Kategoriarkiv: Afrika

I IVF-krigens och marknadskolonialismens era

– om en nygammal världsordning

Ämnet är den nya världsordningen och behovet av en ny antiimperialistisk rörelse. Låt mig börja med att ifrågasätta ämnet! Är inte världsordningen i själva verket den gamla vanliga, tragiskt, orubbligt gammal? Och varför tala om en ny antiimperialistisk rörelse? Har det inte funnits en sådan rörelse hela tiden, och är inte allt tal om det nya i själva verket en eftergift åt borgerlighetens internationella ideologer med deras tal om historiens slut?

Termen ”ny världsordning” kom i bruk i USA vid tiden för kriget i Persiska viken 1991. Den blev en av de där ”doktrinerna” som USA-presidenter sammanfattar sina politiska linjer i, i en nyare eras anda klatschigt marknadsförd med förkortningen ”NWO”. Mest lakoniskt och på spiken presenterades den av president Bush själv som: ”What the US says, goes.” Det vill säga, vad USA säger, sker också.

Det fanns verkligen fog för att tala om en ny världsordning i det ögonblicket: västalliansen under USA:s ledning kunde starta krig mot Irak, utan protester från någon kraft av betydelse i världen. Det var tvärtom så att kriget stöddes av det Sovjetunionen som några år tidigare betraktats omväxlande som konkurrerande supermakt, och omväxlande som de fattiga folkens försvarare mot USA-imperialismen.

Är inte världen sig lik?

Det finns även fog för att tala om en ny världsordning i vidare mening, en världsordning av relationer mellan fattiga och rika länder som inte började i Persiska viken utan snarare växte fram under 80-talet. Det är temat för den här artikeln, men innan jag utvecklar det skulle jag vilja fånga upp min skepsis från inledningen. För även om mycket är nytt, finns det skäl att fråga sig: vad är sig likt?

Väldigt mycket, egentligen. Världen kännetecknas fortfarande, idag som för 100 år sedan, av en grotesk misär för de flesta av dess invånare. Vid sekelskiftet beräknas det bo 6 miljarder människor på jorden, och 5 miljarder av dem kommer att bo i fattiga länder.

20 procent av världsbefolkningen – mer än en miljard människor – räknas till kategorin ”absolut fattiga”. I Afrika söder om Sahara gäller det 60 procent av befolkningen. Enligt en FN-rapport från i år har en miljard människor aldrig fått ta del av någon sjukvård överhuvudtaget, mer än två miljoner barn dör varje år på grund av smittsamma sjukdomar som kunde undvikas.

192 miljoner barn är undernärda. 1,3 miljarder människor saknar dricksvatten. 900 miljoner är analfabeter. Kvinnornas läskunnighet uppgår bara till 70 procent av männens. 80 miljoner barn går inte i någon form av skola.

Världen är sig lik på ytterligare ett sätt: misären – eller rikedomarna – är ojämlikt fördelad. 15 procent av världsbefolkningen har 80 procent av världens inkomster. De 56 procent fattigaste har 5,4 procent.

Fler siffror: Afrika söder om Sahara har en bruttonationalprodukt på 464 miljoner dollar – det är halva Texas BNP. En medelklassfamilj i Paris förorter har en inkomst som är hundra gånger så stor som ett bondehushåll i Sydostasien. En filippinsk bonde måste arbeta i två år för att tjäna det en New York-advokat tjänar på en timme.

På ett år säljs i USA Pepsi och Coca Cola på fast food-ställen och i supermarkets för en summa som är dubbelt så stor som bruttonationalprodukten i Bangladesh, med dess mer än 100 miljoner invånare.

Världen är sig lik i ännu ett avseende, och där upphör min, och förmodligen också många läsares, samstämmighet med de flesta officiella beskrivningarna av världsläget: misären är avsiktlig,idag lika väl som för 100 år sedan. Den är inget olycksfall i arbetet. Den beror inte på att vi inte ”ännu” hunnit hjälpa u-länderna tillräckligt mycket. Den beror inte på att de släpar efter oss och kommer att komma ikapp. Misären är tvärtom ett passande uttryck för kapitalismen i vår
tid.

Misslyckad frigörelse

För 30 år sedan i år kom Frantz Fanons klassiska verk ”Jordens fördömda” ut i Sverige. Det började talas om imperialism som en orättfärdig världsordning. Stödet för koloniernas frigörelsekamp – som börjat med stödet till Algeriets krig mot Frankrike mellan 1954 och 1962 – ökade. Kolonierna blev fria och breda antiimperialistiska rörelser inspirerades av exemplen från Vietnam, Kuba, Angola.

Vad har ändrats under de trettio år som gått? Ja, för det första är det uppenbart att exemplen misslyckats och förbrukats.Det gäller de kolonier som frigjorde sig med i huvudsak fredliga medel och som inledde milda reformförsök. Dit kan Tanzania räknas. Den brittiska kolonin Tanganyika blev självständig 1961, och gick 1964 samman med östaten Zanzibar till det nuvarande Tanzania.

Den självständiga staten byggdes upp med tankar om självtillit och kollektiva lösningar, med satsningar på skolor, sjukvård och andra sociala förbättringar. Idag har industriprojekten havererat och skolorna förfaller. Varubrist, svart marknad, köer och ransonering kännetecknar landet. En utredning tillsatt av Bildtregeringen – visserligen med det lätt genomskådade syftet att angripa svenskt bistånd till tredje världen – visade nyligen att Tanzania är fattigare än vid frigörelsen.

Om vi med avkolonisering inte bara menar rätten till en egen flagga och en egen president, utan drömmen om ett värdigt liv utan utsugning utifrån – då är det uppenbart att avkoloniseringen i Tanzania misslyckats.

Det gäller också de länder där det genomfördes antiimperialistiska revolutioner med nationalistiska förtecken, som i Portugals afrikanska kolonier Moçambique, Angola och Guinea-Bissau. Det gäller till och med i de länder där det genomfördes antiimperialistiska revolutioner med socialistiska förtecken som i Vietnam och i Nicaragua. Det enda exempel i den raden som fortfarande existerar är Kuba. Men till vilket pris!

Varför misslyckades exemplen? Den frågan, bland andra, diskuteras av Anders Ehnmark i essäboken ”Resan till Kilimanjaro” som utkom förra året. Han är kritisk mot en del vänsterteser, bland annat mot idén att det var världskapitalismen som var hindret för de forna koloniernas frigörelse. Han citerar med gillande en bok av Afrikaforskaren Göran Hydén, som hävdar att hindret för utveckling inte var kapitalism utan frånvaro
av kapitalism.

Jag är böjd att hålla med Ehnmark så här långt: världskapitalismen var inte enda hindret.

Underordningen grunden

Men grunden måste ändå vara att de frigjorda kolonierna ärvde en underordnad plats i världsekonomin och på världsmarknaden. Ända sedan kapitalet sköljde över de fattiga länderna i en våg som tog sin början mot slutet av 1800-talet, har dessa förlänats en speciell roll i världsekonomin. Oftast har det handlat om rollen av råvaruproducent.

Under kolonialiseringens år var underordningen uppenbar. Utländska bolag ägde gruvorna och plantagerna, och deras tillgångar försvarades av kolonialmaktens statsapparat och militär. Med tiden har underordningen blivit mer sofistikerad.

Råvarutillgångarna ägs ofta av inhemska intressen. Viktiga exportprodukter som kaffe i Centralamerika och kokos i Filippinerna produceras av bönder med små eller medelstora
jordbruk. Men handeln, krediterna, jordbrukspolitiken och patenten på sädesslag och ogräsbekämpningsmedel kontrolleras fortfarande av det internationella kapitalet och dess regeringar.

Råvarupriserna fastställs på råvarubörser långt från odlarna eller gruvarbetarna i det fattiga landet, och priserna bestäms av styrkeförhållanden hundrafalt till de rikas fördel. Industrierna i de fattiga länderna kan tillägna sig teknologi från industrier i väst, men utvecklingen av ny teknologi kontrolleras av storföretagen i de rika länderna.

Den underordnade rollen övergavs alltså inte när den egna nationsflaggan hissades. Världen var redan uppdelad av kapitalismen, och några värmande nischer stod inte att finna.

De frigjorda kolonierna ärvde också statsapparaten, ja till och med själva statsgränserna, från kolonialmakten. Anders Ehnmark beskriver det ironiska i att det var engelsmännen som hittade på att afrikanerna levde i stammar, när de verkliga sociala relationerna var mycket mer komplicerade, och att de nya afrikanska ledarna sedan blev nationalister, när det i själva verket inte fanns några andra nationer i Afrika än de som kolonialisterna skapat.

Bland arvegodset i statsapparaten fanns korruptionen. Så resultatet av 1900-talets frigörelsekamp har inte blivit den drömda friheten utan en övergång från kolonial utsugning till nykolonial utsugning och biståndsberoende.

Kritik mot ledarna

Men går det då inte att rikta någon kritik mot de nya ledarna? Ehnmark talar om inkompetens och korruption. Han kritiserar också revolutionärerna i den portugisiska kolonin Guinea-Bissau för att de bara hade politiska visioner, men inga ekonomiska program för frigörelsen.

Ja, visst är kritiken möjlig, ifall vi är medvetna om att vi gör det inom ramen för en kritik av hela världsordningen. En radikal kritik skulle då kunna formuleras så här: De nya ledarnas fel var att de inte förstod att det fordrades verkligt demokratiska och mycket mer djupgående förändringar för att ha någon chans att stå upp mot det imperialistiska världssystemet.

Eller, mindre blåögt, att de inte själva hade några intressen av att genomföra sådana revolutionära förändringar. Anders Ehnmark för till exempel en intressant diskussion om förhållandet mellan industrialisering och jordbruk. Han citerar Arushadeklarationen från 1967, där den dåvarande tanzaniske presidenten Julius Nyerere förklarade att det var fel att industrialisera landet så tidigt, och att utvecklingen nu istället måste baseras på böndernas frivilliga uppslutning. I själva verket visade sig bönderna ovilliga såväl att finansiera industrialiseringen som att sluta upp i de kollektiva jordbruken. Staten misslyckades att ”infånga” bönderna, med den citerade Göran Hydéns formulering.

En regeringsrepresentant i Guinea-Bissau, som intervjuas av Ehnmark, kritiserar det egna landets politik i liknande ordalag. ”Men jordbruket är enda vägen till utveckling. Det förstod vi inte då, men nu förstår vi det.”

Liknande diskussioner har såvitt jag vet förts i en lång rad revolutioner, från den ryska till den nicaraguanska. Skulle den revolutionära sandinistledningen ha kunnat överleva med ett djupare folkligt stöd genom att gå långsammare fram och bygga upp landets ekonomi på en småbondebas?

Det finns en parallell till sextiotalets antiimperialistiska rörelser, där man talade om självtillit och självhushållning som ett sätt att bryta det imperialistiska beroendet. Å ena sidan var det en till synes självklar slutsats av den så kallade beroendeskolans beskrivning av underordningen som den grundläggande orsaken till underutvecklingen. Om periferin kunde frigöra sig från det imperialistiska centrum, skulle det finnas en möjlighet till en självständig utveckling. Å andra sidan närdes sådana idéer av det kinesiska exemplet, som inspirerade en hel radikal generation, inte minst i Sverige. I Kina, ett land som är en kontinent, var det meningsfullt att tro på självhushållning och förlitande på inhemska resurser. I Albanien, ett land med helt andra förutsättningar, kunde en sådan delvis påtvingad och delvis efterhandsrationaliserad isolering bara leda till en polisstat för att administrera det delade armodet.

Skillnaden mellan sextiotalets och dagens diskussioner, är att det idag inte finns någon som hyser samma optimism om självtilliten. Det är ingen som tror att u-länder i isolering ska kunna industrialiseras. Därtill har internationaliseringen av världsekonomin gått för långt. Därför blir de ”lösningar” som förs fram av karaktären ”att gå långsammare fram”. Att inte genomföra snabba revolutionära förändringar, att inte utmana borgerligheten internationellt eller i det egna landet, att göra sig mindre beroende av världsmarknaden genom att satsa mer på inhemsk produktion av basgrödor och avstå från djärva industrialiseringsprojekt som fordrar stöd utifrån.

Självtillit en lösning?

Min egen erfarenhet av diskussionen, framförallt som den fördes i Nicaragua, övertygar mig inte om att det slags självtillit är en universallösning. Utan tvivel måste alla radikala experiment i dagens världsordning räkna med och förbereda sig för isolering. Givetvis måste varje revolutionär regering i tredje världen i någon mån bryta med exportraseriet och garantera produktionen av basgrödor. Men att tro att en återgång till eller ensidig satsning på en jämlikt fattigt bondeekonomi skulle vara en lösning, är en
illusion.

Det som avgör revolutionens framtid är i sista hand politiken, förmågan att behålla en mobilisering av den fattiga befolkningsmajoriteten för revolutionens syften. Skulle sandinistregeringen ha överlevt ens så länge, om inte satsningen på kaffeexporten gett möjlighet till stora sociala satsningar?

Så min poäng här är snarare hur besluten fattas. Bara den rörelse eller den revolution som har verkligt folkliga rötter kan fatta beslut om de viktiga samhällsvalen. Bara en sådan rörelse kan ha de känselspröt överallt i befolkningen som behövs för att förstå hur folkmajoriteten ska vinnas för förändringarna.

I de afrikanska kolonierna var de nya ledarna sällan särskilt folkliga. Snarare utgjorde de representanter för en svart småborgerlighet, som bara alltför entusiastiskt anpassade sig till de gamla strukturerna och som skissade på sina reformförslag på storstadskontor, geografiska mil och klassmässiga ljusår från fattigböndernas jordlotter. De uppfyllde Fanons profetia och gjorde sig till ”en bourgeoisie i ordets mest banala, idiotiska och cyniska bemärkelse”.

Därför är det rätt att, som Anders Ehnmark gör, kritisera den så kallade tredje-världismen, det okritiska stödet till rörelser i tredje världen och tron att deras kamp mot utländskt förtryck upphäver allt annat förtryck. De forna koloniernas historia har lärt oss att det fanns och finns klasser även inom de fattiga länder, som till synes enigt frigjort sig från kolonialt välde.

Men varför misslyckades i så fall revolutionerna och särskilt de socialistiskt inspirerade revolutionerna? De var folkliga, annars skulle de aldrig ha segrat mot övermakten. Riktigt, men historien i länder som Vietnam och Nicaragua visar att folklig förankring inte är detsamma som folklig demokrati, och att inte ens den mest demokratiska revolutionära rörelse förblir så utan en ständig kamp.

I Vietnam leddes den gigantiska krigsmobiliseringen mot USA av ett kommunistparti som forstrats i Stalins anda. Därför kan samma parti idag genomföra nyliberala reformer under bevarat enpartistyre.

I Nicaragua leddes revolutionen mot diktatorn Somoza av en revolutionär front, som inte tänkte kompromissa om makten med den nicaraguanska borgarklassen, men som inte heller fullt ut förstod att det var de arbetande själva som måste genomföra samhällsförändringarna. Det fanns alltid kvar en tendens att se folket som gerillaarméns tross, snarare än som en del av den.

Vad mera är, utvecklingen i alla dessa länder visar hur snabbt, hur lätt och hur till synes motståndslöst det utkristalliseras nya skikt av ledare, nya byråkrater med egna positioner, egna hus, egna små men ändå betydelsefulla privilegier att försvara. Klyftan ökar mellan ledarna och de ledda, även när de förra talar i de senares namn.

Ökad misär

Det andra som förändrats på tre decennier är att misären ökat. Det är framförallt 80-talets historia, det decennium som kallats den globala utarmningens årtionde. Och det i sin tur är historien om skuldkrisen.

Fram till 80-talets början kunde man trots allt se en viss uppgång i u-ländernas ekonomier. Det tycktes finnas grund för en viss utvecklingsoptimism.

Vid mitten av 1970-talet uppstod den så kallade oljekrisen, då oljepriserna drastiskt steg. Det skapade katastrofstämning i Sverige, där temperaturen sänktes i lägenheterna. Det skapade också ett rejält överskott i oljeägarnas bokföring. Samtidigt var det lågkonjunktur i västvärlden, vilket med kapitalismens besynnerliga logik betyder att det inte ”behövs” pengar. Det var inte lönsamt att investera oljedollarna i den rika världens industrier, och finansorganen började se sig om efter andra intressenter. De fann dem i u-länderna. Under 1970-talet erbjöds de fattiga länderna lån till fabulösa villkor. U-landsregeringarna tvekade sällan att ta emot lånen – även om vi idag har all anledning att vara tveksamma till hur de använde dem.

Lånebubblan växte och växte – fram till 1982. Då hade flertalet u-länder börjat få allvarliga problem med att betala tillbaka lånen. Dels hade räntorna stigit så att lånen blivit dyrare. Dels hade råvarupriserna börjat sjunka, så att u-ländernas betalningsförmåga krympt. År 1982 hotade Mexiko med att inte betala skulden, och man började tala om risken för stora bankkrascher, ifall många u-länder skulle ställa in betalningarna. I Mexiko beslöt regeringen att nationalisera bankerna, vilket ytterligare ökade fasan hos världens mäktiga.

Idag talas det inte längre om någon skuldkris. Det är inte så märkligt – för de mäktiga är det inte längre kris. Bankerna har under de tolv år som gått skyddat sig mot effekterna av inställda betalningar från u-ländernas sida. Västvärldens regeringar har skyddat sig. Den rika eliten i tredje världen har skyddat sig. Alltså
är det tyst.

Samtidigt har de lyckats tvinga de fattiga i tredje världen att betala tillbaka skulden. År 1982 sade man att skulden inte kunde betalas, idag har u-länderna betalat mer än de var skyldiga då. Ändå är de 60 procent mer skuldsatta än de var 1982! År 1993 uppgick u-ländernas samlade utlandsskuld till 1 600 miljarder dollar.

Under dessa tolv år har u-länderna blivit nettoexportörer av kapital till de rika i-länderna. Drastiskt uttryckt, biståndet går idag från syd till nord! Det är i själva verket så att u-länderna betalat ett ”bistånd” i form av räntor på utlandsskulden, som motsvarar sex gånger det belopp som USA plöjde ned i Europa i form av Marshallhjälp efter andra världskriget. Det sågs då som ett gigantiskt stöd och ett bevis på USA-makthavarnas oerhörda generositet.

Effekterna av den påtvingade skuldåterbetalningen har varit enorma på u-ländernas politiska och ekonomiska förhållanden. De har blivit mer ofria. Man talar om en återkolonialisering eller en marknadskolonialism. För skuldavbetalningen har gått hand i hand med förstärkandet av marknadsmekanismer.

Långivarnas program

Hur har man kunnat tvinga dem som inget har att betala sådana gigantiska belopp? Det är historien om Internationella Valutafondens (IVF) och Världsbankens ingripanden. IVF och Världsbanken erbjuder u-länderna två typer av ”program” i utbyte mot att de får låna till att betala räntorna på de gamla lånen.

För det första handlar det om program för makroekonomisk stabilisering. Länderna får direktiv om att devalvera sina valutor, minska sina offentliga budgetar och avskeda offentliganställda, ta bort matsubventioner och indexregler för löner. Effekten av det senare har i flera u-länder blivit att matpriserna stigit till världsmarknadsnivå samtidigt som reallönerna minskat!

Makroekonomisk stabilisering handlar helt enkelt om brutala åtstramningsprogram, som de fattiga länderna tvingas införa för att kvalificera sig för lån. Den andra typen av program är det som kallas för strukturanpassningsprogram. Det handlar om att undanröja hinder för de multinationella företagen.

Så tvingas länderna att acceptera att öppnas för världsmarknaden under slagord om frihandel. Det nyligen framförhandlade GATT-avtalet handlar bland annat om detta. NAFTA, den nordamerikanska frihandelsorganisationen mellan USA, Kanada och Mexiko, har också till syfte att ta bort handelshinder mellan länderna.

Effekterna av öppningen mot världsmarknaden för de fattiga länderna är att den industri som producerar för den inhemska marknaden hotas av kollaps. Utländska, billigare industrivaror konkurrerar ut den.

En annan effekt är att det inhemska jordbruket hotas, när billiga livsmedel från rika länder svämmar in över gränserna. Det var bland annat detta hot som fick indianerna i Chiapas i Mexiko att göra väpnad resning för snart ett år sedan.

Andra inslag i strukturanpassningsprogrammen är att u-länderna tvingas privatisera sina banker, sälja ut statligt eller gemensamt ägd jord (med en dramatiskt ökning av antalet jordlösa som effekt) och privatisera sina statliga företag. Dessa tas över av företag och finansinstitutioner i väst. Om vi dessutom betänker att IVF och Världsbanken har strukturanpassningsprogram på gång i ett sjuttiotal länder, innebär det att en väldig massa statliga företag bjuds ut samtidigt på världsmarknaden. Priset blir följaktligen en spottstyver.

Kravet på u-länderna att privatisera har blivit en förfinad och cynisk mekanism för utplundring av deras ekonomier. Ett exempel är att de privata pensionsfonder, som växer sig allt starkare i Europa i takt med att gemensamma trygghetssystem raseras, håller på att bli stora kapitalägare i u-världen! Så är det till exempel ett schweiziskt företag, som håller i privatiseringen av elverket i Argentina.

Program för makroekonomisk stabilisering och strukturanpassning införs idag även i de tidigare så kallade socialistiska länderna i Östeuropa och Asien. I Ryssland har IVF tvingat regeringen att halvera socialbidragen. I Vietnam steg rispriset med 300 procent mellan 1989 och 1990, som en följd av regeringens marknadsreformer. Under samma tid steg lönerna med endast 40 procent. I Polen och Ungern har hundratusentals människor förlorat sina jobb på grund av IVF:s politik.

Ny arbetsdelning

Den kanadensiske ekonomiprofessorn Michel Chossudovsky har beskrivit den nya världsordningen på följande sätt: ”Inte vid något tillfälle i historien har den ’fria’ marknaden – med hjälp av makroekonomisk politik i världsskala – spelat en så stor roll för att forma ’suveräna’ nationers öde.” Han talar om uppkomsten av en global billig-arbetskraftsekonomi, ett internationellt marknadssystem med vattentäta skott mellan två skilda slags arbetsmarknader. Varupriserna blir alltmer ”internationaliserade” i takt med att varumarknaden integreras mer, medan lönerna i tredje världen och Östeuropa rasar ned mot 1/70 av lönerna i de rika länderna.

Samtidigt blir det allt tydligare att de program som tvingas på u-länderna är ett misslyckande. Representanter för västvärldens finansorgan medger det själva. Åtstramnings- och privatiseringsprogrammen leder i själva verket till fördjupad ekonomisk kris. Det är inte förvånande: om man genomför en brutal åtstramningspolitik minskar människors köpkraft drastiskt och ekonomin tenderar att gå in i en nedåtgående spiral.

Dessutom leder programmen till ökad skuld för u-länderna, till sociala katastrofer och till en destruktiv exportfeber. Endast genom att öka exporten, kan u-länderna hoppas att hålla jämn takt med räntebetalningarna på utlandsskulden. Det leder dem till kortsiktiga satsningar på exportvaror. Allt fler u-länder satsar på produktion av exportgrödor, istället för av baslivsmedel. Länderna tvingas att importera livsmedel, trots att de lever av jordbruk. Fler människor svälter. Satsningen på export leder till en skövling av miljön. Regnskogarna i Amazonas offras utan betänkligheter för att ge plats åt biffkofarmer, som ska leverera kött till hamburgerkedjorna i den rika världen.

En intern studie inom IVF visar att resultaten av strukturanpassningsprogrammen varit mycket negativa i 24 afrikanska stater. I Världsbankens och IVF:s idealvärld ska nedskärningar av offentliga sektorn och av statliga subventioner stimulera en aktiv privatsektor och på så sätt få hjulen att snurra.

Men i Afrika – liksom i Östeuropa – där denna ideala kapitalism definitivt inte existerar, blir resultatet istället enbart nedrivning av det ofta informella solidaritetsnät som hållit samhället uppe. På senaste tiden har det talats om att Världsbanken och IVF skulle vara i färd med att bryta med sin nyliberala, monetaristiska hållning. Sedan UNICEF 1987 gav ut en rapport om ”anpassning med mänskligt ansikte”, har Världsbanken hamnat på defensiven. Banken har gett ut en rad rapporter om fattigdom, miljöförstörelse, hälsa. Den har förespråkat ”transfereringssystem” för att skydda de fattiga och uppmanat u-länderna att ”öka de offentliga satsningarna på sjukvården”.

Samtidigt behåller Världsbanken alla de krav den hittills ställt på låntagarländerna. En rapport inom FN från i år går så långt att den säger att långivarna verkar ”föredra auktoritära regimer, och menar på fullt allvar att sådana regimer gynnar politisk stabilitet och är bättre för att leda ekonomin. När Bangladesh och Filippinerna upphävde sina undantagslagar, minskade deras andel av det totala antalet lån Världsbanken gav.” (Rapport för 1994 från FN:s utvecklingsprogram UNDP, s 80)

Inte misslyckad för alla

Varför envisas finansorganen med att genomdriva en misslyckad ekonomisk åtstramning i de fattiga länderna?

Ja, den är ju inte bara misslyckad – inte för alla. För storföretagen och bankerna är den ekonomiskt fördelaktig. Den leder till en omfördelning av världens resurser till de redan rika och till en ny arbetsdelning, där vinnarna finns bland de mäktiga i väst.

Chossudovsky beskriver hur industriproduktionen delas upp på allt fler länder och hur U-länderna allt mer får rollen som leverantörer av billig arbetskraft till vissa faser i den uppdelade produktionen. De tidigare satsningarna på ”importsubstitution”, det vill säga uppbygge av industrier för en inhemsk marknad, har havererat i takt med den att den inhemska marknaden rasat ihop.

Dessutom är skuldbetalningsprogrammen politiskt nyttiga. Det u-land som gått in i ett skuldsaneringsprogram blir fogligare gentemot sina fordringsägare. Tydligare har det aldrig synts än under kriget i Persiska viken. Arabland efter arabland ställde upp på USA:s sida, i strid med traditionella lojaliteter. Bakgrunden var inte att arabländernas ofta despotiska härskare plötsligt insett de demokratiska rättigheternas betydelse i Kuwait. Det handlade om pengar. Egypten fick sammanlagt 14 miljarder dollar i lån och efterskänkta skulder som tack för stödet till västalliansens krig.

Strukturanpassningsprogrammen är dessutom användbara även för de lokala härskarna. Det finns mycket få exempel på att regeringar mobiliserat den egna befolkningen i protester mot IVF:s krav. Det beror på att kraven i grunden förändrar samhällena till de lokala eliternas fördel. Kanske kan man göra en – endast lätt haltande – jämförelse med EU och dess planer på en ekonomisk monetär union. Kraven för att gå med i EMU tvingar varje enskild borgarklass att genomföra en nyliberal politik med allvarliga effekter på den inhemska ekonomin. Varje borgarklass lägger mer än gärna på sig det tvånget uppifrån och utifrån, som ger den chansen att genomföra brutala åtstramningspaket utan att ställas till svars av det egna landets arbetare.

Muren föll

Den tredje viktiga förändringen i världsskala är Sovjetunionens fall. Sedan 1989, då Berlinmuren föll, har det inte funnits någon världsmakt som motsatt sig USA:s och västvärldens ambitioner. Ingen har lagt veto i FN:s säkerhetsråd.

Jag beklagar inte att Berlinmuren föll. Tvärtom, den lätthet med vilken regimerna i Östeuropa rasade ihop visade att det rörde sig om vidriga system utan stöd i den egna befolkningen. Det hindrar inte att sättet raset skedde på har förvärrat världsläget.

Kommandodiktaturerna rasade utan att det fanns något alternativ som företrädde folkmajoritetens intressen. De miljontals arbetare som under årtionden demonstrerat, strejkat och gjort uppror i länder som Polen, Ungern, Tjeckoslovakien, demonstranterna som tände ljus på torget i Leipzig och skramlade med nycklar i Prag, de frusna arbetarsoldater som tog över gatorna när Ceausescuregimen föll i Rumänien – det var inte de som kom till makten. Tanken på socialistiska, kollektiva lösningar hade dragits så i smutsen av de gamla härskande att ett nytt folkligt alternativ inte kunde uppstå. Istället kom den råa marknaden invällande, med cigarettreklam och mer varor i affärerna – men också med nedläggning av hela företagsbranscher och skyhöga priser.

Vi har sett en utveckling som skulle kunna kallas en ”tredjevärldisering” av Östeuropa. De fattiga länderna försvagades också efter Sovjetunionens fall. Den biståndspolitik som byggdes upp av västvärlden efter andra världskriget motiverades i hög grad av säkerhetspolitiska intressen. USA-presidenten Truman beskrev fattigdomen som ett hot, och hans efterträdare Eisenhower varnade för att kommunismen kan utnyttja fattigdomen.

Alltså är det logiskt att de rika länderna nu ger färre gåvor till de fattiga. Gåvorna behövs inte för att hålla upproren nere. Resultatet är att de fattiga länderna glöms bort. I delar av tredje världen ser vi en upplösning av hela samhällsstrukturen utan att det leder till ramaskrin i väst. I Senegaldalen finns det byar, där det bara är gamlingar kvar. Alla arbetsföra har lämnat byn på jakt efter jobb och utkomst. Anders Ehnmark säger att staten i Kongo krympt ihop som ett chagrängskinn, och citerar en fransk författare som hävdar att Afrika håller på att ”oupptäcka” sig självt.

Ehnmark uttrycker det också som att Afrika blivit ”betydelselöst”. Det är en tveksam tes, som jag vill återkomma till.

Slut på Vietnamsyndromet

Den fjärde förändringen, som beror av de föregående, är att de imperialistiska regeringarna fått större spelrum. Kriget i Persiska viken blev det avgörande test, som visade att USA:s styrande överkommit det så kallade Vietnamsyndromet. Med det menar man den usaiska allmänhetens djupt rotade motvilja mot att skicka ut sina söner i krig bara för att få dem hem i plastsäckar.

I och med kriget i Persiska viken blev det möjligt för USA att gå ut i krig igen, på andra sidan jordklotet, för intressen som inte hade något att göra med flertalet USA-medborgares behov.

Det nya med denna krigföring är att den, i avsaknad av hotet från kommunismen, legitimeras med ”ädla” motiv. Vid invasionen i Panama strax före jul -89 gällde det kampen mot knarket. I Persiska viken intervenerade USA bara för att säkra demokratin och Kuwaits nationella rättigheter. I Somalia var det en rent humanitär intervention – av samma slag som diskuterats i det forna Jugoslavien.

Ju ädlare motiven blir, desto lättare att dra in FN som fullvärdig part i kriget på USA:s sida. Sedan 1989 har FN blivit allt mer lydigt gentemot ordergivarna i Vita Huset. Det har varit svårt att förstå, eller ens upptäcka, för de vänsterkrafter i väst, som under 70- och 80-talen vande sig vid att se FN som ett forum för de alliansfria staternas krav. I själva verket är det inget märkligt. FN, som består av alla världens stater, uttrycker inte och kan inte uttrycka något annat än styrkeförhållandena mellan dessa stater. Och i ett politiskt läge där ”what the US says, goes”…

De ädla motiven är emellertid i fall efter fall förevändningar för en imperialistisk politik av mer traditionellt snitt.

Exemplet Somalia

Vi kan bara ta exemplet Somalia, där USA-trupper landsattes inför världspressens och TV-bolagens kameror år 1992. Den omedelbara förevändningen var att inbördeskriget mellan olika klaner hindrade livsmedelsleveranserna och hotade stora delar av befolkningen med svält.

Men hur skapades kriget i Somalia? Ja, det är historien om den allmänna krisen för tredje världens länder under 80-talet. Även Somalia hade en utlandsskuld. Landet tvingades in i ett strukturanpassningsprogram i början av 80-talet. Det ledde till att Somalia som tidigare varit självförsörjande med mat, fick börja importera baslivsmedel. Regeringen tvingades devalvera, och införa skatt på vatten. Marknadsreformerna ledde till att det traditionella herdesamhället slogs sönder. Veterinärvården privatiserades, och boskap dog för att boskapsägarna inte längre hade råd att behandla djuren för sjukdomar.

Liksom i andra länder med strukturanpassningsprogram försämrades skolor och sjukvård. Lönerna sjönk. År 1989 uppgick räntorna och amorteringarna på utlandsskulden till ungefär
200 procent av exportinkomsterna. Resultatet blev social kollaps och därefter att själva staten började sönderfalla, under trycket av sociala motsättningar. Inbördeskriget var ett faktum.

In på scenen kunde USA-soldaterna anlända i sina fallskärmar och marinbåtar, som imperialismens riddare. De verkliga orsakerna till USA-operationen var inte de humanitära. De handlade istället om att militärbudgeten i USA vid denna tid hotades av nedskärningar, och att regeringen på så sätt fick argument för att försvara den. Den amerikanske språkforskaren och samhällsdebattören Noam Chomsky har kallat interventionen för en ”PR-operation för Pentagon”. Han menar att militära satsningar är den klassiska formen för ”stimulanspolitik” i USA. Vid den här tiden befann sig ekonomin i en djup recession, men det kalla krigets slut gjorde det svårare än tidigare att få igång hjulen med Pentagons hjälp. Inbördeskriget i Somalia blev ett välkommet tillfälle.

Andra orsaker till USA-operationen var att Somalia ligger i ett strategiskt viktigt område, där det går vitala oljetransporter. Fyra stora oljebolag hade rätten att utvinna olja i två tredjedelar av Somalia. Ytterligare ett skäl för USA:s intresse var närheten till Sudan, där det fanns en islamistisk regim som sågs som ett hot mot väst.

Rwanda och de nya IVF-krigen

Mönstret från Somalia upprepades i Rwanda, där regeringen tvingades genomföra strukturanpassningsprogram under brinnande krig. I november 1990 tvingades landet devalvera med 50 procent. Inflationen steg kraftigt som en följd av devalveringen.

Regeringen fick inte längre betala fasta priser till kaffeproducenterna. Kaffeproduktionen rasade. Gränserna öppnades för import av billig mat, ibland förklädd som ”humanitär hjälp” och småbönder slogs ut.

Kanske blir Somalia och Rwanda de två första exemplen på en ny era av IVF-krig, som utlöses när land efter land drives över avgrundens rand av västvärldens utsvältningspolitik.

När vi talar om imperialismens ökade spelrum, är det samtidigt viktigt att inte falla för alltför konspirativa resonemang. Imperialismen styr inte allt som händer i världen. Det är inte ens så givet att imperialistmakterna blivit starkare.

Det går mycket väl att hävda att kriget i Persiska viken berodde på USA:s svaghet. USA är en stormakt på nedgång, med en åldrande produktionsstruktur, och ökade svårigheter att
hävda sig mot huvudkonkurrenterna Tyskland och Japan. Då blev kriget mot Saddam ett sätt att stärka den egna positionen. I detta krig, liksom i andra under 1900-talet, ställdes frågan: vem är verkligen världsledande? Ekonomiskt, militärt och politiskt?

Just USA:s svaghet ger ökade skäl att frukta krig. Historiskt är det inte unikt att sårade imperialistmakter visat sig vara de farligaste!

Motsättningarna mellan stormakterna fortsätter att öka.

Nyligen såg vi hur det ledde till handelssanktioner mellan USA och Japan. Det är inte någon liten diplomatisk skärmytsling utan betydelse. Det var bland annat sådana motsättningar som ledde till de bägge världskrigen.

Den ökade konkurrensen mellan de rika länderna ser vi också i fallet Jugoslavien. Man brukar tala om att västvärlden inte haft någon klar linje där. Det handlar bland annat om att de olika västländerna hela tiden agerat med sina egna intressen för ögonen och därför dragit åt olika håll – även om de varit nog så eniga på en punkt: att förvägra bosnierna rätten att försvara sig.

Explosion av nationalism

De femte förändringen i världsläget är den framvällande nationalismen.

Visst fanns det en nationalism även på 70-talet. Det växte fram rörelser för nationell frigörelse med udden riktad mot kolonialmakterna eller de nykoloniala imperialistiska utsugarna. Det var en progressiv kamp som stöddes av vänsterkrafter i väst.

Idag ser vi mängder av nya nationer och nya nationella motsättningar. Det är uppenbart att de inte uttrycker några som helst progressiva krafter. Explosionen av nationalism framstår som extra absurd, eftersom världen idag är mer internationell än någonsin.

I Europas hjärta förs ett broderkrig med nationalistiska förtecken, i det forna Jugoslavien. Det är på många sätt ett typexempel som kan säga oss något om den växande nationalismen i u-länderna, liksom om ”nationalism” här hemma.

Jag tror att det är rätt att säga att Jugoslavien var ett verkligt försök att bygga ett mångnationellt samhälle, att det försöket hade stöd av befolkningsmajoriteten under efterkrigstiden och att samhället inte baserade sig på öppet och massivt nationellt förtryck. Undantaget är behandlingen av albanerna, som efter andra världskriget med vapenmakt tvingades in i Jugoslavien.

Hur kunde detta försök gå om intet? Beror det, som vi ofta får höra, på att mångnationella samhällen inte kan bli stabila, att drömmen förr eller senare måste gå i kras?

Det är en oerhört reaktionär tolkning av historien. Med större rätt tror jag att man kan säga att Jugoslavien inte dog av naturnödvändighet, utan att landet dödades. Det mångnationella experimentet förstördes av krafter med stor förstörelsepotential.

Den tidigaste av dessa krafter var Titobyråkratin under åren från 1945 till 1980. Uppbygget av ett mångnationellt, socialistiskt samhälle hämtade sitt stöd ur partisankampens traditioner. Men den nya regimen blev en enpartidiktatur, där oliktänkande förföljdes och en byråkrati fattade besluten. Visserligen erkändes hela tiden statens federala karaktär och många beslut decentraliserades till delrepublikerna.

Men decentralisering är inte demokrati. Istället för den klassiskt stalinistiska centraliserade byråkratin fick man nu se lokala maktklickar, som invecklades i strider med varandra. Tillväxten av dessa sociala skikt ökade de spänningar som senare kom att sönderslita samhället.

Efter Titos död kom nya dödgrävare av det mångnationella samhället till makten. Den ekonomiska krisen ökade. Striderna mellan delrepublikerna om fördelningen av resurserna skärptes. Arbetarnas stöd till regimen minskade, antalet strejker ökade.

Regimens grundpelare – arvet från den revolutionära kampen mot tyskarna och stödet från arbetarna – började vackla. Vid mitten av 80-talet vände sig en del av den härskande
byråkratin, med Milosevic i spetsen, medvetet till serbiska nationalister på yttersta högerkanten i försök att skaffa sig en ny social bas. Från den tiden startar regimen i Belgrad en medveten kampanj för storserbiska intressen. Jugoslaviens sönderslitning har inletts.

Den tredje – men långt ifrån mest obetydliga – kraften som bidragit till Jugoslaviens fall är världsmakterna. Det jugoslaviska samhällssystemets kris berodde inte på krisen i Sovjet eller perestrojkan. Den hade tydliga inhemska orsaker. Men när Sovjetunionen föll, minskade det trovärdigheten för alternativa, genuint socialistiska lösningar även i Jugoslavien.

Marknaden tog över. Marknadskapitalismen hade skaffat sig ordentliga fästen i Jugoslavien redan i början på 80-talet, då landets utlandsskuld växte till samma krisnivå som i u-länderna. Med hjälp av skulden har världsmarknadens politiska representanter, som IVF och Världsbanken, kunnat pressa Jugoslavien till en drastisk åtstramningspolitik. Detta bidrog till regimens fall och till de solidariska värdenas upplösning.

En vakuumideologi

Den jugoslaviska krisen illustrerar att nationalismen mer än något annat är en vakuumideologi. Den växer som ett uttryck för samhällskris och för bristen på andra trovärdiga alternativ.

Vi har i upprepade krisperioder sett hur varje borgarklass drivs till att försvara sina egna intressen i en skärpt konkurrens, och hur detta rättfärdigas med en nationalistisk propaganda, som i desperationens djup ”går hem”. Det räcker med att jämföra med 30-talskrisen, då nazism och fascism kunde växa sig starka.

Idag kan vi se krisens uttryck i tillväxten av nationalistiska, rasistiska, fundamentalistiskt religiösa rörelser. Därför är det så vilseledande, när en vänsterman som Jan Myrdal (i Aftonbladet 31 december 1994) hävdar att den islamska fundamentalismen måste stödjas, därför att det är den enda organiserade kraft som står på folkets sida mot marknaden. Fundamentalisterna har kunnat bli en så mäktig social kraft, endast därför att radikala sociala rörelser svikit, misslyckats och sålt sig till härskarna. Inte minst gäller det de stalinistiska partier, med vilka Myrdal solidariserat sig.

Fundamentalisterna säger sig stå på folkets sida mot marknaden. Men de har inget politiskt program som i grunden utmanar kapitalismen, och de regimer de upprättat har i praktiken visat sig skärpa förtrycket just mot folket – mot arbetarna, mot kvinnorna, mot dem som kräver yttrandefrihet, mot nationella minoriteter.

Om försöken att bygga nya radikala rörelser ställs in på grund av fundamentalisternas styrka idag, innebär det således att prisge samhällets mest fattiga och mest utsugna till en ny elit med ett gammalt förtryck.

På ett måhända mer trivialt plan uttrycks samhällskrisen i den ökade trovärdigheten för alla slags mörkerförklaringar. Uppsvinget för ockultism, astrologi och nyandlighet ska inte ses som oskyldiga söndagsnöjen, utan som tecken på att krisen nått så djupt att människor söker lösningar som berövar dem själva och andra såväl ansvar som möjlighet att förändra det samhälle där de lever.

Antiimperialistiskt perspektiv

Vad fordras för att bygga en antiimperialistisk rörelse idag? I tredje världens länder? I Sverige?

I de fattiga länderna är frågan definitivt inte akademisk. Där finns en kamp. Den föds gång på gång på nytt och tar sig olika uttryck, från organiseringen av det massiva arbetarpartiet PT i Brasilien, till upproret i Chiapas i Mexiko i början av 1994, till den fortsatta kampen mot världsbankens dammbygge i Narmada i Indien.

Den här kampen utmanar den uppfattning som bland annat Anders Ehnmark gör sig till tolk för: att världsutvecklingen gjort u-länderna mer betydelselösa. Hos Ehnmark blir detta något gott: Afrika är mer ensamt och det är Afrikas räddning, nu finns en chans att bygga upp något nytt utan att kanonbåtarna anländer. Handlingsfriheten blir större. ”Då Afrika glöms bort kan det tvingas förverkliga den enhet som panafrikanisterna drömde om.”

Det är både för optimistiskt och för pessimistiskt. För optimistiskt, för det är en sak att det ökade lidandet och tömningen av Afrikas landsbygd inte leder till många höjda ögonbryn på regeringssammanträdena i väst. Men i det ögonblick då sönderfallet och misären hotar strategiska intressen och stabilitet, kommer engagemanget att infinna sig. Regimer och rörelser i Afrika som verkligen ger sig in i kampen för en rättvisare världsordning, mot de internationella finansorganens diktat, för verklig folkmakt i sina länder, kan tyvärr inte räkna med att få husera i fred.

Därför är Ehnmarks tes också för pessimistisk. Chiapas är en typisk utkantsregion av fattigbönder i Mexiko. Ändå kunde upproret där skaka om politiken även i Mexiko City. När de fattiga protesterar beror inte utfallet bara på deras ekonomiska styrka, utan på ringarna på vattnet in i det politiska systemet.

30 års lärdomar

Efter trettio år av segrar och misslyckanden, hur skulle man kunna sammanfatta lärdomarna för antiimperialistiska rörelser i tredje världen? Kanske så här:

Det gäller att bygga verkligt folkliga rörelser. Inga välvilliga, medvetna, avantgardistiska ledarskap kan ersätta att miljoner människor dras in i en egen kamp för att förändra sina livsvillkor.

Det gäller att bygga verkligt demokratiska rörelser och samhällen. Enda långsiktiga chansen att överleva under imperialismens kanonad är att folkflertalet förstår och väljer de uppoffringar som måste göras.

Ytterligare en uppgift som allt fler antiimperialistiska rörelser i tredje världen ställer sig är att utarbeta nya utvecklingsmodeller. Den gamla biståndsberoende modellen har inte fungerat, och nu sinar dessutom biståndet.

Så, vilka andra vägar finns? På 70-talet fanns en vänsterdröm om en mer självcentrerad utveckling i länder som frigjort sig från kolonialt förtryck. Det var en dröm som kunde verka rimlig i Kina, ett land som är stort som en kontinent. För de allra, allra flesta av den fattiga världens medborgare är det en utopi. Så långt har internationaliseringen gått att en utveckling i isolering för de flesta länder skulle innebära ingen utveckling alls.

Det verkliga alternativet måste vara samarbete mellan länderna, och framförallt mellan folkrörelserna, i syd. Endast så kan de tilltvinga sig bättre villkor för handel med västvärlden. Endast de revolutioner som sprider sig kan ha utsikter att överleva.

Här hemma fordras en antiimperialistisk rörelse som inte tycker synd om. Humanism och medkänsla i all ära, men det enda som kan hålla stånd mot yttersta högerns propaganda om att vi måste se om vårt eget hus, är upplevelsen av likhet och vad jag skulle vilja kalla det upplysta egenintresset.

Villkoren i världen är fasansfullt olika. Invandrare från tredje världen upplever ofta svenska arbetare som lyxkonsumenter och svenska arbetsplatser som paradisiska. Ofta har de illusioner om att de snabbt ska kunna jobba ihop till en smärre förmögenhet här i Sverige. I bästa fall upptäcker de att skillnaderna är gradskillnader, inte artskillnader: att svenska arbetare precis som chilenska och filippinska inte har något annat val än att sälja sin arbetskraft och att de överskott de producerar beslagtas av en liten elit kapitalägare.

Likheten utgångspunkt

För den som vill stärka den internationella solidariteten och bygga en antiimperialistisk rörelse, är det likheten som måste vara utgångspunkten. Trots de ohyggliga skillnaderna i levnadsvillkor delar majoriteten av världsbefolkningen ett gemensamt intresse av att bekämpa kapitalismen och av att stoppa imperialismens härjningar.

Våra villkor är lika u-landsbefolkningarnas, på så sätt att vi drabbas av samma miljöförstöring. När regnskogar huggs ner i Amazonas förstörs deras omedelbara utkomstkälla och vår gemensamma överlevnadschans.

Vi drabbas av samma marknadsliberalism. Ju mer Kjell-Olof Feldt och andra talar om att marknaden segrat överallt, desto tydligare kan det bli att marknadens krav leder till samma samhällsfördärv här som där.

Vi drabbas av samma storbolag med deras möjligheter att sekundsnabbt flytta resurser från kontinent till kontinent och att dela upp produktionen i allt finare moment mellan olika länder.

Inte minst är det dags att fackföreningar i väst börjar inse att de måste samordna sig, inte med sina bolagschefer, utan med sina fattigare kollegor i u-länderna. Svenska fackledningar har en lång och smutsig historia, när det gäller att försvara kapitalägarnas härjningar i tredje världen.

Med det upplysta egenintresset menar jag insikten om att den ökade misären slår tillbaka här hemma. Det finns i längden inga idylliska öar i en värld av katastrofer. Den amerikanska debattören Susan George har i sin bok ”The Debt Boomerang” (Skuldbumerangen) skildrat på vilket sätt skuldkrisen slår tillbaka i de rika länderna. U-länderna förstör världens miljöresurser allt snabbare i sin hetsjakt för att betala av på skulden. När råvarupriser sjunker och kraven på exportinkomster ökar, blir det mer och mer lockande att exportera knark till köpstarka konsumenter i USA och Västeuropa. När u-ländernas ekonomi sjunker ned i depression, minskar deras efterfrågan av västvärldens industrivaror och jobb försvinner här hemma. När människor inte längre kan livnära sig i sina hemländer, flyr de hals över huvud under allt mer kaotiska former över gränserna till de rika länderna. När länder skakas av kris ökar inhemska motsättningar och risken för krig i världen växer.

Särskilt viktigt i den nya världsordningen är att antiimperialister vare sig i nord eller i syd låter sig luras av imperialismens goda ansikte. När FN ställer upp bakom USA:s maktpolitiska intressen, när EU-länderna säljer ut bosnierna i forna Jugoslavien i sin interna uppgörelse, när USA drar ut i krig för demokrati i Persiska viken – då måste det finnas krafter som inte genast hukar, som inte genast får dåligt samvete för tillvitade eller verkliga dåtidssynder utan som avslöjar imperialism vilka ord den än höljer sig i.

Pånyttfödd internationalism

Den framväxande nationalismen kan bara bekämpas med en internationalistisk pånyttfödelse. En gång i tiden var arbetarrörelsen internationell till sitt väsen. Internationalismen var dess livsluft. Det var ingen slump att Kommunistiska Manifestet förklarade att proletärerna inte har något fosterland – det var en nödvändig insikt för att kunna börja bygga arbetarrörelsen i land efter land.

I takt med att arbetarrörelsen blev mer byråkratiserad, mer toppstyrd, mer inlemmad i det borgerliga samhällsmaskineriet – i samma takt blev den mer svag för nationalismen. Det visade sig med förödande tydlighet vid första världskrigets utbrott, då Första Internationalens ledare slöt upp bakom sina respektive regeringars krigsansträngningar.

För att kunna återuppliva internationalismen fordras ett erkännande av nationella rättigheter. Endast så kan misstro och skräck övervinnas. Om socialism och antiimperialism förknippas med nationellt förtryck – ja, då har högern vunnit.

Det fordras också ett långvarigt gemensamt arbete för att återuppbygga en internationell arbetar-, folk-, miljö-, antiimperialistisk rörelse. Gemensamma kampanjer mot miljöförstöring och skuldkris är nödvändiga inslag.

I september 1994 höll hundra solidaritetsorganisationer ett motmöte mot IVF:s årliga möte i Madrid. Det är i år 50 år sedan överenskommelsen i Bretton Woods, där IVF, Världsbanken och GATT grundades, och ett motto för motmötet var ”50 år är nog!”.

Där deltog bland annat representanter för motståndsrörelsen i Indien mot IVF och det nya GATT-avtalet, och samtidigt med mötet lamslogs banker, gruvor, metallindustrier, försäkringsbolag och postkontor i Indien av omfattande strejker mot de strukturella anpassningsprogram regeringen skrivit på. Mötet slutade med ett krav på att tredje världens skuld ska avskrivas och att Bretton Woods-institutionerna ska upplösas.

Just nu ser vi ett annat exempel på en nödvändig gemensam kampanj i Europa i form av Internationella Arbetarhjälpen till Bosnien. För första gången på länge solidariserar sig arbetare i handling med andra arbetare i ett annat land, i en kampanj som byggs underifrån och inte bara handlar om fraser från fackföreningspamparna däruppe.

Det fordras även en politisk samordning av de vänsterkrafter som står emot den nya världsordningen med dess skörd av krig och misär. Inför sådana utmaningar som kriget i Persiska viken eller kriget i forna Jugoslavien måste socialister förenas över gränser, i trots mot den hatpropaganda som utvecklas i extrema kristider. Mitt eget parti, Socialistiska Partiet, tillhör Fjärde Internationalen, som är ett sådant försök till politisk samordning.

Tyvärr är det en liten minoritets samordning – ändå har just den samordningen visat sig oundgänglig, till exempel när fredsvänner i Västeuropa riskerade att hamna på andra sidan barrikaden mot rebeller i arabvärlden under kriget i Persiska viken. Hur skulle revolutionära krafter kunna kämpa mot USA-alliansens krig utan att vare sig stödja Saddams diktatur eller illusioner om FN:s fredliga roll?

Den frågan ställdes samtidigt, men på väldigt olika sätt för vänstergrupper i Västeuropa och USA å ena sidan och i Mellanöstern å den andra. Personligen är jag övertygad om att Fjärde Internationalens diskussioner hjälpte oss i Sverige att förhålla oss till den traditionella fredsideologin i vårt samhälle utan att för den skull glömma bort att det var ett imperialistiskt krig. Och det hjälpte kamrater i arabländerna att bygga rörelser utifrån den spontana, folkliga vreden mot imperialistisk intervention utan att för den skull ge ett lillfinger åt Saddams anspråk att vara antiimperialist.

Under de senaste åren har vi också sett ökade ansatser till en bredare politisk samordning, i form av möten mellan vänstergrupper i Latinamerika och Europa.

De fattigas International

Jag läste nyligen i en artikel av den mexikanske socialisten Sergio Rodríguez Lascaño att till och med den poststrukturalistiske filosofen Derrida talat om behovet av en ny International för världens fattiga och lidande. Så här beskriver Rodríguez behovet:

”Ekonomins globalisering har inte bara lyckats avreglera arbetskraften, störta majoriteten av världens befolkning djupare ned i misären och öka cynismen hos tidigare marxister eller revolutionärer. Den har också fördjupat banden mellan stamstriderna i Rwanda, zapatistindianernas kamp i Mexiko, möjligheten att hålla hoppet vid liv i El Salvador och det som händer på exempelvis Fiatfabriken i Turin.”

Slutligen är jag övertygad om att nationalismen bara kan bekämpas genom en ideologisk kamp för socialism. Om vi ser nationalismen som alternativlöshetens politiska uttryck, då gäller det att skapa alternativ! Då gäller det att ge en strimma av trovärdighet åt andra politiska lösningar än nationalism, högerextremism eller fundamentalism i alla religioner. Det gäller att kombinera en skoningslös kritik av marknaden med visionen om att samhället skulle kunna organiseras helt annorlunda, utifrån mänskliga behov istället för penningens diktat. Om vi inte tar den bataljen mot marknadens predikanter, öppnar sig avgrunden.

Maria Sundvall, 1994

Detta är en bearbetad och aktualiserad version av ett föredrag
som hölls på ett antiimperialistiskt seminarium i februari -94. Publicerad på destroyimf.org (sajt som inte längre finns).

Böcker, uppsatser och tidskrifter jag använt:

Anders Ehnmark, Resan till Kilimanjaro – en essä om Afrika efter befrielsen (Stockholm, 1993).
Michel Chossudovsky, Global Poverty and the New World Economic Order (uppsats från juli 1993).
Susan George, The Debt Boomerang – How Third World Debt Harms Us All (London, 1992).
Noam Chomsky, The Prosperous Few and the Restless Many (Berkeley, 1993).
Tidskrifterna International Viewpoint och Inprecor para América Latina.