Etikettarkiv: Barsebäck

Minnesruna över Björn Eriksson

Av Björn Rönnblad i Röda Rummet 3/98.

Vår kamrat och vän Björn Eriksson har lämnat oss.

Det tomrum Björn lämnar efter sig är både djupt och vittförgrenat. Inte minst i det som blev hans kanske allra största politiska livsprojekt, antikärnkraftsrörelsen. Björns insatser för framväxten av ett organiserat kärnkraftsmotstånd i Sverige är svåra att överskatta. Han tog själv ställning mot kärnkraften redan 1968. Och under de trettio år som gått sedan dess har han – faktiskt utan uppehåll – på ett närmast obegripligt oförtröttligt sätt slitit med uppgiften att skapa en folklig rörelse tillräckligt stark och bred för att tvinga fram en avveckling.

Det känns som en av historiens cyniska örfilar att Björn inte får uppleva den dagen när nu Barsebäcksverket förhoppningsvis stängs. En händelse som markerar att rörelsen faktiskt, trots att det inte varit lätt att se och trots att det är långt kvar, vunnit en avgörande framgång. Så såg Björns analys ut, vi pratade mycket om det vid hans sjuksäng. På försommaren hade han börjat förbereda en lång artikel till Röda Rummet med en sammanfattande analys om antikärnkraftsrörelsen och Barsebäcksbeslutet. Men sjukdomen tillät honom inte att fullfölja det.

För mig personligen har Björn varit en mycket viktig lärofigur, en sorts ”politisk pappa”, sedan jag i mitten av sjuttiotalet blev aktiv i miljörörelsen. Jag tänker tillbaka på massvis av möten och diskussioner där Björn haft en huvudroll. Inte genom att domdera och dominera. Utan genom att dela med sig av sitt väldiga miljökunnade och sina kluriga resonemang. Och även om jag i början inte riktigt förstod alla argument eller alltid höll med så lyssnade jag, och lyssnade. För Björn hade oftast tänkt några steg i förväg, pratat med olika nyckelpersoner för att bli klarare över läget, vägt samman och lurat ut möjliga förslag på hur rörelsen skulle gå vidare. Och när besluten väl var fattade var Björn ihärdig för att försöka förverkliga dem, om det så gällde att förbereda Barsebäcksmarscher, organisera kampanjkommittéer eller skriva artiklar.

Som jag ser det så var Björns kanske allra största styrka hans strävan att alltid försöka förstå och utvärdera tidigare erfarenheter för att kunna gå vidare. Att pröva både teoretiskt och praktiskt hur rörelsens olika mått och steg fungerade. Och han gjorde det alltid, skulle jag komma att begripa så småningom, utifrån en genom-tänkt revolutionär strategisk grundsyn. För mig personligen var det därför också Björn som blev orsaken till att jag kom i kontakt med denna tidskrift (som då hette Fjärde Internationalen). Det första numret jag läste, någon gång under andra halvan av sjuttiotalet, var nummer 2/76 där Björn Eriksson hade skrivit den långa artikeln Miljövården och den revolutionära strategin.

Artikeln utgick från den otillräckliga förståelse som många socialister dittills hade haft för miljöfrågornas strategiska betydelse. Björn analyserade – med hjälp av marxistisk kristeori – den ekologiska krisens samhälleliga natur, gjorde en genomgång av miljörörelsen och dess olika organisationer ur klassperspektiv, och skissade sedan på olika möjliga övergångskrav som skulle kunna länka kampen på arbetsplatserna till miljökampen. Hans slutsats i artikeln var ”att miljökampen – förutom att rädda viktiga miljövärden, ett i sig tillräckligt motiv för att driva den – på ett viktigt sätt kan bidra till revolutionen genom att länka mellanskiktens spontana kamp samman med arbetarklassens och därmed få en större del av mellanskikten att stödja arbetarklassen i en revolutionär situation.” När jag idag läser om det gamla sönderbläddrade tidskriftsnumret med sina många understrykningar och kommentarer i kanten minns jag både funderingarna artikeln väckte och den häftiga känslan av att försöka förstå det som vi miljöaktivister höll på med i ett större sammanhang. En känsla som så småningom gjorde mig alltmer intresserad av KAF (nuvarande Socialistiska Partiet) .

Björn Eriksson hade anslutit sig till organisationen i mitten av sjuttiotalet, ungefär i samma veva som inte minst han själv fick den att ta konsekvent ställning mot kärnkraften. Hans argumentation bidrog starkt till att övertyga dem som dittills hävdat att kärnkraften bara var ett problem under kapitalismen att inse att det är en energikälla som inte har någon plats i mänsklighetens framtid.

Litet senare förde KAF:s miljöaktiva medlemmar en viktig debatt med en del andra vänsterkrafter, bland annat sympatisörer till Förbundet Kommunist, som ville bilda en uttalat socialistisk miljörörelse. I Fjärde Internationalenartikeln från -76 hittar jag Björn Erikssons motargumentation utifrån paralleller med fackföreningarna: ”Socialisterna i miljörörelsen bör inte avgränsa sig organisatoriskt från den breda rörelsen. Vi bör verka som en del i den och samtidigt försvara vår rätt att organisera oss i en eller flera tendenser…”. Björn deltog mycket aktivt, och framgångsrikt, i att bekämpa förslagen om en röd miljörörelse. Så småningom dog dessa försök ut och alla aktiva kunde samlas i det bredare Miljöförbundet som bildades 1976, och som Björn var en av initiativtagarna till.

Denna massinriktning för rörelsearbetet ställdes inför ett dramatiskt test vid folkomröstningen om kärnkraften 1980 då de parlamentariska partierna försökte kväva och kanalisera det folkliga motståndet på Nej-sidan. Efter omröstningen tog Björn Eriksson det viktiga intiativet till att samla lärdomarna i boken Det förlorade försprånget, en antologi skriven av de som var mest aktiva i försöken att motstå det ”dråp genom långsam strypning” som främst centern och vpk utsatte Folkkampanjen för. Lärdomarna om massrörelsearbetet kan kanske sammanfattas i att: samla så bred rörelse som möjligt kring enande sakfrågor, kämpa för demokratisk gräsrotsorgansiering och full frihet för debatt inom rörelsen och bekämpa därmed byråkratiskt toppstyre. För mig, och vågar jag påstå många med mig, är dessa lärdomar nära förknippade med Björn Eriksson.

I tidskriften Fjärde Internationalen/Röda Rummet har Björn Eriksson genom åren vidareutvecklat sin analys och sin strategiska syn. I början av åttiotalet förde han en debatt om socialism och ekologi med den danske författaren Jesper Hoffmeyer. Där visade han på möjligheten att tillämpa och vidarutveckla den marxistiska analysen av produktivkrafter genom att ge dessa även en kvalitativ tolkning. I artikeln, som har rubriken Ekologiska produktivkrafter kan skönjas bland kapitalismens bråte! (nr 1-2 1982), skisserade han också en vision för kampen: ”Jag inbillar mig att en världsomfattande kampanj kring Fred, Bröd och Arbete skulle kunna frigöra en kampvilja som på sina håll har svårt att finna utlopp, och tjäna till att samordna kamp på olika fronter – över nationsgränser och över gränser mellan olika frötryckta klasser och skikt.”

I mitten av åttiotalet gjorde Björn sedan, i intervjun Kan miljörörelsen rädda världen? (nr 2/86) en balansräkning över bland annat de olika försök som Miljöförbundet gjort att utveckla allianser med delar av fackföreningsrörelsen. Och i samma nummer vidareutvecklade han sin syn på klasser, rörelser och revolutionär strategi utifrån miljörörelsens diskussion om folkrörelsesamverkan över gränserna i artikeln ”Folkrörelsesam-verkan” för socialismen . I slutet av åttiotalet, när miljöpartier rönt framgångar i flera länder gick Björn på djupet för att skärskåda Den ”gröna” ideologin, (nr 2/88). Han visade att den är, i marxistisk mening, småborgerlig, det vill säga en ideologi som förnekar samhällsklasserna och kampen mellan dem.

Lägg därtill artiklar i Internationalen, och de många inläggen i Socialistiska Partiets olika debatter. Och de otaliga artiklarna i miljörörelsens tidningar och debattorgan. Och broschyrer. Och böcker. Bland annat den fortfarande mycket intressanta framtidsstudien ”Sverige 2020 – en framtid för människor ” (tillsammans med Karl-Erik Eriksson) som kom 1980.

Och sedan var det en gång i tiden meningen att det skulle blivit en doktorsavhandling också, men Björn valde bort att slutföra en akademisk karriär. I stället tog han med sig forskarens förhållningssätt till det folkbildnings- och rörelsearbete han i stället prioriterade: att nyfiket skaffa sig nya kunskaper, att klarlägga och förstå, att ihärdigt ifrågasätta och vända upp och ner på snarare än att anamma lättköpta lösningar, att tålmodigt förklara och undervisa.

Denna Björns ”vardagsvetenskapliga” livshållning kunde visa sig på olika sätt. Samtidigt som han var mycket bra på att lyssna och ta till sig och lära av andras uppfattningar kunde han ibland uppvisa en sorts hård obönhörlighet när han var säker på att han hade rätt och slogs för sin ståndpunkt i debatter. Ett annat drag, som måhända också har samma källa, var att han likt en virrig professorstyp tidvis kunde vara hur strulig som helst när det gällde praktiska ting: ”jaså, var det idag det mötet var?” (vilket kunde göra en lätt vansinnig…) Och inte minst visade sig hans inställning genom den envisa vanan att ta alla frågor på allvar. Ett samtal med Björn kunde vindla iväg längs många spännande stickpår. En parentes om en regnig dag kunde leda till jämförande klimatologiska funderingar, och en detalj om svårigheter att få bidrag till något möte kunde sluta med en lektion om studieförbundens policy genom folkbildningshistorien. Våra samtal blev ofta långa.

Och våra samtal blev många, fler och fler med åren. Vi kom att samarbeta allt mer i partiarbetet och partidiskussionen. Den ”politiska pappan” blev mer och mer en jämbördig kamrat ju mer jag genom åren vande mig att invända och ifrågasätta. Samtalen med Björn har gett mig många lärdomar och insikter. Och vänskap. Så när jag insåg att kampen mot sjukdomen skulle bli Björns sista kamp så öppnades ett stort hål som först bara var svart. Men hålet är inte bara svart, det fylls också av allt mer av rött. Rött som blod, värme och socialism. Och det bästa sättet att hedra dessa röda minnen av Björn är väl helt enkelt att streta vidare i den kamp han lärde oss så mycket om.

Björn Rönnblad