Etikettarkiv: USA-imperialism

I IVF-krigens och marknadskolonialismens era

– om en nygammal världsordning

Ämnet är den nya världsordningen och behovet av en ny antiimperialistisk rörelse. Låt mig börja med att ifrågasätta ämnet! Är inte världsordningen i själva verket den gamla vanliga, tragiskt, orubbligt gammal? Och varför tala om en ny antiimperialistisk rörelse? Har det inte funnits en sådan rörelse hela tiden, och är inte allt tal om det nya i själva verket en eftergift åt borgerlighetens internationella ideologer med deras tal om historiens slut?

Termen ”ny världsordning” kom i bruk i USA vid tiden för kriget i Persiska viken 1991. Den blev en av de där ”doktrinerna” som USA-presidenter sammanfattar sina politiska linjer i, i en nyare eras anda klatschigt marknadsförd med förkortningen ”NWO”. Mest lakoniskt och på spiken presenterades den av president Bush själv som: ”What the US says, goes.” Det vill säga, vad USA säger, sker också.

Det fanns verkligen fog för att tala om en ny världsordning i det ögonblicket: västalliansen under USA:s ledning kunde starta krig mot Irak, utan protester från någon kraft av betydelse i världen. Det var tvärtom så att kriget stöddes av det Sovjetunionen som några år tidigare betraktats omväxlande som konkurrerande supermakt, och omväxlande som de fattiga folkens försvarare mot USA-imperialismen.

Är inte världen sig lik?

Det finns även fog för att tala om en ny världsordning i vidare mening, en världsordning av relationer mellan fattiga och rika länder som inte började i Persiska viken utan snarare växte fram under 80-talet. Det är temat för den här artikeln, men innan jag utvecklar det skulle jag vilja fånga upp min skepsis från inledningen. För även om mycket är nytt, finns det skäl att fråga sig: vad är sig likt?

Väldigt mycket, egentligen. Världen kännetecknas fortfarande, idag som för 100 år sedan, av en grotesk misär för de flesta av dess invånare. Vid sekelskiftet beräknas det bo 6 miljarder människor på jorden, och 5 miljarder av dem kommer att bo i fattiga länder.

20 procent av världsbefolkningen – mer än en miljard människor – räknas till kategorin ”absolut fattiga”. I Afrika söder om Sahara gäller det 60 procent av befolkningen. Enligt en FN-rapport från i år har en miljard människor aldrig fått ta del av någon sjukvård överhuvudtaget, mer än två miljoner barn dör varje år på grund av smittsamma sjukdomar som kunde undvikas.

192 miljoner barn är undernärda. 1,3 miljarder människor saknar dricksvatten. 900 miljoner är analfabeter. Kvinnornas läskunnighet uppgår bara till 70 procent av männens. 80 miljoner barn går inte i någon form av skola.

Världen är sig lik på ytterligare ett sätt: misären – eller rikedomarna – är ojämlikt fördelad. 15 procent av världsbefolkningen har 80 procent av världens inkomster. De 56 procent fattigaste har 5,4 procent.

Fler siffror: Afrika söder om Sahara har en bruttonationalprodukt på 464 miljoner dollar – det är halva Texas BNP. En medelklassfamilj i Paris förorter har en inkomst som är hundra gånger så stor som ett bondehushåll i Sydostasien. En filippinsk bonde måste arbeta i två år för att tjäna det en New York-advokat tjänar på en timme.

På ett år säljs i USA Pepsi och Coca Cola på fast food-ställen och i supermarkets för en summa som är dubbelt så stor som bruttonationalprodukten i Bangladesh, med dess mer än 100 miljoner invånare.

Världen är sig lik i ännu ett avseende, och där upphör min, och förmodligen också många läsares, samstämmighet med de flesta officiella beskrivningarna av världsläget: misären är avsiktlig,idag lika väl som för 100 år sedan. Den är inget olycksfall i arbetet. Den beror inte på att vi inte ”ännu” hunnit hjälpa u-länderna tillräckligt mycket. Den beror inte på att de släpar efter oss och kommer att komma ikapp. Misären är tvärtom ett passande uttryck för kapitalismen i vår
tid.

Misslyckad frigörelse

För 30 år sedan i år kom Frantz Fanons klassiska verk ”Jordens fördömda” ut i Sverige. Det började talas om imperialism som en orättfärdig världsordning. Stödet för koloniernas frigörelsekamp – som börjat med stödet till Algeriets krig mot Frankrike mellan 1954 och 1962 – ökade. Kolonierna blev fria och breda antiimperialistiska rörelser inspirerades av exemplen från Vietnam, Kuba, Angola.

Vad har ändrats under de trettio år som gått? Ja, för det första är det uppenbart att exemplen misslyckats och förbrukats.Det gäller de kolonier som frigjorde sig med i huvudsak fredliga medel och som inledde milda reformförsök. Dit kan Tanzania räknas. Den brittiska kolonin Tanganyika blev självständig 1961, och gick 1964 samman med östaten Zanzibar till det nuvarande Tanzania.

Den självständiga staten byggdes upp med tankar om självtillit och kollektiva lösningar, med satsningar på skolor, sjukvård och andra sociala förbättringar. Idag har industriprojekten havererat och skolorna förfaller. Varubrist, svart marknad, köer och ransonering kännetecknar landet. En utredning tillsatt av Bildtregeringen – visserligen med det lätt genomskådade syftet att angripa svenskt bistånd till tredje världen – visade nyligen att Tanzania är fattigare än vid frigörelsen.

Om vi med avkolonisering inte bara menar rätten till en egen flagga och en egen president, utan drömmen om ett värdigt liv utan utsugning utifrån – då är det uppenbart att avkoloniseringen i Tanzania misslyckats.

Det gäller också de länder där det genomfördes antiimperialistiska revolutioner med nationalistiska förtecken, som i Portugals afrikanska kolonier Moçambique, Angola och Guinea-Bissau. Det gäller till och med i de länder där det genomfördes antiimperialistiska revolutioner med socialistiska förtecken som i Vietnam och i Nicaragua. Det enda exempel i den raden som fortfarande existerar är Kuba. Men till vilket pris!

Varför misslyckades exemplen? Den frågan, bland andra, diskuteras av Anders Ehnmark i essäboken ”Resan till Kilimanjaro” som utkom förra året. Han är kritisk mot en del vänsterteser, bland annat mot idén att det var världskapitalismen som var hindret för de forna koloniernas frigörelse. Han citerar med gillande en bok av Afrikaforskaren Göran Hydén, som hävdar att hindret för utveckling inte var kapitalism utan frånvaro
av kapitalism.

Jag är böjd att hålla med Ehnmark så här långt: världskapitalismen var inte enda hindret.

Underordningen grunden

Men grunden måste ändå vara att de frigjorda kolonierna ärvde en underordnad plats i världsekonomin och på världsmarknaden. Ända sedan kapitalet sköljde över de fattiga länderna i en våg som tog sin början mot slutet av 1800-talet, har dessa förlänats en speciell roll i världsekonomin. Oftast har det handlat om rollen av råvaruproducent.

Under kolonialiseringens år var underordningen uppenbar. Utländska bolag ägde gruvorna och plantagerna, och deras tillgångar försvarades av kolonialmaktens statsapparat och militär. Med tiden har underordningen blivit mer sofistikerad.

Råvarutillgångarna ägs ofta av inhemska intressen. Viktiga exportprodukter som kaffe i Centralamerika och kokos i Filippinerna produceras av bönder med små eller medelstora
jordbruk. Men handeln, krediterna, jordbrukspolitiken och patenten på sädesslag och ogräsbekämpningsmedel kontrolleras fortfarande av det internationella kapitalet och dess regeringar.

Råvarupriserna fastställs på råvarubörser långt från odlarna eller gruvarbetarna i det fattiga landet, och priserna bestäms av styrkeförhållanden hundrafalt till de rikas fördel. Industrierna i de fattiga länderna kan tillägna sig teknologi från industrier i väst, men utvecklingen av ny teknologi kontrolleras av storföretagen i de rika länderna.

Den underordnade rollen övergavs alltså inte när den egna nationsflaggan hissades. Världen var redan uppdelad av kapitalismen, och några värmande nischer stod inte att finna.

De frigjorda kolonierna ärvde också statsapparaten, ja till och med själva statsgränserna, från kolonialmakten. Anders Ehnmark beskriver det ironiska i att det var engelsmännen som hittade på att afrikanerna levde i stammar, när de verkliga sociala relationerna var mycket mer komplicerade, och att de nya afrikanska ledarna sedan blev nationalister, när det i själva verket inte fanns några andra nationer i Afrika än de som kolonialisterna skapat.

Bland arvegodset i statsapparaten fanns korruptionen. Så resultatet av 1900-talets frigörelsekamp har inte blivit den drömda friheten utan en övergång från kolonial utsugning till nykolonial utsugning och biståndsberoende.

Kritik mot ledarna

Men går det då inte att rikta någon kritik mot de nya ledarna? Ehnmark talar om inkompetens och korruption. Han kritiserar också revolutionärerna i den portugisiska kolonin Guinea-Bissau för att de bara hade politiska visioner, men inga ekonomiska program för frigörelsen.

Ja, visst är kritiken möjlig, ifall vi är medvetna om att vi gör det inom ramen för en kritik av hela världsordningen. En radikal kritik skulle då kunna formuleras så här: De nya ledarnas fel var att de inte förstod att det fordrades verkligt demokratiska och mycket mer djupgående förändringar för att ha någon chans att stå upp mot det imperialistiska världssystemet.

Eller, mindre blåögt, att de inte själva hade några intressen av att genomföra sådana revolutionära förändringar. Anders Ehnmark för till exempel en intressant diskussion om förhållandet mellan industrialisering och jordbruk. Han citerar Arushadeklarationen från 1967, där den dåvarande tanzaniske presidenten Julius Nyerere förklarade att det var fel att industrialisera landet så tidigt, och att utvecklingen nu istället måste baseras på böndernas frivilliga uppslutning. I själva verket visade sig bönderna ovilliga såväl att finansiera industrialiseringen som att sluta upp i de kollektiva jordbruken. Staten misslyckades att ”infånga” bönderna, med den citerade Göran Hydéns formulering.

En regeringsrepresentant i Guinea-Bissau, som intervjuas av Ehnmark, kritiserar det egna landets politik i liknande ordalag. ”Men jordbruket är enda vägen till utveckling. Det förstod vi inte då, men nu förstår vi det.”

Liknande diskussioner har såvitt jag vet förts i en lång rad revolutioner, från den ryska till den nicaraguanska. Skulle den revolutionära sandinistledningen ha kunnat överleva med ett djupare folkligt stöd genom att gå långsammare fram och bygga upp landets ekonomi på en småbondebas?

Det finns en parallell till sextiotalets antiimperialistiska rörelser, där man talade om självtillit och självhushållning som ett sätt att bryta det imperialistiska beroendet. Å ena sidan var det en till synes självklar slutsats av den så kallade beroendeskolans beskrivning av underordningen som den grundläggande orsaken till underutvecklingen. Om periferin kunde frigöra sig från det imperialistiska centrum, skulle det finnas en möjlighet till en självständig utveckling. Å andra sidan närdes sådana idéer av det kinesiska exemplet, som inspirerade en hel radikal generation, inte minst i Sverige. I Kina, ett land som är en kontinent, var det meningsfullt att tro på självhushållning och förlitande på inhemska resurser. I Albanien, ett land med helt andra förutsättningar, kunde en sådan delvis påtvingad och delvis efterhandsrationaliserad isolering bara leda till en polisstat för att administrera det delade armodet.

Skillnaden mellan sextiotalets och dagens diskussioner, är att det idag inte finns någon som hyser samma optimism om självtilliten. Det är ingen som tror att u-länder i isolering ska kunna industrialiseras. Därtill har internationaliseringen av världsekonomin gått för långt. Därför blir de ”lösningar” som förs fram av karaktären ”att gå långsammare fram”. Att inte genomföra snabba revolutionära förändringar, att inte utmana borgerligheten internationellt eller i det egna landet, att göra sig mindre beroende av världsmarknaden genom att satsa mer på inhemsk produktion av basgrödor och avstå från djärva industrialiseringsprojekt som fordrar stöd utifrån.

Självtillit en lösning?

Min egen erfarenhet av diskussionen, framförallt som den fördes i Nicaragua, övertygar mig inte om att det slags självtillit är en universallösning. Utan tvivel måste alla radikala experiment i dagens världsordning räkna med och förbereda sig för isolering. Givetvis måste varje revolutionär regering i tredje världen i någon mån bryta med exportraseriet och garantera produktionen av basgrödor. Men att tro att en återgång till eller ensidig satsning på en jämlikt fattigt bondeekonomi skulle vara en lösning, är en
illusion.

Det som avgör revolutionens framtid är i sista hand politiken, förmågan att behålla en mobilisering av den fattiga befolkningsmajoriteten för revolutionens syften. Skulle sandinistregeringen ha överlevt ens så länge, om inte satsningen på kaffeexporten gett möjlighet till stora sociala satsningar?

Så min poäng här är snarare hur besluten fattas. Bara den rörelse eller den revolution som har verkligt folkliga rötter kan fatta beslut om de viktiga samhällsvalen. Bara en sådan rörelse kan ha de känselspröt överallt i befolkningen som behövs för att förstå hur folkmajoriteten ska vinnas för förändringarna.

I de afrikanska kolonierna var de nya ledarna sällan särskilt folkliga. Snarare utgjorde de representanter för en svart småborgerlighet, som bara alltför entusiastiskt anpassade sig till de gamla strukturerna och som skissade på sina reformförslag på storstadskontor, geografiska mil och klassmässiga ljusår från fattigböndernas jordlotter. De uppfyllde Fanons profetia och gjorde sig till ”en bourgeoisie i ordets mest banala, idiotiska och cyniska bemärkelse”.

Därför är det rätt att, som Anders Ehnmark gör, kritisera den så kallade tredje-världismen, det okritiska stödet till rörelser i tredje världen och tron att deras kamp mot utländskt förtryck upphäver allt annat förtryck. De forna koloniernas historia har lärt oss att det fanns och finns klasser även inom de fattiga länder, som till synes enigt frigjort sig från kolonialt välde.

Men varför misslyckades i så fall revolutionerna och särskilt de socialistiskt inspirerade revolutionerna? De var folkliga, annars skulle de aldrig ha segrat mot övermakten. Riktigt, men historien i länder som Vietnam och Nicaragua visar att folklig förankring inte är detsamma som folklig demokrati, och att inte ens den mest demokratiska revolutionära rörelse förblir så utan en ständig kamp.

I Vietnam leddes den gigantiska krigsmobiliseringen mot USA av ett kommunistparti som forstrats i Stalins anda. Därför kan samma parti idag genomföra nyliberala reformer under bevarat enpartistyre.

I Nicaragua leddes revolutionen mot diktatorn Somoza av en revolutionär front, som inte tänkte kompromissa om makten med den nicaraguanska borgarklassen, men som inte heller fullt ut förstod att det var de arbetande själva som måste genomföra samhällsförändringarna. Det fanns alltid kvar en tendens att se folket som gerillaarméns tross, snarare än som en del av den.

Vad mera är, utvecklingen i alla dessa länder visar hur snabbt, hur lätt och hur till synes motståndslöst det utkristalliseras nya skikt av ledare, nya byråkrater med egna positioner, egna hus, egna små men ändå betydelsefulla privilegier att försvara. Klyftan ökar mellan ledarna och de ledda, även när de förra talar i de senares namn.

Ökad misär

Det andra som förändrats på tre decennier är att misären ökat. Det är framförallt 80-talets historia, det decennium som kallats den globala utarmningens årtionde. Och det i sin tur är historien om skuldkrisen.

Fram till 80-talets början kunde man trots allt se en viss uppgång i u-ländernas ekonomier. Det tycktes finnas grund för en viss utvecklingsoptimism.

Vid mitten av 1970-talet uppstod den så kallade oljekrisen, då oljepriserna drastiskt steg. Det skapade katastrofstämning i Sverige, där temperaturen sänktes i lägenheterna. Det skapade också ett rejält överskott i oljeägarnas bokföring. Samtidigt var det lågkonjunktur i västvärlden, vilket med kapitalismens besynnerliga logik betyder att det inte ”behövs” pengar. Det var inte lönsamt att investera oljedollarna i den rika världens industrier, och finansorganen började se sig om efter andra intressenter. De fann dem i u-länderna. Under 1970-talet erbjöds de fattiga länderna lån till fabulösa villkor. U-landsregeringarna tvekade sällan att ta emot lånen – även om vi idag har all anledning att vara tveksamma till hur de använde dem.

Lånebubblan växte och växte – fram till 1982. Då hade flertalet u-länder börjat få allvarliga problem med att betala tillbaka lånen. Dels hade räntorna stigit så att lånen blivit dyrare. Dels hade råvarupriserna börjat sjunka, så att u-ländernas betalningsförmåga krympt. År 1982 hotade Mexiko med att inte betala skulden, och man började tala om risken för stora bankkrascher, ifall många u-länder skulle ställa in betalningarna. I Mexiko beslöt regeringen att nationalisera bankerna, vilket ytterligare ökade fasan hos världens mäktiga.

Idag talas det inte längre om någon skuldkris. Det är inte så märkligt – för de mäktiga är det inte längre kris. Bankerna har under de tolv år som gått skyddat sig mot effekterna av inställda betalningar från u-ländernas sida. Västvärldens regeringar har skyddat sig. Den rika eliten i tredje världen har skyddat sig. Alltså
är det tyst.

Samtidigt har de lyckats tvinga de fattiga i tredje världen att betala tillbaka skulden. År 1982 sade man att skulden inte kunde betalas, idag har u-länderna betalat mer än de var skyldiga då. Ändå är de 60 procent mer skuldsatta än de var 1982! År 1993 uppgick u-ländernas samlade utlandsskuld till 1 600 miljarder dollar.

Under dessa tolv år har u-länderna blivit nettoexportörer av kapital till de rika i-länderna. Drastiskt uttryckt, biståndet går idag från syd till nord! Det är i själva verket så att u-länderna betalat ett ”bistånd” i form av räntor på utlandsskulden, som motsvarar sex gånger det belopp som USA plöjde ned i Europa i form av Marshallhjälp efter andra världskriget. Det sågs då som ett gigantiskt stöd och ett bevis på USA-makthavarnas oerhörda generositet.

Effekterna av den påtvingade skuldåterbetalningen har varit enorma på u-ländernas politiska och ekonomiska förhållanden. De har blivit mer ofria. Man talar om en återkolonialisering eller en marknadskolonialism. För skuldavbetalningen har gått hand i hand med förstärkandet av marknadsmekanismer.

Långivarnas program

Hur har man kunnat tvinga dem som inget har att betala sådana gigantiska belopp? Det är historien om Internationella Valutafondens (IVF) och Världsbankens ingripanden. IVF och Världsbanken erbjuder u-länderna två typer av ”program” i utbyte mot att de får låna till att betala räntorna på de gamla lånen.

För det första handlar det om program för makroekonomisk stabilisering. Länderna får direktiv om att devalvera sina valutor, minska sina offentliga budgetar och avskeda offentliganställda, ta bort matsubventioner och indexregler för löner. Effekten av det senare har i flera u-länder blivit att matpriserna stigit till världsmarknadsnivå samtidigt som reallönerna minskat!

Makroekonomisk stabilisering handlar helt enkelt om brutala åtstramningsprogram, som de fattiga länderna tvingas införa för att kvalificera sig för lån. Den andra typen av program är det som kallas för strukturanpassningsprogram. Det handlar om att undanröja hinder för de multinationella företagen.

Så tvingas länderna att acceptera att öppnas för världsmarknaden under slagord om frihandel. Det nyligen framförhandlade GATT-avtalet handlar bland annat om detta. NAFTA, den nordamerikanska frihandelsorganisationen mellan USA, Kanada och Mexiko, har också till syfte att ta bort handelshinder mellan länderna.

Effekterna av öppningen mot världsmarknaden för de fattiga länderna är att den industri som producerar för den inhemska marknaden hotas av kollaps. Utländska, billigare industrivaror konkurrerar ut den.

En annan effekt är att det inhemska jordbruket hotas, när billiga livsmedel från rika länder svämmar in över gränserna. Det var bland annat detta hot som fick indianerna i Chiapas i Mexiko att göra väpnad resning för snart ett år sedan.

Andra inslag i strukturanpassningsprogrammen är att u-länderna tvingas privatisera sina banker, sälja ut statligt eller gemensamt ägd jord (med en dramatiskt ökning av antalet jordlösa som effekt) och privatisera sina statliga företag. Dessa tas över av företag och finansinstitutioner i väst. Om vi dessutom betänker att IVF och Världsbanken har strukturanpassningsprogram på gång i ett sjuttiotal länder, innebär det att en väldig massa statliga företag bjuds ut samtidigt på världsmarknaden. Priset blir följaktligen en spottstyver.

Kravet på u-länderna att privatisera har blivit en förfinad och cynisk mekanism för utplundring av deras ekonomier. Ett exempel är att de privata pensionsfonder, som växer sig allt starkare i Europa i takt med att gemensamma trygghetssystem raseras, håller på att bli stora kapitalägare i u-världen! Så är det till exempel ett schweiziskt företag, som håller i privatiseringen av elverket i Argentina.

Program för makroekonomisk stabilisering och strukturanpassning införs idag även i de tidigare så kallade socialistiska länderna i Östeuropa och Asien. I Ryssland har IVF tvingat regeringen att halvera socialbidragen. I Vietnam steg rispriset med 300 procent mellan 1989 och 1990, som en följd av regeringens marknadsreformer. Under samma tid steg lönerna med endast 40 procent. I Polen och Ungern har hundratusentals människor förlorat sina jobb på grund av IVF:s politik.

Ny arbetsdelning

Den kanadensiske ekonomiprofessorn Michel Chossudovsky har beskrivit den nya världsordningen på följande sätt: ”Inte vid något tillfälle i historien har den ’fria’ marknaden – med hjälp av makroekonomisk politik i världsskala – spelat en så stor roll för att forma ’suveräna’ nationers öde.” Han talar om uppkomsten av en global billig-arbetskraftsekonomi, ett internationellt marknadssystem med vattentäta skott mellan två skilda slags arbetsmarknader. Varupriserna blir alltmer ”internationaliserade” i takt med att varumarknaden integreras mer, medan lönerna i tredje världen och Östeuropa rasar ned mot 1/70 av lönerna i de rika länderna.

Samtidigt blir det allt tydligare att de program som tvingas på u-länderna är ett misslyckande. Representanter för västvärldens finansorgan medger det själva. Åtstramnings- och privatiseringsprogrammen leder i själva verket till fördjupad ekonomisk kris. Det är inte förvånande: om man genomför en brutal åtstramningspolitik minskar människors köpkraft drastiskt och ekonomin tenderar att gå in i en nedåtgående spiral.

Dessutom leder programmen till ökad skuld för u-länderna, till sociala katastrofer och till en destruktiv exportfeber. Endast genom att öka exporten, kan u-länderna hoppas att hålla jämn takt med räntebetalningarna på utlandsskulden. Det leder dem till kortsiktiga satsningar på exportvaror. Allt fler u-länder satsar på produktion av exportgrödor, istället för av baslivsmedel. Länderna tvingas att importera livsmedel, trots att de lever av jordbruk. Fler människor svälter. Satsningen på export leder till en skövling av miljön. Regnskogarna i Amazonas offras utan betänkligheter för att ge plats åt biffkofarmer, som ska leverera kött till hamburgerkedjorna i den rika världen.

En intern studie inom IVF visar att resultaten av strukturanpassningsprogrammen varit mycket negativa i 24 afrikanska stater. I Världsbankens och IVF:s idealvärld ska nedskärningar av offentliga sektorn och av statliga subventioner stimulera en aktiv privatsektor och på så sätt få hjulen att snurra.

Men i Afrika – liksom i Östeuropa – där denna ideala kapitalism definitivt inte existerar, blir resultatet istället enbart nedrivning av det ofta informella solidaritetsnät som hållit samhället uppe. På senaste tiden har det talats om att Världsbanken och IVF skulle vara i färd med att bryta med sin nyliberala, monetaristiska hållning. Sedan UNICEF 1987 gav ut en rapport om ”anpassning med mänskligt ansikte”, har Världsbanken hamnat på defensiven. Banken har gett ut en rad rapporter om fattigdom, miljöförstörelse, hälsa. Den har förespråkat ”transfereringssystem” för att skydda de fattiga och uppmanat u-länderna att ”öka de offentliga satsningarna på sjukvården”.

Samtidigt behåller Världsbanken alla de krav den hittills ställt på låntagarländerna. En rapport inom FN från i år går så långt att den säger att långivarna verkar ”föredra auktoritära regimer, och menar på fullt allvar att sådana regimer gynnar politisk stabilitet och är bättre för att leda ekonomin. När Bangladesh och Filippinerna upphävde sina undantagslagar, minskade deras andel av det totala antalet lån Världsbanken gav.” (Rapport för 1994 från FN:s utvecklingsprogram UNDP, s 80)

Inte misslyckad för alla

Varför envisas finansorganen med att genomdriva en misslyckad ekonomisk åtstramning i de fattiga länderna?

Ja, den är ju inte bara misslyckad – inte för alla. För storföretagen och bankerna är den ekonomiskt fördelaktig. Den leder till en omfördelning av världens resurser till de redan rika och till en ny arbetsdelning, där vinnarna finns bland de mäktiga i väst.

Chossudovsky beskriver hur industriproduktionen delas upp på allt fler länder och hur U-länderna allt mer får rollen som leverantörer av billig arbetskraft till vissa faser i den uppdelade produktionen. De tidigare satsningarna på ”importsubstitution”, det vill säga uppbygge av industrier för en inhemsk marknad, har havererat i takt med den att den inhemska marknaden rasat ihop.

Dessutom är skuldbetalningsprogrammen politiskt nyttiga. Det u-land som gått in i ett skuldsaneringsprogram blir fogligare gentemot sina fordringsägare. Tydligare har det aldrig synts än under kriget i Persiska viken. Arabland efter arabland ställde upp på USA:s sida, i strid med traditionella lojaliteter. Bakgrunden var inte att arabländernas ofta despotiska härskare plötsligt insett de demokratiska rättigheternas betydelse i Kuwait. Det handlade om pengar. Egypten fick sammanlagt 14 miljarder dollar i lån och efterskänkta skulder som tack för stödet till västalliansens krig.

Strukturanpassningsprogrammen är dessutom användbara även för de lokala härskarna. Det finns mycket få exempel på att regeringar mobiliserat den egna befolkningen i protester mot IVF:s krav. Det beror på att kraven i grunden förändrar samhällena till de lokala eliternas fördel. Kanske kan man göra en – endast lätt haltande – jämförelse med EU och dess planer på en ekonomisk monetär union. Kraven för att gå med i EMU tvingar varje enskild borgarklass att genomföra en nyliberal politik med allvarliga effekter på den inhemska ekonomin. Varje borgarklass lägger mer än gärna på sig det tvånget uppifrån och utifrån, som ger den chansen att genomföra brutala åtstramningspaket utan att ställas till svars av det egna landets arbetare.

Muren föll

Den tredje viktiga förändringen i världsskala är Sovjetunionens fall. Sedan 1989, då Berlinmuren föll, har det inte funnits någon världsmakt som motsatt sig USA:s och västvärldens ambitioner. Ingen har lagt veto i FN:s säkerhetsråd.

Jag beklagar inte att Berlinmuren föll. Tvärtom, den lätthet med vilken regimerna i Östeuropa rasade ihop visade att det rörde sig om vidriga system utan stöd i den egna befolkningen. Det hindrar inte att sättet raset skedde på har förvärrat världsläget.

Kommandodiktaturerna rasade utan att det fanns något alternativ som företrädde folkmajoritetens intressen. De miljontals arbetare som under årtionden demonstrerat, strejkat och gjort uppror i länder som Polen, Ungern, Tjeckoslovakien, demonstranterna som tände ljus på torget i Leipzig och skramlade med nycklar i Prag, de frusna arbetarsoldater som tog över gatorna när Ceausescuregimen föll i Rumänien – det var inte de som kom till makten. Tanken på socialistiska, kollektiva lösningar hade dragits så i smutsen av de gamla härskande att ett nytt folkligt alternativ inte kunde uppstå. Istället kom den råa marknaden invällande, med cigarettreklam och mer varor i affärerna – men också med nedläggning av hela företagsbranscher och skyhöga priser.

Vi har sett en utveckling som skulle kunna kallas en ”tredjevärldisering” av Östeuropa. De fattiga länderna försvagades också efter Sovjetunionens fall. Den biståndspolitik som byggdes upp av västvärlden efter andra världskriget motiverades i hög grad av säkerhetspolitiska intressen. USA-presidenten Truman beskrev fattigdomen som ett hot, och hans efterträdare Eisenhower varnade för att kommunismen kan utnyttja fattigdomen.

Alltså är det logiskt att de rika länderna nu ger färre gåvor till de fattiga. Gåvorna behövs inte för att hålla upproren nere. Resultatet är att de fattiga länderna glöms bort. I delar av tredje världen ser vi en upplösning av hela samhällsstrukturen utan att det leder till ramaskrin i väst. I Senegaldalen finns det byar, där det bara är gamlingar kvar. Alla arbetsföra har lämnat byn på jakt efter jobb och utkomst. Anders Ehnmark säger att staten i Kongo krympt ihop som ett chagrängskinn, och citerar en fransk författare som hävdar att Afrika håller på att ”oupptäcka” sig självt.

Ehnmark uttrycker det också som att Afrika blivit ”betydelselöst”. Det är en tveksam tes, som jag vill återkomma till.

Slut på Vietnamsyndromet

Den fjärde förändringen, som beror av de föregående, är att de imperialistiska regeringarna fått större spelrum. Kriget i Persiska viken blev det avgörande test, som visade att USA:s styrande överkommit det så kallade Vietnamsyndromet. Med det menar man den usaiska allmänhetens djupt rotade motvilja mot att skicka ut sina söner i krig bara för att få dem hem i plastsäckar.

I och med kriget i Persiska viken blev det möjligt för USA att gå ut i krig igen, på andra sidan jordklotet, för intressen som inte hade något att göra med flertalet USA-medborgares behov.

Det nya med denna krigföring är att den, i avsaknad av hotet från kommunismen, legitimeras med ”ädla” motiv. Vid invasionen i Panama strax före jul -89 gällde det kampen mot knarket. I Persiska viken intervenerade USA bara för att säkra demokratin och Kuwaits nationella rättigheter. I Somalia var det en rent humanitär intervention – av samma slag som diskuterats i det forna Jugoslavien.

Ju ädlare motiven blir, desto lättare att dra in FN som fullvärdig part i kriget på USA:s sida. Sedan 1989 har FN blivit allt mer lydigt gentemot ordergivarna i Vita Huset. Det har varit svårt att förstå, eller ens upptäcka, för de vänsterkrafter i väst, som under 70- och 80-talen vande sig vid att se FN som ett forum för de alliansfria staternas krav. I själva verket är det inget märkligt. FN, som består av alla världens stater, uttrycker inte och kan inte uttrycka något annat än styrkeförhållandena mellan dessa stater. Och i ett politiskt läge där ”what the US says, goes”…

De ädla motiven är emellertid i fall efter fall förevändningar för en imperialistisk politik av mer traditionellt snitt.

Exemplet Somalia

Vi kan bara ta exemplet Somalia, där USA-trupper landsattes inför världspressens och TV-bolagens kameror år 1992. Den omedelbara förevändningen var att inbördeskriget mellan olika klaner hindrade livsmedelsleveranserna och hotade stora delar av befolkningen med svält.

Men hur skapades kriget i Somalia? Ja, det är historien om den allmänna krisen för tredje världens länder under 80-talet. Även Somalia hade en utlandsskuld. Landet tvingades in i ett strukturanpassningsprogram i början av 80-talet. Det ledde till att Somalia som tidigare varit självförsörjande med mat, fick börja importera baslivsmedel. Regeringen tvingades devalvera, och införa skatt på vatten. Marknadsreformerna ledde till att det traditionella herdesamhället slogs sönder. Veterinärvården privatiserades, och boskap dog för att boskapsägarna inte längre hade råd att behandla djuren för sjukdomar.

Liksom i andra länder med strukturanpassningsprogram försämrades skolor och sjukvård. Lönerna sjönk. År 1989 uppgick räntorna och amorteringarna på utlandsskulden till ungefär
200 procent av exportinkomsterna. Resultatet blev social kollaps och därefter att själva staten började sönderfalla, under trycket av sociala motsättningar. Inbördeskriget var ett faktum.

In på scenen kunde USA-soldaterna anlända i sina fallskärmar och marinbåtar, som imperialismens riddare. De verkliga orsakerna till USA-operationen var inte de humanitära. De handlade istället om att militärbudgeten i USA vid denna tid hotades av nedskärningar, och att regeringen på så sätt fick argument för att försvara den. Den amerikanske språkforskaren och samhällsdebattören Noam Chomsky har kallat interventionen för en ”PR-operation för Pentagon”. Han menar att militära satsningar är den klassiska formen för ”stimulanspolitik” i USA. Vid den här tiden befann sig ekonomin i en djup recession, men det kalla krigets slut gjorde det svårare än tidigare att få igång hjulen med Pentagons hjälp. Inbördeskriget i Somalia blev ett välkommet tillfälle.

Andra orsaker till USA-operationen var att Somalia ligger i ett strategiskt viktigt område, där det går vitala oljetransporter. Fyra stora oljebolag hade rätten att utvinna olja i två tredjedelar av Somalia. Ytterligare ett skäl för USA:s intresse var närheten till Sudan, där det fanns en islamistisk regim som sågs som ett hot mot väst.

Rwanda och de nya IVF-krigen

Mönstret från Somalia upprepades i Rwanda, där regeringen tvingades genomföra strukturanpassningsprogram under brinnande krig. I november 1990 tvingades landet devalvera med 50 procent. Inflationen steg kraftigt som en följd av devalveringen.

Regeringen fick inte längre betala fasta priser till kaffeproducenterna. Kaffeproduktionen rasade. Gränserna öppnades för import av billig mat, ibland förklädd som ”humanitär hjälp” och småbönder slogs ut.

Kanske blir Somalia och Rwanda de två första exemplen på en ny era av IVF-krig, som utlöses när land efter land drives över avgrundens rand av västvärldens utsvältningspolitik.

När vi talar om imperialismens ökade spelrum, är det samtidigt viktigt att inte falla för alltför konspirativa resonemang. Imperialismen styr inte allt som händer i världen. Det är inte ens så givet att imperialistmakterna blivit starkare.

Det går mycket väl att hävda att kriget i Persiska viken berodde på USA:s svaghet. USA är en stormakt på nedgång, med en åldrande produktionsstruktur, och ökade svårigheter att
hävda sig mot huvudkonkurrenterna Tyskland och Japan. Då blev kriget mot Saddam ett sätt att stärka den egna positionen. I detta krig, liksom i andra under 1900-talet, ställdes frågan: vem är verkligen världsledande? Ekonomiskt, militärt och politiskt?

Just USA:s svaghet ger ökade skäl att frukta krig. Historiskt är det inte unikt att sårade imperialistmakter visat sig vara de farligaste!

Motsättningarna mellan stormakterna fortsätter att öka.

Nyligen såg vi hur det ledde till handelssanktioner mellan USA och Japan. Det är inte någon liten diplomatisk skärmytsling utan betydelse. Det var bland annat sådana motsättningar som ledde till de bägge världskrigen.

Den ökade konkurrensen mellan de rika länderna ser vi också i fallet Jugoslavien. Man brukar tala om att västvärlden inte haft någon klar linje där. Det handlar bland annat om att de olika västländerna hela tiden agerat med sina egna intressen för ögonen och därför dragit åt olika håll – även om de varit nog så eniga på en punkt: att förvägra bosnierna rätten att försvara sig.

Explosion av nationalism

De femte förändringen i världsläget är den framvällande nationalismen.

Visst fanns det en nationalism även på 70-talet. Det växte fram rörelser för nationell frigörelse med udden riktad mot kolonialmakterna eller de nykoloniala imperialistiska utsugarna. Det var en progressiv kamp som stöddes av vänsterkrafter i väst.

Idag ser vi mängder av nya nationer och nya nationella motsättningar. Det är uppenbart att de inte uttrycker några som helst progressiva krafter. Explosionen av nationalism framstår som extra absurd, eftersom världen idag är mer internationell än någonsin.

I Europas hjärta förs ett broderkrig med nationalistiska förtecken, i det forna Jugoslavien. Det är på många sätt ett typexempel som kan säga oss något om den växande nationalismen i u-länderna, liksom om ”nationalism” här hemma.

Jag tror att det är rätt att säga att Jugoslavien var ett verkligt försök att bygga ett mångnationellt samhälle, att det försöket hade stöd av befolkningsmajoriteten under efterkrigstiden och att samhället inte baserade sig på öppet och massivt nationellt förtryck. Undantaget är behandlingen av albanerna, som efter andra världskriget med vapenmakt tvingades in i Jugoslavien.

Hur kunde detta försök gå om intet? Beror det, som vi ofta får höra, på att mångnationella samhällen inte kan bli stabila, att drömmen förr eller senare måste gå i kras?

Det är en oerhört reaktionär tolkning av historien. Med större rätt tror jag att man kan säga att Jugoslavien inte dog av naturnödvändighet, utan att landet dödades. Det mångnationella experimentet förstördes av krafter med stor förstörelsepotential.

Den tidigaste av dessa krafter var Titobyråkratin under åren från 1945 till 1980. Uppbygget av ett mångnationellt, socialistiskt samhälle hämtade sitt stöd ur partisankampens traditioner. Men den nya regimen blev en enpartidiktatur, där oliktänkande förföljdes och en byråkrati fattade besluten. Visserligen erkändes hela tiden statens federala karaktär och många beslut decentraliserades till delrepublikerna.

Men decentralisering är inte demokrati. Istället för den klassiskt stalinistiska centraliserade byråkratin fick man nu se lokala maktklickar, som invecklades i strider med varandra. Tillväxten av dessa sociala skikt ökade de spänningar som senare kom att sönderslita samhället.

Efter Titos död kom nya dödgrävare av det mångnationella samhället till makten. Den ekonomiska krisen ökade. Striderna mellan delrepublikerna om fördelningen av resurserna skärptes. Arbetarnas stöd till regimen minskade, antalet strejker ökade.

Regimens grundpelare – arvet från den revolutionära kampen mot tyskarna och stödet från arbetarna – började vackla. Vid mitten av 80-talet vände sig en del av den härskande
byråkratin, med Milosevic i spetsen, medvetet till serbiska nationalister på yttersta högerkanten i försök att skaffa sig en ny social bas. Från den tiden startar regimen i Belgrad en medveten kampanj för storserbiska intressen. Jugoslaviens sönderslitning har inletts.

Den tredje – men långt ifrån mest obetydliga – kraften som bidragit till Jugoslaviens fall är världsmakterna. Det jugoslaviska samhällssystemets kris berodde inte på krisen i Sovjet eller perestrojkan. Den hade tydliga inhemska orsaker. Men när Sovjetunionen föll, minskade det trovärdigheten för alternativa, genuint socialistiska lösningar även i Jugoslavien.

Marknaden tog över. Marknadskapitalismen hade skaffat sig ordentliga fästen i Jugoslavien redan i början på 80-talet, då landets utlandsskuld växte till samma krisnivå som i u-länderna. Med hjälp av skulden har världsmarknadens politiska representanter, som IVF och Världsbanken, kunnat pressa Jugoslavien till en drastisk åtstramningspolitik. Detta bidrog till regimens fall och till de solidariska värdenas upplösning.

En vakuumideologi

Den jugoslaviska krisen illustrerar att nationalismen mer än något annat är en vakuumideologi. Den växer som ett uttryck för samhällskris och för bristen på andra trovärdiga alternativ.

Vi har i upprepade krisperioder sett hur varje borgarklass drivs till att försvara sina egna intressen i en skärpt konkurrens, och hur detta rättfärdigas med en nationalistisk propaganda, som i desperationens djup ”går hem”. Det räcker med att jämföra med 30-talskrisen, då nazism och fascism kunde växa sig starka.

Idag kan vi se krisens uttryck i tillväxten av nationalistiska, rasistiska, fundamentalistiskt religiösa rörelser. Därför är det så vilseledande, när en vänsterman som Jan Myrdal (i Aftonbladet 31 december 1994) hävdar att den islamska fundamentalismen måste stödjas, därför att det är den enda organiserade kraft som står på folkets sida mot marknaden. Fundamentalisterna har kunnat bli en så mäktig social kraft, endast därför att radikala sociala rörelser svikit, misslyckats och sålt sig till härskarna. Inte minst gäller det de stalinistiska partier, med vilka Myrdal solidariserat sig.

Fundamentalisterna säger sig stå på folkets sida mot marknaden. Men de har inget politiskt program som i grunden utmanar kapitalismen, och de regimer de upprättat har i praktiken visat sig skärpa förtrycket just mot folket – mot arbetarna, mot kvinnorna, mot dem som kräver yttrandefrihet, mot nationella minoriteter.

Om försöken att bygga nya radikala rörelser ställs in på grund av fundamentalisternas styrka idag, innebär det således att prisge samhällets mest fattiga och mest utsugna till en ny elit med ett gammalt förtryck.

På ett måhända mer trivialt plan uttrycks samhällskrisen i den ökade trovärdigheten för alla slags mörkerförklaringar. Uppsvinget för ockultism, astrologi och nyandlighet ska inte ses som oskyldiga söndagsnöjen, utan som tecken på att krisen nått så djupt att människor söker lösningar som berövar dem själva och andra såväl ansvar som möjlighet att förändra det samhälle där de lever.

Antiimperialistiskt perspektiv

Vad fordras för att bygga en antiimperialistisk rörelse idag? I tredje världens länder? I Sverige?

I de fattiga länderna är frågan definitivt inte akademisk. Där finns en kamp. Den föds gång på gång på nytt och tar sig olika uttryck, från organiseringen av det massiva arbetarpartiet PT i Brasilien, till upproret i Chiapas i Mexiko i början av 1994, till den fortsatta kampen mot världsbankens dammbygge i Narmada i Indien.

Den här kampen utmanar den uppfattning som bland annat Anders Ehnmark gör sig till tolk för: att världsutvecklingen gjort u-länderna mer betydelselösa. Hos Ehnmark blir detta något gott: Afrika är mer ensamt och det är Afrikas räddning, nu finns en chans att bygga upp något nytt utan att kanonbåtarna anländer. Handlingsfriheten blir större. ”Då Afrika glöms bort kan det tvingas förverkliga den enhet som panafrikanisterna drömde om.”

Det är både för optimistiskt och för pessimistiskt. För optimistiskt, för det är en sak att det ökade lidandet och tömningen av Afrikas landsbygd inte leder till många höjda ögonbryn på regeringssammanträdena i väst. Men i det ögonblick då sönderfallet och misären hotar strategiska intressen och stabilitet, kommer engagemanget att infinna sig. Regimer och rörelser i Afrika som verkligen ger sig in i kampen för en rättvisare världsordning, mot de internationella finansorganens diktat, för verklig folkmakt i sina länder, kan tyvärr inte räkna med att få husera i fred.

Därför är Ehnmarks tes också för pessimistisk. Chiapas är en typisk utkantsregion av fattigbönder i Mexiko. Ändå kunde upproret där skaka om politiken även i Mexiko City. När de fattiga protesterar beror inte utfallet bara på deras ekonomiska styrka, utan på ringarna på vattnet in i det politiska systemet.

30 års lärdomar

Efter trettio år av segrar och misslyckanden, hur skulle man kunna sammanfatta lärdomarna för antiimperialistiska rörelser i tredje världen? Kanske så här:

Det gäller att bygga verkligt folkliga rörelser. Inga välvilliga, medvetna, avantgardistiska ledarskap kan ersätta att miljoner människor dras in i en egen kamp för att förändra sina livsvillkor.

Det gäller att bygga verkligt demokratiska rörelser och samhällen. Enda långsiktiga chansen att överleva under imperialismens kanonad är att folkflertalet förstår och väljer de uppoffringar som måste göras.

Ytterligare en uppgift som allt fler antiimperialistiska rörelser i tredje världen ställer sig är att utarbeta nya utvecklingsmodeller. Den gamla biståndsberoende modellen har inte fungerat, och nu sinar dessutom biståndet.

Så, vilka andra vägar finns? På 70-talet fanns en vänsterdröm om en mer självcentrerad utveckling i länder som frigjort sig från kolonialt förtryck. Det var en dröm som kunde verka rimlig i Kina, ett land som är stort som en kontinent. För de allra, allra flesta av den fattiga världens medborgare är det en utopi. Så långt har internationaliseringen gått att en utveckling i isolering för de flesta länder skulle innebära ingen utveckling alls.

Det verkliga alternativet måste vara samarbete mellan länderna, och framförallt mellan folkrörelserna, i syd. Endast så kan de tilltvinga sig bättre villkor för handel med västvärlden. Endast de revolutioner som sprider sig kan ha utsikter att överleva.

Här hemma fordras en antiimperialistisk rörelse som inte tycker synd om. Humanism och medkänsla i all ära, men det enda som kan hålla stånd mot yttersta högerns propaganda om att vi måste se om vårt eget hus, är upplevelsen av likhet och vad jag skulle vilja kalla det upplysta egenintresset.

Villkoren i världen är fasansfullt olika. Invandrare från tredje världen upplever ofta svenska arbetare som lyxkonsumenter och svenska arbetsplatser som paradisiska. Ofta har de illusioner om att de snabbt ska kunna jobba ihop till en smärre förmögenhet här i Sverige. I bästa fall upptäcker de att skillnaderna är gradskillnader, inte artskillnader: att svenska arbetare precis som chilenska och filippinska inte har något annat val än att sälja sin arbetskraft och att de överskott de producerar beslagtas av en liten elit kapitalägare.

Likheten utgångspunkt

För den som vill stärka den internationella solidariteten och bygga en antiimperialistisk rörelse, är det likheten som måste vara utgångspunkten. Trots de ohyggliga skillnaderna i levnadsvillkor delar majoriteten av världsbefolkningen ett gemensamt intresse av att bekämpa kapitalismen och av att stoppa imperialismens härjningar.

Våra villkor är lika u-landsbefolkningarnas, på så sätt att vi drabbas av samma miljöförstöring. När regnskogar huggs ner i Amazonas förstörs deras omedelbara utkomstkälla och vår gemensamma överlevnadschans.

Vi drabbas av samma marknadsliberalism. Ju mer Kjell-Olof Feldt och andra talar om att marknaden segrat överallt, desto tydligare kan det bli att marknadens krav leder till samma samhällsfördärv här som där.

Vi drabbas av samma storbolag med deras möjligheter att sekundsnabbt flytta resurser från kontinent till kontinent och att dela upp produktionen i allt finare moment mellan olika länder.

Inte minst är det dags att fackföreningar i väst börjar inse att de måste samordna sig, inte med sina bolagschefer, utan med sina fattigare kollegor i u-länderna. Svenska fackledningar har en lång och smutsig historia, när det gäller att försvara kapitalägarnas härjningar i tredje världen.

Med det upplysta egenintresset menar jag insikten om att den ökade misären slår tillbaka här hemma. Det finns i längden inga idylliska öar i en värld av katastrofer. Den amerikanska debattören Susan George har i sin bok ”The Debt Boomerang” (Skuldbumerangen) skildrat på vilket sätt skuldkrisen slår tillbaka i de rika länderna. U-länderna förstör världens miljöresurser allt snabbare i sin hetsjakt för att betala av på skulden. När råvarupriser sjunker och kraven på exportinkomster ökar, blir det mer och mer lockande att exportera knark till köpstarka konsumenter i USA och Västeuropa. När u-ländernas ekonomi sjunker ned i depression, minskar deras efterfrågan av västvärldens industrivaror och jobb försvinner här hemma. När människor inte längre kan livnära sig i sina hemländer, flyr de hals över huvud under allt mer kaotiska former över gränserna till de rika länderna. När länder skakas av kris ökar inhemska motsättningar och risken för krig i världen växer.

Särskilt viktigt i den nya världsordningen är att antiimperialister vare sig i nord eller i syd låter sig luras av imperialismens goda ansikte. När FN ställer upp bakom USA:s maktpolitiska intressen, när EU-länderna säljer ut bosnierna i forna Jugoslavien i sin interna uppgörelse, när USA drar ut i krig för demokrati i Persiska viken – då måste det finnas krafter som inte genast hukar, som inte genast får dåligt samvete för tillvitade eller verkliga dåtidssynder utan som avslöjar imperialism vilka ord den än höljer sig i.

Pånyttfödd internationalism

Den framväxande nationalismen kan bara bekämpas med en internationalistisk pånyttfödelse. En gång i tiden var arbetarrörelsen internationell till sitt väsen. Internationalismen var dess livsluft. Det var ingen slump att Kommunistiska Manifestet förklarade att proletärerna inte har något fosterland – det var en nödvändig insikt för att kunna börja bygga arbetarrörelsen i land efter land.

I takt med att arbetarrörelsen blev mer byråkratiserad, mer toppstyrd, mer inlemmad i det borgerliga samhällsmaskineriet – i samma takt blev den mer svag för nationalismen. Det visade sig med förödande tydlighet vid första världskrigets utbrott, då Första Internationalens ledare slöt upp bakom sina respektive regeringars krigsansträngningar.

För att kunna återuppliva internationalismen fordras ett erkännande av nationella rättigheter. Endast så kan misstro och skräck övervinnas. Om socialism och antiimperialism förknippas med nationellt förtryck – ja, då har högern vunnit.

Det fordras också ett långvarigt gemensamt arbete för att återuppbygga en internationell arbetar-, folk-, miljö-, antiimperialistisk rörelse. Gemensamma kampanjer mot miljöförstöring och skuldkris är nödvändiga inslag.

I september 1994 höll hundra solidaritetsorganisationer ett motmöte mot IVF:s årliga möte i Madrid. Det är i år 50 år sedan överenskommelsen i Bretton Woods, där IVF, Världsbanken och GATT grundades, och ett motto för motmötet var ”50 år är nog!”.

Där deltog bland annat representanter för motståndsrörelsen i Indien mot IVF och det nya GATT-avtalet, och samtidigt med mötet lamslogs banker, gruvor, metallindustrier, försäkringsbolag och postkontor i Indien av omfattande strejker mot de strukturella anpassningsprogram regeringen skrivit på. Mötet slutade med ett krav på att tredje världens skuld ska avskrivas och att Bretton Woods-institutionerna ska upplösas.

Just nu ser vi ett annat exempel på en nödvändig gemensam kampanj i Europa i form av Internationella Arbetarhjälpen till Bosnien. För första gången på länge solidariserar sig arbetare i handling med andra arbetare i ett annat land, i en kampanj som byggs underifrån och inte bara handlar om fraser från fackföreningspamparna däruppe.

Det fordras även en politisk samordning av de vänsterkrafter som står emot den nya världsordningen med dess skörd av krig och misär. Inför sådana utmaningar som kriget i Persiska viken eller kriget i forna Jugoslavien måste socialister förenas över gränser, i trots mot den hatpropaganda som utvecklas i extrema kristider. Mitt eget parti, Socialistiska Partiet, tillhör Fjärde Internationalen, som är ett sådant försök till politisk samordning.

Tyvärr är det en liten minoritets samordning – ändå har just den samordningen visat sig oundgänglig, till exempel när fredsvänner i Västeuropa riskerade att hamna på andra sidan barrikaden mot rebeller i arabvärlden under kriget i Persiska viken. Hur skulle revolutionära krafter kunna kämpa mot USA-alliansens krig utan att vare sig stödja Saddams diktatur eller illusioner om FN:s fredliga roll?

Den frågan ställdes samtidigt, men på väldigt olika sätt för vänstergrupper i Västeuropa och USA å ena sidan och i Mellanöstern å den andra. Personligen är jag övertygad om att Fjärde Internationalens diskussioner hjälpte oss i Sverige att förhålla oss till den traditionella fredsideologin i vårt samhälle utan att för den skull glömma bort att det var ett imperialistiskt krig. Och det hjälpte kamrater i arabländerna att bygga rörelser utifrån den spontana, folkliga vreden mot imperialistisk intervention utan att för den skull ge ett lillfinger åt Saddams anspråk att vara antiimperialist.

Under de senaste åren har vi också sett ökade ansatser till en bredare politisk samordning, i form av möten mellan vänstergrupper i Latinamerika och Europa.

De fattigas International

Jag läste nyligen i en artikel av den mexikanske socialisten Sergio Rodríguez Lascaño att till och med den poststrukturalistiske filosofen Derrida talat om behovet av en ny International för världens fattiga och lidande. Så här beskriver Rodríguez behovet:

”Ekonomins globalisering har inte bara lyckats avreglera arbetskraften, störta majoriteten av världens befolkning djupare ned i misären och öka cynismen hos tidigare marxister eller revolutionärer. Den har också fördjupat banden mellan stamstriderna i Rwanda, zapatistindianernas kamp i Mexiko, möjligheten att hålla hoppet vid liv i El Salvador och det som händer på exempelvis Fiatfabriken i Turin.”

Slutligen är jag övertygad om att nationalismen bara kan bekämpas genom en ideologisk kamp för socialism. Om vi ser nationalismen som alternativlöshetens politiska uttryck, då gäller det att skapa alternativ! Då gäller det att ge en strimma av trovärdighet åt andra politiska lösningar än nationalism, högerextremism eller fundamentalism i alla religioner. Det gäller att kombinera en skoningslös kritik av marknaden med visionen om att samhället skulle kunna organiseras helt annorlunda, utifrån mänskliga behov istället för penningens diktat. Om vi inte tar den bataljen mot marknadens predikanter, öppnar sig avgrunden.

Maria Sundvall, 1994

Detta är en bearbetad och aktualiserad version av ett föredrag
som hölls på ett antiimperialistiskt seminarium i februari -94. Publicerad på destroyimf.org (sajt som inte längre finns).

Böcker, uppsatser och tidskrifter jag använt:

Anders Ehnmark, Resan till Kilimanjaro – en essä om Afrika efter befrielsen (Stockholm, 1993).
Michel Chossudovsky, Global Poverty and the New World Economic Order (uppsats från juli 1993).
Susan George, The Debt Boomerang – How Third World Debt Harms Us All (London, 1992).
Noam Chomsky, The Prosperous Few and the Restless Many (Berkeley, 1993).
Tidskrifterna International Viewpoint och Inprecor para América Latina.

Kriget, Kosovo och imperialismen

Del 2 av 6 i serien Kosovo

Under 70 dagar vräkte NATO bomber över Serbien och Kosovo i våras . De herrar som gav order om bombningarna kallade sin bedrift för ”humanitär intervention” eller rentav ”det nya moraliska korståget”. Göte Kildén har borrat sig ner till grunden bakom hyckleriet och menar i följande artikel att det var strikt ekonomisk-strategiska intressen som drev USA-imperialismen att starta kriget i rivalitet med tysk imperialism. Han ger också sin syn på hur socialister bör förhålla sig till nationalismen på Balkan.

Kriget, Kosovo och imperialismen

Vi ser den välregisserade politiska scenen framför oss. Talarpulpeten har burits ut på Vita Husets välansade gräsmatta. Där hälsar president Clinton, PKK:s ledare Abdullah …calan, som vore han en statsman. Inför medias alla mikrofoner och filmkameror fördömer de gemensamt Turkiets etniska rensning av kurderna. ”Världssamfundet kan inte längre tolerera Bulent Ecevits terror, massavrättningarna och de tiotusentals nerbrända byarna på den kurdiska landsbygden”, understryker USA:s president. ”NATO är nu berett till humanitära bombningar”, menar han.

När så bomberna faller över Ankara, Izmir och Istanbul jublar Blair, Schröder, Persson och Europas övriga socialdemokratiska ledare. Tony Blair flyger också till ett kurdiskt flyktingläger, skakar så många händer han kan och klappar små barn på deras huvuden. Bombningarna har enligt Blair öppnat upp en era av ”ny internationalism där det brutala förtrycket av etniska grupper aldrig mer kommer att tolereras”. En ny världsordning har inletts. Visst blir vår svenska utrikesminister Anna Lindh lite stingslig när fönstren i Ankaras svenska ambassad går sönder av trycket från en exploderande bomb. Men i stort är också hon glad över NATO:s humanitära bombmattor. ”Fast bomberna borde inte vara så stora”, menar hon.

Det är nog ingen som inte inser att de här scenerna aldrig skulle kunna spelas upp i det internationella politiska landskap, som så totalt domineras av USA-imperialismen. Eller att CNN timme efter timme, skulle visa fasansfulla bilder på dödade och flyende kurder. Inte heller lär det finnas många människor som tror att NATO skulle kunna lägga ut en humanitär bombmatta över exempelvis Zagreb. Detta i syfte att tvinga Franco Tudjman att repatriera de hundratusentals serber, som han för några år sedan drev bort i en etnisk rensning från deras uråldriga bosättningar i Krajina. De flyende serberna attackerades t o m med kroatiskt flyg! För övrigt kom dessa serber hit som flyktingar från Kosovos lågländer! Flyktingar undan det turkiska ottomanska imperiet.

Naturligtvis är det så att NATO:s bombkrig över Jugoslavien inte hade ett dyft att göra med vare sig kärlek eller medlidande med misshandlade eller dödade albaner i den serbiska provinsen Kosovo-Metohija. Det var inte därför UCK-gerillans ledare Hashim Thaqi så storslaget hälsades välkommen till Vita Husets gräsmattor! Att Clinton valde att bomba Jugoslavien samtidigt som han blundade för det tjugotal andra krig som pågår runt om i världen visar bara att det inte handlade om någon som helst ömsinthet från ”världssamfundets” sida. Inte fällde Clinton många tårar när hundratusentals och åter hundratusentals människor slaktades och drevs bort i krigets Rwanda. Då var det inte tal om en order ”to send the marines”. Och inte gråter han i dag, när UCK-gerillan, inför ögonen på passiva Kfor-trupper, drivit bort uppåt tvåhundratusen serber, montenegriner, romer och judar från ”sitt Kosova”. USA:s dubbelmoral i dagens politik illustrerades kanske bäst av namnet på de tunga attackhelikoptrar som sattes in på Balkan: ”Apache”! Namnet på hövding Geronimos sex stora indianstammar i sydvästra USA, stammar som etniskt rensades bort av den amerikanska armŽn. I dag finns det bara kvar en folkspillra på drygt tiotusen apacher. Ett amerikanskt attackflygplan har dessutom döpts efter indianhövdingen Black Hawk. Också han dödad av samma amerikanska armŽ som nu är på Balkanhalvön.

Socialister på villovägar

Den preussiske generalen och militärteoretiker Carl von Clausewitz präglade en gång uttrycket att ”krig är politikens högsta form”. En uttryck som rymmer mycken sanning. Nu är den amerikanska politiken bra långt från den som beskrivs av CNN:s alla experter eller av Europas socialdemokrater. Eller av många av de gröna europeiska partierna. Cohn-Bendit, en gång en av majrevolten 68:s ledare, nu förste namn för de franska gröna, tog också, liksom den brittiske vänstersocialdemokraten Ken Livingstone eller skådespelerskan och socialisten Vanessa Redgrave, aktivt ställning för NATO:s bombningar. ”Det enda gröna som finns hos Cohn-Bendit”, sa Alain Krivine från Fjärde Internationalens franska sektion, ” det är NATO:s gröna uniformer och marijuanans gröna blad”. En lika elegant som exakt beskrivning.

Men också många socialister har alltså trampat bra snett när de försökt ge politiska svar på kriget i Jugoslavien. De har ihärdigt och på ett otvetydigt sätt gått emot NATO:s bombningar. Men i stället för att förklara kriget med en klassmässig och geopolitisk analys har de utgått ifrån CNN:s blodiga bilder av folkmord i Kosovo och sedan upphöjt rätten till nationellt självbestämmande, rätten för en etnisk grupp att avskilja sig och bilda en egen stat, till en lika evig som helig princip. Socialistiska partiets veckotidning, Internationalen, har då och då trampat ut i dessa politiskt farliga tassemarker när man mycket medvetet använt albanskans Kosova i stället för serbiskans Kosovo eller Kosovo-Metohija, som provinsen egentligen heter. Ibland skriver man också, likt amerikanska media, om Serbien när man faktiskt menar Jugoslavien. Det kan tyckas oförargligt och bara ses som lite språklig solidaritet med en förföljd folkgrupp. Men i grunden betyder det naturligtvis att tidningen då tar ställning för att Kosovo inte är en serbisk provins i staten Jugoslavien utan en egen stat eller en del av UCK:s ”Stor-Albanien”. Inte använder Internationalen baskiska namn på baskiska städer i den spanska staten? Eller tamilska namn i stället för sinhale på platser i Sri Lanka Internationalen drar inga raka eller logiska slutsatser av sitt språkbruk, vilket är bra.

Tidningen har inte gett något stöd åt UCK utan publicerat kritiska artiklar om denna rörelse. Men ett stöd skulle kunna ha varit det mest logiska om man nu tycker att albanerna i Kosovo har rätt att bilda en egen stat. Det går att halka i väg varsomhelst om man har en oklar syn på den nationella frågan. Den brittiska tidningen Socialist Outloook, utgiven av medlemmar i Fjärde Internationalen, visar detta på ett mycket tydligt sätt. Tidningen drev en politik där man fördömde NATO:s bombningar, men också slog fast Kosovoalbanernas rätt till en egen statsbildning. En hållning som gjorde att man gick ner sig rejält i nationalismens dyiga tassemarker:

”Vi stödjer en beväpning av motståndsrörelsen mot folkmordet, under ledning av Kosovos befolkning och av UCK, om detta är deras vilja. Om det är den enda vägen för dem att bekämpa folkmordet och den etniska rensningen”. Vi ”stödjer rätten till självbestämmande för alla folk i regionen. Kravet på oberoende är ett svar på Milosevics projekt, inte uttryck för påstådd rivalitet från gamla stamkonflikter på Balkan.”

Det politiskt snurriga i dessa ståndpunkter skulle ha visat sig om en aktivist från Socialist Outlook gått med i en demonstration mot NATO:s flyganfall – samtidigt som han med bössan i hand samlat in pengar till det som de facto var NATO:s marktrupper, nämligen UCK! Halvåret innan bombningarna levde UCK bokstavligen i svettlukten från USA-imperialismen armhålor….

Nationalismens död

Jag ska åtminstone i grova drag försöka teckna en bakgrund till varför den jugoslaviska statsbildningen nu slitits sönder – liksom till betydelsen av den nationella frågan överhuvudtaget på Balkan i dag. Men först ska jag unna läsarna ett långt men oerhört värdefullt citat från Leon Trotskijs fantastiskt viktiga bok ”Kriget och Internationalen. Bolsjevikerna och världsfreden.” Det som här är så användbart hos Trotskij är att han vägrar att sätta den nationella frågan på en upphöjd pidestal, i förnäm avskildhet från mycket större sammanhang. Citatet är hämtat från kapitel 1 om just ”Balkanfrågan”:
3 juli 1914, efter mordet i Sarajevo skrev Worwart:

”Sydslavernas borgerliga revolution är i full sving och skotten i Sarajevo, hur vilda och ogenomtänkta de än var, är lika mycket ett kapitel i denna revolution, som de strider där bulgarer, serber och montenigriner befriat Makedoniens bönder från oket av Turkiets feodala förtryck.Det är inte konstigt att Österrike-Ungerns sydslaver ser med längtan på sina rasbröder i det serbiska kungadömet. Serberna i Serbien har uppnått det högsta mål som ett folk kan nå med den nuvarande samhällsordningen. De har nått nationellt oberoende. När de i Wien eller i Budapest kan behandla varenda människa som bär ett serbiskt eller kroatiskt namn med sparkar och slag, med undantagslagar och hängning…Där är sju och en halv miljon sydslaver, som nu, som ett resultat av segarna på Balkan, har blivit fastare än någonsin i sina krav på politiska rättigheter.

Och om Österrikes kejserliga tron fortsätter sitt motstånd mot dem kan den välta och hela imperiet, med vars framtid vi är sammanflätade, kan bryta samman i småbitar. För det är i linje med den historiska utvecklingen att sådana revolutioner ska marschera vidare mot seger. Om den internationella socialdemokratin erbjöd ett ganska svagt stöd för Serbiens nationella krav, var detta helt säker inte beroende på någon omtanke för Österrike-Ungerns historiska rättigheter att förtrycka och splittra upp de nationaliteter som lever inom imperiets gränser. Helt visst inte heller med tanke på Habsburgs anspråk på att ha ett uppdrag att befria andra.
Fram till augusti 1914 var det bara den svarta och gula pressens legohjon, som vågade andas ett ord om detta. Vår hållning påverkades av helt andra skäl. Först av allt kan inte proletariatet, utan att på något sätt ifrågasätta Serbiens historiska rätt att sträva efter nationell enighet, lita på en lösning från de krafter som kontrollerar det serbiska kungadömets framtid. För det andra – och det var för oss den helt avgörande faktorn – den internationella socialdemokratin, kunde inte offra freden i Europa för serbernas nationella sak, eftersom vi visste, att förutom en europeisk revolution, var den enda vägen till en sådan nationell enighet, ett europeiskt krig.”(1)

När sedan Habsburgarna förklarade krig mot Serbien, med Kaisern i det tyska kejsardömet bakom sig, inkallades en extra session med det serbiska parlamentet, där frågan om krigskrediter ställdes till omröstning. Trotskij fortsätter:

”Om någon gång idén om ett försvarskrig, alls haft någon mening, skulle den nu gällt för Serbien. Trots detta var våra vänner, Ljatchevic och Katzlerovic, orubbade i sin övertygelse om att den kurs, de som socialister måste följa, innebar att de måste vägra att ge regeringen sitt förtroende. Jag var i Serbien vid krigsutbrottet. I Skuptchina ägde omröstningen om krediterna rum, under en obeskrivbar nationell entusiasm. Omröstningen ägde rum med namnupprop och tvåhundra ledamöter hade röstat ”Ja!”. Då efter ett kort ögonblick av dödstystnad kom rösten från socialisten Ljaptchevic ”Nej!”. Var och en kände den moraliska kraften i hans protest och scenen har för alltid fastnat i mitt minne.” (2)

Vad dåtidens internationella arbetarrörelse förstod var att nationalismen var de borgerliga klassernas revolution – mot feodalism, monarkier och kejsardömen. Den var ekonomins eller som man säger i dag, marknadens revolt mot förlegade produktionsförhållanden. Men Första Världskriget var den blodiga demonstrationen av att kapitalismen hade vuxit ur sina trånga nations- eller statsgränser. Både Första och Andra Världskriget handlade till stor del om att Tysklands starka ekonomi krävde råvaror, land och kolonier. Ett kapitalistiskt ”Lebensraum” som USA, England och Frankrike inte ville ge bort till något pris. Under Första Världskriget – i Europas huvudländer – dog nationalismen som progressiv idŽ eller politiskt program. Den slets sönder tillsammans med de fyra imperier som hade ansvaret för kriget.

Den är lika död och förmultnad som de miljoner och åter miljoner arbetare och bönder som under de egna nationernas fanor dödades och ruttnade bort i krigets stinkande skyttegravar. I Europas ekonomiskt och politiskt svagare randstater, som Balkanländerna, spelade den fortfarande en viss roll. Men inte på någon pidestal ovanför klasserna och deras rörelser! På dagens Balkan är det naturligtvis ”ingen civilisatorisk mission” (som Marx uttryckte den borgerliga revolutionens nationalism), i det som träffande nog kallats ”balkanisering”. En fragmentisering där vi får lilleputtstater som Slovenien eller Macedonien. Den betyder bara att dessa stater drar på sig gränser och handelshinder som var obsoleta redan för hundra år sedan. En fullvuxen karl har svårt att rymmas i tolvåringens byxor!

Jugoslaviens sönderfall

När vi nu ändå får bevittna hur Jugoslavien politiskt fullständigt trasas sönder och samman och hur många av dess ekonomier är inne i ett helt fritt fall. Då måste vi ställa oss frågan varför detta sker. Hur kan det vara möjligt? Vilka krafter ligger bakom? Vilka storpolitiska strategier rumsterar om i den ”undre politiska världen” innan vi blir varse dessa enorma politiska och militära jordbävningar? Exempelvis Catherine Samary från Fjärde Internationalens franska sektion har mycket betonat den oerhört ojämna ekonomiska utvecklingen i regionen, som viktigare än de kortsynta politiska och religiösa förklaringar, som blott och bart ges i CNN och dess vasallmedier. Hon har betonat att när Tito och hans partisaner tog över kontrollen efter Andra Världskriget, då var norra delen av landet massivt industrialiserat. Detta samtidigt som Kosovo och andra stora områden i Syd-Jugoslavien hade en befolkning där åttio procent av befolkningen var fattiga småjordbrukare. Kommunistpartiets och Titos grundläggande strategi handlade om att industrialisera södern.

Men trots stora framgångar var genomsnittsinkomsten 1989 i Slovenien sju gånger större än för den fattigaste regionen, Kosovo. De rikare regionerna ville helt enkelt skilja sig från de fattigare. De ville inte, likt våra moderater, fortsätta med att via bidrag och skatter subventionera folk, att ”hindra dem från att ta egna initiativ”, som det brukar heta. Samma ideologi som i exempelvis i Italien förs fram av Lega Nord, som vill bilda en egen stat skild från det ”lata Syd-Italien”. Samarys bidrag till en förklaring av Jugoslaviens upplösning är viktig beståndsdel av en förklaring. Men i sig räcker den inte. Den svarar inte på frågan hur det hela blev möjligt och vilka krafter som låg och ligger bakom det ”rika” norra Jugoslavien.
Redan 1984 bestämde sig Reagan-administrationen för en ”tyst revolution” i bla Jugoslavien. Ett ekonomiskt krig bl a rakt och klart sammanfattat av Michel Chossudovsky, professor i ekonomi vid universitet i Ottawa. (3.) Jugoslavien skulle bli en marknadsekonomi och integreras i världsmarknaden. Räntekraven på landets utlandslån användes i en utpressning där USA med hjälp av IMF tvingade fram en rad ”reformer” som betydde att ekonomin bromsades kraftigt. 1990 var tillväxten t o m negativa tio procent! Hösten 1989, strax innan Berlinmuren rasade, träffade premiärminister Ante Markovic president Bush och förhandlade fram ett nytt sk ekonomiskt räddningspaktet. Bland åtgärderna fanns ännu en devalvering, ännu ett lönestopp, massiva nedskärningar i statsbudgeten. Vidare skulle alla arbetarstyrda företag stängas eller privatiseras. Våren 1990 sjönk jugoslavens reallön med 41 procent! Chossudovsky sammanfattar den ekonomiska våldtäkten så här:

”I ett slag slog reformmakarna ut Jugoslaviens finansiella struktur och dess federala politiska institutioner. När det ekonomiska blodflödet mellan Belgrad och republikerna ströps accelererades de tendenser till uppbrytning som redan skapats av den ekonomiska krisen och etniska faktorer. När de ekonomiska banden bröts blev ett antal delrepubliker de facto självständiga. IMF:s budgetprogram skapade den situation där Kroatiens och Sloveniens utbrytning blev ett faktum….Under de första nio månaderna 1990 gick över tusen företag i konkurs, tillväxten var minus 7,5 procent under året, och det fria fallet fortsatte: 1991 krympte BNP med 15 procent, industriproduktionen med 21…I flerpartivalet 1990 var det ekonomisk politik som dominerade debatten, och det var den debatten som ledde till att separatisterna utklassade kommunisterna i Kroatien, Bosnien och Slovenien. Men precis som den ekonomiska krisen drev på separatismen, drev separatismen på den ekonomiska krisen. Samarbetet mellan delrepublikerna upphörde nästan helt, och medan de högg mot varandras halsar gick både nationen och delrepublikerna in i en ond nedåtgående spiral.”

Den ekonomiskt så ojämna regionala utvecklingen på Balkan blev politiskt outhärdlig med hjälp av IMF:s ”reformer”. I avsaknaden av en socialistisk, solidarisk rörelse med ett program av förbrödring och samarbete fick vi dåraktiga politiker som hundra år för sent försökte pröva nationella lösningar. Men i början på 1990-talet var det fortfarande inte klart hur kartan skulle se ut. Vad kom att bestämma att exempelvis Bosnien-Herzegovina kom att göra anspråk på en egen statsbildning? Något som i stort sett saknade nationella eller historiska rötter…

Tysk balkanpolitik

I den akademiska världen och i den alternativa kritiska pressen finns det en uppsjö med bra material som kan hjälpa oss att bättre förstå de senaste årens nationella eruptioner på Balkan. Vid Köpenhamns universitet lade Sören Beicker och Alexander Macic 1997 fram en avhandling som i mycket utgår ifrån Tysklands hållning i Balkanfrågan.

Beickers och Macics startpunkt är Tysklands nederlag i Första Världskriget. Vid Versailles-konferensen skapade segermakterna en europeisk nyordning, där staterna ritades upp efter deras egna intressen. Den nya sydslaviska staten, Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike (som bytte namn till Jugoslavien 1921 när monarkin införde diktatur), upprättades för att kunna vara ett bålverk mot en framtida förnyad tysk expansion. Detta på två sätt. För det första kunde inte Tyskland utnyttja en handfull mycket svaga och inbördes splittrade stater utan mötte en relativt stark statsbildning. Tysklands politiska inflytande i området blev ringa. För det andra hade det statsbärande folket i Jugoslavien, serberna, historiskt ett mycket ansträngt förhållande till Tyskland samtidigt, som den nya statsbildningen skulle ha nära historiska och kulturella band med Ryssland.

Under mellankrigstiden hade Tyskland av naturliga skäl inte så stora möjligheter att ändra på den jugoslaviska statsbildningen. Ekonomiskt blev däremot tyskt kapital allt viktigare för regionen. Men då Hitlers Tredje Rike under åren 1941-44 fick möjlighet att ha en ”ordnung” efter sin egen smak, betydde detta en mycket kraftig försvagning av serbernas ställning. Tyskland utsatte inte heller någon annan stad för så svåra bombanfall som just Belgrad. Ungern, Kroatien, Bulgarien och Albanien blev nu Hitlers gynnade vasallstater. Under tre år fanns nu ett fascistiskt Stor-Albanien som också innefattade Kosovo, liksom Ustajas Stor-Kroatien innefattade Bosnien-Herzegovina.

Hitler-Tysklands nederlag i det Andra Världskriget satte för en lång tid stopp för traditionell tysk balkanpolitik. Tre kraftiga begränsningar gällde. För det första landets uppdelning i två stater, samt dess fullständiga ekonomiska och militära utmattning efter kriget. För det andra var Tyskland oerhört politiskt svagt. Internationellt diskrediterat. Efter naziststyret uppfattades landet som lite av en internationell paria – utan någon som helst rätt till en självständig utrikespolitik. För det tredje betydde åren av ”kallt krig” att det rådde status quo på Balkan. Titos självständighet i förhållande till de båda blocken betydde samtidigt för både USA och Sovjet att de här hade en buffertzon. Den fick inte försvagas.

Först på 1960-talet började Västtyskland ta de första stegen i det som skulle bli ett trettioårigt projekt för att åter stycka Jugoslavien. 1966 hade Josip Tito delat upp den egna säkerhetstjänsten i nationella avdelningar. Vilket BND, den tyska säkerhetstjänsten, utnyttjade till att börja arbeta betydligt mer aktivt. Antalet västtyska agenter inne i Jugoslavien ökade kraftigt och BND tog kontakter med ustasjagrupper i exil, liksom kroatiska nationalkommunister. Efter Titos död i början på 1980-talet hölls en serie möten mellan Västtyskland, …sterrike och Italien om hur man skulle hantera uppdelningen av Jugoslavien. Så tidigt som 1982, vid ett besök i Bonn, fick Mate Mestrovic, ledare för den kroatiska separatiströrelsen, ett löfte från förbundspresident Richard von Weizäcker, att Västtyskland skulle kommat att stötta en kroatisk utbrytning. 1988 gav Helmut Kohl Franju Tudjman samma löfte och man började också att planera för den omfattande tyska vapensmugglingen till Slovenien och Kroatien. 1989 var vapenleveranserna verklighet. I Bayern upprättades också militära träningsläger för kroatiska specialstyrkor. När inbördeskriget i Jugoslavien bröt ut skickade Väst-Tyskland omedelbart militära experter till utbrytarrepubliken för att utbilda kroatiska enheter i bruket av mer avancerade vapensystem.

Vad som skett sedan var att Tysklands ekonomiska och politiska svaghet förbytts till styrka. Miltärt saknade man fortfarande tillräckligt med muskler. Men Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott gjorde att Helmut Kohl 1 juli 1991 offentligt kunde gå ut och deklarera att ”Tyskland bör få EU att gå ut och erkänna de bägge republikerna Kroatien och Slovenien”. Det som man i hemlighet arbetat så hårt för i trettio år, att få Kroatien till sin klientstat, var nu moget för att offentliggöras. Men även om Tyskland inte längre var en internationell paria hade man ännu inte styrka nog att föra en egen helt självständig utrikespolitik. Det blev nödvändigt att få med sig EU:s större trovärdighet bakom den egna kampanjen.Men här fanns ett motstånd från både Frankrike och Storbritannien. Detta löste Helmut Kohl genom en politisk hästhandel med de bägge staterna. Storbritannien fick i Maastricht-förhandlingarna rätten att vara kvar som fullvärdig passagerare på EU-tåget, samtidigt som man genom särbestämmelser fick rätten att stå utanför både den sociala dimensionen och EMU.

Frankrike var oroligt för det starka enade Tyskland men fick i hästhandeln med sig Tyskland i den monetära unionen, vilket var viktigt för den egna ekonomiska stabiliteten. Frankrike fick också igenom sina krav på nya gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiska institutioner. Dagen efter Maastricht-avtalet ändrade EU sin uppfattning när det gällde Jugoslavien! Kohl hade fått en stark politisk legitimitet bakom stödet åt att internationellt erkänna Kroatien och Slovenien som självständiga stater. En hållhake fanns dock kvar. EU ansåg inte att Kroatien gav tillräckligt skydd för sina etniska minoriteter. Därför fick ett erkännande vänta fram till dess att detta tillgodosetts. Men Helmut Kohls stora tyngd i EU gjorde att han vågade agera på egen hand och den 23 december 1991 erkände Tyskland både Slovenien och Kroatien. Den 15 januari kände sig de andra EU-staterna tvingade att följa efter. även Bildts utrikesminister Margareta av Ugglas följde den tyske kanslerns diktat. Slovenien och Kroatien bröt sig loss utan att framförallt frågan om framtiden för den stora serbiska minoriteten i Kroatien hade klarlagts. Det jugoslaviska inbördeskriget blev så ofrånkomligt.

USA går in

Efter Titos brytning med Stalin var ett starkt och självständigt Jugoslavien ett viktigt strategiskt intresse för USA. Med Sovjetunionens fall förändrade situationen dramatiskt. Nu var ett självständigt, men framförallt ett starkt Jugoslavien, också ett hinder för USA att få inflytande på Balkan och därmed göra regionen till en av sina intressesfärer. Kritiken mot den jugoslaviska ledningen trappades succesivt upp. Men i början på 1990-talet var USA fortfarande inte för en delning. Men motståndet var inte längre så starkt att Clinton försökte hindra Kohl från att få tillgång till sitt nya ”Lebensraum”. Kanske hoppades den amerikanska administrationen också att Tysklands agerande skulle försvaga EU politiskt. Men när motsättningarna i Bosnien-Herzegovina tycktes kunna få ett fredligt slut genom EU:s Cutileiro-avtal, ett avtal som kroater, serber och muslimer ställt sig bakom, då ändrade USA blixtsnabbt hela sin Balkanpolitik och gick med full kraft in bakom ett stöd åt muslimernas Izetbegovics. USA:s ambassadör i Sarajevo uppmanade honom att inte skriva under avtalet. (5.) Några dagar senare bröt ett reguljärt krig ut mellan bosnienserber, Jugoslaviens federala armŽ och bosnienmuslimsk milis.

Vad som hade hänt var att USA sett att EU kunnat klara sina inre motsättningar och att Tyskland skulle kunna flytta fram sina positioner lite för rejält i hela regionen. Här gällde det att handla snabbt om USA skulle kunna få någon del av kakan. Från Bosnien-Herzegovinas utbrytning i april 1992, under 38 månaders krig fram till NATO:s bombningar av de serbiska styrkorna 1995 och Dayton-avtalet, fram till i dag, har USA varit ”makten och hjärnan” bakom den bosniskmuslimska ledningen. Så sammanfattar Yossef Bodansky, med ett oerhört långt, men viktigt namn, amerikansk kongresskommittŽanalytiker, den egna regeringens roll. Genom att ge Sarajevo kraft under armarna har USA skaffat sig en egen klientstat och minskat EU:s roll i regionen.

USA:s stora problem i sin nya roll var att det inte var möjligt att sätta in flyg mot de bosnienserbiska och de jugoslaviska styrkorna. Inte så länge som Izetbegovic«s styrkor också var i strid med Tysklands klient Kroatien. Det skulle ha varit för genant, för osnyggt, att ”bara” bomba serber och inte kroater.Det hela löstes med ett tvångsäktenskap mellan Zagreb och Zarajevo. ”Shotgun wedding”, som man sa i Vilda Västern. Alltså ”äktenskap med hot av hagelgevär”. Med hjälp av hot och belöningar tvingade USA fram en ”kroatisk-muslimsk federation”. Ett tvångsäktenskap som gav USA och Tyskland möjlighet att vräka in vapen och vapenutbildning, både till Kroatien och bosnienmuslimerna. Nu var det det enda som fattades för flygattacker och bombmattor mot serberna ett ”humanitärt skäl”, blodiga inälvsbilder i TV, som kunde få ”vanliga människor” att förstå varför USA:s flyg måste stoppa en ”humanitär katastrof”. Sagt och gjort. Med hjälp av CNN, en amerikansk bildbyrå och, som vad det mesta tyder på, bosniskmuslimsk artillerield mot den egna befolkningen i Sarajevo, fick vi sedan ett urskiljningslöst ”serbiskt massmord” på civila Sarajevobor. Och i humanitetens namn kunde bombningarna börja. (6)

NATOS:s bomber tvingade Jugoslavien till att acceptera Dayton-avtalet. USA gav också Tyskland moraliskt stöd och åt Kroatien militärt stöd till att driva bort flera hundratusen serber från Krajina. Pusselbitarna var på plats. Visserligen existerar inte Bosnien-Herzegovina som en egen stat. Kroaterna röstar i Kroatiens val. Har kroatiska pass och använder kroatisk valuta. Folket i i Republiken Srpska orienterar sig mer och mer mot Jugoslavien. Den kvarvarande ekonomiska och politiska blindtarmen under bosnienmuslimernas ledning är blott och bart en ny delstat i USA – dominerad av korruption, dock utan medborgerliga rättigheter. Men det viktiga är att USA fick en ramp för framtida utplundringar av Balkan och Euro-Asien.

Porten till Kaspiska havet

Beickers och Macics avhandling slutar 1997 med Dayton-avtalet. Vårens militära vanvett i Kosovo och NATO:s bombmattor över Jugoslavien styrker helt och hållet deras ”huvudspår”. USA är på Balkan för att stanna. Efter annekteringen av Bosnien-Herzegovina har USA ”tagit över Albanien”. Det Albanien, som efter IMF:s reformer de senaste åren, har kollapsat ekonomiskt med en arbetslöshet på 70 procent (!) och som nu mer och mer blir en amerikansk örlogsbas, med centrum i hamnstaden Durresi. ”En politisk bordell, byggd på narkotikademokrati”, är ett omdöme som relativt väl beskriver en av Europas stora tragedier. även Makedonien är helt och hållet i USA:s grepp. ännu en amerikansk delstat utan medborgerliga rättigheter.
Det som blir mer och mer tydligt är att USA är på Balkan för att kunna skjuta fram sina ekonomiska, politiska och miltära positioner, fram mot Kaspiska Havet och dess ofattbara tillgångar på olja och naturgas. De dagliga bombningarna av Irak ska kompletteras med en politisk och militär kontroll av de euroasiatiska regioner där oljan kommer att flöda. Sovjetunionens sammanbrott har skapat ett politiskt och militärt vakum där USA vill ta plats. Innan Tyskland och Europa i stort fått för stort svängrum. Porten till Kaspiska Havet är Balkan!

I slutet på april bildades en samarbetsorganisation med namnet GUUAM. Eller Georgien, Ukraina, Uzbekistan, Azerbajdzan och Moldavien. Länder med geografiskt strategiska områden, när det gäller regionens olja, naturgas och andra råvarutillgångar. GUUAM har deklarerat att man är överens om militärt samarbete med NATO. ”På en låg nivå” för att inte i dag göra Ryssland fullständigt vansinnigt. GUUAM gav också ett stöd åt NATO:s bombningar av Jugoslavien och amerikanska och brittiska oljebolag är med hjälp av GUUAM i full färd med att kartlägga Kaspiska Havets tillgångar. Tolv energiföretag har bl a satsat nära 8 miljarder dollar i AIOC, ett azerbajdzanskt konsortium för att utvinna olja. Fem av dessa är USA-ägda. Tillgångar som beskrivs så här av Ariel Cohen, förste analytiker i Heritage Foundation:

”De stora tillgångarna i råolja och naturgas i det f d Sovjetunionen kommer att vara avgörande för och grunden i världsekonomin i nästa århundrade. Dessa enorma oljereserver, uppskattade till 25 miljarder tunnor, i det Kaspiska havet och i de centralasiatiska republikerna Kazakstan, Turkmenistan och Uzbekistan är lika stora som de i Kuwait och större än de Alaska och Nord-Sjön tillsammans. Kontrollen över dessa energiresurser och deras export ut från det euroasiatiska inlandet blir snabbt en av de centrala frågorna i det Kalla Krigets post-politik.”(7)

I dag Kosovo. I morgon Azerbajdzan! USA stövlade definitivt inte in på Balkan på grund av någon ömsinthet för albanernas rättigheter i Kosovo. Skälet var helt enkelt ekonomiskt. Punkt slut. Att hinna före Tysklands jakt på nytt ”Lebensraum” och i tid utnyttja Rysslands enorma försvagning i regionen.

Endast med denna utgångspunkt går det att förstå varför krutdurken på Balkan än en gång sprängts i luften. Krig, övergrepp och övervåld pågår på ett otal platser i världen – utan att USA går in med militära medel. Skälet till kriget mot Jugoslavien är blott och bart ett ekonomiskt och militärt behov av att få en uppmarschväg till Euro-Asien.

Stormcentrum

Det är mot denna bakgrund som vi måste bedöma vikten av ”de nationella rättigheterna” på Balkan. Här finns inget progressivt, med Marxs ord; ”ingen civilisatorisk mission”, i en nationell kamp för ett Storserbien, ett Storkroatien, ett Storalbanien, ett Storbulgarien eller ett Storgrekland. Här handlar det överhuvudtaget inte om uppåtstigande nationella borgarklasser, som vill få större ekonomiskt utrymme, utan om parasitära, ofta maffialiknande grupper med ett förflutet i det Jugoslaviska Kommunistpartiet, som likt sina bröder i Ryssland vill roffa åt sig vad som roffas går. Milosevic, Tudjman, Izebetgovic eller Hacic. Ingen av dem har ett endaste förslag eller någon del av något program som skulle kunna hjälpa Balkans arbetande – eller arbetslösa- människor ett endaste fjät framåt. Josip Tito, en av de mästerligaste av 1900-talets politiker, försökte tillsammans med sina partisaner att bygga upp en stat av alla Balkans nationer.

Det är i den rörelsens erfarenheter vi ska leta efter svar på morgondagens möjligheter på Balkan. Inte i Tysklands eller USA:s styckningsscheman. Inte i de reaktionära kraven på ”nationell självständighet” för de etniska grupper som under två årtusenden kastats runt av otaliga härskare. Fördrivit och drivits bort som människor i en port mellan kontinenter, religioner och despotiska regimer av alla de slag. Här har kristendomen mött Islam. Det ottomanska imperiet mot Habsburgarna. Den katolska kyrkan mot den ortodoxa. Bysans välde i mötet med Rom. Här har …st- och Väst-Rom delats upp vid floden Drina. I Sarajevo fick judarna som drevs ut från Spanien en fristad. Här har Europas framtid ritats om många gånger om.
Det albanska folket har alltid levt i regionens stormcentrum. Ett indoeuropeiskt folk som likt kurderna kallats, och ofta levt, som ett statslöst herdefolk. Där de levt har greker, romare, goter och bysantiner, serber och bulgarer, sicilianare och venetianer, turkar, italienare, tyskar och nu amerikaner, alla funnits i området för kortare eller längre tider. Framförallt gäller det serberna som tillsammans med albanerna haft Kosovo som sitt historiska sköte. Bägge folkgrupperna gör historiska anspråk på Kosovo. Albanerna hänvisar till det romerska protektoratet Illyrien där de var dominerande. Serberna framförallt till medeltidens starka serbiska kungadöme och till nittonhundratalets nästan etthundraåriga Jugoslavien, där Kosovo alltid var en del, så när som på de tre år under Andra Världskrigets då det fascistiska Storalbanien existerade. Under medeltiden fanns de båda nationerna sida vid sida i Kosovo. Enligt språkforskare levde serberna som fasta jordbrukare på de mer bördiga lågländer som de kom till, eller erövrade, under 500-talet. Albanerna mer som ett ”samiskt” folk som i bergen rörde sig efter boskapens betesbehov.

Detta är en del av den albanska nationalismens problem. En numerärt ringa och ofta statslös nation, vilken – för att motstå den numerärt övermäktiga serbiska folkgruppen – ofta vänt sig till och utnyttjats av ockupationsmakter. När det ottomanska och turkiska väldet drev bort serberna till Krajina och Vojvodina från Kosovos bördigare lågländer, kunde albanerna ”återta” sina historiska marker. Många albaner konverterade då till islam och fick som ”quislingar” skattefrihet och en rad privilegier. Albanernas uppror mot ottomanerna handlade i mycket om rätten till det egna språket – men också om att kunna bevara de privilegier de åtnjutit under Istanbuls styre. Det jugoslaviska kungadömet som kom till stånd efter Versailles-konferensen hanterade albanerna mycket brutalt – men i den serbiska nationalismen fanns – efter erfarenheterna av att vara underordnade Habsburg och Istanbul – mer av medborgerliga rättigheter än av ”etniska rättigheter”. Rättigheter som förtydligades oerhört klart i Titos Jugoslavien.

Så kom bitterheten efter Andra Världskriget, där många albaner slöt upp bakom italienska och tyska truppers kamp mot serberna i bl a Stor-Albaniens ”Skanderbeg-division”, en frivillig albansk SS-division uppkallad efter den albanska frihetshjälten med samma namn. Elvatusen albaner stred mot både Titos partisaner och kungadömets cetniks. Divisionen såg också till att regionens nästan alla judar kunde deporteras till Hitlers gaskammare.

Albansk nationalism

På grund av befolkningens ringa numerär och territoriets randstatskaraktär har den albanska nationalismen konstituerats mycket med hjälp av stater som ockuperat Serbien eller Jugoslavien. Det Ottomanska Riket eller Turkiet, Mussolinis Italien, Hitler-Tyskland och nu Clintons USA. När det bland NATO:s bombplan också fanns tyska plan och när Kosovos albanska innevånare jublade över när NATO:s turkiska ockupanter åter trampade jugoslavisk mark ( över 600 år efter serbernas eller kristendomens nederlag mot islam ) – kan vi något förstå det ursinne, den vrede och det nationella vansinne som vi sett hos framförallt den serbiska poliskåren och hos de serbiska frikårer som tidigare härjat Kosovo. Frikårer och polisstyrkor som uppfostrats med nationalism och åter nationalism. Med dårskap som, definitivt inte kan mötas med dårskap.

Kjell Magnusson , forskare vid centrum för multietnisk forskning, Uppsala Universitet, har på ett övertygande sätt i en lång artikel, visat att albanerna i Kosovo haft det mesta av rättigheter. I jämförelse med kurderna – i de fem stater där kurderna lever- har albanerna i Kosovo haft möjlighet att använda sitt språk, utveckla sin kultur och finnas med i Jugoslaviens federala struktur. Möjligheter fullt likvärdiga med exempelvis kanadensiska Quebec. Rugova har sedan början på åttiotalet valt att (med fredliga medel) driva kravet på en egen albansk stat, underförstått ett Stor-Albanien. UCK-gerillan valde att i ett upptrappat tempo under 90-talet föra en direkt väpnad kamp för sitt Stor-Albanien. Kjell Magnusson sammanfattar sin forskning så här:

”Omvärlden har envist hållit fast vid en ytlig bild av konflikten som innebär att Milosevic genom att ”att upphäva Kosovos kulturella autonomi” skapat en situation där albanerna inte har något annat val än att kräva självständighet. Kanske med militära medel. En eventuell albansk nationalism är med andra ord frukten av det våld serberna utsatt befolkningen för. Det är snarare tvärtom. Våldet har inte gett upphov till nationalism, i stället har nationalism lett till våld. De serbiska myndigheterna och före dem, Socialistiska Federativa Republiken Jugoslavien, har inte kunnat hantera de albanska kraven på oberoende, vilket lett till en accelererande konflikt och ett tilltagande våld. Ytterst bottnar konflikten i att två folkgrupper gör anspråk på samma område, och Kosovoproblemet, liksom konflikterna i Jugoslavien överhuvudtaget är en följd av en försenad nationsbildningsprocess i en region där inget nationellt program kan förverkligas utan att det går ut över andra. Albanernas strävanden efter en egemensam stasbildning är i och för sig legitima och förståeliga, liksom motsvarande krav från serbisk och kroatisk sida. Det är bara det att de inte kan förverkligas utan blodsutgjutelse.”(8)

Bättre än så kan det inte sammanfattas. Inget ”Stor-Land” på Balkan kan förverkligas utan blodutgjutelse. De etniska grupperna har tvinnats samman, skiljts åt, ibland gift sig och därpå spolats runt i de omvälvande dyningarna från mer än ett tiotal ekonomiska, politiska och militära dynastier. I modern tid har kartorna redan ritats om mycket efter Tyskland och USA:s vilja. Etnisk rensning har de facto bedrivits så hårt och så besinnigslöst att det inte är så mycket utrymme för diskussioner kvar. Men de som vill kalla sig socialister eller marxister av något slag, bör nog tveka länge innan de reser fanan för den albanska nationalismen. Chris Hedges skriver om alla sina möten med UCK-gerillan i tidskriften Foreign Affairs. Hedges är förmodligen CIA-agent, och som sådan en utomordentlig rapportör. Han söker upp och träffar Jashari-klanen – en albansk patriakalisk stomme i de familjer som 1992 bildade UCK-gerillan. Kort därpå är de alla dödade. Alla Jasharis.

Utan tvivel i ett övervåld av Jugoslavisk polis och militär. Mängder med människor runt Jasharis dog när den jugoslaviska polisen sköt ihjäl familjen. Men! Jasharis var inte bara en etnisk klan utan också en klan för smuggling och med ettt politiskt program för att med våld bryta ut Kosovo från Jugoslavien. Efter den jugoslaviska utrotningen av Jashari-klanen gick Chris Hedges in i ruinerna av släktens hem och fann i ruinerna en karta på JasharisÇ Storalbanien: ” som bl a innefattade Kosovo; delar av Serbien, mycket av Makedonien och delar av det nuvarande Grekland och Makedonien.” (9) Med en sådan karta är Balkan definitivt dömt till fullständig förstörelse. Och sedan? Ett självständigt ungerskt Vojvodina? Och våra romer? Var ska deras stat ligga? Eller uppe i det ryska Dagestan. Ska Dagestans 32 etniska grupper var och en bilda en egen stat?

Varje vuxen serb vet också att UCK-gerillan, delvis är född ur den nazistiska Skanderbeg-divisionen, med sina svarta uniformer och hälsningar med raka armar. Det var tyska säkerhetstjänsten BDN och CIA som tvingade UCK att byta hälsning till en mer salongsfähig honnör. Men ursprunget från Skanderbegdivisionen finns kvar, liksom från Enver Hodjas sk marxist-leninister vid universitet i Pristina. Den tyska säkerhetspolisen har i offentliga rapporter visat att UCK också i dag har kopplat ett grepp över heroin-trafiken i Europa.(10) Inte är det då så märkligt att USA-skytteln William Walker, känd som Contra-Gateagent i Nicuragua, i huvudposition är med i Kosovo och visar på USA:s olika finansieringskällor.(11)

Bara under åren 1996-98 dödade UCK-gerillan eller närstående grupper nästan tvåhundra jugoslaviska polismän eller kosovarer, som inte stödde ett väpnat avskiljande av den egna provinsen från Jugoslavien. Till ett självständigt Stor-Albanien. Vi må tycka vad vi vill om detta . Elva polisstationer stormades under dessa två år. Hur hade en ett sådant övergrepp hanterats i USA om det exempelvis kommit i Kalifornien – från människor med ett mexikanskt ursprung? Ja, naturligtvis med mördande automatvapen!

Det jugoslaviska eller serbiska våldet var naturligtvis ett övervåld. Cetniks eller det serbiska, nationella eller monarkistiska våldet släpptes loss i Kosovo. Hos de olika nationernas ledarskap fanns inte ett spår av socialism eller någon tanke på internationell förbrödring. Tito var långt borta. Men var det så märkligt? Utan socialistisk ideologi föder nationellt våld och blodtörstigt vansinne ännu mer nationellt våld och blodtörstigt vansinne. Albanernas exodus från Kosovo efter NATO:s bombningar var naturligtvis en kombination av rädslan för mer bomber och förtrycket från de serber, som nu blivit totalt vansinniga över att albanerna och UCK nu fått de NATO-bomber, som många albaner vädjat om i åratal.

Först Turkiet sedan axelmakterna och nu USA! Om Çde svensktalande bygderna i Finland ville gå tillbaka till ordningen före 1809 och krävde svenska bombningar av Helsingfors för att kunna få ett Storsverige? Nog skulle då säkert bra många finnar ta till våld mot finlandssvenskarna. Nå, den etniska rensningen? Hur såg det ut i Kosovo innan bombningarna? Tysklands gröna utrikesminister Joschka Fischer talade stort om en ”humanitär katastrof” i Kosovo, ”en katastrof” som han tyckte gav Tyskland mandat att ännu en gång under nittonhundratalet bomba Serbien. Rapporterna från hans ”gröna” utrikesdepartement dess säkerhetstjänst – talade ett helt annat språk:

” Även i Kosovo är en tydlig politisk förföljelse förbunden med albansk etnicitet omöjlig att slå fast. Östra Kosovo är fortfarande inte indragen i en militär konflikt. Livet i Pristina, Urosevac, Gnjilan m fl orter har under hela perioden av konflikt, fortsatt i normala banor. Säkerhetspolisens aktioner var inte riktade mot kosovoalbanerna, som en etnisk utpekad grupp, utan mot UCK och deras nuvarande eller utpekade vänner. Med en uppgörelse som gjordes med det serbiska ledarskapet vid slutet av 1998 har både säkerhetsituationen och förhållandena för befolkningen med albanskt ursprung förbättrats mycket märkbart speciellt i de större städerna har livet återvänt till det relativt normala. Ändå kunde Rambouilletavtalet med Hacic som en pålitlig nej-sägare bli verklighet. Ett amerikanskt förslag till militär och ekonomisk ockupation av Jugoslavien tvingade Milosevic och hans närmaste krets att säga nej till en uppgörelse som varje jugoslavisk politiker skulle förkastat.”(12)

Naturligtvis behövde också USA, som när det gällde Bosnien-Herzegovina, ”en humanitär avtryckare” för sina militära dåd. I Racak, ordnades en massaker. UCK drog ihop sina stupade, enligt bl a Le Monde och La Liberation, och enligt vad jag själv kunde se på UCK:s webbsida, drog man samman sina egna stupade soldater och en del civila ”sköldar” i en hög och lät CNN och bl a svenska TV kalla detta för en ”massgrav” med avrättade albaner. Skottskadorna man kunde se på Internet var definitivt inga närskador. Som jägare var det lätt att se att UCK-soldaterna var skjutna på långt håll. OSSE:s rättsmedicinska experter från Finland och Vitryssland kunde inte bekräfta någon massaker, medan däremot jugoslaviska myndigheter rapporterade om häftiga strider med UCK just i Racak.

Men ”massakern” i Racak och USA:s ultimatum i slottet Rambouillet räckte till att bomba Jugoslavien sönder och samman USA lade på på grimman. Hundarna skällde och karavanen drog vidare. Mot Azerbajdzan och dess oljeflöden. Vi går tillbaka där vi började och frågar om det verkligen är skäl för en socialistisk vänster att ställa sig bakom nationell självständighet utan att fråga efter när, var och hur. Europas nationalism dog i Första Världskrigets skyttegravar. Låt den vila i frid!

Göte Kildén

Noter:
1) Trotskij

2) Ibid.

3) Artikeln publicerades i Internationalen 14/99.

4) Ett långvarigt och gediget forskningsarbete ligger bakom. Beicker och Macic samarbetade med danska, svenska, tyska, jugoslaviska, amerikanska och kanadensiska journalister, redaktörer och forskare. I det följande finns med mycket av deras analys och slutsatser eftersom jag anser att dessa har mycket stor bärkraft. Det mesta av annat material jag läst pekar också definitivt åt samma håll. Den läsare som själv vill granska avhandlingen och alla dess källhänvisningar kan hitta den på www.manifest.se.
En hemsida som också i övrigt är en guldgruva som vill läsa mer än bara ”dagsedlar” i ämnet. Biecer och Micic hänvisar till 136 ”fotnötter” och redovisar på fyra fullspäckade A-4 sidor artiklar, böcker, rapporter och TV-program, en viktig del av det material som de använt för sina analyser. Dessa källhänvisningar finns inte bara på Internet utan också på svenska i Tidskrift för Folkets rättigheter nr 3-4 1997.

5) David Binder, New York Times, 23/8 1997

6) Efter artilleribeskjutningen fanns inga som helst ballistiska belägg för att granaterna skulle ha kommit från serbiska ställningar. Se också Yossef Bodanskys rapport 1995, här citerad efter Beicker och Macic. I bl a Diana Johnstones artikel i Covert Action Quarterly nr 65,1998, får vi reda på att först kroater och bosnienmuslimer och sedan UCK hyrt den amerikanska PR-gruppen Ruder Finn, för att demonisera serberna. Nyligen har också kroatiska officerare medgett att de 1993 regiserade en ”serbisk bombning” av den kroatiska Sibenik, till nytta för den kroatiska televisionen. Davo Skugon, den förre chefen för Kroatiens 113:e brigad, sa då så här: ”-Varför bli så upphetsade? Det finns inte en stad Kroatien där inte sådana taktiska tricks används… Det var en del av vår strategiska planering under kriget.” Skugon citeras Diana Johnstones artikel (Zmag.org) i Znet 24 mars. Diana Johnstone var under många år de grönas presstaleskvinna i EU-parlamentet.

7) Heritage Foundation 25/1 1996.

8) Dagens Nyheter 8/4 1999.

9) Foreign Affairs maj-juni 1999.

10) Se också Boyes och Wright i Times 24/3 1999.

11) En närvaro som inte bara återgavs i många tidningar utan också bekräftades av UCK självr och av Radio 21 i Tirana. Uppgifterna finns i Michel Chossudovskys analys ”NATO:s aggressionskrig mot Jugoslavien”. Artikeln finns på manifest.se.

12) Rambouilletavtalets dryga 92 sidor lästes säkerligen inte av vare sig Anna Lindh eller merparten av de journalister som skrivit om avtalet. Det handlade definitivt inte bara om Kosovo utan i svart på vitt slogs fast att hela Jugoslavien skulle ockuperas av NATO. Både dess mark och luftrum. Dessutom sas att Kosovos ekonomi skulle skötas helt och hållet efter extremt marknadsliberala principer Avtalet finns att läsa på manifest.se.

Från Röda Rummet 3/99.