Etikettarkiv: Motstånd

Chile – vilket motstånd

Att försöka beskriva motståndet i Chile idag leder lätt till en känsla av att jaga sin egen skugga.

Det är uppenbart att juntan är isolerad i Chile. Kanske mer än någonsin tidigare. Under de dryga tre år som gått sen kuppen har stora delar av de sociala skikt som i början stödde juntan – fr a bland de som politiskt artikulerade sig genom det Kristdemokratiska partiet (DC) – i allt högre grad direkt drabbats av den ekonomiska krisen och i olika former vänt sig mot juntans politik. Eller delar av den.

Samtidigt har något av den skräck och rädsla som den våldsamma repressionen gav upphov till börjat släppa. Folk pratar mer öppet. Den isolering som följde av skräcken börjar luckras upp.

Det råder ingen tvekan om att juntans sociala bas har minskat drastiskt sedan september 1973.

Det är också uppenbart att det finns ett motstånd i Chile. Men att göra en konkret beskrivning av detta motstånd; att analysera dess karaktär, peka ut de viktigaste tendenserna och söka konkretisera dess perspektiv, känns ändå näst intill hopplöst.
För att tala med Strindberg: ”Den är som ålen. Tar man åt huvet får man fatt i stjärten – ifall man får fatt i’n.”

Naturligtvis beror det på svårigheterna att få tag i information. Censuren är effektiv på alla nivåer. Repressionens effektivitet och de krav det ställer på ett strikt underjordiskt arbete från partiernas sida gör att informationen rör sig långsamt även inom partierna. Det tar lång tid för information från en del av landet att komma till en annan – det är svårt att centralisera informationen och skapa sig en övergripande bild av läget.

Motståndskommittéerna – motståndets verkliga grundval

Men det är ändå inte det främsta hindret. Vad som gör att man kommer att känna sig som en ålfångare är istället detta:

”Tusentals motståndskommittéer byggs underjordiskt upp över hela landet – på fabriker, jordbruk, universitet, skolor, gruvor m m. Inom dessa motståndskommittéer kämpar medlemmar i UP-partierna, MIR-anhängare, progressiva kristna och breda folkliga sektorer utan partitillhörighet sida vid sida till försvar av massornas levnadsnivå och för att upprätta de demokratiska rättigheterna. Under kampens gång kommer motståndskommittéerna att samordnas till en enad nationell motståndsrörelse och skapa en folkets revolutionära armé, den kraft som slutgiltigt kommer att krossa borgarklassens militärapparat och garantera ett socialistiskt Chile.” (1)

Dvs den uppfattning om vad motståndet i Chile är – fr a som den framställts i Chilebulletinen.
– Men, det här citatet är ju gammalt! Det skrevs för två år sedan, utropar någon. ”Idag har vi en mycket mer realistiskt uppfattning om läget”.

Fan tro’t. Så här skrev Chilebulletinen i det sista numret före Chilekommitténs förra kongress:

”Till stor del initieras eller organiseras detta motstånd av de s k motståndskommittéerna. Dessa omfattar upp till sju (!) personer och organiseras underjordiskt från basplanet på arbetsplatser och inom bostadskvarter (É) Motståndskommittéerna utgör basenheten inom den folkliga motståndsrörelsen och har som sådana såväl politiska som militära uppgifter. (…) Motståndskommittéerna är öppna för såväl partilösa som för medlemmar ur vänsterpartier och Kristdemokraternas vänsterflygel. Många – också kommunister och kristdemokrater – har anslutit sig till motståndskommittéerna i den aktiva kampen mot militärdiktaturen. Den enhet som ännu inte kunnat uppnås på partinivå kommer alltså många gånger till konkret uttryck på basnivå genom motståndskommittéerna och deras arbete.” (2)

Och så här stod det i nummer 5/76:
”Motståndskommittéerna organiseras inom fabriker, jordbruk, slumstäder, skolor och universitet. I frånvaro av en enad vänsterfront är de motståndets verkliga grundval i kampen mot Pinochets militärdiktatur. Bakom motståndskommittéerna står främst MIR, MAPU, Kristna Vänstern och sektorer ur Socialistpartiet, men de stöds i praktiken av medlemmar ur alla de chilenska vänsterpartierna och även av medlemmar i Kristdemokratiska Partiets demokratiska vänster. Till motståndskommittéerna sluter sig också många juntamotståndare som inte är medlemmar i något parti,” (3)

…och början till Folkets Revolutionära Armé?

Det finns också med passusar i de senare artiklarna som tar upp andra uttryck för motståndet än motståndskommittéerna. Företeelser som folkliga matsalar, mödracentra, idrottsklubbar, fackföreningar, verkstäder för arbetslösa nämns bl a. Men någon tvekan om att det organiserade motståndet är detsamma som motståndskommittéerna råder det inte. Uppfattningen om hur motståndet utvecklas är densamma. Även om man nu accepterar att det kanske inte har skett en utveckling av motståndskommittéerna av den omfattning som först gjordes gällande, så råder det ingen tvekan om att det är så det kommer att bli. Det som inte var sant igår kan bli det imorgon.

Det är den föreställningen om motståndets utseende man måste brottas med och komma förbi för att förstå vad motståndet är i Chile idag. Det hjälper inte så mycket att det i de senaste numren av Chilebulletinen publicerats reportage från Chile som försöker beskriva de olika formerna för motståndet och under vilka villkor det utvecklas (4). För trots att motståndskommittéerna knappt nämns i dessa reportage så bryter de heller inte med föreställningen om att det verkliga, det organiserade motståndet, det som ger perspektiv för kampen, är det som utvecklas av motståndskommittéerna. Det är motståndskommittéernas utveckling som är bestämmande för hur de övriga formerna kommer att utvecklas; dessas betydelse ses helt i förhållande till motståndskommittéerna.

Kanske är det en personlig tolkning. Men det faktum att motståndskommittéernas roll, som de tidigare beskrivits, aldrig någonstans direkt och öppet ifrågasätts gör att den vision om motståndets utveckling som de skapat – utanför Chile är det kanske bäst att tillägga – finns kvar.

Det är det som gör försöket att beskriva motståndet till en ålfångarliknande sysselsättning. Tar vi åt matsalarna får vi fatt i motståndskommittéerna. Tar vi åt fackföreningarna får vi fatt i motståndskommittéerna.

Men lika lite som ålens stjärt är detsamma som dess huvud, lika lite är motståndskommittéerna detsamma som motståndet. Att begreppet motståndskommittéer fått denna genomslagskraft har naturligtvis att göra med den intensiva propagandan, men fr a måste det förstås utifrån den strategiska uppfattning som ligger bakom:

”Under kampens gång kommer motståndskommittéerna att samordnas till en enad nationell motståndsrörelse och skapa en folkets revolutionära armé, den kraft som slutgiltigt kommer att krossa borgarklassens militärapparat och garantera ett socialistiskt Chile.”

Det är MIRs strategiska uppfattning som här kommer till uttryck; det förlängda folkkriget vilket idag reser uppgiften att bygga en folkets revolutionära armé med motståndskommittéerna som bas.

Syftet med den här artikeln är nu inte att diskutera MIRs strategiska uppfattningar.
Men den tyngd med vilket begreppet motståndskommittéer lanserades ligger just i dess anknytning till denna strategiska uppfattning; och har därför avgörande betydelse för de föreställningar om vad motståndet är som vi måste bryta oss igenom för att kunna närma oss en beskrivning av det verkliga motståndet.

Visserligen har motståndskommittéerna senare kommit att beskrivas på många olika och motsägelsefulla sätt vars slutsumma är att de helt enkelt är sammanslutningar av människor som ger varandra ömsesidigt stöd, diskuterar och kanske försöker sprida propaganda. Om vi utgår från den tolkningen så är det inga problem. Motståndskommittéerna skulle då helt enkelt vara ett samlande namn på grupper av helt olika karaktär och med helt olika inriktning. Med den beskrivningen förlorar motståndskommittéerna helt den betydelse de tidigare getts.

Vi menar att det är riktigt.

Vi menar att för att förstå skeendet i Chile och motståndets utveckling så måste motståndskommittéerna avmystifieras helt och hållet. Pascal Allende, MIR:s generalsekreterare, beskrev motståndskommittéerna så här i en intervju i Costa Rica i våras:

”Det finns fortfarande inte självständiga kommittéer, därför att partierna (som initierar dem) arbetar fr a inom de avantgardistiska sektorerna. Jag skulle vilja säga att många av motståndskommittéerna fortfarande är mycket beroende, de har mer karaktären av stödgrupper (till partierna). Och att de först nyligen har börjat penetrera massrörelsen.” (5)

Och om partierna sa han:

”Alla organisationer – några mer organiserade, andra mer försvagade – existerar som organiserad kraft fr a inom det revolutionära avantgardet. Det finns inga massorganisationer i den meningen att de har en organiserad kader som är närvarande inom breda arbetarsektorer. Den som påstår motsatsen ljuger. Några finns mer, andra mindre i form av avantgardistiska kärnor (nucleos). Ännu har vi inte nått de styrkeförhållandena mellan den dominerande klassen och arbetarna, inte heller den nivån av reaktivering, av svängning av tillbakagången, som skulle tillåta reorganisera partierna på ett omfattande sätt inom mer omfattande sektorer av massan.” (6)

Det är en realistisk beskrivning. Tar man sin utgångspunkt i den har man mycket större möjligheter att förstå vad som idag är motståndet i Chile och vilket perspektiv det har.
Men så länge inte MIR – och dess eftersägare i Sverige – öppet bryter med sitt strategiska schema, och den roll motståndskommittéerna där ges, så kommer det att – pga den genomslagskraft denna uppfattning haft – finnas en risk för att uppfattningen om motståndet som detsamma som motståndskommittéerna kommer att leva kvar. En uppfattning där verkligheten anpassas till strategin och inte tvärtom. Och så länge kommer det också att finnas en grund för demoralisering och besvikelser. En demoralisering som redan idag uttrycks av många chilenska kamrater: ”I Chile är allting slut”, säger de. ”I Chile finns ingenting”.

Den typen av demoralisering är baksidan av samma mynt där de osanna proklamationerna om motståndets framgångar är framsidan.

För de har fel.

Visst finns det ett motstånd i Chile. Det har t.o.m. skett en märkbar reaktivering av det under det senaste året. Men det motståndet har ingenting att göra med de beskrivningar av motståndet som vi citerade tidigare. Det är inte ett motstånd där ”motståndskommittéerna utgör grundvalen”. Det är t.o.m. tveksamt i vilken grad partierna har del i det.
Det är ett motstånd som fr.a. är mer eller mindre spontana reaktioner på den eländiga situationen som juntan tvingat människorna att leva under. Reaktioner som har börjat artikulera sig i olika former.

De folkliga matsalarna och verkstäderna för arbetslösa är två former. Genom dem har några av de mest näraliggande problemen börjat angripas; hungern och arbetslösheten som är störst i de fattiga arbetarkvarteren.

Matsalarna och verkstäderna är inga enhetliga företeelser. De flesta av dem är beroende av olika kyrkliga organisationer. Många är uttryck för ett rent biståndsarbete från kyrkans sida – sådant det alltid utövats av kyrkan; välgörenhet för att köpa själar.

Andra fungerar som något mer än ett ställe där man kan få ett mål mat eller där man kan utföra något slags arbete; som mötesplats, som fora för diskussion; som element som bidrar till att bearbeta isoleringen och uppsplittringen. Och därigenom återge något av det självförtroende som kuppen trasade sönder.

Det finns andra liknande exempel. Det genomgående positiva med dem är just detta att de bryter isoleringen; att de tillåter folk att börja tala med varandra. Och kanske börja göra något tillsammans.

Men det viktigaste motståndet är det som utvecklas av arbetarklassen. Det som utvecklas där arbetarna finns på fabriker och i fackföreningar.

Det är arbetarklassen som är den centrala kraften i all opposition mot juntan. Det är dess reaktivering som bestämmer hur motståndet mot juntan ser ut.

Och det är också här, på fabrikerna och inom fackföreningarna, som reaktiveringen – utvecklingen av motståndet – främst stått att finna under den senaste tiden.
Den här artikeln har inte ambitionen att beskriva läget i Chile i ett övergripande perspektiv. Den är istället begränsad till frågan om reaktiveringen inom den chilenska arbetarklassen.

Fackföreningen – arbetarnas organisation

Det var mot de fackliga organisationerna och vänsterpartierna som juntan riktade huvudelden den 11:e och därefter. CUT (det chilenska LO) förbjöds, tusentals fackliga ledare och militanter mördades, fängslades eller tvingades i landsflykt. Genom en serie olika bestämmelser stympade juntan den chilenska fackföreningsrörelsen.
Förhandlings- och strejkrätten upphävdes, mötesfriheten inskränktes och fackliga val – liksom alla typer av val – förbjöds. Allt detta som ”övergångsåtgärder”, enligt juntan. Men ”övergångsåtgärderna” har dröjt kvar till nu. Och de tenderar att bli permanenta inslag genom de nya lagförslag som juntan har presenterat.

Men fackföreningarna som sådana, som organisationer förbjöds inte. Något vi lätt skulle kunna tro pga den totala avsaknaden av analyser om arbetet i fackföreningarna i den chilenska vänsterns propaganda.

Fackföreningarna har minskat i antal. Försiktiga bedömningar antyder att endast hälften av fackföreningarna och förbunden fortsätter att fungera. På landsbygden har resultatet blivit än mer förödande. Där har de lokala fackföreningarna krossats nästan helt.
Som ersättning för fria fackliga val gäller dekret 198, som säger att vakanser (dvs när någon fängslas, mördas, tvingas i landsflykt eller i enstaka fall dör en naturlig död) i den fackliga ledningen ska fyllas av den längst anställde på företaget. Om det uppstår vakanser på förbundsnivå, utses ersättaren av juntan.

Många av de fackliga ledarna på olika nivåer idag är samarbetsmän, tillsatta av juntan. Men långt ifrån alla. Många fackliga ledare som valdes till sina poster före kuppen fick sitta kvar. Främst gäller det naturligtvis de som inte var organiserade i något vänsterparti, fr a många kristdemokrater. Men det finns också flera – inte bara enskilda – exempel på medlemmar ur UP-partierna som kunde bli kvar på sina poster efter kuppen.

Det är dessutom inte omöjligt att dekret 198 till viss del kommit att gynna de reformistiska arbetarpartierna; att gamla medlemmar i kommunistpartiet och socialistpartiet som varande de längst anställda på företagen blivit insatta i den fackliga ledningen efter kuppen.

Men trots stympningen av fackföreningarna och trots förändringar i den fackliga ledningens sammansättning tyder allt på att de chilenska arbetarna fortfarande upplever fackföreningarna – de organisationer som tillåts fortsätta – som sina egna organisationer.

En faktor som underlättat reaktiveringen inom fackföreningarna och som fungerat som ett sammanhållande element när de naturliga fackliga uppgifterna omöjliggjorts, har varit den mycket bredare sociala betydelse – i jämförelse med Sverige idag – som fackföreningarna har i Chile. Och Latinamerika överhuvudtaget.

Fackföreningarna har inte bara varit klassens kamporganisation. Det har varit den som stått bakom idrottsevenemang, kulturella tillställningar, danser och fester etc. Fackföreningslokalen har varit en central punkt – en självklar mötesplats. Arbetarfamiljens flesta aktiviteter har varit centrerade kring fackföreningen.

Den typen av aktiviteter kunde till stor del fortsätta även efter kuppen. Rättare sagt var det väl den enda typen av aktivitet som alls kunde fortsätta. Men det var tillräckligt för att ge en viss kontinuitet åt fackföreningarna. De sociala aktiviteterna gav ett fortsatt liv åt fackföreningarna. I allt större utsträckning har dessa aktiviteter också kommit att delvis upphäva mötesförbudet och istället kommit att fungera som kamouflage för vanliga fackliga möten.

En möjlighet att konkretisera och artikulera de diskussioner som började i skydd av en fotbollsmatch eller en folkmusikafton gavs i slutet av förra året då juntan – övertygad om sin styrka – tillät att dess förslag på ny arbetslagstiftning och socialförsäkringslagstiftning sändes ut på remiss till de fackliga organisationerna. Juntan tillät t o m att det ordnades stormöten och i vissa fall studiecirklar för att studera och diskutera förslagen… Efter ett samlat tryck från fackföreningarna tillät också juntan att tiden för diskussionerna förlängdes med mer än det dubbla.

För första gången sedan kuppen blev det möjligt för fackliga ledare från olika håll att träffas i stormöten. Möten med upp till tusen deltagare organiserades. Och dessa hade i sin tur förberetts av mindre lokala möten och av studiecirklar. Detta gav också en legal form för att genomföra diskussioner som gick långt utanför de ramar juntan tänkt sig skulle gälla. Såväl arbetslagen som socialförsäkringslagen är ju direkt relaterade till arbetarnas konkreta situation och till frågan om hur de akuta problemen bör lösas. Vad var då naturligare att diskutera än de konkreta problemen och vilka lösningar de krävde?
Istället för att, som juntan trodde, vinna politiska poäng genom sitt ”demokratiska” förfarande, hjälpte remissdiskussionerna till att slå undan spärrar för den fortsatta reaktiveringen. Klassammanhållningen stärktes. Att kunna mötas i stora församlingar och föra kollektiva diskussioner bidrog till att återföra något av självkänslan och förmågan att agera som klass.

Juntans lagförslag avslogs enhälligt av fackföreningarna. Men när synpunkterna på lagförslaget postades till arbetsministeriet så innehöll kuvertet inte bara dessa synpunkter. Många fackföreningar passade på att föra fram åsikter om de andra frågor som diskuterades i samband med lagförslagen. Frågor som rörde den ekonomiska situationen i stort; lönerna, arbetslösheten, de fackliga rättigheterna etc.

Av lättförståeliga skäl är breven oftast skrivna i hövlig, nästan underdånig ton; ”Vi är medvetna om de svårigheter som landet nu genomlider och vi litar på regeringens ansträngningar.” Men skalar man av de hövliga fraserna så står ändå kraven där ganska klart. Först och främst är det synpunkter på att den löneminskning arbetarna varit underkastade hela tiden sedan kuppen måste brytas. Sen kommer kraven på förhandlingsrätt. Vissa fackföreningar gick längre och krävde också mötesrätt och rätten att få välja sina egna fackliga ledare. Äter andra krävde strejkrätten tillbaka.

Eftersom breven skickades till arbetsministeriet blev de inte allmänt kända. De allra flesta av dem och de synpunkter de framförde stannade innanför ministeriets väggar. Men inte alla.

För samtidigt med remissdiskussionerna kring juntans lagförslag började det dyka upp allt fler brev från olika fackföreningar i juntatidningen La Tercera’s fackliga spalt. Spalten användes tidigare fr a för att försvara och ”förklara” juntans ekonomiska och fackliga politik. Men under 1975 börjar innehållet i den fackliga spalten att förändras. Från att ha riktat sig mot arbetarna för att få dem att ”förstå”, så kom den allt mer att riktas mot juntan för att få den att ”förstå” arbetarnas problem. Kopior av de brev som skickades till arbetsministeriet började nämligen skickas också till tidningarna, till den fackliga spalten i La Tercera och till den av kristdemokraterna dominerade veckotidningen La Ercilla. De krav som de fackliga organisationerna riktade till arbetsministeriet började bli kända för en bredare publik. Publiceringen av breven gjorde det lättare för andra arbetare att kräva av sina fackledningar att skriva liknande brev och skicka dem till tidningarna.

Strejker och brev

Gör man en genomgång av Boletin Informativo (som publiceras av den ”antifascistiska solidaritetskommittén för det chilenska folket” i Havanna och som har tillgång till de flesta chilenska tidningar och de chilenska vänsterpartiernas publikationer) finner man att det just är genom den här formen av petitioner och brev som den fackliga reaktiveringen tar sig uttryck. Och inte bara den fackliga reaktiveringen, utan motståndet överhuvudtaget.

Det finns enstaka exempel på strejker. I september förra året genomfördes t ex gruvarbetarna i El Salvador en sammanhängande fyratimmarsstrejk och därefter åtta halvtimmarstrejker för att tvinga företaget att återanställa några fackliga ledare som avskedats. I mars i år gick arbetarna i den stora koppargruvan Chuquicamata ut i en kortare strejk på 20 minuter för att företaget vägrat betala ut den årliga bonusen.
Det finns andra exempel, även om de ännu inte är många. De flesta av dem har naturligt nog genomförts av arbetarna på de stora industrierna eller gruvorna.

Men strejker är alltså undantag. Den vanligaste formen är brev, petitioner och uppvaktningar av olika slag. Det är de former som är möjliga idag med hänsyn till repressionen.

Men det är inte enbart lönekrav från begränsade arbetargrupper som dessa brev och petitioner idag gäller. I allt högre grad har det blivit kring de övergripande frågorna om de fackliga rättigheterna som kravet ställts.
För att ta några exempel:

I december skickade de 1 000 delegater (representanter för 350 000 arbetare) som samlats i södra Chile för att diskutera juntans förslag till ny socialförsäkringslagstiftning brev med krav på att den ekonomiska politiken förändras, att fria fackliga val måste få hållas och att regeringen aktivt söker lösningar på arbetslöshetsproblemet.

I februari skickade koppararbetarförbundet och metall- och stålarbetarförbundet ett av sina många brev med krav på att dekret 198 måste upphävas – dvs att juntan tillåter fria fackliga val.

I april skickade 120 olika fackliga organisationer ett brev där de samtidigt som de avvisar det nya förslaget till socialförsäkringslag ställer krav på att de fackliga friheterna återupprättas.

Höjdpunkten på den här typen av brevväxling nåddes i somras, då presidenterna i de tio största fackförbunden i Chile skickade ett långt brev till juntan. Brevet gör dels en analys av situationen för en normal chilensk arbetare idag och reser därefter ungefär de krav som kommit fram i de tidigare breven. De tio undertecknarna är just de av de fackliga ledare som juntan försökt söka stöd hos, som, trots att flera av dem stödde kuppen när den kom, har en reell arbetarförankring. I och med deras brev har t o m flera av dem som juntan betraktat som sina agenter inom arbetarklassen vänt sig emot juntan, pressade av basmedlemmarna inom deras organisationer.

Minimilön – en fjärdedel av existensminimum

Betydelsen av brevet visas också i det att juntan går i svaromål. Men på juntans svar följer ännu ett brev från ”de tio”. Brevväxlingen avslutas med ett kort brev från juntans arbetsminister där han helt kort konstaterar att han mottagit det andra brevet och lagt det till handlingarna.

Men viktigast för reaktiveringen av fackföreningarna var det faktum att hela denna brevväxling publicerades i sin helhet. Den kom därigenom att utgöra utgångspunkten för nya diskussioner inom fackföreningarna; diskussioner som i sin tur ledde till nya brev och nya petitioner till juntan.

Betydelsen av brevet kan motivera en lite mer omfattande genomgång av dess innehåll.
Den analys av den chilenska arbetarens livssituation som inleder det första brevet visar att den absoluta minimiinkomsten idag måste ligga på mellan 1 700 och 1 800 pesos. Mot detta ställs den inkomst som hälften av de chilenska arbetarna idag uppbär: 431 pesos.

Den nödvändiga minimilönen räknas ut utifrån en lista på de mest nödvändiga baslivsmedlen – men där inte sådana varor som kött, kaffe, mjölk och drycker finns medräknade. Enbart kostnaderna för dessa baslivsmedel uppgår för en trebarnsfamilj till drygt 950 pesos – dvs det dubbla mot vad hälften av de chilenska arbetarna tjänar. Till detta kommer hyra, resor, kläder, hygien etc. Dessutom, påpekar ”de tio”, uppgår arbetslösheten till 20 procent. Och till dessa kommer ytterligare 10 procent som är anställda inom det av juntan hårt propagerade ”sysselsättningsprogrammet” (Empleo minimo), som har ännu sämre förhållanden än övriga arbetare; inga som helst sociala förmåner, ingen som helst trygghet i anställningen, ingen som helst rätt till facklig organisering etc.

De tio fackföreningsledarnas tes är att juntans fackliga politik hittills kan delas upp i två faser.

Den första fasen, som genomfördes i ”den nationella säkerhetens namn” och enligt regeringsdeklarationen endast var av övergående karaktär, syftade till att paralysera den fackliga rörelsen genom en hel serie förbud och restriktioner; upplösningen av CUT, mötesförbudet, strejkförbudet, förhandlingsförbudet etc.

Den andra fasen – som fortfarande pågår – innebär att de ”övergående” inskränkningarna permanentas plus genomförandet av reformer som ”tenderar att helt försvaga och upplösa den fackliga rörelsen”. De reformer ”de tio” syftar på är fr a förslaget till ny arbetslagstiftning, socialförsäkringslagstiftning och lagar som har att göra med skötseln av fonder för utbildning som baseras på avgifter från arbetarna.

Brevet slutar med en begäran om att dekret 198 ska upphävas och att regeringen tar de synpunkter som kommit fram i diskussionerna inom de fackliga organisationerna i beaktande vid det vidare utarbetandet av ny arbetslagstiftning och ny socialförsäkringslagstiftning. ”Vi har information”, säger brevet, ”som pekar på att dessa synpunkter är av stort tekniskt värde och att de i många avseenden innehåller allvarlig och grundläggande kritik av de förslag som regeringen lagt fram”.

”Ännu en gång begär vi”, säger ”de tio” om dessa krav. Det är de krav som kommit fram i de flesta uttalanden som dessa fackliga ledare gjort under de senaste två åren.
Till dessa ”gamla” krav läggs också förslag om att i ett övergångsskede – tills förhandlingsrätten återinrättats – de s k ”comisiones tripartitas” (trepartskommissioner), som regeringen införde efter kuppen för att reglera förhandlingar mellan fackföreningarna och arbetsköparna, ska effektiviseras och att minimilönen höjs samt att dess beräkningsbas förändras.

”Trepartskommissionerna” ska, enligt juntadekretet, bestå av en representant för fackföreningen, en representant för arbetsköparna och en representant för regeringen. Dess uppgift är att studera inkomna förslag och lägga fram ett gemensamt förslag som slutligen regeringen – dvs juntan – har att ta ställning till. ”Trepartskommissioner” har bildats – även om det inte skett i någon större utsträckning. Och de som har bildats har knappast fungerat.

Så här uttrycker sig t ex Carlos Garrido, en fackföreningsledare från pappersmonopolet ”La Papelera” (känt i Sverige genom Markaryddemonstrationen) i juni i år om ”trepartskommissionernas” effektivitet:

”Dagarna gick, och veckorna och månaderna… Nu befinner vi oss redan i juni 1976 och vi väntar fortfarande på att regeringen ska säga ja eller nej till vad kommissionen kom fram till i slutet av oktober 1975.” (9)

Effektiviseringen av ”trepartskommissionerna” ska fr a ske genom en på förhand klart begränsad tidsperiod för dess arbete.

Men det klargörs i brevet att detta bara kan vara en övergångsform tills de traditionella förhandlingsrättigheterna som, betonar brevskrivarna, har en lång historia i Chile – återinförts.

Minimilönen måste justeras så att de åtminstone motsvarar vad som krävs utifrån de beräkningar om levnadskostnaderna som de presenterat tidigare i brevet. Dessutom, menar de, måste justeringarna av lönen genomföras inte som hittills utifrån konsumtionsprisindex, utan utifrån prisökningarna på de basvaror som finns med i den ”canasta populan; – dvs listan med baslivsmedel – som de tidigare presenterat. Detta därför att prisökningen på livsmedel är större än prisökningarna i allmänhet. Och att det officiella konsumtionsprisindex därför inte mäter den verkliga kostnadsökningen för en arbetarfamilj.

”Detta är elementära och minimala krav” säger brevskrivarna innan de avslutar brevet med de vanliga hövliga fraserna.

Som motivering för kraven för de fackliga ledarna fram risken med att den fackliga rörelsen helt ska paralyseras, men också att juntans politik idag skapar ett klimat av klasskamp som kan utnyttjas av de ”totalitära riktningar som tidigare dominerade fackföreningarna”!

Det sista sägs nästan i hotande ordalag: den nuvarande politiken leder till att de olika sociala klassernas intressen delas upp definitivt, utan att arbetarna får några som helst möjligheter att delta i beslutsprocesserna; så om inte de förändringar som vi föreslår genomförs kan vi inte ta ansvar för vad som kommer att hända.

”En liten reducerad grupp fackliga ledare”

Den 25 juni besvarar arbetsministern brevet. Det är ett ytterst kortfattat svar som går ut på att ”de tio” inte vet någonting om den verkliga situationen i landet. ”De tios” brev uttrycker en total brist på kännedom om den arbetarpolitik regeringen utvecklar till fördel för Chiles arbetare, skriver arbetsministern. ”Tillämpningen av denna politik har inneburit en harmonisk tillämpning av viktiga åtgärder inom det sociala området som skapat en tilltro till regeringen hos landets viktigaste sektorer och helt säkert hos arbetarna, som dag efter dag ger sitt stöd och erkännande till den nuvarande regeringen, något som i sin tur stimulerar dess beslutsamma och patriotiska handlande.”

Vidare skriver han att det knappast är ”de tios” – ”en liten reducerad grupp fackliga ledare, heterogena sinsemellan, som bara representerar vissa mycket begränsade sektorer” – sak att yttra sig om dessa frågor.

Ungefär en månad senare – den 21 juni – svarar ”de tio”:

”Strikt talat, herr minister, är vi övertygade om att vårt brev, som riktades till republikens president och till övriga medlemmar av regeringsjuntan, inte besvarats på ett sätt som arbetarna, vilka vi representerar, kan anse tillfredsställande. Detta också med hänsyn taget till den patriotism som vi visat under de senaste 34 månaderna. Emellertid, eftersom den fackliga rörelsen och dess ledare tjänar permanenta intressen uppfattar vi det som en skyldighet att behandla några av de argument som förts fram av Er. Och detta har inte bara ett intresse för dem vi direkt representerar, utan för alla arbetare i vårt fosterland.”

Så inleds brevet och fortsätter därefter med en genomgång av de ”reformer” som juntan genomfört. Punkt för punkt visas att ”reformerna” på inget sätt, ens marginellt, har förbättrat eller bibehållit arbetarnas levnadsstandard. Tvärtom. Situationen har ständigt försämrats och de eventuella åtgärder som juntan har vidtagit har varit sämre än de som gällde tidigare.

”Det är inga åtgärder vi kan uppfatta som positiva eller nyskapande. Tvärtom så är de flesta åtgärderna som vidtagits enbart negativa – eller negativa avspeglingar av den katastrofala situation vi arbetare tvingats in i.”

Brevet uttrycker i mycket skarpare ordalag än det första en total osämja med juntan: ”Ingenting är mer skadligt”, skriver de, ”än paternalismen hos dem som tror sig vara ägare av sanningen”.

Slutsatsen för ”de tio” blir att det nog snarare är juntan än de som har en felaktig uppfattning av hur verkligheten ser ut. ”Därför är det minsta vi kan begära”, fortsätter de, ”att de som säger sig vilja göra något med oss, gör det med oss”.

Arbetsministerns antydan om att ”de tio” inte skulle vara representativa besvaras med ett förvånat utrop. ”Tidigare var det regeringen som på olika sätt hävdade vår representativitet genom att skicka oss som representanter till internationella konferenser som ILO och utse oss som delegater i olika kommissioner som regeringen bildat. Hur och när har denna plötsliga förändring skett?”, frågar de.

”Dialogen har brutit samman”

”Vi har aldrig hävdat att vi representerar alla arbetare i landet. Vi representerar enbart vår egen has (….) Det enda sättet att kontrollera vår representativitet är för övrigt att tillåta fackliga val”, blir deras lakoniska slutkommentar. Dessutom begär de att – för att riktigheten i deras brev ska kunna bekräftas eller förkastas – att regeringen tillåter arbetarna i hela landet att samlas i lokala och regionala möten för att diskutera innehållet i dem.

Arbetsministerns svar blir helt kort att han bekräftar mottagandet av brevet och att det lagts till handlingarna eftersom alla relevanta svar redan getts i det första svarsbrevet.

I samband med att brevväxlingen publicerades hölls också en presskonferens i Santiago då ”de tio” beklagade att den dialog som de, tillsammans med ytterligare tio fackledare, inledde i augusti förra året med juntan, inte lett till några resultat.

”Vi kan inte diskutera våra problem med regeringen. Den tar inte emot oss. Brev vi skickar blir inte besvarade”, beklagar de sig inför journalisterna. De beklagar också att juntan förbjudit tidningen La Tercera att presentera en diskussion som tidningens redaktion haft med dem.

Publicerandet av breven från de tio är kanske den allvarligaste offentliga konfrontationen juntan tvingats in i sedan kuppen. När exilpresidenten, den kristdemokratiske reaktionären Eduardo Frei i slutet på förra året publicerade sin bok innebar det också en offentlig konfrontation, som dock juntan på ett ganska enkelt sätt kunde vinna. Frei stod för en borgerlig opposition mot juntan och hade genom sitt ansvar i kuppen mycket litet förtroende bland de chilenska massorna – t o m inom stora sektorer av sitt eget parti. De tio fackliga ledarna kan också skrivas in som en del av den borgerliga oppositionen.

Vad de står för framgick klart på presskonferensen:

”Den 11:e september trodde den stora massan av arbetare att befrielsen skulle komma”, sade de bl a då.

Det är uppenbart att de tio på inget sätt står för en socialistisk opposition. Deras opposition har samma syfte som Freis. Men de är inte Frei. De är inte borgare, de flesta av dem är valda fackföreningsledare. De krav de för fram är direkt lierade till vad arbetarklassen känner. De är formulerade på arbetsplatserna och på olika fackmöten. Deras gensvar inom arbetarklassen är därför helt annorlunda än det Frei kunde åstadkomma.

Ernesto Araneda – en av CUT:s utlandsrepresentanter – sa i en kommentar till brevet att de krav som breven för fram i sitt innehåll är det substansiella i vad som utgör kampplattformen för alla basorganisationer i Chile idag. ”Om de säger så, så innebär det att de uttrycker basens krav….”
Ernesto Aranedas representativitet kan diskuteras.

Men även om det egentligen inte på ett entydigt sätt existerar någon motsvarighet till CUT inne i Chile, utan fr a är det det organisatoriska uttrycket för en del av den gamla fackföreningsbyråkratin som nu befinner sig i exil – så är det inte ointressant att han menar att ”de tios” krav överensstämmer med de chilenska massornas krav. Samma synpunkter återfinns i de underjordiska vänstertidningarnas kommentarer till breven.

”De tio är förrädare, men kraven de för fram är korrekta och är uttryck för basens tryck på dem”, är den allmänna bedömningen.

Spontan reaktivering

Men, invänder någon, allt det som hittills behandlats är ju bara uttryck för reaktiveringen. Vad som visats är att det skett en reaktivering och hur denna artikulerat sig, men därmed är ju ingenting sagt om hur den organiserats.

Kan man inte tolka reaktiveringen som ett resultat av det arbete som revolutionärerna utfört i motståndskommittéer, fabrikskommittéer, arbetarkommissioner och andra underjordiska strukturer?

Är det inte så att breven och petitionerna från fackföreningarna bara är det synliga uttrycket för det underjordiska mullvadsarbete motståndskämparna utfört?
Till en viss del är det säkert så.

Säkert har medlemmar från de olika vänsterpartierna spelat en aktiv och ledande roll i denna reaktivering.

Säkert finns det också en mångfald exempel på hur arbetarna på olika fabriker organiserat sig i vad som skulle kunna kallas underjordiska strukturer.

Men lika säkert är det att det inte skett efter det schema som fr a MIR, men också MAPU, Kristna Vänstern och Socialistpartiets Coordinadora, har velat göra gällande – och här i Sverige fortfarande gör gällande.

Reaktiveringen – motståndets utveckling – har inte skett på det sätt som det framställs i Chilebulletinen.

Det har inte funnits några motståndskommittéer ”med upp till sju personer”, som är ”öppna för medlemmar i alla vänsterpartier och även partilösa” som utgjort ”grundvalen för motståndet”. Det finns inga sådana enhetliga strukturer.

”Vi har just börjat knyta kontakter med massrörelsen”, är den relativt samstämmiga beskrivning som representanter för olika vänsterpartier gett uttryck för i intervjuer gjorda i Chile.

Till det kommer att reaktiveringen främst skett inom de tunga delarna av ekonomin – storindustrin och gruvorna – dvs de sektorer där MIR och de andra partierna som brukar räknas till den revolutionära vänstern, hade sin absolut svagaste förankring och svagaste stöd före kuppen. Det är knappast troligt att det skett någon förändring av det förhållandet efter kuppen. Snarast har den brutala repressionen som juntan riktat mot fr a MIR inneburit att avståndet mellan dessa sektorer och den revolutionära vänstern ytterligare ökat.

Att därför vilja tolka reaktiveringen inom fackföreningarna som ett resultat av motståndskommittéernas och liknande organisationers arbete, är att göra sig blind för verkligheten.

Hur skulle organisationsformer som är isolerade från massrörelsen och som dessutom är beroende av partier som i sin tur är begränsade till vissa avantgardistiska skikt, kunna initiera denna reaktivering?

Nej, vad vi ser i Chile idag är en i huvudsak spontan reaktiveringsprocess som sker utan något större deltagande av ”den revolutionära vänstern”.

Naturligtvis är det troligt att det i själva reaktiveringsprocessen växer fram olika slags underjordiska strukturer (parallella ledningar för fackföreningarna, kärnor av revolutionära arbetare, enhetsstrukturer mellan medlemmar ur olika partier etc.) Men det sker då troligen snarare utifrån de speciella förhållandena på fabriken och inom fackföreningen och inte i relation till olika partiers ”projekt”. En växande aktivitet inom fackföreningarna borde också innebära nya möjligheter för partierna att stärka sina band med arbetarklassen och dess organisationer.

Men reaktiveringen idag är knappast i sig ett resultat av att dessa band redan har stärkts. Att beskriva det så – som den ”revolutionära vänstern” och dess svenska talesmän så länge velat göra – är att ställa allt på huvudet.

Om det vore så, så borde MIR – den organisation som mest konsekvent hävdat den synen och som framställt sig som representanten för den ena av de ”två linjerna” för motståndet; den revolutionära linjen – mer konsekvent och med än större kraft än tidigare hävda sina positioner.

Men vad gör MIR?
Vilka förslag reser MIR idag?

MIR och UP i exil

I det senaste dokumentet från MIR, skrivet i Havanna den 25 september i år och undertecknat av partiets generalsekreterare Pascal Allende och Nelson Gutierrez, vinns ingenting om motståndets ”två linjer”. Där finns ingenting om de revolutionära styrkornas frammarsch. Ingenting av den styrka MIR tidigare uttryckt i sina upprop till UP-partierna.(10)

Dokumentet är ett svar på det dokument som UP-partierna antog i Berlin den 10 september i år och som i stort upprepar vad som sagts i tidigare UP-dokument i exil. Men Pascal Allende och Nelson Gutierrez skriver att UP-dokumentet visar att det nu finns en tillräcklig grund för att komma fram till en snar enhet mellan hela den chilenska vänstern och alla krafter som är emot diktaturen.

De centrala uppgifterna för denna enhet ska, enligt den minimiplattform de föreslår, vara:

1. Enheten mellan hela folket i kampen mot diktaturen, under ledning av arbetarklassen.
2. Enhet mellan vänstern och alla anti-gorillastyrkor. Gemensam kamp med det Kristdemokratiska partiet.
3. Kämpa för att största diktaturen, för den politiska demokratin och socialismen, som idag tar sig uttryck i kampen för att upprätta en demokratisk, folklig och revolutionär regering.
4. Kampen för återerövrandet och utvidgandet av de demokratiska friheterna.
5. Kamp till försvar av massornas levnadsnivå.
6. Organisera en bred och stark folklig motståndsrörelse.
7. Utvecklandet av det chilenska folkliga motståndets sociala styrka, de politiska styrkorna och militära makt.

Den andra punkten i minimiplattformen är att organisera, utvidga och förstärka det folkliga motståndet. Den är uppdelad i fyra undergrupper:

1. Förstärka, återuppbygga och reaktivera den fackliga rörelsen på basnivå och på federal nivå, att initiera CUT:s återuppbyggande på nationell, provinsiell och lokal nivå.
2. Utveckla och mångdubbla de återstående basorganisationernas handlande, dvs: studentorganisationer, grannskapsorganisationer (juntas de vecinos), mödraskapscentra, ungdomsorganisationer etc.
3. Stödja och förstärka de nya legala och halvlegala organisationer som utvecklats efter kuppen: försvarskommittéerna för de arbetslösa, de folkliga matsalarna, solidaritetskassorna, försvarskommittéerna för de politiska fångarna och de försvunna.
4. Initiera och förstärka massornas underjordiska organisering i form av underjordiska baskommittéer som utvecklas under namn som motståndskommittéer, fabrikskommissioner, bondekommittéer, arbetarkommissioner etc.

Därefter följer sex ytterligare huvudpunkter som i sin tur är uppdelade i underpunkter. Huvudpunkterna är: ”kamp till försvar av levnadsnivån”, ”kamp mot repressionen”, ”försvar av den nationella ekonomin”, ”försvar av undervisningen och kulturen”, ”arbete gentemot de väpnade styrkorna” och ”arbetet utomlands”.

Dokumentet avslutas med att ytterligare en gång understryka att det finns mer än tillräckliga förutsättningar för att omedelbart konkretisera en överenskommelse som tillåter en verklig enhet mellan vänstern och alla krafter som är emot diktaturen.
Nej, det här dokumentet är inget uttryck för att de revolutionära positionerna stärkts. Det är inget förslag som ställs av ledningen för ”folkets motståndsrörelse”. Här är det inte representanterna för ”den revolutionära linjen” som vänder sig till ”den andra, den reformistiska linjens” ledning.

Det här dokumentet är uttryck för ”den revolutionära linjens” nästan totala underordnande under ”den reformistiska linjens” krav.

MIR har tvingats anpassa sig till verkligheten, men gör det inte genom att resa en revolutionär linje för arbetarklassens reorganisering utifrån de former reaktiveringen sker idag. MIR gör det genom att söka byråkratiska överenskommelser med ledningen för de reformistiska partierna inom UP. Och inte bara det. De gör det genom att acceptera hela det projekt som ligger bakom reorganiseringen av UP; ett bredare UP, en allians med Kristdemokratiska partiet, ett nytt klassamarbetsprojekt.

Pascal Allende och Nelson Gutierrez skriver att det idag finns en ”tillräcklig grund” för att komma fram till en enhet. Men vilken är denna grund?

På vilket sätt har förutsättningarna förändrats så att det idag är möjligt att föra ”gemensam kamp med det kristdemokratiska partiet”?

Varför behandlas idag det som igår var ”det grundläggande elementet i folkets motståndsrörelse” – motståndskommittéerna – enbart som ett namn bland många andra?
Hur kommer det sig att CUT för Pascal Allende och Nelson Gutierrez plötsligt blivit ett uttryck för arbetarrörelsens reorganisering? CUT finns ju inte i Chile. Enligt vad Pascal Allende själv sagt. CUT är ju bara uttryck för ett antal gamla fackliga byråkrater i exil. Också enligt Pascal Allende. Är det det CUT som nu ska återupprättas?
Vad är det som förändrats?

Dokumentet ger inga svar på de frågorna. Det motiverar överhuvudtaget inte mer än att ”det finns nu en tillräcklig grund”. Det är naturligtvis allvarligt. Framför allt är det allvarligt för MIR:s egna medlemmar; en kursändring annonseras uppifrån utan att några element som kan förklara förändringen presenteras; utan att någon motivering utifrån en självkritisk analys av motståndets utveckling presenteras.

Men det är också allvarligt för solidaritetsrörelsen. För så länge inga klargöranden presenteras, så länge förändringarna av linjen inte presenteras som förändringar utan bara på ett indirekt sätt; i glidande formuleringar som inte bryter med det tidigare schemat, så länge kommer förvirringen om vad motståndet är att finnas kvar.

Förvirringen blir ännu större när MIR:s representanter i Sverige tillsammans med Sverigerepresentanterna för MAPU och Socialistpartiets Coordinadora presenterar dokument i vilka de säger sig ha bildat en ”revolutionär enhet i Chile”. Och inte bara det. I flygblad går de till häftig attack mot UP-överenskommelsen ungefär samtidigt som Pascal Allende och Nelson Gutierrez skriver sitt positiva svar. ”upprättandet i utlandet av Unidad Popular speglar inte den enhetsprocess som pågår i Chile och utgör i praktiken ett hinder för skapandet av en bred enhet med revolutionär inriktning”, skriver de. Om motståndskampen säger de: ”den viktigaste uppgiften idag är att skapa, stärka och mångdubbla motståndskommittéerna, arbetarkommissionerna och andra organismer i motståndets bas”. (11)

Vem har rätt?
Vilken linje är det som gäller?

Det är inte så konstigt att förvirringen bland chileaktivisterna är stor vad gäller motståndet, när representanter för samma partier säger så olika saker.
Men det är Pascal Allende som är MIR:s generalsekreterare.

Vi måste utgå från att de dokument han skriver under är de som står för partiets linje.
Och den linjen innebär att MIR böjt sig för UP-partiernas – fr a Kommunistpartiernas – krav. Att MIR är villig att ställa sig bakom kommunistpartiets projekt för att inte bli helt isolerade.

Och kommunistpartiets projekt innebär en allians med Kristdemokraterna. Ett nytt klassamarbetsprojekt.

Det troliga är också att det är just kommunistpartiet och kristdemokraterna som stärkt sina positioner både inom den chilenska arbetarklassen och inom bredare skikt av befolkningen.

Den styrka MIR uppnådde direkt efter kuppen har sargats svårt av den våldsamma repression partiet utsatts för. Och som bl a inneburit att partiets hela historiska ledning antingen mördats eller tvingats i landsflykt.

Men det är inte alls omöjligt att kristdemokraterna stärkt sin prestige bland stora sektorer av den chilenska befolkningen. Även om de upplevs som förrädare av många chilenska arbetare, så är det dom som kunnat ta en öppen konfrontation med juntan.
De fackliga ledare som kan agera är kristdemokrater. De biskopar och präster som kommit i skarpa motsättningar till juntan – och som ofta arbetar med matsalar och de politiska fångarna – är kristdemokrater. Många av de advokater som arbetat med de politiska fångarna är kristdemokrater.

Allt detta innebär förmodligen att många kristdemokratiska talesmän idag framstår som trovärdiga. Och genom dem framstår det kristdemokratiska projektet som trovärdigt. I vart fall som ett oändligt mycket bättre alternativ än det som juntan står för.
Men det kristdemokratiska partiet är ett borgerligt parti. Dess linje är det konsekventa uttrycket för kommunistpartiets linje.

Men det kan inte vara de revolutionära organisationernas linje. Att nu MIR är villig att ställa upp bakom kommunistpartiets projekt – med hela sin prestige, sitt rykte som den revolutionära organisationen – kommer naturligtvis att stärka kommunistpartiets positioner. Och försvaga MIR:s. Och därmed hela den revolutionära strömningens. Enheten är nödvändig. Men MIR:s ledning föreslår en byråkratisk enhet på reformisternas villkor.

En enhet som kommer att lägga grunden för ett nytt klassamarbetsprojekt.
Ett nytt – bredare – UP.
Ett nytt nederlag.

Lars Palmgren

Lars Palmgren har sedan sin återkomst från arbete i Colombia 1975 arbetat med Chile-kommittén och latinamerikanska flyktingar. Våren -76 reste han i Latinamerika och vistades bl a en månad i Chile.

Noter
1. Chilebulletinen nr. 5 1975.
2. Chilebulletinen nr. 5/6 1975.
3. Chilebulletinen nr. 4 1976.
4. Se bl a Chilebulletinen nr 5 och nr 6 1976.
5. Reportaje a Pascal Allende, Cuadernos Rojos. En intervju med Pascal Allende gjord i Costa Rica i mars i år av Pierre Fruhling och Lars Palmgren. Tyvärr finns den ännu inte tillgänglig på svenska, men har publicerats i sin helhet på spanska.
6. Reportaje Pascal Allende. Not 7 – 8 har utgått ur artikeln.
9. Boletin Informativo no. 94.
10. Boletin Informativo no. 100.
11. Flygblad undertecknat den 11 september av representationerna i Sverige för MIR, MAPU och Socialistpartiets Coordinadora.

Från Fjärde Internationalen 6/76

Solidaritet med de chilenska arbetarna!

Uttalande från 4:e Internationalens förenade sekretariat 19/9 1973

Efter nederlaget för den bolivianska arbetarklassen i augusti 1971, blev Chile epicentrum för klasskampen i Latinamerika. Den internationella revolutionära rörelsen följde händelserna i Chile i medvetande om att ett styrkeprov var oundvikligt. Detta styrkeprov — som förberetts genom alltmer bittra partiella konfrontationer under de senaste två åren och som förebådats genom den misslyckade statskuppen den 29 juni i år – kom dramatiskt den 11 september. De väpnade styrkorna gjorde ett brottsligt angrepp på arbetarklassen, dess organisationer och dess gamla och nyvunna rättigheter, ett angrepp mot de mest grundläggande demokratiska rättigheterna. Detta nya uttryck för barbariet hos de s.k. nationella härskande klasserna och hos imperialismen har befästs genom tusentals och t.o.m. tiotusentals döda, i Santiago och i andra delar av landet. Än en gång har dessa härskare visat – i floder av blod – att alla politiska, juridiska och mänskliga hänsyn är underordnade ett vildsint och obarmhärtigt försvar för deras hotade intressen.

Än en gång har vi fått se en tragisk bekräftelse på den fara för mänskligheten som finns i kapitalismen under dess dödskamp; än en gång har vi fått en bekräftelse på den mystifierade naturen i de »principer» och »värden» som finns i ett samhälle som bygger på utsugning och förtryck! Än en gäng har vi fått en bekräftelse på de katastrofala följder för arbetarklassen som ligger bakom det illusoriska och oansvariga perspektivet på en »fredlig» och »demokratisk» övergång till socialismen i en värld där det under mer än ett halvsekel rått lokala och allmänna krig, revolutionära omvälvningar, blodigt förtryck och fascistiska och militära diktaturer på alla kontinenter!

Unidad Populars program och dynamiken i massrörelsen.

Unidad Populars schema presenterades av dess anhängare som ett stadium där övergången till socialismen skulle stå på dagordningen; det förutsåg reformistiska handlingar inom ramen för det kapitalistiska systemet. Därför innefattade koalitionen politiska organisationer med stöd i borgarklassen. Och än värre: man sökte samarbete med sektorer av bourgeoisin och de partier som representerade dem och bekräftade sin fullständiga trohet mot det existerande konstitu- tionella systemet. Därför beslöt bourgeoisins nyckelskikt – som redan sanktionerat en moderat reformistisk inriktning under Freis presidentur — att ge grönt ljus för Allendes experiment inom ramen för de villkor som fastställts under förhandlingarna efter valet den 4 september 1970, villkor som innefattade att den militära apparaten skulle förbli intakt. För att ge en symbol för den relativa kontinuiteten i det reformistiska företaget, föreslog Unidad Popular inte en ny jordreform, utan nöjde sig med att på ett mer systematiskt och snabbare sätt tillämpa den reform som genomförts under Frei. Likväl uppfattade de stora massorna valsegern den 4 september och Allendes utnämning till president som ett nederlag för klassfienden av historiska dimensioner. I själva verket skapades ett nytt styrkeförhållande, gynnsammare än någonsin för arbetarklassen, för bönderna och den radikaliserade småbourgeoisin.

Genomförandet av de reformer som utlovats i UP:s program och det slag som riktades mot den imperialistiska egendomen i gruvindustrin var ytterligare en stimulans för massrörelsen. Ganska snart visade massrörelsen en tendens att kollidera med den ram som Allende och hans koalition upprätthöll; arbetarna ville expropriera de fabriker som skulle vara kvar i den privata sektorn; bönderna tolkade jordreformen på sitt eget sätt. Klasskampens dynamik utvecklades snabbt enligt logiken i de grundläggande klassintressena och bröt sönder förutbestämda schematan.

T.o.m. de sektorer av bourgeoisin som ursprungligen varit gynnsamt inställda till UP började bli rädda, eftersom de blev medvetna om den fara som hotade deras intressen som exploa- törer, inte »friheten» för det chilenska folket eller de grundläggande demokratiska rättig- heterna. Efter många kriser gick de definitivt över till oppositionen. UP:s högerflygel lämnade regeringen och koalitionen. Kristna Demokrater intog en alltmer aggressiv attityd och gick så långt att de engagerade sig i obstruktion och sabotage. Efterhand som konflikterna blev mer akuta, blev aktioner från fascistiska gäng och agitation för en reaktionär revolt bland små- borgerliga skikt det politiska instrument som i allt högre grad utnyttjades. Imperialismen – och i första hand USA-imperialismen – gav sina egna bidrag genom utpressning, hot, finansiella och ekonomiska påtryckningar och manövrer av alla de slag.

Situationen blev sålunda en absolut klar motsatsställning och avgränsning av antagonistiska styrkor, med de småborgerliga skikten splittrade och vacklande. Vid den punkten skrämdes bourgeoisin av massrörelsens dynamik och övergav det reformistiska projektet. Proletariatet kämpade för att vidga den bräsch som öppnats i systemet och upprätta sin egen makt. Unidad Popular sökte en överenskommelse och önskade desperat en kompromiss. Men den kunde inte acceptera den kapitulation som bourgeoisin ville ha eftersom det skulle ha lett till en brytning med massorna och därigenom skulle regeringen besegras.

Bourgeoisin väljer militärkuppens väg

Kristna Demokrater ville tvinga Allende att kapitulera genom en serie partiella konfronta- tioner som skulle leda till ett växande sönderfall för hans massbas. Det grundläggande miss- lyckandet för denna plan sågs i blixtbelysning genom resultaten av kampen i oktober 1972, genom resultaten i valen i mars 1973 och genom oförmågan i juni 1973 att mobilisera mer än en liten procent av gruvarbetarna i El Teniente i en demagogisk sabotagekampanj. För Kristna Demokrater och hela den borgerliga fronten ställde detta misslyckande än en gång frågan om den grundläggande strategin. Kunde de fortsätta respektera de konstitutionella spelreglerna och utnyttja statsapparatens mekanismer för att stoppa eller t.o.m. paralysera Allendes aktioner eller skulle de gå in för en statskupp?

Misslyckandet i kuppen den 29 juni återspeglade – även om vi bortser från möjliga misstag och tekniska tabbar – bourgeoisins fortsatta obeslutsamhet, dess inre skillnader och tveksamheten också inom de väpnade styrkorna, Men överste Soupers kupp utlöste en betydelsefull massmobilisering. Massorna nådde en ny, oöverträffad radikaliseringsnivå. över 1000 fabriker ockuperades av arbetarna, och med hjälp av den fulla potentialen i cordones industriales – de organ för den proletära demokratin som vuxit fram under striderna i oktober 1972 – organiserade de sin egen politiska kontroll och sitt försvar. De uttalade sin beslut- samhet att inte återlämna fabrikerna till de forna ägarna, inte ens de fabriker som teoretiskt sett skulle inkluderas i den privata sektorn. Samtidigt tog massornas medvetande ett nytt kliv framåt eftersom arbetarna insåg nödvändigheten att beväpna sig för att möta nya reaktionära angrepp.

Den chilenska bourgeoisin insåg snart att situationen nått en avgörande vändpunkt. Den hade utdelat mycket kraftiga slag mot den ekonomiska makten; den såg att konturerna till en dubbelmaktssituation växte fram och att embryon till arbetarmiliser bildades. Med hjälp av ledarna för USA-imperialismen beslöt den att överge de partiella konfrontationerna och i stället gå in för en stor styrkemätning, att sluta utnyttja »legala» påtrycknings- och obstruktionsmanövrer för att i stället bruka vapen. Förhandlingarna i juli-augusti utnyttjades antingen för att vinna tid eller för att en sista gång undersöka om det var möjligt att tvinga Allende att träda tillbaka i lugn och ro.

Eftersom Allende inte kunde och inte ville träda tillbaka i lugn och ro och eftersom massrörelsen inte gick mot någon ebb, inleddes kuppen med all nödvändig beslutsamhet och vildhet, för att försvara exploatörernas intressen, allt i en mycket explosiv situation och utomordentligt kraftig massmobilisering.

Den chilenska arbetarklassen motsatte sig statskuppen med ett mod och en offervilja som kommer att gå till den internationella arbetarrörelsens historia. De försvarade fabrikerna

ett mod och en offervilja som kommer att gå till den internationella arbetarrörelsens historia. De försvarade fabrikerna med vapen i hand mot militärernas angrepp; motståndsfickor växte upp t.o.m. i Santiagos centrum och i förstäderna; grupper av soldater och sjömän av arbetar- och bondeursprung vägrade att lyda de brottsliga order de fick av officerarna och gjorde heroiskt uppror. Trots ett massivt bruk av utrotningsmedel, trots veritabla massakrer, har motståndet inte helt brutits. Arbetarklassen och den demokratiska opinionen på alla kontinenter uttryckte snabbt sin indignation och fördömde kuppen i massiv skala.

Arbetarrörelsen i Latinamerika, som i juli led nederlag i kuppen i Uruguay, har mött ett nytt nederlag av stora dimensioner. Om den nya militärregimen konsolideras, kommer detta nederlag att kraftigt påverka styrkeförhållandena på hela kontinenten.

Lärdomarna av ett tragiskt nederlag

Under tre år höll kommunist- och socialistpartier över hela världen fram det chilenska exemplet som ett bevis för sina egna teorier om övergången till socialismen. Unidad Populars tragiska erfarenheter innebär en serie nödvändiga lärdomar. Dessa lärdomar borde ha dragits efter otaliga erfarenheter i det förflutna, i Latinamerika alltifrån det att Arbenzregimen i Guatemala störtades av armén 1954 till den kupp som planerades av imperialisterna och den brasilianska gorillan och som förde Banzer till makten i Bolivia i augusti 1971. Det chilenska proletariatet har betalt ett mycket högt pris för det faktum att dessa lärdomar endast drogs av avantgardistiska element som inte kunde påverka det stora händelseförloppet. Det är revolutionärernas plikt att nu kämpa för att tusentals chilenska arbetares och militanters heroiska offer inte varit förgäves, för att de reformistiska och opportunistiska mystifikationer som de traditionella byråkratiska apparaterna tvingat på massorna nu definitivt krossas.

De chilenska händelserna under de senaste tre åren visar just hur illusoriskt perspektivet på ett »demokratiskt, anti-oligarkiskt och anti-imperialistiskt» stadium av revolutionen är, ett stadium där den nationella bourgeoisin skulle kunna deltaga. Denna teori är illusorisk både om man studerar objektiva fakta och politiska möjligheter. Ingen bourgeoisi kan gå bortom absolut begränsade reformer eller angripa imperialismens grundläggande intressen. Vidare är ingen bourgeoisi intresserad av ens en reformistisk väg om den inte har försäkringar om att den noggrant kan kontrollera processen och krossa varje självständig dynamik i massrörelsen. Den peruanska militärregimen är en klassisk illustration av detta.

De chilenska händelserna visar att reformismen, även under mycket fördelaktiga förhållanden, snabbt leder till en återvändsgränd. Också de reformer som verkligen genomförts hotar att utmanas och tömmas på allt innehåll såvida de inte generaliseras. En sådan generalisering leder oundvikligen till den tröskel som inte kan korsas utan att man bryter mot det kapitalistiska systemets egen mekanism. Och även partiella åtgärder angriper många borgerliga intressen utan att helt förstöra dem; de tvingar oundvikligen fram reaktioner från styrkor som fortsätter att ha mäktiga resurser och mäktiga allierade. Än en gång har det visat sig att småbourgeoisin inte kan vinnas över genom eftergifter; ett antikapitalistiskt perspektiv måste ställas för att man på ett beslutsamt sätt skall kunna bekämpa den härskande klassens manövrer.

De chilenska händelserna visar det absurda i en plan för övergången till socialism utan att man förstör hela Statsapparaten, den apparat som den härskande klassen har organiserat och strukturerat för att den så effektivt som möjligt skall garantera att exploaterings- och förtryckssystemet fortsätter bestå. Detta innebär inte att vi förnekar det taktiska behovet att utnyttja varje laglig möjlighet eller exceptionella omständigheter som de som skapades genom valen den 4 september 1970 i Chile. Vad man måste inse är den absoluta och tvingande nödvändigheten att i en situation av revolutionärt massuppsving, bygga revolutionära organ för den proletära demokratin, element av maktdualism, kampinstrument för att erövra makten och embryon till kvalitativt nya politiska strukturer i den arbetarstat som kommer att växa fram ur revolutionen.

De chilenska reformisterna förnekade systematiskt denna nödvändighet; de nöjde sig med att verka för organ med helt begränsade funktioner, utan någon som helst självständighet från de »konstitutionella» statsorganen. Under trycker från de dramatiska händelserna återupptäckte arbetarna, särskilt under det senaste året, dessa grundläggande behov och bildade organ med en revolutionär-potential, såsom cordones industriales. Men dessa initiativ utvecklades för sent; de generaliserades inte; och än värre: de tömdes ofta delvis på sitt innehåll genom byråkratins manövrer. Den hade bestämt sig för att hindra cordones från att bli chilenska arbetarråd och efter att ha avväpnat dem sökte man integrera dem i den reformistiska konstitutionella strategin.

Och slutligen visar de chilenska händelserna än en gång att tron på att man kan störta den kapitalistiska regimen utan revolutionärt våld, utan väpnad kamp är en skamlig mystifiering och rena självmordsplanerna. En väpnad konflikt är oundviklig när kampen om makten börjat, oberoende av de specifika styrkor som är inbegripna. För att använda Lenins uttryck: »den militära frågan är den centrala politiska frågan».

Arbetarklassen måste systematiskt förbereda sig för ett sådant perspektiv, avvisa alla spontanistiska illusioner och förstå nödvändigheten att också på denna punkt centralisera hand handlingarna. De måste förstå att en ren försvarsattityd förbereder nederlagen när den avgörande stunden kommer, och att den måste ta initiativet från fienden.

»Andra länders erfarenhet, framför allt i Latinamerika» – sade en resolution om Chile som Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat antog i december 1971 – »från invasionen i Guatemala 1954 till Banzers statskupp i Bolivia i augusti /1971/ har visat att arbetarklassen måste se sitt självförsvar som en elementär uppgift. Denna lärdom har inpräntats med blodsbokstäver – arbetarnas, böndernas och studenternas blod. Varje illusion om ‘fiendens goda vilja’ måste avvisas som en självmordslinje. Med tanke på regeringens natur och förhållandena mellan Folkfrontskoalitionen och massornas stora majoritet, är den uppgift som åligger arbetarna och bönderna främst deras egen beväpning, att bilda politiska och militära instrument för självförsvar, att organisera en genuin folkmilis, att sprida revolutionär propaganda bland soldaterna. Att inte börja längs dessa linjer vore att praktiken lita på arméns och de speciella repressiva organens ‘demokratiska lojalitet’. Det vore en oförmåga att svara mot de behov som allt bredare sektorer av massorna nu känner, väckta av händelserna i Bolivia. Allendes proklamationer, enligt vilka Folkfronten kommer att möta varje reaktionärt våld, är inget annat än demagogiskt skrävel eftersom de inte innehåller någonting praktiskt. 1 stället för att lita till spontanism och improvisationer måste de nödvändiga instrumenten nu skapas för att hindra klassfienden från att uppnå en förkrossande materiell överlägsenhet när den oundvikliga konfrontationen kommer. Gentemot ett möjligt missförstånd betonar de revolutionära marxisterna att det inte är mot Allende, utan mot hoten från höger och för att besvara varje attack från det borgerliga förtryckets styrkor som arbetarna och bönderna nu måste ställa frågan om sin beväpning på dagordningen.»

De chilenska reformisterna ifrågasatte dessa elementära sanningar. Det faktum att många av dem nu blivit namn på den långa listan av martyrer inom arbetarrörelsen vare sig minskar eller suddar ut deras historiska ansvar. Bristen på ett revolutionärt parti som kunde spela en ledande roll i masskala har än en gång visat sig vara en avgörande faktor för proletariatet.

»…Chile kommer inte att visa sig vara ett historiskt undantag» hävdade Förenade Sekretariatets resolution från december 1971, »det kapitalistiska systemet i Chile kommer inte att störtas utan en bestämd intervention från det revolutionära partiet, massornas avantgarde. De uppgifter som åligger ett sådant parti kan inte utföras av det chilenska kommunistpartiet. Detta parti som bär stämpeln av en lång stalinistisk tradition är instrument för en inhemsk arbetarbyråkrati och relativt konservativa skikt av proletariatet, vilka inte mobiliserats i den nuvarande krisen med samma dynamik som den yngre generationen. Det har bibehållit alla sina traditionella begrepp utan att på något sätt skära av den navelsträng som knyter fast det vid sovjetbyråkratin. Det. revolutionära partiets uppgifter kan inte heller överlämnas i det Socialistiska Partiets händer. Medan SP har vunnit större genklang, särskilt bland de yngre arbetarna, och i de organisationer det kontrollerar, har antagit ståndpunkter som ligger till vänster om Kommunistpartiet – en verklig ankdamm för reformismen – har det inte ett stridande partis uppbyggnad, det har inte solida och kontinuerliga länkar med de massor det påverkar, och är mera ett konglomerat av tendenser och grupper än en homogen bildning. Det bär i sista hand de karaktäristiska dragen för en centristisk organisation. I vilket fall är det nödvändigt att avvisa varje tanke som, direkt eller indirekt, baseras på hypotesen att tack vare den revolutionära processens dynamik och massrörelsens makt och tack vare bourgeoisins svaghet och dess mycket troliga fortsatta sönderfall och en situation där imperialismen skulle tvingas avvisa militär intervention, proletariatet kan komma till makten utan ett verkligt revolutionärt leninistiskt parti. Det är likaså nödvändigt att avvisa den variant som härrör ur hypotesen att ett substitut för de revolutionära partiet kan visa sig tillräckligt, dvs någon slags front där revolutionärerna samlas eller en kartell där olika organisationer på yttersta vänsterkanten ingår.»

Kamp mot den militära diktaturen! Organisera militant internationell solidaritet!

En militär statskupp i en situation som den som rått i Chile under de senaste månaderna kunde inte genom föras utan blodsutgjutelse eller genom begränsade repressiva aktioner. Alla tecken tyder på att den mött ett modigt och ihärdigt motstånd från proletariatet: det är inte uteslutet att sektorer av armén den bas som utgörs av arbetar- och bondesöner som gör sin värnplikt kan revoltera mot de order som ges av reaktionära officerare och således starta en dynamik mot inbördeskrig.

Motståndet har utvecklats heroiskt och inte fullständigt kunnat krossas. Men möjligheten till en revolt i armén har inte materialiserats eller inte nätt tillräcklig intensitet för ett omedelbart inbördeskrig.

Frågan om kamp mot militärdiktaturen står i dag på dagordningen. Det är det revolutionära avantgardets plikt att genomföra den nödvändiga svängningen så snabbt som möjligt. Frågan om väpnad kamp ställs inte längre på samma sätt som efter september 1970. Den främsta inriktningen som centreras kring massornas beväpning – förblir i grunden giltig i ett inbördeskrig där arbetar- och bondestyrkor ockuperar vissa regioner i landet. Om denna eventualitet inträffar skulle revolutionärerna starta en världsomfattande kampanj för att bygga internationella brigader.

Det är nödvändigt att nu bygga upp en aktiv solidaritetskampanj över hela världen i de bästa traditioner som funnits efter mobiliseringen kring Vietnam.

Chile måste försvaras mot kuppmakarnas barbari och mot den »nationella bourgeoisin» och deras imperialistiska herrar!

För omedelbar, massiv och militant solidaritet med det chilenska proletariatet! Stoppa mördarnas brottsliga agerande!

Kräv att det chilenska folkets elementära demokratiska rättigheter omedelbart återupprättas! Kräv att alla politiska fångar omedelbart släpps! Försvara asylrätten för politiska flyktingar från andra länder i Latinamerika och deras rätt att resa till annat land efter eget val! Ge politiskt och materiellt stöd till de chilenska arbetarnas heroiska motstånd!

Imperialismen och den s k nationella bourgeoisin hyllar cyniskt den kupp som de gjort mot de chilenska arbetarna och bönderna och mot arbetar- och bonderörelsen i Latinamerika och hela världen. Men brottets enorma omfattning och motståndets heroism kommer att få oräkneliga återverkningar. De chilenska händelserna kommer att pressa fram det revolutionära medvetandets mognande, precis som skedde vid imperialismens brottsliga krig i Vietnam och den heroiska vietnamesiska folkliga kampen. Kapitalismen kommer att få betala för sin nuvarande framgång i Chile – en framgång som historiskt sett är av noll och intet värde – med en dramatisk skärpning av sina egna motsättningar.

Uttalande från 4:e Internationalens förenade sekretariat 19/9 1973

Publicerad i en broschyr om Chile, 1974

Ormen är tillbaka i fabriken

Fram till nu har arbetarna lärt sig montera hytterna från första skruv till färdig hytt. De har haft en stark självkänsla och har kunnat utvecklas i sitt arbete.

Men nu byggs ett löpande band rakt genom Volvos hyttfabrik i Umeå. Med hot om utlandsflytt har fackets motstånd slagits ner.

Det som händer i Umeå är inte unikt: det löpande bandet återinförs, tvärtemot mångas föreställningar, inom hela industrin. Genom sin makt över arbetet förgiftar kapitalisterna människors liv.

Jan-Olov Carlsson berättar inifrån ett avgörande samhällsdrama i det tysta.

Långsamt börjar det löpande bandet ta form i monteringshallen. En räls ligger på golvet och en vajerförsedd vagn symboliserar det band som ska mata fram lastbilshytten med en hastighet av en och en halv meter i minuten. Materialställ kantar den provisoriska rampen som höjer sig några decimeter ovanför golvet. På den yta som har frigjorts för att i förhand utprova arbetet på det löpande bandet kan man se entusiastiska produktionstekniker ivrigt sysselsatta med att planera arbetsordning och materialplacering. De har nu fått en produktionsteknisk munsbit att bita i.

Runtom står måttligt entusiastiska montörer som ser en total förvandling av sitt arbete och sin arbetsplats.

De mer erfarna montörerna vänder ryggen till och börjar planera hur de ska kunna få ett annat arbete. De nyanställda tror inte att det blir så farligt: jobben blir i alla fall kvar, hoppas de.

Bara några meter därifrån pågår monteringen av Volvos lastbilshytter som vanligt. På fabriken i Umeå har monteringen hittills varit organiserad i så kallade kortflöden. I kortflöden jobbar en grupp montörer under relativt fria arbetsformer, de monterar och tar fullt ansvar för sina hytter. Det är ett produktionsupplägg som i alla avseenden är det löpande bandets motsats.

Men efter semestern ska alla kortflöden vara borta. Istället ska det löpande bandet slingra sig genom monteringshallen likt en orm vars giftgadd trängt rakt in i verksamheten.

Förändringen kommer inte som en överraskning. Aktiviteter och planer för detta har målmedvetet byggts upp under flera år. Företagets slutgiltiga beslut är nu fattat. Den fackliga organisationen på monteringen har tagit fram motargument, protesterat på stormöten och i förhandlingar, delat ut flygblad och gjort vad man kunnat för att samla metallarbetarnas protester. Trots alla invändningar är arbetet med att kasta ut femton års positiva erfarenheter av alternativ montering i full gång.

Men ledningen för Volvo Lastvagnar är inte nöjd med detta. Det räcker inte med att den lokala företagsledningen, arbetsledarkåren och tjänstemannafacken helhjärtat sluter upp bakom den påstådda nödvändigheten att bygga om till ett löpande band. Ett problem återstår. Metallarbetarna och inte minst den lokala Metallklubben måste förmås att ändra sin negativa inställning. Därför har ett nytt krav formulerats från företagsledningen, i en ton av ultimatum: ”Ni måste lära er älska linen!”

Del lokala fackliga inflytandet har varit en nagel i ögat på Volvoledningen. Inflytandet har bland annat inneburit att företaget inte ostört kunnat genomföra de förändringar som ansetts nödvändiga för att öka lönsamheten. De senaste åren har ledningen därför bedrivit en intern kampanj om ineffektivitet och dåliga resultat inom monteringsverksamheten. Ett öppet och ogenerat hot om att flytta hela monteringen har också använts som effektivt utpressningsargument för att bygga om till löpande band.

”Ni måste bygga ett löpande band och redovisa en kostnadsbesparing på 25 procent under arton månader, i annat fall flyttar hela produktionen och l 000 arbetstillfällen till Gent i Belgien”, lyder det ödesmättade budskap som uttalas av dem som också har makten att göra verklighet av sitt hot.

Att det verkligen kan gå på det sättet visar ett flertal företagsnedläggningar och fabriksflyttar de senaste åren. Arbetet har i ökad utsträckning reducerats till en simpel handelsvara som man köper upp till lägsta dagspris på marknadsplatser runt om i världen. Arbetare och tjänstemän i Norrköping, Katrineholm, Bengtsfors, Kumla, Degerfors och Gislaved har bittert fått erfara vad det kan betyda – erfarenheter som också finns levande på fabriken i Umeå.

Ytterst handlar det om makten och kontrollen över arbetet. Kapitalisterna har aldrig glömt att makten över arbetet är detsamma som makten över samhällsutvecklingen: det är grundkursen, första sidan! ”Rätten att leda och fördela arbetet” har alltid varit helig mark för kapitalet. I de kompromisser som byggt på klassamarbete har arbetsgivarna på just denna punkt aldrig varit beredda att kompromissa. När klassamarbetet sedan inte längre gett tillräckligt manöverutrymme åt arbetsgivarna har de kunnat växla över till rena maktmedel.

Inför varje nederlag verkar fackföreningsrörelsens ledning bli tagen på sängen och rasar indignerat över att klassamarbetet sviks och arbetslivets villkor försämras. ”Vofför gör ni på detta viset?”, kunde möjligtvis rumpnissarna i Astrid Lindgrens sagovärld aningslöst utbrista, men den fackliga ledningens naivitet kan inte ursäktas eller accepteras med ett milt överseende.

Den fackliga byråkratins idévärld utgår inte längre från klassbegreppet. Arbetarklassens kollektiva kraft har ersatts av att individen själv ska ta ansvar för sin ”kompetensutveckling” och ”anställningsbarhet”. Men det räcker inte som facklig strategi när den globaliserade kapitalismen effektivt förstör förutsättningarna för ett gott arbete och ett gott liv.

Fackföreningsrörelsens ledning, inte minst Metalls ordförande Göran Johnsson, har istället för att mobilisera till kamp försökt ligga steget före i anpassningen till de nya villkoren i den globaliserade ekonomin. I välformulerade tal på fackliga kongresser uppmanas de lokala facken att gå ut och vinna kriget om ”det goda arbetet”. Dagen efter fortsätter generalstaben att förhandla om kapitulationsvillkoren.

Demobiliseringen av den fackliga kampen har kommit att innebära att en hel generation av arbetare saknar egna och andras erfarenheter av kollektiv kamp.

Tillbaka till monteringshallen på Volvo Lastvagnar i Umeå. För att vara ett monteringsarbete inom bilindustrin är arbetssituationen unik. Arbetet är grupporganiserat. Varje grupp tar ett helhetsansvar för sin produkt. Produktionslayouten är designad i kortflöden för att skapa förutsättningar för en alternativ monteringsfilosofi. Alla metallare har haft en avtalad rätt att utvecklas och lära sig montera en hel lastbilshytt från första ledet till det sista, med alla tillhörande justeringar och tester, kontroller och administrativa arbetsuppgifter. Det är ett avancerat arbete fjärran från löpande bandets temposlaveri; ett arbete där vanmakt åtminstone delvis ersatts av yrkesarbetets stolthet. Ett lönesystem som värderat utvecklingen i arbetet har genomdrivits, och Volvoarbetarna i Umeå har haft en bättre löneutveckling än på de flesta andra industriarbetsplatser i Sverige.

Det som gällt på monteringen har i minst lika hög grad gällt för den övriga fabriken, där lastbilshytterna pressas, svetsas och målas. Det är inget himmelrike -det handlar fortfarande om en svensk industriarbetsplats med drygt tvåtusen metallarbetare – men i jämförelse med många andra arbetsplatser finns här en större självaktning och starkare självkänsla bland metallama. En del skulle nog vilja påstå att de visat en okuvlighet som börjar bli ovanlig inom arbetarklassen. Resultatet har också blivit en arbetsplats med ett gott rykte i fråga om arbetsinnehåll, lön, utvecklingsmöjligheter, trygghet och arbetstider. Volvo Lastvagnars hyttfabrik i Umeå har varit ett exempel på att det med medvetet fackligt arbete går att flytta fram positionerna när det gäller makten över det egna arbetet.

Motangreppet började för flera år sedan. I snabb takt sade företaget upp de lokala avtal som bidragit till att uppnå bättre arbetsvillkor och inflytande. Avtalen sades upp när Metallklubben inte accepterade de försämrade villkor som företaget ville få igenom. Istället för en ambition att söka gemensamma lösningar och kompromisser försöker företaget att runda och utestänga det lokala facket så mycket som möjligt.

För att ge en ögonblicksbild kan vi gå några år tillbaka i tiden. Vi befinner oss nu i matsalen på fabriken. Det pågår ett stort fackföreningsmöte. Lokalen är sprängfylld av Volvoarbetare som vill komma in på mötet. 500-600 ryms i lokalen, resten får stå utanför. Företaget har just sagt upp det lokala avtalet om arbetsorganisation och lönesystem. Det råder kampstämning, men informationen om att Metallklubbens förhandlare har tvingat in företaget i förhandlingsrummet tas emot med entusiasm. Ännu är inte slaget förlorat. Från Metallarbetareförbundet har det kommit en ombudsman som i ett brandtal framhåller klubbens framgångar som ett föredöme. Han betonar att den kanske sista utposten för Metalls vision om det goda arbetet inte får falla. Applåder. Mötet beslutar att ge förhandlingarna en förnyad chans.

Ett steg framåt och två steg bakåt, men fortfarande på benen – så skulle man kunna sammanfatta ett flertal välbesökta och engagerade fackmöten som genomfördes  i inledningen av Volvos offensiv mot metallarbetarna i Umeå. Men den kollektiva kampkänslan, som från början var så stark, har inte kunnat ta sig uttryck i kampmetoder som finns tillgängliga i det ordinarie fackliga arbetet. Arbetsrätten är på arbetsgivarens sida. Både tidens nednötning och avsaknaden av exempel på fackliga strider som leder till framgång sätter sina spår.

Det som händer på Volvo i Umeå är ingenting unikt. Mitt framför våra ögon pågår ett regelrätt övergrepp på arbetet. Det sker överallt i samhället, det är systematiskt och uträknat. Utvecklingen under 1990-talet med avregleringar, privatiseringar och destabilisering i nyliberal anda har skapat en närapå omöjlig arbetssituation för många arbetare och tjänstemän i den offentliga verksamheten. De ökande sjukskrivningstalen, utslagningen och den väl dokumenterade ohälsan i arbetet är en fullständigt irrationell men samtidigt logisk konsekvens av samhällsutvecklingen.

EU:s Dublinkontor, som mätt och jämfört förhållandena i arbetslivet inom EU i 27 år, konstaterar nu att Sverige har det högsta arbetstempot av alla EU:s länder. 800000 människor, det vill säga 17 procent av den arbetsföra befolkningen i Sverige, står idag utanför arbetslivet till följd av ohälsa och utslagning. Konsekvenserna av att också ha den snabbast ökande produktiviteten inom OECD kan avläsas i denna skrämmande statistik.

Inom arbetslivsforskning – oavsett om den bedrivs inom sociologin, arbetspsykologin eller den kliniska medicinen – råder knappast någon oklarhet över att människor som har ett arbete med höga krav men med begränsade möjligheter att påverka sin arbetssituation har de sämsta psykosociala förutsättningarna och befinner sig i riskzonen för ohälsa och utslagning. Hittills har dessa effekter varit mest framträdande inom den offentliga verksamheten. Inom industrin har kombinationen av ett starkare fackligt inflytande och den relativt starka ställningen för svensk industri i en internationell jämförelse haft ett återhållande effekt på försämringarna i arbetet.

Ända långt in på 1990-talet hade idéerna om ”det goda arbetet” kvar en del av den kraft som blev resultatet av den radikala arbetarkampen i slutet av 1960-talet och första halvan av 1970-talet. Det var en reaktion på de negativa effekterna av att organisera arbetet i löpande band, så kallad ”taylorism” eller ”fordism”. Charlie Chaplins beskrivning av det löpande bandet i filmen Moderna Tider var inte en komisk nidbild, utan snarare en klarsynt samtidsbetraktelse av industriarbetet.

När han hamnar i maskineriets helvete tillsammans med sin arbetskamrat illustrerar han på ett lysande sätt den marxistiska teorin om alienationen, som i Manifestet utrycks i några få rader: ”Proletärens arbete har genom maskineriets utveckling och arbetsdelningen förlorat all självständig karaktär och därmed all lockelse för arbetaren.”

”Det goda arbetet” har varit den fackliga strategin för arbetets uppvärdering, för en brytning med synen på arbetaren som en mänsklig robot utan känslor eller engagemang. Men det tycks bli en kort historisk parantes. Nu är scenen radikalt förändrad. Det sociala kontraktets och klassamarbetets sammanbrott på övergripande samhällsnivå återfinns nu i motsvarande konfrontation på arbetets nära, direkta nivå. Våldtäkten på människovärdet i arbetet håller på att fullbordas.

Under den senaste tioårsperioden har ”toyotismen” manövrerat ut alla alternativa monteringsfilosofier som var i omlopp under 1980- och början av 90-talet. Samlingsnamnet för denna världsomspännande förändring är ”mager produktion”.

De bärande idéerna kommer från Toyotas produktionssystem och har blivit sinnebilden för en högeffektiv industriproduktion som nu sträcker sig långt utanför bilindustrins domäner. Dess självsäkra förespråkare talar om ”den nya industriella revolutionen” och ”det nya paradigmet”. Till bilden hör löpande band, korta tempotider, standardiserade arbeten, regelstyrning och förplanering. I mager produktion bygger man in alla de tekniska, sociala och kulturella koderna som möjliggör kapitalets dominans över arbetets autonomi.

Cirkeln sluts i synen på arbetet och arbetets organisering. Ur garderoben plockas liket fram.

På Chalmers tekniska högskola i Göteborg sitter en grupp forskare som ägnat de senaste 25 åren åt att studera och analysera alternativ montering. Med stöd av produktionstekniska grunddata kan de teoretiskt bevisa att alternativ montering är effektivare än löpande band. Men det innebär samtidigt att arbetsgivaren måste lämna över ansvar och befogenheter – det vill säga inflytande och makt – till de som utför produktionsarbetet. Tidigare var forskargruppen väl sedd även bland storföretagens representanter, när de sökte efter alternativ till produktivitetskrisen vid det löpande bandet. I dag är det få som lyssnar. När den kapitalistiska konkurrensen hårdnar framträder produktionsteknik också som härskarteknik. Med det löpande bandet förändras maktbalansen på arbetsplatsen: ledningen uppnår full kontroll över arbetet.

I det sammanhanget bleknar de teoretiska uträkningarna.

Löpande bandets intåg på Volvo Lastvagnar i Umeå är ett nederlag för såväl den lokala Metallklubben som fackföreningsrörelsen i stort. Det är en strid som är svår att vinna lokalt. När företaget kan lägga ett trovärdigt hot om att flytta produktionen och det saknas kamperfarenheter som kan bevisa motsatsen är styrkeförhållandena ogynnsamma.

För att ändra styrkeförhållandena är det nödvändigt att fackföreningsrörelsen – på alla nivåer – gör sig beredd att ta strid för anständiga villkor och arbetets värde. Gruvstrejken var startskottet för 1960-talets revolt för människovärdet i arbetet och utgjorde inledningen till ett uppvaknande och en radikalisering inom hela arbetarklassen. Inget mindre än detta kommer att vara nödvändigt igen.

Det löpande bandet kommer då att bäras ut och säljas till kilopris på skroten. I Umeå och på andra håll i Sverige. Och i Europa. Och ute i hela världen.

Jan-Olov Carlsson, Arbetaren nr 7/2004.

Jan-Olov Carlsson är vice ordförande för Metallklubben vid Volvo Lastvagnars hyttfabrik i Umeå. Han har arbetat vid monteringen i 25 år.

Social Movement Unionism

Allt väldigare företag får i dagens värld allt större svängrum. Regeringarna varken vill eller förmår inskränka deras rörelsefrihet och kapitalet gör sig mer och mer oberoende av kompromisser med de arbetade. Finns det i denna värld något utrymme för fackliga organisationer som konfronterar arbetsgivarna eller är vi dömda att tigga om smulorna från den globala företagsfesten? Hur skulle de fackliga metoder i så fall se ut som fungerar i den globaliserade ekonomin? Så ser frågeställningarna ut för många som försöker finna en ny väg för fackföreningarna idag.

Den situation vi befinner oss i och de diskussioner om facklig och politisk strategi som förs idag är resultat av två olika trender. För det första den långvariga tillbakagång av facklig organisationsgrad, löner och arbetsvillkor som varit kärnan i den nyliberala offensiven. När ”det långa undantaget” ”30 år av obruten kapitalistisk expansion ”bröts på 70-talet saknade arbetarklassen i de industrialiserade länderna styrka och erfarenhet att slå tillbaka borgarklassens angrepp.

Den andra trenden är det motstånd som börjat växa till under det 90-tal då den nyliberala offensiven accelererade under namn av ”globalisering”. Grupper av arbetare kom sakta över 80-talets chock och en ny generation började träda in på scenen. Samtidigt har motståndet mot nyliberalismen tagit fart i hela samhället och nya rörelser vuxit fram utanför de fackliga organisationerna. Denna trend är ännu i sin linda. De motgångar som drabbat arbetande människor över hela jorden är på inget sätt över och borgarklassen fortsätter att flytta fram sina positioner, men det sker ingenstans utan protester. Nyliberalismens totala ideologiska dominans är bruten och det skapar ett nytt utrymme för diskussion om nya vägar, inte minst för fackföreningsrörelsen.

I skärningen mellan dessa båda motstridiga tendenser av svaghet och motstånd har ”Social Movement Unionism”(SMU) ”facklig verksamhet som knyter an till folkliga rörelser i samhället, vunnit insteg. Där den ”rena” fackliga styrkan inte räckt till har man kompletterat den genom allianser med krafter utanför fabrikerna.

De fackföreningar man ofta framhåller som positiva exempel på detta är Cosatu i Sydafrika, CUT i Brasilien och KCTU i Sydkorea. Tre unga organisationer som vuxit fram under vittrande diktaturer i Tredje världen där den fackliga kampen varit nära knuten till breda rörelser för demokrati och sociala rättigheter.

I de flesta industriländer finns helt andra fackliga förutsättningar och traditioner. Kan då SMU vara en möjlig facklig linje även i där?

Ett av de bästa exemplen på detta som jag kommit i kontakt med är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet, även detta en ung fackförening som bildades på 80-talet efter en utbrytning ur det USA-baserade UAW. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som ”med japanska företag som förebild ”innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning där facklig sammanhållning skulle ersättas med lojalitet mot arbetsgivaren.

CAW linje var att backa upp de lokala fackliga organisationer som tog strider för att återerövra makt från arbetsgivarna på fabriksgolvet och knöt på ett obyråkratiskt sätt länkar över gränserna för att utbyta erfarenheter och utforma en strategi för motståndet.

Men CAW har inte nöjt sig med att hävda sina medlemmars intressen innanför fabriksgrindarna. De har drivit avtalsrörelser där de medvetet formulerat krav för att gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

En av de stora frågorna för CAW och de arbetande i Nordamerika var det nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA. Genom sin aktivitet i arbetet mot NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med aktivister inom miljö-, kvinno- , solidaritetsorganisationer. Folk som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade utan som delar av arbetarklassens organisering inom många olika områden som de kunde bygga långsiktiga allianser med. Detta tror jag är ett fruktbart sätt att se på SMU.

Men vad betyder det i Sverige idag? De svenska LO-facken är inte nybildade, sjudande organisationer som de sydkoreanska eller brasilianska. Inte heller är de traditionellt fast i ”bussiness unionism”, den fackliga linje som innebär att man tar hand om de egna medlemmarna och struntar i vad som händer i resten av samhället. Sådana fack finner vi i USA där de redan tidigt valde att framför allt driva de egna medlemmarnas intressen genom avtal med arbetsgivarna. Så har t.ex. amerikanska bilarbetare utmärkta villkor för pension och sjukvård samtidigt som står tiotals miljoner utanför all form av social trygghet.

I Sverige har den fackliga linjen tvärtom varit generell välfärd i fråga om t.ex. arbetslöshetsförsäkring, pension och sjukförsäkring. Sedan begynnelsen var samarbetet med det socialdemokratiska arbetarpartiet intimt. En mer heltäckande ”Social Movement Unionism” är svår att tänka sig än den svenska ”rörelsen” som med sina Unga Örnar, HSB, Folkets Hus, Konsum och Fonus bokstavligt talat hade ambitionen att följa arbetaren från vaggan till graven.

Sedan 30-talet har den fackligt-politiska strategin varit ett samarbete med arbetsgivarna där facken har levererat arbetsfred, stabilitet, orubbat ägande och säkra vinster i utbyte mot ökande levnadsstandard. Allt med en socialdemokratiskt styrd stat som garant.

(Mycket kan sägas om denna strategi och dess konsekvenser för arbetarrörelse och samhälle men det skulle bli en annan artikel.)

Detta klassamarbete bröts definitivt vid storkonflikten 1980. Arbetsgivarna har sedan dess dragit sig tillbaka från såväl samordnade förhandlingar med LO som de flesta korporativa organ i staten. LO-ledningen var inte förmögen att försvara sin inriktning genom att tvinga arbetsgivarna till förhandlingsbordet, än mindre att försvara arbetarklassens intressen. Istället har vi sett en uppsplittring där facken inom industrin, med Metall i spetsen, slutit ett samarbetsavtal med ”sina” arbetsgivare där nyckelorden är ”konkurrenskraft”, ”lönebildning” och ”samverkan”. Det även lokalt dykt upp avtal om privata pensionsförsäkringar så att de som jobbar inom lönsamma sektorer skall kunna klara sitt eget skinn när de sociala trygghetsnäten blir allt glesare.

Trenden är tydlig, bort från samarbete med andra arbetare och istället ett steg i riktning mot ”bussines unionism”. Lojaliteten skall vara gentemot den egna nationen, branschen, företaget och till sist den egna arbetsplatsen, tillsammans med de egna kapitalisterna. Motståndaren blir då ”konkurrenterna” det vill säga i sista hand arbetare i andra länder, branscher och företag. Ett säkert recept för fortsatt nederlag och tillbakagång för hela klassen.

Alternativet är knappast en återgång till ”den svenska modellens” samarbetspolitik. Oavsett vad man tycker om denna byggde den på förutsättningar som inte längre existerar, en stabil kapitalistisk ekonomi stadd i ständig expansion, och ”vilket ofta glöms bort ”en rädsla från borgarklassens sida för förkrigstidens militanta arbetarklass med ekot från den ryska revolutionen ännu mullrande i bakgrunden. Idag är kapitalismen ständigt mer eller mindre i kris, Sovjet är borta och arbetarklassen förmår inte utgöra något allvarligt hot. Borgarna har varken anledning eller möjlighet att etablera någon ny kompromissa. Inför detta står den fackliga byråkratin handlingsförlamad. Behovet av en ny facklig kurs är akut. Kan en pånyttfödd ”Social Movement Unionism” vara vägen ut ur fortsatta reträtter för svensk fackföreningsrörelse?

Till en början skulle jag vilja försöka mig på att översätta begreppet till svenska. Även om det kanske inte täcker precis detsamma föreslår jag begreppet folkrörelsesamverkan. Ett sätt att arbeta där olika folkliga rörelser finner gemensamma fält att arbeta i för att stärka sina positioner och även idémässigt komplettera och utveckla varandra.

De frågor som globaliseringen sätter på dagordningen ”utförsäljning, social dumpning, uttunnad arbetsrätt, privatisering, nedskärningar och så vidare ”kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi blir akut. Mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats utan det krävs omfattande sociala rörelser. Men när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen, arbetande, arbetslösa, andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av folkrörelsesamverkan.

De olika rörelserna kan hjälpa fackliga organisationer som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser. Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken, ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

Men fackliga initiativ som gör anspråk på att vara ”folkrörelsesamverkan” kan aldrig stanna vid upplysta ledningars initiativ eller utspel. De måste börja och sluta bland medlemmarna, på arbetsplatsen. Inte heller är det möjligt att hoppa över de vardagliga fackliga frågorna för att ta itu med de stora, globala. Fackföreningar är organisationer som förenar anställda gentemot arbetsgivaren med syftet att upphäva konkurrensen mellan arbetare. All facklig verksamhet måste ta sin utgångspunkt i detta faktum, annars är det inte fackligt arbete.

Eftersom saker som storföretagens makt och globalisering känns så stora, är det väldigt lätt att man delar upp det fackliga arbetet i två delar som aldrig möts: Det vardagliga gnetandet på arbetsplatsen med löner, försäkringar, arbetstider, arbetsmiljö, besvärliga chefer, arbetstakt och så vidare. Och å andra sidan: de STORA FRÅGORNA. Dessa hänvisas oftast till kongressrapporter, Första majtal eller kurser och konferenser då man stiger utanför vardagens lunk en stund.

Här kan det finnas en fallgrop. Om man av olika skäl inte klarar av att enas på arbetsplatsen och hävda sina intressen mot arbetsgivaren kan det ligga en lockelse i att ge upp den egna, ”hopplösa” arbetsplatsen och tillsammans med likasinnade söka forum utanför arbetsplatsen eller fackföreningen där man kan ta upp mer ”avancerade” frågor. Konferenser, demonstrationer och seminarier är redskap för att utveckla politiken och skapa opinion men kan inte ersätta den dagliga verksamheten på arbetsplatsen. Det är där medlemmarna finns, kraften som kan förändra samhället.

Det motsatta är ännu lättare: att fastna innanför grindarna, att uppslukas av det myller av frågor som ständigt kräver ens uppmärksamhet på arbetsplatsen.

Så länge vi inte kan hitta några länkar mellan vardagens fackliga arbetet och de långsiktiga målen blir vi ofarliga. Detta är den verkliga utmaningen idag: att knyta samman de dagliga striderna och frågorna med de övergripande, långsiktiga.

Det finns otaliga frågor där man kan tänka sig en sådan samverkan. Det kan gälla att bekämpa social dumpning genom att stödja fackligt uppbygge i Östeuropa eller Asien. Att bekämpa privatiseringar eller nedskärningar i den offentliga sektorn genom allianser mellan offentligfack, föräldranätverk, patientorganisationer och andra berörda. Att stödja strejkande arbetare här eller i andra länder genom konsumentbojkotter tillsammans med andra sociala rörelser. Att försvara den egna arbetsplatsen mot nedläggning genom allianser med lokala, regionala, nationella och internationella organisationer inom och utom fackföreningsrörelsen. Att bygga upp Attac-grupper på arbetsplatserna, att förankra protesterna mot USA:s krig, att bygga upp motståndet mot EMU inom fackföreningarna. Och så vidare…

Men, återigen, om sådana initiativ inte skall stanna vid tomma gester krävs att de kopplas till den dagliga fackliga verksamheten. Att de organiseras på golvet, tillsammans med arbetskamrater. Det betyder inte att man alltid måste ha med sig en majoritet för att ta initiativ men att syftet alltid skall vara detta, inte att nöja sig med att vara en radikal röst.

Den viktigaste delen när det gäller att börja vinna fackföreningarna för en folkrörelsesamverkan blir därför att få fackföreningarna att fungera som folkrörelser.

Det är ett arbete på många nivåer. Den mest grundläggande är att engagera arbetskamraterna i att ta strid för de omedelbara intressena på arbetsplatsen. Där finns den mest grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital och där man kan göra sina första erfarenheter av den gemensamma styrka. Direkt knuten till detta är striden för återta kontrollen över de egna fackliga organisationerna. Det demokratiska underskottet i de flesta svenska fackförbund är bedövande.

Demokratiska, och stridbara fackföreningar som knyter an till de olika rörelser som uppkommer i samhället kan bli mer än bara försvarsorganisationer. Långsiktigt kan man till och med tänka sig att en sådan samverkan av starka folkrörelser kan komma att bli den kraft som utmanar borgarklassens om makten i samhället.

Lars Henriksson, ursprungligen publicerat i Arbetaren 2004?