Etikettarkiv: Ekonomi

Introduktion till marxismens ekonomiska teori

1. Värde och mervärdesteorierna

Till grund för all civilisations framsteg ligger ytterst en ökning av arbetets produktivitet. Så länge allt vad en grupp människor frambringar knappt förslår att hålla producenterna själva vid liv och det inte finns någon produktion utöver denna nödvändiga, existerar heller inte möjligheten av en arbetsfördelning eller tillkomsten av hantverkare, vetenskapsmän eller konstnärer. Det existerar följaktligen inga förutsättningar att utveckla den teknik, som förutsätter en sådan specialisering.

Det sociala överskottet

Om arbetets produktivitet är sa låg att avkastningen från en individs arbete inte förslår till mer än hans eget uppehälle, existerar ännu ingen social uppdelning, ingen differentiering inom samhället. Alla är producenter och befinner sig i samma eländiga tillstånd. Varje tillväxt i arbetets produktivitet utöver denna lägsta nivå skapar möjlighet till ett litet överskott, och så snart det finns ett överskott av produkter, så snart två händer frambringar mer än vad som går åt till deras eget uppehälle uppstår förutsättningen för en strid om fördelningen av detta överskott.

Från denna stund utgörs ett kollektivs arbete inte längre nödvändigtvis av enbart sådant, som är avsett för producenternas eget uppehälle. En del av arbetet kan användas till att befria en annan samhällsgrupp från själva tvånget att arbeta för sin egen försörjning, och när denna möjlighet förverkligats kan gruppen bilda en härskande klass.

Från den stunden sönderfaller producenternas arbete i två delar. En som vi kallar nödvändigt arbete fortsätter att ombesörja producenternas eget uppehälle. En annan del, merarbetet går åt till den härskande klassens försörjning.

Låt oss ta ett mycket åskådligt exempel: plantageslaveriet, sådant det bedrevs i vissa regioner och under vissa tider i romarriket, eller hellre på de stora plantager som fanns i Västindien eller Portugals afrikanska besittningar från början av 1600-talet. För de tropiska regionerna i allmänhet gäller att ägaren inte ens förser slaven med föda, utan denne måste själv skaffa fram den genom att på söndagarna arbeta på sin lilla jordbit. Sex dar i veckan arbetar slaven på plantagen. Det är arbete vars produkter han inte får någon del av, som alltså skapar ett socialt överskott, som slaven lämnar ifrån sig så snart det är framställt och som tillhör slavägaren ensam.

Arbetsveckan på sju dar sönderfaller alltså i två delar: en dags, söndagens, arbete utgör det nödvändiga arbetet då slaven skapar produkter för sitt eget uppehälle, för att hålla sig och sin familj vid liv. De sex vardagarnas arbete utgör merarbetet, vars produkter bara ägarna får del av, som försörjer dem och gör dem rikare.

Som ett andra exempel kan feodalgodsen under högmedeltiden tjäna. Deras jord indelas i tre delar: allmänningen, d v s den del som förblivit kollektiv egendom, skog, ängar, sankmarker o s v; så den jord där den livegne arbetar för sitt och familjens uppehälle; och slutligen den del där han arbetar för att underhålla feodalherren. I allmänhet består arbetsveckan här av sex och inte sju dar. Den sönderfaller i två lika delar: tre dar i veckan arbetar den livegne på den jord vars produkter tillfaller honom, tre dar arbetar han på godsägarens jord, där han utför obetalt arbete åt den härskande klassen.

Vi kan beteckna produkterna av dessa båda helt skilda slag av arbete med särskilda termer. Medan producenten utför det nödvändiga arbetet frambringar han den nödvändiga produktionen. När han fullgör merarbetet åstadkommer han ett socialt överskott.

Det sociala överskottet är alltså den del som den härskande klassen lägger beslag på fastän det helt är frambringat av producentklassen. Det kan anta olika former: naturaprodukter, varor avsedda för försäljning eller pengar.

Mervärde är alltså ingenting annat än penningformen för det sociala överskottet. När det enbart är i form av pengar den härskande klassen tillgodogör sig den del av samhällets produktion som ovan benämnts överskott kallar man denna del mervärde. – Detta är f ö bara ett första försök till definition av mervärde, ett begrepp som vi ska återkomma till i det följande.

Varifrån kommer det sociala överskottet? Det är något som den härskande klassen gratis – därför att det sker utan motvärde – tillägnar sig av den producerande klassens produktion. När slaven arbetar sex dar i veckan på ägarens plantage och denne lägger beslag på avkastningen utan någon betalning, härstammar det sociala överskottet från det gratisarbete som slaven utför åt ägaren. När den livegne tre dar i veckan arbetar på feodalherrens jord, kommer också detta sociala överskott från den livegnes gratisarbete.

Vi ska se att det kapitalistiska mervärdet, d v s borgarklassens inkomster i det kapitalistiska samhället har exakt samma ursprung: det gratisarbete, det arbete utan motprestation som proletären, löntagaren utför åt kapitalisten.

Läs hela Introduktion till marxismens ekonomiska teori (tredjeupplagan), andraupplagan som pdf.

Krisen i den gemensamma marknaden

Än en gång genomgår Gemensamma Marknaden (EG) en allvarlig kris, förmodligen den allvarligaste sedan starten. Den har nu senast fått sitt uttryck i det misslyckade försöket att få de nio medlemsländernas valutor att »flyta gemensamt» (Not 1), i den brittiska regeringens beslut att kräva nya förhandlingar om villkoren för det brittiska medlemskapet och i de danska och italienska besluten att upphäva rätten till fri och obegränsad import av varor från EG-länderna. Tidigare framträdde denna kris på ett mycket dramatiskt sätt genom de nio regeringarnas oförmåga att enas om en gemensam linje inför »oljekrisen» och att förhandla fram en gemensam överenskommelse med de oljeproducerande länderna.

För att förstå orsakerna till denna kris måste man till att börja med förstå Gemensamma Marknadens verkliga natur. EG är en bastard, en övergångsform för nio imperialistländers ekonomiska integration (till att börja med var det bara sex). Dessa länder beslöt att tillåta obegränsad varucirkulation och fria kapitalrörelser inom det gemensamma territoriet. Men de skapade varken en gemensam borgerlig stat och regering eller en gemensam valuta.

De institutioner EG begåvades med är pseudostatliga institutioner, ledda av en »kommission» med enbart konsultativ makt utom vad som gäller kapital- och varucirkulation i snäv mening. Det är »ministerrådet», som har den verkliga makten. Men i själva verket saknar även denna grupp maktmedel att tvinga på en motspänstig medlemsregering sina beslut.

Gemensamma Marknadens övergångskaraktär svarar mot det ekonomiska fenomen den är ett uttryck för på en institutionell politisk nivå, nämligen den successiva internationaliseringen av storkapitalets tillgångar. Under de senaste tjugo åren har den europeiska kapitalsammanflätningen gradvis ökats och breddats. Industrigrupper har bildats, vars tillgångar inte längre tillhör en »nationell» europeisk bourgeoisi, utan flera och där ingen nationell gruppering intar en dominerande position (Dunlop-Pirelli och Agfa-Gevaert är två exempel).

Men även om denna process otvivelaktigt fortsätter, så har den långt ifrån nått en punkt, där den inte längre går att hejda eller bromsas upp. Den har misslyckats i några fall, till exempel i bilindustrin med projektet Fiat-Citroen. Denna nya europeiska jättekoncern upplöstes. Sammanflätningsprocessen har i andra fall lett till att en enda, kontrollerande »nationell» kapitalgrupp absorberat ett antal företag. Den tyska Hoechster Farben-trustens uppslukande av den franska läkemedelsfirman Ruessel-Uclaf är ett exempel på detta. I de flesta industribranscher fortsätter nationella monopolföretag att utveckla ett europeiskt samarbete i stället för att satsa på sammanslagningar.

Kapitalets internationalisering inom EG började alltså passera det »nationellt» monopolistiska stadiet, och det är ingen tvekan om att amerikanska, japanska och europeiska multinationella företag har skaffat sig en maktposition. Men denna internationalisering har ännu inte natt sa långt att de »nationella» kapitalistgrupperna förlorat allt inflytande och all handlingsförmåga. Kampen mellan de grupper som kräver en gemensam borgerlig stat i europeisk skala och de som fortfarande är knutna till en av staterna är fortfarande långt ifrån avgjord. Detta utgör grunden för en förståelse av den nuvarande krisen i EG.

Gemensamma Marknaden är en övernationell institution som saknar verklig statlig makt just i en tid där staten blivit ett oundgängligt instrument inte bara för att upprätthålla kapitalets sociala och politiska makt, utan även för att möjliggöra kapitalets realisering och utvidgade reproduktion. Vi har alltid förutsagt att en sådan institutions grundläggande motsättningar skulle visa sig så snart en allmän recession drabbade det kapitalistiska Europa. Den borgerliga statens ingripande i det ekonomiska livet blir avgörande för systemets fortbestånd just vid en allvarlig ekonomisk recession.

Storkapitalet i de olika EG-staterna ställs då inför klara alternativ. Antingen måste det skapa en europeisk stat. som är kapabel att arbeta fram en krisbekämpande politik i europeisk skala eller så måste de förlita sig till en nationell antikrispolitik. I båda fallen ställs Gemensamma Marknaden åt sidan.

I det första fallet ersätts den av en federal kapitalistisk stat som omfattar alla länder beredda att ta ett sådant steg. En sådan stat måste ha en enhetlig valuta, en regering, en enhetlig sysselsättningspolitik, en budget och en enhetlig skattepolitik. I det andra fallet innebär en återgång till protektionism i flera nationella stater att den bryts sönder.

Det är uppenbart att de europeiska multinationella företagen kräver att en europeisk stat skapas som svar på en allvarlig ekonomisk recession. Detta av den enkla anledningen att deras intressen i »kampen mot recessionen» endast kan försvaras effektivt i en sådan skala. Och det gäller även de koncerner vars kapitaltillgångar redan kan sägas vara internationaliserade och de som fortfarande kontrolleras av en nationell borgarklass, men vars verksamhetsområde även i produktionshänseende sträcker sig långt utanför de nationella gränserna. Philips-koncernen t.ex. kan inte försvaras mot krisens effekter med åtgärder som den holländska regeringen vidtar inom landet. En effektiv »krisbekämpningspolitik» för en sådan koncern är en politik som åtminstone omfattar alla de nio medlemsländerna i EG.

Med frånvaron av en verklig regering och en verklig stat omfattande alla nio länderna, är det lika uppenbart att ju allvarligare den ekonomiska situationen är, ju mer tvingas varje enskilt lands borgarklass förlita sig till en krisbekämpning i rent nationell skala. Det val som bourgeoisin ställs inför blir i själva verket antingen att vidta åtgärder i nationell skala eller inte vidta några åtgärder alls. Det är otänkbart att någon borgarklass förblir passiv inför en kraftigt ökad arbetslöshet och en djup recession med de styrkeförhållanden som existerar mellan arbete och kapital i Västeuropa idag. En sådan passivitet kunde provocera fram en social och revolutionär kris med mycket allvarliga konsekvenser för det kapitalistiska systemets fortbestånd.

Vi har därför alltid förutspått att Gemensamma Marknaden inte skulle klara en djup ekonomisk recession, om den inte innan dess lyckats omforma sig själv till en verklig europeisk regering.

Krisen – en produkt av recessionen

De senaste sex månadernas händelser bekräftar denna analys. I de flesta imperialistiska länder är lågkonjunkturen redan ett faktum. I USA är den redan allvarlig (bruttonationalprodukten har sjunkit med sex procent på fem månader), i Storbritannien, Italien och Japan har den just börjat. Västtyskland befinner sig just på gränsen, medan Frankrike är det enda stora imperialistland som ännu inte drabbats.

Arbetslösheten stiger i alla imperialistiska länder. Den kommande vintern kommer vi förmodligen få se den tidigare rekordsiffran för dessa länder (10 miljoner) passerad med god marginal. 15 miljoner arbetslösa är ingen orealistisk siffra.

Under sådana omständigheter är det oundvikligt att borgarna satsar på en nationell krisbekämpningspolitik, dvs vidtar protektionistiska åtgärder. Det är just vad Italien och Danmark gjort. Dessa länders regeringar införde inte bara importbegränsningar i allmänhet, utan i synnerhet på varor från gemensamma marknaden.

Det försäkras ibland att krisen är »exceptionell» och att den bara är ett uttryck för en tillfällig »olyckshändelse» i form av »oljekrisen». Det påstås att denna skapat ett betydande underskott i betalningsbalansen i flera länder (speciellt Storbritannien, Italien och Frankrike).

Argumentet är ofullständigt och endast skenbart riktigt. I verkligheten kompenseras underskottet i betalningsbalansen för vissa EG-länder mer än väl av det uppseendeväckande stora västtyska överskottet. Benelux-länderna kan också (än så länge) glädjas åt ett icke obetydligt överskott. Den verkliga naturen hos »krisen för betalningsbalanserna» framträder alltså i ett helt annorlunda sken. De italienska, danska och brittiska regeringarna har alltså tvingats ta till protektionistiska åtgärder därför att länderna med överskott vägrat slå ihop (helt eller delvis) alla EG-ländernas bytesreserver till en pott. Men en sådan sammanslagning är otänkbar utan en gemensam valuta, gemensam ekonomisk, skatte- och sysselsättningspolitik, dvs utan gemensam regering och stat.

Det europeiska storkapitalets dilemma är speciellt slående vad gäller de västtyska imperialismen, idag den mest stabila och rika av alla. Västtyskland har haft den lägsta inflationen, den snabbaste exportökningen, det största överskottet i betalningsbalansen och den lägsta arbetslösheten av alla imperialistländer (även om arbetslösheten ökat kraftigt sedan 70-72). När Helmut Schmidt efterträdde Willy Brandt som socialdemokratisk kansler, betonade de flesta kommentatorerna den nya regeringens »atlantinriktning» jämfört med föregångarns »europeiska inriktning». Men inom ett par veckor – efter Schmidts möte med den nye franske presidenten Giscard d’Estaing – var man tvungen att omvärdera detta.

Det tyska storkapitalet har att välja på två onda ting, och har uppenbarligen problem att bestämma sig för vilket som är det minst onda. Om de väljer en ny EG-satsning måste de både kompensera underskotten i betalningsbalanserna och absorbera effekterna av den accelererade inflationen i tre av de stora kompanjonländerna – Frankrike, Italien och Storbritannien. Man skulle vara tvungen att köpa Gemensamma Marknadens hälsa och konsolidering dyrt. Den franska bourgeoisins gamla slagord från Poincares och Clemenceaus tid »låt Fritz betala» – skulle bli verklighet. Och detta trots att det denna gång inte finns någon politisk eller militär makt som kan backa upp kravet.

Om Helmut Schmidt beslutar att inte betala denna räkning, som han proklamerade vid sin kanslerinstallation, blir konsekvenserna för Bonn knappast mindre förödande. De protektionistiska åtgärderna hotar då att sprida sig från Italien och Danmark till Frankrike och Storbritannien och sedan vidare. De samlade effekterna av en sådan utveckling skulle innebära ett avgörande slag mot den enda grundstenen i den västtyska kapitalismens »framgång», nämligen utvidgad export (försäljningen av konsumtionsvaror på hemmamarknaden sjunker redan).

Förbundsrepublikens kompanjoner lyckas säkert »exportera» recessionen till Västtyskland om Västtyskland vägrar att exportera sina valutareserver till dem. Och den recessionen skulle skapa en allvarlig social kris. Frestelsen och trycket för att öppna slussarna för kreditinflationen och på detta sätt komma tillrätta med krisen skulle då bli oemotståndligt. Men en sådan inflation skulle vända överskottet i betalningsbalansen till ett underskott och de existerande reserverna strömma ut. Där ligger dilemmat.

Statens roll i den imperialistiska konkurrensen.

Några kanske anser att denna analys är en eftergift åt Kautskys myt om »superimperialismen». När vi hävdar att flera imperialistmakter kan genomföra en »fredlig» sammanslagning utan att den ena stukar den andra, som den tyska imperialismen försökte under världskrigen och den franska och brittiska under perioderna efter, hävdar vi då inte att de mellanimperialistiska motsättningarna kan lösas fredligt istället för att skärpas? De som förkastar vår analys på denna grund, tänker i själva verket schematiskt och ihåligt och befinner sig så långt ifrån en dialektisk förståelse av den objektiva verkligheten som det är möjligt. Mot Kautsky ställde Lenin tesen om tilltagande i stället för avtagande imperialistiska motsättningar som helhet betraktat och inte tesen att motsättningarna mellan var och en av imperialistländerna ständigt måste öka. Vi anser att Lenins tes förblir korrekt och att den bekräftas av det som händer nu. I själva verket så ökar motsättningarna inom imperialismen snarare än att minska, vilket motsäger teorin om superimperialismen och även teorin att den nordamerikanska »superimperialismen» genom sin tyngd skulle krossa alla konkurrenter och förvandla dem till blott och bart satelliter.

Lenin förfäktade aldrig teorin att konkurrensen mellan ett antal ungefär lika starka imperialistmakter ständigt skulle fortsätta. Han såg själv två stora imperialistmakter elimineras under sin livstid – Tsarryssland av Oktoberrevolutionen och Österrike-Ungern genom nederlaget 1918. Att »på grund av den ständigt intensifierade konkurrensen mellan imperialistländerna» hävda omöjligheten av en sammanslagning av ett visst antal imperialistiska stater vore att missa det faktum att en sådan sammanslagning kan provoceras fram just av denna intensifierade konkurrens.

Låt oss titta på exemplet oljekrisen». Den provocerade fram en allmän jakt från världens stora koncerner, inte bara på olje- och uranfyndigheter. utan också på andra råvarukällor. Det sätt på vilket de olika regeringarna manövrerade och fortfarande manövrerar för att hjälpa »sina» koncerner bekräftar slående än en gång den leninistiska teorin om imperialismen och staten. Men det är uppenbart att ju starkare en stat är politiskt, militärt och ekonomiskt, ju bättre lyckas den i sitt uppsåt. Visserligen är det sant att Västtyskland är en ekonomiskt stark stat och Frankrike, Storbritannien och Italien medelstarka ekonomiskt sett, men var för sig är de politiskt svaga och militärt nästan obefintliga stater. Även om Japan militärt också är mycket svagt, så kompenseras dock detta delvis av en stor politisk maktkoncentration och därmed en förmåga att manövrera och att fatta snabba beslut. Det dröjde heller inte länge förrän allt detta gav utslag. Under den vilda jakten på råvaror mellan oktober 73 och april 74 lyckades de amerikanska och japanska företagen betydligt bättre än de europeiska.

Med dessa fakta som bakgrund kan den teoretiska diskussionen bättre förstås. Man hittar inte »revisionismen» hos oss. utan bland de som förkastar våra teser om den europeiska kapitalsammanflätningen. De påstår i realiteten att de stora europeiska koncernerna inte kan (eller ännu värre – inte vill) försvara sina intressen genom att använda de statliga verktyg som lämpar sig för ändamålet. Och vad innebär detta om inte just påståendet att dessa bolag är helt behärskade av amerikanska intressen, dvs teorin om ultraimperialismen (eller dess »superimperialistiska» variant).
Vi hävdar däremot att motsättningarna mellan de amerikanska japanska och europeiska koncernerna blir allt bittrare. Därav kommer den långsiktiga tendensen till europeisk kapitalsammanflätning och skapandet av en europeisk imperialistisk statsbildning. Det är det vapen de europeiska koncernerna behöver för att lyckas hävda sig i denna intensifierade konkurrens.

Vi gör heller inga eftergifter till myten om »bundenhet till territoriet». Det finns de som polemiserar mot vår ståndpunkt utifrån abstraktionen om »företag etablerade på Frankrikes, Västtysklands etc territorium». De glömmer att oförsonliga motsättningar utvecklats mellan de europeiska koncernerna och deras amerikanska motparter och att den borgerliga staten inte kan förbli neutral – eller »medla» – i dessa konflikter.

Oavsett hur effektivt det sker så måste den borgerliga staten antingen försvara den europeiska koncernerna, dvs Philips. Siemens, ICI, Hoechst, Bayer, Pechiney, Saint-Gobain, Fiat, Shell. BP. Thyssen, Daimler Benz etc och de sektorer av finanskapitalet som stödjer dem. I så fall ställs frågan om vilken typ av statlig institution som är effektivast i denna hårdnande konkurrens. Eller så förnekar man att dessa grupper antingen vill eller kan förse sig med en statsbildning för att försvara sig mot USA-imperialismen. (Argumentet är svagt och kan inte verifieras av reella bevis). De som hävdar detta hamnar, vare sig de är medvetna om det eller ej, i Kautskys teori om ultraimperialismen som enar alla koncerner och krossar de som opponerar sig.

Den europeiska kapitalsammanflätningen fortsätter.

För att kunna bedöma Gemensamma Marknadens framtid är det alltså nödvändigt att frigöra sig från all ytlig och kortsiktig impressionism. Man måste se den långsiktiga tendensen på den ekonomiska, sociala och politiska nivån, liksom de inre motsättningarna i dessa. Lika fel som det förut var att slå fast att EG:s ekonomiska integration var utan återvändo, lika fel vore det att nu snabbt dra slutsatsen att Gemensamma Marknaden befinner sig i upplösning eller redan är död.

Trots misslyckandet med sammanslagningen Fiat-Citroen (vilket f.ö. ställer frågan om en sammanslagning Citroen-Renault eller Citroen-Ford, eftersom de europeiska bilkoncernerna inte tycks klara den nuvarande krisen inom bilindustrin på egen hand), och trots EG-institutionernas kris, fortsätter den europeiska kapitalsammanflätningen. Den europeiska storfinansen är inte passiv in-‘för de borgerliga regeringarnas maktlöshet och impotensen hos »gemenskapens» institutioner. Nästan allt vad den företar sig pekar mot ökad kapitalintegration.

»Energikrisen» skapade således en ny europeisk finanskoncern att läggas till de många finansbankgrupper som blivit till det senaste decenniet. Banque de Paris et Pays-Bas, Societe Generale, Schweizerische Kreditanstalt, Midland Banks, Amsterdam-Rotterdam Bank och den belgiska Societe Generale de Banque startade Finerg, vars uppgift är att underlätta finansieringen av stora investeringsprojekt på energiområdet: byggandet av kärnkraftverk, oljeprospektering i Nordsjön, forskning efter nya energikällor etc. Projektet understryker än en gäng den långsiktiga ekonomiska logiken som ligger bakom de europeiska kapitalsammanflätningen. Nämligen att även de starkaste »nationella» koncernerna inte kan skaffa fram tillräckligt med kapital för att starta några av de teknologiskt avancerade projekt som krävs for att konkurrensen med den amerikanska och japanska imperialismen inte ska vara på förhand avgjord.

Under förhandlingarna med de halvkoloniala länderna och med de byråkratiserade arbetarstaterna kräver de stora europeiska monopolen högljutt tillräckligt »europeiskt» statligt stöd för att de ska kunna komma med tillräckligt bra bud. Medan den amerikanska diplomatin breddat vägen för Rockefeller-koncernens spektakulära återkomst till den egyptiska marknaden, har den europeiska diplomatin otvivelaktligen haft en del framgångar i Sovjetunionen, Nordafrika (stål. bilar, naturgas), det svarta Afrika och Brasilien. Tävlingen ar långt ifrån avgjord. Gemensamma Marknadens framtid beror mer än någonsin på hur en kamp mellan levande ekonomiska, sociala och politiska krafter utvecklas. Dvs den beror på verkliga styrkeförhållanden och inte på någon förutbestämd »järnlag».

Kapitalets intressen är inte arbetarnas.

I dessa intressekonflikter måste arbetarklassen och arbetarrörelsen framför allt behålla sin politiska självständighet och inte identifiera sig med någon av de kämpande borgerliga grupperna. Värken »de nationella intressena.» eller »det europeiska idealet» är något annat än en avledningsmanöver från de olika kapitalistgrupperna, för att arbetarna ska hindras från att resolut försvara sina egna intressen mot storkapitalets.

De som kämpar mot den europeiska kapitalsammanflätningen och skapandet av en europeisk statsbildning i den »nationella självständighetens» namn, dvs en självständighet för existerande borgarstater, de identifierar sig med konservativa och bakåtsträvande kapitalistiska krafter. Krafter som inte kan försvara sina intressen på annat sätt än genom att reducera arbetarklassens köpkraft och levnadsstandard (genom en åtstramnings-, deflations- och protektionistisk politik. De som för fram parollen om ett »europeiskt svar» på den »amerikanska utmaningen» för att »hejda de multinationella företagens härjningar» stöder i själva verket europeiska multinationella företag mot amerikanska. Arbetarklassen har inget intresse av att den egna klassfienden stärks. Det finns heller ingen grund för tron att europeiska koncerner skulle vara mer »liberala» eller »reformistiska» än de »nationella» koncerner som finns idag.

Gemensamma Marknadens kris uttrycker på sitt eget sätt oförenligheten mellan den fortsatta expansionen av produktivkrafterna och den kvardröjande borgerliga nationalstaten. Vi för fram den enda historiska lösningen på denna motsättning – Europas Förenade Socialistiska Stater. För att nå dit är det nödvändigt att förbereda arbetarklassen på att utnyttja varje avgörande försvagning av dess egen borgarklass, på varje häftig förrevolutionär kris med ett perspektiv mot erövrandet av makten. Den socialistiska revolutionen kan fortfarande startas i ett enskilt land. På grund av klasskrafternas ojämna utveckling och på grund av statens och den repressiva apparatens fortfarande nationella karaktär, är det för tillfället i själva verket endast möjligt att starta en socialistisk revolution i nationell skala.

Kapitalets ökade internationalisering ställer emellertid samtidigt de europeiska arbetarna och arbetarorganisationerna inför den stora uppgiften att organisera upp ett ömsesidigt samarbete, utveckla allianser och genomföra aktioner i europeisk skala. Och detta till och med för att driva elementära krav på den ekonomiska nivån. På grund av detta växer bilden av en internationell klasskamp sakta men säkert fram hos kapitalets internationella organisationer. Revolutionärerna kan inte bara delta i denna internationella klasskamp. De måste vara de mest tydliga och energiska förkämparna på detta plan. De måste ta initiativ till samarbete och kontakter mellan fabriksdelegater och fackföreningsmilitanter, som är anställda i samma multinationella företag eller i samma industribransch i olika europeiska länder.

Kombinationen av dessa båda fenomen – revolutionära kriser som bryter ut i nationell skala och en gradvis expanderande internationell arbetarkamp – drar med sig en utveckling av en mer samtidig revolutionär kris i europeisk skala som kommer att vara överlägsen perioderna 1917-20, 1934-38 eller 1944-47. Detta gör programmet för ett Europas Förenade Socialistiska Stater inte bara objektivt nödvändigt, utan även praktiskt genomförbart. Denna målsättning kommer i ökande grad att bli trovärdig först för det breda avantgardet, sedan för de arbetande massorna som helhet.

Ernest Mandel 
20 juni 1974

Not 1.
Valutakurserna är f.n. »flytande», dvs de regleras av marknadskrafterna. Tanken var att EG-valutorna sinsemellan skulle växlas i fasta växelkurser, men »flyta» i förhållande till övriga valutor. De skulle alltså fungera som en valuta på valutabörserna. Ö.A.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1974

Den ekonomiska krisen i Kina

De olika fraktioner och fraktionsallianser som avlöst varandra i ledningen för Kinas kommunistiska parti (KKP) och för regeringen har alltsedan revolutionens seger 1949, ställts inför en rad strategiska problem som härrör ur landets efterblivenhet. De centrala frågeställningar man varit tvungen att ta ställning till har framförallt rört:

• sättet att livnära en befolkning som växer med minst 10 om inte med 15 miljoner personer per år, och detta samtidigt som det traditionella jordbruket redan är ett av de mest produktiva i världen och en radikal modernisering av jordbruket skulle ta alltför lång tid för att kunna lösa det problemet på kort sikt;

• sättet att minska och därefter att gradvis suga upp den enorma undersysselsättningen på landsbygden och den mindre arbetslösheten i städerna som framkallats av befolkningsrörelserna och av en massutvandring från lansbygden som på lång sikt är oundviklig;

• fördelningen av nationalinkomsten mellan konsumtionsfonder och ackumulationsfonder och när det gäller ackumulationsfonderna mellan jordbruket, den tunga och den lätta industrin, liksom effekterna av de proportionerna som fastställts på lösningen av de
två föregående nyckelfrågorna;

• metoderna för planering och förvaltning och deras effekter på tillväxttakten, på produktionen av nödvändiga livsmedel, på omfattningen av social jämlikhet (eller ojämlikhet) och av sociala spänningar, samt dessa effekters återverkningar på planeringens funktion, på tillväxttakten, osv;

• tempot i och formerna för landets industrialisering och modernisering som trots alla idealistiska mystifikationer som förkunnar motsatsen är oupplösligt förbundna. Denna modernisering är oundgänglig inte enbart för nationella försvarsändamål utan också för att tillfredsställa befolkningens mest elementära behov, såsom alfabetisering, ett garanterat minimum sjukvård för alla, en allmän höjning av den kulturella nivån(1), osv;

• valet av de relationer med världsmarknaden som är mest förenliga med tidigare typer av den relationen, antingen en nästan fullständig självförsörjning, eller en fullständig integrering i världsmarknaden, något som skulle betyda att formerna för utvecklingen bestämdes av den kapitalistiska profitens och den imperialistiska överprofitens logik.

Schematiskt och mycket förenklat skulle vi kunna sammanfatta de problem man haft att ta ställning till på följande sätt: En kinesisk bonde producerar grovt räknat ett ton säd per arbetsår. Hur stor del av detta ton ris eller vete ska avsättas för hans egen konsumtion — som för närvarande fluktuerar mellan 300 och 350 kg per år — eller för hela byn? Hur stor del stannar i byn för att ackumuleras inom jordbruket? Vilken effekt får dessa relativt eller absolut stigande eller fallande ransoner på jordbruksarbetets produktivitet och på jordbruksproduktionens tillväxttakt liksom på böndernas inställning till den socialiserade egendomens regim (dvs objektivt, effekterna på arbetar-bondealliansen)?

Hur stor del av detta ton ris går till staden för att livnära arbetare och byråkrater, för att exporteras (utbytas) mot varor som behövs för industrialiseringen? Vilka blir effekterna av dessa proportioner på industrins tillväxttakt, på industrialiseringens tempo, på industriarbetets produktivitet, på arbetslösheten? Under vilka former kommer jordbrukets överskott att tas från byn? Genom tvångsleveranser? Genom marknadsmekanismer? Vilka effekter får detta på livsmedelssituationen och på graden av (ökande eller minskande) ojämlikhet bland bönderna själva?

Varje fraktion, parti eller partiallians som regerar ett efterblivet land som Kina skulle tvingas ta ställning i dessa frågor — även en revolutionärt marxistisk strömning. Att förkasta den reaktionära utopi som förkunnar att det är möjligt att fullborda »uppbygget av socialismen i ett land« innebär ingalunda att man i väntan på världsrevolutionens seger upphör att ständigt sträva efter att åstadkomma ekonomisk utveckling. Sådan var Vänsteroppositionens inställning före och efter uteslutningen ur Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP) 1927. Sådan förblev Leo Trotskijs inställning in i det sista. Den stalinistiska byråkratin förtalade då den trotskistiska oppositionen och påstod att denna förespråka de militära äventyrligheter, dvs, »export av revolutionen på bajonetter« som ett alternativ till en ekonomisk utveckling i Sovjetunionen. Ingenting kan vara längre bort från den historiska sanningen.

Den kinesiska byråkratins ekonomiska politik

Det är välbekant hur Stalin till slut löste de likartade, men inte identiska svårigheter Sovjetunionen stod inför efter det att den första revolutionära vågen (1919-1921) lidit nederlag. Han valde en omfattande industrialisering som byggde på en prioritering av den tunga industrin och kännetecknades av en massiv överföring av arbetskraft från landsbygden, till staden. Denna politik kombinerades med en tvångskollektivisering av jordbruket, en byråkratiskt centraliserad planering och industriförvaltning där byråkraternas materiella intressen utgjorde den viktigaste — om inte den enda — drivkraften bakom Planens förverkligande.

Detta medförde en enorm tillväxt av byråkratins privilegier och av den sociala ojämlikheten.

KKP:s ledning styrde till en början in på en väg som liknade Sovjetunionens, samtidigt som den behandlade bönderna mycket försiktigare. Men snart nog insåg man att Kinas kvalitativt större underutveckling omöjliggjorde en industrialisering av stalinistisk typ. För att kunna erbjuda ytterligare 200 miljoner lönarbetare sysselsättning i städerna (landsbygdsbefolkningens »överskott« — antalet ungdomar som sökte anställning i städerna under en tidsperiod på mellan 10 till 15 år) för en investeringskostnad av 2 000 dollar par arbetstillfälle under perioden 1955-1965 (en siffra som säkerligen inte är överdriven) skulle det ha varit nödvändigt att investera 400 miljarder dollar i industrin under två till tre femårsplaner — en summa som helt uppenbart låg utom räckhåll för den kinesiska ekonomin vars nationalinkomst år 1957 beräknades till 50 miljarder dollar(2). Med tanke på det traditionella kinesiska jordbrukets höga produktivitet, trots den höga arbetsintensiteten, var det dessutom lika omöjligt att livnära ytterligare 200 till 300 miljoner människor med 100 miljoner jordbruksproducenter färre. I så fall skulle det kinesiska jordbrukets »marginella« produktivitet sjunka oerhört, just p.g.a. det faktum att den kinesiska bonden på en stor del av den brukbara arealen är en riktig trädgårdsmästare vars prestation inte kan ökas utan att investeringarna ökas radikalt: bevattningsanläggningar och konstgödsel(3). Man befann sig uppenbarligen i en ond cirkel: det var inte möjligt att kraftigt öka industriproduktionen utan att kraftigt öka investeringarna och jordbruksproduktionen. Och det var inte möjligt att kraftigt öka jordbruksproduktionen utan att kraftigt öka investeringarna. Det fanns inga tillgängliga resurser för att öka investeringarna utan att industri- och jordbruksproduktionen kraftigt ökade. Det var således nödvändigt att ändra kurs. Den ekonomiska politiken genomgick följande faser.

• Under perioden 1958-1962, det »stora språnget« och de »rena» folkkommunernas politik: ansträngningarna koncentrerades på »arbetsinvestering«, dvs att huvudsakligen på ort och ställe utnyttja böndernas undersysselsatta arbetskraft för verksamheter som syftade till att i sin förlängning öka jordbruksproduktionen (bevattningsanläggningar, »bakgårdsmasugnar«, industri för smärre jordbruksredskap, osv). Den ursprungliga tanken var inte felaktig. Till denna länkades dock snabbt en överdriven avtappning och centralisering av överskottet och tom av jordbruksavkastningen och detta med byråkratiska ledningsmetoder. Följden blev missnöje bland bönderna, ett allvarligt produktivitetsfall, osv.

• Perioden av »korrigering« och försiktig modernisering, 1962-1966: Under Liu Shaoqis och Deng Xiaopings ledning övergavs centraliseringen av jordbruksarbetet på de jättelika kollektiven. Brigaderna (flera byar) — ja, tom arbetslaget (en by) — och inte kommunerna, blev de grundläggande produktionsenheterna och kooperation och ömsesidig hjälp sattes i centrum. En begränsad frihandel med jordbruksöverskottet återinfördes. En begränsad modernisering av industrin genomfördes. Samtidigt började en satsning på självförsörjning under det dubbla trycket av blockaden från imperialismen och från Kreml.

• »Kulturrevolutionens« period, 1966-1971, fram till Deng Xiaopings första återupprättelse: Den privata sektorn delades hårda slag även om den inte fullständigt undertrycktes (särskilt inte på landsbygden). »Arbetsinvesteringsmetoden« överfördes till industrin, särskilt till oljeindustrin som upplevde ett första uppsving tack vare det omfattande utnyttjandet av arbetskraft (erfarenheterna från Da-qing). Satsningen på självförsörjning fick absurda proportioner. Moderniseringen avstannade tvärt. Det råder inget tvivel om att det förekom kapitalförstöring.

• Perioden 1971-1976: Zhou Enlai och Deng Xiaoping lyckades sätta stopp för inriktningen på självförsörjning och förverkliga en öppning gentemot imperialismen. Kina började åter importera modern teknologi, men fortfarande i begränsad skala. Den fria handeln med jordbruksöverskottet, som fortfarande låg i böndernas händer, återinfördes delvis. Men denna »nya kurs« mötte motstånd. Medelvägen mellan »kulturrevolution« och »korrigering« var föga effektiv.

• Efter Maos död: en mer radikal vändning mot de »fyra moderniseringarna« som låg Deng Xiaoping så varmt om hjärtat, en snabb återintegrering av folkrepubliken Kina i världsmarknaden, efterfrågan på kapitalistiska krediter, rasering av folkkommunerna, fullständig återupprättelse för »materiella incitament«. Men själva omfattningen av vändningen har medfört att ekonomin från år 1979 återigen förlorat jämvikten. Det är nödvändigt med en ny justering.

Låt oss tillägga att det under nära två decennier var praktiskt taget löne- och realinkomstopp för arbetarna (med rena svältlönerna för folkkommunernas »överskottspersonal« som hyrdes ut till industriföretagen för löner under de officiella normerna). När dessa fattiga bland de fattiga, »Maos kulier« demonstrerade mot denna skandal under »kulturrevolutionen« anklagades de för… »ekonomism« av den extrema maoistfraktionen och undertrycktes hårt.
Under »kulturrevolutionen«(4) förekom en mindre reducering (men inte ett avskaffande) av de byråkratiska privilegierna, en reducering av betydelsen av byråkratins »teknokratiska« skikt till förmån för de politiska och militära skikten. Men trots Maos löften och de Röda gärdernas krav institutionaliserades inte arbetarmakten i företagen, än mindre i landet. Därefter riktades ett hårt förtryck mot de mest militanta delarna av ungdomen och arbetarna; ett förtryck som leddes av »de fyras gäng«, vilket förklarat varför dessa inte fick något masstöd då de avlägsnades från makten. Sedan 1976 har man gjort materiella eftergifter åt arbetarna (löneökningar; och även några institutionella eftergif ter som vi skall nämna längre fram Men den teknokratiska flygeln i norr byråkratin har fått ökad makt. Den sociala ojämlikheten ökar. I städerna förekommer välstånd och fattigdom sida vid sida i en omfattning som vi måste gå tillbaka till början av 1950-talet föl att finna en motsvarighet till.

Överhettning och glidning

Efter en rivstart — industriproduktionen ökade med 14,3% 1977 och med 13,9% 1978 — stötte de »fyra moderniseringarnas politik« snart på hinder och inre motsättningar:

1. Exporten utvecklades inte i samma takt som importen av modern teknologi. I synnerhet befinner sig utvinningen av olja i relativ stagnation just p g a avsaknaden av modern teknologi och lämpliga ledningsmetoder. Den svåra olycka som inträffade i Bohai-gulfen, där borrplattform nummer 2 störtade samman och orsakade 72 arbetares död(7) är ett tecken på detta.

I själva verket håller oljeexporten till Japan på att minska: den har minskat från 9 miljoner ton 1980 till 8,3 miljoner ton 1981 och 8,1 miljoner 1982, samtidigt som man i de ursprungliga kontrakten hade fastslagit en ökning till respektive 9,5 och 15 miljoner ton(8).
Att vidmakthålla det tempo i moderniseringen som förutsades 1975-1976 skulle ha lett till en enorm skuldsättning för Kina, av samma storleksordning som Polens och Brasiliens. Underskottet i handelsbalansen med de imperialistiska länderna ökade från 1,2 miljarder dollar 1977 till 3,5 miljarder 1975 och 4,5 miljarder 1979 (även om detta kompenserades av en kreditbalans med Hong Kong på respektive 1,7 miljarder, 2,2 miljarder och 2,6 miljarder dollar) till minst 16 miljarder dollar 1985 (med en årlig skuldkostnad på 3,2 miljarder dollar).

I denna situation ville inte de alltför pragmatiska och alltför försiktiga ledarna i den kinesiska byråkratin hamna. Det blev därför nödvändigt att sänka ambitionerna, stryka en del av de mest storslagna projekten, bromsa upp expansionstakten. Ett stort antal planer på import av »färdiga« fabriker annullerades(9). När Hua Guofeng avgick som regeringschef förklarade han officiellt inför den nationella folkförsamlingen den 7 september 1980 att 10-årsplanen för 1976-1985 som innehöll de »fyra moderniseringarnas« mest ambitiösa mål, inte skulle omsättas i praktiken(10).

2. Många »moderniseringsprojekt« som inleddes vid början av Deng Xiao-pings era har misslyckats, eller har inte sett förväntade resultat, p.g.a. avsaknaden av kompetent personal, felaktig planering, byråkratiskt slarv, likgiltighet från liknöjda arbetare, dvs fenomen som liknade de under Edward Giereck-eran i Polen, men som förvärrades av landets storlek och enorma underutveckling. Två skandaler symboliserar dessa misslyckanden: stålverket i Wuhan som var ämnat att producera 4 miljoner ton stål och köpts in från Tyskland för ett högt pris, men vars nödvändiga elförsörjning man helt enkelt glömt att beräkna; och det från Japan beställda stålverket i Baos-han, nära Shanghai, med en kapacitet på 6 miljoner ton, men som man bokstavligen tänkt bygga på kvicksand(11).

På ett mera allmänt sätt har expansionsmålen vad gäller stålindustrin, oljeproduktionen och produktionen av jordbruksmaskiner minskats avsevärt. Prioriteringen av stålet (»spannmål och stål« var de två expansionsaxlarna i Kina under Mao) har övergivits. Målet på 60 miljoner ståltackor under 1985 tycks ha ersatts med 45 miljoner. Likaså har man övergivit den befängda idén att »förverkliga huvuddelen av jordbrukets mekanisering under 1980«, vilket fortfarande vidhölls i januari 1978(12), och som skulle ha betytt tillverkningen av motsvarande 3,5 miljoner traktorer på 15 hästkrafter vardera inom loppet av tre år. Denna målsättning kan säkerligen bara uppnås inom 6 till 8 år.

Däremot har man kvalitativt prioriterat kolet vars expansion borde kunna ersätta den olja som inte kan exporteras till Japan och täcka energiunderskottet i Kina självt, vilket riskerar att förvärras under de kommande åren(13).

3. Eftergifterna till bönderna i form av en höjning av inköpspriserna för jordbruksprodukter och till arbetarna i form av lönehöjningar har inte kunnat bringas i överensstämmelse. Detta har medfört ett inflationstryck å ena sidan och kris i försörjningen med vissa nödvändighetsprodukter å den andra.

Far Eastern Economic Review har ägnat två studier åt inflationstrycket i Kina(14). I mitten av 1980 beräknades inflationen uppgå till mellan 6 och 7% och i slutet av året till mellan 15 och 20%(5). Om denna inflation framförallt uttrycks i en påtaglig fördyrning av livsmedlen i städerna, då ligger den grundläggande orsaken i det starka budgetunderskott som uppstått för första gången i Folkrepubliken Kinas historia. Times (16) talar om ett underskott av en storleksordning på 10 miljarder dollar, eller 15% av de totala budgetutgifterna 1979. Åtstramningspolitiken och omjusteringen av investeringsprojekt har huvudsakligen till uppgift att minska detta underskott.

4. Det motstånd som en del av den politiska apparaten och framförallt militären har fört i det tysta mot genomförandet av de »fyra moderniseringarna« har försenat, bromsat eller till och med förhindrat förverkligandet av en rad reformer och ökat bristen på jämvikt ännu mer. Detta tysta motstånd är för övrigt förmodligen lika mycket ett resultat av inkompetens inför förvaltnings- och produktionsproblemen från den genom fraktionskamp utvalda apparatens sida, såsom ett resultat av politiska meningsskiljaktigheter i egentlig mening.

5. Omfattningen av gemensamma bolag med utländskt kapital har varit mera begränsad än beräknat. Väsentligen var det till en början kinesiska kapitalister i utlandet (inklusive de i Hong Kong) som slagit in på denna väg i utbyte mot avsevärda koncessioner: den »nationella bourgeoisien« som delvis exproprierades under »kulturrevolutionen« har återfått alla sina bankkonton, inklusive de höga löner som innehölls under perioden 1966-1976.

Det inträffade dessutom ett mycket omtalat misslyckande med det första »gemensamma bolaget«: Jiang Sho — yllespinneriet. Detta som byggdes 1978 i Guandong-provinsen i samarbete med en firma från Hong Kong och en från Macao, uppvisade en minskande produktion istället för ökande(17). Sammanlagt har enbart 13 av 800 planerade »gemensamma bolag« blivit definitivt godkända och omsatts i praktiken(18). För att ersätta den förutsedda vinst som uteblivit tvekar dessutom inte Deng-regimen att direkt exportera arbetskraft till lågt pris(19)’. Men resultatet är än en gång föga inspirerande, åtminstone hittills.

Om vi vill göra en syntes av alla dessa motsättningar, skulle vi kunna säga att de »fyra moderninseringarnas« politik har begått samma misstag som tidigare den maoistiska politiken:
den har försökt förverkliga för mycket för snabbt även om genom en annan väg än Mao(20). Men det kan inte vara slumpens verk. Om vissa misstag upprepas med en sådan ståndaktighet kan det inte enbart bero på medfödda brister hos byråkratin. De är också en följd av de objektiva problemens enorma tryck Att ombesörja att 900 miljoner eller kanske t.o.m. en miljard munnar får mat, bostad och garanteras ett minimum av sjukvård utgör ett jättelikt problem för ett efterblivet land som Kina.

Låt oss upprepa: Vilken regim som helst som har makten i Beijing, och som inte tjänar intressena hos en ägande klass som är underordnad imperialismen, skulle konfronteras med samma drama. De som har det historiska ansvaret är de japanska militärerna och imperialisterna som ödelade landet och före dem de brittiska, amerikanska, franska, tsaristiska och japanska imperialisterna som plundrade och ödelade det och höll kvar det i sin underutveckling. De som har det historiska ansvaret är Stalin, Chrusjtjov och Brezjnev och den europeiska, japanska och amerikanska arbetarklassens ledare som har vägrat att lätta denna underutvecklingens enorma börda genom att medelst segerrika socialistiska revolutioner i sina länder erbjuda Kina ett stort, generöst, oegennyttigt bistånd.

Världsrevolutionen kommer att fylla denna lucka. Men i väntan på Världsrevolutionen måste man föda denna miljard munnar, nu, år efter år, månad efter månad. Där har vi dessutom rötterna till de kraftiga svängningarna som KKP-ledningens ekonomiska politik genomgått sedan de kom till makten.

De »fyra moderniseringarnas« mål och innehåll

Utgången av fraktionskampen till förmån för de »fyra moderniseringarna visar framförallt att den kinesiska byråkratin blivit varse att det med främst »arbetsinvestering« är omöjligt att innan år 2 000 förvandla Kina till en »modern stormakt« om man vill undvika att de sociala spänningarna når en explosionspunkt. Man lyckades varken öka jordbruksproducenternas eller industriarbetarnas avkastning genom att under ett kvarts sekel frysa — eller tom sänka — producenternas levnadsstandard.

Dessutom var det lika omöjligt att inom en förutsägbar framtid integrera massan av arbetslösa (i städerna) och de undersysselsatta bönderna på landsbygden i den moderna industrin.
Den mest pragmatiska lösningen föreföll då vara att kombinera utvecklingen av den moderna industrin med utländsk hjälp och en utveckling av den privata eller kooperativa sektorn som har låg produktivitet, men som skulle kunna suga upp en del av arbetslösheten.

Följaktligen rör det sig inte om en återgång till den stalinistiska modellen, vilken för övrigt inte heller den maoistiska modellen hade mycket gemensamt med. Om det finns »förebilder« för Deng Xiaopings politik bör de snarare sökas i Jugoslavien (men, minus arbetarsjälvstyret) eller, ännu bättre, i de »ungerska reformerna«. Det är återupprättandet av marknadsekonomin och av »materiella incitament« som utgör kärnan i Deng Xiaopings eller rättare sagt Hu Qiaomus, Zhao Zhiyangs och Chen Yuns strategi (de senare utgör de verkliga upphovsmännen till »den kinesiska ekonomiska reformen«).

Det är marknaden som man förväntar sig ska kunna sammanlänka nyckelindustrierna som ska möjliggöra en gradvis modernisering av hela landets infrastruktur, »exportindustrierna« (framförallt olja, kol och textilier), jordbruket som stimuleras av en större tillgång på konstgödsel*5′ och konsumtionsvaror från industrin, och den snabbt expanderande privata och kooperativa sektorn.

Folkrepubliken Kinas nye premiärminister, Zhao Zhiyang, hade gjort omfattande experiment med denna ekonomiska utvecklingsmodell i Kinas mest befolkade provins, Sichuan, som han som KKP:s förste provinssekreterare administrerade mellan 1975 och 1979. Han utvecklade där folkkommunssystemet på ett mycket radikalare sätt än man ännu vågat göra någon annanstans i Kina. Bondefamiljen (snarare än brigaderna eller produktionslaget) är ansvariga för att förverkliga produktionsmålen (kvoterna). Familjen åtnjuter »tre friheter«: friheten att utvidga den fria handeln med sitt överskott, och friheten att bilda privata företag utanför jordbruket (huvudsakligen hantverks- och handelsföretag).

Paradoxalt nog har Zhao Zhiyang samtidigt återgått till en av huvudidéerna bakom Maos ekonomiska politik under »det stora språnget« och »kulturrevolutionen« (en idé som Mao själv mer eller mindre helt övergav från 1970): idén om en industri som vilar på böndernas och jordbrukets behov, och i grund och botten finansieras av jordbruksexpansionen (dvs genom »arbetsinvestering« på landsbygden). Till skillnad från Mao, försöker han uppnå målet medelst tämligen grova men effektiva »materiella incitament« och inte genom politisk mobilisering, indoktrinering eller tvång(6). Men grundtanken är densamma och skiljer sig i grunden från Stalins och Chrusjtjovs: Det är omöjligt att överföra överskottet av arbetskraft på den kinesiska landsbygden till städerna och den moderna industrin. Man måste finna ett annat sätt att göra sig av med det.

Sociala spänningar

Parallellt med motsägelserna i »de fyra moderniseringarnas« politik har en rad sociala spänningar kommit till uttryck på alla nivåer i det kinesiska samhället. Dessa spänningar fanns delvis redan under de föregående faserna av Folkrepubliken Kinas utveckling.
Men den ekonomiska »liberaliseringen skärpte dem otvivelaktligen, samtidigt som den begränsade »demokratiseringen 1978-1979 och den växande skepticismen från arbetarnas och ungdomens sida gentemot alla det kinesiska partiets fraktioner, har tillåtit dem att framträda mera öppet. Bland dessa sociala spänningar bör man notera:

l. Ökningen av ungdomsarbetslösheten i städerna. Denna arbetslöshet, som redan till stor del utgör den »materialistiska« förklaringen till fenomenet md rödgardisterna löstes på ett särskilt grymt sätt när Liu Biao och »de fyras gäng« likviderade »kulturrevolutionens De unga deporterades i massor till landsbygden, och förbjöds att återvända till städerna. Även om den ideologiska indoktrineringen (»tjäna folket«) tillfälligt minskade chocken hos en del av offren, förstod dessa snart vad det var frågan om, framförallt inför det kyliga mottagandet de fick av bönderna (något som det kinesiska jordbruket sannerligen inte lider brist på är arbetskraft).

På detta följde en massiv rörelse av ungdomar som illegalt återvände till städerna, vilket ledde till en oroväckande våg av kriminalitet. Dessa ungdomar måste tillgripa extrema åtgärder för att klara livhanken, ty de saknade både uppehålls- och arbetstillstånd. Det verkar som om attentatet vid Beijings station den 29 oktober 1980 var en handling av en ung »desperado« av denna typ, Wang Zhiqang(21). Myndigheternas reaktion var förvånansvärt mild eftersom Deng Xiaoping-fraktionen i rådande läge inte ville framstå som delaktig i ansvaret för den massiva deporteringen av ungdomar 1968-1970(22).

Låt oss också påminna om att den 9 december 1978 strejkade 50000 ungdomar som arbetade vid de statliga jordbruken i Yunnan-provinsen. Strejken följdes av en demonstration med tusentals arbetslösa ungdomar i Shanghai den 11-13 december 1978. I början av februari 1979 var ungdomar från den stora kinesiska metropolen inbegripna i ett veritabelt upplopp som blockerade järnvägstransporterna under 12 timmar. Två »ledare« för dessa upplopp dömdes till nio respektive fem års fängelse i en rättegång som hölls den 10 december 1979(23).

Allt detta förklarar både byråkratins oro och försiktighet inför ungdomsår -arbetslöshetsproblemet. För att få en uppskattning om problemets omfattning ska vi återge två siffror. Antalet ungdomar som sändes till landsbygden i slutet på sextiotalet och i början av 1970-talet beräknas till 16 miljoner. Antalet ungdomar som slutar skolan för att söka ett arbete i de kinesiska städerna var 1979 12 miljoner, varav 7 miljoner fått anställning(24),
Byråkratin har sökt minska denna arbetslöshet på två sätt; som än en gång på ett typiskt sätt förenar grunddragen i Deng Xiaopings politik. Denna utnyttjar »materiella incitament (och »den fria marknaden«) för att försöka avlägsna problemet från den offentliga sektorn. De unga har fått tillstånd att etablera små företag som hantverkare, återförsäljare, reparatörer (detta är den explosiva utvecklingen av »anställning i den tredje sektorn« som är så välkänt i de underutvecklade kapitalistiska länderna). Naturligtvis uppmuntras initiativ i form av små kooperativ, men det rent privata initiativet tillbakavisas inte.

Dessutom fortsätter man att uppmuntra ett återvändande till landsbygden, men än en gång med hjälp av »materiella incitaments Ett meddelande från den kinesiska nyhetsbyrån (»Nya Kina«) som publicerades i slutet av 1979(25) gör gällande att l miljon ungdomar har organiserat i runt tal 30 000 kollektivjordbruk, bland vilka det finns en del vars inkomst är dubbelt så hög som i folkkommunerna, och »nästan lika hög som inkomsten i städerna«.

2. Skiktningen på landsbygden

Den gradvisa raseringen av folkkommunerna, den snabba återgången till en jordbruksekonomi där marknaden spelar en framträdande roll kunde inte undgå att öka de sociala klyftorna på landsbygden. Sedan ansträngningarna att åstadkomma utjämning misslyckats — dessa medförde att ökningen av livsmedelsproduktionen sjönk till en farligt låg nivå — har nu åter, såsom i Sovjet på 50- och 60-talen, uppkommit, sida vid sida, »rika kommuner« och »fattiga kommuner«, för att inte tala om »rika brigader« och »fattiga brigader« och »rika bönder« och »fattiga bönder«.

Den nye premiärministern Zhao Zhiqangs ögontjänare betonar att bönderna från Sichuan nu transporterar sina (privata) svin med (privat) cykel, (privat) moped, eller med (kooperativ) lastbil för att sälja dem på den fria marknaden. Lösenordet är välkänt:
»Berika er«. Men hur många folkkommuner, för att inte tala om den kinesiska bondebefolkningen kan kosta på sig sådana bedrifter?

Vi har redan sett att enligt officiella källor motsvarar en jordbrukares medelinkomst hälften av medelinkomsten för en lönarbetare i städerna, som är 75 yuan per månad. Om vi jämför siffran 40 yuan i månaden med den vinst på 400 yuan i månaden som den kände bonden Luo tjänar på sin lastbil, är det lätt att föreställa sig vilken misär en stor del av de kinesiska bönderna lever under, samma bönder som »förde« den tredje kinesiska revolutionen till seger för trettio år sedan. Vice premiärministern Yao Yilin har erkänt att 10% av bönderna saknar tillräcklig med föda. Och inte heller bland dem är missnöjet längre passivt. I januari 1979 demonstrerade tiotusentals bönder i Beijing. En av deras slagord var: »Ned med hungern«.
I själva verket har en ledare ur Deng-fraktionen i en avsiktligt pessimistisk analys för att förvärra balansräkningen över maoismen, intygat att bönderna genomsnittliga konsumtion av sädesslag var mindre 1978 än 1957(26). Detta påstående är inte särskilt trovärdigt.

Den amerikanska journalisten Felix Butterfield(27) har utifrån kinesiska regeringskällor rapporterat att den förväntade livslängden i Folkrepubliken Kina ökat från 32 år 1949 till 68 år 1978. När man känner till att den genomsnittliga konsumtionen hos en bondefamilj 1957 (eller 1937) inte översteg 2 000 kalorier per person, så skulle en minskning av detta minimum inte ha tillåtit en sådan ökning av medellivslängden i ett land där 80% av invånarna fortfarande bor på landsbygden. Argumentet kan också användas mot den amerikanska professorn Nicholas Lardys påstående att livsmedelskonsumtionen per capita under hela perioden 1958-1978 skulle ha varit lägre än på 1930-talet.

Genom att gynna en utveckling av marknaden har Deng-fraktionens politik dessutom framkallat reaktioner som Mao helt riktigt hade förutsett och fruktat: »de rika kommunerna«, »de rika brigaderna« och »de rika arbetslagen« föredrar att utveckla odlingar som ger större avkastning på marknaden än de sädesslag som levereras till staten för fasta priser. Detta har lett till en farlig stagnation eller tom en tillbakagång för odlingen av sädesslag, trots att den totala jordbruksproduktionen ökat(29). Enligt officiella siffror såldes 1978 14,6% av jordbruksproduktionen på den fria marknaden(30)’. Dilemmat för regeringen är särskilt grymt: antingen att på nytt öka inköpspriserna på sädesslag från kommunerna (vilket skulle öka budgetunderskottet och öka inflationen) eller återgå till systemet med fasta kvoter, dvs att starkt begränsa den nyligen beviljade »fria marknadens.

3. Den växande ojämlikheten i städerna

Den växande ojämlikheten i städerna är ett kombinerat resultat av en höjning av de högre kadrernas löner, återinförandet av den »nationella patriotiska bourgeoisiens« privilegier, utvidgningen av den privata sektorn och det plötsliga massiva framträdandet — efter ett avbrott på trettio år — av utländska tekniker, turister osv. Det som under »kulturrevolutionen« och även under dess avveckling var inskränkt (och dolt) uppträder på nytt inför offentligheten: lyxaffärer, reklam för lyxvaror, lyxrestauranger, svart marknad, prostitution.

Precis som i Östeuropa och Sovjetunionen spelar frågan om utländsk valuta en nyckelroll för utvidgningen och befästandet av den sociala ojämlikheten. Det har uppkommit en svart marknad för Hong Kong-dollar, USA-dollar, yen och annan hårdvaluta som ger tillgång till lyxvaror som importerats (ofta illegalt) eller tillverkas på plats. Turisterna, som betraktas som en av denna marknads försörjningskällor, tvingas byta sin valuta mot en kinesisk »specialvaluta«, vilket man hoppats skulle förhindra en utvidgning av den svarta marknaden. I själva verket har detta bara utmynnat i en kompletterande handel, nämligen med denna »specialvaluta(30). Och, i likhet med specialaffärerna med utländska varor(31) i Östeuropa har denna dubbla penningscirkulation väckt protester, t o m i form av demonstrationer från en del sektorer av den kinesiska befolkningen(32).

Regimen försöker utnyttja de politiker som satt i »ledande poster« under kulturrevolutionen som syndabockar för den växande ojämlikheten. Deras verkliga korruption offentliggörs. Byråkraternas inte mindre verkliga korruption i Li Shaoqis/Deng Xiaopings parti offentliggjordes i samband med »kulturrevolutionen«. Men då den arbetslösa ungdomen och arbetarna som arbetar hårt för en blygsam lön ser hur den gamla lyxbadstranden Beidaihe åter blir en lyxbadstrand reserverad åt utlänningar, åt de »nyrika«, åt de »patriotiska borgarna«, för att inte tala om de höga ämbetsmännen och teknokraterna som nu sitter vid makten, då blir den avledande effekten av rättegången mot »de fyras gäng« och liknande rättegångar föga effektiv. Allvarliga sociala spänningar håller på att hopas i Kina. En explosion av Polens typ är inte utesluten inom de närmaste åren.

Den nya förvaltningsmodellen

På den femte folkförsamlingens andra möte tillkännagav Deng de principer för demokratiseringen av företagens ledning som skulle införas samtidigt med den »ekonomiska liberaliseringar. Men han betonade starkt den oundgängliga enheten mellan »demokrati« och »centraliserad ledning«. Mot KKP:s centraliserade ledning på nationell och provinsiell nivå svarar direktörens centraliserade ledning på företagsnivå. Arbetarna har rätt att välja förmän och verkmästare. Rätten att välja företagsledare kommer inte på tal.

Likväl är alla västerländska kommentarer om »rehabilitering av profiten”, eller återgång till »marknadsekonomi”, lika falska som då de gällde de beryktade Liberman-Trapeznikov-reformerna i Sovjet. Den verkliga debatten gäller vilka kriterier de centrala myndigheterna ska använda för att bedöma företagens prestationer: bruttoproduktionen, försäljningssiffror, »tillfört värde« eller »profit«. Långt ifrån att vara en självständig drivkraft för den ekonomiska utvecklingen, är profiten helt enkelt ett instrument för planens förverkligande. Företagen har varken friheten att fastslå (eller ändra) priserna eller ändra det tillverkade sortimentet när det gäller de produkter som anses viktiga. Som Thierry Pairault(33) mycket riktigt påpekat förstärks i viss mån, trots skenet, de centrala instansernas kontroll över de stora företagen ytterligare under det nya förvaltningssystemet. Ty även om företagen beviljas rätten att välja sina leverantörer, och att därmed upprätta kontraktsenliga förbindelser mellan dem, måste alla utgifter gå genom bankväsendet, som liksom i Sovjet blir det främsta instrumentet för att kontrollera att planen fullföljs. Ingen utgift som går utöver de förutsedda produktions- och leveransplanerna, får bankernas godkännande, och kan därmed inte genomföras. Profitens roll, förutom att den möjliggör bokföring, begränsas följaktligen till att vara en ”materiell stimulans», dvs för att öka bonustilläggen som fortfarande är av blygsamt format för arbetarna — i genomsnitt 10% av lönen. Det råder inget tvivel om att saken ligger annorlunda till för byråkraterna, men detta har ännu inte klart bevisats.

Slutligen får man ett intryck av att de djupgående förändringarna inte har gällt så mycket de större industrierna som den lokala industrin, och i landsortsindustrin. Det är på detta område som man med utgångspunkt från idén om en långtgående självtillräcklighet för varje provins (delvis föreskrivet av hänsyn till det nationella försvaret) genomfördes en verklig decentralisering under »kulturrevolutionens Denna idé följdes av en idé om en parallell utveckling av basindustrin (framförallt stål- men även elindustrin) i varje provins, med ledningen i händerna på partiledningen på provinsiell och lokal nivå.

Den förändring som införts i och med den nuvarande reformen går snarare i riktning mot centralisering än decentralisering. Idén om »bakgårdsmasugnar« har definitivt övergivits. Likaså idén om varje provins självtillräcklighet. Man lägger tonvikten vid mångfalden av naturresurser och en större arbetsdelning mellan lokala industrier och industrier i nationell skala. De lokala myndigheternas vikt och makt begränsas oundvikligen till förmån för »direktörerna« å ena sidan, och branschernas centrala administration å den andra, utan att man därmed återgått till det gamla stalinistiska systemet med branschministeriet som kontrollerar allt uppifrån. Det är möjligt att de dessutom ersatts av »truster« i nationell skala. Initiativ på lokal och provinsiell nivå för att utveckla varje områdes specifika möjligheter uppmuntras. Men detta begränsas och kontrolleras av centralmakten.

Man bör inte av detta dra slutsatsen att marknadens vikt i den kinesiska ekonomin i själva verket inte ökat eller att reformerna i »ungersk stil« är till stor del inbillade. För det första utvidgades den kooperativa och den privata sektorn, dvs den sektorn av ekonomin som står utanför statlig kontroll, såväl i städerna som på landsbygden. Dessutom ger »självförvaltningssystemet« — inte arbetarsjälvstyre som innebär att de avgörande besluten inklusive i fråga om anställning och avskedanden av företagsdirektörerna faller på arbetarrådet — som upprättats med försiktighet, och till att börja med inom de mest lönsamma företagen, ett större manöverutrymme åt »direktörerna« och utnyttjar element av konkurrens och samarbete mellan företag för att förbättra produktiviteten. Men man ifrågasätter inte den allmänna ramen för den ovanifrån styrda centraliserade planeringen (dvs den byråkratiskt centraliserade planeringen), inte heller de byråkratiska besluten av ett väldigt litet antal människor, eller prioriteringarna när det gäller distributionen och utvecklingen av de nationella resurserna.

Ur detta följer en grundläggande motsättning som var påtaglig redan i Sovjet vid tiden för Liberman-Trapeznikov-reformerna: profiterna befinner sig i händerna på kommando-posterna, men »företagen« (dvs »direktörerna«) har inte möjlighet att påverka de faktorer som bestämmer profiten: inköpspriserna för råvaror och maskiner, den totala lönesumman och försäljningspriserna på de färdiga produkterna. Dessutom vill byråkratins teknokratiska flygel utvidga reformerna i riktning mot att ge direktörerna rätten att avskeda arbetskraft på samma sätt som de försöker i Ungern och i Polen (en direktör för ett stålverk i Chongqing som för närvarande sysselsätter 40 000 lönarbetare(34) skulle vilja minska antalet till hälften).
Inflationstrycket, som ökat i slutet av 1980, och den nya budgetkontroll som beslutats har dessutom tagit sig uttryck i en tydlig åtstramningspolitik. Lönerna kommer inte att öka med mer än 10 eller 15% och hela frågan om bonustillägg kommer att revideras i ljuset av de krav som budgetkontrollen ställer.

En allmän balansräkning

Om vi gör en allmän balansräkning över hela den ekonomiska utvecklingen sedan »det stora språnget framåt«, för att inte säga sedan revolutionens seger 1949 kommer vi fram till två allmänna slutsatser:

1. För det första har den socialistiska revolutionens historiska berättigande bekräftats mer än någonsin. Den kinesiska revolutionen förblir vårt sekels viktigaste och progressivaste händelse vid sidan av den socialistiska Oktoberrevolutionen. Den har åstadkommit mycket viktiga förändringar som varit till stor gagn för ett mycket stort antal människor, trots enorma kostnader och uppoffringar som till en del härrör ur övergrepp från byråkratins sida och därför var onödiga och hade kunna undvikas.

Idag är det inte endast det imperialistiska kretsarna å ena sidan, Kreml och dess agenter å den andra, som ifrågasätter dessa framgångar, utan också en del av de kinesiska ledarna förblindade av sin antimaoistiska fraktionalism. Men fakta är envisa.

I motsats till en myt som sprids idag, är den kinesiska ekonomiska utvecklingen under de senaste trettio åren mycket överlägsen den indiska. På basis av officiell statistik som offentliggjorts av den nuvarande ledningen för det kinesiska kommunistpartiet finner man att om Kinas index för produktion per capita år 1978 sätts lika med 100, blir motsvarande index för Indien 68 för produktion av sädesslag, 60 för elproduktionen, 48 för stålproduktionen och 46 för cementproduktionen(35).

Den sociala situationen i Kina varierar avsevärt från en region till en annan, och t o m från en ort till en annan. Överallt finns djup fattigdom närvarande. Men det historiska framåtskridandet är inte mindre odiskutabelt. Den ovan citerade amerikanska journalisten Felix Butterfield som utmärks av ett minimum av objektivitet, sammanfattar de framsteg som gjorts tack vare revolutionen på följande sätt:

Varje dag precis efter lunchen rensar många anställda på kontoren i Beijing omsorgsfullt sina skrivbord och lägger sovsäckar på dem. De förbereder sig för en av de viktigaste och mest tillfredsställande ritualerna i det kinesiska livet, den långa middagsluren, »xiu-xi«.
(…) en amerikansk ingenjör som besökte en oljeborrplattform i södra Kina var förvånad över att konstatera att arbetarna slutade borra vid lunchtid. De stängde av alla maskiner och lade sig sedan för att sova(…)

»xiu-xi« är en av de bekvämligheter som den kommunistiska revolutionen medfört. Det finns till och med inskriven i författningen, vars artikel 49 lyder; »Den arbetande befolkningen har rätt till vila«.

Kommunisterna har ersatt de ständiga hoten från hungersnöd, banditväsende och pestartade epidemier med vad som ibland liknar en enorm välfärdsstat.

Förutom den allmänna vilostunden förekommer garanterad livstidsanställning, ett system som kallas »järnrisskålen«. Det är nästan omöjligt för en fabrik att avskeda en arbetare om denne inte är en tjuv eller en mördare. Sjukvården och undervisningen är kostnadsfri. Boendet i städerna är kraftigt subventionerat, den genomsnittliga hyran ligger på 2,7 amerikanska dollar i månaden.

Man skulle kunna invända att allt detta motsvaras av en mycket låg genomsnittlig arbetsproduktivitet, vilket är obestridligt. Men den var knappast högre under den gamla regimen, med den tvåfaldiga skillnaden att den då var förbunden med en outhärdlig fysisk ansträngning och en ofattbar misär för massan av producenter. Framåtskridandet är obestridligt och universellt(37). Detta framåtskridande är resultat av att arbetskraften inte längre är en vara, av att det inte finns någon arbetsmarknad och av att arbetarna — trots den enorma mängden arbetslösa — åtnjuter anställningstrygghet och garanterad minimilön. Detta är ett resultat av det kollektiva ägandet av produktionsmedlen och existensen av en arbetarstat, om än byråkratiserad. Det bevisar att kapitalismen inte har återinförts i Kina, att landet bevarar en ekonomisk struktur jämförbar med Sovjetunionens, »folkdemokratiernas« Jugoslaviens, Kubas eller Vietnams, vilket föreskriver en likadan ekonomisk dynamik på lång sikt, med liknande ekonomiska motsättningar.

2. För det andra ålägger underutvecklingens enorma tyngd stränga begränsningar på Kinas ekonomiska utveckling vilka förblivit förvånansvärt oföränderliga under de senaste trettio åren, trots de mest våldsamma politiska vändningarna. Om man abstraherar bort fraseologin och den relativa tyngden av olika fraktioner av byråkratin (politiska, militära, teknokratiska) liksom från den växlande nivån av massmobiliseringar, är det inte förändringarna utan de konstanta elementen i byråkratins ekonomiska politik som är slående.

Ställda inför den ekonomiska utvecklingens grundläggande problem har alla fraktioner av byråkratin klart prioriterat utvecklingen av den tunga industrin, systematiskt underutvecklat eller inte tillräckligt utnyttjat den lätta industrin som ändå utgör den mest utvecklade delen av den kinesiska industrin, den viktigaste både för tillfredsställelsen av befolkningens behov och för utvecklingen av exporten.

Det är möjligt att denna nu kommer att förändras, men det återstår att se… Ställda inför de problem som den kinesiska storindustrin — förlorad i den föråldrade produktionens hav — reser, har alla byråkratins fraktioner behållit och försökt förstärka centralmaktens kontroll över företagen, även om den använt olika medel. Vi har redan understrukit detta i fråga om Deng Xiaoping-fraktionen. Detta var också fallet under »kulturrevolutionen« ett faktum som maoisterna i väst ignorerat, men som därför inte är mindre verkligt.

Och inför den smala gräns som skiljer tillfredsställandet av den kinesiska befolkningens livsmedelsbehov från hungersnöd, har alla fraktioner systematiskt strävat efter att importera spannmål.

Man skulle kunna förmoda att dessa oföränderliga element i politiken följer automatiskt av underutvecklingens motsättningar. Men så är inte alls fallet. Den enda ofrånkomliga följden av motsättningarna är att utrymmet för de möjliga och genomförbara variationerna är litet. Ingen ekonomisk politik kan garantera en miljard kineser — vare sig idag eller inom tio år — en konsumtions- och kulturnivå jämförbar med de industrialiserade eller t o m de halvindustrialiserade ländernas. Men just därför att denna marginal är så snäv har den byråkratiska ledningen och planeringen, de felaktiga politiska linjer, de katastrofala misstagen vad gäller investeringar eller prioriteringar, slöseriet med tillgångar, kvävandet av massornas initiativkraft, fått ännu ödesdigrare följder i Kina än i de mer utvecklade länderna. De är verkliga brott mot mänskligheten.

Den kinesiska ekonomiska krisen är en kris för det byråkratiska styret och inte för den socialiserade ekonomin. Precis som i Sovjet och i Polen beror krisen på underproduktion av bruksvärden, inte på överproduktion av bytesvärden som kriserna i de kapitalistiska länderna. Det är fråga om ett underutnyttjande av de fysiska (materiella och mänskliga) resurserna, inte om en överackumulation av kapital. Den som inte förstått dessa skillnader har inte förstått den marxistiska ekonomiska analysens ABC.

Det kinesiska exemplet bekräftar det som de revolutionära marxisterna ständigt har hävdat i ett halvt sekel. Socialistiska demokratin är ingen »lyx för de rika länderna«. Den är inte en idealnorm som bör förverkligas »efter det att imperialisterna slutgiltigt krossats«, och som under tiden med nödvändighet måste underordnas realpolitikens krav. Den är ett materiellt, omedelbart krav i alla arbetarstater, en oundgänglig förutsättning för att de materiella och mänskliga resurserna ska kunna utnyttjas någorlunda harmoniskt, det enda medlet för att reducera slöseriet, korruptionen och bristen på erfarenhet i förvaltningen av kollektiviserade produktionsmedel. Utan socialistisk demokrati är det omöjligt att verkligen uppskatta behoven hos massan av konsumenter och deras prioriteringar. Det är ändå mindre möjligt att uppskatta företagens verkliga produktionskapacitet och att löpande kontrollera att de utnyttjas effektivt. All effektiv planering omöjliggörs för att byråkraterna har ett materiellt intresse av att dölja en del av företagens tillfångar. Hela det ekonomiska livet blir ogenomskinligt.

Eftersom Kina är ett mycket mindre utvecklat land än Sovjet, »folkdemokratierna« Kuba eller Jugoslavien, eftersom Kina är ett land i vilket proletariatet är mycket mindre utvecklat och mycket mindre kvalificerat är det mycket svårare att där förverkliga den socialistiska demokratin. Men p g a samma underutveckling är den socialistiska demokratin där desto mer nödvändig. Avsaknaden av den påtvingar ekonomin rubbningar — och massorna mycket mindre godtagbara uppoffringar — just därför att de säkerhetsventiler som finns på andra håll saknas. Vi är övertygade om att ett växande antal arbetare, unga rebeller och kritiska kommunister i Folkrepubliken Kina kommer att dra de nödvändiga slutsatserna. Det är ett tidens tecken att den nya kinesiska demokratiska rörelsen har antagit som sin fana den »femte moderniseringen«: demokratin, av vilken förverkligandet av de fyra andra, vetenskapliga och ekonomiska, är avhängigt.

PS. Den ekonomiska och sociala krisen har fördjupats sedan januari 1981. Regeringen tycks ha beslutat sig för att skärpa åtstramningspolitiken genom företagsnedläggelser och massiva avskedanden beslutade på central nivå. Detta kommer för första gången att skapa en omfattande arbetslöshet bland vuxna i städerna, med en minskning av de arbetslösas inkomst på 25 till 50%, till följd av de låga arbetslöshetsanslagen som förutsetts*39′. En ny källa till missnöje bland massorna kommer på så vis att läggas till den som skapas av de dyra levnadskostnaderna.

Ernest Mandel
Översatt ur franska Inprecor, 16 februari 1981

Noter

l. Enligt mme Chen Muhua, vice premiärminister, saknar 60% av skolungdomen tillgång till utbildning; 20% av de som gått grundskolan har inte möjlighet att fortsätta till mellanstadiet; 50°7o av de som gått ut nian fortsätter inte vidare till gymnasiet; och endast 5% av de som tagit studenten kommer in på universitetet. (Renmin Ribao, 11 augusti 1979)

2. Jacques Guillermez, Le parli communiste chinois au pouvoir, Payot 1972, s. 198.

3. I den omtalade modellbyn, Dachai, har den enorma arbetsinsatsen på terrassering som tusentals bönder gjorde mellan 1970 och 1974 definitivt inte ökat den odlade arealen med mer än 3 hektar. Den genomsnittliga avkastningen är mindre än ? % (Pierre Péon, Apres Mao, les managers, Fay-olle 1977, s.113) Man har (nästan) glömt att en av de första huvudanklagelserna som riktades mot »de fyras gäng« 1976 var att de hade »saboterat» Dachai». Det var Hua Guofeng som (liksom tidigare Mao) var den stora försvararen av »exemplet Dachai«. För övrigt har man nu konstaterat att statistiken från Dachai förfalskades.

4. Omkring 1975-1976 var minimilönen per månad 30 yuan inom industrin (36 yuan i pappersbruket i Canton). De mest kvalificerade arbetarna tjänade 120 yuan, de mest välbetalda teknikerna och ingenjörerna 200 yuan, några ekonomer och de politiska ledarna 300 yuan (till vilket tillkommer avsevärda naturaförmåner), de mest kända konstnärerna 400 yuan (Pierre Péan, op.cit., s.53). Dessa siffror har inte förändrats på 10 år.

5. Importen av fabriker och petrokemisk teknologi var främst inriktad på den snabba produktionen av konstgödsel. Denna ökade från 8,7 miljoner ton 1965 till 26 miljoner 1975 och 53 miljoner 1979 (Thierry Pairault, Les politiques économiques chinoises, Notes et Etudes Documentation, la Documemation francaise 1980, s.100, 173). Samtidigt ökade den konstbevattnade arealen från 16 miljoner hektar 1949 till 35 miljoner 1957 och 45 miljoner hektar 1977.

6. Internationella borgerliga massmedia har tillmätt »pilotexemplet«, Sichuan, stor betydelse. Se t ex Far Eastern Economic Review. 21 november. 1980. Christian Science Monitor, 13 oktober 1980 rapporterar om hur pressen i Sichuan diskuterar fallet med den »rika bonden« Luo, som tack vare besparingar på l 000 yuan och ett banklån (!) på 3 000 yuan, skaffade sig en lastbil på 2,5 ton som han sedan hyrde ut till »sin« kommun, vilket gav honom en vinst på 400 yuan i månaden…

7. Far Fastern Economic Review, 26 september 1980.

8. Far Fastern Economic Review, 12 september 1980.

9. Se särskilt Neue Züricher Zeitung, 7 november 1980, Le Monde, 10 januari 1981; Financial Times 4 december 1980.

10. Far Fastern Economic Review, 12 september 1980.

11. Thierry Pairault, Les Politiques économiques chinoises, Notes et Etudes documentaires, la documentation francaise, 1980, s.84, 86.

12. Thierry Pairault, ibid., s.112.

13. Christian Science Monitor, 21 april 1980, Financial Times, 17 september 1980.

14. Far Fastern Economic review, den 6 juni och den 26 september 1980.

15. Le Monde, 17 december 1980.

16. The Times, 29 september 1980.

17. Financial Times, 10 oktober 1980.

18. Financial Times, 26 november 1980.

19. Det rör sig framförallt om byggnadsarbetare, varav l 200 rekryterades av två japanska företag som utför projekt i Irak (Business Week 28 januari 1980). Enligt Newsweek, 14 september 1980 lär den kinesiska regeringen ha undertecknat 40 kontrakt om upplåtelse av arbetskraft för ett sammanlagt värde av 100 miljoner dollar i lönekostnader.

20. Thierry Pairault har en intressant historieskrivning om ursprunget till begreppet »de fyra moderniseringarna” som först användes av Liu Shaoqi på den VIIl:e kongressen (1956), sedan av Mao själv 1957 i hans tal om motsättningar (det är sant att Mao inte räknar teknologin til] de »fyra moderniseringarna», men däremot kulturen). Man får intryck av en fullständig växelverkan mellan entusiastiska satsningar och omjusteringar:
»det stora språnget framåt» därefter omjustering 1962-1965, »kulturrevolution» sedan omjustering 1971-1974; »de fyra moderniseringarna” med överinvesteringar och överhettning följda av en ny omjustering 1979-1981 eller t o m 1979-1982.

21. Libéralion, 14 november 1980.

22. Två böcker som utkommit på franska och som grundar sig på autentiska kinesiska dokument redogör för den kinesiska ungdomens fattigdom, bitterhet, uppror och förvirring: Avoir vingt ans en Chine, a la campagne. Le Seuil 1978, Printemps de Pékin, Archives Gallimard, 1980.

23. Keesings’s Contemporary Archives, s.30, 491.

24. Ibid., s.30, 941-2.

25. Agence Chine Nouvelle, 2 november 1979.

26. Kinesisk tidskrift, Recherches économiques, nummer 12, 1979 som citeras av Thierry Pairault, op.cit., s.97.

27. New York Times, l januari 1981.

28. New York Times Magazine, 28 december 1980.

29. Mellan 1977 och 1979 ökade inte produktionen av sädesslag med mer än 8,5% i genomsnitt per år, medan produktionen av ökade med ett årligt genomsnitt på 16,5%, sockerrör med 10,5% och sockerbetor med 12,5%.

30. Financial Times, l oktober 1980.

31. The Guardian. 9 oktober 1980.

32. En depesch från AFP daterad Peking den 2:a januari 1981, visar att tidningen Jeunes chinoises fördömer den svarta handeln som förekommer på tåget mellan Peking och Kanton (Kanton är genomfartsstad till Hong Kong). Enligt tidningen åker 50% av resenärerna med det tåget enbart i syfta att bedriva illegal handel. Mellan januari och september 1980 beslagtog polisen 410 lådor med gamla mynt, guld och silversmycken och guldtackor.

33. Thierry Pairault, op.cit., se not 11.

34. Far Eastern Economic Review, 21 november 1980.

35. Thierry Pairault, op.cit., s.13-16.

36. New York Times, l januari 1981.

37. l sin Mao-biografi — den mest fullständiga hittills — gör Dick Wilson en hård bedömning av Maos politiska agerande, men han erkänner samtidigt att 900 miljoner invånare i Folkrepubliken Kina har en mycket högre levnadsstandard än föregående generation (Mao, The People’s Fmperor, Futura Publication, London 1980, s.452.)

38. Le Monde, 27 januari 1981.

* »Arbetsinvestering«. Med detta begrepp syftar Mandel på att man istället för kapital »investerar» den undersysselsatta arbetskraften i allmänna kapitalskapande arbeten (t ex nyodling, bevattningsanläggningar, vägbyggen, osv.).

Från tidskriften Fjärde Internationalen 3-4/1981

Konjunkturuppgången, inflationen och den kommande nedgången

I början av detta år (den 7:e januari) förklarade vi den förändring i den ekonomiska konjunkturen som inträffade 1972 och som ledde till ett uppsving i alla de imperialistiska länderna utom Italien. Vi skrev att trots ”energikrisen”, den utökade öst-västhandeln och den åter uppträdande knappheten i livsmedelsindustrin så kunde det internationella uppsvinget inte vara särskilt länge (Se Intercontinental Press, den 29.1 s, 88).

Idag förespår allt fler en recession 1975. kanske t o m 1974. En efter en har OECD (organisationen för ekonomiskt och kulturellt samarbete, som omfattar regeringarna i alla imperialistiska länder), The Economist (engelsk veckotidning) Die Zeit och Der Spiegel (västtyska veckotidningar) hänvisat till dessa framtidsutsikter. Alla dessa Kassandraröster anslår en särskilt dyster ton i sina (för den kapitalistiska ekonomin) störande prognoser: Eftersom den nuvarande uppgångsfasen omfattar alla de imperialistiska länderna (återigen med Italien som undantag). så fruktar de att den kommande recessionen även skall slå samtidigt i den imperialistiska världen.
Det är den allmänna recession, vars oundviklighet vi förutsade 1969, som nu jagar den imperialistiska världen.

ALLMÄN INFLATION

Det är visserligen sant att bourgeoisins experter betonar inflationen som sjukdomens grundorsak, som ursprunget till de hot som idag tynger den internationella kapitalistiska ekonomin. Denna diagnos innehåller dock ordentliga doser av hyckleri och okunnighet.

Främst en stor dos hyckleri: Vilken ekonom kan vara okunnig om att det nuvarande uppsvinget långtifrån att hotas av inflation, snarare är den mest omedelbara och direkta produkten av inflation. Se t ex på vad som inträffade i USA och Storbritannien (för att bara ta två exempel) under recessionen 1969 – 1971 och på hur dessa två länder lyckades ta sig ur recessionen.

Valutatillgången ökade snabbt, i USA 10 procent på sex månader, i England 20 procent på ett år, utan att den materiella produktionen ökade märkbart. De borgerliga regeringarna, central- och privatbankerna och monopolen i dessa länder förklarade inflationen som sin officiella politik, som ett medel att ”komma över” recessionen. Utan denna inflation hade den nuvarande uppgången aldrig inträffat.

Och även en stor dos okunnighet: En permanent inflation som fortgår under mer än 25 år kan inte, efter en viss punkt, undvika att utlösa de klassiska accelererande fenomen, som den ekonomiska teorin så många gånger analyserat.

Att fördöma det ena eller andra ”tekniska misstaget” eller den ena eller andra ministern, att anklaga ”fackföreningsegoism” eller ”inflationsmentalitet” är liktydigt med att ersätta förklaring med besvärjelse.

När det finns en mängd betalningsmedel så är jakten på ”realvärden” oundviklig. Så länge dessa endast omfattar objets d’art (konstföremål) förblir de marginella i det ekonomiska livet. Men när guld (vars pris på den öppna marknaden fördubblats på ett år och nu står två eller tre gånger högre än för två år sedan) fångas upp i häxkitteln blir de ekonomiska effekterna mer allvarliga. När det finns ”revalverat” guld och ”devalverad” pappersvaluta så träder Greshams lag i funktion: Dålig valuta driver ut god valuta ur cirkulationen. ”Dålig valuta” är framförallt dollarn, som lagras i allt mindre utsträckning och därför cirkuleras allt mer. I sin tur utsätts den för den obevekliga lagen om tillgång och efterfrågan och skrivs därför ned undan för undan.

INFLATIONENS KUMULATIVA EFFEKTER

Jakten på realvärden blir mycket allvarligare när den berör två nyckelsektorer i det ekonomiska livet: fastigheter och råmaterial. Inköp av land och råmaterial blir alltmer spekulativt i en klimat som präglas av permanent inflation, oberoende av marknadens omedelbara behov.

Antalet spekulanter på råvarubörsen i New York har oavbrutet vuxit under de senaste åren. En ”plats” på börsen kostar nu flera hundra tusen dollar. Prisstegringarna på börsen har blivit svindlande: Under det dubbla trycket från spekulation och ekonomiskt uppsving har priserna under det senaste året stigit med 93 procent.

Men en prisökning på fastigheter — och därför på hyror – och på råmaterial har oundvikligen återverkningar på alla varors detaljpriser och levnadsomkostnaderna. Inflationen, som bestått genom recessionen 1969 – 1971 och som nu förstärks för att ge en utväg ur recessionen förstoras genom sina egna kumulativa effekter. Konsumentprisernas årliga ökning sträcker » sig från 3 eller 4 procent till 6 eller 8, ibland t o m 10 procent.

Inflationens kumulativa rörelser har strukturella effekter på räntenivån. När nu regeringarna försöker dämpa kreditinflationen något litet, stiger räntan till utomordentliga höjder;

– en in- och utlåningsränta i Storbritannien på 11,5 procent
– en ränta på Eurodollarn på 12 procent
– en ränta på kortfristiga lån mellan bankerna i Västtyskland på 30 procent

Experterna suckar: Kreditrestriktioner stryper uppsvinget. Och de skriftlärde svarar: Inflationen förorsakar oundvikligen deflation.

De djupare orsakerna till konjunkturcykelns oundvikliga nedgång

Även om inflationen utan tvekan till en viss del har en egen effekt får man inte överdriva kreditcykelns självständighet i förhållande till svängningarna i produktion och försäljning. Inflationen ger inte ”automatiskt” en förändring av affärernas periodisering. Det är expansionens inre krafter som har uttömts och därigenom förorsakas recessionen. Genom att koppla på eller stänga av kredit och inflation vid lämpligt eller olämpligt tillfälle kan de borgerliga ledarna i viss mån öka eller minska recessionens styrka. De kan påskynda eller försena tiden för dess utbrott. Men de kan lika litet garantera en permanent uppgång som de i det långa loppet kan förhindra en recession att bryta ut.

Det som binder samman kreditens och produktionens upp- och nedgångar är den ebb och flod som styr den kapitalistiska företagsamhetens perioder: svängningar i den genomsnittliga profitkvoten.

Recessionen 1969-1971 var den allvarligaste i den kapitalistiska ekonomin under efterkrigstiden. Den outnyttjade produktionskapaciteten var mycket klart markerad. Dessutom kunde tillväxten bli snabb när väl inflationen tillät en uppgång. Profitkvoten ökade starkt i USA och Västtyskland. Kapitalackumulationen stimulerades kraftigt. Så inträffade det oundvikliga. Nytt överskottskapital dök upp, men de nya öppningarna var redan övermättade. Nya sänkningar i profitkvoten uppenbarade sig vid horisonten.

Slutligen visade sig konkurserna i den tyska byggnadsindustrin och hotade att även dra med sig några banker i fallet. En återhållsam kreditpolitik och höga räntesatser har anklagats för denna katastrof. Men de djupare orsakerna ligger i ett annat faktum. För första gången sedan andra världskriget byggs i Västtyskland husenheter i en takt av 500 000 per år, medan det samtidigt finns mer än 100 000 nybyggda enheter som varken köpts eller förhyrts till de aktuella priserna, dvs enligt diskonterade profitkvoter.

Ett annat exempel: Alla väntar sig en förändring av marknadspriserna på råvaror. ”Spekulationen kan inte i längden höja priserna” säger de skriftlärde. Den mer grundläggande förklaringen är:

De svindlande pris- och profithöjningarna har retat aptiten. Truster som har monopolkontroll över många råmaterial har ökat sina investeringar och framkallat den oundvikliga överproduktionen. Enbart i kopparindustrin väntas 1978 en överskottskapacitet i storleksordningen 46 procent. Under sådana villkor behöver man inte vänta fem år innan kopparpriset börjar sjunka.

DOLLARNS FALL: DEN AMERIKANSKA IMPERIALISMENS BUMERANG”VAPEN”.

En av de mest seglivade legender som cirkulerar bland strategerna på börskaféet och andra vanligtvis väl underrättade källor är att dollarns ”fria fall” utgör en djävulsk krigsmaskin uppfunnen av den amerikanska imperialismen för att kämpa ned medtävlarna i Europa och Japan. De amerikanska varorna antas få ny konkurrenskraft tack vare den fortgående nedvärderingen av dollarn (som på några få år har förlorat en tredjedel av sin värde i förhållande till den tyska marken och en fjärdedel i förhållande till den japanska yenen).

Det kan inte förnekas att den amerikanska imperialismen under de renaste månaderna tagit hem några poäng på handelsnivån tack vare nedskrivningen av dollarn. Ett talande vittnesbörd om detta är Concordens öde, när Sabenas köper billigare amerikanska plan istället för franska Dassaultplan.

Vi har dock i åtskilliga år förutsagt vad som kommer att hända i den epok av kapitalismen, där kapitalrörelser är mer avgörande än varurörelser: Det den amerikanska imperialismen vinner i sektorn varuförsäljning förlorar den i sektorerna kapital och egendom.

I och med den senaste devalveringen av dollarn utlöstes en verklig jakt på amerikanska aktier inom den europeiska bourgeoisin. Samma aktiestock kunde fås för 15. 20. 25 eller t o m 35 procent mindre europeisk valuta jämfört med vad den skulle ha kostat för flera år sedan med hänsyn till svängningarna på Wall Street.

Och det som individuella borgare kan göra, det kan uppenbart de kapitalistiska företagen göra i mycket större skala. Veckotidningen Economist publicerade den 14 juli 1973 en artikel med den slående titeln ”Goda tider att köpa Amerika?”. British Petroleum köpte det amerikanska oljeföretaget Sohio; Plessey sög upp Alloys. British-American Tobacco köpte för struntsumman 200 miljoner dollar det enorma varuhuset Gimbels i New York. Nestlé köpte för 100 miljoner dollar ut Stouffer Foods från Litton Industries; Saint-Gobain tillägnade sig firman Certainteed. Och denna lista är långt ifrån fullständig.

Vad gäller den japanska imperialismen så har dess expanderande kapitalexport drivit ut amerikanskt kapital från en stor del av den östasiatiska marknaden och ifrågasätter nu betydelsefulla amerikanska jaktmarker som Brasilien och Mexiko. Japanska förelag sätter i Sydkorea och Taiwan upp stora stål- petrokemiska och skeppsbyggnadsindustrier. I Brasilien investerar de mer än USA. Fujibanken beräknar att den japanska kapitalexporten kommer att nå 3,500 – 4 000 miljoner dollar enbart under 1973 och den förutser en ärlig kvot på 25 000 miljoner dollar i slutet av 70-talet.

Men detta är åter en extrapolering som obetänksamt bortser från konjunkturella svängningar, strukturella kriser, sociala spänningar och revolutionära utbrott.

Även på handelsnivån liar devalveringen av dollarn visat sig vara en förgiftad gåva till den amerikanska imperialismen. Dollarns fall har t ex tillåtit de japanska kapitalisterna att hugga för sig allt större delar av den förefintliga råvaruproduktionen till avsevärt lägre priser (i yen) än vad den amerikanska industrin måste betala i dollar. Den svindlande ökningen av råmaterialpriserna är utan tvekan delvis en funktion av denna konkurrens.

En ansamling av explosivt material

Man kan -dra slutsatsen att den amerikanska imperialismen borde vara intresserad av en djupgående reform av det internationella valutasystemet. Men alla diskussioner hänger upp sig på de övergripande kostnaderna för denna reform. Ingen av de imperialistiska makterna är beredda att betala räkningen för de andra. USA-imperialismen kan inte garantera ett slut på dollarinflationen, vilken hotar att utlösa en överproduktionskris av hittills inte skådat slag i USA.

Men om man inte hejdar denna inflation: hur kan då dollarns utbytbarhet återupprättas? Och om man inte kan återupprätta denna utbytbarhet så är ingen effektiv reform av det internationella valutasystemet möjlig. ”Lösningen” skulle vara att återgå till ett kvotsystem, byteshandel och to m ett visst ekonomiskt envälde som skulle hota att strypa den internationella handeln som på 30-talet.

Det internationella valutasystemets kris och den skärpning av de mellanimperialistiska motsättningarna som den speglar kombineras idag med en recession som, mer än någon annan sedan det andra världskriget, närmar sig en allmän recession i alla de imperialistiska länderna.

Till denna ansamling av sprängämnen i det kapitalistiska systemet på det ekonomiska området läggs en del explosivt material på det sociala fältet som utgör ett ännu större hot mot kapitalet.

Den förestående recessionen kommer att bryta ut vid en tid punkt när den europeiska arbetarklassen tar stora steg framåt i organiserad styrka, kampvillighet och klassmedvetenhet. Aldrig någonsin tidigare har vi sed en sådant samtidigt uppsving i arbetarkampen i Italien, Storbritannien, Frankrike, Spanien och nu, om än långsammare, i Västtyskland; dvs i alla de imperialistiska nyckelländerna i Europa.

I detta avseende är exemplet på LIP-fabriken symboliskt. I sin nuvarande militans och medvetenhet är den europeiska arbetarklassen — i en högre grad än 1929 eller 1932 — besluten att inte tolerera återkomsten av en omfattande arbetslöshet. Under de senaste åren har den visat att den är förmögen att hindra Kapitalet att lägga på den inflationens kostnader. Den förbereder sig också för att hindra Kapitalet från att låta den bära kostnaderna för den kommande ekonomiska krisen.

På den europeiska kontinenten samlas därmed förutsättningarna för en ytterst allvarlig social kris. För det europeiska proletariatet och för hela mänskligheten kan denna kris inte lösas på ett positivt sätt utan att makten tas ur borgarnas händer, oförmögna som de är att under nuvarande styrkeförhållanden tillämpa sin egen klass’ lösningar; och l äggs i arbetarklassens händer, så att den kan ge krisen sina revolutionärt socialistiska lösningar.

Ernest Mandel, 4.8.1973.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1973

Kina – tre år efter Himmelska fridens torg

Snart har det gått tre år sedan massakern på Himmelska fridens torg, Tiananmen. Denna artikel handlar om utvecklingen i Kina sedan dess. Det är viktigt, inte bara för att Kina fortsätter att spela en ledande roll på den världspolitiska scenen, utan också för att den kinesiska ”lösningen” utgör ett relativt systematiskt försök att ta itu med de byråkratiska övergångssamhällenas kris, som skiljer sig från Östeuropa och Sovjetunionen.

Vägen har tidvis varit krokig och slingrande. Redan hösten 1988 gjordes försök att dämpa eller korrigera den reformpolitik som inleddes i slutet av 1970-talet – t.ex. genom omfattande kreditrestriktioner.

Under början av 1989 minskade antalet privata företag med 15 procent. På det kinesiska kommunistpartiets centralkommittés möte i november samma år togs beslut som innebar att den centrala planeringen skulle stärkas, att den statliga sektorn skulle prioriteras och att investeringarna skulle koncentreras till de viktigaste sektorerna.

Men efter de stora ekonomiska problemen mot slutet av 1989, då en rad fabriker lades ned och många blev avskedade eller i vissa fall fick lönesänkningar, inleddes i mars 1990 en ny ekonomisk politik – förspelet till dagens. Den innebar att kreditrestriktionerna lättades och att investeringarna på nytt sköt fart.

Den nya ekonomiska politiken definierades klarare i slutet av 1990 på centralkommitténs sjätte och sjunde plenum. Förändringen påskyndades av det missnöje som växte fram bland stora arbetargrupper – enligt olika informationskällor utbröt till och med strejker i en del regioner.

Under de senaste två åren har den kinesiska ledningens vägval sett ut så här:
• Den centrala politiska byråkratin -den härskande kast som står närmast parti- och statsapparaten och den militära byråkratin – fortsätter att utöva den avgörande kontrollen över ekonomin och politiken.

Massorganisationerna, t ex fackföreningarna, ungdomsorganisationen och kvinnoförbundet, är fortfarande strikt underordnade partiets direktiv. Denna inriktning skärptes – i synnerhet i de konfidentiella texter som cirkulerade efter förvärringen av krisen i Sovjetunionen.
• En rad förändringar inom parti- och statsledningen inleddes. Ändå förekom inga drastiska, fruktansvärda rättegångar mot t ex de mest radikala ”reformistiska” företrädarna som gjordes ansvariga för händelserna i maj-juni 1989. Förtrycket var mer selektivt och – efter de första månadernas arresteringar och avrättningar – relativt litet.

Dissidenter frigavs

Till och med vissa grupper av oppositionella dissidenter har betonat att ”brott”, som i lagen innebär dödsstraff, bara renderat några års fängelsestraff. 1979 dömdes företrädare för dissidentrörelsen till upptill femton års fängelsestraff. En del av de mest välkända ledarna från 1989 – Zheng Xuguang, Zhang Jiangjing och Cheng Jianan – frigavs förra sommaren.

Inte heller den ekonomiska politik, som legat fast sedan slutet av 1970-talet, har förändrats. Tvärtom har det under den senaste tiden gjorts förnyade ansträngningar för att utveckla internationella avtal, skapa nya samriskföretag (joint ventures), uppmuntra privatiseringar och stimulera marknadskrafterna. Till och med Nordkoreas diktator Kim II Sung gavs under ett besök i Peking (Beijing) rådet att öppna sitt land för utländskt kapital.

Det reformprogram som inletts på landsbygden har inte ifrågasatts. Samtidigt finns det två grundläggande villkor som måste vara uppfyllda: partiet-staten måste även i fortsättningen spela den absolut ledande rollen – utan någon ” liberalisering” eller politiska reformer; Ekonomin måste fastställas i en nationellt- centraliserad – byråkratisk – plan (den åttonde femårsplanen 1991-96 genomförs nu). Marknadskrafterna släpps heller inte lösa i bassektorerna. I China Daily den 25 augusti stod att ”regeringen helt motsatt sig att släppa marknaden fri när det gäller bomullsproduktion”.

Det är också kännetecknande att planekonomin och det statliga ägandet kvarstår för de nya projekt som genomförs med betydande utländskt deltagande t ex det mycket ambitiösa Pudon-projektet i Shanghai-regionen.

Målsättningen att skapa en större jämvikt mellan de grundläggande ekonomiska sektorerna finns fortfarande kvar – med jordbruket som högsta prioritet och basindustrin och moderniseringen a v de väpnade styrkorna som andra prioritet, samtidigt som stora resurser läggs ner på att tillfredsställa konsumenternas behov.

Kulinariskt barbari

Livsmedel finns på marknaden – ibland i rikligt överflöd – och nordamerikanska hamburgerbarer har gjort sitt intåg. I Shanghai kan man se långa köer ringla framför Kentucky Fried Chicken- snabbmatsrestauranger. Det är verkligen tragiskt att se hur ett månghundraårigt och mycket uppskattad kök fått ge vika för ett kulinariskt barbari!

Dessutom finns det varaktiga konsumtionsvaror – transistorradior, TV-apparater, kameror – tillgängliga för breda skikt av befolkningen (för att inte nämna cyklar, det vanligaste transportmedlet i städerna, som produceras i stor skala). På cykelfabrikerna arbetar man dygnet runt (bland annat för möta efterfrågan från Kuba).

Det ideologiska ”klimatet” är motsättningsfyllt: Å ena sidan lever fortfarande ett stereotypt upphöjande av revolutionens värderingar och de ”positiva hjältarna” från Mao-perioden kvar. Å andra sidan sprids sprids reklamen i de former vi alltför väl känner till alltmer och i synnerhet TV- kanalerna sänder de flesta ”västerländska” standardfilmer (det är möjligt att detta varierar mellan regionerna).

Fem principer

Utrikespolitiken grundas fortfarande på de ”Fem principerna om fredlig samexistens” (ömsesidig respekt för suveränitet och territoriell integritet, nonaggression, icke-inblandning i andra länders inhemska angelägenheter, förbindelser grundade på jämlikhet och ömsesidiga intressen samt fredlig samexistens).

Efter massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni 1989, gjorde den kinesiska regeringen stora ansträngningar för att neutralisera de negativa effekterna. Och de nådde nästan ända fram: USA beslöt t.ex. att ge Kina status som Mest gynnad nation (trots de konflikter som fortsätter med Beijing, i synnerhet när det gäller undertecknandet av icke-spridningsavtalet för atomvapen och den kinesiska protektionismen).

De japanska, brittiska och italienska premiärministrarna har besökt Kina, och den italienske premiärministern Andreotti har också inbjudit premiärminister Li Peng att besöka Italien.
I ett tal i september förra året, uttryckte den kinesiske utrikesministern, Qian Qichen, en vädjan om ”att skapa internationella förhållanden som gör det möjligt för olika länder att leva i fred och utvecklas tillsammans”.

Denna fredssträvande proklamation hindrade inte de kinesiska ledarna från att delta i den imperialistiska interventionen i Mellersta Östern. Kina röstade för Förenta Nationernas resolution om blockad mot Irak i augusti 1990 och avstod i praktiken från att rösta när det gällde att ta till militära medel i november, genom att inte utnyttja sin vetorätt – något som George Bush öppet uppskattade.

Inte heller har detta hindrat Kina från att fortsätta ha vänskapliga förbindelser med korrupta antidemokratiska regimer (t ex Marocko). Premiärminister Li Peng sade enligt China Daily den 30 augusti 1991 att ”Kina och Marocko har liknande eller identiska uppfattningar om den nya världsordningen”. Enligt samma tidning den 3 september uttrycker massmedia önskemål om att Förenta Nationerna ”fullt ut ska spela sin positiva roll för att bli den främsta säkerhetsfaktorn i den nya världsordningen”.

Översvämningar

Kina har drabbats av våldsamma översvämningar. Denna gamla och återkommande tragedi bekräftar att problemen inte lösts, trots de omfattande åtgärder som skulle ha vidtagits.
Enligt officiella källor har 220 miljoner människor i 28 provinser av 30 drabbats och mer än 2 000 har dött. Förödelsen har kostat mellan 80 och 100 miljarder kronor och lett till att landets skuldsättning förra året ökade med omkring 22 miljarder kronor. Enligt China Daily den 28 augusti 1991 har Kina varje år sedan 1979, med undantag för 1989, haft ett budgetunderskott. Statsrådet beslutade därför i slutet av augusti i fjol att avblåsa en rad redan beslutade byggnadsprojekt.

Den ökade skuldsättningen kommer att öka inflationen. Denna trend var redan tidigare uppenbar och särskilt kraftig under 1988. Valutan, yuan, har devalverats tre gånger i förhållande till US-dollar, den senaste gången 10 april 1991.

Prisökningar

Under de senaste månaderna har priserna ökat, i synnerhet i de stora och medelstora städerna. I juli 1991 ökade butikspriserna med 4,3 procent jämfört med samma period 1990 och levnadsomkostnaderna ökade med 11,5 procent i 35 viktiga städer. Under de första sju månaderna 1991 ökade priserna med 7,5 procent.

När det gäller hela ekonomin, innehåller de officiella källorna motstridiga uppgifter. Motsvarigheten till Statistiska Centralbyrån tillkännagav att industriproduktionen brutto ökat med 7,6 procent (lätt industri plus 9,1 procent, privat industri plus 21,6 procent, samriskföretagen plus 56 procent – hela den statliga industrin minskade däremot med 2,9 procent).

Enligt ministern för planeringskommissionen, Zou Jiahua, ökade bruttonationalprodukten med 6,1 procent under första halvåret 1991 jämfört med 1990 och industriproduktionen med 13,5 procent mellan januari och juli. Jämfört med för tio år sedan har stålproduktionen fördubblats (?) och uppgår till (enligt vissa beräkningar överskrider den till och med) 60 miljoner ton – därmed befinner sig Kina på fjärde plats bland världens stålproducenter efter USA, Sovjetunionen och Japan. Å andra sidan går bara 25 procent av stålet att an vända i en modem industri.

Åren 1986-89 var svåra för jordbruket, vilket bland annat ledde till att planmålet på 450 miljoner ton säd 1990 övergavs (detta mål har framflyttats till 1995 och vid sekelskiftet ska 500 miljoner ton produceras) . 1990 gick det bättre och produktionen av säd nådde rekordet 435 miljoner ton. Enligt Zou Jiahua minskade sädproduktionen, men också bomullsproduktionen, förra året på grund av översvämningarna.

Vissa delar av industrin har stora problem. Exempelvis drabbas textilindustrin – en av industrins hörnpelare, med mer än 8 miljoner anställda – av den minskade bomullsproduktionen. Under de fem första månaderna 1991 sjönk vinsterna med 38 procent (inom den statliga sektorn). 1990 gick 30 procent av företagen inom textilindustrin med förlust och vinsten sjönk med 70 procent jämfört med föregående år.

Allt fler osålda varor

Och samtidigt som efterfrågan på kvalitetsprodukter inte kan mättas, växer lagret av varor som inte hittar några köpare. Detta drabbar inte bara textilindustrin. Det är hela industrisektorns största problem. Även kinesisk massmedia har uppmärksammat detta. China Daily skrev den l september 1991:

”Det verkar otroligt, men scenen kan upprepas i vilken region som helst i landet. Varje månad tillkännager företagen en uppmuntrande ökning av värdet på industriproduktionen, samtidigt som antalet osålda varor ökar i företagens eller i affärernas lager. Den officiella statistiken visar att lagervärdet i maj uppgick till 200 miljarder yuan.”

En annan journalist på samma tidning skrev några dagar tidigare:
”Den förändring av industristrukturen som inleddes för tre år sedan har långtifrån varit framgångsrik. Effektiviteten minskar fortfarande, skuldsättningen har ökat och lagren uppgår till ett värde av 200 000 miljoner yuan.”

Vi ser med andra ord den byråkratiserade ekonomins klassiska problem: alltför låg produktivitet, teknologisk efterblivenhet, desorganisering och avsaknad av en effektiv planering, bland annat på grund av starka lokala krafter.

Ett exempel är från tillverkningen av TV-apparater. Efterfrågan ökade kraftigt sedan färg-TV infördes och alltfler regioner har grundat industrier för produktion av TV-apparater. För närvarande finns det 127 fabriker inom denna bransch med en tillverkningspotential på 20 miljoner apparater per år – samtidigt som marknaden bara kan svälja 10 miljoner. Mer än 30 procent av företagen inom den statliga sektorn – 40 procent av dem leds av armén – beräknas gå med förlust.

1988 antogs en lag som gör det möjligt för företag som går med förlust att gå i konkurs. Men eftersom arbetslösheten nedan är hög och det finns en strävan att minska de samhällspolitiska spänningarna, tillämpas denna lag i allmänhet inte, förutom när det gäller vissa kooperativa företag och lokala industrier. Vi ska också komma ihåg att även de lokala industrierna haft stora problem med fabriksnedläggningar och avskedanden efter de skärpta kreditrestriktionerna 1988. Staten var 1990 tvungen att subventionera industrin med 66 miljarder dollar.

Förluster

Samma problem återkommer när det gäller distributionen. Kinas Industri- och Handelsbank har gjort en studie av mer än 40 000 statliga kommersiella företag – de gick sammantaget med mer än 13 miljarder kronor i förlust. 90 procent av förlusterna tillskrivs kommersiella grossistföretag. Studien nämner bland orsakerna till detta att det inte råder någon konkurrens mellan företagen, att det inte finns några utvecklingsplaner och att ledningen är inkompetent. Till detta ska läggas att det råder ett system av dubbla priser. De statliga kommersiella företagen köper till priser som är fastställda av staten – och säljer till det lägre marknadspriset (därav förlusterna). Prissystemet är ett av de mest akuta problemen i Kina. Periodvis har det funnits fyra prisnivåer: de politiska priserna (som bestämts av staten); de framförhandlade priserna; den fria marknadens priser samt priserna på den svarta marknaden. Detta är ett klassiskt exempel på de svårigheter som uppstår när man blandar samman statlig planering och marknadsmekanismer.

Kritik

I en rapport till den Nationella Folkkongressen, kritiserade Li Peng själv den höga konsumtionen inom produktionen, produkterna av dålig eller usel kvalitet, det enorma svinnet inom byggnadsindustrin, en allt för långsam omsättning av kapitalet, minskad produktivitet och stora förluster.

En studie gjord av Världsbanken pekar i samma riktning och betonar den teknologiska underutvecklingen, den omoderna utrustningen och den låga produktiviteten. Efter rekordskörden 1990 kunde tiotusentals ton säd inte lagras och samtidigt kunde de statliga myndigheterna, på grund av ekonomiska problem, inte köpa böndernas överskottsproduktion, allt medan priserna föll på marknaden.

Allmänt anses – och det är obestridligt – att reformerna på landsbygden sedan slutet av 1970-talet har lett till en ökning av jordbruksproduktionen och en klar förbättring av böndernas levnadsstandard. Enligt vissa beräkningar har böndernas inkomster, tack vare reformerna, ökat med 50 procent på fem år.

Men det ger ändå inte hela bilden. De redan nämnda problemen inom såväl produktion som distribution och konsekvenserna för bönderna, uppstod redan före maj-juni 1989.

Ibland har bönderna inte fått betalt för skördarna, på grund av statens ekonomiska problem. Den nya politiska och ekonomiska kursen, där en ständigt växande marknad givits en betydelsefull roll, har lett till ökande klyftor bland landsbygdsbefolkningen. Samtidigt som levnadsförhållandena har förbättrats, i synnerhet i vissa regioner, har stora grupper av bönder blivit fattigare.

”Våra bönder tillhör de allra fattigaste”

Redan i slutet av 1988 beräknade ekonomen Deng Fureng att 400 miljoner kineser, de flesta bönder, blivit fattigare under de senaste åren. Sichuans viceguvernör Ma Lin förklarade till och med enligt Financial Times den 24 april 1991 att ”våra bönder tillhör de allra fattigaste”.

Men även det motsatta har nämnts:

det finns bönder som haft råd att bygga upp sina hus och gårdar som skadats eller förstörts av översvämningar. Redan 1988 fanns det bönder som tjänade långt mer än 20 000 yuan, samtidigt som över 100 miljoner bönder inte ens kom upp till 200 yuan.

Produktiviteten och mekanisering har ökat. Efterfrågan är stor på jordbruksmaskiner. Men antalet anställda inom jordbruket har också ökat samtidigt som ”övertaligheten” av människor verksamma inom jordbruket ökat ännu mer (enligt vissa uppskattningar uppgår övertaligheten till en tredjedel av de sysselsatta).

På så vis har en formlig flykt från landsbygden uppstått, vilket regeringen och de lokala myndigheterna försöker hejda genom att tvinga de flyende att återvända till sina hemregioner och inrätta en strikt kontroll över anställningen av arbetare från andra provinser ((: ex från Guangdong). Utvecklingen på landsbygden följer den arbetslöshet som uppstått inom industrin och i städerna. Återigen är det svårt att göra riktiga uppskattningar. Enligt officiella beräkningar från början av 1990, berörde detta fem miljoner människor; inofficiellt nämns siffran 7,5 miljoner.

Och det gäller även de städer och provinser som haft en betydande ekonomisk tillväxt under det senaste årtiondet. Till exempel Shanghai, där 75 000 arbetare fick sparken i början av 1990 och Guangdong-provinsen, där det officiella arbetslöshetstalet uppgick till 2,2 procent, vilket ändå är lägre än det nationella genomsnittet på 3,4 procent. De arbetare som blivit avskedade får 50-70 procent av sin tidigare lön.

Huvudstaden i Guangdong-provinsen, Kanton, har drabbats av den stora flykten från landsbygden. Och det är alarmerande, eftersom uppskattningsvis 20 miljoner arbetare är ”övertaliga” och 10 miljoner ungdomar kommer ut på arbetsmarknaden varje år.

Inte jämförbar

Även om medelinkomsten i Kina är väldigt låg, finns det ändå väldigt få som hävdar att den tragiska och allmänt utbredda fattigdom som breder ut sig i så många underutvecklade länder också har nått Kina. Det går bara inte att jämföra det som vanliga besökare kan få se i stora städer som Beijing, Shanghai och Nanjing med de fruktansvärda förhållandena i städer som Lima eller Dakar, för att inte tala om Indiens miljonstäder.

Men även om det tar sig mindre uttryck, ökar antalet försäljare a v allehanda ting på gatorna – och de finner inte ofta köpare. I staden Nanjing stötte jag på bara tjugo minuter på flera dussin ungdomar, som alla sålde samma sorts väskor.

Och det finns även delar av befolkningen som inte hittar mat för dagen (omkring 40 miljoner människor enligt officiella källor).

Trots att regeringen och de officiella tidningarna förnekar det, går Kina mot en social upplösning: det handlar inte bara om stölder och andra mindre brott som ökar i antal (ungdomsbrottsligheten ökade t ex med 45 procent 1988), utan även om prostitution (som sätts åt hårt), langning, kidnappning och minderåriga som säljs (särskilt unga kvinnor).

Det sistnämnda har bemötts genom presskonferenser och offentliga uttalanden, utan att den verkliga omfattningen har avslöjats (på en presskonferens nämndes talet l 0 000, men många tror att det är | en underskattning).

Ekonomisk brottslighet

Dessutom är den ekonomiska brottsligheten utbredd. Smuggling och förfalskning undergräver statens finanser. Myndigheterna har inlett en kampanj för att bekämpa den svarta försäljningen av utländska cigaretter, vilket ställer till stora problem för den statliga monopolproduktionen av tobaksvaror.

Den kinesiska rättvisan är fortfarande mycket hård mot alla kriminella och utfärdar ganska ofta dödsstraff. Ibland avrättas ett stort antal människor – exekutioner utannonseras med jämna mellanrum.

De problem som hör ihop med den dåliga kvaliteten på produkterna inverkar negativt på utrikeshandeln. Enligt utrikeshandelsministeriet har heller inte några större ansträngningar gjorts för att förändra detta (även om exporten i förhållande till 1990 ökade mer än importen under de fyra första månaderna och i augusti 1991).

Utlandsskulden, som är mindre än i jämförbara länder både i relativa och ibland absoluta tal, ökade ändå under 1990 från 250 till 320 miljarder kronor. De inkomster som kommer från exporten av arbetskraft blir allt viktigare.

Befolkningstillväxten

För att fullborda bilden, ska ytterligare två avgörande faktorer tas upp.

Den ena gäller befolkningstillväxten. Barnbegränsningspolitiken – ett barn per familj – har inte varit framgångsrik. Enligt folkräkningen 1990, ökade befolkningen med 125 miljoner mellan 1982 och 1990, och under den sjunde femårsplanen (1986-90) med omkring 11 miljoner årligen (16 miljoner eller mer enligt andra beräkningar). Ökningen sker främst på landsbygden där barnbegränsningen inte respekteras särskilt högt: i städerna föder varje kvinna i genomsnitt 1,33 barn – på landsbygden 2,84.

Regeringens talesmän har på senare tid uppmärksammat det faktum att denna konstanta befolkningsökning utgör ett hinder för den ekonomiska tillväxten och i synnerhet för en förbättrad levnadsstandard (exempelvis förvärras bostadssituationen).

Viceordföranden i den kinesiska Samhällsvetenskapliga akademin, Liu Gou-goang, gick långt i en intervju med L’ Unita den 6 december 1990:

”Den kinesiska befolkningen är alltför stor för att vi ska kunna tro att vi en dag skulle kunna nå en välfärd jämförbar med västerlandets.”

Dessutom minskar den kvinnliga andelen av befolkningen. Enligt den senaste folkräkningen går det 111,3 unga män på 100 unga kvinnor, samtidigt som det föds 105,5 pojkar per 100 flickor.
Därför kvarstår frågan: Vad har hänt med alla kvinnor som försvunnit mellan den första och den andra räkningen? Olika hypoteser har framförts: icke anmälda födslar, informella adoptioner eller ”försvinnanden”. Men svaret är lika komplicerat som oroande.

Det andra problemet är miljöförstöringen. I åratal har specialisterna struntat i det klassiska fenomen som nu också drabbar Kina: jorderosion, öknarnas utbredning, den odlingsbara jorden minskar, skogsskövling.

Efter att ha förklarat att den energistruktur som tagits i arv från historien ”tycks ha nått sin yttersta historiska gräns”, har en fransk författare riktat uppmärksamheten mot den, som det verkar oundvikliga verklighet som Kina kommer att stå inför i slutet av vårt århundrade: ett energisystem baserat på spannmålsodling, intensiv konstbevattning och mänsklig arbetskraft som inte har några ytterligare expansionsmöjligheter.

Under nästa årtionde kommer hoten att hänga tungt över främst Yangtze-dalen, där Kinas största spannmålslager riskerar att försvinna. Hu Ngang, forskare på den kinesiska Vetenskapsakademin, uppskattade kostnaderna för miljöförstöringen under 1988 till 852 miljarder kronor – nästan lika mycket som hela bruttonationalprodukten!

En officiell företrädare för miljödepartementet underströk återigen att miljöförstöringen blir allt värre i storstäderna och att även de mindre städerna drabbas. Allt mer skit vräks ner i floderna och kanalerna och nedsmutsningen ökar hela tiden. Industriernas utsläppsmängd är inte mindre alarmerande.

Regeringen planerar visserligen att investera stora summor för att skydda miljön, men eftersom problemen är så oerhört omfattande lär inte effekterna bli särskilt stora inom den närmaste framtiden.

Spänningar

Det är svårt att förutspå framtiden för Kina, särskilt i förhållande till utvecklingen i världen och krisen i Östeuropa och Sovjetunionen. Men mot bakgrund av det ovan sagda, blir det möjligt att förstå de motsättningar som inte bara fortsätter, utan också förvärras.

För det första kan inte de kinesiska ledarna, trots de ideologiska uttalandena och korrigeringarna, komma runt motsättningarna mellan en byråkratiskt kontrollerad ekonomi, som behärskas av partiet-staten, och behoven av en effektivisering och produktivitetsökning.

Detta gäller än mer när utvecklingen leder till att marknaden får en allt större betydelse och att storskaliga utländska investeringar uppmuntras. Marknadsekonomin tränger allt djupare in i den byråkratiserade ekonomins porer, reser nya problem och föder nya motsättningar, förstärker centrifugala tendenser och föder fram nya sociala skikt.

I de stora städerna finns t ex fortfarande områden där husen är i usel kondition. Hyrorna är traditionella mycket låga och hyresintäkterna är därför i allmänhet inte tillräckligt stora för att täcka renovering och upprustning.

När marknadskrafterna släpptes lösa ökade priserna kraftigt – följden blev att många bostadsområden inte hittade några hyresgäster.

Centrifugala tendenser

Dessa centrifugala tendenser har såväl internationella komponenter – det internationella kapitalets intressen – som inhemska – den lilla inhemska kapitalistiska klassen och delar av borgarklassen (den teknokratiska borgarklassen och byråkratin som förgrenas ut till myndigheterna ute i provinserna). De har även fått starka regionala och lokala återverkningar.

Officiella källor kritiserar ofta det faktum att centralregeringen inte kan tvinga igenom sin vilja gentemot myndigheterna i provinserna (t ex att avskaffa protektionismen, vilken utgör ett svårt hinder för den nationella ekonomin eller de lokala skatterna).

Inom jordbruket är den odlade marken kollektiv egendom, samtidigt som den är uppdelad på familjetäppor. Dessutom försvårar systemet med ansvarskontrakt för jordbrukshushållen, en total planering, något som kinesisk massmedia tvingats erkänna.

För det tredje leder produktivitetskraven på företagen till omstruktureringar och koncentration – ofta framställs det som en nödvändig lösning för att få de företag som går bra att bära kostnaderna för andra företags konkurser – men även till att statens underskott ökar. Det finns även sociala restriktioner – d v s det gäller att inte öka arbetslösheten eller överbefolkningen på landsbygden, att fortsätta med det direkta eller indirekta understödet och undvika att kostnaderna för bostäderna rakar i höjden.

Protektionism

Enligt Li Peng är ”protektionism och ’uppstudsighet’ de viktigaste orsakerna till de ekonomiska problemen”. Redan före 1989 riktades kritik mot de provinser som hellre valde att sälja produkterna utomlands för att komma över hårdvaluta, än till de provinser som bättre behövde dem.

I Sichuan och Heilongjiang har protektionistiska åtgärder nyligen vidtagits för ett antal produkter, Xinjiang har gjort det samma för 28 varor och Guizhou för ett hundratal. Andra provinser, t ex Liaoning, Jilin och Hubei har tvingat affärerna att bara sälja lokala produkter.

Allt detta avspeglas i politiken. De olika erfarenheterna från försöken att reformera de byråkratiserade övergångssamhällena – från 1950-talet fram till i dag – visar att de hamnar i en återvändsgränd och banar vägen för en ”normalisering” eller till samhällets upplösning, såvida inte några radikala politiska förändringar sker.

Centristisk kompromiss

Den kinesiska ledningen har flera gånger korrigerat kursen, även efter Himmelska fridens torg. För närvarande har detta inneburit en sorts centristisk kompromiss, vilken redan tog sin början med valet av Jiang Zemin till partisekreterare. Han genomförde inte några mer omfattande utrensningar och återinsatte till och med vissa av de redan utrensade (t ex de tre vicepresidenter som utnämndes i juni 1991, Hu Qili, Rui Xingwen och Yang Mingfu, som samarbetade med Zhao Ziyang). Det är mot denna bakgrund man ska se framgångarna för den tidigare borgmästaren i Shanghai, Zhu Rongji, som blivit vice premiärminister.

Men de grundläggande politiska mekanismerna lever kvar och ideologiskt har det inte gjorts några eftergifter på en avgörande fråga: partiet-statens absoluta herravälde. Det finns fortfarande en viss kontinuitet med Mao Zedong-perioden och de ”fyra principerna” har åter kommit till heders (den samhälleliga vägen, kommunistpartiets hegemoni, folkets demokratiska diktatur, Marxismen-leninismen-Mao Zedongs-tänkande).

Varje form av politisk pluralism har kategoriskt avvisats. Därför ska inte Deng Xiaopings direktiv om att ge de redan existerande partierna och grupperna ökad tyngd tas alltför allvarligt – de kommer att förbli satellitorganisationer. Byråkratin utvecklas inte – i synnerhet inte på toppnivå – och besluten fattas i korridorerna. Armén förblir den högsta garanten för regimen och står beredd till nya repressiva åtgärder.

Det är svårt att föreställa sig att de växande konflikterna kan undvikas, i synnerhet inte efter det som hänt i andra så kallade socialistiska länder.

Nationalitetsfrågan

Den inflammerade nationalitetsfrågan kan förvärras. Fallet Tibet är välkänt och problemen finns också i Xinjiang, som har gemensam gräns med Kazakstan och där blodiga incidenter även inträffade efter Himmelska fridens torg. Den nationella frågan har inte samma betydelse som i det tidigare Sovjetunionen och Jugoslavien, men den kan öka instabiliteten och bli farlig för regimen under kritiska perioder.

Spänningarna och konflikterna förvärras mellan byråkratin – som knappast vill ge upp sina privilegier och fortsätter att slösa – och arbetarklassen. Massmedia har ofta skarpt kritiserat de enorma summor som institutioner, regeringsorgan och olika organisationer lägger ut på banketter, import av bilar, luftkonditionering, videor, lyxmöbler och gåvor. Enligt Financial Times den 25 april 1991, har dessa utgifter ökat stadigt under de senaste fem åren (under de första månaderna 1991 ökade de med 21 procent).

Arbetarna, som tvingades till stora uppoffringar redan innan 1989 (1987 omvandlades t ex 24 procent av vissa skuldåterbetalningar till statsobligationer), får bara tillgång till en liten del av de så omskrivna konsumtionsvarorna. De kan heller inte hoppas på några förbättringar av levnadsstandarden inom den närmaste framtiden.

Tvärtom är det troligt att priserna kommer fortsätta att öka om regeringen, i syfte att komma runt den ekonomiska krisen, avskaffar eller minskar understödet och låter marknaden spela en större roll. I de ekonomiska frizonerna har arbetsdagen förlängts och tempot ökat (Le Monde rapporterade t ex i november i fjol om att ett samägt företag i Shenzhen tvingade unga flickor att arbeta tio timmar om dagen).

Arbetslösheten är också ett hot. Glöm inte att arbetsgivarna i frizonerna har rätt att anställa och avskeda som de vill och att tidsbegränsade anställningskontrakt har varit tillåtna sedan 1986. Ackordsarbete förekommer ofta.

Så länge som valet av företag – oavsett om det sker centralt i landet eller på andra sidan oceanen – inte åtminstone innefattar arbetarna, kan de gamla kraven på arbetarkontroll eller självförvaltning mycket väl återkomma. De officiella fackföreningarna, som under flera år diskrediterats, kommer i allt mindre utsträckning att kunna spela sin konservativa och reaktionära roll. Strax innan juni 1989 utbröt flera olika strejker – 1988 utbröt mer än 200 strejker på företag med fler än l 000 arbetare.

Landsbygdsproblem

Jag har redan nämnt en del av de problem som växer sig allt större på landsbygden: de ökande klyftorna mellan de rika bönderna, kanske en början till en kapitalistisk jordägarklass, och de fattiga bönderna, som tvingas sälja sin arbetskraft samt överbefolkningen på landsbygden. Regimen kommer under lång tid framöver att tvingas att vältra över de ekonomiska och sociala kostnaderna för utvecklingen på befolkningen på landsbygden. Inte heller detta kommer att ske konfliktfritt.

Även delar av stadsbefolkningen påverkas, antingen de vill det eller ej, av det sena 70-talets reformer och framför allt av marknaden. Om inget händer kommer de fattiga och marginaliserade i städerna att få en ökad betydelse. Även om de inte utvecklat något revolutionärt medvetande är de en faktor i den framväxande konflikten.

Den borgarklass som på nytt håller på att växa fram och det småborgerskap som har sina rötter i handel och företag försöker bryta upp den centraliserade ekonomin och bygga upp organisationer för att försvara sina intressen.

Sist men inte minst gäller det de unga studenter som gick i spetsen under våren 1989. För missnöjet jäser fortfarande. Men regimen har hittills lyckats genomföra sin ”normalisering” genom att komma med förnyade hot om repression och social och ekonomisk utpressning.
Antagningen till universiteten är mycket rigorös och de som utväljs utgör bara en liten procentandel av alla sökande. Dessutom är staten praktiskt taget den enda arbetsgivaren för dem som har universitetsexamina.

De som betraktas som ”suspekta” vet mycket väl att de inte kommer att hitta några jobb eller att de kommer att få anställning långt hemifrån – om de nu lyckas med sina studier.

Ungdomarna

Samhällsmotsättningama koncentreras i denna miljö: dels när det gäller ekonomi och samhället, dels när det gäller politik och ideologi: de ungdomar som föddes tjugo år eller mer efter den kinesiska revolutionen 1949 lever i dag i ett samhälle som otvivelaktigt har utvecklats och får det allt svårare att acceptera förstenade, paternalistiska och auktoritära politiska institutioner och ideologiska läror som inte har den minsta trovärdighet, trots regimens försök att använda något mer sobra formuleringar.

Exempelvis förklarar man att det nya kinesiska samhällssystemet har rotat sig i den kinesiska myllan, men eftersom det är ett nytt och ännu inte moget system, har det ännu inte helt visat sin överlägsenhet. Ett slående exempel på dessa underdrifter kom från Zhao Ziyang på den tiden när han var partisekreterare -då hävdade han att Kina inte skulle nå det socialistiska stadiet, det kommunistiska stadiets föregångare, före år 2050.

Eftersom de kinesiska studenterna från den 4 maj 1919 till maj-juni 1989 har följt en tradition av revolutionärt demokratiska strider, är det inte svårt att föra fram hypotesen att den unga generationen kommer att spela en ledande roll i den kris som det byråkratiska samhället oundvikligen kommer att hamna i – men också för att störta detsamma.

Privata företag

Det startades allt fler privata och samägda företag i Kina under 1980-talet, framför allt efter inrättandet av de ”ekonomiska frizonerna” och de ”öppna städerna”. I april 1988 gjordes tillägg till konstitutionen som erkände den privata äganderätten och på landsbygden möjliggjordes försäljning och utarrendering av jorden.

Utvecklingen hejdades och gick till och med tillbaka efter massakern på Himmelska fridens torg och de frusna internationella förbindelserna. Men trots alla uttalanden och protester har nu utvecklingen skjutit fart igen

1990 uppgick de utländska investeringarna, enligt officiella källor, till 40 miljarder kronor (90 procent i tillverkningsindustrin), en ökning med 17,3 procent jämfört med 1989. Hong Kong och Taiwan stod för lejonparten – Taiwan gjorde investeringarna för att helt ta kontrollen över ägandet. Under de senaste månaderna har investeringstakten ökat än mer och överträffar nivån under andra halvan av 80-talet. Såväl den centrala regeringen som de politiska och ekonomiska ämbetsmännen i provinserna har på nytt uttalat önskemål om att de utländska investeringarna ska öka, att det ska bli fler samägda ”blandföretag” och att ny avancerad tekologi från andra länder ska importeras.

Med detta i kikaren har nya bestämmelser skapats för att locka investerare – exempelvis antog Nationalförsamlingen en lag som undantar investeringar från beskattning den l juli 1991. Garantier har även givits för att mål som kommer upp i kinesisk domstol ska dömas enligt de utländska företagens lagar (en konkurslag infördes från den l oktober 1991).

Dessutom kommer det nu att vara möjligt för utlänningar att bygga upp företag utan att samarbeta eller ingå kompanjonskap med den kinesiska staten. Andra åtgärder har vidtagits i provinserna – Shanzi garanterar särskilt förmånliga villkor för taiwanesiska medborgare, som nu helt lagligt kan överföra investeringar, egendomar och vinster. Överläggningarna med utländska intressenter är talrika – 33 000 med mer än 70 000 anställda bara förra sommaren.

Mellan januari och april 1991, godkändes 3 100 projekt med utländskt kapital (omkring 350 miljoner kronor). Städer som Shanghai och Guangzhou (Kanton) har ett försprång, men mindre städer som Suzhou ligger inte många steg efter. I Shanghai registrerades i slutet av juni i fjol 954 företag med utländska investeringar; 754 av dem hade redan inlett sin verksamhet i slutet av augusti. I utkanten av staden byggs en frihandelszon – den första i sitt slag – upp. De som investerar där behöver inga importlicenser och betalar heller ingen tull eller skatt.

Guangzhou och Guangdong ligger inte heller på ”latsidan”: de utnyttjar förbindelserna med Hong Kong. 1990 uppgick handeln mellan Guangdong och Hong Kong till långt mer än 300 miljarder kronor.

Företag i Hong Kong är inblandade i mer än 10 000 samägda bolag och 20 000 kemiska industrier med mer än två miljoner anställda. Och Hong Kongs betydelse ökar – framför allt om man ser till att staden 1997 kommer att återgå i Kinas ägo.

”Ett land, två system”

Den officiella parollen ”Ett land, två system” har som syfte att lugna de investerare, företagare och köpmän som redan finns – och att locka till sig ännu fler. Uppskattningsvis 20-30 procent av industriprodukterna och exporten från Guangdong under de senaste två åren kommer från företag med utländska investeringar.

Aktiebörsen i Shanghai, som stängdes 1949, öppnades åter i slutet av 1990 (det finns även en börs i Shenzhen). Från början var ett trettiotal stats- och finansinstituts obligationer och sju till åtta företags aktier inregistrerade – i dag är många fler företag inblandade och det tycks inte råda någon brist på entusiastiska nybörjare.

I augusti i fjol tillkännagavs att aktier till ett värde av fem miljoner yuan skulle säljas ut – jätteköer av förväntansfulla köpare bildades och hindrade trafiken i staden.
Enligt ordföranden för Kinas Bank kommer de ekonomiska reformerna att öppna ännu större möjligheter.

Aktier infördes redan 1984, men de har vanligtvis fasta priser och kan bara säljas och köpas av företag och kreditinstitutioner. Men från 1992 kommer utlänningar att få rätt att köpa andelar.

Efterord

För att ge en allmän uppfattning av händelseutvecklingen i Kina sedan jag först skrev denna artikel i september 1991, kan vi se på två betydelsefulla händelser, en politisk och en ekonomisk:

• dels det kinesiska kommunistpartiets centralkommittés beslut på mötet i november 1991;
• dels det delvisa ”återupprättandet” av Zhao Ziyang, den tidigare partisekreteraren som dömdes efter Himmelska fridens torg.

Centralkommittén, som bl a tillkännagav att den fjortonde partikongressen skulle sammankallas i slutet av året, bekräftade och förstärkte den nya reformistiska ekonomiska inriktningen. För att återge de ord som användes i en inofficiell skrift: ”viktiga beslut fattades för att fortsätta reformeringen av de statliga företagen och påskynda tillväxten inom jordbruket”. Inom ramen för ett jordbruk som även fortsättningsvis grundas på hushållen, ökar investeringarna och moderniseringen påskyndas.

Samtidigt förespråkade centralkommittén ”en socialisering av servicesystemet och en allmän förstärkning av den kollektiva sektorn av landsbygdsekonomin”, liksom att ”partiledningen ska stärka sitt greppöver arbetet på landsbygden”.
Dessutom kommer 52 procent av priserna på jordbruksprodukter nu att regleras av marknaden.

”Återupprättad”

När det gäller det delvisa ”återupprättandet” av Zhao Ziyang, känner jag för närvarande bara till den inofficiella versionen, som de flesta utrikeskorrespondenter i Beijing ändå sätter stor tilltro till. De mest allvarliga anklagelserna mot Zhao – att han skulle ha ”splittrat partiet” och ”stört ordningen” – hade tagits tillbaka, och den tidigare partisekreteraren är bara ansvarig för att ”inte varit tillräckligt uppmärksam när han utsattes för den borgerliga ideologin”.

Förutom detta tyd er besluten om Zhao också på att de reformistiska strömningarna vinner politisk terräng. Detta innebär emellertid inte att min beskrivning av händelseutvecklingen påverkas särskilt mycket.

För faktum är att samtidigt som centralkommittén bekräftade den tidigare inslagna reformistiska ekonomiska kursen, godkände den åter enpartisystemet och premiärminister Li Peng gjorde inte ens i ord några avvikelser från detta under sin senaste utlandsresa. Och även om några politiska fångar släpptes under november, sitter de flesta av dem som arresterades efter Himmelska fridens torg fortfarande i fängelse.

Ekonomin

Däremot har det hänt saker när det gäller ekonomin, privatiseringarna och det utländska kapitalets roll. Ännu finns inte alla siffror och statistik från 1991 tillgängliga.
Den totala ekonomiska tillväxten var 7-8 procent (14 procent för industrin). Spannmålsproduktionen uppfyllde på det hela taget normerna. Trots de katastrofala översvämningarna uppgick den till 425 miljoner ton efter rekordskörden på 435 miljoner ton 1990. Men detta döljer ändå inte det faktum att:

• en betydande andel av de statliga företagen – mellan 30 och 40 procent eller till och med ännu fler enligt vissa beräkningar – fortfarande går med förlust;
• i slutet av 1979 motsvarade värdet av de osålda lagren en tredjedel av BNP;
• en stor andel av produkterna är fortfarande av dålig kvalitet;
• inflationen uppgår till 10 procent/Helhetsbilden visar en växande klyfta mellan de mycket mer dynamiska provinserna längs kusten och andra regioner som inte alls utvecklas.

De utländska investeringarna fortsätter och Kinas utrikespolitik inriktas delvis på att locka fler utländska investeringar till landet och sluta fördelaktiga handelsavtal.

Enligt den internationella pressen har detta varit framgångsrikt. De kapitalister, banker och andra finansiärer som söker nya investeringsfält och nya vinster är inte särskilt oroade över (den inte särskilt) demokratiska regeringen i Beijing! Sedan årets början har utlänningar tillåtits delta på aktiebörsen och köpa aktier med samma rättigheter som kinesiska medborgare. Det råder köpfeber på börserna i Shanghai och i Shenzen.

Den privata sektorns betydelse

När det gäller den privata sektorns betydelse har vissa siffror nyligen publicerats i den internationella pressen (även om de inte är helt tillförlitliga). En korrespondent på New York Times skrev 19 december 1991:

”I år eller nästa år kommer att utgöra en milstople: för första gången på mer än fyra årtionden av kommunistpartiets styre, kommer mindre än hälften av industrins produktion från de statliga företagen.”

Två artiklar i Financial Times den 7 respektive 27 januari 1992 gick ännu längre:
” Förra året stod den statliga sektorn för första gången på mer än fyrtio år, för mindre än hälften, eller 46,6 procent, av industriproduktionen.” ”Den privata sektorn står nu för omkring 55 procent av landets industriproduktion.”

Enligt en ekonomisk studie över Kinas ekonomi 1990-91 som publicerades i november i fjol, ”stod de privata företagen för 56 procent av industriproduktionen”. Det är sant att den privata industrisektorn och i synnerhet samriskföretagen och de utländska företagen haft och fortfarande har en tillväxt som är betydligt större än den statliga sektorns (1990 ökade tillväxten med respektive 21,6 %, 56 % och 2,9 %).

Det finns mycket som talar för att dessa siffror är överskattningar. Det är möjligt att skillnaderna beror på hur man karaktäriserar de ”kollektiva företagen” och även vissa speciella företag – de tillhör inte den statliga sektorn i strikt mening, men det innebär ändå inte att de nödvändigtvis tillhör den privata sektorn (inofficiella skrifter medger att de kan ha blivit dubbelbokförda).

China Economic News den 3 februari 1992 påminner om att ett privat företag i den kinesiska lagstiftningen definieras som ett kapitalistiskt privat företag när det anställer mer än åtta människor. Tidningen uppskattar de privata företagens totala produktionsvärde till omkring en procent av statsinkomsterna, även om den tillägger att om de företag som inte är officiellt registrerade skulle medräknas, så skulle den privata sektorn vara större. Ändå är det svårt att se hur den privata sektorns andel skulle vara så stor.

Februari 1992 Livio Maitan
Översättning och redigering: Lars Gus Kaage
Översatt ur: International Marxist Review nr 13

Ursprungligen på svenska i Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1992