Etikettarkiv: Fjärde Internationalen

Teorin om den permanenta revolutionen

För Fjärde Internationalen utgör den av Trotskij formulerade teorin om den permanenta revolutionen, ännu idag den revolutionära marxismens allra viktigaste landvinning. Den finns inskriven i Fjärde Internationalens huvuddokument och utgör en grundläggande del av dess program. Den är ett uttryck för den strategi som en mycket stor majoritet av mänskligheten, som bor i de halvkoloniala länderna, bör följa för att uppnå socialismen.

Teorin innebär att upprättandet av arbetarstater som kan leda till uppbygget av ett socialistiskt samhälle i världsskala, i den epok som inletts med oktoberrevolutionen inte längre enbart är målet för arbetarklassens kamp i de ekonomiskt utvecklade länderna. Så var det i slutet på 1800-talet. Nu är upprättandet av arbetarstater även målet för majoriteten av böndernas och arbetarnas kamp i de länder som man i vanligt tal, något oprecist benämner den »tredje världen«. Det är inte förvånande att socialdemokrater vars bekymmer inskränker sig till parlamentariska val i de borgerliga demokratierna, praktiskt taget bortser från denna teori. Det är inte heller förvånande att teorin bekämpas obarmhärtigt av byråkratierna i öststaterna. Den motsäger deras »socialism i ett land« och »fredlig samexistens« politik, vars syfte är att bevara ett internationellt status quo.

Teorin om den permanenta revolutionen utgör för närvarande den revolutionära marxismens främsta »landvinnings Den har också haft en lång och mödosam tillkomsthistoria som vi tror kan vara värdefull att påminna om. Manifestationer av permanent revolution, i den menig Marx lade i begreppet, »en revolution som inte kompromissar med någon form av klasstyre…« (l), var märkbara från och med de första för- eller prokapitalistiska kraftmätningarna i det feodala samhället. Ett exempel är det av Thomas Muntzer ledda bondekriget mot Martin Luther i Tyskland under Reformationen (2).

Tydligare manifestationer förekom redan under den engelska revolutionen på 1600-talet med Levellers och Diggers (3). Men det var först i och med den stora franska revolutionen på 1700-talet som de blev tillräckligt klara. Idén om en revolutionär diktatur för att bevara revolutionen oavbruten fram till avskaffandet av all social orättvisa, formulerades av Marat. Strömningar formerades för att föra revolutionen längre än vad tom jakobinernas mest radikala fraktioner avsett (4). Babeuf och les Egaux tog åter upp och preciserade denna idé och formulerade den första skissen till ett program för en socialistisk revolution (5). Idén som sedan försvarades underjordiskt, illegalt, framför allt av Buonarrotti, vann åter gehör 1941. Och Marx införlivade den med sin syn på mänsklighetens historiska utveckling mot socialismen.

Marx och 1848 års revolutioner

Under 1848 års revolutioner var Blanqui, som skolats av Buonarrotti och dragit lärdomar av egna erfarenheter från 1830 års revolution — hur den återvanns av bourgeoisie av alla schatteringar — var den första som från och med bildandet av den provisoriska regeringen i Frankrike, intog den permanenta revolutionens ståndpunkt. Vi skall inte här granska allt som vi i efterhand kan anse vara oklart i Blanquis tänkande. Det väsentliga är att han var klart medveten om riskerna som de småborgerliga ledarna medförde, och att han ville föra revolutionen ända fram till socialismens fullständiga seger. Marx bortsåg självfallet inte från den franska revolutionen som han framför allt hade studerat under sin vistelse i Paris 1843-44 (6). Men han hade utan tvekan från början en helt annan uppfattning om revolutionens gång än Blanqui. Händelserna ledde honom till att konkretisera sina idéer och korrigera sin uppfattning om strategin och taktiken.

Klasstriderna i Frankrike som han skrev 1850, använder Marx uttrycket »permanent revolution« och förknippar det med Blanqui, som han emellertid inte hade haft någon kontakt med 1848. Men han kände till och godkände de ställningstaganden Blanqui gjort under revolutionens gång…

»…’proletariatet’ samlar sig allt mer omkring ‘kommunismen’ för vilken bourgeoisin har uppfunnit namnet ‘Blanqui’. Denna socialism ‘förklarar att revolutionen är permanent’, att proletariatets ‘klassdiktatur’ är ett nödvändigt genomgångsstadium för ‘klasskillnadernas fullständiga avskaffande’, för att avskaffa alla de produktionsförhållanden som de är beroende av, för att avskaffa alla sociala förhållanden som hör ihop med dessa produktionsförhållanden, för att revolutionera alla idéer som har vuxit fram ur dessa sociala förhållanden« (7).

Något senare tog han i Neue Reinische Zeitung på nytt upp ovannämnda definition av kommunismen. Och 50 bildades t o m i London en kortlivad förening mellan Blanqui-anhängare och marxister som kallade sig »Revolutionära marxisters förbund«. Första paragrafen i stadgarna löd:

»Föreningens mål är att avsätta alla privilegierade klasser, att underkasta dessa proletariatets diktatur genom att bevara revolutionen oavbruten fram till förverkligandet av kommunismen, som bör vara mänsklighetens sista organisationsforms« (8)

I mars 1850, då Kommunisternas förbund återupprättades i Tyskland, använde Marx och Engels i »Adressen till Kommunisternas förbund« på nytt uttrycket »permanent revolution» och gav det en ännu mera bestämd innebörd. De upprepade vad de hade skrivit i Kommunistiska Manifestet, nämligen att den borgerliga revolutionen. då stod omedelbart på dagordningen i hela Europa, och att den enbart utgjorde en kortvarig fas som skulle ersättas av en proletär revolution, vilken i sin tur skulle utmynna i ett klasslöst samhälle. Och till begreppet »permanent revolution« tillfogade de en väsentlig syn på förhållandet mellan klasserna under den borgerliga revolutionen. De menade att arbetarna redan under dessa revolutioner borde ha sin egen oberoende organisation och politik, skild från bourgeoisins och små-bourgeoisins organisationer och politik — närmare bestämt skild från de mest medvetna småborgerliga demokrater, vilka nästan alltid spelade en ledande roll i revolutionerna i mitten på 1800-talet — och i motsättning till det som vid den tidpunkten gick under den allmänna beteckningen »demokrati». »Denna adress«, skrev Marx i ett brev till Engels den 13 juli 1851, »var i grunden ingenting annat än en krisplan mot demokratin«. Adressen förutsåg inte enbart en enad kamp mot resterna av det feodala samhället utan även vilket förhållande som skulle råda mellan de politiska organisationer som representerade de klasser som kämpade mot feodalismen.

Dessa förutsägelser förekom vare sig uttalade eller outtalade i Manifestet. I någon mån kan man tom betrakta »Adressen« som en outtalade självkritik från Marx och Engels sida av den taktik de hade förespråkat under den Tyska revolutionen. Vi kommer inte här att diskutera de möjliga orsakerna till att Marx och Engels deltog i den demokratiska organiseringen av Köln när det återvände till Tyskland under den pågående revolutionen. Faktum är att de 1850 — då de ansåg att revolutionen skulle ta ny fart och därför genomförde en omorganisering av Kommunisternas förbund — varnade medlemmarna av förbundet, av deras eget parti, mot varje tänkbar upprepning av den taktik de själva tidigare förespråkat.

Efter 1850 tog Marx aldrig mer upp frågan om permanent revolution (9). Det bör dock nämnas att han i ett brev till Engels den 16 april 1856 skrev:

»I Tyskland blir hela programmet beroende av vilka möjligheter man har att understödja proletärernas revolution genom ett bondekrig i någon sorts modern upplaga. Om det lyckas, kommer hela saken att gå alldeles utmärkt…« (10)

Det handlar inte här längre om proletariatets förhållande till bourgeoisin under den borgerliga revolutionen, utan om förhållandet mellan proletariatet och bönderna under den proletära revolutionen — en insikt som inte vidareutvecklades av Marx. Trotskij däremot återupptog begreppet »permanent revolution« under 1905 års revolution. Innan vi undersöker omständigheterna, skall vi skärskåda några funderingar om en eventuell revolution i Ryssland som Marx formulerade kring 1880.

Marx och den ryska revolutionens problem 1880

De idéer om tsarrysslands framtid som Marx utvecklade mot slutet av sitt liv, har enbart ett indirekt samband med den »permanenta revolutionens De härrör ur vad Trotskij senare kallade för den »ojämna och sammansatta utvecklingens Marx och Engels intresserade sig mycket för den ekonomiska och sociala utvecklingen i tsarryssland. De skrev även en hel del i ämnet. Deras korrespondens med ryska revolutionärer — som givits ut på ryska i Sovjetunionen — uppgår till nära 300 sidor. Marx’ intresse för dessa frågor var så stort att han började lära sig ryska vid 50-års åldern. Hans åsikter påverkade många av samtidens ryska revolutionärer. Det är också tack vare dem som den första översättningen och utgivningen av Kapitalet (1872) på ett annat språk än tyska, blev möjlig. De bad Marx att han skulle vara deras representant i Första Internationalen. De’ var populister. En splittring ägde rum bland dem då en grupp under ledning av Plechanov , 1879 bröt sig ur. Under de tre, fyra följande åren kallade sig denna grupp marxistisk och försvarade uppfattningen att Ryssland med nödvändighet skulle genomgå en kapitalistisk utvecklingsfas. Denna uppfattning stred mot populisternas uppfattning att Ryssland kunde övergå till socialismen utan att först genom en sådan fas.

Vid denna tidpunkt delade Marx populisternas uppfattning. I förordet till 1892 års ryska utgåva av Kommunistiska Manifestet, som gavs ut av Plechanov, skrev Marx:

»Men i Ryssland finner vi vid sidan av den hastigt uppblossande kapitalistiska svindeln och den först nu uppkommande borgerliga jordegendomen, mer än hälften av jorden som böndernas gemensamma egendom.

Nu är frågan den: kan det ryska byalaget, denna redan starkt undergrävda form av den sedan urminnes gemensamma jorden, omedelbart övergå i en högre kommunistisk form för jordegendom, eller måste den först genomgå samma upplösningsprocess som ägt rum i Västs historiska utveckling.

Det enda idag möjliga svaret på denna fråga är följande: om den ryska revolutionen blir signalen till en arbetarrevolution i Väst, så att båda kompletterar varandra, då kan den nuvarande ryska gemensamma egendomen tjäna till utgångspunkt för en kommunistisk utveckling« (21 januari 1882) (11)

Vid samma tidpunkt uttalade sig Marx ännu tydligare i denna fråga — på franska — i ett brev daterat november 1877 och adresserat till tidskriften Otetjestvennie Zapiski (Annales de la patrie); i ett brev till Vera Zasulitj, samt i ett utkast till detta brev daterat mars 1881. Engels skickade en kopia av det förra brevet (till den ryska tidskriften) till Zasulitj, men tycks inte ha känt till det senare brevet (mars 1891). Detta och utkasten hade glömts bort såväl av Zasulitj som av Plechanovs grupp, och återfanns i Lafargues och Axelrods arkiv först mycket senare av Rjazanov som publicerade dem på 1920-talet. Här följer några viktiga stycken ur dessa texter:

»…talar jag om ‘en stor rysk forskare och kritiker’ med all den aktning denne framträdande man förtjänar. Han har i en rad märkliga artiklar tagit upp frågan om Ryssland måste följa sina liberala ekonomers riktlinjer och upplösa det gamla bysystemet för att få till stånd ett fungerande kapitalistiskt system — eller om landet kan undslippa alla kapitalismens nackdelar genom att tillgodogöra sig sina tillgångar på ett annat sätt, genom att utnyttja de speciella förhållanden dess historia skapat. Själv vill han rekommendera det senare alternativet…«
För att få möjlighet att bedöma den ekonomiska utvecklingen i Ryssland har jag lärt mig ryska och under många år studerat landets officiella och inofficiella publikationer i detta ämne. Genom detta studium har jag kommit fram till följande slutsats: Ryssland kommer att gå miste om helt enastående utvecklingsmöjligheter och bli dömt att utstå alla en kapitalistisk regims ödesdigra missförhållanden, om man inte förmår överge den politiska linje man följt sedan 1861…

Om Ryssland strävar efter att utvecklas till en kapitalistisk nation i stil med de västeuropeiska staterna — och under de senaste åren har man i detta land underkastat sig mycket obehag för att underlätta en sådan utveckling — måste först en stor del av bönderna förvandlas till proletärer; och när landet sedan fastnat i det kapitalistiska systemets grepp, kommer det att få utstå samma skoningslösa prövningar som så många andra nationer redan dignar under. Så kan mina ord tolkas«. (Brev till Otetjestvennie Zapiski 1877) (12)

»Denna utvecklings ‘historiska ödesbestämdhet’ är sålunda uttryckligen begränsad till länderna i Västeuropa… I denna västerländska utveckling rör det sig alltså om förvandlingen av en form av privategendom till en annan form av privategendom. Hos de ryska bönderna skulle man däremot få förvandla deras gemensamma egendom till privategendom… Min analys av Kapitalet talar värken för eller emot den ryska bykommunens livskraft; men det ingående studium som jag har ägnat frågan och till vilket jag har samlat material vid ursprungskällorna har övertygat mig om att kommunen är stödpunkten för den sociala pånyttfödelsen i Ryssland. Men för att den skall kunna fungera som sådan är det emellertid nödvändigt att eliminera det skadliga inflytande som kommer från alla håll för att sedan försäkra den en organisk utveckling under normala förhållanden.« (Brev till Vera Zasulitj, den 8 mars 1881.) (13)

»… därför att i Ryssland kan bykommunen som ännu är fast förankrad i hela landet, tack vare en förening av unika omständigheter, gradvis lämna sina primitiva drag och utveckla sig direkt till ett element i den kollektiva produktionen i nationell skala. Det är tack vare att den i tiden sammanfaller med den kapitalistiska produktionen som den kan ta till vara allt det positiva i denna utan att behöva gå igenom dess förfärligheter. Ryssland lever inte isolerat från den moderna världen och är inte heller som Indien offer för en främmande erövrare… Om det kapitalistiska systemets amatörer i Ryssland förnekar den teoretiska möjligheten av en sådan utveckling, frågar jag dem: Har Ryssland varit tvunget att likt västerlandet genomgå en lång inkubationstid av den mekaniska industrin innan det kunnat använda maskiner, ångbåtar, järnvägar, osv? Låt dem m a o förklara för mig hur man över en natt lyckats införa hela den utbytesmekanism (banker, kreditinstitut, osv) i Ryssland som tagit västerlandet århundraden att utveckla« (Första utkastet till brevet till Vera Zasulitj) (14)

Dessa texter av Marx, som vi bara delvis citerat, förtjänar en djupare analys. De visar hur Marx på sin tid kunde föreställa sig metoder för ett ekonomiskt efterblivet samhälle att undgå kapitalismen och garantera en så rationell övergång till socialismen som möjligt. Det är Marx sätt att tänka, inte åtgärderna som är viktigt. Men vad beträffar det ämne vi behandlar här räcker det om vi understryker att texterna belyser följande idéer:

a) »Schemat« för samhällsutvecklingen — feodalism, kapitalism, socialism — som framförs i Kommunistiska Manifestet — var enligt Marx endast giltigt för Europa, närmare bestämt för Centraleuropa. Han ansåg att det inte kunde eller borde tillämpas mekaniskt på andra länder, allra minst på Ryssland.

b) Ryssland där det inte fanns någon privategendom, skulle utifrån »by-kommunen« hoppa över det kapitalistiska produktionssättet och övergå till ett socialistiskt samhälle. Detta skulle innebära ett stort historiskt tillfälle för Ryssland som därmed skulle slippa genomgå kapitalismens negativa effekter.

c) Ryssland skulle kunna åstadkomma detta med »stöd utifrån«, genom att utnyttja kapitalismens »positiva landvinningar« under förutsättning att detta sammanföll med en proletär revolution i Väst som banade väg till ett socialistiskt samhälle.

I dessa texter undviker Marx varje stel, mekanisk historiesyn, och föreställer sig möjligheten av till synes konstiga kombinationer. Han föreställer sig att efterblivna länder vid en viss tidpunkt kan låna element som det har tagit andra, mer utvecklade samhällen, lång tid att utveckla. Detta är i det väsentliga vad Trotskij i Den Ryska Revolutionens Historia, kallar för den »ojämna och sammansatta utvecklingen« (15). Dessa texter av Marx gäller specifikt Ryssland, där han hädanefter kunde skönja enorma revolutionära möjligheter. Men han aktade sig för att skriva något liknande om de koloniala länderna i vilka utländska erövrare härskade.

Marx, som dog några år efter att han hade skrivit dessa texter, höll fast vid sin uppfattning ända fram till slutet. Efter sin död fortsatte Engels under några år att försvara samma uppfattning. Detta framför allt mot Plechanov och hans grupp som redan 1877 menade att en kapitalistisk utveckling i Ryssland var oundviklig. Omkring 1890, dvs mot slutet av sitt liv, ansåg Engels dock att kapitalismens .utveckling i Ryssland hade givit Plechanov rätt, och instämde därför med hans uppfattning.

Men Plechanov gav Kommunistiska Manifestet och marxismen i allmänhet en alltför mekanisk tolkning. Enligt den skulle de mest efterblivna länderna oundvikligen följa en utveckling som var identiskt eller liknande den som ägt rum i de mer utvecklade länderna. Han bortsåg i själva verket från vad Marx understrukit i ovannämnda rader, nämligen att det var möjligt att medelst lån hoppa över givna faser.

Den permanenta revolutionen och ryska revolutionerna 1905 och 1917

På det tyska socialdemokratiska arbetarpartiets andra kongress som hölls i London 1903, förekom inga väsentliga motsättningar kring frågan om den kommande ryska revolutionens karaktär: Den var en borgerlig revolution. Delegaterna förutsåg att den skulle ge upphov till en konstituerande församling och till en borgerligt demokratisk republik i vilken arbetarna skulle kämpa för sina rättigheter och ett kommande socialistiskt samhälle. Varken Lenin eller Trotskij tog avstånd från kongressens uppfattning. Detta trots att det redan tidigt i deras politiska verksamhet framgått att Lenin underströk bondefrågans betydelse i revolutionen, medan Trotskij betonade den ryska liberala bourgeoisins feghet i jämförelse med den engelska och den franska bourgeoisien under revolutionerna i sina respektive länder. Dessa åsikter låg till grund för de slutsatser de drog två år senare.

Det var under loppet av och till följd av 1905 års revolution som nya uppfattningar i denna fråga växte fram. Plechanov och mensjevikerna hävdade att den ryska revolutionen var borgerligt demokratisk p g a dess målsättningar och skulle utmynna i en borgerlig republik, styrd av borgerliga partier. I denna borgerligt demokratiska republik skulle arbetarpartiet ta på sig uppgiften att förstärka arbetarklassens ställning och landvinningar innan det ens kunde drömma om att makten eller delta i en revolutionär makt. Ryssland borde följa Englands och Frankrikes utvecklingsgång och genomgå en lång period av borgerlig demokrati. Detta var alltjämt deras uppfattning 1917.

Utan att glömma de omedelbara målens demokratiska karaktär, föreställde sig Lenin och Trotskij andra utvägar för revolutionen. Båda bestred att bourgeoisien skulle spela en ledande roll i revolutionen. Lenin föreställde sig en »arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur«; Trotskij en »arbetarregering som stödde sig på bönderna« och som skulle ställas inför problemet om revolutionens övergång i en oavbruten revolution — vilket är nödvändigt för den socialistiska världsrevolutionen.

I Trotskijs essä »Tre uppfattningar om revolutionen« (16) finner man en mera djupgående analys av de meningsskiljaktigheter som förekom vid den tidpunkten. Här nöjer vi oss med att granska Trotskijs teori om den permanenta revolutionen och dess utveckling. Man bör för det första understryka att Trotskij inte formulerade sin teori utifrån de olika uppfattningar som vi hittills nämnt. För honom var teorin inte en deduktion, en abstrakt kombination av Marx’ formler, utan resultatet av en analys av den faktiska revolutionen. Han utgick framför allt från arbetarklassens relativa betydelse och roll, liksom från bourgeoisiens svaghet och politik under revolutionen. Man bör dessutom påpeka att Lenins och Trotskijs uppfattningar grundade sig på erfarenheterna från 1905 års revolution, men att ingen av dem avsåg att tillämpa dem på andra länder. Fram till 1917 års revolution vidhöll båda två sina skilda uppfattningar. Under tiden ägde revolutioner rum i Kina, Persien, Turkiet och Mexiko. Så vitt vi vet har Trotskij inte skrivit någonting om dessa revolutioner. Lenin, däremot, ansåg att Sun Yat-Sens »socialistiska« mål var utopiska, att den kinesiska bourgeoisien var värdig förfäderna från 1600- och 1700-talens stora borgerliga revolutioner och att Kina hade en stor kapitalistisk framtid. (17)

I »Aprilteserna«, 1917, nämnde Lenin inte »den demokratiska diktaturens Han framhöll att det var arbetarråden (sovjeterna) som skulle ha makten under den pågående revolutionen. På så sätt tog han de facto ställning för Trotskijs »permanenta revolution». Detta erkänner alla ärliga historiker, alla som kan läsa och som inte styrs av fraktionella politiska fördomar. Oktoberrevolutionens seger var en obestridlig bekräftelse av den prognos Trotskij hade gjort strax efter 1905 års revolution. Den bevisade riktigheten av den permanenta revolutionens teori sådan den hade formulerats blott för Ryssland.

1917 och de år som följde omedelbart därpå bekymrade sig ingen, inte ens Lenin och Trotskij, över de teoretiska meningsskiljaktigheterna som tidigare förekommit i ämnet. Andra problem som rörde revolutionens fortsatta existens var avsevärt mycket viktigare. Följaktligen var det många gamla bolsjeviker som före revolutionen hade följt Lenins gamla linje och som (de flesta av dem) varit kritiska till »Aprilteserna«, som inte gjorde någon som helst självkritik, utan behöll istället sina gamla uppfattningar. Detta blev uppenbart några år senare då revolutionen urartade.

Komintern och de koloniala revolutionerna

Under revolutionens första år blev frågan om nationaliteterna som förtryckts av tsarismen eller som var bosatta i grannländerna och hade väckts av revolutionen, oerhört viktig. Komintern tvingades ta ställning i den nationella och koloniala frågan, framförallt på de andra, fjärde och femte kongresserna. Om man granskar dess ställningstaganden, framkommer att:

1.) Komintern uttalade sig för nationernas självbestämmanderätt och även för deras rätt till oberoende. Detta var ingen självklarhet, inte ens bland dåtidens revolutionära marxister. Det räcker med att påminna om den kritik Rosa Luxemburg framförde till Lenin, enligt vilken en sådan självbestämmanderätt endast skulle gagna bourgeoisin. Före revolutionen hade frågan varit föga känd inom PSDOR. Plechanov t ex förnekade att det överhuvudtaget fanns ett ukrainskt problem (18).

2.) Komintern ansåg, för första gången i den internationella arbetarrörelsens historia, att nationerna och de ‘koloniala’ folken som kämpade mot imperialismen var, eller kunde bli, den socialistiska revolutionens bundsförvanter. I andra internationalen före 1914, uttalade sig en del grupper mot koloniala expeditioner, men inte nödvändigtvis mot kolonisering, för vilken det t o m fanns entusiastiska anhängare. Det var inte en lätt uppgift att frigöra den gamla socialistiska kadern från dess okunnighet eller fördomar om de koloniserade folken. (Se Serrats uppfattning på andra kongressen, Sidi-bel-Abbés sektionens, från det franska kommunistpartiet, uppfattning på fjärde kongressen).

3.) Komintern uttalade sig kategoriskt för att kommunistpartierna i de koloniala länderna skulle vara självständiga i förhållande till de antiimperialistiska krafterna i dessa länder, och förordade samtidigt en allians med dem. Men i praktiken ifrågasattes detta uttalande. På den andra kongressen reste holländaren Sneevliet-Maring som hade kämpat tappert i Indonesien, frågan om Sarekat-Islams medlemskap. På fjärde och femte kongressen uttalade sig den kinesiska delegaten om Kuomintang i minst sagt tvetydigt ordalag.

4.) Komintern föreställde sig att en del länder kunde bli sovjetiska republiker utan att genomgå ett kapitalistiskt stadium. Men, man skulle å ena sidan kunna påstå att denna uppfattning hängde samman med tron på en seger för den socialistiska revolutionen i världsskala, och å den andra, och framförallt, att den gällde gamla territorier som tillhörde det tsaristiska imperiet. Hur som helst förknippade inte Komintern den här uppfattningen med ovannämnda texter av Marx vilka till stor del var okända vid den tiden. Kominterns bidrag till dessa frågor var utan tvivel betydelsefulla, men de hade inte med permanent revolution att göra. Dessutom innehöll bidragen fortfarande oklarheter över klasskaraktären av de revolutionära nationella grupperingar med vilka alliansen skulle ingås. Men å andra sidan saknade många militanter av dessa nationaliteter själva en klar uppfattning om socialismen sådan bolsjevikerna föreställde sig den. Några av dem (Soldan-Zadé i Persien, tataren Galiev) vanns över till socialismen. Andra som kinesen Sun Yat-Sen kallade sig för socialister, men vad deras ‘socialism’ innebar känner alla väl till idag. Dessutom rådde även i socialistiska republiker utan tvivel ännu förvirring (andra kongressen). Det var inte klart och tydligt frågan om proletariatets diktatur stödd av bönderna, i själva verket trodde fortfarande ett stort antal gamla bolsjeviker på möjligheten att någonting mitt emellan såsom en »demokratisk diktatur«.

Vid sidan av texter finns verkligheten. Utan att underskatta betydelsen av Kominterns vad gäller den koloniala frågan, måste detta arbete underställas en kritisk granskning. Den andra kongressen följdes av kongressen i Baku. De församlade uppmanade de orientaliska folken att ta kamp mot imperialismen, framförallt mot den brittiska imperialismen som vid den tidpunkten härskade över ett väldigt imperium. De uppmanade till »heligt krig« (‘jihad’), och fördömde de mest reaktionära krafterna i de inblandade länderna. Men de viktigaste talen, däribland det tal Zinoviev höll i egenskap av president för Komintern, handlade ingalunda om proletariatets diktatur, inte heller om en demokratisk diktatur och än mindre om permanent revolution.

På Kominterns femte kongress visade sig den kinesiska delegaten vara för det kinesiska kommunistpartiets inträde i Kuomintang. Den turkiske delegaten påminde däremot om de turkiska kommunisternas olyckliga erfarenhet med Kemål Ataturk och uppmanade till kamp mot denne. Kominterns ledning försvarade den kinesiska delegaten och tillrättavisade den turkiska. Jag har inte lyckats hitta några redogörelser för den turkiska erfarenheten med undantag av en kommentar i Zinovievs texter om den kinesiska revolutionen från april 1927 — en kommentar som jag kommer att återge längre fram. Om det enligt min mening, och i den mån jag kan bedöma vad som hände vid den tidpunkten, var rätt att försvara Kemål mot den brittiska imperialismen och dess grekiska lakejer, så var det däremot fel att inta förklara den turkiska revolutionens problem i termer av permanent revolution. Den politiska linje som Bucharin och Stalin följde i den kinesiska revolutionen skiljde sig inte mycket från deras agerande ifråga om Kemål. Tragediens omfattning ifråga om Turkiet, var dock mycket mindre, trots att väldigt många turkiska kommunister utrotades under dessa år. Man tycks inte ha dragit några lärdomar av detta — förutom Zinovievs ovannämnda kommentar. Det är troligt att Komintern och PCUS ledning inklusive Lenin och Trotskij vid den tidpunkten var upptagna med den socialistiska revolutionen i Europa som fick företräde framför klasskampens problem i Öst. De kände på sig att kampen i Öst i framtiden skulle se ett oerhört uppsving men ännu så länge var den mycket begränsad.

Vänsteroppositionen och den kinesiska revolutionen 1925-1927

Med den andra kinesiska revolutionen, 1925-1927, började frågan om koloniala revolutioner spela en viktig roll. Vi skall inte envist framhålla den kritik som den enade vänsteroppositionen riktade mot Bucharin-Stalins politik: Kritiken mot det kinesiska kommunistpartiets medlemskap i Kuomintang — att den underordnades den senares politik, såväl då Kuomintang leddes av Chiang Kai-Chek som då det leddes av Chiang-wei; kritiken mot vägran att under det revolutionära uppsvingets period uppmana massorna att skapa sovjeter för att sedan bygga upp dem artificiellt och orsaka Kanton äventyrets nederlag.
Denna kritik fördes fram sent. Det kan vara bra att gå tillbaka i tiden. Före det stora revolutionära uppsvinget fanns en deklaration, förvisso diplomatiskt men väldigt klar, som undertecknats av både Joffe och Sun Yat-Sen och som framhöll att det för Kinas del inte var frågan om en arbetarmakt. Till en början strävade det kinesiska kommunistpartiet enbart efter en borgerlig demokratisk republik. Partiet gick in i Kuomintang 1924. Den viktigaste samlingen av Trotskijs texter om Kina publicerades 1976 i USA av Monad Press under titeln On China. Det är möjligt att han skrivit andra texter som vi ännu inte känner till. Men On China är nog så avslöjande. I ett brev till Radek den 27 september 1926 skrev han:

Det kinesiska kommunistpartiets deltagande i Kuomintang var fullständigt korrekt under den period då det kinesiska kommunistpartiet var ett propagandistiskt förbund som enbart förberedde sig för en framtida politiskt självständig aktivitet, men som samtidigt försökte delta i den pågående nationella befrielsekampen (19)

M.a.o. förde han ursprungligen inte fram några invändningar mot inträdet i Kuomintang. Han rättfärdigade det som en slags »entrism« innan ordet fått just den betydelsen. Det kinesiska kommunistpartiet hade vid den tidpunkten ett hundratal medlemmar som måste få en miljö att verka i. Men i och med att det förekommit en kraftig strejkvåg de två senaste åren, reste Trotskij frågan om partiets politiska självständighet. Under en tid mötte hans förslag motstånd även inom vänsteroppositionen. Men han lyckades slutligen, då 1927 års plattform höll på att utarbetas, övertyga om att det kinesiska kommunistpartiet måste lämna Kuomintang och att upprättandet av sovjeter måste försvaras. Inte ens då ställde han perspektivet på en permanent revolution i förgrunden. Tvärtom innehöll 1927 års plattform ett nyanserat men obestridligt avståndstagande från denna teori. Det är ett stycke i detta dokument som vi idag inte kan åberopa oss på samtidigt som vi utan förbehåll håller fast vid vår bedömning att dokumentet är historiskt betydelsefullt. Ungefär vid samma tidpunkt som plattformen redigerades lade Zinoviev inför det ryska kommunistpartiets centralkommitté och till Kominterns exekutivkommitté fram texter om den kinesiska revolutionen där han i följande ordalag påminde om de tidigare erfarenheterna från Turkiet.

Turkiet förser oss med ett ännu mer intressant exempel. Den nationella rörelsen i Turkiet som leddes av Kemal Pasha hade under lång tid en otvivelaktigt revolutionär karaktär och förtjänades att kallas för en nationell revolutionär rörelse. Den fördes mot den gamla feodala regimen i landet, mot sultanatet, såväl som mot imperialismen, i första hand mot den brittiska imperialismen. Denna rörelse drog med sig en mycket stor del av bönderna och en del av den turkiska arbetarrörelsen.

Kemals parti liknade på den tiden i någon mån dagens Kuomintang. (Men man får inte för ett ögonblick glömma att arbetarklassen uppenbarligen var mycket svagare i Turkiet än i Kina). Kemals parti hade sitt folkkomissarieråd. Det framhävde sin solidaritet med sovjetryssland osv. I ett telegram från Kemal till Chicherin den 29 november 1920, står det ordagrant: »Jag är djupt övertygad om att den dagen då arbetarna i väst å ena sidan och de förtryckta folken i Asien och Afrika å den andra, förstår att det internationella kapitalet utnyttjar dem för att de skall ömsesidigt tillintetgöra varandra enbart till gagn för deras härskare, att den dagen då medvetenheten om kolonialpolitikens brottslighet genomsyrar hjärtat hos världens arbetarmassor, den dagen kommer bourgeoisins makt att vara till ända«. Detta hindrade samme Kemal från att skära halsen av kommunistledarna strax därpå, att förklara arbetarrörelsen illegal, att reducera sig till bourgeoisin och de rika bönderna. Detta ägde rum därför att det turkiska proletariatet var för svagt för att skapa en oberoende klassmakt och för att hjälpa bönderna att under arbetarnas ledning skapa ett ledningscentrum för revolutionen, oberoende av den liberala bourgeoisin, av de borgerliga officerarna osv. Nu är inte kemalisterna en nationell revolutionär rörelse. Den är inte en del av den socialistiska världsrevolutionen. Den nationella rörelsen i Turkiet har inte precis blivit en revolutionär rörelse med anslutning till den internationella arbetarrörelse (20)

I jämförelse mellan Kemal och Chiang Kai Chek som görs i dessa rader, förekommer en outtalad kritik av det förgångna. Men det rör sig inte om en grundläggande kritik av den politik som följts. Den innehåller överhuvudtaget inte perspektivet på en permanent revolution. Detta beror på att Zinoviev, Preobrazjenskij och många av de övriga oppositionella var negativt inställda till denna teori och också på att Trotskij — som vi kommer att se längre fram — vid den tidpunkten inte försvarade teorin. Vi har tidigare påpekat att plattformen innehöll ett nyanserat avståndstagande från denna teori. Den innehöll något annat och mycket värre i fråga om den kinesisk? revolutionen.

Parollen om sovjeter som fördes fram redan 1920 av Lenin, hade utan tvekan sitt berättigande under de förhållanden som rådde i Kina 1926-1927. Sovjeter i Kina kunde bli sättet att gruppera böndernas styrkor under arbetarnas revolutionära demokratiska diktatur och för det verkliga motståndet mot det borgerliga Kuomingtang och de kinesiska Cavaignackerna som framsprungit ur deras led.

Enligt Lenins lära kan inte den borgerliga demokratiska revolutionen fullbordas annat än genom alliansen mellan arbetarklassen och bönderna (under arbetarklassens ledning) mot bourgeoisien. Denna lära är inte bara tillämpbar på Kina och de koloniala och halvkoloniala länderna, utan den även anger den enda möjliga vägen för en seger i dessa länder.

Av detta följer att proletariatets revolutionära demokratiska diktatur, som uttrycks i form av sovjeter i Kina, under den nuvarande epoken av imperialistiska krig och proletära revolutioner och Sovjetunionens existens, kunde ha haft alla möjligheter att relativt snabbt övergå till en socialistisk revolution…

Stalin som hånade Lenins lärdomar, försökte bevisa att parollen om sovjeter i Kina betydde att »föra fram parollen om övergången till proletariatets diktatur« medan Lenin under 1905 års revolution i själva verket förde fram parollen om sovjeter som organ för arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur (21)

Dessa rader kan inte misstolkas. Långt ifrån att innehålla teorin om den permanenta revolutionen förutsåg plattformen att sovjeterna i Kina skulle bli organ för den demokratiska diktaturen. Denna ses som en etapp, om än kortvarig, i utvecklingen mot den socialistiska revolutionen. Detta beror på att då Komintern bildades och under de första kongresserna saknades, som vi tidigare påpekat, klarhet över de revolutionära nationalistiska partierna och över frågan om makten — arbetarnas — i en borgerlig demokratisk revolution efter oktoberrevolutionen.

Samtidigt som de oppositionella fördömde Bucharin-Stalins mensjevikiska ultrahögerpolitik i dessa frågor höll de sig inom ramarna för kongressernas ståndpunkter. Stalin har sammanfattat dessa på följande sätt:

Lenin har rätt när han sade att om den nationella befrielserörelsen förr, före världsrevolutionens epok inletts, var en del av den allmänt demokratiska rörelsen så var den nu, efter den sovjetiska revolutionen i Ryssland och inledningen av världsrevolutionens epok. en del av den proletära världsrevolutionen (22)

I och med att frågan om karaktären av de revolutionära marxistiska organisationerna och om makten i en revolution som den kinesiska förblivit dunkla, kunde Lenins uppfattning, hur korrekt den än var, tolkas på olika sätt beroende på om de förfäktas av de som bekämpade byråkratin eller av byråkratins talesmän.

Trotskij återupptar och generaliserar teorin om den permanenta revolutionen.

Och hur förhöll sig Trotskij till allt detta, kan man fråga. Vi tror inte att det ligger något mystiskt i hans förhållningssätt. Det kan inte förekomma list på teorins område. Det räcker med att läsa ett antal av dessa texter för att se att Trotskij inte nådde en bestämd uppfattning om den kinesiska revolutionens framtid förrän under loppet av 1927, och att han senare omprövade hela frågan om den permanenta revolutionen.

Under sin exil i Alma-Ata vände Trotskij sitt intresse bakåt i tiden, på den krossade kinesiska revolutionen. Detta ledde honom till att läsa om det han själv skrivit före 1905 års revolution. Låt oss återge vad han skrev 1929.

Man måste ha en total oförmåga för historisk prognos och en absolut brist på förståelse för dess metoder för att nu, i efterhand, betrakta analyser och värderingar från 1905 som om de skrivits igår. Jag har ofta sagt till mig själv och till mina vänner: jag tvivlar inte på att mina prognoser från 1905 innehöll många brister som inte är svåra att visa fram nu, efteråt. Men såg mina kritiker bättre och längre? Eftersom jag inte hade läst om mina arbeten på länge, var jag i förväg hågad att se bristerna i dem som allvarligare och viktigare än de verkligen var. Jag blev övertygad om detta 1928, då den politiska ledighet som påtvingats mig genom exilen i Alma-Ata, gav mig tillfälle att med penna i hand, läsa om mina gamla arbeten om den permanenta revolutionen. (23).

Denna omläsning ägde å ena sidan rum mot bakgrund av händelserna i Kina, å den andra mot bakgrund av de diskussioner Trotskij förde brevledes med andra landsförvista oppositionella. I ett brev adresserat till Preobrazjenskij som inte är daterat, men som han utan tvivel skrev i mars 1928 står det:

Jag bildade mig uppfattningen att arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur inte skulle äga rum i Kina från och med det ögonblick då Wuhans regering bildades. Jag utgick ifrån analysen av de mest grundläggande sociala fakta, och inte från det sätt som de indelats politiskt… Jag hade blivit övertygad om att de sociala fakta redan hade banat sig väg genom den politiska överbyggnadens intentioner när Wuhans skeppsbrott helt förstörde den legend enligt vilken vänster Kuomintang skulle omfatta tiondelar av hela Kuomintang (24).

Det alltså i Alma-Ata 1928 som Trotskij omprövar den permanenta revolutionens teori, bekräftar riktigheten av hans gamla prognoser och framför allt, fastställer att den är giltig även för den kinesiska revolutionen.

En teori som är giltig för två så pass stora länder som Kina och Ryssland har uppenbarligen varje möjlighet att gälla för många andra länder i världen. Det är denna teori som Trotskij försvarar, implicit i Kritiken av Kominterns program och helt öppet i Den permanenta revolutionen.

Samtidigt klargöra han det faktum att denna teori är den teoretiska motpolen till »socialismen i ett land«. Det innebär att alla som skulle kapitulera inför Stalin, till att börja med de gamla ledarna för vänsteroppositionen, skulle göra det i namn av kampen mot den permanenta revolutionen.

Vi anser det nödvändigt att göra den här långa historiska genomgången för att se hur begreppet »permanent revolution« steg för steg berikats och fördjupats. Begreppet föddes före Marx utifrån lovvärda men vaga idéer. Begreppet gällde till en början enbart förhållandet mellan arbetarklassen och bourgeoisien i den borgerliga revolutionen. Sedan gällde det förhållandet mellan bönderna och arbetarklassen i den socialistiska revolutionen, inte enbart klasserna själva i allmänhet utan det politiska organisationerna med anspråk på att företräda dessa klasser. Till sista gällde det vilken typ av makt som skulle växa fram ur dessa revolutioner.

Det är långt ifrån den mensjevikiska uppfattningen: Borgerliga uppgifter, därav bourgeoisiens ledande roll och borgerligt demokratisk republik. Kort sagt, Trotskij tillfogar den internationella aspekten och visar att upprättande av proletariatets diktatur inte innebär ett oberoende uppbygge av socialismen.

Följer av det som redan sagts att alla länder i världen, på det ena eller det andra sättet, redan idag är mogna för den socialistiska revolutionen? Nej, detta är ett falskt, dött, skolastiskt, Stalinistisk-bucharinskt sätt att ställa frågan. Världsekonomin i helhet är utan tvekan mogen för socialismen. Men detta innebär inte att varje land sett separat är moget. Vad skall hända med proletariatets diktatur i de olika efterblivna länderna, i Kina, Indien, etc? På detta svarar vi: historien sker inte i strikt ordning. Ett land kan bli moget för proletariatets diktatur inte bara innan det är moget för ett självständigt uppbyggande av socialismen, utan även innan det är moget för långtgående socialiseringsåtgärder. Man får inte utgå ifrån en förutbestämd harmoni i den sociala utvecklingen. Lagen om den ojämna utvecklingen är fortfarande i kraft, trots Stalins ömman teoretiska omfamningar. Denna lag opererar inte bara i förhållande mellan länderna, utan också det ömsesidiga förhållandet mellan olika processer i ett och samma land. En försoning mellan de ojämna processerna inom ekonomin och politiken kan endast ske på världsskala… Varken det efterblivna Kina eller något land i världen kan bygga socialismen inom sina egna nationella gränser: de högt utvecklade produktivkrafter som vuxit utöver de nationella gränserna motsätter sig detta, likväl som de krafter som är alltför outvecklade för att ens nationaliseras. Proletariatets diktatur i Storbritannien skulle t ex möta svårigheter och motsättningar, förvisso av en annan karaktär, men kanske inte lättare att lösa än de som möter proletariatets diktatur i Kina« (25)

Låt oss likväl lägga märke till att Trotskij aktar sig för att gå vidare till en generalisering som skulle omfatta länder i vilka arbetarklassen utgör en liten minoritet eller är obefintlig.

Betyder det åtminstone att varje land, även ett efterblivet koloniserat land är moget för proletariatets diktatur även om det inte är moget för socialismen. Nej, det betyder det inte. Hur skall man då göra en demokratisk revolution i allmänhet och i de koloniala länderna i synnerhet? Och var har ni fått höra — jag skall svara på denna fråga med en annan fråga O att varje kolonialt land är moget för det omedelbara och fullständiga förverkligandet av den nationella demokratiska uppgiften? Det är nödvändigt att vända upp och ned på problemet. Under den imperialistiska epokens förhållanden kan inte den nationella demokratiska revolutionen vara segerrik annat än om de sociala och politiska förhållanden i ett land är mogna att föra arbetarklassen till makten i egenskap av ledare för folkmassorna. Och om saker och ting ännu inte nått så långt? Ja, då uppnås inget annat än ett ofullständigt resultat, riktat mot arbetarmassorna (26).

Det kunde verka som om Trotskij i dessa rader gör sig skyldig till överdriven försiktighet. Om man tänker på att — bortsett från all kritik man kan rikta mot de byråkratiska regimerna som härskar i länder som det yttre Mongoliet, Albanien, Tibet, Laos och Kampuchea — man i dessa länder avskaffat det kapitalistiska herraväldet. Man kan absolut inte a priori hävda att dessa länder var mogna för proletariatets diktatur, och än mindre för socialismen, med tanke på att arbetarklassen där var ovanligt svag eller praktiskt taget obefintlig. Men det rör sig uppenbarligen om undantag. Utvecklingen där har inte styrts av de interna förhållandena utan framförallt av det faktum att revolutioner och utländska kontrarevolutionära interventioner äger rum vid deras gränser och påverkat till dem. Revolutionära processer har dragit med dem i en utveckling som gått mycket längre än om den enbart varit beroende av dessa länders egna nationella drivkrafter. Vi anser också att Trotskijs förbehåll ännu idag är fullständigt korrekt.

Bekräftelser i världsskala för den permanenta revolutionens teori.

Teorin om den permanenta revolutionen har sedan 1928 bekräftats empiriskt flera gånger om. I många fall genom motsatsen, dvs genom misslyckade revolutioner eller genom revolutionära strider som stannat halvvägs. Under årtionden som skiljer oss från slutet av det andra världskriget har flera stora koloniala eller halvkoloniala länder (Brasilien, Indien, Argentina, Algeriet, Egypten, Chile osv) genomgått en avsevärd ekonomisk utveckling, uppnått politisk självständighet eller både ock. Men i inget fall har det kapitalistiska systemet störtats. I inget av dessa länder har en borgerlig regim, inte ens en svag sådan upprättats, såsom socialdemokraterna förutsåg, eller en övergång typ »nationell populär demokrati«, ägt rum som stalinisterna och neostalinisterna spådde.

Det chilenska exemplet är särskilt talande p g a den parlamentariska illusionen som förekom. Vad Indien beträffar befinner sig landet trots det ekonomiska stödet från såväl öst och väst i en period av ekonomiska kriser som liknar den som råder i länder med halvkolonial struktur. Förutom dessa negativa bekräftelser har teorin om den permanenta revolutionen haft positiva bekräftelser på tre kontinenter i Europa med de jugoslaviska och albanska revolutionernas segrar; i Asien med de omfattande segrarna i Kina, Vietnam och Nordkorea; i Amerika med den kubanska revolutionens seger. Listan är inte avslutad och kan öka inom kort. Dessutom pekar de sociala omvandlingarna i Östeuropa och Balkan efter andra världskriget, även om i en förvrängd form p g a de militära, polisiära betingelserna som alstrat dem, i samma riktning.

Var och en av dessa segerrika revolutioner skulle kräva en väldigt detaljerad studie i och med att de förutom att de bekräftat teorin om den permanenta revolutionen, har bidragit med väldigt viktiga specifika lärdomar, som rör var och en av de ländernas särskilda drag och de förhållanden under vilka revolutionerna genomförts. I en artikel han skrev a propos »Memoirer över den ryska revolutionen« av mensjeviken Suchanov, som ifrågasatte tsarrysslands mognad för socialismen, underströk Lenin denna poäng:

Våra europeiska kälkborgare kan inte ens tänka sig att kommande revolution i Österns länder, vilka i en ojämförligt högre grad utmärker sig för skiftande sociala förhållanden, utan tvivel skall uppvisa flera säregenheter än den ryska revolutionen (27)

I och med att det är meningen att denna framställning skall följas av andra detaljerade framställningar över de viktigaste av dessa revolutioner, problem de ställde Fjärde Internationalen inför och de svar de fått skall vi här ge en sammanfattning av dessa revolutioners utveckling. Vi vill därmed visa på vilket sätt teorin om den permanenta revolutionen blivit bekräftad och vilka särskilda drag, vilka anomalier, kunde man säga, som förekommit. Jugoslavien precis som de andra länderna i Balkan och Centraleuropa med undantag för Tjeckoslovakien, var ett land i vilket den borgerliga demokratiska revolutionens uppgifter inte fullbordades ens efter det första världskriget. Det finns anledning att påpeka att den andra internationalens socialistiska partier och därefter kommunistpartierna, där kämpade för att åstadkomma socialistiska revolutioner och på så sätt intog, utan att vara medvetna om det, den permanenta revolutionens ståndpunkt. Under andra världskriget drev kommunistpartiet fram och ledde en mäktig partisankamp mot den tyska ockupationen. Det försökte att komma överens med borgerliga, monarkistiska och pro-allierade väpnade styrkor.

Men de senare ansåg att de sociala och militära styrkorna som leddes av kommunistpartiet var en större fara än de tyska arméerna och vägrade därför att besvara inbjudan. Detta ledde till att den väpnade kampen under Titos ledning tog en mer radikal politisk kurs, den permanenta revolutionens kurs, som segrade och i förbigående krossade de monarkistiska styrkorna. Vid befrielsen vilade den nya makten på armén som uppstått ur partisanernas kamp. Under Kremlbyråkraternas inflytande genomgick revolutionen en period av stagnation. Men till följd av Stalins våldsamma angrepp mot Tito, tog den åter fart. Trots att ledningen för Jugoslaviens kommunistparti under årens lopp fördömt teorin om den permanenta revolutionen på Kominterns kongresser, tvingades det under omständigheternas tryck att gå längre än det avsett och skapa en arbetarstat.

I Kina utsattes arbetarrörelsen för en så våldsam förföljelse efter revolutionens nederlag 1925-1927, att den i städerna försvann nästan helt och hållet. Parallellt med denna utveckling förlängdes den besegrade revolutionen genom bondearméns väpnade strider. Dessa leddes av det kinesiska kommunistpartiet, eller mera exakt, av en flygel av detta parti som leddes av Mao Zedong som till sist tog över partiets ledning efter en lång fraktionen strid mot den av Stalin helt beroende Wu-ang Mingfraktionen. Samtidigt som Mao Zedong formellt godtog Stalins strategiska uppfattning (revolution i etapper, demokratisk revolution, samarbetade med Kuomingtang) följde han i praktiken en annan linje för att förhindra partiet från att genomgå samma öde som på 20-talet. Skillnaden mellan Mao och Wuan Ming består i att Mao aldrig godkände att arméer han ledde avväpnades, eller att dessa eller de områden han kontrollerade underställdes Kuomintangs officerare och ämbetsmän. Från och med 1946 tog det kinesiska kommunistpartiet under trycket av väldiga bondeuppror ledningen, förstörde Chiang Kai-Cheks arméer och följaktligen den kinesiska bourgeoisins makt. Men partiet gjorde detta under mycket speciella omständigheter, nämligen utan minsta uppmaning till arbetarmobiliseringar i städerna, inte ens i Peking eller Shanghai. 1949 säkerställdes uppkomsten av en ny arbetarstat. Teorin om den permanenta revolutionen bekräftades i Kina enligt Trotskijs prognoser från 1928. Det helt säregna i denna revolution var att arbetarklassen inte deltog direkt i kampen om makten under de avgörande åren 1946-1949. Det var arbetarpartierna som ledde de beväpnade bönderna och företrädde, ersatte arbetarklassen.

Detta drag har sina rötter i Kinas historia som under århundraden set bondeuppror som omkullkastat en dynasti för att se den ersättas av en annan. Den här sången hade bönderna funnit en ledning som förkroppsligades i ett parti som vuxit fram i städerna och som åberopade sig på arbetarklassen och kommunismen. Det tog Mao Zedongs ledning ungefär tjugo år att förstå att den inte lett en »ny sorts demokratisk revolution« som den dittills trott, utan en permanent revolution. Ledningen var emellertid oförmögen att göra klar en självkritik. Den kombinerade sin sena teoretiska upptäckt med sin forna teori och förblev därmed teoretiskt förvirrad. Detta bidrog inte till att klargöra frågan om den permanenta revolutionen för de kommunistiska aktivisterna.

I Vietnam följde kommunistpartiet en politik som liknade det kinesiska kommunistpartiets. Skillnaden var den att partiet istället för att slåss mot en borgerlig ledning huvudsakligen slogs mot imperialistiska makter med vilka det länge nog förväntat sig att det skulle kunna nå en överenskommelse. Det leddes därmed till att under kampens gång, lägga en större tonvikt på frågan om nationell frigörelse än på frågan om social frigörelse.

På Kuba bestod revolutionens helt specifika särdrag i att det kubanska kommunistpartiet och arbetarorganisationerna som det kontrollerade, inte spelade en ledande roll. Revolutionen leddes av 26 julirörelsen och en gerilla-armé under Fidel Castros kommando. Trots att ledningen räknade med militärer som hade en kommunistisk skolning, som Che Guevara, försvarade rörelsen under flera år en icke-marxistisk, humanistisk ideologi. Det är efter revolutionens seger, dvs efter att Batistas armé och regering krossats som en differentiering ägde rum inom 26 julirörelsen som erövrade makten. Fidel och en stor majoritet av ledningen avskiljde sig från de borgerliga och småborgerliga element med vilka de hade ingått en allians, för att försvara de mål och krav som restes som skulle driva en till ett antikapitalistiskt program, upprättandet av en arbetarstat, och senare marxismen. I en andra Havanna-deklaration (februari 1962) ställde sig det kubanska ledarskapet implicit på den permanenta revolutionens grund, men begränsade teorin till att gälla enbart Latinamerika. Den senare utvecklingen på Kuba medförde en reträtt på denna punkt i förhållande till vissa latinamerikanska länder (Chile, Venezuela).

Betydelsen av den kubanska revolutionens erfarenhet vad gäller uppbygget av ett revolutionärt marxistiskt parti är att den framhäver vissa avgörande svårigheter såväl som känsliga taktiska problem som detta uppbygge kan ge upphov till, och som beror på de koloniala och halvkoloniala ländernas sociala struktur. Man får inte glömma att det i Europa, där arbetarrörelsen är över hundra år gammal, i många fall tagit årtionden innan arbetarrörelsen nått politisk, organisatorisk, självständighet i förhållande till de borgerliga och småborgerliga organisationerna. I de koloniala och halvkoloniala länderna, har de sociala skikten (bönder, vissa delar av småbourgeoisien) med vilka arbetarklassen bör söka en allians för att erövra makten stor tyngd. Deras mål, deras krav och även deras fördomar tar sig oklara uttryck, men det är möjligt att på det ideologiska planet sammanföra dem under den allmänna beteckningen »populism«. De populistiska ideologierna påverkar. i dessa länder alla typer av miljöer och institutioner (universitet, kyrka, armé osv) och oundvikligen själva arbetarklassen. Ett exempel är det uttalande Lula — de brasilianska metallarbetarnas ledare — gjorde vid påvens besök i Sao Paulo, i vilket han jämförde Kristus med Marx som om båda två vore mänsklighetens välgörare. Om han uttalade sig på det viset av personliga eller av opportunistiska skäl spelar ingen roll — faktum är att han genom sitt uttalande uttryckt ganska utbredda känslor hos de arbetare han företräder. Revolutionära marxister kan inte och bör inte bortse ifrån sådana faktorer. En mer eller mindre stor del av medlemmarna och eventuellt ibland medlemmar av ledningen för de populistiska organisationerna, kan under, kampens gång ta steget över till ett;

antikapitalistiskt program, såsom skedde med 26 julirörelsen. Bortsett från att revolutionära marxister måste upprätta egna organisationer, knutna till Fjärde Internationalen, vilka taktiska åtgärder måste vidtas för att påskynda ovannämnda utveckling? Det finns inte ett allmänt, färdigt recept. Varje fall är unikt. Man måste ta styrkeförhållandet mellan klasserna i varje land med i beräkningen: varje organisations historia, ursprung, inre utveckling. Det är här som de revolutionära marxisternas förmåga att göra analyser, att göra urskiljningar, att formulera lämpliga sätt att ingripa, m a o bli ett ledarskap, utvecklas och får bekräftelse.

Vi har enbart undersökt den mest omedelbara aspekten av teorin om den permanenta revolutionen, den som har med de borgerliga uppgifterna i de ekonomiskt efterblivna länderna att göra. Vi har inte behandlat de socialistiska, nationella och internationella uppgifterna i de länder där bourgeoisins makt förstörts. Avslutningsvis, är det nödvändigt att ge svar åt de som undrar varför denna teori, trots de omfattande bekräftelser vi nämnt ovan, stöter på så stor oförståelse och motstånd.

Oktoberrevolutionen har medfört en så pass stor förändring av hela världen att dess konsekvenser varit långt ifrån omedelbart synliga och begripliga. Det skulle segra i form av proletariatets diktatur och sedan vara så djärv att upprepa det 1928 a propos den kinesiska revolutionen. De gamla bolsjevikerna som hade deltagit i oktober och som börjat föra en kamp mot den framväxande byråkratin, ryggade tillbaka inför en sådan slutsats på det teoretiska och politiska planet. Oförståelse och motsträvighet idag vittnar om att Kreml fortfarande väger tungt på världsscenen och som den internationella arbetarrörelsen upplevt en tillbakagång på den marxistiska teorins område. Om den trotskistiska rörelsen lyckats överleva, bevara Kominterns landvinningar och berika dem, har detta bara skett i mycket begränsade miljöer. Men den oerhörda hämsko som Kreml utgör har inte hindrat att vissa revolutioner i koloniala och halvkoloniala länder segrat. Nya segrar i dessa länder och annorstädes kommer snart att tillföras listan av de som redan vunnits. Byråkratin i maktställning i arbetarstaterna stöter på ökat motstånd från arbetarmassorna. Stalinismens grepp över en del av arbetarrörelsen försvagas. Vi lever verkligen i den permanenta revolutionens epok. Helt säkert kommer den teori som bäst beskriver den nuvarande världens dynamik förr eller senare att ta hem segern.

Pierre Frank
övers. Christina Schmidt
(ur Quatrieme Internationale Nr 4, april-maj- juni 1981)
Publicerat på svenska i Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1983

Noter
1. Leon Trotskij, Den permanenta revolutionen, Partisanförlaget 1973, sid 13.
2. Friedrich Engels, La Guerre des Paysans
3. Eduard Bernstein, Socialisme et Democratie dans la grande Revolution anglaise
4. Daniel Guérin, La Lutte de Classe sous la Premiére Republique
5. » Les Egaux manifesté» som finns återgivet i Buanarroti »La conspiration pour 1’Egalite dite de Babeuf«
6. I en artikel han skrev för en tysk tidskrift 1884, förklarade Engels, ifråga om den permanenta revolutionen, att Marx och han var överens med Marats idéer för vem revolutionen inte fick sägas vara »avslutad, fullbordad, utan måste förklaras oavbruten (permanent)«.
7. Karl Marx, Klasstriderna i Frankrike 1848-1850, Gidlunds förlag 1971, s. 100.
8. Jmf Marx Engels Werke, band 7, s. 553-554.
9. Apropå »Adressen« skrev D. Rjazanov som talar om »de misstag som Marx och Engels begick under 1848 års revolution» att Lenin kunde den utantill och ofta citerade den.
10. Karl Marx/Friedrich Engels Brev i urval, Gidlunds förlag 1972, s. 32-33.
11. Förord till ryska utgåvan av Manifestet, 1892
12. Karl Marx/Friedrich Engels Brev i urval, a.a., s. 146-148
13. Karl Marx, Om förkapitalistiska produktionssätt. Ett kommenterande texturval av Erik av Edholm, Bo Cavefors Bokförlag, 1970, s. 89, och s. 70 i Det asiatiska produktionssättet. En marxistisk stridsfråga av Gianni Sofri. Bokförlaget Prisma 1975.
14. Gianni Sofri, a.a, s. 71 t o m »främmande erövrare«, därefter översättaren.
15. Låt oss understryka att i och med att Marx brev till Vera Zasulitj hittades och publicerades omkring fyrtio år efter det att de skrivits, kände Lenin inte till dem. Det är inte säkert att Trotskij själv kände till dem när han skrev Den ryska revolutionens historia.
16. Appendix till Leon Trotskijs Stalin. I den texten visar också Trotskij vilket Parvus bidrag till teorin om den permanenta revolutionen varit och vilka dess brister var.
17. Pierre Frank, Historie de 1’Internationale Communiste. Edition la Breche, 1979, band 2, s. 516 f f
18. Jmf R. Rosdolskij, »Friedrich Engels und das Problem der ‘geschslosen’ Völker« (i Zur nationalen Frage, Olle&Wollter, Berlin)
19. Leon Trotskij »On China«, Monad Pricht, New York 1976, s 114
20. Zinovjev, teser framlagda den 15 april 1927 i » Problems of the Chinese Revolution»
21. Zinovjev ibid.
22. Stalin, On the Opposition Foreign Language Press, Peking 1975, s. 507
23. Leon Trotskij, Den permanenta revolutionen a a, s.12
24. Leon Trotskij, On China, a a, s. 280. Wuhan regeringen bildades i maj-juni, 1927.
25. Leon Trotskij, Den permanenta revolutionen a a, s. 158-159.
26. Leon Trolskij, L’Internationale Communiste apres Lenine. Editions PUF, s. 205-207.
27. Lenin, Valda Verk, band 3, s. 682, Progress Moskva/Arbetarkultur, Stockholm 1975. »Om vår revolution. Med anledning av N Suchanovs anteckningar.« 17 januari 1923.
Den enda gången som det vietnamesiska ledarskapet motsatte sig ett relativt betydelsefullt borgerligt ledarskap var till följd av Geneveavtalct 1954. Landet var delat mellan Nordvietnam där en arbetarstat redan upprättats och Sydvietnam som en amerikansk imperialism strävade efter att göra till en bas för att erövra Nordvietnam.

Perry Anderson och stalinismen

Phil Hearse var medlem av det brittiska Labourpartiet när han skrev denna artikel och medverkar regelbundet i den brittiska teoretiska tidskriften International, varifrån vi översatt det svar till Anderson som vi här publicerar. Från fjärde internationalen 1-2/1984.

Perry Anderson och stalinismen
Phil Hearse

Perry Anderson tar sin utgångspunkt i en djup sympati med Trotskijs försök att bygga en teori om den ryska revolutionens urartning och Sovjetunionens samhälleliga karaktär. Ändå drar han slutsatser som radikalt skiljer sig från Trotskijs beträffande stalinismens internationella roll. Hans slutsatser skiljer sig också radikalt från dem som dragits av Fjärde Internationalen och den överväldigande majoriteten av de organisationer som hänför sig till den trotskistiska traditionen.

Som utgångspunkt bör vi ha klart för oss att Andersons anda och metod står helt i överensstämmelse med Trotskijs. Det finns ingen anledning att försvara något som inte kan försvaras, bara för att «Den gamle» sagt det. «Det farligaste i politiken är att bli fånge i ens egna formler, som i går var ändamålsenliga men i dag berövats allt innehåll.»(1) Marxismen är de successiva approximeringarnas metod. Dessutom fick Trotskij aldrig uppleva de senaste 40 årens stalinistiska utveckling, vilken säkerligen skulle ha berett honom många överraskningar.

Kärnan i Perry Andersons ståndpunkt kan sammanfattas på följande vis: fientlig både gentemot kapitalismen och den proletära demokratin har den stalinistiska byråkratin, mot sin natur, ofta spelat en progressiv roll. Samtidigt som Trotskijs teorier om stalinismen i grunden var korrekta och i vilket fall som helst inte i något väsentligt avseende vederlagts.

Det första man bör notera är att Perry Anderson inte ger någon närmare definition av stalinismen och inte heller redovisar han i vilken mening Trotskij betecknade stalinismen som internationellt kontrarevolutionär. Båda är avgörande för varje försök att vederlägga Trotskijs teorier. Enligt Trotskij låg stalinismens kärna i att den internationella arbetarklassens intressen (världsrevolution) underordnades sovjetbyråkratin. Hans anklagelse mot stalinismen internationellt var inte att den i varje gärning var kontrarevolutionär, utan att den hade övergått till «bourgeoisins ordning»; att det stalinistiska Kominterns centrala uppgift var att försvara byråkratins ställning, som var beroende av att världsrevolutionen inte gjorde några framsteg, utan förblev ofullständig. Med andra ord hade den stalinistiska byråkratin och de partier den kontrollerade anpassat sig till imperialismens fortsatta dominans över världsekonomin och världspolitiken och agerade nu som en kraftfullt hinder för varje försök an krossa imperialismen. När man gör en bokslut över stalinismen måste man ta ställning till just den frågan: Har stalinismen allmänt fungerat som en hinder för imperialismens krossande? Genom att försöka svara både »ja» och «nej» tillskriver Perry Anderson stalinismen insatser av ytterst revolutionär karaktär.

Fredlig samexistens

Perry Andersons centrala misstag i kritiken av Trotskij är att överföra den stalinistiska byråkratins roll inom Sovjetunionen till global nivå. Helt riktigt skriver han att byråkratin inom Sovjetunionen bekämpar såväl den kapitalistiska privategendomen som den proletära demokratin. Sedan hävdar han att «(Trotskijs) misstag var, ironiskt nog, att han trodde att denna motsättning kunde begränsas till Sovjetunionen; medan Socialismen i ett land visade sig vara en terminologisk motsägelse.»

Andersons argumentation är helt felaktig. På det internationella planet har sovjetbyråkratin gång efter annan visat sig redo att försona sig med den kapitalistiska privategendomens fortlevnad, om än inte med den proletära demokratin. Trotskijs argumentation gick just ut på att byråkratin, om den skulle upprätthålla sin makt, inte kunde tillåta försök att återupprätta kapitalismen i Sovjetunionen men att den internationellt skulle försona sig med imperialismen fortsatta existens. Så var fallet därför att revolutionens utbredning internationellt hotade inte bara imperialismen utan också dess eget välde. Den stalinistiska byråkratin var en produkt av att revolutionen begränsats till ett relativt efterblivet land och av att imperialismen fortsatt att utöva ett tryck. Ett revolutionärt uppsving hotade att försvaga byråkratins grepp över den egna arbetarklassen. Att den stalinistiska byråkratin verkligen samarbetade med imperialismen för att kväva revolutioner under Trotskijs livstid kan det knappast råda någon oenighet om.

Låt oss för ett ögonblick tänka oss att Sovjetunionen var »genuint fientligt till kapitalistisk egendom och proletär demokrati» i internationell skala. Det skulle innebära att den stalinistiska byråkratin vore engagerad i en världsomfattande kamp för att upprätthålla byråkratiserade arbetarstater. Varje modus vivendi (samförstånd) med världskapitalismen skulle vara totalt uteslutet. Sovjetbyråkratin skulle slåss för att föra kommunistpartierna till makten överallt (samtidigt som Självständigt agerande av arbetarklassen skulle slås ned. Det vore otvivelaktigt progressivt med en sådan inriktning. Den skulle leda till strider som de stalinistiska partierna inte skulle kunna kontrollera. Nya byråkratiska stater upprättade på detta sätt skulle säkerligen visa sig omöjliga att behärska från Moskva och skulle snabbt undergräva den sovjetiska byråkratins stabilitet.

Detta scenario motsvarar knappast verkligheten. Men det visar också varför byråkratin för att försvara sina egna intressen måste försona sig med imperialismens »individuella, privatkapital.»

Vad är stalinismen?

Vilka är då Andersons bevis mot argumenten för att stalinismen spelat en i grunden kontrarevolutionär roll internationellt? För det första är det omvälvningarna i Östeuropa efter andra världskriget; för det andra Sovjetunionens roll i krossandet av fascismen och avkoloniseringen i Tredje världen; för det tredje är det de revolutioner som genomfens (Kina, Vietnam osv) av partier med ursprung i det stalinistiska Komintern. Vart och ett av dessa argument är tendentiöst och ensidigt.

Andersons brist på definition av stalinismen framkommer i att han utan problem hänför partierna i Kina och Vietnam till den stalinistiska »rörelsen». Det innebär i själv verket att likställa stalinismen med summan av alla de partier och rörelser som uppstod ur Komintern. Det är knappast tillfredsställande. Otvivelaktigt kännetecknades alla de partier Anderson talar om av stalinistiska metoder och uppfattningar. Men samtliga bröt, mer eller mindre, med Moskva, i allmänhet på den avgörande frågan huruvida de borde gripa makten. Med andra ord vägrade de att underordna den egna arbetarklassens intressen under Kremlbyråkratins.

Ursprunget till åtskillnaden mellan de partier som med mössan i handen godtog Kremls diktat och de som vägrade, finns i den ojämna utvecklingen i staliniseringen av Komintern. Av geografiska och sociala skäl visade det sig mycket lättare att få pli på exempelvis de franska och italienska partierna än det kinesiska. Alternativet till att definiera stalinismen som underkastelse Kremls diplomatiska ordning, är att definiera stalinismen som helheten av rörelser med gemensamma teoretiska utgångspunkter, politisk och inre struktur.

Men detta är knappast adekvat för att definiera dessa partiers »rörelselagar». Om stalinismen konstitueras av en gemensam «inställning», varför tar då vissa partier makten mot Stalins direkta order medan andra underordnar sig den egna bourgeoisin? Detta blir ett mysterium om inte stalinismen definieras om underordnande till de diplomatiska intressena hos en byråkratiserad arbetarstat.

Man skulle kunna invända att det i dag finns flera byråkratiserade arbetarstater och att stalinismen därmed skulle kunna definieras som ett underordnande till exempelvis den kinesiska byråkratins intressen. En sådan argumentation verkar rimlig men ändrar inte problemets innehåll. I vilket fall som helst sätter Anderson i sin artikel likhetstecken mellan »stalinism» och den härskande byråkratin i Sovjetunionen. Varför är då partier som brutit med den byråkratin på något avgörande sätt delar av den stalinistiska rörelsen?

»Folkdemokratierna»

I diskussionerna om de sociala omvälvningarna i Östeuropa efter kriget blandar Perry Anderson samman sovjetbyråkratins militärt-byråkratiska intressen med dess påstådda »fientlighet till privatkapitalismen» internationellt. Upprättandet av ett antal buffertstater genomfördes inte på grund av Stalins agg till kapitalismen i Östeuropa utan på grund av Sovjetunionens behov av militär säkerhet. Det finns vissa tecken på, men återigen är inte detta avgörande, att Moskva först tänkte sig buffertstaterna som underordnade Sovjetunionen men inte nödvändigtvis som arbetarstater. Under det som hände kunde byråkratin inte samsas med den lokala kapitalismen. Men det finns ingenting i upprättandet av folkdemokratierna som visar på stalinismens revolutionära roll.

Europas delning skedde med den amerikanska och brittiska imperialismens samtycke i Jalta. De östeuropeiska omvälvningarna skedde samtidigt med stalinismens förräderier mot den grekiska revolutionen och den potentiellt förrevolutionära situationen i Italien och Frankrike. Stalin respekterade sin uppgörelse med Roosevelt och Churchill. Fernando Claudin(2) och många med honom har i detalj dokumenterat de västeuropeiska stalinistiska partiernas uppfattning an den borgerliga demokratin skulle återupprättas efter Andra världskriget.

I sina artiklar om den sovjetisk-tyska invasionen i Polen förutsåg Trotskij att sovjetbyråkratin i vissa situationer för sin egen säkerhet skulle tvingas invadera och till och med ockupera sina grannländer. Han förutsade att byråkratins makt därvid skulle visa sig oförenlig med kapitalismen: en militär-byråkratisk övergång skulle följa.

Upprättandet av buffertstaterna var intimt förknippat med en uppgörelse med imperialismen, vilket bidrog till att skapa en ny (imperialistisk) världsordning efter kriget. Bara om det kunde visas att det var en del av en tendens till expansion och upprättande av nya byråkratiserade stater kan det betecknas som en »revolutionär» sida av stalinismen.

Fascismen

Andersons argumentation om Sovjetunionens roll för nazismens krossande är häpnadsväckande. Han tillstår själv att besegrandet av Hitler inte ingick i Stalins strategi förrän Sovjetunionen invaderades. De byråkratisk-terroristiska metoder Stalin använde i sin krigföring äventyrade många gånger slutsegern. Hur kan en revolutionär marxist överhuvudtaget kreditera stalinismen för Hitlers nederlag utan att nämna de mekanismer genom vilka fascismen kom till makten och Andra världskriget utlöstes?

Fascismens uppkomst och kriget var det pris den internationella arbetarklassen fick betala för sin oförmåga att ta makten under mellankrigstiden: med andra ord för nederlaget i Tyskland, krossandet av revolutionen i Spanien och den franska folkfrontens förräderier. I van och ett av dessa beklagliga fall var stalinismens roll avgörande. I Tyskland saboterade kommunistpartiets »galenskaper» under den »Tredje perioden» varje möjlighet till framgångsrikt motstånd mot nazismen. I Spanien ingrep Sovjetunionen direkt för att slå ned revolutionen och kedja den vid de egna borgerliga målsättningarna — och under tiden mördade man några av det spanska proletariatets främsta ledare. Stalin och stalinismen bär ett tungt ansvar för nazismens seger och för Andra världskriget. Och detta vänder Perry Anderson till en dygd!

När Hitler-Stalin-pakten visade sig värdelös kunde sovjetbyråkratin naturligtvis inte acceptera att dess välde krossades av fascismen. När Trotskij förutsade att Sovjetunionen skulle förlora kriget underskattade han onekligen de sovjetiska massornas uppslutning bakom den kollektiva egendomen och deras förmåga att segra trots den byråkratiska misskötseln av krigföringen. Men det (i slutändan) framgångsrika försvaret av sovjetiskt territorium är inget bevis på några revolutionära egenskaper hos stalinismen.

Den «Tredje världen»

Andersons argument att stalinismen utgjort en »dynamisk» och »allmän» form av övergång till socialism i Tredje världen är fullt av fallgropar. Om vi bortser från argumentet att de vietnamesiska och kinesiska partierna var stalinistiska tycks Andersons ståndpunkt leda till en annan slutsats — nämligen att byråkratiska inslag är nödvändiga och oundvikliga i de halvkoloniala länderna, både för att störta imperialismen och bygga socialismen. Kan det finnas någon annan logik i termer som «allmän» och »dynamisk»?

Förmodligen beror detta på dessa länders lägre kulturella och materiella nivå. Ett sådant resonemang får långtgående konsekvenser, inte minst då den talar mot Trotskijs syn på byråkratiseringen i Sovjet — som Anderson stöder. Om byråkratiska former för mobilisering är »allmänna» och »dynamiska», var då inte stalinismen ett nödvändigt ont även i Sovjetunionen? Detta är nu den vanliga ursäkten för Stalins brott — att han använde brutala men nödvändiga metoder, att proletär demokrati var ogenomförbar i ett så »efterblivet» land och att man i vilket fall som helst inte kan göra en omelett utan att knäcka ägg. Allting från tvångskollektiviseringens vansinne till arbetslägren kan rättfärdigas med sådana argument.

Trotskijs invändning mot byråkratiseringen av den sovjetiska ekonomin var just att samtidigt som det fanns något mycket »dynamiskt» i de kollektiva egendomsförhållandena, utgjorde byråkratin en boja på denna dynamik och en broms för produktivkrafternas utveckling. Det är precis samma argument som framförs av den trotskistiska världsrörelsen i dag — att byråkratin i såväl Östeuropa som i Kina och andra mindre utvecklade länder utgör ett hinder för att maximera den potential som planeringen och den kollektiva egendomen utgör. Om Perry Anderson tror att arbetardemokratin inte fungerar i mindre utvecklade länder undergräver han sin egen argumentation om Sovjetunionen.

Byråkratismen och de halvkoloniala länderna

Hela denna fråga är avgörande för den revolutionära rörelsens framtid i de halvkoloniala länderna — är byråkratiska former det allmänna övergångssättet i dessa länder? Eller är de resultatet av frånvaron av en medveten kamp mot byråkratismen, dvs frånvaron av ett revolutionärt marxistiskt ledarskap? Trotskij själv betraktade knappheten som byråkratins samhälleliga bas och höll det för oundvikligt att byråkratiska metoder och tendenser skulle utgöra ett konstant tryck i mindre utvecklade stater. Det är det som liknelsen med ”polismannen och kön» handlar om. Men han såg det inte som oundvikligt att en byråkratisk kast skulle uppstå i koloniala länder efter en revolution. Han trodde att det skulle kunna undvikas genom ett revolutionärt ledarskaps medvetna kamp.
Kubas exempel visar, åtminstone till en del, att uppkomsten av en privilegierad byråkrati kan undvikas. Uppenbarligen är detta en avgörande fråga för framtiden i ett land som Nicaragua. Är byråkratin omöjlig att undvika? Är den en allmän regel? Kommer samma byråkrati som i Kina att uppstå ur den kommande revolutionen på den indiska kontinenten? Kommer den att ledas av stalinistiska partier?

Och hur skall vi bedöma Sovjetunionens roll i den koloniala frigörelsen? Givetvis har den sovjetiska arbetarstaten haft en oerhörd betydelse för relationerna mellan de samhälleliga krafterna i världen. Trots byråkratins alla förräderier och skändligheter har sovjetstatens existens bidragit till den koloniala revolutionen. Men detta är intestalinismens förtjänst. Dessutom har de stalinistiska partierna i Tredje världen varit, och är, ett av de största hindren för socialismen. Gång på gång har stadieteorin — först en demokratisk revolution tillsammans med den egna bourgeoisin och sedan den socialistiska revolutionen — lett de stalinistiska partierna och deras anhängare in i en fälla. Anderson talar om de partier som i likhet med kineserna bröt med Moskva. Men hur är det med de som inte gjorde det, de verkliga stalinistpartierna?

Att kommunistpartierna i Mellanöstern underordnat sig den arabiska borgarklassen är välkänt. I Irak och Egypten ledde underordnandet under baathismen respektive nasserismen till partiernas utplåning. I Latinamerika är kommunistpartiernas folkfrontslinje skrämmande; i Chile utgjorde kommunistpartiet Unidad Populärs högerflygel. På den indiska kontinenten har de olika kommunistpartierna, i synnerhet de pro-sovjetiska, underordnat sig den lokala borgarklassen. Och i Indonesien ledde kommunistpartiets underordnande till Pekings diplomatiska intressen, genom stödet till Sukarno, till den internationella arbetarrörelsens största nederlag sedan Tyskland 1933.

Kuba och Vietnam

Slutligen skall vi ta upp Sovjetunionens förhållande till de revolutioner som lyckats. Det går inte att komma ifrån att Sovjet fungerat som ett värn för revolutionerna i Vietnam och Kuba. Sovjetunionen har för att försvara sina militära positioner tvingats utvidga sitt operationsområde och söka militära, strategiska och diplomatiska allierade. Normalt har det tagit sig uttryck i allianser med lokala kapitalistiska krafter i Tredje världen; exempelvis den nuvarande alliansen med Syrien och försöket till allians med Sadat i Egypten. Dessa allianser har kommit till stånd på bekostnad av den lokala arbetarklassen och till och med de lokala kommunistpartierna.

I Vietnam och på Kuba försökte Sovjet att utnyttja de diplomatiska och militära möjligheter vilka revolutionerna givit dem. Men Perry Anderson får det svan att bevisa att Sovjetunionen konsekvent stött revolutionerna på Kuba och i Vietnam och Kina. På Kuba genomfördes revolutionen mot det inhemska kommunistpartiet, som till och med satt i tyrannen Batistas regering. I Vietnam var Sovjetunionen en av de huvudansvariga för Genéve-avtalet 1954 då Viet Minh berövades många av de positioner man intagit efter Dien Bien Phu. Stalin motsatte sig det kinesiska kommunistpartiets maktövertagande.

Långt ifrån någon »konsekvent anti-kapitalism» utanför de egna gränserna har sovjetbyråkratin alltid handlat i enlighet med de egna byråkratiska intressena. Detta gäller isynnerhet den koloniala revolutionen. Det senaste exemplet är Sovjetunionens totala och vanmäktiga passivitet vid Israels invasion i Libanon, då byråkratin knappt förmådde sig till normala diplomatiska protester och än mindre gav någon materiell hjälp till PLO. Man stödde dock sin kapitalistiske bundsförvant Assad i Syrien.

Den koloniala revolutionen har förvisso tjänat på den sovjetiska arbetarstaten. Men den har inte tjänat på stalinismen. Uppkomsten av världsstalinismen var inte oundviklig. Den uppstod ur väldigt specifika omständigheter och drevs fram av enorma sociala krafter. Men ytterst var det möjligt att undvika urartningen av Bolsjevikpartiet, ryska revolutionen och Komintern. Mänskligheten har fått betala en enormt pris för detta. Kampen för socialismen har hållits tillbaka i 50 år.

Genom sin vägran an erkänna stalinismens kontrarevolutionära roll internationellt underskattar Anderson de praktiska uppgifter som revolutionära marxister står inför i varje sektor av världsrevolutionen. Ty varken i de utvecklade kapitalistiska staterna, de halvkoloniala länderna eller arbetarstaterna kan vi sätta vår lit till de partier som har band med Moskvabyråkratin. Arbetarklassens uppgift är an överallt bygga äkta revolutionära marxistiska partier. Att acceptera att stalinismen spelar en ”motsägelsefull» roll i världsskala leder alltför lätt till att man avstår från att bygga partier som grundas på traditionen från de första kommunisterna som kämpade mot stalinismen — Trotskij och Vänsteroppositionen.

Phil Hearse

Översättning Per-Erik Rosin

Noter:

1) Trotskij, Struggle Against Fascism i Germany, sid 430, Penguin. 124
2) Claudin, The Communist Movement, 307-454, Penguin Ed.

Från fjärde internationalen 1-2/1984

RMF/KAF: Visionen om den obefläckade fanan

Av Jan Engberg. Från boken Utanför Systemet som gavs ut av TemaNova 1978.

”1969 organiserade sig ett tiotal kamrater i Revolutionära Marxister, fjärde internationalens svenska broderorganisation. En tryckt tidskrift, Fjärde internationalen, kom i gång ungefär samtidigt. En stenciltidning, Revolutionär Information, gavs ut och nådde en smått imponerande upplaga på närmare i 1000 ex med sitt första nummer.

Men gruppen var oerhört isolerad socialt. Ett par kamrater hade kontakt med Vietnamrörelsen och studentrörelsen. Det var allt. Politiken låg också helt och hållet på ett allmänt och historiskt plan.

1970 bröt Clarté i Lund slutgiltigt med maoismen och bildade Bolsjevikgruppen. Med tidskriften Bolsjevik som främsta vapen påbörjades ett omfattande röjningsarbete på det teoretiska och ideologiska fältet.

Under inflytande från främst fjärde internationalens franska sektion orienterade sig stora delar av Bolsjevikgruppen mycket snabbt mot trotskismen. I januari 1971 gick en del i gruppen samman med Revolutionära Marxister i en organisation: Revolutionära Marxisters Förbund.”(1)

Så sammanfattas den svenska trotskistiska rörelsens födelse av tidningen Internationalen, huvudorgan för RMF/KAF.

Trotskismen representerar en ny politisk tradition i Sverige. Det fanns visserligen ett trotskistiskt parti, Revolutionära Socialister, i början på 50-talet, men den rörelsen kom aldrig att utmärka sig på den politiska kartan. Klimatet var då av allt att döma inte särskilt gynnsamt för framväxten av en trotskistisk organisering. I vid mening gjorde högkonjunkturen under 50- och 60-talen att andra frågor än arbetarklassens befrielse stod på tapeten och i Sverige dominerade SKP/VPK fullständigt den kommunistiska rörelsen. Utmärkande för SKP/VPK var det starka beroendet av Moskva. Den ideologiska debatten, i den mån den förekom, dominerades av den officiella sovjetiska hållningen. Eftersom stalinismens framväxt i Sovjet kom att ske under motstånd från bl a gruppen kring Trotskij, den s k vänsteroppositionen, kom Trotskij att framställas som renegat och tillhörande fiendelägret. Sådan var också inställningen till trotskismen i Sverige.

I och med att KFML bildades och på grund av vänsteruppsvinget i allmänhet kom ett utrymme för en alternativ kommunism att skapas. Man kan säkert säga att KFML bildades som en reaktion på reformistiska tendenser inom SKP/VPK och att RMF/KAF i sin tur var en reaktion mot nystalinismen inom KFML.

Alla politiska rörelser kan relateras till nationella omständigheter men också till allmänna historiska förhållanden. Då det gäller trotskismen i Sverige kan man notera att för svenska förhållanden är rörelsen tämligen ny, vidare att den står för i många avseenden en alternativ kommunism. Avsaknaden av specifika svenska traditioner gör att man för att få en riktig bild av trotskismens framväxt i Sverige måste blicka tillbaka på historien. Innan jag går in på RMF/KAF:s utveckling och politik ska två viktiga och relaterade aspekter studeras, dels vissa omständigheter under den ryska revolutionens första år och dels Fjärde Internationalens utveckling.

Den ryska revolutionen och vänsteroppositionens framväxt

Oktoberrevolutionen i Ryssland etablerade den första arbetarstaten. Den klassiska marxismen som förutsatte att proletära revolutioner endast skulle äga rum på basis av högt utvecklade produktivkrafter fick ge vika för nya teorier om den ojämna och kombinerade utvecklingen. Enligt dessa var den ryska revolutionen möjlig och önskvärd p g a speciella förhållanden i Ryssland. Trotskij skriver: ”Ryssland var så sent ute när det gäller att genomföra den borgerliga revolutionen att det fann sig tvingat att förvandla den till en proletär revolution.”(2)

Det faktum att den ryska revolutionen inte hade genomförts enligt mallarna hindrade inte bolsjevikerna att sätta en stark tilltro till det ryska exemplets genomslagskraft på den europeiska arbetarklassen. Man trodde att den ryska revolutionen skulle verka som en injektion på arbetarklassen i andra länder. Så skedde emellertid icke, och efter de högt uppskruvade förväntningarna vändes revolutionsyran snabbt till en konfrontation med aktuella och krisartade problem i Sovjetunionen.

Bolsjevikernas första åtgärder för att förändra samhällsstrukturen blev förutom vissa nationaliseringar att införa arbetarkontroll på företagen. Dessa försök misslyckades dock, bl a som en följd av arbetarnas bristande förtrogenhet med ekonomiska och tekniska problem. Det problem som korn i förgrunden och som grusade förhoppningarna om den snabba socialistiska omdaningen var inbördeskriget. Nu gällde frågan att rädda revolutionen och inte så mycket hur det framtida samhället skulle skapas.

Inbördeskriget var inkörsporten till krigskommunismen som i sin tur kan sägas ha banat väg för den politik som brukar sammanknippas med Stalineran. Ytterst innebar krigskommu- nismen att alla tillgängliga resurser inriktades på krigsaktiviteterna och därmed underställdes alla andra behov. Bönderna blev den grupp som fick sitta emellan. De var tvungna att producera ett betydande överskott för att livnära industriarbetarna och armen. Det faktum att bönderna redan tidigare visat ett svagt intresse för revolutionen, och omständigheten att de inte kunde erbjudas fullgod betalning för sina varor, gjorde att en normal överflyttning av resurser från bönder till de prioriterade sektorerna inte kunde genomföras. I stället införde man tvångskonfiskering av skördarna, införande av arbetsplikt, tvångsförflyttning av arbets- kraft osv. Från partihåll ansåg man att de hårda tiderna var av övergångskaraktär och endast skulle tillämpas under inbördeskriget och den svåra uppbyggnadstiden därefter.(3)

NEP eller den nya ekonomiska politiken som påbörjades 1921 skulle bli svaret på alla strävanden som fick skjutas upp under inbördeskriget. NEP innebar att man i första hand skulle återupprätta industrin och därigenom åstadkomma den efterlängtade kapitalackumula- tionen. Genom det överskott som man förväntade sig av jordbruksproduktionen skulle man gradvis bygga upp industrin. Problemet var emellertid den låga produktiviteten inom jordbruket. För att åstadkomma ett överskott var man tvungen att satsa på stordrift i någon form. Alternativen var att antingen satsa på kollektivisering eller att stödja de mest besuttna bönderna, dvs kulakerna. Man valde det senare alternativet. Erfarenheterna från bonde- upproren, tvångskonfiskeringarna och arbetsplikten gjorde att man ville gå försiktigt fram. Resultatet av denna politik blev att traditionella kapitalistiska relationer släpptes lösa på landsbygden, medan staten behöll kontrollen över den tunga industrin, utrikeshandeln och kreditväsendet.

Parallellt med denna utveckling skedde en byråkratisering av statsapparaten. På grund av inbördeskriget, böndernas motstånd och tvångsåtgärderna i allmänhet, kom beslut att alltmer centraliseras till ett visst administrativt skikt. Eftersom det kommunistiska partiet var den enda fungerande organisationen under dessa revolutionens första år, kom partiet i praktiken att bli jämställt med byråkratin. Det system med arbetarråd eller sovjeter som införts under revolutionens första år, fick ge vika för en centraliserad beslutsapparat med partibyråkratin i spetsen.

Bolsjevikerna hade, på grund av omständigheterna och ofta mot sin vilja, övertagit den gamla tsariska statsapparaten och använt den för sina egna syften. Följden blev att många av de högt stämda förväntningarna på revolutionen och det kommunistiska samhället rann ut i sanden. NEP misslyckades, motsättningarna inom landet minskade inte och systemet med arbetarråden som skulle manifestera den proletära demokratin hade tömts på sitt innehåll.

Oppositionen

Utvecklingen var naturligtvis inte höljd i dunkel för delar av partiet. Redan tidigt utvecklades oppositionella linjer mot den officiella politiken. Om kritiken till en början var tämligen spontan, kom den efter hand att kanaliseras till vissa grupper, och gälla frågor som rörde hela den revolutionära politiken.

Moskvaoppositionen 1923 liksom Leningradoppositionen 1925 kom att rikta in sig på frågor om den ekonomiska politiken. Även om det förekom skiljaktigheter mellan dessa båda oppositioner kan man i stort hävda att kritiken gällde NEP-systemet. Man var rädd för en tillbakagång till kapitalistiska relationer och krävde istället mer långtgående planering och kollektivisering. Efter hand, och i ljuset av egna svårigheter att föra fram kritiken, kom oppositionen också att ägna sig åt frågan om den inre demokratin i partiet. De båda oppositionella linjerna slog sig samman under 1926 och lade fram en preliminär politisk linje vid ett centralkommittémöte. De ledande företrädarna Trotskij, Kamenev och Zinovjev protesterade mot partiapparatens tyranni, mot NEP-politiken och mot den bristande internationalismen.

Vid den här tiden hade Stalin fått ett allt större inflytande över de ledande skikten i partiet. Kritiken mot den förda politiken var också en kritik mot Stalin personligen och de metoder han representerade. Lenin hade ju i sitt testamente varnat för Stalins diktatoriska fasoner. En varning vars vidd också oppositionen insåg. Den av Stalin dominerade centralkommittén förkastade givetvis oppositionens kritik och påbörjade successivt åtgärder för att utmanövrera de ledande oppositionsmännen. Röster höjdes för att utesluta Trotskij, Zinovjev m fl ur partiet, men än så länge saknades uppenbara skäl.

Oppositionen lät sig inte slås ner av motståndet. Man lanserade en egen politisk plattform och organiserade sammankomster i Moskva och Leningrad. Vid demonstrationen till revolutionens tioårsdag 1927 gick man även i egna demonstrationer. Dittills hade motsättningarna om den förda politiken hållits inom partiets centrala organ, men när oppositionen nu började gå ut bland folket, fick Stalin en förevändning för ingripanden. Kort efter demonstrationen uteslöts Trotskij och Zinovjev ur partiet. De fick alternativen avbön eller deportering. Zinovjev valde det förra, Trotskij det senare.(4)

Oppositionen var nu krossad i Sovjetunionen. Trotskij, som hade förvisats till Alma Ata, deporterades till Turkiet i början på 1929. Han hade trots den behandling han vederfarits av Sovjetledningen, inte gett upp hoppet om att kunna reformera det sovjetiska kommunistpartiet. Det forum han vände sig till var den kommunistiska internationalen (Tredje Internationalen). Denna var från början tänkt som en plattform där alla världens kommunistpartier skulle samlas. Trots att där fanns stor enighet om den sovjetiska politiken, fanns det en del oppositionella grupper. Dessa var emellertid starkt splittrade, både sinsemellan och inom de egna rörelserna. Trotskij tog nu som sin uppgift att försöka ena dessa grupper och på så sätt bilda en stark tendens inom internationalen som på sikt skulle kunna förändra det Stalindominerade sovjetiska kommunistpartiet.

Tiden från 1929 till 1933 kom att verka som den tid då den trotskistiska rörelsen avgränsade och konsoliderade sig i förhållande till förhärskande uppfattningar inom Tredje Internationalen. Fortfarande var tanken att inom internationalen försöka reformera eller korrigera den förhärskade politiken.

Den händelse eller den historiska utveckling som radikalt kom att förändra Trotskijs och vänsteroppositionens strategi var nazismens maktövertagande i Tyskland. Vänsteroppositionen hade redan tidigt propagerat för en enhetsfront mot fascismen, dvs en enhet mellan alla radikala krafter mot fascismens frammarsch. Stalin och Tredje Internationalen stod emellertid för en helt annan linje. Man resonerade där som så att de kapitalistiska länderna stod inför en katastrofartad ekonomisk kris och att denna utveckling skulle leda till revolutionära explosioner. Kommunistpartierna världen över skulle nu uppfylla sin historiska mission och störta kapitalismen. Inför den annalkande krisen ansåg man sig behöva göra rättning i leden. De socialdemokratiska partierna, speciellt deras vänsterflyglar, benämndes som socialfascistiska och skulle betraktas som kommunismens farligaste fiender:

Det är inte sant att fascismen endast är en av bourgeoisiens komporganisationer … Fascismen är den av bourgeoisins kamporganisationer som grundar sig på aktivt stöd från socialdemokratin. Objektivt sett är socialdemokratin fascismens moderata flygel.`

Den politiska konsekvensen av denna politik var att man givetvis inte kunde samarbeta med socialfascister utan tvärtom borde bekämpa dem. Detta fick katastrofala följder som att kommunisterna deltog tillsammans med nazisterna i aktioner riktade mot socialdemokrater, att kommunister röstade tillsammans med nazister i en folkomröstning i Preussen osv. Denna politik som kom att kallas ”den tredje perioden” eller ultravänsterismen ledde till att en klyfta skapades mellan kommunister och socialdemokrater, en utveckling som paralyserade det tyska proletariatet inför den nazistiska frammarschen.(6)

Efter dessa händelser ansåg vänsteroppositionen att den Tredje Internationalen var fullständigt komprometterad. Nu fanns det, menade man, ingen annan utväg än att skapa en egen organisation, en egen international eller den Fjärde Internationalen. Den insikten nådde man redan 1933 men det skulle dröja ända till 1938 innan den fjärde internationalen proklamerades.

I trotskistiska pamfletter brukar man härleda den egna rörelsens födelse redan till 1923 och Moskvaoppositionen. Detta förefaller något ambitiöst. Visserligen förekom Trotskij som en av föregångsmännen där men han var inte ensam, flera kända bolsjeviker från oktober- revolutionen deltog också. Vidare var Trotskijs egna insatser inte helt glasklara. Han var en av de ivrigaste förespråkarna för NEP-politiken och även under en period motståndare till oppositionsfriheten inom partiet och fackföreningarna. Inte förrän han själv genom sin uppvaknande medvetenhet blivit utsatt för systemets förtryck kom han att bli den förgrundsgestalt som kom att samla oppositionen.

Inte förrän på 30-talet kan man egentligen särskilja trotskismen som en alternativ kommunism. Då hade de teoretiska och praktiskt/politiska skiljelinjerna mellan Stalin och Trotskij utkristalliserats. Stalin stod för den pragmatiska och situationsanpassade tesen om socialismen i ett land, medan Trotskij förde fram teorin om den permanenta revolutionen. I den meningen ansåg sig Trotskij stå för de ”rena bolsjevikinka och leninistiska traditionerna”. Senare kom skillnaderna att alltmer accentueras, främst genom Sovjets stöd till Chiang Kai- shek, genom Moskvarättegångarna och genom hållningen till det tyska proletariatet.

I korthet kan man säga att försvararna av Stalins hårda linje brukar hävda att dessa var ett resultat av historiska nödvändigheter, medan trotskisterna hävdar att så inte är fallet. Detta faktum bildar utgångspunkten för trotskismens vidare formering.

Fjärde Internationalen

Den politik som Fjärde Internationalen (FI) grundade kom att präglas av de erfarenheter som gjorts i samband med den sovjetiska utvecklingen, men också av utvecklingen i Europa på 20- och 30-talen.

Det var i den polemik som utgick från de viktigaste händelserna i klasskampen på 20- och 30-talen som oppositionen vidareutvecklade och förstärkte den revolutionära rörelsens programmatiska grundval. Den förstärkte den proletära internationalismen mot ”socialismen i ett land”. Den utvecklade synen på enhetsfronten speciellt i kampen mot fascismen. Den utvecklade teorin om den permanenta revolutionen, speciellt i förhållande till den kinesiska revolutionen och kominterns stöd till Chiang Kai-Shek och den nationella bourgeoisin. Och inte minst den utvecklade teorin om övergångssamhällets utveckling efter den socialistiska revolutionen och utvecklade ett program för kampen mot den byråkratiska utarmning som skett i Sovjetunionen.(7)

Enhetsfrontstaktiken lanserades av Tredje Internationalen 1921. Den var tänkt att lösa tre problem. Den skulle (1) ”upprätta en enhet inom hela klassen för att möta bourgeoisins offensiv, och (2) detta samtidigt som den revolutionära organisationen bibehålls intakt, och motverkar alla tendenser till sammansmältning med opportunisterna; (3) ändra styrke- förhållandena inom klassen på så sätt att den socialdemokratiska hegemonin utmanas”.(8)

Mer konkret innebar taktiken skapandet av en front kring bestämda frågor, kring ett minimiprogram som de olika organisationerna tillsammans åtog sig att kämpa för. De ingående organisationerna skulle bevara sin organisatoriska självständighet, men grundtanken var att de kommunistiska partierna genom sitt klassmedvetna agerande skulle vinna över de socialdemokratiska arbetarna. Denna av den Tredje Internationalen ärvda taktiken blev trotskismens främsta vapen mot den av Stalin lanserade ”ultravänsterismen” och även mot folkfrontspolitiken (det hejdlösa klassamarbetet) senare under 30-talet.

Teorin om den permanenta revolutionen lanserades av Trotskij redan före oktober- revolutionen och kom senare att omfattas av Lenin. Den innebär (1) ett antagande om den socialistiska revolutionens permanens i allmänhet, dvs övergångarna mellan de olika revolutionära stadierna förutsätts ske kontinuerligt, fastän med olika tempo i olika länder ( jfr ryska revolutionen), (2) villkor för revolutionens internationella spridning och omöjligheten av att bygga det fullständiga socialistiska samhället inom nationella ramar.9 Teorin kom av trotskisterna att ställas mot Stalins tes om ”socialismen i ett land”. Speciellt händelserna i samband med den kinesiska revolutionen aktualiserade motsättningarna mellan dessa båda skolor. Stalin menade att kommunisterna borde söka en allians med nationalisterna i Kina, medan Trotskij hävdade nödvändigheten av revolutionens permanens, dvs övergång till socialism utan stopp vid den borgerliga revolutionen.(10)

Teorin om övergångssamhället specificerar synen på Sovjetunionen som karaktäriseras som en degenererad arbetarstat. Fjärde Internationalens (FI:s) hållning är att stödja tendenser till ett revolutionärt uppsving i Sovjetunionen för att stödja sovjetdemokratins pånyttfödelse. Kampen i Sovjet kommer, anser man, att börja som en kamp mot social ojämlikhet och politiskt förtryck.

Till Fjärde Internationalens första kongress lade Trotskij fram ett grundningsdokument, kallat ”övergångsprogrammet”. Det innehåller en serie krav som applicerade på det kapitalistiska samhället förväntas resultera i proletariatets resning och övertagande av makten. Programmet karaktäriseras av en långtgående konkretion. Man har ambitionen att så långt som möjligt presentera en handbok för det politiska arbetet i länder med en kapitalistisk struktur. En kärnpunkt i programmet är kravet att parollerna ska vara sammanhängande. Man förkastar därmed teorier som bygger på stadietänkande eller socialdemokratiska föreställningar om minimi- och maximikrav, dvs föreställningen om att man som minimiprogram ställer i utsikt reformer inom det borgerliga samhällets ram och som maximiprogram lovar socialism men i en obestämd framtid.(11)

Splittringen av Fjärde Internationalen

Vid Fjärde Internationalens grundningskonferens och den närmaste tiden därefter rådde i det närmaste full enighet om de programmatiska linjerna. Frågan om Sovjetunionens karaktär av arbetarstat ställdes visserligen redan 1940 av den amerikanska sektionen, men de motsättningar som rymdes i denna fråga skulle inte belysas i hela sin vidd förrän senare. Den allvarligaste splittringen skulle komma efter det andra världskriget.

Kommunister i allmänhet och trotskister i synnerhet hyste stora förväntningar om vad som skulle resa sig ur krigets spillror. Man förutspådde på traditionellt sätt kapitalismens djupa kris och proletariatets resning. Så skedde emellertid inte. Tvärtom konsoliderade kapitalismen i Västvärlden sina ställningar genom den största ekonomiska boomen någonsin, en utveckling som för övrigt kom arbetarklassen till godo i form av kraftiga reallöneökningar. Andra utvecklingstendenser under efterkrigstiden var kolonial frigörelse – väsentligen företrädd av bönder! Borgarklassens stärkande i Västeuropa – utan motsvarande arbetarmobilisering! Bildandet av de nya socialistiska staterna i Östeuropa – utan revolution, men genom den i FI:s skrivning ”kontrarevolutionära” Röda armén!

Genom dessa händelser eller genom utvecklingen i allmänhet hamnade Fjärde Internationalen i ett slags identitetskris. Gamla föreställningar och etablerade teorier verkade inte hålla. Vilka lärdomar skulle man dra? Och hur skulle den framtida kampen gestalta sig?

Den allt övergripande frågan om Sovjetstatens klasskaraktär accentuerades ytterligare. Denna fråga rymde i sig källor till motsättningar i de flesta andra viktiga frågor, exempelvis frågan om öststaternas klasskaraktär, inställningen till den koloniala frigörelsen, den omedelbara strategin osv. Det var FI:s generalsekreterare Michel Pablo som drog igång den debatt som skulle få förödande konsekvenser för Fjärde Internationalen som organisation. Pablo hävdade att byråkratiseringen av de proletära revolutionerna var en oundviklig följd av deras isolering och av det faktum att övergången från kapitalism till socialism krävde en sådan ordning. Vidare hävdade han att den objektiva utvecklingen i världen tydde på ett nytt imperialistiskt storkrig, igångsatt av USA. Det enda hoppet för världsproletariatet i ett sådant läge, var enligt Pablo Sovjetunionen. Denna stat skulle mer eller mindre tvingas in i ett antikapitalistiskt krig. Han legitimerade på detta sätt stalinismen, dels genom att framställa nödvändigheten av byråkratiseringen, dels genom att peka på stalinismens objektiva historiska mission. Den enda möjligheten för FI var enligt Pablo att gå in i de traditionella arbetarpartierna (de kommunistiska och socialdemokratiska) för att på det sättet stå enade inför den kommande stora konfrontationen, det tredje världskriget.(12)

Den omedelbara taktiken kallades ”entrism”. De nationella sektionerna av FI skulle gå in i socialdemokratiska och kommunistiska partier för att dels stödja dem inför världskriget, men också som en ”eftergift” åt trotskismen, försöka skapa en vänsteropposition inom dem. Entrismen hade tidigare förespråkats av FI men i annan form. Tidigare gick man in öppet, dvs behöll sin organisatoriska förankring till trotskismen och arbetade även under en begränsad tid, med det omedelbara syftet att rekrytera nya medlemmar till den ”egna” rörelsen. Vad som tidigare hade varit taktik blev nu under inflytande av de nya strömningarna till en strategi.(13)

Resultatet av Pablos utspel blev en omfattande splittring av Fjärde Internationalen. Splittringen som brukar dateras till 1954 ledde till att större delen av de europeiska sektionerna med undantag för de brittiska, franska och schweiziska sektionerna stödde Pablos linje. De latinamerikanska sektionerna var splittrade, liksom den amerikanska.

En internationell kommitté av Fjärde Internationalen bildades för att verka som motpol till ”nystalinismen”. Medan Pablos linje stod för ett slags genväg till revolution via en anpassning till de traditionella stora kommunistpartierna, stod kommittén för en mer ”normal” trotskism och syftade bl a till att bygga det trotskistiska revolutionära partiet. Kom-mitténs linje kom under slutet av 50-talet att bli den dominerande. Gradvis lyckades man återerövra landvinningarna från 40-talet. Testen på omkastningen i politiken kom då FI stödde arbetarupproret i Ungern, en politik som varit omöjlig med Pablos linje. De båda tendenserna återförenades formellt 1963 men hade redan tidigare börjat växa samman.

Efter återföreningen och under 60-talet kan man iaktta en relativt lugn period för FI. En diskussion om den koloniala situationen och taktiken inför befrielsekampen i de förutvarande kolonierna kan noteras. Skiljelinjen låg här mellan dem som förordade att alla resurser borde läggas på kampen i dessa länder, medan ”traditionalisterna” menade att kampen i de kapitalistiska högindustrialiserade länderna var nog så viktig. Meningsskiljaktigheterna ledde inte till någon allvarlig splittring. Huvudtendensen blev också ett accepterande av den senare linjen.

Under 70-talet kan en viss uppmjukning av FI:s paroller noteras. Erfarenheterna från studentupproren och strejkerna liksom kapitalismens nuvarande skepnad har präglat politiken. Man betonar inte längre de snabba förändringarna, kapitalismens allt djupare kris eller proletariatets naturliga resning. Visserligen lider trotskismen fortfarande av ”krutdurksteorin” dvs uppfattningen att de kommande sociala striderna rycker allt närmare, men en tonförändring mot ett allt större framhållande av dagskrav och taktiska spörsmål kan noteras.

Sammanfattning och kommentarer

Fjärde Internationalen kan i en mening ses som ett försvar av vissa grundläggande marxistiska och leninistiska principer från den ryska revolutionens första år, men också som en form av situationsanpassning där erfarenheterna från mellankrigstiden och det kalla kriget gjort sig gällande. Från att i huvudsak ha varit en reaktiv rörelse (en reaktion på stalinismen) har trotskismen, främst genom bildandet av Fjärde Internationalen blivit ett radikalt politiskt alternativ. Detta alternativ eller den alternativa kommunism, som trotskismen står för skiljer sig på vissa grundläggande punkter från andra varianter inom den kommunistiska traditionen. En jämförelse mellan trotskismen och andra riktningar skulle bli alltför omfattande att göra här. Istället ska de för trotskismen utmärkande linjerna sammanfattas i några punkter:

1) Teorin om den permanenta revolutionen, dvs föreställningen om den socialistiska revolutionens kontinuitet och internationella villkor.

2) Övergångskraven, vars viktigaste funktion är att programmatiskt sammanbinda den dagliga kampen med kampen för den socialistiska revolutionen.

3) Internationalismen. Utöver vad som framkommer i teorin om den permanenta revolutionen framhåller man att eftersom kapitalet alltmer karaktäriseras av internationalisering kräver detta en motsvarande organisering av arbetarklassen. Internationalismen står i den meningen inte bara som en nödvändighet i sig, utan även som en viktig kampform i dag.

4) Enhetsfrontstaktiken, dvs den taktik som sammanfattar den revolutionära rörelsens förhållningssätt till andra vänsterrörelser och till massornas spontana kamp.

5) Upprättandet av dubbelmakten. Här återknyter man till en tradition från Tredje Internationalen som innebär att i ett läge då motsättningarna övergår från en passiv till en aktiv kamp, gäller det för den revolutionära rörelsen att upprätta parallella organ för att förhindra att de borgerliga institutionerna tar över och återställer maktpositionerna. Dessa parallella organ som benämnes dubbelmakt organiseras i strejkkommittéer, arbetarråd, ockupationskommittéer osv.

6) Kraven på den tendensfria, demokratiska socialismen, bl a genom förespråkandet av arbetarnas självorganisering i arbetarråd.

I vilken utsträckning har då Fjärde Internationalen lyckats realisera sina mål att bli den dominerande kraften inom arbetarrörelsen och att bygga det revolutionära partiet? Ser man trotskismens styrka i nationell måttstock har man inte lyckats erövra någon dominerande position (utom i Sri Lanka!). Visserligen finns trotskistiska sektioner företrädda i de flesta europeiska länder och även i USA och Latinamerika, men ser man till röstetal är betydelsen ointressant.

Ett partis betydelse kan emellertid inte (speciellt inte kommunistiska partier) bedömas utifrån enbart kvantitativa mått som röstsiffror utan andra aktiviteter som produktion av skrifter, tidningar, deltagande i aktioner, militans osv måste beaktas.

I den meningen råder samma oproportionerlighet för trotskismen som för andra vänsterföreteelser – inflytandet är större än numerären förmår visa.

Trotskismen i Sverige

Trotskismens organisering i Sverige har sina rötter i studentrörelsen i Lund i slutet på 60-talet, Under denna tid, åren 1966-1968, ägnade sig studentrörelsen främst åt antiimperialistiska frågor. Efter hand kom emellertid intresset och engagemanget att rikta sig mot svenska frågor. Problem i samband med universitetsreformen, strejkvågen osv tenderade att ändra inrikt- ningen på rörelsen. De politiska alternativen vid denna tidpunkt utgjordes främst av VPK och KFML. För många framstod dessa partier inte som några sympatiska alternativ. Å ena sidan hade man VPK med starka reformistiska drag och å andra sidan KFML med som många uppfattade en rent stalinistisk politik. För dem som sökte alternativ fanns ingen annan utväg än att själv skapa ett sådant. Om inte annat så var den utvägen den naturliga lösningen vid den här tiden.

Inom Clartésektionen i Lund började en oppositionell linje utformas under hösten 1968. Oppositionen resulterade under 1970 i en utbrytning från Clarté och bildandet av Bolsjevik- gruppen. Ett år tidigare hade en grupp som kallade sig RM (Revolutionära marxister) bildats i Göteborg av gamla medlemmar i KFML, men även av från utlandet inflyttade trotskister (en omständighet som inte gick KFML obemärkt förbi!).

RM hade ungefär samma politiska framtoning som Bolsjevikgruppen. Båda dessa grupper var mycket små till numerären. Bolsjevikgruppen hade kanske ett 40-tal medlemmar och RM ett tiotal vid starten.

Vad var det då för alternativ man sökte? Till en början formulerade man sig som en reaktion mot KFML och det kan i det sammanhanget vara av intresse att se på vilket sätt man kritiserade denna organisation. I Bolsjevikgruppens brytningsdokument kritiserades KFML för:

1) En dogmatisk och empiricistisk samhällssyn, dvs en analys som fastställer marxistiska sanningar på ett mekaniskt sätt utan hänsyn till faktiska förhållanden.

2) För en konsekvent historieförfalskning i Stalins anda.

3) För en ekonomistisk och sekteristisk politik, exempelvis genom en uppsplittring av kampen mellan studenter och arbetare. ”Clarté tar hand om studenterna och KFML om arbetarna”, eller genom krav av typen högre lån, lägre hyror osv.

4) För bristen på internationalism dvs oförmågan att se samband mellan olika kampformer inom och mellan länder och oförmågan att framställa ett internationellt strategiskt perspektiv.

5) För en byråkratisk centralism, i den meningen att KFML inte lyckats lösa konflikter inom partiet i demokratisk ordning, utan isolerat medlemmar, avdelningar och sektioner från varandra.(14)

Det är möjligt att kritiken redan då var inspirerad av vänsteroppositionen och Trotskij. Återvändandet till klassikerna var i alla händelser utmärkande för vänstern på den tiden. Antistalinismen, ideologikritiken och den fria debatten var utmärkande för RM och Bolsjevikgruppen, dvs uppfattningen att ideologier måste man tillägna sig, ansluta sig till eller förkasta genom kritisk prövning och inte anamma genom ett mekaniskt accepterande av marxistiska teser.

De alternativ som RM och Bolsjevikgruppen gav uttryck för utgjorde inte några genom- arbetade politiska analyser. Bolsjevikgruppen övertog den franska trotskistiska rörelsen Ligue Communistes lägesbedömning och försökte överföra den till svenska förhållanden. Den strategin gick ut på att man utifrån universiteten skulle tränga in på arbetarsektorn, dvs framväxten av universitetskommittéer skulle verka som en språngbräda till arbetarklassen. Man gjorde också otroligt optimistiska bedömningar av effekten av denna strategi och menade att inom ett år skulle en flera hundra man stark kader finnas på arbetsplatser och universitet. RM å sin sida gick ut med ett program som byggde på traditionella skrivningar från Fjärde Internationalen och som endast kan karaktäriseras som en mycket allmän programförklaring. Skiljelinjer fanns naturligtvis. Medan RM redan från början slöt upp kring Fjärde Internationalens politik och organisation (man kallade sig broderorganisation till FI) ansåg Bolsjevikgruppen att man skulle vänta med den närmare anslutningen tills man hade några konkreta erfarenheter att bidra med till internationalen. Vidare fanns det olika uppfattningar om partiets organisering. Bolsjevikgruppen stod för en mer decentraliserad uppfattning, dvs man ville sprida ut befogenheterna. RM höll på den mer traditionellt leninistiska partibyggarlinjen.

Sammanfattningsvis kan man om RM och Bolsjevikgruppen påstå att vad gäller förverk- ligande av politiska alternativ kom grupperna endast att verka som ett organiserat avstånds- tagande från KFML. De problem som organisationerna mött och de erfarenheter man fick från det politiska arbetet, gjorde att man försökte samordna och omorganisera de båda rörelserna som trots allt hade vissa gemensamma drag. Resultatet av dessa diskussioner blev efter en del stridigheter bildandet av Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Detta skedde 1971 och den politik som grundlades vid den första kongressen kan sägas till största del återspegla den politik som RM tidigare fört. Falangen kring Bolsjevikgruppen fick mindre inflytande. Utöver vad som fanns i RM:s programförklaring utvecklade man i det nybildade RMF den trotskistiska linjen, dvs lade fram teser om den permanenta revolutionen, övergångskraven, arbetarråd osv och deklarerade att man var den svenska sektionen av Fjärde Internationalen. Trotskismens organisering i Sverige kom för övrigt vid den tid (1970-71) då vänsterns nuvarande sammansättning kom till. Av KFML blev KFML:s senare SKP och KFML (r), av VUF blev FK och av Bolsjevikgruppen och RM blev RMF, senare KAF.

Konsolideringen

I inledningen konstaterades att RMF/KAF och trotskismen utgjorde en helt ny tradition i Sverige. Man startade som en organiserad reaktion mot stalinismen och KFML. De första åren av politisk verksamhet kom att domineras av detta förhållande. Man försökte avgränsa sig i förhållande till den övriga vänstern, legitimera rörelsens existens, etablera sig på den politiska arenan och framställa en alternativ kommunism. Detta var inte bara en normal verksamhet för en ny vänsterorganisation, för trotskisterna gällde det dessutom att rentvå sig från den stalinistiska förtalskampanjen (en tradition som KFML gärna förde vidare).

Genom dessa grundläggande ambitioner kom politiken att präglas av en långtgående teoreti- sering. De var de planetariska och övergripande frågorna som dominerade. En allmän karak- täristik av RMF/KAF:s politik under de första åren skulle kunna sammanfattas i uttrycket ”vänsterpuritanism”. Man ansåg sig stå för den historiskt okomprometterade kommunismen, den kommunism som aldrig tvingats till nederlag eller förödande kompromisser, som lyckats hålla fanan obefläckad alltsedan den ryska revolutionen och fram till idag. Denna ideologiska och teoretiska ”renhet” plus det faktum att man sökte legitimera sin existens gjorde att man agerade städgumma åt andra rörelsers ideologiska och teoretiska felgrepp.

Den första konkreta fråga som man engagerade sig i var strejkvågen (1969-71). Denna hade egentligen ebbat ut då RMF började agera. Det hindrade inte att man tog som sin uppgift att förklara och rätta de misstag som gjorts.

Det kan noteras att förväntningarna var stora inför effekterna av strejkerna. Föregångarna till RMF, de revolutionära marxisterna RM skrev på sin tid att ”kampen för socialismen hade nu fått en ny dimension” och man började karaktärisera klasskampssituationen som ”den förrevolutionära situationen”.(15)

Den svenska strejkvågen fick emellertid inte de konsekvenser man från revolutionärt håll väntat sig. Någon massmobilisering och större radikalisering av arbetarklassen skedde inte.

I ljuset av dessa erfarenheter drog RMF slutsatsen:

Strejkvågens genombrott i Sverige har distanserat den revolutionära vänsterns orienterings- och formeringsförsök. Arbetarklassens spontana mobilisering ligger före den politiska nyformeringen (dvs före den nya vänstern, min anm.). Den klasskamp som tänts företer alla drag av en spontan klassmobilisering utan dess nödvändiga komplement i ett revolutionärt parti.(16)

Denna insikt föranledde RMF att ytterligare poängtera leninistiska principer. Grundtanken var att hade det funnits ett starkt, välorganiserat revolutionärt parti vid tiden för strejkerna, kunde utgången ha blivit en annan. En konsekvens av strejkvågen för RMF:s del blev således att man starkare framhävde partiets roll. de revolutionära marxisternas. KFML:s blamager i samband med strejken bidrog säkert också till att RMF kände sitt ansvar för arbetarklassen än starkare.

Ett annat utslag av puritanismen var inställningen till DFFG. Redan tidigare kom KFML att dominera denna rörelse. RMF/KAF hade ju ett ont öga till KFML sedan tidigare, men nu manifesterades motsättningarna ytterligare. Man såg i KFML/DFFG stalinismens förlängda arm. Orsaken till detta kan sökas i den förhatliga folkfrontspolitik som Stalin inledde på 30- talet för att förhindra det fascistiska angreppet på Sovjetunionen, dvs den politik som gick ut på det extrema klassamarbetet med vem det vara månde och som fick förödande konsekvenser för bl a det spanska inbördeskriget. RMF såg nu politiken återupprepa sig. Man såg alltså i DFFG ett uttryck för denna politik. Och då DFFG deltog i gemensamma aktioner med riksdagspartierna tyckte man att klassamarbetet nått sin kulmen. RMF/KAF ville i stället ha en solidaritetsrörelse som grundade sig på den proletära enhetsfronten, en rörelse som under röda fanor också skulle föra fram revolutionära paroller. Trycket från KFML mot RMF/KAF var dessutom ytterligt hårt vid denna tid. Trotskismen framstod för KFML som bland det värsta man kunde tänka sig. Trotskister kallades för fascister, och diverse mer eller mindre historiskt belagda fakta om trotskismens förräderi strömmade ut ur KFML-pressen (t ex i den av KFML utgivna boken Marxism eller trotskism). 17 RMF/KAF blev utkastade ur DFFG och bildade då Svenska Kommittén för Indokina (SKI), en rörelse som aldrig fick någon större betydelse.

Ett resultat av konsolideringspolitiken för RMF:s del blev att man kom att ställa arbetar- klassen i skymundan. De i huvudsak teoretiska och avskiljande resonemangen kom aldrig att kombineras med en konsekvent arbetsplatsaktivitet. RMF liksom andra vänsterorganisationer säger sig ju företräda arbetarklassens intressen. Rimligen borde man då organisatoriskt och politiskt närma sig denna klass. Politiskt gjorde man det naturligtvis i den allmänna retoriken, men den reella yttringen av arbetarförankring nådde man inte. I den allmänna vänsteryran i början på 70-talet sågs inte heller bristen på arbetarförankring som något stort problem. Historien och de objektiva krafterna skulle lösa det problemet i sinom tid. Man såg helt enkelt studentmiljön som ett förebud om kommande sociala strider mellan klasserna. Klarsynta minoriteter ur studentmiljön skulle komma att ställa sig i arbetarklassens tjänst och bilda kärnan i det revolutionära avantgardet. Avantgardets specifika utvecklingsprocess ansågs då ligga före klassens.(18) Erfarenheterna från strejkerna men även ökade insikter i allmänhet (upptäckten av att arbetarna inte strömmade till i den naturliga ordning man föreställt sig) gjorde att man nu från RMF:s håll började aktualisera arbetarfrågan.

Inplanteringen i arbetarklassen

Till RMF/KAF:s kongress 5973 slog man fast den nya inriktningen. Man skulle förvandla för- bundet ”från en lösligt organiserad propagandagrupp till en kaderorganisation med en första inplantering i arbetarklassen” (19) ”Inplanteringen” gick emellertid en smula trögt. En utväg ur dilemmat blev proletarisering. Om arbetarklassen vägrade komma till förbundet, fick väl det eller rättare dess medlemmar gå till arbetarna. Kort sagt man blev arbetare. Proletarise- ringen inom RMF tog sig aldrig samma omfattning som i andra vänsterrörelser men det hindrade inte att man kunde förorda ”proletära yrken” för dem som sökte sig till förbundet. Det huvudsakliga problemet och därmed anledningen till den svåra arbetarförankringen låg naturligtvis i klassens egna hållning.

Ett dominerande problem för RMF/KAF liksom för andra vänstergrupperingar är det förhållandet att den klass man säger sig förespråka och i vars tjänst man står, röstar på och är medlemmar i det socialdemokratiska partiet. Det skulle då kunna tyckas som om RMF/KAF inte hade full handlingsfrihet gentemot socialdemokratin, dvs om man attackerade SAP skulle man samtidigt kompromettera sig inför arbetarklassen. Det problemet löser man elegant genom att ge arbetarklassen elogen av att vara mer revolutionär än dess parti. Därigenom får man en möjlighet att isolera den ideologiska företeelsen, partiet (SAP), från det objektiva begreppet, klassen. RMF:s uppgift skulle då bli att få klassen att inse sina objektiva intressen. En vanlig föreställning inom vänstern i allmänhet är att socialdemokratin en gång i verklig- heten haft socialistiska ambitioner men att dessa genom åren, och som en följd av klassam- arbetet tenderat att degenereras. RMF/KAF däremot menar att det råder en kontinuitet mellan den tidigare socialdemokratin och dagens. Man tillbakavisar således påståenden om att den svenska arbetarrörelsen en gång varit revolutionär. Inte heller ansluter man sig till teorin att ledarna för SAP skulle ha ”mutats” av kapitalet till att alltmer stå för en borgerlig politik. Socialdemokratins utveckling och politik ses alltså som dess eget verk och som ett resultat av själva den reformistiska inställningen. De relativa framsteg som arbetarrörelsen gjort i Sverige, exempelvis genom införandet av 8-timmars arbetsdag, skolreformen, miljöpolitiken, arbetsskyddslagstiftningen osv, betraktas från trotskistiskt håll som gynnande både arbetarklassen och kapitalistklassen men på olika sätt. Arbetarklassen säges gynnas på kort sikt och borgarklassen på lång. Även om således kapitalismens representanter var för sig varit motståndare till reformer har den klassen som helhet på lång sikt vunnit på den reformistiska politiken. Reformerna har verkat som ett instrument för att reproducera arbetarklassen och som en anledning att höja produktiviteten samtidigt som de gett arbetarna drägligare villkor.(20)

Som ett exempel på attityden till socialdemokratin kunde man i Mullvaden tgm läsa följande: ”Gör första maj till en röd knytnäve i ansiktet på borgare och socialdemokrater”!(21)

Hur ställer man sig då till den fackliga politiken? Facket borde ju vara den naturliga anknytningspunkten till arbetarklassen.

Man skiljer här mellan fackets defensiva och offensiva roll. Den förra innebär att facket genom sin klassamarbetskaraktär i grunden innebär en konsolidering av kapitalets intressen. Med offensiv roll avses den ställning som facket kan komma att inta vid tider av ökade sociala stridigheter. Även om man från RMF/KAF:s sida aldrig har fört fram något ”vänd- facket-ryggen”-resonemang, var till en början tanken om fackets defensiva roll förhärskande. Man ansåg då att man skulle bilda parallellorganisationer på arbetsplatsen med revolutionära program som skulle konfronteras med den fackliga ledningen. Den politiken fick aldrig någon större genomslagskraft, kanske främst på grund av att man saknade representation på arbetsplatserna! Betoningen av fackets defensiva roll innebar dessutom att man kom allt längre ifrån arbetarklassens egen organisering. I ljuset av dessa erfarenheter lade man 1975 delvis om den fackliga politiken till att bli mer ”offensiv”.

Man skrev då:

…det gäller att utveckla massagitationen, den/ … måste ständigt drivas på golvet för att förankra kraven. Och den måste drivas i facket! Vi måste lägga fram plattformen för facket – argumentera för kraven, visa att endast de kan svara mot arbetarklassens behov och kräva att facket tar kamp för dessa krav!

… med andra ord, det är vår uppgift att stärka facket genom att försvaga dess ledning. (min kurs.)(22)

Arbetarförankring är ett huvudmål för varje kommunistisk organisation, icke desto mindre utgör det den svenska vänsterns stötesten, så även trotskisternas. Vad beror svårigheten att nå arbetarklassen på? Klassen kan ju inte ha fel i sig, utan det måste vara politiken som i grunden är felaktig. Den första tendensen i den riktningen, eller det första allvarliga ifrågasättandet av RMF/KAF:s politik inifrån partiet kom i samband med den femte kongressen 1975.

Den mjuka linjen

Det lanserades således en oppositionell linje vid kongressen (bygg-partiet-tendensen) som kritiserade förbundets vänsteristiska linje, dvs man kritiserade ambitionen att i första hand rikta in verksamheten på att nå de kvalificerade och potentiellt viktiga arbetarna inom den tunga industrin och transportsektorn. Istället förordade man en ytterligare satsning på rörelser av typen kvinnorörelsen och det antiimperialistiska arbetet. Även om tendensen blev nerröstad på kongressen förebådade den nya tider inom förbundet.

I samband med militärkuppen i Chile organiserades en nationell Chilekommitté. Trotskisterna orienterade sig tidigt mot kommittén och kom snart att bli en av de ledande krafterna där. Man ville inte göra om misstaget att ställa sig utanför solidaritetsarbetet som man gjort i samband med DFFG, utan man satsade på att vara med och påverka politiken. Överhuvud kan man påstå att RMF/KAF intensifierat sitt arbete inom organisationer utanför partibyggarvänstern från denna tid. Förutom arbetet i Chilekommittén gick man in i kvinnorörelsen, soldatfacket, barnmiljögrupper, miljögruppen, antikärnkraftsgrupper osv. Fjärde Internationalens skrivning om enhetsfrontstaktikens syfte: aktionsenhet – överflygling, vill man från trotskisternas sida kanske inte raljera med, men trots det kan man anta att de olika ”rörelserna” stått för KAF:s (RMF byter 1975 namn till Kommunistiska arbetarförbundet (KAF)) huvudsakliga nyrekrytering under senare år.

Bygg-partiet-tendensen kan sägas ha fört in RMF/KAF på en annorlunda bana, en kursändring som inte bara fått konsekvens för den omedelbara praktiken utan även påverkat inställningen till den revolutionära kampen i allmänhet. Förändringen karaktäriseras av en breddning av den politiska kampen till att inte bara gälla renodlade arbetarkrav, och en ökad betoning av dagskrav. Det säkraste tecknet på omdirigeringen av den politiska kursen är nog ändå att man förändrat grunden för förbundets sociala bas.

Man menar att vissa omgrupperingar och förskjutningar ägt rum bland de sociala skikten. Mer konkret menar man att de s k småborgerliga skikten eller mellanskikten i stort lider av samma klassförtryck som arbetarklassen. I 1977 års kongressrapport talar man så om betydelsen av att vinna över småborgerligheten till den revolutionära kampen.(23) Anmärkningsvärt är alltså att arbetarklassen inte längre ses enbart som den mervärdesproducerande klassen utan man inbegriper även ”arbetare inom vård- och servicesektorn, tjänstemän osv” under arbetarklassbegreppet. Genom att på detta sätt vidga ramen för förbundets sociala bas framstår inte längre inplanteringen av ”de avancerade arbetarna i den tunga industrin” som det omedelbara behovet. Man har därmed fritagit sig från en del av vänsterrörelsens dilemma, att nå den klass man säger sig förespråka. Fortfarande framhåller man i det ideologiska och teoretiska intressets namn den traditionella arbetarklassens potentiella och revolutionära karaktär, men tonen har förändrats.

Har man då också förändrat inställningen till det socialdemokratiska partiet? Frågan om man hellre ser en socialdemokratisk regering än en borgerlig besvaras med ja, men man håller samtidigt vänsterståndpunkten att arbetet i parlamentet aldrig kan bli det avgörande. Slaget om framtiden står på ”arbetsplatserna, i bostadsområdena, på gator och torg, i fackföreningarna och andra massorganisationer. Det är där politiken för ett socialistiskt samhälle måste förankras och det är där som striden om framtiden kommer att stå.”(24)

En viss tonförändring kan emellertid noteras. Visserligen ställer man som VPK inte i utsikt att egentligen reformera det socialdemokratiska partiet men man ger ändå den svenske kollektivanslutne arbetaren rådet ”kräv tillsammans med oss (KAF) att socialdemokratin tar kamp för de mest brännande klasskraven”.

En mer manifest yttring av tonförändringen visavi socialdemokratin utgörs av det faktum att KAF deltog tillsammans med socialdemokraterna i deras 9:e decemberdemonstration i Stockholm 1977.

Ett annat område som trotskisterna aktualiserat och som ytterligare tyder på förskjutningar av politiken är att man engagerar sig i frågan om ”livskvaliteter”, dvs spörsmål om arbetets värde för den enskilde individen, den kulturella utarmningen, familjens roll osv, men även moraliska frågor om sexualitet, könsroller osv. Kommunistiska rörelser har aldrig utmärkt sig för någon större förståelse för personliga problem. Revolutionären framställs som en individ med svällande muskler och stål i blicken, opåverkad av subtila yttre omständigheter.

KAF:s hållning i dessa frågor tyder på en större anpassning till aktuella behov och yttringar i det svenska samhället. ”Trettiotalsbeskrivningar” om den alltmer fördjupade kapitalistiska krisen, svältande och utsugna arbetare och det råa förtrycket har således fått ge vika för en mer ”realistisk” politik, som också inneburit förändringar i teoretiska grundvalar (arbetarklass-synen enl ovan). Det återstår emellertid att se om denna förskjutning av politiken inneburit egentliga avsteg från den obefläckade fanan, dvs den trotskistiska ideologin. Mer om detta i värderingsavsnittet.

Förhållningssätt till övrig vänster

I enlighet med enhetsfrontstaktiken tar RMF/KAF gemensam kamp inför viktiga klassfrågor med vissa andra grupper. KFML och dess senare varianter i KPML (r) och SKP, har som en följd av uppenbara motsättningar inte varit föremål för några större inviter från trotskisternas sida. Däremot har man hållit dörren öppen för främst FK (Förbundet kommunist) och i viss mån för VPK. Anledningen till att man sökt samarbete med FK torde ligga i att den organisationen i likhet med KAF självt saknar traditioner i svensk politik. Vidare kan FK inte knytas till vare sig den kinesiska eller sovjetiska byråkratin. Antistalinismen och arbetarrådstraditionen är andra områden där man finner gemensamma utgångspunkter.

Anledningen till att trotskisterna ägnar så mycket spaltutrymme och så mycken tid åt VPK torde bero, inte i så stor utsträckning på ideologiska överensstämmelser, som på det faktum att VPK är det kommunistparti som arbetarna väljer framför andra. Man anser då från trotskistiskt håll att det finns möjligheter att vinna över dessa arbetare till den egna rörelsen. De nyare ”eurokommunistiska tendenserna” i VPK ser KAF inte med någon större tillförsikt. Man ser klassamarbetet målat på väggarna och ett ytterligare uttryck för VPK:s dubbla ansikte. Å ena sidan en revolutionär retorik, å den andra anpassning till socialdemokratin och den parlamentariska illusionen.

Den svenska trotskismen som en sektion av Fjärde Internationalen

Fjärde Internationalen ses i Europadokumentet främst som ett forum för att sprida erfarenheter om olika kamp- och organisationsformer mellan de nationella sektionerna. Det förekommer emellertid även åsikter om att en närmare samordning av de europeiska sektionernas arbete borde åstadkommas. Speciellt vid strejker och särskilda kampanjer skulle man kunna tänka sig bildandet av olika tillfälliga samordningsorgan.(25) Överhuvudtaget är frågan om Internationalens ”överstatlighet” och de olika sektionernas beroende av denna inte särskilt väl utvecklad i Internationalens skrifter. Frågan är kanske inte heller aktuell med tanke på klasskampssituationen och organisationens relativa betydelselöshet för politikens utformning i Europa.

Då det gäller den svenska trotskismen och hållningen till FI, kan man notera att den svenska rörelsen bildades vid den tid då stridigheterna och splittringen inom FI i stort var överståndna. KAF har således aldrig varit utsatt för dessa yttringar och inte heller behövt ta ställning för eller emot de olika tendenserna, utan man har fogat sig till majoriteten. I övrigt kan man påstå att KAF på senare år intagit en mer självständig hållning till Internationalen i den meningen att man alltmer gör egna analyser utifrån den konkreta svenska traditionen.

Den egna organisationen

Om vi hittills har uppehållit oss vid politikens innehåll och KAF:s utveckling i allmänhet kan man nu fråga hur politikens komplement i organisationen ser ut? Överhuvud kan KAF:s organisation sägas vara präglad av en långt gående formalisering. Man har således i stadgar reglerat i stort sett alla aspekter av det politiska arbetet. Förutom tekniska aspekter om förhållandet mellan celler, avdelningar, regioner, centralkommitté, politbyrå osv, har man nu också regler om den interna verksamheten. Således håller man sig med arbetsplikt, dvs det åligger medlem att göra det han blivit beordrad eller på eget initiativ dragit på sig. Vidare betalar varje medlem en icke obetydlig avgift som beräknas på grundval av lönen. Det finns också regler om hur man förfar med sådana som inte fullgör sina åligganden, alltifrån varning, degradering (från medlem till deltagare), suspension och uteslutning. Om det skulle uppstå tvivelsmål om en medlems övertygelse eller aktivitet i allmänhet har man en s k kontroll- kommission till vilken varje medlem måste ställa sig till förfogande. Om en tendens som avviker från den allmänna linjen skulle uppstå inom förbundet har denna rätt att alltefter sin storlek uppbära bidrag och utrymme i tidskrifter och på kongresser o dyl.(26) Formerna för och betydelsen av tendens och fraktionsfriheten är något som skiljer KAF från den övriga vänstern.

En värdering

Ett utmärkande drag för trotskismen i allmänhet är det starka inslaget av teori och framhävandet av historien. Detta är kanske inte så märkligt med tanke på de omständigheter under vilka trotskismen formades som en särart inom den kommunistiska traditionen. Man har under rörelsens hela utvecklingsperiod arbetat utanför etablerade institutioner. I Sovjetunionen blev oppositionen redan tidigt krossad och Tredje Internationalen kom aldrig att verka som någon reell plattform för rörelsen.

Man tvingades därmed legitimera sin existens på i huvudsak teoretiska grundvalar. Man sade sig förvalta de ”rena” bolsjevikiska traditionerna och man ansåg sig okomprometterad av historien och andra kommunistpartiers misstag.

Detta historiska och teoretiska arv, danat av omständigheter och vissa betydelsefulla personers bidrag (Lenin, Trotskij) har sedan slagit igenom i Fjärde Internationalens och de nationella sektionernas politik.

Historien kan emellertid även vara en belastning. Det är lätt att se deterministiskt på samhällelig utveckling; ”det som en gång inträffat kommer under liknande betingelser att upprepa sig i framtiden” osv. Trotskismen liksom andra marxistiska varianter har lätt för att bli dominerade av etablerade uppfattningar och dominerande linjer som i huvudsak inte ifrågasätts.(27) Detta förhållande har dominerat för hållandet till andra vänsterrörelser och arbetarklassen i allmänhet.

Oviljan att kompromissa i ideologiska och teoretiska spörsmål har helt enkelt gjort det svårt för rörelsen att komma till tals med arbetarklassen, en arbetarklass som i stort ”valt” andra organisationsformer än den revolutionära. Enhetsfrontstaktikten kan kanske ses som ett exempel på detta. Det är således möjligt att anta att tesen om aktionsenhet – överflygling – har bidragit till minskad trovärdighet i den meningen att denna taktik inte har setts som ett allvarligt incitament till det egentliga kampmålet utan som ett sätt för den trotskistiska rörelsen att vinna dominans.

Naturligtvis har också självgodheten när man framställt sig som representerande den obefläckade fanan, opåverkad av historiska missgärningar skapat svåra samarbetsproblem med andra rörelser, som kanske inte alltid dominerats av de höga idealen utan tvingats till taktiska och andra reträtter.

Det intressanta är att man kan se KAF:s utveckling i Sverige som en återspegling av trotskistiska formeringsproblem i allmänhet. Efter en tid av avgränsning, distansering till övrig vänster med alla inslag av teoretisk självgodhet och oförmåga till kompromisser, börjar man nu mjuka upp linjerna och på olika sätt närma sig arbetarklassen. Det märks inte bara i förhållandet till socialdemokratin som relaterats ovan utan i ett betonande av krav som ligger nära klassen och som utgår mer från denna klass behov än av planetariska utgångspunkter om betingelserna för revolutionen i allmänhet.

Vad är det då som är speciellt trotskistiskt i Kommunistiska arbetarförbundets politik? Vad är det kort sagt som legitimerar rörelsens existens på den svenska politiska arenan? Utmärkande för KAF är den stora täckningen av politiska frågor. Man har en åsikt om i stort sett varje aspekt av svenskt samhällsliv. Det må vara exportpolitik eller inställningen till sexuella minoriteter. Om man betraktar de olika kraven vart för sig, t ex arbete åt alla, sextimmars arbetsdag, bra och gratis social service, gratis kollektivtrafik, kamp emot miljöförstöringen, nej till resursslöseriet, nej till kärnkraft osv kan man inte se dem som särskilt originella ur vänstersynvinkel. Kraven kan vart för sig inte betraktas som särskilt ”trotskistiska”.

Det särpräglade ligger i det man kallar övergångskraven, dvs den programmatiska bindningen mellan dagskrav och revolution. Till synes reformistiska eller alldagliga krav knyts ihop med det revolutionära perspektivet. För en utomstående kan detta slags förfarande vara svårt att inse. ”LO ställer ju samma krav i vissa frågor”, osv. Man måste således omfatta och förstå teorin om övergångsformerna under kapitalismen för att kunna se det revolutionära perspektivet. Problemet är bara det att teorin är så allmänt formulerad. Det räcker inte med att retoriskt framhålla att det föreligger ett samband mellan delkrav och revolution, man måste också kunna se hur detta samband gestaltar sig i verkligheten, i den svenska samhällsformationen. Kort sagt, vad man efterfrågar är en sammanhängande analys av det svenska samhället med dess specifika övergångsproblem. Detta saknas i KAF-litteraturen och det gör det svårt att se KAF som ett glasklart alternativ. För övrigt kan man kanske se ett slags vänsterdilemma i KAF:s politik. Man vet inte när man är en förtrupp till arbetarklassen eller när man genom att anamma dess spontana krav är en släpvagn – risken med detaljerade ”reformistiska” krav är förstås att tåget kan ha gått –att det just blir reformismen som segrar. Bindningen mellan delkraven och revolutionen låter sig svårligen inses i det reformistiska klimatet i Sverige.

Om man nu (ännu inte!?) har de teoretiska instrumenten att realisera sin politik hur ser det då ut med dess komplement i organisationsformeringen? Hur stort är KAF? Numerärt och i fråga om inflytande 1976 fick man i riksdagsvalet drygt 2 000 röster, en siffra som i förhållande till valmanskåren inte går att uttrycka i promille! Även om röstsiffror inte ger hela bilden av ett partis betydelse, ger de dock en klar bild av hur många som omfattar idén i fråga. När det gäller numerären är KAF således inte mycket större än t ex arbetarkommunen i Burträsk, men trots det har man en aktivitet och militans som är betydande. Mängden av tryckta skrifter i olika former, veckotidningen Internationalen, solidaritetsarbetet, diverse aktioner osv kan således ses som ett uttryck inte för numerären utan för intensiteten i det politiska arbetet.

Man har inte lyckats realisera målet att bli det revolutionära massparti som skulle utmana reformismen. Givetvis måste man här beakta den korta tidsperiod som här har behandlats, men frågan är vilken utveckling man befinner sig i. En första pessimistisk bild, till skillnad från alla skriverier om Förbundets obönhörliga tillväxt ser man i kongressrapporten från 77 där man noterar den minskade försäljningen av huvudorganet, Internationalen. Antingen är tidningen i sig dålig eller också håller man på att förlora terräng, hur det än förhåller sig med det kan man se pessimismen som ett första uttryck för insikten om att den revolutionära utvecklingen och arbetarklassens tillströmning i allmänhet inte går så friktionsfritt som man väntat sig.

Ett annat utmärkande drag för KAF är det faktum att man inte drabbats av splittringar. Det förhållande att man ändrat inriktningen av politiken i enlighet med ”byggpartiet”-tendensen har inte resulterat i någon splittring. Tvärtom är det i stort sett samma personer som suttit i ledningen under hela perioden. Det beror på två faktorer. Man har som en huvudlinje att förebygga splittring. Den så vitt omtalade tendensfriheten är en viktig orsak till den organisatoriska sammanhållningen. Man har m a o varit den organisation som åtminstone inom de egna leden tillämpat kraven på den demokratiska centralismen, dvs öppen demokratisk diskussion före beslut men enighet vid tillämpning och vid kontakten med omvärlden. Konsekvensen i KAF:s politik och den inre sammanhållningen kan emellertid också ses som ett resultat av att man inte stöder sig på någon statsbärande form av marxism; man behöver inte följa med ofta taktiskt betingade förändringar och omkastningar som kan vara svåra att motivera för den ideologiskt skolade medlemskadern och för utomstående.

De förändringar i KAF:s politik, men även i viss mån i Fjärde Internationalens, som behandlats i det här kapitlet skulle kanske lite djärvt kunna sammanfattas i uttrycket: från krutdurkspolitik till mellanskiktsrörelse. Den trotskistiska rörelsens framtoning som en kaderorganisation för erövrandet av dubbelmakten i tider av ökade sociala strider mellan klasserna, har fått ge vika för 70-talets pragmatism där man alltmer försäkrar sig om småborgerligheten, om livskvaliteterna och miljön. Man kan då fråga sig om det blir något revolutionärt perspektiv kvar. Trotskister själva säger sig ha det. Det återstår att realisera det för den svenska arbetarklassen.

Jan Engberg

Noter

1. Internationalen 35/75, s 8.
2. Horowitz, D.: Imperialism och revolution, Lund I970, s 86.
3. Fjärde Internationalen 7-8/1972, s 15.
4. Björkman/Widén: ”Vänsteroppositionen” (stencil), s 33. [Finns på marxistarkiv.se, under Sovjetunionen->Vänsteroppositionen. MF anm ]
5. Deutscher, I.: Stalin, Stockholm 1973,5 319.
6. Frank, P.: Fjärde Internationalen – ett bidrag till den trotskistiska rörelsens historia, Kristianstad 1972, s 26.
7. Trotskij, L.: Övergångsprogrammet, Stockholm 1977, s 16.
8. ”Den proletära enhetsfronten”, Rött Forum 8, Stockholm 1973, s 5. 9. Björkman/Widén, a a, s 44; Deutscher, a a, s 222 ff.
10. Fjärde Internationalen, 7-8/1972, s 51 f.
11. Trotskij, a a, s 56.
12. Education for Socialists (SWP), June 1973, s 12 ff. 13. Ibid, s 14.
14. Bolsjevik 1-2 (nytryck), 1972.
15. Fjärde Internationalen 3/1970, s 4.
16. Ibid.
17. Wickman/Gustafsson: Marxism eller trotskism, Stockholm 1972. 18. Fjärde Internationalen 3/70, s 4.
19. Fjärde Internationalen 2-3/1975, s 5.
20. Röda häften 25, s 5.
21. Mullvaden 4/1973, s 3.
22. Fjärde Internationalen 2-3/1975, s 7.
23. Ibid 4-5/1977, s 21.
24. Ibid 3-4/1976, s 11..
25. Röda häften 23, s 60.
26. Fjärde Internationalen 2-3/1975, s 71 ff.
27. Detta beror i sin tur på den marxistiska synen att kombinera en vetenskaplighet med den politiska praktiken. Uppställningen av blue-prints, visionen om framtiden, kopplas ihop med en analys av samtiden och förutsättningarna för förändring. Kritiserar man analysen av samhället tenderar man att bli betraktad som motståndare till visionen, kort sagt som motståndare till socialismen.

Läs hela boken Utanför systemet, Vänstern i Sverige 1968-78, TemaNova 1978, En antologi med bidrag av Jan Engberg, Christian Hårleman, Sven E Olsson, Lasse Pettersson, Björn-Erik Rosin och Sören Wibe.

Marcel Cohen är död

Han hittades i sin servicelägenhet på Reymersholme lördagen den 6 januari. Dödsorsaken kan ha varit hjärtinfarkt, eller hjärnblödning. På judiskt vis ägde begravningen rum mycket snabbt, utan obduktion. Men de senaste två åren hade präglats av sjukdomen. Njurarna slogs ut och det sista året överlevde han med hjälp av dialys.

Det var första maj, 1969. Röd Front hade tågat ut till Hakberget på Gärdet i Stockholm. I täten för demonstrationståget bars starkt retuscherade bilder, liksom vävda i silvergrått, av Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao. Studentvänstern i Sverige, som året innan ockuperat kårhuset och förts med av maj -68 vinden från Paris, hade redan börjat stelna kring en uppgrävd gammelstalinism, förenad med den kinesiska kulturrevolutionens rosendrömmar. Maomärkena med uppstigande solar och gyllene strålar glittrade på rockslagen.

Han var bara femtio. För mig kunde det lika gärna varit hundra. En liten skäggig glasögonprydd judisk farbror i svart rock och basker, just så som en liten skäggig judisk farbror borde se ut.

Det lilla röda häfte han diskret sålde kunde lika gärna varit en dynamitpatron.

”…utan verklig proletär demokrati på alla områden inklusive organisations- och pressfrihet är ett verkligt proletärt självstyre inom ekonomi och samhälle, en verklig befrielse av arbetarna en omöjlighet”.

Orden var chockartade i en nyvänster där marxismen-leninismen- maotsetungtänkandet redan började täppa igen varje meningsbyte. Häftet pryddes av en märklig hammare och skära monterad som på ett vitt kors, och bar titeln ”fjärde internationalen”.

Jag var själv 17, medryckt av -68, förtvivlad och rasande över vietnamkrig och imperialism, vämjd av reformistisk feghet men tvivlande: personkult, partidiktatur, testugg…

Så kom Marcel.

Marcel Cohen föddes sommaren 1919 i Berlin, den första sommaren efter världskrigets folkslakt som lagt det gamla Europa i ruiner. Hans föräldrar var båda födda i Polen men hade invandrat till Tyskland någon gång kring sekelskiftet.

De levde fattigt, men byggde upp en liten specerihandel på Jahnstrasse och

bodde bakom butiken. Det var där Marcel och hans syster växte upp.

Spartakistupproret och efterkrigsdepressionen, massarbetslösheten och revolutionsförsöket 1921, Ruhrkrisen och hyperinflationen, de kommunistiska och nazistiska upprorsförsöken 1923, den oroliga Weimarrepubliken med gatudrabbningarna mellan brunskjortor och Rote Frontkämpar. Det var Marcels barndomsberlin. Och kunde inte undgå att prägla hans uppväxt. När Hitler tog makten i januari 1933 hade Marcel ännu inte fyllt fjorton. Men det måste ha varit redan det året som han anslöt sig till de tyska trotskister som tidigare uteslutits ur kommunistpartiet.

– Genom att han var så ung sågs han som en slags maskot av de äldre trotskisterna, säger Ken Lewis.
-Jo, det kan nog stämma. Han var mycket yngre än de andra, bara 13-14 år. Efter maktövertagandet blev han med i någon motståndscell.

Egentligen visste jag ingenting om Marcels bakgrund, bara:
”tysk jude och trotskist innan kriget”. Att tala med dem som var med i början och med Peter, hans äldste son, är som att lägga pussel. ”Nej han berättade egentligen aldrig om sig själv, bara att…”

-1937 satt han fängslad hos Gestapo i tre veckor, men hans far lyckades få loss honom på något sätt. Han var säkert ganska perifer i sammanhanget.
Året efter lämnade föräldrarna Tyskland och begav sig till Palestina. Dessförinnan hade en sionistisk organisation hjälpt Marcel att komma ut.

-Det var svårt för judar att få visum till andra länder. Men han berättade en gång för mig att han lyckades få komma till Danmark med en vänstersionistisk grupp som skulle utbilda sig i jordbruksarbete för sitt kommande kibbutzliv i Israel. När visumet till Danmark gick ut lyckades gruppen ta sig till Skåne, alldeles innan tyskarna invaderade.

Första tiden i Sverige arbetade Marcel inom jordbruket på dagarna och studerade på kvällarna. Han träffade Grete som flytt från Wien 1938 bara 14 år gammal. De gifte sig 1943 och flyttade till Lund. Där fick Marcel jobb på ett tryckeri, senare på universitetsbiblioteket. Familjen utökades, först med en flicka, Madeleine, sedan med två pojkar, Peter och Mikael. 1957 flyttade de till Stockholm där Marcel fick jobb som redaktör för uppslagsverket Fakta. Sedan blev det Almqvist & Wiksell, därpå Bonniers’ lexikon.

Under dessa år, fram till slutet av 60-talet, stod Marcel utanför vänsterpolitiken. I alla fall i organiserad mening.

-Han sa att han hade sett våra affischer i början av 50-talet, men han tog aldrig

någon kontakt, berättar Bertil Säfström som var med och bildade Revolutionära socialistpartiet, ett litet trotskistiskt parti i Sverige 1949.
-Jag tror han var sionist på 50-talet, säger Ken.
Något som bekräftas av andra. Under Suez-krisen försvarade han Israel.

Så kom 60-talet.

Bland Marcels efterlämnade böcker och småskrifter finns franska och amerikanska utgåvor av den trotskistiska världsrörelsen Fjärde Internationalens magasin från 1960. Med noggranna understrykningar och noteringar. Han tycks ha inträtt som enskild medlem 1964.

-Jag hade tagit kontakt med Ernest Mandel, en av Fjärde Internationalens ledare, när han besökte Sverige ett par gånger på 60-talet, berättar Ken Lewis.
– Efter lång tid fick jag på mystiska vägar ett brev från Mandel som berättade att det fanns andra trotskister i Sverige. Och ett telefonnummer till Marcel.

Ken ringde upp.

-Han var mycket hemlighetsfull, mycket avvaktande. Vi stämde möte på en restaurang. Det kan ha varit i slutet av 1968. Han frågade ut mig i flera timmar. Jag berättade att jag jobbade i Scan-SNCC (Black Power) och hade en studiecirkel i Uppsala. Han berättade att han var medlem i Fjärde Internationalen och att en liten grupp bildats i Göteborg, att den belgiske trotskisten René Coeckelberghs höll på att starta ett förlag. Marcel planerade också att ge ut en tidskrift.

– Det hela var mycket konspirativt.

Våren 1969 utkom första numret av tidskriften Fjärde Internationalen på svenska. Marcel hade översatt material från världsorganisationen och lånat ihop till utgivningen.

– Han var väldigt pedantisk men också väldigt opraktisk. Och blev uppriktigt förvånad över att man kunde ge ut en tidskrift på kredit.
Med starten av tidskriften briserade den lilla dynamitpatronen.

Idag, när 60-talets studentvänster och maoism tillhör forntiden, kan reaktionen på trotskismens svenska entré knappast beskrivas. ”Maoisterna blev generalhysteriska och gick till jätteangrepp”. För alla som stack in näsan i Marcels krets väntade en politisk malström.

Mot Fjärde Internationalens budskap om en revolutionär och demokratisk socialism – mot såväl kapitalism som despotisk stalinism – vällde snart det mesta som kunde grävas upp ur stalintidens katakomber.

”ClA-agenter”, ”fascister”, ”femtekolonnare”, ”splittrare”…

Inte ett möte, inte en demonstration, inte en tidningsförsäljning utan angrepp, smädelser och hotelser.

För Marcel blev striden allt. Hemmet förvandlades till redaktion och partikontor. Debatter, cirklar, möten, rekryteringar, världskongress och förhandlingar blåste bort allt annat.

-Han var oerhört teoretisk och intellektuell, säger Ken, men också rakt igenom en militant. Han väjde aldrig. Vi var så få men sålde tidskriften i massor. Marcel själv hade alltid med sig en packe och gick till och med runt i tunnelbanevagnarna och sålde.

Preben Ivanouw, jämngammal med Marcel, hade varit med i den danska sektionen av Fjärde Internationalen redan på 30-talet. Men hans liv som musiker förde honom på 50-talet till Sverige. Kontakten med Marcel och tidskriften fick honom att åter bli aktiv.
-Jag såg honom som den mest kunnige och kanske framförallt minst rädde. Man var trygg när man talade med honom.

För Kjell Östberg, numera professor i historia, och hans kamrater i en lokalgrupp av VUF (vänsterns ungdomsförbund) blev kontakten med Marcel ”en fläkt av den internationella kommunistiska världen, lite konspirativ och klandestin i dimman från Simon Arz, smala turkiska cigaretter i plåtask”.

Olga Bruce, bibliotekarie, hade som clartéist varit med och kårhusockuperat men börjat tveka inför vänsterrörelsens stalinistiska utveckling. Hon såg en artikel om Fjärde Internationalen, beställde tidskriften och blev dess första prenumerant. -När jag jobbade ihop med Marcel upplevde jag för första gången att politik var roligt och spännande. Han gjorde politiken till ett äventyr, det största äventyret.

Men äventyret hade ett pris. Familjen havererade. Och födslovåndorna för den nya politiska riktningen blev plågsamma. Band knöts och slets av. Hur skulle man, när skulle man, med vilka borde man…?

– Marcel var väldigt omständlig och ganska naiv i organisatoriska frågor, säger Ken.
– Han var lite för våghalsig, utan att tänka sig för, men det gick alltid att tala honom till rätta, menar Olga.

Den åsikten delades inte av alla.

När Marcels gruppering 1971 skulle genomföra något så ovanligt i svensk vänster som en fusion, fick han själv plikta med sin ställning och sitt engagemang. Samgåendet som skulle jämka ihop Marcels uttalat trotskistiska grupp med en revolutionär studentorganisation som inspirerats av Parisrevolten blev

tumultartat. För många av de nya blev Marcel en symbol för vad de uppfattade som en doktrinär och proklamatorisk inställning. Genom ultimatum ställdes han utanför såväl den nya organisationens ledning som dess redaktion. Och betraktades som en slags otidsenlig gubbe från det förgångna.

-Nuförtiden skulle man nog ha kallat det mobbning.

En kväll reste han sig så från bordet och lämnade den rörelse han själv skapat, för alltid. Det var redan 1971, på tröskeln till inledningen.

Jag träffade Marcel då och då genom åren och vet hur han efter en tid gick över till syndikalismen och anarkismen. ”Det blev det enda vänsteralternativ han kunde se till trotskismen, efter den bittra erfarenheten i vår organisation”, menar Ken.

När Sovjetunionen stod inför sin upplösning 1991, besökte han oss i valstugan i Stockholms city och manade:
– Ni måste spela ut det trotskistiska kortet, jag förstår inte varför ni inte gör det. För honom fanns inget gott att vänta av upplösningen. I försvaret av det som fanns kvar borde trotskister till och med samarbeta med gammelstalinisterna i Apk.

På 70-talet var han en aktiv förkämpe för palestiniernas rättigheter men orienterade sig efter hand tillbaka till sionismen. Han övergav också anarkismen och blev mot slutet av sitt liv övertygad ”kampsionist”.
– Kanske var det under intryck av den växande rasismen i Europa. Och typiskt för honom själv genomförde han en oerhörd vändning till en rent extrem sionism, menar Ken.

I mitten av 80-talet drabbades Marcel av en svår hjärtattack som tvingade honom att lägga om livsstil, att inrikta sig på att överleva, något han aldrig tidigare gjort. De sista åren av hans liv kom alltmer att präglas av sjukdomen. Och hans värld krympte, från den internationella politiska världen ”för att till slut bara bestå av hans egen kropp”.

Så dog Marcel en gråruggig januaridag i ett servicehus på Södermalm i Stockholm, långt ifrån gatustridernas Berlin, 68-vänsterns drabbningar och sionisternas kibbutzer.

Men i minnet hos många har etsat sig den lille farbrorn som lät sin laddning brisera mitt i vänsterns blindaste yra. Och många förstår precis vad Ken menar med orden:
-Han hade alltid en tegelsten med sig i portföljen.

Håkan Blomqvist, 1996.

Publicerad i Socialismens sista sommar 2002.

Ett barn av 68

1969 – det var det år när 60-talsradikaliseringen stod på sin höjdpunkt. Svallvågorna från studentdemonstrationerna 1968 gick fortfarande höga. På hösten 1969 trädde arbetarklassen in på den politiska arenan med all sin kraft när gruvorna i Malmfälten stängdes av den största strejken i landet på 25 år.

Det var några dramatiska år. Redan hösten 1967 dödades Che Guevara i Bolivia, där han var i ett försök att sprida den kubanska revolutionen till den latinamerikanska kontinenten. Vid nyåret gick Vietnamkriget in i en ny fas genom FNL:s framgångsrika Tetoffensiv. Pragvåren visade att det stalinistiska monolitiska blocket var fyllt av djupa sprickor och att kraven på långtgående demokratiska reformer hade massivt folkligt stöd. Maj 68 i Frankrike, som börjat med omfattande studentdemonstrationer, slutade med de största arbetardemonstrationerna sedan 30-talet. En våg av strejker och fabriksockupationer lamslog landet och fick under några dramatiska dagar president de Gaulles regim att vackla. I USA utvecklades motståndet mot Vietnamnkriget till en omfattande protestvåg på de amerikanska universiteten och en fortsatt fördjupad radikalisering, framför allt hos de svarta.

I Sverige började det som en studentrörelse. I Stockholm ockuperade studenter sitt eget kårhus i protester mot statliga förslag till likriktning av undervisningen. I Lund omvandlades det högtidliga firandet av universitetets 300-årsjubileum till omfattande studentprotester. Sommaren 1968 lyckades tusentals demonstranter, mest ungdomar, stoppa Sveriges Davis Cupmatch mot Rhodesia. Detta var i sin tur ett uttryck för att denna rörelse inte var begränsad till någon inskränkt kamp innanför universiteten. Engagemanget var mycket bredare än så. Solidaritetsrörelsen med Vietnam blev snart 60-talets viktigaste organisatoriska uttryck. Men den var långt ifrån ensam.

1:a majdemonstrationerna 1969 var stora och uppmärksammade. i Stockholm innehöll det traditionella, socialdemokratiskt dominerade tåget fler radikala paroller än på länge. Rörelsen själv hade radikaliserats, och Vpk:s ungdomsförbund VUF utgjorde ett påtagligt radikalt inslag. Det alternativa tåget, Röd front, uttryckte i än högre grad tidsandan. En rad radikala solidaritetsrörelser för Vietnam, Södra Afrika, Latinamerika, Tjeckoslovakien och Black Power trängdes med byalagsaktivister, värnpliktsvägrare, u- landsföreningar och alternativrörelser mot konsumtionssamhället och social utslagning i demonstrationstågen runt om i landet. Förutom de traditionella partierna, socialdemokrater och kommunister, demonstrerade det kinesiskt inspirerade kfml, syndikalister och olika anarkistiska grupperingar.

Bland alla tidningsförsäljare som utbjöd dussintals olika vänstertidningar och
solidaritetsbulletiner kunde man för första gången på några håll upptäcka en helt ny tidskrift, Fjärde internationalen. Initiativet var Marcel Cohens i Stockholm. Vad hade den att erbjuda som saknades i allt detta myller som det redan var så svårt att orientera sig i? Fanns det verkligen behov av ytterligare en politisk riktning i Sverige?

Vad var 60-talsradikaliseringen?

60-talsradikaliseringen hade egentligen börjat tidigare. Intresset för utvecklingen i tredje världen, och solidariteten med förtryckta folk ökade redan i början av decenniet. Då genomfördes också stora demonstrationer mot kärnvapenhotet och mot svensk atombomb.

Avkoloniseringen, det kalla krigets avmattning och ett tillfälligt töväder i de kommunistiska länderna underlättade ett nytänkande. Dessutom fick ungdomen en ökad betydelse i samhället. De fick i större utsträckning än tidigare inkomster att disponera själva, och de skapade en ungdomskultur, bygd på masskonfektion, vespor och rock ‘n roll. Studenternas andel av ungdomsgenerationen ökade samtidigt kraftigt, och för första gången fylldes universiteten av stora grupper som inte självklart hörde till de gamla makteliterna.

I mitten av 1960-talet blev den nya vänstern ett uppmärksammat begrepp. Runt om i Europa började grupper ifrågasätta socialdemokratins reformism och de traditionella kommunistpartiernas stöd åt de förstenade stalinistiska regionerna i Sovjetunionen och Östeuropa. Ett ökat intresse för den marxistiska traditionen var märkbar: den unge Marx, den ryska revolutionens lärdomar, Lenin och Trotskijs idéer diskuterades på nytt och förutsättningslöst.

På många håll uppstod nya vänsterorganisationer med bredare program än tidigare. Det personliga blev också politiskt och kulturen politiserades. Också organisationsformerna förnyades. Allt från stormöten till medvetandehöjande grupper blev vanliga. Den politiska handlingen, aktionen blev central. Demonstrationer och ockupationer blev återkommande inslag men också happenings och gatuteatrar.

När man idag diskuterar 60-talsradikaliseringen finns det två motsatta sätt att betrakta vad som hände. Enligt vissa var det en period av frihet när allt var möjligt. Den kännetecknades av öppenhet och omprövning. Gamla normer ifrågasattes och ersattes med nya.

Enligt andra var tidens främsta tecken dogmatism och sekterism. Bara vissa åsikter var tillåtna, alla gick i Mahjongjackor och näbbstövlar och det var förbjudet att lyssna på Abba.

I själva verket har bägge tolkningarna antagligen fog för sig, När radikaliseringen i slutet av 60-talet nådde sin kulmen i Sverige kan man urskilja två parallella fenomen. Å ena sidan den explosionsartade tillväxten av en rad aktionsgrupper av den typ som beskrivits ovan. Studentrörelser, solidaritetsrörelser, miljörörelser osv. I mycket stor utsträckning var det en kulturrörelse, och företrädare för alla kulturinriktningar spelade en stor roll. Författare som Sara Lidman och jan Myrdal skrev romaner, rapportböcker och resolutioner. Bildkonstnärer som Channa Bankier och Carl Johan de Geer gjorde affischerna till demonstrationer och opinionsmöten, Filmcentrum producerade och distribuerade film, Narren och Fria Pro spelade teater varhelst det behövdes Stormöten var en vanlig beslutsform när gemensamma aktioner skulle planeras.

Å andra sidan kan man se uppkomsten av nygamla politiska organisationer med arbetsmetoder som stod i rak motsättning till nyvänsterns. Framför allt var det partier och grupper som var inspirerade av den kinesiska revolutionen och den pågående kulturrevolutionen där Kfml – senare SKP – var den första och största. Kfml(r), som bröt sig ur och bildade eget, och Vpk: s gamla ungdomsförbund, som döpte om sig till MLK, Marxist Leninistiska kampförbundet, var några andra. 1967 bildades kfml, och det i huvudsak som en utbrytning ut vpk. Den häftiga kritiken mot det etablerade kommunistpartiet, dess nära kontakter med vietnamrörelsen, dess ungdomliga medlemskader, i stor utsträckning rekryterad ur Clarté, gör att man kan se den som ett uttryck för den nya stämning vi ovan talat om.

Men i en annan mening kan kfml definitivt inte ses som någon nyvänsterskapelse. Dess politiska inspiration hämtades i stor utsträckning ur en kommunistisk politik som formulerats i den kommunistiska rörelsen under dess mest stalinistiska period, i början främst dess tidiga 30tals ultravänsteristiska form, längre fram en mer folkfrontsinriktad högervariant. Då steg istället kfml(r) fram och la beslag på den perioden. Ja, i själva verket var mycket av den nya vänsterns teorier de svenska maoisternas huvudfiende. Ibland fiende i en mycket konkret betydelse. Meningsmotståndare kunde anklagas för att stå på klassfiendens sida, i bästa fall objektivt. Tidningen Proletären delade ut ”veckans ishacka” till oliktänkande.

Den politiska strömning som Marcel Cohen och hans vänner introducerade våren 1969 skulle snart komma att känna av dessa attityder Samtidigt kan man säga att den befann sig precis i skärningen mellan den fria och den mer ortodoxa riktningen inom vänstern. Det framgår tydligt av innehållet i det första numret av Fjärde internationalen. Å ena sidan innehåller det artiklar om majrevolten i Frankrike och Pragvåren, å andra sidan utdrag ur Trotskijs Övergångsprogram från 1938.

Politiskt och ideologiskt blev denna riktnings anhängare å ena sidan majrevolutionens och de nya kampformernas främsta propagandister, å andra sidan det tidiga Kominterns, Lenins och Trotskijs trognaste forsvarare. Detta återspeglas delvis också hos de första medlemmarna. De var dels en grupp, åtminstone med den tidens mått mätt, äldre personer som rekryterats till trotskismen innan 60-talets radikalisering, och då huvudsakligen i utlandet. Dels utgjordes de av en grupp ungdomar som kanske hade mött trotskismen i form av kämpande studenter på gatorna i Paris och London.

Revolutionära marxister

Redan hösten 1969 fanns så många som anslöt sig till idéerna bakom tidskriften och Fjärde internationalen att en första organisation kunde bildas, Revolutionära marxister. Lokala avdelningar fanns i Stockholm, Uppsala och Göteborg, och kontakter på betydligt fler orter. Den lilla organisationen gav snart ut ytterligare en tidskrift, Revolutionär information, vid sidan av det teoretiska organet Fjärde internationalen. De flesta av medlemmarna var studenter och skolungdom, verksamheten bestod till stor utsträckning av studier och visst deltagande i olika solidaritetsrörelser. När gruvstrejken i Malmfälten bröt ut vintern 1969/70 ägnades denna stor uppmärksamhet, och det fackliga arbetet gavs större utrymme. Bland annat deltog RM aktivt i arbetet på att bygga upp en facklig oppositionsrörelse, Fria fackföreningsfolket, FFF. Den samlade under en period flera av ledarna för den strejkvåg som bröt ut i gruvstrejkens kölvatten. Något snabbt genombrott fick inte Revolutionära marxister.

Framför allt var vänstern redan till stora delar inmutad, i första hand av kfml och FNL-rörelsen, som i sin tur stod under kraftigt inflytande av kfml. Däremot lyckades Revolutionära marxister göra den trotskistiska rörelsen och dess åsikter välkända i Sverige. ja, man lyckades till den grad att kampen mot trotskismen snart gjordes till en huvudfråga, inte bara hos kfml eller mlk utan också för Vietnamrörelsen. Medlemmar i RM vägrades inträde, eller uteslöts, ur DFFG

( De förenade FNL-grupperna ) enbart på grund av sina politiska åsikter.
En viktig orsak till den propagandistiska framgången var den omfattande bokutgivningen som skedde genom det närstående René Coeckelberghs Partisanförlag. Det gav under några år ut en imponerande produktion. Den bestod dels av marxismens klassiker, främst Trotskij och dokument från Kommunistiska internationalen; dels av litteratur från den nya vänstern i vid mening, från Ernest Mandel till den marxistiska teoretikern Nicos Poulanzas.

Bolsjevikgruppen

Parallellt med Revolutionära marxisters framväxt uppstod det inom kfml och Vänsterns ungdomsförbund grupper som kritiserade sekterismen och den stalinistiska pånyttfödelsen inom dessa organisationer. Den viktigaste av dessa oppositionsrörelser fanns inom Lunds Clartésektion, som 1970 omvandlas till Bolsjevikgruppen. Detta var en organisation som till stora delar stått i ledningen för den livaktiga studentkampen i Lund. Under 1969 formulerades en växande kritik mot kfmls utveckling. I ett uttalande från januari 1970 kritiserade sektionen kfmls och Clartés sterila teorier. I stället för att använda marxismen som ett redskap för vetenskapliga analyser såg man den som allmänna sanningar som läggs som en gjutform på de faktiska förhållanden. Inom bolsjevikgruppen utvecklas också ett intresse för Fjärde internationalen. Framför allt är det den franska sektionens insatser under maj 1968 som imponerar. Företrädare för Bolsjevikgruppen knöt också egna kontakter med Internationalens ledning.

Under hösten 1970 försökte Bolsjevikgruppen bygga en nationell organisation. Man genomförde kampanjer under rubriken Revolutionens aktualitet, framför allt på universitetsorterna. Även om mötena drog mycket folk ledde inte heller dessa fram till något nationellt genombrott. I de interna utvärderingarna menade vissa medlemmar att alltför mycket av studentmiljöns spontanism och bristande uthållighet hade präglat kampanjerna.

Samgåendet till RMF

Samtidigt inleddes under 1970 diskussioner om ett samgående mellan Revolutionära marxister och en del av Bolsjevikgruppen. En avgörande orsak till detta var de insatser som Fjärde Internationalens ledning gjorde för att föra samman de bägge organisationerna.

Vägen dit var inte okomplicerad. Det fanns en del misstro från Bolsjevikgruppens sida mot Revolutionära marxister, som ansågs vara en allt för stelbent organisation, lite vid sidan av den allmänna radikaliseringsprocessen. På samma sätt fanns det hos RM en viss misstänksamhet mot de proklamatoriska akademiker som dominerade Bolsjevikgruppen. Det hela förbättrades inte av att det inom bägge organisationer uppstod riktningar som av olika skäl ville bromsa processen. De var oroliga för att ett för snabbt sammangående inte skulle ge utrymme för att arbeta fram de politiska riktlinjer som var nödvändiga för en ny organisation. Det skulle i sin tur medföra risker för en byråkratisering av organisationen.

Resultatet blev emellertid att en ny, gemensam organisation, Revolutionära marxisters förbund, såg dagen ljus vid en sammanslagningskongress i Uppsala i januari 1971. Organisationen fick också en ny, gemensam, tidning, Mullvaden.

Vad ville den nya organisationen?

En del av den gemensamma plattformen för den nya organisationen var insikten om nödvändigheten att återknyta till marxismen före stalinismen. I Sverige var detta särskilt viktigt eftersom det gamla kommunistpartiet, Vpk, ännu inte påbörjat uppgörelsen med sitt förflutna och kfml, mlk och kfml(r) medvetet anslutit sej till stalinismens politik. Hela den unga organisationen kastades in i omfattande studier av ryska revolutionen, Tredje internationalens första år, Lenins och Trotskijs skrifter. Samtidigt inleddes ”slaget om historien”. Vad stod det egentligen i Lenins testamente? Var Stalins politik en fortsättning på Lenins, eller ett brott med den? Vem förrådde den spanska revolutionen? Striden stod het, men när dimmorna skingrats torde inte råda någon tvekan om vem som vann. Kenth-Åke Anderssons stora studie Lögnens renässans punkterade slutligen den stalinistiska historieskrivningen i svensk vänsterdebatt.

Men diskussionen var inte bara en strid om ord eller historia. Bolsjevikgruppens teoretiska uppgörelse med kfml/Clartés syn på marxismen som vetenskap visade hur en dogmatisk stalinism omöjliggjorde en analys också av samtidens förhållanden. Allmänna marxistiska teser kan inte okritiskt tillämpas på någon slags verklighet. Istället propagerade den nya organisationen för ett återknytande till en övergångsstrategi. Hur kan man formulera krav som knyter an till den pågående kampen, men som pekar framåt, mot socialismen, var en fråga som upptog mycken diskussion i den unga organisationen.

En studerande organisation

Studierna var en central del av förbundets verksamhet, Men hur skulle man kunna undvika att falla i samma fälla som andra vänsterorganisationer? Hur skulle studierna kunna bli något annat än bara ett okritiskt inhämtande av marxistiska sanningar? Den lösning som både RM och Bolsjevikgruppen utarbetade var att de Röda cirklarna eller Röda kommittéerna (namnen lånades som så mycket annat från den franska sektionen) skulle, som det hette det i en tidig sammanfattning ”kunna bli aktionsgrupper, där studierna var en del av arbetet, vilket även skulle innefatta olika former av praktiskt och i viss mån teoretiskt arbete, såsom flygbladsaktioner, agerande vid strejker, demonstrationer, författande av artiklar etc”. Tyvärr visade det sig att det var svårt att uppnå dessa målsättningar. Dessutom visade det sig att deltagarna klagade över att de fått lära sig för lite av grundläggande marxistisk terminologi. Otack är livets lön…

Kanske avspeglar detta en annat förhållande, nämligen inflytandet från den svenska folkrörelsetraditionen, där ju studiecirklarna alltid spelat en avgörande roll. Det fanns andra kopplingar också. En betydande del av inkomsterna för RMF:s stockholmsavdelning under de första åren kom genom studiecirklar rapporterade genom Frikyrkliga studieförbundet.

”Från periferin till centrum”

Med mycket få undantag var medlemmarna under de första åren ungdomar, de flesta studenter. I den nyvalda Nationella ledningen för RMF var medelåldern antagligen under 25 år. Organisationens ledande kraft, Tom Gustafsson, var 23. Detta avspeglade också de politiska och organisatoriska prioriteringarna. Trots att de flesta av organisationens medlemmar ägande större delen av sin tid åt det politiska arbetet, de flesta helt oavlönade, några med en oanständigt låg lön, var de organisatoriska problemen omfattande i början. De flesta var överens om att det var tidningen, Mullvaden, som var det sammanhållande elementet i organisationen. Den kom i början ut så fort man hunnit skaffa pengar för att ge ut ett nytt nummer.

Vid RMF:s andra kongress i september 1971 sammanfattades det strategiska perspektivet för förbundsbygget. Det övergripande målet för organisationen var att vinna en dominerande position inom den revolutionära rörelsen. För att uppnå detta krävs självklart att vinna förankring inom arbetarklassen. Dettaarbete måste inledas omedelbart, heter det. Det bör framställas lokala Fabriksmullvadar som delas ut vid industrierna. Dessa bör propagera för arbetarkontroll, bekämpa den solidariska lönepolitiken, ta upp klasslagstiftningen och LO:s byråkratisering, miljöfrågan, invandrarfrågan och kvinnans speciella förtryck.

Samtidigt konstateras att under de närmaste åren var det inom andra områden som organisationen hade möjlighet att rekrytera i större skala. Det gällde inte förvånande framför allt bland ungdom och studenter. Från denna periferi borde förbundet sedan sökas sig mot centrum, alltså arbetarklassen. Först vid 3:e kongressen 1973 blev ”arbetararbetet” den centrala prioriteringen för hela förbundet.

För att markera den ändrade inriktningen antogs 1975 namnet Kommunistiska Arbetarförbundet, KAF. Under andra hälften av 70-talet lades grunden på flera av landets stora industriarbetsplatser till dagens Socialistiska Partiet.
Det bör noteras att samtidigt dyker en annan prioritering upp, nämligen miljöarbetet. RMF var antagligen det första vänsterparti som antog en särskild politisk resolution kring denna fråga.

Maoismen går i graven

I slutet av 70-talet började den från 60-talet så entusiastiska studentvänstern falla samman. Personkultens Kina visade sig inte vara något paradis. Pol Pots ”Röda Khmerer” – stalinisterna i Kambodja – avslöjades som massmördare. Samtidigt som idealbilderna rämnade inleddes den nya högeroffensiven i världsskala som en följd av växande problem för kapitalismen.

Den maoistiska vänsterns olika organisationer var inte förberedda för detta och tynade bort under ”högervindens år”. Utvecklingen för KAF blev en annan.
På arbetsplatserna, där organisationen alltmer koncentrerade sin verksamhet, blåste ännu inte så starka högervindar som på universitet och inom medelklassen. Och då KAF aldrig hade identifierat sig med stalinismen – utan tvärtom förutspått dess misslyckande – drabbades inte organisationen av samma demoralisering.

Socialistiskt

1982 bytte KAF namn till Socialistiska Partiet för att markera att partiet inte hade någonting gemensamt med den ”kommunism” som människor förknippade med personkult och partidiktatur eller med den demoraliserade maoistvänstern. Ute bland arbetare som inte var vana vid studentvänsterns bokstavskombinationer eller kände till den kommunistiska rörelsens historia blev det uppenbart för ”KAF:arna” att ”kommunism” för gemene man och kvinna var lika med ”stalinism”. De korta år i början på 1920-talet som beteckningen kommunism stod för något annat är sedan länge bortglömda.

Partibeteckningen Socialistiska Partiet innebar alltså på inget sätt att överge den revolutionära tradition som rörelsen grundar sig på, bara att riva ned ett hinder som skapade missförstånd.

Under 80-talet blev Socialistiska Partiet en liten samlingspunkt för radikala krafter som tröttnat på kapitalismen och den gamla arbetarrörelsen. Till organisationen anslöts sig socialister med en annan bakgrund än Fjärde Internationalen – och som inte delade världsrörelsens alla tidigare ställningstaganden. Det var kamrater från den rådssocialistiska traditionen, från socialdemokratin och andra. Det som alltmer förenade blev nuets uppgifter och framtidens målsättningar. I valet 1985, då vi samarbetade med några oberoende socialistiska kandidater och ungdomar under parollen Arbetar- och Ungdomsprotest, nådde Socialistiska Partiet sitt dittills bästa resultat med 16 000 väljare – en blygsam siffra som en av 68-vänsterns större grupper hade lyckats nå upp till. Ett par spridda kommunala mandat har SP också innehavt sedan 80-talet (i bl.a. Köping, Umeå och Kungsör).

Högervindar

Men 80-talets högervindar nådde till sist även Socialistiska Partiet som likt övriga vänsterkrafter fick uppleva ett minskande intresse och aktivitet. Nyrekryteringen upphörde, organisationen åldrades och verksamheten krympte. Sovjetunionens upplösning och återupprättandet av kapitalismen i Östeuropa gav under 90-talet borgerligheten och nyliberalismen vind i seglen. Även antistalinistiska rörelser drogs med i nedgången när socialistiska idéer i allmänhet begravdes. Fjärde Internationalen och Socialistiska Partiet fick sin beskärda del av tillbakagången – men kunde, genom sitt demokratiska socialistiska perspektiv och internationella sammanhållning, överleva nedgången.

Vindarna vänder Mot slutet av 90-talet inleddes en avmattning av nyliberalismen triumftåg. Och kring millenieskiftet upplever vi ett ökande engagemang bland unga människor mot kapitalets globalisering och för internationell solidaritet, antirasistiska och feministiska idéer, försvar av miljön och människovärdet.

En ny generation tar kontakt med Socialistiska Partiet, unga ansluter sig som Ungsocialister och nya klubbar har bildats på flera håll. Partiet är med där idéer om framtiden formas, som inom Attac-rörelsen, på socialismen dagar och idéforum – liksom i fackföreningar och andra folkrörelser där människor idag åter börja söka alternativ till den rådande kapitalistiska dagordningen.

Det är en utveckling som gått ännu längre på andra håll i världen där Fjärde Internationalens partier i länder som Frankrike, Brasilien och Filippinerna har vunnit nya anhängare i stor omfattning.

På samma sätt som Fjärde Internationalen försöker vara den pådrivande faktorn i att samla alla revolutionära socialister världen över i en gemensam världsrörelse, strävar Socialistiska Partiet i Sverige efter att bygga upp ett nytt arbetarparti av massomfattning. Ett parti som förenar det bästa ur den långa historiska traditionen med nuets behov.

SP:s bakgrund

Socialistiska Partiet tog sig namnet 1982 men dess första kärna skapades i slutet av 60-talet av radikala socialister som inte kunde förlika sig med stalinismens renässans inom den nya vänstern. De knöt istället an till den marxism som företräddes av den internationella organisationen Fjärde Internationalen, vars anhängare ofta kallats ”trotskister”. Många som hört benämningen föreställer sig något udda sällskap för nostalgiker som svärmar kring den ryske revolutionsledaren Leo Trotskijs öde. Och sådana sekter existerar förvisso runt om i världen bland den politiska drivved som många historiska personligheter lämnat efter sig genom tiderna.

Fjärde Internationalen har heller inte saknat sådana drag, men lyckades trots detta föra vidare det marxistiska tänkesätt som begravdes inom arbetarrörelsen när stalinismens respektive socialdemokratins totala dominans befästes på 20- och 30-talet.

Världsorganisationen som bildades 1938 när den stalinistiska terrorn rasade som värst i Sovjetunionen och fascismen marscherade i Europa syftade till att sammansluta revolutionära socialister och oppositionella kommunister kring de ursprungliga idéerna om internationalism, revolution och arbetarmakt.

Mot byråkratin

Trotskij själv, en av ledarna för Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 och Röda arméns skapare, hade på nära håll upplevt sovjetstatens byråkratisering och bolsjevikpartiets urartning. Han hade personligen, under inbördeskrigets mest brutala år, inte väjt för de allra hårdaste metoder, bidragit till förbud mot oppositionella riktningar – även inom partiet – och idealiserat bolsjevikernas allmakt.

Men tillsammans med Lenin kunde han också reagera mot den hastiga urartningen av revolutionen och börja bekämpa byråkratiseringen. Återinförandet av demokratin i sovjeterna – de ryska arbetarråden -, förstärkning av arbetarnas ställning i samhället och hård kontroll av byråkratin var några av de viktigaste åtgärder Trotskij kämpade för.

Det hela skulle ske inom ramen för vetskapen om att sovjetstatens framtid berodde av utvecklingen i övriga Europa. Det efterblivna och svältande Ryssland, inringat och strypt av en industriellt högutvecklad omvärld, skulle inte på egen hand kunna utvecklas till ett rättvist socialistiskt välfärdssamhälle. Knappheten skulle ständigt underblåsa jakten efter fördelar och skriande ojämlikhet. Stora resurser skulle av nödtvång tvingas ägnas åt försvaret och sovjetekonomin förbli en slags krigshushållning, en torftig karikatyr av socialism.

Utvägen var att arbetarstyren upprättades i Europas utvecklade stater. Den unga kommunistiska rörelse som höll på att skapas fick därför inte styras av Sovjetunionens kortsiktiga diplomatiska intressen utan måste bli uttrycksformen for den europeiska arbetarbefolkningens egen strävan efter samhällsmakt.

Isolerades

De stormiga revolutionsförsöken i Europa efter första världskriget kastades emellertid tillbaka och det sargade Sovjetunionen isolerades. Arbetarbefolkningen hade mattats ut av krig och umbäranden, byråkratin inom stats- och partiapparaten växte. Visionerna om ”räddning” från en socialistisk utveckling i Europa bleknade. Det gällde att klara sig själv med vad som bjöds, att bygga ”socialism i ett enda land”.

Stalin, generalsekretaren som kontrollerade den mäktiga partiapparaten, blev den nya utvecklingen s tolk. Den nödtvungna krigshushållningen, det var socialismen. De som ifrågasatte och opponerade ”hotade socialismen”. Kommunistpartierna runt om i världen fick som främsta plikt att försvara ”socialismens land”.

De bolsjeviker som vände sig mot de nya tongångarna rensades successivt ut; uteslöts ur partiet, fängslades och förvisades mot slutet av 20-talet. Trotskij var en av dem men den vänsteropposition han anförde stred vidare internationellt och försökte återsamla de uteslutna kommunisterna. Först med krav på återinträde i kommunistpartierna, sedan i försök att bygga upp nya.

”Likvidera trotskisterna!”

Vänsteroppositionen fördömde den stalinistiska ultra-vänsterpolitiken i Tyskland och kämpade for arbetarrörelsens enhetsfront mot fascismen. Den vände sig emot den följande folkfrontspolitiken, inte för att denna skulle samla massorna mot fascismen – det var ju tvärtom vad ”trotskisterna” länge krävt – utan för att den gjorde arbetarrörelsen till en bricka Kremls schackrande med borgerligheten i väst.

Vänsteroppositionen stödde helhjärtat de spanska arbetarnas och lantarbetarnas revolution mot Franco och hörde till dem som smutskastades och mördades av utsända sovjetiska agenter och spanska stalinanhängare.

I Sovjetunionen själv var det under slagordet ”likvidera trotskisterna” som Lenins gamla garde avrättades under 30-talet och miljoner bolsjeviker och andra fraktades bort till lägren. Några tusen av dem var också medlemmar i vänsteroppositionens sovjetiska gren. De stred till slutet mot staliniseringen men avrättades alla. Leopold Trepper, ledaren for det sovjetiska kontraspionaget i Europa under naziockupationen, skrev i sin biografi:

”Vem protesterade under den perioden ? Vem reste sig för att skrika ut sin vämjelse? Trotskisterna kan göra anspråk på den äran. Liksom sin ledare, som fick betala för sin ihärdighet med hugg från en ishacka, bekämpade de helhjärtat stalinismen, men de var de enda. Under de stora utrensningarna kunde de bara skrika ut sina protester över de enorma isbelagda vidderna, dit man släpat dem för att lättare kunna utrota dem. I lägren uppförde de sig värdigt, ja, rent av exemplariskt. Men deras röster ekade förgäves ut över tundran.

Trotskisterna har idag rätt att anklaga dem som ropade med vargarna igår. Men de får likväl inte glömma att de, i motsats till oss, hade den enorma fördelen av ett sammanhängande politiskt system som skulle kunnat ersätta stalinismen, vilket de kunde klamra sig fast vid i sin djupa förtvivlan över att revolutionens tanke blivit förrådd. De ‘erkände’ inte, eftersom de visste att detta varken skulle gagna partiet eller socialismen”.(Leopold Trepper ”Röda kapellet” Sthlm 1977)

Försvarade Sovjetunionen

När Stalin inledde sitt samarbete med Hitler utlämnades fängslade tyska kommunister – som en gång flytt till Sovjetunionen undan nazisterna – till Gestapo, bland dem också anhängare av vänsteroppositionen. De avvisade inte Sovjetunionens rätt att manövrera diplomatiskt mellan kapitalistiska regeringar men fördömde hyckleriet och lögnerna. Att Kreml offrade arbetarrörelsen i olika länder för sitt samarbete med Hitler var inte bara förrädiskt mot dessa länders arbetare – det skulle också drabba Sovjetunionen själv.

Trotskij och hans anhängare fördömde de sovjetiska angreppen på Polen och Finland och såg dem som ytterligare uttryck för att Stalin och byråkratin inte hade något gemensamt med socialismen. Ändå sällade de sig inte till den krigsopinion i väst som krävde att västmakterna skulle angripa Sovjetunionen. Orsaken var ”trotskisternas” syn på det samhälle som terroriserades så av Stalin. De menade att Sovjetunionen, förtrycket och eländet till trots, alltjämt var en skapelse av den ryska arbetarklassen och värt att försvara. Sovjetunionen hade slitits loss från kapitalismen. Storföretagen, bankerna och naturtillgångarna låg inte i händerna på några kapitalistiska storbolag utom räckhåll för människorna. Möjligheten att ta över dem och förverkliga en socialistisk utveckling fanns ännu, om byråkratin störtades och den sovjetiska arbetarbefolkningen gjorde sig till herre i eget hus.

Därför var det nödvändigt att försvara Sovjetunionen både mot den kapitalistiska omgivningen och mot den stalinistiska diktaturen.

Detta ställningstagande innebar inte direkt att följa minsta motståndets lag. Tvärtom, ”trotskisterna” garanterade sig därmed fiender från alla håll och förföljdes av såväl de stalinistiska kommunistpartierna som av borgerligheten i väst. Det ställde också rörelsens anhängare inför stora svårigheter när de olika huvudalternativen blev så fruktansvärda; från Stalins övergrepp på Finland till Afghanistan fyrtio år senare. I båda fallen stalinistisk stormaktsterror för att driva igenom sina intressen oavsett befolkningens vilja. I båda fallen blåsvarta högerkrafter i spetsen för motståndet, uppbackade av starka kapitalistiska stormakter med förhoppningen av åsamka Sovjetunionen svåra skador.

Betalade dyrt

I det mäktiga kraftfältet mellan kapitalism och stalinism var det vanligt att såväl socialdemokrater och kommunister som radikala socialister gick över till den kapitalistiska sidan om den for tillfället tycktes ha rätten på sin sida. I fallet Finland gick till och med många skandinaviska socialister ut som frivilliga för att slåss på Finlands sida mot de sovjetiska inkräktarna. Några av dem hade tidigare varit i Spanien och kämpat mot Francos övergrepp och ville nu göra en insats mot Stalins. Efter en tid, när Finland tog sin revansch, fann de sig kämpa tillsammans med Hitlers trupper mot den ”judisk bolsjevikiska världskonspirationen” i öster. På samma sätt drevs de socialister som ville stödja motståndskampen i Afghanistan samman med några av de mest religiösa fundamentalistiska medeltidskrafter historien känner, ivrigt uppbackade av amerikanska CIA.

”Trotskisterna” vägrade att göra gemensam sak med högern och kapitalismen. För det fick de ofta betala dyrt i form av politisk isolering och anklagelser om att godta det stalinistiska förtrycket.

Men de sökte på så sätt rädda vad de kunde av arbetarrörelsen från att bli en bricka i det kapitalistiska stormaktsspelet och hoppades därmed förhindra att stalinismen fick totalt monopol på tolkningen av ”socialism” och ”arbetarmakt”. Trotskij själv mördades av en stalinagent 1940 men världsrörelsen Fjärde Internationalen överlevde kriget. I Europa maldes de flesta av dess partier under 40- och 50-talet ned till smågrupper mellan det sovjetiska systemets växande intressesfär och västmakternas kalla krigskampanjer. Bland Tredje världens fattiga kunde emellertid rörelsen punktvis utvecklas till en verklig politisk faktor, bland annat i Bolivia, Argentina, Vietnam och Sri Lanka. Oftast slogs den ned, men återuppstod med nya anhängare på andra håll.

Det var i samband med den radikala ungdomsvågen i slutet av 60-talet som en ny politisk generation strömmade till Fjärde Internationalens små grupper i den industrialiserade världen. Maj -68 i Frankrike, när Paris’ studenter och arbetare tog gator och arbetsplatser i besittning, blev ”trotskister” åter ett begrepp inom vänstern i Europa och Nordamerika.

Slog rot

I Sverige hade en kortlivad sektion av Fjärde Internationalen – Revolutionära socialistpartiet – bildats av en grupp arbetare i i slutet av 40-talet men fallit sönder. Det kalla kriget var inget gynnsamt klimat att födas och växa i. Det var först mot slutet av 60-talet som Fjärde Internationalens idéer slog rot i Sverige. Inspirerad av majrevolten i Frankrike och kritisk till stalinismen anslöt sig en grupp på något tiotal radikala marxister till Fjärde Internationalen. De gick snart samman med en annan vänstergruppering och bildade ett politiskt förbund som kallades RMF, revolutionära marxisters förbund. Förbundet kunde aldrig få någon dominerande position inom den unga vänster som dominerades så stort av olika maoistiska schatteringar. Tvärtom angreps anhängarna – inte bara politiskt utan ofta även fysiskt -av de nyfrälsta studentradikalerna som grävde upp stalintidens stridsrop mot ”trotskismen”.

Från mitten av 70-talet började gruppen kring Fjärde Internationalen i Sverige bryta sig loss från studentvänstern. Trycket från vänstermiljön hade också kommit att prägla mycket av RMF:s verksamhet. En stor del av arbetet hade koncentrerats på historiska frågor och teoretiska debatter for att överleva angreppen. Tillsammans med bristande erfarenheter från arbetarrörelsen – och arbetslivet (de flesta medlemmarna var mycket unga) – bidrog detta till att organisationen av många uppfattades som akademisk och utanförstående.

Det förändrades först när organisationen började vända sina ansträngningar mot arbetsplatserna och fackföreningarna. För att markera den förändrade inriktningen antogs 1975 namnet Kommunistiska Arbetarförbundet, KAF. Under andra hälften av 70-talet kunde förbundet bygga upp sig på flera stora arbetsplatser landet runt, främst inom industrin.

Bekräftade

När den maoistiska vänsterns förebilder föll i slutet av 70-talet och högervindarna började blåsa upp sveptes inte KAF bort som de övriga ”bokstavsgrupperna”. Avslöjandena av den nya kinesiska stalinismens roll var ingen chock för medlemmarna utan bekräftade det som organisationen byggts på.

1982 bytte KAF namn till Socialistiska Partiet för att markera att partiet inte hade någonting gemensamt med den ”kommunism” som människor förknippade med personkult och partidiktatur eller med den demoraliserade studentvänstern. Ute bland arbetare som inte var vana vid ungdomsvänsterns förkortningar eller kände till den kommunistiska rörelsens historia blev det uppenbart för ”kafarna” att kommunism för gemene man och kvinna var lika med stalinism. De korta år i början av 20-talet då beteckningen kommunism stod för något annat var sedan mycket länge bortglömda.

Partibeteckningen Socialistiska Partiet innebar alltså på inget sätt att överge den revolutionära tradition som rörelsen grundats på, bara att riva ned ett hinder som skapade missförstånd.

Under 80-talet blev Socialistiska Partiet, trots den politiska motvinden, en samlingspunkt för många radikala människor som tröttnat på såväl kapitalismen som den gamla arbetarrörelsen. Partiet var inte bara till för ”trotskister” med en gemensam uppfattning om orsakerna till arbetarrörelsens läge. Att den gamle ryske revolutionsledaren givit många viktiga bidrag till förståelsen av den revolutionära arbetarrörelsens villkor och framförallt Sovjetunionens utveckling är ganska oomtvistat bland de flesta SP:are. Men Trotskij behandlas inte som någon ikon eller gudom inom partiet. Han ses som en av de framträdande internationella socialistiska ledare som upprätthöll en levande marxistisk tradition innan stalinismen utplånade den.

Det är i linje med den traditionen som Socialistiska Partiet idag samlar socialister med olika bakgrund och skilda uppfattningar i mycket, men med en strävan att koncentrera de gemensamma krafterna när det gäller.

Vrider händerna

Idag när de gamla stalinistiska systemen havererar och vidden av förbrytelserna, förmynderiet och medlöperiet står klart för så många, grubblar tusentals människor världen över vad som hände. Och tusentals som med stolthet kallat sig kommunister eller socialister slår ner blicken i vanmakt. Även Fjärde Internationalens folk vrider händerna inför det som sker, men inte med samma känsla av ha förlorat fotfästet utan i förtvivlan över att inte ha varit tillräckliga, att inte ha hunnit före.

Medan vänsterpartiet föddes som ett ombud for stalinismen i Sovjetunionen föddes Fjärde Internationalen som en reaktion mot den. Medan vänsterpartiet och dess föregångare hoppades på regimerna i öst – under senare år på att reformera dem -hoppades Fjärde Internationalen på att störta dem. Medan vänsterpartiet upprätthöll sina förbindelser med dem som härskade i socialismens namn upprätthöll Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen underjordiska förbindelser med dem som undertrycktes. Att de två svenskar som fängslades av Jaruzelskiregimen i Polen på 80-talet för smuggling av tryckeriutrustning till den förbjudna fackföreningsrörelsen var SP:are och inte vänsterpartister var ingen slump. Att det var Socialistiska Partiet och inte vänsterpartiet som smugglade in förbjuden marxistisk litteratur i Sovjetunionen, samlade pengar till underjordiska fackföreningar och bedrev liknande ”subversion” var följdriktigt.

Det var nödvändigt att socialister till varje pris bekämpade det stalinistiska förtryckarsystemet för att inte det sammanbrott som en vacker dag oundvikligen väntade bara skulle kunna ställa kapitalismen som alternativ.

Det var den inställningen som vägledde Fjärde Internationalens folk. Så mycket mer frustrerande då att rörelsen inte lyckades bygga upp något starkt alternativ till de stalinistiska regimerna och partierna. Under ”Pragvåren” 1968 i Tjeckoslovakien och under polska Solidaritets ungdom i början av 80-talet framstod en demokratiskt arbetarstyrd socialism ännu som ett hoppingivande alternativ för många människor i öst. De sovjetiska ockupationstrupperna och Jaruzelskidiktaturen raderade ut även den förhoppningen. När murarna till sist raserades uppfattades kapitalismen av de flesta som det enda alternativet. Idag tvingas miljoner människor i öst betala priset för det misstaget.

Plågande frågor

Varför kunde inte Fjärde Internationalen och dess anhängare bidra till uppbygget av en mäktig alternativ kraft? Varför kunde inte rörelsen kanalisera de mångas förtvivlan och raseri över stalinismens svek och förbrytelser. Det är frågor som plågar många SP:are och andra inom internationalen och som för vidare till alla de stora frågorna om socialismens möjligheter.

Frustrationen har inte sällan lett många – undertecknad är en av dem – till att jaga tecken i skyn och ”adoptera” löftesrika politiska krafter och utvecklingar. Att försöka se vad man så gärna ville se. ”Socialismens nya chans”, utropade vi exempelvis från vår tidning Internationalens förstasida när folkfronterna i Baltikum började svepa fram. När hundratusenden satte sig i rörelse mot det gamla förtryckarsystemet borde väl kraven på demokrati också vara knutna till krav på eller försvar av sociala rättigheter.

Ja, mycket av Fjärde Internationalens föreställningar utgick från tanken på att de arbetande i öst skulle kräva att deras formella rättigheter blev reella: ”Ni säger att det är arbetarklassen som har makten här. Nå, då så! Ge oss – inte partibyråkraterna – makten att besluta över våra arbetsplatser och vårt samhälle.”

Så ställdes också ofta kraven under tidigare folkresningar -som i Ungern -56. Men under sammanbrottens år sedan 1989 har besvikelsen och avskyn drivit väldiga folkopinioner i öst att önska kapitalism.

Vi föreställde oss att de arbetande skulle försvara den förstatligade egendomen mot kapitalistisk utförsäljning. Men vanskötseln av denna egendom hade gått så långt att stora delar av arbetarklassen gav blanka fasen i om den såldes ut. Ja, många önskade inget annat än att deras nedslitna varv eller stålverk skulle finna någon penningstark köpare bland magnaterna i väst.

Vi trodde att kapitalismen bara kunde återupprättas genom en våldsam kontrarevolution som bröt arbetarbefolkningens motstånd. I fallet DDR var det mest våldsamma den hastighet med vilken folkupproret övergick i kapitalistisk restauration, inte något arbetarmotstånd. Det är först nu, efter att den kapitalistiska omvandlingen börjat kräva sin tribut, som större massor i östra Tyskland, Polen och på andra håll i öst börjar protestera. Men inte i termer av motstånd mot ”kontrarevolution” eller ”kapitalism” utan för att kräva ersättningsjobb och lika lönevillkor som kollegorna i väst.

Bristande förståelse

Inslaget av önsketänkande i våra föreställningar bottnade delvis i en otillräcklig förståelse av vad östsystemen representerade. I vårt partiprogram från 1982 framstår denna brist mycket tydligt när den sovjetiska byråkratins framväxt beskrivs: ”Men trots att byråkratin undanröjde arbetarklassens kontroll och styre av den nya staten kunde inte planhushållningen krossas och den kapitalistiska marknadsekonomin återinföras”… ”De sovjetiska och östeuropeiska arbetarnas motstånd är inte riktat mot planhushållningen utan mot byråkratin som kväver ekonomin och samhällslivet i övrigt”.

Det var att göra en på tok förenklad boskillnad mellan den härskande byråkratin och det samhällssystem den format. Det bidrog till anammandet av en ytlig och mekanisk syn på vad en ”planekonomi” kunde vara. Bara planen beslutades demokratiskt istället för av en byråkratisk elit skulle krafterna frigöras. Men vad var överhuvudtaget en ”plan”? Hur kunde styrmedlen se ut? Vad måste beslutas av konsumenternas vilja uttryckt genom marknaden, och vad måste beslutas gemensamt av de ”förenade producenterna”? Och i vilka former? De frågor som socialisterna, bland annat genom SP-ekonomen Sten Ljunggrens inlägg, idag fördjupat sig i ställdes sällan när den sovjetiska ”planen” framställdes som något av en erövring av arbetarklassen.

Det var viktigt att, som Fjärde Internationalen, förstå att dessa samhällssystem hade brutits loss från kapitalismen och i vissa avseenden präglats av de styrandes anspråk på att representera arbetarklassen. Annars skulle det mesta av det som nu hänt varit oförklarligt.

Men ”planhushållningen” hade formats av den allsmäktiga byråkratin på dess egna villkor och som dess egen näringskälla. De breda folklagren i öst kände ingen särskild lojalitet med den gentemot byråkratin. Tvärtom sågs den ekonomiska ordningen och dess makthavare oftare som varandras förutsättningar.

Ställföreträdande

Överoptimismen och glädjen över hägringar bottnade säkert till en del i denna överskattning av vad som kunde överleva stalinismen. Den uttryckte förstås revolutionär otålighet och vanlig mänsklig önskan att bli sannspådd och gällde inte bara förhållandena i öst. Men även några andra faktorer bör nog nämnas.

A ena sidan; rädslan för sektmässighet. Varje liten gruppering som tror sig företräda en viktig och riktig sak löper risken att förlora omdömet och överskatta sin egen roll. Politiken (och andra områden med för den delen) är som tidigare nämnts, full av sekter som föreställer sig att världen kretsar kring dem själva. På samma sätt är ”trotskismen” fylld av avskräckande ordenssällskap som bedömer varje stor samhällshändelse eller rörelse utifrån sin egen katekes. Socialistiska Partiet har därför genom åren försökt bekämpa denna sekterism och bristande självinsikt och strävat efter att bedöma olika samhällsrörelser objektivt utan att hänga upp sig på underordnade skillnader. Men därmed har också en tendens funnits att läsa in något mer i utvecklingen än vad som kanske fanns. Det underordnade kanske inte har varit så underordnat. De baltiska folkfronternas extrema nationalism till exempel, var uppenbart ingen bisak utan kom helt att prägla utvecklingen.

Den andra sidan av rädslan for sektmässigheten är emellertid den bristande självtilliten när det gäller att själv ta itu med den gigantiska uppgiften att bygga upp en politisk massfaktor. Den uppgiften kräver ju inte bara ett fruktansvärt arbete – det har SP:arna och Fjärde Internationalen inte dragit sig undan. Men den kräver förmågan att gå från kritik och opposition till att ta initiativet. Den kräver att inte bara kunna ställa de rätta frågorna utan att också ha svaren – inte bara for historiska epoker utan for här och nu.

Den kräver anpassning till den konkreta situationen, tänkesätten, språket och kulturen för att i just den innevarande verkligheten – inte i gårdagen eller morgondagen – omforma idéerna till politisk kraft.

Bristande politisk självtillit är ett effektivt hinder mot att anta sådana utmaningar.
Här har Fjärde Internationalen lidit av samma brister som andra små organisationer. Ju djupare förankring i breda folkskikt, desto större möjlighet att omvandla tankar till handling, att göra verklighetsanknuten politik av idéer – och tvärtom. Frestelsen för den svaga grupperingen som inte nöjer sig med sektens hobbytillvaro är att söka ställföreträdare, att lita till ”utvecklingens egen dynamik” osv istället för att ge sig in i det till synes övermäktiga arbetet att själv söka möta de krav som ett massuppbygge ställer.

Den historiska orsaken till Fjärde Internationalens svaga förankring och litenhet är inte svår att se. Klappjakten, förtalet och massakrerna isolerade rörelsen redan vid dess födelse. Huvudalternativen var så förkrossande; antingen uppbackade av statsmakter i öst eller i väst. Genom sin kompromisslöshet saknade rörelsen helt bundsförvanter från mäktiga intressen och tvingades dela sådana ensamma formeringars vanliga öde; att pressas ut mot marginalen närhelst en kraft med starkare vänner i ryggen trädde in. Och marginaliseringen skapade en ond cirkel av bristande förankring – bristande verklighetsanpassning – bristande förmåga att vinna gehör… osv

Nytt arbetarparti

Inte desto mindre har medlemmarna ständigt och frenetiskt kämpat för att finna vägar att förena de revolutionära grundtankarna med bredare massors strävan och vilja. Sammanbrottet för det stalinistiska alternativet river upp en väldig möjlighet for den strävan. Socialistiska Partiets folk i Sverige har på flera områden visat vad som är möjligt. I fackföreningar, i folkliga rörelser och aktioner, i lokalpolitiska sammanhang har de ofta förmått omvandla sina revolutionära idéer till verkliga och framgångsrika handlingsalternativ för många människor.

Alternativ som visar att den marxistiska grundsynen och de revolutionära målsättningarna inte behöver innebära allmänna fraser utan reell klasspolitik här och nu.

Att tillsammans med andra förena den inriktningen inom ett nytt arbetarparti, en kraft som förmår bli en politisk maktfaktor i samhället, är den uppgift socialisterna länge sökt förverkliga.

De syftar till ett parti som är ”proletärt”, om det ordet ännu får användas. Det vill säga som byggs upp av arbetare i vid mening och styrs av kampen for arbetarintressena. Inte en allmän idé- eller åsiktsgruppering, utan ett klassparti. De avser ett revolutionärt parti, inte i ordets terroristiska, kulturella eller svärmiska mening, utan i den rent politiska som avser samhällets maktförhållanden.

De menar ett demokratiskt parti som inser att styrkan i såväl ett parti som i ett samhälle ligger i de många människornas självverksamhet där tusentals åsikter blommar och bryts mot varandra, där de gemensamma besluten gäller förening av handlingar, inte av tankar och åsikter.

De vill bygga ett internationellt parti där de arbetande människornas kraft förenas över gränserna i vetskap om att intressena är gemensamma, oavsett hudfärg, språk eller nationalitet.

De talar om ett marxistiskt parti där stalinismens ockultism och religiositet ersätts av de verktyg för kritisk samhällsvetenskap som marxismen en gång bidrog till att skapa – verktyg som också hänsynslöst måste brukas mot marxismen och arbetarrörelsen själv.

Och de tror att tiden, istället för att ha sprungit ifrån idén om ett sådant parti, i själva verket sedan länge kräver dess förverkligande.

Håkan Blomqvist

Hur uppstod den svenska trotskismen?

– En skildring av den svenska trotskismens rötter och tidiga historia. 
Kjell Östberg

Vad är trotskism?

Den internationella trotskistiska rörelsens uppkomst är nära förknippad med utvecklingen i Sovjetunionen efter den ryska revolutionen. Redan 1923 formerade Trotskij, tillsammans med Lenin den ryska revolutionens centrala ledare, en oppositionell grupp i kritik mot utvecklingen såväl inom Sovjetunionen som inom den Kommunistiska internationalen. När Trotskij 1929 landsförvisades bildades den internationella vänsteroppositionen. I en rad länder slöt sig grupper som uteslutits eller brutit sig ur de staliniserade kommunistpartiernas till den nya strömningen. Inledningsvis var den officiella inriktningen att försöka reformera Komintern, men 1938 bildades Fjärde internationalen. Som programmatisk plattform antogs Övergångsprogrammet, än idag en självklar referenspunkt för trotskistiska och trotskisanta grupper. Dessa är i antal betydande, inte minst därför att rörelsen fått vidkännas ett stort antal splittringar. De organisationer som behandlas i denna artikel är i huvudsak sådana som ansluter sig till Fjärde internationalen förenade sekretariat med säte i Paris.

Denna trotskistiska rörelse har traditionellt intagit en revolutionärt marxistisk position. Den stödjer sig på den ryska revolutionen och det tidiga Kominterns program. En central utgångspunkt har samtidigt varit avståndstagandet från stalinismen och kritiken av den politik som de stalinistiskt ledda kommunistpartierna fört. Inte minst har nödvändigheten av att kombinera demokrati och socialism var en viktig del av trotskisternas program.

Därmed har den trotskistiska rörelsen ständigt varit klämd mellan den internationella arbetarrörelsens två dominerande riktningar, den reformistiska socialdemokratin och den mer eller mindre stalinistiskt orienterade kommunismen.

Organisatoriskt och politiskt har rörelsens inflytande varit begränsat. Utrymmet för ännu en strömning mellan kommunism och socialdemokrati visade sig vara litet under mellankrigstiden, och under andra världskriget åderläts de små krafterna ytterligare, ibland som ett resultat av samarbete mellan kommunister och nazister. Inte heller 1950-talets kalla krig utgjorde någon gynnsam jordmån för små revolutionära grupper. Som en intellektuell och kulturell strömning hade den tidvis ett visst inflytande i länder som Frankrike och USA, liksom i vissa proletära miljöer, bl a i USA. Ett massinflytande fick trotskismen bara i ett fåtal länder, främst på Sri Lanka. För att överleva, och kunna ta tillvara eventuella radikaliseringstendenser inom de traditionella arbetarorganisationerna, tillämpades ibland en ”entristisk” taktik; det vill säga att man lät sina medlemmar ansluta sig till de dominerande kommunistiska eller socialdemokratiska partierna. En inte ovanlig följd var att entrismen blev så djup att den insända kadern aldrig dök upp igen.1 Den strömning som i Sverige går under namnet Offensivgruppen har sina rötter i sådana riktningar.

Först under 1960-talets radikalisering kunde en vidare öppning för de trotskistiska idéerna skönjas. När barrikaderna byggdes i Paris i maj 1968 fanns en ny generation unga trotskister i ledningen för studentkampen, när rörelserna för solidaritet med Vietnam skapades i Berlin eller i USA fanns ofta Fjärde internationalens anhängare med i ledningen. De trotskistiska idéerna blev på många håll en viktig komponent i den nya vänsterns ideologiska och teoretiska bagage. Gruppen kring tidskriften Socialism ou Barbarie betraktas allmänt som en central inspirationskälla för den franska radikaliseringsprocessen2, gruppen kring den engelska New Left Review var likaså uppenbart influerad av trotskism.3 Fjärde internationalens centrala gestalt, Ernest Mandel, var samtidigt en av den nya vänsterns ledande marxistiska ekonomer.4

Tidig svensk trotskism

Det kom att dröja innan trotskismen som politisk rörelse dök upp i Sverige. Den första svenska trotskisten var sannolikt Carl Skoglund (1894-1960), som 1911 emigrerat till USA från Dalsland. I USA kom han, liksom många andra skandinaver – Joe Hill var inte ensam – snart att inta en ledande roll i den mer militanta delen av den amerikanska arbetarrörelsen. Han nådde nationell ryktbarhet som en av ledarna för de uppmärksammade Teamster-strejkerna i Minneapolis i början av 1930-talet. Skoglund tillhörde ledningen för Socialist Workers Party, den amerikanska sektionen av Fjärde internationalen, som redan 1928 brutit sig ur kommunistpartiet. Han var också den förste arbetare som valdes in i Fjärde internationalens internationella exekutivkommitté. Några besök i Sverige gjorde emellertid aldrig Skoglund. På grund av ett permanent utvisningshot – Skoglund vägrades ännu efter närmare 50 års vistelse där amerikanskt medborgarskap – kunde han inte lämna landet.5

Återvände från USA gjorde däremot Petrus Carlsson, en annan svensk emigrant från början av seklet. Under depressionen i början av 1930-talet kom han tillbaka till sina hemtrakter på norra Öland. I USA hade han anslutit sig till en oppositionell grupp inom det amerikanska kommunistpartiet. I Sverige bedrev han under några år en intensiv propaganda för att introducera de trotskistiska idéerna i landet, och han korresponderade också med Trotskij själv. Efter några års ofruktbara ansträngningar verkar dock entusiasmen ha upphört.6

Petrus Carlssons ansträngningar till trots blev Sverige ett av de få länder i Europa som under 1930-talet saknade trotskistisk organisering. En förklaring till detta kan vara att det utrymme som fanns mellan stalinism och socialdemokrati i Sverige var ockuperat av det socialistiska partiet under Kilboms och så småningom Nils Flygs ledning. I samtida polemik, och även senare för övrigt, anklagades Flyg ofta för trotskism, ett av de värsta smädeord som de kommunistiska partierna kunde använda. Flygs biograf Håkan Blomqvist har emellertid inte hittat några organiserade kontakter mellan Flyg och den trotskistiska rörelsen.7

När trotskismen i organiserad form för första gången dök upp i Sverige efter andra världskriget är det ändå genom en av Socialistiska partiets avläggare. Vid krigsutbrottet började Flygpartiets tyskorientering bli allt för iögonenfallande. 1940 bröt en av partiets ledare, Albin Ström, sig ur och bildade Vänstersocialistiska partiet, med bas i Göteborg och med en egen veckotidning, Arbetarposten.

Hösten 1948 sökte en grupp medlemmar, framför allt i dess Stockholmsavdelning, genom dansk förmedling kontakt med Fjärde internationalens ledning i Paris. Gruppen deklarerade att den önskade bilda en svensk sektion av Fjärde internationalen och att den hade förhoppningar om att få stöd av majoriteten i Stockholmsavdelningen och av åtskilliga av Vänstersocialistiska partiets lokalavdelningar utanför Göteborg. Beskeden från Sverige möttes med glädje från Internationalens ledning, som med särskild tillfredsställdhet noterade att den svenska gruppen hade en påtagligt proletär sammansättning. I samband med första majfirandet 1949 bildades formellt den första svenska sektionen av Fjärde internationalen. Någon massiv anslutning fick partiet, som döptes till Revolutionära socialistiska partiet, RSP, inte. Vid grundningskonferensen var nio medlemmar närvarande, och den högsta medlemssiffra som nämns är 32. Samtliga torde ha varit arbetare, i huvudsak bosatta i Stockholmstrakten.8

Partiets ledande person var Evald Höglund, vid denna tid metallarbetare på LM Ericson. Han hade under 1930-talet varit ledare för Socialistiska partiets ungdomsförbund och journalist på Folkets Dagblad, och som sådan bl a rapporterat från spanska inbördeskriget. Vid hans sida fanns den betydligt yngre Bertil Säfström. Partiet genomförde under sina första år en del uppmärksammade ingripanden, bl a i hamnarbetarstrejken 1951, och deras möten var stundom välbesökta; några lär ha samlat bortåt 1 000 deltagare. Det ställde upp i kommunalvalet 1950 och gav ut ett par nummer av tidningen Internationalen. Genombrottet uteblev emellertid; tidpunkten var kanske inte heller den bästa för revolutionär arbetarpolitik. Omkring 1953 upphörde partiets verksamhet. En avgörande orsak torde ha varit att Fjärde internationalen på sin världskongress 1951 beslöt att sektionerna i Europa skulle tillämpa en entristisk politik. För svenskarnas del innebar detta att RSP:s medlemmar skulle ansluta sig till det socialdemokratiska partiet; det var en taktik som antagligen inte mötte något större gillande här.

60-talet

Första maj-demonstrationerna i Sverige 1969 var, åtminstone i de stora städerna, större, ungdomligare och brokigare än på många år. En rad radikala solidaritetsrörelser för Vietnam, Södra Afrika, Latinamerika, Tjeckoslovakien och Black Power samsades med byalagsaktivister, värnpliktsvägrare, u-landsföreningar och alternativrörelser mot konsumtionssamhället och social utslagning i demonstrationstågen runt om i landet. Förutom fackföreningarna och de traditionella partierna, socialdemokrater och kommunister, demonstrerade det kinesiskt inspirerade kfml, syndikalister och olika anarkistiska grupperingar. Bland alla tidningsförsäljare som utbjöd dussintals olika vänstertidningar och solidaritetsbulletiner kunde man för första gången på några håll upptäcka en helt ny tidskrift, Fjärde internationalen. Den trotskistiska rörelsen uppträdde för första gången sedan det tidiga 50-talet. Vem stod bakom detta initiativ?

Och i vilken utsträckning var den nu ett i grunden nytt fenomen som bröt med de gamla kommunistiska och reformistiska partierna och i vilken utsträckning den knöt an till äldre strömningar?9

Revolutionära marxister

De första introduktörerna av trotskismen i Sverige kan sägas representera kontinuiteten. Tidskriften Fjärde internationalens första nummer var i allt väsentligt en mans verk, Marcel Cohens. Marcel Cohen (1919-1996) hade som mycket ung på 1930-talet kommit i kontakt med en trotskistisk ungdomsorganisation i Tyskland. Som jude tvingades han lämna Tyskland och kom över Danmark till Sverige, där han väntade på att få utvandra till Palestina. Cohen blev emellertid kvar i Sverige, flyttade till Stockholm 1957 och ingick så småningom i redaktionen för Bonniers lexikon. Han arbetade periodvis i vänstersionistiska kretsar. I början av 1960-talet återupptog Cohen kontakten med Fjärde internationalen och blev alltså 1969 initiativtagare till tidskriften med samma namn. Kring Cohen formades från 1969 en grupp i Stockholm, som, förutom nyradikaliserade studenter och gymnasister, bl a innehöll några, med den tidens mått, äldre danska trotskister. Även Bertil Säfström, en av ledarna från sektionen på 1950-talet, sökte sig till denna grupp.10

I Göteborg var det en inflyttad belgisk trotskist, som introducerade rörelsen, René Coeckelberghs. Coeckelberghs kom till Göteborg i mitten av 60-talet och 1969 satte han sitt stora projekt i verket: René Coeckelberghs Partisanförlag. Målet var uppenbarligen att skapa en svensk motsvarighet till de inflytelserika franska och italienska vänsterförlagen Maspero och Feltrinelli.11 Och utgivningstakten var onekligen imponerande. Mellan 1969 och 1973 gav förlaget ut ett femtiotal verk. En betydande del var av eller om Trotskij, eller av marxismens klassiker, som Bebel, Bucharin och Luxemburg, liksom dokument från kommunistiska internationalens första kongresser. Men där fanns också böcker som reflekterade den nya vänstern i bredare mening; verk av Nicos Poulantzas, Sartre, Charles Bettelheim, Régis Debray, Jacek Kuron, Daniel Bensaïd och Ernest Mandel. Av stor betydelse blev publiceringen av Isaac Deutschers biografier över Trotskij och Stalin.

Oberoende av utvecklingen i Stockholm och Göteborg växte en tredje grupp fram i Uppsala. Intressant nog leddes även denna av en utländsk student, Ken Lewis, som kommit i kontakt med den trotskistiska ungdomsrörelsen i USA och som också i Sverige inspirerades av den amerikanska sektionen, som vid denna tid troligtvis var den mest ortodoxa inom Fjärde internationalen.

Såväl Cohen som Coeckelberghs var närvarande vid Fjärde internationalens världskongress våren 1969. Trots att verksamheten i Sverige vid denna tid fortfarande befann sig i sin linda erkändes Sverige som sympatiserande sektion och Cohen blev delegat med observatörsstatus.12

Hösten 1969 bildades på en interimskongress den första nationella organisationen, Revolutionära marxister.13 Av olika skäl beslöt man att uppskjuta offentliggörandet av den nya organisationen tills vidare. Redan efter någon månad gav emellertid RM:s Göteborgsavdelning ut det första numret av en ny tidning, Revolutionär information, och den nya organisationen var etablerad. I mars 1970 höll RM sin första officiella kongress.14

Basen i organisationen var de tre grupperna i Stockholm, Göteborg och Uppsala, som bestod av ett tiotal medlemmar vardera. De flesta av de nytillkomna hade varit aktiva i ett brett spektrum av nyvänsterorganisationer: Clarté, VUF, SDS, internationella solidaritetsorganisationer och värnpliktsvägrarna bl a. Socialistiska partiets senare ordförande, den välkände fackföreningsledaren Göte Kildén rekryterades t ex vid denna tid från en anarkistisk miljö. Samtidigt utstrålar de antagna grundsatsernas första punkt en tung trotskistisk tradition:
”R[evolutionära] M[arxister]s teoretiska grundval är marxismen, den vetenskapliga socialismen, vidareutvecklad av Lenin och Trotskij med hänsyn till den socialistiska revolutionens och den proletära diktaturens problem, försvarad av vänsteroppositionen mot den stalinistiska degenerationen och efter dennas fullbordan företrädd av Fjärde Internationalen.”

Bolsjevikgruppen

Den svenska 60-talstrotskismens andra källsprång är en helt annan historia. Den var en direkt produkt av den svenska och internationella studentkampen under dess mest eruptiva fas. Under åren kring 1968 var Lund den ort där studentrörelsen i dess kontinentala form var mest påtaglig. De spektakulära händelserna i samband med universitetets 300-årsjubileum, värnpliktsvägrarrättegångarna och demonstrationerna som stoppade Davis Cup-matchen mot Rhodesia i Båstad var några uppmärksammade uttryck för den omfattande radikaliseringen bland Lundastudenterna.15 Åtskilliga av de ledande aktivisterna var samtidigt organiserade i Clarté.

Nationellt genomgick Clarté vid denna tid en omvandling från en relativt obunden vänsterorganisation till ett förbund nära knutet till den maoistiska rörelsen och kfml. Denna utveckling motsatte sig lundaclartéisterna kraftigt. Den maoistiska dogmatismen utsattes för hård kritik, och avdelningen uteslöts ur Clartéförbundet. Majoriteten bildade en ny organisation, Bolsjevikgruppen, som våren 1970 publicerade en uppmärksammad kritik av den ”empiriodogmatism” som man menade kännetecknade den Mao-stalinistiska strömningen.16

Analysen, som var inspirerad av den franska Althusserskolan, kritiserade kfml och Clarté för en mekanisk och dogmatisk syn på marxismen, för stalinistisk historieförvanskning och för ett byråkratiskt centralistiskt arbetssätt. Men Bolsjevikgruppens tunga teoretiska arbete skulle inte ha varit en sann produkt av den lundensiska miljön om den inte hade kompletterats av en mer studentikos variant på sitt ämne. Odet Till Stalinismen publicerades i samma tidskriftsnummer.17

Ur nattomhöljda tider
emot ett mål fördolt för dig,
O stalinism du skrider
sen länge fram din ökenstig

Av dogmer kampen stäckas,
vår framtid går i kvav,
revolutioner släckas
i stalinismens hav
Antagonister ropa,
din politik: förgängelse
Du tänker: tids nog skall jag sopa
dem alla in i fängelse…

En viktig förklaring till att lundstudenterna bröt med den i Sverige allt mer dominerande maoistiska strömningen var troligtvis geografisk. För lundensiska studenter var det många gånger mer naturligt att orientera sig mot vad som hände i Berlin och Paris än i Stockholm och Uppsala. Det torde över huvud taget inte vara någon tillfällighet att flera av den internationella nya vänsterns mest pregnanta uttryck fanns i Lund; Zenitgruppen är ju ett annat exempel på detta.

En allt viktigare referenspunkt för Bolsjevikgruppens tongivande personer blev de franska trotskisterna i Ligue communiste. Från dem lånade man också synen på hur en revolutionär organisation i slutet av 1960-talet skulle byggas: genom sektorsdialektiken. Att arbetarklassen är den bestämmande sociala kraften innebar att kampen inom andra sektorer i samhället måste underordnas arbetarsektorn, men eftersom universitet och högskolor i vissa situationer fungerar som svaga länkar kunde dessa i vissa fall spela en dominerande roll för klasskampens utveckling. En förutsättning var emellertid att studentrörelsen förmådde överskrida sina egna gränser och på så sätt bidra till skapandet av ett revolutionärt avantgarde.18 Men för detta räckte inte de begränsade erfarenheterna av de senaste årens studentkamp. ”Den dynamiska processen kan inte uppbäras av nuets militanta aktioner. I den rörelse där de imperialistiska ländernas revolutionära kadrer formas framträder på nytt historien, arbetarrörelsens historia av segrar och nederlag.” Det som nu krävdes, var ett ”återgripande på den revolutionära marxismen, på oktoberrevolutionens bolsjevism företrädd av Lenin och Trotskij.”19

Revolutionära marxisters utveckling

En än tydligare kombination av gammalt och nytt i programmatiskt hänseende var märkbar i Revolutionära Marxisters första programmatiska dokument. Det illustreras väl av det första numret av Fjärde internationalen, som sedan blev rörelsens teoretiska organ. Där hittar man å ena sidan utdrag ur Övergångsprogrammet från 1938 och Trotskijs bok Kommunismen och terrorn. Å andra sidan finns där artiklar som propagerar Majrevoltens och Pragvåren senaste kampformer och lärdomar. På ett annat sätt än Bolsjevikgruppen prioriterade RM också ”arbetararbetet”, alltså inriktningen på ett fackligt arbete på bekostnad av ett arbete inom studentrörelsen. Till en del var detta ett uttryck för en traditionell kommunistisk orientering, till en del kanske ett sätt att göra dygd av en nödvändighet. Studentrörelsen var i stor utsträckning redan inmutad av den maoistiska rörelsen, medan däremot vägen till arbetarklassen låg öppen på ett annat sätt, hoppades RM:s ledare.20 Ett problem för organisationen var att den i stort sett saknade egna arbetare. Lösningen på detta dilemma var att satsa sina resurser på Fria fackföreningsfolket, FFF.

FFF var en facklig oppositionsrörelse med rötter i metallstrejken 1945. I slutet av 1960-talet dök den upp på nytt, främst i Göteborg. Initiativtagare var hamn- och Volvoarbetare med kommunistisk bakgrund. Dessa var inledningsvis nära knutna till kfml, men kom snart i konflikt med förbundet.

Den våg av vilda strejker som svepte över landet vid denna tid började hösten 1969, först ut var hamnarbetarna i Göteborg sedan kom den stora gruvstrejken i Malmfälten. Under en kort tid kom FFF att bli en mötesplats för ledarna för ett antal av dessa grupper, framför allt från Göteborg och Malmfälten. Man antog ett antal krav, i första hand riktade mot den fackliga ledningen och den socialdemokratiska regeringen, som grund för ett program: ”Bekämpa byråkratin i fackföreningarna – avskaffa arbetsdomstolen – fri strejkrätt – allmän omröstning innan avtal godkännes – förtroendeval av alla funktionärer på samma villkor som övriga styrelseposter.” Det bildades lokalavdelningar på ytterligare några orter och vid ett par tillfällen under 1970 hölls nationella sammandragningar i Göteborg för att dra gemensamma erfarenheter av kampen och diskutera möjligheter till samordning. Bl a diskuterades hösten 1970 möjligheterna till gemensamt agerande i de stundande avtalsförhandlingarna. Av dessa planer blev dock intet och efter något år upphörde FFF:s arbete på de flesta håll.21

Till FFF drogs inte förvånande flera av de nya vänsterorganisationerna, som gärna tog chansen att knyta kontakter med strejkledare. T ex var representanter för RM drivande i avdelningarna i Göteborg, Stockholm och Uppsala. RM såg också mycket positivt på FFF:s utvecklingspotential, och tillskrev den möjligheter att växa ut till ett verkligt arbetaravantgarde. RM:s uppgift skulle vara att förmedla den revolutionära traditionen och samtidigt på detta sätt få en genväg till en inplantering i arbetarklassen. FFF:s upplösning omöjliggjorde denna strategi.

Att som SÄPO tydligen gjorde22, se FFF som en trotskistisk täckorganisation torde vara betydligt överdrivet. Framför allt misslyckades vänstergrupperna helt att knyta strejkledarna från Malmfälten och andra håll till sina organisationer.

En smärtsam samgåendeprocess

Bolsjevikgruppen hade vidare ambitioner än att bara vara en studentgrupp i Lund. Våren 1970, i samband med lanseringen av tidskriften Bolsjevik 1, genomfördes en mindre turné. Under hösten 1970 genomfördes ytterligare en nationell mötesserie under parollen ”Revolutionens aktualitet”.

Målsättningen var nu att skapa en nationell, trotskistiskt orienterad organisation, och förhoppningarna på ett snabbt nationellt genombrott var stora. Direkt efter Septemberkampanjen inleddes, tillsammans med RM, en ny, Brysselkampanjen, som syftade till att mobilisera svenskt deltagande till ett stort internationellt möte i Fjärde internationalens regi i november 1970. Som ett led i lanseringen av Bolsjevikgruppen på nationell nivå flyttade några av Bolsjevikgruppens ledande personer till Stockholm. Till Bolsjevikgruppens Stockholmsavdelning anslöt sig också en mindre grupp, ”vänsteroppositionen”, som brutit sig ur VUF under våren 1970 i protest mot förbundets ställningstagande för maoismen.23 I såväl Lund som Stockholm bildades, efter fransk inspiration, särskilda sympatisörsstrukturer, Röda cirklar och Röda kommittéer.

Samtidigt tog denna intensiva aktivistiska period i det närmaste livet av den ursprungliga Bolsjevikgruppen i Lund. I de interna analyserna pekade man på den ödesdigra kombinationen av inåtvända studier som ledde fram till den omfattande kritiska analysen av den svenska maoismen i Bolsjevik nr 1 och den därpå följande intensiva utåtriktade kampanjverksamheten, som hårt slet på de kvarvarande medlemmarna. Resultatet blev att en stor del av gruppens medlemmar passiviserades, blev utbrända skulle man antagligen säga med dagens språkbruk.24

Bolsjevikgruppens förbundsbygge komplicerades ytterligare av att man samtidigt deklarerade ett samgåendeprojekt med Revolutionära marxister. En pådrivande faktor i detta torde ha varit Fjärde internationalens internationella ledning. En viss arbetsfördelning ägde rum inom denna, där den franska sektionens ledare, Alain Krivine, hade intima förbindelser med Bolsjevikgruppens ledning, medan framför allt Ernest Mandel höll kontakt med RM:s ledning.

Samgåendet blev en smärtsam process. Upplösningstendenserna inom Bolsjevikgruppen fick också sin motsvarighet inom RM, där framförallt Göteborgsavdelningen var missnöjd med vad den uppfattade som byråkratiska drag hos ledningen. En annan anledning var att det fanns ett ömsesidigt misstroende grupperna emellan som till en del berodde på de bägge organisationernas olika ursprung.

Det fanns en del skepsis från Bolsjevikgruppens sida mot Revolutionära marxister, som ansågs vara en allt för stelbent organisation, lite vid sidan av den allmänna radikaliseringsprocessen. På samma sätt fanns det hos RM en viss misstänksamhet mot de proklamatoriska akademiker som dominerade Bolsjevikgruppen.

Det hela förbättrades inte av att det inom bägge organisationer uppstod riktningar som av olika skäl ville bromsa processen. De var oroliga för att ett för snabbt sammangående inte skulle ge utrymme för att arbeta fram de politiska riktlinjer som var nödvändiga för en ny organisation. Det skulle i sin tur medföra risker för en byråkratisering av organisationen.25

Resultatet blev att två organisationer bildade. De som förespråkade en fast organisatorisk struktur med klara relationer till Fjärde internationalen bildade Revolutionära marxisters förbund, RMF, vid en sammanslagningskongress i Uppsala i januari 1971. Organisationen fick en ny tidning, Mullvaden. Tidskriften Fjärde internationalen blev dess teoretiska organ. Organisationen hade vid bildandet ett 50-tal medlemmar och ytterligare kanske ett hundratal sympatisörer.

Samtidigt bildades i Stockholm, av dem som inte vill gå så fort fram, Kommunistiska arbetsgrupperna, KAG. Denna grupps lösliga karaktär bekräftades av att den upphörde med sin verksamhet ett år senare. Åtskilliga hade då gott över till RMF, de flesta kvarvarande torde ha anslutit sig till Vpk:s vänsterflygel.

Trotskismen och den övriga vänstern

Det torde ha framgått av ovanstående att den historiska traditionen var en viktig beståndsdel av den trotskistiska rörelsens tidiga år i Sverige. Denna aspekt blev än mer framträdande genom den utveckling de politiska vänstergrupperna genomgick i slutet av 1960-talet.

När man idag diskuterar 60-talsradikaliseringen finns det två motsatta sätt att betrakta vad som hände. Enligt vissa var det en period av frihet när allt var möjligt. Den kännetecknades av öppenhet och omprövning. Gamla normer ifrågasattes och ersattes med nya.

Enligt andra var tidens främsta tecken dogmatism och sekterism. Bara vissa åsikter var tillåtna, alla gick i Mahjongjackor och näbbstövlar och det var förbjudet att lyssna på Abba.

I själva verket har bägge tolkningarna antagligen fog för sig, När radikaliseringen i slutet av 60-talet nådde sin kulmen i Sverige kan man urskilja två parallella fenomen. Å ena sidan den explosionsartade tillväxten av en rad aktionsgrupper som studentrörelser, solidaritetsrörelser, miljörörelser osv. I mycket stor utsträckning var det en kulturrörelse, och företrädare för alla kulturinriktningar spelade en stor roll. Författare som Sara Lidman och Jan Myrdal skrev romaner, rapportböcker och resolutioner. Bildkonstnärer som Channa Bankier och Carl Johan de Geer gjorde affischerna till demonstrationer och opinionsmöten, Filmcentrum producerade och distribuerade film, Narren och Fri Pro spelade teater varhelst det behövdes. Stormöten var en vanlig beslutsform när gemensamma aktioner skulle planeras.

Å andra sidan kan man se uppkomsten av nygamla politiska organisationer med arbetsmetoder som stod i rak motsättning till nyvänsterns. Framför allt var det partier och grupper som var inspirerade av den kinesiska revolutionen och den pågående kulturrevolutionen där. Kfml –senare SKP – var den första och största. Kfml(r), som bröt sig ur och bildade eget, och Vpk:s gamla ungdomsförbund, som döpte om sig till MLK, Marxist-leninistiska kampförbundet, var några andra.

1967 bildades kfml, och det i huvudsak som en utbrytning ut Vpk. Den häftiga kritiken mot det etablerade kommunistpartiet, dess nära kontakter med Vietnamrörelsen, dess ungdomliga medlemskader, i stor utsträckning rekryterad ut Clarté, gör att man kan se den som ett uttryck för den nya stämning vi ovan talat om. Men i en annan mening kan kfml definitivt inte ses som någon nyvänsterskapelse. Dess politiska inspiration hämtades i stor utsträckning ur en kommunistisk politik som formulerats i den kommunistiska rörelsen under dess mest stalinistiska period, i början främst dess tidiga 30-tals ultravänsteristiska form, längre fram en mer folkfrontsinriktad högervariant.

Då steg istället kfml (r) fram och lade beslag på den perioden. Ja, i själva verket blev mycket av den nya vänsterns teorier de svenska maoisternas huvudfiende. Ibland var det fråga om att vara fiende i en mycket konkret betydelse. Meningsmotståndare kunde anklagas att stå på klassfiendens sida, i bästa fall objektivt. Tidningen Proletären delade ut ”veckans ishacka” till oliktänkande. Just ordet ishacka var inte valt av en tillfällighet. Det syftade på med mordvapen Stalin använts sig av när han 1940 lät mörda den landsflyktige Trotskij i Mexiko. Fanns det en fiende de annars så trätande politiska vänstergrupperna kunde ena sig bakom så var det trotskisterna. Och det utrymme de anti-trotskistiska kampanjerna fick stod inte i någon som helst relation till den styrka och det inflytande de rätt små trotskistiska grupperna vid denna tid hade.

Kfml:s tidning Gnistan publicerade redan kort efter första numret av Fjärde internationalen flera hätska artiklar mot Trotskij.26 Ett par år senare gav man ut en hel bok, ”Marxism eller trotskism?”, författad av Lars Gustafsson och Kurt Wickman.27 Inför omvandlingen av det nyvänsterdominerade Vänsterns ungdomsförbund till det uttalat maoistiska Marxist-leninistiska kampförbundet gjordes kampen mot trotskismen till ett centralt element i omskolningsprocessen.

Kfml(r) nöjde sig inte bara med att dela ut veckans ishacka, utan lade också ner stor möda på att visa trotskisternas sanna karaktär. Men anti-trotskismen gjorde inte halt inom de nystalinistiska vänsterpartierna. Också den största av denna tids solidaritetsrörelser, De förenade FNL-grupperna, DFFG, gjordes till ett slagfält mot trotskismen. Paret Gustafsson-Wickman, som skulle skriva Marxism eller trotskism ett par år senare, gav redan 1970 på uppdrag av Uppsala FNL-grupp, ut en skrift, Trotskisterna, fronterna och Vietnam, som av DFFG:s ledning anbefalldes till studier inom hela FNL-rörelsen. Ja, det gick så långt att DFFG:s kongress 1971 beslöt att inga trotskister skulle få vara medlemmar i det formellt opolitiska DFFG. Bakom detta beslut anar man inflytelserika medlemmar i kfml.28

Vad var det då i trotskisternas förflutna som gjorde att rörelsen fick denna oproportionerligt stora uppmärksamhet? Ja, läser man böckerna, artiklarna och resolutionerna finner man snart att det knappast rör sig om något annat än material hämtade från de traditionella stalinistiska antitrotskistiska kampanjerna. Dispyter om Trotskijs relationer till Lenin före 1917, huruvida det var möjligt att bygga socialismen i ett land under 1920-talet och folkfrontspolitiken i Spanien på 1930-talet blandades med Moskvaprocessernas anklagelser om trotskistisk sabotageverksamhet och samarbete med fascism och imperialistiska agenter. Man underlät inte att påpeka det stora inflytandet av utlänningar bland ledande trotskister i Sverige, och påståenden om nära samarbete med CIA var legio.29 Ett förhållande som gjorde den unga trotskistiska rörelsen särskilt utsatt var att den, som en av de få strömningarna inom vänstern, intog en kritisk inställning till utvecklingen i Kina, och skarpt kritiserade den kinesiska kulturrevolutionen som en byråkratisk manöver av Mao.30 Detta var inte särskilt opportunt vid denna tid.

Dessa hätska angrepp tvingade naturligtvis de svenska trotskisterna till omfattande genmälen. Det verkar inte enbart ha skett motvilligt. Tvärt om kastade sig många med liv och lust in i polemiken om historien. Det visade sig snart att det källmaterial som den anti-trotskistiska kampanjen byggde på var ytterst bräckligt. Framför allt var det den unge, tidigt bortgångne litteraturvetaren Kenth-Åke Andersson i Göteborg som stod för det tunga artilleriet. Hans uppgörelse med Wickman/Gustafsson, ”Lögnens renässans” gjorde starka intryck långt utanför de egna leden, och torde i själva verket ha lett till en ökad rekrytering till den trotskistiska rörelsen.31. På många håll hölls också stora och välbesökta debattmöten mellan olika vänstergrupper om hur historien skulle tolkas.

Vad var RMF?

Hur skall man nu karaktärisera den trotskistiska rörelsen vid tiden för bildandet av RMF 1971? Ja, å ena sidan är det uppenbart att den var djupt rotad i den kommunistiska rörelsens historia. Försvaret av den revolutionära marxismen, den ryska revolutionen och det tidiga Kominterns politik var lika självklar som avståndstagandet från vad som beskrevs som den stalinistiska urartningen, eller för den delen, den socialdemokratiska klassamarbetspolitiken. Och genom det ”slag om historien” som skildrats ovan var nog RMF:s medlemmar de inom vänstern som var bäst skolade i arbetarrörelsens historia.

Samtidigt anknöt man man, till skillnad från de mao-stalinistiska grupperna till många av den nya vänsterns erövringar. Framför allt var det alltså de franska erfarenheterna som fungerade inspirerande, men även det engelska och amerikanska inflytandet var betydande.
Stadgarna knöt an till traditionella kommunistiska organisationsprinciper. Organisationens basenhet var cellen, vars arbete var inriktat mot organisationens ingripande arbetsområden på arbetsplatser, skolor, universitet eller mot rörelser, t ex det antiimperialistiska arbetet. Celler på samma ort bildade en avdelning. Medlemmar valdes in, och tillerkändes inledningsvis deltagarstatus med konsultativ rösträtt. Efter tre månader kunde en deltagare, genom 2/3 majoritet väljas in som full medlem. Inom organisationen rådde arbetsplikt, ”uppgifter som kamrat eller organ åtar sig eller åläggs ska utföras”. Vikten av att interna angelägenheter inte onödigtvis diskuteras utanför organisationen underströks också. Det fanns uppenbarligen en medveten anknytning till vad som brukar gå under beteckningen demokratisk centralism. Samtidigt läggs som i alla trotskistiska organisationer, för att motverka tendenser till byråkrati och centralstyrning, stor vikt vid rätten till ”tendens- och fraktionsbildning”, alltså rätten att organisera en opinion i olika frågor. 32 Detta var inte bara en formell rättighet, utan sådana tendenser garanterades rätt till utrymme i internbulletiner, inledningar vid konferenser och kongresser, och även ekonomiskt stöd för att resa runt i organisationen och argumentera för sina uppfattningar.

Studierna var en central del av förbundets verksamhet. Men hur skulle man kunna undvika att falla i samma fälla som man menade att andra vänsterorganisationer fallit i? Hur skulle studierna kunna bli något annat än bara ett okritiskt inhämtande av marxistiska sanningar? Den lösning som både RM och Bolsjevikgruppen utarbetade, och som sedan övertogs av RMF, var att de Röda cirklarna eller Röda kommittéerna (namnen lånades som så mycket annat från den franska sektionen) skulle, som det hette det i en tidig sammanfattning ”kunna bli aktionsgrupper, där studierna var en del av arbetet, vilket även skulle innefatta olika former av praktiskt och i viss mån teoretiskt arbete, såsom flygbladsaktioner, agerande vid strejker, demonstrationer, författande av artiklar etc.”. Helt lätt var det inte att uppnå dessa målsättningar. Dessutom visade det sig att deltagarna klagade över att – de fått lära sig för lite av grundläggande marxistisk terminologi. Otack är livets lön…

Kanske avspeglar studiernas centrala betydelse ett annat förhållande, nämligen inflytandet från den svenska folkrörelsetraditionen, där ju studiecirklarna alltid spelat en avgörande roll. Det finns andra kopplingar också. En betydande del av inkomsterna för RMF:s stockholmsavdelning under de första åren kom genom studiecirklar rapporterade genom Frikyrkliga studieförbundet. Annars finansierades verksamheten i huvudsak genom medlemsavgifter, målsättningen var att medlemmarna skulle ge 1/10 av sina nettoinkomster till organisationen. De som hävdade att den svenska trotskismen var en utlandsfinansierad rörelse torde ha svårt att hitta sådana belägg. Den svenska sektionen av Fjärde internationalen blev istället snart en av den internationella rörelsens viktigare finansiärer.

En betydande del av den interna diskussionen inom det nybildade RMF ägandes åt strategin för partibygget. En viktig utgångspunkt var ”trotskismens försening”; det förhållande att studentradikalismen nått sin kulmen innan den trotskistiska rörelsens formerat sina styrkor, och att därför en stor del av denna radikalism sugits upp av andra vänsterströmningar, i första hand maoistiskt influerade. Inför RMF:s andra kongress, hösten 1971 gjordes ett första bokslut av den trotskistiska rörelsens första år i Sverige. Det var ingen skönmålning. Bolsjevikgruppen beskrevs visserligen som teoretiskt avancerad, men annars som en triumfalistisk smågrupp som i grunden uttryckte studentrörelsens sociala isolering. RM å sin sida var ”ett empiriskt hopplock av kamrater” förenade av Traditionen, Programmet, Landvinningarna, men oförmögen att tillgodogöra sig den radikala rörelsens nya erövringar. Det som nu krävdes var en mer genomtänkt strategi
för förbundsbygget. Det övergripande målet för organisationen var att vinna en dominerande position inom den revolutionära rörelsen. För att uppnå detta krävdes förankring inom arbetarklassen. Detta arbete måste inledas omedelbart, heter det. Det skulle framställas lokala Fabriksmullvadar som delas ut vid industrierna. Dessa borde propagera för arbetarkontroll, bekämpa den solidariska lönepolitiken, kritisera klasslagstiftningen och LO:s byråkratisering, miljöfrågan, invandrarfrågan och kvinnans speciella förtryck.

Samtidigt konstateras att under de närmsta åren var det inom andra områden som organisationen hade möjlighet att rekrytera i större skala. Det gällde inte förvånande framför allt bland ungdom och studenter. Från denna periferi borde förbundet sedan sökas sig mot centrum, alltså arbetarklassen. Det bör noteras att samtidigt dyker en annan prioritering upp, nämligen miljöarbetet. RMF var antagligen det första vänsterparti som antog en särskild politisk resolution kring denna fråga. Även kvinnoarbetet får en mer framträdande ställning vid denna kongress, åtminstone teoretiskt. Av den nyvalda nationella ledningens 13 ledamöter var samtliga män.
Medelåldern i den nya organisationen var låg, klart under 25 år. RMF:s ledande företrädare, Tom Gustafsson var 23 år vid grundningskonferensen.

Trots den darriga starten, trots de hårda attackerna från andra delar av vänstern och trots att vänstervinden mot mitten av decenniet mojnade lyckades trotskismen etablera sig som en politisk kraft på vänsterkanten. Dess fortsatta historia återstår att skriva.

Om Fjärde internationalens historia, se Francois Moreau, Combats et débats de la IVe Internationale, Québec, 1993

Philippe Gottraux, ”Socialisme ou barbarie”. Un engagement politique et intellectuel dans la France de l’après-guerre, Lausanne 1997

Se t ex Perry Anderson, Om den västerländska marxismen, Lund 1984, s 112 ff

Hans Introduktion till marxistisk ekonomi lär ha sålts i 30 000 exemplar bara i Sverige

Om Skoglund, se F Dobbs, Teamster Rebellion, N.Y. 1972, Dough Jenness, Carl Skoglund, i International Socialist Review augusti 1984 samt en artikelserie av Kjell Östberg i Internationalen 25-34 1981.

Writings of Leon Trotsky, Suplement (1929-339, New York 1979, s 163, 387n, samt ”Sveriges första trotskist”, Internationalen 6/1982

Håkan Blomqvist, Gåtan Nils Flyg, Stockholm1999

Uppgifter om RSP bygger i huvudsak på korrespondens mellan svenska och danska trotskister och det förenade sekretariatets i Paris sekreterare Walter (Ernest Mandel). Kopior förvaras i Staffan Lindhés arkiv

Material om 1960- och 70-talets trotskistiska rörelser finns framförallt i Socialistiska partiets arkiv, ARAB samt i det arkiv om svensk och internationell trotskism som Staffan Lindhé håller på att bygga upp. En del av nedanstående uppgifter är också hämtade från det vittnesseminarium som i mars 2000 genomfördes vid Samtidshistoriska institutet. Bandinspelningar av detta förvaras hos institutet.

10 För biografiska uppgifter, se minnesartikel i Internationalen 3 1996

11 Med åtminstone Feltrinelli hade Coeckelberghs personliga kontakter, den italienske förläggare besökte enligt uppgift Coeckelberghs i Sverige.

12 Se redogörelse för bakgrunden i Cohens arkiv

13 Ursprungligen med tillägget ”leninst-trotskisterna”. Detta bihang togs emellertid bort när organisationen offentliggjordes

14 Fjärde internationalen 3/1970

15 Se Göran Blomqvist o Kim Salomon (red), Det röda Lund, 1998 och S-O Josefsson, Året var 1969, Göteborg 1996, s 186 ff

16 Bolsjevik 1/1970

17 aa

18 O[tto] M[annheimer], Om strategin, Bolsjevik 2 1970, jfr Théorie et système d’organisation, Cahiers Rouge no 6-7, Maspero 1969,

19 Bolsjevik 2, ledare s 2f

20 M Cohen, Förslag för en strategi för arbetarklassens radikalisering, rapport till RM:s konferens juni 1970

21 Tidningen Fria fackföreningsfolket 1970-71

22 I övervak xxx

23 Om denna, se Revolutionär information 4/70 samt skriften Åter till leninismen”.

24 Protokoll från möte med bolsjevikgruppens provisoriska kommitté 2-5 oktober 1970

25 Se t ex broschyren RMF, historien och internationalismen eller Den som sticker huvudet i busken, skyltar med ändan, u.å. (1972?)

26 Gnistan 9 o 10 1969

27 Kurt Wickman och Lars Gustafsson, Marxism eller trotskism, Oktoberförlaget 1972

28 För detta inflytande, se Salomon, Rebeller i takt med tiden, Stockholm 1996

29 Se t ex Wickman-Gustafsson aa och Trotskisterna, fronterna och Vietnam, utgiven av Uppsala FNL-grupp. Se också t ex Gnistan 9 o 10 1969, Stormklockan 4/5 1970, Proletären

30 Se resolution i Fjärde internationalen 2/1969

31 Kenth-Åke Andersson, Lögnens renässans, Fjärde internationalen 7/8 1972. Se också dens. Kfml:s omvälvning av historien, Revolutionär Information 1 /1969 samt dens Revolutionär marxism kontra stalinism i Viet Nam-rörelsen, Röda häften 9/1971.

32 Stadgar för Revolutionära marxisters förbund, antagna vid förbundets andra kongress 24-26/9 1971

Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar

Sedan 9:e Världskongressen (3:e kongressen efter Återföreningen) har diskussionen inom 4:e Internationalen utvidgats och fördjupats. Efter att ursprungligen ha uppstått kring frågan om den väpnade kampens plats i den revolutionära politiken för Latinamerika, har den nu spridits till frågan om förhållandet mellan väpnad kamp och revolutionär masskamp i förrevolutionära och revolutionära situationer i allmänhet, den nuvarande inriktningen mot uppbygget av revolutionära partier i det kapitalistiska Europa, värderingen av den nuvarande perioden och våra uppgifter såsom dessa framställs i 9:e Världskongressens politiska resolution. Medan vi besvarar såväl de argument kamrat Hansen utvecklar i sitt dokument In Defense of the Leninist Strategy of Party-Building (Till försvar av den leninistiska strategin för partibygget) som minoritetens argument i dokumentet till IEC-mötet i december 1972, Argentina och Bolivia – Ett bokslut, skall vi försöka klargöra vad som, enligt vår åsikt, är de nuvarande meningsskillnadernas innehåll och ursprung.

Läs hela Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar

Fjärde Internationalen 40 år

Denna artikel är en förkortad version av ett bidrag i en diskussion om Fjärde Internationalen, som publicerades i det brittiska Socialist Workers Party:s internationella diskussionsbulletin i september 1978. Artikeln går systematiskt igenom och bemöter de argument som oftast förs fram mot Fjärde Internationalen och mot försöket att bygga en kommunistisk massinternational. Mandel gör dessutom en genomgång av och en utvärdering av Fjärde Internationalens utveckling från dess grundande 1938 fram till idag. Han kontrasterar Fjärde Internationalens existens och fortsatta tillväxt med den utveckling alla de organisationer som fanns till vänster om socialdemokratin och stalinismen vid Fjärde Internationalens grundande, och som då var många gånger starkare än de trotskistiska styrkorna, gått till mötes.

Från tidskriften Fjärde Internationalen 1/1979

Fjärde Internationalen 40 år

Fjärde Internationalens (Fl) historia består av två tydligt åtskilda faser: den första, som utgjorde en förlängning av Vänsteroppositionens utdragna ”ökenvandring”, sträcker sig från 1938 till mitten av 60-talet; den andra, börjar vid den tiden och i synnerhet med maj-68, när Fl går in i en period av snabb tillväxt. Vi kan uttrycka detta i siffror genom det faktum att vi idag räknar tio gånger fler medlemmar i våra led än vi gjorde maj-68 (när vårt medlemsantal huvudsakligen var av samma storlek som 1938 och 1948, sedan vi återhämtat de förluster som gjordes genom splittringen 1953 och förräderiet från Lanka Sama Samaja Party på Sri Länka).

Hur ska den långa perioden av mycket långsam tillväxt för Fl förklaras? Beror den på någon inneboende svaghet hos ”trotskismen”? På någon teoretisk eller politisk arvssynd (”arbetarstatism”, ”leninism”, ”historisk dogmatism”, ”revisionism”)? Denna tolkning av vår historia motsägs av två avgörande argument.

Först och främst lyckades alla de, som våldsamt fördömde våra ”arvssynder” — i deras oändliga och motsägelsefulla mångfald — och utgav sig för att i praktiken övervinna dem, inte alls under perioden 1938—65 bygga kvalitativt starkare organisationer än FI:s viktigaste sektioner. De deltog fullt ut i de revolutionärt-marxistiska organisationernas historiska stagnation.

Inget genombrott

– I själva verket lyckades inte en enda organisation som helt brutit med socialdemokratin och stalinismen göra ett genombrott mot att bli ett proletärt massparti någonstans i världen, oavsett vilken taktik som användes (vi lämnar åt sidan fallet med 26 juli-rörelsen på Kuba, ett särfall som skulle skapa en debatt som är onödig inom ramen för denna texts syften).

För det andra har efter 60-talets mitt våra ”arvssynder” på inget sätt stått i vägen för vår snabba tillväxt. Det är sant att denna tillväxt inte bara upplevdes av de starkaste trotskistiska organisationerna, utan också av åtskilliga andra organisationer inom den s k ”yttersta vänstern”. Men även här gäller att i inget enda fall någonstans i världen finns en kvalitativ skillnad mellan den organisatoriska tillväxten hos de starkaste av dessa ”icke-trotskistiska yttersta vänstergrupper” och FI:s starkaste sektioner.

Så slutsatsen är uppenbar: ”ökenvandringens” långa period kan inte skyllas på några i ”trotskismen” inneboende svagheter. Grundorsaken var objektiv; eller rättare sagt: den reflekterade den aspekt av den ”subjektiva faktorn” som blir objektiv för små organisationer. En hel generation av världsproletariatet gick in i klasskampen i slutet av andra världskriget med ett kvalitativt lägre genomsnittligt klassmedvetande än det som förelåg vid tiden för Kominterns bildande 1914—23.

Oundvikligt

Vi förstod också på ett riktigt sätt den s.k. ”efterkrigsboomens” historiskt begränsade natur, de cykliska överproduktionskrisernas oundvikliga återkomst, även om de dämpades till ”recessioner” av senkapitalismens inflationistiska tekniker. Men just därför hade de en tendens att framkalla en växande kris i det världsmonetära systemet och bidrog därigenom till att påskynda allvarliga och generaliserade kriser, vilket ledde till en lång period av mycket svagare ekonomisk tillväxt, kronisk massarbetslöshet, om inte total stagnation.

Vi förstod den grundläggande långsiktiga krisen i det internationella imperialistiska systemet och den oundvikliga följden av bredare och bredare resningar bland kolonialslavarna mot deras utländska herrar. Beväpnade med den permanenta revolutionens teori förstod vi den koloniala bourgeoisins och småbourgeoisins oförmåga att leda frigörelseprocessen till dess slutliga seger. Vi förvånades inte av det faktum att de koloniala revolternas  resultat i de flesta fall blev ett ombyte från direkt till indirekt imperialiststyre, så länge proletariatet självt inte erövrade hegemonin i revolutionsprocessen, erövrade makten och byggde en arbetarstat i allians med de fattiga bönderna.

Men att vi förstod detta ledde inte till att vi underskattade den stora betydelsen av striderna mot imperialismen, vilka stöddes av miljoner av överexploaterade arbetare och bönder, när de blossade upp under småborgerligt ledarskap. Inte heller ledde det till att vi intog en oansvarig hållning av politisk abstentionism gentemot dessa strider. Vi förstod och tillämpade till fullo den grundläggande principen i leninismen som kräver av revolutionära marxister i de imperialistiska länderna att de ger sitt fulla stöd till all antiimperialistisk kamp, särskilt den som riktas mot ens egna imperialistiska härskare, alldeles oavsett de sociala och politiska bristerna hos de som för tillfället leder denna kamp.

Efter 1948 förstod vi, i motsats till de många strömningar som hypnotiserats av sovjetbyråkratins synbarligt växande makt, att utvecklingen efter kriget släppte lös en dynamik av tilltagande kris för stalinismen i Östeuropa och Sovjetunionen. Händelserna 1953, 1956, 1968 och 1970 förvånade inte oss. De oförsiktiga spådomarna efter andra världskriget från anhängare till teorier om statskapitalism och byråkratisk-kollektivism, att vårt ”fasthållande” vid Trotskijs analys och definition av stalinismen, den stalinistiska byråkratin. Sovjetsamhället och Sovjetstaten ”oundvikligen” skulle leda till ”kapitulation för stalinismen” har inte alls besannats av fakta.

I varenda konflikt mellan de förtryckta massorna i Östeuropa, Sovjetunionen och Kina å ena sidan, och de härskande byråkratierna å den andra, ställde vi oss helhjärtat och utan att tveka på massornas sida, mot deras förtryckare. Detta har möjliggjort för oss att vinna inflytande och anhängare inom den ”nya oppositionen” i dessa länder.

Endast personer som delar stalinisternas och andra varianter av byråkratins absurda uppfattning, att alla sociala och politiska konflikter i dagens värld måste ses i skenet av konflikten mellan ”de två supermakterna” kan se en motsägelse mellan detta vårt principiella ställningstagande för en politisk revolution i de av byråkratin behärskade länderna och vår inte mindre klara och principiella föresats att försvara Sovjetunionen och andra byråkratiserade arbetarstater i varje partiell eller generaliserad militär konflikt med imperialismen.

Vi tror att ett återinförande av det kapitalistiska produktionssättet i de länder där det har avskaffats vore ett jättelikt steg bakåt för arbetarna där och för hela mänskligheten.

Alla dessa FI:s ställningstaganden vilar på en enhetlig uppfattning av historien och den internationella klasskampen, som omfattas ió det program som antogs vid vår grundningskonferens, vilket inte var något annat än en utveckling av Kominterns grundningsdokument. Vi är mer än någonsin övertygade om att kapitalismen avslutade sin progressiva historiska roll allra senast vid första världskrigets utbrott. Dess överlevnad, bortsett från tillfälliga faser av ny ekonomisk tillväxt, ställer mänskligheten inför perspektivet av allt större katastrofer, av vilka Auschwitz och Hiroshima bara var försmaker, där möjligheten av ett kärnvapenvärldskrig bara är en av de allvarligaste varianterna. Alternativet ”Socialism eller barbari” har blivit en brännande aktuell verklighet. Detta dilemma kommer att lösas genom resultatet av klasskampen i världsskala.

Det behövdes en lång period av nya delvisa uppsving och framgångar för världsrevolutionen, för att en ny generation av unga arbetarklass- och intellektuella kadrer skulle uppstå i många länder och so»m steg för steg befriade sig från de mest demoraliserande effekterna av tidigare nederlag. Det behövdes att uppkomsten av detta nya politiskt radikaliserade avantgarde smälte samman med ett nytt starkt uppsving i arbetarklassens militans med en klart antikapitalistisk inriktning, för att tanken på att bygga nya revolutionära arbetarpartier åter skulle bli trovärdig inom breda lager i klassen. När denna sammansmältning, exemplifierad i maj-68, ägde rum, då accelererades också Fjärde Internationalens (FI:s) och ”den revolutionära vänsterns” tillväxtprocess i allmänhet.

Gav Fjärde Internationalens grundningsdokument och deras efterföljare — först Trotskijs skrifter från 1938—40 och sedan världskongressernas huvuddokument — de revolutionära marxisterna den teoretiska beväpning som behövdes för att förstå de stora linjerna i världsutvecklingen efter andra världskriget och för att korrekt ingripa i dem? Idag kan man tryggt säga: ja, i allmänhet, även om det fanns några undantag.

Medan vi var sena att inse den relativa stabiliseringen i den västerländska kapitalismen efter arbetarklassens nederlag 1947— 51 (med stalinismen och socialdemokratin som huvudansvariga), förstod vi rätt snabbt den allmänna dynamiken i den internationella kapitalistiska ekonomins accelererade tillväxt och dess motsägelsefyllda effekter på klasskampen.

I synnerhet förstod vi att tillstånd utan arbetslöshet och med stigande reallöner inte förhindrade periodiska utbrott av antikapitalistisk arbetarkamp. Den var en oundviklig konsekvens av de kapitalistiska produktionsförhållandenas växande kris, som stärktes och inte försvagades av det sociala systemets allmänna nedgång i förening med den tillfälligt accelererade ekonomiska tillväxten. Vi förutsade att det allmänna temat arbetarkontroll och självorganisering — som tas upp också av andra förtryckta skikt i samhället — skulle stå i centrum för dessa antikapitalistiska strider.

Om jag skulle sammanfatta FI:s⁄ politiska balansräkning alltsedan grundningskonferensen i en enda formel, så skulle jag säga att vilka politiska misstag Fl än har begått i den ena eller andra konjunkturella frågan — och marxister kan inte undvika att göra misstag; det viktiga är att rätta till dem så snabbt som möjligt och att förstå varför de gjordes — så har vårt program och vår tradition möjliggjort för oss att ställa oss på rätt sida om barrikaderna i varje masskamp som har brutit ut sedan 1938.

Är inte denna ”fixering” vid ”programmatisk renhet” en svaghet snarare än en styrka? Är den inte källan till många splittringar inom Fl, ofta uppkomna genom skriftlärda gräl om vad som är den riktiga läsningen av den Heliga Skift? Har den inte blivit ett hinder för att åstadkomma en ”enad yttersta vänster”, för att komma över de ”gamla motsättningarna som historien passerat”? Detta är otvivelaktigt ett av huvudargumenten som uttalas mot FI idag bland olika grupperingar inom den anti-trotskistiska yttersta fivänstern.

Många olika analystrådar har vävts samman i den sortens argumentation. Det är inte alltid lätt att nysta upp dem.

Om man är ute efter att slå fast att det inte finns något sådant som ett ”slutgiltigt program”, dvs att marxismen inte är ett ”slutet system”, då slår man bara in öppna dörrar. Ingen allvarlig anhängare till Fl skulle förneka en sådan uppenbar sanning. Såtillvida som liv är rörelse, dvs förändring, uppstår alltid nya och oförutsedda utvecklingar. Efter tvekan, förvirring och kamp accepteras nya analyser och införlivas i programmet. Nya problem kräver nya svar, vilket berikar marxismen. Ibland kan en ny utveckling leda till ett behov att ompröva en del svar på gamla problem, då de i ljuset av senare förändringar tycks mer komplexa än man ursprungligen trodde.

Vi har inga svårigheter att förstå detta. Fl har försökt ge sina bidrag för att berika den marxistiska förståelsen av vad som är nytt i världen efter 1938. Historien får avgöra om dessa bidrag är korrekta eller inte.

Men när detta väl är sagt, fortsätter de stora varningsljusen för alltför oförskräckta ”nyskapare” att lysa. Först och främst därför att det finns ett inre sammanhang i den marxistiska förståelsen av det borgerliga samhället, kapitalism, socialism, klasskamp, staten och därmed världshistorien i vidare mening. Om viktiga bitar avlägsnas från grunden, om några av pelarna sågas av, då faller hela byggnaden samman. Att godta en sådan kollaps utan rättfärdigande, sammanhängande teoretiska argument och gott om empiriska belägg på hela systemets nivå, utan snarare som en biprodukt av några marginella ändringar, är vetenskapligt oacceptabelt, socialt oansvarigt och leder till förödande politiska resultat.

Det är en sak att säga att nya problem kräver nya svar. Något helt annat är att glömma att ”gamla” problem i hög grad lever kvar med oss idag, och att tills något annat visats, de ”gamla” svaren på de ”gamla” problemen fortfarande är mycket tillämpliga. Hur kan en liten minoritet av revolutionärer tackla problemet med att bryta de reformistiska förledarnas grepp över den stora majoriteten av arbetarklassen? Detta är ett problem som har mött revolutionära marxister i mer än 60 år.

Vi tror att de ”gamla” svar som Lenin gav på problemet, som Komintern 1921—23 gav och som Trotskij gav i sina skrifter om Tyskland, Frankrike och Spanien, förblir fullständigt relevanta idag. Det revolutionärt-marxistiska programmet är inget annat än en kodifiering av den samlade erfarenheten av 150 års internationella proletära klasstrider. Att kasta ut dessa lärdomar genom fönstret, under förevändning att nya problem också har uppstått, är återigen en handling av yttersta teoretiska oansvarighet.

Det är meningslöst att försöka ge en ”materialistisk” underbyggnad till denna reträtt in i vulgär eklekticism eller pragmatism, genom att hävda alt ”ett nytt program bara kan skapas ur ett nytt utbrott av masstri™der och skapandet av starkare revolutionära organisationer”. Varför ska man anta att ”nya” erfarenheter av klasskampen skulle vara överlägsna lärdomarna från klasstriderna i Ryssland 1917-27, Tyskland 1905-23, Italien 1914-27, Spanien 1931-39, Frankrike 1932-40, England 1914—31, på vilka vårt program är baserat?

Verklig debatt

Det är oundvikligt att ingen fungerande enad organisation är möjlig mellan sådana som är beredda att offra arbetarnas intressen och självorganisering i namn av någon teori (prioritering av antiimperialistiska uppgifter i världsskala, mindre-onda-teorier inför ”fascistiska hot”; teorin om ”tre världar” etc) och de som ser det som sin centrala uppgift att ingripa i alla masstrider och -organisationer för att främja arbetarnas självförtroende, handlingsförmåga och förmåga att organisera och ena sig i kampen, utan vilket ingen socialistisk revolution är möjlig.

Samexistens i en enda organisation omöjliggörs av grundläggande åsiktsskillnader om den borgerliga statens natur och behovet att förstöra den, eller om imperialismens natur och skyldigheten att stödja dess offers befrielsestrider, i en epok av revolution och kontrarevolution.

Det är kring dessa konkreta frågor i revolutionär proletär politik idag som den verkliga debatten rör sig och kommer att röra sig — vilka försök våra kritiker än gör att avleda den till den konstlade frågan om ”trotskismen (eller FI:s) historiska irrelevans”. Närhelst och varhelst motsättningar i alla dessa nyckelfrågor börjar försvinna, kommer omgrupperingsprocesserna att ges en oemotståndlig fart, oavsett tidigare anslutning eller inte hos olika strömningar inom ”yttersta vänstern” till Fl, en anslutning ingen i våra led är villig att offra, då byggandet av en internationell organisation för oss har en programmatisk betydelse.

Är existensen av en internationell organisation som Fl i sig självt på detta »stadium, ett hinder för att bygga starkare nationella revolutionära organisationer?

På den empiriska verifieringens ”vulgära” nivå har historien redan besvarat denna fråga. Det finns åtminstone 6 sektioner av Fl som idag har en organisatorisk och numerisk styrka jämförbar med det engelska Socialist Workers Party. Denna siffra kommer troligen att öka till upp mot 10 i en nära framtid.

En ännu starkare vederläggning från historien har det sidoargument fått som lyder att delaktighet i en internationell organisation av ”trotskistisk typ” gör de nationella sektionerna sårbara för ”oräkneliga internationellt framkallade splittringar”.

I 15 år nu har Fl inte upplevt en enda internationell splittring — detta till trots av ett flertal utdragna och ganska våldsamma fraktionsstrider. Istället har många nationella splittringar helats, och många samgåendeprocesser äger rum idag, genom tyngden och trycket från internationell enighet och tillväxt.

Om vi jämför detta“ med vad som under samma period hänt med icke-trotskistiska ”yttersta vänster”-organisationer — fr a men inte endast maoister och mao-centrister — så är skillnaden ganska slående.

Det faktum att vi tycks — ta i trä — ha kommit ifrån vår gamla svaghet för oansvariga splittringar (som inte saknade samband med en mycket långsam tillväxt och många kamraters, tendensers och fraktioners desperata försök att bryta sig ut för att pröva någon ny taktik som kunde tänkas bryta stagnationen) beror inte bara på vår större styrka. Det hänger också ihop med vårt svartsjuka fasthållande vid nedskrivna regler för att försvara den interna demokratin, organisatoriska normer som ger rätt att bilda tendenser och fraktioner, rätt till återkommande offentliga debatter. Vi går tillbaka till den demokratiska centralism som Komintern tillämpade åtminstone fram till 1923, och vi har rensat den på alla rester av såväl stalinistisk ”monolitism” som Zinovievism.

Tvärtemot en myt som försvaraÀs av alla byråkratier inom arbetarrörelsen så leder intern demokrati, omfattande debatter, tendens- och fraktionsstrider följda av en fritt accepterad disciplin i handling på basis av majoritetsbeslut inte alls till ”splittring och paralysering” utan till ökad sammanhållning och effektivitet i arbetarklassens organisationer.

Men i botten på debatten om det är något värde med en internationell organisation, med dagens nivå på styrka och svaghet i de nationella revolutionära organisationerna, vilar inte någon ”vulgär” fråga om omedelbar effektivitet och lämplighet. Det rör sig istället om en grundläggande fråga i den revolutionära teorin, en fråga som man tom skulle kunna anse vara den mest avgörande fråga revolutionära socialister har ställts inför sedan seklets början.

Imperialismens epok är en världsekonomins, världspolitikens, den internationella klasskampens, världs krigens, världsrevolutionens och kontrarevolutionens epok. Det är den objektiva grundvalen för Fjärde Internationalens existens. Den som på allvar vill ifrågasätta behovet av att samtidigt från början bygga ett nationellt och ett internationellt parti, måste gå i närkamp med denna objektiva utveckling.

Det finns två sidor av saken, vilka kompletterar varandra. Den ena är ”rent” objektiv. Internationaliseringen av produktionskrafterna, av kapitalet, av arbetet, medför en objektiv internationalisering av klasskampen. Detta har blivit en truism i de multinationella företagens tidsålder. Fler och fler frågor, också i den dagliga klasskampen, för att inte tala om den revolutionära, ställs samtidigt i flera länder. Och de berör arbetare, fattiga bönder, studenter och intellektuella i många länder. Varje fördröjning vad gäller att samtidigt bygga en internationell och en nationell organisation försvagar därför högst konkret den nationella organisationens förmåga inte bara att förstå vad som händer, utan i synnerhet att ingripa korrekt, även i det egna landet.

Sändebud

Det kan tyckas paradoxalt att nationellt begränsade kommunistiska organisationer är tvungna att imitera traditionen från Zinovievs tid att skicka iväg sändebud. Ett ögonblicks eftertanke ger vid handen att detta förhållande inte är någon tillfällighet. För när man är begränsad till en nationell organisation, liksom när man är begränsad till en byråkratisk apparat, tvingas man leta efter ersättningar till det som faktiskt är det enda ”naturliga” sättet för en marxist att arbeta på i den internationella klasskampen: byggandet av en internationell kader, som mognar genom sin egen demokratiskt delade och kritiskt diskuterade erfarenhet, som grundar sig på ett gemensamt program och arbete.

Problemets andra sida är mer ”subjektivt”. Varje försök att bygga ”nationella” revolutionära organisationer innan man bygger en International — den berömda tesen om ”väggarna före taket” — innebär att man bygger ”nationella” kommunistiska orñganisationer oberoende av varandra: väggar utan en i förväg gjord ritning för hela huset, taket, eller inte ens alla väggarna. Det vore ett mirakel om ett hus skulle kunna byggas genom sådana fristående företag!

”Nationella” kommunistiska organisationer som byggs utan programmatisk och politisk överensstämmelse sinsemellan, och i synnerhet utan ständigt dagligt samarbete i handling och utbyte av erfarenheter, kommer oundvikligen att riskera att utveckla djupa programmatiska och politiska åsiktsskillnader. För en materialist är dessa motsättningar inte helt oavhängiga av de särskilda villkoren och omedelbara intressena hos särskilda skikt bland löntagarna i olika länder. Vägran att samtidigt bygga nationella och internationella organisationer medför en stigande risk för både byråkratiska och nationalistiska avvikelser. ”Nationella” kommunistiska organisationer leder till ”socialism i ett land” — dvs socialism i inget land.

Vi är fullt medvetna om det faktum att Fjärde Internationalen, som den är idag, långt ifrån utgör den nya kommunistiska massinternational som är nödvändig för världsrevolutionen. Många sammanslagningar, omgrupperingar — och splittringar i de existerande massorganisationerna — kommer att behövas innan vi når den massinternationalen.

Hinder

Vi vet också att i flera viktiga länder är våra sektioner inte de starkaste organisationerna inom ”den yttersta vänstern”. Ett sådant läge utgör givetvis ytterligare hinder för deras tillväxt. Men det är ett ofrånkomligt faktum att vi är den enda existerande internationella organisationen — med en närvaro i mer än sextio länder, däribland alla de viktigaste. Detta faktum har i sig självt en mycket stor betydelse.

När Fl grundades för fyrtio år sedan fanns i klasskampens viktigaste länder organisationer till vänster om socialdemokratin och stalinismen som var många gånger starkare ä¡n våra svaga kärnor. De representerade kadrer som verkligen fostrats i masstrider och var stolta över sina rötter i den nationella traditionen hos respektive lands arbetarrörelse. Låt oss bara nämna de mest typiska: Bordigisterna i Italien, Brandleriterna i Tyskland, POUM i Spanien, ILP i England och PSOP i Frankrike.

Idag har resterna av dessa en gäng viktiga organisationer reducerats till skuggor av sitt ärorika förflutna eller helt försvunnit. FI:s sektioner i dessa länder är idag mycket starkare än dem. I alla dessa fall betydde ”nationella” särdrag — förutom allvarliga programmatiska brister — nationella egenheter skilda från och vid sidan av den revolutionära marxismens huvudfåra, som uttrycker världsproletariatets grundläggande och identiska intressen. I det långa loppet blir därför sådana egenheter inte alls en källa till styrka, utan i stället en källa till oundviklig urartning och nergång. Den läxan är värd att begrunda.

Ernest Mandel

Från tidskriften Fjärde Internationalen 1/1979

Ekologi och socialism

Resolution och inledningstal från Fjärde Internationalens 15:e världskongress år 2003

Ekologi och socialism, resolutionen på svenska

Ekologi och socialism, inledningstal av Michael Löwy (engelska)

Ekologi och socialism, resolutionen på engelska