat.

Orden ”liberal” och ”frisinnad” var inte slumpartat valda för respektive sammanslutning. Liberal hade vid denna tid fått en något negativ klang i radikala öron, som hellre föredrog en beteckning som frisinnad. Orden uttrycker alltså också en nyansskillnad i politiskt hänseende.(16) Skillnaderna tenderade emellertid att suddas ut, och när Karl Staaff 1907 valdes till riksdagsgruppens ledare och samtidigt formellt tog plats i frisinnade landsföreningens verkställande utskott, kan man säga att den liberala rörelsen stod under en gemensam ledning.

När man försöker beskriva den liberala rörelsen, socialt, geografiskt eller på annat sätt, är det alltså viktigt att skilja mellan dess företrädare i riksdagen, dess väljare och frisinnade landsföreningens medlemmar och ledning. Med uttrycket ”liberaler” eller motsvarande menar jag i fortsättningen företrädare för den liberala rörelsen, associerade med Frisinnade landsföreningen eller Liberala samlingspartiet.

Liberalerna utgör borgarklassens vänstra politiska flygel, med ett traditionellt stöd bland städernas och landsbygdens småfolk. Tidigt fanns också band till ett kulturradikalt skikt i städerna liksom till frikyrkliga och nykterhetsvänliga kretsar.(17) Som en följd framförallt av socialdemokraternas fastare grepp över den växande arbetarklassen, förlorade de liberala allt mer sitt traditionella fäste i städerna. Denna utveckling kompenserades av ett ökat stöd för partiet på landsbygden, inte bara från lantbrukare utan också från småföretagare. De nya rösträttsbestämmelserna som tillämpades från 1911 ökade kraftigt antalet valmän på landsbygden och liberalerna fick, åtminstone i början, ett visst stöd hos dessa, framförallt i områden där partiet tidigare var starkt. Däremot verkar inte liberalerna haft något organisatoriskt fäste hos dessa grupper,(18) socialdemokraterna kom att vinna allt starkare inflytande även här.(19)

Om man tittar på liberalernas inflytande i samhällspyramidens topp har Söderpalm konstaterat att man strax efter sekelskiftet kan se en skiktning bland storföretagarna och att en grupp mer framstegsvänliga sökte sig åt vänster. Flera av dem kom också att företräda liberalerna i riksdagen.(20) I kölvattnet av de tilltagande sociala striderna, med storstrejken 1909 som kulmen och polariseringen av försvarsdebatten under åren före första världskriget, kom emellertid allt fler av dessa att åter gå åt höger.(21) Man skulle alltså här kunna konstatera en smalnande social förankring för de liberala idéerna under perioden fram till första världskriget.

Geografiskt kom partiet att tå sitt starkaste fäste i norr, där ”norrlands-frisinnet” kom att bli ett viktigt politiskt begrepp. Partiet var svagast i landets sydligaste delar.(822) För partiets representation i andra kammaren, ca 100, innebar detta att antalet företrädare för ”stadsyrken” som redaktörer, litteratörer och vetenskapsmän sjönk drastiskt (från 21 till 9 mellan 1902 och 1908), medan antalet jordbrukare och småföretagare ökade från 26 till 30 (plus fem godsägare) respektive från sex till tolv (inklusive några ”anställda”). 39 tillhörde 1908 gruppen ”allmän tjänst” (tio av dem var folkskollärare).(23)

De ledande i riksdagsgruppen, dess förtroenderåd, har en delvis annan sammansättning. Där dominerar 1910 helt gruppen ”allmän tjänst”, dit också förts dem som i huvudsak sysslat med politisk verksamhet, de utgör 10 av 20, sex är lantbrukare (plus en godsägare) och tre är företagare.

En motsvarande jämförelse av sammansättningen av Frisinnade landsföreningens ledning under samma period visar också en intressant utveckling. 1902 fördelar sig den sociala sammansättningen i förtroenderådet rätt jämt mellan fyra grupper: företagsledare och direktörer (sju), småföretagare och tjänstemän, fr a privat anställda (sex), utövare av fria yrken samt allmänt och politiskt anställda (sju) samt lantbrukare och motsvarande (nio). Tio år senare har de två förstnämnda grupperna halverats (till fyra resp tre), den tredje fördubblats (till fjorton) medan antalet jordbrukare i stort är oförändrat (tio).(24)

Man kan alltså, trots att partiets stöd i valmanskåren utvecklas i en helt annan riktning, se hur företrädare för typiska stadsyrken ökar sitt inflytande över partiets ledning. Detta kan också förklaras av en tilltagande professionalisering av partiet; i denna grupp hittar man de flesta i partiets dagliga ledning: Staaff (advokat, statsråd), Schotte (landssekreterare, statsråd), Eden (professor, gruppledare i andra kammaren), David Bergström (redaktör, generalkonsul, statsråd). Ledarna för den liberala bonderepresentationen, Daniel Persson i Tallberg och från 1910 Alfred Petersson i Påboda, kom också att allt mer knytas till ett dagligt politiskt arbete; Påboda genom regeringsuppdrag i flera omgångar. Tallberg genom tunga utskotts- och kommittéuppdrag och från 1913 vice talmanskap. Som representanter i partitoppen för affärs- och småborgarintressena kan nämnas Erik Röing och Herman Kvarnzelius.

Den heterogena geografiska och sociala sammansättningen var en viktig orsak till de politiska spänningar som kännetecknar den liberala rörelsen under denna tid. Traditionellt ansågs ett ökat inflytande av bönder och småföretagare stärka högerflygeln,(25) medan stadsliberalerna stod för radikalism. Samtidigt utvecklades en storstadsbaserad högerflygel i kretsen runt Aftonbladet, som bl a kom att ställa sig kritisk till ett närmare samarbete med socialdemokratin.(26) Karl Starbäck gjorde 1910 ett försök att dela in riksdagsgruppens förtroenderåd i en höger, en center och en vänster. I högergruppen, ledd av Tallberg, placerade han så gott som uteslutande jordbrukare; till vänstern, ledd av Schotte, förs i huvudsak stadsradikaler, inklusive Starbäck själv, medan Staaffs centergrupp innehåller såväl jordbrukare och företagare som personer i offentlig tjänst.(27) I många av denna periods viktiga frågor kan dessa interna motsättningar studeras, det gäller inte minst beredvillighet att samverka med socialdemokraterna.

Men problemet med liberalernas politiska stratifiering är mer komplicerat än så. I försvarsfrågan, t ex, ser förhållandet höger/vänster med den tidens ögon helt annorlunda ut. Stadsradikalerna var samtidigt ofta varma försvarsvänner, och de drevs i stor utsträckning till höger på grund av sin inställning – Starbäck längst av dem alla. Lantmannarepresentanterna å andra sidan stod traditionellt för en försiktig linje också när det gällde statens försvarskostnader – kanske var de också i närmre kontakt med stämningarna bland småfolket på landsbygden – och hamnade därför på vänsterkanten i partiet 1914, några av dem Starbäck nämnt som ledande högerliberaler befann sig på gränsen till övergång till socialdemokratin.(28)

Samverkan och konkurrens i rösträttskamp och fackföreningar

Politiska och organisatoriska kontakter – både samarbete och rivalitet – mellan liberaler och socialdemokrater går tillbaka till socialdemokratins barndom.

De ledande fackföreningar i Stockholm som först attraherades av August Palms försök att introducera socialdemokratin i huvudstaden, prövade också friskt de olika liberala alternativ som erbjöds innan fackföreningsrörelsen i huvudsak övergick till socialismen 1885-86.(29) Också flera av de ledande i den socialdemokratiska föreningen i Stockholm vid denna tid hade erfarenheter från den liberala rörelsen – och främst då Branting själv. Inte minst genom sin nära kontakt med den studentmiljö som skapade Verdandi i Uppsala i början av 1880-talet kom Branting att knyta livslånga vänskapsband med flera av dem som senare kom att utgöra den liberala rörelsens förgrundsgestalter: Karl Staaff, David Bergström, Mauritz Hellberg, Henrik Hedlund, Otto von Zweigbergk, även om dessa relationer tidvis kom att bli nog så ansträngda.(30)

Under 1890-talets rösträttsrörelse utvecklades vidare ett organisatoriskt samarbete mellan de bägge politiska rörelserna. Trots betydande skillnader i taktiska frågor, trä inställningen till den politiska storstrejken, var samarbetet i stor utsträckning framgångsrikt, den interna kritik som kom att riktas mot Axel Danielssons påstådda avfall åt höger antyder att några socialdemokrater ansåg det alltför nära.(31) Samarbete under valrörelser i Stockholm på 1890-talet och Brantings inval och första riksdagsår hör också till denna bild.(32) Det kan nämnas att det socialdemokratiska partiets främste funktionär med arbetarbakgrund, partisekreteraren och -kassören CGT Wickman, hade erfarenhet från 1880- och 90-talens liberala arbetarrörelse.(33)

Den liberala rörelsen hade nämligen under lång tid också förhoppningar att organisera den växande arbetarklassen. Liberala arbetarmöten och arbetarföreningar fanns innan socialdemokratin introducerades. Enskilda företrädare för liberalismen drev tidigt arbetarnas sak – Adolf Hedin var det första stora namnet.(34) Arbetarfrågans lösning blev ett honnörsord för radikala liberaler. Sven Ulric Palme skriver att det var en grundtanke i Staaffs socialreformatoriska inställning att bryta ner murarna mellan de två nationerna, fattiga och rika, gynnade och missgynnade.(35) I en valbroschyr utgiven 1902 av Frisinnade landsföreningen om de sociala frågorna, betonas vikten av en social lagstiftning, behovet att lösa bostadsnöden, skydd mot bolagsvälde och nödvändigheten av att tå en tillfredsställande lönereglering åt de lägre tjänstemännen.(36) Radikala ”arbetarvänliga” liberaler motsatte sig Åkarpslagen, värnade om arbetarnas föreningsrätt osv. Däremot låg det i liberalismens grundidé att man motsatte sig självständiga arbetarpartier, att arbetarna skulle organiseras som klass.

Det kan därför vara intressant att dröja något vid liberalernas fackliga strävanden. I den första kampen om fackföreningarna mellan liberaler och socialister i mitten av 80-talet led liberalerna ett totalt nederlag, CGT Wickman kom förresten från en av de få fackföreningar som vägrade följa med över till socialdemokratin, och som därför också förtvinade.(37) I samband med LO:s bildande och beslutet om kollektivanslutning till SAP gjordes ett nytt liberalt försök.(38) Genom några liberala arbetare och med stöd av framträdande liberaler, David Bergström, Adolf Hedin och Ernst Beckman har nämnts, bildades vid några verkstäder i Stockholm Svenska arbetareförbundet.(39) Organisationen lyckades inte med sina föresatser att bli ett alternativ till den socialistiskt ledda fackföreningsrörelsen. Som mest torde den på sin höjd haft 10000 medlemmar.(40) Organisationen anklagades för att gå arbetsgivarnas ärenden och att vara en strejkbrytarorganisation. Forskare har visat att förbundet fick ekonomiskt stöd från arbetsgivarna(41) och 1905 ”öppet ställt sig på Verkstadsföreningens sida i den första verkliga storkonflikten på arbetsmarknaden. Detta ställningstagande kom i längden att misskreditera organisationen.”(42) Storstrejken 1909 blev dödsstöten för Svenska arbetareförbundet.

Mindre uppmärksammade tycks förbundets relationer till Frisinnade landsföreningen varit. Till en del kan detta bero på att källmaterialet kring förbundet är mycket magert. Enligt en uppgift brändes det av dess siste ordförande omkring 1920.(43) Rönblom nämner blå att förbundets ordförande och sekreterare. Axel Ceder och Josef Nilsson, var medlemmar i Landsföreningen, Ceder ingick också en tid i dess verkställande utskott.(44) I Frisinnade landsföreningens handlingar för 1910 finns emellertid några dokument som belyser de nära relationerna.

Som ett led inför förberedelserna av 1911 års val, när en stor del av lantarbetarna för första gången hade fått rösträtt och på initiativ av CG Ekman(45) tillsattes en kommitté för att öka lantarbetaragitationen, med bl a Ekman, Ceder och ombudsmannen Arvid Grundel.(46) Ett par månader senare resulterade arbetet i ett förslag till bildandet av ett särskilt lantarbetarförbund, samtidigt som det ”belyses det olämpliga i den socialdemokratiska partipolitiska rörelsens sammankopplande med fackföreningsrörelsen.”

Kommittén föreslog en låg medlemsavgift. Administrationen skulle finansieras på annat sätt de första åren; hur sägs försiktigtvis inte, men det nya förbundet skulle anslutas till Svenska arbetareförbundet. Och i samband härmed beskrivs relationerna mellan Arbetareförbundet och Frisinnade landsföreningen i tydliga ordalag:

Svenska arbetareförbundets styrelse är skyldig att vid behov utsända Frisinnade landsförbundets tryckalster till alla förbundets avdelningar. Portot härför betalas dock av FL.
I förbundets organ Arbetar-Tidningen, skall, synnerligen vid valtillfällen, uppmärksamhet riktas på att medlemmarna följer de frisinnade principerna. .. Förbundets agitatorer skola även vid sina besök i avdelningarna taga reda på och inrapportera ställningen i politiskt avseende, ävensom alltid offentligt och enskilt, framhålla betydelsen av politisk vakenhet till gagn för arbetarna.(47)

Så olämplig var sammankopplingen mellan fackförening och politiskt parti. Något beslut om att sätta planerna i verket fattades emellertid aldrig.(48) Inte heller vidtogs några åtgärder med anledning av en skrivelse från Svenska arbetareförbundet 1913, där man begärde närmare samarbete mellan förbundet och landsföreningen.(49) Den liberala fackföreningsrörelsens saga gick mot sitt slut.

Faran med en allt för arbetsgivarvänlig facklig rörelse hade redan tidigare uppmärksammats av Henrik Hedlund. 1907 klagade han över att Arbetareförbundet verkat ha försummat att göra front mot arbetsgivarintressena. Han hänvisade till Tyskland, där den katolska fackföreningsrörelsen visat sig kunna stå i ledningen för strejker. Hedlund ivrade för övrigt i samma brev för att landsföreningen mer kraftfullt skulle intressera sig för den kooperativa rörelsen, vilket skulle kunna hjälpa till att dra folk till liberalismen, istället för att låta socialdemokraterna ensamma ta hand om ledningen där.(50)

Liberalerna och den växande socialdemokratin

Om det i början kunde vara de socialistiska utopierna som drog intellektuella till arbetarrörelsen tillkom så småningom ett annat skäl, som citatet ur Ernst Beckmans dagbok i kapitelingressen åskådliggör: Fascinationen inför den väldiga, väldisciplinerade, och på samma gång nog så hotfulla, organiserade arbetarmassan. Det är därför knappast förvånande att det under den frisinnade rörelsens första årtionde förekommer åtskilliga personer och grupper, som med skilda motiv attraheras av, och i bland ansluter sig till socialdemokratin. Motiven för detta närmande kan emellertid vara mångskiftande. Kanske kan man urskilja fyra olika, inte nödvändigtvis varandra uteslutande, syften.

1. Närmandet kan uttrycka viljan hos den liberala rörelsen att mer aktivt befatta sig med arbetarna och arbetarfrågan. Detta kan i sin tur basera sig på ett genuint intresse för ”arbetarfrågan” och arbetarnas situation, i bland kopplat till en ambition att leda och uppfostra dessa arbetarmassor i önskad riktning, eller på ett medvetande om arbetarrösternas betydelse för det liberala partiet då och i en framtid.

2. Att närma sig arbetarrörelsen kan också vara ett sätt att markera missnöje med högerströmningarna inom det liberala partiet eller uttrycka en förhoppning att där hitta stöd för en radikalisering av liberalismen.

3. För vissa liberaler blev en omvandling av det liberala partiet till ett mer renodlat vänsterparti – genom utstötning av högern eller egen utbrytning -något eftersträvansvärt eller nödvändigt. För några av dem blev målet ett icke-proletärt socialistiskt parti, skilt från socialdemokratin, men i nära samverkan, och ofta med viljan att påverka den.

4. För somliga blev slutligen konsekvensen att helt bryta med liberalismen, åtminstone organisatoriskt, och ansluta sig direkt till det socialdemokratiska partiet.

Vi ska i detta avsnitt studera denna sammansatta rörelse i riktning mot socialdemokratin.

Grupp Lindhagen och dess efterföljare

Det törsta betydande exemplet på vad vi ovan beskrivit, och som väl innefattar alla dess delar, är ”grupp Lindhagen”. Carl Lindhagen gjorde sin riksdagsdebut vid samma riksdag som Branting och Staaff, 1897. Han kom snart att tillhöra det liberala partiets vänsterflygel, och i och med den första Staaff-ministärens tillkomst 1905 kom Lindhagen att i allt fler frågor bilda en opposition mot partiledningen, ofta med en grupp vänsterradikala kring sig.(51) Norrlandslagarna 1905 och fr a de sk Staafflagarna 1906 är exempel där Lindhagengruppen öppet fronderade; när det gäller Staafflagarna samlade Lindhagen över en tredjedel av de liberala riksdagsmännen mot regeringsförslaget, och ett stort antal avstod från att rösta. Även i rösträttsdebatten 1907 förenade sig Lindhagen och en grupp kring honom med socialdemokraterna för en mer radikal linje. Till denna ”Grupp Lindhagen” räknades tidigt blå riksdagsmännen Knut Kjellberg, Jakob Pettersson, Curt Wallis och Edward Wavrinsky. Också den framträdande frisinnade redaktören Mauritz Hellberg i Karlstad uttryckte sin anslutning till denna strömning.(52) Någon fast organiserad opposition med uttalade gemensamma mål, utgjorde inte gruppen kring Lindhagen. När denne i juli 1907 begärde sitt utträde ur den liberala riksdagsgruppen, åtföljd av en lättnadens suck från Staaff,(53) blev följden ingen massflykt. Inte heller verkar Lindhagen eftersträvat någon sådan. Under flera år uppträdde han i riksdagen som ”vänstervilde”, och han återvaldes också som sådan.

Lindhagen kom alltså tidigt att samarbeta med socialdemokratin i riksdagen, och även på andra sätt kom han att förknippas med arbetarrörelsen; 1906 höll han t ex ett uppmärksammat tal för en socialdemokratisk ungdomsklubb i Leksand.(54) Samtidigt tvekade han länge före sin övergång. Han fruktade en alltför hård disciplin hos socialdemokraterna. ”Socialdemokraterna, vilka nu ensamma sitta inne med bärande vyer, och vilkas åskådningssätt i stort sett närmast överensstämmer med mitt, bliva dock allt mer en inpiskad massa, där man likaväl som hos regeringsliberalerna måste tjuta med ulvarna”, skrev han till Gustaf Steffen redan 1906,(55) och innan han tog det formella steget och ansökte om medlemskap i den socialdemokratiska riksdagsgruppen i januari 1909, hade han ingående diskuterat sitt steg med såväl Steffen som Fredrik Ström.(56) Han var rädd att man i det stora kollektiva partiet skulle komma att ställa krav på honom, som han inte ville underordna sig; att han skulle behöva be om lov att skriva motioner, tvingas att hålla tal, att inte kunna rå sin tid.(57) Lindhagen lugnades av Ströms svar, och begärde sitt inträde. Som främsta skäl till sitt beslut att formellt ansluta sig till socialdemokratin angav han i brev till Gustaf Steffen de ökade svårigheterna att stå ensam i den aktuella politiken.(58) Det har också framförts som en orsak till Lindhagens formella övergång att han var orolig för att förlora sin plats i riksdagens lagutskott.(59) Det dröjde emellertid inte länge förrän han i fråga om frihet att agera själv kände samma vantrivsel inom det socialdemokratiska partiet som tidigare inom det liberala.(60)

Även om flera i ”Grupp Lindhagen” också fortsättningsvis kom att stå på det liberala partiets vänsterflygel, och anklagas för socialdemokratiskt medlöperi,(61) är det bara ytterligare en av dem som tar ”det formella steget”, nämligen Edvard Wavrinsky. Att Lindhagen lämnade liberala samlingspartiet innebar emellertid inte ”grupp Lindhagens” upplösning. Det förekom regelbundna sammankomster mellan de befryndade i riksdagen, även om de efter Lindhagens anslutning till socialdemokratin fick mötas utan sin främste inspiratör. ”Inom partiet har bildat sig en radikal grupp på ca 30 personer”, men det föreligger ingen fara för splittring så länge kursen inte ligger åt höger, skrev Axel Schotte när han överblickade läget i den nyvalda riksdagsgruppen 1909.(62) början var det Knut Kjellberg som i Lindhagens frånvaro tog på sig att samla gruppen, men han fick snart hjälp av nyvalde radikalen Erik Palmstierna. I Palmstiernas arkiv finns ett papper utan datum, som med all säkerhet hänför sig till denna tid.(63) Det innehåller en förteckning över socialradikaler som ”samlas vanligen av Julie [Kjellberg] eller mig”.(64) Gruppen synes till övervägande del bestå av dels ett antal stadsradikaler, dels ett antal representanter för det sk norrlandsfrisinnet. Som vi ska se lyckades gruppen hålla ihop rätt väl vid åtminstone ett par viktiga tillfällen. Flera i denna grupp hade, eller påstods ha, sympatier för socialdemokratin, Palmstierna nämner t ex i sina memoarer Lundström, Karlsson i Fjäl och Jansson i Edsbäcken. Palmstierna själv och Åkerman utpekas av andra.(65)

Sista gången denna grupp agerade kollektivt syns vara våren 1910 när fortfarande svallvågorna efter storstrejken var påtagliga inom det liberala partiet. Riksdagen skulle då behandla det omdiskuterade förslaget till arbetslagstiftning, och ett särskilt avtalsutskott skulle tillsättas. Det liberala partiet var splittrat; högern eftersträvade ett avtal, vänstern ville hjälpa socialdemokraterna att hindra förslaget och centrala partiledningen tvekade om rätta lösningen.(66) Vänstern lanserade Assar Åkerman som ledamot, ett förslag som högern inom partiet, och även Staaff, blankt avvisade; Åkerman skulle bara gå socialdemokratins ärenden, menade Staaff. Övertalningsförsök från Beckman och Schotte misslyckades,(67) och förtroenderådet fastställde Staaffs linje. Frågan visade sig emellertid mycket infekterad, och med Palmstierna, vars nära förtrogne Åkerman var,(68) som pådrivare lanserade en grupp radikaler en spränglista, som på grund av det proportionella valsystemet till riksdagens utskott med 23 röster lyckades placera Åkerman i utskottet.(69)

Händelsen väckte stor uppmärksamhet, och betydande ansträngningar gjordes att spåra överlöparna; enligt en uppgift av Erik Röing skulle Palmstierna agiterat i smyg, och flitigt givit löften i den mest bestämda form att deltagarnas namn ej skulle komma ut. Röing menar sig dock ha identifierat de allra flesta. Den lista på 20 namn han presenterar är emellertid inte mer uppseendeväckande än att samtliga namn utom ett återfinns i den grupp Palmstierna räknat till sin och Kjellbergs samling radikaler ett år tidigare, en grupp som inte varit okänd för partiledningen.(70)

Också i själva behandlingen av avtalslagarna splittrades liberalerna; socialdemokrater och liberalernas vänster lyckades tillsammans fälla lagförslaget.

Den liberala pressen. Afton-Tidningen

Uttryck för missnöje med partiets ledning och en önskan att driva partiet åt vänster förekom också på andra håll.

Flera ledande tidningsmän vädrade sitt missnöje. Hösten 1907 tog Dagens Nyheters redaktör Otto von Zweigbergk initiativet till ett vänsterpressmöte, med udden blå riktad mot högerliberalismens flaggskepp Aftonbladet.(71) Något år senare beklagade sig vänsterpressens förtroenderåd, med Zweigbergk som ledande företrädare, över Staaffs bristande radikalism. Bland de punkter man särskilt tog upp märks flera där man efterlyste ett agerande i riktning mot socialdemokraterna; man kritiserade att liberalerna inte deltog i kritiken av ”systemet Petersson”(72) i riksdagen, att de inte stödde petitionen om Anton Nilssons benådning samt voteringstaktiken i rösträttsfrågan.(73)

I sitt svar på Zweigbergks inbjudan 1907 beklagade sig Mauritz Hellberg över högerelementens styrka och uttryckte sin beundran för Lindhagen.(74) Hellberg och hans Karlstad-Tidningen hade vid denna tid en stämpel av socialistvänlig, ett påstående som växte till anklagelse under storstrejken några år senare. Hellberg hade också under åren ett gott personligt förhållande till Branting.(75)

Ett projekt som förtjänar särskilt omnämnande är Valfrid Spångbergs strävanden att skapa en ”verkligt frisinnad aftontidning” i Stockholm. Spångberg uttryckte tidigt sympatier för samverkan mellan liberaler och socialdemokrater, och han ska även ha erbjudits redaktörskapet för Arbetet efter Axel Danielsson. Brantings uppfattning var att män med Spångbergs inriktning förr eller senare skulle återfinnas inom arbetarrörelsen.(76) Spångberg, i början tillsammans med David Bergström, gjorde upprepade försök att skapa förutsättningar för utgivandet av en sådan tidning. Svårigheterna att uppbringa erforderligt aktiekapital var emellertid betydande. 1906 fick man nöja sig med att börja med halvveckotidningen Svenska Folket; först 1909 kom det första numret av Afton-Tidningen som dock levde på ekonomiskt högst osäkra boliner under hela Spångbergs redaktörstid, vilken sträckte sig fram till 1912.

Torbacke menar att Spångbergs redaktörskap från början kännetecknades av två huvudlinjer, ”vänstersamverkan och front mot Aftonbladet”, allt mer ett organ för högern inom det frisinnade partiet.(77) Det är därför knappast förvånande att man bland Afton-Tidningens uppbackare och aktietecknare hittar en rad av de vänsterliberaler som vi också återfinner i andra sammanhang; åtskilliga i Lindhagengruppen och Palmstiernas klubb t ex. I flera av de kontroversiella frågorna inom det liberala partiet drev Spångberg öppet den radikala vänsterns frågor, t ex i debatten om storstrejken och Staaffs Eskilstunatal och valet av Åkerman till avtalsutskottet. Torbacke menar emellertid att man inte kan se Afton-Tidningen och dess föregångare som något ”organ” för en bestämd grupp eller riktning inom partiet i någon snävare mening. Tillkomsten av Afton-Tidningen var frukten av en mans arbete. Torbacke placerar in den i gränszonen mellan socialister och liberaler.(78)

Det finns inget som tyder på att Spångberg på allvar övervägt att ansluta sig till det socialdemokratiska partiet, men han samverkade tidvis nära. Så var han aktiv i arbetet på att förankra Gustaf Steffens förstakammarmandat hos socialdemokraterna 1910 och skriver till Steffen varför han först legat lågt: ”Att propagera den mera positivt i tidningen, innan socialdemokraterna själva klarerat sin ställning, kunde möjligen fått sken av opåkallad inblandning, eftersom jag ju formellt tillhör ett annat parti.”(79)

Nu kunde emellertid den verksamhet som Spångberg stod för också upplevas som ett hot även från socialdemokratin. Särskilt känslig var konkurrensen om tidningsläsare, något som även t ex Mauritz Hellberg fick känna på. När Social-Demokraten kritiskt granskar Afton-Tidningens utveckling, inte minst ekonomiskt, skrev Spångberg bittert 1912 till Branting att om Social-Demokraten ansåg sig böra bekämpa som särskilt skadlig den liberalism, som stod socialdemokratin närmast, kunde den väl ändå behandla dess målsmän som hederligt folk, som inte laborerar med ”ihåliga värden”.(80)

Socialradikala strömningar

Frågan om en vänsterutbrytning ur det liberala partiet fanns hela tiden aktuell som en åtminstone tänkbar möjlighet hos åtskilliga kritiker. En skärmytsling inträffade hösten 1909 i samband med den kraftiga polariseringen i storstrejkens kölvatten och Staaffs Eskilstunatal, där en grupp kring Palmstierna uppenbarligen konspirerade för att undersöka möjligheterna av en vänsterrevolt, dock utan framgång.(81)

Blir det ingen vänsterutsöndring har vänstern inom partiet ingen framtid, skrev Hellberg 1907(82) och 1910 gav han som argument för att han låtit invälja sig i riksdagen ”att jag kände liksom en kallelse att vid den uppgörelse som tydligen stundar mellan Staaffliberalismen och den rena vänstern vara med i centrum, eftersom den uppgörelsen nog blir mycket avgörande för framstegsarbetet i vårt land”.(83) Hur pass fasta var dessa planer, vem skulle ta initiativet , särskilt när Lindhagen hade lämnat liberalerna – kanske ”blivit rädd för makten”?(84)

Man kan placera in Mauritz Hellberg i ett politiskt kotteri med mer eller mindre realistiska och homogena planer på ett ”rent” vänsterparti. Där ingick också personer som JJ Gibson, Karl Starbäck, Erik Palmstierna och Ellen Key. Även Gustav Steffen deltog i denna grupps lösliga diskussioner. Någon klar bild av det parti man ville skapa hade man inte. Steffen ville snarast bygga ett fabianskt elitparti, JJ Gibson formulerade tankar på ett utopiskt inriktat ‘socialevolutionistiskt’ parti,(85) Ellen Key talade om att vara socialist på egen hand(86) och Hellberg och Starbäck tänkte sig nog mer ett traditionellt vänsterbetonat politiskt parti.(87) När Lindhagen inte längre fanns till hands, och Schotte efter storstrejken definitivt svikit eventuella förhoppningar på att ta ledningen i en vänsterrevolt, verkar blickarna allt mer riktas mot Palmstierna. Ellen Key myntade uttrycket de sju Palmstiernorna som skulle kunna utgöra stommen i ett sådant parti.(88) Men inte heller Palmstierna levde upp till förväntningarna härvidlag utan anslöt sig till socialdemokraterna sommaren 1910. Ännu en tid fanns tankarna levande, och så sent som i januari 1911 räknade Starbäck styrkeförhållandena i förtroenderådet för den händelse liberalerna skulle riskera bli ”ett bleknosigt frimicklets centerparti” – Starbäck slickar såren efter att ha blivit ratad som liberal kandidat till första kammaren av just de frikyrkliga inom partiet. ”Om högerflygeln ska bestämma direktionen ha vi kommit till korsvägen, och jag undrar om icke då majoriteten ginge med åt vänster”, skriver han. Han uppskattar att av förtroenderådets medlemmar tio fanns till höger om Staaff och nio till vänster. Till vänstern, ”Schotte-gruppen”, räknar han, förutom sig själv, också Jansson i Edsbäcken, Bromée i Bärslöf, Bonde, Pettersson i Södertälje och Söderbergh i Karlshamn.(89) Vid det laget torde emellertid få fortfarande ha trott på något nytt vänsterparti.

Palmstierna och hans ”Vi-klubb”

Erik Palmstiernas centrala roll i ett par av de vänstergrupper som formerades inom det liberala partiet har redan framgått. Men Palmstierna hade många järn i elden inom den liberala världen och han försökte även bygga upp direkta relationer till socialdemokratin.

Erik Palmstierna hade en ovanlig bakgrund för en radikal politiker.(90) Han var född 1877 i Stockholm och uppvuxen i en adlig miljö; fadern var bl a överceremonimästare vid hovet. Genom sin moder kom han i kontakt med den läsarväckelse som i början av 1890-talet också spreds i Stockholms överklass. Han sattes i sjöofficersskola, en utbildning som började redan i 12-årsåldern, och tjänstgjorde som sjöofficer i Karlskrona i början av seklet. Där kom han i kontakt med den liberala rörelsen, beslöt att överge den officersbana han aldrig trivts med och tog åter i Stockholm den oavlönade tjänsten som sekreterare i Centralförbundet för socialt arbete, CSA. Sådant var möjligt för personer ur den burgnare miljön vid denna tid. Palmstierna kom också att bli en av initiativtagarna till Svenska Stadsförbundet, och dess första sekreterare. Genom dessa organisationer kom han rakt in i den stockholmska liberala rörelsen och utvecklade en omfattande politisk och social verksamhet.

Inom CSA kom Palmstierna att arbeta med en grupp socialt engagerade liberaler, bland mycket annat inspirerade av fabianism och tysk kateder -socialism.(91) Där fanns också viktiga kontakter att lära känna, blå Henning Elmgren, GH von Koch, Jakob Pettersson och Erik Rinman, chefredaktör på Stockholmstidningen. Han fanns med bland kristna liberaler i en grupp kring Natanael Beskow,(92) i Stockholms jordreformförening där han kom i kontakt med georgismens idéer och blå Carl Lindhagen, i Frisinnade klubben med radikaler – bland alla, överallt, finner man Palmstierna. Han invaldes för liberalerna i Stockholms stadsfullmäktige och 1908 i andra kammaren.(93)

Sin inställning till arbetarrörelsen vid denna tid formulerade han på det typiska sätt vi redan känner från andra socialt intresserade liberaler; Beckman, som citerades inledningsvis, var en av dem han lärde känna genom CSA.

Det var naturligt, att jag, som önskade ägna mitt liv åt socialt reformarbete,
måste dragas till den mäktiga strömning i tiden, som, ehuru på annan väg, ägnade sig åt samma uppgifter. Massan som företeelse skrämde emellertid likt en blind naturkraft. Individen försvinner i mängden. Han blir till för det hela, för att fylla ett nummer och med tiotusen andra markerar han takten vid massans uppmarsch. Han hör ej ljudet av egna steg.

citerar han i sina memoarer sig själv i en tidningsartikel vid denna tid.(94)

Palmstierna ansåg att tiden fordrade samverkan mellan frisinnade och socialdemokrater, och det var en uppgift för socialradikalerna att förena de bägge riktningarna. Han nöjde sig inte bara med att delta i de grupperingar som fanns, han ville också själv ge sitt bidrag.

Vi-klubben

I februari 1908 skrev den unge socialdemokraten Yngve Larsson till sin nära förtrogne, likaledes socialdemokratiske, Otto Järte, som vid tillfället studerade i Tyskland, att han tillbringat mycket tid med Palmstierna. De hade blå kommit i kontakt med varandra i jordreformrörelsen. ”Han är nog som du observerat, inte så ovanligt begåvad som. intellekt… men som vilja och handlingsmänniska, organisatör och taktiker är han ovanlig. Därtill frisk och trevlig, i bästa mening demokratisk”. På Palmstiernas initiativ har, fortsätter Larsson, bildats en liten sammanslutning av tvättäkta radikaler som kommer tillsammans var fjortonde dag för att ”utbilda en gemensam och enhetlig åskådning och uppmuntra varandra till kamp mot högern.” Som deltagare i gruppen nämnde Larsson med anknytning till CSA GH v Koch och Moritz Marcus, nationalekonomen Sven Brissman, framträdande vänsterliberaler som Eliel Löfgren och Odal Ottelin, bankmannen Gustaf Lagercrantz. Socialdemokraterna var förutom Larsson, och när han återvände, Järte, inledningsvis representerade av riksdagsmannen Bernhard Eriksson och redaktören och kooperatören Karl Eriksson samt dito kooperatören Anders Örne.(95)

Järte svarade att den radikala juntan lät inbjudande, och såg också möjligheterna för det socialdemokratiska partiet. Hans dröm var att alla politiskt intresserade radikaler med socialt intresse gick över, blå för att kunna någorlunda bota vad han kallade partiets betänkliga intellektuella blodsbrist.(96) I nästa brev hade Larssons entusiasm emellertid svalnat något, och han beskrev nu samlingen som egentligen bara en pratklubb av många alltför heterogena element, förenade av en viss fördomsfrihet. Det är inte så lätt att stå på en gemensam botten för [arbetarna] Örne, Karl Eriksson och Bernhard Eriksson å ena sidan och akademikerna Lagercrantz eller Löfgren å andra, menade Larsson och exemplifierade med en diskussion om samarbete mellan liberaler och socialdemokrater, som han själv inlett.(97)

När Palmstierna själv ett par år senare presenterade sin klubb för en tilltänkt medlem hette det så här:

Hösten 1907 tog jag initiativet till en privat och hemlig sammanslutning mellan ett antal ”tvättäkta” radikaler och socialdemokrater med bildning. Syftet var att söka skapa ett för framtiden varande vänskapsförbund mellan dem, som p.g.a.. sina åsikter vore ”dömda” att samarbeta med varann för landets framtid. Endast de som på ett eller annat sätt stå i det direkta samhällsarbetet medtogs. Bara unga män… Tendensen ekonomisk-politisk. Spetsen riktad mot unghögerjuntan.

Bland medlemmarna nämner Palmstierna, förutom dem Larsson räknat upp, läkaren Alfred Petrén, författaren Ernst Didring, kapten Sten Dehlgren och socialdemokraten Sigfrid Hansson. Palmstierna är mån om att understryka att inga protokoll förs och att allt är konfidentiellt.(98)

Ordet ”konfidentiellt” är f.ö. hans politiska karriär igenom, ett Palmstiernskt signum. Otaliga är de brev han avslutar så, och det ger en antydan om hur Palmstierna ville verka, också med sin klubb. Den kom att samlas fram till 1918, alltså långt efter det att Palmstierna 1910 gått över till socialdemokratin, och ytterligare ett antal personer kom att knytas till gruppen, med i huvudsak samma rekryteringsbas; på en medlemslista från 1915 eller -16 har tillkommit Andreas Bjerre, dr Hugo Heyman, fil dr Fredrik Hjelmqvist, kammarrådet Axel Klockhoff, fil kand Helge Lindholm, professor Wilhelm Lundstedt, fil dr Vilhelm Nordenson, aktuarie NO Nilsson, revisionssekreterare A Rodhe, redaktör E Rosenborg, fil lic Simon Runemark, professor Torgny Segerstedt, Seth Silow, och fil kand John Sundqvist från den borgerliga sidan och Hjalmar Branting, Arthur Engberg, Per Albin Hansson, Gustav Möller, Värner Rydén, Rickard Sandler, fil lic Einar Thulin, hovrättsjuristen Karl Schlyter, aktuarie Erik Sjöstrand och redaktör Olof Sundström från socialdemokratiskt håll.(99) Senare tillkom blå Östen Linden.(100) Särskilt socialdemokraterna måste väl sägas indikera en viss förmåga hos Palmstierna att hitta också kommande nyckelpersoner inom arbetarrörelsen – eller kan möjligtvis orsaksförhållandet mellan karriär och deltagande i denna miljö vara det omvända?

Det har inte varit möjligt att hitta några närmare uppgifter om klubbens diskussionsämnen under de törsta åren, även om vi genom Larssons redogörelse vet att man redan första säsongen diskuterade samverkan mellan liberaler och socialdemokrater samt försvarsfrågan; Palmstiernas två hjärtefrågor framför andra. De förteckningar som har varit möjliga att göra från 1912 visar att det fördes en bred samhällspolitisk debatt med tyngdpunkten på aktuella politiska spörsmål; ämnen som det nya socialdemokratiska partiprogrammet, parlamentarismen i praxis och, under 1914, regeringskrisen och den parlamentariska situationen blandas med kommunalförvaltningens organisering, aktuella vattenrättsfrågor och Haagdomstolens uppgifter.(101) Men med all säkerhet förekom också en rad informella överläggningar. Palmstiernas uppfattning om klubbens betydelse är mycket hög. ”Åtskilliga riksdagsmotioner, utnämningsfrågor och administrativa uppslag härledde sig från diskussionerna kring vårt avlånga bord”, skriver han i sina memoarer och konstaterar stolt att fjorton kommande regeringsledamöter, varav tre statsministrar och fyra utrikesministrar, tillhört medlemmarna, vidare att två blev generaldirektörer, två överdirektörer, en hovrättspresident, en envoyé, en borgarråd, fyra professorer, en bankdirektör, tre chefredaktörer och två landshövdingar. Ca 2/3 var eller blev riksdagsmän. Han menar också att Edens koalitionsregering mellan liberaler och socialdemokrater 1917 knappast kommit till ”såvida årens samverkan mellan oss icke förberett dess tillkomst.”(102)

Klart är att klubben, ”en bred intellektuell krets [som] genom regelbundet personligt umgänge och debatt försökte åstadkomma viktiga personliga lösningar”,(103) genom sin verksamhet vid flera tillfällen spelade en betydande roll i konkreta politiska situationer och under en central period fungerade som en mycket viktig kontaktyta mellan liberaler och socialdemokrater.

När Palmstierna väl i juni 1910 bestämt sig för att ansluta sig till socialdemokraterna verkar han ha fattat beslutet utan att närmare rådgöra med många, om ens någon, av sina liberala förtrogna. Däremot tycks han ha förberett övergången väl genom kontakter med Branting och andra socialdemokrater.(104) I breven till vännerna underströk han att han fortfarande stod kvar vid sitt program, men de avgörande motiv han anförde för partibytet varierar något. I brev till Steffen pekade han på det nya valsättet:

Den brygga mellan arbetarna och de borgerliga vi hittills förmått bilda inom det liberala partiet slås undan genom städernas vingklippning och den nya valformen. Enda möjligheten att fullfölja vårt program är därför att på socialdemokraternas högra flygel förmedla övergången.(105)

I brev till Gibson menade han att den väntade liberala regeringen skulle komma att leda till moderation. Här hänvisade han till det nyss avslutade frisinnade landsmötet, som inneburit en samling kring det centrala ledarskapet.(106) Till Schotte skrev han bara att ”mina motiv behöver jag ej redogöra för. Du och Mauritz Hellberg känner dem bättre än andra”.(107) StockhoIms-Tidningens Erik Rinman försäkrade han sin vilja att vara förbindelselänk mellan socialdemokrater och liberaler.(108)

De flesta kommentarer han fick från sina vänner var positiva. Några, Schotte och Henning Elmqvist, beklagade förlusten för de liberala.(109) Andra, som Beskow och Rinman, gladdes över att socialdemokratin tillfördes kristna och kultiverade människor och ”att inom socialdemokratin åtminstone finns en som icke skall predika hat och som icke skall ockra på arbetarnas okunnighet och mänskliga avundsjuka”.(110)

Den ende som Palmstierna aktivt verkat försöka få med sig var Steffen; Gibson snarast avrådde han.(111) Prästen Ernst Klefbeck beklagade tom att han inte blivit informerad i förväg, så han kunde gjort Palmstierna sällskap.(112) Nu inträdde ändå Klefbeck strax därpå, och det talades till och med om en ”koloni Palmstierna” på väg in i socialdemokratin, men det hela verkar just då ha begränsat sig till Klefbeck och Steffen.(113)

Liberaler som blir socialdemokrater

Det skedde verkligen en massiv övergång från liberaler till socialdemokratin under åren före första världskriget. Tiotusentals väljare bytte parti och en hel del tidigare liberaler anslöt sig säkerligen också lokalt till socialdemokraterna. Men på den nivå vi här studerar var övergångarna inte fler än att det är möjligt att kort nämna de viktiga. Vi har redan, förutom Lindhagen och Palmstierna, konstaterat tre, Steffen, Klefbeck och Wavrinsky.

Gustav Steffen hade aldrig formellt varit medlem i det liberala partiet, han tillhörde en politisk miljö i gränslandet mellan liberalism och socialdemokrati och var en introduktör av fabianska idéer i Sverige. Steffen, som var professor i sociologi och nationalekonomi i Göteborg från 1901, hade fått sin vetenskapliga skolning i Tyskland och framförallt England.(114) Där hade han kommit i kontakt med, och tagit starka intryck av fabianerna, en reformistisk riktning i gränslandet mellan socialdemokrati och liberalism i England. I korrespondens fr a med Lindhagen, utvecklade Steffen sina idéer, och han försökte också vinna honom för bildandet av en motsvarande grupp i Sverige. Det behövs ”en intelligenssocialistisk förening, som utarbetar konkret, real socialism, oberoende av, men i högsta möjliga grad i samverkan med det arbetarsocialistiska partiet. Detta senares socialism behöver ju pånyttfödelse, vidgas, höjas, konkretiseras – och krafterna härtill måste komma utifrån, från intelligensen”, skrev han,(115) och utvecklade därefter sin åskådning på ett sätt som kan vara intressant att följa i ett längre citat:

Vi måste få fram en socialistisk demokratism bland kulturmänniskor, vid sidan av och i samverkan med det socialdemokratiska arbetarpartiet. Detta senare är, så vitt jag kan se, det enda som har tillräcklig politisk stötkraft för att stadigt driva på det politiska reformarbetet. Otvivelaktigt sammanhänger denna styrkan med en viss klassensidighet, som beror på det i partiet dominerande människomaterialets utvecklingsnivå och livsförhållanden, snarare än på partiläran. Vanställande utväxter på denna klassensidighet måste naturligtvis direkt bekämpas genom lämplig kritik, men ensidighetens kärna måste respekteras såsom oundviklig, så länge lönarbetarens sociala läge förblir väsentligt sådant det nu är. Därför är det kanske, ännu så länge, icke rätt att utspäda arbetarpartiet med självständiga (d.v.s. icke såsom arbetarledare fungerande) politiker ur överklassen – icke ens om dessa i grunden äro lika djupt demokratiska och socialistiska som arbetarnes egna politiker. Det torde snarare böra komma därhän, att vi i och utanför riksdagen få tvänne socialistisk-demokratiska politiska organisationer. Den av dessa, som utgår ur överklassen, måste naturligtvis lägga sitt program så högt som möjligt över alla klassensidigheter och torde få sin icke minst viktiga uppgift däruti, att den, genom ett slags konkurrens, tvingar det socialdemokratiska arbetarpartiet att hålla sig socialvetenskapligt och kulturellt uti framåtskridande…
Jag tror nu närmast på en ”grupp Lindhagen” och på upparbetandet av en systematisk samverkan mellan den och socialdemokraterna. Denna metod bör nog grundligt prövas, innan de självständiga politiska tänkarna låta stämpla sig med socialdemokratins delvis något nötta och felaktiga klichéer och riskeras att hämmas av ett kroppsarbetarpartis oundvikliga intellektuella långsamhet eller ensidiga sociala perspektiver.(116)

Steffens försök att skapa detta fabianska intelligensparti misslyckades. Lindhagen inträdde i det socialdemokratiska partiet i samma veva han fick Steffens brev. Steffen själv kom, bl a efter uppmaningar från Erik Palmstierna, att ansluta sig till socialdemokratin 1910. Under våren detta år erbjöd han Branting sina tjänster som förstakammarledamot. Branting svarade ‘glad och en smula stolt’ positivt på erbjudandet, men måste senare konstatera att det inte var möjligt att få Steffen vald, om han först inte lovade formellt ansluta sig till partiet. Efter en viss tvekan, Steffen var orolig för att ett partimedlemskap skulle påverka hans vetenskapliga rykte negativt – något man kan förstå efter den syn på sitt tillkommande parti han utvecklat ett år tidigare – accepterade han emellertid villkoren. På hösten valdes han till senator av socialdemokraterna i Stockholms län.(117)

Kanske bör här också nämnas att Steffen i sin korrespondens uttryckte en oerhörd vantrivsel i ”avkroken” Göteborg, och han utvecklade en mycket stor, men föga framgångsrik, aktivitet för att söka vinna en professur vid Stockholms högskola, vars inspektor Lindhagen var fram till 1914. Första-kammarmandatet gav åtminstone möjlighet att periodvis bryta denna isolering.(118)

Edvard Wavrinsky kom till riksdagen som liberal redan 1890. Han var mycket aktiv inom fredsrörelsen och IOGT, och var Godtemplarordens internationelle chef under många år. Han räknades som vi sett tidigt till Lindhagen-gruppen. Av hans korrespondens framgår bitterhet över hur han behandlats av ledande liberaler, Staaff, Bergström och Sven Palme, han kände sig ringaktad för ”nykterhetsfanatism” och ”undermålighet” och under 15 års tid utestängdes han från förtroendeuppdrag, klagar han. Han var vidare orolig för att det inte skulle finnas något utrymme för honom på en liberal lista 1911. Samma år lämnade han också formellt det liberala partiet, och anslöt sig till socialdemokraterna, dock törst sedan en riksdagsplats för socialdemokraterna ställts i utsikt av Branting.(119)

Det kan noteras att även Ernst Klefbeck valdes in i törsta kammaren en tid efter sin övergång.
Det skedde ytterligare några övergångar från den liberala miljön som bör nämnas i detta sammanhang. Läkaren och professorn Alfred Petrén tillhörde Palmstiernas klubb. 1911 invaldes han av socialdemokraterna i första kammaren för Kopparbergs län, utan att tidigare ha tillhört partiet. Enligt uppgifter både av Palmstierna och partivänstern var det genom Palmstiernas ingripande som valet kom till stånd.(120) Professor Helge Bäckström tillhörde också liberalernas vänsterflygel, och spelade bland annat en betydande roll vid Afton-Tidningens tillkomst.(121) Även han gick över till socialdemokraterna i samband med att han 1911 valdes in i första kammaren.

Assar Åkerman följde inte Palmstierna 1910. När emellertid hans bohuslänska valkrets 1911 inte nominerade honom för omval, valde Åkerman att lämna det liberala partiet, vilket var det villkor de lokala socialdemokraterna ställde för att i stället sätta upp honom på sin lista. Han anslöt sig inte till den socialdemokratiska riksdagsgruppen förrän 1919.(122)

Även bland den mer lösliga gruppen ”socialradikala” som beskrivits ovan fanns nog tidvis en önskan att ”kasta sig i den virvlande strömmen”. Den utopiskt lagde ‘socialevolutionisten’ Gibson, som också uppenbarligen var påverkad av umgänget med Steffen, övervägde kring 1910 allvarligt om han skulle ansluta sig till socialdemokraterna, trots att det fortfarande föreföll honom vara ”ett speciellt arbetareklassparti” och inte det verkligt sociala parti han eftersträvade. Han följde Steffens anslutning mycket noga. Om den artikel Steffen publicerade i Tiden i samband med sin övergång, och som Branting berömde och kallade ”det märkligaste revisionistiska dokument som skrivits i Norden”,(123) var uttryck för en socialdemokratisk omsvängning, trodde han att den fortsatta överströmningen till socialdemokratin skulle bli mycket stor.(124) Han fick emellertid av Branting uppmaningen att inte ansluta sig till arbetarpartiet. Det verkar alltså inte som Branting hade något intresse av att starta någon massflykt till socialdemokraterna. De han verkligen ville få över, som Palmstierna och Steffen, ägnades däremot stor omsorg. Palmstierna skrev också avvärjande till Gibson: ”Du är ej ekonomisk socialist, liksom flera av våra närmsta vänner. Ni är kulturella radikaler – men ej i ekonomiskt hänseende”.(125)

Den beskrivningen kunde väl kanske i än högre grad gälla för Karl Starbäck. Ändå bekände han för Gibson 1910 hur han alldeles efter det förstakammarval där han blev utestängd av frireligiösa liberaler allvarligt funderade på att söka sig till socialdemokraterna – som då stödde hans val. Nu hette det emellertid att ”det socialdemokratiska partiet är en jesuiter-orden… Med den skillnaden att ledarna äro ledda. Jag menar, att partiets hela konstruktion och taktik och pretentionerna på de olika medlemmarna är sådana, att jag för min del omöjligen kan binda mig för dem.(126) Detta hindrade inte att Starbäck mindre än ett år senare – när även hans andra-kammarmandat var i tara – på nytt övervägde en anslutning till ‘jesuiter-partiet’.(127) Någon övergång blev det inte nu heller – och sedan gick det snabbt åt ett helt annat håll.

Den liberala vänstern efter 1911

Det är påfallande vilken förändring i inställningen till det liberala partiet, och inte minst partiledaren, många av vänsteropponenterna genomgick efter Staaffs regeringstillträde 1911. Gibson skrev en hyllning etter valsegern, och tackade för den klara gränsdragningen mellan höger och vänster (och får till svar att man ”får ej ge de vännerna [socialdemokraterna] bara sötsaker, riset måste fram ibland”.(128) Ellen Key ”tror på den liberala regeringen som på gud”, skrev en besviken Fredrik Ström; de unga socialdemokraterna hade haft förhoppningen att kunna göra Key till en kvinnlig Lindhagen.(129) Många av den liberala partivänsterns anhängare fick nu ökade parlamentariska uppdrag, i regering, utredningar och utskott, vilket kan ha påverkat deras lojalitet. När sedan försvarsstriden bröt ut i det liberala partiet, på allvar 1913-14, befann sig flera av de ledande vänsterliberalerna på högerkanten; Starbäck så långt att han nästan förenat sig med högern genom sitt arbete för Försvaret främst-rörelsen.(130) Men även män som Hellberg, Jakob Pettersson och Zweigbergk fick finna sig i att placeras som högermän inom sitt parti.

Den liberala partiledningen och partivänstern

Karl Staaff var ingen vän av interna oppositioner. När Lindhagen efter flera års kritik, inte minst mot Staaff själv, lämnat liberala samlingspartiet och frisinnade landsföreningen skrev han belåtet till Henrik Hedlund att det var bra att Lindhagen manövrerat sig ut; ”vi bör ej ha givna fiender inom oss.”(131) Det var nog fler än Staaff som drog en lättnadens suck när Lindhagen något år senare formellt anslöt sig till socialdemokraterna. Det var lugnt för partiet, skrev Schotte och hoppades att det skulle bli svårare att bilda det socialradikala parti som så många trängtade efter. Tydligen upphävde detta faran som Schotte såg ligga i att hela Norrlands småbönder genom Lindhagens utträde skulle hemfalla åt socialismen.(132)

Även andra anhängare av Lindhagengruppen fick sin del av skopan. Frisinnade landsföreningens ordförande Ernst Beckman kallade i sin dagbok Wavrinsky och Wallis för medlöpare, som ”stått med ena foten i vårt parti, med den andra i Lindhagen-gruppen och med någon i den socialdemokratiska.” Han ifrågasatte också om de skulle återväljas till nästa riksdag.(133)
Staaff var noga med att kontrollera var han hade sin kroniska vänsteropposition och efter Eskilstunatalet tog han en rad kontakter för att kartlägga situationen. Han kunde då konstatera att de flesta även inom partivänstern verkade pålitliga.(134) Borgmästarna Söderbergh och Pettersson var klart för Staaff, liksom Erik Röing och Dan Broström. Kobb och Kjellberg uppgavs väga och Starbäck vara något vacklande. Om Palmstierna, Åkerman och Eliel Löfgren hyste han dock föga hopp; de beskrivs som tämligen ohjälpliga, för att inte tala om den omöjlige Hellberg. Karlstad-Tidningen är vansinnig och har ”använt tillfället att anbefalla – ödmjukhet inför sossarna!” Annars var det bara Afton-Tidningen och Falköpings-posten som inte slutit upp bakom Staaff av de liberala organen.(135)

Nu ställdes Palmstierna och Åkerman i centrum för Staaffs irritation, och de uppmanades direkt att lämna partiet. I Staaffs korrespondens med sin näre vän, Handelstidningens korrespondent i Stockholm, Ragnar Fehr, utvecklades under 1910 en jargong som närmast måste beskrivas som hatisk mot de bägge vänsteropponenterna. Beträffande Åkerman, skrev Staaff, ”har jag i det avseendet alldeles samma mening som Schotte, att han är ‘naiv’ ehuru det kanske vore mer träffande att säga ‘dum’ helt enkelt. Kan också bero på högfärd. Till karaktären står han dock över den andre.” (= Palmstierna).(136)

Och Fehr rapporterade i samma anda hem till Henrik Hedlund om Staaffs önskan att få de bägge uteslutna: ”Det är ju här mindre en fråga om åsikter – av sådana har Palmstierna på en gång alla och inga – än om vanliga mänskliga umgängesseder inom ett parti. Åkerman och Palmstierna måste på något sätt visas bort… Jag har sett så mycket på sista tiden av den lille halvjudebaronen Palmstiernas småaktiga intriger, att jag för min del måste betrakta hans utestängande från partiet och sedan från riksdagen som en betydande vinst för svensk politik.”(137)

Det är alltså tydligt att det fanns något i relationerna till Palmstierna och gruppen närmast socialdemokratin inom det liberala partiet som i högsta grad berörde Staaff. Det är kanske inte alldeles utan historiskt intresse att notera att Staaffs hälsa kollapsade i direkt anslutning till de uppslitande striderna våren 1910.(138)

Ledarna för bondeliberalismen upprördes däremot betydligt mindre av affären Åkerman och Palmstiernas olika turer. För dem var det betydligt mer skadligt med Starbäcks motioner om hädelseparagrafens avskaffande och liknande uttryck för stadsradikalism; det var sådant som skadade relationerna till partiets väljare på landsbygden.(139)

Sammanfattning

Det är uppenbart att den snabbt växande arbetarrörelsen både fascinerade och skrämde den svenska borgarklassen, också de mest radikala. Många attraherades av den, av olika skäl. Med dess hjälp kunde avgörande reformer genomföras, det egna partiet tvingas åt vänster eller kunde ett nytt, verkligt radikalt vänsterparti få en uppgift. Andra såg som sin uppgift att inom eller nära arbetarpartiet fostra dess medlemmar i ansvarsfull riktning.

Någon mer omfattande övergång från ledande liberalers sida skedde aldrig. Det var för personer från en borgerlig miljö ett stort steg att ta, som kunde medföra risker för karriären och brutna sociala kontakter. De som gick över hade påfallande ofta personligt utbyte av det, i regel i form av riksdagsmandat. När Staaffs andra regering formerades på den fruktbärande samverkans grund blev motiven för en övergång svagare, när samhällsmotsättningarna skärptes blev steget längre. Inte heller verkar socialdemokraterna, på några undantag när, varit särskilt pådrivande. Däremot kunde den grupp av radikaler som fanns i gränszonen mellan liberalism och socialdemokratins höger fungera som en viktig brygga när planerna på vänstersamverkan skulle omsättas i praktiken. Intresse av en sådan förbindelse fanns från bägge håll.

Kjell Östberg

Noter
1. Ernst Beckmans dagbok 27.1.09. Frisinnade landsföreningens mångårige ordförande Ernst Beckman förde en, ofta detaljerad, dagbok, i regel utformad som brev till familjemedlemmarna.
2. Bernt Schiller, Krisår 1906-1914 (1973).
3. H Tingsten, Den svenska socialdemokratins idéutveckling. Del 2 (1967), s 57 f.
4. Seppo Hentilä, Den svenska arbetarklassen och reformismens genombrott inom SAP före 1914 (1979), s 130f, 161.
5. K Bäckström, Arbetarrörelsen i Sverige, andra delen s 49 ff.
6. Hentilä aa s 298.
7. Aa s 302.
8. Sven Anders Söderpalm, Storföretagarna och det demokratiska genombrottet (citerad i pocketversion Wallenberg och Branting, Lund 1970) s 9ff.
9. Renblom, Frisinnade landsföreningen 1902-27 (1929), s 171 f.
10. Aas 184 ff, 193 f.
11. Torbjörn Vallinder, I kamp för demokratin (1962).
12. L Kihlberg, Karl Staaff, (1963) s 162.
13. Jarl Torbacke, Journalistik på osäkra villkor, (1966) s 130.
14. Sven Ulric Palme, Karl Staaff och storstrejken 1909, i dens.. På Karl Staaffs tid (Stockholm 1964).
15. Renblom aa s 89 tf.
16. Torbjörn Vallinder, Folkpartiets ideologiska och organisatoriska bakgrund 1866-1934, i Liberal ideologi och politik (1984) s38.
17. Rönblom aa s 169 ff samt Lundkvist, Politik, nykterhet och reformer (1974) s 233 H.
18. Det är påtagligt vilka problem partiet hade att hitta lämpliga kandidater från dessa grupper, se tex Grundel-Bergström 20.(6.(11.
19. Jörgen Weibull, Yrke och parti (manus 1964), Olle Johansson, Socialdemokratins väljare 1911 och 1914, HT 1967 s351.
20. Söderpalm nämner tex Gustav Wallenberg, Staaffs bägge finansministrar Elof Biesért och Theodor Adelswärd, Sven Palme. I Göteborgs bank- och företagarvärld fanns påtagligt starka liberala sympatier, som hos Otto Mannheimer, Hjalmar Wijk och Dan Broström. Söderpalm aa s 21. Aas 13 ff.
22. Per Frånberg, Umeåsystemet (1983) s 47 ff, Weibull aa s 28, Rönblom aa s 175 H.
23. Palme aa s 272.
24. Rönblom aa s 107 f och 211 samt 401 ff.
25. Palme aa s 272.
26. Torbacke 1966 s 31, Palme aa s 222 ff.
27. Brev Starbäck – Gibson 5.1.(11, Göteborgs landsarkiv.
28. Lundkvist 1974 aa s 318ff.
29. Lindgren 1927 s 135 ff.
30. Z Höglund, Hjalmar Branting och hans livsgärning. Första delen (1928) s 118 H.
31. Per-Olof Zennström, Lucifer. En bok om Axel Danielsson s 180 tt.
32. Ragnar Edenman, Brantings första riksdagsår 1897-1903 i Statsvetenskapliga studier 1944.
33. Kjell Östberg, Stockholm träarbetarförening 1880-97 (1974).
34. Se Leif Kihlberg, Folktribunen Adolf Hedin (1972).
35. Palme aa s 214.
36. Frisinnade landsföreningens meddelande nr 6 1902.
37. Östberg 1974.
38. Ingvar Flink, Strejbryteriet och Arbetets frihet (1978) s 36.
39. Rönblom aa s 172.
40. I Flink aa s 30, som i sin tur bygger på Sven Athley seminarieuppsats Svenska arbetareförbundet 1899-1911.
41. Yngve Myrman, Maktkampen på den svenska arbetsmarknaden 1905-07 (1973) s 99-110.
42. Aa s 206.
43. Flink aa s 28.
44. Rönblom aa s 204.
45. Torbacke 1966 s 168.
46. Frisinnade landsföreningens VU 13.7.10, i Frisinnade arkivet, KB.
47. PM föredraget vid landsföreningens VU 16.10.10.
48. VU27.11.10.
49. VU 18.4.13.
50. Hedlund – Frisinnade landsföreningen 9.11.07.
51. Om Lindhagen se Svenskt biografiskt lexikon, som dock innehåller några faktafel.
52. Hellberg – Zweigbergk 5.10.07, RA.
53. Staaff-Hedlund20.12.07, GUB.
54. Se Lars Björlin, Jordfrågan i svensk arbetarrörelse 1890-1920, i Arbetarrörelsens årsbok 1973 (1974) s84ft.
55. Lindhagen – Steffen 24.10.06, GUB.
56. Frågan om Lindhagens övergång har utretts av S U Palme i Det formella steget, i På Karl Staaffs tid (1964). Se också Björlin 1974 s 86 ff.
57. Lindhagen – Ström 7.1., 14.2 09, GUB.
58. Lindhagen – Steffen 11.1.09.
59. Palme aa s 61.
60. Se debatt i frisinnade klubben 15.5.13, i Frisinnade landsföreningens arkiv.
61. Beckmans dagbok 19.6.08.
62. Schotte – David Bergström 24.1.09 Se även Beckmans dagbok 27.1.09.
63. De sammanfaller helt med den uppräkning Palmstierna gör av gruppen i sina memoarer. Palmstierna 1951 s 100 f.
64. Den upptar namnen Assar Åkerman, Strömstad, Gustaf Kobb, Thorvald Furst, Fr Söderberg, Karlshamn, Berglund i Luleå AThylander, Malmö, Oscar Bogren, Falköping, Jansson i Edsbäcken, JJ Gibson, Jonsered, J Thynell, Trelleborg, Linus Lundström, Långnäs, Berndt Wilsson, Söderhamn, JA Lundgren, Varberg, PE Hedström, Helgum, J Bengtsson, EF Hellberg, Lycksele, J Crafoord, Hällekind, Sixten Mogren, Bollsta, Berg, Bromée i Bårslöf, Karlsson i Fjäl och Dan Broström, Göteborg. Saknad på listan, men nämnd av Palmstierna är Södertäljes borgmästare Jaob Pettersson.
65. F Palmstierna 1951 s 100 samt nedan.
66. Kihlberg 1963 s 200.
67. Beckmans dagbok 14.2.10.
68. Palmstierna – Gibson 8.1.10.
69. Kihlberg 1963 s 201.
70. Röing – Schotte 6.4.10, UUB.
71. Zweigbergk – Hellberg 2.10.07, Folkrörelsearkivet Karlstad.
72. Syftar på justitieministern i Lindmans regering.
73. Zweigbergk – Bergström 12.2.09.
74. Hellberg – Zweigbergk 5.10.07.
75. Schotte – Bergström 5.9.06. Se också Manne Ståls biografi över Hellberg (ms, Karlstad folkrörelsearkiv).
76. Torbacke 1966 s 18ff. Hela framställningen av Spångbergs verksamhet baseras på detta verk.
77. Aa s71.
78. Torbacke 1966 s 78.
79. Spångberg – Steffen 4.9.10.
80. Spångberg – Branting 14.11.12, ARAB. Uttrycket syftar på kritik mot tidningens äventyrliga ekonomi.
81. Se Palme aa s 236ff.
82. Hellberg – Zweigberk 5.10.07
83. Hellberg – Ellen Key 27.9.10. KB.
84. Uttrycktet från Palmstierna 1951 s 67.
85. Se tex Gibson-Palmstierna 24-6.10. Palmstierna-Gibson 29.6.10.
86. J Torbacke 1966 s 80)
87. Starbäck-Gibson 5.1.11, Hellberg-Key 27.9.10.
88. Key – Palmstiernal 1910 – Hon nämner förutom Palmstierna, Åkerman, Gibson, Kjellberg, Wavrinsky, Söderberg eller Thylander samt Wallis. Se också brev J J och Lizzi Gibson – Palmstierna 28.10.09.
89. Starbäck-Gibson 5-1-11. Jfr också anfört brev Hellberg-Key 27.(9.10.
90. För biografiska uppgifter, se Palmstierna 1951.
91. Lindeberg. CSA och arbetslöshetsfrågan (1983) s 17f och flera andra ställen.
92. Palmstierna 1951 s 44.
93. Palmstierna 1951 samt Agne Gustafsson, Mellan höger och vänster, i Lindhagen <redi. Bilden av Branting (1975).
94. Palmstierna 1951 s 41.
95. Larsson – Järte 6.2.08. Bland Larssons papper, SSA.
96. Järte – Larsson 16.4.08.
97. Larsson – Järte 18.4.08. Hos Larsson.
98. Palmstierna – Erik Hedén 12.1.09, KB.
99. ”Palmstiernas klubb”, lista bland Yngve Larssons papper.
100. Palmstierna 1951 s 75.
101. Främst bland Schlyters papper, RA.
102. Palmstierna 1951 s 72, 79.
103. Gustafsson aa s 270.
104. Palmstierna -Branting u.d o 22.6.1910, Palmstierna – Jane 29.6 och 15.7.10, KB.
105. Palmstierna – Steffen 14.6.10.
106. Palmstierna – Gibson 29.6.10 Beträffande landsmötet se tex Fehr – Staaff 4.6.10.
107. Palmstierna – Schotte 15.6.10.
108. Palmstierna – Rinman 14.6.10, KB.
109. Schotte – Palmstierna 17.6.10, Elmqvist – Palmstierna ud 1910.
110. Natanael Beskow – Palmstierna 18.6.10, Rinman – Palmstierna 15.6.10. Elmqvist tyckte det var bra att socialdemokraterna tillfördes goda krafter istället för deras ”undermåliga folkrepresentanter”, se noten ovan.
111. Palmstierna – Steffen 14.6.10, Palmstierna – Gibson 29.6.10.
112. Klefbeck – Palmstierna 27.6.10.
113. Palmstierna – Jane 15.7.10.
114. För biografiska uppgifter, se Åke Lilliestam, Gustaf Steffen som samhälls-teoretiker och idépolitiker (1960).
115. Steffen-Lindhagen 30.1.1907, SSA.
116. Steffen – Lindhagen 13.1.09.
117. Branting-Steffen 30.4 och 16.(8 1910.
118. Detta framgår av en omfattande korrespondens Steffen – Lindhagen.
119. Wavrinsky – Carl Carlson Bonde 7.12.08, RA, Wavrinsky – Anders Mattson 30.10.11, (kopia hos Wavrinsky, RA) Branting – Wavrinsky 8.7.11, Wavrinsky -Ström 4.4.12.
120. Palmstierna 1951 s 205. Fallet Petrén väckte också Stormklockegruppens ilska, och togs som exempel på hur Palmstierna och hans liberala vänner vann allt större inflytande i partiet, Stormklockan tex 48/1911.
121.Torbacke 1966 s49f.
122. R Edenman, Den socialdemokratiska riksdagsgruppen 1903-1920 (1946) s295.
123. Branting – Anna Branting 18.8.1910, ARAB, Branting – Steffen 18.8.10.
124. Gibson – Steffen 16.9.10.
125. Ibid. 29.6.10.
126. Starbäck-Gibson 24.10.10.
127. Se Grundels dagboksanteckningar 16.7.11, Folkpartiets riksorganisation.
128. Gibson – Staaff 10.10.11, Staaff – Gibson 13.10.11.
129. Ström – Nerman 26.3.12. ARAB.
130. Torbacke, ”Försvaret främst” (1983) s 143.
131. Staaft – Hedlund 20.12.07.
132. Schotte – Bergström 24.1.09.
133. Beckmans dagbok 19.6.08.
134. Palme aa s 2401.
135. Staaff – Bergström 11.1.10, se även Staaff – Beckman 16.12.09.
136. Staaff – Fehr 15.5.11 (UUB).
137. Fehr – Hedlund 10.4.10.
138. Kihlberg 1963 s 199f.
139. Persson i Påboda – Persson i Tallberg 13.4.10, UUB.

Ursprungligen publicerad i Arkiv – för studier i Arbetarrörelsen historia nr 46-47, 1990

Den tidiga socialdemokratin

Vi publicerar här ännu ett inlägg i debatten om reformismen och Kenth-Åke Anderssons analyser av socialdemokratin. Tidigare artiklar i denna debatt kan återfinnas i Fjärde Internationalen nr 2-77 (Tom Gustafsson och Gert-Inge Johnsson – KÅA och den svenska socialdemokratin – ett pionjärarbete att kritisera och föra vidare) och nr 3/77 (Håkan Blomqvist och Kjell Östberg: Socialdemokratins internationella rötter). Diskussionen anknyter till, och har aktualiserats av debatten om löntagarfonderna som återkommit i en rad artiklar i Fjärde Internationalen (se nr 3-4, 5/76 och 1/77).

Det är redaktionens förhoppning att denna diskussion ska bidra till en fördjupad kunskap om reformismen och om den roll socialdemokratin spelar idag.

Den tidiga socialdemokratin
Håkan Blomqvist & Kjell Östberg

Inledning

I det första avsnittet av vår artikel bemötte vi ingående den teori om socialdemokratins uppkomst och utveckling som i van förbund först formulerats av Kenth-Åke Andersson, som i den offentliga debatten i stort sett låtits stå obemötta och som ånyo förts fram av Tom Hansson och Per Reichard, bl a i Fjärde Internationalen (1). Vi visade hur KÅA: s tes att socialdemokratin «alltid varit en reformistisk strömning inom arbetarklassen» som »alltid förespråkat klassamarbete» var oförenlig med vår rörelses historia och program.

Uppgiften med detta avsnitt är att visa de katastrofala följderna av denna uppfattning i KÅA: s försök att tillämpa den på den svenska arbetarrörelsens historia. I sin broschyr »Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom», utgiven av KAF i Röda Häften 25 1974 tecknas följande bild av den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst.

»Nyliberalismen /lanserade/ en teori om att fackföreningarna behövdes som ett nödvändigt komplement till det ‘fria’ ekonomiska systemet /…/ På så sätt såg man fackföreningen som ett värn mot socialismen och mot strejkrörelsen (typiskt nog var endast ett litet fåtal av strejkerna på 1880-talet ledda av fackföreningarna). Det var från detta nyliberala håll som initiativet till fackföreningarna kom. Det sprids idag en infantil ideologi om att de svenska fackföreningarna var kamporganisationer som strävade mot socialismen. Det stämmer inte alls. De var – och är – organisationer inom det rådande systemet. De har kämpat för förbättringar inom systemets ram, men de har aldrig kämpat mot systemet som sådant. I de tidigaste fackföreningarnas (1880-talet) program finns det ingenting av klasskampsstämningar och än mindre något om socialism eller revolution. Tvärtom. Under denna tid stod fackföreningarna under liberalt ‘beskydd’.» (2).

I den stilen, fylld av missuppfattningar, förvrängningar och felaktigheter går större delen av broschyren. Vi har här ingen möjlighet, eller intresse av, att bemöta dem alla. Vi ska i detta avsnitt ta upp tre, fundamentala, vändpunkter i den svenska arbetarrörelsens historia, nämligen fackföreningsrörelsens uppkomst; bildandet av det socialdemokratiska partiet och reformismens utveckling inom SAP och på dessa punkter lämna var alternativa historieskrivning. I förbifarten kommer vi att bemöta en rad av KÅA:s felaktigheter. Låt oss bara inledningsvis påpeka att anledningen till att en slipad forskare som KÅA, dessutom med den imponerande beläsenhet han besatt, kunde göra sig skyldig till så allvarliga missgrepp, är att han baserar sig på en felaktig metod och utgår från en felaktig teori, som han förgäves försöker bemöta. I sista hand kan dessa felaktigheter reduceras till denna enda: oförmågan att se och känna igen klasskampen och de former den tar.

De påståenden vi framför allt vill bemöta kan sammanfattas sålunda

1. Var fackföreningarnas uppkomst en produkt av liberalernas konspiration och ett för borgarna nödvändigt ekonomiskt komplement till det ekonomiska systemet, som hävdas i citatet ovan?
Nej. säger vi. Fackföreningarna var och är arbetarklassens mäktiga självorganisering. De var kamporganisationer som på klassgrund kämpade för arbetarklassens intressen.

2. Var bildandet av det svenska socialdemokratiska partiet i första hand ett bekräftande av liberalernas inflytande över arbetarklassen?
Nej, säger vi. SAP:s bildande var ett avgörande brott med bourgeoisin och deras partier, såväl politiskt som organisatoriskt.

3. Var SAP redan från början ett klassamarbetsparti, ideologiskt urartat, enbart inriktat på att genomföra vissa reformer inom systemets ram?
Nej, säger vi. SAP stod på marxistisk grund. Reformismens senare seger innebar att partiet övergav sin tidigare klasskampsgrund.

Nu: Upp till bevis!

I. Fackföreningsrörelsens uppkomst:
Resultat av klasskamp eller liberal konspiration?

Låt oss så utförligt och konkret som vårt utrymme och de tillgängliga källorna tillåter försöka ge en alternativ bild av den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst.

Del var först under 1870-talet som det kapitalistiska produktionssättet fick sitt avgörande och allmänna genombrott i Sverige genom trä-, sågverks- och verkstadsindustrins första kraftiga samordnade tillväxt, genom att fabrikssystemet fick den dominerande ställningen inom produktionen.

Sedan kom det att dröja till 1890-talet innan detta avspeglade sig i en kvantitativ masstillväxt av arbetarklassen.

Den officiella statistiken på antalet fabriksarbetare ger, om än inte helt tillförlitlig, en klar indikation av detta (3) :

1870 35 000
1880 57 000
1890 93 000
1900 265 000

Denna allmänna utveckling kan exemplifieras av träindustrin. Redan under 1870-talet uppstod ett antal industrier med hög mekaniseringsgrad. I genomsnitt anlades tre till fyra industrier per år. Fabrikernas maskinutrustning stod i stora delar inte 1930-talet efter. De tio största fabrikerna svarade ensamma för 2/8 av industrins samlade produktion. Nu innebar inte detta att de mindre, hantverksbetonade verkstäderna omedelbart slogs ut. Tvärtom torde de också ha ökat i antal under denna period på grund av högkonjunkturen och uppsvinget i byggnadsverksamheten. Men fabriksproduktionen kom att bli kvalitativt dominerande och bestämmande för hela branschen. (4)

Detta är naturligtvis förklaringen till att de proletära kampmetoderna, alltså aktioner som har sitt ursprung i kollektiva massaktioner på arbetsplatserna, på allvar dyker upp först på 1870-talet.

Nu finns i och för sig noteringar om strejker och arbetsnedläggelser i Sverige sedan åtskilliga hundra år tillbaka, bland annat vid slottsbyggen och från gruvorna i Bergslagen, och spontana hungerupplopp förekom frekvent under en stor del av 1800-talet. Men det var uppkomsten av de stora arbetsplatserna genom fabriksproduktionen, skapandet av det moderna proletariatet som skapade de reella förutsättningarna för arbetarklassen att utveckla sin fulla styrka i kollektiva aktioner.

Från 1870-talet känner vi en rad exempel för hur arbetarklassen sluter sig samman i sådan kamp för högre löner till skydd mot prisstegringar, för kortare arbetstid eller, mot slutet av decenniet när den internationella lågkonjunkturen drabbar Sverige, mot lönenedpressningen.

Som samlande symbol för denna fas av första spontan kamp står Sundsvallsstrejken 1879. Den sammanfattar entydigt både styrkan och svagheten i dessa spontana strejker utan facklig ledning.

Den uppstod som en försvarsstrejk mot lönenedpressningen. Man hade under några år tidigare haft osedvanligt höga löner, på upp till 5:-/dag. När sågverksindustrin drabbades av den internationella lågkonjunkturen sänktes lönerna drastiskt till ner till l: -.

Styrkan i strejken låg i den otroliga klassammanhållningen som utvecklades och demonstrerades så fint under strejken som omfattade inte mindre än ett trettiotal sågverk i Sundsvallstrakten.

Svagheten låg just i att man inte var organiserade i och hade skydd av klassorgan, alltså fackföreningar. Det var detta som möjliggjorde för sågverkspatronerna att slå ner strejken genom framför allt statsapparatens ingripande.

Den dramatiska bilden av strejkens slutskede demonstrerar detta på ett sällsynt åskådligt sätt. De strejkande hade mangrant slagit läger vid Norra Stadsberget i Sundsvall; många av arbetarna hade ju för övrigt blivit vräkta från sina bostäder. Det var ett högst konkret sätt att uttrycka klassammanhållningen och solidariteten. Då kommer statsapparaten dragande i form av landshövding, militär och kanonbåtar. Man slår en ring runt hela lägret. Då ingen organisation fanns som kunde föra arbetarnas kollektiva talan kunde man plocka arbetarna en efter en och tvinga dem till återgång. Strejken kunde brytas ner. (5)

Sundsvallsstrejken kom att få ett ston inflytande i den uppvaknande arbetarklassens medvetande. Den fick stor publicitet i tidningar och broschyrer som spreds i massupplaga. Inte minst militärens agerande kom att bidra till formandet av en förståelse för krigsmaktens roll. Sundsvallsstrejken är alltså viktig att ha som bakgrund när man studerar den moderna fackföreningsrörelsens uppkomst, som i Sverige kan förläggas till i början av 1880-talet.

Stockholmsstrejken 1881 – Var det klasskamp?

Låt oss här klart slå fast att vi hävdar att den svenska arbetarklassens organisationer erövrades i kampen mot arbetsköparna och det kapitalistiska samhället av arbetarna själva och var deras viktigaste redskap i klasskampen, medan KÅA som vi sett företrädde uppfattningen att det var från »nyliberalt håll initiativet till fackföreningarna kom», och att hos de tidigare fackföreningarna ”finns det ingenting av klasskampsstämningar» (6).

Denna motsättning mellan två uppfattningar om arbetarrörelsens tillkomst rör faktiskt vid en av marxismens hörnpelare: tilltron till arbetarklassen som den enda revolutionära klassen med sin framtid i egna händer. Tyvärr måste vi hävda att KÅA sviktar i denna tilltro.

Låt oss ge ett exempel, som också är centralt i en beskrivning av den första organiserade arbetarrörelsens tillväxt: Den första stora strejkrörelsen i Stockholm, utearbetarnas strejker sommaren 1881.

Den får följande, inte särskilt smickrande eftermäle i broschyren:

»När den spontana strejken bröt ut visste ingen hur man skulle förfara. De möten man ordnade ledde till föga resultat, inga naturliga ledare steg fram och man hade till och med svårigheter att bestämma kraven. I sin villrådighet vände man sig till Dr Anton Nyström, en välkänd liberal och tillika föreståndare för det liberala arbetarinstitutet, och bad honom leda förhandlingarna. Nyströms insatser inskränkte sig dock till att han dök upp på ett möte i Lilljansskogen och uppmanade arbetarna att avblåsa strejken. De skulle ”duka under av hunger och nöd’ förklarade han, och fick därigenom arbetarna att ge upp i förtid.» (7)

Var Stockholms arbetare verkligen en skock som gick i liberalers ledband och inte ens kunde bestämma sina egna krav? Vi gick till källorna, och fick i stället fram följande bild (8) :

Det var Stockholms utearbetare – stensprängare, grundläggare och jordarbetare – som utlöste den första betydande strejkkampen i Stockholm. En vecka in i juli 1881 spred sig ryktet att en arbetsgivare beviljat sina anställda en begärd löneökning. Stenarbetarna vid grundläggare Gustavssons arbetsplats krävde motsvarande förbättring, utan framgång. Den 8 juni gick man i strejk. Deras fortsatta taktik var enkel och effektiv. Den 9 juni samlades man på arbetsplatsen, beslöt att söka utvidga aktionen och tågade i samlad tropp .från Hötorget mot Stadsgården och vidare upp mot Söder för att på arbetsplatserna försöka värva fler strejkande, vilket man också hade stor framgång med. Man kallade till ett möte vid Lill-jans klockan sex morgonen därpå. Dit kom cirka 500 utearbetare. Man delade nu upp sig i ett antal mindre grupper och beslöt att försöka ytterligare sprida strejken till de arbetsplatser man ännu inte nått.

Byggnads- och anläggningsverksamheten hade högkonjunktur i Stockholm vid denna tidpunkt. Det byggdes industrier, bostadshus, palatsgator, hamn vid Värtan och järnväg därifrån till Karlberg. Till alla dessa platser drog nu trupper av strejkande och agiterande utearbetare, vissa med en röd fana i täten, för att vidga kampen och förmå alla att samlas bakom gemensamma krav.

Klockan fem på eftermiddagen samlades man åter i Lill-jans, och antalet strejkande utearbetare angavs nu till l 000. Man preciserade sina krav till 25 öre i timmen för timavlönade. vilket torde ha varit en höjning med ca 5 öre, samt en höjning från 30 till 40 öre foten för stensprängarna. Det tillsattes också en strejkkommitté med representanter för de indragna yrkesgrupperna. Kraven sammanställdes på listor som presenterades för arbetsgivarna under lördagen den 11 juni. Även bland murarna hade nu strejk utbrutit, och de agerade på liknande sätt.

På måndagen visade det sig att de flesta arbetsgivare gått med på lönekraven, bland annat Stockholms stad, och man beslöt om återgång. Trots avsaknad av all tidigare organisering lyckades alltså grovarbetarna, en yrkesgrupp utan särskilt kvalificerad yrkesutbildning, genom några dagars väl sammanhållen strejk, uppnå kanske 25% lönehöjning. Genom att bokstavligen dra med sig så gott som alla arbetare i branschen, och genom dagliga strejkmöten utvecklades en stark sammanhållning mellan de strejkande. Stor vikt lades vid arbetarnas disciplin, och på de strejkandes initiativ stängdes flera krogar. Man såg vikten av en massiv solidaritet och försökte därför utvidga strejken till de strategiskt viktiga hamnarbetarna (som dock enligt uppgift ansåg sig ha tillräckligt bra betalt). Hållfastheten i solidariteten arbetarna emellan demonstreras inte minst av det faktum att strejken hölls ihop till 13 juni, trots att betydande grupper, däribland alla de som arbetade åt staden, fick sina krav tillgodosedda redan 11 juni.

Någon fullständig seger blev nu inte strejken. En del utearbetare hade ingen framgång i sina krav, det gällde framförallt murarna. Inte heller ledde strejken fram till bildandet av permanenta klassorganisationer för de indragna arbetarna.

Men samtidigt kom strejkrörelsen att bli av stor betydelse för utvecklingen av den redan existerande fackföreningsrörelsen (se träarbetarna nedan).

Sammanfattningsvis måste man slå: fast att utearbetarnas strejk i Stockholm är en av de viktigaste och ärofullaste kapitlen i den tidigare arbetarrörelsens historia. Vad vi ser är en välorganiserad, fyndig, klassmedveten och solidarisk arbetarklass i kamp. Med det föraktfulla eftermäle den får i KAF-broschyren har den inget gemensamt.

Fram till denna period – Sundsvallsstrejken och utearbetarstrejken – hade fackföreningar i modern bemärkelse saknats i Sverige. Typografiska föreningen, som har äran av att vara den första fackföreningen, bildades redan 1846, men var under sina första årtionden i huvudsak en sällskaps- och självhjälpsförening med valspråket »Enighet – nytta – nöje». Det fanns under 1870-talet ett antal liknande föreningar för olika yrken. Kännetecknande för dessa var att de uppkommit ur, eller hade klara beröringspunkter med, tidigare skråorganisationer. De var yrkes- och sällskapsföreningar, och ofta även självhjälpsorganiseringar med sjuk- och begravningskassa. Ibland var också arbetsgivare med, och de sysslade i regel inte med vad vi idag kallar fackliga frågor som löne- och anställningsvillkor. (9)

De var, kort sagt, en övergångsform mellan gesällorganisationerna och de moderna fackföreningarna.

Träarbetarföreningen i Stockholm – den första moderna fackföreningen ?

»På anmodan af hrr Moberg och Linderholm voro några snickare samlade söndagen 5 september 1880.

Hr Linderholm öppnade förhandlingarna med några ord om del,tryckta förhållande som är rådande företrädesvis bland snickare gentemot principaler /arbetsgivare/. ‘Hvad bör vi först iaktta för att vinna en något fastare ställning i van förhållande till våra principaler? Samt föreslog därefter att vi snickare skulle bilda en förening och samla en understödskassa för kommande behof. /…/

Ordf. började med att omnämna huru arbetare på samma verkstad snart sagt lura varandra till principalens fördel och kamrater samt egen framtida skada, t ex genom hemlighållandet af priset på styckearbete eller ännu sämre uppgifandet af origtigt pris i stället för att som del borde vara fritt och otvunget lämna hvarandra all möjlig upplysning ja äfven råd der så behövdes. Yrkade derefter att vi mått bilda en förening snickare emellan för att åstadkomma enighet och en förbättrad ställning.» (10)

Så klart och entydigt formulerade de samlade snickarna sin motivering till att man hösten 1880 bildade en fackförening.

Ur del direkta behovet att försvara sig mot mot arbetsgivarnas taktik att splittra arbetarna för att kunna sänka lönen restes behovet av en gemensam sammanslutning på klassmässig grund.

Det finns en rad faktorer som visar hur föreningen brutit med olika förstadier till fackföreningar som vi berört ovan och som ger Träarbetarföreningen den moderna fackliga organisationens grundläggande kännetecken. Och träarbetarföreningen är inget undantag, dess utveckling uttrycker det allmängiltiga i arbetarklassens kamp och tidigare organisationssträvanden. Det finns ett berömt avsnitt i Kommunistiska manifestet som skildrar denna process. Vi ska här nedan citera ett stycke ur det och visa hur det stämmer överens med den svenska utvecklingen och träarbetarnas första fackliga kamp.

»Men med industrialiseringen inte bara ökar proletariatet, det trängs samman i större massor. Dess kraft växer, det känner den mera. Arbetarna börjar sammansluta sig mot bourgeoisien. De förenar sig för att hålla sin lön uppe.»

Initiativet till bildandet av fackföreningen kom från arbetarna vid Ekmans snickerifabrik, Stockholms största med över 300 anställda. (12) Det är ingen tillfällighet att det var dessa arbetare, som tillsammans med arbetarna på de två andra stora träindustrierna i Stockholm var drivande under föreningens första år. Trots snickaryrkets traditionella karaktär av hantverk uttryckte föreningen redan från början träarbetarnas organisering i egenskap av lönearbetare.

Föreningen byggde inte på organisatoriska band med sammanslutningar som utvecklats ur skråtidens organiseringar.

Föreningen saknar också dessa organisationers grundläggande kännetecken. Tvärtom understryks syftet att organisera alla träarbetare, utan krav på yrkesutbildning, minimitid i yrket osv. Inte heller fick mästarna/arbetsgivarna bli medlemmar.

Vidare spelar, föreningens karaktär av självhjälpsorganisation en underordnad, för att inte säga obetydlig roll. Den existerande sjukkassan användes framför allt i medlemsvärvande syfte.

Och visst är det mot bourgeoisien organiseringen är riktad. »Hvad bör vi iaktta för att vinna en fastare ställning i varat förhållande till våra principaler» var ju temat för den allra första sammankomsten, och svaret blev entydigt : vi bör sammansluta oss i en fackförening, vi bör organisera oss på klassmässig grund.

»Intressena och levnadsläget inom proletariatet blir mer och mer likartade, i det maskinen mer och mer utplånar skillnaderna i arbetet och lönen nästan över allt trycks ner på samma låga nivå» fortsätter manifestet.

Delta, och inte några arbetararistokratiska särintressen, kännetecknar inriktningen hos träarbetarna och de flesta andra tidiga fackföreningar i Sverige. Detta avspeglar sig med all önskvärd tydlighet om man studerar vilka ämnen som behandlas av föreningen under deras första verksamhetsår. De kretsar kring

– Lönens storlek: »Huru stor dagspenning bör en arbetare hava» diskuteras flitigt.
– Löneformerna: alltså månads- och ackordslön. Just kampen mot ackorden blev snart en av föreningens viktigaste frågor.
– Anställningstryggheten: Detta innefattade både kampen mot avskedanden och kravet på att arbetsgivaren skulle hålla de anställda med jämn sysselsättning, och inte låta branschens säsongsberoende gå ut över arbetarna.
– Arbetstiden: Först gällde kampen tio-timmarsdagen, vid slutet av årtiondet inleddes kampen för åtta timmars arbetsdag.
– Arbetets organisering och makten på arbetsplatsen: »Är det rätt att arbetsgivarne ska tilltala arbetaren på så sätt: Ni ska göra det! och ni ska vara färdiga till den tiden», hette ett debattämne redan hösten 1880. Svaret på frågan blev naturligtvis Nej!

I själva verket är ju dessa frågor med sådan brinnande aktualitet för snart 100 år sedan till den grad allmängiltiga att de också idag, 100 år senare, är de angelägnaste för den fackliga rörelsen.

»Alltmer antar sammanstötningen mellan den enskilde arbetaren och den enskilde fabrikanten karaktären av sammanstötningar mellan två klasser.»

Det är ju precis denna process vi har skildrat i och med att fackföreningarna börjar organisera arbetarna på klassbas.

»Arbetarna bilda själva varaktiga sammanslutningar…»

Tvärtemot vad KÅA hävdar var det ingen arbetarvän av liberal eller annan schattering som stod bakom denna fackförening. Behovet av en varaktig sammanslutning restes direkt ur träarbetarnas omedelbara situation och behov. Säkert hade flera av träarbetarna kunskap om fackliga organisationer i Danmark, England och Tyskland. Traditionen att söka arbete utomlands i ungdomen hade inte upphört i hantverksbetonade yrken. Kanske har kunskaper förmedlats genom den liberala Arbetarföreningen, där några arbetare var medlemmar. Men bildandet av föreningen var framför allt en självorganisering – nödvändigheten av en fackförening följde direkt och spontant ur arbetarnas försvar av sina löner och kamp för drägligare levnadsförhållanden.

Föreningen bildades ett år innan August Palm återvände till Sverige. Ledarna för arbetarföreningarna och andra liberala sammanslutningar hade inget intresse av att stimulera bildandet av klassorganisationer – tvärtom, de motarbetade dem med alla medel.

Det är riktigt som hävdas i broschyren, att t ex Anton Nyström spelade en aktiv roll i Stockholms arbetarrörelse vid denna lid. Han var vid flera tillfällen närvarande vid träarbetarnas sammankomster. Men vilken typ av organisationer han var intresserad av att bygga framgick med all önskvärd tydlighet när han presenterade sina önskedrömmar. 1881 t ex lade han fram ett program för »ombudsföreningar» där arbetare och arbetsgivare tillsammans skulle organisera sig »på lika villkor». (13)

Men varken »ombudsföreningar» eller fackföreningar som tillgodosåg »både arbetares och arbetsgivares sanna intressen» var de organisationer den svenska arbetarklassen byggde. De var uttryck för rosenröda liberala utopier. Det var Stockholms träarbetare, och andra kämpande arbetargrupper, som i strid med liberalerna, visade vägen för den svenska arbetarklassen genom sin fackliga självorganisering.

»…för att kunna proviantera för eventuella resningar. Här och där bryter kampen ut i upplopp.»

Vi har ovan i detalj beskrivit den första fasen i den stora utearbetarstrejken i Stockholm 1881. Men den viktigaste – den bäst organiserade och framgångsrikaste – genomförde träarbetarna under sin förenings ledning under sensommaren. Det var den första fackföreningsledda strejken i Sverige och den skulle än idag kunna stå som föredöme för hur segerrika strejker organiseras, hur klassammanhållning och solidaritet kan föra en flera månader lång konflikt till seger. (14)

»Stundom segra arbetarna, men blott tillfälligt. Det egentliga resultatet av deras strider är inte den omedelbara framgången, utan den allt vidare omkring sig gripande föreningen av arbetare

För träarbetarna blev den omedelbara lärdomen av strejken att söka stärka organisationen ytterligare, och två dagar efter att den avblåsts bildades en filialförening på Söder. Föreningens medlemsantal flerdubblades också som en direkt följd av kampen.

Man försökte oförtrutet sprida fackföreningsidén till andra yrkesgrupper och propagerade intensivt i Stockholm. 1882 tar man initiativ till fackföreningarnas centralkommitté i Stockholm, där föreningens medlemmar hörde till de drivande under flera år. Denna kommitté kom att spela en avgörande roll för fackföreningsrörelsens framväxt, i Stockholm och nationellt.

Ja, träarbetarna tog även initiativ till den första skandinaviska fackföreningskongressen i Göteborg 1886, som kom att bli avgörande för arbetarrörelsens anslutning till socialismen. Vi ska strax behandla föreningens insatser för detta.

Fackföreningarna – en självorganisering

Genom denna korta genomgång av en av de första moderna fackföreningarna i landet har vi visat hur den har sill ursprung, inte i framsynta liberalers manipulationer och konspirationer, ulan i arbetarklassens allra mest elementära behov och strävanden. Vi har vidare sett hur träarbetarföreningen i sin utveckling ansluter sig till den generella utvecklingen av del moderna industriproletariatet och dess organisationssträvanden som det finns beskrivet redan i Kommunistiska manifestet och som utgör ett fundament i den revolutionära marxismens teoretiska ställningstaganden.

Också en ytlig genomgång av fackföreningsidéns spridande i Sverige under 1880-talet visar hur det är träarbetarna och deras gelikar som är inspirationskällan för den svenska arbetarklassen, och att deras situation och strävanden uttrycker en allmän riktning. (15)

Att hävda att fackföreningarna bildades »under liberalt beskydd» och till och med skapades av borgare för att »förebygga strejker» och klassamarbete i allmänhet innebär inte bara att man gör sig skyldig till förtal och förvanskning av arbetarklassens historia. Del innebär också att man företräder en riktning som är främmande för vår rörelse.

Hur kan man då förklara att kampen för rätten att bilda dessa organisationer under flera decennier stod i främsta rummet av de krav arbetarklassen fick kämpa hårdast för? Borgarnas bidrag till uppbygget av fackföreningar var att med alla medel bekämpa uppkomsten av dessa organisationer.
En som förstod att fackföreningsrörelsen innebar ett brott med liberalernas arbetarorganiseringar var Överståthållaren i Stockholm som i sin rapport till Konungen om strejkrörelsen i Stockholm 1881 gör följande klarsynta iakttagelse:

»Känt är, att de arbetare som sedermera ivrigast verkat för fackföreningsrörelsen, på nära håll iakttagit strejkerna år 1881 och även deltagit i desamma. De funno därunder, att de gamla arbetarföreningarna icke för dylika fall voro till någon nytta, och att man på annat sätt måste organisera arbetarrörelsen. Närmast till hands låg då idén att efter fack eller yrken och sålunda på grund av närmsta gemensamma intressen sammansluta arbetarna i fackföreningar.»

Bättre hade vi inte kunnat sammanfatta denna utveckling själva.

…på klasskampsgrund

Och räcker det inte med ovanstående smakprov för att bemöta påståendet att det finns »ingenting av klasskampsstämningar» i de tidigaste fackföreningarna. När KÅA försöker belägga denna allvarliga och centrala tes lyckas han egentligen bara uppbringa två faktorer till stöd för den. Den ena var hans version av utearbetarstrejken 1881, som vi i detalj bemött. Det andra är ett påstående att »typiskt nog var endast ett fåtal av strejkerna på 1880-talet ledda av fackföreningarna» (17). Detta är ett lindrigt sagt grumligt argument. Förhållandet är ju att under 1880-talet är bara några procent av arbetarna anslutna till fackföreningar. Den massiva tillströmningen kom först ett årtionde senare. Vad som däremot är relevant i sammanhanget – och som talar tvärt emot KÅA: s tes – är att
både antalet strejker och, framför allt, antalet segerrika strejker, ökade kraftigt i takt med fackföreningsrörelsens framväxt. (18)

En utsökt sammanfattning av vår rörelses traditionella position i fråga om fackföreningarnas roll i klasskampens utveckling ger Engels i »Fackföreningarnas uppkomst». Artikeln skrevs 1881 och behandlar fackföreningsrörelsens läge i Storbritannien. Om någonstans så skulle här avfärdandet av rörelsen som en liberal stödtrupp vara befogad. Stora delar av proletariatet var av arbetararistokratin utestängda från rörelsen. Den samarbetade nära med liberalerna och gav dessa i stor utsträckning sitt politiska stöd :

Så här bedömer Engels rörelsen och dess uppkomst:

»Vi har talat om arbetarens kamp mot kapitalet. Denna kamp existerar, sedan må kapitalets apologeter säga vad de vill. Den kommer att existera så länge lönesänkningen förblir det säkraste och bekvämaste sättet att stegra profiten. Blotta förekomsten av fackföreningar bevisar till fyllest detta faktum. Om de inte skapats för kamp mot kapitalets övergrepp, varför skulle då då skapats? … Nu är organisationen /fackföreningarna/ det viktigaste vapnet i en politisk kamp klass mot klass.» (19)

II. Arbetarpartiets uppkomst:
Brott med liberalismen eller brott med socialismen ?

Engels fortsätter sin artikel om fackföreningarna bl a så här :

»Det vore direkt onaturligt om den engelska arbetarklassen, trots att den äger tillräcklig styrka för att skicka fyrtio eller femtio arbetare till parlamentet, för evigt skulle vara till freds med att låta sig representeras av kapitalister eller deras hantlangare, som advokater, redaktörer etc.
Det finns dessutom en mängd tecken på att den engelska arbetarklassen har vaknat till medvetande om att den under långliga tider har varit inne på en falsk väg, att de nuvarande strävandena som uteslutande går ut på högre löner och kortare arbetstid tvingar in den i en ödesdiger kretsgång, ur vilken den inte finns någon återvändo, att det i grunden onda inte ligger i de låga lönerna utan i lönesystemet över huvud … Vid sidan av /fackföreningarna inom eller över de enskilda industrigrenarna måste de uppstå en gemensam förening, en politisk organisation av arbetarklassen som helhet
.» (20)

Blotta förekomsten av fackföreningar uttrycker alltså att arbetarklassen organiserat sig som klass, och i organiserad form inlett klasskampen. Men det är också nödvändigt att arbetarklassen uppnår politisk självständighet på två plan: dels att arbetarklassen organisatoriskt sluter sig samman i ett självständigt parti, dels att man politiskt bryter med bourgeoisin och tar upp kampen mot löneslaveriets avskaffande. Vi har utförligt behandlat hur detta skedde över hela Europa under senare delen av 1800-talet.

Enligt KÅA skedde aldrig detta brott med liberalismen, åtminstone inte i Sverige. Den liberala fackföreningsledningen övertalades helt enkelt att det behövde ett parti, och detta kunde ske genom att man aldrig lyfte liberalismen ur fackföreningarna. (21)

Den tidiga arbetarrörelsens politiska strävanden

Låt oss återigen försöka ge en något annorlunda bild av hur den svenska arbetarrörelsen vann sin politiska självständighet, och bröt med liberalerna, för ett sådant brott var det sannerligen fråga om.
Kanske kan vi börja med att ta en titt på vara träarbetare igen. Genom sin avantgardistiska roll i Stockholms arbetarrörelse kom de i stor utsträckning att fungera som indikator på de olika politiska strömningar som var i svang under 1880-talets första hälft.

Förhållandet till den liberala arbetarrörelsen synes i början varit gott. Man stödde Anton Nyströms arbetarinstitut och Nyström själv var en ofta sedd gäst vid föreningens möten. Deras klasskänsla fick dem att reagera kraftigt positivt när socialdemokratin för första gången introducerades i Stockholm. När August Palm gjorde sitt första besök i huvud staden var det föreningen som i sitt namn hyrde lokal ål Palm, som själv vägrats få hyra, så att han den 30 december 1881 kunde hålla sitt första inomhusmöte i Stockholm. Träarbetarna stödde Palm ekonomiskt, och flera av dess ledande medlemmar invaldes i den socialdemokratiska agitationskommitté som utsågs.

När Palm gav sig iväg fanns det emellertid snart inga socialister kvar som kunde hålla liv i den socialistiska agitationen, och socialdemokratin som organiserad kraft försvann för några år från Stockholm (23)

Arbetarrörelsens övergång till socialismen

Det var först 1885-96 som socialdemokratin dök upp igen på allvar, men denna gång för att stanna.

Detta innebär inte att den unga fackföreningsrörelsen i Stockholm och dess ledare ställt sig likgiltig inför spörsmålet om arbetarklassens kollektiva politiska ställningstagande under mellantiden. Tvärtom hade denna fråga intagit en viktig plats i diskussionerna i fackföreningsrörelsen ända sedan början. Frågan restes redan under den fackliga centralkommitténs första möten våren 1883.

Inte heller inskränkte sig engagemanget i frågan enbart till teoretiska diskussioner. Istället prövade man friskt och utan hämningar alla de politiska alternativ som liberala och andra »arbetarvänner» översköljde fackföreningarna med. Under längre eller kortare perioder arbetade fackföreningarna och grupper av arbetare i och för politiska projekt alltifrån dagssländor som »Arbetaretidningen Sverige» eller omfattande fenomen, som de liberala arbetarmötena eller Ringrörelsen. Även om enskilda arbetarledare kunde knytas upp till några av dessa rörelser för längre tid, är det dock betecknande att inget av alla dessa alternativ kunde erbjuda fackföreningarna vad de sökte :En politisk organisering som uttryckte arbetarklassens intressen som självständig klass. Alla dessa liberala försök hade till yttersta syfte att söka underordna arbetarklassen bourgeoisins intressen, och detta avslöjades utan pardon när de av arbetarna utsattes för klasskampens hårda och obevekliga realiteter.

LO Smiths Ringrörelse t ex (se nedan) organiserade 1883 20 000 arbetare i Stockholm. Ett år senare hade rörelsen kasserats som användbart redskap av arbetarklassen, och endast en handfull köpta drängar återstod.

Det var alltså 1885 som den avgörande diskussionen om socialdemokratin ägde rum i fackföreningarnas centralkommitté i Stockholm. Frågan gällde just detta: skulle fackföreningsrörelsen avvisa liberalismen inte bara organisatoriskt utan också politiskt och ansluta sig till den socialdemokratiska rörelsen – skulle fackföreningarna gå över till socialismen.

Efter ett år hade socialistanhängarna vunnit majoritet i centralkommittén. (24) Samtidigt beslutar en skandinavisk fackföreningskongress i Göteborg att tidningen Socialdemokraten ska göras till centralorgan för den svenska fackföreningsrörelsen. Drivkraften bakom beslutet var de göteborgska arbetarna.

Fackföreningsrörelsen i Sverige hade, som det skulle visa sig definitivt brutit med den liberala arbetarrörelsen. Man hade tagit saken i egna händer.

När Socialdemokratiska arbetarpartiet höll sin grundningskongress 1889 var det också fackföreningarna som utgjorde stommen i kongressen. 52 av 69 delegater representerade fackföreningar. I partiets stadgar slogs fast att partiel »skall bestå av sådana politiska, fackliga och andra föreningar som bygger på klasskampens grund.» (25)

Den liberala arbetarrörelsens öde var härmed beseglat. När masstillväxten av arbetarklassen ägde rum på 1890-talet var det till fackföreningar på socialistisk grund man strömmade.

I den mån liberalismen som politisk tendens fortfor att existera kom den att vara ohjälpligt isolerad.

Det är klart att fackföreningsrörelsens övergång till socialismen innebar ett brott med liberalismen. Del var ingalunda så att liberalerna bytte taktik och gick över till socialismen – de blev krossade.

Låt oss ta avsked från våra träarbetare genom att illustrera detta. Det blir ett något vemodigt avsked. När debatten om socialismen bröt ut bland fackföreningarna 1885 befann sig plötsligt Träarbetarföreningens ledare i det antisocialistiska lägret. Speciellt deras ledande representant, O H Cederborg -f.ö. den arbetare som sist övergivit Palms socialistiska agitationskommitté 1882 – angrep hätskt både den socialdemokratiska organisationen och t o m de socialistiska idéerna. Hur var detta möjligt? hade den tidigare militansens och klasskampsstämningarna visat sig vara tillfälliga episoder?

Orsaken var att finna i den säregna varianten av den liberala arbetarrörelsen som den smithska ringrörelsen utgjorde. Det var våren 1883 som brännvinskungen LO Smith som en upptrappning av sin kamp mot det kommunala utskänkningsbolaget i Stockholm kom att ta initiativet till ett slags kooperativa självhjälpsföreningar på liberal grund. Smith själv beskrev föreningens målsättning såhär:

»Att skaffa arbetaren billigare föda, kläder och husrum; att härigenom söka förmå honom att så vilt möjligt undvika bruket av utländska färdiga produkter och att verka för lagar som underlättar för arbetaren att förvärva äganderätten till sin bostad samt att åstadkomma besparingar och kapitalbildningar äro sålunda mål för den pågående arbetarrörelsen

Smith fick snabbt gensvar hos Stockholms arbetare. På ett halvår anslöt sig 20 000 medlemmar i de upprättade basorganen, arbetarringarna. (26) Del ligger utanför vår ram att diskutera om det var förhoppningen om billigare föda eller andra faktorer som var avgörande för den massiva anslutningen. Hursomhelst, när påtagliga resultat uteblev för arbetarna försvann skapelsen nästan lika snabbt som den kommit till, och efter ett år hade den upphört som massrörelse.

Naturligtvis kom en sådan hastigt uppblossande rörelse att också influera träarbetarna. Det som kom att bli avgörande för föreningens förhållande till Ringrörelsen var att några av deras ledare vanns för idén, och högst konkret kom att knytas upp till den. OH Cederborg kom att materiellt bindas genom att väljas in i den »generalstab» på 12 personer som Smith handplockade bland ledare från den spirande arbetarrörelsen och som han lät avlöna med en väl tilltagen summa. Följden av att föreningens ledare på detta osedvanligt handgripliga sätt köptes av bourgeoisien blev ödesdigra för föreningen. Bl a genom existensen av en hemlig klubb blev det möjligt för en grupp inom föreningen med klan byråkratiska drag att skilja föreningen från den allmänna utvecklingen inom arbetarrörelsen. (27) Ironiskt nog kan denna utveckling skyllas just på föreningens radikalism och framgångar under sitt uppbyggnadsskede. Genom den höga nivån i föreningen och ledarnas dokumenterade duglighet blev del intressant för en liberal fraktion, arbetarringen och dess följeslagare att knyta några av ledarna ekonomiskt till sig genom att betala dem bra.

Men en eller annan köpt ledare kunde inte hindra den historiska utvecklingen. 1886 sprängdes föreningen, då en grupp socialdemokratiska anhängare bildade den delvis konkurrerande Möbelsnickares fackförening.

Det tog ytterligare några år innan den återstående delen gjort upp med den liberala byråkratin, vars sociala bas ju låg utanför föreningen, och givit socialismen sitt stöd. Det var emellertid för sent. Föreningen hade stått utanför den dominerande rörelsen för länge. Den tynade sakta bort, och upplöstes 1897 då de kvarvarande medlemmarna övergick till andra föreningar. (29) O H Cederborg själv slutade som kassadirektör i Sörmlands Enskilda Bank. (30)

Den liberala arbetarrörelsen, vare sig den var av Smiths, Nyströms eller Arnoldssons modell förmådde inte, trots hårda försök, erbjuda något alternativ för den växande och kämpande svenska arbetarrörelsen.

För de få, framförallt några företrädare för hantverksbetonade fackföreningar, blev det en dyrköpt återvändsgränd.

III. SAP fram till första världskriget:
Klasskamp mot klassamarbete eller den oskolade massan ledd av den lilla skolade klicken reformister?

Det finns en myt om den svenska arbetarrörelsens lugna och fredliga förflutna. Det är inte förvånande att krönikeskrivare som är ute för att hävda att de nuvarande klassamarbetande reformisterna representerar en historiskt kontinuitet, att klassfred och kompromisser alltid kännetecknat den svenska arbetarklassen och är en del av den svenska folksjälen, älskar att hävda en sådan tes. Det är som bekant alltid segrarna som skriver historien, och det är ovedersägligt att detta är den officiella bilden. Dessvärre är det också KÅA: s uppfattning.

Att fackföreningarna vunnits för socialismen var ingalunda någon avgörande seger, nej tvärtom den egentliga orsaken till arbetarrörelsens förfall:

»Fackföreningarna var inga kamporganisationer, utan försvarsorganisationer med liberal ideologi. De ville bli en part på arbetsmarknaden och endast genomföra vissa reformer inom systemets ram. Detta blev den ram som bestämde gränserna för socialdemokratins utveckling.»

Efter 1892 var degenerationen ett faktum:
Partiet bestod av en klick skolade reformister i ledningen och en stor oskolad massa. Partiet var ideologiskt utarmat, inga tecken på diskussion eller skolning om socialistiska grundfrågor, strategi och taktik eller klasstrukturen i Sverige. Ja det går inte ens att uppbringa läsbara artiklar i den socialdemokratiska pressen efter detta år, enligt KÅA. (31)

Det är uppenbarligen dags att erövra den svenska arbetarklassens historia tillbaka från dess belackare.

Det var på 1870-talet som fabrikssystemet fick sitt avgörande genombrott och grunden lades till kapitalismens expansion. Under 1880-talet drabbades emellertid världskapitalismen även allvarlig ekonomisk nedgång, vilket inte minst drabbade den svaga svenska ekonomin. Del var därför först på 1890-talet som industrin fick sin stora kvantitativa tillväxt. Under 20-årsperioden 1887-1907 ökade
antalet industriarbetare i genomsnitt med 10.000 per år, alltså sammanlagt med 200.000. Under högkonjunkturens höjdpunkt, under senare delen av 90-talet var ökningen 16.000 per år. (32)
Den svenska arbetarklassen tog form under senare delen av 1880-talet. Partiet och flera av de viktigaste fackförbunden bildades under denna period.

Men det var under perioden från mitten av 90-talet fram till första världskriget som arbetarklassen i stora massor tågade in i sina organisationer och tog dem i besittning.

1890 hade den svenska fackföreningsrörelsen ca 15 000 medlemmar. 1900 hade antalet mer än fyrdubblats till 66 000. Fram till 1907 hade antalet ökat med nästan fyra gånger igen, till 230 000.

Perioden från 1890-talet fram till första världskriget är den första stora perioden av radikalisering i den svenska arbetarrörelsens historia. Det var under denna period den svenska arbetarklassen gjorde sina första och avgörande erövringar, där skapandet av stora och starka egna organisationer står i främsta rummet.

Men det är också en period när dessa erövringar hotas att urholkas, denna gång inifrån genom framväxten av en reformistisk byråkrati, ett skikt vars intressen inte låg i en kompromisslös kamp för arbetarklassens krav utan i en samarbete med klassfienden för att säkra sina egna positioner.

Beskrivningen av hur denna byråkrati lyckades tillvälla sig makten över arbetarrörelsen och för en hel epok få arbetarrörelsen att överge sin klasskampsinriktning för ett institutionaliserat klassamarbete måste först ses i det internationella perspektiv vi drog upp i vår förra artikel.

För den konkreta beskrivningen av utvecklingen i Sverige är det nödvändigt att studera tre aspekter. I denna artikel kan vi endast göra det antydningsvis. För det första måste man undersöka vad arbetarklassen uppnådde och erövrade under sitt uppbyggnadsskede. Kan man överhuvudtaget säga att arbetarrörelsen stod på klasskampsgrund? Fick man verkligen något mer än smulor från borgarnas bord? För det andra måste man konkret studera uppkomsten av ett byråkratiskt skikt och deras ställning och utveckling. För det tredje måste man beskriva hur försvaret för de revolutionära positionerna fördes. Vilka skikt baserade sig denna strömning på?

Arbetarklassens främsta erövring under denna period var alltså dess organisationer. Redan vid första världskriget var majoriteten av arbetarklassen organiserad i fackliga organisationer. Men arbetarklassen vann inte sina fackliga organisationer utan kamp. Oräknade är de arbetare som gått ut i strejk, vräkts, trakasserats och avskedats för att de hävdat rätten att organisera sig i egna organisationer. Kampen för föreningsrätten var tillsammans med rösträtten den unga arbetarrörelsens främsta krav, och det betyder här bokstavligen de krav man slogs hårdast för.

Norbergsstrejken var den första strejk där arbetarrörelsen nationellt aktivt solidariserade sig med kämpande klassbröder. Sågverksstrejkerna i Sundsvall i slutet på 90-talet var den första strejk den nybildade Landsorganisationen aktivt stödde. Ja, listan som visar att arbetsköparna i gemen inte betraktade fackföreningarna som ett välkommet komplement till det fria ekonomiska systemet, kan göras mycket lång. (33)

Men den fackliga kampen gällde också drägligare levnadsförhållanden. Även här kunde arbetarrörelsen vid periodens slut se tillbaka på betydande framsteg i fråga om levnadsstandard och kortare arbetstid, även om vägen fortfarande var lång till hungerns avskaffande, 8-timmarsdagen och elementär social trygghet. Inte heller dessa framgångar vanns utan hård kamp. I själva verket tillhörde Sverige de länder som hade det största antalet strejker i hela Europa vid sekelskiftet. Poliskonfrontationer, inkallandet av militär, vräkningar och massavskedanden var ingalunda ovana eller okända begrepp för den svenska arbetarklassen.

Fackföreningsrörelsens tillväxt skedde parallellt med det socialdemokratiska arbetarpartiets. De nära banden bekräftades vid LO :s bildande 1898.

Genom sin anknytning till Andra Internationalen och anslutning till Erfurtprogrammet ställde sig SAP på den internationella marxistiska arbetarrörelsens programmatiska grund. Man avvisade strömningar till höger och vänster anarkister och possibilister. Partiet byggdes kring arbetarklassens viktigaste frågor: allmän rösträtt, 8 timmars arbetsdag, ökad levnadsstandard, rätt till egna organisationer och hade som klart uttalat mål »upphävandet av det privatkapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och dessas förvandling till gemensam, hela samhället tillhörande egendom», kort sagt, det var arbetarklassens parti. (34)

Partiet stod i ledningen för kampen för allmän rösträtt. Vid upprepade tillfällen förklarade sig medlemmarna beredda att tom tillgripa den politiska generalstrejken för att uppnå detta mål. Partiet visade sig också i stånd att i praktiken tillämpa den proletära internationalismen. Endast arbetarklassens kompromisslösa hållning garanterade Norges nationella självständighet vid unionskrisen 1905.

Hur partiet var den samlade arbetarrörelsens politiska parti bekräftades också av dess ökade parlamentariska inflytande. Efter att allmän manlig rösträtt hade införts blev partiet redan 1914 andra kammarens största parti.

Opportunismens utveckling

Trots den svenska arbetarklassens heroiska kamp, trots anknytningen till Andra Internationalen och den marxistiska traditionen, trots den svenska arbetarrörelsens även internationellt betydande styrka, är det ovedersägligt att de revisionistiska och opportunistiska strömningarna tidigt gjorde sig märkbara i partiets ledning och dess politik. Det svenska arbetarpartiet utgör inte heller här något undantag från den internationella utvecklingen.

Vilken var nu grogrunden för denna utveckling?

Paradoxalt nog måste den svenska arbetarrörelsen organisatoriska styrka anges som en viktig orsak till detta fenomen. Stommen – partiet och de viktiga fackförbunden – fanns alltså redan rest när den massiva tillväxten av industriarbetarklassen ägde rum med början i slutet av 90-talet. Dessa arbetare var med nödvändighet i huvudsak förstagenerationsproletärer rekryterade direkt från landsbygden utan tidigare fackliga erfarenheter. Tillströmningen till de fackliga organisationerna var alltså stor – men också utströmningen. Medlemsomsättningen under fackföreningsrörelsens första årtionde var betydande.

Det är givet att detta måste ha utgjort en god grogrund för uppkomsten av en facklig byråkrati när nya, oerfarna industriarbetare strömmar in – och ut i redan färdiga fackliga strukturer. Den starka maktkoncentrationen till framförallt förbundsledningarna är ett tidigt tecken hos den svenska fackföreningsrörelsen. När förbunden blivit tillräckligt starka för att skaffa sig en siab av funktionärer kan man också se hur byråkratin blir ett faktum. Men detta är inte det samma som att fackföreningarna slutat kämpa, som vi strax ska se.

Tvärt om. Fram till storstrejken 1909 bara tilltog antalet arbetskonflikter – och kritiken mot den fackliga byråkratins passivitet. Klasskampsströmningarna fick ytterligare vatten på sin kvarn när LO-ledningen kapitulerade inför arbetsgivarnas §32 i den ökända decemberkompromissen 1907. I utbyte fick LO den föreningsrätt arbetarklassen de facto redan erövrat. Storstrejken 1909 kan ses om ett svar från LO-ledningens sida på dessa mäktiga klasskampsströmningar.

Strejken organiserades från början till slut. som en nederlagsstrejk från ledningens sida, och enbart den spontana kampvilja och klassolidaritet som utvecklades kunde hindra den från att bli en katastrof. Följderna blev ändå nog så ödesdigra : En allvarlig demoralisering inom arbetarklassen. LO:s medlemsantal sjönk med hälften och det var i alldeles för stor utsträckning de mest kampberedda och oppositionella arbetarna som försvann. Många, i stor utsträckning svartlistade, emigrerade till USA och några tusen anslöt sig till det syndikalistiska SAC som bildades 1910. (34)

Utgångspunkten blev därför att byråkratin ytterligare, och som det visat sig på ett avgörande sätt, kunde stärka sitt grepp över fackföreningsrörelsen. Ett konservativt skikt fackliga funktionärer, som inte var beredda att äventyra sina uppnådda positioner i någon avgörande kamp med arbetsköparna kom att utgöra den ena viktiga beståndsdelen inom den reformistiska tendensen inom arbetarrörelsen.

Den ledande delen kom emellertid att redan från början vara en småborgerlig intelligentia, ofta överlöpare från liberalerna. Det var genom denna grupp, som tidigt anförtroddes viktiga uppgifter inom partiapparat, och framförallt på det parlamentariska planet, som den liberala och småborgerliga ideologin förmedlades till partiet.

Denna grupps främsta företrädare var redan från början Branting. Hos honom är det riktigt att man redan från början kan hitta en konsekvent och riktigt avancerad, reform istik teori, som ingen rättrogen socialdemokrat heller idag behöver skämmas för.

Branting kan gärna ses som urtypen för borgarklassens agent inom arbetarrörelsen. Redan från början såg han som sin uppgift att bekämpa riktningar som agiterade för självständiga massaktioner som enda medlet att genomföra arbetarklassens program. Hans uppgift var att få arbetarklassen att politiskt underordna sig bourgeoisin, att inte lita på de egna krafterna. Han förespråkade parlamentariska kompromisser istället för proletära kampmetoder, han predikade klassförsoning istället för klasskamp. Men – han verkade inom arbetarrörelsen. Han var en del av en parasitär utväxt på den, och det var frän den han hämtade sin näring.

När partiet, genom bl a rösträttskampens framgångar, fick en ökad representation i riksdagen skapades också en stabilare grund för opportunismen i partiet. Vänstern inom partiet blev allt framgångsrikare i sina strävanden att mobilisera mot reformisternas allt oblygare utmaningar mot partiets program. Högerflygeln kom därför att bygga sig en ny bas utanför partiets direkta kontroll: riksdagsgruppen. Den, och inte partiledningen, kom att bli den instans som utformade partiets praktiska politik och ställningstaganden i det dagliga arbetet. Där lades grunden till ett institutionaliserat klassamarbete. Riksdagsgruppens sammansättning kom att mycket markant skilja sig från partiets. Att vara riksdagsman var en alldeles för ansvarsfull sysselsättning för att kunna anförtros åt en oskolad arbetare, ansåg man. I stället lade man ner stora ansträngningar på att till den, och framför allt dess ledning, rekrytera professorer, läkare, ämbetsmän och andra ‘arbetarvänner’, som mot löftet om ett riksdagsmandat kunde förmås att övergå till partiet. Vilka kamperfarenheter och vilka ideologier dessa förde med sig är inte svårt att föreställa sig. (35)

Arbetarrörelsens hastiga framväxt och erövrandet av parlamentariska positioner kom att betyda en kraftig tillväxt av hela funktionärskåren inte bara fackliga förtroendemän utan också partiarbetare. riksdagsmän, redaktörer för partipressen osv. Kort sagt, byråkratin och dess grogrund kom att få väsentligt framflyttade positioner. Och vid tillsättandet av dessa poster är det inte förvånande att de intellektuella hade ett försprång på arbetares bekostnad.

Partiets ledning och beslutande organ kom också att ändra sammansättning på ett markant sätt.

Så kom de yrkesverksammas andel av partiets ledande organ att sjunka drastiskt. Redan 1900 var partistyrelsens majoritet funktionärer, 1914 fanns där enbart enstaka arbetare. I verkställande utskottet saknas i stort sett vanliga yrkesverksamma under denna period.

Denna förskjutning, om än inte lika dramatisk kan också spåras i kongressernas sammansättning. I vissa distrikt, t ex partihögerns starka fäste, Skåne, var funktionärerna i majoritet bland delegaterna.
Ändringar i partistadgan kom att påskynda denna utveckling. Från 1911 fråntogs partiets basenheter, arbetarkommunerna, rätten att utse delegater till partikongressen. Uppgiften lades istället på partidistrikten. Antalet delegater skars samtidigt drastiskt ned. Antalet delegater minskade med hälften från 1908 till 1911 och 1914 års kongresser. Partistyrelsens rätt att rösta, utan att vara utsedda som delegater stärkte ytterligare högerns grepp över beslutandeorgan. (36)

Formellt var partiet fullt demokratiskt uppbyggt, reellt lät man den massiva tillväxten parad med ökad centralisering, funktionärskårens ansvällning och invävandet av den representativa demokratin övergå till allt tydligare byråkrati. Återigen kan denna utveckling personifieras av Branting själv. Under en stor del av perioden från sekelskiftet till 1917 innehade han själv funktionerna som partiordförande, ledare för riksdagsgruppen, chefredaktör för centralorganet Socialdemokraten och redaktör för partiets teoretiska tidskrift Tiden. När han sedan inte hann med allt var det han som delegerade arbetet – till sina meningsfränder.

Partiets ledning, där högern var kraftigt överrepresenterad, underlät sannerligen inte att utnyttja sitt inflytande vid tillsättandet av viktiga poster inom partiet eller andra strategiska uppgifter som redaktörer för partiets växande press.

Arbetarbyråkratin hade – och har – ett annat intresse än arbetarklassen. Dess strävan blev allt klarare att bevara de privilegier de uppnått, och göra det inom det kapitalistiska samhällets ram. I fråga efter fråga kom man att utmana eller uttunna partiets fastslagna inriktning och program. Istället för att enbart lita på arbetarklassen och dess styrka kom man att allt öppnare verka för ett institutionaliserat klassamarbete med liberalerna.

Detta samarbete kom att först formaliseras i kampen för allmän rösträtt. Redan på 1890-talet inleddes detta arbetet på de s.k. folkriksdagarna, demokratiskt valda församlingar som organiserades för att manifestera den breda opinionen och i praktiken demonstrera den allmänna rösträttens princip. Det i kom att fortsätta under 1900-talets början. Konsekvent ställde liberalerna som villkor för samarbetet att socialdemokraterna avstod från militanta och icke-parlamentariska metoder. Och lika konsekvent var opportunisterna beredda att lyda, för att kunna fortsätta och utveckla sina smutsiga kompromisser. Det gick så långt att när kommittén för kvinnlig rösträtt 1906 uppvaktade riksdagsgruppen fick den till svar av Bränning att det var otaktiskt att driva den frågan just då. (37) Också i en rad andra frågor gick reformisterna, som alltid hade sitt starka fäste i riksdagsgruppen, till attack mot partiprogrammet. Republik-frågan, tullfrågan, sekulariseringen av skolväsendet, och framför allt militärfrågan är exempel där riksdagsgruppen grovt utmanade partiets program och inlät sig på kompromisser med borgarna. (38)

Det var alltså i denna form av permanent klassallians med bourgeoisins vänsterflygel, »vänstersamverkan» som man kallade det, arbetarbyråkratin såg sin framtid. Från början såg man SAP:s roll framförallt som stödtrupp, men så småningom började taburetterna hägra och målet blev »ministersocialismen», alltså samverkan i regeringsställning.

Samarbetet mellan partihögern och liberalerna tog allt fastare form. Genom övergångar av intellektuella från liberalerna till socialdemokratin i syfte att »uppfostra» arbetarrörelsen, institutionaliserad och informella överläggningar kom alliansen mellan reformisterna och borgarna att bli allt fastare. Så bildades t ex »Vi-klubben», en grupp representanter från partihögern, liberaler och Stockholms storfinans som under många år regelbundet träffades för att utbyta information och åsikter, jämka sig samman kring olika förslag och skola upp unga påläggskalvar inom partiet till pålitliga samarbetsmän. (39)

Även på det lokala planet deltog partihögern ofta i denna form av organiserat klassamarbete.
Men det vore helt fel att tro att partihögern utan motstånd kunde driva partiet bort från klasskampslinjen. Vi har redan sett hur den fackliga kampen utvecklades trots byråkratins motstånd, och vilka drastiska åtgärder som krävdes för att hejda den något.

På partikongress efter partikongress fick högern bakläxa för många av sina svek mot partiprogrammet. Hårt var motståndet mot försöken att tunna ut och förändra linjen, i t ex frågan om ministersocialism eller militärfrågan.

Detta illustrerar tydligt detta, och byråkraternas manövrerande, i rösträttskampen. Massan av socialdemokratiska arbetare ville avbryta det ensidiga samarbetet med liberalerna för att i stället trappa upp kampen med självständiga massaktioner. När liberalerna 1905 fick bilda regering avslöjades obarmhärtigt att de inte ens i riksdagen var beredda att ta kamp för kravet på allmän rösträtt, utan man nöjde sig med att lägga fram ynkliga kompromissförslag som inte uppfyllde ens elementära krav på politisk demokrati.

Arbetarklassens svar i den situationen var klart och entydigt. Vid inte mindre än tre tillfällen, 1901, 1904 och 1907 uttalade sig en överväldigande majoritet i allmänna medlemsomröstningar för den politiska generalstrejken. Trots hårt motstånd från bl a Branting genomfördes också den första politiska generalstrejken i Sverige 1902. (40) Trots sabotageförsök från partihögern blev den ändå en mäktig manifestation som förde rösträttskampen ett stört steg framåt. Arbetarklassen hade demonstrerat att man var beredd att ta till kraftåtgärder för att vinna sin politiska myndighet.

Den socialdemokratiska vänstern

Hur såg då vänstern ut inom det socialdemokratiska partiet. Vilket var det alternativa ledarskap som var berett att ta upp kampen mot högern? Vilka var de organiserade riktningar som baserade sig på de starka klasskampsströmningarna inom arbetarrörelsen. Vi har redan berört en organiserad oppositionsrörelse som kunde profitera på de mest klassmedvetna arbetarnas protester mot den fackliga ledningens passivitet och undfallenhet.

Det är fullt klart att de syndikalistiska strömningarna spelade en viktig roll inom den fackliga rörelsen under åren innan storstrejken. Det starkt ökande antalet strejker under denna period, som alltså avspeglar en tilltagande kampberedskap inom arbetarklassen var naturligtvis, parat med den reformistiska byråkratins agerande, en god jordmån för en sådan rörelse.

Men som syndikalistisk rörelse var den ur stånd att ge reformisterna en kamp om ledarskapet. Deras taktik att dra ut de oppositionella elementen ur LO och ur SAP blev, särskilt efter storstrejken då SAC bildades, katastrofal. (41) Genom detta gav man byråkratin tillfälle att konsolidera sina ställningar inom den fackliga rörelsen samtidigt som man dömde sig själva till evig existens av isolerad sekt.

Istället var det den vänster som från 1903 byggdes kring det socialdemokratiska ungdomsförbundet som kom att bli den organiserade vänstern som utmanade högeropportunisterna om ledarskapet inom partiet. I ungdomsförbundet organiserades den friska och kampvilliga generation som steg fram i sekelskiftets Sverige. Till ungdomsförbundets ledning knöts de bästa elementen av unga arbetare och intellektuella som klart och målmedvetet kämpade för att försvara och vidareutveckla arbetarrörelsens stolta traditioner och program.

I takt med att ungdomsförbundet utvecklade sig till verklig pol för klasskampsströmningen inom partiet sökte sig också representanter för äldre generationer socialdemokrater till dessa kretsar, C N Carlesson, Kata Dalström och ibland August Palm är några exempel.

Ungdomsförbundets verksamhet var fast förankrat på klasskampens grund. Den såg kampen mot opportunismen, revisionismen och klassamarbetet inom arbetarrörelsen som en av sina uppgifter.

Här sökte man sig medvetet till Andra Internationalens program och ställningstaganden. I sin tidning Stormklockan gav man regelbundna och ingående rapporter om utvecklingen inom den socialdemokratiska rörelsen i Europa. Man deltog intensivt i polemiken mot de strömningar som ville ersätta Internationalens klasskampsinriktning med revisionismen.

Man skolade också systematiskt sina medlemmar i det marxistiska programmet. Man översatte och skrev själva skrifter i en rad ämnen. I Stormklockan presenterades ofta artiklar av Internationalens förgrundsgestalter och andra framstående revolutionärer, som Bebel, Kautsky, Lenin, Trotskij, Kollontai, Luxemburg och Liebknecht.

Man höll också nära kontakt med Internationalens vänster. Ungdomsförbundet var ledande i den socialistiska ungdomsinternationalen, vars ordförande Karl Liebknecht var.

Ungdomsförbundet utvecklade en verksamhet av imponerande kvalitet. Medlemsantalet låg vid första världskrigets utbrott vid 10.000. De hundratals klubbarna utvecklade en enastående aktivitet. På de flesta, områden: mötesintensitet, skolning, publicistisk verksamhet, ideologisk och politisk debatt, låg ungdomsförbundets verksamhet skyhögt över partiets. Förbundets häftiga kritik av partiets parlamentariska inriktning hindrade dem inte från att i valrörelserna utveckla ett arbete av legendarisk omfattning. Genom bl a de berömda turnéerna med de röda bilarna ordnade man 1911 och 1914 flera tusen möten. (42)

Men ungdomsförbundet blev också centrum för vänstern inom partiet. Det var dess företrädare som stod i spetsen för kritiken av byråkratiseringen, passiviteten och högervridningen i partiets ledning. Del var ungdomsförbundets ledning som ledde försvaret av partiets program och principer.

En artikel som Z Höglund skrev 1910 »Sömn till döds», blev upptakten till en intensiv debatt om partiets bristande aktivitet på en rad områden. Man kunde alltså visa hur det ännu relativt lilla ungdomsförbundet utvecklade en verksamhet som i en rad punkter överträffade partiets.
Man placerade m dessa förhållanden i sitt sammanhang: nedgången och demoraliseringen efter storstrejken, och visade hur den gick hand i hand med en tilltagande byråkratisering.

Men allt mer kom diskussionen att gälla högerns utmaningar mot partiets och internationalens principer. Frågan gäller om vi ska vara ett massparti eller ett borgerligt reformparti, hävdade man.

Programdiskussionerna kom att koncentrera sig på två konkreta frågor: Militärfrågan och klassamarbete. Ett stöd till militärmakten var ett villkor för att regeringssamarbete med liberalerna skulle kunna bli aktuellt.

Vänstern inom socialdemokratin var ingen liten isolerad opposition. Den hade stöd även av en mycket stor del av partiets medlemmar. Trots byråkratiseringen och kongressens sammansättning kunde vänstern i vissa frågor mobilisera en majoritet. Detta gällde t ex den viktiga militärfrågan. I andra frågor räddades partihögern enbart av partistyrelsens röster. Här är del viktigt att notera au vänstern på 1914 års kongress fick igenom ett förslag som fråntog styrelsen denna favör (vilket inte hindrade högern från att fortsätta att utnyttja rösträtten under resten av kongressen också, och på så sätt bl a utestänga vänstern från viktiga poster inom ledningen). (43)

Det finns ingen anledning att idealisera den socialdemokratiska vänstern. Dess svagheter skulle snart komma att avslöja sig. De flesta i ledningen saknade djupare marxistisk skolning. Där fanns ingen Lenin eller Trotskij. Den delade många oklarheter med övriga delar av Andra Internationalens centrister och vänster. Den marxistiska skolningen var framförallt i Kautskys anda med dess förtjänster och brister. I vissa militärfrågor tenderade man att inta en ultravänsterinställning.
Detta ändrar inte på vårt omdöme att vänstern i allt väsentligt var en marxistiskt förankrad klasskampsströmning, som stod på rätt sida skiljelinjen i den internationella arbetarrörelsen. Den förmådde också bryta inte bara med socialchauvinisterna, utan också med Kautskys centrism under första världskriget och la ställning för Zimmervaldvänstern och den kommande Tredje Internationalen.

Vänstern stöts ut

1914 års partikongress visade att del var omöjligt för högern att kväsa eller isolera vänstern. Den stod starkare än någonsin i partiet.

Samtidigt var vänstern inte tillräckligt stark för att bryta högerns makt och ta över partiapparaten.
Vi har tidigare konstaterat hur nedgången och demoraliseringen efter storstrejken möjliggjorde för byråkratin inom parti och fackföreningsrörelse att på er avgörande sätt konsolidera sina ställningar.
Strävan till att normalisera en klassamarbetsöverkommelse som kunde garantera byråkratins särintressen och ställning; det bestående samhället blev allt mer akut.

Det kom att aktualiseras ytterligare genom imperialismens genombrott, bekräftat av del första imperialistiska omfördelningskriget. Detta kom att obönhörligt ställa arbetarrörelsen inför valet att stödja den borgerliga staten och dess militärrustningar eller att öppet la upp kampen mot del. Högern hade länge bäddat för sitt ställningstagande. 1914 verkade man aktivt för ett stöd åt »borgarfreden» och och därmed åt regeringen Hungerskjölds rustningspolitik.

Men vänstern måste krossas eller kastas ut ur partiet.

I skydd av de extraordinära omständigheter som kom att råda under första världskrigets första år gick man på ett avgörande sätt till attack mot partidemokratin, för att på så sätt driva ut vänstern.

1915 lade man munkavle på vänsterns representanter i riksdagen genom den beryktade munkorgslagen, som förbjöd riksdagsmän att agera mot beslut fattade av riksdagsgruppens majoritet. Denna, i och för sig principiellt förståeliga linje, ska ses mot bakgrund av att högern ville förbjuda vänstern att argumentera för partiprogrammet när högern i riksdagen drev en linje som öppet bröt mot detta. Det var framförallt partihögerns öppna stöd till borgfredens rustningspolitik som man ville genomföra utan besvärande opposition. Den tidigare hätska kritiken mot vänstern utvecklades till en formidabel hetskampanj i partipressen när ungdomsförbundet tog initiativ till en omfattande agitation mot kriget och den överhängande risken att Sverige skulle dras in i världskriget. Detta arbete, som utmynnade i den berömda arbetarfredskongressen i Stockholm 1916, var också indirekt en kritik mot partiledningens passivitet i frågan. Nu reste högern för första gången öppet det hot om uteslutning som man underbyggt så länge.

Till partikongressen 1917 kände man sig moget att gå till avgörande. Genom en intensiv aktivitet i samband med delegatsvalen, där man utnyttjat alla sina knep och de fördelar man förfogade över genom kontrollen av apparaten. lyckades man få en kraftig majoritet på kongressen, trots att vänstern mot alla odds hade oförändrad styrka bland partimedlemmarna. Vänstern kunde stötas ut. Det existerade två arbetarpartier i Sverige.

Till slut

»Del är helt fel att säga att socialdemokratin ‘förråder’ sill eget program», avslutar KÅA sin broschyr. »Tvärt om ligger en del av socialdemokratins styrka i att rörelsen har en reformistisk kontinuitet, att den inte vuxit fram under konvulsioner utan i ett relativt lugn.»

Del är riktigt att opportunisterna inom arbetarrörelsen alltid haft som syfte att etablera permanenta klassamarbetsformer med skikt inom bourgeoisin. Men denna strävan har fått utföras i strid med arbetarklassens intressen och behov.

Vårt syfte med denna artikel här varit att arbetarklassen i sin kamp för sina intressen obönhörligt ställt den i motsättning till det kapitalistiska samhället och dess företrädare.

Fackföreningarnas uppkomst var ett uttryck för en spontan medvetenhet om nödvändigheten att organisera sig på klassgrund mot arbetsköparen för att kunna tillvarata sina gemensamma intressen.

Bildandet av SAP var ett uttryck för en medvetet brott från klassens sida med liberalerna och liberalismen. Del innebar att den svenska arbetarklassen log upp kampen för Andra Internationalens marxistiska klasskampsprogram i Sverige.

Reformismens framväxt inom arbetarrörelsen var ett uttryck för ett borgerligt inflytande inom klassen. Del förmedlades av en småborgerlig intelligentia, och dess innehåll var klassfiendens ideologi.

Reformismens bas var inte den kämpande arbetarklassen den bekämpade i handling denna inriktning. Reformismen bars upp av fr a den hastigt växande arbetarbyråkratin.

Den svenska arbetarklassen har ett ärofullt förflutet. Det är på denna historia, full av dramatiska konvulsioner, vi måste bygga vidare!

Håkan Blomqvist och Kjell Östberg

Fotnoter
1. Fjärde Internationalen 3/77 s. 23 ff
2. Kenth-Åke Andersson (KÅA) : Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom. Röda Häften 25, 1974, s. 23
3. Gynnå/Mannheimer: En studie i den svenska arbetarklassens uppkomst
4. Gårdlund i Ekonomisk Tidskrift 1941 s. 309 ff
5. Lindgrens. 47 ff
6. KÅA s. 23
7. Anfört arbete s. 26 f
8. Bl a Överståthållarämbetets berättelse, BISOS, Sthlm 1890, Berättelse. Strejkrörelsen bland Stockholms träarbetare under sommaren och hösten 1881, Sthlm 1882, Dagens Nyheter juni 1881, Post- och inrikes tidningar juni 1881, Tidningen Arbetaren 1881, Lindgren: Det socialdemokratiska partiets uppkomst i Sverige, Sthlm 1927 s. 139 ff
9. Lindblom: Den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst och tidigare historia 1872-1900, s. 27 ff
10. Protokoll Stockholms träarbetarförening 5/9 1880. Arbetarrörelsens arkiv
11. Marx&Engels i urval, red B Gustavsson, Halmstad 1965 s. 25
12. Uppgifterna i detta avsnitt bygger på Träarbetarföreningens protokoll för åren 1880-83.
13. Lindgrens. 139ff
14. »Berättelse» och BiSOS. Se not 8
15. Lindbloms.
16. BiSOS s. 28
17. KÅA s. 23
18. Lindbloms. 12, 150
19. Marx&Engels i urval s.
20. a.a. s.
21. KÅA s. 26
22. T ex mötet 12/11 -82, 26/11 -82
23. Lindgren s. 142, 145, ff, 191
24. a.a.s. 162 ff
25. a.a. 152 266 ff
26. a.a. 152ff
27. Träarbetarföreningen 13/5 -83, 12/8 -83, 9/9 -83 29. Träarbetarföreningen maj och juni 1886.
29. Träarbetarföreningen 18/6 -89, 23/2, 23/3 1890
30. Socialdemokraten 8/2 1938
31. KÅAs. 29
32. Gynnå/Mannheimer
33. Se t ex Bäckström : Arbetarrörelsen i Sverige 2, Sthlm 1971 s. 22 ff
34. a.a.s. 94 ff
35. Edenman: Socialdemokratiska riksdagsgruppen 1903-1920, Uppsala 1946 Bäckström s. 143 ff
36. Protokoll från SAP: s kongresser 1900-1914
37. Bäckströms. 59 f
38. Protokoll från S A P:s kongresser 1908, 1911, 1914
39. Set ex Palmstierna: Ett brytningsskede, Sthlm 1951, s. 71 ff
40. Schiller: Storstrejken 1909
41. Persson: Syndikalismen i Sverige 1903-1922, Kungälv 1975
42. Bäckström: s. 119ff
43. Protokoll från SA P:s kongresser 1908-14
44. Bäckström: s. 220 ff
Z Höglund: Är enighet möjlig inom den svenska socialdemokratin 1916 Ivar Vennerström : Vad vill den socialdemokratiska vänstern
45. KÅA s. 36

Från Fjärde Internationalen 1/1978

Socialdemokratins internationella rötter

Här fortsätter vi den debatt om reformismen, SAP och Kent-Åke Anderssons tidigare analyser av socialdemokratin som vi inledde i nr 2/77. Diskussionen anknyter också till vår tidigare debatt om Meidnerfonderna.

Socialdemokratins internationella rötter
Håkan Blomqvist och Kjell Östberg

I Fjärde Internationalen nr 3-4/76 inleddes en debatt om Meidnerfonderna av Tom Hansson och Per Reichard, då medlemmar av Socialistiska studiegruppen i Stockholm. TH/PR menar att förslaget om löntagarfonderna »inte bara måste stödjas utan aktivt föras fram som en av våra huvudparoller». Med denna ståndpunkt vill man slå ett slag för en »ny form av taktiskt tänkande» där »trotskismen avlägsnar sin ideologiska barlast».

Deras inlägg är viktigt att bemöta då det från KAF:s teoretiska tidskrifts spalter angriper några av de mest fundamentala delarna av det marxistiska programmet.

För att motivera sitt nya taktiska tänkande» tvingas TH/PR avfärda gammalmodigheter som att arbetarklassen är den enda konsekvent revolutionära klassen och att socialismen endast kan genomföras som en medveten handling av de arbetande massornas överväldigande majoritet. I själva verket kan arbetarklassen aldrig bli medvetet revolutionär, försäkrar man oss. Varför har denna annars »aldrig gjort revolution i de länder där den varit stor, koncentrerad och välorganiserad»?

– Den II:a Internationalens svek inför världskrigets utbrott 1914.
– Scheidemanns och Noskes handlande under den tyska revolutionen 1918.
– stalinisternas vägran att verka för arbetarrörelsens enhet i Tyskland mot Hitlers maktövertagande.
– folkfronternas klassamarbetspolitik och avmobilisering av arbetarna i Spanien och Frankrike på 30-talet.
– Allendes försök i Chile att blidka militären genom att hålla tillbaka arbetarna.
– Soarés strävan att få den portugisiska arbetarklassen att betala den ekonomiska krisen. osv osv

Dessa exempel har egentligen ingenting att göra med »ledarskapets förräderi» förklarar TH/PR. l själva verket är denna »gamla devis» tillämplig i omvänd bemärkelse. »Det är arbetarklassen som förrått sig själv! » Ty »ledarnas reformism… är ett resultat av arbetarmassans». Även om arbetarklassen inte kan bli revolutionär kan den nämligen bli reformistisk. Ja, det blir den spontant – på grund av sin »position som kapitalets motpol».

Som stöd för dessa nyerövringar på den marxistiska teorins område anför TH/PR »Exemplet Sverige – den svenska socialdemokratins uppkomst». Denna kortfattade förvanskning av den svenska arbetarrörelsens historia hade kanske kunnat lämnas åt sitt öde om det inte vore för en sak: Vårt förbund är medansvarigt till utvecklandet av de teser som TH/PR driver. Att de stödjer sig på den historieskrivning som presenterades i Kent-Åke Anderssons »Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom» (Röda Häften 25 1974) är inte svårt att se. Detta verk återfinns också i TH/PR:s källhänvisningar.

Det var hösten 1973 som tidskriften Fjärde Internationalen (nr 4/73) publicerade Kent-Åke Anderssons första mer genomarbetade bidrag till debatten om socialdemokratin: »Den röda rosetten -om den internationella socialdemokratins historia». Här utvecklades den historiesyn på arbetarrörelsens framväxt från vilken TH/PR hämtat inspiration: Socialdemokratin i Sverige som internationellt hade aldrig varit revolutionär. Den hade aldrig urartat utan från början varit reformistisk. Dess ideologi var bara det politiska uttrycket för de arbetandes spontana fackliga medvetande. Bildandet av de socialdemokratiska arbetarpartierna i Europa under slutet av 1800-talet utgjorde inget avgörande steg i formeringen av arbetarna som självständig politisk klass i samhället. Det var inte något resultat av att det revolutionärt socialistiska programmet tillfördes de arbetandes dagliga strävanden att förbättra sina villkor. Tvärtom! Den socialdemokratiska ideologin »uppstår spontant i det kapitalistiska samhället. Det är en process av samma enkla natur som fackföreningsrörelsens uppkomst», skrev KÅA i den Röda Rosetten. Här tyckte han sig också se förklaringen till styrkan hos de reformistiska arbetarpartierna, både de socialdemokratiska och de stalinistiska. Precis som arbetarklassen spontant bildar fackföreningar, sluter de spontant upp bakom reformistiska partier.

Med den skrift som TH/PR stödjer sig på, »Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom» vilken publicerades följande år, försökte KÅA ytterligare vidareutveckla denna historiesyn. Med hjälp av den svenska arbetarrörelsens historia försökte han nu bevisa sina teser.
Men leder inte denna uppfattning till att det socialdemokratiska ledarskapet över arbetarklassen betraktas som ett nödvändigt stadium i klasskampen; ett stadium som varar så länge kampen är en ekonomisk kamp? En sådan uppfattning skulle reducera de revolutionära socialisternas uppgifter idag till rent propagandistiska , medan den dagliga kampen skulle överlämnas till reformister och opportunister. Socialdemokratins dominans över arbetarklassen skulle kunna brytas först när arbetarklassen börjar ställa frågan om statsmakten.

Farhågor av den här typen uttalades redan tidigt. Enligt vår uppfattning har de visat sig vara berättigade. Vårt eget förbund leddes fel i exempelvis fackföreningsfrågan. TH/PR leddes till kapitulation inför socialdemokratin. Att bemöta och ta strid mot den historieuppfattning som utvecklades i första hand av Kent-Åke Andersson och som uppfattats som RMF/KAF:s officiella ståndpunkter är därför inte någon uppgift av »rent historiskt» eller akademiskt intresse. Kent-Åkes tragiska bortgång får inte hindra oss från att ta den debatt som måste föras om vårt förbund ska komma till ökad politisk klarhet.

Vårt inlägg är uppdelat i två avsnitt. I det första bemöter vi KÅA:s teorier kring den internationella socialdemokratins framväxt, som den uttrycks i artikeln »Den Röda rosetten». Det andra avsnittet, som publiceras i ett kommande nummer av Fl, innehåller en genomgång av TH/PR:s och KÅA:s historieskrivning vad gäller den svenska arbetarrörelsens utveckling. Vi hoppas att materialet på ett bra sätt ska kunna användas i förbundets diskussioner inför den 6:e kongressen.

Kent Åkes utgångspunkt

Det var alltså i artikeln »Den röda rosetten» i Fjärde Internationalen nr 4 1973 som Kent Åke först publicerade sina teorier om den internationella socialdemokratins historia. Hans tes var att socialdemokratin »aldrig varit en revolutionär rörelse. Den har inte ‘blivit reformistisk’. Den har alltid varit en reformistisk strömning inom arbetarklassen med en specifik målsättning.» (l) Denna strömning har, enligt KÅA, en kontinuitet från 1840-talet fram till våra dagar. Under dessa 130 år har »socialdemokratin förändrats föga». Dess karaktäristik, dess särdrag, är att den »alltid förespråkat klassamarbete», under hela denna period. Från 1850 ända fram till första världskriget 1914 befann sig denna socialdemokrati, enligt KÅA, i ledningen för arbetarrörelsen.

Med denna historiesyn blir det mesta i arbetarrörelsens och marxismens utveckling helt obegripligt. Vad betydde Marx’ och Engels’ strider mot de småborgerliga socialisterna på 1840-talet? Vad betydde kampen för självständiga arbetarpartier och uppbygget av den l :a och den 2:a Internationalen? Hur kunde Marx och Engels bygga upp två internationaler under ett reformistiskt och klassamarbetande ledarskap? (Förklaringen kan knappast vara så enkel som KÅA hävdar att »styrkeförhållandena hela tiden vartill reformisternas förmån, eftersom man skaffade sig en marxistisk fraseologi som dolde den verkliga politiken» (2) Att arbetarrörelsens ledare under nära ett halvt sekel dolde sina verkliga kontrarevolutionära syften bakom en marxistisk mask låter hämtat ur en sämre deckare eller ett förhörsprotokoll från Moskva -36.) Vad betydde vidare uppkomsten av revisionismen inom den tyska socialdemokratin i slutet av 1890-talet? Varför utbröt striderna mellan revolutionärer och reformister inom 2:a Internationalen först kring sekelskiftet?

KÅA:s svar på dessa frågor är antingen överslätande eller felaktiga. Och behagligt nog har han hittat en metod som gör det möjligt att slippa svara. Socialdemokratins kontinuitet från Louis Blanc till Olof Palme, behöver inte beläggas genom efterforskningar i arbetarrörelsens programmatiska och politiska uttalanden och dokument. Detta vore att ge ett »pseudosvar»! Ty »i själva verket har socialdemokratin ingen idéhistoria i egentlig mening. Dess ideologi uppslår spontant i det kapitalistiska samhället. Det är en process av samma enkla natur som fackföreningsrörelsens uppkomst. Fackföreningarnas utbredning i alla kapitalistiska länder beror inte på att den och den hantverkaren eller skräddaren råkade läsa den och den broschyren; den beror på att arbetarklassen spontant upplever behovet att sammansluta sig och kämpa för högre löner. På fackföreningarnas grund skapas en spontan trade-unionistisk, en facklig ideologi inom arbetarklassen. På exakt samma grund skapas också spontant en politisk ideologi. Denna politiska ideologi är socialdemokratin». (3)

Det som skulle bevisas, att socialdemokratin aldrig varit revolutionär, utan under ca 130 år utgjort en reformistisk strömning i ledningen för arbetarrörelsen, behöver alltså inte bevisas – arbetarklassen är spontant socialdemokratisk! Vi ska ta itu med denna tes längre fram men för ögonblicket inte låta den hindra oss från att göra en genomgång av socialdemokratins historia.

Arbetarklassens framväxt och organisering.

För att bemöta KÅA:s teser är det nödvändigt att gå tillbaka i tiden, inte bara till vårt eget förbunds barndom i början av 1970-talet. Nej, vi måste blicka tillbaka nära 200 år, ända till 1700-talets sista hälft.

De arbetandes strävan att sluta sig samman i egna organisationer för att värna om sina intressen är nästan lika gammal som kapitalismen själv. I England där industrialismen först utvecklades, började det unga fabriksproletariatet försöka upprätta egna fackliga organisationer redan mot slutet av 1700-talet. Varken medeltidens hantverksskrån, som innefattade såväl mästaren (arbetsgivaren) som gesällen och lärlingarna (de anställda) eller de s k gesällgillena kunde vara något alternativ för den nya framväxande klassen. Spinnmaskinernas och flamugnarnas proletärer, uppryckta från jordbruk och hemarbete tvingades in i fabrikens 16-18 timmars arbetsdag hade upphört att vara självständiga producenter. De hade inga produkter att sälja, bara sina händers arbete.

Ibland försökte denna första generation av industriarbetare återvinna sin från medeltiden förlorade fria ställning genom att förstöra de produktionsmedel som gör dem till slavar. Under de s k Ludditupproren i England mellan 1812 till 1815 drog beväpnade grupper av arbetare omkring på landsbygden och slog sönder maskiner och brände ned fabrikshus.

Kapitalismens obönhörliga utveckling visade emellertid för arbetarna det hopplösa i dessa försök att återvinna det förgångna. Arbetarnas enda styrka skulle visa sig ligga i deras antal och sammanhållning. Därför strävade de härskande klasserna efter att förhindra denna sammanhållning.

I England förbjöds redan 1799 bildandet av fackföreningar. Den framväxande arbetarklassen förhindrades med våld från att sluta sig samman. Den saknade varje form av politiska rättigheter liksom givetvis politisk representation. Det var endast i tillfälliga hemliga sällskap och klubbar samt i de stundtals uppflammande massupploppen som det gemensamma klassintresset kunde manifesteras.

Den gränslösa nöd och det armod som de nya proletärerna kastades ned i under den industriella revolutionen kritiserades emellertid stundtals av politiska representanter för de gamla härskarklasserna. Dessa trängdes alltmer undan från makten av den uppåtstigande bourgeoisin och försökte värna om sin vacklande ställning genom att visa på det elände som den kapitalistiska utvecklingen förde med sig. Flera av de s k fabrikslagarna mot bl a barnarbete, som antogs av det engelska parlamentet under 1800-talets första hälft, genomdrevs med stöd av den jordägande lågadelns representanter. Den engelska jordägaradeln hade fortfarande en stark ställning i parlamentet trots att dess ekonomiska makt alltmer berövats den. Denna gamla förtryckande feodala aristokrati gisslade nu den framväxande kapitalismen för det armod industrialiseringen skapade i fabriksstädernas ghetton. Det var litterära representanter för dessa kretsar som kom att utveckla vad Marx kallade den feodala socialismen, »halft klagosång, halft återfall i det förgångna, halft hotelse för framtiden». De försökte få arbetarnas stöd för sitt motstånd mot den kapitalistiska utvecklingen som skulle utplåna dem.

Men även inom den nya bourgeoisin framträdde män som oroades över proletariatets gränslösa armod och över de klassklyftor som obönhörligt växte till avgrunder. En del fabriksägare, som Richard Arkwright och Robert Owen försökte skapa mönsterfabriker och drömde om mönstersamhällen utan en plågad och förtryckt arbetarklass. De utopiska socialisterna funderade ut sina ideala samhällssystem när striderna mellan proletariatet och bourgeoisin ännu var outvecklade och ännu inte tagit formen av oförsonlig kamp mellan två klasser. De trodde att klasskampen kunde ersättas med vädjanden till de härskandes samveten.

Efter revolutionsåret 1830 började alltfler talesmän för »socialism» av olika former dyka upp bland de härskande klassernas litteratörer och intellektuella. Ett gemensamt drag hos de olika »skolorna» var dock arbetarklassens frånvaro. De såg hos proletariatet »ingen historiskt befogad självverksamhet, ingen för detsamma säregen politisk rörelse», för att citera Marx. De uppfattade sin mission som att hjälpa och rädda de nödlidande arbetarna ur deras elände.

Röda rosettens »ur-socialdemokrati»

Det var bland dessa strömningar som KÅA trodde sig ha funnit »själva roten till det socialdemokratiska trädet». Bland alla de pamfletter och skrifter som i en strid ström publicerades av de olika radikala sällskapen och grupperna rönte en större uppmärksamhet än de flesta andra. Det var den år 1840 utgivna Organisation du travail – Arbetets organisering, författad av Louis Blanc.

När KÅA läste Louis Blancs broschyr fick han ofta, skriver han i den Röda rosetten, anledning att slå sig för pannan »Detta är ju Branting upp i dagen! Precis vad Palme säger! Men är det inte Sträng!» Här fann KÅA sitt bevis för att socialdemokratin alltid varit lika reformistisk och klassamarbetande som den är idag. Och det är sant att Louis Blancs ståndpunkter var lika småborgerliga som dagens socialdemokratiska ledares. Men KÅA:s jämförelse har en hake. Louis Blanc var inte socialdemokrat!

För att bevisa sin tes om den socialdemokratiska kontinuiteten från Louis Blancs politiska rörelse fram till dagens socialdemokratiska partier i Europa tvingas KÅA »uppfinna» ett socialdemokratiskt parti i Paris på 1840-talet.

Efter att ha beskrivit innehållet i de idéer som Louis Blanc förespråkade skriver KÅA:
Med hjälp av sina anhängare kunde nu Louis Blanc starta en politisk verksamhet inom arbetarklassen och småbourgeoisin. Han startade tidningen La Reforme (1834) och bildade det s k socialdemokratiska partiet – han kallade det så för att markera att han ville nå socialismen med ‘demokratiska medel’; han använde just uttrycket ‘socialism’ för att markera att han tog avstånd från de kommunistiska sällskapen» (4).

Men faktum är att det »socialdemokratiska partiet», vilket Louis Blanc representerade inte hade någonting gemensamt med de socialdemokratiska partier som bildades under 1870-talet, och som levt kvar till idag. Eller som Engels skrev: detta parti var »himmelsvitt skilt från nutidens tyska socialdemokrati» (5).

I själva verket var inte Blancs socialistiskt-demokratiska parti ett parti i dagens, eller ens 1870-talets bemärkelse. Än mindre var det bildat av Louis Blanc. (Inte heller var tidningen La Reforme startad 1834 av Louis Blanc för att sprida dennes idéer, vilket KÅA påstår. La Reforme sattes upp av Ledru-Rollin i mitten av 1840–talet för att fungera som språkrör för de demokratiska republikanerna.)

Det utgjorde en del av det republikanska partiet i den franska julimonarkins parlament. Det republikanska partiet, som efter februarirevolutionen 1848 skulle bilda stommen i den provisoriska regeringen, var ett borgerligt parti som innehöll olika politiska schatteringar. Dess ena flygel representerade den republikanska industribourgeoisin och* grupperade sig kring tidningen Le National. Dess andra flygel företrädde det republikanska småborgerskapet och hade som sitt språkrör tidningen La Reforme. Det var denna småborgerligt och demokratiska del av partiet, ledd av Ledru-Rollin och Folcon, som benämndes »socialistisk-demokratiska partiet». Och det var till denna del av det republikanska partiet som småborgerliga socialister av Louis Blancs snitt anslöt sig.

Det socialistiskt-demokratiska partiet skiljde sig på en fullständigt avgörande punkt från de socialdemokratiska partier som skulle komma att bildas 30-40 år senare; det var inget arbetarparti! Till skillnad från de framtida socialdemokratiska partierna som formerade arbetarklassen i självständiga, politiska partier, fristående från bourgeoisin utgjorde Louis Blancs parti småborgerskapets radikala flygel i bourgeoisins eget parti. (Detta vill inte KÅA inse, trots att de källor han själv hänvisar till ger klart besked på denna punkts. KÅA närmar sig tom ren citatförfalskning i sina försök att få 1840-talets socialist-demokrater att framstå som föregångare till de socialdemokratiska arbetarpartierna som bildades några decennier senare.) (6).

I sin glädje över att hos Louis Blanc ha funnit »en närmast ren form av den socialdemokratiska ideologin och praktiken» utnämnde KÅA Blanc till »socialdemokratins urfader».

Dagens socialdemokratiska ledares klassamarbetspolitik är förvisso småborgerlig, i lika hög grad som Louis Blancs politik för 130 år sedan. I den meningen existerar givetvis ett släktskap mellan Blanc och Palme. Men klassamarbetets »anfäder» är äldre än Louis Blanc. Småborgerlig klassamarbetspolitik har funnits alltsedan kapitalismens uppkomst delade samhället i arbetarklass och borgarklass. Den avgörande likheten mellan Blanc och Palme är inte »nationalverkstäderna», eller synen på staten som »de fattigas bankir». Nej, det som i grunden förenar småborgerlig politik, vare sig de företräds av dagens socialdemokrater och stalinister eller av gårdagens utopiska socialister och radikala demokrater, utgörs av förnekandet av klassmotsättningarnas oförsonlighet.

Detta förnekande av de oöverbryggbara motsättningarna mellan klasser fick 1840-talets småborgerliga socialister att kämpa mot bildandet av självständiga arbetarpartier. KÅA:s »Exemplet Louis Blanc», visar i själva verket på motsatsen mot vad KÅA avsåg. Blanc var inte någon »ur-socialdemokrat» (han var inte ens någon ur-småborgarsocialist» – det hade funnits många före honom). För att de socialdemokratiska partierna överhuvudtaget skulle kunna bildas var det nödvändigt för arbetarna att bryta med de strömningar för vilka Blanc var en representant. Bildandet av de socialdemokratiska partierna under 1870-talet uttryckte således en brytning med den förmarxistiska socialismen som verkade inom bourgeoisins vänsterflygel, -inte en seger för dess dominans inom arbetarrörelsen.

Från utopi till vetenskap – kampen för politisk självständighet.

Det var först med Marx och Engels som socialismen förvandlades från utopi till vetenskap; vetenskapen om klasskampen, om kapitalismens utvecklingslagar och om proletariatets historiska uppgift. Till skillnad från de olika utopiska socialistiska och kommunistiska idéerna grundade sig den rörelse som Marx och Engels deltog i bildandet av 1847, Kommunisternas Förbund, på en vetenskaplig förståelse av den historiska utvecklingen.

»Kommunisternas teoretiska läror», skriver Marx i Kommunistiska manifestet från 1848, »vilar ingalunda på idéer och principer som uttänkts eller upptäckts av den ena eller andra världsförbättrare. De är blott allmänna uttryck för de faktiska förhållandena inom en pågående klasskamp, en inför våra ögon försiggående historisk rörelse».

Denna historiska rörelse utgjordes bl a av framväxten av arbetarklassen, dess uppkomst och formerande till självständig politisk klass i det kapitalistiska samhället – en rörelse som de olika småborgerliga socialistiska riktningarna inte kunde se.

Så här beskrivs denna utveckling i manifestet:
»Proletariatet genomgår olika utvecklingsstadier. Dess kamp mot bourgeoisin börjar samtidigt med dess existens.

I början kämpar de enskilda arbetarna, sedan arbetarna vid en fabrik, sedan ett helt facks arbetare på en plats mot den enskilde borgaren, som direkt utsuger dem. De riktar sina angrepp icke blott mot de borgerliga produktionsförhållandena, utan också mot själva produktionsinstrumenten, de förintar de främmande konkurrerande varorna, de slår sönder maskinerna, de sticker fabrikerna i brand, de söker återvinna den medeltida arbetarens förlorade ställning.

På detta stadium arbetarna en över hela landet spridd och genom konkurrensen splittrad massa…..

Men med industrins utveckling icke blott ökas proletariatet, det tränges också samman i större massor, dess kraft växer och det känner den mera. Intressena och levnadsläget inom proletariatet blir mer och mer likartade i det maskinerna mer och mer utplånar skillnaderna i arbetet, och lönen nästan överallt tryckes ned på samma låga nivå. Bourgeoisins växande inbördes konkurrens samt de därur framväxande handelskriserna gör arbetarnas lön allt osäkrare, maskinernas ständiga, allt snabbare utveckling och förbättring gör hela deras levnadsställning allt ovissare, och alltmer antar sammanstötningarna mellan den enskilde arbetaren och den enskilde fabrikanten karaktären av en sammanstötning mellan två klasser. Arbetarna börjar nu sammansluta sig mot bourgeoisin. De förenar sig för att hålla sin lön uppe. De bildar själva varaktiga sammanslutningar för att kunna proviantera för eventuella resningar. Här och där bry ter kampen ut i upplopp.

Stundom segrar arbetarna, men blott tillfälligt. Det egentliga resultatet av deras strider är icke den omedelbara framgången, utan den allt vidare omkring sig gripande föreningen av arbetare. Denna befrämjas av de växande kommunikationsmedlen, som skapas av storindustrin och som sätter arbetarna på olika orterna i förbindelse med varandra. Men det behövs blott denna förbindelse för att centralisera de många lönestriderna, som överallt har samma karaktär, till en hela landets omfattande klasskamp. Varje klasskamp är emellertid en politisk kamp…..

Denna proletariatets organisering till klass och därmed till politiskt parti spränges åter varje ögonblick genom konkurrensen bland arbetarna själva. Men den lever oupphörligt upp igen, starkare, fastare, mäktigare» (7).

I England hade denna arbetarklassens rörelse, fått ett storslaget uttryck under decenniet före 1848 års revolution. Från Luddit-upprorens raseri mot de moderna maskinerna, från de aristokratiska »arbetarvännernas» predikningar och de idealistiska fabriksreformatorerna som arbetarklassens ställföreträdare i politiken, hade arbetarklassen utvecklats till att bilda sin egen politiska rörelse: chartisterna.

Chartiströrelsen, med sitt huvudkrav på allmän och lika rösträtt, utgjordes av de arbetandes egen sammanslutning kring sina omedelbara politiska och ekonomiska krav. De härskande klassernas »socialister» och arbetarvänner stod vid sidan av denna proletariatets självständiga rörelse. De fruktade den och bekämpade den till hertigen av Wellington krossade rörelsen 1848.

Just denna utveckling, proletariatets brytning med bourgeoisin och dess självständiga politiska sammanslutning i ett eget parti, var det program som Marx och Engels formulerade för Kommunisternas Förbund någon månad före utbrottet av 1848 års revolution.

Revolutionsåren i Europa 1848/49 bekräftade Kommunistiska Förbundets program både på ett positivt och ett negativt sätt. Förhållandena mellan klasserna under denna period av kapitalismens tidiga barndom i Europa blottlades under de revolutionära händelsernas lopp. Och som Kommunistiska manifestet hade hävdat visade revolutionsförloppet att endast arbetarklassen var en »verkligt revolutionär klass». Det bekräftade att »proletariatet, det understa lagret i det nuvarande samhället, icke kan höja sig, icke resa sig, utan att hela överbyggnaden av de skikt, vilka bilder det officiella samhället, sprängs i luften.»

Men den revolutionära utvecklingen avslöjade också att arbetarklassen ännu var oförmögen att resa sig i hela sin längd och förbli stående. Proletariatets självständiga handlande manifesterades endast tillfälligt, speciellt under själva de revolutionära resningarna. Det mest storslagna och heroiska uttrycket för arbetarnas egen revolutionära rörelse utgjordes av parisarbetarnas resning i juni 1848. Under paroller som »Bourgeoisins störtande! Arbetarklassens diktatur! » höll parisbefolkningen stånd i fyra dagar mot den borgerliga demokratins trupper – samma borgerliga demokrati som förts till makten av arbetarna i februari.

Arbetarklassens organisering till självständig klass »och därmed politiskt parti» var en process som innan 1848 ännu bara nått sin början. Arbetarna hade därför med få undantag tvingats underordna sig och fungera som stödtrupp åt den borgerliga demokratin.

Lärdomarna av revolutionsåren drogs av Marx och Engels i en rundskrivelse till Kommunistiska Förbundet i mars 1850, där man bekräftade och underströk nödvändigheten av arbetarklassens själv ständiga politiska organisering och uppträdande och dess brytande av föreningen med det demokratiska partiet. »I stället för att på nytt sjunka ned till att tjäna den borgerliga demokratin som hejande klack, måste arbetarna, fr a det Kommunistiska Förbundet, verka för att vid sidan av de officiella demokraterna skapas en självständig, hemlig och offentlig organisation av arbetarpartiet… i vilka proletariatets ställning och intressen skall diskuteras, oberoende av borgerliga inflytanden (8)».

Arbetet på att skapa denna förening omöjliggjordes emellertid under de närmaste åren efter revolutionen. Slakten på Paris’ arbetare efter juni-resningen, upprättandet av Napoleon Bonapartes diktatur 1851 och reaktionens frammarsch över Europa understödd av den kapitalistiska högkonjunkturen kunde på nytt trycka ned och demoralisera massorna. Kommunistiska Förbundet upplöstes 1852 och endast spridda hemliga sällskap kunde föra vidare det kommunistiska programmet. Marx och Engels koncentrerade sig under de kommande mörka åren på sitt vetenskapliga arbete som skulle resultera i Kapitalet 1867.

Arbetarklassens återuppvaknande stimulerades emellertid av en serie händelser under 1850-talets senare del. Viktigaste var den den ekonomiska krisen 1857, det italienska befrielsekriget 1859 och utbrottet av det nordamerikanska inbördeskriget 1860. Dessa historiska händelser fick omfattande konsekvenser i Europas mest industrialiserade länder, England och Frankrike. Napoleon III:s diktatur i Frankrike försvagades. Den tvingades göra ekonomiska och demokratiska eftergifter åt den, efter 1848 hårt nedtryckta franska arbetarklassen, som nu vann ökad rösträtt och möjligheter att organisera sig i fackföreningar.

Nordamerikanska inbördeskriget, med embargo mot bomullsexporten till England, skapade en kris inom den engelska textilindustrin med försämrade villkor för textilarbetarna som följd. En ny våg av facklig organisering växte inom den engelska arbetarklassen. Dess paroller var inte bara ekonomiska utan innefattade även krav på utsträckning av rösträtten, stopp för engelsk intervention till förman för sydstaterna i det nordamerikanska inbördeskriget samt stöd till de italienska nationalisterna.
Arbetarnas passivitet under reaktionens år började förbytas i växande klasskampsrörelse med strejker och demonstrationer. »Revolutionens era har på nytt öppnats i Europa», skrev Marx till Engels i februari 1863. Följande år, den 28 september 1864, samlades representanter för Englands och Frankrikes arbetare i S:t Martins hall i London. Där skulle grunden komma att läggas till den första internationella sammanslutningen av arbetarklassen i de industrialiserade länderna: Internationella arbetarassociationen – den första internationalen.

En falsk historieskrivning

Historien om arbetarklassens första steg mot brytandet med bourgeoisin och sin formering till självständig klass i samhället – det är en historia som helt saknas i Kenth-Åke Anderssons framställning i den »Röda Rosetten». Detta grundläggande avsnitt för förståelsen av dagens arbetarrörelse och socialdemokratins utveckling höljs i stället i dunkel av historieskrivningen i »Röda Rosetten». Marx’ och Engels’ kamp mot den småborgerliga socialismen för proletariatets självständiga politiska organisering förvandlas till ett rent manövrerande.

KÅAs bild av »Marx-Engels’ syn på socialdemokratin» ser ut så här:
Kommunism och socialism representerade enligt KÅA, redan under 1840-talet två skilda politiska strömningar. Socialismen, eller socialdemokratin, var utopisk och reformistisk medan kommunismen var revolutionär och ville arbetarklassens maktövertagande.

Trots att Marx och Engels före 1848 hade avgränsat sig från socialismen, dvs reformismen, »närmade de sig den socialistiska rörelsen rent organisatoriskt». Under år 1848 års revolution befann sig ju bevisligen en stor del av det ar 1847 bildade Kommunistiska Förbundets medlemmar inom samma partier som »socialisterna». Vad berodde detta på? Jo, svarar KÅA, förklaringen låg i de förväntningar som Marx och Engels hade på den kommande revolutionen. För dem var revolutionen i första hand en borgerlig revolution, där arbetarklassen skulle göra gemensam sak med bourgeoisin mot feodalismen. Och så länge Marx och Engels »trodde på en självständig borgerlig revolution var de beredda till samverkan med socialdemokratin».

Denna vilja till samverkan med socialdemokratin fick emellertid, enligt KÅA, ett tillfälligt avbrott. Arbetarnas nederlag i 1848 års revolution visade för Marx och Engels att man hyst »alltför höga förhoppningar om bourgeoisin». Lärdomen av detta var att arbetarklassen måste ställa sig helt självständig mot bourgeoisin. Det räckte därför inte längre, skriver KÅA, att ta avstånd från socialdemokratins program. Även »organisatoriskt, taktiskt och strategiskt» måste man bryta.

Brytningen blev emellertid kortvarig. Den revolution som Marx och Engels väntade på uteblev och istället påbörjade kapitalismen en väldig expansionsperiod. Kommunistiska Förbundet föll sönder. »Hur skulle man undvika att kommunismen isolerades från arbetarklassen under denna uppåtgående period». Marx-Engels gav aldrig något svar grundat i en teoretisk analys på den frågan skriver KÅA. Lösningen blev istället »rent pragmatisk». Man gick på nytt samman med socialdemokraterna! Styrkeförhållandena vid detta samgående var helt till reformisternas förmån – något som uttrycktes i att de flesta partierna antog beteckningen »socialdemokratiska». Först efter sekelskiftet växte de revolutionära krafterna på nytt i styrka och en självständig kommunistisk rörelse kunde åter organiseras.

Som vi visade i vår beskrivning av arbetarrörelsens framväxt är detta att ställa historien helt på huvudet:

1. Frågan om Marx’ och Engels’ politiska arbete under 1840-talet kan överhuvudtaget inte diskuteras i termer av deras »syn på socialdemokratin». Det låter ungefär som när vi idag i KAF diskuterar hur vi skall förhålla oss till socialdemokraterna i valet eller l: a maj. Men socialdemokratin, i bemärkelsen en reformistiskt ledd arbetarrörelse existerar inte under denna tid. En självständigt organiserad arbetarrörelse hade ju ännu inte vuxit fram. Marx och Engels hade inte någon »taktik» gentemot något som inte existerade. Däremot utvecklade man ett klart förhållningssätt till den republikanska bourgeoisins och småbourgeoisins politiska representanter. Men inte enligt de linjer som KÅA beskriver.

2. Påståendet att Marx och Engels »rent organisatoriskt» närmade sig och gick samman med Louis Blanc och andra småborgerliga socialister inför 1848 års revolution är bakvänt. »Rent organisatoriskt» hade man ju ännu inte lämnat det demokratiska småborgerskapets parti. Det är sant som KÅA skriver att Marx-Engels »i verk efter verk» angrep olika utopiska och småborgerliga socialistiska skolor. Men den vetenskapliga socialismen var inte en lära som föll ner från himlen i fulländad form i början på 1840-talet. Den utvecklades ju av Marx och Engels under denna period i debatter och kamp just inom den radikala demokratins vänsterflygel där också de olika varianterna av utopisk socialism och kommunism verkade. Att som KÅA hävda att socialismen respektive kommunismen i början av 1840-talet representerade samma principiella skillnader som uttrycktes i splittringen mellan socialdemokrater och kommunister 1917, är helt felaktigt. De olika socialistiska och kommunistiska skolorna före Marx och Engels hade, oavsett deras olika beteckningar och retorik, ett gemensamt: de förstod inte arbetarklassens historiska roll och nödvändigheten av dess formerande till självständig politisk kraft i ett eget parti.

Det var först med Marx’ och Engels’ utvecklande av den vetenskapliga socialismen som denna insikt vanns av allt fler och man kunde bryta med bourgeoisin. Bildandet av Kommunistiska Förbundet 1847 innebar att ett viktigt steg togs för att avlägsna sig både politiskt och organisatoriskt från det radikala småborgerskapet. Inför 1848 års revolution var denna organisatoriska brytning ännu ej genomförd, men väl den politiska.

3. Marx’ och Engels’ revolutionsteori genomgick ingen avgörande förändring efter 1848. KÅA:s framställning ger intrycket att Marx och Engels före revolutionen hyste en sådan tilltro till bourgeoisins förmåga att leda kampen mot feodalismen att man medvetet organiserade arbetarklassen som bourgeoisins stödtrupp och gick samman med den republikanska bourgeoisins parti. Detta är oriktigt.

Visserligen hade man före 1848 ännu ej nått fram till en brytning med bourgeoisins vänsterflygel, men man ställde sig klart uppgiften. I Kommunistiska manifestet som ju författades före revolutionens utbrott ställdes uppgiften att formera arbetarklassen självständigt gentemot bourgeoisin,ja,detta var enligt manifestet ett av »kommunisternas närmaste mål»!
Nederlaget för arbetarklassen i 1848 års revolution och de borgerliga demokraternas förräderi blev för Marx och Engels en avgörande bekräftelse på denna uppgifts nödvändighet. Det var för att mer beslutsamt än tidigare genomföra den, man nu gick till verket.

Vi har redan tidigare beskrivit sönderfallet för Kommunistiska Förbundet och tillbakagången i klasskampen fram till bör|an av 1860-talet. Med klasskampens skärpning kunde organisationsarbetet då återupptas och kampen för att samla proletariatet i ett eget parti på nytt få ett konkret resultat i bildandet av l :a Internationalen 1864.

Internationella Arbetarassociationen – den första Internationalen

Det är inte förvånande att KÅAs behandling av den första internationalen blir minst sagt översiktlig – 13 rader av 13 sidor. Orsaken är att denna international inte alls passar in i KÅA:s teser om samgående mellan socialdemokrater och kommunister och reformismens dominans över arbetarrörelsen ända från 1850.

Bildandet av 1:a Internationalen var ett resultat av decenniers kamp mot de småborgerliga socialister och radikala demokrater (de som KÅA vill kalla socialdemokrater) vilka vände sig mot sammanslutningen av arbetarklassen i ett självständigt parti och inte insåg betydelsen av proletariatets egen rörelse. Ett uttryck för detta var att den vetenskapliga socialismens grundläggande stånd punkter skrevs in i stadgarna: arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk. Kampen för denna befrielse innebär inte en kamp för skapandet av nya klassprivilegier utan avskaffandet av allt klassförtryck. Den grundläggande orsaken till den sociala misären och den politiska ofriheten är arbetarnas underkastelse under kapitalägarnas herravälde. Arbetarklassens ekonomiska befrielse är överallt det mål för vilket den politiska rörelsen endast är ett medel. Denna befrielse är endast möjlig att uppnå om arbetarna sammansluter sig över alla yrkes- och nationsgränser.

Det är svårt att förstå KÅA:s påstående om att socialdemokratiska klassamarbetsmän befann sig i ledningen för arbetarrörelsen under denna period, 1:a Internationalens program var knappt präglat av klassamarbete, inte heller dess verksamhet:

– Man spelade en ledande roll i rösträttskampen i England under mitten av 1860-talet och mobiliserade 10 000-tals arbetare i största demonstrationerna dittills sedan 1848.
– Man förde i de olika länderna intensiva kampanjer för kortare arbetsdag, mot nattarbete och mot exploateringen av barn och kvinnor i gruvarbetet och tungt fabriksarbete.
– Man drev på organiserandet av fackföreningar och skolade fackföreningsmedlemmarna i nödvändigheten av politisk kamp om makten i samhället.
– Man organiserade internationellt stöd för de strejker som svepte över Europa efter det ekonomiska krisåret 1866.
– Man gav sitt fulla stöd åt kampen mot slaveriet i nordamerika och verkade aktivt mot de egna europeiska regeringarnas strävan att ingripa i inbördeskriget på sydstaternas sida.

Det stoltaste beviset för 1:a Internationalen var inte dominerad av en reformistisk klassamarbetsledning. Den utgjorde en milstolpe i formerandet av arbetarklassen i sitt eget revolutionära politiska parti.

Detta innebär inte att hävda att denna första international var enhetligt samlad bakom den vetenskapliga socialismen. Det kunde den inte vara. Marx och Engels utvecklande av socialismens teori och program skedde under en lång period – i kamp mot men givetvis också under intryck av och tillsammans med andra strömningar och deras representanter.

Om sammanslutningen av arbetarna i ett eget parti hade krävt åratal av teoretisk och politisk strid mot olika schatteringar av utopisk och småborgerlig socialism, upphörde inte denna uppgift i och med internationalens bildande. Internationalens historia kunde, skrev Marx i ett brev till Bolte 23 november 1871, »sammanfattas i Generalförsamlingens ständiga kamp mot sekterna och amatörexperiment, vilka försökte hävda sig själva inom internationalen mot arbetarklassens verkliga rörelse». (10)

Proudhons småborgerliga socialism och Bakunins anarkism var de främsta av dessa strömningar.

Åren av reaktion efter Pariskommunens krossande tillsammans med de interna striderna i internationalen ledde till dess sönderfall. Formellt upplöstes 1:a Internationalen 1878.

Men internationalen lämnade världens arbetare ett viktigt arv. Den vetenskapliga socialismens teori och program hade utvecklats och klargjorts genom striderna med de rivaliserande riktningarna. Det organisationsarbete man gått i spetsen för hade också givit resultat, i form av bildandet av socialdemokratiska partier i flera länder. Det var på dessa arbetarpartier som den nya den 2:a Internationalen, skulle byggas tio år senare.

Massorganiseringens och skolningens international

KÅA:s uppfattning att bildandet av den 2:a Internationalen uttryckte ett »samgående» mellan kommunister och klassamarbetande socialdemokrater – där de sistnämnda dominerade – är helt främmande för den syn som tidigare företrätts av den trotskistiska rörelsen. I förordet till Fjärde Internationalens stadgar för 1970 skriver man i en historik: »l :a Internationalens fana och program höjdes åter av den 2:a Internationalen, grundad i Paris 1889, som stolt tog på sig uppgiften att föra vidare det verk som påbörjats 1864 och som under de kommande decennierna gav de breda arbetarmassorna i Europa en politisk socialistisk skolning och byggde upp starka partier i flera länder».

Den enda möjligheten att acceptera KÅA:s tes är att vägra se till det faktiska historiska skeendet och som i den »röda rosetten» hävda att en idéhistorisk genomgång vore att ge ett »pseudo-svar»! Helt följdriktigt visas det aldrig i KÅA:s artikel hur denna dominans för klassamarbetsmännen uttrycktes inom den 2:a Internationalen. Jo, två exempel ges: namnet »socialdemokratiska» på internationalens partier samt Gothaprogrammet. Namnfrågan kanske vi inte behöver ägna någon uppmärksamhet men återkommer till frågan om Gothaprogrammet längre fram.

Var det då Louis Blancs efterkommande som förenade sig med kommunisterna i den nya internationalen och där intog den ledande ställningen?

Redan själva bildandet av 2:a Internationalen vederlägger KÅA:s uppfattning. Året 1889 hölls två internationella kongresser i Paris vilka båda kallade sig socialistiska. Den ena var sammankallad av de tyska socialisterna och organiserad av de franska guesdeisterna. Den samlade den arbetarrörelse och de partier som börjat formeras av den 1:a Internationalen. Den andra kongressen arrangerades av brittiska fackföreningar och franska reformister eller Possibilister, som de också kallades.

Den första kongressen, »impossibilisternas» kongress, sammankallades på klasskampens och den vetenskapliga socialismens grund med målsättningen att organisera arbetarklassen fristående från bourgeoisin i ett eget politiskt parti för att gripa den politiska makten i samhället och genomföra socialismen. Denna kongress bildade den 2:a Internationalen.

Det var i den andra, possibilisternas, kongress, som KÅA hade kunnat finna Blancs arvtagare. Det var den som stod för klassamarbetet och kapitalismens reformering i stället för dess störtande. Det var i denna »international» KÅA:s socialdemokrater och klassamarbetsmän dominerade.

Den 2:a Internationalen var arvtagaren till Kommunistiska Förbundet och den 1:a Internationalens. Dess historiska roll var att den sammanslöt den i allt snabbare takt växande industriarbetarklassen i egna politiska masspartier i ledningen för fackföreningar kooperationer, hyresgästföreningar, bildnings- och idrottsorganisationer osv. Den skolade miljoner arbetare i nödvändigheten av klasskamp mot de härskande klasserna i stället för samverkan eller vädjanden, av internationalism och solidaritet mellan arbetare i olika länder och med folken i kolonierna, av oförsonligt motstånd mot imperialism och krig. Den medvetandegjorde en hel generation arbetare om sin historiska uppgift att avskaffa kapitalismen och genomföra socialismen. KÅA nämner ingenting om detta. Han försöker överhuvudtaget inte bevisa sin tes annat än med hjälp av ett exempel: Gothaprogrammet.

Exemplet Gotha

Det tyska socialdemokratiska partiet SPD var ett resultat av ett samgående mellan två partier i den tyska arbetarrörelsen. Vid en kongress i Gotha 1875 hade Ferdinand Lassalles Allemagne Deutsche Arbeiterverein gått samman med Bebel-Liebknechts marxistiska Sozialistische Arbeiterpartei Deutschlands. Det av kongressen antagna programmet var starkt präglat av Lassalles åskådning och kritiserades hårt av Marx i ett brev som dock inte publicerades förrän inför kongressen i Erfurt 16 år senare. Marx vände sig främst mot Lassalles »fria folkstat» som proletariatets närmaste mål i den sociala revolutionen. Under övergången mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället kunde staten »inte vara någonting annat än proletariatets revolutionära diktatur», skrev Marx.

Men det fanns flera djupgående oenigheter. Lassalles anhängare stödde Bismarcks politik mot de borgerliga partierna. Samtidigt intog man en sekteristisk hållning gentemot fackföreningarna och vägrade organisera upp dessa annat än kring sitt eget fullständiga program och ledarskap.

Detta samgående tar KÅA som intäkt för sin tes om reformisternas dominans i den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Men även här underlåter KÅA att göra en konkret historisk genomgång. Liksom marxisterna i l a Internationalen fick kämpa mot Proudhons och Bakunins ståndpunkter tog de tyska marxisterna strid mot Lassalles åskådning. Även här i Sverige avlägsnade sig ju den svenska arbetarrörelsen från Gothaprogrammet under inverkan av kritiken från bl a August Palm, Axel Danielsson och Atterdag Wermelin.

Vid SPDs kongress i Erfurt 1891 besegrades efter åratal av debatt de teorier som uttrycktes i Gothaprogrammet. Om Lassalles efterföljare hade varit dominerande vid de tyska partiernas samgående 1875 var den dominansen definitivt bruten 15 år senare och den enade tyska arbetarrörelsen under marxistisk ledning.

Nej, KÅA har varken kunnat eller ens försökt bevisa att 2:a Internationalen och dess socialdemokratiska partier under denna period var reformistiska. Hans uppfattning här får ändå nära nog katastrofala konsekvenser. Eftersom de socialdemokratiska partierna enligt KÅA aldrig varit revolutionära existerar inte något som »opportunismens framväxt i den 2 a Internationalen», i hans historieskrivning. Och det man inte ens har upptäckt kan man ännu mindre förklara.

2:a Internationalen och opportunismen

Även om den international som bildades 1889 stod i motsättning till de småborgerliga grupperingarna och det liberala inflytandet bland arbetarna inrymde de socialdemokratiska partiernas olika oförenliga strömningar. Vi har redan nämnt Lassalleanerna. Under 2:a Internationalens första år stod kampen i första rummet mot de idéer och metoder som representerades av anarkismen. Anarkisterna motsatte sig politisk kamp och arbetet i parlamentet. Man förespråkade terrorism och gjorde generalstrejken till en fetisch.

Vid Londonkongressen 1896 nedkämpades de anarkistiska och antiparlamentariska strömningarna och endast marxistiska politiska partier och fackföreningar med socialistiska målsättningar tilläts ansluta sig till internationalen.

Internationalens ödesfråga skulle emellertid komma att bli marxisternas kamp mot opportunisterna. Dessa, som under internationalens första år representerade enstaka minoriteter inom i första hand den tyska och den franska socialdemokratin, förstärkte sin ställning i takt med imperialismens tillväxt. En av den bayerska socialdemokratins ledare, Georg von Vollmar, deklarerade redan 1891 sin övergång från den revolutionära socialismen till reformismen. Hans ståndpunkter brännmärktes av kongressen i Erfurt men levde vidare i första hand inom SPD:s växande funktionärskår.

Med den franske socialistledaren Millerands inträde som industriminister i en borgerlig regering 1899 demonstrerades att konflikten mellan marxister och opportunister inom internationalen gällde de mest grundläggande principfrågorna för arbetarrörelsen: skulle arbetarklassen formeras som självständig politisk klass eller verka som ett bihang till den liberala bourgeoisin? Millerand visade själv konsekvenserna av det senare alternativet. Han gick in i den borgerliga regeringen för att försvara den franska demokratin mot monarkisterna och Bonapartisterna som utnyttjade Dreyfuss-skandalen för att hota den tredje republiken. Några år senare gick han i spetsen för krossandet av de franska järnvägsmännens strejk.

Det franska socialistpartiet splittrades efter Millerands svek och motsättningarna fördjupades inom hela internationalen.

Bernstein och revisionismen

Opportunismen fick sin teoretiska företrädare i Eduard Bernstein som i sin artikelserie Socialismens problem (1897-98) och i sin bok Socialismens förutsättningar (1899) förespråkade en revision av marxismen och dess »anpassning till den levande verkligheten».

Bernstein, som påverkats av i första hand de småborgerliga Fabianska socialisterna i England, vände sig mot den vetenskapliga socialismens grundvalar: den historiska och dialektiska materialismen och den marxistiska politiska ekonomin. Han avvisade teorin om utsugningen, dvs mervärdesteorin, på vilken hela marxismens lära om den oförsonliga motsättningen mellan arbete och kapital och därmed den historiska nödvändigheten av socialismen vilar. Därigenom motiverades opportunisternas avsteg från det socialistiska programmet på punkt efter punkt: Man förespråkade allianser med de borgerligt-demokratiska partierna och propagerade för deltagande i kapitalistiska regeringar.

Man övergav vidare internationalismen som grundval för arbetarrörelsens kamp. Om utsugningen som grundläggande egenskap hos kapitalismen förnekades, saknades också den materiella förutsättningen för arbetarnas internationella intressegemenskap. Arbetarna kunde i sådana fall förbättra sina villkor i samverkan med »sin egen» borgarklass utan att samverkan med andra länders arbetare, för att inte tala om de koloniala folken, var en nödvändighet.

Uppslutningen bakom den egna imperialistiska borgarklassen ledde till ett totalt stöd för kolonialpolitiken. Utvecklingen av denna socialimperialism skedde successivt. Vid internationalens kongress i Stuttgart 1907 hade opportunisterna nått mycket djupt. »Om vi européer kom dit med verktyg och maskiner, skulle vi vara vildarnas försvarslösa offer. Därför måste vi komma dit med vapen i hand, även om Kautsky kallar det för imperialism», varnade den holländske socialdemokraten van Kol i ett inledningsanförande där han förespråkade en »demokratisk kolonialpolitik». (12)

Marxism mot opportunism

Dessa opportunistiska strömningar som utvecklades till socialimperialism, befann sig emellertid ingalunda i ledningen för den 2 :a Internationalen under dess första decennium. Det var först efter hårda interna strider som opportunismen och reformismen skulle bemäktiga sig arbetarrörelsens ledning och föranleda en oundviklig sprängning av internationalen och dess partier.

Beväpnade med den vetenskapliga socialismen vann marxisterna teoretiska segrar över revisionisternas idéer men var trots detta oförmögna att hejda opportunismens utbredning. Vid SPD:s partikongress i Hannover 1899 antogs, efter den tre dagar långa s k Bernstein-debatten, en resolution som mot revisionismen fastslog: »Vad gäller kampen mot militarismen till lands och till sjöss och kolonialpolitiken förblir partiet på sin tidigare ståndpunkt» (13).

Denna ståndpunkt hade entydigt formulerats vid internationalens kongress i London 1896: »Kongressen förklarar att, vare sig det sker under religiösa förevändningar eller i den s k civilisationens intresse, är kolonial expansion endast ett namn för utvidgande av området för det kapitalistiska utsugningen vilket sker uteslutande i kapitalistklassens intresse» (14).

Vid kongressen i Paris fyra år senare underströks »att det organiserade proletariatet måste använda alla medel som står till dess förfogande för att bekämpa bourgeoisins koloniala expansion och under alla omständigheter och med all sin kraft motarbeta och förhindra de orättvisor och grymheter som följer i denna expansions fotspår i alla de delar av världen, som utlämnas åt en skamlös och samvetslös kapitalism» (15).

I praktiken innebar detta att de socialistiska representanterna i de olika parlamenten var förpliktade att rösta mot »varje utgift för militarismen, marinismen eller kolonialexpeditionerna», och att internationalen i internationell skala var förberedd på att genomföra en »samtidig och likformig proteströrelse mot militarismen» (l 6).

Vid SPD:s kongress i Dresden 1903 antogs återigen en resolution riktad mot revisionismen. Man fördömde revisionisternas försök att ändra den taktik som dittills hade använts av socialdemokraterna och som varit »baserad på klasskampen». Revisionisternas taktik skulle, om den antogs, omvandla partiet till ett reformistiskt parti. Kongressen förklarade, mot de revisionistiska tendenserna och i övertygelse om att klassmotsättningarna »inte försvagas utan tvärtom förstärks» att man:

»Frånkänner sig allt ansvar för de politiska och ekonomiska förhållanden som skapats av det kapitalistiska produktionssystemet» och att man därför »vägrar godkänna några metoder som syftar till att bibehålla den härskande klassens regeringsställning». Man klargjorde att socialdemokraterna inte kunde delta i regeringsmakten i det borgerliga samhället och man fördömde varje försök till samverkan med de borgerliga partierna. De socialdemokratiska parlamentsfraktionerna skulle även i framtiden använda sin styrka »för att förklara socialdemokratins mål, för att, i överensstämmelse med vårt programs principer, skydda arbetarklassens intressen, för att, med all sin styrka utvidga och försvara politisk frihet och lika rättigheter, för att, med större energi än vad som varit möjligt i det förflutna, fortsätta kampen mot militarismen och den koloniala och imperialistiska politiken, mot varje form av orättvisor, förtryck och exploatering, samt arbeta för social lagstiftning och för uppfyllandet av arbetarklassens politiska och kulturella uppgiften) (l 7).

Dresdenresolutionen förelades även internationalens kongress i Amsterdam följande år där den antogs med stor majoritet.

Vid den 7:e kongressen i Stuttgart 1907 hade opportunisterna en starkare ställning än tidigare. Det var efter denna kongress som Lenin började inse den avgörande betydelsen och konsekvenserna av splittringen av internationalen och fr a den tyska socialdemokratin, mellan opportunism och marxism. Marxisternas majoritet i omröstningarna i Stuttgart var mycket knapp. Flera kompromissförslag antogs i resolutionerna. Ändå lyckades man bekräfta och även förtydliga grundläggande ståndpunkter från rörelsens tidigare historia. Inför den ökande risken av ett imperialistiskt storkrig antogs en deklaration författad av Rosa Luxemburg, i vilken fastslogs att arbetarklassen och dess ledning med alla medel måste försöka förhindra ett krigsutbrott och, om detta skulle visa sig omöjligt, »utnyttja den ekonomiska och politiska kris som skapats av kriget till att resa massorna och därigenom påskynda det kapitalistiska klassväldets undergång» (18).

Men vi vet att när världskriget bröt ut 1914 hade styrkeförhållandena så förändrats till opportunisternas fördel att ledningarna för de socialdemokratiska partierna svek arbetarklassens sak och internationalens tidigare program och gjorde gemensam sak med »sina» respektive regeringar.

Varför segrade opportunismen?

För att svara på det måste vi först gå tillbaka i tiden. 1848 hade Marx och Engels trott att den socialistiska revolutionen stod på dagordningen i Europa. »Historien har korrigerat oss alla som tänkte på liknande sätt», skrev Engels i sitt förord till Marx’ »Klasstriderna i Frankrike». Kapitalismen hade inte uttömt sina möjligheter och det kapitalistiska produktionssättet var ännu inte moget för sitt avskaffande. Tvärtom, den verkliga industriella revolutionen och kapitalismens framträngande över alla länder tog verklig fart först under den senare hälften av århundradet.

Under denna period av uppåtstigande kapitalism kunde inte arbetarklassens maktövertagande ställas som en första omedelbar uppgift. Arbetarklassens rörelse var ännu en alltför svag faktor i samhället för att kunna gå till samlad attack mot kapitalet. I stället hade, med Lenins ord, »historien satt det långsamma organisations- och upplysningsarbetet på dagordningen». Arbetarmassorna måste sammansvetsas i kampen för sina omedelbara behov för att organiseras i egna partier och skolas i sin historiska uppgift och roll.

Rosa Luxemburg skrev om denna periods uppgift i sin pamflett »Reform eller revolution» från 1899:

»Den dagliga kampen för reformer, för förbättringen av arbetarnas villkor inom ramarna för den existerande sociala ordningen, och för demokratiska institutioner, erbjuder för socialdemokratin den enda möjligheten att gripa in i det proletära klasskriget och arbeta i riktningen mot det slutgiltiga målet – erövrandet av den politiska makten och avskaffandet av lönearbetet» (19).

Och den mödosamma kampen för sammanslutningen av arbetarklassen gav resultat, l början av 1900-talet kunde den socialdemokratiska arbetarrörelsen se tillbaka på en period av enastående tillväxt. Det tyska SPD:s frammarsch kan avläsas i valresultaten: 1871 102 000 röster, 1877 493 000. Därefter sjönk röstsiffran i samband med Bismarcks införande av »socialistlagen» 1878, då partiet förbjöds att verka utanför parlamentet. Röstetalet ökade emellertid snart på nytt till 550 000 1884, l 427 000 år 1890 och efter socialistlagens upphävande till l 787 000 röster i 1893 års val. Tio år senare hade man nästan fördubblat denna siffra.

Över hela Västeuropa fanns nu arbetarklassen förenad i starka fackföreningar och masspartier. Man hade i hård kamp erövrat demokratiska rättigheter, höjd levnadsstandard, ökad bildning och förbättrad social lagstiftning.

Trots den hårda teoretiska kampen i internationalen för det marxistiska programmet kunde opportunistiska tendenser fortleva inom rörelsen. Debatten om teoretiska och programmatiska frågor som rörde socialismens genomförande eller förhållandet till imperialistiska krig fick ju inga omedelbara konsekvenser då maktövertagandet ännu var en uppgift för framtiden.

Opportunisterna i parti- och fackföreningsledningar rekryterade sina led från funktionärer i organisationernas apparater och akademiker och intellektuella som brutit med sin borgerliga bakgrund och gått över till arbetarrörelsen. Deras sociala bas bland parti- och fackföreningsmedlemmarna var inte det utblottade industriproletariatet som i miljoner började befolka Europas industristäders slumområden. Dessa outbildade män, kvinnor och barn som levde på existensminimum hade inga privilegier att vare sig förlora eller vinna. och därför inget på att vinna en samverkan med sin »egen» borgarklass. Endast socialismen skulle radikalt kunna förändra deras situation.

Nej, opportunismen hämtade sitt stöd långt från dessa massor. Man stödde sig på de mer privilegierade arbetargrupperna som genom fr a en yrkesutbildning hade gjort sig oumbärliga för den kapitalistiska produktionens mer komplicerade delar. Därmed hade de lyckats vinna en levnadsnivå som vad gäller löner, anställningsvillkor och bostadsförhållanden ofta låg högt över massornas och utom räckhåll för dem.

Med den europeiska kapitalismens övergång i sin imperialistiska fas omkring sekelskiftet förstärktes opportunismens sociala bas och därmed dess inflytande i de socialdemokratiska partierna. Genom överprofiterna från de underutvecklade länderna, de imperialistiska monopolens guldgruvor, stärktes skiktet av privilegierade arbetare vars fördelar i förhållande till de breda massorna var beroende av dess »egna» imperialistländers framgångar i kampen om kolonierna. En framväxande arbetararistokrati formerades till en solid bas för opportunisterna i första hand inom fackföreningsrörelsen.

Bernsteins teorier kom att finna förespråkare i första hand bland funktionärerna och de småborgerliga intellektuella som fick sin utkomst genom arbetarrörelsen och värnade sina poster i apparaterna. De var inte beredda att riskera ett olagligförklarande av de organisationer som närde dem, genom att genomföra exempelvis en storstrejk för arbetarmassornas krav. De såg i stället arbetet i parlamentet och samverkan de borgerligt-liberala riksdagsgrupperna som metoden att driva sina krav.

Inom den tyska socialdemokratin kan vi tydligt se hur grogrunden för opportunismen successivt stärktes i partiets ledande organ, fr a inom riksdagsgruppen. Dennas sammansättning var 1890 något överraskande för ett arbetarparti: 7 journalister och redaktörer, 6 köpmän och handlare, 4 skriftställare, 3 gästgivare, 3 cigarrfabrikanter, 2 rentierer, 2 fabrikanter, l skomakare, l snickarmästare (20).

Detta var efter 12 år av socialistlagar, då partiet förbjudits att verka utåt annat än genom parlamentet och då de arbetare som aktivt deltog i och ledde de fackliga striderna och andra massaktioner förföljdes och fängslades. Partiets ledande organ, dess riksdagsgrupp och kongresser kom under denna period att i allt högre grad rekryteras i grupper som inte drabbades av förföljelser i samma skala. Detta var en process som fortsatte även efter socialistlagens avskaffande.

Mellan 1900 och 1914 tredubblades antalet funktionärer i förhållande till medlemsantalet i partiet. På kongressen i Jena 1911 var inte mer än drygt 10 % av delegaterna arbetare. Återstoden var »partifunktionärer, partijournalister, fackföreningsfunktionärer, funktionärer i sjukkassor, konsumföreningar osv» (21).

Det rar i dessa grupper som tillsammans med arbetararistokratin utgjorde grundvalen för opportunismen, revisionismen och den socialdemokrati vi idag känner från Olof Palme till Willy Brandt.

Arbetarklassen, reformistisk eller revolutionär?

Det man inte kan förstå, eller ens upptäcka, det kan man inte heller dra lärdomar av inför framtiden.

För KÅA var det inte dessa skikts tillväxt i parti och fackföreningar som utgjorde grunden till reformismens uppkomst och övertagandet av ledningen över den 2:a Internationalen och dess partier. Tvärtom, grundvalen för reformismen var, enligt KÅA, arbetarklassens massor. KÅAs huvudtes var ju, vilket vi tidigare nämnt, att arbetarklassen spontant är reformistisk och spontant skapar revisionistiska ideologi som vi idag kallar socialdemokratisk.

Vi har i vår genomgång försökt visa hur litet denna tes överensstämmer med den historiska verkligheten. Arbetarklassen var ursprungligen dominerad, spontant eller ej, av den härskande klassens ideologi. Marxismens tillväxt och uppbygget av den socialistiska arbetarrörelsen innebar brytandet av den borgerliga ideologins dominans över miljontals arbetare.

Historien om opportunismens framväxt och seger inom den 2 a Internationalen är historien om hur den härskande bourgeoisins ideologi förmedlades till den socialdemokratiska arbetarrörelsen via skikten av funktionärer, småborgerliga intellektuella och arbetararistokrati, hur den bemäktigade sig dess ledning och trängde undan den vetenskapliga socialismen.

Arbetarklassen domineras inte av bourgeoisins ideologi på grund av att klassens position som lönearbetare spontant ger upphov till denna ideologi som, enligt KÅA, »vill göra alla till småborgare» eller »skapa en bourgeoisi utan proletariat» (22).

Tvärtom, arbetarnas ställning i produktionen är förutsättningen för skapandet av en socialistisk medvetenhet om klasskampen, om nödvändigheten av att enas som klass mot bourgeoisin och om avskaffandet av kapitalismen och lönearbetet som enda möjligheten att i grunden förbättra sina villkor.

Det är givetvis inte arbetarklassen som skapar den borgerliga, härskande ideologin, utan bourgeoisin. Denna ideologi överförs till arbetarklassen genom en mängd kanaler som mäss media, skolundervisningen, kyrkan, reklamen osv osv. Den förmedlas också i sin småborgerliga form, som en önskan att försona och överbrygga klassmotsättningarna av de grupper och skikt inom arbetarrörelsen som vi nämnt ovan.

Uppfattningen att arbetarklassen spontant skapar denna ideologi på grund av sin ställning som just arbetarklass, får omfattande konsekvenser. KÅA drog inte dessa av sitt resonemang i den »Röda Rosetten». Det blev i stället en uppgift som TH/PR tog på sig i sin artikel om Meidnerfonderna.
Arbetarklassen skapar spontant den reformistiska ideologin på grund av sin ställning som »kapitalets motpol». Hur är det möjligt att arbetarklassen själv skapar en variant av bourgeoisins ideologi? TH/PR drar konsekvenserna: Arbetarklassen är inte en revolutionär klass!

I och med att TH/PR drar denna enda riktiga slutsats av tesen om arbetarklassen som spontant reformistisk, rycker de undan grunden för den vetenskapliga socialismen och för revolutionär marxistisk politik över huvud taget. Allt ställs på huvudet:

Så länge exempelvis den svenska socialdemokratin under 1880-talet var isolerad till intellektuella, saknade arbetarbas och var avskuren från arbetarklassens kamp kunde den vara revolutionär, ty »utan den nödvändiga arbetarbasen stod socialdemokratin opåverkad av arbetarklassens spontana reformistiska ideologi och ekonomism och kunde genom detta bibehålla sina ursprungliga ideal och ståndpunkter» (23). När arbetarna sedan strömmade till partiet, ja då tvingades de revolutionära intellektuella ge vika för den reformistiska arbetarklassen.

Slutsatser för revolutionära socialisters verksamhet idag: För ett elitparti av intellektuella »annars kommer anknytningen till klassens reformism göra partiet reformistiskt» (24).

Detta är den yttersta konsekvensen av de teorier som lades fram i den »röda rosetten»: förnekandet både av nödvändigheten och möjligheten av att bygga ett revolutionärt socialistiskt massparti med djupa rötter i arbetarleden och därmed förnekandet av den socialistiska revolutionen som en medveten handling av befolkningens majoritet.

Revolutionen blir en angelägenhet för en grupp intellektuella som med hjälp av noga uträknade planer ska lotsa de omedvetna massorna in i socialismen. Så är cirkeln sluten. Marx’ ord i kritiken mot Louis Blanc och de utopiska socialisterna blir åter giltiga, men nu mot dem som drog konsekvenserna av den »arbetarklassens spontana reformism» som »exemplet Louis Blanc» skulle bevisa: »De ser hos proletariatet ingen historisk befogad självverksamhet, ingen för detsamma säregna politisk rörelse».

De inser inte att Fjärde Internationalens historiska roll är att fortsätta det arbete som 2:a Internationalen påbörjade, att formera arbetarklassen i egna politiska masspartier, självständiga från bourgeoisin och medvetna om sin uppgift att störta kapitalismen och påbörja uppbygget av ett socialistiskt samhälle.

»Överrumplingarnas tid är förbi», skrev Engels hänsyftande på utvecklingen efter 1848 års revolution och Pariskommunen, revolutioner genomföres inte numera av små medvetna minoriteter i spetsen för stora omedvetna massor. När det gäller en fullständig omgestaltning av samhällets organisation, måste massorna själva vara med, måste de själva redan ha fattat vad det rör sig om och vad de vågar liv och blod för» (25).

De socialdemokratiska partierna spred denna medvetenhet och vilja till en hel generation av Europas arbetare. Var uppgift är att ta vid där detta arbete förråddes och bröt samman.

Håkan Blomqvist och Kjell Östberg

Noter
1. Fl 4/73 sid 4
2. Fl 4/73 sid 14
3. Fl 4/73 sid 8
4. Fl 4/73 sid 5
5. Engels’ anmärkning till 1890 års tyska upplaga av Kommunistiska manifestet
6. KÅA skriver i sin artikel:
»I Kommunistiska Manifestet kan vi finna följande uttalande:
‘Kommunisterna utgör inget särskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna… De kämpar för uppnåendet av arbetarklassens omedelbart närliggande mål och intressen, men de representerar inom den nuvarande rörelsen samtidigt rörelsens framtid. I Frankrike ansluter sig kommunisterna till det socialist-demokratiska partiet… osv‘»(KÅA:s kurs). Fl 4/73 sid 12. Onekligen får man här intrycket att Marx räknade det socialist-demokratiska partiet till »arbetarpartierna». Men KÅA:s »uttalande» som han funnit i manifestet, är inte lätt att hitta. De tre punkter som ska signalera att ett stycke utlämnats visar sig dölja två hela kapitel på omkring 20 sidor. Så får man inte citera. Framförallt inte när »de andra arbetarpartierna» inte alls syftar på det socialistiskt-demokratiska partiet, utan på chartisterna i England och agrarreformivrarna i Nordamerika.
7. K. Marx och F. Engels i urval av Bo Gustafsson, Halmstad 1965 sid 24-25.
8. Bo Gustavsson a a sid 180.
9. Quatrieme internationale, numero special, maj 1970. •
10. Citerat i Novack m fl. The first Internationals, New York 1974, sid 40.
11. Quatrieme international a a.
12. Citerat i Sandegren Arbetarklassen och de förtryckta folken, Uddevalla 1974, sid 84.
13. Samma sid 52
14. Samma sid 53
15. Samma sid 54
16. Samma sid 98
17. Samma sid 61-63
18. Samma sid 99
19. Novack m fl a a, sid 49
20. Bo Gustafsson, Marxism eller revisionism, Uppsala 1969, sid 24
21. Samma sid 24
22. Fl 4/73 sid l O
23. Fl 3/4 76 sid 51
24. Samma sid 60
25. Engels’ inledning till Marx’ »Klasstriderna i Frankrike», Helsingfors 1971.

Från Fjärde Internationalen 3/1977

13 dagar 39 år efteråt

En kritisk granskning av hur Hollywood hanterar historien

Hösten 1962 var jag 14 år. De dramatiska veckorna slutet av oktober när Kubakrisen utspelade sig tillhör fortfarande något av det mest omskakande jag upplevt och så måste det vara för miljontals människor runt om i världen i min generation eller äldre. Det var ju bokstavligen så att när vi gick och lade oss på kvällen kunde vi inte veta om ett förödande kärnvapenkrig brutit ut på morgonen när vi vaknade. En generation hade vuxit upp i skuggan av bomben, och nu var plötsligt allt det vi fruktat möjligt, ja kanske till och med troligt.

Samtidigt bidrog Kubakrisen till att skynda på ett politiskt uppvaknande för en hel generation unga människor, och den bidrog också till att komplicera den bild av rätt och fel, svart och vitt, i internationell politik som fram till dess dominerat den offentliga debatten.

Kubakrisen är det självklara klimax i det kalla krigets första period. Det synsätt som de flesta politiker och opinionsbildare i väst, inklusive Sverige, anslutit sig till var klart och entydigt: Sovjetunionen och östblocket var aggressivt och expansionistiskt. För att skydda sina egna intressen och i sista hand demokratin var det nödvändigt att väst slöt sig samman ekonomiskt, politiskt och militärt. Även Sverige deltog i denna mobilisering, som vi vet nu även genom viss militär samordning.

Den ideologiska antikommunismen hade den amerikanska McCarthyismen som oöverträffad, men inte isolerad höjdpunkt. Sverige visade debatten om tredje ståndpunkten i början av 1950-talet att det fanns mycket lite utrymme för dem som ville hävda en tredje väg mellan okritiskt uppslutning på USA:s sida och stöd till det stalinistiska Sovjetunionen. Men detta ensidiga sätt att betrak- ta världen började ifrågasättas kring decennieskiftet mellan 50-tal och 60-tal.

En bidragande orsak var just kärnvapenhotet. En självständig rörelse mot atombomben började växa fram över hela Europa. Unga människor protesterade mot såväl USA som Sovjetunionen. Dessa ungdomar följde också uppmärksamt kampen för kolonial frigörelse och engagerade sig för aktivt bistånd till tredje världen.

Den koloniala frigörelseprocessen innebar att den bipolära uppdelningen av världen i öst och väst kompletterades med relationen syd-nord. Avkoloniseringen var ingen smärtfri process, och kom inte som någon gåva från de tidigare kolonialmakterna. Algeriet, som vann sin självständighet just 1962, blev den tidiga symbolen för det målmedvetna, utdragna och väpnade frigörelsekriget under ledning av en vänsterorienterad befrielserörelse, och med starkt stöd bland ungdomar och intellektuella i Europa.

Detta kom också att komplicera bilden av svart och vitt i den internationella politiken. USA, som framställt sig som den fria världens ledare i kamp för demokrati och demokratiska rättigheter visade sig nu utan skrupler stödja militärdiktaturer i Latinamerika, Franco i Spanien och kor- rupta och odemokratiska regimer i Sydostasien. USA drog sig heller inte för att aktivt bidra till att störta misshagliga vänsterregimer. 1954 stödde USA militärt en invasion mot den demokratiskt valda regeringen i Guatemala – och 1961 var CIA, och inte minst en av filmens hjältar, Robert Kennedy, centrala organisatörer av det misslyckade inva- sionsförsöket i Grisbukten på Kuba.

En motsvarande tilltagande misstro är skönjbar på den kommunistiska sidan.

Det sovjetiska kommunistpartiets 20:e partikongress 1956 och dess kritik mot en del av stalinismens brott var en betydelsefull händelse när det gällde att öppna en viss diskussion inom de traditionellt monolitiska kommunistpartierna. Samtidigt visade Sovjetunionens krossande av upproret i Ungern 1956 och resandet av Berlinmuren 1961 hur ihåliga reformerna var. Särskilt Ungernhändelserna ledde fram till omfattande avhopp, framför allt från intel- lektuella inom de västeuropeiska kommunistpartierna.

Stalinismen i rysk förpackning kom inte att bli något alternativ för dem som under 1960-talet ifrågasatte USA:s moraliska ledarskap.

Också den vetenskapliga forskningen om kalla kriget och dess utveckling gick samma väg. Den traditionella synen i väst hade varit att lägga hela skulden hos det aggressiva och expansionistiska Sovjetblocket. Under 1960-talet reviderades denna uppfattning. I själva verket hade USA aktivt försökt stoppa vänsterkrafters utbredning redan innan krigsslutet, menade många forskare. USA:s politik styrdes i betydande utsträckning av kapitalets behov, där inte minst det militärindustriella komplexet framhölls som pådrivande i USA:s rustningssträvanden. Sovjet beskrevs som mer defensivt orienterat. Från 1970-talet har den s.k. postrevisionistiska skolan varit mindre intresserad av att ensidigt lägga skulden på någondera parten, utan mer att klarlägga de drivkrafter som på bägge sidor skapade det kalla kriget.

Denna komplexa och kritiskt ifrågasättande bild av det kalla kriget avvisas i filmen Tretton dagar. I stället vill den försöka frammana den ensidigt propagandistiskt USA-vänliga bild som dominerade under 1950-talet. I sitt försök att uppnå detta använder den sig av den framgångsrika indoktrineringens regel nummer ett: Bluffa i det stora, men var noga med detaljerna.

Redan i de inledande scenerna slås filmens huvudbudskap fast: Det aggressiva Sovjetunionen bygger upp ett offensivt atombestyckat missilsystem på Kuba med syfte att få ett avgörande övertag i det kalla kriget. 80 miljoner amerikaner hotas direkt av kommunisterna, ett världsomfattande atomkrig riskerar att utplåna mänskligheten om ryssarna inte kan stoppas. Bara en kraftfull insats från USA, och framför allt bröderna Kennedy (och i sista hand Kevin Costner, förlåt, presidentens specielle medarbetare, Kenneth O’Donnell) kunde hindra katastrofen.

En närmare analys av händelseutveckling och styrkeförhållanden i början av 1960-talet ger en väsentligt annorlunda bild. USA och dess allierade hade under hela kalla kriget haft ett kraftigt militärt och strategiskt övertag. John F Kennedy valdes till president på ett program som bl a innefattade en ytterligare kraftig militär upprustning.

1962 förfogade USA över 180 interkontinentala robotar, Sovjetunionen 20, dessutom med betydligt sämre träffsäker- het. USA hade 12 atombestyckade Polarisubåtar runt Sovjetunionen, Sovjet hade en handfull och inga som kunde användas mot USA. USA hade 630 strategiska bombplan med baser runt om Sovjetunionen, Sovjet hade ca 200, men inga baser för dessa i USA:s närhet.

USA hade i själva verket en rad baser, avsedda bl a för anfall med atomvapen, runt om Sovjetunionen och dess allierade: i Tyskland, Italien, Grekland, Turkiet, Iran, Pakistan, Thailand, Filippinerna, Taiwan och Japan. Hela östblocket var dessutom omringat av militärallianser ledda av USA: NATO, Bagdadpakten, CEATO osv.

När forskningen i dag försöker förklara orsakerna till Sovjetunionens beslut att placera ut atombestyckade missiler på Kuba råder en relativt stor enighet om att orsaken var ett försök att i någon mån komma ikapp USA:s strategiska överlägsenhet.

Dessa övergripande målsättningar framgår knappast i Tretton dagar. Däremot bygger filmen i sina detaljer i stor utsträckning på äkta källor. Dessa är i dag till stora delar offentliggjorda. Till och med de bandade samtal som under krisen hölls i Vita huset är publicerade. Många av de repliker som filmens aktörer fäller är därför ordagrannt de som sades då, och att de sägs av skådespelare som är påfallande porträttlika originalen gör inte känslan av autenticitet mindre.

Och lyssnar man noga hör man hur en annan tolkning blir möjlig. Kennedyadministrationen var helt tydligt beredd att ta till vilka vapen som helst – bombning av baser i ett främmande land, invasion av ett annat land, en olaglig blockad – även om det skulle leda fram till ett atomkrig. Allt detta för att förhindra att Sovjetunionen fick en enda bas i närheten av USA av den typ som USA disponerade som ett pärlband runt de kommunistiska länderna.

Det framgår klart att såväl kravet på att Sovjet skulle montera ner sina baser, som beslutet att utsätta sjöfarten till Kuba för blockad saknade stöd i internationell rätt. Och att det som ledde fram till en lösning var att Chrusjtjov trots detta föll till föga inför de rådande styrkeförhållandena och accepterade den föreslagna överenskommelsen. Denna innebar som bekant att USA mot Sovjets nedmonterande av robotbaserna lovade att inte invadera Kuba. Att detta löfte samtidigt bekräftar att USA alltså ansåg det vara en eftergift att inte invadera en suverän stat, medlem av FN, är ett annat uppseendeväckande faktum som filmen förmedlar.

Den allvarligaste internationella krisen under efterkrigstiden ledde paradoxalt fram till en period av ökad avspänning mellan öst och väst. Inrättandet av ”heta linjen” mellan Moskva och Washington var ett tecken på detta. 1963 träffades ett viktigt provstoppsavtal för atomvapen, några år sena- re undertecknades ett icke-spridningsavtal. Den kraftiga internationella opinionen mot atomvapenhotet torde ha varit en pådrivande orsak till detta. Men samtidigt flyttade många av de internationella motsättningarna till tredje världen. Che Guevara försökte sprida det kubanska exemplet till den latinamerikanska kontinenten. Kina utmanade Sovjet som ledare över den kommunistiska världsrörelsen. Och samma Kennedyadministration som så kraftfullt ingrep i Kubakrisen genomförde detta år en halv miljon amerikanska flyganfall över Vietnam. Nästa amerikanska krishärd var under utveckling. Den kom inte att få samma framgångsrika lösning.

Kjell Östberg, historiker vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola

Litteratur:
Den klassiska skildringen av den amerikanska beslutsprocessen under Kubakrisen, Graham Allisons ”Essence of Decision” kom 1999 i en ny upplaga som kompletterats med en rad nya källor.
Det kalla krigets utveckling skildras väl i Geir Lundestads ”Öst, väst, nord, syd. Huvuddrag i internationell politik 1945-1995” (1996) en bok som med fördel kan läsas av gymnasister.

Från tidskriften Zoom 2/2001.

Demokratiskt genombrott med förhinder

Kvinnorna och det demokratiska genombrottet under mellankrigstiden

Kvinnor i Sverige erhöll rösträtt och valbarhet på samma villkor som män under första världskrigets turbulenta slutfas. 1919 fattade den svenska riksdagen beslut om att tilldela kvinnor rösträtt till riksdagsvalen, och efter nödvändiga grundlagsändringar kunde kvinnorna för första gången hösten 1921 delta, och låta sig väljas, i valen till andra kammaren. Samtidigt blev de valbara till första kammaren.

Redan i december 1918 beslöts om de förändringar som garanterade allmän och lika rösträtt i kommunala val. Här hade kvinnor med egen inkomst haft rösträtt i primärkommunala val sedan 1862 och varit valbara till stads- och kommunalfullmäktige sedan 1910. Eftersom män i väsentligt högre utsträckning än kvinnor betalade kommunalskatt, vilket fram till 1918 var inträdesbiljetten till den kommunala rösträtten, var det därför betydligt fler kvinnor än män som för första gången kunde utnyttja sin rösträtt i kommunalvalen.

Förväntningarna bland kvinnorna om ett betydande politiskt genombrott var stora, och inte ogrundade. Som framgår av Christina Florins och Josefin Rönnbäcks bidrag till denna bok var de svenska kvinnorna utomordentligt väl förberedda för sin politiska myndighet. Genom den kvinnliga rösträttsrörelsen, LKPR och i en rad kvinnopolitiska, fackliga och andra kvinnoorganisationer hade de tränat sig i politiska diskussioner och parlamentariskt arbete i såväl teori som praktik. I ledningen för denna breda kvinnorörelse fanns en samling ytterst kompetenta, erfarna och välutbildade kvinnor, som utan vidare i åtskilliga hänseenden kunde mäta sig med merparten av de män som kandiderade på riksdags- och fullmäktigelistor. Men framgångarna uteblev nästan helt.

Till den första riksdag som valdes efter den kvinnliga rösträttens genomförande utsågs fem kvinnor av totalt 380 ledamöter; en i första kammaren och fyra i den andra. Situationen var föga bättre i de första kommunala församlingarna som utsetts med allmän och lika rösträtt: 3,5 procent av alla kommunalfullmäktigeledamöter 1919 var kvinnor, 8,9 av landets stadsfullmäktige och bara en halv procent av landstingsfullmäktige. Vad värre var, det dåliga resultatet var inte bara en olycklig start, utan andelen kvinnor i de politiska församlingarna sjönk kontinuerligt under hela 1920-talet. 1931, efter tio år av kvinnlig rösträtt hade de kvinnliga riksdagsledamöterna minskat från fem till fyra, och bara två riksdagsgrupper, högern och socialdemokraterna kunde räkna in kvinnor bland medlemmarna. Andelen stadsfullmäktigeledamöterna hade halverats under ett årtionde, till 4,3 procent. I landskommunerna hade tre av fyra kvinnor försvunnit, och 99 av 100 fullmäktigeledamöter var män.

Tabell 1.Andelen kvinnor i kommunalfullmäktige och landstingsfullmäktige 1919-38

1919 3,5 0,5
1922 2,1 1,4
1926 1,4 0,8
1930 1,0 0,5
1934 1,2 0,8
1938 2,9 3,9

Antal kvinnor i förhållande till hela antalet riksdagsledamöter i riksdagen 1922-37

År tot % h l+f s v/skp
1922 5/380 1,3 1/101 2/79 2/143 0
1925 4/380 1,1 1/107 0/64 2/156 0
1929 4/380 1,1 1/120 0 2/142 0
1933 6/380 1,6 1/105 0 4/162 0
1937 10/380 2,6 1/87 1/42 6/178 1/5

Varför valdes inte kvinnor?

Vad berodde detta misslyckande på? Man kan lite tillspetsat tänka sig tre olika förklaringar, som inte nödvändigtvis helt utesluter varandra:
Orsaken är främst att söka hos kvinnorna själva, som inte förmådde utnyttja sina nyvunna rättigheter.

Det var männen, som på grund av fördomsfullhet, omedvetenhet eller makthunger inte släppte in kvinnorna i politiken.

Eller kanske är det inte en fråga om någons fel. Det tar tid att skaffa sig erfarenheter och utrymme i politiken, och därför var detta scenario precis vad man kunde förvänta sig.
Vi skall inledningsvis pröva dessa tre tolkningsalternativ.

Kvinnornas fel?

För de män som i samtiden försökte förklara saken var svaret i de flesta fall givet. Från höger till vänster på den politiska skalan gavs samma svar: Det var kvinnans eget fel. Sommaren 1926 gjorde högerns ledande organ Svenska Dagbladet en första utvärdering av vad som hänt efter den kvinnliga rösträttens genomförande under rubriken ”Kvinnorörelsen efter segern”. Det senaste årtiondet har varit de ouppfyllda förhoppningarnas tid för kvinnorörelsen, är tidningens budskap. För de dugliga är varje framkomstlinje fri. Men kvinnorna har bara i ringa utsträckning tillvaratagit de nyskapade möjligheterna. Efter all den gamla kvinnorörelsens förkunnelse om likheten mellan könen hade ett annat resultat kunnat väntas, menar tidningen. Om kvinnornas agitation hade vilat på riktiga grunder, borde resultatet ha varit annorlunda. ”Nu ser det ut som om kvinnorna icke kunna eller velat åtaga sig de stora uppgifter, som de förut krävde.”

Orsakerna till detta misslyckande hittar tidningen i det förhållandet att kvinnorna försökt kopiera männen. Naturvetenskapens senaste rön uppvisar skilda, om än i och för sig lika värdefulla, egenskaper hos män och kvinnor. Nu händer det att naturen ibland gör ett missgrepp och utrustar en kvinna med manligt psyke; framför allt hos kvinnor som måste försörja sig själv.

Tidningens åsikter är inte uttryck för någon extrem, isolerad antifeminism. Den sammanfattar i stället väl uppfattningar som var djupt förankrade i det politiska etablissemanget under dessa år: Kvinnorna hade numera samma formella rättigheter som män. Den kvinnorörelse som kämpade för lika rättigheter mellan män och kvinnor var föråldrad och hade ett löjets skimmer över sig. Problemet låg framför allt hos kvinnorna själva, som inte kunnat eller brytt sig om att utnyttja dem fullt ut.

Ledaren uttrycker inte heller någon speciell borgerlig syn på frågan. I socialdemokratiska Smålands Folkblad några månader senare uttrycker tidningens politiske redaktör samma sak:

Det kan inte hjälpas att kvinnofrågan låter gammalt och härsket… Faktum är att kvinnan i vårt nutida samhälle knappast kan kalla sig själv förtryckt. I politiskt hänseende har hon samma rättighet som mannen – och då hon faktiskt är i majoritet, har demokratin alltså gett henne tillfälle att få övertaget. Kvinnan har rättigheterna, posterna äro öppna för henne, och partierna anse det av rent konventionella skäl nödvändigt att ställa upp kvinnliga kandidater på valbara platser – tyvärr även ibland, då erforderlig kompetens icke föreligger – … Männen ha – det måste nog erkännas – utan fördomar tagit emot kvinnan i hennes nya värv. Hon själv har emellertid haft svårt att tro på sig själv.

Utifrån detta allmänna resonemang kan man sedan följa hur manliga politiker, forskare och samhällsdebattörer utvecklar synen på kvinnans ansvar för den uppkomna situationen. Kvinnor tillskrivs ett antal karaktärsegenskaper som tillsammans skall förklara det kvinnliga politiska debaclet.

Först och främst är alltså kvinnor politiskt omogna och ointresserade av politik.
Kvinnor i allmänhet ”har nog inte något intresse för politik och det är därvidlag, som jag tror, att det framför allt gäller att få till stånd en ändring”, menade högerledaren Bagge i en debatt som Kommittén för ökad kvinnorepresentation anordnade 1940. ”Jag vet inte, om det är riktigt som det säges, att kvinnorna alltid tänker på politik, men aldrig talar om den. Om man emellertid lyssnar på samtal mellan kvinnor, så är det förbluffande hur lite samtalen rör sig om politiska och andra allmänna frågor”. Särskilt var det kafferepet som flera politiker framhöll som symbol för det innehållslösa pladder som kännetecknade kvinnors samtal.

Ett annat allvarligt problem var kvinnornas politiska omognad: ”Arbetarekvinnan, som lever samma liv som sin manliga kamrat, har icke samma mått av politisk upplysning som han. Hon saknar den sociala och politiska överblick av ett sakläge, som för tänkande människor [sic!] blir anledning till inträde i organisationer för enig kamp mot ett visst mål.”

Kvinnorna var okvalificerade och okunniga. En framstående socialdemokratisk politiker hävdade bestämt att ”kvinnorna ha de mest glänsande chanser att skaffa sig inflytande, men de kan icke besätta alla de poster de borde vara kvalificerade till, därför att de erfarna och kompetenta kvinnorna är så fåtaliga”. En kommunistisk kvinna speglade samma åsikt bland sina partikamrater: ”Åsikten att vi kvinnor inte begriper och inte ens vilja begripa politik är utbredd i häpnadsväckande grad även inom arbetarklassen.”

Det fanns ytterligare en viktig egenskap som från alla håll tillskrevs kvinnorna: deras läggning för skvaller, inbördes splittring och avundsjuka.

Kvinnorna har mycket svårt att enas om vilka kvinnliga kandidater de skall föra fram, framhöll högerledaren Domö. ”Jag har iakttagit den saken många gånger när jag arbetat på att få fram någon kvinnlig kandidat. Det är ytterst svårt att få intresset koncentrerat till en kandidat och man nöjer sig ofta inte heller med resultatet av nomineringen utan gör separataktioner. Detta är någonting rätt allvarligt som kvinnorna själva bör rätta till.” En folkpartistisk ombudsman hade sett samma sak: ”Med orden ‘skall hon vara med, skall också jag det’ karaktäriserade talaren den avundsjuka, som dessvärre ofta gör sig gällande då kvinnor skola sättas upp på vallistorna.” Värst verkar det annars ha varit hos kommunisterna:

Kvinnan själv har ofta varit kvinnornas värsta fiende, varit deras största hinder, i det att kvinnokönet aldrig kunnat frigöra sig från intriglystnad och skvallersjuka, från småsinnad avund och konventionella fördomar. Kvinnornas bristande solidaritetskänsla, deras totala frånvaro av kamratskapets anda har störtat dem i förnedring. Så må man då hoppas att den nya livssyn som socialismen skänker – fattad i dess djup – skall vara både en vägvisare och en ljudande larmsignal som skall uppväcka de sovande själarna.

Till syvende och sidst var det alltså kvinnornas fel att de inte lyckats hävda sig – om detta var alla partiers manliga företrädare överens. Sedan kunde orsaken vara brist på intresse, kunskaper, kompetens, sammanhållning eller initiativ. Att männen skulle ha något ansvar för den uppkomna situationen förnekas med eftertryck från alla håll.

”Den erfarenhet som jag gjort, understryker i mycket hög grad, att man med ljus och lykta söker efter lämpliga kvinnor för både kommunala och politiska uppdrag”, hävdade den socialdemokratiske chefredaktören och riksdagsmannen Rickard Lindström. ”Misstron mot kvinnorna kan ej övervinnas förrän kvinnorna själva genom insiktsfullt och dugligt deltagande i samhällsarbetet skaffade sig respekt”, menade frisinnade Felix Hamrin. Och från höger hette det: ”Anledningen till att så få högerfullmäktige äro kvinnor ligger icke däri att högermännen hysa misstro mot sina kvinnor, utan däri att valmännen såväl manliga som kvinnliga önska få så väl kvalificerade kandidater som möjligt för vårdandet av samhällets intressen.”

Jag har valt att ge en relativt omfattande provkarta på citat från mellankrigstidens debatt om kvinnors politiska deltagande – den skulle kunna göras betydligt längre – av flera skäl. Dels visar den att dessa uppfattningar inte bara torgfördes av en isolerad grupp rabiata antifeminister. Omdömen fälls av den tidens ledande manliga politiker, partiledare, riksdagsledamöter, tidningsredaktörer. Dels, och detta är kanske mest uppseendeväckande, går det inte att hitta några avgörande skillnader i synen på kvinnors tillkortakommande mellan olika politiska uppfattningar. Det skulle inte vara förvånande om högerns företrädare, som konsekvent i det längsta motsatte sig kvinnlig rösträtt, och inledningsvis inte ens tillät konservativa kvinnor bli medlemmar i partiet, skulle hysa uppfattningen att detta var precis vad man kunde förvänta sig. Men som framgått ovan finns det här ingen avgörande skillnad mellan kommunister, socialdemokrater, liberaler och högermän – ja Högern, länge kvinnorösträttens hårdaste motståndare, var under lång tid det parti som hade flest kvinnor valda till politiska uppdrag. Alla förenas icke desto mindre i en gemensam grundsyn: Kvinnan hör inte hemma på den politiska arenan.

Männens fel?

Detta för oss över till den andra förklaringsmodellen för det uteblivna kvinnliga genombrottet: männens motstånd. Kvinnors försök att nå en del av makten har mötts av ett djupt liggande försvar, lett av männen bakom barrikader, skriver en av de maskulinitetsforskare som i genusperspektiv intresserat sig för att utforska mäns strategier för att behålla sin makt. Detta försvar sträcker sig från legalt utestängande, över formella rekryteringsregler som förutsätter erfarenheter, kvalifikationer eller meriter som är svårare att uppnå för kvinnor, till en rik uppsjö av informella värderingar och fördomar som samverkar till männens fördel. Bakom dessa barriärer finns, utifrån bara svagt urskiljbara, självreproducerande strategier från de eliter som envist fortsätter att välja män till makt.

Den bild som män över klass- och partigränser ger av den politiskt ointresserade, okunniga och omogna kvinnan passar väl in som en första försvarslinje i ett system för att behålla sina privilegier.Vad männen samtidigt gör är att de definierar politiken som en manlig arena, man ger politiken ett genus. Samtidigt utdefinierar man kvinnorna från den arenan. Men strategierna för att hålla kvinnor utanför var betydligt mer omfattande och mångfacetterade än så.

Hösten 1938 skrev högerns kvinnor i Västerbotten ett brev till partiets verkställande utskott. I detta lät man årtiondens besvikelser och bitterhet över hur männen behandlat kvinnor i politiken komma till ytan. Samtidigt gav man en rik provkarta på alla de finter, knep och trakasserier som kvinnor i alla partier ansåg sig utsatta för av de politiskt aktiva männen.

Högerkvinnorna i Västerbotten till ett antal av över 100 ha efter en diskussion om konsekvenserna av de senaste valen beslutat uttala sin protest mot det sätt varpå Västerbottens läns högermän i ett flertal kommuner bedömt högerkvinnornas arbete och mött deras representanter i olika fullmäktigeinstitutioner. Det är med djup oro och beklämning vi bevittnat de former, detta motstånd tagit. Kvinnorna, som på officiella nomineringsmöten, i vilka kvinnor talrikt deltagit, placerats på valbara platser, ha på senare möten strukits från listorna. På somliga håll ha kandidatnomineringsmöten ej annonserats och kvinnoföreningarna ej kallats till dem. Man har också i dessa sammanhang yttrat sig hånfullt och ringaktande om kvinnorna, och gjort gällande, att man såsom man icke kunde rösta på en kvinna, att kvinnans arbete icke behövdes i kommunala styrelser, att om man önskade de dugligaste personerna blevo valda, man måste rösta på en manlig. När man placerade kvinnorna på listorna har det ofta varit på de utsatta platserna så att de vid mandatminskning måste falla bort. Det har också gjorts gällande att kvinnans deltagande i det politiska arbetet varit till direkt skada för detta… Högermännens inställning till och bemötande av kvinnornas arbete har varit av den art, att det kan spränga sönder organisationen. Den oavlåtligt visade överlägsenheten och de illegala metoder, männen begagnat sig av i ett läge som varit kritiskt för partiet, ha ingivit många kvinnor en obotlig leda vid politiken. I de efter septembervalen hållna kandidatnomineringsmötena för kyrkofullmäktigevalen ha på många håll inga högerkvinnor deltagit.

Högerkvinnornas erfarenheter är generella. Kvinnor i alla partier vittnar om samma behandling. Männen använde sina erfarenheter, positioner och föreningstekniska kunskaper för att manipulera bort kvinnorna. Och det fanns alltid en anledning varför en kvinna inte kunde placeras på valbar plats just då.Valkretsen är kanske liten, partiet har bara ett mandat, och där sitter redan en man. Att peta en redan sittande riksdagsman görs ytterst sällan i Sverige. Eller kretsen är stor, den geografiska representationen måste tillgodoses, och då finns det inte utrymme för någon kvinna.

När kvinnor uppfördes på riksdagslistor placerades de oftast precis under ”strecket”, alltså platsen efter det sista säkra mandatet i valkretsen. Syftet från männens sida var lätt genomskådat. På så sätt hoppades man att kvinnor i andra partier skulle rösta på denna lista, för att åtminstone säkra en kvinnas inval. Det fanns bara ett problem med denna geniala idé: Eftersom alla partier använde sig av den blev den verkningslös som lockbete, och vid oförändrad mandatställning valdes ingen kvinna alls in.

Om någon kvinna valdes in i en politisk församling, var hon för det mesta ensam kvinna i ett hav av män. Många vittnesmål finns om hur dåligt dessa kvinnliga pionjärer fann sig till rätta, och det var mycket vanligt att kvinnor lämnade sina uppdrag redan efter en valperiod, eller under löpande mandat. De utpräglat manliga för- samlingarna dominerades naturligtvis av manliga värderingar och fördomar. Även den mest kända av de kvinnliga riksdagsledamöterna, Kerstin Hesselgren, blev utsatt för sexistiska anspelningar under pågående riksdagsbehandling, något som tidningarna snabbt gjorde sig lustiga över. ”Jag hörde inte vad han sade, men jag hörde så mycket mer det allmänna skrattet, som jag kände som ett slag i ansiktet”, beskrev hon själv sin upplevelse.

Och den ensamma kvinnan sågs inte av sina manliga kolleger. När talmannen i första kammaren 1922 hälsade den nyvalda församlingen välkommen tilltalade han i vanlig ordning sina ledamöter ”Mina herrar”, trots att där också satt en kvinna, och det fortsatte han med under hela sin mandatperiod. När Per Albin Hansson öppnade riksdagsgruppens sammanträde efter valet 1928 bjöds de nytillkomna ”välkomna i brödraskapet”. Det stämde nästan, men för de två kvinnor som ändå suttit där i sex år bekräftades att ingen sett dem. Moa Martinsson satt en period under 1920-talet i kommunalfullmäktige, invald på en socialdemokratisk lista. Med ilska noterade hon samma sak: hur fullmäktiges ordförande konsekvent tilltalade församlingen ’Mina herrar’, ”trots att jag ser mycket kvinnlig ut”. Det budskap kvinnorna fick gick inte att misstolka: de räknades inte, de hörde inte hemma där.

Hur röstade kvinnor?

En av de argument som män oftast framförde som stöd för sin uppfattning att kvinnorna inte var mogna för politiska uppdrag var kvinnors lägre valdeltagande. Kvinnorna påstod svika sin medborgerliga skyldighet. Särskilt upprörda var socialdemokratiska företrädare, eftersom borgerliga kvinnor röstade i högre utsträckning än arbetarkvinnor. Dessutom ansågs kvinnor rösta mer till höger än män. ”Genom kvinnorösträtten har socialismen förlorat terräng på grund av kvinnans mera konservativa kynne samt på grund av överklassens större kvinnoprocent och dess kvinnors flitigare valdeltagande”, skrev socialdemokraternas tidskrift Tiden anklagande. Också den tidens statsvetenskapliga forskning har samma uppfattning, det är t.ex. en huvudtes i Herbert Tingstens internationellt uppmärksammade Political Behaviour från 1937.

En första blick på valstatistik pekar onekligen i denna riktning. I det första riksdagsvalet 1921 röstade 62 procent av de röstberättigade männen och 47 procent av kvinnorna. Kvinnors röstdeltagande var alltså ca 15 procentenheter lägre än mäns. Differensen sjönk till ca 10 procentenheter 1932 och 4,5 1940. I de kommunala valen sjönk skillnaderna på motsvarande sätt under mellankrigstiden.

Tabell 2.Valdeltagande i riksdagsvalen
1911-17 män, i andel (%) av samtliga myndiga män

1911 45,0
1914 52,7
1917 51,2

1921-1940 för män och kvinnor i andel av antalet röstberättigade

År Män Kvinnor Differens M/K
1921 62,0 47,2 14,8
1924 60,0 46,7 13,3
1928 72,6 62,7 9,9
1932 73,1 62,5 10,6
1936 78,6 70,7 7,9
1940 72,6 68,1 4,5

Aktuell feministiskt orienterad forskning har emellertid velat problematisera bilden av att detta framför allt skulle reflektera kvinnors lägre politiska medvetande. Det finns två grundläggande brister i de förhärskande meningarna om kvinnor och politik, dels i form av metodologiska fel, dels genom en undervärdering av det poli- tiska i kvinnors politiska bidrag, menar kritiker. Politiska karaktäristika tilldelas män och kvinnor som om de vore homogena politiska grupper.Variationer inom grupperna nedtonas och i stället lyfts skillnader mellan könen fram. (Siltanen och Stanworth, 1984).

Några sådana faktorer som komplicerar den gängse bilden ska vi kort beröra. En handlar om röstvana.

Det är inte orimligt att anta att det tar tid att utveckla ett röstbeteende. Allmän rösträtt för män infördes 1911, men hälften av de röstberättigade männen hade redan tidigare kunnat rösta i riksdagsvalen. Innan dess hade män med mer än 800 kronors inkomst rösträtt, en gräns som de flesta industriarbetare vid den tiden uppnått. En jämförelse mellan kvinnornas röstdeltagande 1921 och männens tio år tidigare visar att män som nyss fått sin rösträtt uppvisar samma röstbeteende som kvinnor i samma situation. (Se tabell 2. Eftersom ett mycket stort antal män före 1920 förlorade sin rösträtt på grund av de många rösträttsstreck som fanns, har andelen före detta år räknats på hela antalet män, inte antalet röstberättigade. De som förlorade sin rösträtt till riksdagen efter 1920 var bara några promille, varför denna skillnad i underlaget inte nämnvärt påverkar resultatet.)

En annan faktor som såväl den tidens manliga politiker som forskning tenderat att bortse ifrån rör de sociala och ekonomiska variabler som starkt påverkar människors röstbeteende.

Det var två kvinnliga undergrupper, ”arbetare” och ”lägre huslig tjänst”, d.v.s. hembiträden, som röstade i särskilt liten utsträckning. Dessa grupper var extremt lågavlönade, och deras låga röstfrekvens stämmer väl överens med de siffror som generellt redovisas för de lägst avlönade, män som kvinnor. De hårt angripna kvinnorna verkar alltså rösta som vilken utpräglat lågavlönad grupp inom arbetarklassen som helst, om man i stället för kön utgår från ekonomiska variabler. Dessutom måste man väga in åldersfördelningen. Dessa kvinnor var i betydande utsträckning unga och ogifta. 60 procent av de förvärvsarbetande arbetarkvinnorna var under 30 år, medan färre än 20 procent av de förvärvsarbetande manliga arbetarna var det. Eftersom röstfrekvensen generellt – hos både män och kvinnor – var lägst hos de allra yngsta och de äldsta grupperna bidrar även detta förhållande till att förklara dessa kvinnors låga valdeltagande.

En översiktlig genomgång av mäns och kvinnors röstbeteende enbart utifrån dessa faktorer ger alltså stöd för uppfattningen att tidigare undersökningar i stället för att studera variationer och skillnader inom grupperna, som röstvana, ekonomisk och social ställning just lyfter fram skillnader mellan könen. En analys där man tar hänsyn till dessa variabler visar i stället förvånansvärt små skillnader. En ung, lågavlönad, ensamstående, förstagångsröstande man och en dito kvinna, för att nämna ett antal variabler som var och en indikerar lågt valdeltagande, gick till valurnorna i ungefär samma ringa utsträckning.

Men det finns också ett annat sätt att tolka kvinnors lägre valdeltagande: att det rörde sig om en medveten politisk handling. Kvinnorna utgjorde på 1920-talet över hälften av befolkningen, 45 procent av väljarkåren – och 1,5 procent av de valda. Det torde inte vara allt för djärvt att anta att detta påverkade kvinnors motivation att gå till valurnorna. Kanske skall man också se det som en mer eller mindre tydligt artikulerad protest mot ett politiskt system som inte ville ha kvinnor.

Hur lång tid skall det ta?

Men låt oss också diskutera en tredje förklaring till de uteblivna framgångarna för kvinnorna under mellankrigstiden. Man kan ifrågasätta om det alls var ett misslyckande. Är det egentligen så orimligt att det tog några årtionden innan kvinnor i någon större utsträckning fick plats i de parlamentariska församlingarna. Det tar väl ändå lite tid att skaffa sig den erfarenhet och de kunskaper som krävs för att sköta ett land. Här finns, menar jag, en intressant jämförelse att göra.

Det demokratiska genombrottet gav, om man så vill, fulla medborgerliga rättigheter åt två kategorier som tidigare varit utestängda från den parlamentariska arenan – arbetare och kvinnor.

Påståendet är naturligtvis en förenkling, som inte tar hänsyn till viktiga omständigheter. De manliga arbetarna fick gradvis tillgång till rösträtten i takt med att de passerade 800 kronor i årsinkomst, vilket allt fler gjorde efter sekelskiftet; från 1911 års andrakammarval hade alla män, som inte föll för något av strecken, rösträtt; om det var någon manligt grupp som fick sitt genombrott 1910 var det inte i första hand industriarbetarna utan landsbygdens drängar, statare och torpare. Det socialdemokratiska partiet, som här görs lika med arbetarklassens parti, stöddes inte bara av arbetare. Inte minst kom deras parlamentariska företrädare många gånger från andra sociala skikt. Och slutligen är självfallet också så att en mycket stor del av de kvinnor som fick rösträtt samtidigt tillhörde arbetarklassen.

Det handlar alltså om delvis ojämförbara storheter. Arbetarklassen är i grunden en socioekonomisk, genusöverskridande bestämning, med inte alltid helt klara avgränsningar. Kvinnor är i detta sammanhang en genusbestämning som omfattar flera klasser och sociala skikt.

Samtidigt är jämförelsen inte orimlig. I den rösträttsagitation som föregick det demokratiska genombrottet var det, åtminstone efter sekelskiftet, framför allt arbetarrörelsen och kvinnorörelsen som mobiliserade sina styrkor för den allmänna rösträtten. Det var också farorna med just kvinnors och arbetares rösträtt som diskuterades av motståndarna. Skulle arbetarna/kvinnorna verkligen vara mogna att ges ett betydande politiskt inflytande? Skulle arbetare/kvinnor inte framför allt driva sina egna särintressen, baserade på klass eller kön? Skulle följden av kvinnors/arbetares rösträtt inte bli politiskt kaos?

Motståndet var som vi vet betydande mot såväl arbetare som kvinnor. Men samtidigt går det att hävda att arbetare (nästan alltid definierade som och företrädda av män) på ett helt annat sätt integrerades än vad kvinnor gjorde.

Särskilt liberalerna lade ner stora ansträngningar för att på olika sätt ta hand om arbetarrörelsen (läs deras manliga ledare), i syfte att uppfostra dem ”till lojalt parlamentariskt, nationellt arbete”, som Staaff formulerade det. I riksdagen fick det socialdemokratiska partiet snart uppdrag i kommittéer och utskott, och genom valsamverkan mellan liberaler och socialdemokrater kunde bägge partier öka sin representation. Men också högern var tidigt mån om att genom samarbete få socialdemokratin att delta i det politiska arbetet på ett sätt som underlättade en fredlig övergång till nya politiska förutsättningar. Det var en högerregering som lade fram den proposition som såväl medförde allmän manlig rösträtt från 1910 som ett proportionellt valsystem som garanterade socialdemokratin representation inte bara i riksdag utan också i utskotten. Detta kom snart också att gälla viktigare kommunala organ. Socialdemokraterna tilläts också spela framträdande roller i det politiska livet. I såväl försvarsberedningarna som förarbetena inför 1913 års pensionsreform, för att nämna ett par av det tidiga 1900-talets viktigaste politiska frågor, var socialdemokraterna accepterade som politiskt fullt jämbördiga deltagare. Också på den kommunala nivån fanns samma tendens. Speciellt under första världskrigets kristider gjordes stora ansträngningar från de borgerliga partierna att dra in arbetarrörelsens representanter i den lokala kristidsadministrationen. Den slutgiltiga bekräftelsen på det borgerliga samhällets beredskap att acceptera arbetarrörelsen var naturligtvis när t.o.m. kungen välsignade socialdemokraternas deltagande i den Edén-Brantingska ministären 1917. De borgerliga underlät inte heller att understryka den duglighet man menade att de socialdemokratiska riksdagsmännen och kommunalpolitikerna visade – särskilt när de visade samarbetsförmåga och kompromissvillighet i det politiska arbetet.

När det gäller kvinnorna gjordes som vi sett få sådana försök att medvetet integrera kvinnorna, att lyfta in dem i de formella och informella beslutsstrukturerna. Man skulle exempelvis kunna tänka sig att någon form av positiv särbehandling av kvinnor skulle ha kunnat underlätta för kvinnor att bli valda, men alla sådana försök avvisades bestämt. Det kan visserligen – ibland – vara en förtjusande egenskap att vara kvinna. Men säraktioner för att få dem valda måste avvisas, hävdade en socialdemokratisk ombudsman. Klaga inte, spotta i nävarna, krävde folkpartiledaren Bertil Ohlin.

Man hade kunnat tänka sig samma scenario här. Män som säger: vi måste få kvinnorna att växa in som aktiva samhällsmedborgare, lära dem det politiska spelet, skapa former för en proportionell sammansättning av beslutande organ, acceptera särorganisering, erkänna och uppmuntra kvinnors obestridliga duglighet. Inget av detta genomfördes. Tvärtom. De borgerliga partierna förskingrade de erfarenheter en hel generation ytterst kompetenta rösträttskvinnor skaffat sig genom att knappt välja in en enda av rösträttsrörelsens tiotusentals aktivister i de politiska församlingarna. Och socialdemokrater och kommunister handskades lika vårdslöst med de arbetarkvinnor som visat sina politiska egenskaper som fackföreningsorganisatörer, kvinnoklubbsaktivister och ledare för de omfattande massdemonstrationerna våren 1917.

Vad gjorde kvinnorna i stället?

Vad gjorde kvinnorna då i stället? Ja, ska man tro de manliga kritikerna satt de väl på sina kafferep och skvallrade.

Men tittar man bakom tidens fördomsfulla ridåer ser man hur kvinnor snarare drunknar i vad man idag skulle kalla politiskt arbete. Problemet var att det skedde i former och med ett innehåll som då inte ansågs ha med politik att göra.

Formerna först: En följd av att kvinnor utestängdes från de politiska salongerna var att de tvingades att skapa egna fora för att kunna påverka sin samhälleliga situation. Det var inte bara i de parlamentariska församlingarna som kvinnor saknades. De var också så gott som frånvarande också i de politiska partiernas centrala och lokala ledningar. Bara en av ett tjugotal ledamöter i socialdemokraternas partistyrelse var kvinna under mellankrigstiden, och i det verkställande utskottet saknades kvinnorna helt. Den kvinnliga särorganiseringen blev därför ett nödvändigt och på sikt framgångsrikt medel för kvinnor att artikulera sina krav och verka för att få dem genomförda.

Även om såväl högerns som liberalernas och socialdemokraternas kvinnor redan före första världskriget bildat egna lokala kvinnoorganisationer, dröjde det till den kvinnliga rösträttens genomförande innan de manliga partiledarna gav sin välsignelse åt kvinnorna att bilda egna riksorganisationer. Männens förhoppning var troligen i första hand att kvinnoorganisationerna skulle kunna mobiliseras i kampen om de nya kvinnliga väljarna. Förbunden fick emellertid snart två andra funktioner, på sikt kanske viktigare. De blev dels viktiga pådrivare och kritiker inom partierna i frågor viktiga för kvinnor. Dels utvecklades snart ett nära samarbete mellan de politiska kvinnoförbunden och andra kvinnoorganisationer. De politiska kvinnoförbunden växte kraftigt under mellankrigstiden, och hade vid 1930-talets slut sammanlagt ca 75 000 medlemmar, en flerdubbling på tio år.

Mellankrigstiden är över huvud taget den kvinnliga särorganiseringens stora period i Sverige. Det var inte bara på det politiska fältet som kvinnorna organiserade sig i egna förbund. Också en stor del av fackföreningsrörelsen var könsuppdelad under denna tid, ett idag nästan helt bortglömt förhållande. En viktig orsak till detta var den skärpta genusarbetsdelning, alltså uppdelning mellan manliga och kvinnliga yrken och arbetsuppgifter och mellan mans- och kvinnolöner som kännetecknar mellankrigstiden. LO, har som bekant med få undantag aldrig accepterat manliga och kvinnliga fackföreningar. Men de flesta yrkesarbetande kvinnor vid denna tid fanns inom yrken som bara i begränsad utsträckning organiserades av LO: kontorsanställda, lärarinnor, sjuksköterskor, affärsanställda, statligt anställda inom telegraf och post o.s.v., och här var särorganiseringen regeln. De manliga folkskollärarna hade sitt fackförbund, de kvinnliga lärarinnorna sitt, de kvinnliga kontoristerna sin egen förening o.s.v. Inom många yrkesgrupper, som sjuksköterskor och småskollärare, saknades ju dessutom männen helt. Först i och med uppkomsten av tjänstemännens fackliga centralorganisationer under och efter andra världskriget upphörde den fackliga särorganiseringen för dessa grupper. Denna sammanslagning skedde för övrigt inte utan betydande motstånd från kvinnors sida. I de egna fackliga organisationerna hade kvinnor skolats i fackligt arbete på alla nivåer. I de nya, könsblandade förbunden reproducerades snabbt den kvinnliga underordningen, männen intog omedelbart de flesta ledande poster.

Det fanns en hel rad andra kvinnoorganisationer också: de kvinnopolitiska, som Fredrika Bremer-förbundet och Svenska kvinnors medborgarförbund; husmodersförbund, filantropiska föreningar; kulturföreningar; nykterhetsorganisationer; fredsföreningar och försvarsvänliga organisationer.

De senaste årens forskning har visat och understrukit det nära samarbete som kännetecknar svensk kvinnorörelse under mellankrigstiden. I viktiga frågor som gällde kvinnors rättigheter och ställning kunde ett nära samarbete ske över den tidens annars så skarpa politiska och sociala gränser.

Flera av de viktigaste frågorna för kvinnorörelsen gällde kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Då de ofta rörde statens förhållande till sina anställda, eller lagstiftning inom arbetsmarknadens område blev frågorna snabbt politiserade. Under denna tid stod t.ex. frågan om kvinnors behörighet till statstjänster eller de speciella manstillägg som de statliga löneplanerna innehöll i skottlinjen. Mellankrigstidens viktigaste kvinnopolitiska fråga var emellertid kampen mot det förbud mot gift kvinnas förvärvsarbete som en bred allians av män i riksdagen, från vänster till höger, ville få genomförd under 1930- talet. Kvinnorna svarade med att mobilisera hela den styrka och klokskap den samlade kvinnorörelsens hundratusentals medlemmar kunde utveckla. De höll massmöten, skrev petitioner och tidningsartiklar, gjorde egna utredningar och påverkade alla de män man kunde. Och resultatet blev en formidabel framgång. I stället för förbud mot gifta kvinnors förvärvsarbete blev resultatet av den statliga utredningen – där kvinnorna själva var representerade – en lag som förbjöd avsked av gravida kvinnor.

En viktig händelse i det politiska samarbetet var bildandet av Kommittén för ökad kvinnorepresentation. Hösten 1935 tog Fredrika Bremer-förbundet initiativet till ett möte med 25 politiskt obundna kvinnoföreningar, bland dem Svenska kvinnors nationalförbund, Sveriges Husmodersföreningars riksförbund, Svenska kvinnors samarbetsorganisation, Svenska kvinnors medborgarförbund och Yrkeskvinnornas riksförbund. Mötet ledde fram till en ökad aktivitet från kvinnoorganisationernas sida vid riksdagsvalet 1936. Inför nästa val konstituerades sedan formellt hösten 1937 Kommittén för ökad kvinnorepresentation, med i stort sett samma medlemmar som tidigare. Påfallande många av dem var kvinnliga yrkessammanslutningar. Kommittén utvecklade en omfattande verksamhet inför de följande valen. Den anordnade opinionsmöten, gav ut broschyrer och skrev tidningsartiklar. Ett tjugotal lokalkommittéer bildades också. I ledningen för kommittén återfinns samtidens ledande kvinnosakskvinnor: Fredrika Bremer-förbundets ordförande Hanna Rydh var ordförande. I vilken utsträckning den ökade kvinnorepresentationen i riksdag och kommunala organ under 1930-talets sista hälft kan tillskrivas kommitténs verksamhet kan alltid diskuteras. Men en sak stod klart för samtiden: Kvinnorna utmanade uppenbarligen politiken som manlig arena.

Ett välorganiserat nätverk av kvinnoorganisationer ingrep alltså, inte sällan med framgång, i en rad viktiga politiska frågor av betydelse för kvinnor, alltifrån medborgarskap och politisk representation till lika lön och till nedrustning. Det mest fascinerande är kanske den utomordentliga bredd som finns representerad i dessa kvinnonätverk. Här samarbetar höger och vänster, kristna och fritänkare, fredsaktivister och försvarsupprustare, ja, t.o.m. demokrater och fascister i frågor som anses kräva kvinnors enhet och mobilisering.

Det handlar här uppenbarligen om en slags utomparlamentariskt påtryckningsarbete, med könslig särorganisering som grund. Samtidigt är det viktigt att understryka att samarbetet inte byggde på något kvinnligt särartstänkande, på någon uppfattning att kvinnor av princip inte bör beblanda sig med män. Tvärtom tror jag att man bör se särorganiseringen i stor utsträckning som framtvingad av det motstånd och den isolering kvinnorna kände sig utsatta för. Och målsättningen var hela tiden att bli accepterade i samhällsarbetet på samma sätt som män. Man skulle kanske kunna säga att särorganiseringen blev jämlikhetskampens främsta redskap.

Men också frågan om vad politik är formulerades olika av män och kvinnor. Mest tydligt blir kanske detta om man tittar på den lokala nivån. Med bara en procent kvinnor valda i början på 1930-talet betyder det att de allra flesta kommunalfullmäktigeförsamlingar var enkönade, eller på sin höjd hade en kvinna invald. De kommunala diskussionerna domineras av traditionella kommunala spörsmål: budgetberedningar, skattefrågor, löneoch anställningsfrågor, byggen av vägar, ålderdomshem och andra investeringarna i den kommunala infrastrukturen, och så den allra viktigaste kommunala frågan under mellankrigstiden – arbetslösheten.

Och hur såg den kvinnliga lokala dagordningen ut? Ja, tittar man i stads- och kommunalfullmäktiges handlingar från dessa år hittar man alltså inte många kvinnor. Tittar man däremot i protokoll och verksamhetsberättelser från kvinnoklubbar, Röda kors-föreningar och Fredrika Bremer-kretsar finner man dessa till bredden fyllda med lokal politik. Med den kvinnliga kommunalpolitiken ser i betydande utsträckning annorlunda ut. De ständigt återkommande frågorna gäller barn, skola, hälsovård, mödravård, hygien och nykterhet.

Initiativet till skolhälsovård och skoltandvård kom ofta från lokala kvinnoorganisationer. Kommunala beslut om barnavårdscentraler och hemsysterverksamheter hade också ofta sin upprinnelse i kvinnoföreningar, liksom tillkomsten av kommunala badhus och tvättstugor. De är ofta på alerten när det gäller att övervaka pris och kvalitet på livsmedel eller lokala transporter. Inrättandet av lokala förlossningshem är en fråga som enar kvinnor över parti- och klassgränser vid denna tid. Under hungerdemonstrationerna våren 1917 var det kvinnorna som tände gnistan och tågade i täten mot de kommunala dyrtidsadministrationerna för att kräva ökade matransoner åt män och barn. Mot slutet av 1930-talet flyttade många av dessa frågor också upp till rikspolitisk nivå. Med folkhemspolitikens etablering blev moderskapsersättning, barnbidrag och bostäder för barnfamiljer plötsligt centrala på den politiska dagordningen.

De frågor som stod i förgrunden för kvinnors politiska engagemang, som länge skedde utanför de etablerade manliga politiska strukturerna, var ofta knutna till den reproduktiva sfären, till fortplantning, livsförnödenheter och omsorg. Det var frågor som i stor utsträckning flyttats utanför familjen och på så sätt politiserades av kvinnorna. Detta kan förstås på flera sätt. Det kan vara uttryck för en påtvingad begränsning av kvinnors politiska verksamhet, förorsakad av männens vägran att släppa in kvinnor på deras område. Det kan samtidigt vara ett medvetet strategiskt val av kvinnor för att flytta fram sina positioner. Resultatet blev hur som helst att kvinnorna på detta sätt var de som utvecklade de frågor som snart kom att bli de centrala i det politiska samhällsbygget. Det var i avgörande utsträckning kvinnor som lade grunden till den moderna välfärdsstaten.

Detta resultat ger ytterligare stöd för de slutsatser läsaren nog anar att jag kommit till när det gäller att förklara orsakerna till kvinnornas uteblivna politiska genombrott efter 1920. Jag formulerade inledningsvis tre alternativa tolkningsförslag. Att orsaken skulle vara att kvinnor skulle sakna intresse, förmåga eller vilja att verka politiskt har lite stöd i den verklighet jag studerat. Lika ovedersägligt kan man se att männen var ytterst ovilliga att avstå sina egna privilegier.

Det demokratiska genombrottet var inte något som genomfördes över en natt efter en färdig mall. Det var tvärt om en lång process fylld av tvära kast. Den slutliga produkten var ett resultat av kompromisser och överenskommelser, där olika grupper och skikt ville försäkra sig om former som gynnade dem. Variationerna mellan de borgerliga demokratier som upprättades i Europa under mellankrigstiden var som bekant betydande, när det gäller såväl utformning och djup.

Inte minst när det gäller de informella relationerna och beslutsprocesserna var dessa något som vuxit fram i ett samspel mellan de politiska aktörerna. I denna formering av den politiska demokratins praxis var kvinnorna från början utestängda.

Kjell Östberg

KÄLLOR OCH LITTERATUR
Denna artikel bygger delvis på tidigare arbeten som jag publicerat, framför allt boken Efter rösträtten. Kvinnors utrymme efter det demokratiska genombrottet (Stockholm: Symposion, 1997) och artiklarna ”Män, kvinnor och kommunalpolitiken
under mellankrigstiden”, i Marja Taussi Sjöberg och Tinne Vammen (red.), På tröskeln till välfärden: välgörenhetsformer och arenor i Norden 1800-1930 (Stockholm: Carlsson, 1995) och ”Krig och fred i svensk kvinnorörelse”, i Christina Florin, Lena Sommestad och
Ulla Wikander (red.), Kvinnor mot kvinnor. Om systerskapets svårigheter (Stockholm: Norstedts, 1999). Den kvinnliga rösträttens följder behandlas också i Sven Ulric Palmes
bidrag i Ruth Hamrin-Thorell (red.), Kvinnors röst och rätt (Stockholm : Allmänna förlaget, 1969).

Forskningen om de kvinnliga nätverken under mellankrigstiden innefattar Gunnela Björk, Att förhandla sitt medborgarskap: kvinnor som kollektiva politiska aktörer i Örebro 1900-1950 (Lund: Arkiv, 2000); Renée Frangeur, Yrkeskvinna eller maktens tjänarinna: striden om yrkesrätten för gifta kvinnor i mellankrigstidens Sverige, (Lund: Arkiv, 1998); och Irene Andersson, Kvinnor mot krig : aktioner och nätverk för fred 1914-1940 (avhandling,
Lund: Studia Historica Lundensia, 2001). Det fackliga nätverket behandlas också i Bengt Nilsson, Kvinnor i statens tjänst: från biträden till tjänstemän (avhandling,
Uppsala: Studia Historica Upsaliensis, 1996). Om mellankrigstidens skärpta genusdelning se Ulla Wikanders ”Delat arbete, delad makt, om kvinnors underordning i och genom arbetet”, i Gertrud Åström och Yvonne Hirdman (red.), Kontrakt i kris. Om kvinnors plats i välfärdsstaten. (Stockholm: Carlsson, 1992).

Andra arbeten som använts för denna artikel är Yvonne Hirdman, ”Genussystemet”, i Demokrati och makt i Sverige. Maktutredningens huvudrapport (SOU 1990:44); R.W. Connell, Masculinities (Berkeley: University of California Press, 1995); samt Janet Siltanen & Michelle Stanworth, Women and the Public Sphere: A Critique of Sociology and
Politics 
(New York: St. Martin’s Press, 1984).

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1993.