Författararkiv: Maria Sundvall

Inledning till ”Che Guevara” av Michael Löwy

Inledning av Maria Sundvall till den svenska utgåvan av Che Guevara av Michael Löwy.

Samma dag som jag satte mig vid datorn för att börja översätta den här lilla boken, såg jag tre ynglingar på sta’n med T-shirts med Che Guevara på.

Är det betydelselöst? ”En myt utan mening” som Janette Habel befarar i sitt förord. Kanske, kanske inte. Det väcker i vart fall en önskan, att den här boken ska ha något av substans att ge åt dem som bär Ches bild på magen, men som inte ens var födda när Löwy skrev den 1969.

I strömmen av artiklar och böcker inför trettioårsdagen av Ches död, är det här ett av de få verken som analyserar Ches tänkande, inte bara hans spektakulära liv. Det är en lättillgänglig och systematisk genomgång, och oundgänglig för att kunna besvara frågan, om vad Che Guevara har att ge oss idag.

Michael Löwy föddes 1938 i Brasilien, sedan hans föräldrar flytt från det tysk-ockuperade Österrike. Sedan 1961 har han levt i Paris, där han idag är universitetslärare. Han har gett ut en lång rad böcker om Marx, Rosa Luxemburg, Georg Lukacs, marxismen i Latinamerika, befrielseteologin med mera. Han har också hållit täta kontakter med radikala rörelser i Latinamerika, från arbetarpartiet PT i Brasilien till sandinistregeringen i Nicaragua.

På svenska finns böckerna Förtvivlan, förhoppning, försoning (Arkiv, Lund 1986) och Förlossning och utopi (Daidalos, Göteborg 1990). Flera artiklar av honom har publicerats i tidskriften Fjärde Internationalen (numera Röda Rummet), bland annat ”Marxism, modernism och det nya århundradet” (Fjärde Intemationalen 1/1994).

Janette Habel, som skrivit förordet, har deltagit i solidaritetsrörelsen med Kuba sedan sextiotalets början. Hon gav 1989 ut en bok om krisen i Kuba.

Det politiska språket har förändrats mycket sedan 1969. Marxistiska termer som man då kunde använda i dagstidningsartiklar är idag bortglömda. Händelser som då var dagsaktuella är sannolikt okända av dagens Che-tröjebärare. Vi har därför i den svenska utgåvan lagt in ett kapitel med Ord- och namnförklaringar. Vi hänvisar också till kapitlet Några årtal, som vi utvidgat för att ge en något fylligare bakgrund till den tid då Che levde och verkade.

Maria Sundvall september 1997

Förord till Gilbert Achcars bok ”Barbariernas kamp”

Del 1 av 4 i serien Barbariernas kamp

Den 15 februari 2003 demonstrerade uppskattningsvis tolv miljoner människor jorden runt mot USA:s planer på krig mot Irak. Gilbert Achcar, författaren till denna bok, har kallat det ”dagen för de största världsomspännande folkliga mobiliseringarna i historien”. New York Times döpte den allmänna världsopinionen till en ny stormakt.

När den här boken kommer ut, sensommaren 2003, vet vi att den nya stormakten inte kunde förhindra kriget, även om den fortsätter att påverka de styrande denna sommar när det blivit uppenbart både att kriget egentligen inte är över, och att regeringarna ljugit för att tvinga med sina länder i kriget.

Oavsett detta, innebar och innebär den nya massrörelsen mot krig att miljoner människor – utan att vara tillfrågade – tagit sig rätten att säga sin mening om världspolitiken. De har tagit sig rätten att ifrågasätta inte bara de styrandes handlingar, utan också deras motiv, ja själva deras världsbild.

Gilbert Achcars bok kom ut 2002. Den är alltså ingen direkt kommentar till kriget mot Irak, men den tecknar en bakgrund och söker svar på de stora frågor som den nya massrörelsen ställts inför och kommer att fortsätta att ställa sig.

I den ström av böcker om Mellanöstern, islam och USA som nu ges ut fyller denna bok en funktion, just för sin radikala analys av bägge sidorna – bägge barbarierna. USA:s politik och dess bakomliggande motiv beskrivs i polemik mot de officiella förklaringarna. Politiken i arabvärlden och den islamiska fundamentalismen förklaras mot bakgrund av den sociala upplösningen i Mellanöstern.

Boken växer också till en beskrivning av hela världsläget under perioden efter kalla kriget. Achcar beskriver med ett brett grepp förändringar i militära och politiska styrkeförhållanden, i människors medvetande, i samhälleliga normer. Han beskriver också hur detta påverkat de etablerades teorier om världen.

I det sammanhanget är det särskilt två teoribildare som Achcar har ett gott öga till – två forskare och författare från USA som under det gångna årtiondet framträtt i den internationella debatten som oerhört betydelsefulla uttolkare av världsläget. De har aldrig blivit lika kända i den allmänna debatten i Sverige, och fordrar kanske redan här en kort presentation.

Den förste är Francis Fukuyama, som i början på 90-talet blev känd för sin tes att det västerländska samhället är slutmålet i människans historiska utveckling. Kommunismens fall hade visat att marknadsekonomin och den liberala demokratin var överlägsna alla andra system.

Det andra namnet är Samuel Huntington, vars bok om ”civilisationernas kamp och omskapandet av världsordningen” från 1996 inspirerat Achcar till polemik redan i själva boktiteln. Huntington drev där tesen att kampen mellan stormakter och ideologiska system i vår tid ersatts av en kamp mellan civilisationer, kulturer, till exempel den islamiska civilisationen och den – överlägsna – västerländska.

Achcar polemiserar mot dessa debattörer och visar hur deras teorier i sjäÕlva verket har till funktion att rättfärdiga världsordningen.

Gilbert Achcar är född i Libanon men bor sedan länge i Paris, där han undervisar i statsvetenskap och internationella relationer vid universitetet i Paris-VIII. Han skriver ofta i Le Monde diplomatique och har gett ut flera böcker om samtidspolitik. Han har redigerat boken The Legacy of Ernest Mandel (Verso, London 1999). På engelska utkommer under hösten 2003 Fastern Cauldron på Monthly Review Press.

Boken är översatt i huvudsak från den engelska utgåvan, The Clash of Barbarisms. Sept 11 and the Making of the New World Disorder (Monthly Review Press, New York zooz). Citat återges dock från ursprungskällan, ifall det rör sig om böcker/tidskrifter på franska eller engelska. Undantaget är då den ena källan (oftast den engelska) är lättare att få tillgång till för läsaren i Sverige.

I den svenska utgåvan har vi lagt till en artikel från april 2003, ”Brev till en lätt deprimerad krigsmotståndare”. Där beskrivs utgången av kriget i Irak på ett sätt som återknyter till analysen tidigare i boken. Där knyts också slutligen kampen mot kriget samman med kampen mot den nylibe-rala globaliseringen.

Vi har också lagt till ord- och narnnförklaringar i slutet av boken.

Maria Sundvall juli 2003

Läs hela boken, Barbariernas kamp av Gilbert Achcar.

Psykvård i kris

”De borde inte få gå lösa”, säger en kvinna från Arvika i TV. Tidningsrubrikerna fyller i: ”Sju av tio våldsmän nekas rätt psykvård.” ”De blev offer för psykvårdens svek.” Enligt en känd docent i psykiatri är allt psykiatrireformens fel. På överfulla psykavdelningar blandas skräckslagna ungdomar som nyinsjuknat i en psykos med missbrukare och med dem som dömts till sluten psykiatrisk vård för grova brott. De som i desperation ringer till psykiatriska mottagningar får tid flera veckor senare, till en hyrläkare som stannar en vecka. På gatorna fryser hemlösa som uppenbarligen lever i sin egen värld av vanföreställningar.

Psykiatrin befinner sig i kris – bilden är entydig.

Men varför? Och vad ska man göra åt det?

På den punkten finns det ingen anledning att lita på den bild massmedia ger.

I en intervju i Dagens Nyheter häromveckan sade Jan Guillou att han sedan ungdomen varit övertygad om att makten och överheten ljuger tills motsatsen är bevisad.

Ljugandet är vardagligt, odramatiskt och svårgenomskådligt. Och makten ljuger för att vinna politiska poäng. Den har ingen heder.

Det är en skarpt formulerad insikt, och jag önskar att Guillou hade hållit fast vid den i sina inlägg om psykiatrins kris. Istället får vi se Jan Guillou och socialminister Lars Engqvist på TV närmast omfamna varandra i enighet om att ”det gått för långt”. Guillou hävdar att vänstern och högern tillsammans rivit ned psykvården, vänstern genom sin kritik mot tvånget och högern för att spara pengar.

Vänsterkrafterna ska vara stolta

Det stämmer när det gäller just mentalsjukhusens stängning. Det var en reform som drevs fram under 80-talet av en vänsterkritik och som urholkades av en högerpolitisk åtstramning. Fast då måste man räkna in socialdemokratin, som styrde i stat och landsting, i högern (en insikt som förstås skulle ha försvårat Guillous och Engqvists andliga omfamning).

Vänsterkrafterna ska vara stolta över sitt bidrag. Att stänga mentalsjukhusen handlade inte i första hand om att minska tvångsvården – samma lagar för tvångsvård gällde. Att stänga mentalsjukhusen handlade inte heller om att helt gå över till öppenvård – patienterna togs istället in på vårdavdelningar på hemsjukhuset.

Att stänga mentalsjukhusen innebar att bryta med ett system där den enda psykiatriska vård och det enda samhällsstöd som erbjöds de svårast psykiskt sjuka – och givetvis framförallt de som kom från de lägsta samhällsklasserna – var långtidsförvaring, ofta långt från hemorten, utan kontakter med anhöriga och vänner, ofta på förskräckande klena intagningsgrunder, i torftiga och skrämmande miljöer där personerna blev sjukare och tappade sina förmågor. Sverige var ett av de länder i västvärlden som förvarade störst del av sin befolkning på mentalsjukhus.

De klent utbyggda psykiatriska sjukhusklinikerna på hemorten var förbehållna lättare sjukdomar och människor med större förmåga att ta sig fram i samhället.

Guillous tes räcker inte heller för att förklara psykiatrins kris idag. Han har i själva verket anammat en historieskrivning, som blivit så vanlig att den blivit en del av det ”vardagliga ljugandet”.

Inget istället

Problemet var inte att mentalsjukhusen stängdes. Problemet var att ingenting annat kom istället. Visst, så kallade sektorsmottagningar med psykiatriska öppenvårdsteam öppnades från början av 80-talet i kommuner och kommundelar. Men vardagen – alla timmarna mellan kuratorssamtalet en gång i veckan – vem brydde sig om den? Och hur skulle de mest svårt störda och plågade människorna kunna tillgodogöra sig – eller ens komma ihåg tiden för – samtalskontakten?

Första gången jag själv såg effekterna av den begynnande nedmonteringen av mentalsjukhusen var i Norrbotten 1980. Där var patienten som vi kan kalla Anders, hemmasonen från Tornedalen som vårdats på Furunäsets mentalsjukhus i många år, men blivit utskriven till hembyn sedan en kronikeravdelning lagts ned. Anders kom infarande till sjukhuset med en eller ett par veckors mellanrum. Han klarade sig inget vidare bra hemma. En vanlig anledning till inläggning var att han glömt spisplattan på.

Ingen av oss som mötte Anders där, tyckte att han skulle ha ett bättre liv på Furunäset. Däremot var det en skandal att inte hemkommunen kunde ge honom det rätt beskedliga stöd han behövde i hemmet. Och att inte sjukhuset hade tagit kontakt med hemkommunerna innan man lade ned en avdelning!

Larmen började komma. En rapport i början av 90-talet visade att dödligheten bland dem som vårdats på Sundby sjukhus i Strängnäs, vilket hade lagts ned kring 1987-88, var kraftigt förhöjd.

I början av 90-talet genomfördes den så kallade psykiatriutredningen. Den slog bland annat fast att psykiskt långtidssjuka är den grupp i samhället som har sämst sociala villkor.

Utredningen ledde till en lag, den så kallade psykiatrireformen, som genomfördes 1995. Syftet var att förbättra de psykiskt långtidssjukas villkor.

Men stopp och belägg! Det är väl psykiatrireformen som orsakat det nuvarande eländet? Det hävdar i vart fall ett antal experter i debattinlägg i media. Psykiatrireformen innebar en (orealistisk) satsning på frivillighet, påstod moderata politiker i en artikel häromveckan. Trots att reformen överhuvudtaget inte berörde tvångsvårdslagarna. Psykiatrireformen stängde mentalsjukhusen, är ett vanligt påstående – trots att det skedde 5-10 år tidigare!

Psykiatrireformen har inte skapat eländet för de psykiskt sjuka. Den är – det förvisso senkomna, alldeles säkert otillräckliga – försöket att råda bot på eländet.

Ändå är mytbildningen så stark att ansedda psykiatriföreträdare underbygger sin hätska kritik mot psykiatrireformen med siffror om hur eländigt läget var innan den trädde i kraft!

Otillräcklig

Psykiatrireformen var redan från början otillräcklig. Den gav kommunerna ansvar för psykiskt långtidssjukas boende men ingen absolut skyldighet att ge dem en meningsfull sysselsättning eller arbete. Den finansierades genom att medel överfördes från psykiatrin till kommunerna, men medlen öronmärktes inte! Resultat: pengarna till de psykiskt sjuka gick till kommunernas allmänna underskott.

Men värst av allt “ reformen genomfördes i en tid av nedskärningar inom vården. Tydligast är detta i Stockholms län. År 1996, året efter psykiatrireformens genomförande, genomförde den socialdemokratiska landstingsmajoriteten en ”utvecklingsplan” som skar ned mer än 3 miljarder på vården. Några hundra miljoner kronor försvann från psykiatrin! Inte undra på att alla de som såg vårdavdelningar och öppenvårdsverksamheter stängas trodde att det var psykiatrireformens fel.

Nedskärningarna har fortsatt, år efter år. I år kommer vi att få se en ännu kraftigare nedrustning av den psykiatriska vården såväl inom landsting som i kommunerna i Stockholms län. Det är redan beslutat att ett antal sängplatser och två mobila team i norra Storstockholm ska försvinna. Fler nedskärningsbesked lär komma.

Att det finns ett politiskt intresse av att skylla på psykiatrireformen är inte märkligt. Vem vill ta ansvaret för nedskärningar?

Det är inte heller sant att psykiatrireformen huvudsakligen misslyckats. Forskning från Umeå har visat att den på det hela taget lett till förbättringar för psykiskt handikappade, som fått ett ökat stöd. Min egen erfarenhet från en rehabiliteringsverksamhet i Södertälje som bildades just på psykiatrireformens grund är att, när kommun och psykiatri samverkar tätt, öppnas stora möjligheter.

Ett exempel är Birger, som jag först lärde känna på en akutavdelning för psykotiska patienter i början av 90-talet, före psykiatrireformen. Birger hade insjuknat i schizofreni i tjugoårsåldern och nu bott på denna akut(!)-avdelning i tre-fyra år. Alla försök att hitta någon lindrig sysselsättning ens några timmar i veckan ute i samhället ledde till kraftig försämring av hans psykos – och till att han gjorde saker som var farliga för honom själv och andra. Som ett resultat av psykiatrireformen flyttade Birger ut i ett av de nya samlade boendena med egen lägenhet och tillgång till personal i en träfflokal på dag- och kvällstid. Han fick stöd att ta sin medicin och träffade sina kontaktpersoner och sin läkare på ett rehabiliteringscentrum. Han fick sysselsättning i ett arbetskooperativ på dagtid och lotsades ut i fritidsintressen av en kontaktperson. Under de följande sju åren tillbringade Birger inte ett enda dygn på sjukhus.

Birgers livskvalitetsökning går väl knappast att mäta i procent. Och vad mera är – det finns ingen motsättning mot allmänhetens krav på trygghet. Birger var inte längre farlig när han fick stöd.

Vad exemplet visar är att där det finns en politisk vilja, har psykiatrireformen blivit till något gott. Det går att ställa samma krav på bra psykiatrisk vård och kommunalt stöd överallt.

Myt att psykiatrireformen förstört missbruksvården

En annan myt om psykiatrireformen är att den har förstört missbruksvården. Snarare kan man säga att det tragiska för missbrukare – och deras anhöriga och offer – är att det inte finns någon motsvarande lag, som ger myndigheterna skyldighet att hjälpa. Följaktligen har kommunerna sparat på missbruksvården. Man skulle satsa på öppenvård, men den har byggts ut mycket blygsamt.

Även inom missbruksvården finns det en möjlighet till tvångsvård, Lagen om vård av missbrukare, LVM. För ett antal år sedan skrevs lagen om. Tidigare anmälde läkare och andra behov av LVM-vård direkt till länsstyrelsen. Nu går anmälan till kommunen, där en utredning görs “ men eftersom det är samma kommun som ska betala den dyra behandlingen, bifalls anmälan mycket sällan!

Givetvis är det inte bara en myt, att det ökade antalet hemlösa har att göra med minskningen av antalet sjukhusplatser. Men man kan förstås lika gärna säga att människor med psykiska problem blir vräkta, därför att det inte finns någon öppenvård som stöttar dem!Och det finns andra samhälleliga orsaker. Tidigare var det en självklarhet att kommunala bostadsbolag skulle ha ett samhällsansvar att ge bostad även åt svaga grupper. I takt med att sådana bolag ”knoppats av” och fått direktiv omatt bete sig som privata företag har de i en del fall blivit effektivare än de privata bolagen, när det gäller att resa trösklar mot människor med något slags problem.

Och har psykiatrin överhuvudtaget avinstitutionaliserats? Antalet vårdplatser sägs ha minskat från 36 000 till 6 000. Men Alain Topor, för många av Internationalens läsare säkert känd som f d ETC-journalist, numera framträdande radikal röst inom psykiatrin, har visat att i stort sett lika många människor idag finns i någon annan form av institution – från kommunala boenden till sjukhem i landsorten. Topor vill kritiskt ifrågasätta om vi är på väg att skapa nya institutioner, med samma brister som de gamla. Men för dem som i första hand oroar sig för bristen på institutioner, bör hans siffror vara en tankeväckare.

Politiska poäng

Varför väljer då människor att angripa psykiatrireformen? Ja, många gör det väl i god tro, i förtvivlan över dagens tillstånd. Men det sker också “ med Guillous formulering “ för att vinna politiska poäng.

Det fanns ett stort motstånd mot psykiatrireformen från psykiatrins sida, framförallt från storsjukhusen i storstäderna. Tacka för det, reformen innebar att pengar skulle överföras till kommunen. Att ansvaret för personer som Birger och deras boende samtidigt också skulle överföras, det tänkte inte psykiatrins representanter på. Inte heller på att Birger och andra skulle kunna få ett mycket bättre liv.

Men det är också en strid om idéer, om vad psykisk sjukdom är – och ytterst handlar förstås även sådana strider om makt och pengar. Psykiatrin har traditionellt haft makten att veta allt om de psykiska sjukdomarna. Eller snarare, psykiatrerna har haft den makten.

För samma motstånd som idag finns mot kommunens engagemang, fanns och fortsätter att finnas inom psykiatrin, alltsedan man började bygga upp öppenvårdsteam på sjuttiotalet. Det finns en ständigt pågående kamp om huruvida enbart läkare, eller även andra yrkesgrupper, ska ha någon makt över vården.

När överföringen av arbetsuppgifter – och resurser – till kommunen aktualiserats, finns det psykiatrer som hävdar att den medicinska sakkunskapen är expert på allt. Det framförs absurda påståenden om att psykiatrin är expert även på jobb och boende och hemmets skötsel för psykiskt sjuka människor.

Byråkratiska system

Det hela ställs på sin spets i frågan om huvudmannaskapet. Psykiatrireformen innebär ett delat huvudmannaskap, där landstingspsykiatrin har det rent medicinska ansvaret, medan kommunen har ansvar för bland annat boende och sysselsättning. Och visst är det krångligt att samarbeta mellan olika byråkratiska system. Det kan vara frestande att finna en lösning där den ena eller andra huvudmannen får hela ansvaret. Det har också funnits exempel på psykiatriska sektorer som på egen hand, utan kommunens medverkan, före reformen, börjat bygga upp boenden, träfflokaler och arbetskooperativ.

Min personliga åsikt är ändå att det finns en vits med det dubbla huvudmannaskapet. Om psykiatrin skulle få hela ansvaret, då skulle det bli torftiga boendeformer och institutionsartade sysselsättningsverksamheter – som på mentalsjukhusens tid. Att kommunen är med öppnar en verklig väg tillbaka till samhället – från specialanpassade, icke-stressande sysselsättningsverksamheter med få deltagare och stödjande handledare, över olika mellanformer, till den service som finns för andra samhällsmedborgare.

Att det finns en väg tillbaka – ett hopp – är avgörande. Det är inte en trivseldetalj. Det är viktigt för att garantera trygghet i samhället och minska rädslan för våld. Som exemplet Birger visar är våldsamhet inte en inneboende egenskap hos vissa människor som alltid kommer till uttryck “ den påverkas av hur hela det sociala livet ser ut.

Människors trygghet kan öka om samhället erbjuder psykiskt långtidssjuka människor ett stöd som de också vill ha och kan ta emot.

Men är det inte orealistiskt att försöka stoppa psykiskt sjukas våld genom öppenvård och stöd ute i samhället? Jo, om det är bara det man gör. Men om den stora majoriteten av patienter med psykiska handikapp får ett tillräckligt stöd i vardagen, kan mer sjukhusresurser satsas på den noggranna bedömningen och hårda kontrollen av en liten grupp, som behöver tvångsvårdas och övervakas under mycket lång tid, kanske för alltid.

Nekats vård

Beror våldsdåden i samhället på psykiatrins förfall? Till viss del. När nu kvällstidningarna rapporterar om förövare som sökt och nekats vård – ja, då är det en logisk konsekvens av nedskärningarna.

I Stockholms län fanns det för mindre än tio år sedan en handfull psykiatriska akutmottagningar. Idag finns det två, men från början av december finns bara S:t Görans psykakut kvar. Det finns all anledning att frukta att det kommer att bli ett inferno för löpande-band-omhändertagande av människor i svår psykisk nöd.

Att psykiskt störda våldsförövare inte får psykiatrisk vård, beror också på lagarna. Frågan om vem som är psykiskt sjuk är ytterst politiskt bestämd. Enligt den rättspsykiatriska tvångslagen är inte människor som ”bara” har grava personlighetsstörningar, till exempel psykopati eller antisocial personlighetsstörning, så allvarligt psykiskt störda att de kan dömas till rättspsykiatrisk vård.

Politikerna som stiftat lagarna har velat ha det så: meningen är att dessa människor ska hamna i fängelse istället och få kriminal-”vård”. Psykiatrin har inte protesterat särskilt högt. Vården har ofta rätt lite att erbjuda för människor med sådana störningar.

Möjligen visar den senaste tidens våldsdåd av psykiskt störda personer, att ”vården” i fängelse är ännu sämre.

I framtiden kommer det att bli värre. Det väntas att lagarna kommer att ändras, så att nästan alla döms till fängelse.

Men oavsett detta – psykiatrin kan aldrig stoppa våldet i samhället! Låt mig föreslå några andra orsaker till den våldskultur som breder ut sig: Ökad införsel av narkotika och alkohol i landet och ökat missbruk (och det bör påpekas att vi som kampanjade för nej till EU varnade för just den effekten). Ett hårdare samhälle med ökat utanförskap för stora grupper av befolkningen, som drabbas av att välfärden krymper. Ett samhälle, där unga grabbar står steroidstinna i korvkioskköerna och inte ser någon annan chans att få ”respekt” än att slå någon på käften.

Som av en ödets ironi har denna vecka filmen ”Ondskan”, baserad på Guillous självbiografiska roman, haft premiär. Boken skildrar en (av förklarliga skäl) mycket våldsbenägen ung man, och kulmen i boken är när huvudpersonen slår sin våldsamme styvfar sönder och samman.

Samtidigt vet pressen att berätta att den misstänkte ministermördaren första gången ställdes inför rätta, sedan han i ett raserianfall angripit sin våldsamme far med kniv.

I det första fallet tror jag alla skulle hålla med om att våldets orsaker var sociala. Och ingen (utom möjligen någon antagonist i den offentliga debatten) skulle tycka att det hade varit en lösning att låsa in Guillou. Varför skulle inte även det andra fallet i första hand leda till en debatt om samhälleliga frågor?

En utmaning

Det finns ingen anledning att tro att ett samhälle kan riva ned sociala skyddsnät och kollektiva lösningar, till förmån för en ohöljd individualism, utan att det också påverkar varje enskild individs mentala strukturer. Förmågan att känna inlevelse, empati, med andra, är inte en gudagåva, eller ens en gåva från generna, utan något vi bygger upp tillsammans.

Att bekämpa den samhällsutvecklingen är en utmaning för alla radikala krafter.

Att lösa psykiatrins kris fordrar också kraftfulla insatser:

Psykiatrireformen måste förverkligas. När regeringen nu talar om att stimulera samverkan mellan olika myndigheter är det bra. Kommunerna måste tvingas att satsa resurser på boende och sysselsättning. Psykiatrin måste tvingas att samarbeta med kommunerna.

Men om Lars Engqvist bara säger ”samarbete” kan det få motsatt effekt. Alla i psykiatrin som ser den enorma resursbristen, riskerar att se det som ännu en förskönande floskel. Eller rent av bli mer fientliga till samarbete!

Det behövs också mycket mer pengar! Nedskärningarna måste stoppas. Inga fler slutenvårdplatser kan stängas innan fungerande öppenvårdsalternativ gjort dem överflödiga. Öppenvården måste byggas ut kraftigt.

Åratal av ansträngningar och kampanjer för att minska fördomarna om psykisk sjukdom har de senaste veckorna grusats. Det är farligt – ju mer alla psykiskt sjuka beskrivs som våldsverkare, desto längre dröjer de med att söka hjälp. Ju mer anhöriga skäms, desto mindre benägna blir de att vända sig till psykiatrin. Men ingen verklig förändring kan genomföras utan att också ta med erfarenheterna och behoven hos patienterna, de anhöriga och deras olika föreningar.

Maria Sundvall

Anders och Birger har egentligen (flera) andra namn.

Från Internationalen 03 10 02

Mellan två världar – Olof Lagercrantz spänningsfyllda livsgärning

Under sin tid som DN:s chefredaktör 1960-75 kom Olof Lagercrantz att bli en sinnebild för den rådande samhälleliga vänstervridningen och ideologiska klassresor. Den blåblodige ädlingen slet allt hårdare i de liberala ankarkättingar som ytterst kontrollerades av familjen Bonnier. Efter pensioneringen från DN har han framför allt genom sina enkla men starkt engagerande och socialt medvetna böcker om författargiganter som Dante, Proust, Conrad och Strindberg sökt att ge bredare samhällsskikt nycklar till litteraturens sköna boningar. Maria Sundvall tecknar här en bild av sitt möte med denne Olof.

I yngre tonåren läste jag Sven Lindqvists artikelserie om Latinamerika på Dagens Nyheters kultursida och blev fångad. Det var på Olof Lagercrantz tid som DN:s chefredaktör. Något år senare upptäckte jag Stig Dagermans författarskap och fördjupade mig i det – med hjälp av Olof Lagercrantz biografi. Samma sak med Agnes von Krusenstjerna några år senare.

Det är osäkert om jag till fullo insåg Olof Lagercrantz betydelse för dessa nya bekantskaper. Budskapet skymde vägvisaren.

Ändå är jag säker på att jag tidigt reflekterade över att det var en märklig vägvisare. En adelsman hade jag väl aldrig sett – förutom greven som ordnade midsommarsaftkalas för barnen i de familjer som hyrde de gamla statartorpen som sommarstugor. Det var några år innan kommunens uppköp av jorden utplånade just det feodala arvet.

Jag minns att jag var förundrad över att denne äldre, lärde man kunde förstå och fördjupa min förståelse av syndikalisten, arbetargrabben och småbondeättlingen Dagerman. Nuförtiden tänker jag att en smula distans, till skillnad från full identifikation, skärper seendet. Kanske var det också så att Lagercrantz distans i klass och politisk tillhörighet kunde spegla den distans en ung flicka kunde känna till Dagermans trots allt rätt manliga erfarenhets- och bildvärld.

Vägledare

Lagercrantz har fortsatt att diskret och tätt följande texten vägleda mig och många andra till författarskap som Strindbergs, Conrads och Prousts. Samtidigt har han, framförallt under tiden som Dagens Nyheters chefredaktör, fått en annan, mer synlig och polemisk roll i offentligheten, så framträdande att Stefan Jonsson i Dagens Nyheter i samband med Lagercrantz 90-årsdag i mars utnämnde honom till den svenska modernismens centralgestalt. Med modernism förstod Jonsson då den riktning som under en stor del av 1900-talet ville omvälva såväl konsten som samhället.

I den vänbok som Lagercrantz förlag gav ut till nittioårsdagen (Vårt behov av Olof) finns gott om vittnesmål från andra som vägletts av honom. Men det kan inte hjälpas – det blir till slut för många tacksamhetsyttringar, för många ytliga anekdoter. Min irritation ökar: varför tar ingen tag i Lagercrantz skriftställarskap med samma allvar som han själv går till verket med i sina författarbiografier?

Ett stort undantag finns. Det är Niklas Nåsander som i vänboken, men framförallt i en längre artikel i Ordfront Magasin häromåret, skildrar Lagercrantz politiska radikalisering, i riktning mot vad Nåsander beskriver som socialistiska ståndpunkter.

Lagercrantz är inte en skönande som var radikal under några år på 60-talet när det var opportunt. Nej, i bok efter bok skärps hans kritik, ja till och med hat, mot det samhällssystem som han kommer ur och som han varit med om att bära upp. Jag minns när han, redan sjuk och gammal, kritiserade kriget i Persiska viken 1991. Det var inte någon lättköpt ståndpunkt vid en tid då även stora delar av Vänsterpartiet förvirrades av att kriget formellt leddes av FN.

Att läsa socialt

Nåsanders artikel föder nya frågor och nya spår att nysta vidare längs. Vad är grunden för denna radikalisering? Lite trevande tänker jag att det har något att göra med att han är såväl en konsekvent individualist som ytterligt socialt medveten. Från de galna mödrarna i Argentina till fattigpräster från Guatemala, har jag själv mött så många exempel på att de som envetet försvarat individers rättigheter tvingats ifrågasätta hela samhällssystem. Och att de ibland gått längre än de som fostrats av stora sociala rörelser.

Det är slående att Lagercrantz texter, även författarbiografierna, alltid genomsyras av en social medvetenhet, ja av begreppet klass.

Lagercrantz lyckas göra även omvittnat svårlästa böcker som Dantes Den gudomliga komedin och Prousts På spaning efter den tid som flytt enkla och begripliga. Han gör det på två sätt. Det ena är just att han alltid väljer att läsa socialt. Han visar att Proust systematiskt observerar ett slutet borgerligt samhällssystem, vars orubbliga sociala konventioner leder till grymhet och falskhet. Han drar snabba paralleller mellan den instängda sekelskiftesvärld Proust levde i och förljugenheten i vårt samhällssystem.

Det andra är att Lagercrantz skriver utifrån en bokläsares position. Han kliver rakt in i böckerna, röjer snabbt i buskage av ord för att lyfta fram själva situationen. När han gör det beskriver han inte bara vad som händer med huvudfiguren eller författaren – utan med läsaren. Han väljer formuleringar som handlar om hur det känns i oss när vi läser, vad vi får för bilder i huvudet, hur lätta eller sorgsna vi blir till mods.

Den iakttagelsen tror jag för in på ett annat, mer spänningsladdat område av hans författarskap. Ju mer jag läser av allt det kloka och välformulerade, klara och balanserade Lagercrantz skrivit, desto mer nyfiken blir jag på glappen. De ögonblick då berättelsen om honom själv inte håller ihop, då bilden svirrar, språket blir undanglidande.

För mig finns det två sådana glapp i hans verk. Det ena är hans ständigt upprepade låga värdering av sitt eget författarskap, särskilt det skönlitterära. Det andra är det faktum att han blivit så hatad, så kontroversiell för somliga – samtidigt som andra ser honom som den perfekta förebilden.

Is och förstening

När Lagercrantz skriver att han alltid reagerat med besvikelse på varje egen bok som kommit från trycket, eller när han skriver att han saknat förutsättningar för ett stort konstnärsskap, kan det framstå som koketteri. En författare, som visserligen inte publicerat så mycket rent skönlitterärt men som regelbundet får höra att han skriver den vackraste svenskan i landet, borde inte ha så mycket att klaga över.

Ändå tycker jag att vi ska ta Lagercrantz på allvar, när han säger att han inte nått fram till något han strävat efter. Uppenbarligen tänker han själv att detta ”något” skulle finnas i skönlitteraturen. Kanske i brist på bättre skulle jag vilja kalla det kreativ frihet, eller fullhet.

Vad har i så fall hindrat hans kreativitet? I sin självbiografiska bok Min första krets analyserar han sin bakgrund. Fadern Carl, officeren som försökte bli industrikapitalist, med stränga obevekliga livsregler för sig själv och för familjen. Modern Agnes, en av många ”nervsjuka” kvinnor i sin släkt, offer för ett patriarkaliskt övreståndssamhälle där kvinnorna inte fick någon självständig plats.

På det privata planet tar Lagercrantz moderns parti (”Carl drev Agnes in i sinnessjukdomen.”). I den sociala läsart han väljer att använda även på sig själv blir det fadern som står som representant för det borgerliga samhället och dess förljugenhet.

Han analyserar några teman i sina egna dikter, skrivna decennier tidigare, om döda fåglar, om is och förstening. Han ser dem inte längre som existentiellt laddade evighetssymboler utan som tecken på den vanmakt och skuld han själv kände inför samhällsutvecklingen. Han kom att hata den framväxande nazismen – samtidigt som det blev uppenbart för honom att nazismen kom ur samma typ av samhällssystem som han själv fostrats in i, och vid den tiden ännu inte genomskådat.

Det är styvt – från fågeln i torvkanalens is till den västliga kapitalismens mordiska logik. Tydligare kan man inte illustrera hur Lagercrantz ständigt hittar de samhälleliga mönstren även i det mest privata. Han antyder dessutom att hans eget skönlitterära författarskap kunde ha frigjorts ifall han blivit medveten om detta mönster av vanmakt.

Men det kanske går lite för fort? För det finns trots allt en mängd förbindelselänkar mellan det samhälleliga och det privata. Vägen mellan klasstillhörigheten och skrivarbordet är intressant att kartlägga.

Tusen och en natt

Det finns en gripande scen i Min första krets:

”Ett tidigt minne av Agnes är detta: Jag kommer in i sängkammaren där Agnes ligger ensam i den väldiga dubbelsängen av ek med höga skulpterade gavlar. Det är mitt på dan men den blå rullgardinen är neddragen. Agnes gråter. En ändlös gråt ur källor som aldrig vill sina. Hennes näsa är röd. Hennes svarta hår omramar som ringlande ormar hennes vackra ansikte.

Jag är insänd av syskonen att trösta henne ty jag anses framstående i genren. Jag är högmodig över denna talang som skänker mig en känsla av utvaldhet. Jag sätter mig på sängkanten, klappar Agnes på kind, panna, hand, ordnar kudden, rättar till filten, säger att allt blir bra. Redan i morgon kommer hon att stiga upp och vara glad igen. Jag känner ett ögonblicks frestelse att börja gråta jag också men jag klarar det och Agnes räcker mig handen och säger att jag är snäll.”

Det tog några genomläsningar innan jag kände igen situationen. Så insåg jag att det är en variation på Tusen och en natt. I tusen och en nätter berättar Scheherazade sagor för den svartsjuke kungen och lyckas på så sätt avhålla honom från att döda henne. Sagorna måste vara just så sköna och de måste sluta när det är som mest spännande för att få honom att skjuta upp sina mordiska avsikter – ännu en natt.

Det går att se mycket av Lagercrantz särprägel som författare som en Scheherazadegärning. Letandet efter det vackra, verkningsfulla språket. Viljan att vara rättvis, med ytterligt välkontrollerade, nyanserade omdömen. Försöken att vara till lags, även i det oppositionella. Upptagenheten med exakt vilka sinnesintryck som väcks i läsaren av en text – som den som är van att berätta en historia för att trösta. Strävan att återupprätta förnuftet – som vid en galen mammas sängkant.

Vi får veta en del om Olof i citatet ovan. Han är högmodig, han är spänd inför uppgiften och han är lite ledsen. Det som inte står någonstans är att han är rädd, skitskraj helt enkelt. Jo, det antyds av en liten detalj. De svarta hårormarna – det är ju Medusa, de grekiska sagornas kvinnliga vidunder med ormhår som förstenar betraktaren med sin blick.

Det är rimligt att Olof var rädd. Och han vet om det som vuxen. På ett annat ställe i Min första krets skriver han plötsligt och för läsaren överrumplande att situationen i hemmet var livsfarlig.

På samma sätt måste man tänka sig Scheherazade skräckslagen. Hur kunde hon då berätta så förtrollande sagor?

Ja, kunde hon? Är inte Tusen och en natt till slut ändå en saga? I verkliga livet skulle Scheherezade vara förstenad av skräck, som inför Medusa, och hennes berättelser skulle dräneras på liv eftersom hon inte kunde släppa vaksamheten ens för ett ögonblick.

Eller så skulle hon bli förvirrad av skräck – som kvinnorna i Lagercrantz egen släkt. Såväl modern som två av hennes systrar drabbades av förvirring i samband med att de skulle ingå äktenskap. Modern Agnes botades från förvirringen och förälskelsen i en man som ”ej hörde till kretsen” genom att läggas i morfinsömn. En av hennes systrar sköt sig ett halvår efter giftermålet. En av Olof Lagercrantz systrar tog sitt liv i tjugoårsåldern. I moderns släkt fanns också författarinnan Agnes von Krusenstjerna, som Lagercrantz skrivit en biografi om. Om henne säger uppslagsböckerna att hon på moderns sida ärvt anlag för själslig obalans. Något liknande skrev Lagercrantz morfar, Hugo Hamilton, som var civilminister och bidrog till storstrejkens nederlag 1909, när han i sin dagbok omnämnde kvinnorna i släkten och deras ”mjältsjuka” blod.

Dörr till de döda

Olof Lagercrantz själv väljer däremot än en gång den sociala förklaringsmodellen och citerar med gillande Agnes von Krusenstjernas bild av de unga adelsflickorna, som på kinesiska kvinnors vis får sina fötter lindade så att de inte kan gå. Han talar om att kvinnorna var tillspillogivna och utan plats i samhället. Han beskriver hur modern gifte sig utan några som helst praktiska kunskaper om livet. I ett stycke som nästan kan tyckas överspänt skriver han om hur det moderna konsumtionssamhället gör överklasskvinnorna till smyckade härskarinnor, fastän de i verkligheten fortfarande är männens slavinnor. Han liknar kvinnorna i sin släkt vid hotade vilda djur och jämför dem – drastiskt nog – med de svarta i USA, som hela tiden vet att samhället innebär faror för dem och som därför ständigt är vaksamma.

Det är en talande bild, en bild av hur kvinnoförtrycket leder till ohälsa. Den är mer anslående än den biologiska förklaring som Hugo Hamilton och dagens genetiskt inriktade psykiatri kanske skulle enas om. För hur många ärftliga faktorer som än föreligger, tycks det uppenbart att det finns ett gemensamt innehåll i de kvinnliga släktingarnas galenskap, ett innehåll som handlar om protest och vanmakt inför att gå in i en samhälleligt tilldelad roll. Det finns en existentiell kris och en dramatisk förvirring som inte låter sig reduceras till termen ”depression”.

Samtidigt blir bilden inte riktigt klar. Lagercrantz skriver själv att han försökt bända upp en dörr till de dödas rum för att förstå framför allt mosterns öde, men att det är förgäves. Samma känsla får läsaren.

Det väcker spännande frågor: Beror oklarheten på att den sociala förklaringen är otillräcklig? Kan så många kvinnor verkligen förlora sitt förstånd ”bara” därför att de inte tillåts självständighet? Eller beror den invändningen på att vi inte är beredda att på det individuella planet tillerkänna yttre samhälleliga faktorer makten att påverka vårt innersta, att röra vid vår integritet och vid vår förmåga att hålla ihop våra sinnen?

Under läsningen kommer jag att tänka på hur kriser kan yttra sig bland unga kvinnor i dag, antingen de ger sig in i en anorektisk strid på liv och död mot den egna kroppen, eller de går omkring med underarmarna i rutmönster efter självförvållade skärsår. Deras reaktioner är inte mindre dramatiska och ofta lika provocerande eller förbryllande som Lagercrantz mostrars. Vi letar efter sätt att förstå dem på samma sätt som Lagercrantz gjort. I vår tid hittar vi ofta svaret på den individuella nivån, framförallt i form av trauman i form av sexuella övergrepp.

Fanns det sådana trauman av mer individuell, för den enskildas psyke överväldigande, natur även för Lagercrantz kvinnliga släktingar? Det är absolut ingenting som Lagercrantz själv spekulerar över och ingen skugga faller över morfadern, landshövdingen som också var en älskvärd författare av nonsensverser. Lagercrantz förvånas endast över att denne i dagboken skriver om sitt livs ljusa erfarenheter utan att ens nämna dotterns självmord. Men hyckleri och förnekande är trots allt inte samma sak som övergrepp.

Jag har ingen aning om svaret på frågan i de här individuella fallen. Det slår mig bara som intressant att den tiden säkert var blind för det individuella traumat (som debatten kring Freuds förnekande av att barn utsatts för sexuella övergrepp visat), medan vår tid är blind för det sociala traumat. Lagercrantz leds både av sin starka insikt om klassamhällets tyngd – men kanske också av sin ambivalenta hållning till sin bakgrund – till att bara se den samhälleliga nivån. Nackdelen är att alla blir offer och ingen förövare. Det är synd om Agnes men egentligen också om Carl. Ingen av dem kan handla annorlunda inom ramen för sina ”nedärvda” samhälleliga roller. Ingen har egentligen möjlighet att bli arg på någon. Som han själv skriver, ”medkänslan var en dödlig sjukdom i hemmet”. En dödlig och förlamande sjukdom.

Hat och vrede

Detta leder till den andra av mina två frågeställningar. Hur kommer det sig att någon som i så hög grad bemödar sig om den nyanserade formuleringskonsten, som behåller en så stark behärskning i allt han skriver, kan bli så hatad och skälld för att vara grym och sårande?

Olof Lagercrantz har själv tagit upp detta på sitt eget karaktäristiska sätt. I Ett år på sextiotalet citerar han i ett av de inledande kapitlen ett långt stycke ur författaren Lars Gyllenstens angrepp på honom. Det är sådana omdömen om ens person som det måste vara outhärdligt att höra eller läsa. Han beskrivs som ena stunden kattaktigt kelsjuk och inställsam mot ”vänner” och i nästa stund beräknande grym när han klöser dem. Han kallas för otillräknelig, men inte mer otillräknelig än att han kunnat göra karriär på chefredaktörsposten.

Det måste vara outhärdligt, men Lagercrantz citerar det utan att gå i direkt svaromål. Den enda – talande – kommentaren är att tidningens ansvarige utgivare lät stryka vissa stycken, eftersom de kunde leda till åtal.

I nästa kapitel beskriver han maskeraderna på 1700-talet på Drottningholm. Han glider in på att tala om vårt behov att dölja oss bakom älskvärda masker, och citerar den amerikanske diktaren Longfellow: ”Kunde vi läsa våra ovänners hemliga historia skulle vi i vars och ens liv finna sorg och lidande nog för att avväpna vårt hat.” Ett lätt överlägset sätt att avväpna Gyllensten? Eller en bön om tillgift för sig själv? Eller ska vi förstå det som ett utslag av den gamla vanliga förlamande medkänslan som hindrar honom från att gå till motattack?

Fortfarande dock inte ett öppet ord om Gyllensten. Inget sådant kommer heller i resten av boken, även om han i sinom tid kommer att gå igenom flera av dennes faktiska anklagelser utan att nämna hans namn och utan att förlora den lugna, distanserade tonen. Han beklagar i ett stycke att han så lätt entusiasmeras inför dikt, men också lätt grips av avsky och äckel, och att han därigenom kommit att såra författare.

Hur ska man förstå att Lagercrantz utsatts för sådana anklagelser? En tolkning är att det handlar om klasshat, det hat som eliten riktar mot klassförrädaren mot de egna intressena. Lagercrantz har själv med igenkännande skrivit om hur Olof Palme drabbades av ett sådant klasshat. Säkert är det en förklaring till att så många i borgerligheten avskydde och avskyr Lagercrantz.

En annan tolkning är att det är en motsättning som även går inom honom och som leder till att han uppvisar så olika ansikten. Kanske är det så att den som tagit på sig ett livslångt ansvar att stå för förnuft och tröst och inkännande förståelse bär sin vrede som en explosiv krutdurk inom sig, och att när den någon gång springer i luften kan ingen svara för följdverkningarna. Kanske är den vreden svårast av alla att stå ut med, om den inte bara riktar sig mot ett förljuget straffande faderssamhälle utan också mot en mor som är ett offer.

Eller för att än en gång återvända till den sociala nivån – kanske Lagercrantz då och då exploderande vrede är ett uttryck för låstheten i hans situation. Han kritiserar sin värld, men förmår inte lämna den. Han börjar genomskåda den västliga kapitalismen men stannar kvar som chefredaktör för den största borgerliga morgontidningen.

Att ha fått en skärva i ögonen kan öka klarsynen – men det skaver. Lagercrantz tar allt skarpare avstånd från det gamla. Men han finner ingen ny tillhörighet. Det är en grogrund för vrede.

Maria Sundvall

Artikelförfattaren är läkare och regelbunden medarbetare i Röda rummet.

Från Röda Rummet 1/2001

Frågor om den nicaraguanska revolutionen

Den 20 juli 1979, när segerjublet hade lagt sig i Managua, när befolkningen hade återvänt till kåkstäderna och den nya regeringen satt igång med uppgiften att återuppbygga landet, var debatten i utlandet fortfarande osäker och förvirrad. Allt hade hänt så snabbt i Nicaragua den sommaren och det verkade som om många bedömare överrumplats. Vad var den nicaraguanska revolutionen för slags omvälvning? Var dess syfte bara att störta diktatorn Somoza och upprätta en borgerlig demokrati av västeuropeisk typ? Var det något slags socialdemokrati som eftersträvades i Nicaragua? Eller var det kanske till och med en socialistisk revolution som hade inletts?

Osäkerheten var stor — såväl bland borgerliga bedömare som inom vänstern. Det märkliga är att den osäkerheten finns kvar ännu tre år efter sandinisternas seger. Många förvirras av sandinisternas diplomati, när de berömmer Socialistinternationalen eller Sovjetunionen. Men även bland dem som insett att man måste gå bortom diplomatin och studera samhällsförändringarna djupare, har bedömningarna växlat mycket.

Sommaren 1980 kom fransmannen Henri Weber till Nicaragua. Han kom dit med huvudet fullt av frågor om den nicaraguanska processen:
»Hade sandinisterna upptäckt en metod att bryta den onda cirkeln av imperialistisk dominans och underutveckling utan att drunkna i byråkratisk despotism? Skulle revolutionärerna vid makten för en gångs skull kunna undvika att upphöja sig själva till en privilegierad arrogant kast och som i Polen reducera arbetarklassen till ett objekt för den ekonomiska processen?«

Och han var inte ensam om att ställa sig de frågorna:
»Det fanns mycket folk och det talades alla språk i Managua juli-augusti 1980. Och det är för att jag vet att de som inte accepterar den imperialistiska ordningen — även om de privilegieras av den — frågar sig om det är möjligt med en demokratisk övergång till socialismen i de beroende länderna som jag har bestämt mig för att skriva den här boken.«(1)

Den bok Weber skrev kom ut i Frankrike 1980; ett år senare var det dags för en aktualiserad upplaga på engelska. Och nu har den kommit ut på svenska under titeln: »Nicaragua — den sandinistiska revolutionen» (Bokförlaget Röda Rummet) med ett efterord som sammanfattar händelseutvecklingen under 1982.

Webers bok ger en faktabakgrund. Men dess största förtjänst är att den definierar och tar itu med de frågor man måste besvara för att förstå revolutionens väg. Snarare än att recensera boken ska jag försöka sammanfatta några av dessa frågor och kommentera Webers sätt att angripa dem.

Vilket ledarskap?

Weber karaktäriserar FSLN, den organisation som ledde upproret mot diktatorn, som den revolutionära organisationen för det nicaraguanska proletariatet. Närmare bestämt, säger han, tillhör FSLN den kommunistiska flygeln av den internationella arbetarrörelsen och denna flygels Castro-inspirerade del. Fronten har använt den proletära revolutionens metoder för att organisera arbetare och bönder i Nicaragua. Och nu när den tagit makten strävar den efter att bygga socialismen.

När Weber karakteriserar Sandinistfronten på det sättet, utgår han från en historisk beskrivning av frontens framväxt. FSLN har vuxit fram och kunnat bli ett ledarskap för den nicaraguanska revolutionen genom ett dubbelt brott: Först bröt man med det traditionella kommunistpartiet PSN:s »fredliga väg« och ständiga kompromissanden med diktaturen. Resultatet av det brottet var insikten om att det fordrades kompromisslös, väpnad kamp för att störta Somoza. Senare bröt man med foco-teorin, som innebär att den militära kampen ses som överordnad och som en ersättning för bredare organisering och partibygge. Resultatet av det brottet var insikten om att gerillans aktioner måste kombineras med massorganisering.

Det här dubbla brottet personifieras på ett mycket belysande sätt av en av frontens grundare och dess främste teoretiker, Carlos Fonseca Amador. Carlos Fonseca hade varit medlem i, PSN som ung men bröt med partiet -59 just på grund av inställningen till den väpnade kampen. Liksom de andra bland de första sandinisterna sökte han istället sin inspiration hos de kubanska revolutionärerna. Fonseca skrev ett grundläggande dokument »Hora Cero« (Timme noll), där han går igenom just* det traditionella kommunistpartiets bankrutt och de isolerade gerillaförsökens misslyckanden och betonar revolutionens socialistiska karaktär i Nicaragua.(2)

Det kan vara värt att påpeka att det här dubbla brottet är ett medvetet brott hos dagens sandinistledare. I dagstidningen El Nuevo Diario skriver en av de främste ledarna. Tomas Bor-ge, en minnesartikel över Carlos Fonseca, där han framhåller just brottet med »ett schema inom de latinamerikanska vänsterrörelserna som förespråkade en borgerligt-demokratisk revolution« och brottet med foco-teorin, »en form av väpnad kamp som objektivt sett undervärderade massornas roll, på samma sätt som det finns andra begrepp som fortfarande lever kvar och som i vad som skulle kunna kallas en ideologisk eller politisk foquismo underskattar arbetarklassens roll.« Däremot hävdar Tomas Borge att FSLN:s praktik aldrig var »foquistisk«, att kampen redan från början sågs som ett samspel mellan avantgardeorganisationen och massorna. Han medger dock att fronten länge hade en tendens att se sig som »en samling konspiratören och tenderade att underskatta massarbetet.(3)

Men oavsett hur brottet såg ut var det inte enkelt; det kom först efter smärtsamma nederlag med kännbara förluster i gerillaförsöken i Bocay och Coco -63 och i Pancasán -67. Och resultatet blev inte heller en enad linje. Det var under den här perioden i mitten på 70-talet — under en period av mycket hårt förtryck — som FSLN splittrades i tre tendenser. Där var den proletära tendensen, som menade att fronten i första hand måste förankra sig bland städernas arbetare. Där var det förlängda folkkrigets tendens som höll fast vid vikten av att bygga upp baser på landsbygden. Och där var slutligen den tendens som kom att bli alltmer dominerande och som antagligen också hade den mest korrekta uppfattningen om den politiska konjunkturen: terceristerna eller upprorstendensen. Den hade fått sitt namn, därför att den från -76 hävdade att det fanns reella möjligheter att genomföra ett nationellt uppror för att störta Somoza och att uppgiften var att förbereda det upproret.

Weber visar hur splittringen mellan tendenserna inte bara försvagade fronten utan tvärtom fungerade som ett slags arbetsfördelning, som gjorde det möjligt för FSLN som helhet att ha en tillräckligt flexibel politik för att kunna möta kampens alla behov och föra upproret till seger. Ett halvår innan segern hade också de tre tendenserna funnit att deras skiljaktigheter över-. vunnits genom själva kampens utveckling och återförenats.

Men alla är inte överens om att kalla FSLN en kommunistisk, proletär organisation och Weber behandlar några av de olika invändningar som brukar anföras.

En faktor som har förvirrat har varit »sandinismen«. Vem var den där Sandino egentligen? Ja, Weber beskriver själv hans ideologi som »småborgerlig nationalism som färgats av utopiskt socialistiska och spiritualistiska ideologier och som i gerillastridens hetta blev allt radikalare.«(4) Men han hävdar också att Sandinos småborgerliga ideologi inte gör det möjligt att använda samma beteckning om FSLN. Det sägs att det var Carlos Fonseca som insisterade på att ordet »sandinist« skulle ingå i frontens namn och Weber framhåller att det inte innebär knäfall för Sandinos idéer utan tyder på politisk intelligens. För det fanns en stark sandinistisk tradition hos de nicaraguanska massorna och genom att ansluta sig till den framstod FSLN som Sandinos arvtagare, som de enda som okuvligt fortsatte att kämpa mot USA-imperialismen. Med Webers ord »lyckades sandinisterna på så sätt vända patriotismens fruktade vapen mot borgarklassen som helhet.« (5)

Andra brukar hävda att FSLN är en småborgerlig organisation på grund av dess klassmässiga sammansättning. Men man kan inte använda medlemmarnas sociala ursprung som ett huvudsakligt kriterium för att beskriva ett parti, säger Weber. Det skulle ju förutsätta att sambandet mellan klassursprung och klasståndpunkt vore mekaniskt. Ett småborgerligt parti i marxistisk terminologi är inte ett parti av småborgerskapet utan ett parti som inte höjer sig över småborgerskapets ideal och uppfattningar. Och han visar på det välkända faktum att många kommunistiska partier från början dominerats av medlemmar med borgerligt eller småborgerligt ursprung — men att de givetvis ändå måste betraktas som arbetarorganisationer i kraft av sina program och metoder.(6)

Med vem ska man ena sig?

Det tredje argumentet som använts för att hävda att FSLN inte är en revolutionär organisation är dess allianspolitik. Särskilt terceristerna hade en mycket generös enhetspolitik; de knöt kontakt med borgerliga grupper inom landet och med vänskapliga latinamerikanska stater och Socialistinternationalen internationellt. Av den anledningen har de ibland kallats socialdemokrater — men deras kontakter hejdade dem inte för ett ögonblick i arbetet med att förbereda det slutliga upproret.

Om man ska förklara varför en bred allianspolitik var nödvändig i Nicaragua får man titta på en del av landets särdrag. Man får komma ihåg att Somozafamiljen kom till makten med direkt hjälp av USA och sedan styrde landet som ett familjeföretag i fyrtio år.

Borgarklassen var till en början nöjd med att låta Somoza regera i dess intresse. Men framförallt under den ekonomiska krisen på 70-talet fick den allt svårare att tolerera att statens ekonomiska ingripanden användes för att ensidigt gynna en kapitalgrupp: Somozagruppen.

Ändå var det en ovanlig beslutsamhet som visades av den nicaraguanska borgarklassen när den gick ut i kamp mot Somozadiktaturen. Weber förklarar det med två faktorer: dels var den nicaraguanska borgarklassen faktiskt jämförelsevis stark inom ekonomin. De direkta utländska investeringarna var rätt små och Somozagruppen var trots sin ökande makt bara den fjärde kapitalgruppen i storlek. Dels var de internationella konjunkturerna goda: Carter bedrev sin »mänskliga-rättighets«-politik och den nicaraguanska borgarklassen hoppades på stöd för att bli av med Somoza.

Denna styrka och denna kampvilja var också något som Sandinistfronten måste ta hänsyn till. Och det råder inget tvivel om att borgarklassen till en början verkligen tog ledningen inom oppositionen.

Men samtidigt är det uppenbart att mycket hann hända från 1974, då den första oppositionsgrupperingen UDEL bildades på ett begränsat borgerligt program, fram till den 19 juli 1979. Kanske hände det återigen alltför snabbt — det är mycket vanligt att bedömare i andra länder inte ser de förändringar som skedde under det sista året före segern och därför överskattar borgarnas roll i den allians som slutligen tog makten.

För historien från 1974 till 1979 handlar om hur borgarklassen fråntogs ledningen för massrörelsen. Dess lösning — »en socialism utan Somoza«— var ingen lösning, medan sandinisternas krav på expropriering av Somozas egendomar och upplösning av nationalgardet däremot allt bättre kom att motsvara massrörelsens dynamik. Borgarnas metoder dög inte heller för att störta diktatorn — två gånger (i februari -78 och september -78) inleddes massuppror efter det att den borgerliga oppositionen redan avblåst stridsaktionerna. Och den allians som fanns vid maktövertagandet, FPN, var en allians på FSLN:s program och med rätt begränsat borgerligt inflytande.

Var det då rätt av revolutionärerna att söka enhet med borgerliga grupper? Weber gör en sammanfattning av villkoren för segern när det gällde allianspolitiken, villkor som kan tillämpas även på andra historiska situationer. Det fanns tre nödvändiga villkor, säger han: att det nicaraguanska proletariatet självt är enat kring ett revolutionärt program och en revolutionär strategi; att proletariatets politiska alternativ fick mellanskikten att välja sida; att den härskande klassen var djupt och varaktigt splittrad. Det förutsatte en komplicerad strategi, eftersom de här tre villkoren delvis motsade varandra.

Historiskt har det funnits olika sätt att närma sig det här problemet. Å ena sidan har vi de klassiska folkfronterna som i Spanien och Frankrike på 30-talet. Med det brukar man avse enhetsfronter där borgerliga organisationer och arbetarorganisationer går samman på ett borgerligt program och där arbetarorganisationerna avstår från att föra fram proletariatets egna krav för enhetens skull. Ett tydligt exempel är folkfronten i Chile där man för att bevara enheten slutligen vägrade att beväpna arbetarna mot militärernas kupphot. Weber kallar denna linje att offra det första villkoret för de två andra.

Det motsatta alternativet skulle vara »klass-mot-klass«-politiken, att vägra varje enhet. Den kan exemplifieras med Kominterns »tredje-perioden«-linje 1929—1933. Även i Nicaragua fanns det ultravänsteristiska grupper (exempelvis Arbetarfront, FO) som drev denna linje och klandrade FSLN för att fronten sökte bred enhet. Enligt Weber offrar sådana strömningar de två senare villkoren för det första och frånhänder sig därmed varje utsikt till seger. Och han citera mexikanen Adolfo Gilly som skrivit att om FSLN skulle ha fört fram kravet på en «Socialistisk arbetarfront, »skulle de ha intagit en snävt sekteristisk ståndpunkt och … omöjliggjort en mobilisering av den verkliga massrörelsen som den först uppstod under diktaturen.«(7)

Den allianslinje FSLN bedrev vill Weber istället kalla »antiimperialistisk front«. Det är ett begrepp som används på Kominterns fjärde kongress och som tar fasta på möjligheterna till samförstånd — utan gemensam strategi — mellan proletära, småborgerliga och till och med borgerliga organisationer. Och mätt med Webers tre kriterier får man säga att FSLN förde en klok enhetspolitik, som förenade de tre villkoren.

Vem har makten?

Efter segern i juli -79 stod man inför en maktuppdelning, där FSLN. kontrollerade regeringsjuntan och armén, medan borgarklassen å sin sida fortfarande kontrollerade de flesta ministerierna, mycket av administrationen, massmedia — och givetvis framförallt ekonomin. Den här maktfördelningen har många försökt beskriva och namnge.

Weber tar upp en sådan karakterisering: Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat definierade det som en speciell form av dubbelmakt i ett uttalande från oktober -79. Dubbelmakten skulle bestå just i att båda klasserna har kvar betydande kontroll över viktiga maktcentra. Samtidigt säger Förenade Sekretariatet att det inte handlar om två centraliserade styrkor som möter varandra, som i den ryska revolutionen, och att utgången därför inte heller kommer att avgöras genom en centraliserad konfrontation.(8)

Men, säger Weber, det är ju precis detta som är dubbelmakt: att två självständigt organiserade klassmakter konfronteras, som det sker vid kulmen av en revolution då borgarklassen stöder sig på statsapparaten och armén och möter arbetarklassens motmakt i vardande. Men vad hade hänt i Nicaragua? — Den somocistiska statsapparaten hade brutits ned, dess armé hade upplösts, dess administrativa apparat och rättsväsende var i upplösning.

Den intressanta frågan, säger Weber, är: vem kontrollerar de strategiska, avgörande maktcentra? och han påpekar att i alla slags stater kan de behärskade klasserna ha vissa maktpositioner inom statsapparaten.

Dubbelmakt fanns i Nicaragua, fortsätter Weber, men tidigare, under upprorsfasen, då arbetarnas motmakt (med dess egen armé och administration) stod mot somociststaten. Men det vi såg efter segern i Nicaragua var en revolutionär makt, som satte sig målet att genomföra övergången till socialismen. Weber kallar detta för en arbetar- och bonderegering.

Det kan tilläggas att Förenade Sekretariatet ett år senare — i september 1980 — menade att det fanns tillräckliga skäl att tala om en arbetar- och bonderegering i Nicaragua. Man menade att händelserna under det första året gjorde det berättigat att tala om »en regering som grundar sig på arbetarna och bönderna och som fastslår sitt oberoende gentemot borgarklassen«, »en kort episod på vägen mot upprättandet av proletariatets diktatur«. Samtidigt vidhöll Förenade Sekretariatet att det rörde sig om en dubbelmaktssituation, och man kan därför inte säga att dess bedömning sammanfaller med Webers:

»Det avgörande styrkeprovet mellan klasserna har ännu inte ägt rum… Det är precis på grund av att dubbelmaktssituationen inte lösts som vi talar om en arbetar- och bonderegering inom ramen för en dubbelmakt och inte om en arbetarstat.«”

Vad ska man göra med borgarna?

Men obestridligen hade borgarklassen en dominerande ställning inom ekonomin. Den har det fortfarande — 75 procent av industrin och 80 procent av jordbruket är i privata händer. Hur ska FSLN kunna förändra den situationen?

Problemet skulle kunna formuleras lite utförligare, på följande sätt: Revolutionärerna har tagit makten och vill sätta igång arbetet med att utrota kapitalismen och bygga ett socialistiskt samhälle. De har ärvt ekonomiska strukturer som präglas av extremt utlandsberoende, en snedvridning till förmån för jordbruksexportsektorn, en industrialisering som överhuvudtaget inte utgår från landets egna behov. Samtidigt har de ärvt en akut kris som förvärras av krigsförstörelsen, skadorna på reproduktionsapparaten, förstörelsen av infrastruktur och en jättelik utlandsskuld. Hur ska de då klara att genomföra alla sina uppgifter: att behålla statsmakten och försvara revolutionen både mot det »yttre« hotet från borgarklassen inom och utanför landet och mot det »inre« hotet av massornas besvikelse och demoralisering? Att få ekonomin på fötter och samtidigt gå vidare för att förändra de ekonomiska strukturerna och ta ifrån borgarklassen dess makt inom ekonomin?

FSLN har bedömt att för att klara detta måste man bevara »alliansen« med borgarklassen. Weber säger att det finns både taktiska och strategiska skäl för denna kompromiss. Detaktiska skulle vara det omedelbara behovet av att lyfta landet ur ruinerna, få igång produktionen och få hjälp från Västvärlden. De strategiska skulle vara att man måste anpassa sig till massornas verkliga medvetandenivå. Upproret mot diktatorn var trots allt rätt spontant och massornas organisationsgrad var fortfarande låg. Inte heller kan man tala om att det fanns något starkt klassmedvetande. De breda massorna minns därför fortfarande den borgerliga oppositionens aktiva roll och är inte beredda att se det som en oförsonlig klasskonflikt.

Vidare skulle man kunna säga att FSLN:s linje har varit att kontrollera det man inte kan äga. Efter maktövertagandet nationaliserades Somozas 168 fabriker och 1,4 miljoner manzanas (10) jord exproprierades. Bankerna, försäkringsbolagen och utrikeshandeln förstatligades. De USA- och Kanada-ägda gruvorna nationaliserades i november -79. Fiskeindustrin nationaliserades. Valutakontroll infördes. På så sätt menar sandinisterna att staten kan kontrollera även privatsektorn.

Det här formuleras ovanligt klart av jordbruksminister Jaime Wheelock i en broschyr från 1981. Han berättar där att ungefär 270 av landets 572 största latifundier (jordgods) fortfarande är i privata händer. Men han menar samtidigt att det inte finns någon anledning att frukta de här latifundisterna, eftersom staten kontrollerar utrikeshandeln och bankerna. Vi skulle inte klara att administrera alla gårdar i landet, säger Wheelock. Första året har vi lyckats så 20 000 manzanas bomull men det har inneburit en jättelik ansträngning. Då är de bättre att ge de privata lån i cordobas för att odla, så landet får in dollar, som till en del kommer att placeras i det statliga bankerna och dessutom måste de privata betala räntor och skatter.« Genom reformer i det ekonomiska systemet arbetar även de privata jordägarna på sätt och vis för revolutionen«, sammanfattar Jaime Wheelock.(11)

Men att tillåta och till och med uppmuntra privatsektorn — kan en revolutionär regering verkligen göra så? Weber kallar FSLN:s linje för en »NEP av speciell typ« och har därmed angivit den historiska parallellen. NEP eller den Nya Ekonomiska Politiken är beteckningen på den ekonomiska linje som antogs på ryska kommunistpartiets tionde kongress i mars 1921. Efter inbördeskriget var den ekonomiska situationen i Sovjetunionen mycket svår. Framförallt var livsmedelsbristen i städerna ett stort problem. Man beslöt då att göra en reträtt på det ekonomiska området och släppte fri handeln med jordbrukets överskotts produktion samtidigt som man införde en naturaskatt på den. Det privata hantverket, handeln och småindustrin återupprättades.

Det är lätt att se att parallellen är begränsad. I Nicaragua handlar det trots allt om storkapitalister som har kvar kontrollen över nyckelsektorer inom ekonomin med stora möjligheter att sabotera de viktigaste exportnäringarna. Men kanske kan det tjäna som exempel på att revolutionärer bedömt det som korrekt i ekonomiska krissituationer att tillåta privatsektorn, så länge de själva har kontroll över statsmakten.

Men även om kompromissen är korrekt — hur länge kan den fortsätta? Weber utgår uppenbarligen från att konfrontationen närmar sig rätt snabbt i Nicaragua. Och då utgår han både från ekonomins logik, och från den internationella konfrontation som rycker närmare.

Han citerar med gillande Charles-Andre Udry när denne skriver;
»Klasskampens verkliga dynamik hotar som så många gånger tidigare att kullkasta många planer och uttalanden… med tanke på arvet från Somoza … är tre år säkert nödvändigt bara för att reparera det ekonomiska maskineriet. Självklart kan man på papperet skissera en långsam övergång, där en blandekonomi (dvs en kapitalistisk ekonomi) kombineras med uppbygge av massorganisationer (fackföreningar, kvarterskommittéer, milis), samtidigt som borgarklassen avlägsnas från beslutscentra. Men den kommer inte att hålla för sammandrabbningen mellan samhällskrafterna. Den Gordiska knuten måste skäras av och alliansen med borgarklassen brytas – med tanke på bristen på kunnande hindrar det förstås inte att man måste försöka integrera tekniker. Om inte detta brott sker kommer borgarklassen att luta sig bekvämt tillrätta och snart hitta »självständiga tänkare« även inom FSLN.«(12)

Men alliansen hålls uppe ännu idag. Det tycks som om FSLN har fortsatt att stärka sina förutsättningar åtminstone när det gäller massorganisering och mobilisering. Borgarklassen har långt ifrån »lutat sig bekvämt tillrätta« — tvärtom har den alltmer hamnat i öppen opposition mot regeringen. Och den »självständige tänkare« borgarklassen hittat — den förre gerillakommendanten Eden Pastora — har så öppet sällat sig till kontrarevolutionen att han hittills inte kunnat tjäna som redskap för att splittra FSLN från massrörelsen.

Avsikten är inte att ironisera över Udrys formuleringar. För visst finns den fara han pekar på, även om sandinisterna hittills lyckats författa sin »långsamma övergång«.

Och faran har kanske blivit ännu tydligare det senaste året genom den ekonomiska krisens fördjupning. Alliansen ger mindre i utbyte, eftersom ekonomin försämras trots enheten och stimulansen till privatkapitalet. Risken är att det enda som blir kvar som synligt resultat av alliansen är eftergifterna — som bärs upp av massorna och som därför kan leda till besvikelse bland sandinisternas massbas.

Den besvärliga demokratin

FSLN förbereder sig emellertid för en konfrontation och i den processen baserar de sig på massornas mobilisering. Deras uppgift blir därför också att för-; bereda nicaraguanska arbetares och fattigbönders medvetande för en kommande konfrontation och att stärka deras organisationer.
Men vilka möjligheter har massorna att göra sig hörda, att uttrycka sina åsikter och sin vilja?
Ett långt avsnitt i Webers bok handlar om sandinismen och demokratin och det är också den del där han uttrycker den mest direkta kritiken av sandinisterna. Visserligen betecknar han Nicaragua som en revolutionär demokrati, där staten inte är allsmäktig och där det finns en facklig och politiskt pluralism.

Givetvis är det uppenbart att det inte är en socialistisk demokrati i Nicaragua idag: det finns inte en demokrati baserad på arbetarråd. Men detta är ingen kritik — Weber betonar upprepade gånger hur lång vägen till en sådan demokrati måste bli i ett land som Nicaragua med dess bristande traditioner i demokrati och organisering, med dess tradition av valfarser och med dess mycket låga kulturella nivå.

Vad man däremot kan kritisera sandinistledningen för är att den verkar omedveten om risken för byråkratisering. Weber tar upp exempel på att man med tvångsmedel försökt driva igenom sandinisternas linje i fackföreningarna. Han kritiserade också att man — som svar på borgarklassens kampanj för omedelbara val — tenderar att förkasta val i allmänhet och istället idealiserar olika typer av indirekta »rådslag«. Han varnar i det sammanhanget för det han kallar den »kubanska maktmodellen«, där representanter väljs på personliga meriter men utan att olika politiska linjer kan mötas i en öppen debatt. Slutligen kritiserar han också en del nya lagar som stiftats och som är så vagt formulerade att de kan användas godtyckligt, till exempel för att ingripa mot politiska meningsmotståndare.

Och han formulerar sandinisternas problem pedagogiskt, när han säger att den finns två stora politiska problem under övergången till socialism. Det första är hur man ska kunna begränsa arbetarstatens makt och skydda arbetarna från en makt, som styr i deras namn, men genom en mer eller mindre självständig apparat.

Det andra problemet är hur arbetarna — som ännu inte direkt kan utöva makten — ändå ska kunna utse, leda och kontrollera sina ledare.

Svaret på det första problemet, säger Weber, är att det måste finnas institutionella begränsningar av statsmakten. Det måste finnas ramar för regeringens kompetensområden. Det måste finnas lagar som begränsar regeringens makt. Det måste finnas motmakter i samhället.

Och i det nicaraguanska fallet visar han hur viktigt det är att bevara och utveckla den pluralism som redan finns.

Svaret på det andra problemet är det fullständig erkännandet av rösträtten. Weber talar då inte om den borgerligt-parlamentariska demokratin utan om en rådsdemokrati som man kan börja bygga upp i Nicaragua idag. Den processen kan påbörjas inom FSLN och massorganisationerna, menar han — där löper den minst risk att utnyttjas av reaktionära krafter.

Och demokratiseringsprocessen är inte någon lyxvara. Weber påpekar att arbetardemokratin är en nödvändig del av de nya samhällsförhållanden. Bara den gör det möjligt att förverkliga det socialistiska produktionssättets enorma möjligheter.

Om man inte sätter igång den processen, ökar risken för byråkratisering. Men Nicaragua är ingen enparti-diktatur idag och Weber visar på en del faktorer som motverkar en sådan utveckling. Sandinistledningen tillhör en ung generation av revolutionärer som redan har kunnat dra lärdom av de negativa exemplen från bland annat Sovjetunionen. Dessutom har FSLN själv vuxit fram genom sammangående av olika tendenser, på ett sätt som visar fördelarna med pluralism. Slutligen ger Weber exempel på att sandinisterna korrigerat felaktigheter som de gjort, på ett sätt som tyder på att de är medvetna om problemen.

Sedan Weber skrev sin bok har situationen i Nicaragua förändrats mycket. Den ekonomiska krisen har fördjupats. Polariseringen framförallt mellan sandinisterna och kyrkans ledning har ökat — det kunde man se tydligt i samband med påvens besök i Nicaragua i vår. Och i mars invaderades landet av ett par tusen kontrarevolutionärer som utrustats från Honduras och USA som idag gör väpnade attacker djupt inne i landet.

Weber diskuterar också den ekonomiska krisen och det internationella perspektivet, men jag har valt att inte här kommentera denna mer konkreta beskrivning. Istället har jag val att renodla vissa frågeställningar, därför att jag tror att de kan utgöra instrument för fortsatta studier och för en fortsatt analys av den nicaraguanska revolutionens utveckling under den kommande perioden.

Maria Sundvall

Noter:
l Citerat från förordet till den franska upplagan, »Nicaragua: la revolution
sandiniste«.
2. Lättast tillgänglig i Sverige i boken »Sandinistas speak« (Pathfinder Press), »Cero Hour« s. 23—42. Fonseca dödades i strid i november -76.
3. El Nuevo Diario 22 november 1982.
4. s.20.
5. s.48.
6. Faktum kvarstår — Sandinistfrontens sociala sammansättning var övervägande småborgerlig. Hur kan det komma sig? I boken »La caida del somocismo y la lucha sandinista en Nicaragua» visar de nicaraguanska författarna Lopez, Nunez, Chamorro och Serres på något som kan vara en delförklaring: radikaliseringen av en speciell del av mellanskikten, nämligen studenterna, kan förklaras av att deras sociala ursprung förändrats under den senaste generationen. Liksom i de utvecklade kapitalistiska länderna har det i Nicaragua skett en massiv tillströmning till universiteten av studenter med en mer proletär klassbakgrund, studenter som ofta måste kombinera arbete och studier (La caida…s.115)
7. Adolfo Gilly, »La nueva Nicaragua: antiimperialismo y lucha de clase«, s. 136, citeras i Weber s.72.
8. s.80.
9. Dokument Fjärde Internationalen nr 14 s.5, citeras från Weber kapitel 4, not 5.
10. l manzana är 0,7 hektar.
11. Jaime Wheelock, »Reforma agraria y produceiön«, 1981.
12. C-A Udry, Inprecor nr 72—73, mars 1980, citeras från Weber kapitel 4, not 11.

Från tidskriften Fjärde Internationalen 3/83

I IVF-krigens och marknadskolonialismens era

– om en nygammal världsordning

Ämnet är den nya världsordningen och behovet av en ny antiimperialistisk rörelse. Låt mig börja med att ifrågasätta ämnet! Är inte världsordningen i själva verket den gamla vanliga, tragiskt, orubbligt gammal? Och varför tala om en ny antiimperialistisk rörelse? Har det inte funnits en sådan rörelse hela tiden, och är inte allt tal om det nya i själva verket en eftergift åt borgerlighetens internationella ideologer med deras tal om historiens slut?

Termen ”ny världsordning” kom i bruk i USA vid tiden för kriget i Persiska viken 1991. Den blev en av de där ”doktrinerna” som USA-presidenter sammanfattar sina politiska linjer i, i en nyare eras anda klatschigt marknadsförd med förkortningen ”NWO”. Mest lakoniskt och på spiken presenterades den av president Bush själv som: ”What the US says, goes.” Det vill säga, vad USA säger, sker också.

Det fanns verkligen fog för att tala om en ny världsordning i det ögonblicket: västalliansen under USA:s ledning kunde starta krig mot Irak, utan protester från någon kraft av betydelse i världen. Det var tvärtom så att kriget stöddes av det Sovjetunionen som några år tidigare betraktats omväxlande som konkurrerande supermakt, och omväxlande som de fattiga folkens försvarare mot USA-imperialismen.

Är inte världen sig lik?

Det finns även fog för att tala om en ny världsordning i vidare mening, en världsordning av relationer mellan fattiga och rika länder som inte började i Persiska viken utan snarare växte fram under 80-talet. Det är temat för den här artikeln, men innan jag utvecklar det skulle jag vilja fånga upp min skepsis från inledningen. För även om mycket är nytt, finns det skäl att fråga sig: vad är sig likt?

Väldigt mycket, egentligen. Världen kännetecknas fortfarande, idag som för 100 år sedan, av en grotesk misär för de flesta av dess invånare. Vid sekelskiftet beräknas det bo 6 miljarder människor på jorden, och 5 miljarder av dem kommer att bo i fattiga länder.

20 procent av världsbefolkningen – mer än en miljard människor – räknas till kategorin ”absolut fattiga”. I Afrika söder om Sahara gäller det 60 procent av befolkningen. Enligt en FN-rapport från i år har en miljard människor aldrig fått ta del av någon sjukvård överhuvudtaget, mer än två miljoner barn dör varje år på grund av smittsamma sjukdomar som kunde undvikas.

192 miljoner barn är undernärda. 1,3 miljarder människor saknar dricksvatten. 900 miljoner är analfabeter. Kvinnornas läskunnighet uppgår bara till 70 procent av männens. 80 miljoner barn går inte i någon form av skola.

Världen är sig lik på ytterligare ett sätt: misären – eller rikedomarna – är ojämlikt fördelad. 15 procent av världsbefolkningen har 80 procent av världens inkomster. De 56 procent fattigaste har 5,4 procent.

Fler siffror: Afrika söder om Sahara har en bruttonationalprodukt på 464 miljoner dollar – det är halva Texas BNP. En medelklassfamilj i Paris förorter har en inkomst som är hundra gånger så stor som ett bondehushåll i Sydostasien. En filippinsk bonde måste arbeta i två år för att tjäna det en New York-advokat tjänar på en timme.

På ett år säljs i USA Pepsi och Coca Cola på fast food-ställen och i supermarkets för en summa som är dubbelt så stor som bruttonationalprodukten i Bangladesh, med dess mer än 100 miljoner invånare.

Världen är sig lik i ännu ett avseende, och där upphör min, och förmodligen också många läsares, samstämmighet med de flesta officiella beskrivningarna av världsläget: misären är avsiktlig,idag lika väl som för 100 år sedan. Den är inget olycksfall i arbetet. Den beror inte på att vi inte ”ännu” hunnit hjälpa u-länderna tillräckligt mycket. Den beror inte på att de släpar efter oss och kommer att komma ikapp. Misären är tvärtom ett passande uttryck för kapitalismen i vår
tid.

Misslyckad frigörelse

För 30 år sedan i år kom Frantz Fanons klassiska verk ”Jordens fördömda” ut i Sverige. Det började talas om imperialism som en orättfärdig världsordning. Stödet för koloniernas frigörelsekamp – som börjat med stödet till Algeriets krig mot Frankrike mellan 1954 och 1962 – ökade. Kolonierna blev fria och breda antiimperialistiska rörelser inspirerades av exemplen från Vietnam, Kuba, Angola.

Vad har ändrats under de trettio år som gått? Ja, för det första är det uppenbart att exemplen misslyckats och förbrukats.Det gäller de kolonier som frigjorde sig med i huvudsak fredliga medel och som inledde milda reformförsök. Dit kan Tanzania räknas. Den brittiska kolonin Tanganyika blev självständig 1961, och gick 1964 samman med östaten Zanzibar till det nuvarande Tanzania.

Den självständiga staten byggdes upp med tankar om självtillit och kollektiva lösningar, med satsningar på skolor, sjukvård och andra sociala förbättringar. Idag har industriprojekten havererat och skolorna förfaller. Varubrist, svart marknad, köer och ransonering kännetecknar landet. En utredning tillsatt av Bildtregeringen – visserligen med det lätt genomskådade syftet att angripa svenskt bistånd till tredje världen – visade nyligen att Tanzania är fattigare än vid frigörelsen.

Om vi med avkolonisering inte bara menar rätten till en egen flagga och en egen president, utan drömmen om ett värdigt liv utan utsugning utifrån – då är det uppenbart att avkoloniseringen i Tanzania misslyckats.

Det gäller också de länder där det genomfördes antiimperialistiska revolutioner med nationalistiska förtecken, som i Portugals afrikanska kolonier Moçambique, Angola och Guinea-Bissau. Det gäller till och med i de länder där det genomfördes antiimperialistiska revolutioner med socialistiska förtecken som i Vietnam och i Nicaragua. Det enda exempel i den raden som fortfarande existerar är Kuba. Men till vilket pris!

Varför misslyckades exemplen? Den frågan, bland andra, diskuteras av Anders Ehnmark i essäboken ”Resan till Kilimanjaro” som utkom förra året. Han är kritisk mot en del vänsterteser, bland annat mot idén att det var världskapitalismen som var hindret för de forna koloniernas frigörelse. Han citerar med gillande en bok av Afrikaforskaren Göran Hydén, som hävdar att hindret för utveckling inte var kapitalism utan frånvaro
av kapitalism.

Jag är böjd att hålla med Ehnmark så här långt: världskapitalismen var inte enda hindret.

Underordningen grunden

Men grunden måste ändå vara att de frigjorda kolonierna ärvde en underordnad plats i världsekonomin och på världsmarknaden. Ända sedan kapitalet sköljde över de fattiga länderna i en våg som tog sin början mot slutet av 1800-talet, har dessa förlänats en speciell roll i världsekonomin. Oftast har det handlat om rollen av råvaruproducent.

Under kolonialiseringens år var underordningen uppenbar. Utländska bolag ägde gruvorna och plantagerna, och deras tillgångar försvarades av kolonialmaktens statsapparat och militär. Med tiden har underordningen blivit mer sofistikerad.

Råvarutillgångarna ägs ofta av inhemska intressen. Viktiga exportprodukter som kaffe i Centralamerika och kokos i Filippinerna produceras av bönder med små eller medelstora
jordbruk. Men handeln, krediterna, jordbrukspolitiken och patenten på sädesslag och ogräsbekämpningsmedel kontrolleras fortfarande av det internationella kapitalet och dess regeringar.

Råvarupriserna fastställs på råvarubörser långt från odlarna eller gruvarbetarna i det fattiga landet, och priserna bestäms av styrkeförhållanden hundrafalt till de rikas fördel. Industrierna i de fattiga länderna kan tillägna sig teknologi från industrier i väst, men utvecklingen av ny teknologi kontrolleras av storföretagen i de rika länderna.

Den underordnade rollen övergavs alltså inte när den egna nationsflaggan hissades. Världen var redan uppdelad av kapitalismen, och några värmande nischer stod inte att finna.

De frigjorda kolonierna ärvde också statsapparaten, ja till och med själva statsgränserna, från kolonialmakten. Anders Ehnmark beskriver det ironiska i att det var engelsmännen som hittade på att afrikanerna levde i stammar, när de verkliga sociala relationerna var mycket mer komplicerade, och att de nya afrikanska ledarna sedan blev nationalister, när det i själva verket inte fanns några andra nationer i Afrika än de som kolonialisterna skapat.

Bland arvegodset i statsapparaten fanns korruptionen. Så resultatet av 1900-talets frigörelsekamp har inte blivit den drömda friheten utan en övergång från kolonial utsugning till nykolonial utsugning och biståndsberoende.

Kritik mot ledarna

Men går det då inte att rikta någon kritik mot de nya ledarna? Ehnmark talar om inkompetens och korruption. Han kritiserar också revolutionärerna i den portugisiska kolonin Guinea-Bissau för att de bara hade politiska visioner, men inga ekonomiska program för frigörelsen.

Ja, visst är kritiken möjlig, ifall vi är medvetna om att vi gör det inom ramen för en kritik av hela världsordningen. En radikal kritik skulle då kunna formuleras så här: De nya ledarnas fel var att de inte förstod att det fordrades verkligt demokratiska och mycket mer djupgående förändringar för att ha någon chans att stå upp mot det imperialistiska världssystemet.

Eller, mindre blåögt, att de inte själva hade några intressen av att genomföra sådana revolutionära förändringar. Anders Ehnmark för till exempel en intressant diskussion om förhållandet mellan industrialisering och jordbruk. Han citerar Arushadeklarationen från 1967, där den dåvarande tanzaniske presidenten Julius Nyerere förklarade att det var fel att industrialisera landet så tidigt, och att utvecklingen nu istället måste baseras på böndernas frivilliga uppslutning. I själva verket visade sig bönderna ovilliga såväl att finansiera industrialiseringen som att sluta upp i de kollektiva jordbruken. Staten misslyckades att ”infånga” bönderna, med den citerade Göran Hydéns formulering.

En regeringsrepresentant i Guinea-Bissau, som intervjuas av Ehnmark, kritiserar det egna landets politik i liknande ordalag. ”Men jordbruket är enda vägen till utveckling. Det förstod vi inte då, men nu förstår vi det.”

Liknande diskussioner har såvitt jag vet förts i en lång rad revolutioner, från den ryska till den nicaraguanska. Skulle den revolutionära sandinistledningen ha kunnat överleva med ett djupare folkligt stöd genom att gå långsammare fram och bygga upp landets ekonomi på en småbondebas?

Det finns en parallell till sextiotalets antiimperialistiska rörelser, där man talade om självtillit och självhushållning som ett sätt att bryta det imperialistiska beroendet. Å ena sidan var det en till synes självklar slutsats av den så kallade beroendeskolans beskrivning av underordningen som den grundläggande orsaken till underutvecklingen. Om periferin kunde frigöra sig från det imperialistiska centrum, skulle det finnas en möjlighet till en självständig utveckling. Å andra sidan närdes sådana idéer av det kinesiska exemplet, som inspirerade en hel radikal generation, inte minst i Sverige. I Kina, ett land som är en kontinent, var det meningsfullt att tro på självhushållning och förlitande på inhemska resurser. I Albanien, ett land med helt andra förutsättningar, kunde en sådan delvis påtvingad och delvis efterhandsrationaliserad isolering bara leda till en polisstat för att administrera det delade armodet.

Skillnaden mellan sextiotalets och dagens diskussioner, är att det idag inte finns någon som hyser samma optimism om självtilliten. Det är ingen som tror att u-länder i isolering ska kunna industrialiseras. Därtill har internationaliseringen av världsekonomin gått för långt. Därför blir de ”lösningar” som förs fram av karaktären ”att gå långsammare fram”. Att inte genomföra snabba revolutionära förändringar, att inte utmana borgerligheten internationellt eller i det egna landet, att göra sig mindre beroende av världsmarknaden genom att satsa mer på inhemsk produktion av basgrödor och avstå från djärva industrialiseringsprojekt som fordrar stöd utifrån.

Självtillit en lösning?

Min egen erfarenhet av diskussionen, framförallt som den fördes i Nicaragua, övertygar mig inte om att det slags självtillit är en universallösning. Utan tvivel måste alla radikala experiment i dagens världsordning räkna med och förbereda sig för isolering. Givetvis måste varje revolutionär regering i tredje världen i någon mån bryta med exportraseriet och garantera produktionen av basgrödor. Men att tro att en återgång till eller ensidig satsning på en jämlikt fattigt bondeekonomi skulle vara en lösning, är en
illusion.

Det som avgör revolutionens framtid är i sista hand politiken, förmågan att behålla en mobilisering av den fattiga befolkningsmajoriteten för revolutionens syften. Skulle sandinistregeringen ha överlevt ens så länge, om inte satsningen på kaffeexporten gett möjlighet till stora sociala satsningar?

Så min poäng här är snarare hur besluten fattas. Bara den rörelse eller den revolution som har verkligt folkliga rötter kan fatta beslut om de viktiga samhällsvalen. Bara en sådan rörelse kan ha de känselspröt överallt i befolkningen som behövs för att förstå hur folkmajoriteten ska vinnas för förändringarna.

I de afrikanska kolonierna var de nya ledarna sällan särskilt folkliga. Snarare utgjorde de representanter för en svart småborgerlighet, som bara alltför entusiastiskt anpassade sig till de gamla strukturerna och som skissade på sina reformförslag på storstadskontor, geografiska mil och klassmässiga ljusår från fattigböndernas jordlotter. De uppfyllde Fanons profetia och gjorde sig till ”en bourgeoisie i ordets mest banala, idiotiska och cyniska bemärkelse”.

Därför är det rätt att, som Anders Ehnmark gör, kritisera den så kallade tredje-världismen, det okritiska stödet till rörelser i tredje världen och tron att deras kamp mot utländskt förtryck upphäver allt annat förtryck. De forna koloniernas historia har lärt oss att det fanns och finns klasser även inom de fattiga länder, som till synes enigt frigjort sig från kolonialt välde.

Men varför misslyckades i så fall revolutionerna och särskilt de socialistiskt inspirerade revolutionerna? De var folkliga, annars skulle de aldrig ha segrat mot övermakten. Riktigt, men historien i länder som Vietnam och Nicaragua visar att folklig förankring inte är detsamma som folklig demokrati, och att inte ens den mest demokratiska revolutionära rörelse förblir så utan en ständig kamp.

I Vietnam leddes den gigantiska krigsmobiliseringen mot USA av ett kommunistparti som forstrats i Stalins anda. Därför kan samma parti idag genomföra nyliberala reformer under bevarat enpartistyre.

I Nicaragua leddes revolutionen mot diktatorn Somoza av en revolutionär front, som inte tänkte kompromissa om makten med den nicaraguanska borgarklassen, men som inte heller fullt ut förstod att det var de arbetande själva som måste genomföra samhällsförändringarna. Det fanns alltid kvar en tendens att se folket som gerillaarméns tross, snarare än som en del av den.

Vad mera är, utvecklingen i alla dessa länder visar hur snabbt, hur lätt och hur till synes motståndslöst det utkristalliseras nya skikt av ledare, nya byråkrater med egna positioner, egna hus, egna små men ändå betydelsefulla privilegier att försvara. Klyftan ökar mellan ledarna och de ledda, även när de förra talar i de senares namn.

Ökad misär

Det andra som förändrats på tre decennier är att misären ökat. Det är framförallt 80-talets historia, det decennium som kallats den globala utarmningens årtionde. Och det i sin tur är historien om skuldkrisen.

Fram till 80-talets början kunde man trots allt se en viss uppgång i u-ländernas ekonomier. Det tycktes finnas grund för en viss utvecklingsoptimism.

Vid mitten av 1970-talet uppstod den så kallade oljekrisen, då oljepriserna drastiskt steg. Det skapade katastrofstämning i Sverige, där temperaturen sänktes i lägenheterna. Det skapade också ett rejält överskott i oljeägarnas bokföring. Samtidigt var det lågkonjunktur i västvärlden, vilket med kapitalismens besynnerliga logik betyder att det inte ”behövs” pengar. Det var inte lönsamt att investera oljedollarna i den rika världens industrier, och finansorganen började se sig om efter andra intressenter. De fann dem i u-länderna. Under 1970-talet erbjöds de fattiga länderna lån till fabulösa villkor. U-landsregeringarna tvekade sällan att ta emot lånen – även om vi idag har all anledning att vara tveksamma till hur de använde dem.

Lånebubblan växte och växte – fram till 1982. Då hade flertalet u-länder börjat få allvarliga problem med att betala tillbaka lånen. Dels hade räntorna stigit så att lånen blivit dyrare. Dels hade råvarupriserna börjat sjunka, så att u-ländernas betalningsförmåga krympt. År 1982 hotade Mexiko med att inte betala skulden, och man började tala om risken för stora bankkrascher, ifall många u-länder skulle ställa in betalningarna. I Mexiko beslöt regeringen att nationalisera bankerna, vilket ytterligare ökade fasan hos världens mäktiga.

Idag talas det inte längre om någon skuldkris. Det är inte så märkligt – för de mäktiga är det inte längre kris. Bankerna har under de tolv år som gått skyddat sig mot effekterna av inställda betalningar från u-ländernas sida. Västvärldens regeringar har skyddat sig. Den rika eliten i tredje världen har skyddat sig. Alltså
är det tyst.

Samtidigt har de lyckats tvinga de fattiga i tredje världen att betala tillbaka skulden. År 1982 sade man att skulden inte kunde betalas, idag har u-länderna betalat mer än de var skyldiga då. Ändå är de 60 procent mer skuldsatta än de var 1982! År 1993 uppgick u-ländernas samlade utlandsskuld till 1 600 miljarder dollar.

Under dessa tolv år har u-länderna blivit nettoexportörer av kapital till de rika i-länderna. Drastiskt uttryckt, biståndet går idag från syd till nord! Det är i själva verket så att u-länderna betalat ett ”bistånd” i form av räntor på utlandsskulden, som motsvarar sex gånger det belopp som USA plöjde ned i Europa i form av Marshallhjälp efter andra världskriget. Det sågs då som ett gigantiskt stöd och ett bevis på USA-makthavarnas oerhörda generositet.

Effekterna av den påtvingade skuldåterbetalningen har varit enorma på u-ländernas politiska och ekonomiska förhållanden. De har blivit mer ofria. Man talar om en återkolonialisering eller en marknadskolonialism. För skuldavbetalningen har gått hand i hand med förstärkandet av marknadsmekanismer.

Långivarnas program

Hur har man kunnat tvinga dem som inget har att betala sådana gigantiska belopp? Det är historien om Internationella Valutafondens (IVF) och Världsbankens ingripanden. IVF och Världsbanken erbjuder u-länderna två typer av ”program” i utbyte mot att de får låna till att betala räntorna på de gamla lånen.

För det första handlar det om program för makroekonomisk stabilisering. Länderna får direktiv om att devalvera sina valutor, minska sina offentliga budgetar och avskeda offentliganställda, ta bort matsubventioner och indexregler för löner. Effekten av det senare har i flera u-länder blivit att matpriserna stigit till världsmarknadsnivå samtidigt som reallönerna minskat!

Makroekonomisk stabilisering handlar helt enkelt om brutala åtstramningsprogram, som de fattiga länderna tvingas införa för att kvalificera sig för lån. Den andra typen av program är det som kallas för strukturanpassningsprogram. Det handlar om att undanröja hinder för de multinationella företagen.

Så tvingas länderna att acceptera att öppnas för världsmarknaden under slagord om frihandel. Det nyligen framförhandlade GATT-avtalet handlar bland annat om detta. NAFTA, den nordamerikanska frihandelsorganisationen mellan USA, Kanada och Mexiko, har också till syfte att ta bort handelshinder mellan länderna.

Effekterna av öppningen mot världsmarknaden för de fattiga länderna är att den industri som producerar för den inhemska marknaden hotas av kollaps. Utländska, billigare industrivaror konkurrerar ut den.

En annan effekt är att det inhemska jordbruket hotas, när billiga livsmedel från rika länder svämmar in över gränserna. Det var bland annat detta hot som fick indianerna i Chiapas i Mexiko att göra väpnad resning för snart ett år sedan.

Andra inslag i strukturanpassningsprogrammen är att u-länderna tvingas privatisera sina banker, sälja ut statligt eller gemensamt ägd jord (med en dramatiskt ökning av antalet jordlösa som effekt) och privatisera sina statliga företag. Dessa tas över av företag och finansinstitutioner i väst. Om vi dessutom betänker att IVF och Världsbanken har strukturanpassningsprogram på gång i ett sjuttiotal länder, innebär det att en väldig massa statliga företag bjuds ut samtidigt på världsmarknaden. Priset blir följaktligen en spottstyver.

Kravet på u-länderna att privatisera har blivit en förfinad och cynisk mekanism för utplundring av deras ekonomier. Ett exempel är att de privata pensionsfonder, som växer sig allt starkare i Europa i takt med att gemensamma trygghetssystem raseras, håller på att bli stora kapitalägare i u-världen! Så är det till exempel ett schweiziskt företag, som håller i privatiseringen av elverket i Argentina.

Program för makroekonomisk stabilisering och strukturanpassning införs idag även i de tidigare så kallade socialistiska länderna i Östeuropa och Asien. I Ryssland har IVF tvingat regeringen att halvera socialbidragen. I Vietnam steg rispriset med 300 procent mellan 1989 och 1990, som en följd av regeringens marknadsreformer. Under samma tid steg lönerna med endast 40 procent. I Polen och Ungern har hundratusentals människor förlorat sina jobb på grund av IVF:s politik.

Ny arbetsdelning

Den kanadensiske ekonomiprofessorn Michel Chossudovsky har beskrivit den nya världsordningen på följande sätt: ”Inte vid något tillfälle i historien har den ’fria’ marknaden – med hjälp av makroekonomisk politik i världsskala – spelat en så stor roll för att forma ’suveräna’ nationers öde.” Han talar om uppkomsten av en global billig-arbetskraftsekonomi, ett internationellt marknadssystem med vattentäta skott mellan två skilda slags arbetsmarknader. Varupriserna blir alltmer ”internationaliserade” i takt med att varumarknaden integreras mer, medan lönerna i tredje världen och Östeuropa rasar ned mot 1/70 av lönerna i de rika länderna.

Samtidigt blir det allt tydligare att de program som tvingas på u-länderna är ett misslyckande. Representanter för västvärldens finansorgan medger det själva. Åtstramnings- och privatiseringsprogrammen leder i själva verket till fördjupad ekonomisk kris. Det är inte förvånande: om man genomför en brutal åtstramningspolitik minskar människors köpkraft drastiskt och ekonomin tenderar att gå in i en nedåtgående spiral.

Dessutom leder programmen till ökad skuld för u-länderna, till sociala katastrofer och till en destruktiv exportfeber. Endast genom att öka exporten, kan u-länderna hoppas att hålla jämn takt med räntebetalningarna på utlandsskulden. Det leder dem till kortsiktiga satsningar på exportvaror. Allt fler u-länder satsar på produktion av exportgrödor, istället för av baslivsmedel. Länderna tvingas att importera livsmedel, trots att de lever av jordbruk. Fler människor svälter. Satsningen på export leder till en skövling av miljön. Regnskogarna i Amazonas offras utan betänkligheter för att ge plats åt biffkofarmer, som ska leverera kött till hamburgerkedjorna i den rika världen.

En intern studie inom IVF visar att resultaten av strukturanpassningsprogrammen varit mycket negativa i 24 afrikanska stater. I Världsbankens och IVF:s idealvärld ska nedskärningar av offentliga sektorn och av statliga subventioner stimulera en aktiv privatsektor och på så sätt få hjulen att snurra.

Men i Afrika – liksom i Östeuropa – där denna ideala kapitalism definitivt inte existerar, blir resultatet istället enbart nedrivning av det ofta informella solidaritetsnät som hållit samhället uppe. På senaste tiden har det talats om att Världsbanken och IVF skulle vara i färd med att bryta med sin nyliberala, monetaristiska hållning. Sedan UNICEF 1987 gav ut en rapport om ”anpassning med mänskligt ansikte”, har Världsbanken hamnat på defensiven. Banken har gett ut en rad rapporter om fattigdom, miljöförstörelse, hälsa. Den har förespråkat ”transfereringssystem” för att skydda de fattiga och uppmanat u-länderna att ”öka de offentliga satsningarna på sjukvården”.

Samtidigt behåller Världsbanken alla de krav den hittills ställt på låntagarländerna. En rapport inom FN från i år går så långt att den säger att långivarna verkar ”föredra auktoritära regimer, och menar på fullt allvar att sådana regimer gynnar politisk stabilitet och är bättre för att leda ekonomin. När Bangladesh och Filippinerna upphävde sina undantagslagar, minskade deras andel av det totala antalet lån Världsbanken gav.” (Rapport för 1994 från FN:s utvecklingsprogram UNDP, s 80)

Inte misslyckad för alla

Varför envisas finansorganen med att genomdriva en misslyckad ekonomisk åtstramning i de fattiga länderna?

Ja, den är ju inte bara misslyckad – inte för alla. För storföretagen och bankerna är den ekonomiskt fördelaktig. Den leder till en omfördelning av världens resurser till de redan rika och till en ny arbetsdelning, där vinnarna finns bland de mäktiga i väst.

Chossudovsky beskriver hur industriproduktionen delas upp på allt fler länder och hur U-länderna allt mer får rollen som leverantörer av billig arbetskraft till vissa faser i den uppdelade produktionen. De tidigare satsningarna på ”importsubstitution”, det vill säga uppbygge av industrier för en inhemsk marknad, har havererat i takt med den att den inhemska marknaden rasat ihop.

Dessutom är skuldbetalningsprogrammen politiskt nyttiga. Det u-land som gått in i ett skuldsaneringsprogram blir fogligare gentemot sina fordringsägare. Tydligare har det aldrig synts än under kriget i Persiska viken. Arabland efter arabland ställde upp på USA:s sida, i strid med traditionella lojaliteter. Bakgrunden var inte att arabländernas ofta despotiska härskare plötsligt insett de demokratiska rättigheternas betydelse i Kuwait. Det handlade om pengar. Egypten fick sammanlagt 14 miljarder dollar i lån och efterskänkta skulder som tack för stödet till västalliansens krig.

Strukturanpassningsprogrammen är dessutom användbara även för de lokala härskarna. Det finns mycket få exempel på att regeringar mobiliserat den egna befolkningen i protester mot IVF:s krav. Det beror på att kraven i grunden förändrar samhällena till de lokala eliternas fördel. Kanske kan man göra en – endast lätt haltande – jämförelse med EU och dess planer på en ekonomisk monetär union. Kraven för att gå med i EMU tvingar varje enskild borgarklass att genomföra en nyliberal politik med allvarliga effekter på den inhemska ekonomin. Varje borgarklass lägger mer än gärna på sig det tvånget uppifrån och utifrån, som ger den chansen att genomföra brutala åtstramningspaket utan att ställas till svars av det egna landets arbetare.

Muren föll

Den tredje viktiga förändringen i världsskala är Sovjetunionens fall. Sedan 1989, då Berlinmuren föll, har det inte funnits någon världsmakt som motsatt sig USA:s och västvärldens ambitioner. Ingen har lagt veto i FN:s säkerhetsråd.

Jag beklagar inte att Berlinmuren föll. Tvärtom, den lätthet med vilken regimerna i Östeuropa rasade ihop visade att det rörde sig om vidriga system utan stöd i den egna befolkningen. Det hindrar inte att sättet raset skedde på har förvärrat världsläget.

Kommandodiktaturerna rasade utan att det fanns något alternativ som företrädde folkmajoritetens intressen. De miljontals arbetare som under årtionden demonstrerat, strejkat och gjort uppror i länder som Polen, Ungern, Tjeckoslovakien, demonstranterna som tände ljus på torget i Leipzig och skramlade med nycklar i Prag, de frusna arbetarsoldater som tog över gatorna när Ceausescuregimen föll i Rumänien – det var inte de som kom till makten. Tanken på socialistiska, kollektiva lösningar hade dragits så i smutsen av de gamla härskande att ett nytt folkligt alternativ inte kunde uppstå. Istället kom den råa marknaden invällande, med cigarettreklam och mer varor i affärerna – men också med nedläggning av hela företagsbranscher och skyhöga priser.

Vi har sett en utveckling som skulle kunna kallas en ”tredjevärldisering” av Östeuropa. De fattiga länderna försvagades också efter Sovjetunionens fall. Den biståndspolitik som byggdes upp av västvärlden efter andra världskriget motiverades i hög grad av säkerhetspolitiska intressen. USA-presidenten Truman beskrev fattigdomen som ett hot, och hans efterträdare Eisenhower varnade för att kommunismen kan utnyttja fattigdomen.

Alltså är det logiskt att de rika länderna nu ger färre gåvor till de fattiga. Gåvorna behövs inte för att hålla upproren nere. Resultatet är att de fattiga länderna glöms bort. I delar av tredje världen ser vi en upplösning av hela samhällsstrukturen utan att det leder till ramaskrin i väst. I Senegaldalen finns det byar, där det bara är gamlingar kvar. Alla arbetsföra har lämnat byn på jakt efter jobb och utkomst. Anders Ehnmark säger att staten i Kongo krympt ihop som ett chagrängskinn, och citerar en fransk författare som hävdar att Afrika håller på att ”oupptäcka” sig självt.

Ehnmark uttrycker det också som att Afrika blivit ”betydelselöst”. Det är en tveksam tes, som jag vill återkomma till.

Slut på Vietnamsyndromet

Den fjärde förändringen, som beror av de föregående, är att de imperialistiska regeringarna fått större spelrum. Kriget i Persiska viken blev det avgörande test, som visade att USA:s styrande överkommit det så kallade Vietnamsyndromet. Med det menar man den usaiska allmänhetens djupt rotade motvilja mot att skicka ut sina söner i krig bara för att få dem hem i plastsäckar.

I och med kriget i Persiska viken blev det möjligt för USA att gå ut i krig igen, på andra sidan jordklotet, för intressen som inte hade något att göra med flertalet USA-medborgares behov.

Det nya med denna krigföring är att den, i avsaknad av hotet från kommunismen, legitimeras med ”ädla” motiv. Vid invasionen i Panama strax före jul -89 gällde det kampen mot knarket. I Persiska viken intervenerade USA bara för att säkra demokratin och Kuwaits nationella rättigheter. I Somalia var det en rent humanitär intervention – av samma slag som diskuterats i det forna Jugoslavien.

Ju ädlare motiven blir, desto lättare att dra in FN som fullvärdig part i kriget på USA:s sida. Sedan 1989 har FN blivit allt mer lydigt gentemot ordergivarna i Vita Huset. Det har varit svårt att förstå, eller ens upptäcka, för de vänsterkrafter i väst, som under 70- och 80-talen vande sig vid att se FN som ett forum för de alliansfria staternas krav. I själva verket är det inget märkligt. FN, som består av alla världens stater, uttrycker inte och kan inte uttrycka något annat än styrkeförhållandena mellan dessa stater. Och i ett politiskt läge där ”what the US says, goes”…

De ädla motiven är emellertid i fall efter fall förevändningar för en imperialistisk politik av mer traditionellt snitt.

Exemplet Somalia

Vi kan bara ta exemplet Somalia, där USA-trupper landsattes inför världspressens och TV-bolagens kameror år 1992. Den omedelbara förevändningen var att inbördeskriget mellan olika klaner hindrade livsmedelsleveranserna och hotade stora delar av befolkningen med svält.

Men hur skapades kriget i Somalia? Ja, det är historien om den allmänna krisen för tredje världens länder under 80-talet. Även Somalia hade en utlandsskuld. Landet tvingades in i ett strukturanpassningsprogram i början av 80-talet. Det ledde till att Somalia som tidigare varit självförsörjande med mat, fick börja importera baslivsmedel. Regeringen tvingades devalvera, och införa skatt på vatten. Marknadsreformerna ledde till att det traditionella herdesamhället slogs sönder. Veterinärvården privatiserades, och boskap dog för att boskapsägarna inte längre hade råd att behandla djuren för sjukdomar.

Liksom i andra länder med strukturanpassningsprogram försämrades skolor och sjukvård. Lönerna sjönk. År 1989 uppgick räntorna och amorteringarna på utlandsskulden till ungefär
200 procent av exportinkomsterna. Resultatet blev social kollaps och därefter att själva staten började sönderfalla, under trycket av sociala motsättningar. Inbördeskriget var ett faktum.

In på scenen kunde USA-soldaterna anlända i sina fallskärmar och marinbåtar, som imperialismens riddare. De verkliga orsakerna till USA-operationen var inte de humanitära. De handlade istället om att militärbudgeten i USA vid denna tid hotades av nedskärningar, och att regeringen på så sätt fick argument för att försvara den. Den amerikanske språkforskaren och samhällsdebattören Noam Chomsky har kallat interventionen för en ”PR-operation för Pentagon”. Han menar att militära satsningar är den klassiska formen för ”stimulanspolitik” i USA. Vid den här tiden befann sig ekonomin i en djup recession, men det kalla krigets slut gjorde det svårare än tidigare att få igång hjulen med Pentagons hjälp. Inbördeskriget i Somalia blev ett välkommet tillfälle.

Andra orsaker till USA-operationen var att Somalia ligger i ett strategiskt viktigt område, där det går vitala oljetransporter. Fyra stora oljebolag hade rätten att utvinna olja i två tredjedelar av Somalia. Ytterligare ett skäl för USA:s intresse var närheten till Sudan, där det fanns en islamistisk regim som sågs som ett hot mot väst.

Rwanda och de nya IVF-krigen

Mönstret från Somalia upprepades i Rwanda, där regeringen tvingades genomföra strukturanpassningsprogram under brinnande krig. I november 1990 tvingades landet devalvera med 50 procent. Inflationen steg kraftigt som en följd av devalveringen.

Regeringen fick inte längre betala fasta priser till kaffeproducenterna. Kaffeproduktionen rasade. Gränserna öppnades för import av billig mat, ibland förklädd som ”humanitär hjälp” och småbönder slogs ut.

Kanske blir Somalia och Rwanda de två första exemplen på en ny era av IVF-krig, som utlöses när land efter land drives över avgrundens rand av västvärldens utsvältningspolitik.

När vi talar om imperialismens ökade spelrum, är det samtidigt viktigt att inte falla för alltför konspirativa resonemang. Imperialismen styr inte allt som händer i världen. Det är inte ens så givet att imperialistmakterna blivit starkare.

Det går mycket väl att hävda att kriget i Persiska viken berodde på USA:s svaghet. USA är en stormakt på nedgång, med en åldrande produktionsstruktur, och ökade svårigheter att
hävda sig mot huvudkonkurrenterna Tyskland och Japan. Då blev kriget mot Saddam ett sätt att stärka den egna positionen. I detta krig, liksom i andra under 1900-talet, ställdes frågan: vem är verkligen världsledande? Ekonomiskt, militärt och politiskt?

Just USA:s svaghet ger ökade skäl att frukta krig. Historiskt är det inte unikt att sårade imperialistmakter visat sig vara de farligaste!

Motsättningarna mellan stormakterna fortsätter att öka.

Nyligen såg vi hur det ledde till handelssanktioner mellan USA och Japan. Det är inte någon liten diplomatisk skärmytsling utan betydelse. Det var bland annat sådana motsättningar som ledde till de bägge världskrigen.

Den ökade konkurrensen mellan de rika länderna ser vi också i fallet Jugoslavien. Man brukar tala om att västvärlden inte haft någon klar linje där. Det handlar bland annat om att de olika västländerna hela tiden agerat med sina egna intressen för ögonen och därför dragit åt olika håll – även om de varit nog så eniga på en punkt: att förvägra bosnierna rätten att försvara sig.

Explosion av nationalism

De femte förändringen i världsläget är den framvällande nationalismen.

Visst fanns det en nationalism även på 70-talet. Det växte fram rörelser för nationell frigörelse med udden riktad mot kolonialmakterna eller de nykoloniala imperialistiska utsugarna. Det var en progressiv kamp som stöddes av vänsterkrafter i väst.

Idag ser vi mängder av nya nationer och nya nationella motsättningar. Det är uppenbart att de inte uttrycker några som helst progressiva krafter. Explosionen av nationalism framstår som extra absurd, eftersom världen idag är mer internationell än någonsin.

I Europas hjärta förs ett broderkrig med nationalistiska förtecken, i det forna Jugoslavien. Det är på många sätt ett typexempel som kan säga oss något om den växande nationalismen i u-länderna, liksom om ”nationalism” här hemma.

Jag tror att det är rätt att säga att Jugoslavien var ett verkligt försök att bygga ett mångnationellt samhälle, att det försöket hade stöd av befolkningsmajoriteten under efterkrigstiden och att samhället inte baserade sig på öppet och massivt nationellt förtryck. Undantaget är behandlingen av albanerna, som efter andra världskriget med vapenmakt tvingades in i Jugoslavien.

Hur kunde detta försök gå om intet? Beror det, som vi ofta får höra, på att mångnationella samhällen inte kan bli stabila, att drömmen förr eller senare måste gå i kras?

Det är en oerhört reaktionär tolkning av historien. Med större rätt tror jag att man kan säga att Jugoslavien inte dog av naturnödvändighet, utan att landet dödades. Det mångnationella experimentet förstördes av krafter med stor förstörelsepotential.

Den tidigaste av dessa krafter var Titobyråkratin under åren från 1945 till 1980. Uppbygget av ett mångnationellt, socialistiskt samhälle hämtade sitt stöd ur partisankampens traditioner. Men den nya regimen blev en enpartidiktatur, där oliktänkande förföljdes och en byråkrati fattade besluten. Visserligen erkändes hela tiden statens federala karaktär och många beslut decentraliserades till delrepublikerna.

Men decentralisering är inte demokrati. Istället för den klassiskt stalinistiska centraliserade byråkratin fick man nu se lokala maktklickar, som invecklades i strider med varandra. Tillväxten av dessa sociala skikt ökade de spänningar som senare kom att sönderslita samhället.

Efter Titos död kom nya dödgrävare av det mångnationella samhället till makten. Den ekonomiska krisen ökade. Striderna mellan delrepublikerna om fördelningen av resurserna skärptes. Arbetarnas stöd till regimen minskade, antalet strejker ökade.

Regimens grundpelare – arvet från den revolutionära kampen mot tyskarna och stödet från arbetarna – började vackla. Vid mitten av 80-talet vände sig en del av den härskande
byråkratin, med Milosevic i spetsen, medvetet till serbiska nationalister på yttersta högerkanten i försök att skaffa sig en ny social bas. Från den tiden startar regimen i Belgrad en medveten kampanj för storserbiska intressen. Jugoslaviens sönderslitning har inletts.

Den tredje – men långt ifrån mest obetydliga – kraften som bidragit till Jugoslaviens fall är världsmakterna. Det jugoslaviska samhällssystemets kris berodde inte på krisen i Sovjet eller perestrojkan. Den hade tydliga inhemska orsaker. Men när Sovjetunionen föll, minskade det trovärdigheten för alternativa, genuint socialistiska lösningar även i Jugoslavien.

Marknaden tog över. Marknadskapitalismen hade skaffat sig ordentliga fästen i Jugoslavien redan i början på 80-talet, då landets utlandsskuld växte till samma krisnivå som i u-länderna. Med hjälp av skulden har världsmarknadens politiska representanter, som IVF och Världsbanken, kunnat pressa Jugoslavien till en drastisk åtstramningspolitik. Detta bidrog till regimens fall och till de solidariska värdenas upplösning.

En vakuumideologi

Den jugoslaviska krisen illustrerar att nationalismen mer än något annat är en vakuumideologi. Den växer som ett uttryck för samhällskris och för bristen på andra trovärdiga alternativ.

Vi har i upprepade krisperioder sett hur varje borgarklass drivs till att försvara sina egna intressen i en skärpt konkurrens, och hur detta rättfärdigas med en nationalistisk propaganda, som i desperationens djup ”går hem”. Det räcker med att jämföra med 30-talskrisen, då nazism och fascism kunde växa sig starka.

Idag kan vi se krisens uttryck i tillväxten av nationalistiska, rasistiska, fundamentalistiskt religiösa rörelser. Därför är det så vilseledande, när en vänsterman som Jan Myrdal (i Aftonbladet 31 december 1994) hävdar att den islamska fundamentalismen måste stödjas, därför att det är den enda organiserade kraft som står på folkets sida mot marknaden. Fundamentalisterna har kunnat bli en så mäktig social kraft, endast därför att radikala sociala rörelser svikit, misslyckats och sålt sig till härskarna. Inte minst gäller det de stalinistiska partier, med vilka Myrdal solidariserat sig.

Fundamentalisterna säger sig stå på folkets sida mot marknaden. Men de har inget politiskt program som i grunden utmanar kapitalismen, och de regimer de upprättat har i praktiken visat sig skärpa förtrycket just mot folket – mot arbetarna, mot kvinnorna, mot dem som kräver yttrandefrihet, mot nationella minoriteter.

Om försöken att bygga nya radikala rörelser ställs in på grund av fundamentalisternas styrka idag, innebär det således att prisge samhällets mest fattiga och mest utsugna till en ny elit med ett gammalt förtryck.

På ett måhända mer trivialt plan uttrycks samhällskrisen i den ökade trovärdigheten för alla slags mörkerförklaringar. Uppsvinget för ockultism, astrologi och nyandlighet ska inte ses som oskyldiga söndagsnöjen, utan som tecken på att krisen nått så djupt att människor söker lösningar som berövar dem själva och andra såväl ansvar som möjlighet att förändra det samhälle där de lever.

Antiimperialistiskt perspektiv

Vad fordras för att bygga en antiimperialistisk rörelse idag? I tredje världens länder? I Sverige?

I de fattiga länderna är frågan definitivt inte akademisk. Där finns en kamp. Den föds gång på gång på nytt och tar sig olika uttryck, från organiseringen av det massiva arbetarpartiet PT i Brasilien, till upproret i Chiapas i Mexiko i början av 1994, till den fortsatta kampen mot världsbankens dammbygge i Narmada i Indien.

Den här kampen utmanar den uppfattning som bland annat Anders Ehnmark gör sig till tolk för: att världsutvecklingen gjort u-länderna mer betydelselösa. Hos Ehnmark blir detta något gott: Afrika är mer ensamt och det är Afrikas räddning, nu finns en chans att bygga upp något nytt utan att kanonbåtarna anländer. Handlingsfriheten blir större. ”Då Afrika glöms bort kan det tvingas förverkliga den enhet som panafrikanisterna drömde om.”

Det är både för optimistiskt och för pessimistiskt. För optimistiskt, för det är en sak att det ökade lidandet och tömningen av Afrikas landsbygd inte leder till många höjda ögonbryn på regeringssammanträdena i väst. Men i det ögonblick då sönderfallet och misären hotar strategiska intressen och stabilitet, kommer engagemanget att infinna sig. Regimer och rörelser i Afrika som verkligen ger sig in i kampen för en rättvisare världsordning, mot de internationella finansorganens diktat, för verklig folkmakt i sina länder, kan tyvärr inte räkna med att få husera i fred.

Därför är Ehnmarks tes också för pessimistisk. Chiapas är en typisk utkantsregion av fattigbönder i Mexiko. Ändå kunde upproret där skaka om politiken även i Mexiko City. När de fattiga protesterar beror inte utfallet bara på deras ekonomiska styrka, utan på ringarna på vattnet in i det politiska systemet.

30 års lärdomar

Efter trettio år av segrar och misslyckanden, hur skulle man kunna sammanfatta lärdomarna för antiimperialistiska rörelser i tredje världen? Kanske så här:

Det gäller att bygga verkligt folkliga rörelser. Inga välvilliga, medvetna, avantgardistiska ledarskap kan ersätta att miljoner människor dras in i en egen kamp för att förändra sina livsvillkor.

Det gäller att bygga verkligt demokratiska rörelser och samhällen. Enda långsiktiga chansen att överleva under imperialismens kanonad är att folkflertalet förstår och väljer de uppoffringar som måste göras.

Ytterligare en uppgift som allt fler antiimperialistiska rörelser i tredje världen ställer sig är att utarbeta nya utvecklingsmodeller. Den gamla biståndsberoende modellen har inte fungerat, och nu sinar dessutom biståndet.

Så, vilka andra vägar finns? På 70-talet fanns en vänsterdröm om en mer självcentrerad utveckling i länder som frigjort sig från kolonialt förtryck. Det var en dröm som kunde verka rimlig i Kina, ett land som är stort som en kontinent. För de allra, allra flesta av den fattiga världens medborgare är det en utopi. Så långt har internationaliseringen gått att en utveckling i isolering för de flesta länder skulle innebära ingen utveckling alls.

Det verkliga alternativet måste vara samarbete mellan länderna, och framförallt mellan folkrörelserna, i syd. Endast så kan de tilltvinga sig bättre villkor för handel med västvärlden. Endast de revolutioner som sprider sig kan ha utsikter att överleva.

Här hemma fordras en antiimperialistisk rörelse som inte tycker synd om. Humanism och medkänsla i all ära, men det enda som kan hålla stånd mot yttersta högerns propaganda om att vi måste se om vårt eget hus, är upplevelsen av likhet och vad jag skulle vilja kalla det upplysta egenintresset.

Villkoren i världen är fasansfullt olika. Invandrare från tredje världen upplever ofta svenska arbetare som lyxkonsumenter och svenska arbetsplatser som paradisiska. Ofta har de illusioner om att de snabbt ska kunna jobba ihop till en smärre förmögenhet här i Sverige. I bästa fall upptäcker de att skillnaderna är gradskillnader, inte artskillnader: att svenska arbetare precis som chilenska och filippinska inte har något annat val än att sälja sin arbetskraft och att de överskott de producerar beslagtas av en liten elit kapitalägare.

Likheten utgångspunkt

För den som vill stärka den internationella solidariteten och bygga en antiimperialistisk rörelse, är det likheten som måste vara utgångspunkten. Trots de ohyggliga skillnaderna i levnadsvillkor delar majoriteten av världsbefolkningen ett gemensamt intresse av att bekämpa kapitalismen och av att stoppa imperialismens härjningar.

Våra villkor är lika u-landsbefolkningarnas, på så sätt att vi drabbas av samma miljöförstöring. När regnskogar huggs ner i Amazonas förstörs deras omedelbara utkomstkälla och vår gemensamma överlevnadschans.

Vi drabbas av samma marknadsliberalism. Ju mer Kjell-Olof Feldt och andra talar om att marknaden segrat överallt, desto tydligare kan det bli att marknadens krav leder till samma samhällsfördärv här som där.

Vi drabbas av samma storbolag med deras möjligheter att sekundsnabbt flytta resurser från kontinent till kontinent och att dela upp produktionen i allt finare moment mellan olika länder.

Inte minst är det dags att fackföreningar i väst börjar inse att de måste samordna sig, inte med sina bolagschefer, utan med sina fattigare kollegor i u-länderna. Svenska fackledningar har en lång och smutsig historia, när det gäller att försvara kapitalägarnas härjningar i tredje världen.

Med det upplysta egenintresset menar jag insikten om att den ökade misären slår tillbaka här hemma. Det finns i längden inga idylliska öar i en värld av katastrofer. Den amerikanska debattören Susan George har i sin bok ”The Debt Boomerang” (Skuldbumerangen) skildrat på vilket sätt skuldkrisen slår tillbaka i de rika länderna. U-länderna förstör världens miljöresurser allt snabbare i sin hetsjakt för att betala av på skulden. När råvarupriser sjunker och kraven på exportinkomster ökar, blir det mer och mer lockande att exportera knark till köpstarka konsumenter i USA och Västeuropa. När u-ländernas ekonomi sjunker ned i depression, minskar deras efterfrågan av västvärldens industrivaror och jobb försvinner här hemma. När människor inte längre kan livnära sig i sina hemländer, flyr de hals över huvud under allt mer kaotiska former över gränserna till de rika länderna. När länder skakas av kris ökar inhemska motsättningar och risken för krig i världen växer.

Särskilt viktigt i den nya världsordningen är att antiimperialister vare sig i nord eller i syd låter sig luras av imperialismens goda ansikte. När FN ställer upp bakom USA:s maktpolitiska intressen, när EU-länderna säljer ut bosnierna i forna Jugoslavien i sin interna uppgörelse, när USA drar ut i krig för demokrati i Persiska viken – då måste det finnas krafter som inte genast hukar, som inte genast får dåligt samvete för tillvitade eller verkliga dåtidssynder utan som avslöjar imperialism vilka ord den än höljer sig i.

Pånyttfödd internationalism

Den framväxande nationalismen kan bara bekämpas med en internationalistisk pånyttfödelse. En gång i tiden var arbetarrörelsen internationell till sitt väsen. Internationalismen var dess livsluft. Det var ingen slump att Kommunistiska Manifestet förklarade att proletärerna inte har något fosterland – det var en nödvändig insikt för att kunna börja bygga arbetarrörelsen i land efter land.

I takt med att arbetarrörelsen blev mer byråkratiserad, mer toppstyrd, mer inlemmad i det borgerliga samhällsmaskineriet – i samma takt blev den mer svag för nationalismen. Det visade sig med förödande tydlighet vid första världskrigets utbrott, då Första Internationalens ledare slöt upp bakom sina respektive regeringars krigsansträngningar.

För att kunna återuppliva internationalismen fordras ett erkännande av nationella rättigheter. Endast så kan misstro och skräck övervinnas. Om socialism och antiimperialism förknippas med nationellt förtryck – ja, då har högern vunnit.

Det fordras också ett långvarigt gemensamt arbete för att återuppbygga en internationell arbetar-, folk-, miljö-, antiimperialistisk rörelse. Gemensamma kampanjer mot miljöförstöring och skuldkris är nödvändiga inslag.

I september 1994 höll hundra solidaritetsorganisationer ett motmöte mot IVF:s årliga möte i Madrid. Det är i år 50 år sedan överenskommelsen i Bretton Woods, där IVF, Världsbanken och GATT grundades, och ett motto för motmötet var ”50 år är nog!”.

Där deltog bland annat representanter för motståndsrörelsen i Indien mot IVF och det nya GATT-avtalet, och samtidigt med mötet lamslogs banker, gruvor, metallindustrier, försäkringsbolag och postkontor i Indien av omfattande strejker mot de strukturella anpassningsprogram regeringen skrivit på. Mötet slutade med ett krav på att tredje världens skuld ska avskrivas och att Bretton Woods-institutionerna ska upplösas.

Just nu ser vi ett annat exempel på en nödvändig gemensam kampanj i Europa i form av Internationella Arbetarhjälpen till Bosnien. För första gången på länge solidariserar sig arbetare i handling med andra arbetare i ett annat land, i en kampanj som byggs underifrån och inte bara handlar om fraser från fackföreningspamparna däruppe.

Det fordras även en politisk samordning av de vänsterkrafter som står emot den nya världsordningen med dess skörd av krig och misär. Inför sådana utmaningar som kriget i Persiska viken eller kriget i forna Jugoslavien måste socialister förenas över gränser, i trots mot den hatpropaganda som utvecklas i extrema kristider. Mitt eget parti, Socialistiska Partiet, tillhör Fjärde Internationalen, som är ett sådant försök till politisk samordning.

Tyvärr är det en liten minoritets samordning – ändå har just den samordningen visat sig oundgänglig, till exempel när fredsvänner i Västeuropa riskerade att hamna på andra sidan barrikaden mot rebeller i arabvärlden under kriget i Persiska viken. Hur skulle revolutionära krafter kunna kämpa mot USA-alliansens krig utan att vare sig stödja Saddams diktatur eller illusioner om FN:s fredliga roll?

Den frågan ställdes samtidigt, men på väldigt olika sätt för vänstergrupper i Västeuropa och USA å ena sidan och i Mellanöstern å den andra. Personligen är jag övertygad om att Fjärde Internationalens diskussioner hjälpte oss i Sverige att förhålla oss till den traditionella fredsideologin i vårt samhälle utan att för den skull glömma bort att det var ett imperialistiskt krig. Och det hjälpte kamrater i arabländerna att bygga rörelser utifrån den spontana, folkliga vreden mot imperialistisk intervention utan att för den skull ge ett lillfinger åt Saddams anspråk att vara antiimperialist.

Under de senaste åren har vi också sett ökade ansatser till en bredare politisk samordning, i form av möten mellan vänstergrupper i Latinamerika och Europa.

De fattigas International

Jag läste nyligen i en artikel av den mexikanske socialisten Sergio Rodríguez Lascaño att till och med den poststrukturalistiske filosofen Derrida talat om behovet av en ny International för världens fattiga och lidande. Så här beskriver Rodríguez behovet:

”Ekonomins globalisering har inte bara lyckats avreglera arbetskraften, störta majoriteten av världens befolkning djupare ned i misären och öka cynismen hos tidigare marxister eller revolutionärer. Den har också fördjupat banden mellan stamstriderna i Rwanda, zapatistindianernas kamp i Mexiko, möjligheten att hålla hoppet vid liv i El Salvador och det som händer på exempelvis Fiatfabriken i Turin.”

Slutligen är jag övertygad om att nationalismen bara kan bekämpas genom en ideologisk kamp för socialism. Om vi ser nationalismen som alternativlöshetens politiska uttryck, då gäller det att skapa alternativ! Då gäller det att ge en strimma av trovärdighet åt andra politiska lösningar än nationalism, högerextremism eller fundamentalism i alla religioner. Det gäller att kombinera en skoningslös kritik av marknaden med visionen om att samhället skulle kunna organiseras helt annorlunda, utifrån mänskliga behov istället för penningens diktat. Om vi inte tar den bataljen mot marknadens predikanter, öppnar sig avgrunden.

Maria Sundvall, 1994

Detta är en bearbetad och aktualiserad version av ett föredrag
som hölls på ett antiimperialistiskt seminarium i februari -94. Publicerad på destroyimf.org (sajt som inte längre finns).

Böcker, uppsatser och tidskrifter jag använt:

Anders Ehnmark, Resan till Kilimanjaro – en essä om Afrika efter befrielsen (Stockholm, 1993).
Michel Chossudovsky, Global Poverty and the New World Economic Order (uppsats från juli 1993).
Susan George, The Debt Boomerang – How Third World Debt Harms Us All (London, 1992).
Noam Chomsky, The Prosperous Few and the Restless Many (Berkeley, 1993).
Tidskrifterna International Viewpoint och Inprecor para América Latina.

Kan demokrati vara en väg ur barbariet?

Del 5 av 6 i serien Kosovo

Diskussionen om Balkankriget och socialisters syn på kampen för nationella rättigheter går vidare. Senast presenterade Göte Kildén en replikMaria Sundvalls inlägg som fanns i numret innan. Att stödja kosovoalbanernas kamp för nationella rättigheter innebär, hävdade Kildén , att sluta upp bakom imperialismen Här återkommer Maria Sundvall med ett svar.

Kan demokrati vara en väg ur barbariet?

Göte Kildén fortsätter i Röda Rummet 1/2000 debatten om Kosovo och kampen för nationella rättigheter. En del frågor blir definitivt klarare genom det inlägget – men alltför få. Det går för långsamt. Låt oss se om detta inlägg kan bidra till att i frågeform klargöra några motsättningar. En utgångspunkt, och ett avgörande dilemma, för alla oss som kallar oss socialister är: Hur ska vi kunna bekämpa nationalismen, hejda dess uppsving och stoppa den förstörelse som orsakas av nationella krig och konflikter?

1. Kan vi aldrig stödja nationella krav?

Ett ytterlighetssvar skulle vara att säga att vårt motvapen bara är ideologiskt, rakt och oförväget. Vi är mot nationalism och bekämpar den genom att fördöma, avslöja, ta avstånd, markera internationalismens ståndpunkt i alla lägen. Vi tar aldrig ställning i en nationell motsättning eller till ett nationellt förtryck. Så tycker inte jag och säkert inte heller Göte. Dels därför att det finns nationellt förtryck som vi är överens om att ta ställning mot, till exempel (rester av) kolonialt förtryck. Så har jag till exempel inte hört någon motsätta sig …sttimors krav på självständighet. Dels därför att vi nog är överens om att det inte bara är en fråga om ideologi (hur socialister vill att världen ska vara inrättad) utan också om taktik och strategi (hur vi når dit).

2. Stödja nationella krav men aldrig avskiljande?

Ett mer vettigt svar skulle vara ungefär så här: ”Det är klart att vi stödjer kampen mot nationellt förtryck men i vår tid, efter 1900-taletsförfärliga erfarenheter av blodig slakt i nationernas namn, löser det ingenting att kräva nationers rätt till avskiljande och upprättandet av nya stater. ”Så resonerar den brittiske historikern E J Hobsbawm i boken Nationer och nationalism. Lenins linje om stöd till förtryckta folks nationella rättigheter, inklusive rätten till avskiljande, förverkligades i praktiken i freden efter första världskriget. Det ledde bara till nya förtryck och nya nationella motsättningar, menar Hobsbawm. Och så resonerar nog alla socialister idag i någon mån, i högre grad än våra föregångare i arbetarrörelsens barndom. Rätten till avskiljande betyder inte att avskiljande är den bästa lösningen. Socialister förespråkar det alltmer sällan. Nederlaget för nationella rörelser – som det pågående nederlaget för den kurdiska rörelsen – bidrar också till känslan av att det fordras nya svar.

3. Kan stöd till nationella krav vara ett sätt att stärka enheten?

Jag har ett problem med dem som helt tar avstånd från de gamla svaren. Det är i det sammanhanget jag hänvisar till Lenin. Kärnan i hans argumentation, som jag fortfarande finner överraskande övertygande, är att arbetarrörelsen ska stödja nationella rättigheter, inte för att det är en god idé med nationellt avskiljande utan för att det är en politisk nödvändighet för att bevara arbetarklassens enhet. Nationellt förtryck gynnar splittring mellan de arbetande. Det är för att bekämpa nationalismen och stärka internationalismen som arbetarrörelsen måste ta den nationella frågan på allvar.

Jag tycker att Lenins svar fortfarande har sin giltighet, inte därför att han eller bolsjevikerna var ofelbara. Tvärtom, när Göte citerar Lenins rigida utläggning om att den nationella frågan får sin aktualitet därför att världen är på väg in i den ”andra kapitalistiska epoken”, ja då är det väl det minst övertygande i hela Lenins pamflett. Det är en variant av hans stelbenta syn på hur kapitalismen i till exempel Ryssland skulle utveckla sig, den syn som gjorde att han inte förrän 1917 såg möjligheterna av en socialistisk revolution. Lenin använder i sina skriverier om nationella frågan två skilda metoder – å ena sidan denna stela epokindelning med därav följande tankar om specifika uppgifter för arbetarrörelsen, å andra sidan den levande och dynamiska tanken att det är arbetarrörelsens enhet som är avgörande. Jag tror att vi kan dra mer nytta av den andra tråden i Lenins tänkande

4. Har något förändrats i vår tid vad gäller det politiska behovet att stödja nationella krav?

Jag förstår inte argumentet att vi skulle ändra vår hållning till nationella rörelser och krav på nationellt självbestämmande, därför att nationalismen visat sig än mer motbjudande under 1900-talets avslutning. Än en gång, de tidiga socialdemokraterna stödde inte nationella krav därför att de fann nationalismen aptitlig – utan för att avväpna den. Finns inte det behovet längre? Och om socialister inte längre ska ta sig an dessa strategiska problemgenom att stödja kampen mot förtrycket på de förtrycktas villkor – vilken alternativ linje ska de då inta? Tvångssamman-hållning av stater på de förtrycktas bekostnad?

Det här är för mig det verkliga dilemmat. Jag har i något års tid försökt få till stånd en debatt kring det. Göte svarar med att höja röstvolymen när det gäller att beskriva nationalismens fruktansvärda effekter eller hur imperialismen använder nationalismen som vapen mot de arbetande. Men det var vi aldrig oense om.

5. Hur förhåller sig socialister till ”särintressen”?

En frågeställning som är levande för mig är förhållandet mellan vad jag valt att kalla ”partikularism” och ”universalism”. Marxismen är universalistisk till sin natur. Den strävar efter hela mänsklighetens frigörelse, inte det ena eller andra ”särintressets” tillfredsställande. Ändå hamnar marxister ständigt, mer eller mindre motvilligt, i denpositionen att de måste ta hänsyn till partikularismer, just för att gynna helheten. Göte tycks av sitt svar att döma ha blivit stött för att jag kallat honom universalist. Men bara någon spalt senare skriver han: ”Baskernas kamp för en egen stat var och är inte revolutionär utan leder till splittring av den spanska statens arbetarklass!” Ett utmärkt exempel på en universalistisk ståndpunkt! Ett exempel som också visar hur problematisk universalismen kan bli.

För lika gärna kunde man säga att arbetarklassen i staten Spanien försvagas av att en del av den tillhör förtryckta nationer, och att det är bara genom att de spanska arbetarna tar klart avstånd från statens förtryck som de kan enas med de baskiska arbetarna. Syftet är inte att uppmuntra bildandet av en baskisk stat. Men det vore ett hycklande stöd – lika med inget stöd alls – att säga till ett förtryckt folk att ”visst, ni får kämpa för rätten att tala ert språk, men ni får aldrig bilda en egen stat”. I vissa historiska lägen måste till och med socialister inse att tilltron till möjligheten att existera i en gemensam stat gått förlorad

Ett sådant historiskt läge var Kosovo efter tio år av upphävda nationella och demokratiska rättigheter och efter inledd serbisk etnisk rensning. Jag skulle kunna ta ett annat exempel på en ”partikularism” som arbetarrörelsen haft ännu svårare att förhålla sig till. För att lätt parafrasera Götes uttalande om baskerna skulle man kunna säga: ”Kvinnornas kamp för lika rättigheter splittrar bara arbetarklassen!” Och visst, det har också företrädare för den manligt dominerade arbetarrörelsen sagt. Ändå är vi väl i grunden överens om att det som splittrar arbetarna är ojämlikheten, kvinnoförtrycket. Vi stöder vissa uttryck för kvinnlig separatism (som en självständig kvinnorörelse, rätten till separata kvinnomöten inom partiet), vi förespråkar inte andra (som separata kvinnliga fackföreningar) – men vi är alltid noga med att lägga ansvaret för ojämlikheten på det patriarkala systemet och de manliga ledningarna i partier och fackföreningar.

6. Hur avgör man vem som är förtryckt?

Göte har givetvis rätt i att alla nationella rörelsers kamp inte stärker helheten. Vilka nationella rörelser kan vi då tänka oss att stödja? Det traditionella svaret från socialisters sida skulle väl vara att säga: dem och endast dem som representerar förtryckta folk. Göte redovisar ironiskt nog en hållning till nationella rörelser som är nästan rakt den motsatta. Han stöder inte de baskiska nationalisterna, inte de irländska republikanerna mot den brittiska imperialismen – men uttrycker stor förståelse för den serbiska nationalismen, som han enbart tecknar som en begriplig försvarskamp.

Göte glider också in på att mäta och väga olika historiska rättigheter .Han talar om Bosniens avsaknad av ”nationella eller historiska rötter” men om ”den faktiska realitet” som utgjordes av ett serbiskt ”starkt dokumenterat kungadöme under tidig medeltid”. Bortsett från att historieskrivningen är minst sagt godtycklig kan det inte vara avgörande för ställningstagande till här-och-nu-existerande folks kamp mot förtryck. Annars hamnar socialister som något slags överdomare i den internationella rättvisans tribunal med checklistan i handen för att se vem som ska ha rätt att kalla sig nation och åtnjuta vissa rättigheter.

7. Är förtrycket av albanerna en myt?

Den oenighet mellan mig och Göte som blivit tydligast, och sorgligast, i hans senaste inlägg är utan tvivel när han påstår att albanerna i Kosovo inte är förtryckta! Nej, de är så förblindade av etnisk nationalism att de frivilligt avstår från skolgång. Visst ska vi misstro borgerliga media. Från krigen i Vietnam, Nicaragua, Persiska viken och nu senast på Balkan har vi lärt oss att alla slags fakta går att förfalska i imperialismens intresse. Men det måste finnas proportioner.

När universitetsstudenter startar omfattande protester 1981 för bättre levnadsförhållanden och för att Kosovo ska få en republikstatus inom Jugoslavien (men inte för förening med Albanien) möts de av undantagstillstånd och massivt förtryck. 1989 upphävs den autonomi som Kosovo haft under påtryckningar från stridsvagnar på Pristinas gator. Gruvarbetarna i Trepca hungerstrejkar under åtta dagar i gruvgångarna (inte med storalbanska paroller utan med Titoporträtt!) för att beslutet att upphäva autonomin skulle bli föremål för demokratisk debatt och för att albaner inte skulle behandlas som andra klassens medborgare i sitt eget land. Alla strejkande avskedas. Många grips, misshandlas och får fängelsestraff. Det talas om att 100 000 albaner avskedas av politiska och etniska skäl, många av dem sedan de vägrat skriva på en lojalitetsförsäkran mot regimen. Radio och TV ockuperas av säkerhetspolisen och de albanskspråkiga programmen upphör (eller snarare reduceras till snuttar med propagandasändningar). Albanska dagstidningar överlämnas till serbiska tidningsföretag. Polistrakasserierna är dagliga. Är allt detta inte exempel på förtryck?

8. Är massgravarna avgörande för frågan om nationella rättigheter?

Kosovoalbanerna, tycks Göte resonera, är inte förtryckta eftersom uppgifterna om antalet dödade albaner i de västliga media var kraftigt överdrivna. Själv vet jag inte om det fanns några massgravar. Men jag vet att det alldeles oavsett förföljelsernas omfattning och art fanns ett nationelltförtryck av albanerna. Det förtas inte heller av att serber nu skändligen förföljs i Kosovo. Vi stöder inte något folks nationella rättigheter därför att vi tror att de förkroppsligar någon högre grad av godhet än andra. Ondskan är säkert ungefär jämnt och tyvärr rundhänt fördelad i mänskligheten. Ondskan göds bland annat av att folk förvägras medborgerliga, demokratiska rättigheter. Som albanerna i Kosovo förvägrades den tidigare rätten till autonomi, yttrande-, organisations-, pressfriheten, demonstrationsrätten, rätten att använda sitt eget språk och så vidare.

9. Finns det en kollektiv skuld?

Att albanska nationalistiska ledare är inskränkta nationalister, som inte stöder demokratin utan bara sin egen etnicitet, tar Göte som argument för att inte stödja albanernas nationella rättigheter. För det första tror jag inte alls att det är sant att den albanska rörelsen är så homogen att man kan göra ett så svepande uttalande. Gruvarbetarna i Trepca visar vilka som kunde ha stått i spetsen för rörelsen. För det andra är det just för att vränga vapnen ur händerna på inskränkta nationalistiska ledare som de nationella kraven måste tas på allvar. Kosovos historia från 1989 och framåt visar vad som händer annars – mer reaktionära nationalister stärks och tar ledningen. Det är en reaktionär idé att döma ut folks och folkgruppers rättigheter därför att deras ledare betett sig illa genom historien. Den franska socialisten Catherine Samary har i sina skrifter upprepade gånger visat just hur denna idé om kollektiv skuld blivit ett instrument för att bryta ned Jugoslavien. Kroatiska människor har ingen kollektiv skuld för Ustasjaregimen under andra världskriget, serber ingen för cetnikernas härjningar – och, i strid med vad Göte antyder, har kosovoalbanerna ingen kollektiv skuld för att deras ledare stött fascistregimer.

10. Har en del mer rättigheter än andra?

Det finns en idé hos Göte om att vissa folk är mer framåtsträvande och andra mer efterblivna. Givetvis är olika kulturer och olika ekonomier olika utvecklade. Det som är oacceptabelt är om det på ett glidande sätt tas som intäkt för att de mer outvecklade inte har samma rättigheter. I vår tid, efter 1900-talets erfarenheter, kan ingen vänster vara trovärdig om den inte tar klar ställning för mänskliga rättigheter, det vill säga för alla människors lika rättigheter. Då är det inte trovärdigt att avfärda albanernas nationella rättigheter med att det är ett primitivt herdefolk.

Göte genmäler säkert att han bara yttrat sig om deras förmåga att bilda en nationalstat med överlevnadskraft. Givetvis finns det inget underlag för ett etniskt rent Kosova (en lösning som vi alldeles oavsett dess livskraft är bestämda motståndare till). Men sanningen är ju att det gäller alla nationalismerna i forna Jugoslavien. Det var i själva verket det främsta, och det fortfarande oslagbara argumentet för Jugoslavien: endast tillsammans kunde dessa folk utveckla sitt land och förverkliga sin frihet. Det är tragiskt att den möjligheten slagits sönder och att största ansvaret för det bärs av storserbiska nationalister.

11. Vad finns det för politiska svar?

Det tidiga 1900-talets socialister uttryckte ingen förståelse för den serbiska myten om Kosovo. På samma sätt som den radikala arbetarrörelsen i Sverige inte uttryckte något stöd åt de svenska härskarna när de åberopade historien i sina försök att dra ut i krig för att bevara Norges venskt. Inför den typen av nationalism, de härskandes instrument för att splittra de behärskade, finns det ett nödvändigt svar: att säga att det är dumheter. Fast det räcker inte. Det var därför som det tidiga 1900-talets socialister förde fram kravet om en Balkanfederation, som ett sätt att undvika att gamla förtryck ersätts med nya. Det är därför en linje i forna Jugoslavien idag också måste vända sig till den serbiska befolkningen – inte dess ledare, men befolkningen. Inte heller den ska drabbas av någon kollektiv skuld. Det finns ingen lösning för Jugoslavien som inte också garanterar deras medborgerliga rättigheter.

Vad betyder den linjen för nationalitetsfrågan i Kosovo? Någon gång vore det roligt om vi kunde ha en debatt där vi hann fram till framtidsfrågorna före sista manuslappen. Nu får jag nöja mig med att presentera några funderingar: En grund måste vara att vi är mot NATO-protektoratet i forna Kosovo. Att vi dessutom stöder kosovoalbanernas rätt till självbestämmande(inklusive rätten till avskiljande) samtidigt som serbernas minoritetsrättigheter måste garanteras. Men hur skulle några steg kunna tas i den riktningen? Genom en inriktning på kamp för demokrati, tänker jag mig. Om kosovoalbanerna ska kunna välja, då måste de först ha tidningar, TV, radio och egna organisationer som kan presentera de olika alternativen. Olika politiska krafter måste få mötas i öppen debatt. Om inte kosovoalbanernas organisationer och yttringar undertryckts, kanske inte så många hade drivits i UCK:s armar.

Att stödja demokratiska krav är inte bara en paroll vi kan svinga i den här tidskriftens spalter. Det innebär också en möjlig inriktning i vardagen: på kontakter med representanter för fackföreningar, tidningar, offentliganställda, mänskliga-rättighetsorganisationer i såväl Kosovo som Serbien. Utbyten, delegationer, konferenser. Särskilt viktigt är det stöd vi kan ge till den lilla och undertryckta icke-nationalistiska oppositionen i Serbien. Redan att berätta att den finns och ge den en röst vore en revolution.

Catherine Samary skriver (i den fortfarande utmärkta artikelserien ”Fem frågor om den jugoslaviska modellen”, publicerad i Fjärde Internationalen 2/1993): ”Vi får ofta höra att folken på Jugoslaviens territorium bara har samexisterat när de tvingats till det av ett yttre ”ok” (ett imperium, den serbiska monarkin, Titos regim). Men varför inte pröva ett inre kitt: demokratin? Det är bara om olika folkgrupper som lever på det här territoriet får ta det fulla ansvaret, det är bara på basen av deras gemensamma intressen, som samexistens åter kommer att bli möjlig, inom de statsformer de själva väljer. Gränsernas betydelse kommer då att bli omvänt proportionell till graden av individuella och kollektiva demokratiska rättigheter. Ju mer alla mäns och kvinnors, alla individers rättigheter kan garanteras, desto mindre kommer gränserna att betyda.”
Är en sådan utveckling osannolik? Jo, tyvärr, barbariet är fortfarande det mest sannolika. Men en hållning som tar avstånd från nationellt förtryck och ställning för demokratiska rättigheter kan bli ettlitet bidrag för att göra gränserna mindre betydelsefulla.

Maria Sundvall

Från Tidskriften Röda Rummet 2/2000

Kosovo, kriget och nationen

Del 3 av 6 i serien Kosovo

I förra numret gav Göte Kildèn sin syn på hur socialister bör förhålla sig till nationalismen på Balkan. Han menade att den gamla parollen ”Alla nationers rätt till självbestämmande” i
vår tid är en farlig återvändsgränd. Detta är ett gammalt och knepigt tvisteämne inom
arbetarrörelsen, med rötter som sträcker sig bakåt till den klassiska polemiken mellan Lenin och Rosa Luxemburg. Nu ger sig Maria Sundvall in i debatten med ett skarpt svaromål.

Kosovo, kriget och nationen

Det var på ett möte om Rosa Luxemburg en ljum, syrendoftsmättad majkväll i Lund. Vi kom
att diskutera logiken i att Luxemburg både var kallsinnig till självständiga kvinnorörelser och till nationella rörelser. Hon var till och med mot självständighet för sitt eget land, Polen. Vad fanns det för gemensam nämnare i dessa ställningstaganden ? Hon avskydde väl alla partikularismer, sade en av kamraterna. Och det klack till i mig som en aha-upplevelse.

Partikularism är ett konstigt ord, kanske skulle man kunna översätta det med ”särintressen”. Det blir lättare att förstå varför just det ordet skulle ramla ned som en uppenbarelse för mig, om man betänker att dess motsats borde vara universalism. Just så var det. Rosa Luxemburg avskydde säkert, hatade och föraktade verkligen, alla hinder på vägen för de arbetandes enade kamp. Hon avskydde det därför att hon var universalist.

Hon ville världsamhällets omvandling och upphävandet av klyftor och orättvisor mellan
människor. Hon var universalist, på samma sätt som marxismen är universell till sitt väsen. Den eftersträvar en värld utan gränser och rivandet av alla skrankor, inte upprättandet av nya.Den nöjer sig inte med socialism i ett land, utan menar att världskapitalismen måste bemötasmed internationell kamp. Jag kom att tänka på den där episoden när jag läste Göte Kildéns artikel om vårens Balkankrig i förra numret av Röda Rummet. En tes i Götes artikel är att nationalismen dog i skyttegravarna under första världskriget. Naturligtvis gjorde den inte det. Om den bara gjort det. Det är en universalists önskedröm. Vi instämmer gärna i den, alla vi socialister. Om nationalismen varit död, skulle denna diskussion inte behöva föras. Inför det senaste i raden av krig på Balkan har vänsterkrafter med likartade ideologiska rötter intagit rakt skilda ståndpunkter. På sitt septembermöte antog Internationella exekutivkommittén, ledningen för världsrörelsen Fjärde Internationalen, där Socialistiska Partiet ingår, en resolution om Balkan. Den försvarar en ståndpunkt som är klassisk för världsrörelsen och som påminner om Socialistiska Partiets ståndpunkt under kriget: Motstånd mot NATO:s bombningar lika väl som mot Milosevic. Försvara Kosovoalbanernas rätt till nationellt självbestämmande, även till avskiljande från Jugoslavien.

Göte Kildéns motsätter sig Kosovos rätt till avskiljande, och tonar ned det serbiska förtrycket av albanerna. Vänsterorganisationer som den svenska Arbetarmakt och Socialist Outlook i Storbritannien har från en rakt motsatt position till och med stött den albanska självständighetsrörelsen UCK och förordat vapenstöd till denna. I den australienska tidskriften Links, som ges ut av Democratic Socialist Party, hävdar Michael Karadjis att Jugoslavien bygger på nationellt förtryck, och att dess upplösning är något progressivt. Hur kommer det sig att människor som läst samma marxistiska klassiker, som förmodligen analyserar kapitalismens kriser och 1900-talshistorien på ett grovt sett likartat sätt, ändå kan hamna så väldigt olika i detta års mest brännande världspolitiska fråga? Det går i grunden bara att förstå utifrån vår universalism. Att hantera nationalismens uppsving blir alltid en utmaning, en ofta motbjudande utmaning, för den som ser världsproblemens lösning i universalismen.

Ett annat svar dök upp i mitt huvud när jag hörde Håkan Blomqvist välkänd för Röda
Rummets och Internationalens läsare intervjuas om sin nya bok om Nils Flyg på radion. Hur
kom det sig att socialistledaren Flyg på trettiotalet gick över till nazismens sfär? Håkan pekade på två faktorer: stalinterrorn och internationalismens sönderfall. Vi å vår sida lever i en tid där internationalismen åter sönderfallit. Tron på radikala samhällsalternativ har vittrat bort hos miljoner människor över hela världen. Tidigare radikala och internationalistiska rörelser har rättat in sig i den nya världsordningens marschled. Vi är universalister på defensiven, och inser behovet av att stärka försvaret mot de växande högerkrafterna. Att försvara de ”rätta” värderingarna, att inte ge en tumnagel åt nationella rörelser, kan då ses som ett sätt att rusta oss mot nationalism. Men givetvis måste oenigheten socialister emellan framförallt förklaras med att det inte finns några enkla lösningar på de nationella frågorna i forna Jugoslavien. Sällan har flera folk bott så nära varandra och så blandade. Det är mindre komplicerat att stödja östtimoresernas krav på självständighet från Indonesien än att stödja Kosovoalbanerna. Och det är inte bara Jugoslavien som är ett etniskt lapptäcke. I denna folkomflyttningarnas tid blir det en allt vanligare bild. Det var bland annat detta som fick den engelske historikern E.J. Hobsbawm att i sin bok Nationer och nationalism hävda att Lenins tanke om nationers rätt till avskiljande inte längre är giltig.

Lenins ståndpunkt

Jag delar inte den uppfattningen. Lenins utgångspunkt var inte den ena eller andra uppfattningen om gränsers dragande, utan politiken. Kanske kan vi säga att hans utgångspunkt var att den rätta värderingen är den som leder till arbetarnas maktövertagande. Och för det fordras inte bara värderingar utan också en strategi, en tanke om vägen dit. En sådan strategi består av åtminstone två massiva grundstenar: arbetarnas självorganisering och arbetarklassens enande.

För Lenin var således det nationella förtrycket ett politiskt problem. Det splittrade arbetarna i de förtryckta och förtryckande nationerna. Det korrumperade särskilt arbetarna i de förtryckande nationerna och fick dem att ställa sig på sina herrars sida. För att de arbetande skulle kunna ta makten måste de enas över nationsgränserna. Men det kunde inte ske genom att tänka eller önska bort nationsskillnader, utan genom att medvetet erkänna och bekämpa det nationella förtrycket. Det var följaktligen en särskilt viktig uppgift för arbetarna i de förtryckande nationerna att solidarisera sig med arbetarna i de förtryckta nationerna. De storryska arbetarna måste stödja de polska arbetarnas kamp för nationell självständighet annars skulle deras klassenighet aldrig bli möjlig.

Utifrån ett sådant resonemang kan man förstås säga att Lenin formulerade en ”princip” även om jag skulle föredra att kalla det en programmatisk ståndpunkt men inte en ”lika evig som helig princip”, som Göte anklagar oss för. Däremot en ståndpunkt sprungen ur politisk nödvändighet. Den ståndpunkten kom att anammas och bli allmängods i Tredje och Fjärde Internationalerna. Internationalismen förutsätter ett erkännande av nationella rättigheter det är kärnan. Folkens frihet att välja måste erkännas. Endast så kan gränser göras mindre viktiga. Och vad är alternativet? Ofrihet att välja? Att tvinga in minoriteter i förtryckande statsstrukturer? Och skulle det alternativet verkligen leda till mindre av nationalism? Den franska socialisten Catherine Samary har besvarat frågan så här: Det finns ingenting som är så effektivt som förtryck för att omvandla en minoritet till ett ”folk” som kräver självbestämmande. Att stödja kamp mot nationellt förtryck betyder inte med nödvändighet att stödja dem som leder eller gör anspråk på att leda den nationella kampen.

Socialistiska Partiet har av tradition stött exempelvis PLO i kampen mot Israel, ANC i
kampen mot apartheid utan att dela dessa organisationers politiska strategier och program. När det gäller UCK-gerillan i Kosovo måste det avgörande argumentet vara att den lagt sig i knäet på NATO och därmed inte ens kan föra en verklig nationell kamp. Det finns många invändningar man kan ha mot denna klassiska syn på kampen mot nationellt förtryck. En viktig invändning är att det inte är så lätt att skilja på förtryckare och förtryckta. Dagens förtryckta kan bli morgondagens förtryckare. Och vem avgör vilka som är förtryckta? Den franske socialisten Michael Löwy drar i boken Fatherland or Mother Earth en avgörande skiljelinje mellan Lenin och Stalin. Han visar hur Stalin utarbetade ett helt system av så kallat objektiva kriterier för att avgöra vilka som utgjorde en nation och som således skulle kunna åberopa rätten till självständighet. Lenin däremot utgick från den politiska nödvändigheten att ena de arbetande och undvek objektiva kriterier, menar Löwy. Det som är särskilt irriterande med Stalins kriterier är vad de uppenbarar om självsynen hos delar av arbetarrörelsen.

Det återkommer ibland även när dagens socialister diskuterar nationella frågor. Vi är dock inte, i ännu mindre grad än Lenins och Stalins bolsjeviker, den universella rättvisans gränsdragningskommitté. Vi är rörelser som kämpar i motvind i ett fientligt samhälle, i hopp om att ena de folkmajoriteter som behöver en samhällsförändring. Det handlar inte om att dela ut ”rättighetsbrev” till det ena eller andra folket, utan om att se till att nationella hinder inte ska stå emellan dem som måste enas, ifall den nuvarande orättfärdigheten ska få ett slut. Om man således i Löwys eller till exempel Benedict Andersons anda avvisar objektiva kriterier för nationer, och enbart ser det som en politisk fråga, då finns det förstås å andra sidan en risk att allt upplöses i subjektivitet. Om den är förtryckt som uppfattar sig som förtryckt ja, då måste
vi kanske stödja all nationell kamp. Det kan leda till att vi blir blinda för politiska realiteter. Svaret, balansgången, är väl ändå att studera de konkreta förhållandena. Det är klart att till exempel en lösning för ett federativt Balkan måste ge frihet att välja åt alla folkgrupper, så att inte nya förtryck skapas.

Men det är samtidigt nödvändigt att visa serbiska arbetare att de har en särskild plikt att stödja de kosovoalbaner som utsätts för storserbiskt förtryck. Visst, de matas ständigt med berättelsen om Kosovo som en helig plats för serberna, en plats vars förlust skulle såra deras nationalkänsla. Men den berättelsen kan bara bemötas med analys som visar att det är en myt. Socialisten Branka Magas beskriver i sin bok The Destruction of Yugoslavia hur den myten konstruerades, när den framväxande serbiska borgarklassen behövde den för att legitimera sin expansion söderut mot slutet av 1800-talet. Myten användes för att ge legitimitet åt den nya serbiska monarkin och för att driva ut serbiska bönder att döda sina albanska gelikar i Balkankrigen 1912-13. Hur formulerar vi då idag ett ställningstagande till nationella frågor i ett land som Jugoslavien, där folken lever så blandade Är det ändå inte ett tecken på att Lenins ståndpunkter är föråldrade? Att nationell självständighet alltid måste gå ut över någon annan? Eller är det som Michael Karadjis hävdar i tidskriften Links att Jugoslavien var en dålig skapelse, byggd på nationellt förtryck, och att dess sönderfall därför är ett framsteg.

Jugoslavien som en nation

Nej, Jugoslavien var ingen dålig idé. Karadjis missar att självständighetsrörelserna i det som kom att utgöra Jugoslavien tidigt insåg att de bara kunde vinna nationell frigörelse om de enades. De kunde bara frigöra sig från Österrike-Ungern i norr och ottomanska riket i söder, och bilda ekonomiskt, politiskt livsdugliga stater ifall de gick samman. Därför föddes idén om ett blandat samhälle – Jugoslavien som sydslavernas land – just ur den nationella frihetstanken. På samma sätt restes tidigt, redan efter Balkankriget på tiotalet, parollen om en Balkanfederation. Det kom senare att bli den socialistiska arbetarrörelsens svar på ”Balkanproblemet”. Det var inte ett sätt att utmönstra nationella självständighetssträvanden, utan en lösning som förutsatte erkännande av de ingående nationerna och deras frivilliga sammanslutning i en federation. Det första Jugoslavien som bildades efter första världskriget föll samman. Den kroatiska socialisten Branka Magas beskriver att det rasade inte, som många hävdat under Jugoslavienkrigens år på grund av nationella motsättningar, utan på grund av motsättningar mellan de härskande.

Deras rädsla för folkliga resningar fick till följd att verkligt moderniserande reformer inte genomfördes. Det andra Jugoslavien bildades ur andra världskrigets partisankamp mot den tyska ockupationen. Det hade en revolutionär strävan redan från början. Det fanns ett positivt socialt innehåll i det Jugoslavien Titos ledning byggde. Det som verkligen höll ihop detta Jugoslavien var att det faktiskt erkände de ingående nationernas rättigheter. Hela samhällsbygget baserades på federativa principer. Men det var inte bara nationella hänsyn som förenade. Det andra Jugoslavien hade inte varit möjligt om det inte byggt på sociala och ekonomiska reformer som jordreformen, och så småningom självstyret på fabrikerna. Klassmässiga reformer plus upphävande av nationellt förtryck, se där ett kitt som verkar hålla samman många revolutioner. Jag tänker på Kuba, ett land där de sociala villkoren försämrats drastiskt under nittiotalet. Ändå tycks det inte som att stödet till Castroregimen är till grunden nervittrat. En del av förklaringen är väl att det var revolutionen 1959 som upprättade Kuba som självständig nation, ja som skapade det moderna Kuba.

Sönderfallet

Vad orsakade i så fall Jugoslaviens sönderfall? Det fanns brister i bygget. En sådan brist var just hanteringen av nationella frågor. Det mest uppenbara exemplet handlar om albanerna som inte gick med frivilligt i det nya Jugoslavien. Under åren efter kriget slogs albanska uppror ned och albanerna fick inte samma nationella rättigheter som andra folk i Titos Jugoslavien. Andra brister blev alltmer uppenbara med tiden: Byråkratiseringen, som ledde till förslösande av gemensamma resurser i strider mellan regionala byråkratklickar, vilka ibland använde nationalistiska argument. Bristen på demokrati, som visade sig i undertryckande av såväl radikala studentrörelser som arbetarnas fackliga kamp. Slutligen hamnade Jugoslavien i en total samhällskris. Krisen var ekonomisk i grunden och förvärrades av skulden till Internationella valutafonden. Den fick samhälleliga konsekvenser i form av ökade konflikter mellan fattiga och rika republiker och försämringar för de arbetande. Åren 1981-1984 reducerades arbetarnas köpkraft med 30 procent. De sociala motsättningarna skärptes. Antalet strejker ökade och arbetarklassen lämnade det jugoslaviska kommunistpartiet i massor. Den klassiska alliansen mellan partiet och arbetarna föll sönder och den makthavande eliten stod utan bas. Samtidigt förändrades den internationella ramen. Snart var det 1989 och det fanns inte längre någon motvikt till USA:s nya världsordning. Att som Göte reducera hela denna utveckling till en fråga om en tysk konspiration blir alltför torftigt enögt. Visst, stormakterna agerade i sina egna intressen men varför fanns det i så fall gehör för deras komplotter Det fanns också inhemska, sociala och klassmässiga skäl till krisen.

Jugoslaviens historia visar att de inhemska skälen inte i en motsvarande enögdhet kan
reduceras till ett outrotligt, naturligt hat mellan folken. Tvärtom, de hade kunnat leva tillsammans, men hindrades till det. De som hindrade, de som med Magas’ formulering medvetet förstörde Jugoslavien, var i första hand de serbiska ledarna. Hon visar övertygande hur Milosevic, inför den kris som uppstod när partiet tappade sitt arbetarstöd, valde sida och valde nationalisterna. Hela det uppträde där han i april 1987 reste till Kosovo och uppmuntrade serberna där, som ett förspel till att senare beröva Kosovo dess autonomi, var den välregisserade inledningen på en politisk helomvändning. Med den följde en ogenerad högervridning med öppen flirt med storserbiska nationalister. Att det var ett brott med det förflutna visas av att det inte gick friktionsfritt att tvinga igenom kursändringen ens i det byråkratiserade kommunistpartiet. Ledande företrädare för den serbiska delen av partiet, som protesterade mot de nya nationalistiska tongångarna, avsattes från sina poster. De hänvisade till att de serbiska socialisterna en gång sett som en huvuduppgift att bekämpa just den storserbiska nationalismen. En fälla för vänsterkrafter är att skönmåla Milosevic, kanske därför att hans parti fortfarande kallar sig socialistiskt, eller enligt logiken att NATO:s fiende måste vara vår vän. Det är klart, Milosevic är inte den Hitler som han framställdes som i propagandan inför vårens krig. Men han är politisk ledare för en reaktionär regim, inte bara vad gäller nationella frågor. Så här beskrivs hans ideologiska ”linje” i resolutionen från Fjärde Internationalen: Milosevic har befäst sin makt genom att spela ut alla kort: genom att uppmana till mobilisering mot byråkratin för att stärka sin egen makt gentemot sina rivaler och sedan förlita sig på byråkratiska och korrumperade verktyg för att styra företagen. Genom att hänvisa till Tito och det antifascistiska, jugoslaviska förflutna och samtidigt bryta radikalt med detta förflutna genom
att alliera sig med serbiska nationalistiska strömningar med antikommunistisk tradition.

Genom att stödja de separatistiska strävandena hos de serbiska minoriteterna i Kroatien och Bosnien och förlita sig på extremhögerns ultranationalism och dess paramilitära grupper för att därefter stödja ”fredsplaner” och bryta med sina tidigare allierade. Men även om ansvaret för Jugoslaviens sönderfall vilar tungt på den storserbiska nationalismen, har såväl Magas som Samary i upprepade analyser visat att detta inte hade kunnat ske utan de andra regionala/nationella byråkratiernas accepterande. Så protesterade till exempel inte Kroatiens och Sloveniens ledningar i början mot att Kosovo berövades autonomin. Kanske kan man säga att den viktigaste inhemska faktorn som störtade Jugoslavien i avgrunden var det byråkratiska styret. Att säga att Serbiens och Kroatiens ledningar delar ansvaret för krisen, innebär inte att lägga skulden på alla serber och kroater. Samary har ofta varnat för en historieskrivning som klandrar alla serber för Milosevic’ handlingar eller ”förstår” serbiskt förtryck av kroater därför att Kroatien var en fascistisk Ustasjastyrd lydstat under andra världskriget. Tanken om kollektiv skuld för folkgrupper är i grunden reaktionär. Därför har jag också svårt att förstå att Göte ägnar så stort utrymme åt det ”begripliga” i serbernas reaktioner mot albaner. Det om något är väl att ge för många tumnaglar åt nationella/nationalistiska fördomar.

Kosovo

Vilken var och är då Kosovos ställning i forna och nuvarande Jugoslavien? Göte skriver om
detta i ett avsnitt mot slutet av sin artikel, ett avsnitt som skulle kunna användas i studier av politisk retorik. Det är ett skenbart faktafyllt avsnitt, som dignar under olika förklenande värdeomdömen om albanernas nationella anspråk. Man får bilden av en liten nomadiserande, outvecklad folkspillra i ett område ”av randstatskaraktär”; ”quislingar” som stött ockupationsregimer, ja till och med fascister och försvarat sina privilegier. Serberna däremot hade sitt ”historiska sköte” i Kosovo och ett ”starkt” kungadöme under medeltiden, de var ”fasta” jordbrukare och numerärt övermäktiga. Bort faller några enkla iögonenfallande fakta: I provinsen Kosovo utgör den albanska befolkningen sedan länge en massiv majoritet. Totalt utgjorde albanerna 1991 drygt 2 miljoner av forna Jugoslaviens 23 miljoner invånare. Folkspillra? ja, allt beror väl på vad man jämför med, men Götes användning av ordet ”samisk” får väl oss snarare att tänka på en grupp som går att räkna i ett par tusental. Denna lokala majoritet hade i Titos Jugoslavien inte samma nationella rättigheter som andra folkslag. Dock fick provinsen en rätt långtgående autonomi i 1974 års författning. Proteströrelser 1981 möttes, liksom liknande rörelser på andra håll i Jugoslavien, av ökat förtryck. År 1989 upphävdes Kosovos autonomi genom ensidiga beslut från ledningen i Belgrad. Det inledde en period som av många har liknats vid apartheid. Fler än hundratusen offentliganställda sägs ha förlorat jobben av inget annat skäl än sin etniska tillhörighet. Albanska media och skolor stängdes. Många fängslades endast därför att de varit med i protesterna mot upphävandet av autonomin. Särskilt hårt drabbades gruvarbetarna, som genomfört en strejk nere i gruvgångarna i åtta dagar.

Hur kan man så mångordigt dölja att det rör sig om ett av de klaraste exemplen i Europa i vår tid på nationellt förtryck? Det måste man kunna slå fast utan att hamna i fällan att börja räkna lik. Göte gör rätt stort nummer av att massmediabilden av det som kallades folkmord var förljugen. Det är väl självklart att NATO ljög för att förstärka krigshetsen (eller att bägge sidorna ljög, men att NATO gjorde det med större resurser och tillgång till väststyrda media med global täckning). Men vi behöver väl inte vänta på albanska massgravar för att kunna slå fast att det funnits och finns ett nationellt förtryck mot albaner? Hur kan man låtsas som om förtrycket på något sätt vore albanernas eget ”fel” eller välförtjänt på grund av deras reaktionära ståndpunkter? När gruvarbetarna tog initiativ till en protestmarsch från gruvorna i Trepca till Pristina, i november 1988, anslöt sig totalt en halv miljon människor till femdagarsmarschen. När gruvarbetarna i Trepca senare, i februari 1989, genom sin ockupationsstrejk av gruvorna drog igång en generalstrejk, lamslogs provinsens ekonomiska liv. Kraven Ja, inte rörde det sig om krav på ett Stor-Albanien. Arbetarna krävde att de nya styresmän som Belgrad utsett, sedan de albanska avsatts, skulle avgå. De krävde att ingen konstitutionell begränsning av Kosovos autonomi skulle ske utan demokratisk debatt. De krävde att albanerna inte längre skulle behandlas som andraklassens medborgare i sitt eget land.

Vad bör göras?

Vilken lösning på motsättningarna i Jugoslavien kan vi tänka oss idag, efter vårens Balkankrig? Fjärde Internationalens ledning för i sin resolution fram några punkter: – Att stödja det civila samhället, särskilt ungdomen och arbetarna, i Kosovo att ta kontroll över sin framtid, sitt försvar och sina institutioner så snabbt som möjligt inom en demokratisk ram. Det förutsätter att de utländska trupperna försvinner och att området får självstyre istället för att bli ett FN-protektorat. Internationella band måste knytas främst med fackföreningar. – Rätt till självbestämmande för Kosovo. Respekt för minoriteter och solidaritet mellan folken på Balkan. Det innebär inte att vi stöder en allmän lösning om ”ett folk en stat”. Men folk måste själva få välja. Den rätten måste försvaras samtidigt med en kamp för politisk och etnisk pluralism, mot all politik av etnisk rensning och för jämlik behandling av alla folkgrupper.

Vi stöder Kosovobornas legitima krav på ett oberoende Kosovo. Ingen har rätt att tvinga dem att stanna kvar i en federation som leds av den regim som organiserade utrensningarna av albaner. – Det gäller för den jugoslaviska befolkningen och särskilt för serberna, men inte för NATO, att göra ett slutgiltigt bokslut över alla tragedier som Milosevics politik lett till. Däremot är det fel att det serbiska folket tagits som gisslan två gånger, dels under kriget och dels genom ekonomisk strypning. Vi bekämpar också internationella krigsförbrytartribunalens selektiva, och därmed, politiska karaktär. Alla brottslingar bör ställas inför rätta, även NATO-ledningen, det vill säga de imperialistiska regeringarna. – Band mellan fackföreningar, gräsrötter och feminister måste upprättas på hela Balkan, i protest mot den reaktionära privatiseringspolitiken. Det är en klar och rak politik. Vad kan egentligen argumentet vara för att förvägra albanerna nationella rättigheter? Deras självständighet kan bara bygga på blodsutgjutelse, skriver Göte. Deras underkastelse också, uppenbarligen. Det är väl som Fjärde Internationalens ledning skriver, att det går att förstå dem som är mot Kosovos rätt till självbestämmande därför att de fruktar Jugoslaviens fragmentering. ”Men ett selektivt sätt att säga ja eller nej till självbestämmanderätten innebär med nödvändighet ett accepterande av att den mäktigaste skipar rätt och att stormakterna gör godtyckliga val.” Mot hela detta perspektiv skulle man kunna invända att det inte finns någon som bär upp det. Det är sant, det är länge sedan folkliga eller progressiva alternativ till Milosevic och de andra nationalisterna hade någon chans. Just därför blir de band som kan knytas underifrån så viktiga. Just därför blir det så viktigt med gräsrotssamarbete både inom det forna Jugoslavien och mellan rörelser i väst och deras motparter i regionen.

Att Jugoslavien skulle förtäras av nationalism var ingen naturnödvändighet. Det var ett resultat av att samhällsväven trasats sönder och att alla radikala samhällsalternativ tömts ut. Om man ser nationalismen så, som en vakuumideologi, som den lära som sprids i bakvattnet av den ekonomiska skövlingen, då blir det uppenbart att uppgiften inte kan stanna vid att förhålla sig till nationalismen. Det måste handla om att bygga upp andra gemenskaper. Mellan arbetande människor, mellan rörelser, mellan ungdomar och äldre, mellan öst och väst. Den verkliga uppgiften blir att fylla vakuumet med nya bärande samhällsvisioner.

Maria Sundvall

Från Röda Rummet 4/99

Tom Gustafsson skulle ha fyllt 50 år

Tom Gustafsson skulle ha fyllt 50 år (från Internationalen 1995)

i veckan, 27 februari. Skulle ha, om han inte dött för tio år sedan, tre veckor före sin fyrtioårsdag.

Själv glömde jag tioårsdagen, och insåg först efteråt att det var en lika solig dag med hög, klar luft som den lördag då han dog på Karolinska sjukhuset.

Det är flera år sedan jag tyckte mig se honom i tunnelbanan. Ibland undrar jag vad hans namn egentligen betyder för de unga socialister som varje år studerat marxism med stöd från Tom Gustafssons minnesfond.

Under sitt liv betydde Tom Gustafsson oerhört mycket för Socialistiska Partiet. Han engagerade sig som ung i Vietnamrörelsen i Lund, och kom att tillhöra en av de grupper som 1971 bildade Revolutionära marxisters förbund, SP:s föregångare.

Sedan dess ingick Tom i partistyrelsen och var under många år heltidsanställd i partiet. Han var också en av partiets företrädare i ledningen för den socialistiska världsrörelsen Fjärde Internationalen.

Han skrev otaliga artiklar och broschyrer och 1984 kom hans bok ”Igår, idag, i morgon” om socialdemokratins utveckling. Han var en omtyckt föredragshållare och talade då alltid snabbt och ivrigt som en tonåring, men distinkt och med skärpa i analysen.

Just studierna av socialdemokratin ledde till ett av hans mer bestående politiska bidrag: att vaccinera oss mot ultravänsterism, mot att för tidigt tro att arbetarna var beredda att vända ryggen åt socialdemokratin. Han och vi tänkte oss uppbrottet från (s) som en lång process med oppositionsströmningar och utbrytningar.

Inget av detta har skett i den skala vi tänkt oss. Men att det inte skett, att det fortfarande finns så få protester efter femton års åtstramingspolitik – det kan man bara förstå, om man ser socialdemokratins fjättrande grepp över arbetarrörelsen.

Tom Gustafsson bidrog också till en sundare organisationskultur i vårt parti. I en organisation med delar av sitt ursprung i studentrörelsen med dess övervärdering av polemiken och dess grälsjuka nagelfarande av skrivna dokument, stod han för att resonera sig fram till samförstånd. ”Ingen har någonsin helt och hållet fel”, är ett Tom-utryck jag fortfarande bär med mig.

Givetvis påverkade han främst genom sitt personliga exempel, genom den auktoritet har trots sin ungdom utövade i vår unga organisation. Det har funnits motsättningar mellan oss efter hans död, då vi skulle ha behövt mer av hans personliga egenskaper.

50-årshyllningar brukar handla om jubilarens vitalitet. Tom har de ungas privilegium, att fastna i minnet som evigt vital. Fast just i hans fall vill jag gärna tro att det skulle ha förblivit så. Jag minns hans renässansdrag, hans vilja att omfatta alla sidor av livet. Den helg jag skulle börja arbeta på partikontoret, ägnade vi först åt att städa vårt gemensamma kontorsrum med alla högar med klipp om hela världsutvecklingen och alla hans manus som var obeskrivligt hopklippta och översållade med korrigeringstejpsremsor. Sedan skulle vi på på Brueghelutställning på Nationalmuseum. Skulle vi hinna? Jag tvekade ängsligt pliktplågad. Tom såg till att vi hann. Politik skulle inte vara att stänga in sig i slutna rum, politik skulle öppna dörrar mot världen.

Maria Sundvall