Etikettarkiv: Folkrörelser

Att gripa tillfället – vilken väg leder till samhällsomvandling?

Medan jag läser boken ”Det gyllene tillfället” av Hans Abrahamsson fladdrar ännu ett protestomvävt toppmöte förbi. Utanför Evian blir protesterna till självlärande massuniversitet för den globala rättviserörelsen samtidigt som franska fackföreningar slår samman sina pensionsprotester med G8-demonstrationerna. De sociala rörelserna tycks vara på väg att enas, åtminstone om vad man är emot. Frågan är vad man är för. Och, lika viktigt, hur man skall kunna nå dit. I ”Det gyllene tillfället” ger sig Hans Abrahamsson i kast med dessa frågor som så smått börjat leda till debatt i rörelsen, inte minst kring de internationella Sociala Forumsamlingarna

Abrahamsson tillhör de akademiker som inte nöjer sig med att förklara världen utan också försöker förändra den. Både genom sin yrkesroll som utvecklingsekonom med tidigare uppdrag i Afrika och som aktivist och tongivande medlem i Attac.

Även om Abrahamsson lägger stor möda på det teoretiska ramverket så bygger mycket på hans egna studier och handgripliga erfarenheter av att leda in konflikter i konstruktiva banor, från inbördeskrigets Mocambique till EU-toppmötet i Göteborg 2001.

En av bokens röda trådar är Gramscis idéer om hegemoni, det tankemässiga utrymme inom vilket diskussionen i ett samhälle förs. Att åstadkomma ett skifte i hegemonin ser Abrahamsson som de sociala rörelsernas stora uppgift. Från dagens företagsstyrda globalisering, mot en ny global grund för den politiska debatten, baserat på solidaritet och demokratiskt styre.

Titeln syftar på de tillfällen då sådana skiften enligt Abrahamsson är möjliga, då hegemonin krackelerar och makten inte längre kan upprätthålla sin legitimitet, samtidigt som starka sociala rörelser förmår formulera alternativ.

En central roll i detta ger Abrahamsson de ”upplysta eliterna”, politiker, byråkrater och företagare som ser det ohållbara i dagens värld men som inte förmår göra något åt det, delar av systemet som de är. Trycket från de sociala massrörelserna som sammanfaller med självbevarelsedriften från den ”upplysta eliten” – där ser Abrahamsson vår tids gyllene tillfälle att skapa ett nytt, globalt socialt kontrakt. Trots att marknadsfundamentalismen behärskar dagens värld menar han paradoxalt nog att manöverutrymmet och den ”upplysta elitens” behov av kompromisser har ökat. Att USA:s ledning, i en period när en tidvattensvåg av kriser och företagsskandaler drar runt jorden, måste ersätta ideologisk hegemoni med militärmakt kan onekligen ses som en svaghet, för även om man kan göra mycket med Tomahawkrobotar är det som bekant svårt att sitta på dem…

MELLAN REVOLUTION OCH REFORM

Abrahamssons metod för att gripa tillfället är ”konfrontativ dialog”, ett begrepp han och Attac lanserade under EU-toppmötet 2001 då politiker mötte aktivister i direkta diskussioner och på TV-skärmar. En ”konfrontativ dialog” är varken en debatt eller en förhandling utan syftar till att klargöra meningsskiljaktigheter och gemensamma intressen. Ett sätt för sociala rörelser att inlåta sig i diskussioner med makten utan att sugas upp eller bli harmlösa alibin.

Abrahamsson försöker hitta en väg mellan tandlösa reformer som lämnar de problemskapande strukturerna intakta och en osannolik, riskfylld revolution. Hans alternativ är transformation, kompromisser mellan makten och de sociala rörelserna om genomgripande förändringar i strukturerna.

Många dörrar lämnas öppna. De sociala rörelsernas strävan är inte att ta makten slår Abrahamsson fast, men frågan om var makten bör ligga förblir obesvarad. För inte leder väl resonemangen om ”diskursiv makt” – makten över tanken – till att makt egentligen inte finns? Dess hårda kärna: kontroll över kapital, statsbyråkrati, polis och militär låter sig svårligen diskuteras bort. Även i frågan om hur långt kapitalismen låter sig regleras utan att man utmanar de grundläggande ägandeförhållandena passar han.

För en socialist och revolutionär är det frestande att avfärda Abrahamssons ”konfrontativa dialog” som illusionsmakeri och hans tankar om att det gäller att ändra den hegemoniska balanspunkten som harmlösa inomkapitalistiska reformer. Som en strategi i en tid där alternativen till kapitalismen är så grundligt utraderade att de inte ens kan nämnas och där de härskande sitter så säkert och folkrörelserna är så svaga att det enda man kan tänka sig är att påverka de upplysta bland de mäktiga. Men det är att göra det lätt för sig. Det Abrahamsson försöker göra är något mycket viktigt nämligen att hitta en väg från dagens problem till morgondagens lösningar. En väg som tar sin utgångspunkt inte bara i de konkreta problem världen står inför utan även försöker identifiera tänkbara aktörer och allianser som skall kunna ta de steg som krävs för att lösa dem. Denna ansats liksom den ärlighet och uppriktighet som genomsyrar boken är skäl att ta den på allvar. Abrahamsson formulerar sig inte med smygande list, han talar inte som representant för något byråkratiskt egenintresse utan söker, utifrån sina egna erfarenheter och kunskaper, efter en väg att utmana makten. Inte i princip, utan här och nu.

Denna artikel skall därför inte ses så mycket som en recension av eller polemik mot Abrahamssons bok utan mer som ett försök att utifrån de frågor han ställer och svar han ger resonera om möjliga strategier för samhällsförändring.

Är Abrahamsons ”transformationer” möjliga? Finns det ett mellanting mellan revolution och reform? Går det att i dagens värld genomföra strukturella förändringar som skapar fundamentalt nya livsvillkor för världens folk som skulle kunna vara förenliga med en upplyst elits strävan efter mer stabila sociala förhållanden? Är det för det första möjligt att genomföra stora förändringar i samhället utan att angripa äganderätten över de stora kapitaltillgångarna?

Ett första, allmänt svar är naturligtvis ja. Det räcker att se på de samhällsformationer som vuxit fram på en kapitalistisk grund för att konstatera att systemet i sig är förenligt med de mest skilda sociala förhållanden. Bushs USA, Palmes Sverige, Mussolinis Italien eller dagens Japan har erbjudit oerhört olika livsvillkor för de arbetande trots att ägandet i princip sett likadant ut. Varför skulle det då inte idag vara möjligt att driva fram en ny social kompromiss, ett nytt folkhemsprojekt, en kompromiss på internationell nivå där ägandets makt inskränks men inte avskaffas?

Två stora invändningar infinner sig. För det första, varför skulle makthavarna, borgarklassen, vilja gå med på en sådan kompromiss? För det andra, räcker det för att lösa problemen?

Abrahamssons stora exempel är det han beskriver som efterkrigstidens sociala kompromisser – alltifrån det svenska Folkhemmet till Bretton Woods. Keynesianismen som skulle reglera kapitalismen och förhindra nya 30-talskriser och förödande krig. Som gav välfärdsstater och u-hjälp.

Bakgrunden till mycket av detta var, förutom det traumatiska decenniet innan och rädslan för en efterkrigsdepression, existensen av Sovjet och en numerärt stark arbetarrörelse i Europa. Utan det, visserligen avlägsna, hotet från revolutionen är det inte troligt att den tidens överhet skulle känt sig föranlåten att satsa på några välfärdsstater.

Att projektet – vars huvudsyfte var att rädda kapitalismen – lyckades kan nog också tillskrivas en stor svaghet hos den europiska arbetarklassen. Trots att arbetarorganisationerna, partier och fackföreningar, växte och reorganiserades efter kriget var det mot en grund av nederlag och demoralisering. Ännu en gång hade arbetarrörelsen misslyckats att stoppa ett förödande krig. Arbetarungdomen hade inte förenats under de röda fanorna utan i massgravarna, var och en under sin egen nations fana. Ingenstans hade man lyckats slå tillbaka fascismen genom oberoende klassmobilisering. Det var genom Röda Armén, grundligt staliniserad och befriad från alla tankar på revolutionär internationalism, och de borgerliga demokratiernas krigsmakter som arbetarklassen, avskalad allt klassoberoende, besegrat fascismen. Arbetarklassens tilltro till sin egen styrka var bruten. Välfärdsstaternas sociala ingenjörskonst kunde genomföras med arbetarklassen i stor utsträckning på åskådarläktaren, representerad av sina byråkratiserade och till det borgerliga samhället anpassade organisationer.

En avgörande ekonomisk bakgrund till välfärdsstaterna var att de växte fram i en period av uppgång utan motstycke, efterkrigstidens historiska undantag med två årtionden av obruten expansion. Det innebar att välfärdsstaterna inte byggdes upp genom expropriering av de rikas tillgångar utan genom en något mer jämlik fördelning av frukterna av den ökade produktiviteten.

Redan här stupar troligen tanken på en hållbar social kompromiss av idag. Även om kapitalet har firat stora triumfer under de senaste decennierna med nyöppnade jaktmarker i Östeuropa, en försvagad arbetarrörelse i Väst och ett Syd som hållits nedtryckt under skuldbördor har de inte lyckats vända den långa fasen av kriser och osäkerhet som rått sedan början av 70-talet. Typiskt nog ledde till och med vår tids stora teknologiska revolution, informationsteknologin, snabbt till en spekulationsbubbla som brast med världsvida effekter. Utrymmet för ett nytt välfärdsbygge i samförstånd, som dessutom skulle vara internationellt solidariskt, skulle kräva en ny våg av tillväxt i klass med efterkrigsboomen. Jag är inte mannen att säga om detta är möjligt eller ej, man skall aldrig räkna ut kapitalismen förmåga till återhämtning, men det förefaller inte särskilt realistiskt. Förra gången krävdes det den ”skapande förstörelsen” av två världskrig, för att lägga grunden för tillväxten. Och efter det tredje världskriget är det inte troligt att det finns särskilt stora förutsättningar för någon slags civilisation.

Utan en sådan ny fas av obruten tillväxt skulle resurserna få tas genom en enorm omfördelning av resurser i samhället, en total omvändning av de senaste decenniernas omfördelning från arbete till kapital, något som direkt skulle leda till en konfrontation med kapitalet. Det som skulle kunna få kapitalet att gå med på sådana eftergifter är om alternativet är ännu värre. Det krävdes hot om revolution – och ett tyst löfte från arbetarrörelsens ledning om gott samarbete och gemensam kamp mot revolutionen för att erövra den allmänna rösträtten i Sverige i början av förra seklet.

SYSTEMETS KRISER

Den jättelika omfördelning som skulle krävas för en rättvis värld skulle kräva betydligt större uppoffringar för borgerligheten – och än kraftigare hot från de arbetandes sida. Och en rörelse som är förmögen att utöva ett sådant hot skulle med all sannolikhet inte behöva kompromissa särskilt mycket med makten utan vara förmögen att ta den.

Men den mest grundläggande invändningen mot att målet för de sociala rörelserna skulle vara att upprätta en ny social kompromiss är att dagens problem inte plågar mänskligheten på grund av misstag eller oklok politik. Det är, nu som tidigare, kapitalismens inneboende drivkrafter och motsättningar som är orsaken. Den grundläggande drivkraften i kapitalismen är kapitalets jakt på högsta möjliga avkastning.

Den kapitalist som inte följer denna drivkraft kommer snart att sluta vara kapitalist. Kapitalet smälter bort och övertas av andra, hungrigare, kapitalister. Det är denna jakt på överprofiter som leder till att kapitalet dras till de sektorer där den högsta profiten kan förväntas. Men när investeringarna där ökar på grund av denna förhoppning skapas överkapacitet och överproduktion.

De förväntade vinsterna uteblir och en kris utbryter. Detta mönster ha kapitalismen återupprepat i 250 år. Det är en egenskap hos systemet som aldrig kan administreras bort utan som, gång på gång, kommer att kasta miljoner och åter miljoner människor ut arbetslöshet, krig och elände genom sina återkommande kriser. Inte förrän vi lyckas ersätta den med ett system som sätter människors behov i första rummet kommer dessa problem att kunna lösas på lång sikt.

De ”upplysta eliterna” då? Hur ser möjligheten ut för en allians med denna Abrahamssons nyckelgrupp som inser dagens problem men inte förmår göra något åt dem? Industriägarna är självklart inte förtjust i avregleringar som leder till att strömmen försvinner då och då på grund av bristande investeringar och underhåll eller att tågen inte går för att något företag lagt underbud och så vidare.

Det är inte bara människorna i ett samhälle som är beroende av infrastrukturen, tvärtom är den ofta skräddarsydd för storindustrins behov. Samtidigt vill kapitalet ha så fria händer som möjligt och inte hämmas av folkliga krav uttryckta i politiska beslut. Här slits kapitalet mellan intresset att i varje stund göra maximal profit och tillägna sig nya marknader å ena sidan och behovet av ett fungerande samhälle å den andra. Marx gamla motsättning mellan produktionens sociala natur och det privata tillägnandet träffar nyliberalerna i nacken. Detta var ett av skälen till efterkrigstidens statliga interventionspolitik.

Säkert kommer därför nu röster att höjas från industrikapitalister om viss reglering av de ”hårda” delarna av den offentliga sektorn.

Det är dock något helt annat än att viktiga delar av borgarklassen och dess politiska representanter skulle vara intresserade av en allmän reglering där sociala krav genom politiska beslut skull sättas före kapitalackumulationen. Sådana ingripanden skulle med alls sannolikhet leda till våldsamma motreaktioner oavsett hur demokratiskt beslutade de är. Investeringsstrejker, kapitalflykt, massiv propaganda och även öppet våld. Borgarklassen har inga hämningar när det gäller det allra heligaste: äganderätten. Exemplen är otaliga på hur kapitalägarna reagerat om de känt sig hotade, från Allendes Chile till 80-talets löntagarfondsmarscher i Sverige, eller dagens hets och kuppförsök mot Hugo Chavez i Venezuela.

Varje kapitalist eller byråkrat som ställer sig på de sociala rörelsernas sida är givetvis välkommen. Det urholkar den rådande hegemonin och ökar trovärdigheten i alternativet. Se bara vad den unika splittringen i det ekonomisk-politiska etablissemanget gjort i EMU-debatten. Men då gäller de att se sådana ”klassförrädare” som högst temporära allierade och eventuella allianser måste ske helt på de folkliga rörelsernas villkor. Historien känner alltför många exempel på arbetarorganisationer som anpassat sin politik för att inte skrämma bort borgerliga ”allierade” med resultatet att de dels blivit harmlösa och dels demoraliserat sin egen bas. En utveckling som tyvärr verkar vara i full gång i Brasilien under Lula idag.

En kompromiss med borgarklassen på dess villkor innebär att den sitter kvar i orubbat bo, med den makt som finns i kapitalet och med det kapitalistiska systemets drivkrafter redo att släppas lösa.

IDEOLOGIPRODUKTION

Utan att ge mig alltför djupt in i debatten om plan och marknad, som bland annat förts i Röda rummet, vill jag påstå att kontrollen över samhällets stora tillgångar är en avgörande fråga. Dels är det en demokratisk fråga. Vad motiverar att ett fåtal individer har kontrollen över förmögenheter som ger dem möjlighet att styra över företag, landsändar, ja hela länders väl och ve? Den makt som finns i ägandet uttrycks inte bara genom investeringsbeslut som avgör ödet för miljoner människor. Det är svårt att tänka sig någon reell folklig makt utan att ta denna ekonomiska makt ur händerna på ägarna av dagens storföretag, banker och försäkringsbolag och ställa dessa under demokratisk kontroll. Hur samhället skall styras är en fråga om makt över ekonomin och produktionen.

Abrahamssons försöker, som sagt, använda Gramscis tankar om hegemonin för att skissera en strategi där man kan åstadkomma långtgående förändringar i samhället genom förändringar på denna, ideologiska nivå. Men makten över kapitalet används också till att sätta dagordningen i debatten. Den ideologiska hegemonin i det kapitalistiska samhället må ha sina rötter i produktionssystemets ogenomskinliga natur, marknadens anonyma karaktär och i de roller vi tilldelas beroende på om vi äger kapital eller arbetar för vår existens. Men i vår tid är det också något som direkt och medvetet produceras av borgerligheten genom att enorma summor grävs ner i ideologiproduktion. Ibland genom staternas försorg genom utbildnings- och forskningsinstitutioner, ibland direkt genom politiska eller halvpolitiska organisationer, ibland genom ”oberoende” institut, ”think tanks”, vars enda uppgift är att skapa en ideologisk bas för de härskande. För att inte tala om de stora mediekoncerner som, långt ifrån att vara någon oberoende ”fjärde statsmakt”, själva är integrerade delar av det internationella kapitalet. Inget av detta hade varit möjligt utan de enorma privata förmögenheterna.

En framgångsrik framryckning i ställningskriget mellan arbete och kapital kräver alltså å ena sidan långtgående ingrepp i det privata ägandet för att alls kunna genomföra de nödvändiga, konkreta åtgärder som krävs för att lösa de stora problem mänskligheten står inför. Å andra sidan blir sådana ingrepp nödvändiga för att de nuvarande ägarna inte skall kunna slå tillbaka det som demokratiskt beslutats.

Och här har vi troligen lämnat dagens makteliter långt bakom oss, hur upplysta de än må vara.

HOT OCH FÖRHANDLING

En grundsten i Abrahamssons argumentation är att han utgår från folkrörelserna, det är inte genom att underdånigt vädja till makten som hans gyllene tillfälle kan gripas. Det är genom att konfrontera och utmana makten som de folkliga rörelserna kan pressa fram ändrade styrkeförhållanden där en ny världsordning kan börja ta form.

Här går det antagligen att finna en gemensam grund för debatten om vilka slutsatser detta leder till idag för aktiva inom de olika rörelserna, oavsett om vi har ett uttalat perspektiv som går utanför kapitalismen eller ej.

Oberoende av om man tror att kompromisser är det bästa vi kan åstadkomma eller ser förhandlingen med de härskande bara som en nödvändig del i ett utdraget ställningskrig som syftar till att ta samhällsmakten, är det samma sak som krävs för att det skall ge resultat: att den härskande klassen känner sig hotad. De ägande måste veta eller frukta att de har mer att förlora på att avstå från en sådan kompromiss än de har att vinna, annars har de ingen anledning att gå med på eftergifter. Sådana hot kommer inte från terrorister eller fönsterkrossare, sådana är kapitalets önskemotståndare. De kan visserligen skapa upprördhet men den är mest ett effektivt vapen i händerna på dem som förfogar över den verkliga våldsmakten, kravallpolis såväl som hangarfartyg. Det hot som kan skrämma fram eftergifter är att hotet om att ta makten bärs upp av starka organisationer förankrade i folkdjupet. Ju mer utmanande och förankrade dessa krav är, desto större möjlighet att vinna eftergifter.

Det betyder absolut inte att vi som socialister jämt och ständigt skall försöka pressa på fackföreningar, solidaritetsorganisationer eller andra rörelser de mest långtgående ståndpunkterna. Vår uppgift är att försöka finna och förankra de krav, lösningar och metoder för att uppnå dessa, som svarar mot den nuvarande situationen samtidigt som de flyttar fram de arbetandes positioner. Alltså mål som är så konkreta och som upplevs som så uppnåeliga av stora grupper att de är beredda att ta strid för dem, som löser de problem som människor står inför och som samtidigt pekar mot en mer långsiktig, socialistisk, lösning av samhällsproblemen. Och, kanske allra viktigast i dagens svenska situation, där striden både genom sin utgång och de metoder den förs med kan börja ge människor den tilltro till den egna styrkan och förmågan som vi i så stor utsträckning saknar idag. Sådana krav som vi i den tradition Socialistiska partiet tillhör kallar för ”övergångskrav”.

Vi behöver en strategi, inte för någon önskad rörelse eller allians utan för reellt existerande rörelser, organisationer och samhällskrafter. Är det då en möjlig och önskvärd strategi att utmana makthavarna utan att, åtminstone i princip, ställa frågan om makten?

Frågan om samhällsmakten är inget som står på dagordningen i dagens Sverige. Kapitalet sitter tämligen ohotat. Den rörelse som reste konkreta paroller om samhällsmakten skulle, om den inte vore det innan, reduceras till en politisk propagandagrupp.

En annan sak är vilka teoretiska resonemang vi för. En rörelse som skolar sig i tanken på att dess uppgift inte är att delta i en utmaning av samhällsmakten riskerar att också hämmas i vilka frågor eller krav den bör och kan driva. Om konsekvenserna av ett visst krav blir att man ifrågasätter det borgerliga samhället och kapitalets styre, bli det då inte för farligt att driva?

En rimlig hållning för rättviserörelsen borde därför vara att hålla maktfrågorna öppna och under debatt. För med jämna mellanrum förvandlas maktfrågorna från teori till handfast praktik. Och i den kaotiska verklighet en sådan utveckling kastar ut alla aktörer i är det bra om man lärt sig hantera sin karta och kompass redan innan.

MASSMOBILISERING

I Argentina har till exempel frågan om hur samhället skall styras ställts av massrörelserna under 2002. Starka och stridbara sociala rörelser ledde protester mot effekterna av det nyliberala sammanbrottet. Strejker och fabriksockupationer ifrågasatte och bröt stundtals i handling de styrandes hegemoni. Självorganisering, kvarters- och fabrikskommittéer spred sig. Nedlagda företag togs över av de arbetande, ibland med de lokala myndigheternas goda minne, ibland våldsamt angripna av polis. Många förutsättningar fanns för en radikal samhällsförändring, inklusive krafter som kunde bära upp den. Men massmobiliseringar kan inte bara pågå i evighet utan att utan ett något sånär gemensamt mål. Och här svek de som satt i en position där de kunde pekat framåt och föreslagit vad rörelsen kunde ena sig för, och inte bara mot. Som när den välkände anti-imperialisten Luis Zamora, efter att ha lett opinionsundersökningarna inför presidentvalet, förklarade att han inte var intresserad av makten. Den radikala vänsterns uppsplittring i en rad fraktioner och grupper med uppslitande inbördes strider gjorde inte saken bättre. Trots att landet nyligen skakats av en enorm massrörelse med den samlande parollen ”Bort med alla politiker. Låt inte en enda bli kvar!”, kunde därigenom det politiska systemet repa sig och återvinna en bräcklig hegemoni eftersom det inte utmanades på något centraliserat sätt. Massrörelserna förmådde inte gå utöver protester och ställa frågan om samhällsmakten ens som ett sätt att utmana den gamla makteliten i val.

Detta är en tung lärdom att studera. Såväl för dem som anser att de sociala rörelsernas roll bara skall vara påtryckarens som för de anarkistiskt influerade strömningar som genom att de förnekar behovet av erövra politisk makt låter den ligga kvar i borgarklassens händer. Om man aldrig ställer frågan om makten annat än på den enskilda arbetsplatsen, kvarteret eller gatan, överlåter man makten till dem som redan har den, kapitalägarna och deras politiska företrädare.

Det motsatta exemplet finns hos den rörelse som på många sätt utlöste och inspirerade den nuvarande internationella rättviserörelse – zapatisterna i Chiapas i Mexiko. De lyckades göra detta genom en lokal maktbas, trots att de talade om att de inte var ute efter att ta makten var det vad som faktiskt skedde i Chiapas. De propagerade inte bara upproret, de ledde det till framgång, till legitimitet och makt vilket gav ett enormt internationellt gensvar.

EN ALLIANS AV RÖRELSER

Som det mesta annat här i världen är det viktigaste i maktfrågorna inte vad man säger eller skriver utan vad man gör. En strategi för att på lång sikt utmana makten bör därför utgå lika mycket från vad som är möjligt att göra här och nu som från vad som är önskvärt.

Abrahamssons resonemang fokuseras mycket på de existerande institutionerna. Det är genom dessa rörelser kan komma i ”konfrontativ dialog” med makten och det är här internationella regelverk kan upprättas. Dagens internationella institutioner, från FN till EU är uppbyggda och dominerade av de härskande. Det är för att få världen att fungera efter deras vilja som institutionerna finns till. Även om vi lyckas skrämma fram eftergifter i dessa institutioner är det inte där styrkeförhållandena skapas. De kan möjligen formaliseras. Vilka framsteg de sociala rörelserna lyckas göra är ett uttryck för hur ställningskriget – klasskampen – utvecklas. Det är inte diplomatin som avgör, det är hur starka rörelserna är och vilka val samhällsaktörerna gör i att formulera och driva sina krav.

Den strategiska inriktningen blir då att bygga starkast möjliga motmakt i samhället.

En motmakt, en rörelse eller allians av rörelser som inte bara är stark nog att komma i förhandlingsposition med makten utan som genom sitt sätt att arbeta på sikt lägger grunden för ett annat samhälle.

Hur kan en sådan utmaning av makten se ut i vår del av världen?

En rörelse som Abrahamsson behandlar ganska kortfattat är den jag har störst personlig erfarenhet av, den fackliga rörelsen. De svenska fackföreningarna har väl inte direkt stått i första ledet i den rättviserörelse som vuxit fram och jag vet att jag löper risken att överbetona dess principiella betydelse eftersom fackligt arbete varit det jag främst ägnat min aktivitet åt det senaste kvartsseklet. Ändå tror jag att just fackföreningarna kan vara en grundbult för en utmaning mot makten i Sverige. Inte ensamma utan i en bred allians med andra befintliga och kommande rörelser. Jag tror att ett begrepp som ”folkrörelsesamverkan” kan vara användbart för detta. Det myntades på 80-talet i miljörörelsen och utvecklades bland annat av den alltför tidigt bortgångne socialisten och miljöaktivisten Björn Eriksson (se Fjärde Internationalen 6/86). Jag uppfattar det som en skiss till en möjlig allians, inte mellan klasser eller skikt med bara delvis gemensamma intressen utan mellan rörelser med olika inriktning inom arbetarklassen i vid mening. Jag har försökt använda mig av detta begrepp i resonemang kring det som i den engelskspråkiga världen kallas ”social movement unionism” (se Arbetaren 22-03) något som började växa till under det 90-tal då den nyliberala offensiven accelererade under namn av ”globalisering”. Grupper av arbetare kom sakta över 80-talets chock och en ny generation började träda in på scenen. Samtidigt har motståndet mot nyliberalismen tagit fart i hela samhället och nya rörelser vuxit fram utanför de fackliga organisationerna. I skärningen mellan dessa båda motstridiga tendenser av svaghet och motstånd har ”social movement unionism”– facklig verksamhet som knyter an till folkliga rörelser i samhället, vunnit insteg. Där den ”rena” fackliga styrkan inte räckt till har man kompletterat den genom allianser med krafter utanför fabrikerna.

SOCIALA KRAV

De fackliga rörelserna i Sydafrika, Sydkorea och Brasilien har i mycket vuxit fram genom detta sätta att arbeta. Men det är inget som behöver vara begränsat till halvlegala förhållanden i tredje världen. Ett av de bästa exemplen på folkrörelsesamverkan som jag kommit i kontakt med är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet, även detta en ung fackförening som bildades på 80-talet efter en utbrytning ur det USA-baserade UAW. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som – med japanska företag som förebild – innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning där facklig sammanhållning skulle ersättas med lojalitet mot arbetsgivaren.

CAW:s linje var att backa upp de lokala fackliga organisationer som tog strider för att återerövra makt från arbetsgivarna på fabriksgolvet och knöt på ett obyråkratiskt sätt länkar över gränserna för att utbyta erfarenheter och utforma en strategi för motståndet.

Men CAW har inte nöjt sig med att hävda sina medlemmars intressen innanför fabriksgrindarna. De har drivit avtalsrörelser där de medvetet formulerat krav för att gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

En av de stora frågorna för CAW och de arbetande i Nordamerika var det nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA. Genom sin aktivitet i arbetet mot NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med aktivister inom miljö-, kvinno- och solidaritetsorganisationer. Folk som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade utan som delar av arbetarklassens organisering inom många olika områden som de kunde bygga långsiktiga allianser med. Men även i USA med dess många gånger hårda fackliga klimat, har fackföreningar sträckt ut handen till sociala rörelser utanför arbetsplatserna för att kunna hävda sina intressen.

VERKLIG MAKT

De frågor som globaliseringen sätter på dagordningen – utförsäljning, social dumpning, uttunnad arbetsrätt, privatisering, nedskärningar och så vidare – kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi blir akut. Mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats utan det krävs omfattande sociala rörelser. Men när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen, arbetande, arbetslösa, andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av folkrörelsesamverkan.

De olika rörelserna kan hjälpa fackliga organisationer som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser. Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Till skillnad mot ”ideologiska” organisationer som Attac eller solidaritetsgrupper där man går med av egen övertygelse, organisationer som kommer och går, där aktiviteten går upp och ner efter händelser och politiska konjunkturer är fackföreningar intresseorganisationer. Motsättningen mellan arbete och kapital gör att de alltid kommer att finnas så länge de inte undertrycks med våld. Fackföreningar kan därför också tillföra kontinuitet och stabilitet i en folkrörelsesamverkan.

Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken, ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

Allt detta är naturligtvis beroende av i vilken utsträckning fackföreningarna är demokratiska, medlemsstyrda organisationer som baserar sig på medlemsaktivitet på basplanet. Så är sällan fallet i dagens Sverige och det är en strid i sig som måste föras av oss som är medlemmar i byråkratiserade och toppstyrda fack. Vi behöver dock inte vänta på att kolosser som LO eller Metall skall bli demokratiska och medlemsstyrda för att ta initiativ till folkrörelsesamverkan. Det kan ske i lokala fackliga organisationer eller genom initiativ från enskilda på gräsrotsnivå.

Där kan också dessa frågor, arbetsformer och försök till alliansbyggen kugga i vår strävan att omvandla vår fackförening till organisationer där folk verkligen är i rörelse.

Detta är en lång process men långt ifrån utopisk eller något som behöver stanna i tidskriftsartiklar eller seminarier. Redan idag är det möjligt att lokalt ta initiativ i denna riktning även om vi ännu bara ser små, små steg åt detta håll i Sverige. Ett litet exempel jag själv nyligen varit inblandad i var när Attac på Volvo i Göteborg, genom opinionsbildning och debatt, stödde en grupp strejkande arbetare i USA vars arbetsgivare anlitat strejkbrytare och som sålde sina produkter till Volvo i Sverige. Även om jag inte vill överdriva vår inverkan hjälpte det definitivt det lokala facket att hålla uppe moralen och föra den årslånga strejken till framgång. Eller för att ta ett annat aktuellt Göteborgsexempel: om fackföreningarna i vården skulle engagera sig i det initiativ som Attac just tagit för att stoppa nedläggningar och privatisering av vårdcentraler skulle denna rörelse kunna få en enorm kraft.

Den anti-krigsrörelse som i vintras blommade upp, till synes från ingenstans, hade inte blivit på långa vägar så kraftfull och internationellt samordnad om det inte varit för de nätverk som de senaste åren formats av de sociala rörelserna. Initiativet till de stora demonstrationerna världen över 15 februari 2003 togs i samband med European Social Forum i Florens i december 2002.

De olika sociala rörelserna, var och en med sin förmåga att mobilisera människor, med sina särskilda kunskaper och sina krav, skulle genom samverkan kunna bryta den borgerliga hegemonin och den perspektivlöshet som hämmar motståndet mot den nyliberala globaliseringen. I teorin så väl som i praktiken. Genom gemensamma aktiviteter kan de olika rörelserna tillsammans göra erfarenheter och utveckla en sammansatt bild av världen – och en strategi för att förändra den. Med folkrörelsesamverkan som strategisk inriktning blir samarbete mellan olika sociala rörelser inte bara viktigt att för att uppnå det ena eller andra konkreta målet. Den blir ett mål i sig som pekar fram mot en möjlig motmakt i samhällelig skala. Och – inte minst viktigt – något vi kan ta tag i här och nu, i handling såväl som i ord.

Lars Henriksson

Röda Rummet 3-4/2003

Social Movement Unionism

Allt väldigare företag får i dagens värld allt större svängrum. Regeringarna varken vill eller förmår inskränka deras rörelsefrihet och kapitalet gör sig mer och mer oberoende av kompromisser med de arbetade. Finns det i denna värld något utrymme för fackliga organisationer som konfronterar arbetsgivarna eller är vi dömda att tigga om smulorna från den globala företagsfesten? Hur skulle de fackliga metoder i så fall se ut som fungerar i den globaliserade ekonomin? Så ser frågeställningarna ut för många som försöker finna en ny väg för fackföreningarna idag.

Den situation vi befinner oss i och de diskussioner om facklig och politisk strategi som förs idag är resultat av två olika trender. För det första den långvariga tillbakagång av facklig organisationsgrad, löner och arbetsvillkor som varit kärnan i den nyliberala offensiven. När ”det långa undantaget” ”30 år av obruten kapitalistisk expansion ”bröts på 70-talet saknade arbetarklassen i de industrialiserade länderna styrka och erfarenhet att slå tillbaka borgarklassens angrepp.

Den andra trenden är det motstånd som börjat växa till under det 90-tal då den nyliberala offensiven accelererade under namn av ”globalisering”. Grupper av arbetare kom sakta över 80-talets chock och en ny generation började träda in på scenen. Samtidigt har motståndet mot nyliberalismen tagit fart i hela samhället och nya rörelser vuxit fram utanför de fackliga organisationerna. Denna trend är ännu i sin linda. De motgångar som drabbat arbetande människor över hela jorden är på inget sätt över och borgarklassen fortsätter att flytta fram sina positioner, men det sker ingenstans utan protester. Nyliberalismens totala ideologiska dominans är bruten och det skapar ett nytt utrymme för diskussion om nya vägar, inte minst för fackföreningsrörelsen.

I skärningen mellan dessa båda motstridiga tendenser av svaghet och motstånd har ”Social Movement Unionism”(SMU) ”facklig verksamhet som knyter an till folkliga rörelser i samhället, vunnit insteg. Där den ”rena” fackliga styrkan inte räckt till har man kompletterat den genom allianser med krafter utanför fabrikerna.

De fackföreningar man ofta framhåller som positiva exempel på detta är Cosatu i Sydafrika, CUT i Brasilien och KCTU i Sydkorea. Tre unga organisationer som vuxit fram under vittrande diktaturer i Tredje världen där den fackliga kampen varit nära knuten till breda rörelser för demokrati och sociala rättigheter.

I de flesta industriländer finns helt andra fackliga förutsättningar och traditioner. Kan då SMU vara en möjlig facklig linje även i där?

Ett av de bästa exemplen på detta som jag kommit i kontakt med är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet, även detta en ung fackförening som bildades på 80-talet efter en utbrytning ur det USA-baserade UAW. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som ”med japanska företag som förebild ”innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning där facklig sammanhållning skulle ersättas med lojalitet mot arbetsgivaren.

CAW linje var att backa upp de lokala fackliga organisationer som tog strider för att återerövra makt från arbetsgivarna på fabriksgolvet och knöt på ett obyråkratiskt sätt länkar över gränserna för att utbyta erfarenheter och utforma en strategi för motståndet.

Men CAW har inte nöjt sig med att hävda sina medlemmars intressen innanför fabriksgrindarna. De har drivit avtalsrörelser där de medvetet formulerat krav för att gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

En av de stora frågorna för CAW och de arbetande i Nordamerika var det nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA. Genom sin aktivitet i arbetet mot NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med aktivister inom miljö-, kvinno- , solidaritetsorganisationer. Folk som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade utan som delar av arbetarklassens organisering inom många olika områden som de kunde bygga långsiktiga allianser med. Detta tror jag är ett fruktbart sätt att se på SMU.

Men vad betyder det i Sverige idag? De svenska LO-facken är inte nybildade, sjudande organisationer som de sydkoreanska eller brasilianska. Inte heller är de traditionellt fast i ”bussiness unionism”, den fackliga linje som innebär att man tar hand om de egna medlemmarna och struntar i vad som händer i resten av samhället. Sådana fack finner vi i USA där de redan tidigt valde att framför allt driva de egna medlemmarnas intressen genom avtal med arbetsgivarna. Så har t.ex. amerikanska bilarbetare utmärkta villkor för pension och sjukvård samtidigt som står tiotals miljoner utanför all form av social trygghet.

I Sverige har den fackliga linjen tvärtom varit generell välfärd i fråga om t.ex. arbetslöshetsförsäkring, pension och sjukförsäkring. Sedan begynnelsen var samarbetet med det socialdemokratiska arbetarpartiet intimt. En mer heltäckande ”Social Movement Unionism” är svår att tänka sig än den svenska ”rörelsen” som med sina Unga Örnar, HSB, Folkets Hus, Konsum och Fonus bokstavligt talat hade ambitionen att följa arbetaren från vaggan till graven.

Sedan 30-talet har den fackligt-politiska strategin varit ett samarbete med arbetsgivarna där facken har levererat arbetsfred, stabilitet, orubbat ägande och säkra vinster i utbyte mot ökande levnadsstandard. Allt med en socialdemokratiskt styrd stat som garant.

(Mycket kan sägas om denna strategi och dess konsekvenser för arbetarrörelse och samhälle men det skulle bli en annan artikel.)

Detta klassamarbete bröts definitivt vid storkonflikten 1980. Arbetsgivarna har sedan dess dragit sig tillbaka från såväl samordnade förhandlingar med LO som de flesta korporativa organ i staten. LO-ledningen var inte förmögen att försvara sin inriktning genom att tvinga arbetsgivarna till förhandlingsbordet, än mindre att försvara arbetarklassens intressen. Istället har vi sett en uppsplittring där facken inom industrin, med Metall i spetsen, slutit ett samarbetsavtal med ”sina” arbetsgivare där nyckelorden är ”konkurrenskraft”, ”lönebildning” och ”samverkan”. Det även lokalt dykt upp avtal om privata pensionsförsäkringar så att de som jobbar inom lönsamma sektorer skall kunna klara sitt eget skinn när de sociala trygghetsnäten blir allt glesare.

Trenden är tydlig, bort från samarbete med andra arbetare och istället ett steg i riktning mot ”bussines unionism”. Lojaliteten skall vara gentemot den egna nationen, branschen, företaget och till sist den egna arbetsplatsen, tillsammans med de egna kapitalisterna. Motståndaren blir då ”konkurrenterna” det vill säga i sista hand arbetare i andra länder, branscher och företag. Ett säkert recept för fortsatt nederlag och tillbakagång för hela klassen.

Alternativet är knappast en återgång till ”den svenska modellens” samarbetspolitik. Oavsett vad man tycker om denna byggde den på förutsättningar som inte längre existerar, en stabil kapitalistisk ekonomi stadd i ständig expansion, och ”vilket ofta glöms bort ”en rädsla från borgarklassens sida för förkrigstidens militanta arbetarklass med ekot från den ryska revolutionen ännu mullrande i bakgrunden. Idag är kapitalismen ständigt mer eller mindre i kris, Sovjet är borta och arbetarklassen förmår inte utgöra något allvarligt hot. Borgarna har varken anledning eller möjlighet att etablera någon ny kompromissa. Inför detta står den fackliga byråkratin handlingsförlamad. Behovet av en ny facklig kurs är akut. Kan en pånyttfödd ”Social Movement Unionism” vara vägen ut ur fortsatta reträtter för svensk fackföreningsrörelse?

Till en början skulle jag vilja försöka mig på att översätta begreppet till svenska. Även om det kanske inte täcker precis detsamma föreslår jag begreppet folkrörelsesamverkan. Ett sätt att arbeta där olika folkliga rörelser finner gemensamma fält att arbeta i för att stärka sina positioner och även idémässigt komplettera och utveckla varandra.

De frågor som globaliseringen sätter på dagordningen ”utförsäljning, social dumpning, uttunnad arbetsrätt, privatisering, nedskärningar och så vidare ”kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi blir akut. Mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats utan det krävs omfattande sociala rörelser. Men när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen, arbetande, arbetslösa, andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av folkrörelsesamverkan.

De olika rörelserna kan hjälpa fackliga organisationer som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser. Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken, ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

Men fackliga initiativ som gör anspråk på att vara ”folkrörelsesamverkan” kan aldrig stanna vid upplysta ledningars initiativ eller utspel. De måste börja och sluta bland medlemmarna, på arbetsplatsen. Inte heller är det möjligt att hoppa över de vardagliga fackliga frågorna för att ta itu med de stora, globala. Fackföreningar är organisationer som förenar anställda gentemot arbetsgivaren med syftet att upphäva konkurrensen mellan arbetare. All facklig verksamhet måste ta sin utgångspunkt i detta faktum, annars är det inte fackligt arbete.

Eftersom saker som storföretagens makt och globalisering känns så stora, är det väldigt lätt att man delar upp det fackliga arbetet i två delar som aldrig möts: Det vardagliga gnetandet på arbetsplatsen med löner, försäkringar, arbetstider, arbetsmiljö, besvärliga chefer, arbetstakt och så vidare. Och å andra sidan: de STORA FRÅGORNA. Dessa hänvisas oftast till kongressrapporter, Första majtal eller kurser och konferenser då man stiger utanför vardagens lunk en stund.

Här kan det finnas en fallgrop. Om man av olika skäl inte klarar av att enas på arbetsplatsen och hävda sina intressen mot arbetsgivaren kan det ligga en lockelse i att ge upp den egna, ”hopplösa” arbetsplatsen och tillsammans med likasinnade söka forum utanför arbetsplatsen eller fackföreningen där man kan ta upp mer ”avancerade” frågor. Konferenser, demonstrationer och seminarier är redskap för att utveckla politiken och skapa opinion men kan inte ersätta den dagliga verksamheten på arbetsplatsen. Det är där medlemmarna finns, kraften som kan förändra samhället.

Det motsatta är ännu lättare: att fastna innanför grindarna, att uppslukas av det myller av frågor som ständigt kräver ens uppmärksamhet på arbetsplatsen.

Så länge vi inte kan hitta några länkar mellan vardagens fackliga arbetet och de långsiktiga målen blir vi ofarliga. Detta är den verkliga utmaningen idag: att knyta samman de dagliga striderna och frågorna med de övergripande, långsiktiga.

Det finns otaliga frågor där man kan tänka sig en sådan samverkan. Det kan gälla att bekämpa social dumpning genom att stödja fackligt uppbygge i Östeuropa eller Asien. Att bekämpa privatiseringar eller nedskärningar i den offentliga sektorn genom allianser mellan offentligfack, föräldranätverk, patientorganisationer och andra berörda. Att stödja strejkande arbetare här eller i andra länder genom konsumentbojkotter tillsammans med andra sociala rörelser. Att försvara den egna arbetsplatsen mot nedläggning genom allianser med lokala, regionala, nationella och internationella organisationer inom och utom fackföreningsrörelsen. Att bygga upp Attac-grupper på arbetsplatserna, att förankra protesterna mot USA:s krig, att bygga upp motståndet mot EMU inom fackföreningarna. Och så vidare…

Men, återigen, om sådana initiativ inte skall stanna vid tomma gester krävs att de kopplas till den dagliga fackliga verksamheten. Att de organiseras på golvet, tillsammans med arbetskamrater. Det betyder inte att man alltid måste ha med sig en majoritet för att ta initiativ men att syftet alltid skall vara detta, inte att nöja sig med att vara en radikal röst.

Den viktigaste delen när det gäller att börja vinna fackföreningarna för en folkrörelsesamverkan blir därför att få fackföreningarna att fungera som folkrörelser.

Det är ett arbete på många nivåer. Den mest grundläggande är att engagera arbetskamraterna i att ta strid för de omedelbara intressena på arbetsplatsen. Där finns den mest grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital och där man kan göra sina första erfarenheter av den gemensamma styrka. Direkt knuten till detta är striden för återta kontrollen över de egna fackliga organisationerna. Det demokratiska underskottet i de flesta svenska fackförbund är bedövande.

Demokratiska, och stridbara fackföreningar som knyter an till de olika rörelser som uppkommer i samhället kan bli mer än bara försvarsorganisationer. Långsiktigt kan man till och med tänka sig att en sådan samverkan av starka folkrörelser kan komma att bli den kraft som utmanar borgarklassens om makten i samhället.

Lars Henriksson, ursprungligen publicerat i Arbetaren 2004?

Praktisk integration, inte abstrakta begrepp

I förra numret skrev Agnes Callewaert och Stefan Öberg ett debattinlägg som kritiserade den inriktning för ett radikalt antirasistiskt arbete som Christer Norlin föreslog i sin artikel Den svenska krutdurken i numret innan. Callewaert och Öberg vände sig mot Norlins synsätt att ”vi” svenskar ska integrera ”dom” – invandrarna – och hävdade också att ”de gamla” folkrörelserna inte är möjliga redskap i kampen. Här svarar Christer Norlin. Tidskriften Röda Rummet 3-4/2003.

Agnes Callewaert och Stefan Öberg (AC&SÖ) svarade på min artikel om integration och segregation i Röda rummet nr 1-03. En replik som gör mig väldigt konfunderad. De två debattörerna motsäger sig själva på nästan varje punkt i sina försök att vederlägga mig. De refererar inte till en enda undersökning eller vetenskaplig studie utan ägnar sig mest åt abstrakt tyckande som tycks hämtat ur ett vacuum där sociala och etniska problem inte tycks existera. Dessutom tillskriver de mig åsikter jag inte har, bland annat att svenskar för sig och invandrare för sig är homogena grupper. Det är något jag aldrig uttryckt och i sak givetvis nonsens. Likaså försöker AC&SÖ tillskriva mig ett borgerligt nationalistiskt perspektiv, vilket bara blir tomma ord. Den internationella utblicken upptar en stor del av min Röda rummet-artikel medan AC&SÖ:s inskränker sig till en abstrakt mening om globaliseringsrörelsen. Jag kan, för att ge ett slags balans, rekommendera AC&SÖ att studera den inställning en så icke-borgerlig och icke-nationalistisk personlighet som Rosa Luxemburg hade i dessa frågor.

Jag ska försöka göra diskussionen tydlig genom att gå igenom de två debattörernas argumentation i den ordning den kommer.

AC&SÖ inleder med att slå fast att de är oense med mig om att ”invandrarnas vardagliga kontakt med det svenska samhället blir mycket sporadisk”, och skriver i repliken att ”I Sverige idag är invandrarna en del av det svenska samhället”. Bara för att några rader senare påpeka att invandrarna har ”sämre förutsättningar, som till exempel svårigheter att få jobb,”.

I de vetenskapliga studier som gjorts är utanförskapet, segregationen, det som framför allt de utomeuropeiska invandrarna upplever som mest fruktansvärt, varför jag bara vill hänvisa till de forskningsresultat jag omnämner i min artikel. Utanförskapet är inte bara fruktansvärt att utsättas för, utan också ett långt mer komplext problem än vad AC&SÖ verkar förstå.

De siktar in sig på formuleringar och ordval och bygger upp sin argumentation runt detta. De anser exempelvis att jag använder fel ord när jag försöker beskriva klanernas roll i många av tredje världens länder. Ord som klan och kultur är i deras öron ”etnifierande”.

Begreppet kultur innefattar mycket. Det anger i sin ordagranna betydelse att det är något som, liksom samhällen, förändras över tid. Det bottnar delvis i hur långt och under vilka förutsättningar produktivkrafterna utvecklats i ett visst geografiskt område, till exempel ett land. Det var bland annat av den orsaken som den ryske revolutionsledaren Trotskij, för att länka frihetskampen för sitt land med den internationella arbetarkampen utvecklade teorierna om ”den permanenta revolutionen” och den ”ojämna och sammansatta utvecklingen”. De blev verktyg för att förstå den ryska revolutionens specifika karaktär och diskussionerna vid tiden för revolutionen handlade bland annat om att överbrygga de kulturella skillnaderna både inom Ryssland och i förhållande till omvärlden. En sådan analysmetod, med vetenskap och forskning som grund, måste också dagens socialister bemöda sig med att mejsla fram.

Ett specifikt samhälles kulturella utvecklingsnivå präglar i allra högsta grad människornas vardag och påverkar i stort sett hela vår livsföring – vårt sätt att kommunicera, vår bild av världen, hur och om vi ska bekämpa orättvisor – och oss själva. Den bilden ser fantastiskt olika ut beroende på var vi befinner oss. Att visa ett långfinger i Kirkutsk kan till exempel betyda något helt annat än att göra det i Stockholm. Familjestrukturen kan se häpnadsväckande olika ut i Sudan och i Sveg. Att därför få ta del av de ”koder” i socialt umgänge som är gångbara i Sverige är en önskan som inte kommer från mig utan anses som så viktig att invandrare själva har publicerat handböcker i ämnet.

Till exempel har en turkisk man berättat att han inte kunde förstå varför han aldrig fick något arbete i Sverige. I sitt hemland var han ansedd som en mycket skicklig yrkesmänniska. Vid varje anställningsintervju argumenterade han livligt om sin yrkesskicklighet. När den som intervjuade ställde frågor, avbröt mannen och inflikade allt han för tillfället kunde komma på. Allt för att visa sitt intresse och sina kunskaper. Resultatet? Tja, han ansågs vara av den jobbiga sorten.

Av största vikt är ändå att påpeka att man lär sig dessa ”koder” främst i ett socialt umgänge, där det blir ett viktigt sätt att kommunicera, ibland långt viktigare än ord. Och är det broar vi ska bygga så!

AC&SÖ ser på kultur som att ”det är en identitet som skapas när människor kommer hit och som inte är någon färdig kultur människor bär med sig”. Men det är väl självklart så att var och en som kommer hit har sin alldeles speciella historia, sin bakgrund, sitt kulturella arv med sig. Och det är just vad det handlar om. Att visa att dessa erfarenheter har ett värde, att denna särskilda individ kan få fortsätta att utvecklas som individ också när han/hon kommit hit.

Därför är det viktigt att göra en seriös utvärdering – en validering – av den invandrade individens kunskaper för att sedan på bästa möjliga sätt tillsammans med denne lägga upp en studieplan som möjliggör ett värdigt arbete och en utveckling av de kunskaper han/hon redan har samt anpassa dem efter förhållandena just här. AC&SÖ vänder sig med kraft emot detta, inte genom att visa på forskning eller ens någon form av undersökning. Istället argumenterar de kryptiskt att ”De frågor CN tycker är viktiga i en introduktionskurs återskapar dessutom det dominerande samhällets syn på invandraren som reaktionär och konservativ”. De säger sig vilja vederlägga denna min förkastliga hållning genom att ta upp exempel på något helt annat – att invandrade män ofta anställs i kvinnodominerade yrken. Jag förstår inte kopplingen. Dessutom tillägger de att ”Vem begär att vi ska göra en kunskapstest bara för att vi finns till?”

Begäran om kunskapstest är en mycket klar önskan från invandrarna själva, vilket jag återgett forskningsresultat på i min tidigare artikel. Skälet är att de ska kunna anpassa sina tidigare kunskaper till förhållanden som passar här och i slutänden att få ett arbete de har utbildning och kunskaper för. I nuvarande system måste all utbildning, ofta från grundskolenivå, göras om på nytt. För de flesta är detta ogörligt på grund av försörjningsbörda med mera. Resultatet blir att vi får tekniska ingenjörer som får gå till ett arbete som städare och vantrivas med sitt liv varje dag.

AC&SÖ:s argumentation blir obegriplig eftersom de själva senare i artikeln hävdar att ”Det skulle likaså vara bra om alla invandrare fick göra en utbildningsutvärdering med möjlighet till skräddarsydd komplettering”. Alltså det jag argumenterar för.

Slutligen ifrågasätter AC&SÖ om vi verkligen ska kämpa inom folkrörelserna, eftersom dessa stelnat och ”blivit en del av makten”. De tycker, trots att de tillhör ett parti som säger sig vilja göra fackföreningarna till kamporganisationer, att vi ska vända dessa ryggen. De uttrycker att ”I CN´s vision är det genom arbetarrörelsens organisationer som invandrarna ska bli integrerade. Vi vänder oss mot detta, bland annat därför att vi tycker det finns risk för envägstänkande”.

AC&SÖ:s hållning blir här mycket förvirrande. De anser att invandrares låga representation i fackliga organisationer, hyresgästföreningar och så vidare beror på att det är organisationer med inflytande och makt. Men denna underrepresentation beror, enligt AC& SÖ, ”inte på invandrares bristande organisering. Tyvärr begränsas invandrarföreningarnas roll till kulturaktiviteter (!) de används när majoritetssamhället vill föra ut ett budskap och inte har andra kanaler”. Vad menar AC&SÖ med ”majoritetssamhället”? Varför diskuterar de invandrarföreningarna i en diskussion om arbetarrörelsens organisationer? Menar de verkligen att invandrarföreningarna bara är ett redskap åt det de kallar ”majoritetssamhället”? Vem begränsar deras roll och hur i så fall? Och vad menar de med ”kulturaktiviteter”? För mig låter dessa meningar bara som en mystisk konspirationsteori där AC&SÖ reducerat invandrare till en slags boskapshjord som endast förmår handla på initiativ av ”majoritetssamhället”. Dessutom får de inte tilldelat sig någon makt.

Poängen med att arbeta inom arbetarrörelsens organisationer är inte att vare sig Socialistiska Partiet eller invandrare ska tilldelas några särskilda roller eller någon särskild makt. Poängen är just att det är i dessa organisationer som arbetarklassen organiserar sig för att skapa en kollektiv styrka som kan flytta fram deras positioner en smula. Enade vi stå! Att medvetet integrera invandrare i dessa organisationer tjänar två syften. Dels givetvis att dra in invandrare i en kamp tillsammans med arbetarklassen. Dels att det skulle tillföra arbetarrörelsen nya erfarenheter, kollektivet skulle stärkas och integrationen skulle bli en naturlig del av vardagen i stället för något alldeles särskilt i sig. Ungefär som att lära känna varandra, helt enkelt. Dessutom skulle invandrarna kunna befrukta rörelsen med en internationalistisk utblick och en allmän social inblick i deras liv här som skulle göra det mycket svårt för till exempel Sverigedemokraterna att göra de inbrytningar i arbetargrupper som de har lyckats med på sina håll och som utgör den stora faran för en fascistisk utveckling.

AC&SÖ skriver själva på slutet att ”vi revolutionärer måste sträva efter att föra ut och förankra idéer inom arbetarklassen och bland arbetarungdomar”. Något innan har de skrivit att de tycker att jag ser för pessimistiskt på framtiden och att ”vi inte ska underskatta kraften i rörelser som antikrigsrörelsen, World Social Forum, kampen mot EU, mot Världsbanken och så vidare”. Ja men snälla, det är ju precis vad jag skrev i min förra artikel! Att förankra idéer inom klassen är att delta, att finnas på plats, att kämpa tillsammans med. Jag har i min artikel också ett långt resonemang om hur viktigt det är att knyta denna vardagliga kamp med en internationell utblick och tar med just World Social Forum som exempel.

Där handlar det kanske inte så mycket om, som i AC&SÖ:s slutkläm, att ”söka efter krav och paroller”, som att i första hand delta mitt i rörelsen. Att kämpa för att klassens olika skikt enas i vardaglig kamp så att den kan bryta kräftgången och börja ta några stapplande steg framåt. Parollerna i sig måste vi formulera tillsammans, och inte ”åt” rörelsen.

Somaliska kvinnor

Om vi tror att vi (bara) på ett abstrakt sätt kan kalla den tilltagande oron i breda befolkningsskikt för rasism och nöja oss med det så är vi farligt ute. Man kan inte rycka på axlarna och skylla på någon annan när det bara är vi själva som kan axla ansvaret. Den nyliberala låt gå-politiken har inte varit särskilt framgångsrik i ekonomiskt avseende och är det än mindre socialt. Vi måste börja bry oss, dra med, ingripa, lära oss och även lära ut. För som socialister har vi skaffat oss erfarenheter som vi måste kunna delge också den invandrade delen av befolkningen. Det är väl själva andemeningen med en politisk organisation?

Jag kan ta ett exempel. Somaliska kvinnor åker ofta hiss även om trappan de ska gå inte är särskilt lång. Detta retar en del av den befolkning som inte förstår varför till vansinne.

Orsaken till att kvinnorna tar hissen är oftast att de är omskurna, uppsprättade och ihopsydda om vartannat med infektioner och trasiga underliv som följd. Det gör helt enkelt för ont att gå i trappor. Det finns då, lite hårddraget, tre sätt att bemöta detta problem:

1. Undvik kvinnorna, tala om din irritation över deras lättja, skäll ut dem eller i värsta fall ge dig på dem fysiskt.
2. Undvik dem som skäller på de somaliska kvinnorna, skäll ut dem eller, i värsta fall, möt dem med ett basebollträ på en demonstration. På det sättet har Sveriges kanske livaktigaste och största antirasistiska organisation, Stoppa Rasismen, slagit ihjäl sig själv i min hemstad Örebro. Huvudsaken blir att du säger till de somaliska kvinnorna att omskärelse inte har med kultur att göra. Eller att kvinnor världen över är förtryckta och att hon därför inte är mer utsatt än någon annan.
3. Ett tredje sätt att förhålla sig är att om du själv känner till orsaken till att kvinnorna använder hissen, så tala om det för den indignerade. Bjud en somalisk kvinna på kaffe och försök ta reda på vad hon vill. Kan ni tillsammans starta upp matlagningskurser i Hyresgästföreningens regi? I ABF:s? Vad har deras barn för intressen, är det något du kan göra? Finns det någon fotbollsklubb du känner till som skulle ta emot dem? På det sättet kan du bygga en social bro som gör att du också kan diskutera frågan om omskärelse. Att det är fråga om stympning och att de förstör sina döttrars liv om de stympar också dem. Att det av det skälet dessutom är belagt med stränga straff i Sverige. Kvinnlig omskärelse är tyvärr ganska vanligt bland dessa grupper av invandrare även i Sverige.

Om sedan mannen till en av dessa kvinnor tar sig en ny första hustru, vilket heller inte är ovanligt, så hamnar kvinnan i ett utanförskap som vi har svårt att ens föreställa oss. Och lösningen på det kan ju inte vara, som några ljushuvuden i SSU föreslagit, att tillåta bigami. Lösningen måste heta folkbildning, information och social integration. Inte uppifrån, inte från något ”majoritetssamhälle”, utan just av oss själva i vår vardag, i våra bostadsområden, på våra arbetsplatser och så vidare.

Det gäller att återknyta till den röda tråd som Elise Ottesen Jensen och Hinke Bergegren lade ut med sitt fantastiska pionjärarbete i sexualupplysningsfrågan i tidigt 1900-tal. Ett arbete som betytt så oerhört mycket och i vars förlängning bland annat sexualupplysningen i skolan gjordes obligatorisk. Obligatorisk just för att alla skulle få del av upplysningen.

Jag hoppas slutligen att vi i fortsättningen kan föra en diskussion mer baserad på verklighet, forskning och vetenskapliga studier än att kivas om begrepp eller tillskriva varandra egenskaper och åsikter vi inte har. Det skulle föra diskussionen framåt.

Christer Norlin

Kan miljörörelsen rädda världen?

Intervju med Björn Eriksson (tidskriften fjärde internationalen nr 2 /1986)

I år firar Miljöförbundet 10-årsjubileum. Det görs i en tid när miljöfrågorna åter börjat stå i samhällsdebattens förgrund. Lars Holmgren har för Fjärde Internationalens räkning gjort en intervju med Miljöförbundets ordförande, Björn Eriksson, för att belysa vad ledningen inom rörelsen anser om dess nuvarande och möjliga roll i kampen om fritiden.

När Miljöförbundet bildades 1976, var det efter en strid inom Björn Gillbergs Miljögruppernas Riksorganisation. Det var två olika synsätt som bröts mot varandra. Gillbergs ”amerikaniserade” metod att använda i lagar, domstolar och experter för att tvinga myndigheter och miljöförstörande företag till kompromisser, kom att stå emot de MMD ville ha en organisation som gjorde många människor delaktiga i arbetet och som uppmuntrade dem att ta saken i egna händer.

Sedan Miljöförbundet bildades har det fungerat som riksorganisation för miljögrupper runtom i landet. Miljöförbundet har bland mycket annat bedrivit ett lyckosamt arbete mot fenoxisyrabesprutningen av skogen, legat bakom breda initiativ som Folkkampanjen mot Atomkraft, och nu senast Motlänken, som samlar organisationer mot planerna på Scandinavian Link, och Ungdomsaktion för Europas skogar.

Björn Eriksson är civilingenjör och forskarstuderande,; i humanekologi vid Göteborgs universitet. Han har bl a skrivit en uppmärksammad rapport om ”Närproduktion av livsmedel” och en serie utredningar om ett resursbevarande samhälle. Senast har han i ”Alternativen”, som snart kommer ut på Akademilitteratur, visat att så många som 100 miljoner människor skulle kunna leva på hög standard på Nordens förnybara resurser, och med bara tre timmars formellt arbete om dagen – under förutsättning att de satsar på kvalitet och kollektivitet.

Björn Eriksson har vidare varit med och redigerat ”Det förlorade försprånget” – Miljöförbundets vitbok om folkomröstningen om kärnkraft. Han har varit socialist och samtidigt en av miljörörelsens förgrundsgestalter i mer än 15 år.

För 15-20 år sedan föddes miljörörelsen. Hur växte miljö- och resursfrågorna fram som ett specifikt problem för samhället och i offentligheten?

Det har naturligtvis alltid funnits miljöproblem. Men i och med kapitalismens väldiga expansion efter Andra världskriget skapades nya problem genom förslitningen av vissa biologiska resurser. Energiomsättningen ökade enormt. Det nya var att det blev till ett generellt problem för hela kapitalismens möjlighet att fortleva. Kapitalismen behöver naturresurser, och när utnyttjandet av dem når upp till en viss nivå gäller detsamma som för kapitalackumulationens förhållande till arbetskraften – de måste reproduceras, återskapas, för att man ska kunna fortsätta att använda dem.

Även kapitalisterna insåg detta efter hand. Den sa kallade Rom-klubben publicerade Tillväxtens gränser 1972. Där diskuterades de här frågorna, och man föreslog någon form av global resurshushållning byggd på kapitalets organisationer. För arbetarklassen hade de här frågorna funnits redan tidigt som rena klassfrågor – arbetarstadsdelarnas miljö med luftföroreningar och dålig hygien; på fabrikerna som arbetarskyddsfrågor.

1962 kom Rachel Carsons Tyst vår – en bok som förde ihop människors hälsa och naturskydd. Två frågor som stått väldigt långt ifrån varandra tidigare. Hälsorörelsen som varit en angelägenhet Främst för underklassen, och då på ett opolitiskt sätt, mötte nu naturskyddet som varit en överklassfråga. Man såg att hela samhället och mänskligheten påverkades av de ekologiska frågorna. Detta betydde att frågan i viss mån trängde ut i offentligheten. Några år senare kom varningar från framför allt Japan om naturkatastrofer. Minimata-sjukan och Itai-sjukan var direkta effekter av koncentrerade föroreningar. Smogproblemen i Tokyo var en annan fråga som fick publicitet. Det hela var så dramatiskt och hade därmed lättare itt bryta igenom som offentlighetsfrågor och bli allmänt debatterade. När så vågen av politisk radikalisering kom i slutet av 60-talet, bildades det klimat där »miljörörelsen» kunde födas.

For 10-15 ar sedan var de här frågorna fortfarande inne i sin väckelsefas. Det var nya frågor. Vad betydde det för möjligheterna itt aktivera människor kring dem?

Att upptäcka en ny fråga och lära sig mer om den, är i sig mobiliserande. Åtminstone gäller det i de mellanskikt i samhället som det framför allt handlade om. Bara det att få en fråga mer uppmärksammad är ett steg framåt. Att få vara med i en period när ett nytt och spännande medvetande formas är mobiliserande. I själva verket handlar det om existentiella frågor – om vilken värld vi lever i.

Denna aspekt underskattades av den organiserade miljörörelsen i början av 1970-talet, och också av KAF (Kommunistiska Arbetarförbundet, numera Socialistiska Partiet), när de började diskutera frågorna. Man klarade av att ta fasta på de materiella och verkliga delarna i dem. Men den ideologiska roll som överlevnadsfrågorna spelade för att förmå många att ompröva synen på livets mening, det förstod man sig inte på. Som jag ser det så här i efterhand, var det senare en stor del av motiveringen för många människor att aktivera sig. Det förklarar att man kunde ägna sig åt dessa idéer utan att bli belastad och nedtyngd. Att väckas av ödestyngda frågor som rör mänsklighetens överlevnad, men knappast lyckas göra så mycket för att lösa dem, det borde ju skapa vanmakt. I stället skapade det en ideologisk förnyelse, en vilja att ifrågasätta det mesta. Några gick så långt att de ifrågasatte hela industrisamhället, medan andra ifrågasatte kapitalismen som produktionssätt. Det var en debatt som var väldigt spännande.

I dag är miljö- och resursfrågornas aktualitet än större, i och med att problemen ökat. Ändå kan man val peka på en del framgångar för rörelserna?

Del är inte mycket som har lösts, men en del framsteg har ändå skett. Det är annars inte så många samhällsområden där man så lätt kan peka på att framstegen kommit som resultat av faktiska mobiliseringar. I många industriländer har vi fått en bättre reningsteknik för fabriker och kraftverk. Vi har fått en minskning av planerna för kärnkraftsutbyggnaden i Sverige. I Danmark har man beslutat att helt avstå från kärnkraften. I Sverige har vi fått stopp på fenoxisyra-besprutningen av skogen. Allt detta är resultat av massiva folkliga mobiliseringar.

En resultat av de högre kraven på bl a rening har, å andra sidan, blivit att många särskilt nedskitande verksamheter har flyttats till länder i Tredje världen. Det vill säga till länder där sådana rörelser har mycket svårare att verka. Ett exempel är att Puerto Rico har blivit centrum för amerikansk petrokemisk industri, ett annat är katastrofen vid Union Carbide-fabriken i Bhopal i Indien.

I dag är väckelsefasen över. Det finns knappast någon enskild eller lagön organisation som är omedveten om att den ekologiska bolånen dr hotad, eller att massvälten i Tredje världen är ett faktum. Samtidigt har de flesta inget perspektiv på hur man ska kunna lösa problemen. Detta måste väl ställa större krav på miljöorganisationerna om de ska kunna utveckla ett motstånd och inte bara sprida vanmakt?

Ja, det ställer större krav på deras strategi och på deras självförståelse, d v s för förståelsen för deras egen roll i samhällsutvecklingen. Ett typiskt exempel på att väckelsen inte längre är dominerande är att det säljs väldigt lite debattlitteratur om miljöfrågor i dag. Fram ill ungefär 1979 ökade utgivningen och försäljningen av sådan litteratur. Sedan dess har detta minskat kraftigt.

När väckelsen är dominerande räcker det med opinionsbildning och självstudier för att hålla folk igång och grupper samlade. Då kan man också då och då finna vägar att tvinga igenom saker. I dag är det än viktigare när man tar upp nya frågor att man också har idéer, att man visar på vägar så att folk kan se att deras engagemang kan spela en. positiv roll, att de kan bidra till att lösa problemen.

Vad har hänt med den organiserade miljörörelsen, eller den mest medvetna delen av den, under denna process. Har den utvecklats och klarat av att anpassa sig?

För rörelsen i stort är effekten att där man ser att man faktiskt kan göra något, där verkar man. Det betyder att de ofta gör det på ett privat, eller ett privat, kooperativt sätt. Att man ändrar sin livsföring, startar inköpsföreningar för giftfri mat, eller kooperativa butiker. En del gör t o m en ideologi av det, och menar att detta är livet och vägen. Genom att bilda zoner av utopisk praktik, hoppas de att dessa ska smitta av sig på allt fler människor, och så småningom kunna växa till någon sorts nya samhällsstrukturer. Den här typen av teorier är vanligare i dag än för 10 år sedan. Då var den dominerande grundidén att genom massrörelser påverka hela samhället på en gång.

Men det finns ett tongivande skikt inom framför allt Miljöförbundet som funderar och teoretiserar, och ibland även förmår handla utifrån ett strategiskt perspektiv, som innebär att man ska utgå från verkligheten som den faktiskt ser ut. Det innebär att man är medveten om och försöker ta vara på att många ser sin möjlighet att verka på det privata planet, att utifrån det och utifrån samverkan med andra organisationer och rörelser finna former för kampanjer, eller ren kamp, som kan leda till seger genom att man lyckas pressa statsmakten till eftergifter.

De två främsta strategiska begreppen är ”både-och” och ”folkrörelsesamverkan”. ”Både-och” betyder att man för att kunna ta vara på rörelsen som den ser ut, och ändå göra den slagkraftig, måste kunna kombinera privata, småskaliga lösningar med förmågan att ställa krav på systemet. Exempel på ”folkrörelsesamverkan” är sådana projekt som Miljöförbundet lyckats sätta i sjön, som Folkkampanjen mot Kärnkraft, och på senare tid Motlänken och l Ungdomsaktionen för Europas skogar.

Vad menas då med en folkrörelse?

När man säger att miljörörelsen har folkrörelsekaraktär, innebär det att den har vissa likheter med den tidiga arbetarrörelsen i det att den söker organisera människor på flera olika plan. Dels utifrån strukturella problem i deras närmiljö, dels genom att finnas som folkbildande kraft bland människor som börjar nyorientera sig i livet, dels att finnas som en gemensamhetsgrupp för att stå ut i en lärd omgivning och som en bas för olika alternativprojekt, samt att också formulera krav och kampanjer på den politiska nivån.

Den största alternativrörelsen i ordets verkliga bemärkelse hade vi i seklets början. Det var då arbetarrörelsen byggde Folkets Hus, kooperativa handelssystem och alla möjliga aktiviteter i arbetarstadsdelarna som gick ut på att organisera livet så som man själva ville ha det. Jag tror att man gick så långt då att rörelsen drunknade i alternativskapandet och överlämnade frågorna om den politiska makten till sina ledare. Maktfrågorna gjordes inte mobiliserande för hela arbetarrörelsen och de rörelser den samverkade med.

Men jämförelsen med den tidiga arbetarrörelsen hallar väl på ett par viktiga punkter? Styrkan hos den framväxande fackföreningsrörelsen, nykterhetsrörelsen och kooperationen, var att de sprang fram ur en speciell klass i samhället – arbetarklassen. En klass vars tyngd i samhället bara ökade...

Det är sant, men överdriv inte skillnaderna i klassbas. De allra flesta av miljörörelsens medlemmar är lönearbetare, om än rätt många tillhör skikt som är nära ideologiskt knutna till borgerligheten – lärare och journalister. Många är offentliganställda arbetare. Det finns också en del självständiga yrkesutövare, men de är färre än vad som märks på ytan. Den stora skillnaden är att miljörörelsens folk inte utgår från arbetet – från sin egen försörjning och från värdeskapandet i samhället. Detta är en svaghet jämfört med den tidiga arbetarrörelsen.

Den personliga befrielsen är en stor del av folkrörelsernas liv. Man ser organisationens eller rörelsens arbete för förändringar som hårt knutet till, och som en förutsättning för sin egen personliga befrielse, andligt och materiellt. Jag tror att för underklassen – de som har störst intresse av en förändring – är det fortfarande på arbetsplatsen som de flesta tydligast och beständigt känner sin personliga frihet kränkt. Det är åtminstone där som det finns störst möjligheter att samla människor i solidarisk samverkan, det som är grunden är ett folkrörelsearbete.

Men denna svaghet är väl inte miljörörelsens eget fel, den är väl naturlig för den sortens rörelse. Att detta är ett problem beror väl då att den arbetarrörelse vi har i dag – eller snarare dess ledning – är så sjuk?

Ja, för en radikal arbetarrörelse skulle samarbetet med miljö- och fredsrörelsen etc vara något naturligt, och då skulle inte denna svaghet vara ett problem. I ett sådant läge tror jag också att de flesta skulle uppfatta arbetarrörelsen som den viktigaste faktorn i samarbetet.

Den tidiga arbetarrörelsen såg sig som en samhällsomvandlande kraft
– som framtidens ingenjörer. Många miljöengagerade människor som fanns då, anslöt sig till arbetarrörelsen, hängde den i rockskörten och försökte föra in sina frågor. I dag är förhållandet det omvända p g a byråkratiseringen i de gamla folkrörelserna. Miljö-, kvinno- och fredsrörelsen tar initiativ till kamp kring stora frågor, frågor som rör hela befolkningen. Ibland kan dessa initiativ ge återverkningar på arbetsplatserna, och man kan få till stånd ett samarbete med grupper inom fackföreningsrörelsen.

För att återgå till folkrörelserna. Vad kravs av miljörörelsen för att den ska vara en folkrörelse?

Jag tycker inte att det krävs så mycket egentligen. Bara att man har ett perspektiv på att inte bara vara opinionsbildande, utan att man även tar sig an saker direkt och konkret, t ex altemativbyggandet. Det är då en rörelse med ett rätt torftigt perspektiv, men den innehåller det viktigaste hos en folkrörelse – att den engagerar människor i ett solidariskt samarbete. Människor som verkar tillsammans för ett mål får stimulans att utveckla sitt tänkande. De är inte längre uppsplittrade individer utsatta för nyheter som underhållning, med en en massmedia som dag för dag pulvriserar det politiska medvetandet. När människor kommer samman på ett sådant sätt finns det en dynamik som gör det möjligt att föra dem vidare.

En intressant sak med idéerna om folkrörelsesamverkan är att de antyder att en del miljöstrateger börjat se en begränsning i rörelsens gamla honnörsord – ”utomparlamentarisk”. Vill du kommentera det?

Ja, det här är något som jag själv insett först på senare tid: Att även rörelsens aktivister lätt uppfattar det utomparlamentariska arbetet i väldigt snäv mening. Som opinionsbildning, att trycka på politikerna, rätt och slätt. Det väsentliga är i stället att se det utomparlamentariska arbetet som någonting samhällsomvandlande i sig, och att också kunna ge det en motsvarande innehåll.

”Utomparlamentarism” blev ett starkt begrepp genom 68-rörelsen, och har sedan dess förts vidare av bl a miljörörelsen. Numera är begreppet såpass etablerat att samtliga partier, t o m Moderaterna, erkänner det. Socialdemokraterna, Vpk och Miljöpartiet kan rent av drista sig att påstå att det utomparlamentariska arbetet är minst lika viktigt, eller rent av viktigare, än det parlamentariska. Men vad de dB menar är någonting väldigt snävt, nämligen opinionsbildning. Man bildar opinion kring någon fråga för att utöva påtryckningar på politikerna. Men sedan är det politikerna som ”gör” politiken och politikerna som genomför förändringar i samhället.

De säger det i och för sig självklara, att besluten ändå fattas i de parlamentariska organen. Det är ett väldigt begränsat synsätt. Då har man utgått ifrån att de beslut som fattas av regering och riksdag är de som faktiskt förändrar samhället. Det alternativa synsättet är an det är klassers totala verksamhet, eller folkrörelsernas totala verksamhet, som förändrar samhället. Kapitalistklassen omvandlade samhällena i den nuvarande industrialiserade världen genom att bygga ut industrier, transportsystem osv. Parlamenten skapade de för att reglera den samhällsomvandling de genomförde. De som stått emot som en alternativkraft, har varit arbetarrörelsen och till viss del även andra rörelser.

I det perspektivet ser man folkrörelser i samverkan, den kraft som trycket underifrån kommer ifrån, som de som faktiskt genomför förändringen. Sedan fattar regering och riksdag beslut som legitimerar och reglerar det som håller på att hända. Regleringar och kompromisser mellan klasser för att det hela ska flyta.

För många är det svårt att inse skillnaden mellan utomparlamentarismen som opinionsbildande, eller samhällsomvandlande, i sig. Men det rör sig om två i grunden helt skilda sätt att se på samhället.

Var vi så förstått perspektivet på rörelsen som samhällsomvandlare, och att detta, bl a betyder att man bygger upp olika strukturer som blir bestående i samhället, hur kommer vi då vidare till det här med folkrörelsesamverkan?

Vi har inte talat så mycket om samverkan än, bara om at rörelsen har en folkrörelsekaraktär. Samverkan är egentligen bara ett sätt att säga att miljörörelsen ensam inte kan förändra samhället. Visst kan man förändra en del här och en del där, men genomgripande förändringar kan inte göras utan en aktiv arbetarrörelse.

Hur långt kan man då komma med en samverkan mellan rörelser om inte knyter an till samhällets huvudklasser, dvs när arbetarklassen inte är aktiv? Det de bekämpar hänger ihop med krisen för det kapitalistiska samhället, men innan krisen nått så långt att en samhällsomvandling står på dagordningen, så har samhällets huvudklasser trätt in som huvudaktörer på arenan. Vad betyder det för perspektivet på folkrörelsesamverkan?

Det finns inga gemensamma idéer om sådana frågor. Om miljörörelsen ska kunna fungera och kunna mobilisera brett, om den ska kunna tas på allvar som miljörörelse, och ta sig själv på allvar som sådan, då måste den kunna mobilisera på grundval av att miljöproblemen skalösas. Inte på grundval av att man ska förändra samhället, och att det gäller att hitta lämpliga miljöproblem som kan fungera som verktyg för detta. Det måste man ha klart för sig. Miljörörelsen är en självständig rörelse som utgår från konkreta problem.

Sedan finns det inom rörelsen olika åsikter om hur samhället fungerar. En del tror väl att det ska kunna gå att avtvinga de mäktiga i samhället så stora eftergifter att man ska kunna lösa åtminstone de mest akuta problemen, och är nöjda med det. Det är i och för sig ingen skamlig position.

Marxister utgår vanligen från att det inte går att komma särskilt långt inom det nuvarande systemet. Med en kapitalism i kris kan man inte lösa problemen utan att samtidigt fördjupa hela produktionssättets kris, och att det därför inte finns någon annan lösning än att arbetarklassen tar ledningen för att förändra samhället.

De här två lösningarna kan mycket väl samsas, så länge man är överens om att föra en kompromisslös kamp för att lösa miljöproblemen. Verkligheten kommer att visa om man så småningom måste ställa maktfrågorna på dagordningen.

Med det här perspektivet på folkrörelsesamverkan, och på rörelsens självförståelse, som du uttryckte det, finns det formulerat någon stans. Finns det exempelvis i någon plattform, eller något dokument som det är meningen att t ex Miljöförbundets medlemmar ska ta ställning till?

Nej, inte i den formen. Det närmaste man kommer är det så kallade Motmaktsmanifestet. Det finns publicerat bl a i Hela livets kalender, en fickdagbok utgiven av några som kallar sig Folkdebattgruppen Det är medlemmar i Stockholms miljögrupp Alternativ stad som bildat denna, och de har ”allt som kan utveckla folkrörelsesamarbetet” på sitt program.

Manifestet ar ett debattinlägg, men med extra ställning genom att det har bestämts genom årsmötesbeslut. Det beskriver varför stater inte kan lösa den omfattande och mångsidiga krisen för världens befolkningsmajoritet, och varför kapitalgrupper varken kan eller vill göra det. Folkrörelser är den enda kraft som har både motiv och förmåga att driva utvecklingen rätt.

Manifestet diskuterar styrkan hos folkrörelserna, och de svagheter som måste övervinnas för att rörelserna ska kunna komma dithän som Manifest-författama syftar – ”att de olika rörelserna lär sig handla som en hel rörelse med strävan efter hegemoni i samhället.”

Den största svagheten, förutom att den är väldigt okonkret, är att den inte lyfter fram fackföreningarnas och arbetarrörelsens nyckelroll i folkrörelsesamarbetet. Den diskuterar inte heller problemen med de etablerade, byråkratiserade folkrörelser, vars apparater vuxit samman med staten. Hur dessa ska kunna omvandlas till levande rörelser med radikala ledningar, måste ju vara en huvudfråga om man vill diskutera ”folkrörelsernas självständiga samverkan med syfte att vinna världen”, som de uttrycker det.

Vad skulle det här perspektivet på folkrörelsesamarbete över gränserna kunna, betyda mer konkret?

Det mest spännande i dag är Ungdomsaktionen för Europas skogar om Miljöförbundet tog initiativ till hösten 1984. Den bygger på ett samarbete mellan olika organisationer i Europa – till och med över gränserna mellan öst- och Västeuropa. I den utsträckning man lyckas ena sig i synen på skogarna och hur rörelsen kan rädda dem och bygga upp nätverk av alla möjliga slag mellan folkrörelseorganisationer över hela Europa, har man också en bas från vilken det är meningsfullt att diskutera vad vi menar med en resursbevarande och solidariskt Europa ”från Polen till Portugal”.

Vad som krävs är alltså ett projekt som kan utveckla ett sådant samarbete, och därmed också problematiserandet kring dessa perspektiv. Kan t ex motståndet mot planerna på Scandinavian Link vara ett sådant? I Motlänken samarbetar man ju även med delar av arbetarrörelsen.

Den samverkan vi kan få till stånd i dag är antingen fläckvis eller tillfällig. Motlänken är ett bra exempel. Eftersom motorvägsbygget hotar sjöfarten har vi fått med oss Hamnarbetarförbundet och delar av Sjöfolksförbundet. Miljörörelsen har också haft ett avancerat samarbete med Livsmedelsarbetarförbundet. Det har rört motståndet mot PLMs aluminiumburkar, och utarbetandet av Miljöförbundets mycket radikala livsmedelspolitiska program. Men det rör sig om marginella grupper och förbund inom fackföreningsrörelsen.

Vi har även sett exempel på samverkan med ideologiskt avancerade men mer lättviktiga delar av socialdemokratin, som Broderskapsrörelsen och SSU. Men det rör sig då om globala och praktfulla perspektiv som ”Vapenmiljarderna till mat, miljövård, kulturutbyte och arbete”. Det är en sorts propagandistisk ram för förhoppningarna om en ny framtid. På så sätt är det naturligtvis bra. Men det blir svårare så fort det gäller problem som direkt berör arbetarnas försörjning i dag. Där har kapitalet lätt att splittra rörelserna genom att hota med arbetslöshet osv.

Men det måste vara det som är det väsentliga, att få till stånd ett samarbete på områden som berör miljörörelsen och där samtidigt arbetarnas vardag är hotad?

Jo, men då måste man samarbeta med en fördomsfri riktning inom fackföreningsrörelsen som har en stadig förankring i hela det aktuella arbetarkollektivet. Låt oss fantisera om Uddevallapaketet, med motorvägen till Göteborg och dess koppling till Scan Link-projektet hade kommit fram i ljuset innan motståndet mot att lägga ner varvet var krossat bland varvsarbetarna. Om Motlänken hade kunnat samarbeta med varvsarbetarna, hade detta gett en oerhörd styrka både åt motståndet mot Scan Link och åt motståndet mot varvsnedläggning.

Men här ser man även problemet med arbetarrörelsens ledning. Fackledningen på varvet, med dess starka bindning till den socialdemokratiska industripolitiken, skulle ha varit väldigt försiktiga med att ge sig in i ett projekt som kunde ha tvingat dem att ta ansvar för att fullfölja motståndet mot varvsnedläggningen. De var knappast intresserade av att förhindra möjligheten att kunna gå med på en ”anständig” nedläggning.

Man kan dock notera att miljöstrider som blir så pass stora att de utmanar statens förmåga att genomföra storföretagsamhetens viktiga projekt, då stimulerar kampen utanför arbetsplatserna människor där att bilda kontaktnät och arbetsplatsgrupper. Under t ex kärnkraftsstriden 1979-80 rycktes därmed stora grupper av arbetare med i att rösta än (s)-ledningen. Det stimulerade också tendenser till vänsterkritik, där SAFE (Socialdemokratiska Arbetsgruppen för Energipolitik) är det tydligaste exemplet. Miljörörelsen, liksom kvinno- och fredsrörelsen kan alltså genom sina strider påverka debatten och ställningstagandena inom arbetarrörelsen så att vissa grupper blir beredda att delta i den folkrörelsesamverkan vi tror på.

Du har tidigare fört fram ett speciellt synsätt på miljörörelsen. Nämligen att det finns en miljörörelse i dess breda mening, en rörelse som bara är latent och väldigt diffus. Sedan finns det en mindre, permanent aktiv miljörörelse. Slutligen finns det olika miljöorganisationer. Varför är det viktigt att första att det är så ”rörelsen” ser ut?

Det är viktigare att fastslå detta för miljörörelsens del än för arbetarrörelsens, åtminstone här i Sverige där nästan hundra procent av arbetarklassen är fackligt organiserad, där organiseringen omfattar nästan hela den latenta rörelsen. I de flesta andra länder är den fackliga organisationsgraden mycket lägre, där liknar förhållandena de vi har i miljörörelsen.

I miljörörelsen är den stadigt organiserade delen fruktansvärt liten. Det är en svaghet, men den går att förklara. Om man undantar Svenska Naturskyddsföreningen, där man bara är medlem för att backa upp ett kansli som utreder och bedriver lobbyverksamhet, och om man också undantar Greenpeace’s 70 000 stödmedlemmar, så är de organiserade aktivisterna i Sverige kanske 10 000. Så få människor skulle ju inte kunna förändra samhället. Men den latenta, den breda rörelsen som då och då kommer fram i konkreta situationer, utan att vara organiserad, den är väldigt stor. I Kynnefjäll, där befolkningen försvarar sitt fjäll mot att bli en sopstation för kärnkraftsavfall, är uppslutningen nästan hundraprocentig.

Så är det ofta med miljörörelsen – när det smäller visar den sig omfatta en klar majoritet av den berörda befolkningen. Just därför är den en kraft för förändring. Den permanent aktiva rörelsen skulle ensam på sin höjd kunna fungera som opinionsbildare, men nu finns hela tiden hotet om att rörelsen ska kunna manifestera sig på ett kraftfullt sätt. I ett sådant läge hotar den, om inte annat att splittra och försvaga de dominerande partierna, som socialdemokraterna, genom att tränga djupt in i deras massbas. På så san tvingas dessa till kompromisser. Man måste ha det språk du refererade till med ”latent” och ”ständigt aktiv” rörelse och rörelseorganisationer som instrument for rörelsen, för att kunna fånga och förstå processerna. När det gäller synen på en rörelses organisationer finns en klar parallell med arbetarrörelsen. Organisationerna är ett redskap för klassen eller för rörelsen. Det är inte partier som vinner faktiska segrar åt arbetarklassen, utan det är klassen själv, när den är aktiv på samhällsarenan. Dess organisationer, och ledningarna för dess organisationer, är medel och redskap för rörelsen. För en Miljöförbundsledare kan det ofta kännas absurt när man deltar i direkta överläggningar med en motpart, och man märker att man har en väldig pondus att tala utifrån. Det är lätt att tro att den organisation man representerar i sig är respekterad och stark, när det egentligen handlar om att organisationen möjligen har kunnat fungera som ett bra redskap för rörelsen. Erfarna aktivister och organisationer behövs för att rörelsen ska kunna kanalisera sin kraft effektivt, men motparten är förstås aldrig skrämd av 2 000 medlemmar i Miljöförbundet enbart.

För att återgå till Miljöförbundet. Är det inte ett problem att det bara är ett mycket begränsat skikt där som diskuterar perspektiven på folkrörelsesamverkan, som har denna förståelse för förbundets roll som initiativtagare till breda samarbetsprojekt som Motlänken och Ungdomsaktionen ? I avsaknad av en omfattande miljökamp söker många aktivister ett helhetsperspektiv. De ser då Miljöpartiet eller ett arbete mom socialdemokratin som ett ”helhetsperspektiv” per definition. Miljöförbundet har väl mycket svårare att presentera sin ”helhet” på ett sa lättköpt satt. Hotar inte det att dra undan grunden för organisationen?

Egentligen skulle inte förbundet behöva vara särskilt stort för att kunna fylla rollen som samordnare och initiativtagare. En sådan organisation behöver inte heller ha en jämn förståelse inom organisationen för vad den representerar. Det skulle räcka om riksledningen klarade av att ta sådana direktiv, och om medlemmarna förmådde uppskatta dem när de tas. Om organisationen också förmedlar experthjälp åt lokalorganisationerna för deras arbete och samordnar det som behöver samordnas, skulle det kanske vara tillräckligt för att de lokala miljögrupperna skulle inse poängen med en riksorganisation.

Men som det är nu är förbundet svagt. Vi klarar inte av att hålla igång två så pass omfattade initiativ som Motlänken och Ungdomsaktionen och samtidigt få vår egen organisation eller vår egen styrelse att fungera. Glappet mellan riksledningen och lokalorganisationerna har också blivit större.

Precis som du säger är det nu trots våra framgångar svårare att förklara för folk varför vi är så viktiga. Det är ett dilemma som jag inte ser någon klar lösning på. Man kan försöka dra in hela förbundet i en gemensam kampanj. Det skulle i så fall kunna gälla livsmedelsfrågan, den fråga som kanske ligger många av medlemmarna och framför allt stora delar av den latenta rörelsen varmast om hjärtat. Man kan försöka föra ut perspektivet om folkrörelsesamverkan på ett sådant sätt att det skapar förståelse för att Miljöförbundet behövs. Men jag är osäker på om det lyckas…

Vad har bildandet av Miljöpartiet betytt?

Jag kan väl säga en positiv och en negativ sak för att fånga detta. Det positiva är att de, genom sin blotta existens, har hjälpt till att göra överlevnadsfrågorna ständigt närvarande i den politiska debatten. Jag tror faktiskt att det förhåller sig så.

Det negativa är att de har samlat rätt mycket folk, ganska stor social kraft, som till mycket stor del fastnat i att skriva program och motioner, att skriva ned åsikter på papper. De har visat ytterst liten kapacitet att utveckla kamp. Därigenom bidrar de till en tolkning av politik som att få program och motioner genomröstade i de parlamentariska församlingarna. Den förståelse som var vanlig i miljökretsar förr, att politik handlar öm att trycka på samtidigt som man gör saker själv, finns naturligtvis kvar. Miljöpartiets sätt att sköta politiken har dock försvagat förståelsen bland breda grupper.

Hur mycket av det negativa i Miljöpartiet ligger, i projektet i sig, som oundvikliga fallgropar när man bildar just ett miljöparti, och hur mycket är deras eget fel? Det vill säga: det var fel människor som bildade partiet, och vid fel tidpunkt.

Det har mycket att göra med att bilda ett parti utifrån den här typen av mobiliseringar, med sin ”fritidskaraktär”. Det visar andra exempel där människor som varit bättre förankrade i rörelsen har bildat ett parti. Den främsta lärdomen finns nog att hämta från Alternativs Liste, Stockholmspartiets motsvarighet i Västberlin. Västberlin var den stad där 70-talets alternativrörelse var mest på bettet i hela Europa. De hade mängder av aktiviteter, allt från en Stor boenderörelse som genomförde husockupationer till miljöaktioner och egna kulturprojekt. När de var som starkast ville de se det så, att förutom det utomparlamentariska och folkrörelseaktiga, skulle de även ha ett stödben inne i den parlamentariska församlingen. Man lyckades komma in i delstatsparlamentet, men efter en rätt kort tid visade det sig att det parlamentariska arbetet blev huvudbenet. Den utomparlamentariska rörelsen försvagades, och fick ett trängre perspektiv. De praktiska projekten kunde inte längre mobilisera och Listans ledare tvingades konstatera att de nu satt på valda poster med ett slappt väljarstöd bakom sig, med en normal föreställning om vad valda förtroendemän ska göra för sina väljare. De var tvungna att motvilligt försöka uppfylla de förväntningarna, eftersom de trots allt var fångna i den politiska kulturen.

Jag tror att det är i stort sett omöjligt för ett parti som inte är förbundet med arbetsplatserna och den självförståelse som kan utgå från den dagliga kampen där, att använda parlamentet som en tribun för det utomparlamentariska. ”Fritidsrörelserna” kan uträtta mycket, men det är bara i samarbete med arbetarrörelsen som de kan vara med och genomföra större förändringar. Man kan inte utmana makten i samhället om man inte sitter på egen makt. De som besitter den potentiellt mäktigaste motmakten är arbetarrörelsen, i produktionen. Det är den stora teoretiska skillnaden.

Är det så att miljörörelsen kommit i en brytningstid? En tid som innebär att frågorna kommer i förgrunden för samhällsdebatten igen, men att samtidigt förutsättningarna för att mobilisera och organisera människor kring dem är annorlunda än i rörelsens barndom?

Det verkar vara så att intresset nu är störst i toppen av partierna, ungdomsförbunden och andra organisationer. Och där finns medvetenhet om att frågorna måste ut i organisationernas bas. Det är ju en jäkla skillnad mot att ha medhåll i basen och därifrån försöka tvinga med sig ledningen. Det har hänt att vi haft ett samarbete med 20 olika organisationer, medan det i praktiken bara varit 15 personer som gjort något. Sådant kan man bara stå ut med som en övergångsfas. Att få med organisationer gör det lättare att få frågorna diskuterade. Men om inte detta leder till att vi kan sätta folk i rörelse, kommer projekten att falla samman under sin egen övertyngd.

Både Motlänken och Ungdomsaktionen för Europas skogar har börjat få igång folk under våren och detta kan utvecklas till ett verkligt rörelsearbete. Dessutom hade kärnkraftsfrågan redan innan olyckan i Tjernobyl kommit m i en ny fas, där möjligheterna att organisera motståndet faktiskt kunde skönjas.

Vill du utveckla resonemanget om antikärnkraftsrörelsens möjligheter?

Om vi kan gå tillbaka till tiden för folkomröstningen våren 1980, var det främst två saker som gjorde att omröstningen uppfattades som ett nederlag för rörelsen, framför allt bland aktivisterna själva. För det första: Folkkampanjen utvecklades inte till vad den kunde ha blivit: en mångfacetterad rörelse som innehöll allt det som karaktäriserar en äkta folkrörelse, där omröstningskampanjen hade varit en avgörande möjlighet att bygga upp rörelsen. Ytligt sett hade den ett sådant färgsprakande yttre. Men i sin kärna blev den en koloss på lerfötter, utan styrmöjligheter för aktivisterna och helt inriktad på omröstningen som en tämligen ordinär valkampanj. Att det blev så berodde främst på att centern, med Vpk som effektiv medhjälpare, var oförmögen att se Folkkampanjen som någonting annat än en valorganisation. De hade heller inte intresse av att göra det. Miljörörelsefolket och vänsteraktivistema, med sina djupa erfarenheter av att arbeta på annat sätt, orkade inte stå emot detta. Detta sänkte ”rörelsen” redan före omröstningsdatumet. Miljöfolket lyckades visserligen besegra centern och Vpk på frågan om huruvida Folkkampanjen skulle upplösas efter omröstningen eller ej. Men vad man då lyckades behålla var bara ytterligare en miljöorganisation, dessutom en svag och perspektivlös organisation – född ur nederlaget som den var.

Allt detta har vi dokumenterat i boken Det förlorade försprånget – Miljöförbundets vitbok om Folkomröstningen. Det är en bok som innehåller en rad viktiga erfarenheter. Läs den – eller läs om den – med perspektiven på folkrörelsesamverkan i bakhuvudet.

För det andra: Folkomröstningsresultatet innebar egentligen att man vann arbetarrörelsens ledning för ett åtagande att faktiskt avveckla kärnkraften. Men eftersom beslutet innebar att man först skulle bygga ut kärnkraften, gick det inte att då se resultatet som en seger. Inte heller gentemot omvärlden kunde man visa upp en klar delseger över kämkraftsetablissemanget. Men i dag när utbyggnaden är genomförd återstår bara avvecklingsdelen av beslutet. Nu kan man därför börja betrakta beslutet som en delseger för rörelsen. För antikärnkraftsrörelsen betyder det att man kan komma upp ur skyttegravarna, inta nya positioner och gripa tag i frågor som det faktiskt går att mobilisera på. Den nya debatten om kärnkraften började ju redan tidigt i våras. Det som stärkt motståndet är debatten om de nya investeringarna i Ringhals II, och om den svenska kärnteknologiexporten. Men det viktigaste är att de danska protesterna emot Barsebäcksverket kommit in i ett nytt och intensivare läge. När tidskriften kommer ut bör det danska Folketinget efter en socialdemokratisk motion (som OOA, den danska antikärnkraftsrörelsen ligger bakom) ha uppdragit åt den danska regeringen att begära av den svenska att Barsebäcksverket stängs av.

I det här sammanhanget är det viktigt att kärnkraftsmotståndet även i sin organiserade form, Folkkampanjen, trots allt har lyckats övervintra under 5-6 år av motvind och skärpt sin ton. Ett starkt skäl till detta är den hårda avfallskampen på nio platser landet runt, senast intill Uppsala, som slagit hål på myten om att avfallsfrågan är löst.

Olyckan i Tjemobyl har nu satt de här frågorna i blixtbelysning, och spätt på de potentiella möjligheterna på Folkkampanjens storhetstid eller på Linje 3. Det nya motståndet måste ha vidare ambitioner än så, där arbetarrörelsen återigen är ett nyckelproblem. Vad gäller socialdemokratin måste vi tvinga dem att inse, och också ta dem att säga, att vi inte ska stänga av kärnkraften bara därför att man en gång beslutat sa, utan därför att den är livsfarlig, ett katastrofal!: sätt att utvinna energi!

Scandinavian Link. Vilka möjligheter finns det där för Miljöförbundet och för Motlänken’? De europeiska storföretagens planer på denna länk och på motsvarande projekt i andra delar av Europa, handlar ju om hela Europas framtid.

Precis! I riksmassmedia har Scan Link framställts som en västkustangelägenhet där det är synd om några småsamhällen, och där en motorväg möjligen kan vara miljöfarlig.
Det har inte framgått att frågan borde ha samma dignitet som frågan om EEC-anslutningen hade 1973. Det är ett misslyckande för rörelsen att det ännu inte blivit så. Men man har haft tuffa odds emot sig. Riksmassmedias Stockholmsfixering är ett. Regeringens och myndigheternas ovilja att öppet diskutera frågan på det sättet, är ett annat.

Den samordning av organisationer som vi uppnått i striden mot Scan Link redan nu, är viktig. Möjligheterna till en internationell samordning likaså. Det handlar om skogsdöden, en fråga som rör åtminstone nordeuropéer i deras innersta resonansbotten Det är dessutom en fråga med stora konsekvenser, där trots detta möjligheterna att åtminstone uppnå en kompromiss, en delseger, är rätt Stora. Hittills har vi fått till stånd en struktur för opinionsbildning på västkusten. Vi har under våren försökt att utveckla detta organisationssamarbete till en riktig rörelse. Huruvida det lyckas vågar jag ännu inte yttra mig om. För att göra motståndet trovärdigt är det sedan nödvändigt att förvandla detta till ett motstånd frän Oslo till Hamburg. Detta kommer att diskuteras på miljölägret på Ven i sommar. Kan vi få till stånd en nordeuropeisk kampanjorganisation, är detta en så stor nyhet i sig, att vi kan slå igenom i riksmassmedia, både i Sverige och i andra länder.

Motorvägarna och snabbtågssystemet på kontinenten är oerhört viktiga projekt för hela Europas befolkning, för Europas arbetarklass. Det handlar om ett system för att knyta ihop kapitalets Europa, förstärka det som en enhetlig marknad. Det handlar om att storföretagen vill organisera sin produktion under en överstatlig ledning.

Mot storföretagens Europa måste vi organisera en folkrörelsesamverkan över gränserna. Det måste bli parollen!

Lars Holmgren

”Folkrörelsesamverkan” för socialismen

Från tidskriften Fjärde Internationalen 2/86

Miljöfrågor har åter blivit centrala i samhällsdebatten. För ungdomar var fred, överlevnad och global rättvisa huvudintressen under 1985 års valrörelse, tillsammans med de omedelbara behoven av jobb och bostad. Efter kärnvapnen har mobiliseringarna åter gällt bostäder och staden som plats att leva i. Greenpeace har åter genom sina uppseendeväckande aktionsformer och sitt internationella arbetssätt vunnit både yngre och äldre människors hjärta.

Fascinationen för Greenpeace är ett viktigt fenomen att förstå. Det har mycket att göra med vad som är ”inne”, och hur Greenpeace uppfattas; betydligt mindre med dess verkliga karaktär och resultat. Organisationen är, och ser sig själv som, en påtryckningsorganisation. Dess syfte är att påverka beslutsfattare i stater och storföretag, framför allt genom uppvaktningar och brevkontakter (så kallad lobbying). När det inte går att tala maktcentrat i fråga till rätta, hotar Greenpeace med aktioner som ger det dåligt rykte i massmedia. Efter genomförd aktion fortsätter lobby-arbetet. De flesta stater, politiska ledare och storföretag är så pass känsliga för sin ”image” bland väljare och kunder att de ofta veknar inför Greenpeace’s hot.

Det är alltså fråga om en rätt torftig politisk metod, men styrkan är att den genomförs med stor konsekvens, handlingskraft och fantasi, och att den kan förevisa resultat. Resultaten är visserligen följden av hela rörelsens arbete eftersom detta skapar det ”klimat” som gör Greenpeace-aktionerna möjliga. Men dessa utlöser framgångarna. En förutsättning för konsekvensen och handlingskraften är att Greenpeace är organiserat på internationell nivå och kan möta sina motparter även i globala ”fältslag”. Vad är då så torftigt? Jo, att de många engagerade människorna inte hjälpts till ett kollektivt arbete genom vilket de samtidigt kan förändra världen och sig själva. Verksamheten formerar inte en levande rörelse, skapar inte de organisatoriska strukturerna en sådan rörelse behöver, väcker föga intresse för självstyrd folkbildning och skapar ingen ”motoffentlighet” eller ens insikt om behovet av en rörelsernas egen offentlighet.

Offentlighet och motoffentlighet

Det speciella med Greenpeace’s offentlighet, och som onekligen är en styrka i dag, är förmågan att spela på västvärldens kommersiella massmedier, genom deras av marknaden beroende svaghet för dramatik och episodiska nyheter. Men dessa massmedier, som utgör en stor del av den borgerliga offentligheten, är inte bara ett forum för spekulation i all slags nyhetsförmedling. De är också ideologiska organ till försvar för det bestående, för kapitalismen, för myndigheternas politiska överhöghet. I vissa lägen skymtar detta fram, t ex efter en olycka som den i Tjemobyl. Medierna sprider, utan den vanliga distansen och kritiska prövningen, myndigheternas lugnande besked, såväl hälsoråd som energipolitiska påståenden. Ändå är naturligtvis myndigheternas hälsoråd bara en möjlig avvägning mellan folkhälsa, ekonomi och ”psykologiskt försvar”. Och påståendena om att det egna landets reaktorer är världens säkraste, vilka gjorts i alla kämkraftsländer, har förstås varken nyhets- eller sanningsvärde; de syftar bara till att försöka bevara den energipolitiska makten inom staten. Det finns t o m en särskild psykförsvarsorganisation som ska se till att medierna fyller sin roll som försvarare av den bestående makten i dylika lägen. Och i lägen där maktapparaten är mer allmänt skakad, vet man att medierna troget ställer upp.

Men det är inte bara vid avgörande tidpunkter som den borgerliga offentligheten är ett hinder för sanningen. Genom koncentrationen på episoder frikopplar nyhetsmedierna nyheterna från de långsiktiga förändringsprocesser de ingår i. Den borgerliga massmediaetiken förbjuder också i allmänhet att sådana uppgifter publiceras som läsare behöver för att kunna engagera sig i processen. Nyhetsförmedling blir ett slags makaber underhållning, dessutom utpytsad till varje individ för sig. Varje pedagog vet att om elever ska kunna tillgodogöra sig ett svåröverskådligt material så måste de arbeta aktivt med det. Och som målet är att förmå förhålla sig kritiskt, självständigt och konstruktivt till ett kontroversiellt material, så är grupparbete den naturliga uppläggningen. Just därför arbetar den borgerliga offentligheten tvärtom så att den skapar ytlighet och vilsenhet. Just därför har folkrörelser utvecklat folkbildningsmetoder som bygger på aktiva, kollektiva studier.

En uppgift för en rörelse är att engagera intresserade människor i kollektiv och solidarisk samverkan för rörelsens mål. Likaså är det en nödvändig uppgift att skapa åtminstone frön till en mot-offentlighet: träffpunkter och media där rörelsens mål och verksamhet diskuteras, där nyheter förmedlas i sammanhang med deras bakgrund och möjligheterna till åtgärder, där erfarenheter av framgångar och bakslag dras. Dessa uppgifter ställer inte en organisation som Greenpeace; det händer t o m att dess talespersoner avhånar dem. Den svaghet som det innebär för rörelser i dag, att en välkänd, ryktbar organisation som Greenpeace inte förklarar och ställer dessa uppgifter, inser tyvärr rätt få. De ungdomar som i dag, stimulerade av Greenpeace, ockuperar tomma hus och slåss mot stadens ödeläggelse, är i allt väsentligt fast i samma slappa syn på medierna: huvudmålet är att nå ut till de stora grupperna av tidnings, radio och TV-konsumenter.

”Nu är det Tarzan som gäller”

En bakgrund till att lobbying och små gruppers modiga kamp har slagit an så mycket som det har är att den kollektiva handlingens väg prövades rätt grundligt under 1960- och 70-talet med rätt svaga resultat. Våren 1980 innebar svåra bakslag både för förhoppningarna inom de ”nya rörelser” som drivit fram kärn-kraftskonfrontationen ända till en folkomröstning och för det nypåfödda fackliga engagemang som hade börjat hoppas på en kämpande fackföreningsrörelse i kraftfull konflikt med sin motpart. De kollektivistiska instinkterna har försvagats och ersatts med idén om att ”satsa på sig själv”. ”Nu är det Tarzan som gäller”, är den stående förklaring av tidsandan som givits till varför bl a Greenpeace’s verksamhetstyp fångar fantasin. Men man kan se många tydliga bevis för att kollektivismen — nu i en fri-hetligare form än vid 60-talets slut — dyker upp igen när den behövs. Däremot verkar förståelsen för att bygga självständiga organisationer och för att börja lägga grunden till en motoffentlighet inte komma av sig själv.

Man kan uttrycka det så att Greenpeace och likartade aktionsgrupper bidrar kraftfullt och lyckosamt till att bryta hopplösheten, men inte vanmakten.

Detta är bakgrunden till vårt intresse för Miljöförbundet, Fältbiologerna och andra rörelseorganisationer som har överlevt från 70-talsaktiviteternas tid och i viss mån lyckats anpassa sig till 80-talet. Dessa två organisationer drog t ex 1984 igång Ungdomsaktionen för Europas skogar, som nu har lyckats få med ett stort antal föreningsorganiserade ungdomar i ett flertal europeiska länder i ett gemensamt arbete mot skogsödeläggelsen genom luftföroreningar och skövling. Genom att arbetssättet inte passar journalisternas intresseriktning för närvarande, och genom egna erfarenheter från 70-talet, jobbar dessa ungdomar med egna masstidningar och storlager. När det gäller den massrörelse som torde låta utveckla sig igen mot all kärnkraftsproduktionen efter Tjemobyl, ser man också i dag att det är dessa två organisationer och i viss mån en vitaliserad Folkkampanjen mot kärnkraft, som försöker ta de stora mobiliseringsinitiativen. Mot den bakgrunden blev intervjun med Björn Eriksson om miljörörelsen (se föregående artikel), vilken påbörjades före olyckan i Tjemobyl extra aktuell och spännande.

Nya begrepp

Intervjun reser ett antal frågor för dagens levande marxism. De gäller ordval och begrepp likaväl som strategiska grunder. I sitt av småborgerlig ideologi präglade debattklimat undviker radikala miljöaktivister ord som klasser, socialism och enhetsfront. I stället har de hittat andra begrepp och analysinstrument med likartad innebörd.

Folkrörelser är ett nyckeluttryck som återgivits en mer ursprunglig betydelse: engagerade människor i solidarisk samverkan. Om HSB, KF, Folkets Hus-föreningarna osv använder man hellre uttryck som ”förstelnade folkrörelseorganisationer”. När miljörörelsefolk talar om ”arbetarrörelsen” gör de det alltså närmast i betydelsen klassen för sig (som Marx använde för klassen som samhällsaktör, till skillnad från klassen i sig, lönearbetarna som passivt föremål för exploatering).

”Arbetarrörelsen” är emellertid ett sammansatt fenomen som består av en facklig rörelse och en rad rörelser med mindre entydig klasskaraktär. I Miljöförbundet talar man gärna om arbetarnas alternativrörelse, bestående av alla kooperativa, boende-, kulturella och fritidsinriktade folkliga projekt som var särskilt livaktiga under 1900-talets tre första decennier. Likheterna mellan dessa och 1970-, 80-talets alternativrörelser är förstås slående. Mellan det tidiga Konsum och dagens nykooperation för sunda och oförfalskade livsmedel, mellan Folkets Hus-rörelsen och dagens Alternativhus, mellan Folkets Hus-biograferna och dagens Folkets Bio, mellan sekelskiftets kolonirörelse och dagens ökande självodling, mellan 1920-, 30-talets hälsorörelse och dagens frisk-, svett-, och solarievåg.

Den viktiga likheten är att rörelserna nu som då samlar arbetare, och i mindre utsträckning småborgare och mellanskikt, för i stort sett samma mål. I några fall kan dock solidaritet och samverkan inte stå pall för det kommersiella trycket och fenomenet blir mer en våg än enrörelse.

Den viktiga skillnaden är att dagens rörelser är svagare sammanhållna och har mycket lösare kontakter med den fackliga rörelsen. Det var den den fackliga rörelsens centrala plats i det politiska arbetet som gjorde att man talade om helheten såsom en arbetarrörelse från 1880-talet fram till åtminstone Andra världskriget. Och det är den fackliga rörelsens svaga allmänpolitiska kraft som får dagens alternativrörelser att framstå som ett nytt historiskt fenomen, som fritidsbetonade och medelklasspräglade. Klassbasen skiljer sig däremot föga från då till nu.

Klasstrukturer

I efterhand har många gjort sig en felaktig bild av dåtidens klasstruktur, som dominerad av riktiga arbetare och riktiga kapitalister, åtminstone i tätorterna, medan i dag båda sorterna snabbt minskar i antal och samhället fylls av en svårbestämd medelklass. Detta är bara rätt om man följer ett typiskt brukssamhälles förändring. Sekelskiftets städer var fyllda av enskilda hantverkare och övergångsformer från dem till osjälvständiga yrkesarbetare, och till borgerskapet hårt knutna tjänstefolk, av småhandlare och av stora trasproletära skikt. På landet fanns förutom storgodsägare och välmående självägande bönder, både torpare och statare och ett lantligt trasproletariat. På 20-talet blev också många egna småbrukare hårt pressade av en hårdare marknad och ökad skuldsättning. De icke yrkesutbildade arbetarna i storindustrin var i blygsam minoritet, men hade en stark ställning i fackföreningsrörelsen och därigenom i hela den mång-formiga ”arbetarrörelsen”.

Det som kallades arbetarrörelse för 50-100 år sedan omfattade i verkligheten småfolk av slag från den brokiga klasstrukturen — på samma sätt som dagens miljö-, kvinno-, och fredsrörelser gör — och var alltså uttryck för en progressiv klassallians. Då var det en allians ledd av arbetarklassens kärna. Nu är det en allians med dåliga kontakter med arbetarklassens kärna, särskilt som den är organiserad utifrån sina omedelbara behov i produktionen.

intervjun menar Björn Eriksson att den svaga kontakten mellan de nya ”alternativrörelserna” och fackföreningarna inte kan lastas dåligt ledarskap i rörelserna. Och nog är det så att det är facket som bromsar. Rörelserna har visserligen gjort taktiska misstag ibland, men gång på gång visat stor förståelse för vikten av att vinna fackföreningarna. De har prövat knäfall för fackföreningsrörelsernas byråkratiska ledning, vilket naturligtvis lett till att de förlorat den egna självständigheten och därmed förmågan att engagera. De har prövat att enas ideologiskt med särskilt radikala arbetargrupper: röda miljögrupper, socialistiska kvinnogrupper osv, och därmed skilt avantgarde från massa. De har också prövat att utmana motståndarna så kraftfullt på egen hand och med hela sin politiska bredd, och utifrån en spännande kraftmätning försökt locka fram ett stöd på arbetsplatserna. Flera av dessa försök har lyckats i viss liten utsträckning, fått till stånd arbetsplatskommittéer eller fackliga uttalanden och medverkat till utkristallisering av kampinriktade strömningar inom facket. Ett exempel är kärnkraftsstriden inför folkomröstningen 1980 där man genom Löntagarnas Informationskontor och Nej-kommittéer på stora arbetsplatser nådde rätt långt — och kunde ha nått mycket längre om miljöaktivisterna hade fått dra igång den verksamheten när de ville utan att hejdas av centern och Vpk (läs om detta i Miljöförbundets fascinerande vitbok om an-tikärnkraftskampanjen Det förlorade försprånget, 1982) Man kan ta flera halvlyckade exempel från freds- och kvinnorörelserna också, eller titta på Motlänkens djärva försök att utmana det europeiska storkapitalet företrätt av den Gyllenhammar-ledda Roundtable of European Industrialists. Rörelsernas ledningar har genom åren i stor utsträckning lärt sig både den strategiska vikten av att förena sina rörelsers kamp med fackföreningarnas, och vilken taktik från deras sida som kan skapa öppningar.

Fackföreningarna

Svårigheten att komma särskilt långt med fackföreningarna i de stora framtidsfrågorna i dag ligger inbäddad i fackföreningsrörelsens tillstånd och struktur. Och förändringen av denna måste i stor utsträckning komma inifrån. Socialistiska Partiet har sedan över ett decennium ställt sig uppgiften att driva på omvandlingen av rörelsen till en demokratisk och kämpande rörelse.

Detta är givetvis en nyckeluppgift inte bara för att kunna motstå åtstramningspolitiken och kapitalets försök att höja vinsterna genom lönenedpressning och ökad hets på arbetsplatserna. Det är också centralt för att fackföreningarna ska kunna inta sin plats i kampen för de stora livsfrågorna om miljön, freden, gemenskapen och solidariteten mellan folken.

För 50 – 100 år sedan hade fackföreningarna en närmast självklar central roll för all kamp inom arbetarklassen och förbundna klasser och skikt. Man kan peka på ett antal svagheter, som att samverkan var otillräcklig med bonderörelsen. Men svagheten låg framför allt på det politiska planet. Den handlade om att rörelsen inte gick vidare från den breda folkliga mobiliseringen till att utmana kapitalets makt över staten. Den centrala politiken överläts på ett partiledarskikt, som alltmer inlemmades i den borgerliga staten. Majoriteten i detta skikt såg snarast sin uppgift som att reglera den kapitalistiska ekonomin på för de arbetande bästa möjliga sätt. Arbetarrörelsens kraft, som under 1800-talets slut och fram till Första världskriget och samlad bakom kraven på rösträtt och 8-timmarsdag, kunde ha koncentrerats på att bygga egen, självständig makt på företagen och på riksnivå. Rörelsens självstyrda verksamhet kunde ha tjänat som kraftkälla, som inspiration och, delvis, som modell. I stället användes kraften till att tvinga fram en modernisering av den borgerliga staten och en reglering av de arbetandes villkor inom kapitalismen. Men rörelsens storlek, engagemang och självtillit var annars tillräcklig för vilka storverk som helst. Även självförståelsen som samhällsförändrare fanns där: ”Det är vi som bygger landet!”

Efter Andra världskriget har den politiska svagheten blivit värre. Reformismen har slagit igenom fullständigare och andra politiska ledarskap som kunnat utmana politiken har smält undan till obetydliga grupper utan utbredd närvaro i massorganisatio-nerna. Och medan regleringen av den kapitalistiska ekonomin i ett par decennier gav noterbara materiella fördelar för arbetarna, så kan den nu nästan bara drivas med det inhemska kapitalets intressen för ögonen. Men svagheten är, som sagt, nu inte bara politisk utan också strukturell och social. Fackföreningsrörelsen är, genom ett långvarigt socialdemokratiskt regerande, delvis ihopväxt med statsmakten. Den är klavbunden genom lagar som minskar dess självständighet. Lagar, tidigare avtal och traditioner har bundit den fackliga ledningen till arbetsgivarsidan genom olika slag av samråd, informationsprivilegier, verksamhet utanför fabriksgolvet osv. Beslutsfattandet har gjorts alltmer hierarkiskt, tills det är nästan omöjligt att med ett lättbegripligt demokratiskt agerande nedifrån ändra i ledningen. För arbetarna i gemen, framstår facket som ”dom”, om än ofta som nyttiga och hyggliga ”dom”, men inte som ”vi”. En sådan fackföreningsrörelse är mycket svårare att göra till en kämpande rörelse än den i och för sig felledda rörelsen under seklets första decennier.

Nederlagen urholkade själen

Med i bilden finns också förlusten av arbetarnas och de förbundna skiktens självförståelse som samhällsförändrande kraft. I och med nederlaget mot nazismen i Tyskland 1933 och mot francismen i Spanien 1936-37 var arbetarrörelsens försök att bekämpa de olika slagen av fascism med klassvapen knäckta, och vägen öppen för att rörelsen i land efter land skulle lita till sin egen nationella borgerlighet och den nationella krigsmakten som vapen mot fascismen.

Att Andra världskriget över huvud taget blev möjligt var ett djupt nederlag för arbetarklassen internationellt sett, de enorma förlusterna i liv var ett ytterligare nederlag, och urspårningen av styrkeläget i Grekland, Italien och Frankrike efter att ockupationsmakterna fördrivits ett tredje. Dessa nederlag tog själen ur också den svenska arbetarrörelsen och alla stolta folkrörelser tömdes succesivt på folk, byråkratiserades och blev till konservativa apparater. I Sverige liksom i de flesta utvecklade industriländer, krympte klassens tilltro till sina möjligheter att omdana mer än möjligen sina arbetsvillkor. Den tidigare kollektiva och solidariska livsstilen försvagades och gav plats åt ett familjeorienterat och konsumtionsfixerat amerikanskt medel-klassidéal. Sedan dess har fackföreningsrörelsen varit såsom en nedfryst jätte; den har nästan bara haft energi till de mest näraliggande frågorna. I de skandinaviska länderna fördjupades denna tendens genom det kapitalistiska uppsvinget och den reformistiska politikens hyggliga resultat för arbetarna. Fackföreningarna vandes att se rikspolitiken som något som inte behövde drivas av och genom dem, utan som den politiska elitens domän.

Bara mot bakgrund av alla dessa fakta kan man förstå att efterkrigstidens mobiliseringar i riksfrågor och i solidaritetsrörelser tvingades att ta sig nya former, vid sidan av den nedfrysta jätten. Man kan förstå att de nya rörelserna kan väcka nya förhoppningar inom jätten, stimulera radikala riktningar, hjälpa formeringen av demokratiska och kämpande fackföreningar, men inte överta det jobbet. Det måste de anställda själva göra i kollektiv kamp. Den vändning mot storindustrin som Socialistiska Partiet i viss mån genomförde under 70-talets slut är alltså fullständigt nödvändig, hur stora förhoppningar man än ställer på de nya rörelserna för att hjälpa till att bryta vanmakten.

Att bryta vanmakten

Detta med vanmakten och hur den brytes utgör dock ett problemområde som Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen i stor utsträckning missat. Skälet till missen ligger redan i att 1938 års Övergångsprogram skrevs under trettiotalet då kapitalismen låg i dödskamp och fackföreningsrörelsen var mobiliserad. Problemen låg då i hur kamp kring begränsade frågor utvidgas till en kamp om politisk makt. Senare resolutioner har visserligen slagit fast att revolutionen från 40-talet tar sig en omväg kring perifera länder och att t ex student- och ungdoms-upprorets 1968 bröt arbetarnas vanmakt och frigjorde en våg av strejkrörelser. Men det finns inget nytt program för efterkrigstidens villkor av stärkt kapitalistklass och knäckt arbetarklass under villkor att bryta vanmakten är en ständigt första uppgift. För att klargöra den uppgiften är miljörörelsens diskussion om folkrörelsesamverkan viktig att ta vara på.

Ett särskilt intressant drag i det så kallade Motmaktsmanifestet är den konsekventa internationalismen eller den mellanfolkliga samverkan. Manifestet trycker bl a på behovet av ”transnationell kraftsamling genom samtidig mobilisering i stor skala för att stå emot det härskande systemets försök att ställa olika rörelser mot varandra”. Miljöförbundet har vid några tillfällen rest parollen ”Vapenmiljarderna till mat, miljövård, arbete och kulturutbyte”. Den ger uppenbarligen en propagandistisk ram inom vilken man faktiskt kan se att hungern, de globala miljöhoten, arbetslösheten och misstänksamheten mellan folken har lösningar. Och genom att ställas som förslag för samverkan mellan folkrörelser över gränserna ger det genom själva sin form början till svar på mångas oroliga fråga om hur freden ska försvaras utan vapen. Det är först när den mellanfolkliga samverkan fungerar i praktiken som de stora massor som felskolats av Andra världskriget och den vedertagna tolkningen av det, börjar tro på det klassiska, klassmässiga försvaret utan dödliga vapenarsenaler. Parollen leder bort från såväl nationalstatstän-kandet som den småborgerliga (och stalinistiska) fixeringen vid vapensystemen som sådana. Alltså den fixering som fredsrörelsen fastnade i under striden mot utplaceringen av de nya medeldistansrobotarna i Europa, som hindrade den att på allvar bryta igenom till fackföreningsrörelsen, och som även de flesta revolutionära socialister inte klarade att ta sig ur. (Socialistiska Partiet lade till slut fast en bättre linje, men det var först hösten 1983, när striden var i det närmaste över.)

Begreppet folkrörelsesamverkan över gränserna underlättar också att formulera programmet för kampen mot kapitalets Europa – som i sjuttiotalets början var aktuell genom förslaget att ansluta Sverige och en rad andra EFTA-länder till EG och nu är aktuell genom planerna på jättelika väg-, bro- och gemensamma höghastighetstågsprojekt för att binda ihop Västeuropas kärnområden till ett gemensamt fabriksgolv. Fjärde Internationalen gick på 70-talet emot det småborgerliga programmet mot EG, för nationell självständighet och ställde det för de flesta obegripliga ”Mot EG — för ett Rött Europa”. I dag säger Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen ingenting hörbart, medan Miljöförbundet försöker vinna Motlänken och andra rörelser för inriktningen ”Mot Gyllenhammars felande länkar – för vitala länkar mellan Europas folkrörelser”. Detta är begriplig politik som utgår från dagens läge och mobiliseringsnivå och som pekar mot samma lösning som den gamla FI-parollen. Kort sagt, ett exempel på vad organiserade socialister har att lära av rörelsefolk som ställs mitt i den praktiska politikens problem.

Klas Öhrström (Björn Eriksson)