Etikettarkiv: Kärnkraft

Kris, klass och klimat

Klimatresolution för Socialistiska Partiet
Antagen på 22:a kongressen 7-9/11 2008.

1. Vi kan redan idag se klimatförändringar till följd av den globala temperaturhöjningen, och att dessa klimatförändringar börjar få effekter på förutsättningarna för människors liv och levnadssätt. Dessa problem kommer att bli allt värre i framtiden. Det råder stor vetenskaplig samstämmighet om att den globala uppvärmningen beror på människans utsläpp av växthusgaser genom förbränning av fossila bränslen. De som motsätter sig detta samband, de så kallade ”klimatförnekarna”, blir allt mer isolerade. Inte bara den nuvarande civilisationens framtid står på spel, utan i sin förlängning själva människan som biologisk varelse, och möjligtvis allt liv på planeten. Att komma till rätta med dessa problem lär bli den största kollektiva utmaningen för människan i historien.

Utsläppen av växthusgaser får inte på lång sikt överstiga det naturen kan ta upp. Idag fortsätter temperaturen att öka av sig själv även om alla utsläpp omedelbart skulle upphöra, dels på grund av de alltför höga nivåerna av växthusgaser i atmosfären, dels på grund av att själva temperaturhöjningen gör att växthusgaser frigörs. För att vända utvecklingen krävs därför att utsläppen av växthusgaser minskas till en nivå som gör att naturen kan ta upp mer än vad som släpps ut.

2. Klimatpolitiken är intimt sammanbunden med energipolitiken. Det finns ingen annan långsiktig och realistisk väg ut ur problematiken än att ersätta de fossila bränslena – olja, kol och gas – och kärnkraften med förnyelsebar energi, samt att spara energi. Med tanke på situationens allvar krävs en snabb övergång till ett energisnålare och energieffektivare samhälle. Med detta menar vi ett samhälle som inte förbrukar energikällor eller andra resurser i högre takt än de förnyas.

3. Det största hinder en sådan omställning stöter på är de grundläggande drivkrafterna i dagens kapitalistiska värld: vinstmaximering och ständig expansion. Därför måste hela tiden fler och fler varor produceras. Det som är logiska och nödvändiga beslut under kapitalismen är skadligt och ohållbart för samhället och naturen. Med den globala uppvärmningen och dess effekter kommer det nuvarande systemet, baserat enbart på vinstjakt, idag i motsättning till biosfären och mänsklighetens fysiska livsvillkor. För att kunna göra produktionen klimatneutral och resurshushållande krävs att de enskilda besluten underordnas samhällets och naturens behov och inte vinstbehovet. För att detta skall kunna ske demokratiskt kan makten över produktionen inte ligga hos enskilda kapitalister, utan måste omvandlas till demokratiskt styrd gemensam samhällsegendom.

4. Dagens politiska och ekonomiska makthavare är fullständigt uppknutna till och stöder de intressen som kräver att vi producerar och konsumerar allt mer, och att samhället fortsätter sin överkonsumtion av de fossila bränslena. Därför har de agerat allt för sent och alldeles för försiktigt. Flera olika förslag diskuteras just nu med syftet att nå en klimatöverenskommelse som sträcker sig bortom år 2012. EU-kommissionens ”klimatpaket” för 2013-2020, Stern-rapporten och Warner-Liebermans lagförslag i USA är några av dem. Gemensamt för dessa förslag är att de är fullständigt otillräckliga för att undvika en global temperaturhöjning som överskrider den troliga tröskelnivån för allvarlig fara (+2°C i jämförelse med den förindustriella perioden). Den svenska regeringen utgör inget undantag, utan har hittills uträttat väldigt lite, trots ett ständigt bekymrat och inkännande prat. Istället har man upprepade gånger försökt vältra över ansvaret att agera på fattigare länder, trots att utsläppen där är mindre per capita än i Sverige, och trots att utsläppsminskningar inte är enklare eller effektivare att utföra där än i de industrialiserade länderna. Regeringens inställning signalerar att den inte vill bryta med det klassintresse den representerar. Det krävs därför att de sociala rörelserna skapar ett politiskt tryck av sällan skådat slag i klimatfrågan, och att en oberoende klimatrörelse blir en verklig maktfaktor.

5. Det är nödvändigt att vara aktsamma om vår gemensamma framtid, och det finns felmarginaler i förutsägelserna från de olika vetenskapliga klimatmodellerna. Därför är det nödvändigt att kräva utsläppsminskningar till de lägre tröskelvärden som FN:s klimatpanel IPCC presenterat. Skadorna måste förebyggas så mycket som möjligt – även om skador på biosfären olyckligtvis är ofrånkomliga, då den globala uppvärmningen redan är en realitet. IPCC har dessutom uppvisat en tendens till att vara alltför hoppfulla i sina prognoser, vilket innebär att vi måste vara lyhörda för ännu större minskningar av utsläppen. För Sveriges del reser vi kravet om ett importstopp för fossila bränslen inom femton år. Det är en tillräckligt kort tid för att vi ska tvingas vidta åtgärder nu, samtidigt som det är en tillräckligt lång tid för att vi ska kunna möta de utmaningar som ett fossilförbud kommer att innebära. Energisparande teknik och miljövänlig utvinning av energi behöver då utvecklas, men framför allt måste sådana planer som redan finns på ritbordet börja sättas i verket.

6. Det kapitalistiska systemet och dess politiska representanter uppvisar en brottslig cynism och oansvarighet, då de trots oemotsägliga vetenskapliga bevis för den globala uppvärmningens acceleration och dess konsekvenser sätter liv, hälsa, mat och arbete för hundratals miljoner människor på spel, och tillåter oåterkalleliga skador på biosfären. De föredrar teknik som är farlig (kärnkraft), destruktiv (massproduktion av biobränslen), eller orealistisk (koldioxidlagring och kolsänkor), framför att ifrågasätta kapitalets tillväxt och jakten på profiter som driver de nuvarande utsläppsspiralerna uppåt. Tiden borde egentligen vara kommen för en orientering bort från konsumtions- och produktionshetsen, och mot ett energisnålare samhälle, men kapitalismen klänger sig av överlevnadsinstinkt desperat fast vid det gamla.

7. Det kapitalistiska och patriarkala systemet kommer att försöka hitta kapitalistiska lösningar på klimatproblematiken, eller med andra ord utveckla en borgerlig klimatpolitik, där inte minst kvinnor kommer att missgynnas. Vi ser redan hur detta sker idag. Denna politik kännetecknas av två huvudsakliga tendenser: att försöka sätta prislappar på miljön och att individualisera frågan. Den första tendensen innebär ökade koldioxidskatter (framför allt bensin- och energiskatter), handel med utsläppsrätter, trängselavgifter och liknande. Detta leder till att de rika kan fortsätta att smutsa ned, även om det svider mer i deras plånböcker. Den andra tendensen innebär att ansvaret för utsläppsminskningarna läggs direkt på individen, som uppmanas ändra sin livsstil. Det innebär att sikten skyms för de lösningar som måste till på samhällelig nivå, med ordentliga kollektiva satsningar, jämställdhetssatsningar och omstruktureringar som är obekväma för kapitalet.

8. Vi måste vara på det klara med att vi inte direkt motsätter oss all borgerlig miljöpolitik för att komma till rätta med frågan. Dels kan den ha en faktisk effekt på klimatet, och dels kan den hjälpa till att medvetandegöra klimatproblemen bland arbetande människor världen över. Ett problem är snarast att politiken inte är tillräckligt resolut genomförd: utsläppsrätterna är för generösa och koldioxidskatterna för låga. Borgerlig klimatpolitik är ofta bättre än ingen klimatpolitik alls. Den nuvarande situationen innebär generellt att kapitalet kan begå rovdrift på vår gemensamma natur utan några hinder eller någon kompensation. Men att behandla vår livsmiljö som en vara förstärker kapitalismen, och är ingen långsiktig eller rättvis lösning. Det förstärker också utsugningen, förtrycket, arbetarnas inbördes konkurrens, brotten mot rättigheterna och den härskande klassens strypgrepp över alla aspekter av våra liv.

Hela världsekonomin är samtidigt formad efter kapitalistiska förhållanden. De flesta arbetande människor är därför beroende av sin plats i det kapitalistiska produktionsmönstret, och många arbetare skulle drabbas hårt av de nedläggningar, transportminskningar och den minskade produktion som måste bli en effekt av ett energibesparande samhälle under dagens kapitalism. Vi måste därför utveckla socialistiska alternativ på den klimatpolitiska arenan. Även klimatpolitiken är en arena för klasskamp och kampen om makten i samhället; det finns inga möjligheter att lägga klasskampen åt sidan i syfte att rädda klimatet. En av de viktigaste delarna i en sådan politik är en drastisk omfördelning av resurser från storföretag till arbetare och offentlig sektor.

Varje strid som stärker de arbetande istället för motståndaren är ett steg i rätt riktning. Arbetarklassen är kraften som kan genomföra den samhällsomvandling som krävs för att införa en hållbar resurshushållning. Om klimatrörelsen uppfattas som välmenande grupper som uppifrån manar arbetarklassen att göra uppoffringar kommer den att isoleras och driva arbetarklassen i armarna på borgerliga krafter.

9. En socialistisk klimatpolitik innebär framför allt att produktionen sker för människors behov inom de ramar naturen sätter, istället för kapitalismens produktion för profit. Inget tänkbart samhälle, oavsett hur jämlikt eller produktivt det är, kommer att kunna ge sina medlemmar oändlig tillgång på materiella ting. Gränserna för vår konsumtion sätts ytterst av jordens resurser. I alla samhällen ransoneras därför tillgången på materiella ting på något sätt. I ett kapitalistiskt samhälle sker det genom marknaden, vilket innebär att den som är rik får en större tilldelning av varor och därmed tillåts ta upp ett större ekologiskt utrymme än de fattiga. Alternativet är att samhället medvetet sätter gränser för hur mycket resurser var och en kan förbruka och hur mycket växthusgaser var och en får lov att ”släppa ut”. Den sortens ransonering utgår inte bara ifrån vad samhället just nu tekniskt kan producera utan också hur mycket vi på lång sikt kan tillåta oss utnyttja jordens resurser. Vi förordar sålunda ransoneringar och kvoteringar framför skatter, avgifter och utsläppshandel. Ransoneringar handlar inte om att fullständigt kontrollera varje enskild individs varukonsumtion, utan är främst till för att sätta ett tak för produktionen och därmed reglera de värsta klimatbovarna – företagen.

10. Vi är inte motståndare till att enskilda individer tar ett ansvar för miljön och agerar därefter. Tvärtom, vi strävar själva efter att vara föregångare på detta område så länge som det inte används som ett sätt att göra frågan opolitisk och något som beror på individens samvete. För att som enskild individ minska sin inverkan på klimatet räcker inte. Privata handlingar och politiska delstrider som dämpar växthuseffekten är steg i rätt riktning, men bara om den planlösa vinstdriften ersätts av en demokratisk resurshushållning har vi någon chans att göra den gigantiska omställning som krävs.

11. För att klimatkrisen skall kunna mötas krävs en gigantisk satsning på alternativa energikällor som sol-, vind-, våg-, och vattenkraft. Här måste göras mycket storskaliga investeringar framför allt i den fossilbränsleberoende transportsektorn; vi förespråkar en omflyttning till transporter på järnväg och överhuvudtaget en utbyggd kollektivtrafik. Resurser måste också läggas på forskning och utveckling. Detta måste göras nu. Resurser till dessa projekt måste tas från de mest välbeställda i samhället och resursslukande verksamheter som inte fyller något sant mänskligt behov, som exempelvis krigsmakten.

12. Den odling av biobränsle som sker i delar av Latinamerika visar dock att det finns risker i samband med att alternativ till de fossila bränslena tas fram. Om man ersätter regnskog, som sväljer koldioxid, med sockerrör för etanolproduktion, har man inte på ett positivt sätt bidragit till att minska växthuseffekten. Snarare tvärtom. När sådana avvägningar görs krävs det därför att politiker och rörelser, inte företag, fäller avgörandet. I samhällen där många människor idag inte har möjlighet att äta sig mätta är det också bakvänt och förkastligt att bördiga jordar används till energiproduktion. Men det går inte att ha en kritisk hållning till samtliga biobränslen, utan de kan på vissa tider och platser spela en positiv roll.

13. Kärnkraften, en ytterst farlig energikälla från utvinningen av råvaran till utsläppen av kylvattnet, innebär av flera anledningar inte ett stabilt försvar mot klimatförändringarna. Investeringskostnaderna är gigantiska, det saknas en rimlig lösning på avfallsfrågan vilket leder till att kostnaderna kommer att ackumulera sig i framtiden, och det finns allvarliga kopplingar till vapenindustrin och risk för kärnvapenspridning. Det finns därmed starka marknadskrafter som har intressen av att kärnkraften består och försvaras. Uran är inte en oändlig resurs och kommer att minska snabbt om antalet reaktorer byggs ut i global skala. Klimatrörelsen måste stå emot trycket från kärnkraftslobbyn, och avvisa kärnkraften som en möjlig lösning på klimat- och energiproblemen.

14. Alternativ energi kommer med all sannolikhet inte att räcka till för att ersätta de fossila bränslena i den takt som krävs. Därför krävs en rad energibesparande åtgärder; alltså en övergång till ett energisnålare samhälle. Att minska produktionen av kött till förmån för vegetariska livsmedel är exempelvis av stor betydelse. Viktigast är dock att minska dagens jättelika konsumtions- och produktionsvolymer av varor som kräver energi för att tillverkas och att transporteras till konsumenterna. Att minska dessa går dock på tvärs med kapitalismens funktionssätt, som kräver allt större produktionsserier och allt fler produkter att sälja. Valet mellan ständigt ökad förbrukning av materiella ting och mänsklig överlevnad är lätt, förutsatt att vi överhuvudtaget får göra valet. Ett sådant val kan bara ske gemensamt, på samhällsnivå och vi kommer därför tillbaka till frågan om makten över samhället och dess produktion.

15. En rättvis klimatomställning kommer inte att bli verklighet av sig själv. Liksom i alla andra samhällsfrågor krävs det sociala aktörer. En så omfattande förändring kommer att präglas av och vara beroende av samhällets grundläggande motsättning: den mellan arbete och kapital, mellan dem som lever av att sälja sitt arbete och dem som berikar sig genom att köpa det. Det gör det nödvändigt att formulera klimatkrav och organisera klimatkampen på ett sätt som förmår lösa arbetarklassens problem, dagliga såväl som långsiktiga. Samtidigt är arbetarklassen en del av det nuvarande samhället, präglas av den konsumtionshysteri som råder, och är målet för kapitalismens behov av masskonsumtion. Även om kapitalistklassen lever bra mycket mer resursslösande, så lever även den västerländska arbetarklassen utöver de ekologiska ramarna. De etablerade konsumtionsmönstren måste därför förändras. Dagens ohållbara förbrukning av resurser är dock inte främst ett resultat av att människors krav på ökad konsumtion. Drivkraften är istället kapitalismens jakt på ökad vinst. En väsentlig del av konsumtionen är dessutom sådant som inte på något sätt höjer levnadsstandarden, till exempel de jättelika militärutgifterna, de ständigt ökande transporterna av likvärdiga varor världen runt eller långa resor till jobb och vardagsbestyr. Som socialister måste vi vara tydliga med att de rika ska vara de som skall spara mest och göra den största omställningen i en ekologiskt betingad övergång till ett energisparande samhälle. Arbetarklassen skall inte stå tillbaka en millimeter gentemot kapitalägarna, utan måste vara den klass som tjänar mest och förlorar minst på omställningen till ett energisnålare samhälle.

Dagens konsumtionssamhälle skapar oss inte egentligen högre levnadsstandard, utan upprätthålls genom politiskt, socialt och kulturellt tryck, samt mängder av reklam. Minskade produktionsvolymer innebär dock att vi kan ta ut en del av de senaste decenniernas produktivitetsökning i kortare arbetstid istället för i ökat konsumtionsutrymme, och på detta sätt öka den del av produktionsvärdet som kommer arbetarklassen till godo. Med mer fritid och bättre miljö ökar vår levnadsstandard. Vår utmaning blir att finna en väg där arbetarklassens dagliga intressen och kamp kuggar i den ekologiskt nödvändiga förändringen. Att formulera och organisera kring fackliga krav som är klimatsmarta och pekar i riktning mot ett hållbart samhälle. Frågan om sänkt arbetstid måste därför få en överordnad ställning. Omställningen till ett energisnålare samhälle måste innebära att arbetarklassen jobbar mindre på kapitalistklassens bekostnad, att den minskande varukonsumtionen främst drabbar samhällets rika, samt att den reella levnadsstandarden – innefattande ren miljö och fritid snarare än prylhysteri – för arbetarklassen ökar.

16. Socialistiska Partiet har varit aktivt kring miljöfrågor och i miljörörelsen nästan sedan vårt bildande. 1977 antog vi en första resolution om Socialism och Ekologi. Tidigt tog vi också upp klimatfrågan i vår press. Liksom de flesta andra har vi dock inte förrän på senare år insett klimathotet i dess fulla vidd. Det är därför av största vikt att vi organiserar och konsekvent följer med i vad som händer med klimatet och i klimatdebatten, och rapporterar om detta i våra media. Partiet centralt och avdelningarna måste arbeta med frågan både i den skriftliga propagandan och genom att aktivt söka krav och frågor att driva som förenar klasskamp, feministisk kamp och klimatkamp.

Att föra in debatten och klimatrörelsen på arbetsplatserna, där löntagarna finns samlade och kan agera kollektivt är centralt, särskilt i Sverige där de arbetande till övervägande del är fackligt organiserade. Arbetarrörelsens nuvarande ledning har dock till största delen anammat arbetsgivarens krav på ständig ekonomisk tillväxt som överordnat mål, utan att ifrågasätta tillväxtens inriktning eller om den är ekologiskt hållbar. Detta måste vi utmana, och återuppväcka rörelsens krav på kortare arbetstid. Ett stort problem är dock att de flesta fack är toppstyrda av ledare som lever och verkar långt från medlemmarnas vardag och kontroll. Inom industrin går de dessutom ofta i armkrok med företagen för att försvara ”konkurrenskraften” (det vill säga vinsterna) och reflekterar sällan eller aldrig över produktionen och dess inriktning. Hur viktigt det än kan vara att få med fackliga representanter i rörelsen är inte mycket vunnet om man inte når medlemmarna på arbetsplatserna.

Socialistiska Partiets målsättning är att vara och uppfattas som en kraft som verkar för en klassinrikting och en feministisk inriktning i klimatrörelsen, liksom vi i vårt eget arbete strävar efter att förena klimatkrav med klasskrav och feministiska krav. Detta skall synas i vårt skriftliga material men framför allt i vårt vardagliga politiska arbete.

17. Kvinnor drabbas hårdast av klimatförändringarna; detta gäller framför allt arbetarklassens kvinnor och fattiga kvinnor runt om i världen. Skall en ekologiskt hållbar utveckling bli möjlig behöver de förändringar som genomförs utgå från kvinnors livsvillkor, och inte utgå från mannen som norm. Män gör större ekologiskt fotavtryck än kvinnor, oavsett klass, och män står för den största klimatpåverkan. När det gäller konsumtionsmönster, som svarar för en del av klimatpåverkan, kan en förändring uppnås genom att män tar större ansvar för hem och hushåll. Detta kommer att förändra mäns konsumtion vad gäller bland annat transporter, boende och dagligvaror, vilken idag på ett övergripande plan är mer klimatskadlig än kvinnors konsumtion. På bland annat detta sätt kopplas klimatpolitiken till den feministiska kampen.

18. Energikrisen kommer att medföra ett alarmerande och nytt krigshot som uppkommer ur den interimperialistiska och inomkapitalistiska konkurrensen om kontroll över naturtillgångarna, i synnerhet fossila energikällor, liksom ur försvaret av oljans vinster och de privilegier som är knutna till dem. Det finns en överhängande risk för en barbarisk och vapenskramlande kapitalistisk och patriarkal upplösning på klimatkrisen – till skada främst för de fattigaste människorna, för fattiga generellt, för arbetarklassen, för katastrofoffer, för klimatflyktingar, och i synnerhet för kvinnor. Kvinnor är de med minst resurser och har därmed mindre möjligheter att skydda sig eller bygga upp ett nytt liv vid klimatkatastrofer. Eftersom det är kvinnor som i störst utsträckning tar hand om barnen, betyder detta även död och stort lidande för otaliga barn som har ännu mindre makt att påverka sina livsförhållanden. De ideologiska – ofta rasistiska – yttringar som underblåser sådana lösningar måste bestämt bekämpas.

19. På samma sätt motsätter vi oss att skylla klimatförändringarna på befolkningstillväxten i de fattiga länderna. Det existerar en oemotsäglig koppling mellan ekonomisk utvecklingsnivå och befolkningsutveckling, och fattigdomen i utvecklingsländerna är främst orsakad av de rikare ländernas imperialism. Vi står fast vid kvinnors rätt att själva bestämma över huruvida de vill ha barn eller inte; en rätt som innebär att kvinnor skall ha fri tillgång till preventivmedel och rätt till abort. Internationella valutafondens och Världsbankens diktat om strukturanpassning, som anbefaller nedskärningar i välfärden, måste förkastas.

20. De industrialiserade länderna måste svara positivt på förslag från fattigare länder som för att skydda den biologiska mångfalden och bidra till en stabilisering av koldioxidhalten i atmosfären erbjuder sig att inte exploatera fossila bränsletillgångar i utbyte mot viss kompensation för uteblivna vinster (exempelvis Ecuador). I detta sammanhang måste vi trycka på att de industrialiserade länderna i Nord måste ta sitt historiska ansvar för de katastrofer som klimatförändringarna orsakar de fattigare länderna i Syd. Koldioxidutsläppen i Syd skulle dessutom kunna minska om mer modern teknik fördes över till utvecklingsländerna. Kapitalismens patenträttigheter utgör här ett stort hinder.

För de fattiga länderna är det ännu viktigare att industriländerna byter kurs, samt att regeringarna i dessa länder avbryter alliansen med det utländska kapitalet och avstår från exportledd utveckling. Dels för att ge dem ett utrymme att bygga upp en produktionsapparat som kan tillfredsställda befolkningens viktigaste behov. Dels för att en stor del av det som idag produceras i länder som Kina och Indien är till konsumtion i de rika länderna. Men också för att den modell för utveckling som idag erbjuds är en kapitalistisk utveckling som bygger på dominans genom skuldbörda, på underordning genom orättvisa handelsavtal, på snedvridna konsumtionsmönster och resursslösande produktionssystem.

Ju längre in på den ohållbara kapitalistiska vägen dessa länder går, desto svårare blir sedan den nödvändiga omställningen. För den stora majoriteten i Syd är det inga problem. För dem är det ingen uppoffring att avstå från flygresor, bilar eller ständigt nya modeller av elektroniska apparater. I synnerhet behöver de inte bombplan eller missiler. De omedelbara behov som behöver tillfredsställas i världen handlar om rent vatten, skolor, sjukvård, pensionssystem, tillräckligt med mat. Nord står för en stor majoritet av utsläppen, medan Syd drabbas hårdast av de negativa effekterna. I Syds länder är det dessutom de fattigaste som drabbas värst och blir klimatflyktingar.

21. Jorden åt dem som brukar den. Bönderna ska i första hand odla för sin egen och stadsbefolkningens behov. Närproducerad och icke-genmodifierad mat är lika viktig i alla länder, rika som fattiga. Alla odlingsmöjligheter måste tas till vara om försörjningen ska tryggas för hela jordens befolkning. Varje land måste utifrån sina egna förutsättningar ta ett lika stort ansvar för hälsa, miljö och klimat.

22. Med hänsyn till kapitalismens logik, förvärrad av nyliberalismen, är det angeläget att utveckla en alternativ global plan som kombinerar en omställning inom energisektorn med omfattande åtgärder för energisparande. En sådan plan bör hållas oberoende av kostnader och vinstutveckling, och respektera varje människas lika rätt att konsumera och släppa ut koldioxid inom biosfärens biologiska och fysiska gränser. I planen måste ingå att jämställdheten är en förutsättning för en varaktig hållbar utveckling, där jämställdheten är både mål och medel.

Införandet av en sådan plan innebär ett brott med tillväxtens logik, med kapitalismens globalisering och oavbrutna konsumerande, och ett undertryckande av de sektorer vars verksamhet är onyttig eller skadlig. Det innebär en förnyelse av den allmänna sektorn, kollektivt ägandeskap av energikällorna, en allomfattande omfördelning av välståndet mellan länderna, samhällsklasserna och könen, liksom folkflertalets deltagande genom demokratiska kontrollprinciper och praktiker. En demokratisk, socialistisk och feministisk planekonomi utgör det bästa och enda sant humanistiska svaret på klimatkrisen.

23. Energi- och klimatkrisen innebär att kapitalismen utgör ett hot mot mänsklighetens grundläggande livsvillkor. Eftersom det socialistiska svaret inte ”bara” är att ställa produktionen under arbetarstyre utan också att anpassa produktionen till de ekologiska ramarna, kallar vi det samhälle vi strävar efter för ”ekosocialistiskt”. Detta är ett begrepp som börjat användas i många länder och bildandet av ett internationellt ekosocialistiskt nätverk utgör här ett viktigt steg.

24. En global rörelse för klimatkamp har redan uppstått, i Sverige manifesterat bland annat genom att etablerade miljöorganisationer som Miljöförbundet Jordens Vänner vuxit till kring frågan, att den nya aktionsgruppen Klimax bildats och att folkrörelsen Klimataktion startat. Vi i Socialistiska Partiet arbetar efter förmåga inom de befintliga och framväxande klimat- och miljörörelserna för att stärka dem och bygga dem till verkliga massrörelser. Vi förespråkar en inriktning på massaktivitet och klass- samt feministiskt perspektiv, både i program och arbetsmetoder. Det innebär bland annat att vi är för att dessa rörelser är oberoende av kapital, stat och makthavare och att de strävar efter att bygga upp allianser med arbetarklassen och dess organisationer.

25. Det kommer att krävas bredast möjliga enhet i kampen på global skala för att mobilisera ett massivt tryck som kan tvinga regeringarna att vidta radikala åtgärder. Samtidigt måste de sociala och demokratiska rättigheterna respekteras. Även om vi inte tror att detta kan bli verklighet utan de genomgripande samhällsförändringar vi skissat tidigare, och de maktskiften som kan göra sådana förändringar möjliga, är situationen inte hopplös. Uppgiften är idag att bygga massrörelser. Dessa måste driva krav på att – här och nu – genomföra konkreta åtgärder för att stoppa den globala uppvärmningen. Att föra in debatten på arbetsplatserna, där löntagarna finns samlade, organiserade och kan agera kollektivt, är centralt.

26. Det finns flera sociala rörelser som bidrar till att utveckla alternativ till kapitalismens uppdrivna produktionsspiraler (kamp mot i synnerhet olje- och gasutvinning, för regnskogens bevarande, för rätten till ett traditionellt levnadssätt, för en småskalig och ekologisk jordbruksnäring, för en alternativ sophantering som prioriterar återvinning, mot den okontrollerade utbyggnaden av transporter på väg, vatten och i luft, för gratis kollektivtrafik, för en balanserad energianvändning, mot kärnkrafts- och vapenindustri, mot tillväxten av jobbflexibilitet och tillfälliga anställningar, för en rationell användning av vatten – och för fri tillgång av vatten, som något som inte kan privatiseras, mot reklam och överkonsumtion, för gratis överföring av teknologi och kunskaper). Dessa rörelser måste uppmuntras att ansluta sig till kampen för att rädda klimatet.

27. De härskande försöker på tusen sätt att knyta upp oss alla till det kapitalistiska samhället. Ett särskilt verksamt medel är hot om arbetslöshet ifall systemets ständiga tillväxt skulle brytas. I de branscher som är starkast knutna till fossilförbränningen, till exempel bilindustrin, är det hotet särskilt närvarande. För att hindra att de som arbetar i sådana branscher sluter upp bakom ”sina” företag är det viktigt att klimatrörelsen kan ge realistiska svar om hur deras försörjning skall garanteras vid en omställning till en hållbar ekonomi. Dels handlar det om förkortad arbetstid med bibehållen lön men också om att, åtminstone i princip, visa på hur den kunskap och erfarenhet som finns i dessa företag skulle kunna användas till hållbar och socialt nyttig produktion.

Eftersom de frågor det gäller berör så stora delar av samhället är det varken önskvärt eller möjligt att försöka finna lösningar som går runt de existerande klassmotsättningarna. Om klimatrörelsen skall ha framgång krävs att den blir en verklig folkrörelse, förankrad i arbetarklassen i vid mening, och får därför inte genomsyras av den patriarkala struktur som hotar att exkludera kvinnor. Klimatfrågorna behöver kopplas till krav på rättvisa, jämlikhet, jämställdhet och välfärd, och allianser skapas med andra folkliga rörelser som driver sådana frågor. Idag saknas de krafter som kan bära upp en lösning på klimatfrågan. De aktivistorganisationer som finns är alltför svaga och arbetarklassen har inte självförtroende och erfarenhet nog att utmana kapitalet, vare sig i klimatfrågan eller mer traditionella klassfrågor. För att skapa en massrörelse som kan lösa klimatfrågan måste väldigt många människor vinna ett grundläggande kollektivt självförtroende. Inte så att det går att vänta på att klassmedvetandet ska växa sig starkt och sedan ta upp klimatfrågan. Men en växelverkan mellan aktivitet kring omedelbara klass- och jämställdhetsfrågor och debatt, strid och organisering kring klimatfrågan är helt nödvändig.

28. I Sverige och andra stater med stark facklig tradition är det av yttersta vikt att få med sig fackföreningsrörelsen in i klimatkampen. Facket samlar de arbetande, vilka är en nyckelgrupp. Facket är också den aktör som kan ställa krav på att jobben tryggas och att bördor och vinster delas solidariskt när kapitalismen går in i kris. Vi måste arbeta för att våra fackföreningar blir aktiva i klimatfrågorna. På grund av den försvagning som fackföreningsrörelsen under lång tid genomgått är det nödvändigt att mobilisera för att alla – framför allt ungdomar, kvinnor, invandrare – organiserar sig fackligt och politiskt samt driver krav för en förändrad politisk inriktning. Det behövs verkliga politiska krafttag för en omställning till dagens och morgondagens alternativa energi och infrastruktur.

29. Den kapitalistiska klimatkrisen hotar mänsklighetens överlevnad och de härskande kommer bara att vidta de åtgärder de tjänar på. Men det innebär inte att slaget är förlorat. Historien har visat att mänskligheten är förmögen att lösa de problem den ställts inför. Det har den gjort med tekniska och vetenskapliga framsteg, men framför allt genom att omvälva de sociala förhållandena när dessa har blivit ett hinder för mänsklighetens utveckling. Dagens kris kommer att avgöras av huruvida arbetarklassen klarar av att störta det kapitalistiska systemet och påbörja uppbygget av det frihetens rike som var arbetarrörelsens mål när den växte fram. Vi är övertygade om att detta inte är ett omöjligt mål. Det är tvärtom det enda mål som är möjligt.

Kan miljörörelsen rädda världen?

Del 2 av 4 i serien Folkrörelsesamverkan

Intervju med Björn Eriksson (tidskriften fjärde internationalen nr 2 /1986)

I år firar Miljöförbundet 10-årsjubileum. Det görs i en tid när miljöfrågorna åter börjat stå i samhällsdebattens förgrund. Lars Holmgren har för Fjärde Internationalens räkning gjort en intervju med Miljöförbundets ordförande, Björn Eriksson, för att belysa vad ledningen inom rörelsen anser om dess nuvarande och möjliga roll i kampen om fritiden.

När Miljöförbundet bildades 1976, var det efter en strid inom Björn Gillbergs Miljögruppernas Riksorganisation. Det var två olika synsätt som bröts mot varandra. Gillbergs ”amerikaniserade” metod att använda i lagar, domstolar och experter för att tvinga myndigheter och miljöförstörande företag till kompromisser, kom att stå emot de MMD ville ha en organisation som gjorde många människor delaktiga i arbetet och som uppmuntrade dem att ta saken i egna händer.

Sedan Miljöförbundet bildades har det fungerat som riksorganisation för miljögrupper runtom i landet. Miljöförbundet har bland mycket annat bedrivit ett lyckosamt arbete mot fenoxisyrabesprutningen av skogen, legat bakom breda initiativ som Folkkampanjen mot Atomkraft, och nu senast Motlänken, som samlar organisationer mot planerna på Scandinavian Link, och Ungdomsaktion för Europas skogar.

Björn Eriksson är civilingenjör och forskarstuderande,; i humanekologi vid Göteborgs universitet. Han har bl a skrivit en uppmärksammad rapport om ”Närproduktion av livsmedel” och en serie utredningar om ett resursbevarande samhälle. Senast har han i ”Alternativen”, som snart kommer ut på Akademilitteratur, visat att så många som 100 miljoner människor skulle kunna leva på hög standard på Nordens förnybara resurser, och med bara tre timmars formellt arbete om dagen – under förutsättning att de satsar på kvalitet och kollektivitet.

Björn Eriksson har vidare varit med och redigerat ”Det förlorade försprånget” – Miljöförbundets vitbok om folkomröstningen om kärnkraft. Han har varit socialist och samtidigt en av miljörörelsens förgrundsgestalter i mer än 15 år.

För 15-20 år sedan föddes miljörörelsen. Hur växte miljö- och resursfrågorna fram som ett specifikt problem för samhället och i offentligheten?

Det har naturligtvis alltid funnits miljöproblem. Men i och med kapitalismens väldiga expansion efter Andra världskriget skapades nya problem genom förslitningen av vissa biologiska resurser. Energiomsättningen ökade enormt. Det nya var att det blev till ett generellt problem för hela kapitalismens möjlighet att fortleva. Kapitalismen behöver naturresurser, och när utnyttjandet av dem når upp till en viss nivå gäller detsamma som för kapitalackumulationens förhållande till arbetskraften – de måste reproduceras, återskapas, för att man ska kunna fortsätta att använda dem.

Även kapitalisterna insåg detta efter hand. Den sa kallade Rom-klubben publicerade Tillväxtens gränser 1972. Där diskuterades de här frågorna, och man föreslog någon form av global resurshushållning byggd på kapitalets organisationer. För arbetarklassen hade de här frågorna funnits redan tidigt som rena klassfrågor – arbetarstadsdelarnas miljö med luftföroreningar och dålig hygien; på fabrikerna som arbetarskyddsfrågor.

1962 kom Rachel Carsons Tyst vår – en bok som förde ihop människors hälsa och naturskydd. Två frågor som stått väldigt långt ifrån varandra tidigare. Hälsorörelsen som varit en angelägenhet Främst för underklassen, och då på ett opolitiskt sätt, mötte nu naturskyddet som varit en överklassfråga. Man såg att hela samhället och mänskligheten påverkades av de ekologiska frågorna. Detta betydde att frågan i viss mån trängde ut i offentligheten. Några år senare kom varningar från framför allt Japan om naturkatastrofer. Minimata-sjukan och Itai-sjukan var direkta effekter av koncentrerade föroreningar. Smogproblemen i Tokyo var en annan fråga som fick publicitet. Det hela var så dramatiskt och hade därmed lättare itt bryta igenom som offentlighetsfrågor och bli allmänt debatterade. När så vågen av politisk radikalisering kom i slutet av 60-talet, bildades det klimat där »miljörörelsen» kunde födas.

For 10-15 ar sedan var de här frågorna fortfarande inne i sin väckelsefas. Det var nya frågor. Vad betydde det för möjligheterna itt aktivera människor kring dem?

Att upptäcka en ny fråga och lära sig mer om den, är i sig mobiliserande. Åtminstone gäller det i de mellanskikt i samhället som det framför allt handlade om. Bara det att få en fråga mer uppmärksammad är ett steg framåt. Att få vara med i en period när ett nytt och spännande medvetande formas är mobiliserande. I själva verket handlar det om existentiella frågor – om vilken värld vi lever i.

Denna aspekt underskattades av den organiserade miljörörelsen i början av 1970-talet, och också av KAF (Kommunistiska Arbetarförbundet, numera Socialistiska Partiet), när de började diskutera frågorna. Man klarade av att ta fasta på de materiella och verkliga delarna i dem. Men den ideologiska roll som överlevnadsfrågorna spelade för att förmå många att ompröva synen på livets mening, det förstod man sig inte på. Som jag ser det så här i efterhand, var det senare en stor del av motiveringen för många människor att aktivera sig. Det förklarar att man kunde ägna sig åt dessa idéer utan att bli belastad och nedtyngd. Att väckas av ödestyngda frågor som rör mänsklighetens överlevnad, men knappast lyckas göra så mycket för att lösa dem, det borde ju skapa vanmakt. I stället skapade det en ideologisk förnyelse, en vilja att ifrågasätta det mesta. Några gick så långt att de ifrågasatte hela industrisamhället, medan andra ifrågasatte kapitalismen som produktionssätt. Det var en debatt som var väldigt spännande.

I dag är miljö- och resursfrågornas aktualitet än större, i och med att problemen ökat. Ändå kan man val peka på en del framgångar för rörelserna?

Del är inte mycket som har lösts, men en del framsteg har ändå skett. Det är annars inte så många samhällsområden där man så lätt kan peka på att framstegen kommit som resultat av faktiska mobiliseringar. I många industriländer har vi fått en bättre reningsteknik för fabriker och kraftverk. Vi har fått en minskning av planerna för kärnkraftsutbyggnaden i Sverige. I Danmark har man beslutat att helt avstå från kärnkraften. I Sverige har vi fått stopp på fenoxisyra-besprutningen av skogen. Allt detta är resultat av massiva folkliga mobiliseringar.

En resultat av de högre kraven på bl a rening har, å andra sidan, blivit att många särskilt nedskitande verksamheter har flyttats till länder i Tredje världen. Det vill säga till länder där sådana rörelser har mycket svårare att verka. Ett exempel är att Puerto Rico har blivit centrum för amerikansk petrokemisk industri, ett annat är katastrofen vid Union Carbide-fabriken i Bhopal i Indien.

I dag är väckelsefasen över. Det finns knappast någon enskild eller lagön organisation som är omedveten om att den ekologiska bolånen dr hotad, eller att massvälten i Tredje världen är ett faktum. Samtidigt har de flesta inget perspektiv på hur man ska kunna lösa problemen. Detta måste väl ställa större krav på miljöorganisationerna om de ska kunna utveckla ett motstånd och inte bara sprida vanmakt?

Ja, det ställer större krav på deras strategi och på deras självförståelse, d v s för förståelsen för deras egen roll i samhällsutvecklingen. Ett typiskt exempel på att väckelsen inte längre är dominerande är att det säljs väldigt lite debattlitteratur om miljöfrågor i dag. Fram ill ungefär 1979 ökade utgivningen och försäljningen av sådan litteratur. Sedan dess har detta minskat kraftigt.

När väckelsen är dominerande räcker det med opinionsbildning och självstudier för att hålla folk igång och grupper samlade. Då kan man också då och då finna vägar att tvinga igenom saker. I dag är det än viktigare när man tar upp nya frågor att man också har idéer, att man visar på vägar så att folk kan se att deras engagemang kan spela en. positiv roll, att de kan bidra till att lösa problemen.

Vad har hänt med den organiserade miljörörelsen, eller den mest medvetna delen av den, under denna process. Har den utvecklats och klarat av att anpassa sig?

För rörelsen i stort är effekten att där man ser att man faktiskt kan göra något, där verkar man. Det betyder att de ofta gör det på ett privat, eller ett privat, kooperativt sätt. Att man ändrar sin livsföring, startar inköpsföreningar för giftfri mat, eller kooperativa butiker. En del gör t o m en ideologi av det, och menar att detta är livet och vägen. Genom att bilda zoner av utopisk praktik, hoppas de att dessa ska smitta av sig på allt fler människor, och så småningom kunna växa till någon sorts nya samhällsstrukturer. Den här typen av teorier är vanligare i dag än för 10 år sedan. Då var den dominerande grundidén att genom massrörelser påverka hela samhället på en gång.

Men det finns ett tongivande skikt inom framför allt Miljöförbundet som funderar och teoretiserar, och ibland även förmår handla utifrån ett strategiskt perspektiv, som innebär att man ska utgå från verkligheten som den faktiskt ser ut. Det innebär att man är medveten om och försöker ta vara på att många ser sin möjlighet att verka på det privata planet, att utifrån det och utifrån samverkan med andra organisationer och rörelser finna former för kampanjer, eller ren kamp, som kan leda till seger genom att man lyckas pressa statsmakten till eftergifter.

De två främsta strategiska begreppen är ”både-och” och ”folkrörelsesamverkan”. ”Både-och” betyder att man för att kunna ta vara på rörelsen som den ser ut, och ändå göra den slagkraftig, måste kunna kombinera privata, småskaliga lösningar med förmågan att ställa krav på systemet. Exempel på ”folkrörelsesamverkan” är sådana projekt som Miljöförbundet lyckats sätta i sjön, som Folkkampanjen mot Kärnkraft, och på senare tid Motlänken och l Ungdomsaktionen för Europas skogar.

Vad menas då med en folkrörelse?

När man säger att miljörörelsen har folkrörelsekaraktär, innebär det att den har vissa likheter med den tidiga arbetarrörelsen i det att den söker organisera människor på flera olika plan. Dels utifrån strukturella problem i deras närmiljö, dels genom att finnas som folkbildande kraft bland människor som börjar nyorientera sig i livet, dels att finnas som en gemensamhetsgrupp för att stå ut i en lärd omgivning och som en bas för olika alternativprojekt, samt att också formulera krav och kampanjer på den politiska nivån.

Den största alternativrörelsen i ordets verkliga bemärkelse hade vi i seklets början. Det var då arbetarrörelsen byggde Folkets Hus, kooperativa handelssystem och alla möjliga aktiviteter i arbetarstadsdelarna som gick ut på att organisera livet så som man själva ville ha det. Jag tror att man gick så långt då att rörelsen drunknade i alternativskapandet och överlämnade frågorna om den politiska makten till sina ledare. Maktfrågorna gjordes inte mobiliserande för hela arbetarrörelsen och de rörelser den samverkade med.

Men jämförelsen med den tidiga arbetarrörelsen hallar väl på ett par viktiga punkter? Styrkan hos den framväxande fackföreningsrörelsen, nykterhetsrörelsen och kooperationen, var att de sprang fram ur en speciell klass i samhället – arbetarklassen. En klass vars tyngd i samhället bara ökade...

Det är sant, men överdriv inte skillnaderna i klassbas. De allra flesta av miljörörelsens medlemmar är lönearbetare, om än rätt många tillhör skikt som är nära ideologiskt knutna till borgerligheten – lärare och journalister. Många är offentliganställda arbetare. Det finns också en del självständiga yrkesutövare, men de är färre än vad som märks på ytan. Den stora skillnaden är att miljörörelsens folk inte utgår från arbetet – från sin egen försörjning och från värdeskapandet i samhället. Detta är en svaghet jämfört med den tidiga arbetarrörelsen.

Den personliga befrielsen är en stor del av folkrörelsernas liv. Man ser organisationens eller rörelsens arbete för förändringar som hårt knutet till, och som en förutsättning för sin egen personliga befrielse, andligt och materiellt. Jag tror att för underklassen – de som har störst intresse av en förändring – är det fortfarande på arbetsplatsen som de flesta tydligast och beständigt känner sin personliga frihet kränkt. Det är åtminstone där som det finns störst möjligheter att samla människor i solidarisk samverkan, det som är grunden är ett folkrörelsearbete.

Men denna svaghet är väl inte miljörörelsens eget fel, den är väl naturlig för den sortens rörelse. Att detta är ett problem beror väl då att den arbetarrörelse vi har i dag – eller snarare dess ledning – är så sjuk?

Ja, för en radikal arbetarrörelse skulle samarbetet med miljö- och fredsrörelsen etc vara något naturligt, och då skulle inte denna svaghet vara ett problem. I ett sådant läge tror jag också att de flesta skulle uppfatta arbetarrörelsen som den viktigaste faktorn i samarbetet.

Den tidiga arbetarrörelsen såg sig som en samhällsomvandlande kraft
– som framtidens ingenjörer. Många miljöengagerade människor som fanns då, anslöt sig till arbetarrörelsen, hängde den i rockskörten och försökte föra in sina frågor. I dag är förhållandet det omvända p g a byråkratiseringen i de gamla folkrörelserna. Miljö-, kvinno- och fredsrörelsen tar initiativ till kamp kring stora frågor, frågor som rör hela befolkningen. Ibland kan dessa initiativ ge återverkningar på arbetsplatserna, och man kan få till stånd ett samarbete med grupper inom fackföreningsrörelsen.

För att återgå till folkrörelserna. Vad kravs av miljörörelsen för att den ska vara en folkrörelse?

Jag tycker inte att det krävs så mycket egentligen. Bara att man har ett perspektiv på att inte bara vara opinionsbildande, utan att man även tar sig an saker direkt och konkret, t ex altemativbyggandet. Det är då en rörelse med ett rätt torftigt perspektiv, men den innehåller det viktigaste hos en folkrörelse – att den engagerar människor i ett solidariskt samarbete. Människor som verkar tillsammans för ett mål får stimulans att utveckla sitt tänkande. De är inte längre uppsplittrade individer utsatta för nyheter som underhållning, med en en massmedia som dag för dag pulvriserar det politiska medvetandet. När människor kommer samman på ett sådant sätt finns det en dynamik som gör det möjligt att föra dem vidare.

En intressant sak med idéerna om folkrörelsesamverkan är att de antyder att en del miljöstrateger börjat se en begränsning i rörelsens gamla honnörsord – ”utomparlamentarisk”. Vill du kommentera det?

Ja, det här är något som jag själv insett först på senare tid: Att även rörelsens aktivister lätt uppfattar det utomparlamentariska arbetet i väldigt snäv mening. Som opinionsbildning, att trycka på politikerna, rätt och slätt. Det väsentliga är i stället att se det utomparlamentariska arbetet som någonting samhällsomvandlande i sig, och att också kunna ge det en motsvarande innehåll.

”Utomparlamentarism” blev ett starkt begrepp genom 68-rörelsen, och har sedan dess förts vidare av bl a miljörörelsen. Numera är begreppet såpass etablerat att samtliga partier, t o m Moderaterna, erkänner det. Socialdemokraterna, Vpk och Miljöpartiet kan rent av drista sig att påstå att det utomparlamentariska arbetet är minst lika viktigt, eller rent av viktigare, än det parlamentariska. Men vad de dB menar är någonting väldigt snävt, nämligen opinionsbildning. Man bildar opinion kring någon fråga för att utöva påtryckningar på politikerna. Men sedan är det politikerna som ”gör” politiken och politikerna som genomför förändringar i samhället.

De säger det i och för sig självklara, att besluten ändå fattas i de parlamentariska organen. Det är ett väldigt begränsat synsätt. Då har man utgått ifrån att de beslut som fattas av regering och riksdag är de som faktiskt förändrar samhället. Det alternativa synsättet är an det är klassers totala verksamhet, eller folkrörelsernas totala verksamhet, som förändrar samhället. Kapitalistklassen omvandlade samhällena i den nuvarande industrialiserade världen genom att bygga ut industrier, transportsystem osv. Parlamenten skapade de för att reglera den samhällsomvandling de genomförde. De som stått emot som en alternativkraft, har varit arbetarrörelsen och till viss del även andra rörelser.

I det perspektivet ser man folkrörelser i samverkan, den kraft som trycket underifrån kommer ifrån, som de som faktiskt genomför förändringen. Sedan fattar regering och riksdag beslut som legitimerar och reglerar det som håller på att hända. Regleringar och kompromisser mellan klasser för att det hela ska flyta.

För många är det svårt att inse skillnaden mellan utomparlamentarismen som opinionsbildande, eller samhällsomvandlande, i sig. Men det rör sig om två i grunden helt skilda sätt att se på samhället.

Var vi så förstått perspektivet på rörelsen som samhällsomvandlare, och att detta, bl a betyder att man bygger upp olika strukturer som blir bestående i samhället, hur kommer vi då vidare till det här med folkrörelsesamverkan?

Vi har inte talat så mycket om samverkan än, bara om at rörelsen har en folkrörelsekaraktär. Samverkan är egentligen bara ett sätt att säga att miljörörelsen ensam inte kan förändra samhället. Visst kan man förändra en del här och en del där, men genomgripande förändringar kan inte göras utan en aktiv arbetarrörelse.

Hur långt kan man då komma med en samverkan mellan rörelser om inte knyter an till samhällets huvudklasser, dvs när arbetarklassen inte är aktiv? Det de bekämpar hänger ihop med krisen för det kapitalistiska samhället, men innan krisen nått så långt att en samhällsomvandling står på dagordningen, så har samhällets huvudklasser trätt in som huvudaktörer på arenan. Vad betyder det för perspektivet på folkrörelsesamverkan?

Det finns inga gemensamma idéer om sådana frågor. Om miljörörelsen ska kunna fungera och kunna mobilisera brett, om den ska kunna tas på allvar som miljörörelse, och ta sig själv på allvar som sådan, då måste den kunna mobilisera på grundval av att miljöproblemen skalösas. Inte på grundval av att man ska förändra samhället, och att det gäller att hitta lämpliga miljöproblem som kan fungera som verktyg för detta. Det måste man ha klart för sig. Miljörörelsen är en självständig rörelse som utgår från konkreta problem.

Sedan finns det inom rörelsen olika åsikter om hur samhället fungerar. En del tror väl att det ska kunna gå att avtvinga de mäktiga i samhället så stora eftergifter att man ska kunna lösa åtminstone de mest akuta problemen, och är nöjda med det. Det är i och för sig ingen skamlig position.

Marxister utgår vanligen från att det inte går att komma särskilt långt inom det nuvarande systemet. Med en kapitalism i kris kan man inte lösa problemen utan att samtidigt fördjupa hela produktionssättets kris, och att det därför inte finns någon annan lösning än att arbetarklassen tar ledningen för att förändra samhället.

De här två lösningarna kan mycket väl samsas, så länge man är överens om att föra en kompromisslös kamp för att lösa miljöproblemen. Verkligheten kommer att visa om man så småningom måste ställa maktfrågorna på dagordningen.

Med det här perspektivet på folkrörelsesamverkan, och på rörelsens självförståelse, som du uttryckte det, finns det formulerat någon stans. Finns det exempelvis i någon plattform, eller något dokument som det är meningen att t ex Miljöförbundets medlemmar ska ta ställning till?

Nej, inte i den formen. Det närmaste man kommer är det så kallade Motmaktsmanifestet. Det finns publicerat bl a i Hela livets kalender, en fickdagbok utgiven av några som kallar sig Folkdebattgruppen Det är medlemmar i Stockholms miljögrupp Alternativ stad som bildat denna, och de har ”allt som kan utveckla folkrörelsesamarbetet” på sitt program.

Manifestet ar ett debattinlägg, men med extra ställning genom att det har bestämts genom årsmötesbeslut. Det beskriver varför stater inte kan lösa den omfattande och mångsidiga krisen för världens befolkningsmajoritet, och varför kapitalgrupper varken kan eller vill göra det. Folkrörelser är den enda kraft som har både motiv och förmåga att driva utvecklingen rätt.

Manifestet diskuterar styrkan hos folkrörelserna, och de svagheter som måste övervinnas för att rörelserna ska kunna komma dithän som Manifest-författama syftar – ”att de olika rörelserna lär sig handla som en hel rörelse med strävan efter hegemoni i samhället.”

Den största svagheten, förutom att den är väldigt okonkret, är att den inte lyfter fram fackföreningarnas och arbetarrörelsens nyckelroll i folkrörelsesamarbetet. Den diskuterar inte heller problemen med de etablerade, byråkratiserade folkrörelser, vars apparater vuxit samman med staten. Hur dessa ska kunna omvandlas till levande rörelser med radikala ledningar, måste ju vara en huvudfråga om man vill diskutera ”folkrörelsernas självständiga samverkan med syfte att vinna världen”, som de uttrycker det.

Vad skulle det här perspektivet på folkrörelsesamarbete över gränserna kunna, betyda mer konkret?

Det mest spännande i dag är Ungdomsaktionen för Europas skogar om Miljöförbundet tog initiativ till hösten 1984. Den bygger på ett samarbete mellan olika organisationer i Europa – till och med över gränserna mellan öst- och Västeuropa. I den utsträckning man lyckas ena sig i synen på skogarna och hur rörelsen kan rädda dem och bygga upp nätverk av alla möjliga slag mellan folkrörelseorganisationer över hela Europa, har man också en bas från vilken det är meningsfullt att diskutera vad vi menar med en resursbevarande och solidariskt Europa ”från Polen till Portugal”.

Vad som krävs är alltså ett projekt som kan utveckla ett sådant samarbete, och därmed också problematiserandet kring dessa perspektiv. Kan t ex motståndet mot planerna på Scandinavian Link vara ett sådant? I Motlänken samarbetar man ju även med delar av arbetarrörelsen.

Den samverkan vi kan få till stånd i dag är antingen fläckvis eller tillfällig. Motlänken är ett bra exempel. Eftersom motorvägsbygget hotar sjöfarten har vi fått med oss Hamnarbetarförbundet och delar av Sjöfolksförbundet. Miljörörelsen har också haft ett avancerat samarbete med Livsmedelsarbetarförbundet. Det har rört motståndet mot PLMs aluminiumburkar, och utarbetandet av Miljöförbundets mycket radikala livsmedelspolitiska program. Men det rör sig om marginella grupper och förbund inom fackföreningsrörelsen.

Vi har även sett exempel på samverkan med ideologiskt avancerade men mer lättviktiga delar av socialdemokratin, som Broderskapsrörelsen och SSU. Men det rör sig då om globala och praktfulla perspektiv som ”Vapenmiljarderna till mat, miljövård, kulturutbyte och arbete”. Det är en sorts propagandistisk ram för förhoppningarna om en ny framtid. På så sätt är det naturligtvis bra. Men det blir svårare så fort det gäller problem som direkt berör arbetarnas försörjning i dag. Där har kapitalet lätt att splittra rörelserna genom att hota med arbetslöshet osv.

Men det måste vara det som är det väsentliga, att få till stånd ett samarbete på områden som berör miljörörelsen och där samtidigt arbetarnas vardag är hotad?

Jo, men då måste man samarbeta med en fördomsfri riktning inom fackföreningsrörelsen som har en stadig förankring i hela det aktuella arbetarkollektivet. Låt oss fantisera om Uddevallapaketet, med motorvägen till Göteborg och dess koppling till Scan Link-projektet hade kommit fram i ljuset innan motståndet mot att lägga ner varvet var krossat bland varvsarbetarna. Om Motlänken hade kunnat samarbeta med varvsarbetarna, hade detta gett en oerhörd styrka både åt motståndet mot Scan Link och åt motståndet mot varvsnedläggning.

Men här ser man även problemet med arbetarrörelsens ledning. Fackledningen på varvet, med dess starka bindning till den socialdemokratiska industripolitiken, skulle ha varit väldigt försiktiga med att ge sig in i ett projekt som kunde ha tvingat dem att ta ansvar för att fullfölja motståndet mot varvsnedläggningen. De var knappast intresserade av att förhindra möjligheten att kunna gå med på en ”anständig” nedläggning.

Man kan dock notera att miljöstrider som blir så pass stora att de utmanar statens förmåga att genomföra storföretagsamhetens viktiga projekt, då stimulerar kampen utanför arbetsplatserna människor där att bilda kontaktnät och arbetsplatsgrupper. Under t ex kärnkraftsstriden 1979-80 rycktes därmed stora grupper av arbetare med i att rösta än (s)-ledningen. Det stimulerade också tendenser till vänsterkritik, där SAFE (Socialdemokratiska Arbetsgruppen för Energipolitik) är det tydligaste exemplet. Miljörörelsen, liksom kvinno- och fredsrörelsen kan alltså genom sina strider påverka debatten och ställningstagandena inom arbetarrörelsen så att vissa grupper blir beredda att delta i den folkrörelsesamverkan vi tror på.

Du har tidigare fört fram ett speciellt synsätt på miljörörelsen. Nämligen att det finns en miljörörelse i dess breda mening, en rörelse som bara är latent och väldigt diffus. Sedan finns det en mindre, permanent aktiv miljörörelse. Slutligen finns det olika miljöorganisationer. Varför är det viktigt att första att det är så ”rörelsen” ser ut?

Det är viktigare att fastslå detta för miljörörelsens del än för arbetarrörelsens, åtminstone här i Sverige där nästan hundra procent av arbetarklassen är fackligt organiserad, där organiseringen omfattar nästan hela den latenta rörelsen. I de flesta andra länder är den fackliga organisationsgraden mycket lägre, där liknar förhållandena de vi har i miljörörelsen.

I miljörörelsen är den stadigt organiserade delen fruktansvärt liten. Det är en svaghet, men den går att förklara. Om man undantar Svenska Naturskyddsföreningen, där man bara är medlem för att backa upp ett kansli som utreder och bedriver lobbyverksamhet, och om man också undantar Greenpeace’s 70 000 stödmedlemmar, så är de organiserade aktivisterna i Sverige kanske 10 000. Så få människor skulle ju inte kunna förändra samhället. Men den latenta, den breda rörelsen som då och då kommer fram i konkreta situationer, utan att vara organiserad, den är väldigt stor. I Kynnefjäll, där befolkningen försvarar sitt fjäll mot att bli en sopstation för kärnkraftsavfall, är uppslutningen nästan hundraprocentig.

Så är det ofta med miljörörelsen – när det smäller visar den sig omfatta en klar majoritet av den berörda befolkningen. Just därför är den en kraft för förändring. Den permanent aktiva rörelsen skulle ensam på sin höjd kunna fungera som opinionsbildare, men nu finns hela tiden hotet om att rörelsen ska kunna manifestera sig på ett kraftfullt sätt. I ett sådant läge hotar den, om inte annat att splittra och försvaga de dominerande partierna, som socialdemokraterna, genom att tränga djupt in i deras massbas. På så san tvingas dessa till kompromisser. Man måste ha det språk du refererade till med ”latent” och ”ständigt aktiv” rörelse och rörelseorganisationer som instrument for rörelsen, för att kunna fånga och förstå processerna. När det gäller synen på en rörelses organisationer finns en klar parallell med arbetarrörelsen. Organisationerna är ett redskap för klassen eller för rörelsen. Det är inte partier som vinner faktiska segrar åt arbetarklassen, utan det är klassen själv, när den är aktiv på samhällsarenan. Dess organisationer, och ledningarna för dess organisationer, är medel och redskap för rörelsen. För en Miljöförbundsledare kan det ofta kännas absurt när man deltar i direkta överläggningar med en motpart, och man märker att man har en väldig pondus att tala utifrån. Det är lätt att tro att den organisation man representerar i sig är respekterad och stark, när det egentligen handlar om att organisationen möjligen har kunnat fungera som ett bra redskap för rörelsen. Erfarna aktivister och organisationer behövs för att rörelsen ska kunna kanalisera sin kraft effektivt, men motparten är förstås aldrig skrämd av 2 000 medlemmar i Miljöförbundet enbart.

För att återgå till Miljöförbundet. Är det inte ett problem att det bara är ett mycket begränsat skikt där som diskuterar perspektiven på folkrörelsesamverkan, som har denna förståelse för förbundets roll som initiativtagare till breda samarbetsprojekt som Motlänken och Ungdomsaktionen ? I avsaknad av en omfattande miljökamp söker många aktivister ett helhetsperspektiv. De ser då Miljöpartiet eller ett arbete mom socialdemokratin som ett ”helhetsperspektiv” per definition. Miljöförbundet har väl mycket svårare att presentera sin ”helhet” på ett sa lättköpt satt. Hotar inte det att dra undan grunden för organisationen?

Egentligen skulle inte förbundet behöva vara särskilt stort för att kunna fylla rollen som samordnare och initiativtagare. En sådan organisation behöver inte heller ha en jämn förståelse inom organisationen för vad den representerar. Det skulle räcka om riksledningen klarade av att ta sådana direktiv, och om medlemmarna förmådde uppskatta dem när de tas. Om organisationen också förmedlar experthjälp åt lokalorganisationerna för deras arbete och samordnar det som behöver samordnas, skulle det kanske vara tillräckligt för att de lokala miljögrupperna skulle inse poängen med en riksorganisation.

Men som det är nu är förbundet svagt. Vi klarar inte av att hålla igång två så pass omfattade initiativ som Motlänken och Ungdomsaktionen och samtidigt få vår egen organisation eller vår egen styrelse att fungera. Glappet mellan riksledningen och lokalorganisationerna har också blivit större.

Precis som du säger är det nu trots våra framgångar svårare att förklara för folk varför vi är så viktiga. Det är ett dilemma som jag inte ser någon klar lösning på. Man kan försöka dra in hela förbundet i en gemensam kampanj. Det skulle i så fall kunna gälla livsmedelsfrågan, den fråga som kanske ligger många av medlemmarna och framför allt stora delar av den latenta rörelsen varmast om hjärtat. Man kan försöka föra ut perspektivet om folkrörelsesamverkan på ett sådant sätt att det skapar förståelse för att Miljöförbundet behövs. Men jag är osäker på om det lyckas…

Vad har bildandet av Miljöpartiet betytt?

Jag kan väl säga en positiv och en negativ sak för att fånga detta. Det positiva är att de, genom sin blotta existens, har hjälpt till att göra överlevnadsfrågorna ständigt närvarande i den politiska debatten. Jag tror faktiskt att det förhåller sig så.

Det negativa är att de har samlat rätt mycket folk, ganska stor social kraft, som till mycket stor del fastnat i att skriva program och motioner, att skriva ned åsikter på papper. De har visat ytterst liten kapacitet att utveckla kamp. Därigenom bidrar de till en tolkning av politik som att få program och motioner genomröstade i de parlamentariska församlingarna. Den förståelse som var vanlig i miljökretsar förr, att politik handlar öm att trycka på samtidigt som man gör saker själv, finns naturligtvis kvar. Miljöpartiets sätt att sköta politiken har dock försvagat förståelsen bland breda grupper.

Hur mycket av det negativa i Miljöpartiet ligger, i projektet i sig, som oundvikliga fallgropar när man bildar just ett miljöparti, och hur mycket är deras eget fel? Det vill säga: det var fel människor som bildade partiet, och vid fel tidpunkt.

Det har mycket att göra med att bilda ett parti utifrån den här typen av mobiliseringar, med sin ”fritidskaraktär”. Det visar andra exempel där människor som varit bättre förankrade i rörelsen har bildat ett parti. Den främsta lärdomen finns nog att hämta från Alternativs Liste, Stockholmspartiets motsvarighet i Västberlin. Västberlin var den stad där 70-talets alternativrörelse var mest på bettet i hela Europa. De hade mängder av aktiviteter, allt från en Stor boenderörelse som genomförde husockupationer till miljöaktioner och egna kulturprojekt. När de var som starkast ville de se det så, att förutom det utomparlamentariska och folkrörelseaktiga, skulle de även ha ett stödben inne i den parlamentariska församlingen. Man lyckades komma in i delstatsparlamentet, men efter en rätt kort tid visade det sig att det parlamentariska arbetet blev huvudbenet. Den utomparlamentariska rörelsen försvagades, och fick ett trängre perspektiv. De praktiska projekten kunde inte längre mobilisera och Listans ledare tvingades konstatera att de nu satt på valda poster med ett slappt väljarstöd bakom sig, med en normal föreställning om vad valda förtroendemän ska göra för sina väljare. De var tvungna att motvilligt försöka uppfylla de förväntningarna, eftersom de trots allt var fångna i den politiska kulturen.

Jag tror att det är i stort sett omöjligt för ett parti som inte är förbundet med arbetsplatserna och den självförståelse som kan utgå från den dagliga kampen där, att använda parlamentet som en tribun för det utomparlamentariska. ”Fritidsrörelserna” kan uträtta mycket, men det är bara i samarbete med arbetarrörelsen som de kan vara med och genomföra större förändringar. Man kan inte utmana makten i samhället om man inte sitter på egen makt. De som besitter den potentiellt mäktigaste motmakten är arbetarrörelsen, i produktionen. Det är den stora teoretiska skillnaden.

Är det så att miljörörelsen kommit i en brytningstid? En tid som innebär att frågorna kommer i förgrunden för samhällsdebatten igen, men att samtidigt förutsättningarna för att mobilisera och organisera människor kring dem är annorlunda än i rörelsens barndom?

Det verkar vara så att intresset nu är störst i toppen av partierna, ungdomsförbunden och andra organisationer. Och där finns medvetenhet om att frågorna måste ut i organisationernas bas. Det är ju en jäkla skillnad mot att ha medhåll i basen och därifrån försöka tvinga med sig ledningen. Det har hänt att vi haft ett samarbete med 20 olika organisationer, medan det i praktiken bara varit 15 personer som gjort något. Sådant kan man bara stå ut med som en övergångsfas. Att få med organisationer gör det lättare att få frågorna diskuterade. Men om inte detta leder till att vi kan sätta folk i rörelse, kommer projekten att falla samman under sin egen övertyngd.

Både Motlänken och Ungdomsaktionen för Europas skogar har börjat få igång folk under våren och detta kan utvecklas till ett verkligt rörelsearbete. Dessutom hade kärnkraftsfrågan redan innan olyckan i Tjernobyl kommit m i en ny fas, där möjligheterna att organisera motståndet faktiskt kunde skönjas.

Vill du utveckla resonemanget om antikärnkraftsrörelsens möjligheter?

Om vi kan gå tillbaka till tiden för folkomröstningen våren 1980, var det främst två saker som gjorde att omröstningen uppfattades som ett nederlag för rörelsen, framför allt bland aktivisterna själva. För det första: Folkkampanjen utvecklades inte till vad den kunde ha blivit: en mångfacetterad rörelse som innehöll allt det som karaktäriserar en äkta folkrörelse, där omröstningskampanjen hade varit en avgörande möjlighet att bygga upp rörelsen. Ytligt sett hade den ett sådant färgsprakande yttre. Men i sin kärna blev den en koloss på lerfötter, utan styrmöjligheter för aktivisterna och helt inriktad på omröstningen som en tämligen ordinär valkampanj. Att det blev så berodde främst på att centern, med Vpk som effektiv medhjälpare, var oförmögen att se Folkkampanjen som någonting annat än en valorganisation. De hade heller inte intresse av att göra det. Miljörörelsefolket och vänsteraktivistema, med sina djupa erfarenheter av att arbeta på annat sätt, orkade inte stå emot detta. Detta sänkte ”rörelsen” redan före omröstningsdatumet. Miljöfolket lyckades visserligen besegra centern och Vpk på frågan om huruvida Folkkampanjen skulle upplösas efter omröstningen eller ej. Men vad man då lyckades behålla var bara ytterligare en miljöorganisation, dessutom en svag och perspektivlös organisation – född ur nederlaget som den var.

Allt detta har vi dokumenterat i boken Det förlorade försprånget – Miljöförbundets vitbok om Folkomröstningen. Det är en bok som innehåller en rad viktiga erfarenheter. Läs den – eller läs om den – med perspektiven på folkrörelsesamverkan i bakhuvudet.

För det andra: Folkomröstningsresultatet innebar egentligen att man vann arbetarrörelsens ledning för ett åtagande att faktiskt avveckla kärnkraften. Men eftersom beslutet innebar att man först skulle bygga ut kärnkraften, gick det inte att då se resultatet som en seger. Inte heller gentemot omvärlden kunde man visa upp en klar delseger över kämkraftsetablissemanget. Men i dag när utbyggnaden är genomförd återstår bara avvecklingsdelen av beslutet. Nu kan man därför börja betrakta beslutet som en delseger för rörelsen. För antikärnkraftsrörelsen betyder det att man kan komma upp ur skyttegravarna, inta nya positioner och gripa tag i frågor som det faktiskt går att mobilisera på. Den nya debatten om kärnkraften började ju redan tidigt i våras. Det som stärkt motståndet är debatten om de nya investeringarna i Ringhals II, och om den svenska kärnteknologiexporten. Men det viktigaste är att de danska protesterna emot Barsebäcksverket kommit in i ett nytt och intensivare läge. När tidskriften kommer ut bör det danska Folketinget efter en socialdemokratisk motion (som OOA, den danska antikärnkraftsrörelsen ligger bakom) ha uppdragit åt den danska regeringen att begära av den svenska att Barsebäcksverket stängs av.

I det här sammanhanget är det viktigt att kärnkraftsmotståndet även i sin organiserade form, Folkkampanjen, trots allt har lyckats övervintra under 5-6 år av motvind och skärpt sin ton. Ett starkt skäl till detta är den hårda avfallskampen på nio platser landet runt, senast intill Uppsala, som slagit hål på myten om att avfallsfrågan är löst.

Olyckan i Tjemobyl har nu satt de här frågorna i blixtbelysning, och spätt på de potentiella möjligheterna på Folkkampanjens storhetstid eller på Linje 3. Det nya motståndet måste ha vidare ambitioner än så, där arbetarrörelsen återigen är ett nyckelproblem. Vad gäller socialdemokratin måste vi tvinga dem att inse, och också ta dem att säga, att vi inte ska stänga av kärnkraften bara därför att man en gång beslutat sa, utan därför att den är livsfarlig, ett katastrofal!: sätt att utvinna energi!

Scandinavian Link. Vilka möjligheter finns det där för Miljöförbundet och för Motlänken’? De europeiska storföretagens planer på denna länk och på motsvarande projekt i andra delar av Europa, handlar ju om hela Europas framtid.

Precis! I riksmassmedia har Scan Link framställts som en västkustangelägenhet där det är synd om några småsamhällen, och där en motorväg möjligen kan vara miljöfarlig.
Det har inte framgått att frågan borde ha samma dignitet som frågan om EEC-anslutningen hade 1973. Det är ett misslyckande för rörelsen att det ännu inte blivit så. Men man har haft tuffa odds emot sig. Riksmassmedias Stockholmsfixering är ett. Regeringens och myndigheternas ovilja att öppet diskutera frågan på det sättet, är ett annat.

Den samordning av organisationer som vi uppnått i striden mot Scan Link redan nu, är viktig. Möjligheterna till en internationell samordning likaså. Det handlar om skogsdöden, en fråga som rör åtminstone nordeuropéer i deras innersta resonansbotten Det är dessutom en fråga med stora konsekvenser, där trots detta möjligheterna att åtminstone uppnå en kompromiss, en delseger, är rätt Stora. Hittills har vi fått till stånd en struktur för opinionsbildning på västkusten. Vi har under våren försökt att utveckla detta organisationssamarbete till en riktig rörelse. Huruvida det lyckas vågar jag ännu inte yttra mig om. För att göra motståndet trovärdigt är det sedan nödvändigt att förvandla detta till ett motstånd frän Oslo till Hamburg. Detta kommer att diskuteras på miljölägret på Ven i sommar. Kan vi få till stånd en nordeuropeisk kampanjorganisation, är detta en så stor nyhet i sig, att vi kan slå igenom i riksmassmedia, både i Sverige och i andra länder.

Motorvägarna och snabbtågssystemet på kontinenten är oerhört viktiga projekt för hela Europas befolkning, för Europas arbetarklass. Det handlar om ett system för att knyta ihop kapitalets Europa, förstärka det som en enhetlig marknad. Det handlar om att storföretagen vill organisera sin produktion under en överstatlig ledning.

Mot storföretagens Europa måste vi organisera en folkrörelsesamverkan över gränserna. Det måste bli parollen!

Lars Holmgren

Minnesruna över Björn Eriksson

Av Björn Rönnblad i Röda Rummet 3/98.

Vår kamrat och vän Björn Eriksson har lämnat oss.

Det tomrum Björn lämnar efter sig är både djupt och vittförgrenat. Inte minst i det som blev hans kanske allra största politiska livsprojekt, antikärnkraftsrörelsen. Björns insatser för framväxten av ett organiserat kärnkraftsmotstånd i Sverige är svåra att överskatta. Han tog själv ställning mot kärnkraften redan 1968. Och under de trettio år som gått sedan dess har han – faktiskt utan uppehåll – på ett närmast obegripligt oförtröttligt sätt slitit med uppgiften att skapa en folklig rörelse tillräckligt stark och bred för att tvinga fram en avveckling.

Det känns som en av historiens cyniska örfilar att Björn inte får uppleva den dagen när nu Barsebäcksverket förhoppningsvis stängs. En händelse som markerar att rörelsen faktiskt, trots att det inte varit lätt att se och trots att det är långt kvar, vunnit en avgörande framgång. Så såg Björns analys ut, vi pratade mycket om det vid hans sjuksäng. På försommaren hade han börjat förbereda en lång artikel till Röda Rummet med en sammanfattande analys om antikärnkraftsrörelsen och Barsebäcksbeslutet. Men sjukdomen tillät honom inte att fullfölja det.

För mig personligen har Björn varit en mycket viktig lärofigur, en sorts ”politisk pappa”, sedan jag i mitten av sjuttiotalet blev aktiv i miljörörelsen. Jag tänker tillbaka på massvis av möten och diskussioner där Björn haft en huvudroll. Inte genom att domdera och dominera. Utan genom att dela med sig av sitt väldiga miljökunnade och sina kluriga resonemang. Och även om jag i början inte riktigt förstod alla argument eller alltid höll med så lyssnade jag, och lyssnade. För Björn hade oftast tänkt några steg i förväg, pratat med olika nyckelpersoner för att bli klarare över läget, vägt samman och lurat ut möjliga förslag på hur rörelsen skulle gå vidare. Och när besluten väl var fattade var Björn ihärdig för att försöka förverkliga dem, om det så gällde att förbereda Barsebäcksmarscher, organisera kampanjkommittéer eller skriva artiklar.

Som jag ser det så var Björns kanske allra största styrka hans strävan att alltid försöka förstå och utvärdera tidigare erfarenheter för att kunna gå vidare. Att pröva både teoretiskt och praktiskt hur rörelsens olika mått och steg fungerade. Och han gjorde det alltid, skulle jag komma att begripa så småningom, utifrån en genom-tänkt revolutionär strategisk grundsyn. För mig personligen var det därför också Björn som blev orsaken till att jag kom i kontakt med denna tidskrift (som då hette Fjärde Internationalen). Det första numret jag läste, någon gång under andra halvan av sjuttiotalet, var nummer 2/76 där Björn Eriksson hade skrivit den långa artikeln Miljövården och den revolutionära strategin.

Artikeln utgick från den otillräckliga förståelse som många socialister dittills hade haft för miljöfrågornas strategiska betydelse. Björn analyserade – med hjälp av marxistisk kristeori – den ekologiska krisens samhälleliga natur, gjorde en genomgång av miljörörelsen och dess olika organisationer ur klassperspektiv, och skissade sedan på olika möjliga övergångskrav som skulle kunna länka kampen på arbetsplatserna till miljökampen. Hans slutsats i artikeln var ”att miljökampen – förutom att rädda viktiga miljövärden, ett i sig tillräckligt motiv för att driva den – på ett viktigt sätt kan bidra till revolutionen genom att länka mellanskiktens spontana kamp samman med arbetarklassens och därmed få en större del av mellanskikten att stödja arbetarklassen i en revolutionär situation.” När jag idag läser om det gamla sönderbläddrade tidskriftsnumret med sina många understrykningar och kommentarer i kanten minns jag både funderingarna artikeln väckte och den häftiga känslan av att försöka förstå det som vi miljöaktivister höll på med i ett större sammanhang. En känsla som så småningom gjorde mig alltmer intresserad av KAF (nuvarande Socialistiska Partiet) .

Björn Eriksson hade anslutit sig till organisationen i mitten av sjuttiotalet, ungefär i samma veva som inte minst han själv fick den att ta konsekvent ställning mot kärnkraften. Hans argumentation bidrog starkt till att övertyga dem som dittills hävdat att kärnkraften bara var ett problem under kapitalismen att inse att det är en energikälla som inte har någon plats i mänsklighetens framtid.

Litet senare förde KAF:s miljöaktiva medlemmar en viktig debatt med en del andra vänsterkrafter, bland annat sympatisörer till Förbundet Kommunist, som ville bilda en uttalat socialistisk miljörörelse. I Fjärde Internationalenartikeln från -76 hittar jag Björn Erikssons motargumentation utifrån paralleller med fackföreningarna: ”Socialisterna i miljörörelsen bör inte avgränsa sig organisatoriskt från den breda rörelsen. Vi bör verka som en del i den och samtidigt försvara vår rätt att organisera oss i en eller flera tendenser…”. Björn deltog mycket aktivt, och framgångsrikt, i att bekämpa förslagen om en röd miljörörelse. Så småningom dog dessa försök ut och alla aktiva kunde samlas i det bredare Miljöförbundet som bildades 1976, och som Björn var en av initiativtagarna till.

Denna massinriktning för rörelsearbetet ställdes inför ett dramatiskt test vid folkomröstningen om kärnkraften 1980 då de parlamentariska partierna försökte kväva och kanalisera det folkliga motståndet på Nej-sidan. Efter omröstningen tog Björn Eriksson det viktiga intiativet till att samla lärdomarna i boken Det förlorade försprånget, en antologi skriven av de som var mest aktiva i försöken att motstå det ”dråp genom långsam strypning” som främst centern och vpk utsatte Folkkampanjen för. Lärdomarna om massrörelsearbetet kan kanske sammanfattas i att: samla så bred rörelse som möjligt kring enande sakfrågor, kämpa för demokratisk gräsrotsorgansiering och full frihet för debatt inom rörelsen och bekämpa därmed byråkratiskt toppstyre. För mig, och vågar jag påstå många med mig, är dessa lärdomar nära förknippade med Björn Eriksson.

I tidskriften Fjärde Internationalen/Röda Rummet har Björn Eriksson genom åren vidareutvecklat sin analys och sin strategiska syn. I början av åttiotalet förde han en debatt om socialism och ekologi med den danske författaren Jesper Hoffmeyer. Där visade han på möjligheten att tillämpa och vidarutveckla den marxistiska analysen av produktivkrafter genom att ge dessa även en kvalitativ tolkning. I artikeln, som har rubriken Ekologiska produktivkrafter kan skönjas bland kapitalismens bråte! (nr 1-2 1982), skisserade han också en vision för kampen: ”Jag inbillar mig att en världsomfattande kampanj kring Fred, Bröd och Arbete skulle kunna frigöra en kampvilja som på sina håll har svårt att finna utlopp, och tjäna till att samordna kamp på olika fronter – över nationsgränser och över gränser mellan olika frötryckta klasser och skikt.”

I mitten av åttiotalet gjorde Björn sedan, i intervjun Kan miljörörelsen rädda världen? (nr 2/86) en balansräkning över bland annat de olika försök som Miljöförbundet gjort att utveckla allianser med delar av fackföreningsrörelsen. Och i samma nummer vidareutvecklade han sin syn på klasser, rörelser och revolutionär strategi utifrån miljörörelsens diskussion om folkrörelsesamverkan över gränserna i artikeln ”Folkrörelsesam-verkan” för socialismen . I slutet av åttiotalet, när miljöpartier rönt framgångar i flera länder gick Björn på djupet för att skärskåda Den ”gröna” ideologin, (nr 2/88). Han visade att den är, i marxistisk mening, småborgerlig, det vill säga en ideologi som förnekar samhällsklasserna och kampen mellan dem.

Lägg därtill artiklar i Internationalen, och de många inläggen i Socialistiska Partiets olika debatter. Och de otaliga artiklarna i miljörörelsens tidningar och debattorgan. Och broschyrer. Och böcker. Bland annat den fortfarande mycket intressanta framtidsstudien ”Sverige 2020 – en framtid för människor ” (tillsammans med Karl-Erik Eriksson) som kom 1980.

Och sedan var det en gång i tiden meningen att det skulle blivit en doktorsavhandling också, men Björn valde bort att slutföra en akademisk karriär. I stället tog han med sig forskarens förhållningssätt till det folkbildnings- och rörelsearbete han i stället prioriterade: att nyfiket skaffa sig nya kunskaper, att klarlägga och förstå, att ihärdigt ifrågasätta och vända upp och ner på snarare än att anamma lättköpta lösningar, att tålmodigt förklara och undervisa.

Denna Björns ”vardagsvetenskapliga” livshållning kunde visa sig på olika sätt. Samtidigt som han var mycket bra på att lyssna och ta till sig och lära av andras uppfattningar kunde han ibland uppvisa en sorts hård obönhörlighet när han var säker på att han hade rätt och slogs för sin ståndpunkt i debatter. Ett annat drag, som måhända också har samma källa, var att han likt en virrig professorstyp tidvis kunde vara hur strulig som helst när det gällde praktiska ting: ”jaså, var det idag det mötet var?” (vilket kunde göra en lätt vansinnig…) Och inte minst visade sig hans inställning genom den envisa vanan att ta alla frågor på allvar. Ett samtal med Björn kunde vindla iväg längs många spännande stickpår. En parentes om en regnig dag kunde leda till jämförande klimatologiska funderingar, och en detalj om svårigheter att få bidrag till något möte kunde sluta med en lektion om studieförbundens policy genom folkbildningshistorien. Våra samtal blev ofta långa.

Och våra samtal blev många, fler och fler med åren. Vi kom att samarbeta allt mer i partiarbetet och partidiskussionen. Den ”politiska pappan” blev mer och mer en jämbördig kamrat ju mer jag genom åren vande mig att invända och ifrågasätta. Samtalen med Björn har gett mig många lärdomar och insikter. Och vänskap. Så när jag insåg att kampen mot sjukdomen skulle bli Björns sista kamp så öppnades ett stort hål som först bara var svart. Men hålet är inte bara svart, det fylls också av allt mer av rött. Rött som blod, värme och socialism. Och det bästa sättet att hedra dessa röda minnen av Björn är väl helt enkelt att streta vidare i den kamp han lärde oss så mycket om.

Björn Rönnblad