Kategoriarkiv: Arbetsmarknad

Torslanda, Kalmar, Uddevalla – löpande bandet tur & retur

Del 2 av 2 i serien Arbetets organisering

Uttråkade människor bygger dåliga bilar. Därför avskaffar vi det löpande bandet.” Så marknadsförde SAAB sina bilar i USA i början av 90-talet. 1990 kunde tyska bilköpare läsa stora annonser med texten: ”Ford uppfann det löpande bandet. Volvo avskaffade det. Av naturliga skäl”.

Även om dessa annonser knappast skulle varit möjliga i Sverige verkar de ha gjort ett varaktigt intryck på hur svensk bilindustri uppfattas utomlands. Många av de mer progressiva forskare som inte helt förhäxats av den ”japanska modellen” hänvisar till den ”svenska modellen” som ett alternativ. Det svenska sättet att bygga bilar beskrivs som det humana, men ändå lönsamma, sättet.

Precis som ”Den svenska modellen” i stort (välfärdsstat, relativ jämlikhet och samarbete mellan arbete och kapital) är ”den svenska arbetsorganisationsmodellen” omgiven av myter. Inte desto mindre finns det en hel del lärdomar att dra av de svenska erfarenheterna för alla som försöker finna en strategi mot arbetsgivarnas nuvarande offensiv.

Människor – inte maskiner!

I slutet av december 1969 skakades det svenska samhället av gruvarbetarnas strejk i Malmfälten. Strejken visade i blixtbelysning att Sverige var långt ifrån det klasslösa samhälle som de officiella företrädarna för stat, arbetsgivare och fackföreningar hävdade. Gruvstrejken följdes av en rad andra vilda strejker och en våg av radikalisering svepte över landet.

Gruvarbetarna strejkade för högre löner men under lönekraven jäste ett mycket djupare missnöje. De revolterade mot en allt mer auktoritär företagsledning, mer sofistikerade tidsstudiesystem och en allmän offensiv från företagets sida för att öka produktiviteten genom hårdare kontroll och övervakning.

Kärnan i detta missnöje uttrycktes i en paroll som levt kvar i mångas hjärtan sedan dess: ”Vi är människor – inte maskiner!”

70-talets arbetarrevolt skapade stor debatt och födde en mängd projekt kring förändrad arbetsorganisation. Till exempel nämner SAF:s Volvorapporten från 1975 de vilda strejkerna på Volvo som ett av huvudskälen till att omorganisera arbetsprocessen. Vid ungefär samma tid skrev Pehr Gyllenhammar sin bok Jag tror på Sverige där han dömde ut det löpande bandet som ”inhumant”.

”Grupporganisation” blev snart lösenordet, universalmedlet mot alienation och främlingsskap på jobbet, inte bara i bilbranschen. Varje industri med självaktning hade sin version av ”självstyrande grupper”. Något som appellerade till den spontana känslan bland arbetare att vi inte behöver någon som pekar och ger order utan kan sköta oss själva.

När den utomnordiska arbetskraftsinvandringen upphörde genom förändrad lagstiftning på 90-talet fick företagen än större skäl att göra fabrikerna mer tilltalande. Den höga personalomsättningen, särskilt i bilfabrikerna, skapade brist på arbetskraft.
Under 80-talets hetaste högkonjunkturår var det ibland bokstavligt talat svårt för bilföretagen att fa igång banorna på morgonen. Den höga omsättningen och frånvaron var ständiga diskussionsämnen.

En nyanställd vid bandet på Volvo i Göteborg hade en förväntad ”livstid” på ungefär sex månader! Därefter försvann de flesta av de mycket unga arbetarna till studier, resor eller ett ”riktigt” arbete.

Allt detta, plus det faktum att både Volvo och SAAB gjorde enorma vinster och inte kunde se något slut på expansionen, ledde bägge företagen att bygga var sin ny fabrik, helt skräddarsydd för grupporganisation. SAABs fabrik i Malmö och Volvos i Uddevalla byggdes helt utan löpande band och grupperna skulle montera en kvarts, en halv eller en hel bil. Ett upplägg i stark kontrast till den traditionella löpandebandsmonteringen där varje arbetares uppgift räknades i sekunder eller högst ett par minuter.

Att bägge fabrikerna byggdes på ruinerna av nedlagda varv med kraftiga statliga subventioner verkade inte direkt återhållande på företagen…

”Den svenska modellen” var alltså arbetsgivarnas svar på ett uppror mot dåliga arbetsvillkor. Först en medveten, kollektiv och facklig revolt, senare en individuell vägran att foga sig i dåliga arbetsvillkor, som kombinerat med det goda läget på arbetsmarknaden gjorde att många arbetare kunde ”rösta med fötterna” och fly det löpande bandet.

Denna nya modell innehöll eftergifter åt arbetarnas krav på mänskligare arbeten. Den började som ett försök att kontrollera och övervinna missnöjet på fabriksgolvet men var samtidigt ett försök att höja produktiviteten.

Företagen sökte efter nya metoder att öka produktiviteten eftersom den allt mer komplicerade produktionsprocessen inom bilindustrin inte svarade så bra som tidigare på de traditionella tayloristiska metoderna. Det ökande antalet bilvarianter med allt fler, mer komplicerade och varierade specialutrustningar hade gjort det löpande bandet mycket mer svårrationaliserat än då Henry Ford deklarerat att ”kunderna kan välja vilken färg de vill på T-forden så länge den är svart”.

Det blev helt enkelt svårare för företaget att balansera ut jobbet så att varje arbetare hade jobb i 60 sekunder på varje minut. Dessutom var företagen intresserade av att rationalisera på tjänstemannasidan genom att lägga över sådant jobb på arbetarna. Detta kunde också presenteras som, och kanske även vara, ett sätt att göra det monotona banjobbet mer omväxlande.

Slutligen var det med den extremt höga omsättningen av folk, på vissa ställen uppemot 100 % per år, i det närmaste omöjligt att få en tillräckligt hög kvalitet utan att ha stora justeringsavdelningar som kunde korrigera de fel som gjorts på banan.
Företagen hade ett stort behov av att fä arbetskraft som stannade länge nog att lära sig jobbet ordentligt.

Den svenska modellen – ett bokslut

Vilka är då lärdomarna av dessa årtionden av experimenterande med arbetsorganisation och till och med byggande av hela fabriker med det uttalade syftet att göra arbetet mänskligare? Som allt annat har ett sådant bokslut två sidor: arbetsgivarnas och arbetarnas.

De svenska arbetsgivarna har demonstrerat sitt bokslut på ett mycket brutalt sätt:
både SAAB och Volvo har lagt ner sina ”humaniserade” fabriker. När krisen slog till försvann plötsligt företagens viktigaste drivkrafter till humanisering av arbetet. Även om det inte sades rätt ut så är behovet att konkurrera om arbetskraften lindrigt sagt begränsat i ett samhälle med 10-procentig arbetslöshet…

Ett arbetarnas bokslut är mer komplicerat att göra. På samma sätt som arbetsgivarna har vi ett intresse av att tillverka saker av god kvalitet på ett någorlunda rationellt sätt – även om vår definition av dessa begrepp skiljer sig avsevärt från arbetsgivarnas.

”Kvalitet” är för dem bara intressant om det ökar företagets lönsamhet, det har ingenting att göra med att uppfylla några behov på ett bättre sätt. På samma sätt är ett system som skadar och sliter ut människor fysiskt och psykiskt, inte ”rationellt” för oss. Arbetande människor har krav och behov som är totalt motsatta arbetsgivarnas. Vi har mycket högre krav på hur produktionen organiseras än vad arbetsgivarna har.

Kalmar – förändringen som inte blev av

De flesta svenska företag med självaktning hade någon sorts försök med ”självstyrande grupper” på 70- och 80-talet. Jag kommer här att begränsa mig till Volvos fabriker i Kalmar och Uddevalla. Dels för att de är mest välkända exemplen på ”den svenska modellen”, dels för att bilindustrin internationellt uppvisar så stora likheter och dels för att jag själv arbetar på Volvo och därför intresserat mig för fabrikerna genom åren.

När kalmarfabriken öppnades 1974 var den Volvos och svensk industris kronjuvel när det handlade om arbetsorganisation. Den byggdes som en prototyp för vad SAF kallade ”nya fabriker”. Det traditionella löpande bandet avskaffades. Självstyrande vagnar (s k auto carriers) transporterade karosserna mellan de olika arbetsstationerna där arbetarna monterade i långa cykler (12-20 minuter). ”Grupporganisation” var nyckelordet. Fabriken delades till och med fysiskt m i mindre enheter för an förstärka gruppidentiteten. (Och, icke att förglömma, för att begränsa strejker och förhindra dem att spridas i fabriken.)

1977, mindre än fyra år efter det att fabriken öppnades, drabbades svensk bilindustri av en allvarlig kris. Vid Kalmarfabriken ledde det till en våg av rationaliseringar. MOST, ett nytt tidsstudiesystem särskilt utformat för långcykliga arbeten, infördes. Detta gjorde det enklare för företaget att tillägna sig de genvägar arbetarna själva funnit. Tiden för att montera en bil minskade med 1,5 timmar. Den del av arbetstiden som var belagd med arbete ökade till 95 % att jämföras med de 80 % som var normalt vid det traditionella monteringsbandet på huvudfabriken i Göteborg.

Med tiden försvann merparten av det som särskilde Kalmar – buffertar som var kontrollerade av arbetarna, parallellt monteringsarbete – och fabriken blev allt mer lik en traditionell bilfabrik med de självgående vagnarna som ett mycket dyrt och komplicerat löpande band. Resultatet var, självklart, att det löpande bandets traditionella problem återkom; arbetsskador, omsättning, frånvaroproblem.

Arbetarnas paradis?

Uddevallafabriken är mer komplicerad att utvärdera, framför allt eftersom den bara
existerade i fem år och av dem bara knappt två år med full produktion. Dessutom, eller kanske just därför, ger arbetare som arbetat på fabriken mycket olika bilder av den.

Till skillnad från Kalmarfabriken byggdes Uddevallaverken medvetet för att omöjliggöra det löpande bandets återkomst. Fabriken bestod av sex parallella verkstäder med vardera 8 grupper om 8-10 arbetare. Varje grupp byggde en hel bil och gruppen beställde själv fram nya karosser när den föregående var klar. Detaljerna kom på självgående vagnar i satser från en särskild materialverkstad. För att förbättra ergonomin byggdes bilarna i stora fixturer som gjorde det möjligt att vända karosserna 360 grader.

Lagen hade inga förmän utan valde sina egna gruppledare som var den främsta kontaktlänken mellan laget och verkstadsledningen.

Fabriken byggdes med aktiv inblandning av arbetsvetenskapare och fackförening och den officiella versionen talade om att återge bilbyggarna ett yrkeskunnande. Man talade till och med om bilarbetare på olika kunskapsnivåer som ”lärlingar”, ”gesäller” och ”mästare” för att understryka att bilbyggandet återigen skulle bli ett hantverk.

Att bygga bilar utan löpande band var ingen nyhet påfunnen av Volvo. Innan 1914 byggdes alla bilar så och det gäller fortfarande för bilar som Lamborghini och Ferrari.
Men 1914 upptäckte Henry Ford att det var möjligt att minska tiden det tog att bygga en bil ner till en tiondel om processen organiserades längs ett löpande band. Detta förändrade bilindustrin från lyxvaruproduktion till den industri som mest kommit att förknippas med begreppet ”massproduktion”.

Löpande bandet har alltsedan dess varit arbetsgivarnas främsta tekniska redskap för att få människor att arbeta hårdare än de egentligen vill. För när det handlar om att tvinga människor att arbeta har bandet en nästan magisk förmåga.

När man arbetar där har man bara två val: antingen gör man det jobb som kommer mot en eller så vägrar man – antingen totalt underordnande eller revolt. Det finns inget mellanting. Och även om revolter förekommer då och då, både på individuell och kollektiv nivå, är ändå underordnandet det normala för arbetaren vid bandet.

I Uddevalla var det lagen själva som bestämde när de skulle börja bygga varje ny bil, det fanns inget tekniskt system som tvingade dem. Men eftersom Volvo, i motsats till Lamborghini och Ferrari sysslar med massproduktion, måste de driva upp arbetstakten för att upprätthålla vinsten. Den metod Volvo valde i Uddevalla för att ersätta det löpande bandet var grupptryck.

För det första var lönesystemet konstruerat för att skapa ett sådant tryck, både inom grupperna och mellan dem. En betydande bonus knuten till antalet bilar verkstaden producerade, i realiteten ett slags gruppackord, skapade ett prestationstryck utan att någon representant för företaget behövde ingripa.

En annan stresskapande del av systemet var att ledningen la ansvaret för att uppnå produktionsmålen på gruppledarna. Dessa, i sin tur, vidarebefordrade trycket till sina arbetskamrater, särskilt till dem som, av någon anledning, inte kunde komma upp i det tempo som krävdes för att gruppen skulle klara det stipulerade antalet bilar.

Den stora uppmärksamhet som riktades mot fabriken, från såväl media, som forskare och företagsledning påverkade också atmosfären. Det, liksom känslan av att fabriken var hotad av ”traditionalister” inom och utom företaget, hjälpte till att skapa en slags pionjäranda där, åtminstone vissa, kunde känna sig utvalda och speciella. Det gjorde det viktigt att hålla samman och ”visa dem att vi kan klara det”. Kritiska arbetare fick uppmaningar, till och med från arbetskamrater, för att inte tala med journalister som besökte fabriken.

Systemet skapade en press som förmodligen var förklaringen till den höga omsättningen det första året. Men så länge som fabriken var under inkörning var det uthärdligt för de flesta. När företagets krav höjdes, efter sommaren 1992, ökade emellertid trycket kraftigt. ”Kaizen”-konsulter togs in för att rationalisera och antalet timmar det tog att producera en bil sjönk. Företagsledningen förklarade att fabrikens upplägg var helt förenligt med att tillämpa ”mager produktion”.

Sättet på vilket Volvo Uddevallaverken var byggt gjorde det möjligt att utföra det manuella arbete som är nödvändigt i massproduktion på ett mer humant sätt än på det löpande bandet. Kanske var den viktigaste lärdomen av fabriken att det faktiskt är möjligt.

Men även om Uddevallamodellen uppfattades som bättre än löpande bandet av de flesta (dock inte alla!) som prövat bägge, visade den också att det är möjligt att åstadkomma samma press och arbetsintensitet som i en traditionell fabrik. Hade fabriken tillåtits fortsätta skulle den säkerligen också återskapat samma sorts problem som finns i traditionella fabriker.

Men i april 1993 rullade den sista bilen ut ur fabriken. Hösten 1992 hade Volvo beslutat stänga såväl fabriken i Uddevalla som den i Kalmar av, som det hette, ”kapacitetsskäl”.
Bägge fabrikerna var små och ingen var en komplett bilfabrik. De var bara sammansättningsfabriker som fick de pressade, sammanfogade och målade karosserna från huvudfabriken i Göteborg, dit produktionen nu flyttades.

Många av de problem som hemsökt de traditionella bilfabrikerna hade nu nästan försvunnit. Åtminstone ur arbetsgivarnas synpunkt. Det hade arbetslösheten och nedskärningarna i sjukförsäkringen sett till. Arbetsvillkoren vid bandet hade på intet sätt påverkats men ändå hade personalomsättningen i stort sett upphört.

Plötsligt var det ingen ”konkurrensfördel” för en fabrik att vara mer human.
Arbetare blev tvungna att stanna kvar även på jobb där de vantrivdes. Alla projekt som tagit sin utgångspunkt i människors behov av ett anständigt jobb lades ner. Det löpande bandet triumferade.

Systemskiftet

Vad som hände på arbetsplatserna var givetvis inte isolerat från det ”systemskifte” som ägde rum i samhället i stort. När arbetslösheten ökade vädrade många chefer morgonluft; äntligen kunde de sluta dalta med arbetarna och ägna all kraft åt det de egentligen var där för att göra: vinst.

Med början på SAAB, tätt följt av Volvo, var ledningarna bara alltför villiga att lära sig den magra produktionens språk. Systemets bibel The Machine that Changed the World låg snart på varenda chefs skrivbord. De flesta av ”toyotasystemets” rekvisita importerades som ”kaizen”, ”andon” och ”Just-in-Time”.

De svenska ”självstyrande grupperna” mönstrades ut och ersattes av de ”team” ledningarna lärt sig var centrala vid studiebesöken i de magra japanska fabrikerna i USA och England.
Alltför ofta skedde denna utveckling i samarbete med fackföreningarna. Stängningen av Volvos fabriker i Kalmar och Uddevalla skedde t.ex. med godkännande av Metalls representanter i bolagsstyrelsen. Kalmarklubben godkände till och med nedläggningen av sin egen fabrik.

Allt i namn av ”konkurrenskraften” och för att ”rädda jobb”.

På kurs mot det ”normala”

Sverige är uppenbarligen på väg att bli ett ”normalt” land. ”Den svenska modellen” är i snabb upplösning. Detta gäller inte minst på arbetsplatserna.

(Nu skall man inte överdriva. För även om arbetslivet och samhället är i snabb förändring ändras saker och ting inte över en natt. En hel del av det som gjordes under 70- och 80-talen lever fortfarande kvar i en eller annan form liksom de flesta delar av välfärdsstaten gör det. Poängen är emellertid att utvecklingen har ändrat kurs.)
Betyder detta att de 20 åren av diskussioner om att humanisera industriarbetet bara var en parentes? Ett lyxproblem skapat av arbetskraftsbrist?

Arbetsgivarna svarar helt säkert ”ja” på den frågan. De ser detta – att ta hänsyn till något annat än vad produktionen kräver – bara som hinder för konkurrenskraften
Men att ha någon slags kontroll över sitt dagliga jobb, eller att jobbet inte bara är ett nödvändigt ont som man vill bort från så fort som möjligt eller att ha ett jobb som är mindre monotont än det löpande bandet – det är inga lyxfrågor för den som arbetar. Det är rättigheter att kämpa för liksom skyddsregler, fackliga rättigheter, rätten att bli behandlad som en människa eller andra ting som arbetsgivarna också ser som hinder för konkurrenskraften.

Arbetsgivarna har naturligtvis rätt i det här. Varje krav från vår sida är ett hinder för konkurrenskraften eller deras strävan att göra så stor vinst som möjligt för att uttrycka det på ren svenska. Men detta faktum har inte hindrat fackföreningar att kräva anständiga löner och arbetsvillkor genom historien och borde inte stoppa oss nu heller.

Svaren

Över hela världen talar arbetsgivarna idag om de förändringar de vill genomdriva som ”utvidgat arbetsinnehåll”, ”team-work” och så vidare.

Det vore felaktigt att möta denna utmaning med svaret: ”Vi vill inte göra någonting annat än att dra samma muttrar och skruvar resten av livet. Att lära sig något annat är att ställa sig på företagets sida och ett förräderi mot arbetarsaken.”

För det första för är det ett dumt svar. Det är inte en slump att yrkesarbetare för det mesta har bättre villkor än outbildade. Ju mer man kan desto mer makt har man, åtminstone potentiellt.

För det andra, vilket är viktigare, kommer fackföreningar som tar den positionen troligen att förlora kampen om själarna till arbetsgivarna om de inte har någon annan vision än ett liv som bestar av att dra mutter och skruv. Vi får inte ge företagen chansen att framställa oss som de sista försvararna av taylorismen.

Som tidigare nämnts var Uddevalla och Kalmar långt ifrån de enda fabriker där man experimenterade med en förändrad arbetsorganisation, även om de var de fabriker som var mest upphaussade av både företaget och media. De flesta människor i Sverige (och de flesta forskare på området utomlands) har förmodligen hört talas om Uddevallafabriken. Men mycket få har förmodligen hört talas om Volvo Umeverken.

På en del av denna fabrik har det under en lång tid runnits ett upplägg som i mångt och mycket påminner om Uddevallas. Arbetarna är organiserade i grupper som är ansvariga för hela processen, från beställning av material över själva monteringen till slutkontroll och leverans av slutprodukten, lastbilshytter.

Skillnaden gentemot Uddevalla är vem det är som bestämmer. Ja, naturligtvis är det företagshierarkin som bestämmer (eller bestämde, fabriken i Uddevalla finns ju inte mer…).

Men i Uddevalla var faktiskt ett av de centrala villkoren för ”mager produktion” uppfyllt. Allt var synligt för företagsledningen. Ledningen hade hela tiden kontroll över vad som gjordes av vem och hur. Det fanns ingenstans att ”gömma” sig. Gruppernas frihet att fatta beslut fanns bara så länge dessa överensstämde med vad ledningen bestämt.
Vid bägge fabrikerna sjönk antalet timmar som krävdes för att producera en enhet kontinuerligt. I Uddevalla innebar det enbart ett ökat tryck på arbetarna och högre produktion för företaget.

I Umeå innebar den nya grupporganisationen det motsatta. Tack vare sin ökade kunskap och kontroll över processen kunde arbetarna, åtminstone periodvis, förvandla produktionen till en slags ”svart låda” för ledningen. Företaget stoppade in de överenskomna resurserna och fick ut den överenskomna kvantiteten men vad som hände däremellan kunde, eller fick, företaget inte någon större insyn i. Om de försökte märkte de inte sällan att saker och ting av någon anledning började kärva…

Genom att hålla kunskap för sig själva och neka företaget total kontroll över produktionen kunde arbetarna använda den nya arbetsformerna till att förbättra sina villkor snarare än att öka produktiviteten.

Skillnaden mellan Umeå och Uddevalla låg inte så mycket i arbetsorganisationen.
Skillnaden mellan de olika fabrikerna låg i skillnaden i styrkeförhållanden mellan arbetare och företag på de båda fabrikerna.

I Uddevalla byggdes grupporganisationen bokstavligt upp samtidigt med fabriken, det fanns ingen kollektiv historia på arbetsplatsen, inga traditioner av gemensamt uppträdande gentemot företaget. Från första dagen till den sista var det företagsledningen som hade kontrollen, trots allt som sagts om ”kontroll över det egna arbetet” eller ”självständiga grupper”. Fackföreningen var inblandad uppifrån. Den byggdes till och med in i fabriken; fackordföranden från det gamla nedlagda varvet plockades in som ordförande på den nya fabriken av Metallförbundet.

Facket svarade inte på företagets krav på verkstadsgolvet, företaget kunde tämligen ostört driva igen om sin vilja. De flesta genvägar som arbetarna själva utvecklade behölls inte, som i en traditionell fabrik, av arbetarna själva i form av de små pauser som möjliggör ett socialt liv utan tillföll företaget i form av ökad produktivitet. Exakt det som är kärnan i ”kaizen”.

I Umeå fanns (och finns) en stark och stridbar facklig förening, både på golvet och i ledningen. Genom gammaldags fackliga metoder har arbetarna lyckats utnyttja den nya arbetsorganisationen till att öka sitt oberoende.

Naturligtvis är situationen inte stabil eller permanent – som på alla arbetsplatser är det en ständig dragkamp mellan arbetsgivarens och de anställdas intressen. Företaget försöker naturligtvis, och lyckas ibland, rationalisera på arbetarnas bekostnad och återvinna större kontroll.

Men faktum kvarstår: arbetarna och deras fackförening har lyckats använda företagets eget projekt inte bara till att förbättra sina egna villkor utan också för att öka sitt eget oberoende som kollektiv från företaget.

Jämförelsen mellan dessa fabriker innehåller många av de lärdomar som finns i ”den svenska erfarenheten”.

Den viktigaste lärdomen är att huvudsaken inte är exakt hur företaget organiserar arbetsplatsen och produktionen. I stället är det det den fackliga styrka och medvetenheten hos medlemmar som är avgörande.

Med en stark fackförening, väl förankrad på golvet, är det möjligt att ta sig an arbetsgivarnas utmaning. Då kan man ”ta osten utan att gå i fällan”.

Hur långt man kan driva denna taktik kan bara avgöras i det konkreta fallet, beroende på arbetsplatsens historia och traditioner och, i sista hand, styrkeförhållandena mellan företaget och fackföreningen.

Nyckelordet i sammanhanget är oberoende. När vi diskuterar facklig strategi är den första frågan vi måste ställa oss: Hur vill vi ha arbetsplatsen organiserad för att garantera största möjliga oberoende från företaget och största möjliga sammanhållning mellan medlemmarna?

Strategin måste vara att behålla så mycket kunskap som möjligt för oss själva och göra produktionsprocessen så dold för ledningen som möjligt. Detta är den totala motsatsen till ”mager produktion”. I motsats till denna pekar en sådan strategi i riktning mot de anställdas kontroll över arbetsplatsen.

Lars Henriksson

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1994.

Kaizen – en inledning

Del 1 av 2 i serien Arbetets organisering

Inledning

Detta, det hundrade numret av tidskriften fjärde internationalen, som dessutom fyller tjugofem år i år, ägnar vi åt de stora förändringar som skett och sker på arbetsplatserna de senaste åren i Sverige och det senaste decenniet internationellt.

Förhållandena på arbetsplatserna är inget som drar förstasidesrubriker idag. Ändå är just dessa förhållanden de mest centrala i samhället. Inte bara för att vi tillbringar så många timmar av våra liv på jobbet. För arbetsplatsen är just platsen där man arbetar, där det mesta av det vi behöver för våra dagliga liv skapas och där vi får vår försörjning.

Men i vårt samhälle är det framför allt platsen för skapande av värden som skall omvandlas till vinster genom försäljning på en marknad. Allt tal om informationssamhälle till trots är det kring produktion av varor och tjänster som ekonomin och därmed samhället snurrar. Den motsättning som finns i de arbetandes behov av ett anständigt liv och arbetsgivarnas behov av vinster är den grundläggande konflikten i vårt samhälle. Den plats där dessa intressen bryts mot varandra är just arbetsplatsen. Därför är förändringar i arbetets organisation, villkoren på arbetsplatserna och förhållandena mellan de anställda och arbetsgivarna något som påverkar hela samhället. De förändringar som pågår på svenska arbetsplatser har rönt mycket liten uppmärksamhet. Detta nummer av fjärde internationalen är ett bidrag till den kritiska debatten om dessa förändringar och förhoppningsvis en hjälp till dem som i sin dagliga verksamhet ställs ansikte mot ansikte med arbetsgivarnas offensiv.

Språket

Några ord om språket. I många sammanhang använder man fack- och specialuttryck. Ibland är det praktiskt och nödvändigt. Ibland är det ett sätt att göra diskussionen svårbegriplig för utomstående och framstå som mer märkvärdig än man egentligen är. I Sverige, och i synnerhet Företagssverige, grasserar en sjuka att plocka in amerikanska ord och uttryck.

En facklig förtroendeman på Volvo i Göteborg berättade om en chef som, för att understryka hur viktigt det var att alla var engagerade för att den nya satsningen inte skulle leda till mycket stora problem sa: ”Om vi inte är comittade kan det här racet sluta i en total disaster”.

Ett par av artiklarna i detta nummer är skrivna av amerikaner och behandlar amerikanska förhållanden. I många fall har vi avstått från att översätta begrepp och uttryck. Dels eftersom det inte finns vedertagna svenska ord och dels eftersom orden i sig ofta mer är slagord än bärare av entydiga meningar. Vi hoppas läsaren har överseende med den ”svengelska” som riskerar att bli följden.

”Japanisering”?

Ord som ”mager produktion”, ”Total Quality Management”, ”internkunder”, ”Just-In-Time ” eller ”kvalitetssäkring” har, via bilindustrin, svämmat över till snart sagt varje del av arbetslivet, från sjukvården till skolan.

Begreppen och förändringarna har ofta sammanfattats med ordet ”japanisering”. Detta är riktigt i så måtto att systemen först infördes i den japanska industrin på 50- och 6o-talen och att de spritts över världen i kölvattnet på de japanska transnationella företagens triumftåg. Kring ordet ”japanisering” har dock vävts så många myter om kulturella säregenheter och ”nationalkaraktär” att det måste förkastas. Dessutom är systemen inte alls uppfunna av japaner utan i stor utsträckning utvecklade av amerikanska konsulter på 50-talet.

Anledningen till att dessa var tvungna att resa över Stilla Havet för att hitta en marknad för sina idéer var dubbel. Dels den japanska ekonomins eländiga tillstånd efter kriget, vilket gjorde företagen mottagliga för alla idéer som kunde öka konkurrenskraften och dels krossandet av bilarbetarnas fackförening, Zenji, 1953 rom gav företagsledningarna total kontroll över verkstadsgolvet och skapade förutsättningar för att genomföra dramatiska rationaliseringskampanjer.

I ett USA där industrin sålde allt vad man kunde tillverka och där fackföreningarna var fast förankrade i storindustrin fanns varken behovet eller möjligheten.

Medan General Motors och Ford kunde vila på sina i det närmaste monopolistiska ställningar arbetade den japanska industrin på 50-talet i hård motvind och internationell konkurrens. Produktionsanläggningarna trimmades maximalt. Framför allt inom bilföretaget Toyota, idag världens näst största bilföretag, utvecklades och förfinades de amerikanska konsulternas metoder till det system som därefter kommit att kallas ”toyotism”.

”Transplants”

Till USA kom toyotismen tillbaka genom s k ”transplants”, japanska fabriker, framför allt inom bilindustrin, som byggdes för att komma runt hoten om handelsrestriktioner från USA:s sida.

Det var i början av 80-talet, med dess ökande arbetslöshet och kraftigt försvagade ställning för fackföreningarna, som Honda, Toyota, Nissan osv lyckades med det som ingen skulle trott vara möjligt bara några år tidigare: att få de – i arbetsgivarnas ögon – notoriskt opålitliga, krävande, strejkbenägna och alltför starkt fackligt organiserade amerikanska bilarbetarna att gå i företagsuniformer, göra morgongymnastik i fabriken, delta i rationaliseringskampanjer, släppa sina classifications, (ett system där man i princip var anställd till ett visst jobb ungefär som tjänstemän i Sverige) och arbeta i lag som roterade mellan arbetsuppgifterna.

De amerikanska fabrikerna blev snabbt lika effektiva som de japanska och dementerade därigenom myten om att det var något särskilt med den japanska ”nationalkaraktären” som låg bakom framgångarna där. En ny myt började istället spridas, den om den speciella företagskulturen, byggd på ömsesidig respekt och harmoni mellan anställda och företag som nyckeln till de japanska företagens frammarsch. En kultur som uppenbarligen kunde ”transplanteras” även till väst.

1990 utkom boken The Machine that Changed the World. En typiskt amerikansk succehistoria som baserade sig på ett internationellt forskningsprojekt kring produktiviteten i bilindustrin organiserat av det amerikanska universitetet MIT som sade sig bevisa toyotismens totala överlägsenhet. Boken blev snabbt en bibel för ”toyotismen”, eller ”mager produktion” som systemet populariserades som, med evangeliet: ”bli mager eller dö!”.

Författarna till The Machine framhöll ”toyotismen” som en lika revolutionerande förändring som en gång Henry Fords löpande band var inom bilindustrin. De företag som inte anammade den skulle slås ut lika obarmhärtigt som de bilföretag som inte övergav hantverket på 20-talet. Och de anställda som inte glatt la sina gamla traditioner och föreställningar åt sidan och omfamnade den ”kreativa anspänningen”, som de entusiastiska forskarna beskrev arbetsmiljön i de ”magra” fabrikerna, skulle bli lika förbisprungna av historien som tunnbindare eller vagnshjulsmakare .

När 80-talsboomen bröts, arbetslösheten steg och rationaliseringsplanerna började smidas fram även i Sverige låg snart boken på skrivborden hos varje chef med självaktning i industrin.

Vad är ”mager produktion”?

Med ”mager produktion” menas i allmänhet ett sätt att organisera produktionen som minimerar användandet av resurser.

Att, i motsats till den traditionella ”fordistiska” synen, inte maximera produktionen utan bara producera exakt så mycket som behövs med exakt den kapacitet som behövs. Att inte ha några mellanlager i produktionen och helst inte utanför den heller. Allting skall levereras precis när det behövs, varken tidigare eller senare utan ”Just-In-Time”.

Tillspetsat kan den idealt magra produktionen beskrivas som en enda lång kedja som dras från produktionen så att när en arbetare vid monteringsbanan tar en bult skall det gå ett ryck i hela systemet, från materialhanteringen över underleverantören ända tillbaka till gruvan där man bryter malmen…

Vitsen är dubbel: dels binds minimalt med kapital i produktionen och dels finns inga extra, förlåtande, marginaler. Alla problem kommer upp till ytan och skapar snabbt en så ohållbar situation att de måste lösas. ”Störningskänslighet” är ett honnörsord.

En av Toyotas ledande rationaliseringsexperter, Shingo, sammanfattar toyotasystemets så här:
”Vi vet att våra buffertar och reserver är mycket små och därför är vi ständigt på vår vakt… Varje dag, från morgon till kväll, är vi hela tiden vaksamma och oroliga för att något skall hända.”

”Kaizen” och ”andon”

I varje del av produktionen skall därför de inblandade kontinuerligt syssla med att göra ”ständiga förbättringar”, ”kaizen” på japanska, för att fila bort allt slöseri med material och tid och lösa de flaskhalsar som uppstår på grund av de små resurserna.

Vid ”magra” fabriker med löpande bandstillverkning finns också ofta sk andon-system. Ett larmsystem som gör att arbetarna skall kunna kalla på hjälp och i värsta fall stoppa banan, grönt ljus när allt är lugnt, gult när det är problem och rött när bandet stannar.
Just denna inblandning av arbetarna ända ner på fabriksgolvet framhålls av systemets anhängare som en av de revolutionerande nyheterna i jämförelse med den ”fordistiska” eller ”tayloristiska” metoden att noga skilja planerandet och utformandet från utförandet av det manuella arbetet.

Kombinationen av ”kaizen” och ”andon” har av akademiker framhållits som bevis för att arbetarna i toyotasystemet återfått den makt och värdighet som berövats dem av fordismen och det löpande bandet.

En chef vid Kawasaki i USA förklarar syftet med ”andon”-system på ett något annorlunda sätt…:
”…huvudskälet för det gula ljuset är att det finns för få montörer på banan för att klara den beräknade produktionen. Om inga gula ljus lyser vet ledningen att banan rör sig alltför långsamt eller att det finns för många montörer. Resultatet blir att man tar bort arbetare från bandet och sätter in dem på annat håll så att det blir svårt för de återstående att hänga med. Då börjar de gula ljusen blinka igen. Om återigen allt lyser är det tid för ledningen att backa och öka med ett par montörer här och var.”2

De mest välkända och konsekventa kritikerna av de ”magra” systemen i USA, Jane Slaughter och Mike Parker, har träffande kallat dem ”management-by -stress”, styrning genom stress.

Personalpolitiken

En annan viktig del av mytbildningen rör personalpolitiken. De japanska företag som etablerade sig i USA sades ge sina anställda anställningstrygghet, något som den krishärjade amerikanska bilindustrin var mycket långt ifrån att kunna erbjuda. I Japan har de sk ”livstidsanställningarna” framhållits som en viktig orsak till arbetarnas lojalitet.

Verkligheten talar ett annat språk. Dels har det knappast varit något betungande löfte att lova trygga jobb i en period där alla kurvor pekat uppåt, dels utnyttjar de japanska företagen, såväl i Japan som i USA, tillfälligt anställda för att täcka alla arbetstoppar. Alltifrån säsongsanställda till folk som bokstavligt talat sitter vid sin telefon på morgonen och hoppas på en signal från någon förman som behöver folk.

En annan viktig orsak till de låga kostnaderna är att de stora företagen till stor del lägger ut arbete på underleverantörerna. Företag där löner och anställningsvillkor är betydligt sämre än i kärnverksamheten. Underleverantörerna lägger i sin tur ut jobb på ännu billigare firmor osv. I sista ledet kan det röra sig om hemarbete (Japan) eller firmor i Mexiko (USA). I Japan räknar man med att bara en tredjedel hör till ”eliten” som fast anställda i storföretagen.

Men även bland denna kärntrupp är det ett hänsynslöst utnyttjande av människorna,på kontoren och i fabrikerna, som har gjort systemen så effektiva. I Japan har ”karoshi”, död på grund av överarbete, blivit ett begrepp inte minst bland de tjänstemän som arbetar oräkneliga timmar obetald ”frivillig” övertid. I fabrikerna är det också övertid som löser alla de problem som alltid uppstår i en produktion och där det inte finns buffertar som kan ta upp stötarna. Varje dagsproduktion måste hållas annars kärvar ju hela systemet.

”Reengineering” och ”TQM” Systemen är utvecklade i industrin men det vore ett misstag att tro att dessa trender inte berör andra sektorer. USA:s vicepresident Al Gore har t.ex. anlitat, Mike Hammer, portalfigur inom den senaste rationaliseringsflugan, ”Reengineering”, för att se hur man skall kunna skära ner statsbudgeten med 108 miljarder dollar.

I USA håller ”TQM” (”Total Quality Management”), ett annat av innebegreppen, på att med full fart tränga in i skolsystemet. I utbildningstidskrifter debatteras på fullt allvar vem som är skolornas ”kunder” (en central del i TQM-världen är att utse vem som är ”kund” och vem som är ”leverantör”) eleverna, föräldrarna, samhället eller nästa stadiums lärare, eller om man kanske skall betrakta eleverna som skolans arbetare…

Storföretag har också engagerat sig i att föra in det ”magra” tänkandet i skolorna. I Michigan hjälper General Motors fjärdeklassare att förstå finessen med ”mager produktion” genom att låta dem göra hamburgare enligt ”just-in-time”-principen.

Det låter kanske som någon lätt absurd anekdot från det stora disneylandet i väster, men idéerna är redan i full galopp på väg in i det svenska skolväsendet.

I Täby utanför Stockholm har man börjat ”kvalitetssäkra” skolorna, efter mönster från industrin planerar kommunerna för kvalitetsutmärkelser för skolorna och i göteborgsförorten Tynnered har konsulter kallats in för att kvalitetssäkra daghemmen. (Även om det här mest handlar om att, som stadsdelsnämnden så väl formulerar det, ”påverka kundens individuella uppfattning till en mer kollektiv och resursrimlig uppfattning”. Eller som konsulten själv översätter det till något mer normal svenska: ”När kundens uppfattning av kvalitet blir omöjlig, då måste vi försöka påverka kunden att ändra uppfattning.”) 3

Kvalitet

Ett nyckelord i den pågående rationaliseringsoffensiven är ”kvalitet”. I Svenska Akademiens ordlista förklaras ordet med ”inre värde, egenskap, sort, beskaffenhet, god beskaffenhet”. I dagligt tal menar vi i allmänhet att om något är av god kvalitet så är det hållbart och fungerar väl. Att argumentera mot ”kvalitet” förefaller lika omöjligt som att argumentera mot att någonting skall vara ”bra”.

I de rationaliseringssammanhang vi nu rör oss är betydelsen av ordet dock en annan. ”Kvaliteten” på resultatet av en process är att det skall uppvisa de egenskaper som ledningen bestämt, i den utsträckning som ledningen bestämt och till den kostnad som ledningen bestämt. Vilket inte behöver betyda att produkten är vare sig bra eller billig, utan bara att produktionen av den gått till exakt så som ledningen vill. En av de mest centrala företeelserna på området är ISO 9000, en serie kvalitetsstandarder som Internationella Standardiseringsorganisationen (ISO) slagit fast och som också antagits av EU.

Över hela världen försöker idag företag anpassa sin verksamhet så att de kan bli certifierade enligt ISO 9000. Detta är inte bara en serie regler om hur man skall organisera produktion av varor och tjänster för att ”kvalitetssäkra” dem. Den säger också tydligt vad det hela handlar om – i avsnittet om ”Nyttoöverväganden” [Benefit Considerations] står följande:

”Från företagets sida måste hänsyn tas till ökad lönsamhet och marknadsandel. Från kundens sida måste hänsyn tas till minskade kostnader, ökad användbarhet, ökad tillfredsställelse och förtroende.”4

Företagens hänsyn skall alltså vara ökad lönsamhet och ökad konkurrenskraft och det är om detta hela kvalitetsoffensiven handlar.

Sektgräl

Med alla begrepp och slogans förefaller den ”magra” världen något svårgenomtränglig. Orsaken är bland annat att det, trots vad toyotismens apostlar hävdar, inte rör sig om ett enhetligt, sammanhängande system. Så var t.ex. nestorn bland kvalitetskonsulterna och den förste japanfararen, W. Edwards Deming, i luven på en annan av portalfigurerna, TQM-gurun J. M. Juran, på ett sätt som för tanken till religiösa sektgräl Naturligtvis beror en hel del av detta på det faktum att de olika skolornas profeter lång ifrån är några idealistiska tiggarmunkar. Kvalitetsbranschen har blivit en lukrativ sysselsättning för konsulter av alla slag som vill sälja just sin vara och liksom i all annan kommersiell verksamhet gäller det att lansera nya modeller tillräckligt ofta.

Trots detta används systemen om var andra och klumpas ofta ihop till samma sak. För kärnan är ändå densamma; ökad makt och kontroll i företagsledningens händer, förnekande av de anställdas rättigheter och behov som något skilt från företagets och — själva drivkraften — ett försök att få varje anställd att skapa mer värde åt företaget utan att öka kostnaderna, det vill säga ökad vinst.

Lars Henriksson

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1994.

Vem skall man vara lojal mot?

Mot vem är man lojal? En mig närstående person i skolvärlden fick under ett lönesamtal för en tid sedan en kritisk fråga av sin rektor om vem hon var lojal mot. Att svaret inte blev det önskade ”skolledningen” utan ”eleverna och deras föräldrar” gav inga pluspoäng.

Trycket på att vara lojal är stort. Och visst är lojalitet en god egenskap, ingen vill väl vara trolös. Frågan är vem man skall vara lojal mot.

Ett allt starkare tryck har byggts upp för att anställdas lojalitet skall vara gentemot ledningen, oavsett vad denna gör. Ett viktigt steg togs redan 1990 med ”Lex Bratt” – efter att Boforsingenjören Ingvar Bratt avslöjat företagets krut- och mutaffärer – som gör det till saklig grund för uppsägning att avslöja ”företagshemligheter”, ett begrepp som definieras av företaget självt.

I Stockholms tunnelbana pågår just nu en konflikt där en av de principiellt viktiga frågorna är mot vem anställda skall vara lojal: arbetsgivaren eller sina arbetskamrater och allmänheten. Det transnationella företaget Connex har sagt upp den uppkäftige fackordföranden Per Johansson, ”case PJ”, som han kallas i interna PM, för att han öppet och offentligt kritiserat säkerheten i tunnelbanan.

Yttrandefriheten är grundlagsfäst i Sverige men gäller bara gentemot ”det allmänna”, det vill säga stat och kommun. Och eftersom tunnelbanan, liksom en del busslinjer i Göteborg, drivs av det privata bolaget Connex, gäller inte denna frihet de anställda där.

Ökande krav på lojalitet mot yttrandefriheten är inget svenskt fenomen. I förra veckan tog USA:s Högsta Domstol upp ett fall där en anställd i Los Angeles County omplacerats sedan han påtalat oegentligheter inom polismakten. Vinner myndigheten, som självfallet backas upp av den federala regeringen, är det ett kraftigt slag mot yttrandefriheten i USA, helt i linje med de inskränkningar som skett efter 11 september.

Inte för att jag tror att Connex och Bush pratats vid men i en tid av ständigt ökande krav uppifrån kommer allt fler som öppnar truten underifrån mot orimliga nedskärningar eller felaktigheter att brännmärkas som illojala.

Ett företag eller myndighet som besvarar kritik från de anställda med repressalier är illa ute. Vi har redan sett alltför många exempel på hur fiffel på högsta nivå skadat företag, anställda och kunder långt mer än vad någon kritisk anställd kan göra.

I en tid när område efter område flyttas från offentligt till privat och politiker abdikerar från sin uppgift att företräda samhällsintresset, kommer det an på oss längst ner i organisationerna att stå för den demokratiska övervakningen

Lars Henriksson

GP 20051024

Sätt eld under baken på dem!

En grupp arbetare från Opel i Rüsselsheim kommer till Trollhättan i nästa vecka. Ett hårt slag mot GM:s försök att tvinga in de anställda i en fattigauktion där den som ger det lägsta budet får priset. Få saker torde vara effektivare än att mötas över gränserna i bred skala, för att undergräva bilden av ”de andra” som fienden.

Det tyska fackets initiativ är en glimt i mörkret i dessa dagar när det gränslöst illojala kapitalet med utflyttningar, hot och splittring lyckas få de flesta att viljelöst dansa efter sin pipa.

Dagen efter kommer kallduschen. Hela styrelsen för Metalls avdelning i Trollhättan tvingas avgå efter att media avslöjat missbruk med medlemmarnas pengar – den gamla vanliga sörjan med supfester och porrklubbsbesök. Debatten på Saabs banor de närmsta dagarna rör troligen inte hur man skall stärka de fackliga banden med de tyska kamraterna utan vad man skall med en fackförening till över huvud taget.

De svenska facken brukar skryta om att de är starkast i världen. Och visst, jämfört med de flesta länder utanför Norden är organisationsgraden svindlande hög i Sverige. Men organisation är bara en förutsättning för facklig styrka. Om man inte utnyttjar den styrka som finns bland medlemmarna är man lika försvarslös som om man inte har något fack över huvud taget.

Den mytomspunne pseudonymen B. Traven skrev för länge sedan om en tradition som en grupp indianer hade när de valde ny hövding. Under installationsceremonin ställdes en kruka med glödande kol under baken på denne för att påminna om att han inte satt på sin post för att ta igen sig och framför allt för att inte glömma vem som satt honom där.

Kritisk mot den redan tungt byråkratiserade arbetarrörelsen i Europa förordade Traven ”proletärerna att använda denna välbeprövade indianska valmetod särskilt när det gäller att välja funktionärer i deras fackliga och politiska organisationer”.

En demokratisering är av nöden. Knappt något fackförbund genomför i dag omröstningar ens om sin allra viktigaste uppgift, de centrala avtalen, utan lever i en trygg värld av mycket indirekt demokrati där representanter väljer representanter som väljer representanter.

Valurnan, där medlemmarna direkt kan ge riktlinjer till sin ledning genom att rösta om avtal, fackliga linjer och förslag bör bli den urna av glödande kol som vi sätter under baken på våra fackliga ledare. Alltför många tycks nämligen redan ha glömt på vems mandat de sitter.

Lars Henriksson
Aftonbladet 2004-10-15

Här styr arbetarna

I december för ett år sedan ockuperades textilfabriken Brukman i Buenos Aires av arbetare som tröttnat på de usla förhållandena. Här berättar de om sina motiv och om kampen för att driva produktionen vidare.

10 000 arbetare driver 120 arbetarkontrollerade företag i krisens Argentina. Ett av dem, textilfabriken Brukman, ligger i centrala Buenos Aires. Det var den första ockupationen i huvudstaden, och en av de första i landet. Fabriken tillverkar kostymer och uniformer, och nyligen har arbetarna beslutat att försöka utöka produktionen med damkläder. Juan Carlos Righini berättar om ockupationen:

– 15 december förra året var vi några stycken som definitivt tröttnat på att inte få ut våra löner. Sanningen var av vi inte kunde fortsätta att leva på så enstaka dollarsedlar ur bossens ficka, därför att vi inte hade pengar så att det räckte för att köpa mat för dagen. Därför kallade vi till ett möte med alla anställda, där vi sa att det bara fanns en sak att göra: vi måste ockupera fabriken.

Ockupationen fick stöd av de flesta av arbetarna i tillverkningen, medan de som skötte administrationen valde att sluta.

– En grupp av de anställda lämnade fabriken, en grupp blev kvar, det är vi som fortfarande arbetar här. Vissa av dem som lämnade fabriken började motarbeta oss, förtala oss, ljuga. Naturligtvis var dom allierade till ägarna. Därför blev vi tvungna att gå till massmedia, för att förklara hur saker och ting egentligen låg till.

Det arv som de som ägande fabriken lämat till arbetarna var också ett problem.
– Ägarna smet som råttor, och sedan dess har vi inte sett dom här, inte heller har dom betalat de löner de är skyldiga oss, gett oss semesterersättning eller betalt sociala avgifter.

Inte heller hade de betalt lån, skatter, hyra, vatten, gas eller el.
– Så vårt största problem till att börja med var att elen stängdes av, vattnet stängdes av, gasen stängdes av. Det första vi fick göra efter att vi ockuperat fabriken var att betala de skulder ägarna samlat på sig.

Slut med toppstyret

Även om ägarna inte kommit till fabriken personligen har de likväl låtit höra av sig mer än en gång.

– Dom försatte oss i konkurs för att kunna hämta maskinerna, men det gick vi inte med på. Dom skickade hit kravallpolis för att kasta ut oss, men vi försvarade oss. Dom kom hit med advokater, jurister, lagvrängare av alla sorter, dom släppte vi inte ens in. Och när dom fick arbetsmarknadsdepartementet att utse en administratör som skulle styra företaget – naturligtvis enligt deras intresse – vägrade vi att lämna över fabriken till honom. Därefter började hoten, skrämselförsöken, utpressningarna?

– Arbetarnas kamp har inte varit enkelt, vi har genomfört demonstrationer, hållit stödmöten, genomfört vägblockader, använt alla metoder som sått till buds.

För att segra i kampen har Brukmans anställda varit tvungna att förlita sig på solidaritet, och de har inte behövt bli besvikna.

– Från och med att vi ockuperat fabriken fick vi stöd från kamraterna i områdesråden, i fackföreningarnas basorganisationer, i vänsterpartierna, från studenterna. Stödet gjorde att vi kunde stå emot.

Idag är Brukman i produktion. De har betalat de mest akuta skulderna, och kan betala ut löner igen.

– Vi säljer kläder, dels till våra gamla kunder, dels till en del nya vi fått. Dessutom säljer vi direkt till privatpersoner i fabriksbutiken här, vi tar emot beställningar på måttsydda kostymer, till och med lagningar och ändringar gör vi idag.

Total omorganisering

Arbetarstyret har inneburit att fabriken omorganiserats från grunden.
– Alla som jobbade med administration lämnade oss, så vi var tvungna att lära oss logistik, bokföring? Vi har delat in oss i arbetsgrupper: några ansvarar för försäljning, några ansvarar för inköp, lager och leveranser, och så vidare. Bland arbetskamraterna väljs sedan koordinatörer som ser till att arbetet flyter och att vi håller hög kvalité.

Grupperna undersöker och planerar, men besluten fattas gemensamt.
– Varje torsdag har vi generalförsamling, där vi tar de stora besluten, både vad gäller vårt politiska arbete och vad gäller produktionen. Till exempel kanske arbetsgruppen som är ansvarig för produktionen säger att ”idag behöver vi producera 50 par byxor, vad tycker ni om det”? Någon säger att det är för lite, att 60 par är bättre, någon säger att det är mycket, att 40 är mer rimligt. Sen röstar vi helt enkelt om hur många vi ska göra.

Arbetarna på Brukman ser på ett helt nytt sätt på sitt arbete idag.
– Vi har passerat den tråkiga tiden med ägare, chefer och förmän, och det har förändrat vårt sätt att arbeta på. Vi arbetar tillsammans: Den som gör fickor gjorde tidigare bara det. När arbetet var klart satte hon sig med armarna i kors och väntade. Idag hjälper vi varandra, om jag inte har fickor att göra går jag till min kamrat som syr ärmar och frågar om hon behöver hjälp, om hon inte behöver det går jag till kamraten som stryker.

Parallellt med produktionen arbetar de Brukmananställda politiskt, de organiserar samma sorts solidaritet som de själva var beroende av för att klara sig. Dagen innan intervjun var många av dem med i försvaret av spinnerifabriken Lavalan, där ägarna försökte – men misslyckades – ta med sig 300 ton ull med hjälp av kravallpolis. I Brukmans lokaler pågår också förberedelser för ett nationellt möte för representanter från de ockuperade fabrikerna och de kämpande sociala rörelserna.

– Främst försvarar vi naturligtvis våra arbetstillfällen, men det innebär inte att vi stänger in oss hos oss själva. Problemen i det här landet är så svåra att vi måste samarbeta med andra kamrater: med dem från bageriet Grissinopoli, med arbetarna på keramikfabriken Zanon, med dem som driver tryckeri, kylhus, stormarknader? Var och en bryr sig om sin produktion, men när vi måste kämpa enar vi oss, en för alla, alla för en. Arbetarstyre handlar inte bara om att gå till jobbet.

Kapitalismen i Argentina är över

Juan Carlos Righini ser också de ockuperade företagens kamp i ett större sammanhang.
– Det är en viktig erfarenhet därför att den kapitalistiska etappen av landets utveckling är över nu. Nu börjar arbetarnas etapp, den tid då arbetarna måste ta makten, då vi måste kämpa, arbeta, skapa klassmedvetande, allt i ett.

– Den klass som styr landet har under många år har visat att dom inte kan regera. Vi måste ena kampen så att arbetarna själva kan ta makten, vi kan inte lämna över ansvaret till någon annan.

Jörgen Hassler

(Ursprungligen publicerad i Internationalen nr 45/02 och i ETC 021002)

Medlemmarna ska bestämma – ta strid för kollektivavtalen

Inledning

Fackföreningsrörelsen har under senare tid stått i centrum för nyhetsrapporteringen i vårt land. Mycket av det som skrivs har borgerliga och fackföreningsfientliga vinklingar, och syftar till att försvaga fackföreningarna. Tyvärr stämmer dock mycket av rapporteringen, och tillståndet är minst lika allvarligt som vi kunnat följa i media. För oss socialister, är fackföreningarna de viktigaste organisationerna arbetare och löntagare har för att försvara sina omedelbara och långsiktiga intressen.

När vi läser om ledningen för Metallavdelningen i Trollhättan, om deras porrklubbsbesök och frikostiga spritrepresentation, eller om facktopparnas förmånliga lägenhetskontrakt i Stockholm, är detta bara toppen på ett isberg inom svensk fackföreningsrörelse. Med en systematiskt genomgång av de fackliga ledarnas privilegier runt om i de fackliga organisationerna, skulle långt mer förmåner och privilegier avslöjas.

Förutom dessa fackliga skandaler finns det en annan händelse som fått stort utrymme, och som också utnyttjas av borgerliga krafter för att försvaga fackföreningarna: och det är Byggnads och andra fackförbunds blockad av den lettiska byggfirman Laval un Partneri i Vaxholm.

Dessa två frågor, facktopparnas privilegier och Byggnads och andra fackförbunds kamp mot lönedumping och försvar av kollektivavtal, sammanfattar väl Socialistiska Partiets grundinställning: I kampen mot privilegier och toppstyrning är vi oförsonliga och kräver medlemmarnas makt och kontroll över sina fackföreningar. I kampen för grundläggande fackliga världen, som t.ex. försvaret av kollektivavtalen är det en självklarhet att vi nu stödjer Byggnads kamp i Vaxholm.

Det var länge sedan som Socialistiska Partiet gav ut något mer samlat material om fackföreningsrörelsen. Avsikten med denna lilla skrift är att lyfta fram ett antal viktiga frågor och hur vi ser på dessa. Stort utrymme ges åt det helt avgörande arbetet med att demokratisera fackföreningarna. Kampen för att behålla innehållsrika kollektivavtal, ges inte lika stort utrymme, men är ändå av så central betydelse att frågan förtjänar att framhållas extra mycket. Om möjligt några ord om hur denna fackliga kamp kan organiseras för att bli framgångsrik. Vi är dock ödmjuka, och väl medvetna om att det finns fackligt aktiva runt om i landet med delvis andra utgångspunkter och andra förutsättningar som kommit fram till kanske andra slutsatser. Avsikten är inte att tala om hur det skall vara, utan i stället att sprida erfarenheter och försöka samla fackligt aktiva som vill att fackföreningarna skall stå under medlemmarnas kontroll.

Oerhört mycket har hänt ute på arbetsplatser och i fackföreningar de senaste 20-30 åren. Ett mycket påtagligt faktum som inträffat, inte plötsligt utan mer som en utdragen process, är att det som tidigare var den mest klassmedvetna delen av arbetarklassen idag är en spillra jämfört med tidigare: skogsarbetare, gruvarbetare, hamnarbetare, ryggraden i den vänster som fanns ute i fackföreningarna är nästan bortrationaliserade. Och detta har givetvis påverkat läget inom fackföreningsrörelsen, inte bara i vårt land utan i många industrialiserade länder världen runt. Tänk bara att det var hamnarbetarna i Göteborgs hamn som startade den vilda strejkvågen 1969. Det fortsatte ett halvår senare med den stora gruvstrejken uppe i malmfälten och strejkvågen ebbade ut efter skogsarbetarstrejken i mitten av 70-talet. Att viktiga arbetargrupper, med en enorm tradition av klasskamp bakom sig nästan knappt finns kvar, utan att andra arbetargrupper fyllt detta tomrum har självklart fått stora konsekvenser. Lägg därtill en lång period med en högerpolitik som varit mycket framgångsrik, och där både socialdemokraterna och Vänsterpartiet ryckts med i denna högervåg och den lilla vänster som fanns misslyckats med att få gehör för sin politik, så är det kanske inte så konstigt att den fackliga vänstern knappt längre existerar.

Varför är fackligt arbete så viktigt?

Läget ute i fackföreningarna präglas idag av stor passivitet. Det är enkelt att avläsa detta inte bara genom spektakulära fakta som den låga strejkaktiviteten, utan mera genom det vardagsfackliga tillståndet: Antalet anställda som organiserar sig fackligt minkar sakta men säkert, antalet medlemmar som besöker fackliga möten minskar, antalet medlemmar som kan tänkas ta ett förtroendeuppdrag minskar, antalet medlemmar som går fackliga studiecirklar har så gott som havererat osv. osv..

Om denna utveckling fortsätter, och tyvärr finns det för tillfället inget som visar att denna trend är på väg att brytas, så kommer vi på allt fler arbetsplatser att snart få uppleva en situation där fackföreningen har tappat sin kraft och inte längre är någon egentlig motpart.

När fackföreningarna bildades, var det ett stort steg för arbetarklassen. Man hade nått insikten, att det var endast genom att organisera sig i en kollektiv organisation som man kunde kämpa för sina intressen. Genom att bilda en organisation för hela kollektivets intressen, och genom att formulera krav som värnade om alla medlemmars gemensamma intressen, upphävde man den tidigare förödande konkurrensen mellan arbetarna. Detta är den enkla och geniala styrkan med en fackförening, då som nu. Det gamla slagordet: ”Enade vi stå, söndrade vi falla”, sammanfattar väl fackföreningens idé.

Men behovet av att finnas och verka inom fackföreningarna blir än viktigare i en period då fundamentala värden står på spel. Händelserna i Trollhättan och Stockholm visar på ett övertydligt sätt att den nuvarande fackföreningsledningen isolerar sig allt mer från de vanliga medlemmarnas vardag. Nu om aldrig blir det solklart att den fackliga ledningen måste bytas ut, och då talar vi om ledningen på så gott som alla fackliga nivåer. Samtidigt lever vi i en situation, där den fackliga ledningen aldrig suttit så säkert i sadeln som man gör idag eftersom ett alternativt fackligt ledarskap så gott som helt saknas. En ekvation som vid första anblicken inte går ihop, men som kan förändras av att tilltron till det nuvarande fackliga ledarskapet fortsätter att urholkas.

För demokratiska och oberoende fackföreningar

Redan från början fick det socialdemokratiska partiet stark kontroll över fackföreningsrörelsen. Partiet bildades 1889, och det var också partiet som tog initiativet till LO: s bildande nio år senare 1898. I ett historiskt perspektiv, var detta något helt naturligt då det vid denna tid endast fanns ett arbetarparti. Genom en över hundraårig kontroll över fackföreningsrörelsen, har parti och fackföreningsrörelse växt ihop. När välfärden ökade så gott som oavbrutet från andra världskrigets slut fram till slutet av 1970-talet, var det inga större problem för den socialdemokratiska fackföreningsledningen att försvara det nära samarbetet mellan parti och fack. En klar majoritet av fackföreningarnas medlemmar accepterade detta.

Idag är läget helt annorlunda, och allt fler medlemmar börjar ifrågasätta detta samarbete. Inte kanske främst för att fackföreningen alltid skall vara oberoende, utan mer för att samarbetet inte längre innebär bättre levnadsförhållanden för den stora majoriteten av löntagare.

En annan sida av denna sammanväxt är den starka centraliseringen av makten till de fackliga ledningarna. En facklig byråkrati med egna starka materiella intressen vilar idag som en tung blyfilt över så gott som allt fackligt arbete. Detta är inget nytt, utan har funnits sedan lång tid tillbaka. Det som gör det mer och mer besvärligt för den fackliga byråkratin, är att man inte längre kan försvara sina privilegier med att man levererar välfärd och bra avtal för medlemmarna. Just denna stora skillnad mellan den fackliga byråkratins vardag och medlemmarnas osäkra tillvaro, håller på att bli ett allvarligt problem för denna fackliga aristokrati. Sprit- och porrklubbshärvan i Trollhättan och de fackliga ledarnas förstatjing på attraktiva lägenheter i Stockholm symboliserar väl denna situation. Metalls ordförande Göran Johnssons sammanlaga årsinkomst på närmare 1,2 miljoner är ett annat tecken på detta förfall.

Samtidigt som det idag inte är speciellt svårt att argumentera för att fackföreningarna skall vara oberoende och demokratiska, är frågan oerhört känslig för den fackliga byråkratin. Det rör sig också om makt och förmåner, och därför kommer att man försvara det nuvarande tillståndet ”to the bitter end”. För partiet är det likaså viktigt att inte förlora kontrollen över fackföreningarna. Inte för att man vill att den fackliga byråkratin skall få ett inflytande i partiet, men mer för att försäkra sig att just denna byråkrati skall försvara partiets politik ute på arbetsplatserna.

Att detta samarbete inte löses upp i en handvändning är nog så klart, men de täta banden måste börja luckras för att åter ge facket en slagkraft. Ett utslag av detta täta samarbete, är att man måste vara partimedlem för att bli vald till högre fackliga uppdrag i de olika LO-förbunden. Vilket innebär att man stänger ute alla goda krafter som inte är socialdemokrater. Och faktum är idag att allt fler LO-medlemmar vänder det socialdemokratiska partiet ryggen. Om vi jämför med ett land som Tyskland, där det tyska metallfacket IG Metall också leds av socialdemokrater, med den skillnaden att IG Metall är mycket mer självständiga mot de tyska socialdemokraterna än vad LO och dess förbund är mot socialdemokraterna i vårt land. Med den bakgrunden är det nog ingen slump att de tyska facken mycket mer aktivt försvarar sin välfärd och sina rättigheter.

Detta skall inte uppfattas som att fackföreningarna skall bli opolitiska och enbart och strikt inrikta sig på löne- och avtalsfrågor. Tvärtom så måste facken lyfta blicken bortom arbetsplatsen och tänka mer politiskt än någonsin. Men det traditionella samarbetet mellan fackföreningarna och det socialdemokratiska partiet har överlevt sig självt, och måste ersättas av ett samarbete mellan fackföreningarna och ett brett spektrum av politiska och sociala rörelser.

Duglighet, intresse och förtroende

Duglighet, intresse och förtroende bland arbetskamraterna skall självklart vara vägledande när vi väljer vem som skall bli förtroendevald. Idag är det en accepterad uppfattning, även bland de fackliga ledningarna, vid val till kontakt- och skyddsombud. Men så fort man kommer till grupp-, klubb- och avdelningsnivå, är det i många fall partiboken som gäller.

På många arbetsplatser är detta partitvång på väg att försvinna, av en enkel anledning: Man får vara glad att det över huvud taget är någon som ställer upp till val av förtroendeuppdrag. Det innebär inte att de högre fackliga ledningarna har släppt på partitvånget, det innebär bara att man flyttar upp kravet något snäpp högre upp. Men inställningen är fortfarande den att man är en bättre förtroendevald om man är medlem i det socialdemokratiska partiet.

Aktivera medlemmarna

Det enkla, men samtidigt det allra svåraste man som förtroendevald har att jobba med, är att aktivera de många medlemmarna. Väldigt många lovande lokala fackliga initiativ har till slut stupat på att de aktiva inte haft medvetenhet om att man hela tiden måste jobba på att få så många medlemmar som möjligt aktiva. Just detta att man som enskild, eller att hela styrelsen, skall framstå som de som vet och kan allt, innebär att man så småningom missar att överföra sina kunskaper och erfarenheter till de många medlemmarna. Det behöver inte innebära att alla medlemmar ränner på möten och fackliga kurser i tid och otid. Men det innebär att man skapar en medvetenhet om att den vanlige medlemmens ansvar är grundläggande för om fackföreningen står stark mot arbetsgivaren. Det innebär också att de mest fackligt aktiva får ”besinna” sig och inte springa för långt från den stora mängden av medlemmar.

En stark lokal fackförening skapas inte genom en mängd av radikala uttalanden på fackföreningsmöten, en stark och aktiv lokal fackförening uppstår när den stora mängden av medlemmar är beredd att i aktiv handling gå samman och agera mot sin lokala motpart. En medveten och aktiv styrelse har givetvis en stor funktion att fylla, just för att sammansvetsa och medvetandegöra sina medlemmar, men akta sig för att ramla i fallgropen och tro att det är styrelsen som skall fixa allt. I jobbet med att aktivera medlemmarna, kan nästan ingen fråga vara för oviktig. Det centrala är att man kan ena medlemmarna och få dem att segra mot företaget. Med en sådan seger i ryggen växer självförtroendet, och man kan gå vidare till nästa fråga.

Det finns idag mängder av orsaker till att passiviteten ute i fackföreningar och på arbetsplatser är stor: Allt ifrån pampvälde och skandaler inom den egna fackföreningen till politisk apati och mängder av fritidsintressen som drar bort fokus från det fackliga arbetet. Men det går att bryta trenden och jobba upp ett intresse för fackliga frågor. Man skall dock ha en sak klar för sig, att det är ett jobb på lång sikt. Några enkla och snabba segrar i det fackliga arbetet förekommer sällan.

Fackligt ABC

Ledningen för våra fackföreningar har i många fall tappat den självklara fackliga grundinställningen att facket och företagen företräder olika intressen. Företagets mål är största möjliga vinst, medan fackets uppgift är att kämpa för högsta möjliga lön, anständiga arbetsförhållanden och bra arbetsmiljö för sina medlemmar. Och dessa olika mål innebär att man oundvikligen kommer att hamna i konflikt med varandra. Hur man sedan hanterar dessa konflikter är en taktisk fråga som avgörs av fackets styrka eller svaghet. Att denna grundinställning inte är självklar idag bland våra fackliga ledare, leder till att gränsen mellan fack och företag suddas ut. Många medlemmar förstår inte meningen med ett fack som nästan resonerar som företagsledningarna. Att återskapa grundläggande fackliga ABC är nödvändigt.

Rent konkret kan det innebära att man i sina lokala fackliga blad beskriver hur företagets och fackföreningens mål skiljer sig åt. Ofta är det material som kommer från centralt fackligt håll, så tillrättalagt och företagsvänligt att det just sprider illusioner om att företag och fack har gemensamma intressen. En fälla man dock skall undvika att falla i, är att bli alltför pompös och skolläraraktig i sin beskrivning av kapitalism och giriga företag. Saklighet och konkreta fakta är långt mer verkningsfullt än fraser om kapitalistisk utsugning.

Lokal konflikträtt och avtalen ut på beslutande medlemsomröstning

Den svenska fackföreningsrörelsen är extremt centraliserad. Det kan tyckas vara en styrka, att man lätt kan samla sig till motstånd mot sin motståndare. Denna centralism används nu inte som ett kampmedel mot företag och motpart. De centraliserade organisationerna har mer och mer blivit kolosser på lerfötter.

Redan på mitten av 1930-talet fick de olika fackförbunden inom LO makten över konflikträtten, vilket innebar att den vanlige medlemmen fråntogs rätten att besluta om man skulle gå i konflikt. Syftet med detta var bland annat att frånta stridbara lokala avdelningar rätten att gå i konflikt. Sverige var fram till mitten av 30-talet det land i Europa med mest strejker per år. Den fackliga byråkratin visste vad den gjorde när man avskaffade den lokala strejkrätten. Den lokala konflikträtten hade dock redan 1928, när lagen om kollektivavtal och arbetsdomstol tillkom, kraftigt begränsats.

Att återföra konflikträtten till de lokala fackföreningarna, är en viktig förutsättning för att vända upp och ned på den pyramid vi idag har inom fackföreningsrörelsen. Makten skulle förskjutas från LO- och förbundsledningarna till medlemmar och de lokala facken. Ett annat krav som väl faller in i kampen att åter ge medlemmarna makten är att avtalen skall ut på beslutande medlemsomröstningar. Även detta krav är som att svära i kyrkan för den fackliga byråkratin, då bara tanken att medlemmarnas val skall avgöra om ett avtal skall godkännas eller om konflikt väntar, innebär ett ifrågasättande av de fackliga ledningarnas maktmonopol.

Ingen skillnad mellan förtroendevald och den vanlige medlemmen

En djup klyfta finns mellan de vanliga medlemmarna och fackliga ledare på de flesta nivåer inom fackföreningsrörelsen. Det är inte bara förmåner och privilegier bland de högsta facktopparna som medlemmarnas ilska riktar sig mot. Även på lokal nivå finns det stora skillnader mellan flera förtroendevalda och medlemmar. Alltför många förtroendevalda har idag lämnat sina ordinarie jobb i produktion och verksamhet, och jobbar fackligt på heltid. Att stå kvar med det ena benet bland sina arbetskamrater och jobba om man är förtroendevald, har många fördelar: Det gör att kontakten mellan medlemmar och förtroendevald hela tiden hålls levande. Den förtroendevalde får hela tiden höra vad som rör sig i djupet bland medlemmarna. Det innebär också att risken för att hamna i knäet på chefer och arbetsledning minskar när medlemmarna hela tiden har koll på sin förtroendevald. Fackliga heltidsuppdrag har också visat sig vara en stor frestelse att skaffa sig förmåner som vanliga medlemmar inte har.

De som idag är anställda ombudsmän, eller de som har höga fackliga uppdrag inom LO och dess förbund har egna avtal som reglerar deras löner, pensioner och andra anställnings-förhållanden. Som exempel har Metalls ordförande Göran Johnsson en lön från Metall på 50 189 kronor i månaden(Hans sammanlagda månadsinkomst uppgår till 95 216, eftersom han sitter i några styrelser som ger ett fett arvode.). När han fyller 60 år kan han gå i pension, och kvittera ut en pension på 78 procent av sin lön resten av livet.

Det finns ingen som helst vettig anledning att inte också de anställda ombudsmännen och topparna bland de förtroendevalda skall gå på samma avtal som de vanliga medlemmarna. Ett argument som ofta den fackliga byråkratin försvarar sig med är att de jobbar så mycket övertid och att de har ett uppdrag som kräver stort ansvar och kompetens. Att fackliga uppdrag skall premieras med höga löner och förmånliga pensioner och andra villkor, visar hur långt toppstyre och byråkratisering gått av vår fackföreningsrörelse. Inte bara rättvisan säger att alla förtroendevalda och ombudsmän skall omfattas av våra kollektivavtal, det skulle då också finnas ett egenintresse från till exempel Göran Johnsson i Metall att förhandla fram bra avtal som också omfattar honom själv, i stället för att åka i en egen gräddfil.

Lagen om facklig styrelserepresentation gör att många förtroendevalda likt Göran Johnsson drygar ut sin lön med feta styrelsearvoden. De flesta av dessa styrelsemöten är på ordinarie arbetstid, då alla dessa förtroendevalda uppbär sin ordinarie lön. Rimligt borde därför vara att dessa styrelsearvoden, eller en stor del av dem, tillföll den fackliga organisation man representerar i styrelsen.

Kampen för kollektivavtalen

Förhållandena på arbetsmarknaden i Norden, skiljer sig från situationen i de flesta andra länder runt om i världen. Genom att fackföreningarna under lång tid haft en stark ställning, regleras det mesta med kollektivavtal, till skillnad mot många andra länder där lagstiftning råder. Ofta då usla minimilagar som ger ett mycket dåligt skydd för löner, arbetstider osv.. Det räcker att bläddra några sidor i olika kollektivavtal för att inse att: löner, OB-tillägg, övertidstillägg, arbetstider, regler om omplacering och allt annat av vikt för löntagarkollektivet finns i kollektivavtalen.

Genom bland annat medlemskapet i den Europeiska Unionen, finns det starka krafter bland företag och borgerlighet som trycker på för att kollektivavtalens starka ställning skall försvagas och ersättas av liknande förhållanden som råder inom många andra EU-länder, dvs. med minimilagar. Det är just detta som döljer sig i konflikten mellan Byggnads och andra fackförbund och den lettiska byggfirman Laval un Partneri.

Men oavsett EU-medlemskapet kan vi se hur arbetsgivarna hela tiden försöker underminera kollektivavtalen, genom att försöka reducera eller få bort viktiga saker: Man försöker underminera reglerna om arbetstider. Man försöker reducera eller få bort OB-tillägg och övertidsersättningar. Man försöker att få allt fler att gå på avtalens lägstalöner …Det senaste grova exemplet på att försvaga kollektivavtalen är när General Motors spelar ut arbetarna på SAAB i Trollhättan mot arbetarna på Opel i tyska Rüsselsheim.

Kampen för att upprätthålla kollektivavtalen kommer att bli en allt viktigare fråga framöver. De attacker vi hittills sett är bara början på vad som är att vänta. Attackerna kommer från två håll, från politiker och företag. Det som förenar är en borgerlig klassmedvetenhet om att allt svagare kollektivavtal innebär en dramatisk maktförskjutning till förmån för de som sitter på rikedomar och kapital.

Ofta hotar företagen att lägga ned fabriken eller företaget och flytta till något låglöneland. Ett viktigt fackligt krav i dessa lägen är: ”Förbud för företag att lägga ned eller flytta företag som går med vinst.” Ett krav som är enkelt att vinna gehör för, och som pekar på det orimliga att skicka ut arbetare i arbetslöshet när företaget är välmående och går med vinst. I detta sammanhang står det klart att Sverige är ett av de länder där företagen har lättast att lägga ned företag och flytta till andra länder. Lagar och avtal som reglerar hur stor ersättning arbetarna skall ha vid företagsnedläggning är blygsamma i jämförelse med många andra länder i Europa. Krav på att avgångsvederlag skall bli betydligt högre i kombination med förbud för företagsflytt för vinstgivande företag blir därför viktiga att driva.

Internationellt fackligt samarbete och verklig facklig solidaritet

I takt med att kapitalet flyttar sig allt snabbare runt vårt klot och lokaliserar sig till de ställen som ger de största vinsterna, kommer det fackliga samarbetet över nationsgränserna att bli allt viktigare. Egentligen är det sorgligt att inte fackföreningarna långt tidigare försökt att möta företagens flytt av kapital och fabriker, då det enda verkningsfulla är att samarbeta över alla nationsgränser, för att utjämna villkor och avtal världen runt. Det har länge pratats om internationellt fackligt samarbete, men när det kommer till kritan stannar det många gånger vid tomma ord och fackföreningarna faller till föga och accepterar försämringar i avtalen.

Rent konkret skulle kampen för internationella kollektivavtal, inom samma branscher eller inom samma företag, ges en mycket större prioritet. Om sådana avtal började bli verklighet, skulle företagen få det betydligt svårare att flytta runt sina fabriker där de snabba vinsterna finns. Men så länge som den nationella inskränktheten härskar inom ledningen för fackföreningarna världen runt, kommer kapitalet ständigt att ha ett försprång i denna fråga.

Internationalismen är inte bara vackra fraser om alla människors lika värde, utan också en högst konkret fråga om att bekämpa företagens flytt av kapital och arbetsplatser. Därför måste uppbygget av fackföreningar i de länder där de är förbjudna, eller enbart finns på papperet ges en helt annan tyngd. Att stödja uppbygget av fria och oberoende fackföreningar i Kina idag borde vara en av de viktigaste fackliga frågorna för fackföreningarna i de rika industriländerna. De nästan slavliknande arbetsvillkoren i många företag i Kina kan enbart existera då oberoende fackföreningar är förbjudna. De fackföreningar som finns är kontrollerade av det kinesiska kommunistpartiet, och är i praktiken gula fackföreningar. En sådan kampanj för verkliga fackföreningar i Kina skulle inte bara inrikta sig mot den kinesiska statsledningen, utan i lika hög grad mot de företag i väst som nu står på kö för att investera i Kina. Detta skulle kunna vara en verklig fråga som gav den fackliga internationalismen ett ansikte.

Försvara en demokratisk arbetsorganisation

En sanslös ökning av arbetstempot sker idag på många av våra arbetsplatser. Rationaliseringar drivs i olika former beroende på arbetsplatser. På många fabriker införs nu åter de löpande banden. Idag mer raffinerade och effektiva än när de introducerades under 1950- och 1960-talet. Olika namn används för detta produktionssystem, men de vanligaste är ”lean production” eller toyotaism”. Arbetet sönderhackas återigen i mindre beståndsdelar och arbetsrotation förbjuds eller begränsas kraftigt. Alla moment standardiseras och skall därigenom endast utföras på ett enda sätt. Ideologiskt skall allt självständigt tänkande försvinna och ersättas med företagets konkurrensideologi. Arbetarna skall bli sina egna tidsstudiemän och jaga allt slöseri med tid och resurser. Rent fackligt är dessa system mycket farliga om de lyckas, då det är ett tecken på att den lokala fackföreningen antingen kapitulerat eller förlorat i kampen mot företagets ideologiska offensiv.

Det fackliga svaret på hysteriska rationaliseringar och mer förfinade varianter av det löpande bandet borde vara en kamp för en demokratisk arbetsorganisation, i linje med ”det goda arbetet” som Metall lanserade på 1980-talet. Den fackliga byråkratin har idag i många fall kapitulerat inför företagens offensiv, och försvaret av ”det goda arbetet” blir bara läpparnas bekännelse. Men en arbetsorganisation med åtföljande lönesystem som strävar mot ett ökat inflytande för de anställda, är väl värt att försvara även om de fackliga topparna har kastat in handduken.

Trots högkonjunktur ökar inte sysselsättningen, utan snarare tvingas fler ut i arbetslöshet, och detta som en effekt av hårt drivna rationaliseringar ute på företagen. Frågan om arbetstidsförkortning får här en given plats. Länge har det tvistats om hur denna arbetstidsförkortning skall se ut, men en sak är säker, en arbetstidsförkortning får bäst effekt om arbetstiden kortas per dag.

Sedan flera år tillbaka har olika varianter på konjunktur- och kundanpassad arbetstid införts. Det innebär att beroende på konjunktur och försäljning, så pendlar arbetstiden mellan ett max- och minläge, t.ex. mellan 43 timmar och 35 timmar. För en del är dessa arbetstider lockande, då man då och då får en ledig dag i veckan, men för de med tunga och stressande jobb är en arbetsdag på 8, 6 timmar och en arbetsvecka på 43 timmar oerhört slitsamt. Det fackliga svaret på dessa arbetstider borde vara jämna arbetstider per dag och vecka.

En annan aspekt på dessa arbetstider är att företagen inte behöver nyanställa vid konjunkturuppgångar, utan helt enkelt går upp till maxläget för arbetstiden. Detta kanske i kombination med intag av visstidsanställningar (kontraktsanställningar) och/eller personal från personaluthyrningsfirmor. En viktig facklig uppgift blir också att jobba för att så många som möjligt skall ha fasta jobb, så kallade tillsvidareanställningar.

Bygg breda fackliga rörelser

Uppgiften att förvandla LO och dess förbund till en medlemsstyrd och kämpande fackförening, kan tyckas omöjlig. Avsaknaden av en stark facklig vänster som pressar den fackliga byråkratin till eftergifter är kolossal. Uppgiften idag består av att försöka samla de små rester av fackligt motstånd som finns ute på arbetsplatserna. Med den inriktningen ser man genast att det är i de lokala fackföreningarna som arbetet måste börja.

Beroende på företag, bransch eller fackförening ser de fackliga frågorna som är på tapeten olika ut, men det finns en sak som förenar, och det är målsättningen att göra fackföreningen mer demokratisk. I detta arbete måste målsättningen hela tiden vara att kraven skall omfatta alla och vara enkla att förstå: Inga privilegier för de förtroendevalda, de förtroendevalda skall jobb ute i verksamheten, val av förtroendevalda skall ske på golvet bland medlemmarna, medlemsomrösta om viktiga lokala fackliga frågor, ge ut en lokal facklig tidning…

För att detta arbete skall bli framgångsrikt måste en bred rörelse skapas som utgår från de flesta medlemmars medvetenhet och kunskaper. Om kraven blir för avancerade och ideologiska kommer hela arbetet att så småningom reduceras till en klubb för inbördes beundran. Målsättningen är självfallet att kandidera till den lokala fackliga styrelsen och välja in kandidater som står bakom kraven på en demokratisering av fackföreningen. Att tro att man kan pressa den fackliga byråkratin att driva krav på att avskaffa sig själva och demokratisera fackföreningarna är en utopi. Därför blir de fackliga valen så viktiga, när vi jobbar mot en demokratisk fackföreningsrörelse.

Att i detalj för övrigt gå in och beskriva hur en lokal facklig plattform skall se ut är inte speciellt meningsfullt, men en fråga som ovillkorligen måste vara med är kampen mot det lokala företaget. Här finns inte heller någon kristallkula, men en gyllene regel är att vad man än företar sig mot företaget, är att hela tiden ha sina medlemmar i ryggen. En ständig dialog mellan medlemmar och styrelse, där medlemmarna hela tiden har stor kontroll över sina förtroendevalda, ger förutsättningar för en lokal fackförening som är förmögen till kamp för sina medlemmars intressen. Men för att inte dessa lokala initiativ skall isoleras är det nödvändigt att gå vidare och bilda fackliga nätverk med andra lokala initiativ och med målsättningen att demokratisera fackföreningsrörelsen. Först då kan man ta de första stapplande stegen mot en kämpande och medlemsstyrd fackförening.

Tomas Johansson

Presentation

Tomas Johansson jobbar sedan 29 år tillbaka på Volvo i Göteborg, och närmare bestämt på Volvo Lastvagnars Tuvefabrik där han är gruppordförande i Metall för drygt 500 metallare. Dessförinnan jobbade han i fem år som hamnarbetare i Göteborgs hamn, där han var fackligt aktiv i Svenska Hamnarbetarförbundets avdelning 4. På Volvo blev han snart en av förgrundsgestalterna inom Facklig Opposition.

Tomas föddes i en lantbrukarfamilj i norra Halland 1952, där hans far lämnade jordbruket under 60-talet och blev grovarbetare på byggen. Politiskt aktiv har han varit sedan femtonårsåldern, då han kom i kontakt med den framväxande nya vänstern och Vietnamrörelsen, och medlem i föregångaren till Socialistiska Partiet blev han 1970. Tomas har också varit aktiv på nej-sidan inför folkomröstningen om EU och senare inför folkomröstningen om EMU. Tillsammans med andra metallare var han med och startade ”Metallare mot EMU”.

Gavs ut av Socialistiska Partiet som en pamflett om fackföreningar år 2005.

Revolution på svenska?

Del 7 av 7 i serien Löntagarfonder

– löntagarfondstriden i backspegeln 

För snart trettio år sedan öppnades plötsligt och överraskande en ny front i det svenska politiska landskapet. I juni 1976 antog en enig LO-kongress rapporten om löntagarfonder vilken syftade till en långsiktig överföring av vinstmedel från företagen till fackföreningsägda fonder. Ett förslag som om det genomförts i grunden skulle förändrat ägarförhållandena i samhället. Kampen mot ”Meidnerfonderna”, som borgarpressen kom att kalla dem efter fondförslagets huvudarkitekt, enade och eldade borgerligheten i en omfattning som inte skådats på årtionden. Den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen var splittrad i frågan och övergav snart fondförslagets alla radikala delar.

Göte Kildén, facklig gruppordförande på Volvo under denna turbulenta tid och aktiv deltagare i fonddebatten, blickar bakåt med hjälp av de senaste årens böcker om löntagarfondstriden och om den nyligen bortgångne Rudolf Meidner. Men mer än att blott skriva historien ny gäller det att besvara frågor av betydelse för framtidens politik. Missade vänstern en historisk chans när man dömde ut löntagarfondsprojektet?

Industrialismens historia är historien om uppkomsten av och konflikterna mellan klasser: en liten grupp har i ett tidigt skede av industrialismen tillägnat sig och därefter ständigt utvidgat sin äganderätt till produktionsmedlen. Det stora folkflertalet har endast kunnat försörja sig genom att sälja sin arbetskraft till produktionsmedlens ägare (…)

Men hur mycket samhället än har förändrats och hur mycket klassgränser och standardskillnader än har mildrats, så kvarstår dock en grundläggande och för ett industriellt samhälle ofrånkomlig företeelse: den genom ständiga nyinvesteringar skapade ökningen av realkapitalet tillfaller kapitalets ägare. I ett land med privat äganderätt till den överväldigande delen av produktionsmedlen innebär detta, att den ekonomiska tillväxten, förmögenhetsökningen, tillfaller denna grupp av privata ägare ”

Ouvertyren till Rudolf Meidners och hans medförfattares bok Löntagarfonder, som kom från tryckeriet för lite drygt trettio år sedan, var mäktig. Både anslag och komposition var inspirerade av Kommunistiska Manifestet.

”Västvärldens moderna ekonomiska historia vimlar av oräkneliga åtgärder mot monopol, karteller, truster och maktmissbruk av skilda slag. Men samtidigt förnekar ingen, att den ekonomiska utvecklingen i allt väsentligt styrs av kapitalägarna och deras intressen.”

Det är ”ungdomens Marxläsning som plötsligt ljuder igen i Meidners medvetande. I femtio år har de legat vilande. Nu bryter de fram.”, menar Göran Greider i sin bok Rudolf Meidner Skärvor ur ett nittonhundratalsliv, en läsning som helt bekräftas av Lars Ekdahl i hans digra biografi över Meidner Mot en tredje väg.

”Vi försökte läsa Das Kapital som tretton- fjortonåringar. Det var kanske ingen större framgång, men det satte sina spår. Det finns naturligtvis inte en enda lång, röd tråd från diskussionerna på tjugotalet fram till mina skisser på ett löntagarfondsförslag, självklart inte, men det senare låg väl till för mitt sätt att tänka (…..) Den som äger kapitalet bestämmer”, understryker Meidner själv i Greiders bok.

Men var Löntagarfonderna, som LO året därpå i allt väsentligt antog som en kongressrapport, var denna skrift verkligen det Kommunistiska Manifestet på svenska?

Politisk hetta

Detta programmatiska dokument kom nämligen att utlösa de största politiska striderna i Sverige, sedan andra världskriget, med sin kulmen i den samlade borgerlighetens enorma anstormning i en manifestation i Stockholm den fjärde oktober 1983. Med 75 000 deltagare tog här borgerligheten makten över gatans parlament. I led efter led visade man sin avsky för vad man hånade som taggtråds- eller fondsocialism och klargjorde att valet stod mellan Marknaden eller Meidner. Denne försynte, tillbakadragne utredningsman, Rudolf Meidner, som SE-bankens direktör Thunholm tyckte sig spotta i ansiktet genom att vid Arosmässan hösten 1976 ge honom tillmälet kamrat Meidner. Denne utredare skulle nu hängas som samhällsomstörtare. Men egentligen var borgerlighetens hätskhet inte så konstig om man såg till vad denne timide facklige ämbetsman faktiskt hade föreslagit några år tidigare. I en intervju för LO-tidningen slog han utan något som helst omsvep fast:

”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet. Enbart funktionssocialismen räcker enligt min bestämda mening inte för att åstadkomma en genomgripande samhällsförändring.”

Inte konstigt då att Bonniers i sin Dagens Nyheter blåste upp en väldig helsidesannons för sitt kvällsblad Expressen. Under ett stort personporträtt av Meidner drog man upp texten: ”Är den här mannen farlig för Sverige”. DN:s löpsedel användes också som en politisk affisch och braskade på med det grälla ödesmättade ”REVOLUTION I SVERIGE”. I den militanta tidskriften Fria Företagare hette det, som eftermäle till uppmarschen i Stockholm, att ”Sverige blir sig aldrig likt igen efter den fjärde oktober 1983. Det är inte troligt att alla rörelser i historien kommer att dateras före eller efter just denna fjärde oktober. Men datumet kommer alltid att stanna i minnet”.

Meidnerrapporten formligen vräkte upp alla spjäll och vi fick en intensivt glödande politisk hetta. Nu när allt detta falnat och den samhälle- liga härden där debatterna sprakade sedan länge är helt kall är det dags för att mer kyligt ställa frågan. Vad rörde egentligen löntagarfondsstriden? Var fondförslaget en möjlighet eller gav det bara borgerligheten ett välsignat tillfälle att skjuta på en sittande fågel? Detta var frågorna när redaktionen för Röda Rummet bad mig att för en stund blicka i backspegeln och försöka värdera den delen av det politiska landskap som vi lämnade bakom oss för tre årtionden sedan.

Att budet gick till mig hängde bland annat samman med att jag och Gert-Inge Johnson i Röda Rummets föregångare Fjärde Internationalen åren 1976-77 skrev tre ganska uttömmande artiklar om det som många kallat för reformismens sista strid (eller suck). Mina och Gert-Inges alster var stommen i den analys och de slutsatser som Kommunistiska Arbetarförbundet, alltså Socialistiska Partiets föregångare, kom fram till under dessa år. Artiklarna författades i polemik med Tom Hansson och Per Reichard. De bägge och deras studiegrupp – med bakgrund i KPMLr och med Klas Eklund som huvudideolog – verkade en tid i vårt förbund och försökte genom en minoritetstendens att vinna vår organisation för tanken att LO:s fondförslag skulle möjliggöra en kollektivkapitalism som sedan skulle växa över i socialism. Kamraterna bemöttes väl och kämpade väl, men fick vid en avgörande kongress inte stöd från mer än drygt fyra procent av KAF:s medlemmar. Efter misslyckat värv lämnade de våra politiska domäner. Klas Eklund hamnade så småningom i Finansdepartementet där han politiskt kördes både i grovtvätt, fintvätt, centrifug och torktumlare av Kjell Olof Feldt för att ren och fin till sist hamna på SE-banken. Kamrat Eklund blev Chefsekonom Eklund. Nu är detta historia i marginalen, men debatten har aktualiserats av det senaste numret av tidskriften Tidsignal, (nr 3-05) där finns en uppsats av Lars Ekdahl som inspirerat Åsa Linderborg och Kjell Östberg till en utvärdering som rimmar väl med den analys som var Eklunds för trettio år sedan:

”Dels restes frågan om äganderätten åter med oväntad kraft mitt i rörelsen, genom Meidners och LO:s förslag till löntagarfonder, ett försök till en tredje väg mellan kapitalistisk marknadshushållning och östeuropeisk planhushållningsbyråkrati. Den verkliga kraften i Meidners förslag låg emellertid i det massiva stöd som det inledningsvis mötte inom LO. ’Nu tar vi över’ sa Metallbasen Bert Lundin. En social rörelse med en enorm potential var beredd att investera i ett förslag som ställde frågan om makten över ekonomin. Det är intressant att notera att vänstern till vänster om socialdemokratin aldrig stödde Meidners förslag. Så fast var den i sina förutfattade uppfattningar att socialdemokratin spelat ut sin roll, att den ryggmärgsstyrt avvisade för- slaget som en reformistisk avledningsmanöver. På så sätt avstod denna vänster från att stärka mobiliseringen för förslaget, och missade därmed en chans att komma på talefot med viktiga strömningar inom fackföreningsrörelsen.”

Ekdahl själv vill inte gå så långt. Han nöjer sig med att konstatera att ”det går att ha delade meningar om löntagarfonderna som potentiellt instrument för en långtgående samhällsomvandling”. Men Linderborg och Östberg är djärva och dristar sig i dag till att föreslå en helomvändning när det gäller synen på den tidens teori och praktik för oss som stod till vänster om socialdemokratin. Min historiska läsning blir därför mer än en stunds provsmakning av våra analyser och åsikter från den tiden. Läsningen handlar därför inte bara om att läppja på dessa idéer och se om dessa klarat den långa lagringstiden? Det hela blir allvarligare än så. Har Linderborg och Öst- berg rätt? Missade ”vänstern vänster om socialdemokratin” i blind ultravänsterism en historisk chans?

Om de har rätt då var detta ett oerhört grovt misstag, som i dag borde leda till en genomgripande omprövning från oss som var med och få konsekvenser också för dagens och Ekdahl själv vill inte gå så långt. Han nöjer sig med att konstatera att ”det går att ha delade meningar om löntagarfonderna som potentiellt instrument för en långtgående samhällsomvandling”. Men Linderborg och Östberg är djärva och dristar sig i dag till att föreslå en helomvändning när det gäller synen på den tidens teori och praktik för oss som stod till vänster om socialdemokratin. Min historiska läsning blir därför mer än en stunds provsmakning av våra analyser och åsikter från den tiden. Läsningen handlar därför inte bara om att läppja på dessa idéer och se om dessa klarat den långa lagringstiden? Det hela blir allvarligare än så. Har Linderborg och Östberg rätt? Missade ”vänstern vänster om socialdemokratin” i blind ultravänsterism en historisk chans? Om de har rätt då var detta ett oerhört grovt misstag, som i dag borde leda till en genomgripande omprövning från oss som var med och få konsekvenser också för dagens och morgondagens strider. Då blir Meidner vår röde Rudolf, en ikon för revolutionära socialister. Kanske kommer myten kring hans gärning att bli lika stor som den som skapats kring Axel Danielsson.1

Greiders oerhört fängslande bok om Meidner från 1997, som skildrade både ett psykologiskt och ett politiskt drama – i kombination med Ekdahls tunga akademiska biografi – blir kanske början till denna mytbildning. När Greider med sin oefterhärmliga stil i dag rafsar, räfsar och river i tillvaron anar man en längtan efter ett renoverat löntagarprojekt. Vad är det då vi ser i backsspegeln? Vid sidan av egna minnen, artiklar och tidningsbuntar från den tiden, Ekdahls och Greiders fängslande material, så har Stefan Sjöbergs doktorsavhandling från 2003, Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt, gett många ledtrådar i mitt försök att nysta upp den tidens politiska härvor. 

Fondförslaget

Den 27 augusti 1975 kom Meidner, i samarbete med Anna Hedborg och Gunnar Fond, ut med sin skrift. ”Förslagets viktigaste syfte var att successivt föra över företagens kapitaltillväxt i löntagarkollektivets ägo.” Man ville hyvla ner den alltmer ojämna förmögenhetsstrukturen och demokratisera näringslivet. På vägen till detta mål menade man att förslaget samtidigt skulle göra det lättare att acceptera den tidens solidariska lönepolitik, med feta ”övervinster” i en del företag, vilka stack så många anställda i ögonen. En viss del av vinsterna – rapporten föreslog tjugo procent – skulle via riktade obligatoriska aktieemissioner föras över till en fond. Rapporten tänkte sig att den vinstindragning som skulle ske inte skulle hämtas hem utan stå kvar i respektive före- tag i form av aktier och därmed inte störa marknaden. På detta sätt skulle vinstindragningar ske i alla företag med mer än hundra anställda. Sammantaget betydde detta att merparten av den privata sektorns kapitaltillväxt skulle vara med i systemet. Slutsatsen var: ”kapitaltillväxten i vår ekonomi bör inte enbart tillfalla de ursprungliga kapitalägarna utan alla, som deltar i produktionen”. I rapporten hade man gjort beräkningar som visade att löntagarfonderna skulle vara majoritetsägare efter 35 år, om vinsterna låg på 10 procent och avsättningarna till fonderna samtidigt var 20 procent.

I en central utjämningsfond skulle avkastningen från alla aktieinnehav samlas upp. Detta därför att enbart branschfonder helt enkelt skulle missgynna mer eftersatta branscher och indirekt vissa regioner. Men grunden var de olika branschråden, som skulle äga de egna aktieinnehaven. I sin tur skulle dessa sedan utse den centrala utjämningsfondens styrelse. Efterhand skulle detta innebära fler och fler fondrepresentanter på bolagsstämmor och i de olika bolagsstyrelserna. Tanken var att branschfonderna skulle utse dessa representanter efter förslag från de lokala fackklubbarna. Man betonade den lokala självbestämmanderätten i företagen när det gällde arbetets organisation och uppläggning. ”Med tiden skulle fackföreningarna komma att sitta på ’två stolar’”, understryker Stefan Sjöberg i sin avhandling. Han fortsätter: ”Detta berörs av förslagsställarna som dock inte ser svårigheterna som oöverbryggliga. Författarna understryker att löntagarfondernas löntagarmakt genom ägande skulle ses som komplement till, och inte ersättande av, arbetarrörelsens traditionella betoning på medbestämmande och inflytande grundat på arbetet via förhandlingar och avtal med motparten, samt ökad välfärd genom löne- och skattepolitik”.

Efter en runda i förbunden under hösten 1975, genom en informationskampanj och traditionell studieverksamhet, gjordes rapportens mäktiga anslag lite mindre mäktigt, några nyanseringar tillfördes, men i det stora hela var det ett intakt förslag som antogs av LO:s kongress i juni 1976. En upprymd och smått hänförd kongressal ställde sig upp och sjöng tillsammans Internationalen.

”När kongressen antog löntagarfondsförslaget den 15 juni 1976 kom jag på kvällen hem till min fru och var rörd, rörd till tårar och sa: Det här har blivit en stor sak. Aldrig i mina vildaste drömmar hade jag trott, att en LO-kongress enhälligt antar det som vi fört fram på det här sättet”, säger Meidner i Greiders bok.

Sista striden var här. Allt var klart för drabbning.

”Upproret kan komma inom två veckor!” De här orden slungades ut med stora åthävor av Karl Ljungkvist, ledare för Förbundet Kommunist, vid ett möte om revolutionen i Portugal som hölls i Umeå 12 oktober 1975. Den eldiga stämning som fanns vid mötet känns förmodligen fullständigt overklig för de yngre läsare som inte var med vid den tiden. Och nog hade Förbundet Kommunist hamnat i en väl överhettad politisk bastu när de valde att ge stöd åt den portugisiska rörelse som proklamerat att ”i det nuvarande läget representerar ett nationellt uppror baserat på väpnad makt den enda vägen ut ur den revolutionära processens motsättningar i Portugal”. Men tidsandan i stort var ändå brännhet så det förslog. När Rudolf Meidner och Anna Hedborg satt i kammaren sommaren 1975 och sammanställde sin rapport om löntagarfonder hade de som fond den dramatiska portugisiska revolutionen. Med Caetanoregimens fall april -74 störtades Europas äldsta diktatur och för första gången på årtionden var industriproletariatet i ett imperialistiskt land inne i en revolutionär process. Maj- 68 i Frankrike med tio miljoner arbetare ute i en nästan symfonisk generalstrejk och sjuttiotalets långa inledande år av omfattande strejker och arbetarstrider i Italien fanns fortfarande i färskt minne. Under våren hade de bägge utredarna dessutom fått uppleva den vietnamesiska revolutionens seger. Anna Hedborg, själv aktiv i solidaritetsrörelsen för Indokinas folk, måste ha varit lika jublande glad, lika euforisk, som alla vi andra när den amerikanska imperialismen fick se sig besegrad av några av jordens fattigaste folk.

Betydligt närmare Norra Bantorget och LO- borgen hade det under våren, samtidigt med slutstriderna i Vietnam, dragit fram en storm i de svenska skogarna. Det var inte sjuttiotalets Gudrun som härjade, utan en facklig storm nära tre månader lång – där skogsarbetarna segrade i en vild strejk med krav på höga lönelyft och månadslön. Även om de inte nådde ända fram var nog de flesta skogsarbetare överens om att det som uppnåddes var det bästa avtalet som Skogs någonsin skrivit under. Skogsarbetarna tvingades organisera sig inte bara i strid mot skogsbolagen, utan på samma sätt som för så många arbetargrupper under tidigt sjuttiotal fick de kämpa också mot sina egna ombudsmän, sin egen förbundsledning och LO-ledningen. Där LO:s ledning ropade på ”lag och ordning” där svarade man genom att föredömligt organisera sig genom demokratiska stormöten och valda strejkkommittéer. Runt om i landet byggdes en stark solidaritet. Gruvarbetarnas stridsfond skänkte ett stort belopp. I vissa renodlade skogs- distrikt i Norrland var uppslutningen total. Bensinstationer, affärer och kiosker ställde upp och sålde ”skogstior”. I den tidens betydligt lägre penningvärde samlades det in nära tre miljoner solidariska kronor. Striden var en lång plåga för folket i LO-borgen och i dess korridorer sprang författarna till rapporten om löntagarfonder säkert på många både irriterade och förtvivlade funktionärer och ombudsmän.

Nu var den fackliga stormen ute i skogarna ingen engångsföreteelse. Med början i de väldiga hamn- och gruvarbetarstrejkerna i slutet av sextiotalet och en kraftfull våg av vilda strejker 1970-71 hade socialdemokratins fackliga flaggskepp flera gånger rammats av de egna medlemmarnas motstånd mot det nära nog öppna klassamarbetet. Det var inte bara skogsarbetarna som hade satt yxorna i den tärande fackliga byråkratins rötter.

På ett sätt var den vilda strejkvågen en anakronism. Kring decennieskiftet hade den exempellösa långa ekonomiska boomen efter andra världskriget mattats. Den långa vågen av uppgång kom att rulla tillbaka med full kraft. Oljekrisen i sjuttiotalets början innebar att boomen definitivt var över. I global skala handlade rubrikerna nu i stället om sjunkande vinster, minskade investeringar, strukturkriser och stagnation. Reformismens ljuva år var förbi. Åren 1972-73 hade strejkvågen också lagt sig, men trots påtagliga kriser inom gjuteri- , stål-, teko- och varvsindustrin, innebar en ojämn branschutveckling vinstfyrverkerier inom en del sektorer 1973-74 och en högljudd debatt om ”övervinsterna” ute på många arbetsplatser. Som så många gånger förr i historien var den fackliga och sociala kampen dessutom ”fartblind” Skogsarbetarstrejken accentuerade vältaligt den gamla kritiken mot den solidariska lönepolitikens akilleshäl. Till synes helt frivilligt lämnades en stor del av de vinster som genererats i de stora och framgångsrika företagen orörda. Inom skogs- branschen var detta övertydligt, där hade smått fantastiska rationaliseringar skapat skyhöga profiter men lämnat arbetslöshet och bokstavligen knäckta ryggar efter sig. Helt naturligt frågade folket ute på arbetsplatserna ”Vart fan tar pengarna vägen”, som Meidner senare uttryckte det på ett seminarium vid Södertörns folkhögskola 2001.

Facklig opposition

På den politiska scenen var det också en helt ny regi. 1973-76 levde svenska folket med det som kallades ”Lotteririksdagen”. Mandatfördelningen mellan det som kallades de socialistiska och borgerliga blocken var 175-175. Lotteririksdagen tvingade fram ett öppet fysiskt klassamarbete i form av politiska Haga-uppgörelser mellan socialdemokratin och folkpartiet. Ute på arbetsplatserna var detta besvärande, otympligt och mycket generande för den fackliga funktionärskåren.

Framförallt sved det bra i skinnet när denna kår – ovan som den var vid öppen kritik från medlemmarna överhuvudtaget – under dessa år fick en välorganiserad alltmer högljudd opposition på de egna hemmaplanerna, där de skulle försvara det egna öppna samarbetet med folkpartiets Gunnar Helén.

Stämningen i samhället i stort var under dessa år att ”Allt var i rörelse”, skriver Kjell Östberg i sin bok om de så uppsluppna åren efter kulturrevolutionen. Majrevolten-68, Tet-offensiven i Vietnam och Pragvåren. Under sjuttiotalets början bröt dyningarna från denna rörelse in på arbetsplatserna med full kraft och självaktning- en krävde av alla de organisationer som kallade sig för revolutionära – SKP, KPMLr, KAF, FK, APK, FA och MLK – att de i någon form skulle kunna pröva och visa upp ett framgångsrikt fackligt oppositionsarbete. Andarna livades också upp och benen började spritta hos en del äldre medlemmar i Vpk. Den nya konkurrensen tvingade dem vänsterut. Fabriksportar, fikarum och klubbmöten var frodiga drivhusmiljöer för socialistiska idéer av alla de slag.

Under de mest febrila åren vid Volvo Verkstadsklubb i Göteborg minns jag själv att det såldes eller delades ut hundratals olika flygblad eller tidningar bara under ett enda år. Någon dag – vid en häftig vända i en klubbvalskampanj – tror jag att vi räknade ihop sex olika flygblad – angrepp, motangrepp, nytt angrepp, nya motangrepp – debatterna svallade. Någon gång dröjde det innan monteringsbanan kunde rycka i gång. Nere vid axelintaget var diskussionerna så livliga att det inte gick att börja köra. Socialdemokraterna kunde skriva och trycka sina alster i lugn och ro på de egna klubblokalerna. Vi fick ibland stämpla ut och ta oss till förbundslokalen för att kunna leverera svar. Det märkliga var att så få tröttnade. Vid ett tillfälle besökte Olof Palme Volvo Lastvagnars verksamhet i Lundbyverken och hamnade mitt i alla diskussioner. Efter lite trevligt politiskt rundprat tillsammans med en studiecirkel frågade han försynt hur det kom sig att den fackliga oppositionen var starkare där än på Personvagnars anläggningar ute i Torslanda. Folk där ute är mer bundna till jobbet, svarade socialdemokraternas man aningslöst. Här gör arbetets uppläggning att vi hinner prata mer. För Palme var detta naturligtvis nedslående. Där det hanns med att diskutera där förlorade socialdemokraterna diskussionerna…

Tjôtet på golvet var helt enkelt kul. I vår ensidigt manliga värld handlade det inte längre bara om att bygga bil och prata om brudar och fotboll. En ny politisk värld drog in. Under några lyckliga stunder levde vi mitt i en av de mest febrila politiska miljöer man kan föreställa sig. ”Fackgubbarna” däremot tyckte nog många gånger att det hela inte var så särskilt kul. De pressades hårt och på en del håll började de förlora sina förtroendeuppdrag. De ljuva åren var över. Inte bara i samhället i stort, de var över även på deras egna arbetsplatser. Här kan jag inte låta bli att klämma in en anekdot om ”sosse- stolarna” vid Volvo Lastvagnar i Göteborg. När vi vunnit ett gruppval och tog över en facklig expedition fick vi börja med att slänga ut vad vi kallade ”sossestolarna”. Det var kontorsstolar där våra företrädare så länge lutat sig skönt bakåt och njutit av det ”goda arbetet” att stolryggarna vikt sig för gott. Det gick helt enkelt inte att sitta rakt i dem…

Fackbyråkratin

De delegater som samlats vid LO-kongressen 1971 hade en hård press på sig att ”hitta på något” som kunde minska antalet vilda strejker och ge de lokala ombudsmännen och klubbstyrelserna hjälp att värja sig mot de fackliga oppositionsrörelser som börjat bita sig fast runt om i landet. Partiets ledning jobbade intensivt med Förtroendemanna- och Medbestämmandelagarna men de nya hinder man stött på ute på arbetsplatserna krävde ett handfast ideologiskt komplement, därav den utredning om kollektiv kapitalbildning som tillsattes. Lågkonjunkturen 1972-73 gjorde att debatten falnade av. Nu brottades man i stället med de snabbt växande arbetslöshetssiffrorna.

Men vinstfyrverkeriet 1974-75, i vars sken Meidner och Hedborg kom att jobba, gjorde att ”övervinsterna” åter sattes upp på dagordningen. En artikel från Skogs tidning SIA hösten –74 visar väl vilken mylla det var som fick dessa idéer att så snabbt växa till sig:

”De flesta konflikterna på arbetsmarknaden uppstår just inom branscher och företag med relativt höga löner. Genom att suga upp övevinster skulle det starkaste argumentet till strejk falla bort. Det är i den jordmånen tanken med löntagarägda fonder har växt fram”.

Med dörrarna stängda och bandspelaren avstängd kunde Skogs ledning lika gärna ha sagt: ”Ja. Fy fan. Aldrig mer en sån jävla skit- strejk som den i våras. Det klarar vi aldrig. Drar vi in vinsterna till en fond finns det ju inget att strejka för.”

Uppdraget från kongressen –71 dammades av och vi är framme vid det slutskede våren och sommaren –75 när Meidnergruppen till sist tar fram sitt så radikala förslag. Men i ett internationellt perspektiv släpade nu tidsschemat. I de nordeuropeiska länderna med likartad socialdemokratisk hegemoni inom fackföreningsrörelsen hade den politiska cykeln tidigare sett ungefär likadan ut. I en situation av ekonomisk tillväxt, stor kapitalackumulation och obetydlig arbets- löshet uppstod förslag om kollektiva löntagarfonder, en ganska självklar och inte särskilt märklig reflex från den socialdemokratiska fackföreningsbyråkratin när denna konfronteras med högljudda krav på löneökningar. När den ekonomiska tillväxten så sackade av eller riskerade att helt upphöra blev problemen med ”övervinsterna” inte lika akuta. Nya frågor kom i förgrunden: anställningstrygghet, bevarad köpkraft, fortsatt bra social service, med mera. Vem katten är intresserad av en kollektiv kapitalbildning, grundad på det egna företagets vinstutveckling, när man befarar att det egna före- taget håller på att gå i putten? I Europa i övrigt försvann intresset för olika for- mer av löntagarfonder. I Västtyskland satte man punkt 1974 när partiledningen gjorde upp med liberalerna om ett icke-systemöverskridande förslag. Frågan var död och föll i glömska.

För att hämta inspiration reste ironiskt nog Meidner och Hedborg till detta Västtyskland innan de slutförde sin rapport. I Greiders bok berättar Meidner själv:

”Men när vi träffade Metall i Tyskland visade det sig att de numera var helt emot dessa idéer. Jag minns ännu hur en metallare, som vi hade långa diskussioner med och som dessutom hade skrivit en bok som hette Nej till löntagarfonder, sprang efter oss i korridoren efter en sammankomst för att in i det sista varna oss: ’Vad ni än gör – hitta inte på några löntagarfonder i Sverige!’ Det var tyska Metalls officiella besked. I Österrike var det rentav nedslående. Vi talade med folk i österrikiska LO som var mycket förvånade: ’Säger ni verkligen att vi har fattat beslut på vår kongress om att införa löntagarfonder? Det kan inte vara möjligt!’ Och Anna och jag plockade fram kongressprotokollen, visade dem precis var det stod. Deras förvåning bara växte, och någon av dem sa: ’Jaså – ja, det måste vi i så fall göra någonting åt. Vi har några sammanträden i styrelsen nästa vecka. Vi får väl ta upp det då och få ett slut på det där. Det saknar all aktualitet.’”

Men väl hemma ignorerade paret alla varningar. De skrev i stället samman ett förslag med kollektiv inriktning, helt utan individuell anknytning och som i teorin – på kanske trettio års sikt – skulle ge fackföreningsrörelsen i Sverige makten över näringslivet! Till deras egen förvåning antog sedan LO-kongressen i juni –76 hela paketet. Det skälvde till i kongressalen. Spontant ställde man sig upp och sjung unisont Internationalen. Alla spärrar hade släppt! Ja, kongressen till och med lämnade frågan öppen om inte också fåmansföretag skulle vara med i systemet. ”Ja, varenda korvkiosk skulle bli en löntagarfond”, konstaterade Kjell Olof Feldt, finansminister åren 1982-90, på sitt brutala men träffsäkra sätt vid det seminarium som hölls vid Södertörns högskola 2001. När Olof Palme fick klart för sig vad som hänt sa han att ”han aldrig i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att man skulle gå så långt.”.

Oförvitlig tjänsteman

Ja, varför gick det så här? Meidner själv hade räknar med stora kompromisser, men den gamle klassiske nationalekonomen Gunnar Myrdal hade lärt honom att som utredare aldrig själv börja med en kompromiss. Då måste man ju helt enkelt kompromissa två gånger. Men framförallt ville han, på samma sätt som Greider och Ekdahl, förklara det hela med det stora rådslag inom LO som så entydigt och entusiastiskt slöt upp bakom förslaget. Linderborg och Östberg talar om ”det massiva stöd som det mötte inom LO” och syftar nog på samma remiss.

Visst var det så. Men här är det nog en galen slutsats att sätta likhetstecken mellan LO-kongressen och LO:s många medlemmar. Framförallt är det ett helt galet att sätta likhetstecken mellan LO-kongressen -76 och de allt fler grupper av medlemmar, som då börjat söka vägar för att hitta tillbaka till rörelsens ursprungliga idé: en kämpande och demokratisk fackföreningsrörelse!

Här fanns nog också en del psykologiska mekanismer. Greider skriver att Meidner arbetade fackligt i trettiofem år. Men detta är inte sant.

I själva verket arbetade han åt den fack- liga rörelsen, som anställd tjänsteman eller utredare. På mig ger han ett intryck av en oförvitlig och mycket principiell ämbetsman – en teoretiker. Med hög integritet och med en bakgrund i den tyska arbetarrörelsens nederlag i Tyskland under trettiotalet, som präglat honom för livet. Men inte heller där arbetade han politiskt eller fackligt, annat än som gymnasist i den tidens Breslau. I rörelsen var han och Gösta Rehn kända som den svenska modellens byggherrar. Han hade aldrig bråkat, aldrig ställt sig på tvären. Han var vän med de stora kapitalägarnas furste vid den tiden, Marcus Wallenberg, och en uppskattad representant i flera av börsens tunga bolagsstyrelser. Med den höga åldern och med sin prestige var det ingen som räknade med att han skulle fallera, att han skulle gå för långt. Men uppenbart var det den äldre mannen som här såg en möjlighet att innan sin pension för en gångs skull verkligen göra det han så länge funderat över, att sätta på plats det som hela tiden varit den solidariska lönepolitikens felande länk. Denna politik hade förvisso minskat lönespridningen inom LO-området och ökat de framgångsrika företagens möjligheter till kapitalbildning. Men den hade också – till Meidners förtret – accelererat förmögenhetskoncentrationen. Med dagens språkbruk skulle man kunna säga att han på sitt sätt var en gökunge som i åratal levt som inbäddad i LO-borgen. Symboliskt nog hade han under arbetet med LO-rapporten dragit sig tillbaka från sitt större mer representativa tornrum till ett kyffe bakom köket – utan fönster och telefon – där han ostört kunde få färdigt sina ritningar till den totalrenovering av folkhemmet som han ansåg krävdes.

Det vore skändligt att i efterhand anklaga Meidner för total politisk naivitet. Han var ingen politiker utan en tjänsteman som levde i marginalen av den reala politiken. I Ekdahls biografi kan vi till och med läsa att han i en intervju efter den första presentationen av sin skrift helt häpnadsväckande förklarade att det skulle ”vara en stor triumf för parterna på arbetsmarknaden om de kunde lösa frågan avtalsvägen. Men jag är kanske för mycket påverkad av Saltsjöbadsandan”.

Det tycks till sist som om samvaron med Hedborg gav honom den glädje och det mod som behövdes. Hon hade heller ingen traditionell vare sig facklig eller politisk bakgrund i rörelsen. Hon var ung, uppfostrad i en adlig familj, läste som man bör på Handelshögskolan och som så många andra unga studenter under dessa år gjorde hon Vietnams sak till sin. Den febriga omvärlden – skogsarbetarstrejk, seger i Vietnam, revolution i Portugal – under de månader när de skrev färdigt sitt förslag var säkert myck- et smittande och inverkade stort på det slutgiltiga förslaget. Vid seminariet i Södertörn funderade historikern Håkan Blomqvist över alla de problem som kom att stöta till. Men, frågade han, ”Fanns det något skede då denna idé inte var så här komplicerad och besvärlig? Det måste uppenbarligen ha funnits ett skede av élan, av medvind?”. Anna Hedborgs svar bekräftade den höga och av tiden uppskruvade stämning dem emellan som hon och Meidner byggt upp : ”Vi var entusiastiska på kammaren”.

Den nye LO-ordföranden Gunnar Nilssons roll är för mig mycket mer svårgripbar. I Ekdahls,
Greiders och Sjöbergs arbeten är han förvånansvärt anonym. Greider skriver någon gång träffande om fondförslaget som en politisk högspänningsledning. Men ändå sägs Nilsson ha trott att LO kunde behålla detta inom sig som blott en facklig fråga utan större betydelse för de politiska trätorna.

Visst är LO och socialdemokratin olika grenar, men ändå av samma rot och stam, av samma arbetarrörelse. Därför borde han, för att fortsätta att tala med elektrikernas språk, ha insett att det med ett sådant radikalt beslut skulle bli en total kortslutning mellan LO och partiets ledning. Här fanns uppenbart ett stort mått av politisk naivitet. Varför annars först gå in i närkamp för att sedan omedelbart vika ner sig. Kanske var han nonchalant och läste på dåligt i förvissning om att Meidner aldrig skulle gå för långt. Samtidigt var han också självfallet gripen av tidsandan och stämningen på kongressen och ville markera att han som efterföljare till Arne Geijer stod för något radikalt nytt (Tage och Geijer – Nixons lakejer, hade vietnamrörelsen ropat).

LO-kongressen

Så tillbaka till Folkets Hus kongressal där på Norra Bantorget några junidagar 1976. Vad var det för folk som bänkat sig där och så entusiastiskt bar fram idéerna om en tredje väg, en ny typ av folkstyrd marknadsekonomi. Så här sa Dick Åhman några veckor efter besluten. Åhman var då en av KAF:s och den Fackliga Oppositionens viktigaste talesmän vid Volvo Göteborg :

”Ombudsmännen väljs inte längre av medlemmarna. En gång i tiden var det avdelningarna själva som utsåg sina heltidsanställda ombudsmän. I dag ligger den rätten helt och hållet hos förbundsstyrelsen /…./ Tittar man på LO-kongressen som hölls i juni så är det ju uppenbart att den inte på något som helst sätt angick den vanlige medlemmen /…/ I stället var det nu en angelägenhet för ett ytterst litet fåtal – för gräddan av den fackliga byråkratin. För tittar man på sammansättningen på kongressen så bestod den ju nästan enbart av anställda funktionärer från förbund och avdelningar samt heltidsanställda ordföranden för större klubbar och avdelningar. Och som de utsågs sen! Det är ju absurt. I flera förbund är det förbundskongressen som väljer delegater till LO-kongressen. Då förbunden inte har kongress mer än vart femte år så kan delegaterna utses åratal innan de äger rum. Det mest absurda exemplet är antagligen Fabriks delegater till årets LO-kongress. De utsågs på Fabriks kongress 1971 – till och med några månader innan förra kongressen ägde rum! Nej, i en demokratisk och kämpande fackföreningsrörelse så skulle naturligtvis delegaterna till LO:s kongress utses genom allmänna val. Valen skulle kunna organiseras av de fackliga basenheterna, av klubbarna, grupperna och sektionerna. Vi på Volvo skulle exempelvis vara med i ett val inom avd 41:s region för att utse kandidater.” 

Folket i kongressalen var inte budbärare för alla de män och kvinnor som under denna tid gått i spetsen för sina arbetskamraters strävan- den, för dem som tagit törnarna i verkliga arbetarstrider. Nej, djupt nersjunkna i stolarna satt här i stället den allra mest förhärdade fackliga byråkratin – ombudsmän med sin egen kultur och sin egen ideologi, med sina egna plågor och drömmar. Plågorna handlade om företagens ”övervinster”, de egna medlemmarnas vilda strejker – men naturligtvis också om en uppriktig oro för framtiden och alla jobb som var hotade. Drömmarna handlade om att kunna hitta en medelväg mellan den öststatskommunism som de avskydde och den otyglade råa kapitalism som de också var rädda för, en medelväg där de själva gärna kunde få större plats vid maktens bord och dess köttgrytor. För denna fackliga byråkrati föll alla bitar ner på rätt plats när Gunnar Nilsson på kongressen gjorde Meidnerrapporten till sin. Nu kunde drömmarna bli verklighet. Samtidigt skulle de också bli av med allt tjat från medlemmarna om övervinster samt stoppa ett handfast förslag om socialism i halsen på alla kommunistiska skränfockar ute på arbetsplatserna. Inte minst gillade dessa ombudsmän och heltidsanställda funktionärer Meidners hårda betoning av att det var facket som först och främst skulle få ta del av avkastningen från den centrala utjämningsfonden. Här skulle nya, förut nästan otänkbara tjänster, styrelseuppdrag och arvoden flöda i ett sagolikt Schlaraffenland. Meidners omtanke om den fria och självständiga fackföreningsrörelsen, som ständigt måste eftersträva en långtgående demokratisering av de egna organisationerna, brydde de sig mindre om. Ja, och hur skulle de kunna hinna med att ta till sig detta budskap? Samtidigt var de ju i full färd med att förbjuda öppna medlemsmöten på Sveriges största arbetsplatser. ”Ni ska aldrig mer få några jävla medlemsmöten att dansa på”, sa Leif Blomberg till mig vid en facklig ordförandekonferens i Stockholm.

I ryggen hade de en enkät från studiecirklar som de själva arrangerat. ”Vi tog med vem som helst i cirklarna. Det gällde att få in så många svar som möjligt”, sa en ledande medlem från Volvo Verkstadsklubb i Göteborg till mig när jag under arbetet med denna tillbakablick ringde honom och pratade om det som timade för trettio år sedan. Så här kommenterade Gert-Inge Johnson och jag själv enkäten när det begav sig:

”Den genomförda löntagarfondsenkäten drog katastrofalt lite folk. Endast 17 342 LO-medlemmar deltog. Från det militanta gruvarbetarförbundet kom bara svar från 69 personer, från Skogs 160. Det vill säga betydligt mindre än det antal fackliga ombudsmän som finns inom dessa förbund. Och, trots att man i enkäten inte hade med någon direkt fråga om man överhuvudtaget ville ha löntagarfonder eller ej, svarade omkring 400 deltagare nej därför att de menar att fonderna splittrar arbetarnas solidaritet, fackföreningarna måste i stället bli kamporganisationer. Det är nog inte för djärvt att våga påstå att den stora merparten av de positiva enkätsvaren kommer från de socialdemokratiska ombudsmännen inom LO.” 

Vid seminariet i Södertörn bekräfta- de Per-Olof Edin, Metalls dåvarande ekonom, denna uppfattning: ”Det var ju ingen svårighet att åka ut i fackliga sammanhang och få mycket applåder och stöd, hos en aktiv grupp. Däremot på bredden, hos det stora flertalet medlemmar så var frågan inte alls lika engagerande. För en minoritet, men en mycket aktiv minoritet, så var det en starkt engagerande fråga”.

Det mest uppseväckande med dessa siffror är resultaten från LO:s mest stridbara förbund, Gruv och Skogs. Greider, Lindeborg och Östberg borde grubbla en bra stund över detta. Liksom över begreppet byråkrati. Finns det en sådan i fackföreningsrörelsen och om den finns vad har den i så fall för särställning? Vilken strömning var det viktigt att komma på talefot med? Den som på arbetsplatserna ledde sina arbetskamraters försök att åtminstone i handling försöka slita sig loss från reformismens handfängsel eller den som av LO:s toppar sållats ut, befunnits värdig och fått plats i kongressalens stolar.

Grå teori

När det gällde vår konkreta kritik av fondförslaget sammanfattade vi det på den tiden med Goethes berömda ord ”Grå, dyraste vän, är all teori och grönt är livets gyllene träd”. Alltså det schema och den tidplan som Meidner ritat ihop på sin kammare hade ingenting med verklighetens klasskamp att göra. Han fortsatte med sina drömmar från pojkrummet i barndomens Breslau. I sin kritik av fondförslaget hade C H Hermansson talat om att detta var missriktat eftersom det bara var ett sätt att ”halshugga kapitalismens skugga”. I mitt tycke är detta en fullständigt missvisande bild. Vid meningsutbytet i Södertörn träffade däremot Kjell-Olof Feldt mer rätt när han sa att

”Man kan säga att han (Palme) och jag hade samma uppfattning i sakfrågan, att det förslag som lades ursprungligen, det var långsam garrottering av privatkapitalismen.  Vi var övertygade om att det skulle inte patienten låta sig utsättas för. Den skulle förflytta sig utom räckhåll för våra instrument. Att socialisera från idag till imorgon, det går. Men just den metoden som fanns i det ursprungliga LO-förslaget bedömde vi, alldeles oberoende av vilken effekt det skulle ha på opinionen, att de som ägde detta kapital skulle förflytta det någonstans där vi inte kunde komma åt det”.

LO:s förslag innebar att de dömda skulle kvävas i halsjärn, sakta, sakta under trettio år, utan att ens vara bundna till någon tortyrstock. För en av världens rikaste män, Tetra Paks Hans Rausing, räckte det i början på 8o-talet med ett meningsutbyte med Meidner för att han skulle ta sitt pick och pack och flytta sitt ägande till London.

Om än i Tredje världen, och om än under mycket skilda förutsättningar från våra, så hade vi ändå bara några år tidigare fått se hur Pinochet, med Kissingers och USA:s hjälpsamma stöd, än en gång demonstrerat vad kapitalets hårdföra trupper är beredda till när deras makt hotas. Symboliken i ihjälskjutningen av den fredliga vägens Allende i hans brinnande presidentpalats var övertydlig och fanns kvar på näthinnorna. Framförallt som den kulsprutepistol, med vars hjälp han i sista stund försökte försvara sig med, fick lånas från det mer revolutionärt socialistiska MIR. Vem vågade hoppas på en fredlig väg till socialismen? Om den fredliga vägen dess- utom skulle vara den långsamma vägen hur skulle då detta överhuvudtaget vara möjligt?

Långt, långt innan den sista aktieemissionen och utjämningsfondens slutgiltiga maktöverta

gande skulle striden vara över, och då som ett nederlag i ett riksdagsval och/eller en kraftfull allmän borgerlig mobilisering mot förslaget. Skulle borgerligheten komma att misslyckas med detta då skulle den givetvis komma att använda alla möjliga och omöjliga utomparlamentariska metoder – sabotage, våld, kapitalflykt, försälj- ning till internationella koncerner med mera.

Förslaget gav heller inga konkreta svar på de mest brännande fackliga frågorna. Vad göra med övervinsterna? Skulle den fackliga rörelsen stillatigande bara åse detta under ännu en generation? Hur svara på alla frågor kring de nedläggningshotade företagen? När det gällde exempelvis varvens stora sjudande arbetsplatser, vad med dem? Ja, i den svåra verkligheten kom de först att ”socialiseras” för att sedan läggas ner. Hur i all sin dar skulle branschfonden hanterat GM:s och Fords respektive köp av Saab och Volvo Personvagnar?

Framförallt skulle löntagarfonderna ha återintroducerat konkurrensen mellan arbetare i olika företag och i olika branscher. Detta samtidigt som hela den historiska idén och missionen med en fackförening just är att upphäva denna konkurrens. Kommunals och Statsanställdas medlemmar skulle för det första ha hamnat utanför den nya kollektiva gemenskapen. Den viktiga funktionen att successivt ta över företagens planering skulle naturligtvis också ha ställt arbetare mot arbetare. Varje företag som lyder under marknadslagarna skulle givetvis ha tvingats att planera faktorer som lokalisering, arbetsintensitet, lönebildning och personalpolitik. Vem skulle branschfondens facklige direktör förhandla med ute på arbetsplatsen? Sig själv? Ja, vem annars? Det var ju han som skulle sitta på bägge sidor om förhandlingsbordet. Redan utan fondägande är situationen med medlemmar i olika konkurrerande företag en mardröm för alla fackföreningar.

Nu vet vi att den osannolika rapporten antogs och vi fick några år med den intensivt glödande politiska hetta som jag tog upp inledningsvis. Palme och SAP:s partiledning i stort hade gjort misstaget att nonchalera de idéer som höll på att växa fram. Budbäraren mellan Meidnergruppen och SAP:s ledning, Bo Elmgren, tycks helt och hållet ha misskött sitt uppdrag. I ett läge under ett möte med LO-ledningen 1978 gick Palme så långt att han i utbyte mot ett desarmerat fondförslag förde fram ett lagfäst system där löntagarna skulle få hälftenrepresentation i företagens styrelser.

Tidsandan har sannerligen skiftat. I dagens ”klasslösa” Sverige hotar regeringen än en gång lite slentrianmässigt med ett lagförslag om att 40 procent av bolagsstyrelsernas medlemmar ska vara kvinnor. Varför bara genusperspektiv? Varför inte också lite arbetarperspektiv? Kan inte demokrati- och jämställdhetsminister Jens Orback komma ut ur sin klasslösa garderob med ett lagförslag där han drar till med 51 procent kvinnliga arbetare?

Borgerlig motoffensiv

Näringslivet och den politiska borgerligheten var till en början ostrukturerade i frågan. Tanken på någon form av fonder med ”raka rör till medlemmarnas plånböcker” som Leif Blomberg senare skulle komma att säga, var inte ny utan nästan lika gammal som kapitalismens historia. Så här skrev det svenska justitierådet Herslow redan 1895. Enligt honom skulle vinstandelar:

”…åt driftägaren skapa en duglig, pålitlig och för frestelser till arbetsinställelse otillgänglig arbetarstam, kraftigt sporra arbetarna till noggrannhet i arbetet samt till aktsamhet om det arbetsmaterial, maskiner och verktyg mm, ävensom förmå dem att i dessa hänseenden utöva kontroll på varandra, vilket allt skulle högst väsentligt bidraga till ökande av affärens netto- avkastning och därigenom bestå driftägaren riklig ersättning för den vinstandel som han avstod åt personalen.”

Inom TCO och SIF, såväl som inom folkpartiet och centern, diskuterades en modernisering av dessa tankar. Näringslivet höll dörren öppen. Men löntagarfondsförslaget 1976 kom att trigga en fullständig politisk omgruppering. SAF:s ordförande, den mer otydlige och samarbetsinriktade Tryggve Holm, ersattes med Wallenbergs hårdföre Curt Nicolin som likt en magnet snabbt fångade upp de skilda borgerliga klasskrafterna och fick dem att rakt av formulera ett nej till varje form av ”fondsocialism”. En ytterligare skärpning kom något senare när den lugne lagspelaren Curt Steffan Giesecke avlöstes i sin roll som SAF:s vd av den mer aggressive målgöraren Olof Ljunggren. Folkpartiets skinnömsning med Gunnar Heléns sorti efter alla hans uppgörelser med socialdemokratin och knall- pulvret Per Ahlmarks tillträde var en rörelse i samma riktning.

Under de kommande åren tvagades och vaskades LO:s ledning intill bara kroppen i partiledningens tvättstuga. Alla socialistiska visioner gnuggades bort med samma tvättprogram som sen kördes med Klas Eklund. Sedan var det Kjell Olof Feldt som på partiets kongress 1981 presenterade det sista helt rentvättade förslaget. Patetiskt nog försökte man gilla läget genom att än en gång unisont ta upp Internationalen. ”Kan ni tänka er, där stod jag som den förste och siste socialisten”, sa Feldt i Södertörn 2001. Tack vare en påpasslig fotograf vid den riksdagsdebatt 1983, där rapporten sedan blev lag, blev den historiska finalen till den långa fondstriden nog så talande. I ett kladdblock hade samme Feldt klottrat ner sina innersta funderingar: ”Löntagarfonderna är en jävla skit, nu har vi baxat dom ända hit”.

Regeringen Bildt(1991-94) kom sedan att skriva ut den definitiva dödsattesten genom att helt enkelt riva upp hela lagstiftningen. Att under dessa år, efter varje ny reträtt, för- söka komma på talefot med socialdemokratins fackliga elittrupper, genom att gång på gång prata väl om det ursprungliga förslaget, för att sedan kräva ett slut på kompromisserna hade ute på arbetsplatserna varit en patetisk gest. ”Frågan var för oss stendöd”, säger i dag min sagesman i Volvo verkstadsklubb. ”Vi ville bara bli av med borgarna så att en ny regering kunde gå in i krisbranscherna”.

Här vill jag understryka att åtminstone de flesta av oss vänster om vänstern inte var så fjunigt stolliga att vi bara pekade finger mot förslaget om löntagarfonder och orerade om hur orealistiskt eller illa genomtänkt det var. Vid Volvo i Göteborg tog vi med en viss framgång ett initiativ mot ”Direktörsmarschen” i Stockholm 1983, ”Utan arbetare stannar landet”, hette vår kampanj, som i Göteborg året där efter samlade en stor demonstration där Hans Andersson, då ordförande för ASEA-Ludvika, och jag själv angrep högerns uppmarsch mot löntagarfonderna. För den fackliga byråkratin däremot var frågan stendöd. Den lyfte inte ett finger för att försvara sitt eget projekt. Hade det varit så att det funnits en någorlunda bred rörelse i klassen för Meidners förslag – då hade vi definitivt lyssnat till Marx ord om att varje steg av verklig rörelse är viktigare än aldrig så många program och inte brytt oss om allt runt omkring förslaget.

Så till vår epilog. Slogs då ändå inga lärospån loss i denna långa process? Jag lämnar först ordet till Anna Hedborg och då återigen med ett citat från Södertörn:

”Det är väl en historiens ironi att en av effekterna som löntagarfonderna har haft, var att det var det tillfälle när mängder av fackliga företrädare lärde sig massor om kapitalmarknad, finansieringsfrågor och aktier, för första gången överhuvudtaget. Och de gjorde det med en grundläggande acceptans för det ekonomiska system som marknadsekonomin representerar”.

Med denna lärdom är det inte konstigt att hon sedan blev en av de ansvariga för att 1994 likvi- dera och gravsätta den kollektiva kapitalbildning som trots allt fanns i ATP-systemen, den kapitalbildning som hennes gamle partner, Meidner, en gång var så stolt över. Så får Stig Malm ordet. LO:s dåvarande så pratglade ordförande, han som ibland sågs som ganska radikal med sitt prat om finansvalpar. I Företagarförbundets jubileumstidning 2003, vid tjugoårsminnet av fjärde oktoberdemonstrationen 1983, skrev han:

”Vad blev då den stora och bestående effekten av den omfattande löntagarfondsdebatten? För min egen del är jag övertygad om att den mycket kraftfulla utbildningsinsats som gjordes av fackföreningarna – då 10 000-tals fackliga förtroendemän blev klara över behovet av riskvilligt kapital, avkastning på kapital och annat, som var livsviktigt för ett fungerande näringsliv – lade grunden till den positiva syn som finns i dag.”

Tja. Vad säger man. Kanske bäst att avstå från en kommentar. Den positiva syn som skapades möjliggjorde om inte annat det stora intres- set i Sverige för konvertibler, olika former av aktiesparande, pensionsfonder med mera. Den svenska ”fondindustrin” föddes. Metalls Göran Johnsson ska få sista ordet. Han var väl en av de heltidsanställda klubbordförandena som 1976 så euforiskt hyllade kongressrapporten om löntagarfonder. När han nu i höst gick i pension som metallordförande fick han berätta om sitt liv i en stort uppslagen intervju i Aftonbladet. Han fick alltså en möjlighet att själv teckna sitt egna fackliga eftermäle, och då bland annat genom att ge ett exempel på sitt mod under de fackliga åren. När jag lekte som barn frågade vi ibland varandra vad som var det ”modigaste som vi varit” Så här berättar Johnson uppenbart stolt över ”det modigaste han hade varit” under sina år ute på verkstadsgolvet:

”När jag blev fackordförande i Olofström kunde jag ta gubbarna på rätt sätt. Jag stoppade en vild strejk en gång genom att gå ut på golvet och visa mod. Den gången du hukar för medlemmarna är du rökt.”

Var detta verkligen rätt man, för ”vänstern vänster om socialdemokratin” att komma på talefot med? Hade vi som då jobbade fackligt gjort detta. Hade vi hukat för sådana klubbordföranden. Ja, då hade vi varit ordentligt rökta…

NOTER:
1. Axel Danielsson (1863-1899). Den tidiga socialdemokratins viktigaste ideolog och författare till det första partiprogrammet 1893. Danielsson grundade även tidningen Arbetet i Malmö och var under många år dess chefredaktör.

Litteraturlista:
Löntagarfonder – en missad möjlighet ? Ekdahl, Lars. Samtidshistoriska institutet. 2002.
Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner. Ekdahl, Lars. Arkiv förlag. 2005.
Tysk flykting och svensk modell. Ekdahl, Lars. Arkiv förlag. 2001. Rudolf Meidner Skärvor ur ett nittonhundratal. Greider, Göran. Atlas. 1997.
Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt. Sjöberg, Stefan. Uppsala Universitet. 2003.

Från Röda Rummet 4/2005, Synvändor.

Om självstyret

Tal av Ernest Mandel på LCR:s arbetarkonferens 1974

Min generations revolutionärer utvecklades politiskt under starkt inflytande av erfarenheterna från den ryska revolutionen. För första gången i historien hade arbetarklassen i ett stort land tagit makten, avskaffat kapitalets makt och börjat bygga ett nytt samhälle — ett samhälle som, i »världsproletariatets ögon, kunde bli ett socialistiskt samhälle.

Självklart är revolutionärer idag medvetna om den ryska revolutionens historiska vikt och dess betydelse för 1900-talets utveckling. Men p.g.a. den byråkratiska degeneration som följde på oktoberrevolutionens segrar, fungerar Sovjet inte längre som en konkret inspiration för den internationella arbetarrörelsen — och i synnerhet inte för proletariatet i de imperialistiska länderna. Skillnaden mellan idag och när den ryska revolutionen var ung, vad gäller uppfattningen om sovjetstaten, illustreras klart av en opinionsundersökning som nyligen gjordes i Frankrike för att undersöka i vilken proportion de bland befolkningen var, som såg socialismen som en fördel och vilken socialism de i så fall föredrog: mer än hälften av de intervjuade ville ha ett socialistiskt samhälle, men mindre än fem procent ville ha ett samhälle efter Sovjetunionens modell.

I ett land där Franska Kommunistpartiet (PCF) får ungefär tjugo procent vid parlamentsval är dessa siffror extremt belysande. Även bland militanter i det pro-sovjetiska kommunistpartiet, har Sovjetunionen som modell för formen av social organisering – »ett ideal att spridas över hela världen» – förlorat status.

Vad mer är: just denna utveckling har givit de nyreformistiska partierna i Västeuropa en bas för att rättfärdiga sin opportunistiska politik. De förklarar att den ryska vägen till socialismen inte är tillämpbar på Västeuropa, men medan de gör detta, ställer de med berått mod upp opportunismen som ett alternativ, för att blanda ihop två helt skilda frågor.

Genom att reducera den »fredliga vägen till socialismen» och modellen efter vilken man vill bygga ett socialistiskt samhälle till en enda fråga, försöker man vinna arbetare till att automatiskt acceptera det som de förespråkar vad gäller formerna för socialismen.
Det stora inflytande som begreppet självstyre har inom de västeuropeiska arbetarrörelserna har också denna grund. Det har ett inflytande just därför att majoriteten av lönearbetarna vill ha ett socialistiskt samhälle, att de accepterar nödvändigheten av att skapa detta genom att ändra samhällsgrunden och instinktivt – och medvetet – söker efter ett alternativ till Sovjets modell.

Bör revolutionära marxister stödja självstyre?

Idén om självstyret är, från första början, en förvirrad idé. Rent instinktivt uppfattar de flesta den som en idé om ett samhälle, där relativt små grupper, t ex arbetare i en enda fabrik organiserar allt, för att driva sin individuella enhet. Vårdarbetare och lärare, t ex, skulle alltså organisera sina sjukhus och skolor, medan konsumenterna skulle organiseras i sina kvarter eller distrikt.

Det är helt klart, att denna konstlat enkla syn på självstyre inte har marxismen som grund – den har sina rötter i Proudhon och anarko-syndikalismen.

Vi har förklarat varför de revolutionära marxisterna nästan över överallt i Europa reagerat mot idén om självstyre med misstänksamhet och ibland uttalad fiendskap.
Konfronterade med valet mellan »byråkratisk socialism» och »självstyrande socialism», har vi vänt oss mot bägge alternativen p.g.a. fördelen av ett eget tredje alternativ.

I efterhand förefaller det mig som om detta var en intellektuell, psykologisk och politiskt felaktig reaktion baserad på en undervärdering av det gensvar som »självstyret» skulle komma att få inom de europeiska arbetarrörelserna och i synnerhet inom deras vänsterfalanger. Detta är orsaken till att vi, för åtskilliga år sedan, ändrade vår syn. Nu säger vi inte bara att vi stödjer, utan att vi till fullo stödjer idén om självstyre. I själva verket är det endast vi som är för verkligt självstyre. Andra projekt som lagts fram av Proudhon och andra (anarko-syndikalister) är inte mer än en skugga av verkligt självstyre.

De ger helt enkelt arbetarna en illusion av självstyre och bortser i själva verket från en mängd fundamentala frågor som berör den ekonomiska och sociala tillvarons dynamik i vår epok.

Vår grundinställning är, att vi helt går emot den typ av byråkratisk socialism där arbetarklassen inte har något verkligt inflytande över makten och att vi helt stödjer idén om självstyre om den innehåller en mycket enkel men grundläggande förutsättning: arbetarklassen måste utöva makten på alla nivåer i samhället — på fabriken, över ekonomin, över de icke-produktiva sektorerna i det sociala livet och framför allt på statsnivå.

Självstyret kan inte reduceras till arbetarnas styre av sina egna, enskilda fabriker

Detta leder oss till en grundlig kritik av de som förordar socialistiskt självstyre i den »individuella» fabriken, vilken i praktiken egentligen inte sträcker sig längre än till arbetarnas organisering av produktionen och fördelning av fabrikens vinster. Förslag som dessa är som bäst utopiska, och i värsta fall en metod som en viss sorts ledare använder för sina egna syften. Det bästa exemplet när det gäller detta är otvivelaktigt det som utvecklats av titoister i Jugoslavien, vilka skapat en illusion av självstyre, som de reducerar till distributionen av beslutsfattande makt bland massan av producenter och konsumenter.

Å ena sidan påstår de – och detta är det allra senaste inom titoismen – att självstyre råder inte enbart på fabriksnivå, utan också på varje monteringsband, medan de å andra sidan påstår, till och med mer nitiskt, att detta måste balanseras med en allt starkare koncentration av politisk makt i händerna på det jugoslaviska kommunistpartiet och i deras egna händer.

Det är klart att i detta fall är uppsplittringen av arbetarnas ekonomiska makt en förutsättning för att byråkratin ska behålla sitt maktmonopol. Det är just genom att förverkliga en sådan fullständigt atomiserad karikatyr av självstyre, och detta på ett sätt som gör den impotent, som byråkratin kan beröva arbetarklassen den politiska makten över ekonomin som helhet och koncentrera den i sina egna händer.

Det är orsaken till varför vi påstår att man genom att begränsa självstyret till enskilda företag, eller ännu värre till varje arbetsplats eller monteringsband, inskränker självstyret till att bli en fasad.

Vi kommer att ärva en teknologi med en mäktig centraliseringstendens.

Produktivkrafternas nuvarande nivå motsvaras av en specifik teknik. Vi tillbedjer inte denna teknologi och med risk för att bli kallad revisionist, skulle jag vilja säga, till skillnad från kamrat Lenin, att vi inte beundrar Taylorism eller det löpande bandet, och att vi inte anser att detta är den enda möjliga formen för avancerad teknologi. Det är en borgerlig myt att det inte finns några alternativ till den teknologi som för närvarande används i produktionen. Det är sant att denna teknologi är den som ger den högsta profiten, men det gör den inte till den enda möjliga teknologin.

Det är fullt möjligt att välja mellan en massa olika teknologier baserade på vilken särskild del eller nivå som helst i politisk och ekonomisk utveckling.

För ingenjörerna och teknologerna i den koloniala revolutionen är detta ofta ett konkret problem. På Kuba, t ex finns inte tillräckliga oljeresurser. Ekonomerna, uppfinnarna och kemisterna var därför tvungna att utveckla en sucro-kemisk industri istället för en petrokemisk, dvs en kemisk industri baserad på råvaran socker. Likadana exempel på teknologiska upptäckter och revolutioner går att finna i andra koloniala och halvkoloniala länder.

Vi hoppas, vanligtvis tillsammans med anarkisterna, att en dag »ha en teknologi som tillåter en relativ reducerad enhet (för att använda Engels formulering) av tjugo eller trettio tusen producenter och konsumenter att leva, inte som envåldshärskare, men på ett sådant sätt att de genom självstyret kan kontrollera de flesta av sina ekonomiska affärer. Det är emellertid klart att den nuvarande ekonomin inte klarar av detta.

Låt oss ta ett par exempel: elektriska generatorer som anställer två eller tre hundra arbetare och tekniker skapar elektricitet till en halv miljon människor; en enda maskin kan producera tillräckligt med papper för att tillfredsställa behoven hos en och en halv till två miljoner människor. Det är helt ohållbart att tro att de ekonomiska problemen relaterade till den här produktionen kan avgöras på en nivå av två till trehundra arbetare därför att de råkar arbeta i en speciell fabrik. I fallet med en sådan här sorts fabrik så angår tillvägagångssättet för hur produktionen ska distribueras och behoven tillfredsställas självklart inte bara producenterna utan också de som kommer att konsumera dessa produkter.

Det finns absolut ingen orsak till varför arbetarna i en elektrisk generatorstation skulle ges rätten att diktera besluten rörande elektriciteten som kommer att användas av miljoner arbetare. I den teknologi som arbetarklassen kommer att ärva från kapitalismen den dag den tar makten existerar alltså en mäktig centraliseringstendens. Den tendensen är varken oundviklig eller evig och kan troligen skjutas i bakgrunden i ett klasslöst samhälle. Men det är just denna teknologi vi kommer att ärva från kapitalismen och med vilken vi ska börja bygga ett nytt samhälle. I detta sammanhang är det absolut utopiskt att vilja ha ett fragmentariskt ekonomiskt beslutstagande på en nivå som kan beslutas av arbetarna på en enda fabrik.

Valet står inte mellan »byråkratisk socialism» och »decentraliserat självstyre».

De flesta ekonomiska beslut rör flera sociala grupperingar, de berör så ofantligt mycket mer än en enda fabrik. Dessa beslut måste fattas på en nivå som motsvarar dessa grupper — m a o de måste centraliseras på ett demokratiskt sätt.

Vi är förespråkare av ett demokratiskt centraliserat självstyre, dvs ett planerat självstyre, inte p.g.a. att vi är centralister av naturen utan därför att det är frågan om en objektiv nödvändighet som motsvarar det ekonomiska livets realitet.

Denna centralisering är oundviklig p.g.a. att den är ärvd från det nuvarande systemets anarki, och är oberoende av våra önskningar. Valet vi har är grundläggande: Om inte en ekonomisk centralisering utvecklas medvetet, dvs på ett planerat och överlagt sätt, kommer det att utvecklas på ett spontant och anarkistiskt sätt bakom ryggen på arbetarna.
Valet står därför inte mellan en »byråkratisk socialism» eller ett »»decentraliserat självstyre». Det verkliga valet vi kommer att konfronteras med i den ekonomiska sfären efter att kapitalismen krossats, kommer att stå mellan ett demokratiskt centraliserat självstyre baserat på en socialistisk planering, och en sk socialistisk marknadsekonomi i vilken marknadslagarna fortsätter att förslava arbetarklassen.

På grund av detta attackerar vi de Proudhonistiska förespråkarna för självstyre som begränsar sig till en fabrik här och en där. Vi tillägger att de ljuger för arbetarna när de säger att det är tillräckligt att ge arbetarna beslutsmakten på enbart fabriksnivå för att skapa en verklig avproletarisering.

Vad är det för mening att ge arbetarna makten att besluta när detta utvecklas till att bli hyckleri och när besluten tagna på fabriken hela tiden ändras och omkullkastas av marknadslagarna? De kullkastas ju genom den spontana centralisering som uppstår genom dessa marknadslagar när besluten inte år påverkade och anpassade till ekonomin som helhet. Låt oss ta ett exempel:

Investeringarna i en särskild industrigren — skoproduktionen. Det finns bara två alternativ. A ena sidan kan man försöka sätta upp en socialistisk plan. En uppskattning görs av behoven (där planeras självklart också storlek på lagren och exporten) och av produktionskapaciteten.

Om det finns en skillnad mellan de bägge, måste produktionskapaciteten ökas. Större investeringar måste då göras så att behoven kan tillfredsställas.

Ä andra sidan kan man strunta i att göra upp en sådan plan. Varje fabrik som producerar skor, eller något annat, t ex elektriska maskiner, beslutar sina investeringar självstyrande med de kända resultaten: över- och underproduktion. Det är enbart minimala möjligheter att beslut fattade av tjugo eller trettio fabriker exakt skulle tillfredsställa behoven.

Detta är orsaken till varför de sk socialistiska marknadsekonomierna, i vilka självstyret är begränsat till fabriksnivå är dömda att återskapa en massa djävulskheter från kapitalismen, inklusive den största attacken mot arbetarklassen — arbetslöshet. Det räcker med att titta på det jugoslaviska exemplet för att påvisa detta.

Det är därför vi förordar ett demokratiskt, centraliserat och planerat självstyre, eller, för att gå till roten med problemet, en ekonomisk makt utövad på klassnivå, och inte exklusivt eller ens huvudsakligen av varje liten delgrupp av arbetarklassen.

Fortsatt konkurrens betyder splittring av klassen.

Men problemet slutar inte med detta. Självstyret begränsat till enskilda fabriker, arbetsplatser eller löpande band är inte bara en en illusion från ert ekonomiskt synsätt som säger att arbetarna på denna nivå inte kan ta beslut som går emot marknadslagarna. Vad värre är, är att besluten som tas av arbetarna blir mer och mer mer begränsade till beslut om vinsterna. Detta framgår tydligt vid studier av Jugoslavien. Den grundläggande principen bakom självstyre är arbetets frigörelse. På grundval av den principen bestämmer arbetarna produktionsprocessen, hastigheten på banden och organiseringen inom fabriken. Det är en viktig del i det socialistiska samhälle vi försöker bygga. Denna princip är ogenomförbar i en ekonomi som inte frigjort sig från konkurrenstänkandet.

Det jugoslaviska exemplet visar klart att kvarlevandet av konkurrensen påtvingar produktionsenheten vissa oundvikliga konsekvenser. Den är ställd inför några oundvikliga val.

Å ena sidan kan arbetarna acceptera rationaliseringar: minskad arbetskraft, höjd takt, osv. Å andra sidan kan de förkasta denna logik, således konfiskera vissa produktionsenheter för att arbeta med nackdelar och betala löner som är under medellön.
Den enda lösningen på alla dessa frågor är att styra industrin på en social nivå, för att på så sätt ge spelrum för en effektiv planerad ekonomi, medvetet styrd av arbetarklassen som en helhet, och för att befrämja en process av avproletarisering.

Klassmakt inte »gruppmakt».

Grunden till det problem jag försökt belysa är alltså helt enkelt: för oss existerar begreppet klassmakt i sin verkliga mening som klassmakt och inte som ”gruppmakt». Drar man ut det till sin spets är dessa två uppfattningar helt motsatta. Ju mer makt en grupp ges, ju mindre klirr klassens makt när den splittras bland grupper som slåss gentemot varandra.
Här har vi så ett annat resultat av införandet av konkurrensen på vägen till socialismen: genom en marknadsekonomi och självstyrande produktionsenheter kommer det att uppstå konkurrens mellan arbetargrupper frän olika fabriker. En hård konkurrens. Om man utgår från att fabrikerna inte har samma produktivitet, — dvs om de tävlar med varandra och varje fabrik behåller vad som kallas »frukten av sitt arbete» innebär det i själva verket att den erhåller en inkomst som är bestämd av det finansiella utgångsläget.

Oberoende av utgångsläget – mängd kapital, verktyg, maskiner, utrustning, och tom om den lokala situationen var en fråga om att ha tur eller berodde på sociala faktorer – finns det ingen möjlighet att försvara det orättvisa i att de som är lyckligt lottade att få jobba i en fabrik med bättre resurser ska få en ekonomisk särställning gentemot de som är sämre lottade och jobbar i en fabrik som ligger under genomsnittet.

Om beslutsfattandet och förmånerna i varje särskild fabrik överlämnas till arbetarna i fabriken (även om. som i Jugoslaviens fall, en given »nationell solidaritetsskatt» uttas) skapas en situation med skarpt uttalad ojämlikhet inom arbetarklassen. Och en skarpt uttalad ojämlikhet medför att den kollektiva kampen, förd av arbetarklassen som en helhet, bryts ned av förödande kamp mellan olika grupper av arbetare.

Det är således att bedra arbetarna om man får dem att tro att i de kan sköta sina affärer på fabriksnivån. I det nuvarande ekonomiska systemet tas en hel del beslut oundvikligen på en högre . nivå än fabriksnivån. Om dessa beslut inte medvetet tas av arbetarklassen som en helhet, kommer de att tas av andra krafter i samhället bakom ryggen på arbetarna.

På vilken nivå bör besluten tas?

Det tycks som det jag säger är samma argument som CGT (franska kommunistpartiets fackförening) använder mot CFDT (socialistiska fackföreningen) och de som förespråkar socialistiskt självstyre. Så är dock inte fallet. Det ar inte fråga om att sätta upp »byråkratisk centralisering» i motsatsställning till myten om »självstyre i en fabrik». Snarare är det fråga om att utmana den begränsade ram som ges i debatten, en ram som endast leder till ett oundvikligt val mellan byråkratisk centralisering och decentralisering i marknadsekonomi.

Det är frågan om ett försvar av den verkligt marxistiska lösningen på frågan om det demokratiskt centraliserade självstyret.

Vi stödjer inte centraliseringen för dess egen skull. Vi tror inte alls att centralisering innefattar nödvändigheten av en ny uppdelning inom arbetarklassen, bestående av ”direktörer», professionella administratörer och byråkrater å ena sidan, och å den andra majoriteten av arbetarklassen, oförmögen att centralisera sitt eget styre på ett demokratiskt sätt.

Vi stödjer ett demokratiskt centraliserat, planerat självstyre också som en manifestation av arbetarnas demokrati organiserad i arbetarråd med så bred bas som möjligt för att dra in en så stor del av klassen som möjligt i det direkta styret.

Vi går emot idén om att den mest demokratiska formen av självstyre är den som är baserad på en individuell fabrik. Det gör vi därför att det är enbart i en komplex struktur där självstyret råder på alla nivåer (sociala och ekonomiska), som det är möjligt att dra med det maximala antalet arbetare i beslutsfattandet. Vi har en mycket enkel formel i detta sammanhang: Beslut måste fattas på den nivå där det kan göras mest effektivt. Det är onödigt att be europeiska arbetarrådets kongress att utarbeta en busstidtabell för Coventry. Arbetarna i Coventry klarar det bra själva utan någon byråkratisk institution. Det finns ingen orsak att organisera en nationell arbetarrådskongress för att besluta om arbetet på en särskild arbetsplats: arbetarna på denna arbetsplats klarar detta bäst själva.

Å andra sidan, när det rör sig om att ta beslut om investeringar i skoindustrin eller hur man ska bekämpa miljöförstöringen i vattendragen, då är en nationell eller tom internationell kongress av arbetarråd nödvändig. Sådana beslut kan bara tas på en nationell eller internationell nivå. I ekonomiska frågor måste varje beslut tas på den nivå där det är mest effektivt och brukligt.

Begränsningar i arbetarmakten.

Det finns vissa begränsningar som följer av denna slutsats. Jag har varit väldigt kritisk mot det jugoslaviska exemplet. Men det är inte nödvändigt att bara tala illa om det. Genom att jämföra det med de stalinistiska erfarenheterna representerar det ett stort steg framåt och ger oss idag ett övertygande svar på den borgerliga demagogi, som råder i debatten, och som menar att arbetarna inte kan, och tom inte vill sköta sin egen fabrik. Titta på det jugoslaviska samhället kan vi svara, de har gjort det i tjugo år! Vi har mycken kritik och vi kommer att fortsätta kritisera, men de jugoslaviska arbetarna har visat att det är möjligt.

I denna mening ger Jugoslavien oss en mycket positiv erfarenhet, som vi inte får fördöma lika mycket som den byråkratiska organiseringen av Sovjets industri. Trots det vill Jag emellertid få sagt att det jugoslaviska exemplet möjliggör för oss att urskilja en hel mängd nödvändiga begränsningar för att få ett effektivt fungerande och artikulerat system av självstyre.

Låt oss visa på två exempel:
Jag har just sagt att produktionens organisering i en speciell fabrik måste ligga på arbetarna i den fabriken. Det är fortfarande sant, men det är nödvändigt att precisera det ytterligare: Denna organisering måste ske inom en ram av social arbetarlagstiftning. Denna kommer att upprättas av en nationell, eller tom internationell arbetarrådskongress. Om arbetarna på en arbetsplats vill jobba 54 timmar i veckan, ser jag inget skäl till varför de skulle få tillåtelse till det; en viss lag måste utarbetas nationellt för att begränsa de lokala variationerna.

Detsamma gäller för Coventrys bussystem. När jag säger att Coventrys arbetare ska ges fria händer att besluta om sitt transportsystem, måste detta ses som en del i en total fördelning av möjligheterna till allmän transport i England som en nation, och mer specificerat: för just denna del av England. Om vi inte tryckte på detta villkor, kunde ett beslut i fråga om transporten i Coventry påverka en hel serie realiteter på nationell nivå, i England. Detta skulle i sin tur begränsa suveräniteten för arbetarklassen som helhet i fördelningen av resurserna.

Dessa begränsningar är således absolut oundvikliga för att makten skall kunna utövas av klassen som helhet, och inte av skilda smågrupper vilka kan neutralisera och tom underminera klassens makt.

»Fantasin till makten»

Trots de konkreta exemplen, verkar kanske det jag sagt ganska abstrakt. Detta beror på att vi alla är fångar i en speciell ideologi och i ett speciellt sätt att se på ekonomiska villkor, och även på det vardagliga livet. Vår utbildning har gjort oss vana vid det kapitalistiska samhällets aktualitet. Vi är alla fångar i tankegångarna om hur livet är organiserat i ett kapitalistiskt samhälle.

Studenterna vid Sorbonne-universitetet skrev under Maj-revolten 1968 denna slogan på väggarna: »l’imagination au pouvoir» – fantasin till makten. De uttalade det som för revolutionärer är ett axiom: det är nödvändigt att öva upp en stor mängd fantasi idag, i det kapitalistiska samhället, för att börja förstå den totalt nya form av ekonomisk verklighet i vilken en hel serie av sociala attityder, som inte ens finns idag, kommer att bli en del i producenternas vardagliga liv under socialismen.

Låt oss än en gång titta på ett exempel. Kamraterna som skrev ex-Ligue Communistes manifest, reviderade Lenins gamla formel (socialism är sovjeter * elektricitet, Ö.A.), och sa att socialism är sovjeter * automation. För min del skulle jag vilja gå ännu längre och säga att i andra hälften av tjugonde århundradet, är socialism »sovjeter (dvs arbetarråd), automation och television». I TV har vi till vårt förfogande ett verktyg för demokratin som var helt otänkbart för Marx, Lenin och tom Trotskij av den enkla anledningen att ingen av dessa kamrater kunde veta något om dessa apparater och ingen av dem kunde uppfinna dem!
I dag lever vi i ett samhälle med en specifik teknologisk nivå och vi måste granska den för att se under vilka former den kan användas i arbetardemokratins tjänst, dvs under en helt annan form av ekonomisk organisering.

Det skulle i högsta grad vara möjligt att t ex organisera en nationell kongress för arbetarna i sko-industrin, diskutera och ta beslut ang. investeringar och sända alltsammans i TV, så att alla arbetare inom skoindustrin kunde sitta i sina fabriker och följa kongressen. Det skulle då bli möjligt, att om en av delegaterna sa någonting som inte stämde med det mandat han/hon blev sänd till kongressen på, så kunde kamraterna i den berörda sko fabriken lyfta telefonluren, ringa till kongressen och säga: »kamrat, du ljuger», eller »du för inte vår linje och vi måste diskutera detta med dig genast».
Här har vi möjligheten att realisera en gammal tanke från Marx och Lenin: möjligheterna att kalla tillbaka de delegater som inte följer sitt mandat. Förut kunde ett sådant tillbakadragande ske först efteråt, men nu med TV:s hjälp kan man inte bara göra detta efteråt, utan just när delegater går sina egna vägar, genom att lyfta telefonluren och rapportera direkt till kongressen vad som hänt.

Man kan se hur bourgeoisin idag använder tekniken vid TV-shower, parlamentsval, utfrågningar och tävlingar som ett medel att fördriva tiden och »lugna» massorna. Då kan man förstå vilken möjlighet det finns att använda televisionen som ett instrument för verklig masskommunikation. Tänk bara hur en sådan teknik kan användas vid den ekonomiska organiseringen och i det vardagliga livet. Vilket fenomenalt instrument för en direkt demokrati!

Det finns inget skäl till varför vår syn på självstyret skulle vara mer odemokratisk än tanken om självstyret i den enskilda fabriken. Den totala motsatsen är odemokratisk.

Medel för att undanröja byråkratiska tendenser

Vi går medvetet in för en reducering av arbetstiden därför att arbetarna ska kunna delta i beslutsfattandet och i det ekonomiska och sociala livet. Det gör vi hellre än att förespråka ett deltagande av alla i hårdare och hårdare, och mer och mer utmattande arbete – det som vissa maoister förespråkar.

Dessa kamrater talar om för oss att en verklig arbetarmakt har etablerats i Kina, bara därför att arbetarna då och då deltar i möten och diskuterar styrandefrågor, och för att de styrande deltar i manuellt arbete en dag i veckan. Vad detta egentligen innebär är att arbetsfördelningen mellan de som producerar och de som styr bevaras, och det är just det som är grunden till byråkratiseringen. Detta vill vi komma ifrån så snabbt och så fullständigt som möjligt.

Detta är orsaken till varför vi förespråkar en radikal nedskärning av arbetstiden (i utvecklade industriländer bör arbetstiden förkortas åtminstone till hälften efter en socialistisk revolution) så att arbetarna får tid att styra sina egna angelägenheter.
Detta betyder självklart inte att någon speciell arbetare skulle tillbringa hela sin tid med att springa på konferenser; vilket skulle betyda att han inte arbetade mer, och arbetsdelningen mellan arbete och styre bevarades. Tvärtom!

I »Pariskommunen» och »Staten och revolutionen» utvecklade Marx resp. Lenin medel att bekämpa byråkratiseringen. Till dessa skulle vi vilja lägga ytterligare ett: I det högsta organet för ekonomisk och politisk makt i en socialistisk konstitution, dvs, på de nationella och internationella arbetarrådskongresserna, måste det finnas en viss minimal proportion arbetare som fortfarande är indragna i produktionen och som deltar på kongressen några veckor per år. För att smida ett effektivt vapen mot byråkratisering. måste denna proportion vara mycket stor – mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar av delegaterna.

Detta sista illustreras väl vid en jämförelse med det jugoslaviska exemplet. På fabriksnivå är oftast majoriteten inom arbetarråden arbetare. På regionala kongresser brukar arbetarna vara 30-40%. När det då och då ar nationell kongress för arbetarråden — kanske vart femtonde år (jugoslaviska byråkrater är bevisligen väldigt försiktiga!) — är bara kanske två eller tre procent av delegaterna arbetare. Detta är nödvändigtvis inte resultatet av någon kupp; snarare är det ett oundvikligt resultat av en 48-timmars arbetsvecka och en ekonomisk organisering som inte har dragit in arbetarna i styret av sina egna angelägenheter.

En minskning av arbetstiden är emellertid inte den enda nödvändiga förutsättningen för att arbetarna ska styra samhället och ekonomin. Det finns åtskilliga andra medel som är mycket viktiga.

Det krävs en helt ny typ av utbildning

Radikala förändringar måste ske inom utbildningen. Hela ramen för utbildningssystemet måste formas så att hela arbetarklassen får åtminstone ett minimum av social, kulturell och all-round-teknisk utbildning. Det blir nödvändigt att tänka om angående utbildningens sociala roll.

I den särskilda typ av skola som existerar idag, tillbringar man tio till tretton eller sexton till tjugofem år för att utbildas. Detta är inte en nödvändig modell, giltig för alla tider. Det är helt möjligt att erhålla en helt annan utbildning utspridd över hela det vuxna livet, med en fortlöpande utveckling av arbetares förmågor och färdigheter.
För att ge beröm där det är berättigat, så är det här en av de få områden där Sovjet-ekonomin har introducerat väsentliga förändringar. Sovjetunionen är världens mest avancerade land när det gäller att ge resurser till allmän utbildning och träning av arbetare. Intentionerna bakom detta är olyckligtvis inte så inspirerande: Sovjets system är kopplat till en individuell belöning av arbetare som på detta sätt permanent avskiljs från arbetarklassen; för vad annat blir resultatet när arbetaren efter det att han avslutat sina studier blir tekniker och aspirant till byråkratin.

»Det sociala och ideologiska klimatet i Sovjetunionen befrämjar inte klassolidaritet för en arbetare som erhållit vissa tekniska kvalifikationer. Det minskar hans/hennes möjlighet att se sig som en medlem av arbetarklassen. Fastän denna tekniska utveckling är mer spridd i Sovjetunionen än någon annan stans i världen, är den där ett hinder för klassolidariteten och enbart till för att tillåta en individuell belöning.

Politiska partier och självstyret

Den andra avgörande frågan är den om den sociala, och framför allt den politiska dimensionen i självstyret. Omedelbart ställs vi inför en mängd problem: är självstyret förenligt med existensen av arbetarklassens politiska partier? Kan den bli förenlig med den politiska kamp vi känner till i den borgerliga demokratin?

När vi ska tackla dessa problem är det nödvändigt att innan vi går vidare göra upp med den stalinistiska myten en gång för alla. Den stalinistiska myt som säger att varje social klass bara kan representeras av ett enda politisk parti, och att det av den anledningen bara finns rum för ett parti under bygget av socialismen. Detta sorts ordklyveri har ingenting gemensamt med marxism eller leninism. Till att börja med har historien visat att eftersom sociala klasser inte är politiskt homogena är de oftast representerade av flera politiska partier. Dessutom, att bygga socialismen är något helt nytt, vilket kommer att skapa en mängd nya problem: ekonomiska, politiska, sociala, kulturella, biologiska, moraliska. Att tro att en enda person – vem det än må vara — kan ge alla nödvändiga svar är att bedra sig själv, och visar dessutom på en otrolig naivitet.

Tvärtom så måste vi försvara tron på konkurrerande idéer och tendensfrihet, och föra en politisk kamp för rätten till opinionsbildning av dem som inte ser »marxismens heliga texter» som de enda sanna. Om vi samlade ihop alla texter från Marx, Engels, Lenin, Trotskij och några av Rosa Luxemburg skulle vi få ett litet bibliotek, men vi skulle inte ha några möjligheter att finna alla svar vi behöver i dessa texter. Enorma problem kommer att dyka upp i bygget av socialismen, och det är endast genom politisk kamp, teoretisk och ideologisk debatt och genom praktisk erfarenhet som vi kommer att finna svaren. Av denna orsak är den politiska demokratin absolut nödvändig för att minska slöseriet, minska felstegen och framför allt skära ned den tid som annars skulle gå åt till att reparera misstag.

Ett andra argument som måste krossas är det som förts fram av förespråkare för preudo-självstyre. De talar om för oss att om politiska partier får fortsätta att existera kommer de att manipulera möten och Arbetarrådens Kongresser kommer inte att bli någon verklig rådskongress utan snarare en kongress där politiska konkurrenter kominer att använda tiden till att sekteristiskt munhuggas. Politiska partier kommer att ta makten bakom arbetarnas rygg, påstår de. Vi vill säga att detta återigen är en myt: vad som verkligen är manipulering är om en stor del av arbetardelegaterna på kongressen deltar i oförberedda och ostrukturerade debatter. I sådana debatter är beslutsfattande omöjligt p g a att åsikterna inte klart artikuleras. Arbetarna kan välja mellan tre, fyra eller fem förslag som läggs fram, men de kan inte välja mellan tusen, speciellt inte om de läggs fram genom högljudda avbrott av andras förslag eller med ologiska, demagogiska kullerbyttor. Avsaknaden av partier, av organiserade arbetartendenser, som skulle komma till kongressen med klara förslag, plattformar och program: Avsaknaden av detta skulle bara leda till demagogi och förhindra arbetarna från att välja mellan logiska och klart formulerade positioner.

Detta är orsaken till varför självstyre är omöjligt utan verklig socialistisk demokrati. En demokrati måste innehålla inte enbart rätten att rösta och existensen av fackföreningar som är oberoende av arbetarstaten, men också den självklara rätten till pressfrihet, organisationsfrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet för arbetarna.

I korthet: arbetarnas möjlighet att ta reella beslut beror på deras tillgång på information – på motsägande information – utan några begränsningar eller monopol; detta i sin tur kan bara förverkligas om skilda politiska strömningar tillåts lägga fram förslag som förkastas eller accepteras av arbetarna.

Denna modell är mycket mer demokratisk än den som förs fram som »självstyrande socialism», där man bevarar marknadsekonomin å ena sidan och å andra sidan begränsar friheten att organisera politiska strömningar inom arbetarrörelsen, vilket skapar en oundviklig tendens till nya monopol och nya former av alienation för hela arbetarklassen.

Socialism på en fabrik?

För dom av oss som vuxit upp i kampen mot uppfattningen att det är möjligt att bygga socialismen i ett land, har idéen om ett »molekylärt självstyre» eller »mini-socialism» liten dragningskraft. Några politiska strömningar försvarar emellertid denna argumentation och påstår att vår ståndpunkt är dogmatisk. De säger att om arbetarna inte fått erfarenhet av att styra innan den socialistiska revolutionen, kommer de inte heller att kunna lära sig styra från den ena dagen till den andra, vid maktövertagandet. De förklarar att erfarenheterna av självstyre i liten skala under kapitalismen är en värdefull utbildning och förberedelse. Många exempel ges, varav en del inte alls är värdelösa. Ett av dessa är det omtalade exemplet från Upper Clydes skeppsrederi i Skottland.

Det rör sig om en firma som kollapsat under styret av kapitalisterna. När det togs över av arbetarna blev emellertid resultaten förödande och ödesdigra. Efter en kort tid blev arbetarna själva tvungna att göra nedskärningar bland personalen, vilket de hade försökt hindra kapitalisterna att göra innan övertagandet.

Det finns många exempel på arbetarkollektiv, kooperativ, som gått snett; det finns t o m de som »lyckats» — men då mäter man med kapitalistiska mått och termer!

Allt de emellertid lyckats med är att driva företag på ett kapitalistiskt sätt och att ha förvandlat konkurshotade företag till profitabla, och de opererar på samma sätt som andra kapitalistiska företag.

Det finns emellertid vissa exempel som tillåter oss att gå djupare in på frågan, och som av revolutionära marxister kräver ett mer utvecklat gensvar. Jag ska redogöra för det mest paradoxala exemplet, vilket idag (1974) finns i Francos Spanien.

Mondragon-företaget har 12 000 anställda i en mängd olika arbetarkooperativ i Baskien och är Spaniens största producent av kylskåp. Fabriken har självstyre och vid första anblicken verkar det vara en fenomenal framgång. Arbetarna bestämmer över förmännen, de har lyckats reducera bandhastigheten och introducerat en mängd medel för att bättra arbetsmiljön och arbetssituationen.

Bland annat har man infört en 37-38 timmarsvecka. Trots allt detta är firman mycket profitgivande för ägarna; det är uppenbart att den är en ekonomisk framgång. Men detta är inte allt. Genom att ta lärdom av den klassiska marxistiska kritiken mot arbetarkollektiv har en regel införts för att se till att lönerna inte höjs mer än 10% utöver de ordinära lönerna i den berörda delen av Spanien, så att firman inte får ett exklusivt förhållande till resten av arbetarklassen. Detta skulle annars nästan vara oundvikligt när det rör sig om en framgångsrik producerande enhet, som bl a Israeliska kibbutzer tydligt visar. Sådana enheter har blivit ett kollektiv av kapitalister som tom gått så långt att de anställer arbetskraft som hålls utanför kooperativet, och som betalas låga löner medan de själva delar på kooperativets vinster.

Alla sådana möjligheter har förhindrats på Mandragore-kooperativet. Men, givet allt detta, varför säger vi att det här är allt annat än ett värdefullt exempel?

Svaret är ganska uppenbart, och i Mandragore-fallet slår det en nästan i ansiktet: ingen av dessa framgångar hade varit möjliga i ett kapitalistiskt samhälle utan uppbackning av den kapitalistiska ekonomin, utan stödet av banker, utan stödet från alla ekonomiska institutioner, och framför allt staten, som i detta fall inte är en borgerlig demokrati utan en diktatur.

Utan deras stöd hade inte Mandragore-experimentet överlevt en dag!! En firma som har tolv tusen anställda och tillverkar kylskåp för nästan halva spanska marknaden, får helt enkelt ständig kredit från bankerna. Den är integrerad i banksystemet och är således beroende av stödet den får från centralbanken tillsammans med lokala och regionala banker.

Mandragore-exemplet kan bara existera så länge det accepteras av kapitalismen som helhet. Av den orsaken finns det inget sätt på vilket exemplet kan ge några lösningar för arbetarklassen. Det är ett experiment som tolereras av bourgeoisin beroende på lokala styrkeförhållanden endast fram till den dag då en större konflikt uppkommer. Vid den tidpunkten måste det antingen kapitulera eller så kommer det att hårt bekämpas.

Det är därför farligt för arbetarklassen att dras in i den här sortens experiment: när det går som bäst kan det konstituera ett »styrschema» för en liten minoritet, en effekt som avleder arbetarklassens energi från en dynamisk klasskamp till en kamp som inte ens har några likheter med syndikalism, och ännu mindre med revolutionär marxism.

När arbetsköparna vill skära ner på personalstyrkan och arbetarna svarar med en ockupation, genom att den passiva strejken övergår till en aktiv genom »rov», som den gjorde vid Lips klockfabrik i Frankrike, måste vi se denna utveckling som nya kampformer och sätt med vilka medvetandet höjs och inte som ekonomiska lösningar.

I detta sammanhang är det nödvändigt att avgöra vilka aktioner som är mest gynnsamma för försöken att utvidga kampen, snarare än försök att finna lösningar på tekniska produktions- och distributionsproblem, vilka obevekligt skapar sektoriella intressen som i långa loppet kommer i konflikt med arbetarklassens intressen.

Förbered arbetarna idag för självstyret i morgon

Betyder detta att vi förkastar alla försök att förbereda arbetarna för självstyrets problem, problem som de kommer att brottas med efter revolutionen?
Absolut inte.

En arbetarklass som bara har erfarenheter av strejker för högre löner, och valkampanjer, kommer att finna sig själv på efterkälken när den konfronteras med problemen att styra ekonomin på lokal, regional, nationell och även internationell nivå.

Vi inser att förberedelse och skolning är nödvändigt for dessa uppgifter, men den skolningen kommer inte att uppnås genom självmordsförsök som t ex mini-styre under kapitalismen. Arbetarklassen kommer att förbereda sig för självstyre genom arbetarkontroll och självorganisering i kampen.

När arbetarna börjar utöva kontroll över styret av fabrikerna under kapitalismen, kontrollera sina fackföreningar, själva organisera sina strejker med största möjliga arbetardemokrati, så går de in i den enda verkliga skolan för självstyre som är öppen under kapitalismen.

Denna skolning kommer inte att vara begränsad till att skaffa teknisk kunskap i förberedelserna för självstyret, utan kommer också att röra den centrala förutsättningen för detta självstyre:
en ökad förmåga till självorganisering och kamp, en höjd kollektiv klassmedvetenhet och en ökad klassolidaritet.

Ernest Mandel 1974

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1976

Ormen är tillbaka i fabriken

Fram till nu har arbetarna lärt sig montera hytterna från första skruv till färdig hytt. De har haft en stark självkänsla och har kunnat utvecklas i sitt arbete.

Men nu byggs ett löpande band rakt genom Volvos hyttfabrik i Umeå. Med hot om utlandsflytt har fackets motstånd slagits ner.

Det som händer i Umeå är inte unikt: det löpande bandet återinförs, tvärtemot mångas föreställningar, inom hela industrin. Genom sin makt över arbetet förgiftar kapitalisterna människors liv.

Jan-Olov Carlsson berättar inifrån ett avgörande samhällsdrama i det tysta.

Långsamt börjar det löpande bandet ta form i monteringshallen. En räls ligger på golvet och en vajerförsedd vagn symboliserar det band som ska mata fram lastbilshytten med en hastighet av en och en halv meter i minuten. Materialställ kantar den provisoriska rampen som höjer sig några decimeter ovanför golvet. På den yta som har frigjorts för att i förhand utprova arbetet på det löpande bandet kan man se entusiastiska produktionstekniker ivrigt sysselsatta med att planera arbetsordning och materialplacering. De har nu fått en produktionsteknisk munsbit att bita i.

Runtom står måttligt entusiastiska montörer som ser en total förvandling av sitt arbete och sin arbetsplats.

De mer erfarna montörerna vänder ryggen till och börjar planera hur de ska kunna få ett annat arbete. De nyanställda tror inte att det blir så farligt: jobben blir i alla fall kvar, hoppas de.

Bara några meter därifrån pågår monteringen av Volvos lastbilshytter som vanligt. På fabriken i Umeå har monteringen hittills varit organiserad i så kallade kortflöden. I kortflöden jobbar en grupp montörer under relativt fria arbetsformer, de monterar och tar fullt ansvar för sina hytter. Det är ett produktionsupplägg som i alla avseenden är det löpande bandets motsats.

Men efter semestern ska alla kortflöden vara borta. Istället ska det löpande bandet slingra sig genom monteringshallen likt en orm vars giftgadd trängt rakt in i verksamheten.

Förändringen kommer inte som en överraskning. Aktiviteter och planer för detta har målmedvetet byggts upp under flera år. Företagets slutgiltiga beslut är nu fattat. Den fackliga organisationen på monteringen har tagit fram motargument, protesterat på stormöten och i förhandlingar, delat ut flygblad och gjort vad man kunnat för att samla metallarbetarnas protester. Trots alla invändningar är arbetet med att kasta ut femton års positiva erfarenheter av alternativ montering i full gång.

Men ledningen för Volvo Lastvagnar är inte nöjd med detta. Det räcker inte med att den lokala företagsledningen, arbetsledarkåren och tjänstemannafacken helhjärtat sluter upp bakom den påstådda nödvändigheten att bygga om till ett löpande band. Ett problem återstår. Metallarbetarna och inte minst den lokala Metallklubben måste förmås att ändra sin negativa inställning. Därför har ett nytt krav formulerats från företagsledningen, i en ton av ultimatum: ”Ni måste lära er älska linen!”

Del lokala fackliga inflytandet har varit en nagel i ögat på Volvoledningen. Inflytandet har bland annat inneburit att företaget inte ostört kunnat genomföra de förändringar som ansetts nödvändiga för att öka lönsamheten. De senaste åren har ledningen därför bedrivit en intern kampanj om ineffektivitet och dåliga resultat inom monteringsverksamheten. Ett öppet och ogenerat hot om att flytta hela monteringen har också använts som effektivt utpressningsargument för att bygga om till löpande band.

”Ni måste bygga ett löpande band och redovisa en kostnadsbesparing på 25 procent under arton månader, i annat fall flyttar hela produktionen och l 000 arbetstillfällen till Gent i Belgien”, lyder det ödesmättade budskap som uttalas av dem som också har makten att göra verklighet av sitt hot.

Att det verkligen kan gå på det sättet visar ett flertal företagsnedläggningar och fabriksflyttar de senaste åren. Arbetet har i ökad utsträckning reducerats till en simpel handelsvara som man köper upp till lägsta dagspris på marknadsplatser runt om i världen. Arbetare och tjänstemän i Norrköping, Katrineholm, Bengtsfors, Kumla, Degerfors och Gislaved har bittert fått erfara vad det kan betyda – erfarenheter som också finns levande på fabriken i Umeå.

Ytterst handlar det om makten och kontrollen över arbetet. Kapitalisterna har aldrig glömt att makten över arbetet är detsamma som makten över samhällsutvecklingen: det är grundkursen, första sidan! ”Rätten att leda och fördela arbetet” har alltid varit helig mark för kapitalet. I de kompromisser som byggt på klassamarbete har arbetsgivarna på just denna punkt aldrig varit beredda att kompromissa. När klassamarbetet sedan inte längre gett tillräckligt manöverutrymme åt arbetsgivarna har de kunnat växla över till rena maktmedel.

Inför varje nederlag verkar fackföreningsrörelsens ledning bli tagen på sängen och rasar indignerat över att klassamarbetet sviks och arbetslivets villkor försämras. ”Vofför gör ni på detta viset?”, kunde möjligtvis rumpnissarna i Astrid Lindgrens sagovärld aningslöst utbrista, men den fackliga ledningens naivitet kan inte ursäktas eller accepteras med ett milt överseende.

Den fackliga byråkratins idévärld utgår inte längre från klassbegreppet. Arbetarklassens kollektiva kraft har ersatts av att individen själv ska ta ansvar för sin ”kompetensutveckling” och ”anställningsbarhet”. Men det räcker inte som facklig strategi när den globaliserade kapitalismen effektivt förstör förutsättningarna för ett gott arbete och ett gott liv.

Fackföreningsrörelsens ledning, inte minst Metalls ordförande Göran Johnsson, har istället för att mobilisera till kamp försökt ligga steget före i anpassningen till de nya villkoren i den globaliserade ekonomin. I välformulerade tal på fackliga kongresser uppmanas de lokala facken att gå ut och vinna kriget om ”det goda arbetet”. Dagen efter fortsätter generalstaben att förhandla om kapitulationsvillkoren.

Demobiliseringen av den fackliga kampen har kommit att innebära att en hel generation av arbetare saknar egna och andras erfarenheter av kollektiv kamp.

Tillbaka till monteringshallen på Volvo Lastvagnar i Umeå. För att vara ett monteringsarbete inom bilindustrin är arbetssituationen unik. Arbetet är grupporganiserat. Varje grupp tar ett helhetsansvar för sin produkt. Produktionslayouten är designad i kortflöden för att skapa förutsättningar för en alternativ monteringsfilosofi. Alla metallare har haft en avtalad rätt att utvecklas och lära sig montera en hel lastbilshytt från första ledet till det sista, med alla tillhörande justeringar och tester, kontroller och administrativa arbetsuppgifter. Det är ett avancerat arbete fjärran från löpande bandets temposlaveri; ett arbete där vanmakt åtminstone delvis ersatts av yrkesarbetets stolthet. Ett lönesystem som värderat utvecklingen i arbetet har genomdrivits, och Volvoarbetarna i Umeå har haft en bättre löneutveckling än på de flesta andra industriarbetsplatser i Sverige.

Det som gällt på monteringen har i minst lika hög grad gällt för den övriga fabriken, där lastbilshytterna pressas, svetsas och målas. Det är inget himmelrike -det handlar fortfarande om en svensk industriarbetsplats med drygt tvåtusen metallarbetare – men i jämförelse med många andra arbetsplatser finns här en större självaktning och starkare självkänsla bland metallama. En del skulle nog vilja påstå att de visat en okuvlighet som börjar bli ovanlig inom arbetarklassen. Resultatet har också blivit en arbetsplats med ett gott rykte i fråga om arbetsinnehåll, lön, utvecklingsmöjligheter, trygghet och arbetstider. Volvo Lastvagnars hyttfabrik i Umeå har varit ett exempel på att det med medvetet fackligt arbete går att flytta fram positionerna när det gäller makten över det egna arbetet.

Motangreppet började för flera år sedan. I snabb takt sade företaget upp de lokala avtal som bidragit till att uppnå bättre arbetsvillkor och inflytande. Avtalen sades upp när Metallklubben inte accepterade de försämrade villkor som företaget ville få igenom. Istället för en ambition att söka gemensamma lösningar och kompromisser försöker företaget att runda och utestänga det lokala facket så mycket som möjligt.

För att ge en ögonblicksbild kan vi gå några år tillbaka i tiden. Vi befinner oss nu i matsalen på fabriken. Det pågår ett stort fackföreningsmöte. Lokalen är sprängfylld av Volvoarbetare som vill komma in på mötet. 500-600 ryms i lokalen, resten får stå utanför. Företaget har just sagt upp det lokala avtalet om arbetsorganisation och lönesystem. Det råder kampstämning, men informationen om att Metallklubbens förhandlare har tvingat in företaget i förhandlingsrummet tas emot med entusiasm. Ännu är inte slaget förlorat. Från Metallarbetareförbundet har det kommit en ombudsman som i ett brandtal framhåller klubbens framgångar som ett föredöme. Han betonar att den kanske sista utposten för Metalls vision om det goda arbetet inte får falla. Applåder. Mötet beslutar att ge förhandlingarna en förnyad chans.

Ett steg framåt och två steg bakåt, men fortfarande på benen – så skulle man kunna sammanfatta ett flertal välbesökta och engagerade fackmöten som genomfördes  i inledningen av Volvos offensiv mot metallarbetarna i Umeå. Men den kollektiva kampkänslan, som från början var så stark, har inte kunnat ta sig uttryck i kampmetoder som finns tillgängliga i det ordinarie fackliga arbetet. Arbetsrätten är på arbetsgivarens sida. Både tidens nednötning och avsaknaden av exempel på fackliga strider som leder till framgång sätter sina spår.

Det som händer på Volvo i Umeå är ingenting unikt. Mitt framför våra ögon pågår ett regelrätt övergrepp på arbetet. Det sker överallt i samhället, det är systematiskt och uträknat. Utvecklingen under 1990-talet med avregleringar, privatiseringar och destabilisering i nyliberal anda har skapat en närapå omöjlig arbetssituation för många arbetare och tjänstemän i den offentliga verksamheten. De ökande sjukskrivningstalen, utslagningen och den väl dokumenterade ohälsan i arbetet är en fullständigt irrationell men samtidigt logisk konsekvens av samhällsutvecklingen.

EU:s Dublinkontor, som mätt och jämfört förhållandena i arbetslivet inom EU i 27 år, konstaterar nu att Sverige har det högsta arbetstempot av alla EU:s länder. 800000 människor, det vill säga 17 procent av den arbetsföra befolkningen i Sverige, står idag utanför arbetslivet till följd av ohälsa och utslagning. Konsekvenserna av att också ha den snabbast ökande produktiviteten inom OECD kan avläsas i denna skrämmande statistik.

Inom arbetslivsforskning – oavsett om den bedrivs inom sociologin, arbetspsykologin eller den kliniska medicinen – råder knappast någon oklarhet över att människor som har ett arbete med höga krav men med begränsade möjligheter att påverka sin arbetssituation har de sämsta psykosociala förutsättningarna och befinner sig i riskzonen för ohälsa och utslagning. Hittills har dessa effekter varit mest framträdande inom den offentliga verksamheten. Inom industrin har kombinationen av ett starkare fackligt inflytande och den relativt starka ställningen för svensk industri i en internationell jämförelse haft ett återhållande effekt på försämringarna i arbetet.

Ända långt in på 1990-talet hade idéerna om ”det goda arbetet” kvar en del av den kraft som blev resultatet av den radikala arbetarkampen i slutet av 1960-talet och första halvan av 1970-talet. Det var en reaktion på de negativa effekterna av att organisera arbetet i löpande band, så kallad ”taylorism” eller ”fordism”. Charlie Chaplins beskrivning av det löpande bandet i filmen Moderna Tider var inte en komisk nidbild, utan snarare en klarsynt samtidsbetraktelse av industriarbetet.

När han hamnar i maskineriets helvete tillsammans med sin arbetskamrat illustrerar han på ett lysande sätt den marxistiska teorin om alienationen, som i Manifestet utrycks i några få rader: ”Proletärens arbete har genom maskineriets utveckling och arbetsdelningen förlorat all självständig karaktär och därmed all lockelse för arbetaren.”

”Det goda arbetet” har varit den fackliga strategin för arbetets uppvärdering, för en brytning med synen på arbetaren som en mänsklig robot utan känslor eller engagemang. Men det tycks bli en kort historisk parantes. Nu är scenen radikalt förändrad. Det sociala kontraktets och klassamarbetets sammanbrott på övergripande samhällsnivå återfinns nu i motsvarande konfrontation på arbetets nära, direkta nivå. Våldtäkten på människovärdet i arbetet håller på att fullbordas.

Under den senaste tioårsperioden har ”toyotismen” manövrerat ut alla alternativa monteringsfilosofier som var i omlopp under 1980- och början av 90-talet. Samlingsnamnet för denna världsomspännande förändring är ”mager produktion”.

De bärande idéerna kommer från Toyotas produktionssystem och har blivit sinnebilden för en högeffektiv industriproduktion som nu sträcker sig långt utanför bilindustrins domäner. Dess självsäkra förespråkare talar om ”den nya industriella revolutionen” och ”det nya paradigmet”. Till bilden hör löpande band, korta tempotider, standardiserade arbeten, regelstyrning och förplanering. I mager produktion bygger man in alla de tekniska, sociala och kulturella koderna som möjliggör kapitalets dominans över arbetets autonomi.

Cirkeln sluts i synen på arbetet och arbetets organisering. Ur garderoben plockas liket fram.

På Chalmers tekniska högskola i Göteborg sitter en grupp forskare som ägnat de senaste 25 åren åt att studera och analysera alternativ montering. Med stöd av produktionstekniska grunddata kan de teoretiskt bevisa att alternativ montering är effektivare än löpande band. Men det innebär samtidigt att arbetsgivaren måste lämna över ansvar och befogenheter – det vill säga inflytande och makt – till de som utför produktionsarbetet. Tidigare var forskargruppen väl sedd även bland storföretagens representanter, när de sökte efter alternativ till produktivitetskrisen vid det löpande bandet. I dag är det få som lyssnar. När den kapitalistiska konkurrensen hårdnar framträder produktionsteknik också som härskarteknik. Med det löpande bandet förändras maktbalansen på arbetsplatsen: ledningen uppnår full kontroll över arbetet.

I det sammanhanget bleknar de teoretiska uträkningarna.

Löpande bandets intåg på Volvo Lastvagnar i Umeå är ett nederlag för såväl den lokala Metallklubben som fackföreningsrörelsen i stort. Det är en strid som är svår att vinna lokalt. När företaget kan lägga ett trovärdigt hot om att flytta produktionen och det saknas kamperfarenheter som kan bevisa motsatsen är styrkeförhållandena ogynnsamma.

För att ändra styrkeförhållandena är det nödvändigt att fackföreningsrörelsen – på alla nivåer – gör sig beredd att ta strid för anständiga villkor och arbetets värde. Gruvstrejken var startskottet för 1960-talets revolt för människovärdet i arbetet och utgjorde inledningen till ett uppvaknande och en radikalisering inom hela arbetarklassen. Inget mindre än detta kommer att vara nödvändigt igen.

Det löpande bandet kommer då att bäras ut och säljas till kilopris på skroten. I Umeå och på andra håll i Sverige. Och i Europa. Och ute i hela världen.

Jan-Olov Carlsson, Arbetaren nr 7/2004.

Jan-Olov Carlsson är vice ordförande för Metallklubben vid Volvo Lastvagnars hyttfabrik i Umeå. Han har arbetat vid monteringen i 25 år.

Social Movement Unionism

Allt väldigare företag får i dagens värld allt större svängrum. Regeringarna varken vill eller förmår inskränka deras rörelsefrihet och kapitalet gör sig mer och mer oberoende av kompromisser med de arbetade. Finns det i denna värld något utrymme för fackliga organisationer som konfronterar arbetsgivarna eller är vi dömda att tigga om smulorna från den globala företagsfesten? Hur skulle de fackliga metoder i så fall se ut som fungerar i den globaliserade ekonomin? Så ser frågeställningarna ut för många som försöker finna en ny väg för fackföreningarna idag.

Den situation vi befinner oss i och de diskussioner om facklig och politisk strategi som förs idag är resultat av två olika trender. För det första den långvariga tillbakagång av facklig organisationsgrad, löner och arbetsvillkor som varit kärnan i den nyliberala offensiven. När ”det långa undantaget” ”30 år av obruten kapitalistisk expansion ”bröts på 70-talet saknade arbetarklassen i de industrialiserade länderna styrka och erfarenhet att slå tillbaka borgarklassens angrepp.

Den andra trenden är det motstånd som börjat växa till under det 90-tal då den nyliberala offensiven accelererade under namn av ”globalisering”. Grupper av arbetare kom sakta över 80-talets chock och en ny generation började träda in på scenen. Samtidigt har motståndet mot nyliberalismen tagit fart i hela samhället och nya rörelser vuxit fram utanför de fackliga organisationerna. Denna trend är ännu i sin linda. De motgångar som drabbat arbetande människor över hela jorden är på inget sätt över och borgarklassen fortsätter att flytta fram sina positioner, men det sker ingenstans utan protester. Nyliberalismens totala ideologiska dominans är bruten och det skapar ett nytt utrymme för diskussion om nya vägar, inte minst för fackföreningsrörelsen.

I skärningen mellan dessa båda motstridiga tendenser av svaghet och motstånd har ”Social Movement Unionism”(SMU) ”facklig verksamhet som knyter an till folkliga rörelser i samhället, vunnit insteg. Där den ”rena” fackliga styrkan inte räckt till har man kompletterat den genom allianser med krafter utanför fabrikerna.

De fackföreningar man ofta framhåller som positiva exempel på detta är Cosatu i Sydafrika, CUT i Brasilien och KCTU i Sydkorea. Tre unga organisationer som vuxit fram under vittrande diktaturer i Tredje världen där den fackliga kampen varit nära knuten till breda rörelser för demokrati och sociala rättigheter.

I de flesta industriländer finns helt andra fackliga förutsättningar och traditioner. Kan då SMU vara en möjlig facklig linje även i där?

Ett av de bästa exemplen på detta som jag kommit i kontakt med är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet, även detta en ung fackförening som bildades på 80-talet efter en utbrytning ur det USA-baserade UAW. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som ”med japanska företag som förebild ”innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning där facklig sammanhållning skulle ersättas med lojalitet mot arbetsgivaren.

CAW linje var att backa upp de lokala fackliga organisationer som tog strider för att återerövra makt från arbetsgivarna på fabriksgolvet och knöt på ett obyråkratiskt sätt länkar över gränserna för att utbyta erfarenheter och utforma en strategi för motståndet.

Men CAW har inte nöjt sig med att hävda sina medlemmars intressen innanför fabriksgrindarna. De har drivit avtalsrörelser där de medvetet formulerat krav för att gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

En av de stora frågorna för CAW och de arbetande i Nordamerika var det nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA. Genom sin aktivitet i arbetet mot NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med aktivister inom miljö-, kvinno- , solidaritetsorganisationer. Folk som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade utan som delar av arbetarklassens organisering inom många olika områden som de kunde bygga långsiktiga allianser med. Detta tror jag är ett fruktbart sätt att se på SMU.

Men vad betyder det i Sverige idag? De svenska LO-facken är inte nybildade, sjudande organisationer som de sydkoreanska eller brasilianska. Inte heller är de traditionellt fast i ”bussiness unionism”, den fackliga linje som innebär att man tar hand om de egna medlemmarna och struntar i vad som händer i resten av samhället. Sådana fack finner vi i USA där de redan tidigt valde att framför allt driva de egna medlemmarnas intressen genom avtal med arbetsgivarna. Så har t.ex. amerikanska bilarbetare utmärkta villkor för pension och sjukvård samtidigt som står tiotals miljoner utanför all form av social trygghet.

I Sverige har den fackliga linjen tvärtom varit generell välfärd i fråga om t.ex. arbetslöshetsförsäkring, pension och sjukförsäkring. Sedan begynnelsen var samarbetet med det socialdemokratiska arbetarpartiet intimt. En mer heltäckande ”Social Movement Unionism” är svår att tänka sig än den svenska ”rörelsen” som med sina Unga Örnar, HSB, Folkets Hus, Konsum och Fonus bokstavligt talat hade ambitionen att följa arbetaren från vaggan till graven.

Sedan 30-talet har den fackligt-politiska strategin varit ett samarbete med arbetsgivarna där facken har levererat arbetsfred, stabilitet, orubbat ägande och säkra vinster i utbyte mot ökande levnadsstandard. Allt med en socialdemokratiskt styrd stat som garant.

(Mycket kan sägas om denna strategi och dess konsekvenser för arbetarrörelse och samhälle men det skulle bli en annan artikel.)

Detta klassamarbete bröts definitivt vid storkonflikten 1980. Arbetsgivarna har sedan dess dragit sig tillbaka från såväl samordnade förhandlingar med LO som de flesta korporativa organ i staten. LO-ledningen var inte förmögen att försvara sin inriktning genom att tvinga arbetsgivarna till förhandlingsbordet, än mindre att försvara arbetarklassens intressen. Istället har vi sett en uppsplittring där facken inom industrin, med Metall i spetsen, slutit ett samarbetsavtal med ”sina” arbetsgivare där nyckelorden är ”konkurrenskraft”, ”lönebildning” och ”samverkan”. Det även lokalt dykt upp avtal om privata pensionsförsäkringar så att de som jobbar inom lönsamma sektorer skall kunna klara sitt eget skinn när de sociala trygghetsnäten blir allt glesare.

Trenden är tydlig, bort från samarbete med andra arbetare och istället ett steg i riktning mot ”bussines unionism”. Lojaliteten skall vara gentemot den egna nationen, branschen, företaget och till sist den egna arbetsplatsen, tillsammans med de egna kapitalisterna. Motståndaren blir då ”konkurrenterna” det vill säga i sista hand arbetare i andra länder, branscher och företag. Ett säkert recept för fortsatt nederlag och tillbakagång för hela klassen.

Alternativet är knappast en återgång till ”den svenska modellens” samarbetspolitik. Oavsett vad man tycker om denna byggde den på förutsättningar som inte längre existerar, en stabil kapitalistisk ekonomi stadd i ständig expansion, och ”vilket ofta glöms bort ”en rädsla från borgarklassens sida för förkrigstidens militanta arbetarklass med ekot från den ryska revolutionen ännu mullrande i bakgrunden. Idag är kapitalismen ständigt mer eller mindre i kris, Sovjet är borta och arbetarklassen förmår inte utgöra något allvarligt hot. Borgarna har varken anledning eller möjlighet att etablera någon ny kompromissa. Inför detta står den fackliga byråkratin handlingsförlamad. Behovet av en ny facklig kurs är akut. Kan en pånyttfödd ”Social Movement Unionism” vara vägen ut ur fortsatta reträtter för svensk fackföreningsrörelse?

Till en början skulle jag vilja försöka mig på att översätta begreppet till svenska. Även om det kanske inte täcker precis detsamma föreslår jag begreppet folkrörelsesamverkan. Ett sätt att arbeta där olika folkliga rörelser finner gemensamma fält att arbeta i för att stärka sina positioner och även idémässigt komplettera och utveckla varandra.

De frågor som globaliseringen sätter på dagordningen ”utförsäljning, social dumpning, uttunnad arbetsrätt, privatisering, nedskärningar och så vidare ”kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi blir akut. Mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats utan det krävs omfattande sociala rörelser. Men när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen, arbetande, arbetslösa, andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av folkrörelsesamverkan.

De olika rörelserna kan hjälpa fackliga organisationer som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser. Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken, ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

Men fackliga initiativ som gör anspråk på att vara ”folkrörelsesamverkan” kan aldrig stanna vid upplysta ledningars initiativ eller utspel. De måste börja och sluta bland medlemmarna, på arbetsplatsen. Inte heller är det möjligt att hoppa över de vardagliga fackliga frågorna för att ta itu med de stora, globala. Fackföreningar är organisationer som förenar anställda gentemot arbetsgivaren med syftet att upphäva konkurrensen mellan arbetare. All facklig verksamhet måste ta sin utgångspunkt i detta faktum, annars är det inte fackligt arbete.

Eftersom saker som storföretagens makt och globalisering känns så stora, är det väldigt lätt att man delar upp det fackliga arbetet i två delar som aldrig möts: Det vardagliga gnetandet på arbetsplatsen med löner, försäkringar, arbetstider, arbetsmiljö, besvärliga chefer, arbetstakt och så vidare. Och å andra sidan: de STORA FRÅGORNA. Dessa hänvisas oftast till kongressrapporter, Första majtal eller kurser och konferenser då man stiger utanför vardagens lunk en stund.

Här kan det finnas en fallgrop. Om man av olika skäl inte klarar av att enas på arbetsplatsen och hävda sina intressen mot arbetsgivaren kan det ligga en lockelse i att ge upp den egna, ”hopplösa” arbetsplatsen och tillsammans med likasinnade söka forum utanför arbetsplatsen eller fackföreningen där man kan ta upp mer ”avancerade” frågor. Konferenser, demonstrationer och seminarier är redskap för att utveckla politiken och skapa opinion men kan inte ersätta den dagliga verksamheten på arbetsplatsen. Det är där medlemmarna finns, kraften som kan förändra samhället.

Det motsatta är ännu lättare: att fastna innanför grindarna, att uppslukas av det myller av frågor som ständigt kräver ens uppmärksamhet på arbetsplatsen.

Så länge vi inte kan hitta några länkar mellan vardagens fackliga arbetet och de långsiktiga målen blir vi ofarliga. Detta är den verkliga utmaningen idag: att knyta samman de dagliga striderna och frågorna med de övergripande, långsiktiga.

Det finns otaliga frågor där man kan tänka sig en sådan samverkan. Det kan gälla att bekämpa social dumpning genom att stödja fackligt uppbygge i Östeuropa eller Asien. Att bekämpa privatiseringar eller nedskärningar i den offentliga sektorn genom allianser mellan offentligfack, föräldranätverk, patientorganisationer och andra berörda. Att stödja strejkande arbetare här eller i andra länder genom konsumentbojkotter tillsammans med andra sociala rörelser. Att försvara den egna arbetsplatsen mot nedläggning genom allianser med lokala, regionala, nationella och internationella organisationer inom och utom fackföreningsrörelsen. Att bygga upp Attac-grupper på arbetsplatserna, att förankra protesterna mot USA:s krig, att bygga upp motståndet mot EMU inom fackföreningarna. Och så vidare…

Men, återigen, om sådana initiativ inte skall stanna vid tomma gester krävs att de kopplas till den dagliga fackliga verksamheten. Att de organiseras på golvet, tillsammans med arbetskamrater. Det betyder inte att man alltid måste ha med sig en majoritet för att ta initiativ men att syftet alltid skall vara detta, inte att nöja sig med att vara en radikal röst.

Den viktigaste delen när det gäller att börja vinna fackföreningarna för en folkrörelsesamverkan blir därför att få fackföreningarna att fungera som folkrörelser.

Det är ett arbete på många nivåer. Den mest grundläggande är att engagera arbetskamraterna i att ta strid för de omedelbara intressena på arbetsplatsen. Där finns den mest grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital och där man kan göra sina första erfarenheter av den gemensamma styrka. Direkt knuten till detta är striden för återta kontrollen över de egna fackliga organisationerna. Det demokratiska underskottet i de flesta svenska fackförbund är bedövande.

Demokratiska, och stridbara fackföreningar som knyter an till de olika rörelser som uppkommer i samhället kan bli mer än bara försvarsorganisationer. Långsiktigt kan man till och med tänka sig att en sådan samverkan av starka folkrörelser kan komma att bli den kraft som utmanar borgarklassens om makten i samhället.

Lars Henriksson, ursprungligen publicerat i Arbetaren 2004?