Författararkiv: Göte Kildén

Vem stoppar en vargflock med en tidningsartikel?

Tänk dig att du är ensam ute på en karg och öde fjällvidd. Jagad av en blodtörstig och utsvulten vargflock. Du blir mer och mer uttröttad och vargtjuten kommer hela tiden närmare…

Vad göra?

Du kanske halar fram en debattartikel om demokratins värde ur rockfickan? Eller du kanske tar dig tid för att citera Voltaires vackra ord om yttrandefriheten – samtidigt som dreglande vargkäftar sliter dig i stycken?

Nej, naturligtvis inte! Du försvarar dig själv med alla medel och har du en bössa tvekar du inte en sekund om att använda den!

Valet mellan att leva eller att dö är lätta att göra.

Men ändå är det många människor som tvekar när det gäller frågan om hur nazismen ska bemötas. I Göteborgs-Postens debatt är det t.o.m. många som vill ge nazisterna rätten till mötesfrihet.

Skälet till detta kan vara många, men gemensamt för dem som hävdar denna åsikt är en bristande insikt om nazismens – eller fascismens – verkliga natur. Ofta förklaras nazismen blott och bart som ett ideologiskt fenomen med ess rasfördomar, statsdyrkan, feodala hierarki, familjekult, antiintellektualism och antimonopolism. Ibland reduceras nazismen t.o.m. till en fråga om Adolf Hitlers eller andra ledares ondska.

För tillfället är heller inte nationalsocialismen något livskraftigt alternativ. Det är svårt att skönja dess verkliga ansikte när man ser Assar Oredssons patetiska skaror. Min liknelse om den ensamma människan som jagas av en vargflock kan tyckas överdriven. Men låt oss gå tillbaka till trettiotalets Tyskland och då först citera ett stycket ur Mein Kampf där Hitler redogör för hur SA bröt upp en politisk danstillställning inom arbetarrörelsen.

Dansen hade ännu inte börjat, då mina män från stormgrupperna – från och med den dagen kända som SA – inledde sitt angrepp. Likt vargar, i flockar på åtta till tio stycken, kastade de sig över motståndarna och överöste dem med slag och jagade dem så ut ur salen. På fem minuter hade varenda en täckts med blod. Detta var verkligen män, som jag vi det tillfället lärde mig uppskatta.

Dessa ord demonstrerar klart och tydligt den nationalsocialistiska lösningen. Nazismen uppst¿år inte ur intet. Den har en materiell grundval. I mycket sammanpressade ordalag kan man säga att den växer fram och kan utgöra ett politiskt alternativ när villkoren för en fortsatt utsugning av arbetarklassen kraftigt förändras till borgarklassens nackdel. Den historiska funktionen med ett nazistiskt eller fascistiskt maktövertagande är att socialt och politiskt möjliggöra en våldsam förändring av dess villkor till borgarklassens fördel.

Desperata småborgare

Den sociala huvudkraften i den nationalsocialistiska massrörelsen utgjordes av ruinerade och desperata småborgare. Här försökte denna utlevade klass att formulera ett eget politiskt program och en egen rörelse och lyckades också upprätta en relativ självständighet. Det är detta som är det viktigaste kännemärket för en fascistisk lösning och som skiljer den från alla andra former av militärdiktaturer.

Genom sin relativa politiska självständighet utgjorde också nazismen under sina uppmarsc√hår – vargflockarnas tid – en politisk och militär kraft som agerade självständigt i förhållande till den borgerliga staten och i öppen motsättning till den handlingsförlamade borgerliga demokratin. Den tog vid där riksdagsprotokollen slutade. Det var en rörelse vars mål var att erövra gatorna och fabrikerna – inte riksdagen!

Därför var och är det heller ingen rörelse som kan mötas med yttrandefrihet, debattartiklar och allmänna val.

Liberalismen, socialdemokratin och kommunisterna id en tidens Tyskland hade samma uppfattning som Karl Beijbom eller Helge Samuelsson idag: Socialdemokratin hade exempelvis en egen beväpnad arbetarmilis, Reichbanner, omfattande mer än 160 000 medlemmar. Den användes dock aldrig för att inte ge motståndarna en ”förevändning” utan fick göra på stället marsch fram till dess att Hitler upplöste den. I dessa tragiska ordalag klargjorde tidningen Vorwärts socialdemokratins målsättning: ”det arbetande folket kämpar med valsedeln i hand”…

Bröt upp arbetarmöten

Nazisterna stormgrupper fick hålla sina möten och från dem fick man ohotat gå och bryta upp arbetarmöten, slå ner arbetardemonstrationer och lyncha judar.

För då som nu är det ingen som lyckats förklara hur en valsedel eller en debattartikel ska kunna hejda en blodtörstig vargflock!

Nazismens karaktär, dess sociala och politisk roll, visades väl också efter Hitlers maktövertagande. Småborgerlighetens relativa självständighet i förhållande till storbourgeoisin innebar nu att dess stormtrupper slogs ner och upplöstes till förmån för reguljära statliga polis- och militärstyrkor.

De grupper som tydligast artikulerat den småborgerliga ideologin och som vunnit kriget mot arbetarklassen fanns huvudsakligen inom Roehms SA, sˇom omfattade nära två miljoner man. De ledande skikten inom nazistpartiet insåg att denna rörelse spelat ut sin roll i och med maktövertagandet. Stor bourgeoisin såg med mycket oblida ögon på SA:s råa och okultiverade mobb, ofta kallades den t.o.m. för Beffstek Stürme, bruna utanpå men röda inuti.

SA-enheter, ledda av Gregor Strasser och Ernst Roehm, gick också ut i vildsinta demonstrationer och krävde en ”andra revolution”. Nu riktad mot reaktionen i Ruhr och junkrarna inom Reichswehr. Mellan den 30 juni och den 2 juli 1934 utspelades så de ”långa knivarnas natt”. Strasser, Roehm och tusentals andra SA-ledare mördades genom en välplanerad aktion ledd av storkapitalets man, Hermann Göring. Joseph Goebbels SS-styrkor med sina dödshjälmar och svarta skjortor ersatte Roehms brunskjortor….

”De långa knivarnas natt” kan inte förklaras av dem som inte tillfullo har förstått nazismens klasskaraktär och dess relativa självständighet i förhållande till de gängse statliga borgerliga statliga institutionerna. I historieböckerna tecknas oftast konfrontationen mellan Roehms och Goebbels styrkor som en personlig uppgörelse inom nazistlägret. Den infallsvinkel jag menar är nödvändig, understryker i stället än en gång tesen att en rörelse som kämpar på gatorna inte kan mötas i riksdagshus eller tidningsartiklar. Den kan bara mötas på gatorna!

Naturligtvis inte med individuella ???? [ordet går inte att läsa på vår kopia av artikeln] eller provokationer. Men den folkliga mobilisering som bröt upp det möte som Oredssons anhang försökte hålla, var både glädjande och sund. Ingen mötesfrihet för nazister.

Göte Kildén, GP 831222

Jigenius kommenterar Göte i GT den 26/12:

Slappliberalt?

”Ingen mötesfrihet för nazister” Det utropade Göte Kildén i ett debattinlägg i G-P häromdagen apropå de häftiga demonstrationerna i Göteborg. då ett nynazistiskt möte förhindrades äga rum i Folkets Hus.

Det där låter kanske förledande käckt och klokt. Och vi som inte vill ha några inskränkningar av åsikts- och mötesfriheten – vi har kanske inte fattat nationalsocialismens ˇvedervärdighet?

När man försvarar till och med nazisternas rätt att ha möten och sprida åsikter. så beror det inte på omsorg om nazismen utan på omsorg just om mötesfriheten. Det vore beklagligt om några förvirrade relikter från andra världskrigets dagar skulle kunna provocera ett demokratiskt samhälle till att göra viktiga inskränkningar i demokratin genom att begränsa åsikts- och mötesfriheten.

Vem stoppar en vargflock med en tidningsartikel undrar Göte Kildén patetiskt. Vem stoppar en vargflock med förbudskylt eller olagligförklaring? kan man lika gärna fråga. Det är genom upplysning och opinionsbildning, exempelvis i form av tidningsartiklar, som man kan bekämpa extrema våldsrörelser på höger- och vänsterkanten.

***

Genom att olagligförklara politiska rörelser, hur små och befängda de än är, skapar man ett martyrium och ett ökat intresse för det förbjudna: Ett lagförbud mot nynazismen i kombination med en kärv ekonomisk utveckling och en stegrad misstro mot invandrare skulle kunna ge denna tynande rörelse ett tragiskt uppsving.

Börjar man förbjuda vissa politiska ytterlighetsriktningar har man passerat en viktig principgräns, sedan är det inte en artfråga utan en gradfråga när man ska förbjuda fler.

Om man i lag förbjöd exempelvis nynazismen i Sverige skulle det paradoxalt nog ge en form av legitimitet åt de andra politisk extremgrupper som får fortsätta lagligt och till och med med statligt presstöd.

Icke olagligförklarade grupperingar skulle ju ha en form av samhälleligt godkännande. Det är kanske därför som just andra extremsocialistiska grupperingar än de nationalsocialistiska skriker om förbud och inskränkningar av de demokratiska rättigheterna.

Göte Kildén tillhör själv en sådan sektbildning, trotskisterna. KPML(r) är en annan gruppering vars mål är att avskaffa demokratin om den fick makten. SOm en form av nödvärnsrätt eller självbevarelsedrift skulle demokratin för att skydda sig kunna förbjuda trotskisterna eller KPML(r): men det skulle faktiskt vara en principiellt felaktig och opraktisk metod.

***

Barbro Widebäck har i helig ilska uttryckt sitt ogillande av den ”ädla slappliberalism” som förordar yttrandefrihet åt all. Stalins andliga arvtagare var på plats på Järntorget och gjorde gemensam sak med Barbro Widebäck och Hagge Geigert.

Jag upprörs av tanken på de koncentrationsläger som fanns i Tredje Riket. Tryggve Bratteli skrev en skakande ögonvittnesskildring häromåret. Men jag upprörs lika mycket av Stalins massavrättningar och avd e många koncentrationsläger som fortfarande finns i Sovjet˛ och som exempelvis Solsjenitsyn beskrivit.

Men det är tydligen bara ”slappliberaler” som känner samma avsky inför koncentrationsläger av 1944 och 1984 års modell. Barbro Widebäck och andra som skådat ljuset finner det moralsikt gångbart att protestera mot det fallna förtryckarsystemet, nazismen, tillsammans med företrädare för det nu blomstrande förtryckarsystemet, sovjetkommunismen. Det om något är slappt.

Jigg

Göte Kildén svarar i GT den 4/1:

Ska djävulsdyrkare släppas in i kyrkan?

Ska djävulsdyrkare få hålla nattmässor i kyrkan i demokratins och mötesfrihetens heliga namn?

Det tycker nog ingen…

Däremot är det många som menar att det ska vara fritt fram för nazisterna att predika rasism och invandrarfientlighet i arbetarrörelsens Folkets Hus!

Chefredaktör Jigenius är en av dem. Men sina åsikter för han främst till torgs genom en rad illvilliga – eller möjligtvis okunniga – påhopp på trotskismen.

Beskyllningar

Jag och Socialistiska Partiet beskylls för att representera en politisk tradition ”vars mål är att avskaffa demokratin om den fick makten”, Till skillnad från chefredaktören själv sägs vi också stå likgiltiga inför ”Stalins massavrättningar och de många koncentrationsläger som fortfarande finns i Sovjet”. Vi förklaras också som ”företrädare för det nu blomstrande förtryckarsystemet, sovjetkommunismen”:

Jigenius anklagelse om att trotskismen skulle vara likgiltig inför Stalins massavrättningar är absurd. Tiotusentals trotskister var med bland offren i dessa koncentrationsläger. Varför skulle vi då stå likgiltiga inför bödlarnas framfart?

Varför?

När det sedan gäller dagens ”blomstrande förtryckarsystem, sovjetkommuÉnismen” vill jag fråga chefredaktören varför han tror att en av Charta 77:s främsta talesmän, trotskisten Peter Uhl, sedan många år sitter fängslad? för sitt medlöperi? Eller varför tror han att vårt parti år efter år har protesterat mot Sovjets invasion av Tjeckoslovakien? Och varför vårt totala stöd åt Solidaritet i Polen?

Konfiskera

Vårt mål sägs dessutom vara att avskaffa demokratin. Nonsens! Skillnaden mellan oss och chefredaktören är dock att vi hävdar att demokratin i Sverige är ytterst begränsad, ofta formell, tack vare den privata äganderätten över storföretagen och bankerna.

Företagen, liksom den statliga våldsapparaten är också djupt odemokratiska med militära kommandostrukturer. Därför vill vi att banker och storföretag ska konfiskeras. Den statliga våldsapparaten brytas ner och ersättas med en demokratiskt uppbyggd ordnings- och militärmakt. Vi är för flerpartisystem och fria val med en yttrandefrihet vida överlägsen den som erbjuds vanliga människor idag.

Nej, alla dessa anklagelser är bara möjliga genom att Jigenius klumpar ihop oss med KPMLr. Ett parti som tack vare sitt program och sitt stalinistiska idéarv kan fungera som borgerlighetens spottkopp…

Aldrig ropat

När det sedan gäller Jigenius tes om att man lika lite stoppar en vargflock med en olagligförklaring som med en tidningsartikel är det bara att hålla med. Problemet för Jigenius är bara att jag aldrig ropat på något förbud. Detta nämns inte med ett enda ord i min artikel i G-P. Varför slå in öppna dörrar?

Men självklart är vi mot förbud av helt andra skäl än Jigenius. De poliser,d en militär och de domstolar som ska upprätthålla ett sådant förbud är djupt konservativa institutioner. I ett spänt socialt klimat kommer de aldrig att på något kraftfullt sätt att agera mot nazisterna, eller andra reaktionära rörelser. All historisk erfarenhet visar på motsatsen.

Nämligen att dessa själva infekteras av reaktionära rötor som nazismen. I trettiotalets Göteborg vimlade det exempelvis av nazister bland officerarna och i poliskåren…

Mobilisering

Nej, kampen mot nazismen och andra reaktionära rörelser fientliga mot arbetarrörelsen, är en uppgift som arbetarrörelsen själv måste ställa sig. Genom bredast möjliga folkliga mobilisering i fabriker, på gator och torg! Därför var det både glädjande och sunt att Oredssons skaror handgripligen slängdes ut från Folkets Hus!

Göte Kildén
Ordförande Socialistiska Partiet

Jigenius svarar i samma GT:

Välj sällskap

Kampen mot nazismen är en uppgift för ”arbetarrörelsen själv” skriver Göte Kildén, ordförande i en trotskistisk bokstavskombination. Den okunnige läsaren skulle möjligen kunna tro att Göte Kildén på något sätt vore en talesman för hela den svenska arbetarrörelsen. Göte Kildén och hans meningsfränder representerar en andel av den svenska arbetarrörelsen som kan mätas i promille. Det är kanske just därför han så gärna tar tillfället i akt att uttala sig å arbetarrörelsens vägnar.

Min artikel handlade om att kampen mot nationalsocialismen inte får leda till att man därmed legitimerar andra extremistiska rörelser. Hitlers arvtagare skall bekämpas – men man ska inte göra det i sällskap med Stalins och Andropovs meningsfränder.

Förbundet Kommunist, MIR, och Chile

I senaste numret av Kommunist organ för Förbundet Kommunist (FK) finns tre viktiga artiklar:

  • En ledare om FK:s internationella uppgifter.
  • Ett uttalande från FK:s centralkommitté om det internationella arbetet och den svenska solidaritetsrörelsen.
  • En artikel från arbetsutskottet om kampen i Chile och solidaritetsarbetet.

Här ska vi i huvudsak granska den tredje artikeln: De bägge första förtjänar dock några inledande kommentarer.

I centralkommitténs uttalande finns en självkritisk granskning av FK:s tidigare antiimperialistiska solidaritetsarbete. Denna rör dels gjorda prioriteringar:

»En falsk förklaring att vi utförde detta arbete (solidaritetsarbetet, vår anmärkning) utifrån vårt arbetsplatsarbete, uppkom. Detta påstående har saknat täckning. Det hade varit riktigt att föra ett anti-imperialistiskt arbete utifrån arbetsplatserna. Felet var att vi inte gjorde det i verkligheten.»

Dels FK:s oförmåga att sätta upp något annat än allmänna paroller – och sitt eget organisationsnamn på plakat – som alternativ till framförallt DFFG:s politik.

»Vårt viktigaste fel var att vi i stället för att ställa upp konkreta motförslag, som utifrån en riktig syn ställde upp pan roller, arbetssätt och organisationsförslag som kunde mobilisera för bestämda mål, så försökte vi ersätta politiken med analysen och vi bildade svansar efter DFFG:s demonstrationer med maximalistiska paroller.»

Vi håller naturligtvis med om kritiken. Det har vi gjort i tre år.

Tyvärr försöker Kommunist förklara de tidigare bristerna med framförallt »objektiva» orsaker. I ledaren drivs exempelvis tesen att »allt tydligare har vid sidan av den fortsatt yttersta intensiva kampen i Indokina de andra kampfronterna mot imperialismen framträtt». Denna tes motiveras sedan genom att ett par aktuella världshändelser radas upp efter varandra. Men denna genomgång är för det första slarvig och ytlig. Den portugisiska kolonialarmen sägs ha utrymt Moçambique, vilket minst sagt är en överdrift.

En riktning inom den spanska bourgeoisien förklaras vara ute efter en samförståndslösning med spanska kommunistpartiet. Vi frågar oss vilken riktning? Vad vi vet så finns en sådan riktning bara i kommunist­partiets drömda portugisiska schema, inte som levande social kraft i dagens Spanien. Vidare sägs Kinas halvhjärtade stöd till revolutionära befrielserörelser utgöra en förändring. Vi frågar oss naturligtvis: när gav Kina ett helhjärtat stöd till revolutionära befrielserörelser?

Men genomgången är nu inte bara slarvig – vilket är mänskligt – den duger inte heller till att visa vad FK är ute efter. Uppsvinget för sociala och nationella befrielserörelser härrör sig inte från vare sig 1973 eller -74 utan från 1968. Tetoffensivens år. Det »objektiva» behovet av solidaritet i olika former är inte ett »nytt» behov, vare sig i förhållande till Indokina eller i förhållande till andra fronter mot imperialismen. (not 1)

Genom att betona det »nya» försöker ledaren modifiera självkritiken: Visserligen undervärderade vi tidigare det »konkreta solidaritetsarbetet» (finns det något abstrakt solidaritctsarbete?), men å andra sidan var det inte så viktigt just då………

Ungefär så upplever vi ledarens andemening. Ett liknande tassande finns också i centralkommitténs uttalande:

»I det dominerande anti-imperialistiska arbetet, Vietnamarbetet, har den politiska dominansen helt legat i KFML – SKPs händer, vilket inneburit att högeropportunismen här haft sitt starkaste fäste. Denna kraftiga dominans lade objektiva begränsningar för våra möjligheter att utarbeta (!) en riktig, konkret ingripande och proletärt internationalistisk linje i solidaritetsarbetet »

Varför tala i tungor? När förhindrade dåliga styrkeförhållanden en kommunistisk organisation från att utarbeta en linje i solidaritetsarbetet? Begränsningarna var naturligtvis subjektiva : Sekterismen i det anti-imperialistiska arbetet har sina rötter i en bristande förståelse från FK:s sida för hur bredare skikt tillägnar sig en högre medvetenhet, dvs bristande insikt i leninismen.

FK:s dåvarande (och nuvarande!) sekterism i det fackliga arbetet härrör från samma brist. Ty vad är arbetarkommittén med dess fraseologi om inte sekterism. När kommer självkritiken att se ut så här:

Vårt viktigaste fel var att vi i stället för att ställa upp konkreta motförslag (till SAP och VPK), som utifrån en riktig syn ställde upp paroller, arbetssätt och organisationsförslag som kunde mobilisera för bestämda mål, så försökte vi ersätta politiken med analysen och vi bildade »ideologiska» arbetarkommittéer med maximalistiska paroller som en svans till fackföreningarna.

Det skulle gå för långt att i detalj utveckla denna parallell. Här nöjer vi oss med att antyda den. Vi får säkert anledning att återkomma i en senare artikel.

Är Indokina inte lika viktigt längre?

Så tillbaka till centralkommitténs uttalande. Ty dessvärre syftar inte analysen (om de nya kampfronterna) i ledaren bara till att modifiera självkritiken. Den utgör också grundvalen för FK:s nuvarande prioriteringar.

»En annan utgångspunkt är att ingen kampfront dominerar bilden på samma sätt som Indokina gjort tidigare. I stället har motsättningarna skärpts i flera områden. De viktigaste är Indokina. Mellanöstern, Latinamerika och Södra Afrika …

…. Vår bedömning är att vi inte kan tillföra mycket i stödarbetet till Indokina. Dels täcks detta upp av andra och dels har vi ett dåligt utgångsläge för satsningar.»

Här tar FK miste. För det första är det bara i borgarpressen och Arbetarkamp som Indokina inte längre dominerar bilden. Indokina utgör tillsammans med Europa världsrevolutionens brännpunkter. Klasskriget i Indokina har nått en omfattning som inte är jämförbart med något annat av världsrevolutionens slagfält. Ett nederlag i Indokina skulle få förödande konsekvenser för världsproletariatet, mer förödande än exempelvis ett nederlag i södra Afrika. En seger skulle å andra sidan få omvänd betydelse. På sätt och vis intar Indokina den plats som var Spaniens på trettiotalet.

Därför är den hafsiga analysen om »de nya kampfronterna» livsfarlig. Det duger inte att säga att »andra» täcker upp stödarbetet för Indokina. För vilka är de »andra»? SKP? VPK?

Däremot går det att säga att det egna utgångsläget är dåligt för satsningar. Men en sådan insikt måste dra med sig vissa givna slutsatser. Vi håller i och för sig med om att det är svårt att utmana SKP på detta kamp – avsnitt – vi har försökt år efter år – på grund av DFFG:s historiska tradition och trovärdighet. Det kan också vara befogat att taktiskt sätta in större resurser i exempelvis chilearbetet. Men inte med de argument som förs till torgs i Kommunist. De kan nämligen bli ödesdigra i morgon. Om vi inte inser Indokinas exempellösa betydelse för världsrevolutionen kan detta få till följd att vi kommer sent ur startgroparna vid en häftig förändrig i kampen. Vår solidaritet kan bli senfärdig och uttunnad. SKP:s hegemoni kan bevaras, vilket är negativt, både för klasskampen i Indokina och i Sverige.

Vi uppmanar därför kamraterna i FK att slänga sina rationaliseringar överbord. Är väl den barlasten borta finns det större möjligheter att hissa seglen och sätta fart när nästa storm blåser upp över Indokina,

Vi är också tveksamma inför FK:s förslag till plattform för solidariteten med Indokina:

»Vi är för att aktivisterna enas runt en plattform som går emot brännpunkts- och bit-för-bit-teorierna, går emot »supermaktsteorin» samt pekar ut USA-imperialismen som huvudfiende.»

Hur i all världen ser en sådan plattform ut? Skulle vi inte vara konkreta?

Varför omvärdera nu?

Denna inledande kommentar måste till sist besvara en viktig fråga: Varför korrigerar FK sin anti-imperialistiska linje? Varför satsningen på chilearbetet? Vi har avvisat den förmenta »objektiva» förklaringen. Sanningen torde ligga i att omprövningen kommer som ett resultat av en ökad press utifrån. Kamraterna i FK har ögon att se med och de är känsliga för vad som rör sig i vänstern. Och vad de har sett har förskräckt dem! RMF har gynnats, både av »supermaktsdebatten» och den breda chilerörelsen. Kommunist säger exempelvis gycklande att »för trotskisterna har hela denna debatt varit mums för måns». Naturligtvis tycker inte FK om att den elake Måns blir fetare. Kamraterna har sett vårt inflytande växa inom viktiga grupper av militanter och forcerat fram vissa viktiga slutsatser: självkritik, nya prioriteringar och ändrad politik…

Riktigheten i denna tolkning demonstreras tydligast av Kommunists artikel om »kampen i Chile och Fjärde Internationalen». Artikeln utgörs i huvudsak av ett verbalt överfall på trotskismen.

Och det är ju bra! Vi uppskattar att FK ger sig in i samma terräng som oss och tar upp striden om politiskt inflytande med nyslipade vapen. Vi är beredda att tillsammans kämpa mot borgare, stalinister, socialdemokrater och maoister. Vi är också beredda att kämpa mot er (Not 2)

Tyvärr är de första slag som Kommunist utdelar mot oss mycket orena. Många hamnar t o m under bältet. Dessvärre kan man vinna poäng även för orena slag – om ingen ser att de är ojuste – så vi väljer att parera också dem.

Chile – fem felaktiga utgångspunkter

Kommunist har en del utgångspunkter för sin polemik som måste avvisas direkt.

För det första tror arbetsutskottet att nederlaget den 11 september mekaniskt leder till att fler chilenare än förr förmår avslöja reformismen:

»Samtidigt har detta år varit en period av kritisk eftertanke i ljuset från erfarenheterna från Chile. Speciellt har den »fredliga vägen till socialismen» för allt fler visat sin illusoriska karaktär. När motståndet i dag byggs upp är det allt fler som söker sig en annan väg, en revolutionär väg till socialismen.»

Vi menar att motsatsen gäller. Visserligen stämmer säkert Kommunists tes för ett litet skikt av arbetare och studenter. Mer: diktaturen förstör stora delar av arbetarnas klassmedvetande. Många av de politiskt bästa arbetarna har stupat, andra har fängslats eller flytt ut ur landet. Under diktaturens järnhäl splittras arbetarna ifrån varandra. Många arbetare vågar inte lita på vare sig arbetskamrater, grannar eller nära släktingar. Massarbetslösheten och svälten motverkar också solidariteten.

I denna situation kommer minnet av den borgerliga demokratin under Allende att te sig ljus. Demokratiska krav (inte demokratisk kamp som FK talar om) får ett stort gensvar bland massorna. Slutsatsen av detta blir att kommunisterna måste betona de demokratiska kraven, i den nuvarande perioden. Gör vi inte det så kommer reformismen att monopolisera denna kamp och därmed vidga sitt inflytande. (not 3)

Vårt påpekande kan kanske uppfattas som bagatellartat. Men vi tror att det är mycket viktigt. Den syn som FK förespråkar kan leda till en undervärdering av nederlaget den 11 september. Den kan inspirera till en vänsteristisk strategi och taktik som är fjärmad från massrörelsen (väpnad propaganda som taktik, utdraget folkkrig som strategi).

För det andra sägs sluminnevånarna höra till arbetarklassen. Denna uppfattning kan vi inte dela. Inget talar för att sluminnevånarna ska räknas till arbetarklassen. Att räkna människorna i slummen som arbetare drar oundvikligen med sig felaktiga prioriteringar. Vi återkommer till denna fråga i samband med analysen av MIR.

För det tredje sägs att: »I Chile är det i stort möjligt att direkt påbörja skapandet av socialistiska produktionsförhållanden efter ett revolutionärt maktövertagande». Då till skillnad från Ryssland och Kina där det först »krävdes en period av uppgörelse med feodalism och småproduktion». Detta påstående är revisionism och tjänar enbart till att försvara den egna försonligheten mot Kinas parasitära byråkrati. Skapandet av socialistiska produktionsförhållanden påbörjas direkt efter varje proletärt maktövertagande. Även om detta påbörjande (såväl som slutförandet) tar sig olika former i olika länder. Såvitt vi kan förstå, så får denna »nydemokratiska teori» inte några konsekvenser för FK:s inställning till kampen i Chile. Möjligtvis antyder den att FK bortser från småbourgeoisins stora tyngd i det chilenska samhället.

För det fjärde underskattar FK juntans massbas:

»Idag har den borgerligt demokratiska statsformen bytts ut mot en militärdiktatur med fascistiska drag. Dock utan fascismens traditionella massbas.»

Vad som skiljde militärkuppen i Chile från den »traditionella militärkuppen» var bl a det faktum att juntan hade ett brett stöd från borgerliga och småborgerliga sektorer i det chilenska samhället. Juntan hade en massbas, som användes som stödtrupper mot arbetarklassen. Denna massbas var dock inte organiserad i ett fascistiskt parti, vilket tillsammans med bourgeoisins svaghet (Chile är ett land förtryckt av i imperia­lismen) får till följd att den sociala basen för diktaturen slits ner i ett snabbt tempo. De borgerliga och småborgerliga yrkesorganisationerna har dock delvis tagit på sig ett fascistiskt partis ideologiska funktion. Vi ska inte heller överskatta juntans isolering. Stora delar av småborgerligheten var bokstavligt talat skrämd till döds av klasskonfrontationerna före den 11 september. Dessa grupper är kanske inte beredda att kasta sig om halsen på Pinochet i dag, men i valet mellan juntan och hotet från arbetarklassen väljer de fortfarande tveklöst att förlita sig på knektarna.

För det femte sägs att

»Unidad Popular (UP)-regeringen hade som utgångspunkt för sitt program och sin politik tron att man med hjälp av den borgerliga statsapparaten skulle kunna bygga upp ett socialistiskt samhälle …

… till skillnad från UP i Chile har det socialdemokratiska partiet i Sverige inte ens några socialistiska ambitioner och därför drabbar knappast det reformistiska nederlaget denna organisations politiska grundval.»

Ett diffust resonemang, som mer sysslar med reformisters moraliska halt än politik. UP-regeringen må ha haft vilken tro som helst, men dess program och dess politik uttryckte en strävan efter klassamarbete. Att sedan klassamarbetet tar sig skiftade former från land till land, beroende på dess grad av ekonomisk utveckling, den sociala och politiska situationen m fl faktorer är en annan sak. Vad vi ändå kategoriskt måste slå fast, är dessa regeringars borgerliga karaktär. För att kunna utforma en korrekt strategi och taktik i Chile var det livsnödvändigt att skilja mellan UP-regeringen och massornas kamp.

MIR och Castrismen

Därmed är vi också framme vid diskussionen om MIR. Ty i sin artikel föser FK:s arbetsutskott hela tiden MIR framför sig. Vi kan bara beklaga att MIR får utgöra sköld för FK. MIR:s egna analyser är betydligt spänstigare och fruktbarare än FK:s blågula kopior. Detta innebär inte att vi politiskt är överens med MIR. Tvärtom är det mycket som skiljer denna organisation från Fjärde Internationalen.

FK trycker hårt på att vi bara har en »vag» kritik av MIR. Att vi avstått från att slå mot MIR i större utsträckning sägs vara opportunism. Tyvärr tvingas vi än en gång säga att FK tar miste. De skäl som gjort att vi endast fört fram en »vag» kritik av MIR är följande: Vår utgångspunkt är att huvudelden inte ska riktas mot MIR i diskussionen om erfarenheterna från Chile. Huvudelden ska riktas mot USA-imperialismen, den chilenska bourgeoisin och UP-regeringens reformism. Vi har också saknat en mer precis kunskap om MIR. Fortfarande saknar vi en hel del information, men vi vet mer än tidigare. Till sist måste en omfattande kritik av MIR föregås av en självkritisk värdering av den chilenska trotskismen. Här är vi inte klara, men låt oss antyda att problemen gäller PSR:s (den chilenska sektionens) spontanistiska syn på partibygget, kamraternas långvariga och ofta resultatlösa arbete inom Socialistpartiets vänster­flyglar, samt en bristande organisatorisk förmåga. Däremot är det inte aktuellt med en självkritisk granskning av Chilenska Kommunistiska Förbundet (LCC – Liga Comunista Chilena), som idag utgör den huvudsakliga trotskistiska kraften inne i Chile. LCC har förklarat sig i politisk lojalitet med Fjärde Internationalen, men arbetar som egen organisation oberoende av PSR. LCC:s särexistens hänger bl a samman med förbundets ursprung (en sammanslagning av två andra organisationer), kuppen den 11 september, samt kritiska ståndpunkter från LCC:s sida i förhållande till PSR.

FK:s påhopp tvingar oss trots allt att i förtid presentera vår kritik av MIR. Tyvärr blir det mer en skiss än en systematisk kritik. Likväl tror vi att den kan vara värdefull, inte bara för kamraterna i FK, utan också för de kamrater från MIR, som nu tvingas arbeta i Sverige.

Vi tror att det är fruktbart att se MIR som en produkt av framförallt två fenomen. Dels den kubanska revolutionen, dels den chilenska massrörelsen. Den kubanska revolutionens ideologi genomsyrade organisationen redan vid bildandet 1965 i universitetsstaden Concepción. Efter OLAS-konferensen 1967 anammades foco-teorins strategi. MIR organiserade gerillaförband osv. 1969 övergavs tanken på landsbygdsgerilla, däremot inte tanken på gerillahärdar. Nu skulle gerillan organiseras i städerna.

Det verkar nödvändigt att karaktärisera denna period som militaristisk. En politisk strategi ersattes med militära och tekniska operationer. En följd av detta var att MIR uppmanade sina anhängare att inte rösta vid presidentvalet 1970. Valet sågs som betydelselöst för klasskampen. Vi vet inte, men vi utgår från att kamraterna i MIR gjort självkritik för detta. Oavsett vilket blir följande meningar från Kommunists artikel obegripliga mot bakgrund av MIR:s bojkottlinje:

»Vi anser att MIR:s politiska linje att ge ett kritiskt stöd till UP var helt riktigt. Vi anser liksom MIR att UP-regeringen och segern i valet 1970 var en seger för massornas kamp och bidrog till att skapa en stödjepunkt (! ) för den fortsatta kampen.»

MIR:s kritiska stöd till UP-regeringen var fortfarande frånvarande 1970. En riktig linje hade varit att upp­mana till röstning på Allende kombinerat med en politisk kampanj mot Socialistpartiets och Kommunist­partiets klassamarbetsprogram. Att uppmana till röstning på Allende (som en representant för ett arbetar­parti) får inte förväxlas med ett kritiskt stöd till UP-regeringen. En kommunist kan aldrig ge någon form av politiskt stöd till en borgerlig regering!

MIR:s förhållande till Allenderegeringen.

Den massrörelse som bl a inspirerats av Allendes segerval -70, tvingade dock MIR att överge flera av sina tidigare ståndpunkter. Ungefär nio månader efter presidentvalet gav MIR upp sin gerilla linje och påbörjade en smärtteam och empirisk vändning mot massarbetet. Denna vändning hann dock aldrig fullföljas. Den tidigare sekterismen i förhållande till reformisterna övergavs också, men kom tyvärr att ersättas av en osäker högeropportunism.

Oförmågan att precisera UP-regeringens karaktär tog sig ofta uttryck i att MIR såg regeringen och »folkmakten» som parallella, inte som antagonistiska. I sin deklaration från juli -73 slår MIR fast att »folkmakten» skulle Vara »självständig i förhållande till regeringen, men inte nödvändigtvis i motsättning till den nuvarande». Denna deklaration kom alltså efter Soupers kuppförsök den 29 juni. Ett kuppförsök som möttes av massorna i en ny våg av fabriksockupationer samt en ökad vitalitet i främst industribältena (cordones industriales). Industribältena var en motsägelsefull organisationsform som på sätt och vis svarade mot två behov: dels tillgodosåg den CUT:s (chilenska LO) behov av en horisontell organisering; dels utgjorde den en embryonal form av arbetarråd.) UP-regeringen som alltså FK menar var en stödjepunkt för kampen, svarade massorna genom att dra in militärer i kabinettet, godkänna militärernas vapenbeslag ute på fabrikerna osv. I detta läge skulle UP-regeringen mer än någonsin konfronterats med en systematisk propaganda för en arbetarregering grundad på industribältena och kommunråden (den senare organisationsformen bildades ursprungligen av regeringen i syfte att bidra till agrarreformens genomförande. Efterhand tog de på sig andra uppgifter, bl a på initiativ av MIR, och kan sägas ha utgjort embryonala stadsråd. Graden av aktivitet och demokrati varierade i dessa råd. 1972 existerade det 186 fungerande kommunråd. Men 110 av dessa fungerade som de gjort från början, dvs som organisationskarteller. 35 hade omformats till egentliga råd med en ledning vald av basen. 45 kommunråd uppvisade en blandform).

Parollen om en arbetarregering (som var central i agitationen från oktoberkrisen -72) skulle kombinerats med krav på det borgerliga parlamentets upplösande samt kallandet av en Folkförsamling stödd på industribältena och kommunråden.

I FK:s chilebroschyr »Chile klasskamp och strategi 1970 – 73» påstås följande i förordet:

»I detta sammanhanget är det intressant att se hur vissa grupper, och det gäller framförallt trotskisterna i RMF försöker förklara nederlaget i Chile. Deras förklaring lyder att i en situation då de objektiva och subjektiva faktorerna för en revolution förelåg, så var det bara ett revolutionärt kommunistiskt parti samt beväpningen som fattades. MIR har ständigt påpekat att ett revolutionärt parti växer fram inom massorna och med uppgiften att stärka självständigheten och organiseringen. Det är i denna rörelse som partiet kan mogna ihop med klassen: till en revolutionär kraft. Därför arbetade MIR hela tiden med att stärka den självständiga organiseringen och formulerandet från basen av ett revolutionärt program -»Folkets Program» – som kunde vara ett alternativ. Men man hade inte en tillräcklig styrka och förankring att utgöra ett alternativ till reformismen. Detta faktum går inte: att förklara bort med några idealistiska tankegångar. Detta faktum härrör just ur den faktiska politiska situationen i Chile där proletariatets självständighet, formering och medvetenhet inte var tillräckligt utvecklad. Eller: Reformisterna hade hela tiden det avgörande inflytandet och var de enda som kunde erbjuda ett helhetsalternativ, hur felaktigt det än var. Att det inte fanns ett revolutionärt parti och att reformisterna hade styrkan har just sin grund i den bristande självständigheten inom klassen. Därför var också den enda möjliga vägen för MIR att koncentrerat arbeta på att formera och självständiggöra klassen. Att arbeta med olika typer av självständig organisering, utveckla ett revolutionärt program och stärka avantgardet. RMF ställer mot detta allmänt prat om parti, program och beväpning utan att konkret visa vad det innebär i en konkret klasskampssituation. Vad är det för organisation och program RMF tänker sig utveckla utan att förankra hela politiken i klassen. En paketlösning som kan läggas fram i varje läge eller.. ….. »

Jo, bästa FK. Det var faktiskt möjligt att erbjuda ett helhetsalternativ. Inte i form av en ”paketlösning”, men i form av kampen för en arbetarregering. Programmet mognar inte fram av sig självt ur massrörelsen. Däremot nådde massrörelsen en sådan bredd och ett sådant djup att parollerna om arbetarregeringen och folkförsamlingen blev helt centrala. Att i den objektiva situation som gällde i Chile sommaren -73 avstå från dessa paroller och ersätta dem med underkastelse inför UP-regeringen, var ett svårt politiskt misstag. Att utveckla dessa paroller, det skulle ha bidragit till att utveckla klassens självständighet. Att säga att ”folkmakten” inte nödvändigtvis var antagonistisk till UP-regeringen, det motverkade klassens självständighet.

Att i de läget se UP-regeringen som en stödjepunkt skulle varit ett ändå större misstag.

Folkmakten i Chile

Så till frågan om ”folkmakten”. Vi är överens med Kommunist och MIR om att kommunråden var ”folkmaktens naturliga centrum”. Men inte kommunråden som de existerade i Chile. För att de skulle ta form som livsdugliga maktorgan krävdes arbetarmakt, krävdes en centralisering av industribältena (cordones industriales), samt att de reformistiska ledarna drevs ut från dessa. Det var industribältena, och endast de, som representerade arbetarmakten. Därför var det också en tvingande nödvändighet för revolutionärerna i att hårt prioritera arbetet i industribältena. Utan dessa som ryggrad, var kommunrådens betydelse i den kommande konfrontationen mycket ringa. Tyvärr insåg inte MIR detta:

»Den andra avvikelsen består i att i praktiken begränsa och inskränka utvecklingen av folkmakten till industribältena, vilka är nödvändiga men otillräckliga därför att man använder en organisationsform som klassen redan har…

Vi driver utvecklandet av industribältena och deras demokratiska struktur därför att de ska bli CUT:s territoriella basorgan med uppgiften att samordna fackföreningarnas kamp på geografisk-, kommunal- och lokalnivå.» (Miguel Enriques i Chile Hoy nr 59, 27/7 – 2/8 -73)

Kamrat Enriques menade alltså att industribältena skulle ses som en facklig organisering (CUT:s territoriella basorgan). Därmed tog han också miste och sa att de representerade en redan existerande organisationsform. Men industribältena var nu frön till något mycket mer än en sedvanlig facklig struktur. De var frön till arbetarråd. Och sådana organisationsformer hade sannerligen inte den chilenska arbetarklassen. Den började få det. Men inte mer.

Ett flöde av citat från intervjuer och deklarationer etc. från MIR såväl som beskrivningar från chilenska kamrater visar att MIR aldrig helt förstod industribältenas centrala plats. MIR prioriterade arbetet i kommunråden och då framför allt genom sitt arbete i slumområdena. Vi såg inledningsvis att FK såg sluminnevånarna som arbetare, vi vet inte om MIR hade samma uppfattning. Om så var fallet tror vi att det måste förklaras som en rationalisering av de existerande styrkeförhållandena. MIR hade ett starkt fäste och ett viktigt arbete i slumområdena, men var förhållandevis svaga inom arbetarklassen.

Vi sa tidigare att MIR inte gjort upp med sekterismen från den renodlat castristiska pesiaden. Ett exempel på detta var inställningen till beväpningen. Ända fram till kuppdagarna höll MIR sina egna beväpnade och militärt tränade medlemmar ”kasernerade”. De arbetade inte bland massorna. De fanns inte i tid ute i industribältena och organiserade militära förberedelser. Inte heller fanns parollen om arbetarmilisen, eller i konkret form, industribältenas och kommunrådens massbeväpning, närvarande i agitationen. Under kuppdagarna deltog många medlemmar från MIR vid strider framför allt vid industribältet Cerrillos samt i en del jordbruksområden runt Santiago. Men då spontant, utan centralisering från den egna ledningen.

Sekterismen slog igenom också på andra områden. Relationerna till FTR (Arbetarnas revolutionära front, en bredare organisering under MIR:s politiska ledning med ett program som på ett diffust sätt blandar ideologiska skrivningar med klasskampskrav) var i många fall byråkratiska. Ett exempel: FTR:s representant i CUT, Alejandro Alarcón, som var vald enligt arbetardemokratiska metoder, manövrerades bort av MIR:s ledning med hjälp av byråkratiska metoder då han allierat sig politiskt med vår sektion. Hans protester mot detta ledde till att han fråntogs sina medlemsrättigheter vilket bland annat förhindrade honom att utlysa ett möte med FTR:s bas…

GK

I nästa nummer av Fjärde Internationalen följer fortsättningen på denna artikel. Där behandlas bl.a uppgifterna i Chile idag, MIR efter kuppen, LCC:s (Liga Comunista Chilena) arbete i Chile samt FKs lögner. DS

Not 1. Se vidare Fjärde Internationalen nr 2 – Världsrevolutionens nya uppsving.

Not 2. Ont R MF:s linje i Chile-rörelsen, se Internationalen nr 25-74

Not 3. Se Mullvaden nr 3-74. ”C-H Hermansson spottar i motvind”

Från tidskriften Fjärde Internationalen 5/1974

Slutsatser om Balkankriget och nationalismen

Del 4 av 6 i serien Kosovo

I Röda Rummet nr 3/99 skrev Göte Kildén en artikel om bombkriget på Balkan, där han gav sin syn på hur socialister skulle förhålla sig till kosovoalbanernas kamp för nationella rättigheter. Kraven på ”nationell självständighet” som ställs av olika folkgrupper på Balkan är reaktionära, menade Kildén.

Han fick starkt mothugg av Maria Sundvall i förra numret, 4/99 . Hon hävdade i sitt debattinlägg att Göte Kildén blundar för det nationella förtrycket av kosovoalbanerna och pläderade för att socialister bör stödja Kosovos rätt till självbestämmande, en politik som också Fjärde Internationalens ledning tagit ställning för

Här återkommer Göte Kildén med en replik där han polemiserar mot den uppfattningen.
Ett vanligt talesätt är att i krig – är sanningen det första offret. Visst är det så. Men för det mesta offras sanningen även i fredstid. I en krönika, i Aftonbladet den 21 november 1999, slår exempelvis Staffan Heimerson (som för övrigt fick något stort journalistpris för sina totalt okunniga skriverier under inbördeskriget i Bosnien-Hercegovina) fast att: ”Kosovo? Det är inte mycket vi längre hör därifrån. Hälsan tiger still. Grymheterna har upphört”.

Slutsatser om Balkankriget och nationalismen

Detta samtidigt som det i Kosovo har skett en så gott som fullständigt klinisk rensning av alla människor som inte etniskt är albaner. Uppemot 250 000 serber, montenegriner, romer , goranis (omkring 12 000 muslimska slaver), judar, turkar, bosnier och kroater har drivits bort med hjälp av mord, mordbränder, plundring, våldtäkter och misshandel. 1) De som fallit offer för UCK:s mördarband är inte heller några kvardröjande medlemmar i serbiska frikårer eller chauvinistiska serbiska poliskårer. Nej. Det handlar inte om hämnd. De serber som var skyldiga till våldsdåd mot oskyldiga albaner har sedan länge lämnat Kosovo. Nej. Nu handlar det bara om att UCK – först med hjälp av NATO:s bombningar och sedan med KFOR:s 40 000 soldater – fått en praktisk möjlighet att genomföra sitt politiska program: ett Kosovo med bara ett folk – etniska albaner – som senare ansluts till ett Stor-Albanien. Robert Fisk från den brittiska tidningen Independent, som var en av de få journalister, som stannade kvar när bomberna slutat falla och CNN åkt hem, har exempelvis rapporterat att man i staden Zupa hittat en 96 år gammal man, bunden och med munkavle, ihjälskjuten i huvudet. I Kamenica brändes en 82 år gammal kvinna ihjäl inne i sitt hus. En nittioårig serbisk kvinna Ljubica Vujovic hittades dränkt i sitt eget badkar. Nitton fattiga småjordbrukare avrättades på sina fält…2)

Nyligen skulle ett litet kroatiskt samhälle vid Lecnice fira sin sjuhundraåriga närvaro i provinsen. Men dess innevånare fick fly hals över huvud och är nu flyktingar i Dubrovnik. Nyligen fick också en av de sista judarna, ordföranden för Pristinas församling, Cedra Prlincevic, fly till Belgrad. ”Det pågår en pogrom mot alla icke-albaner”, underströk han. Av Pristinas 40 000 serber finns det nu bara 400 kvar. De albanska terrorbanden riktar också in sig på ”den serbiska kulturens och religionens Jerusalem”, som tidningen Le Figaro uttrycker det. I november var snart 150 ortodoxa kyrkor, kloster eller begravningsplatser förstörda. 3)

I mitten på november började också den Internationella Krisgruppen (ICG) slå larm. ICG leds av senatsledaren i USA, George Mitchell, och är grundad av EU, USA och tretton andra länder och kan nog inte med all möda i världen räknas som ett proserbiskt forum. I ICG:s rapport hette det bland annat :

”Det aktuella kriget är över, men dödandet fortsätter på den nivå som fanns före NATO:s bombningar. Då dödades i snitt 10-15 serber i veckan och ett liknande antal UCK-soldater. Nu i augusti uppskattas att omkring 30 människor i veckan blir mördade (lägg märke till att ICG nu inte talar om de dödas etniska härkomst). I två månader har siffran varit ungefär densamma.” 4)

Alla tillgängliga siffror fram till januari vittnar om samma våld. I sin rapport är ICG också mycket kritisk till att UCK bytt uniformer och förvandlats till en femtusen man stark Kosovo Protection Corps. Det kommer inte att hindra våldet eller att den etniska rensningen blir hundraprocentig utan snarare ”förstärka serbernas skräck och isolering”, skriver man i sin rapport.

Heimerson, liksom ”världssamfundet”, media i stort eller våra ”humanitära” politiker, talar också lika tyst om Haagtribunalens sensationella rapport i höstas. En rapport från fyrahundra medicinska experter från fjorton länder, där dessa i månader finkammat Kosovo på jakt efter massgravar från mördade albaner. Men inte hittat en enda. Där USA:s försvarsminister William Cohen talade om ”upp till 100 000 dödade albaner”. Där har tribunalens experter ‘bara’ hittat 2018 kroppar sedan 1992. Många av offren är också serber ( lika många serber som UCK-soldater sa ICG ). Doktor Emilio Perez Pujol, som ledde den spanska gruppen, sa så här till Sunday Times: ”Jag beräknar att slutsumman av döda i Kosovo kommer att bli högst 2 500. Det inkluderar en rad märkliga dödsfall som inte kan läggas någon part till svars”. I El Pais beklagar sig också Pujol över att han och hans kollegor ”blivit offer för en semantisk piruett av krigets propagandamaskiner. Vi hittade inte en – inte en enda massgrav.” 5)

Under bombningarna av Jugoslavien hävdade NATO och UCK exempelvis att serberna dumpat upp till tusen kroppar om dagen i Trepcas gruvschakt. I brittisk press jämfördes gruvområdet med de nazistiska döslägren. De grönas ledare i Tyskland, Joschka Fischer, fick sitt partis färger att gå över i allt mer brunt när han sa att tyska bombplan, efter femtiofem år, kunde lyfta och sättas in i ”kampen mot Auschwitz”

Ingen etnisk rensning

Haagtribunalens rapport är samstämmig med de uppgifter vi fått från de jugoslaviska myndigheterna. NATO och västvärldens ledare bedrog världsopinionen för att få mandat för sina terrorbombningar. Punkt slut. I sin replik skriver Maria Sundvall: ”Men vi behöver väl inte vänta på albanska massgravar för att kunna slå fast att det funnits och finns ett nationellt förtryck mot albaner…ett av de klaraste exemplen i Europa i vår tid på nationellt förtryck”. Nej, vi behöver inte vänta. Det finns inga massgravar i Kosovo. Inget Auschwitz. Sommaren 1998 kontrollerade UCK 25-30 procent av Kosovo. Med egen administration , vägblockader och militära värn. Om nätterna kontrollerade de albanska nationalisterna långt större ytor. UCK hade kanske upp till 50 000 beväpnade män i ryggen, mer eller mindre organiserade, och genomförde över tvåtusen militära operationer under åren före NATO:s luftstöd. Innan NATO:s bomber började att falla, drevs ett fåtal albaner ut ifrån Kosovo. Albanernas exodus kom efter NATO:s bombmattor. Serbisk polis, militär och serbiska högernationalistiska frikårer fick tiotusentals albaner att fly upp i skogs- och bergsområden i den egna staten. Men det fanns ingen medveten och planerad serbisk ”etnisk rensning” av Kosovos albaner. Inte heller några organiserade våldtäktspogromer eller koncentrationsläger. Däremot en militär konflikt mellan UCK:s militära uppror mot den jugoslaviska staten och motangreppen från polis och militär. Det tycks klarlagt att huvudparten av de offer som hittats kommer från dessa strider. 6) Ett första bokslut tycks klart. Det fanns inget serbiskt ”Holocaust” i Kosovo.

Ett andra bokslut är lika klart. En av de största amerikanska militärbaserna sedan USA:s invasionskrig i Vietnam har nu upprättats i det jugoslaviska Kosovo. 7) Här finns allt för de femtusen soldaterna. Flygfält och helikopterplattor kors och tvärs. Två kapell, rörliga toaletter, bibliotek. Både Mac Donalds och Burger King. (Trehundra miljoner svenska kronor har också investerats). Militärt är flygbasen strategisk för vidare uppdrag norr- och österut. FN har i Kosovo också ersatt den jugoslaviska dinaren med deutsche mark. Den albanska nationalismen har segrat. Men kan bara överleva i den politiska spisvärmen från den amerikanska och tyska imperialismen.

Så har vi ett tredje bokslut. Det civila samhället har kollapsat. Överallt fattigdom, kriminalitet, knarkoffer eller offer från trafikolyckor. Eller bara vanliga mord. Kosovo är nu laglöst land. Maffia från Turkiet, Montenegro, Italien och inte minst från Albanien slåss med varandra om kontrollen över bland annat herointrafiken till Europa. Här finns mängder med prostituerade. Den marknaden är så het att det importeras prostituerade från Ryssland och Baltikum. 8) Albanskorna räcker inte till. Kanske kan någon ”humanitär organisation” ge oss några TV-bilder på nöden hos dessa kvinnor? Här ser vi Internationella valutafondens land. IMF Country. Här är Clintons New Frontier. Långt viktigare än bakgården i någon centralamerikansk bananrepublik. I grunden är programmen från alla Balkans nationalister visitkort till imperialismen. Amerikansk- eller tysk imperialism blir blott en fråga om taktik.

Ett fjärde bokslut: Regionens ekonomi, dess sociala liv kollapsar. USA och dess allierade bombade Jugoslavien tillbaka om inte till stenåldern, så nästan till tiden efter Andra Världskriget. Enligt Human Rights Watch dog 527 civila jugoslaver. Tusentals andra invalidiserades. Floder, vägar, broar, järnvägar, fabriker, sjukhus, skolor, barnhem, bostadsområden, vattenverk, kraftverk och kraftledningar totalförstördes i en omfattning som Europa inte sett sedan Andra Världskriget. 9) Det ”humanistiska världssamfundet” ristade knappt den jugoslaviska armén – men slog medvetet ut civil infrastruktur och dödade medvetet mer än femhundra civila. I Jugoslavien finns det också 800 000 flyktingar från Bosnien och Kroatien. Liksom snart 300 000 flyktingar från den egna provinsen Kosovo.

Karavanen mot Azerbajdzjan

Inte bara Kosovo, utan också hela Jugoslavien, dvs i stort sett hela Balkan, har rivits sönder i småstycken. Ekonomiska band har klippts av. Samarbete har ersatts av etniskt hat. Arbetarklass har blivit nation. Det finns inga dinarer. Bara D-Mark, dollar, automatgevär, NATO och IMF. För massan av arbetare, bönder och tjänstemän på Balkan har livets möjligheter kastats decennier tillbaka.

Nåväl, nu har inte USA och dess allierade bara tänkt sig att stanna vid att utplundra Balkan på råvaror och billig arbetskraft. Den imperialistiska karavanen drar vidare mot Azerbajdzjan och Kaspiska havet. Det kan också bli stridigheter om vem som ska leda den. Det var ingen tillfällighet att EU beslöt att stärka, eller snarare bygga upp, sina egna militära muskler, efter USA:s stora kliv in i det senaste balkankriget. De 80 000 man elitrupper, som bland andra Sverige nu är med och skapar, är en ren reflexrörelse från europeisk imperialism.

Detta är det femte bokslutet: ”Vi vill också ha del av oljan, naturgasen, alla andra råvaror, billig arbetskraft och marknader i det centrala Eurasien”, är budskapet från de europeiska kapitalgrupperna. De vet vad USA vill. De vet vad Zbigniew Brezezinski, en av den amerikanska presidentmaktens viktigaste rådgivare, skrev i Foreign Affairs september/oktobernummer 1997:

”Förenta Staternas roll som världens ledande makt kommer med säkerhet att inte ifrågasättas på en generation. Ingen nation kommer troligen att kunna utmana USA på maktens fyra nyckelområden – militärt, ekonomiskt, teknologiskt, kulturellt – vilka sammantagna leder till global politisk kontroll”.

Brezezinski fortsätter om vad som gäller för den euroasiatiska superkontinenten:
”efter Förenta staterna finns de sex största ekonomierna och militära styrkorna där, liksom alla utom en av de erkända kärnvapenmakterna, liksom alla utom en av de dolda. Euroasien omfattar 75 procent av jordens befolkning, 60 procent av dess ekonomiska tillgångar och 75 procent av dess kända energitillgångar…..ett mer utsträckt Europa och ett utvidgat NATO (kommer ) att tjäna USA:s både kortsiktiga och långsiktiga intressen. Ett större Europa kommer att utvidga det amerikanska inflytandet, utan att samtidigt skapa ett Europa så politiskt integrerat att det kan utmana Förenta Staterna i frågor av geopolitisk betydelse, särskilt i Mellanöstern”.

I den kaspiska regionen finns några av de största återstående reserverna av olja och naturgas i världen. En energi som också är drivkraften i USA:s hela ekonomi, samtidigt som dess egna resurser kommer att tryta. Därav krigen mot Irak. Därav karavanen mot Azerbajdzjan. Mängder med ekonomiska och militära avtal har slutits mellan USA, dess oljebolag och olika regeringar i regionen. Blairs brittiska bolag är också med på ett hörn. Allt görs för att få makt över energitillförseln genom länder utanför Rysslands, Irans och Jugoslaviens kontroll.

Tjetjenienkriget

Det finns också ett sjätte bokslut. Rysslands militära nederlag i Tjetjenien 94 -95 tillsammans med en ekonomisk, ideologisk, politisk, militär och moralisk förruttnelse av det gamla stalinistiska sk sovjetsamhället blev inte den droppe som fick den ryska bägaren att rinna över. Stanken och nedbrytningen fortsatte som förut. Utan politiska massrörelser. Men situationen i dagens Ryssland visar skrämmande likheter med den i Tyskland efter Första Världskriget då krigsnederlaget och de oerhörda ekonomiska skadestånd, som segrarmakterna avkrävde Tyskland, bokstavligen blev ”blut und boden” för Hitler och nationalsocialismen. USA:s beslut att bomba sönder Jugoslavien ( med hjälp av UCK:s och OSSE:s satellittelefoner ) utan hänsyn till Rysslands protester, blev till sist den droppe, som kom den ryske bägaren att skvalpa över rejält. Därför fick vi se de ryska fallskärmsjägarna på plats ute på Pristinas flygfält innan NATO:s styrkor hann dit. Kanske en symbolisk räd för att göra på samma sätt som när de sovjetiska soldaterna stormade Hitlers Berlin, innan de allierade hann fram. Men framförallt ett budskap från den ryska militären: – Nu är det nog. Nu sätter vi ner våra stövelklackar. Många uppgifter talar om att USA försökte få Storbritanniens trupper att skjuta bort ryssarnas trupper på Pristinas flygfält. Britterna svarade bara att de vägrade att gå med på ett tredje världskrig. Det är också därför vi fick se hur den ryska ledningen fattade en lång rad beslut om militära upprustningar och brytningar med USA. Bland annat meddelade Putin världen att Ryssland är berett att använda kärnvapen som första land – om dess intressen hotas. När USA så tydligt visade att man ville ha fri sikt fram till Kaspiska Havet, samtidigt som de tjetjenska rebellerna försökte sig på en militär erövring av Dagestan – där Ryssland projekterat och börjat bygga en ny oljeledning runt Tjetjenien, då kom beslutet att till varje pris krossa den tjetjenska rebellstaten. I vågskålarna , när vi bedömer det senaste Balkankriget, ska vi definitivt väga in åtminstone en del av krigets fasor i Tjetjenien. Utan UCK:s och NATO:s krig mot Jugoslavien kanske det senaste kriget i Tjetjenien inte blivit av.

Samma slutsatser

Så till Maria Sundvalls svaromål på min artikel om just det senaste balkankriget. Först till två märkligheter. Den första börjar så här: ”Att som Göte reducera hela denna utveckling till en fråga om tysk konspiration blir alltför torftigt enögt”.

Så skriver Maria. Varför? I min artikel finns ett långt stycke som handlar om Jugoslaviens sönderfall. Maria ”rättar mig” genom att sammanfatta med det sammandrag från Chossudovsky’s artiklar om bland annat IMF:s roll som jag redan försökt beskriva. Därpå refererar hon till Samary’s artiklar om den ojämna ekonomiska utvecklingen i Titos Jugoslavien. En del av en grundläggande materiell förklaring till den sydslaviska statens sammanbrott. Javisst. Det var därför jag försökte understryka detta genom en lång sammanfattning av Samary’s tankegångar. 10) Efter Marias referat av det jag redan refererat drar hon så slutsatsen att ”kanske kan man säga att den viktigaste inhemska faktorn som störtade Jugoslavien i avgrunden var det byråkratiska styret”. Vad jag skrev var följande: ”Den ekonomiskt så ojämna regionala utvecklingen på Balkan blev politiskt outhärdlig med hjälp av IMF:s reformer,. I avsaknaden av en socialistiskt, solidarisk rörelse med ett program av förbrödring och samarbete, fick vi dåraktiga politiker som hundra år för sent försökte pröva nationella lösningar. Men i början på 1990-talet var det fortfarande inte klart hur kartan skulle se ut. Vad kom att bestämma att exempelvis Bosnien-Hercegovina kom att göra anspråk på en egen statsbildning? Något som i stort sett saknade nationella eller historiska rötter…”

Drar vi inte samma slutsatser? Om än inte med exakt samma ord. Var är Marias poäng? Jag begriper ingenting.

Så till den andra märkligheten. Maria läser min artikel som om att jag trodde att nationalismen dog i Första Världskrigets skyttegravar och påpekar lite skolläraraktigt att så är det naturligtvis inte. Hon skriver till och med att detta är ”en universalists önskedröm”. Men i min artikel stod det så här: ”Under Första Världskriget – i Europas huvudländer – dog nationalismen som progressiv idé eller politiskt program. Den slets sönder tillsammans med de fyra imperier som hade ansvaret för kriget. Den är lika död och förmultnad som de miljoner och åter miljoner arbetare och bönder som under de egna nationernas fanor dödades och ruttnade bort i krigets stinkande skyttegravar.”
Vad jag skriver och menar är naturligtvis att nationalismen i Europas huvudländer är död, stendöd, som en progressiv ide«. Punkt slut.

Kapitalismens fjärde epok

Så till vårt program och dagens Balkan. Maria har många referenser till Lenin och till Michael Löwy, till Internationalernas historiska program om nationell självbestämmanderätt. Färre till Balkan och framförallt färre till imperialismens roll i dag.

För mig är det som stundom kallas ”leninismen” framförallt två enkla citat. Dels ”en konkret analys av konkreta förhållanden”. Dels ”Det gäller att lära känna alla klasser och alla klassers rörelse”. Här är några viktiga stycken från Lenins ”Om nationernas självbestämmanderätt”:

”Den marxistiska teorin kräver vid analysen av varje social fråga ovillkorligen att denna ställs inom en bestämd historisk ram och vidare, ifall det är fråga om ett land (exempelvis om det nationella programmet för ifrågavarande land), att hänsyn tages till de konkreta särdrag som skiljer detta land från andra under en och samma epok.
Vad innebär detta marxismens ovillkorliga krav, tillämpat på vår fråga?

Det betyder framförallt att två, ur den nationella rörelsens synpunkt i grunden olika kapitalistiska epoker måste strängt särskiljas.  ena sidan har vi epoken för feodalismens och absolutismens sammanbrott, epoken för det borgerliga demokratiska samhällets och den borgerligt demokratiska statens uppkomst, då de nationella rörelserna för första gången blir massrörelser och på ett eller annat sätt, genom pressen, genom deltagande i representationsorganen osv; drar in alla befolkningsklasser i politiken.  andra sidan har vi en epok som kännetecknas av fullt utvecklade kapitalistiska stater med ett för länge sedan stabiliserat konstitutionellt system, med en stark utvecklad antagonism mellan proletariatet och bourgeoisien – en epok som kan betecknas som inledningen till kapitalismens sammanbrott…

Naturligtvis är den förra och senare epoken inte åtskilda genom någon mur utan förbundna genom talrika övergångslänkar, varvid de olika länderna dessutom skiljer sig från varandra genom den nationella utvecklingens snabbhet, befolkningens nationella sammansättning och lokala fördelningar osv. Det kan inte ens vara tal om att marxisterna skulle börja utarbeta ett nationellt program i ett visst land utan att ta hänsyn till alla dessa allmänt historiska och konkreta statliga betingelser.” 11)

Det här är alldeles förträffliga utgångspunkter för en marxistisk analys av den nationella frågan. Lenins oerhört konkreta ochpolitiska inställning måste vara den rätta utgångspunkten när vi hanterar den så explosiva nationalismen. Men Lenin beskriver Europa för snart hundra år sedan. Hans kritik då (och Marias nu) av exempelvis Rosa Luxemburgs syn på den ”polska frågan” delar jag till fullo. Men vårt problem när vi i dag ska hantera nationalismen på Balkan, är att vi vare sig står inför kapitalismens första eller andra epok. Använder vi vår traditionella begreppsapparat ser vi en tredje, eller mer troligt en fjärde epok, (den tredje epoken tror jag att vi ska kalla perioden mellan oktoberrevolutionen 1917 fram till Berlinmurens fall 1989) där vi ska försöka förstå de ekonomiska och politiska rörelserna när en ”deformerad arbetarstat” bryter samman.

Rekolonialisering

Jugoslavien var en stat som föddes ur det revolutionära motståndet mot nazismen. ”Titoismen” betonade också att en verklig politisk självständighet bara var möjlig genom en federation av Balkans alla nationer. Endast den enigheten skulle ge tillräcklig kraft att stå emot den ena eller andra stormakten. Under det senaste decenniet har denna statsbildning kollapsat. De stora imperialistiska staterna är samtidigt i färd med en rekolonialisering av Balkan (och delar av Euro-Asien) . En rekolonialisering där de nya lilleputtstaterna obönhörligen blir till imperialistiska protektorat. Motsättningarna i regionen mellan Tyskland/EU och USA har också skärpts. Det finns ingen större spännvidd mellan E.J.Hobsbawm och Lenin. Hobsbawm använder samma utgångspunkter, samma metod, som Lenin. Skillnaden är att han i sin lysande bok om ”Nationer och nationalism” försöker förstå världen hundra år senare. Vi måste försöka förstå en helt ny epok. Ta Michael Löwys analys av ”Marxismen och den nationella frågan”. (Fjärde internationalen nr 2 1980). Löwy gör alldeles förträffliga referat och kloka analyser – fram till Första Världskriget. Men han gör inga konkreta analyser av konkreta förhållanden av ”kapitalismens fjärde epok”, men låter ändå någon ”modern” ståndpunkt slinka med: ”Baskerna enligt Engels ”en huvudsakligen reaktionär nation”, står i dag på höjden av en revolutionär kamp i Spanien”. Nej och åter nej. Baskernas kamp för en egen stat var och är inte revolutionär utan leder till en splittring av den spanska statens arbetarklass! Vi känner till Francos och den spanska fascismens oerhörda förtryck av den baskiska nationen. Men och åter men. Det betyder inte att det är en politiskt lyckad taktik från oss socialister att säga att vi stödjer baskernas rätt till att skilja av sig och upprätta en egen stat. Den statens huvudstad skulle t ex bli Bilbao, där arbetarklassen i huvudsak inte är baskisk, utan kommer från andra nationer i den spanska staten.

Ser vi nu till de ”konkreta särdragen” när det gäller serbisk och albansk nationalism tycker jag att en del viktiga faktorer sammanfattas på ett bra sätt av Diana Johnstone:

”Konflikten mellan serber och albaner utvecklades tre århundraden senare. En kristen massutvandring från södra Serbien (Kosovo), som också innefattade albaner, och som av Habsburgsmonarkin togs emot i Krajina där de kunde få nya bosättningar, var resultatet av krigen mellan Habsburg och det ottomanska imperiet. Bergsborna som under 17-talet bosatte sig på Kosovos slättland, konverterade till islam under aktiv påverkan från turkarna…De etniska albaner som hade konverterat till islam fick under 18-talet privilegier ( att bära vapen, tjänstgöra i administrationen, driva in skatter). Privilegier som förnekades den kristna befolkningen. Dessa privilegier stod i vägen för att utveckla en albansk nationalism parallell med 1800-talets serbiska, grekiska och bulgariska nationella befrielserörelser. När albanska feodala godsägare revolterade, var det snarare för att försöka återta dessa privilegier än för att uppnå en oberoende stat med jämlika medborgare. Denna historiska skillnad har haft ideologiska konsekvenser. Eftersom serberna förnekades lika rättigheter under det ottomanska styret, kom de serbiska ledarna att anamma en egalitär politisk filosofi lånad från Frankrike… detta betydde att man argumenterade för en stat med jämlika medborgare som åtnjöt lika rättigheter.” 12)

Proletariatets enhet

I Michael Löwys sammanfattning av Lenins synsätt skriver han att ”Han var fullkomligt likgiltig till huruvida den ena eller andra nationen hade en självständig stat, eller vilka gränser det fanns mellan två stater. Hans mål var demokrati och proletariatets internationalistiska enhet, som båda kräver att man erkänner nationernas rätt till självbestämmande”. Utsökt formulerat. Just detta är problemet med den albanska nationalismen. Dess kroppspulsåder är inte demokratin utan etnicitet. Den albanska nationalismen har inte betonat lika medborgerliga rättigheter, dvs just det som Lenin tog fasta på i sin taktik för kapitalismens första epok.

De jugoslaviska myndigheterna har heller aldrig berövat albanerna dessa rättligheter. Diana Johnstone igen (samma källa som ovan):

”Hela världen, alla dessa mästare i mänskliga rättigheter säger att albanerna har blivit bannlysta från skolorna. Detta är en ren lögn! Nej, det är de som vägrar att närvara i skolor som styrs av den serbiska statens skolprogram, som hursomhelst också garanterar dem kurser i albansk historia och kultur och användningen av sitt språk. De insisterar på att skolor som upprätthålls och betalas av den serbiska republiken ska ha scheman och skolböcker som kommer från Albanien. I diplom och betyg ska det i huvudet stå ”Republiken Kosovo”! Argumentet om mänskliga rättigheter är inte längre något annat än ett ideologiskt vapen för de som vill avskilja Kosovo och för deras utländska beskyddare.”

Vad jag förstår var det så här över hela fältet. Både Rugovas« LKD och UCK bojkottade medvetet alla sina rättigheter i syftet att bilda ett Stor-Albanien. Hade albanerna utnyttjat exempelvis sin rösträtt hade de kunnat ta plats i 42 av det serbiska parlamentets stolar – och på så sätt också röstat bort Milosevic. Dessa rörelser har medvetet valt att utelämna arbetarrörelsens kamp för ”rättigheter” till förmån för den egna nationens etnicitet.

Förtryckta samer

Så till det mest ledsamma. När Maria skriver så här:

”Göte skriver om detta i ett avsnitt mot slutet av sin artikel, i ett avsnitt som skulle kunna användas i studier av politisk retorik. Det är ett skenbart faktafyllt avsnitt, som dignar av olika förklenande värdeomdömen om albanernas nationella anspråk. Man får bilden av en liten, nomadiserande, outvecklad folkspillra i ett område av ” av randstatskaraktär”; Quislingar” som stött ockupationsregimer, ja till och med fascister och försvarat sina privilegier. Serberna däremot hade sitt ”historiska sköte” i Kosovo och ett ”starkt” kungadöme under medeltiden, de var ”fasta” jordbrukare under medeltiden och numerärt övermäktiga….men Götes användning av ordet ”samisk” får väl oss snarare att tänka på en grupp som går att räkna i ett par tusental.”

Javisst. Jag är glad över att kunna använda retoriken. Men samtidigt bara om den är sann. Inte om den är falsk. Så till fakta. När jag använder ordet ”samisk” går denna folkgrupp inte bara att räkna i tusental . Snarare finsk-ugriska stammar, bortåt 100 000 människor i norra Skandinavien och på Kola-halvön. När jag ser lillpojken Karl hemma , hans blåsvarta kalufs , är jag både glad och stolt över hans och min hustrus och mina andra barns starka samiska ursprung. Samiskt ursprung från den norska staten, som bröt med den svenska staten. Men lika förbaskat samer, vidrigt förtryckta av fyra stater, bland andra den svenska och sedan den norska(!), men också lika förbaskat en nation, som jag aldrig skulle rekommendera att kämpa för en egen statsbildning. Den typen av nationalism skulle jag t o m bekämpa, just som en splittring av de arbetande klasserna i denna nordregion, trots sonens blåsvarta kalufs.

Vidare tecknar Maria in ordet ”outvecklad”. Det omdömet har jag aldrig använt. Här använder hon falsk retorik. ”Samisk” använder jag för att beskriva de ekonomiska produktionsförhållanden då albanerna levde i bergsområden genom frigående betande djur. Idén om en albansk stat fanns överhuvudtaget inte i huvudet på dess herdar. Snarare priset per kilo för det kött de kunde sälja eller byta bort. ”Randstatskaraktär” är också en del av en analys av en nation, som var klämd mellan romare, bysans, ottomaner, habsburgare, ungrare osv och aldrig hade en tillräckligt ekonomisk, politisk eller militär kraft för att av egen kraft skapa en nationalstat. Varje försök har betytt ett visitkort till en stormakt fientlig till den serbiska nationen. I Enver Hoxhas Albanien försökte man det motsatta genom en nästan psykotisk nationalism. Ett försök som oundvikligen var dömt till ett haveri. Sedan radar Maria på med ”quislingar, som stött ockupationsregimer, ja till och med fascister och (?) som försvarat sina privilegier”. Javisst. Dessa ord eller denna analys är korrekt. Därför finns det enorma problem, inte med albanerna utan med den albanska nationalismen. Det är detta som är problemet med de konkreta förhållanden, som gäller för en nation av ”randstatskaraktär”, om dess innevånare vill bilda en egen stat.

Blindtarmsstat

Om serbernas nationalism skriver Maria sedan att :
”de matas ständigt med berättelsen om Kosovo som en helig plats för serberna, en plats vars förlust skulle såra deras nationalkänsla. Men den berättelsen kan bara bemötas med analys som visar att det är en myt”.

Den mest reaktionära serbiska nationalismen, med rötter från cetniks och den serbiska monarkin, Arkans arv och delvis Milosovic«s, ser gärna sin födelse i Kosovos serbiska sköte. Må så vara. Om detta är vi överens. Men om vi marxister förnekar detta ”historiska minne” spelar vi bara dessa reaktionärer i händerna. Ett starkt dokumenterat kungadöme under tidig medeltid och en nästan etthundraårig statsbildning under 1900-talet är inte bara något man ”matas med” utan en faktisk realitet. Den reaktionära serbiska nationalismen, Arkans vänner, dundrar mot Tito för att han i förbrödringens och stabilitetens namn, förbjöd 40- 50 000 serber att återvända till Kosovo efter Andra Världskriget. Ett förbud i den etniska jämviktens namn. Efter världskriget, utan att räkna dessa tiotusentals serber, som flytt från Kosovo undan nazismen, var serberna 40 procent av Kosovos befolkning. I jämvikt med albanerna. Resten var romer, turkar, kroater mm. Om de andra nationerna 1999 var 20 procent och de etniska albanerna 80, tyder inte detta direkt på en etnisk diskriminering eller fördrivning av den albanska befolkningsgruppen. Jag ber också Maria och många andra att studera ikonernas plats i den ortodoxa kristendomen och hos serberna, och i dess nationalism, för att bättre förstå innebörden av att de nu i Kosovo slås sönder eller bränns ner av UCK:s blindtarmsstat. Blindtarm därför att statens militära grovtarm , KFOR-styrkorna och USA:s jättelika militärbas, är det enda skälet till att UCK kan regera.

Maria menar också att ”Göte Kildén motsätter sig Kosovos rätt till avskiljande och tonar ner det serbiska förtrycket av albanerna”.

Det är kanske är korrekt. Jag ”tonar ner”. Men i Kosovo fanns det flera tusen kameror och TV-filmare som tonade upp. Ofta med förfalskade bilder eller filmer. Tonar ner? Finns det i dag en enda TV- kamera från några av det sk världssamfundets stater som filmar helvetet för de över en miljon flyktingarna i Serbien? Inga gråtande kvinnor, inga skrikande spädbarn får vi se. Inte ett ord om att insulinet nu snart är slut vid alla jugoslaviska sjukhus. Det är så här den imperialism, som Maria knappt berör, spelar upp sin världsbild i alla de mediala utrymmen som finns. När jag då ska daska ner en motbild på några få sidor i en tidskrift som läses av några tusental, inte katten kan jag då ta utrymme för en helt allsidig bild. Maria har säkert rätt. I förhållande till utrymmet i min artikel kanske jag tonar ner den reaktionära serbiska nationalismen. Men egentligen möter jag strålkastare med det fladdriga skenet från ett ynka litet stearinljus! Dessutom är jag oerhört ledsen och förtvivlad över att hundratusentals människor, som uppfattar sig som socialister av någon kulör, var eller är beredda att stödja UCK militärt och därmed krypa ner i imperialismens trygga bunkrar. Allt i namn av mänskliga rättigheter eller i ett försvar av det internationella samfundet

Innan jag avslutar med några viktiga, mycket avgörande politiska frågor, ska jag än en gång citera Diana Johnstone (källa som ovan) för att visa rasismen hos ”världssamfundet”, dvs imperialismen. Här i dess senaste skepnad av en rapport från 1998 från ICG (som presenterats tidigare i min artikel). Läs och dra politiska slutsatser:

”Den vanligtvis väldokumenterade vårrapporten 1998 från den inflytelserika Internationella Krisgruppen (ICG), ger här en kommentar till varför man genomgående refererar till etniska albaner i Kosovo som ”kosovarer”: ”Serber som lever i Kosovo kallas också ibland för kosovarer. I denna rapport betyder emellertid kosovarer alltid etniska albaner som lever i Kosovo. Serbernas uttryck för etniska albaner, är antingen ”Albanci” eller det nedsättande uttrycket ”Siptar”..”. För det första, genom att ge de etniska albanerna och inte serberna, ett namn rotat i regionen, påstår man att att albanerna verkligen tillhör regionen, medan serberna är outsiders, kommer utifrån. detta har gjorts förut genom att ta till sig uttrycket ”bosniak” och t o m ”bosnisk”, exklusivt för de muslimska innevånarna i Bosnien-Hercegovina. I Kosovo är affischeringen av platsnamnet ännu mer anslående och ifrågasatt, med tanke på att en mycket stor, men oklar mängd albaner, helt nyligen har immigrerat till provinsen. Antingen under den fascistiska ockupationen under andra världskriget, eller därefter när det etniska Albanska Partiet tolererade albansk illegal immigration från det egentliga Albanien… Ståndpunkten att ”serberna använder det fördomsfulla begreppet ”Siptar” är lika fördomsfullt. Det albanska uttrycket eller ordet för en alban är just Shqiptar, som på serbiska skrivs Siptar. Det är så som albanerna alltid namngett sig själva. Det betyder ”örnmän” och är knappast nedsättande. I ICG:s rapport finns inga av de nedsättande termer som albanerna använder om serberna…..I början av ICG-rapporten, tar man upp betydelsen av Kosovo för serberna och för ”kosovarerna”. När man talar om Kosovos betydelse för serberna börjar man med: ” Enligt den serbiska mytologin är Kosovo, skötet för deras nation”. När man talar om kosovarerna ( egentligen albanerna ) börjar man med ” Som arvtagare till de gamla illyrierna”.

Alltså: När det gäller det rakt igenom dokumenterade serbiska kungadömet, beskrivs detta som mytologi. När det gäller det albanska antagandet ( om Illyrien. Min anm.) beskrivs detta som fakta.”

ICG:s språkbruk, som sannerligen är politiskt, borde få Maria, att fundera ett par gånger till över sin beskrivning av serbernas relation till Kosovo .

Så till de frågor vi alla söker svar på när vi försöker förstå kapitalismens fjärde epok.

För det första. Om vi nu ser till hur Lenin såg det hela. Har då albanernas kamp för att avskilja sig från Jugoslavien gynnat arbetarklassen och småbönderna i regionen? Nu när ockupationen av Kosovo är ett faktum vill vare sig Maria Sundvall eller Fjärde internationalens ledning (exekutivkommittén), erkänna albanernas rätt i Kosovo att bilda en egen stat, dvs ett Stor-Albanien. Argumenten är i princip att UCK var NATO:s marktrupper och att vi var emot NATO:s bombkrig och därmed nuvarande ockupation. Exekutivkommitténs resolution är den svagaste, snurrigaste och mest politiskt felaktiga jag läst under mina snart fyrtio års medlemskap i Internationalen. Bland annat beklagar man sig över att inte de facto UCK har ledningen över KFOR-styrkorna… I ingen annan debatt har jag under min politiska levnad upplevt sådana skarpa motsättningar. Maria och Exekutivkommittén kan inte när det kommer till kritan, stödja UCK, på grund av politiska tveksamheter. De avgör alltså vad det albanska folket i Kosovo ska tycka. Inte albanerna själva. De stödjer en abstraktion och i verkligheten är de politiskt i fritt fall. Bra ändå. Hade de valt den väg som var stöd åt UCK, då hade jag valt en annan väg.

För det andra: Är vi för montenegrinernas rätt att bilda en egen stat ? Tar vi då ansvar för det inbördeskrig som bryter ut. Liksom ett större balkankrig? För kanske halva befolkningen är Montenegro mer serbiskt än Serbien.

För det tredje: Är vi för albanernas rätt i Makedonien att bilda en egen stat och sedan ansluta sig till ett Stor-Albanien. Tar vi då ansvar för ett totalt krig på Balkan. Ett krig där Grekland och Bulgarien omedelbart blir nya stridande parter.

För det fjärde: Är vi för att serberna i Republika Serpska ska kunna avskilja sig från Bosnien-Hercegovina och ansluta sig till Jugoslavien.

För det femte. Är vi för att kroaterna i Bosnien-Hercegovina ska kunna ansluta sig till Kroatien? Liksom att de 150 000 serbiska flyktingarna från Krajina ska kunna återerövra sitt hemland och ansluta detta område till Jugoslavien.

För det sjätte: Är vi för ungrarnas rätt att bilda en egen stat i den serbiska provinsen Vojvodina? Tar vi då ansvar för det inbördeskrig och de krig som då bryter ut?

För det sjunde: Är vi för ungrarnas och romernas rätt att bilda egna stater i Tjeckien? Om så. Gynnar detta arbetarklassen i regionen?

För det åttonde: Är vi för baskernas rätt att bilda en egen stat? Skulle en sådan baskisk kamp verkligen gynna enigheten mellan den spanska statens olika nationer

För det nionde: Ska vi socialister ska ge fullt stöd åt de delar av IRA som militärt vill ansluta Nord-Irland till republiken Irland? Skulle detta gynna arbetarnas rörelse på Irland i stort eller i Storbritannien?

Mitt svar på alla dessa frågor är ett bestämt nej. Vad tycker du, Maria?

Jag kunde fortsätta att rada frågor sida upp och sida ner. Men då blir det för liturgiskt. Framförallt om vi lämnade Europa och gick till Ryssland, till den indiska subkontinenten eller till republiken Kina. Det verkar troligt att vi socialister kommer att tvingas att besvara frågor om nationalism och sociala revolutioner som rör alla dessa landområden. Därför är det så nödvändigt att vi börjar med att ta itu med de frågor som ligger närmast och där vi är någorlunda hemmastadda. En viktigare debatt har vi sällan fört.

I skrivande stund försöker de albanska nationalisterna , med stjärnbaneret i topp, att driva bort den sista större befolkningsgruppen i Kosovo, från den delade staden Mitrovica. De har också inlett en väpnad kamp i södra Serbiens dalar. Därför avslutar jag detta inlägg med att citera ett gammalt serbiskt ordspråk:

”Det är lätt att kasta sten i Donau. Det är svårare att plocka upp dem. ”

Göte Kildén

Noter:
1) Senast bekräftat av Dennis Mc Namara, FN:s flyktingsändebud, vid en presskonferens i Tirana: ”Tragedin är att vi har nästan en miljon ( etniska albaner ) tillbaka och en kvarts miljon nya (serber och andra minoriteter ) utanför ( BBC.news. 20.3.00 ). Enligt samme Mc Namara är det också för tidigt för icke-albanerna att komma tillbaka. ”Vi är inte för att de kommer tillbaka om detta betyder att ta folk i bepansrade bilar in i militärt skyddade enklaver.”
2) Uppgifterna finns i en artikelserie av Robert Fisk i den brittiska tidningen Independent. Bland annat från den 24.11. På OSSE:s hemsidor,www.osce.org/kosovo/, finns också ett otal uppgifter om alla övergrepp.
3) Uppgifterna är hämtade från en ”dossier” i Le Figaro Magazine från den 15 oktober.
4) ICG:s rapport från v.45 -99 citeras extensivt på www.wsws.org:s hemsida ( World Socialist Web site).
5) Pujols kommentarer citeras efter bland andra John Pilger i New Statesman 15 november. Haagtribunalens chefsåklagare Carla del Pontes presskonferens återgavs i internationell press. Hennes talesman, Paul Risley hävdade att man inte kunde fortsätta jakten efter massgravar på grund av tjälen. I Le Mondes stora marsnummer om Kosovo visade man att detta var bedrägeri. För när Risley gjorde sitt uttalande var det tio plusgrader i Kosovo. Detta marsnummer med en lång ”Chronique dœn génocide annonce” och ett ”Adieu au Kosovo multiethnique” är för övrigt en ren journalistisk slåtter av alla dem som hävdat en serbisk förintelse av Kosovos serber.
6) Söndagen den 12 mars i år visade BBC en sensationell dokumentär om NATO:s och OSSE.s stöd åt och samarbete med UCK. Samma dag dubblerades och utvidgades materialet i tidningen The Sunday Times. Där säger den albanska förhandlaren Dug Gorani att ”ju mer civila som dödades, desto större är chansen till en internationell intervention”. Det var en utländsk diplomat som sa till mig, fortsätter han: ”Se här. Om ni inte passerar en kvot på femtusen döda, får ni aldrig någon permanent närvaro från den utländska diplomatin”. Tidningen fortsätter ”När OSSE lämnade Kosovo en vecka före flygattackerna, lämnade många av dem sina satellittelefoner och globala navigationssystem till UCK-ledare. Många UCK-ledare hade telefonnumret till General Clark, NATO:s befälhavare”.
7) Citerat efter Internationalen 50/99.
8) Från ett reportage i TV-aktuellt samt från Robert Fisks novemberserie i Independent.
9) 7 februari. Citerat efter Le Monde Diplomatique, mars/2000.
10) Som en parentes har i veckan en gammal lärobok i historia, R R Palmers världshistoria, gett mig en förklaring till detta. Den region som var och är så förtvivlat ekonomisk efterbliven, dominerades av den magyariska, totalt improduktiva godsägarklassen. Den region som ekonomiskt sprudlade dominerades av den tyska borgarklassen i …sterrike. Dubbelmonarkin var inte minst dubbel när det gällde produktionsförhållandena. Desto mer makt och styrka som Bismarcks Tyskland kämpade sig till, desto svagare blev …sterrike, vilget gjorde magyarerna starkare i deras inbördes relation. Ekonomiskt och politiskt påminner relationen om den mellan Amerikas nord- och sydstater.
11) Lenins Valda Verk. Progress Moskva 1979. Sid. 549.
12) Diana Johnstone. Jugoslavienkännare. Tidigare de Grönas presstalesman i Bryssel. Här från ”Notes on the Kosovo Problem and the International Community, http//kosovo.serbhost.org/diana_johnstone.html. Ett uttryck för denna betoning av de medborgerliga rättigheterna är att det i Jugoslavien står varje människa fritt att deklarera och registrera sin nationalitet. Vid folkräkningen 1994 kallade sig då tusentals av de romer som drivits bort, för egyptier, eftersom de har uppfattningen att de kommit därifrån. Se ”Les Tziganes, indésirables au Kosovo”, Le Monde Diplomatique, nov -99.

Från Röda Rummet 1/2000

Kriget, Kosovo och imperialismen

Del 2 av 6 i serien Kosovo

Under 70 dagar vräkte NATO bomber över Serbien och Kosovo i våras . De herrar som gav order om bombningarna kallade sin bedrift för ”humanitär intervention” eller rentav ”det nya moraliska korståget”. Göte Kildén har borrat sig ner till grunden bakom hyckleriet och menar i följande artikel att det var strikt ekonomisk-strategiska intressen som drev USA-imperialismen att starta kriget i rivalitet med tysk imperialism. Han ger också sin syn på hur socialister bör förhålla sig till nationalismen på Balkan.

Kriget, Kosovo och imperialismen

Vi ser den välregisserade politiska scenen framför oss. Talarpulpeten har burits ut på Vita Husets välansade gräsmatta. Där hälsar president Clinton, PKK:s ledare Abdullah …calan, som vore han en statsman. Inför medias alla mikrofoner och filmkameror fördömer de gemensamt Turkiets etniska rensning av kurderna. ”Världssamfundet kan inte längre tolerera Bulent Ecevits terror, massavrättningarna och de tiotusentals nerbrända byarna på den kurdiska landsbygden”, understryker USA:s president. ”NATO är nu berett till humanitära bombningar”, menar han.

När så bomberna faller över Ankara, Izmir och Istanbul jublar Blair, Schröder, Persson och Europas övriga socialdemokratiska ledare. Tony Blair flyger också till ett kurdiskt flyktingläger, skakar så många händer han kan och klappar små barn på deras huvuden. Bombningarna har enligt Blair öppnat upp en era av ”ny internationalism där det brutala förtrycket av etniska grupper aldrig mer kommer att tolereras”. En ny världsordning har inletts. Visst blir vår svenska utrikesminister Anna Lindh lite stingslig när fönstren i Ankaras svenska ambassad går sönder av trycket från en exploderande bomb. Men i stort är också hon glad över NATO:s humanitära bombmattor. ”Fast bomberna borde inte vara så stora”, menar hon.

Det är nog ingen som inte inser att de här scenerna aldrig skulle kunna spelas upp i det internationella politiska landskap, som så totalt domineras av USA-imperialismen. Eller att CNN timme efter timme, skulle visa fasansfulla bilder på dödade och flyende kurder. Inte heller lär det finnas många människor som tror att NATO skulle kunna lägga ut en humanitär bombmatta över exempelvis Zagreb. Detta i syfte att tvinga Franco Tudjman att repatriera de hundratusentals serber, som han för några år sedan drev bort i en etnisk rensning från deras uråldriga bosättningar i Krajina. De flyende serberna attackerades t o m med kroatiskt flyg! För övrigt kom dessa serber hit som flyktingar från Kosovos lågländer! Flyktingar undan det turkiska ottomanska imperiet.

Naturligtvis är det så att NATO:s bombkrig över Jugoslavien inte hade ett dyft att göra med vare sig kärlek eller medlidande med misshandlade eller dödade albaner i den serbiska provinsen Kosovo-Metohija. Det var inte därför UCK-gerillans ledare Hashim Thaqi så storslaget hälsades välkommen till Vita Husets gräsmattor! Att Clinton valde att bomba Jugoslavien samtidigt som han blundade för det tjugotal andra krig som pågår runt om i världen visar bara att det inte handlade om någon som helst ömsinthet från ”världssamfundets” sida. Inte fällde Clinton många tårar när hundratusentals och åter hundratusentals människor slaktades och drevs bort i krigets Rwanda. Då var det inte tal om en order ”to send the marines”. Och inte gråter han i dag, när UCK-gerillan, inför ögonen på passiva Kfor-trupper, drivit bort uppåt tvåhundratusen serber, montenegriner, romer och judar från ”sitt Kosova”. USA:s dubbelmoral i dagens politik illustrerades kanske bäst av namnet på de tunga attackhelikoptrar som sattes in på Balkan: ”Apache”! Namnet på hövding Geronimos sex stora indianstammar i sydvästra USA, stammar som etniskt rensades bort av den amerikanska armŽn. I dag finns det bara kvar en folkspillra på drygt tiotusen apacher. Ett amerikanskt attackflygplan har dessutom döpts efter indianhövdingen Black Hawk. Också han dödad av samma amerikanska armŽ som nu är på Balkanhalvön.

Socialister på villovägar

Den preussiske generalen och militärteoretiker Carl von Clausewitz präglade en gång uttrycket att ”krig är politikens högsta form”. En uttryck som rymmer mycken sanning. Nu är den amerikanska politiken bra långt från den som beskrivs av CNN:s alla experter eller av Europas socialdemokrater. Eller av många av de gröna europeiska partierna. Cohn-Bendit, en gång en av majrevolten 68:s ledare, nu förste namn för de franska gröna, tog också, liksom den brittiske vänstersocialdemokraten Ken Livingstone eller skådespelerskan och socialisten Vanessa Redgrave, aktivt ställning för NATO:s bombningar. ”Det enda gröna som finns hos Cohn-Bendit”, sa Alain Krivine från Fjärde Internationalens franska sektion, ” det är NATO:s gröna uniformer och marijuanans gröna blad”. En lika elegant som exakt beskrivning.

Men också många socialister har alltså trampat bra snett när de försökt ge politiska svar på kriget i Jugoslavien. De har ihärdigt och på ett otvetydigt sätt gått emot NATO:s bombningar. Men i stället för att förklara kriget med en klassmässig och geopolitisk analys har de utgått ifrån CNN:s blodiga bilder av folkmord i Kosovo och sedan upphöjt rätten till nationellt självbestämmande, rätten för en etnisk grupp att avskilja sig och bilda en egen stat, till en lika evig som helig princip. Socialistiska partiets veckotidning, Internationalen, har då och då trampat ut i dessa politiskt farliga tassemarker när man mycket medvetet använt albanskans Kosova i stället för serbiskans Kosovo eller Kosovo-Metohija, som provinsen egentligen heter. Ibland skriver man också, likt amerikanska media, om Serbien när man faktiskt menar Jugoslavien. Det kan tyckas oförargligt och bara ses som lite språklig solidaritet med en förföljd folkgrupp. Men i grunden betyder det naturligtvis att tidningen då tar ställning för att Kosovo inte är en serbisk provins i staten Jugoslavien utan en egen stat eller en del av UCK:s ”Stor-Albanien”. Inte använder Internationalen baskiska namn på baskiska städer i den spanska staten? Eller tamilska namn i stället för sinhale på platser i Sri Lanka Internationalen drar inga raka eller logiska slutsatser av sitt språkbruk, vilket är bra.

Tidningen har inte gett något stöd åt UCK utan publicerat kritiska artiklar om denna rörelse. Men ett stöd skulle kunna ha varit det mest logiska om man nu tycker att albanerna i Kosovo har rätt att bilda en egen stat. Det går att halka i väg varsomhelst om man har en oklar syn på den nationella frågan. Den brittiska tidningen Socialist Outloook, utgiven av medlemmar i Fjärde Internationalen, visar detta på ett mycket tydligt sätt. Tidningen drev en politik där man fördömde NATO:s bombningar, men också slog fast Kosovoalbanernas rätt till en egen statsbildning. En hållning som gjorde att man gick ner sig rejält i nationalismens dyiga tassemarker:

”Vi stödjer en beväpning av motståndsrörelsen mot folkmordet, under ledning av Kosovos befolkning och av UCK, om detta är deras vilja. Om det är den enda vägen för dem att bekämpa folkmordet och den etniska rensningen”. Vi ”stödjer rätten till självbestämmande för alla folk i regionen. Kravet på oberoende är ett svar på Milosevics projekt, inte uttryck för påstådd rivalitet från gamla stamkonflikter på Balkan.”

Det politiskt snurriga i dessa ståndpunkter skulle ha visat sig om en aktivist från Socialist Outlook gått med i en demonstration mot NATO:s flyganfall – samtidigt som han med bössan i hand samlat in pengar till det som de facto var NATO:s marktrupper, nämligen UCK! Halvåret innan bombningarna levde UCK bokstavligen i svettlukten från USA-imperialismen armhålor….

Nationalismens död

Jag ska åtminstone i grova drag försöka teckna en bakgrund till varför den jugoslaviska statsbildningen nu slitits sönder – liksom till betydelsen av den nationella frågan överhuvudtaget på Balkan i dag. Men först ska jag unna läsarna ett långt men oerhört värdefullt citat från Leon Trotskijs fantastiskt viktiga bok ”Kriget och Internationalen. Bolsjevikerna och världsfreden.” Det som här är så användbart hos Trotskij är att han vägrar att sätta den nationella frågan på en upphöjd pidestal, i förnäm avskildhet från mycket större sammanhang. Citatet är hämtat från kapitel 1 om just ”Balkanfrågan”:
3 juli 1914, efter mordet i Sarajevo skrev Worwart:

”Sydslavernas borgerliga revolution är i full sving och skotten i Sarajevo, hur vilda och ogenomtänkta de än var, är lika mycket ett kapitel i denna revolution, som de strider där bulgarer, serber och montenigriner befriat Makedoniens bönder från oket av Turkiets feodala förtryck.Det är inte konstigt att Österrike-Ungerns sydslaver ser med längtan på sina rasbröder i det serbiska kungadömet. Serberna i Serbien har uppnått det högsta mål som ett folk kan nå med den nuvarande samhällsordningen. De har nått nationellt oberoende. När de i Wien eller i Budapest kan behandla varenda människa som bär ett serbiskt eller kroatiskt namn med sparkar och slag, med undantagslagar och hängning…Där är sju och en halv miljon sydslaver, som nu, som ett resultat av segarna på Balkan, har blivit fastare än någonsin i sina krav på politiska rättigheter.

Och om Österrikes kejserliga tron fortsätter sitt motstånd mot dem kan den välta och hela imperiet, med vars framtid vi är sammanflätade, kan bryta samman i småbitar. För det är i linje med den historiska utvecklingen att sådana revolutioner ska marschera vidare mot seger. Om den internationella socialdemokratin erbjöd ett ganska svagt stöd för Serbiens nationella krav, var detta helt säker inte beroende på någon omtanke för Österrike-Ungerns historiska rättigheter att förtrycka och splittra upp de nationaliteter som lever inom imperiets gränser. Helt visst inte heller med tanke på Habsburgs anspråk på att ha ett uppdrag att befria andra.
Fram till augusti 1914 var det bara den svarta och gula pressens legohjon, som vågade andas ett ord om detta. Vår hållning påverkades av helt andra skäl. Först av allt kan inte proletariatet, utan att på något sätt ifrågasätta Serbiens historiska rätt att sträva efter nationell enighet, lita på en lösning från de krafter som kontrollerar det serbiska kungadömets framtid. För det andra – och det var för oss den helt avgörande faktorn – den internationella socialdemokratin, kunde inte offra freden i Europa för serbernas nationella sak, eftersom vi visste, att förutom en europeisk revolution, var den enda vägen till en sådan nationell enighet, ett europeiskt krig.”(1)

När sedan Habsburgarna förklarade krig mot Serbien, med Kaisern i det tyska kejsardömet bakom sig, inkallades en extra session med det serbiska parlamentet, där frågan om krigskrediter ställdes till omröstning. Trotskij fortsätter:

”Om någon gång idén om ett försvarskrig, alls haft någon mening, skulle den nu gällt för Serbien. Trots detta var våra vänner, Ljatchevic och Katzlerovic, orubbade i sin övertygelse om att den kurs, de som socialister måste följa, innebar att de måste vägra att ge regeringen sitt förtroende. Jag var i Serbien vid krigsutbrottet. I Skuptchina ägde omröstningen om krediterna rum, under en obeskrivbar nationell entusiasm. Omröstningen ägde rum med namnupprop och tvåhundra ledamöter hade röstat ”Ja!”. Då efter ett kort ögonblick av dödstystnad kom rösten från socialisten Ljaptchevic ”Nej!”. Var och en kände den moraliska kraften i hans protest och scenen har för alltid fastnat i mitt minne.” (2)

Vad dåtidens internationella arbetarrörelse förstod var att nationalismen var de borgerliga klassernas revolution – mot feodalism, monarkier och kejsardömen. Den var ekonomins eller som man säger i dag, marknadens revolt mot förlegade produktionsförhållanden. Men Första Världskriget var den blodiga demonstrationen av att kapitalismen hade vuxit ur sina trånga nations- eller statsgränser. Både Första och Andra Världskriget handlade till stor del om att Tysklands starka ekonomi krävde råvaror, land och kolonier. Ett kapitalistiskt ”Lebensraum” som USA, England och Frankrike inte ville ge bort till något pris. Under Första Världskriget – i Europas huvudländer – dog nationalismen som progressiv idŽ eller politiskt program. Den slets sönder tillsammans med de fyra imperier som hade ansvaret för kriget.

Den är lika död och förmultnad som de miljoner och åter miljoner arbetare och bönder som under de egna nationernas fanor dödades och ruttnade bort i krigets stinkande skyttegravar. I Europas ekonomiskt och politiskt svagare randstater, som Balkanländerna, spelade den fortfarande en viss roll. Men inte på någon pidestal ovanför klasserna och deras rörelser! På dagens Balkan är det naturligtvis ”ingen civilisatorisk mission” (som Marx uttryckte den borgerliga revolutionens nationalism), i det som träffande nog kallats ”balkanisering”. En fragmentisering där vi får lilleputtstater som Slovenien eller Macedonien. Den betyder bara att dessa stater drar på sig gränser och handelshinder som var obsoleta redan för hundra år sedan. En fullvuxen karl har svårt att rymmas i tolvåringens byxor!

Jugoslaviens sönderfall

När vi nu ändå får bevittna hur Jugoslavien politiskt fullständigt trasas sönder och samman och hur många av dess ekonomier är inne i ett helt fritt fall. Då måste vi ställa oss frågan varför detta sker. Hur kan det vara möjligt? Vilka krafter ligger bakom? Vilka storpolitiska strategier rumsterar om i den ”undre politiska världen” innan vi blir varse dessa enorma politiska och militära jordbävningar? Exempelvis Catherine Samary från Fjärde Internationalens franska sektion har mycket betonat den oerhört ojämna ekonomiska utvecklingen i regionen, som viktigare än de kortsynta politiska och religiösa förklaringar, som blott och bart ges i CNN och dess vasallmedier. Hon har betonat att när Tito och hans partisaner tog över kontrollen efter Andra Världskriget, då var norra delen av landet massivt industrialiserat. Detta samtidigt som Kosovo och andra stora områden i Syd-Jugoslavien hade en befolkning där åttio procent av befolkningen var fattiga småjordbrukare. Kommunistpartiets och Titos grundläggande strategi handlade om att industrialisera södern.

Men trots stora framgångar var genomsnittsinkomsten 1989 i Slovenien sju gånger större än för den fattigaste regionen, Kosovo. De rikare regionerna ville helt enkelt skilja sig från de fattigare. De ville inte, likt våra moderater, fortsätta med att via bidrag och skatter subventionera folk, att ”hindra dem från att ta egna initiativ”, som det brukar heta. Samma ideologi som i exempelvis i Italien förs fram av Lega Nord, som vill bilda en egen stat skild från det ”lata Syd-Italien”. Samarys bidrag till en förklaring av Jugoslaviens upplösning är viktig beståndsdel av en förklaring. Men i sig räcker den inte. Den svarar inte på frågan hur det hela blev möjligt och vilka krafter som låg och ligger bakom det ”rika” norra Jugoslavien.
Redan 1984 bestämde sig Reagan-administrationen för en ”tyst revolution” i bla Jugoslavien. Ett ekonomiskt krig bl a rakt och klart sammanfattat av Michel Chossudovsky, professor i ekonomi vid universitet i Ottawa. (3.) Jugoslavien skulle bli en marknadsekonomi och integreras i världsmarknaden. Räntekraven på landets utlandslån användes i en utpressning där USA med hjälp av IMF tvingade fram en rad ”reformer” som betydde att ekonomin bromsades kraftigt. 1990 var tillväxten t o m negativa tio procent! Hösten 1989, strax innan Berlinmuren rasade, träffade premiärminister Ante Markovic president Bush och förhandlade fram ett nytt sk ekonomiskt räddningspaktet. Bland åtgärderna fanns ännu en devalvering, ännu ett lönestopp, massiva nedskärningar i statsbudgeten. Vidare skulle alla arbetarstyrda företag stängas eller privatiseras. Våren 1990 sjönk jugoslavens reallön med 41 procent! Chossudovsky sammanfattar den ekonomiska våldtäkten så här:

”I ett slag slog reformmakarna ut Jugoslaviens finansiella struktur och dess federala politiska institutioner. När det ekonomiska blodflödet mellan Belgrad och republikerna ströps accelererades de tendenser till uppbrytning som redan skapats av den ekonomiska krisen och etniska faktorer. När de ekonomiska banden bröts blev ett antal delrepubliker de facto självständiga. IMF:s budgetprogram skapade den situation där Kroatiens och Sloveniens utbrytning blev ett faktum….Under de första nio månaderna 1990 gick över tusen företag i konkurs, tillväxten var minus 7,5 procent under året, och det fria fallet fortsatte: 1991 krympte BNP med 15 procent, industriproduktionen med 21…I flerpartivalet 1990 var det ekonomisk politik som dominerade debatten, och det var den debatten som ledde till att separatisterna utklassade kommunisterna i Kroatien, Bosnien och Slovenien. Men precis som den ekonomiska krisen drev på separatismen, drev separatismen på den ekonomiska krisen. Samarbetet mellan delrepublikerna upphörde nästan helt, och medan de högg mot varandras halsar gick både nationen och delrepublikerna in i en ond nedåtgående spiral.”

Den ekonomiskt så ojämna regionala utvecklingen på Balkan blev politiskt outhärdlig med hjälp av IMF:s ”reformer”. I avsaknaden av en socialistisk, solidarisk rörelse med ett program av förbrödring och samarbete fick vi dåraktiga politiker som hundra år för sent försökte pröva nationella lösningar. Men i början på 1990-talet var det fortfarande inte klart hur kartan skulle se ut. Vad kom att bestämma att exempelvis Bosnien-Herzegovina kom att göra anspråk på en egen statsbildning? Något som i stort sett saknade nationella eller historiska rötter…

Tysk balkanpolitik

I den akademiska världen och i den alternativa kritiska pressen finns det en uppsjö med bra material som kan hjälpa oss att bättre förstå de senaste årens nationella eruptioner på Balkan. Vid Köpenhamns universitet lade Sören Beicker och Alexander Macic 1997 fram en avhandling som i mycket utgår ifrån Tysklands hållning i Balkanfrågan.

Beickers och Macics startpunkt är Tysklands nederlag i Första Världskriget. Vid Versailles-konferensen skapade segermakterna en europeisk nyordning, där staterna ritades upp efter deras egna intressen. Den nya sydslaviska staten, Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike (som bytte namn till Jugoslavien 1921 när monarkin införde diktatur), upprättades för att kunna vara ett bålverk mot en framtida förnyad tysk expansion. Detta på två sätt. För det första kunde inte Tyskland utnyttja en handfull mycket svaga och inbördes splittrade stater utan mötte en relativt stark statsbildning. Tysklands politiska inflytande i området blev ringa. För det andra hade det statsbärande folket i Jugoslavien, serberna, historiskt ett mycket ansträngt förhållande till Tyskland samtidigt, som den nya statsbildningen skulle ha nära historiska och kulturella band med Ryssland.

Under mellankrigstiden hade Tyskland av naturliga skäl inte så stora möjligheter att ändra på den jugoslaviska statsbildningen. Ekonomiskt blev däremot tyskt kapital allt viktigare för regionen. Men då Hitlers Tredje Rike under åren 1941-44 fick möjlighet att ha en ”ordnung” efter sin egen smak, betydde detta en mycket kraftig försvagning av serbernas ställning. Tyskland utsatte inte heller någon annan stad för så svåra bombanfall som just Belgrad. Ungern, Kroatien, Bulgarien och Albanien blev nu Hitlers gynnade vasallstater. Under tre år fanns nu ett fascistiskt Stor-Albanien som också innefattade Kosovo, liksom Ustajas Stor-Kroatien innefattade Bosnien-Herzegovina.

Hitler-Tysklands nederlag i det Andra Världskriget satte för en lång tid stopp för traditionell tysk balkanpolitik. Tre kraftiga begränsningar gällde. För det första landets uppdelning i två stater, samt dess fullständiga ekonomiska och militära utmattning efter kriget. För det andra var Tyskland oerhört politiskt svagt. Internationellt diskrediterat. Efter naziststyret uppfattades landet som lite av en internationell paria – utan någon som helst rätt till en självständig utrikespolitik. För det tredje betydde åren av ”kallt krig” att det rådde status quo på Balkan. Titos självständighet i förhållande till de båda blocken betydde samtidigt för både USA och Sovjet att de här hade en buffertzon. Den fick inte försvagas.

Först på 1960-talet började Västtyskland ta de första stegen i det som skulle bli ett trettioårigt projekt för att åter stycka Jugoslavien. 1966 hade Josip Tito delat upp den egna säkerhetstjänsten i nationella avdelningar. Vilket BND, den tyska säkerhetstjänsten, utnyttjade till att börja arbeta betydligt mer aktivt. Antalet västtyska agenter inne i Jugoslavien ökade kraftigt och BND tog kontakter med ustasjagrupper i exil, liksom kroatiska nationalkommunister. Efter Titos död i början på 1980-talet hölls en serie möten mellan Västtyskland, …sterrike och Italien om hur man skulle hantera uppdelningen av Jugoslavien. Så tidigt som 1982, vid ett besök i Bonn, fick Mate Mestrovic, ledare för den kroatiska separatiströrelsen, ett löfte från förbundspresident Richard von Weizäcker, att Västtyskland skulle kommat att stötta en kroatisk utbrytning. 1988 gav Helmut Kohl Franju Tudjman samma löfte och man började också att planera för den omfattande tyska vapensmugglingen till Slovenien och Kroatien. 1989 var vapenleveranserna verklighet. I Bayern upprättades också militära träningsläger för kroatiska specialstyrkor. När inbördeskriget i Jugoslavien bröt ut skickade Väst-Tyskland omedelbart militära experter till utbrytarrepubliken för att utbilda kroatiska enheter i bruket av mer avancerade vapensystem.

Vad som skett sedan var att Tysklands ekonomiska och politiska svaghet förbytts till styrka. Miltärt saknade man fortfarande tillräckligt med muskler. Men Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott gjorde att Helmut Kohl 1 juli 1991 offentligt kunde gå ut och deklarera att ”Tyskland bör få EU att gå ut och erkänna de bägge republikerna Kroatien och Slovenien”. Det som man i hemlighet arbetat så hårt för i trettio år, att få Kroatien till sin klientstat, var nu moget för att offentliggöras. Men även om Tyskland inte längre var en internationell paria hade man ännu inte styrka nog att föra en egen helt självständig utrikespolitik. Det blev nödvändigt att få med sig EU:s större trovärdighet bakom den egna kampanjen.Men här fanns ett motstånd från både Frankrike och Storbritannien. Detta löste Helmut Kohl genom en politisk hästhandel med de bägge staterna. Storbritannien fick i Maastricht-förhandlingarna rätten att vara kvar som fullvärdig passagerare på EU-tåget, samtidigt som man genom särbestämmelser fick rätten att stå utanför både den sociala dimensionen och EMU.

Frankrike var oroligt för det starka enade Tyskland men fick i hästhandeln med sig Tyskland i den monetära unionen, vilket var viktigt för den egna ekonomiska stabiliteten. Frankrike fick också igenom sina krav på nya gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiska institutioner. Dagen efter Maastricht-avtalet ändrade EU sin uppfattning när det gällde Jugoslavien! Kohl hade fått en stark politisk legitimitet bakom stödet åt att internationellt erkänna Kroatien och Slovenien som självständiga stater. En hållhake fanns dock kvar. EU ansåg inte att Kroatien gav tillräckligt skydd för sina etniska minoriteter. Därför fick ett erkännande vänta fram till dess att detta tillgodosetts. Men Helmut Kohls stora tyngd i EU gjorde att han vågade agera på egen hand och den 23 december 1991 erkände Tyskland både Slovenien och Kroatien. Den 15 januari kände sig de andra EU-staterna tvingade att följa efter. även Bildts utrikesminister Margareta av Ugglas följde den tyske kanslerns diktat. Slovenien och Kroatien bröt sig loss utan att framförallt frågan om framtiden för den stora serbiska minoriteten i Kroatien hade klarlagts. Det jugoslaviska inbördeskriget blev så ofrånkomligt.

USA går in

Efter Titos brytning med Stalin var ett starkt och självständigt Jugoslavien ett viktigt strategiskt intresse för USA. Med Sovjetunionens fall förändrade situationen dramatiskt. Nu var ett självständigt, men framförallt ett starkt Jugoslavien, också ett hinder för USA att få inflytande på Balkan och därmed göra regionen till en av sina intressesfärer. Kritiken mot den jugoslaviska ledningen trappades succesivt upp. Men i början på 1990-talet var USA fortfarande inte för en delning. Men motståndet var inte längre så starkt att Clinton försökte hindra Kohl från att få tillgång till sitt nya ”Lebensraum”. Kanske hoppades den amerikanska administrationen också att Tysklands agerande skulle försvaga EU politiskt. Men när motsättningarna i Bosnien-Herzegovina tycktes kunna få ett fredligt slut genom EU:s Cutileiro-avtal, ett avtal som kroater, serber och muslimer ställt sig bakom, då ändrade USA blixtsnabbt hela sin Balkanpolitik och gick med full kraft in bakom ett stöd åt muslimernas Izetbegovics. USA:s ambassadör i Sarajevo uppmanade honom att inte skriva under avtalet. (5.) Några dagar senare bröt ett reguljärt krig ut mellan bosnienserber, Jugoslaviens federala armŽ och bosnienmuslimsk milis.

Vad som hade hänt var att USA sett att EU kunnat klara sina inre motsättningar och att Tyskland skulle kunna flytta fram sina positioner lite för rejält i hela regionen. Här gällde det att handla snabbt om USA skulle kunna få någon del av kakan. Från Bosnien-Herzegovinas utbrytning i april 1992, under 38 månaders krig fram till NATO:s bombningar av de serbiska styrkorna 1995 och Dayton-avtalet, fram till i dag, har USA varit ”makten och hjärnan” bakom den bosniskmuslimska ledningen. Så sammanfattar Yossef Bodansky, med ett oerhört långt, men viktigt namn, amerikansk kongresskommittŽanalytiker, den egna regeringens roll. Genom att ge Sarajevo kraft under armarna har USA skaffat sig en egen klientstat och minskat EU:s roll i regionen.

USA:s stora problem i sin nya roll var att det inte var möjligt att sätta in flyg mot de bosnienserbiska och de jugoslaviska styrkorna. Inte så länge som Izetbegovic«s styrkor också var i strid med Tysklands klient Kroatien. Det skulle ha varit för genant, för osnyggt, att ”bara” bomba serber och inte kroater.Det hela löstes med ett tvångsäktenskap mellan Zagreb och Zarajevo. ”Shotgun wedding”, som man sa i Vilda Västern. Alltså ”äktenskap med hot av hagelgevär”. Med hjälp av hot och belöningar tvingade USA fram en ”kroatisk-muslimsk federation”. Ett tvångsäktenskap som gav USA och Tyskland möjlighet att vräka in vapen och vapenutbildning, både till Kroatien och bosnienmuslimerna. Nu var det det enda som fattades för flygattacker och bombmattor mot serberna ett ”humanitärt skäl”, blodiga inälvsbilder i TV, som kunde få ”vanliga människor” att förstå varför USA:s flyg måste stoppa en ”humanitär katastrof”. Sagt och gjort. Med hjälp av CNN, en amerikansk bildbyrå och, som vad det mesta tyder på, bosniskmuslimsk artillerield mot den egna befolkningen i Sarajevo, fick vi sedan ett urskiljningslöst ”serbiskt massmord” på civila Sarajevobor. Och i humanitetens namn kunde bombningarna börja. (6)

NATOS:s bomber tvingade Jugoslavien till att acceptera Dayton-avtalet. USA gav också Tyskland moraliskt stöd och åt Kroatien militärt stöd till att driva bort flera hundratusen serber från Krajina. Pusselbitarna var på plats. Visserligen existerar inte Bosnien-Herzegovina som en egen stat. Kroaterna röstar i Kroatiens val. Har kroatiska pass och använder kroatisk valuta. Folket i i Republiken Srpska orienterar sig mer och mer mot Jugoslavien. Den kvarvarande ekonomiska och politiska blindtarmen under bosnienmuslimernas ledning är blott och bart en ny delstat i USA – dominerad av korruption, dock utan medborgerliga rättigheter. Men det viktiga är att USA fick en ramp för framtida utplundringar av Balkan och Euro-Asien.

Porten till Kaspiska havet

Beickers och Macics avhandling slutar 1997 med Dayton-avtalet. Vårens militära vanvett i Kosovo och NATO:s bombmattor över Jugoslavien styrker helt och hållet deras ”huvudspår”. USA är på Balkan för att stanna. Efter annekteringen av Bosnien-Herzegovina har USA ”tagit över Albanien”. Det Albanien, som efter IMF:s reformer de senaste åren, har kollapsat ekonomiskt med en arbetslöshet på 70 procent (!) och som nu mer och mer blir en amerikansk örlogsbas, med centrum i hamnstaden Durresi. ”En politisk bordell, byggd på narkotikademokrati”, är ett omdöme som relativt väl beskriver en av Europas stora tragedier. även Makedonien är helt och hållet i USA:s grepp. ännu en amerikansk delstat utan medborgerliga rättigheter.
Det som blir mer och mer tydligt är att USA är på Balkan för att kunna skjuta fram sina ekonomiska, politiska och miltära positioner, fram mot Kaspiska Havet och dess ofattbara tillgångar på olja och naturgas. De dagliga bombningarna av Irak ska kompletteras med en politisk och militär kontroll av de euroasiatiska regioner där oljan kommer att flöda. Sovjetunionens sammanbrott har skapat ett politiskt och militärt vakum där USA vill ta plats. Innan Tyskland och Europa i stort fått för stort svängrum. Porten till Kaspiska Havet är Balkan!

I slutet på april bildades en samarbetsorganisation med namnet GUUAM. Eller Georgien, Ukraina, Uzbekistan, Azerbajdzan och Moldavien. Länder med geografiskt strategiska områden, när det gäller regionens olja, naturgas och andra råvarutillgångar. GUUAM har deklarerat att man är överens om militärt samarbete med NATO. ”På en låg nivå” för att inte i dag göra Ryssland fullständigt vansinnigt. GUUAM gav också ett stöd åt NATO:s bombningar av Jugoslavien och amerikanska och brittiska oljebolag är med hjälp av GUUAM i full färd med att kartlägga Kaspiska Havets tillgångar. Tolv energiföretag har bl a satsat nära 8 miljarder dollar i AIOC, ett azerbajdzanskt konsortium för att utvinna olja. Fem av dessa är USA-ägda. Tillgångar som beskrivs så här av Ariel Cohen, förste analytiker i Heritage Foundation:

”De stora tillgångarna i råolja och naturgas i det f d Sovjetunionen kommer att vara avgörande för och grunden i världsekonomin i nästa århundrade. Dessa enorma oljereserver, uppskattade till 25 miljarder tunnor, i det Kaspiska havet och i de centralasiatiska republikerna Kazakstan, Turkmenistan och Uzbekistan är lika stora som de i Kuwait och större än de Alaska och Nord-Sjön tillsammans. Kontrollen över dessa energiresurser och deras export ut från det euroasiatiska inlandet blir snabbt en av de centrala frågorna i det Kalla Krigets post-politik.”(7)

I dag Kosovo. I morgon Azerbajdzan! USA stövlade definitivt inte in på Balkan på grund av någon ömsinthet för albanernas rättigheter i Kosovo. Skälet var helt enkelt ekonomiskt. Punkt slut. Att hinna före Tysklands jakt på nytt ”Lebensraum” och i tid utnyttja Rysslands enorma försvagning i regionen.

Endast med denna utgångspunkt går det att förstå varför krutdurken på Balkan än en gång sprängts i luften. Krig, övergrepp och övervåld pågår på ett otal platser i världen – utan att USA går in med militära medel. Skälet till kriget mot Jugoslavien är blott och bart ett ekonomiskt och militärt behov av att få en uppmarschväg till Euro-Asien.

Stormcentrum

Det är mot denna bakgrund som vi måste bedöma vikten av ”de nationella rättigheterna” på Balkan. Här finns inget progressivt, med Marxs ord; ”ingen civilisatorisk mission”, i en nationell kamp för ett Storserbien, ett Storkroatien, ett Storalbanien, ett Storbulgarien eller ett Storgrekland. Här handlar det överhuvudtaget inte om uppåtstigande nationella borgarklasser, som vill få större ekonomiskt utrymme, utan om parasitära, ofta maffialiknande grupper med ett förflutet i det Jugoslaviska Kommunistpartiet, som likt sina bröder i Ryssland vill roffa åt sig vad som roffas går. Milosevic, Tudjman, Izebetgovic eller Hacic. Ingen av dem har ett endaste förslag eller någon del av något program som skulle kunna hjälpa Balkans arbetande – eller arbetslösa- människor ett endaste fjät framåt. Josip Tito, en av de mästerligaste av 1900-talets politiker, försökte tillsammans med sina partisaner att bygga upp en stat av alla Balkans nationer.

Det är i den rörelsens erfarenheter vi ska leta efter svar på morgondagens möjligheter på Balkan. Inte i Tysklands eller USA:s styckningsscheman. Inte i de reaktionära kraven på ”nationell självständighet” för de etniska grupper som under två årtusenden kastats runt av otaliga härskare. Fördrivit och drivits bort som människor i en port mellan kontinenter, religioner och despotiska regimer av alla de slag. Här har kristendomen mött Islam. Det ottomanska imperiet mot Habsburgarna. Den katolska kyrkan mot den ortodoxa. Bysans välde i mötet med Rom. Här har …st- och Väst-Rom delats upp vid floden Drina. I Sarajevo fick judarna som drevs ut från Spanien en fristad. Här har Europas framtid ritats om många gånger om.
Det albanska folket har alltid levt i regionens stormcentrum. Ett indoeuropeiskt folk som likt kurderna kallats, och ofta levt, som ett statslöst herdefolk. Där de levt har greker, romare, goter och bysantiner, serber och bulgarer, sicilianare och venetianer, turkar, italienare, tyskar och nu amerikaner, alla funnits i området för kortare eller längre tider. Framförallt gäller det serberna som tillsammans med albanerna haft Kosovo som sitt historiska sköte. Bägge folkgrupperna gör historiska anspråk på Kosovo. Albanerna hänvisar till det romerska protektoratet Illyrien där de var dominerande. Serberna framförallt till medeltidens starka serbiska kungadöme och till nittonhundratalets nästan etthundraåriga Jugoslavien, där Kosovo alltid var en del, så när som på de tre år under Andra Världskrigets då det fascistiska Storalbanien existerade. Under medeltiden fanns de båda nationerna sida vid sida i Kosovo. Enligt språkforskare levde serberna som fasta jordbrukare på de mer bördiga lågländer som de kom till, eller erövrade, under 500-talet. Albanerna mer som ett ”samiskt” folk som i bergen rörde sig efter boskapens betesbehov.

Detta är en del av den albanska nationalismens problem. En numerärt ringa och ofta statslös nation, vilken – för att motstå den numerärt övermäktiga serbiska folkgruppen – ofta vänt sig till och utnyttjats av ockupationsmakter. När det ottomanska och turkiska väldet drev bort serberna till Krajina och Vojvodina från Kosovos bördigare lågländer, kunde albanerna ”återta” sina historiska marker. Många albaner konverterade då till islam och fick som ”quislingar” skattefrihet och en rad privilegier. Albanernas uppror mot ottomanerna handlade i mycket om rätten till det egna språket – men också om att kunna bevara de privilegier de åtnjutit under Istanbuls styre. Det jugoslaviska kungadömet som kom till stånd efter Versailles-konferensen hanterade albanerna mycket brutalt – men i den serbiska nationalismen fanns – efter erfarenheterna av att vara underordnade Habsburg och Istanbul – mer av medborgerliga rättigheter än av ”etniska rättigheter”. Rättigheter som förtydligades oerhört klart i Titos Jugoslavien.

Så kom bitterheten efter Andra Världskriget, där många albaner slöt upp bakom italienska och tyska truppers kamp mot serberna i bl a Stor-Albaniens ”Skanderbeg-division”, en frivillig albansk SS-division uppkallad efter den albanska frihetshjälten med samma namn. Elvatusen albaner stred mot både Titos partisaner och kungadömets cetniks. Divisionen såg också till att regionens nästan alla judar kunde deporteras till Hitlers gaskammare.

Albansk nationalism

På grund av befolkningens ringa numerär och territoriets randstatskaraktär har den albanska nationalismen konstituerats mycket med hjälp av stater som ockuperat Serbien eller Jugoslavien. Det Ottomanska Riket eller Turkiet, Mussolinis Italien, Hitler-Tyskland och nu Clintons USA. När det bland NATO:s bombplan också fanns tyska plan och när Kosovos albanska innevånare jublade över när NATO:s turkiska ockupanter åter trampade jugoslavisk mark ( över 600 år efter serbernas eller kristendomens nederlag mot islam ) – kan vi något förstå det ursinne, den vrede och det nationella vansinne som vi sett hos framförallt den serbiska poliskåren och hos de serbiska frikårer som tidigare härjat Kosovo. Frikårer och polisstyrkor som uppfostrats med nationalism och åter nationalism. Med dårskap som, definitivt inte kan mötas med dårskap.

Kjell Magnusson , forskare vid centrum för multietnisk forskning, Uppsala Universitet, har på ett övertygande sätt i en lång artikel, visat att albanerna i Kosovo haft det mesta av rättigheter. I jämförelse med kurderna – i de fem stater där kurderna lever- har albanerna i Kosovo haft möjlighet att använda sitt språk, utveckla sin kultur och finnas med i Jugoslaviens federala struktur. Möjligheter fullt likvärdiga med exempelvis kanadensiska Quebec. Rugova har sedan början på åttiotalet valt att (med fredliga medel) driva kravet på en egen albansk stat, underförstått ett Stor-Albanien. UCK-gerillan valde att i ett upptrappat tempo under 90-talet föra en direkt väpnad kamp för sitt Stor-Albanien. Kjell Magnusson sammanfattar sin forskning så här:

”Omvärlden har envist hållit fast vid en ytlig bild av konflikten som innebär att Milosevic genom att ”att upphäva Kosovos kulturella autonomi” skapat en situation där albanerna inte har något annat val än att kräva självständighet. Kanske med militära medel. En eventuell albansk nationalism är med andra ord frukten av det våld serberna utsatt befolkningen för. Det är snarare tvärtom. Våldet har inte gett upphov till nationalism, i stället har nationalism lett till våld. De serbiska myndigheterna och före dem, Socialistiska Federativa Republiken Jugoslavien, har inte kunnat hantera de albanska kraven på oberoende, vilket lett till en accelererande konflikt och ett tilltagande våld. Ytterst bottnar konflikten i att två folkgrupper gör anspråk på samma område, och Kosovoproblemet, liksom konflikterna i Jugoslavien överhuvudtaget är en följd av en försenad nationsbildningsprocess i en region där inget nationellt program kan förverkligas utan att det går ut över andra. Albanernas strävanden efter en egemensam stasbildning är i och för sig legitima och förståeliga, liksom motsvarande krav från serbisk och kroatisk sida. Det är bara det att de inte kan förverkligas utan blodsutgjutelse.”(8)

Bättre än så kan det inte sammanfattas. Inget ”Stor-Land” på Balkan kan förverkligas utan blodutgjutelse. De etniska grupperna har tvinnats samman, skiljts åt, ibland gift sig och därpå spolats runt i de omvälvande dyningarna från mer än ett tiotal ekonomiska, politiska och militära dynastier. I modern tid har kartorna redan ritats om mycket efter Tyskland och USA:s vilja. Etnisk rensning har de facto bedrivits så hårt och så besinnigslöst att det inte är så mycket utrymme för diskussioner kvar. Men de som vill kalla sig socialister eller marxister av något slag, bör nog tveka länge innan de reser fanan för den albanska nationalismen. Chris Hedges skriver om alla sina möten med UCK-gerillan i tidskriften Foreign Affairs. Hedges är förmodligen CIA-agent, och som sådan en utomordentlig rapportör. Han söker upp och träffar Jashari-klanen – en albansk patriakalisk stomme i de familjer som 1992 bildade UCK-gerillan. Kort därpå är de alla dödade. Alla Jasharis.

Utan tvivel i ett övervåld av Jugoslavisk polis och militär. Mängder med människor runt Jasharis dog när den jugoslaviska polisen sköt ihjäl familjen. Men! Jasharis var inte bara en etnisk klan utan också en klan för smuggling och med ettt politiskt program för att med våld bryta ut Kosovo från Jugoslavien. Efter den jugoslaviska utrotningen av Jashari-klanen gick Chris Hedges in i ruinerna av släktens hem och fann i ruinerna en karta på JasharisÇ Storalbanien: ” som bl a innefattade Kosovo; delar av Serbien, mycket av Makedonien och delar av det nuvarande Grekland och Makedonien.” (9) Med en sådan karta är Balkan definitivt dömt till fullständig förstörelse. Och sedan? Ett självständigt ungerskt Vojvodina? Och våra romer? Var ska deras stat ligga? Eller uppe i det ryska Dagestan. Ska Dagestans 32 etniska grupper var och en bilda en egen stat?

Varje vuxen serb vet också att UCK-gerillan, delvis är född ur den nazistiska Skanderbeg-divisionen, med sina svarta uniformer och hälsningar med raka armar. Det var tyska säkerhetstjänsten BDN och CIA som tvingade UCK att byta hälsning till en mer salongsfähig honnör. Men ursprunget från Skanderbegdivisionen finns kvar, liksom från Enver Hodjas sk marxist-leninister vid universitet i Pristina. Den tyska säkerhetspolisen har i offentliga rapporter visat att UCK också i dag har kopplat ett grepp över heroin-trafiken i Europa.(10) Inte är det då så märkligt att USA-skytteln William Walker, känd som Contra-Gateagent i Nicuragua, i huvudposition är med i Kosovo och visar på USA:s olika finansieringskällor.(11)

Bara under åren 1996-98 dödade UCK-gerillan eller närstående grupper nästan tvåhundra jugoslaviska polismän eller kosovarer, som inte stödde ett väpnat avskiljande av den egna provinsen från Jugoslavien. Till ett självständigt Stor-Albanien. Vi må tycka vad vi vill om detta . Elva polisstationer stormades under dessa två år. Hur hade en ett sådant övergrepp hanterats i USA om det exempelvis kommit i Kalifornien – från människor med ett mexikanskt ursprung? Ja, naturligtvis med mördande automatvapen!

Det jugoslaviska eller serbiska våldet var naturligtvis ett övervåld. Cetniks eller det serbiska, nationella eller monarkistiska våldet släpptes loss i Kosovo. Hos de olika nationernas ledarskap fanns inte ett spår av socialism eller någon tanke på internationell förbrödring. Tito var långt borta. Men var det så märkligt? Utan socialistisk ideologi föder nationellt våld och blodtörstigt vansinne ännu mer nationellt våld och blodtörstigt vansinne. Albanernas exodus från Kosovo efter NATO:s bombningar var naturligtvis en kombination av rädslan för mer bomber och förtrycket från de serber, som nu blivit totalt vansinniga över att albanerna och UCK nu fått de NATO-bomber, som många albaner vädjat om i åratal.

Först Turkiet sedan axelmakterna och nu USA! Om Çde svensktalande bygderna i Finland ville gå tillbaka till ordningen före 1809 och krävde svenska bombningar av Helsingfors för att kunna få ett Storsverige? Nog skulle då säkert bra många finnar ta till våld mot finlandssvenskarna. Nå, den etniska rensningen? Hur såg det ut i Kosovo innan bombningarna? Tysklands gröna utrikesminister Joschka Fischer talade stort om en ”humanitär katastrof” i Kosovo, ”en katastrof” som han tyckte gav Tyskland mandat att ännu en gång under nittonhundratalet bomba Serbien. Rapporterna från hans ”gröna” utrikesdepartement dess säkerhetstjänst – talade ett helt annat språk:

” Även i Kosovo är en tydlig politisk förföljelse förbunden med albansk etnicitet omöjlig att slå fast. Östra Kosovo är fortfarande inte indragen i en militär konflikt. Livet i Pristina, Urosevac, Gnjilan m fl orter har under hela perioden av konflikt, fortsatt i normala banor. Säkerhetspolisens aktioner var inte riktade mot kosovoalbanerna, som en etnisk utpekad grupp, utan mot UCK och deras nuvarande eller utpekade vänner. Med en uppgörelse som gjordes med det serbiska ledarskapet vid slutet av 1998 har både säkerhetsituationen och förhållandena för befolkningen med albanskt ursprung förbättrats mycket märkbart speciellt i de större städerna har livet återvänt till det relativt normala. Ändå kunde Rambouilletavtalet med Hacic som en pålitlig nej-sägare bli verklighet. Ett amerikanskt förslag till militär och ekonomisk ockupation av Jugoslavien tvingade Milosevic och hans närmaste krets att säga nej till en uppgörelse som varje jugoslavisk politiker skulle förkastat.”(12)

Naturligtvis behövde också USA, som när det gällde Bosnien-Herzegovina, ”en humanitär avtryckare” för sina militära dåd. I Racak, ordnades en massaker. UCK drog ihop sina stupade, enligt bl a Le Monde och La Liberation, och enligt vad jag själv kunde se på UCK:s webbsida, drog man samman sina egna stupade soldater och en del civila ”sköldar” i en hög och lät CNN och bl a svenska TV kalla detta för en ”massgrav” med avrättade albaner. Skottskadorna man kunde se på Internet var definitivt inga närskador. Som jägare var det lätt att se att UCK-soldaterna var skjutna på långt håll. OSSE:s rättsmedicinska experter från Finland och Vitryssland kunde inte bekräfta någon massaker, medan däremot jugoslaviska myndigheter rapporterade om häftiga strider med UCK just i Racak.

Men ”massakern” i Racak och USA:s ultimatum i slottet Rambouillet räckte till att bomba Jugoslavien sönder och samman USA lade på på grimman. Hundarna skällde och karavanen drog vidare. Mot Azerbajdzan och dess oljeflöden. Vi går tillbaka där vi började och frågar om det verkligen är skäl för en socialistisk vänster att ställa sig bakom nationell självständighet utan att fråga efter när, var och hur. Europas nationalism dog i Första Världskrigets skyttegravar. Låt den vila i frid!

Göte Kildén

Noter:
1) Trotskij

2) Ibid.

3) Artikeln publicerades i Internationalen 14/99.

4) Ett långvarigt och gediget forskningsarbete ligger bakom. Beicker och Macic samarbetade med danska, svenska, tyska, jugoslaviska, amerikanska och kanadensiska journalister, redaktörer och forskare. I det följande finns med mycket av deras analys och slutsatser eftersom jag anser att dessa har mycket stor bärkraft. Det mesta av annat material jag läst pekar också definitivt åt samma håll. Den läsare som själv vill granska avhandlingen och alla dess källhänvisningar kan hitta den på www.manifest.se.
En hemsida som också i övrigt är en guldgruva som vill läsa mer än bara ”dagsedlar” i ämnet. Biecer och Micic hänvisar till 136 ”fotnötter” och redovisar på fyra fullspäckade A-4 sidor artiklar, böcker, rapporter och TV-program, en viktig del av det material som de använt för sina analyser. Dessa källhänvisningar finns inte bara på Internet utan också på svenska i Tidskrift för Folkets rättigheter nr 3-4 1997.

5) David Binder, New York Times, 23/8 1997

6) Efter artilleribeskjutningen fanns inga som helst ballistiska belägg för att granaterna skulle ha kommit från serbiska ställningar. Se också Yossef Bodanskys rapport 1995, här citerad efter Beicker och Macic. I bl a Diana Johnstones artikel i Covert Action Quarterly nr 65,1998, får vi reda på att först kroater och bosnienmuslimer och sedan UCK hyrt den amerikanska PR-gruppen Ruder Finn, för att demonisera serberna. Nyligen har också kroatiska officerare medgett att de 1993 regiserade en ”serbisk bombning” av den kroatiska Sibenik, till nytta för den kroatiska televisionen. Davo Skugon, den förre chefen för Kroatiens 113:e brigad, sa då så här: ”-Varför bli så upphetsade? Det finns inte en stad Kroatien där inte sådana taktiska tricks används… Det var en del av vår strategiska planering under kriget.” Skugon citeras Diana Johnstones artikel (Zmag.org) i Znet 24 mars. Diana Johnstone var under många år de grönas presstaleskvinna i EU-parlamentet.

7) Heritage Foundation 25/1 1996.

8) Dagens Nyheter 8/4 1999.

9) Foreign Affairs maj-juni 1999.

10) Se också Boyes och Wright i Times 24/3 1999.

11) En närvaro som inte bara återgavs i många tidningar utan också bekräftades av UCK självr och av Radio 21 i Tirana. Uppgifterna finns i Michel Chossudovskys analys ”NATO:s aggressionskrig mot Jugoslavien”. Artikeln finns på manifest.se.

12) Rambouilletavtalets dryga 92 sidor lästes säkerligen inte av vare sig Anna Lindh eller merparten av de journalister som skrivit om avtalet. Det handlade definitivt inte bara om Kosovo utan i svart på vitt slogs fast att hela Jugoslavien skulle ockuperas av NATO. Både dess mark och luftrum. Dessutom sas att Kosovos ekonomi skulle skötas helt och hållet efter extremt marknadsliberala principer Avtalet finns att läsa på manifest.se.

Från Röda Rummet 3/99.

Den europeiska revolutionen är nödvändig – och möjlig!

Del 5 av 7 i serien Löntagarfonder

För tre år sedan, 1976, startade i denna tidskrift en debatt om löntagarfonderna och vänsterns förhållningssätt till dem. Det var två kamrater, Tom Hansson och Per Reichard, som drog igång debatten. De gjorde det utifrån en mycket kritisk syn på de ståndpunkter KAF förfäktade i fondfrågan.

Deras invändningar reste en hel rad av frågor till debatt: det gällde inte bara förbundets direkta svar på löntagarfonderna utan också bakomliggande frågor som synen på den ekonomiska utvecklingen, reformismen och arbetarklassens revolutionära potential. Den efterföljande debatten sträckte sig också över flera och långa artiklar (se nedan). Hanssons och Reichards opponenter var Gert-Inge Johnsson och Göte Kildén från KAF:s ledning. Hösten 1977 skrev de ett sammanfattande svar i debatten. Beroende bl a av det långa avbrottet i Fjärde Internationalens utgivning och svarets omfattning blev denna artikel inte publicerad.

När vi nu (äntligen) publicerar den gör vi det inte bara för att avrunda debatten om själva löntagarfonderna (vilket utgör en mindre del av artikelns innehåll), utan också för att mana till förnyad och fördjupad debatt om reformismen och revolutionärernas taktik gentemot dem.
Det bör påpekas att G-I J:s/G K:s artikel skrevs innan SAP/LO:s gemensamma fondförslag offentliggjordes i mars 1978, och att artikeln står kvar helt oförändrad. Det innebär naturligtvis att en del exempel hänför sig till händelser som ligger ett par år bakåt i tiden. När det talas om valen i Spanien så gäller det t ex inte årets val, utan de som hölls i juni 1977. Det innebär emellertid inte att de senaste årens utveckling »kört över« artikeln. Tvärtom, har utvecklingen efter det att artikeln skrevs ytterligare understrukit behovet av en klar kritik av de olika fondförslagen och formulerandet av ett revolutionärt alternativ till dessa. Detta ter sig än viktigare då flera organisationer på vänsterkanten, bl a Förbundet Kommunist och Vänsterpartiet Kommunisterna, kraftigt anpassat sig till socialdemokratins förslag. När artikeln nu publiceras är det därför med oförminskad aktualitet.

Red.

Den europeiska revolutionen är nödvändig – och möjlig!
Av Gert-Inge Johnsson och Göte Kildén

I.

– I Fjärde Internationalen nr 3-4 1976 publicerade Tom Hansson och Per Reichard en artikel med rubriken ‘Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken’. I den försökte de gissla inte bara KAFs syn på och taktik gentemot löntagarfonderna, utan också vad de ansåg vara den ”dogmatiska marxismens” syn på reformismen och arbetarklassen. I två artiklar, publicerade i Fl nr 5/76 och nr 1/77, bemötte vi deras viktigaste teser.

Arne Jarrick och Per Reichard är inte nöjda med vår polemik mot artikeln i nr 3-4/1976 och i en ny artikel, ‘Kollektivkapitalism eller barbari’, försöker de i Fl nr 1/77 ånyo visa bärkraften i sina teser. Vi måste för vår del konstatera att vi inte alls är övertygade av detta nya inlägg i debatten. Tråkigt nog undviker AJ/PR att behandla en rad viktiga frågeställningar och påståenden som vi gjorde i våra första inlägg. Det gäller exempelvis den mycket centrala frågan om vad som händer i en förrevolutionär och/eller revolutionär situation. På andra viktiga områden menar vi att den kritik vi riktade mot Tom Hanssons och Per Reichards första artikel visat sig träffat helt rätt. Det gäller framför allt de konkreta politiska slutsatser som måste dras av kamraternas teoretiska resonemang. Vi ska återkomma till detta. Låt oss bara först konstatera att kamraterna AJ/PR i sin artikel helt riktigt ringar in två frågor som står i centrum för debatten i den meningen att de bestämmer en rad övriga positioner:

– Uppfattningen av arbetarklassen och dess relation till kapitalismen, reformismen och perspektivet för utvecklingen av arbetarnas medvetenhet under kapitalismen, i en revolutionär kris och under övergången till arbetarmakten.

– Synen på den kapitalistiska utvecklingen idag och konkret perspektivet för den kapitalistiska utvecklingen och utifrån detta hållningen till socialdemokratin. Denna punkt omfattar diskussionen om möjligheten av revolutionära genombrott i Europa idag eller inom en nära framtid, om vilka som är de möjliga alternativen: revolution eller barbari kontra kollektivkapitalism eller reaktionära borgerliga lösningar (sid 35)

Vi ska i detta inlägg, delvis återigen diskutera dessa två frågeställningar. Men vi ska samtidigt peka på vilka konkreta politiska slutsatser som måste dras av de olika alternativ vi föreslår, samt diskutera några konkreta meningsskiljaktigheter vad gäller synen på löntagarfonderna.

Arbetarklassens revolutionära potential

I sitt första inlägg tog Hansson/Reichard upp frågan om arbetarklassens ställning i det kapitalistiska samhället. De hävdade att man ur den inte kunde dra några slutsatser om arbetarklassen var en revolutionär klass eller ej. Att beteckna arbetarklassen som objektivt revolutionär hör enbart till den marxistiska dogmatiken och står bara i vägen för utvecklandet av en korrekt taktik och strategi, skrev de.

I vårt svar (se Fl 5/76 och 1/77) började vi att försöka slå fast Tom Hanssons och Per Reichards outtalade definition av begreppet objektivt revolutionär klass:

– För dem är det liktydigt med att arbetarklassen spontant, på grund av objektiva faktorer i det kapitalistiska samhällssystemet blir medveten om nödvändigheten att i en revolution störta kapitalismen och upprätta ett socialistiskt samhälle samt att arbetarklassen spontant får en sådan medvetenhet att den också är förmögen att (spontant) genomföra denna revolution.

Vi påpekade sedan att den s.k. dogmatiska marxismen, vad vi vet, aldrig målat upp någon sådan bild av arbetarklassen.

Vi skrev vidare att begreppet potentiellt revolutionär bättre motsvarade den beskrivning av arbetarklassens ställning under kapitalismen vi (och de dogmatiska marxisterna) ville ge. Vi hävdade att den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital ständigt ger upphov till en kamp mellan arbetarklassen och borgarklassen, och att arbetarklassen i denna kamp kan utveckla ett revolutionärt medvetande. Vi försökte också ange några orsaker till varför detta revolutionära medvetande inte ständigt uppstod genom den dagliga kampen utan endast under trycket av en skärpt social, ekonomisk och politisk kris i samhället. Vi diskuterade slutligen, med hjälp av några historiska exempel, i vilken utsträckning arbetarklassen kunde utveckla ett revolutionärt medvetande i en revolutionär krissituation. Vi skrev, att den slutsats vi måste dra av historien är att arbetarklassen är förmögen, att utan ett organiserat ingripande av ett revolutionärt marxistiskt parti så grodden till ett socialistiskt samhälle: arbetarråden.

I sitt svar till oss (Fl 1/77) travar nu Arne Jarrick och Per Reichard på i de gamla ullstrumporna. De skriver:

– Det finns i GK/GlJs resonemang på denna punkt en grundläggande missuppfattning som måste redas ut. Denna missuppfattning består i tron på onödigheten av kausala resonemang, det vill säga man anser inte att slutsatsen logiskt måste följa ur sina förutsättningar. De faktorer man använder för att beskriva arbetarklassen, befinner sig på en helt annan nivå än slutsatsen ‘objektivt revolutionär’.

Javisst befinner den sig på en helt annan nivå än den något absurda nivå som TH/PR försökt tillvita oss och den dogmatiska marxismen! Vi har ju avvisat den slutsatsen och det åligger faktiskt TH/PR/AJ att visa att den nivå de söker är den ‘dogmatiska marxismens’.

De har också helt rätt när de säger att vi inte tror på nödvändigheten av kausala resonemang i ett historiskt resonemang, dvs ett resonemang som säger att b med nödvändighet följer av a. Alltför många har försökt tillvita marxismen en sådan, den plattaste av alla 1800-talsfilosofier: den absoluta determinismen.

Däremot tror vi på logisk stringens i resonemangen, vilket inte är riktigt samma sak – något AJ/PR tyvärr inte uppfattat. Om kamraterna bara menar, skriver de, att klassen är objektivt revolutionär i betydelsen att den är potentiellt revolutionär – då är vi med, vilket också framgår av den första artikeln. De fortsätter sedan:

– Det kan dock vara viktigt att skilja begreppen en aning. Objektivt kan endast det vara som är skiljt från människors vilja, som finns inbyggt i en av viljan oberoende process. Potentiellt har inget med motsatsparet objektivt-subjektivt att göra, utan innebär bara att det finns en möjlighet (inte att ett händelseförlopp är nödvändigt).

Vi måste först konstatera att den outtalade definition som vi tillvitade TH/PR i vår första artikel av begreppet objektivt revolutionär klass var helt korrekt. Med objektivt revolutionär, letar de efter något som innebär att arbetarklassen med nödvändighet, av orsaker som finns inbyggda i en av viljan oberoende process, skall genomföra en segerrik revolution. Och detta påstår de sedan vara allmängods hos den ”dogmatiska marxismen”!

Nej, inte ens den borgerliga revolutionen var framdriven av några kausallagar av naturkaraktär eller skedde genom en av viljan helt oberoende process. Historien görs av människor vars kännetecken bl.a. är deras förmåga till planerat och viljemässigt ingripande. En revolutionär omvandling – vilken den än vara månde – är otänkbar utan ett medvetet handlande av åtminstone en del av det revolutionära subjektet och för den socialistiska revolutionen av en majoritet av arbetarklassen.

Det är en gammal beprövad metod att som TH/PR/AJ först måla upp en vrångbild av motståndarens idéer för att sedan argumentera mot den. Likväl håller den inte för två artiklar.

PR/AJ skriver att de håller med om vår karaktäristik av arbetarklassen som potentiellt revolutionär. Det vore glädjande, men vi tillåter oss att tvivla, och vi kan definitivt inte inse att det framgår av TH/PRs första artikel. I den står det nämligen följande:

– Om det på denna nivå (den ekonomiska) inte finns något konkret att ta på som pekar på revolutionära inneboende egenskaper, finns inte heller skäl att kalla klassen revolutionär.

– Trots detta försätter kommunister att resonera som om klassintresset var en latent egenskap som bara måste ‘förlösas’, och detta antas i allmänhet ske genom en social kris av något slag. Nåväl, erkänner då alla att arbetarklassen inte är en revolutionär klass under kapitalismens normala skeden, men att den blir det bara i en revolutionär situation? Om så vore kunde diskussionen kanske bli mera fruktbar. Men vi tror inte ett sådant resonemang slagit rot.

– Arbetarklassen blir enligt vår mening aldrig medvetet revolutionär, den kommer att göra revolution därför att dess reformistiska medvetande och intresse kräver så. (vår kurs.)

Kan man verkligen av dessa rader dra slutsatsen att ni är ense med vår beskrivning av arbetarklassen som potentiellt revolutionär? Nej, kamrater, det kan man inte. När vi talar om klassen som potentiellt revolutionär gör vi ju det bl.a. utifrån dess ställning i produktionssättet, utifrån det faktum att arbetarklassen som klass är bärare av ett nytt produktionssätt! Ni kan möjligen tro det genom att återigen lägga er egen analys i andras ord. Och ni gör det utan sinne för den logiska stringens ni efterlyser hos andra. Enligt er är ”arbetarklassen potentiellt revolutionär i så måtto som dess egenskaper gör det möjligt att, men inte nödvändigt, agera revolutionärt under mycket bestämda betingelser. Dessa är avhängiga en kombination av specifika objektiva och subjektiva faktorer. Vi återkommer till detta nedan”, (sid 36)

Tyvärr återkommer ni aldrig till dessa specifika objektiva och subjektiva faktorer och därmed en diskussion om arbetarklassen i den förrevolutionära och revolutionära krisen. Vi vågar dock påstå att vad som skiljer oss åt i den nyss citerade meningen är er tolkning av ordet ”agera”. Den slutsatsen drar vi av er beskrivning av den rev. situationen i TH/PRs första artikel. Ty enligt er förhåller det sig ju så att arbetarklassen som klass aldrig blir revolutionär, däremot kan den förmås att agera revolutionärt – dvs omedvetet. I TH/PRs artikel kan vi således läsa:

– Majoriteten av arbetarklassen kommer i bästa fall att i en revolutionär situation att ha en socialistisk reformistisk medvetenhet. Har den det kommer revolutionen att hänga på det subjektiva momentet, det vill säga på partiets förmåga att genom kampen för konkreta reformkrav föra klassens massa i konfrontation med kapitalismen, så att revolutionen följer som en logisk reform, som en nödvändighet för att förverkliga de reformistiska målsättningarna ”(sid 50).

Det subjektiva revolutionära momentet är reducerat till det revolutionära partiet. Detta leder till en konspirativ syn på förhållandet mellan partiet och massan av arbetare, vilket vi påpekat tidigare. För oss innebär arbetarklassens revolutionära potential inte bara att den kan agera revolutionärt utan också att detta agerande kan komma att motsvaras av en medvetenhet om vad man gör. Vi diskuterade utifrån historiska erfarenheter vad arbetarklassen är förmögen till, till och med utan ett organiserat ingripande från ett revolutionärt parti. Och vi slog fast att det subjektiva momentet i en revolution är hur partiet får med sig arbetarklassen i en medveten omstörtning av samhället. Vi anser att det är aktörerna som är medvetna om vad som händer – inte några sufflörer bakom ryggen på en omedveten arbetarklass, som TH/PR/AJ försöker göra gällande.

Låt oss slutligen bara påpeka en sak vad gäller TH/PR/AJs logiska akrobatik. Som vi sett målar de upp en mekanisk bild av hur marxismen analyserar förhållandet mellan ekonomisk organisation och medvetande. De slår sedan, med rätta, ned på en dylik mekanisk bild. När de sedan ska framställa sin egen teori hänfaller de emellertid åt en likartad determinism om än med lite annorlunda innehåll.

Enligt deras teorier kommer nämligen arbetarklassen att kunna agera revolutionärt utan att vara medveten om det. Ja, revolutionen kommer att tvingas fram som en nödvändig fortsättning, som en logisk slutpunkt på den inomkapitalistiska politik som spontant och med nödvändighet föds i massornas medvetande.

Hur var det nu ni sa? Jo, att ”objektivt kan endast det vara som är skiljt från människors vilja, som finns inbyggt i en av viljan oberoende process”.

Stämmer inte det ganska bra på er beskrivning av den revolutionära processen? Kommer inte de breda massorna att vara omedvetet revolutionära? Kommer de inte bara att följa den väg som den spontana kampen med naturnödvändighet (eller kanske med hjälp av det lilla elitpartiet) stakar ut? Kommer inte arbetarklassen, enligt er, att göra revolution utan att den egentligen vill det? Ja, förhåller det sig egentligen inte så, att arbetarklassen enligt er revolutionsteori är objektivt revolutionär just i den bemärkelse som både ni och vi hävdar att den inte är det? Och kommer slutligen inte, enligt er revolutionssyn, den proletära revolutionen att uppvisa en slående likhet med de borgerliga revolutioner ni hävdar den så markant skiljer sig ifrån? För det fanns väl åtminstone en minoritet som var medveten om det revolutionära i den borgerliga samhällsomvandlingen?

För vår del håller vi nog fast vid våra ursprungliga ståndpunkter: att den socialistiska revolutionen kräver revolutionärt medvetna aktörer samt att det är fullt möjligt att en majoritet av arbetarklassen både kan handla och tänka revolutionärt!

Reformismen uppstår inte spontant hos arbetarklassen

Samma mekaniska synsätt går igen när kamraterna diskuterar reformismen, dess relation till de arbetande massorna och samhällets ekonomiska struktur. För TH/PR/ AJ är reformismen något som spontant uppkommer ur den inomkapitalistiska kampen. Reformismen har alltid funnits som ”en beståndsdel hos arbetarklassen” per definition. Det är arbetarklassens bas som påverkat sin ledning till att upprätta reformistiska partier. Samma enkla synsätt som TH/PR/AJ först tillskriver ”den dogmatiska marxismen” vad gäller förhållandet mellan ekonomi och revolutionärt medvetande, tillämpar de själva på förhållandet mellan ekonomi och reformistiskt medvetande. Vi tror inte på så mekaniska analyser vare sig det gäller ett revolutionärt eller reformistiskt medvetande. Vi ska här inte gå in närmare på denna diskussion utan hänvisar till G-I J.s/TG.-s kritik i Fl nr 2/77 av Kenth-Äke Anderssons broschyr om socialdemokratins barndom, en broschyr som kamraterna i denna fråga uppenbarligen är djupt influerade av.

I korthet anser vi emellertid att reformismen är en politisk ideologi som inte kan förklaras som ett spontant fenomen hos arbetarklassen, även om det finns många faktorer i det kapitalistiska samhället som underlättar för reformismen att slå rot hos arbetarklassen. (Se därom bl.a. KÅA:s artikel ‘den röda rosetten’, Fl 4/73). Vi framförde denna uppfattning i vår förra artikel. Kamraterna svarar nu:

– När vi hävdar att arbetarklassen under kapitalismen utvecklar ett reformistiskt medvetande bemöts det från flera håll (också av GK/G-IJ) med påståendet att reformismen innebär en statsuppfattning som arbetarklassen inte spontant kan skaffa sig. Detta är klassisk dogmatism.

– Reformism är ur varje synvinkel en ideologi eller praktisk politik som har som kännetecken tron på en gradvis snarare än en revolutionär övergång till socialismen. Om arbetarna inte reflekterar över staten, men ändå entusiastiskt eller ej, ansluter sig till tanken på ett socialistiskt samhälle uppnått på reformistisk väg, är det därför ur analytisk och praktisk synpunkt riktig att kalla deras ideologi reformistisk!” (sid 35)

Det ligger mycket sanning i det senare stycket. Men det saknas också en del. Visst är tron på en gradvis övergång till socialismen ett avgörande kännetecken på reformismen. Men vad döljer sig bakom den tron om inte en bestämd syn på statsapparaten? Visst är det sant att arbetare utan att närmare reflektera över statens karaktär ansluter sig till tron på en reformistisk väg till socialismen. Vi har heller inget emot att kalla deras ideologi för reformistisk. Men detta bevisar ju inte såvitt vi kan förstå, att arbetarklassen spontant och av nödvändighet blir reformistisk och ingenting annat än reformistisk. (Hur var det med tron på kausala resonemang?) Det är just det som är poängen. Vi vill hävda att reformismens dominans inte är naturnödvändig, ej heller spontan utan resultatet av en konkret och sammansatt historisk process, där både den ekonomiska, sociala, politiska och ideologiska nivån i samhället haft betydelse, (se TG/GlJs artikel i Fl nr 2/77). Detta innebär också att den reformistiska ideologin kan ta sig olika former, att den kan vara mer eller mindre övertänkt och utvecklad i olika skikt i samhället och vid olika tidpunkter i samhällets utveckling. Just därför att vi anser att reformismen inte alstras spontant ur samhällets ekonomiska krafter kan vi särskilja olika grader av reformistiskt medvetande inom arbetarklassen. Just därför kan vi anse att stora skikt inom arbetarklassen måste betecknas som anhängare av reformismen utan att för den skull kunna hålla långa utläggningar om reformismens syn på statsapparaten. En utvecklad politisk teori genomtränger inte samhällets alla skikt med samma kraft och samma stringens, just därför att den inte är ett rent spontant fenomen.

Allt det föregående är viktigt eftersom det bestämmer vad vi anser vara möjligt att uppnå med en revolutionär politik i förhållande till arbetarklassen. För TH/PR/AJ är gränsen given: vi kommer inte att kunna vinna över arbetarklassen till en medveten revolutionär ståndpunkt, på sin höjd kan vi förmå den att agera revolutionärt därför att dess reformistiska intresse tvingar den till det.

– Vi måste utveckla medvetenheten till vad som är möjligt, inte vad som vore önskvärt, skriver kamraterna.

Självklart skall vi utveckla till vad som är möjligt. Frågan är vad som är möjligt. Vi har förmätenheten att tro att det önskvärda är det nödvändiga . . . och möjliga!

Man kan fråga sig varför kamraterna resonerar på det sätt de gör. Vi tror att vi gav svaret i vår förra artikel när vi skrev att de ”arbetat med en mycket mekanisk analys där politiken haft en undanskymd plats.” (sid 30 Fl nr 1/77) De strävar efter att upprätta (eller förkasta) mycket schematiska förenklade sammanhang utan vederbörlig hänsyn till politiska och ideologiska krafter i samhället.

Därför blir också deras resonemang oftast abstrakt. Varför tar exempelvis kamraterna inte upp vår beskrivning av arbetarklassens kamp under detta sekels revolutionära kriser? När de någon gång försöker empiriskt belägga sina politiska slutsatser gör de det ganska godtyckligt. En av deras teser är således att en revolutionär politik omöjligen kan slå rot hos en majoritet av arbetarklassen. Sambandet mellan å ena sidan det kapitalistiska samhällets struktur och arbetarklassens ställning i detta och reformismen å den andra, är enligt PR/AJ så stark att inte ens en svår ekonomisk och social kris kan försätta mer än en minoritet i verklig gungning. Detta är den relation, menar de, som förklarar att ”reformismens grepp bevarats i de kapitalistiska monopolen – även under svår kris.” Och de fortsätter:

– Socialdemokratins relation till arbetarklassen består i dess totala dominans. Kommunistiska partier erövrar de stora massorna i takt med sin socialdemokratisering. Kommunisterna vinner de perifera grupperna, delar av de arbetslösa, det vill säga dem som står mest i utkanten av produktionssättet – men som utgör en klar minoritet av arbetarklassen, (sid 36)

Denna tes är fullt logisk utifrån vad kamraterna tidigare hävdat ifråga om relationen mellan arbetarklassen och reformismen. De försöker belägga den historiskt genom att hänvisa till tyska kommunistpartiet (KPD) i slutet av 20-talet och början av 30-talet:

– Trots massiv kris och arbetslöshet, lyckades kommunisterna inte vinna ett enda fackförbund. Men bland de arbetslösa och bland de utslagna mellanskikten, där delade man inflytande med nazisterna. I produktionen dominerade socialdemokratin, i dess utkant ‘revolutionärer’ (ty så uppfattades även nationalsocialisterna), (sid 36).

Det är helt riktigt att KPDs medlemsbas i slutet av 20-talet och början av trettiotalet till mycket stor del bestod av arbetslösa och att partiet inte vann ett enda fackförbund. Men varför kamrater – ni som vurmar så för ”tron på kausala resonemang” -förhöll det sig på det sättet? Är detta faktum ett bevis på arbetarklassens spontana reformism?

Nej, det är det inte. Låt oss tränga in lite grann bakom siffrorna så ska vi finna en politisk förklaring till KPDs tragiska utveckling och att flera av de påståenden som PR/AJ gör i citaten ovan är direkt felaktiga.

KPD och den tyska arbetarklassen

Kamraterna menar att det tyska kommunistpartiets historia bevisar att deras teser är riktiga. För överskådlighetens skull sammanfattar vi deras teser:

• Arbetarklassen är spontant reformistisk
• Revolutionärerna kan därför inte vinna en majoritet av arbetarklassen
• Revolutionärernas inflytande bland arbetarklassen är hänvisade till perifera grupper, till dem som står i utkanten av produktionssättet – exempelvis de arbetslösa och utslagna mellanskikt.

Låt oss pröva dessa teser mot det tyska kommunistpartiets historia under 20-talet och början av 30-talet!

Vi är helt överens om att KPD åren 1929-33 hade sitt absolut största inflytande bland arbetare som gick utan jobb. 1930 var exempelvis 40 procent av medlemmarna arbetslösa. 1932 hade siffran stigit till 80 procent! (l) En majoritet av de arbetare som var organiserade i KPDs röda fackföreningar var arbetslösa. Vi är också överens om att KPDs inflytande vid denna tid i fackföreningarna var obetydligt. Vid samma tidpunkt var exempelvis endast 10 procent av KPDs medlemmar organiserade i ADGB – dvs dåvarande motsvarigheten till LO. (2)

Vi är däremot inte överens om att KPDs inflytande skulle vara speciellt stort bland mellanskikten och att de i det hänseendet hade samma rekryteringsbas som nazisterna. Alla undersökningar vi känner till om nazisternas rekrytering visar istället att det fanns en ganska skarp gräns mellan de som röstade på NSDAP (Hitlers parti) och de som röstade på de traditionella arbetarpartierna. Varken KPD eller SPD tappade exempelvis mer än marginella röster till Hitler. NSDAPs frammarsch skedde istället på bekostnad av andra borgerliga partier. KPD å sin sida vann röster från socialdemokratin. (3) Detta är bara ett påpekande i förbifarten.

Vad vi kraftigast vänder oss emot är kamraternas påstående, att det faktum att KPD åren 1929-33 till största delen organiserade arbetslösa skulle vara ett bevis på de ovan redovisade teserna. De frågar sig nämligen aldrig varför det förhöll sig så än mindre om det alltid förhållit sig så! Vi vill påstå att denna utveckling framför allt berodde på den politiska kurs som kommunistpartiet slog in på i slutet av tjugotalet. Dessutom måste vi hålla i minnet att arbetslösheten var mycket stor i Tyskland vid denna tid och att den arbetslöse per definition inte befinner sig i utkanten av arbetarklassen.

Andelen arbetslösa var under hela tjugotalet visserligen större hos kommunistpartiet än hos socialdemokraterna men att påstå alt KPD organiserade perifera grupper i utkanten av produktionen vore rent lögnaktigt. Det finns flera undersökningar om den sociala strukturen bland de båda stora tyska arbetarpartierna som visar detta. (4)

För det första måste vi påpeka att KPD efter samgående med USPD 1920 var ett verkligt massparti. Medlemsantalet uppvisade dock stora fluktuationer – bl.a. beroende på periodvis illegalitet och den politiska kurs som partiet bedrev. Som mest samlade man närmare 400 000 medlemmar som lägst strax under 100 000. Vilka arbetare rekryterade man då?

1927 var knappt 70 procent av partiets medlemmar industriarbetare. Av dessa tillhörde majoriteten gruppen kvalificerade arbetare. (5) I sin undersökning om socialdemokratins utveckling under Weimarrepubliken redovisar Richard Hunt i vilka områden KPD resp SPD hade sina starkaste fästen. Han utgår från valresultaten 1924, 1928 och 1932. Han granskar resultaten i fyra regioner med avseende på om det är katolskt eller protestantiskt område och om det är land eller stad. Vad gäller det urbana och katolska området Köln-Aachen konstaterar han att KPD såväl 1924 som 1932 fick fler röster än SPD. Och han fortsätter:

– Detta var inte något isolerat fenomen; i alla industriregioner längs Rhen och i Ruhr samt i det katolska övre Schlesien uppvisade KPD liknande siffror vid de radikala valen.(6) Ja, det förhöll sig faktiskt så att KPDs starkaste fästen var de viktigaste industriområdena i Tyskland. Hermann Weber konstaterar i sin digra undersökning om KPD under Weimarrepubliken:

– KPDs valhögborgar var tätt befolkade industriområden (mellantyskland, Rhein-Ruhr, Berlin och Hamburg) och det var också där som KPD-organisationerna blomstrade. (7)

I flera av dessa områden var man till och med starkare än socialdemokratin!

– I områden som Berlin, Halle-Merseburg, Niederrhein och Ruhr sprang KPD vid valen förbi socialdemokraterna. (8)

Tyder detta på att partiet vid denna tidpunkt befann sig i utkanten av produktionssättet?

Knappast. Vid denna tid hade man också ett betydande inflytande i flera viktiga fackföreningar – speciellt i de tungt industrialiserade områdena. Bland Berlins metallarbetare var exempelvis KPDs inflytande mycket starkt. (Vi hoppas vi är eniga om att dessa inte räknas till de perifera grupperna i samhället)

Under det dubbla trycket av den ekonomiska krisen 1929-33 och KPDs vansinniga ‘tredje-periodenpolitik’ ändrade sig denna bild mycket snabbt. KPDs sociala bas förändrade sig som vi tidigare visat. Deras inflytande i fackföreningarna decimerades.

Det främsta kännetecknet för tredje-periodenpolitiken är dess syn på socialdemokratin som jämställdes med fascismen. På det fackliga planet uttrycks denna politik i en ultra-sekteristisk hållning gentemot de existerande fackföreningarna. Enligt Kominterns och KPDs analyser’ så fanns ”de mest efterblivna och mest reaktionära delarna av arbetarklassen . . . organiserade i de reformistiska fackföreningarna.” \” De mest klassmedvetna och kampvilliga arbetarna, hävdade man, var oorganiserade och arbetslösa.

Det var denna politiska inriktning i kombination med den ekonomiska krisen som gjorde att KPD i början av trettiotalet förvandlades till ett parti utanför den egentliga produktionen, och inte några allmänna lagar som PR/AJ försöker göra gällande. Utvecklingen kan studeras mycket konkret i de fackföreningar som KPD tidigare hade ett avgörande inflytande, exempelvis bland Berlins metallarbetare men också vid stora och viktiga industrier som Opel, Leunawerk och Ullstein. (10)

Vad hade hänt om tyska kommunistpartiet hade fört en korrekt enhetstaktik gentemot socialdemokratin; om det hade arbetat inom de existerande fackföreningarna? Historievetenskapen är ju inte laborativ men vi skulle nog ändå våga hävda att chanserna att nå majoritetsinflytande över arbetarklassen i hela Tyskland hade varit mycket, mycket stor. Ty vi menar, i motsats till PR/AJ, att det långtifrån är omöjligt att beröva reformisterna deras majoritetsinflytande inom arbetarklassen. Vi kan då, i motsats till PR/AJ, stödja oss på det tyska kommunistpartiets 20-talshistoria.

För att bevisa sina teser om KPD hänvisar PR/AJ till Borkenaus bok ‘World Communism’. Den innehåller också en hel del lärorikt om bl.a. tredje-perioden och kommunistpartiernas sociala sammansättning. Om kamraterna hade bläddrat tillbaka ca 100 sidor i Borkenaus bok hade de emellertid också hittat en beskrivning av den revolutionära krisen i Tyskland 1923. Denna kris utvecklade sig i spåren av den galopperande inflationen, den ekonomiska politik som högerministären under Cunos ledning förde och den franska ockupationen av Ruhrområdet. Flera stora strejker svepte över Tyskland. Från och med slutet av 1922 skedde en massflykt från socialdemokratin över till KPD. Vid en omröstning bland Berlins metallarbetare i juli 1923 erhöll exempelvis KPD 54 000 röster och SPD 22 000 röster. Så gott som alla historiker är eniga om att KPD under denna kris hade ett betydligt större stöd inom arbetarklassen än socialdemokratin. Arthur Rosenberg konstaterar exempelvis i sin ‘Geschichte der Weimarer Republik’ att ”det kan inte råda något tvivel om att KPD under 1923 var starkare bland det tyska proletariatet än SPD.” (1!) Flechtheim konstaterar samma sak i sin ‘KPD in der Weimarer Republik’, O 2) likaså Weber i ‘Die Stalinisierung der KPD in der Weimarer Republik’. (13) Ja, till och med Borkenau, vars bok PR/AJ, hänvisar till, håller med om detta. (14)

Sammanfattningsvis måste vi således konstatera att KPDs historia under 20-talet och trettiotalet inte är något bevis för PR/AJs teser. De lyckas få det att framstå så, endast genom att behandla historiska fakta lösryckt från sitt sammanhang och genom att förtiga hela den föregående utvecklingen. Vi har länge i den tyska arbetarklassens och den tyska arbetarrörelsens historia sett ett stöd för möjligheten att vinna arbetarklassen för en revolutionär politik, samtidigt som dess historia visar på många av de problem som är förenade med detta. PR/AJs senaste artikel har inte givit oss någon anledning att skifta ståndpunkt.

Nej! En del av deras påståenden är ju till och med rent nonsens. Hur kan man exempelvis hävda att kommunister bara brukar vinna de arbetare ”som står mest i utkanten av produktionsprocessen”? Vi har redan sett att det inte är sant vad gäller det ”tydligaste” exemplet – KPD. Lika osant är det vad gäller några ‘mindre tydliga exempel’.

David Lane konstaterar exempelvis i sin undersökning om förhållandet mellan mensjeviker och bolsjeviker att bolsjevikerna hade betydligt fler arbetarmedlemmar. (l5) Den revolutionära opposition som växte fram mot reformismen i det italienska Socialistpartiet efter första världskriget föddes i det mest industrialiserade området i hela Italien: kring Turin. Det var själva kärnan av den italienska arbetarklassen som stod i spetsen för de revolutionära striderna 1919-20 och som senare kom att bilda stommen i kommunistpartiet. Hur förklarar kamraterna utvecklingen inom den norska arbetarrörelsen under de första årtiondena av 1900-talet, då en majoritet av arbetarklassen anslöt sig (visserligen kollektivt) till ett parti som i sin tur var anslutet till Komintern? (Även om vi givetvis är medvetna om de centristiska inslagen i Det Norske Arbeiderpartiets politik).

Inte heller utvecklingen i dagens Europa vederlägger vår tes om att det är möjligt att nå en majoritet av arbetarklassen med en revolutionär politik, även om en revolutionär kris ännu inte ägt rum som skulle kunna förverkliga dessa möjligheter. Hur förklarar exempelvis kamraterna att partierna till vänster om kommunistpartiet i över ett år haft majoritet i arbetarkommissionerna i Baskien? Pekar inte det på att det är möjligt att nå en majoritet av den spanska arbetarklassen med en revolutionär politik när man redan idag har vunnit viktiga delar av dess kärna? Ty det förhåller sig ju faktiskt så att dessa delar av Spanien också är de där den tunga, högt utvecklade industrin är belägen!

Vid kommunvalen i Frankrike detta år erhöll vänstern i genomsnitt 6,8 procent av rösterna. I utpräglade arbetarstäder låg siffran i vissa fall över 11 procent. I utpräglade arbetarområden var den ännu högre. Det är en liten minoritet av arbetarklassen. Men det visar ändå att det går att utmana reformisterna just på det sätt och med den politik som PR/AJ hävdar att det inte går! Ja, om revolutionärerna lyckas samla tio procent av arbetarna bakom sin politik i parlamentariska val innan en revolutionär process sätter igång är chanserna stora att de relativt snabbt kan mångdubbla sitt inflytande!

Låt oss slutligen nämna ytterligare ett exempel. Vid ett fyllnadsval nyligen till det engelska parlamentet erövrade revolutionärernas kandidat över 20 procent av rösterna i ett utpräglat arbetarområde!

Nej till lunginflammation via förkylning!

– De strider vi står inför idag gäller inte kapitalism eller socialism, utan olika kapitalistiska utvecklingsvägar. Vi kan naturligtvis avfärda olika alternativ som ‘lika kapitalistiska’, och som stolta ‘trotskister’, raka i ryggen och utan darr på stämman hävda vår rätt att ‘inte välja mellan förkylning eller lunginflammation.’ Då utesluter vi oss själva som framtida alternativ. Arbetare och tjänstemän kan inte ta den på allvar som inte mer vårdar vare sig sin egen eller massornas hälsa.

– Istället är det kommunisternas självklara plikt (och borde vara deras spontana önskan) att aktivt verka för en utveckling av kapitalismen i linje med vad vi i den förra artikeln betecknade som kollektivkapitalism. Alternativet till denna utveckling (och för närvarande det starkare alternativet, vilket KAF inte bidragit till att förhindra) är den Friedmanska lösningen som förespråkas av reaktionärerna, kapitalisterna och deras organisationer (exvis Tories i Storbritannien, CSU i Västtyskland, arbetsgivarföreningarna i nästan alla västländer) och som innebär marknadens ohämmade spel, radikala lönesänkningar och profitkvotökningar, optimal arbetslöshet osv. Eftersom även den reaktionära lösningen är mycket tillfällig, samtidigt som den innebär ett kraftigt nederlag för arbetarrörelsen kommer den att åtföljas av (eller sammanfalla med) öppen terrordiktatur. Ska vi då inte välja mellan förkylning och lunginflammation?

Citaten är från PR/AJs senaste artikel. Vi måste säga att vi är djupt oense med detta perspektiv, även att vi erkänner att resonemanget är en logisk slutsats av den syn på arbetarklassen och reformismen TH/PR/AJ hyser. Detta påpekade vi också i vår första artikel när vi skrev att den logiska slutpunkten för kamraternas ”nya form av taktiskt tänkande” är ett ”fullständigt knäfall för reformismen.”

Vi är oense med kamraterna bl.a. därför att vi inte tror att det de benämner kollektivkapitalism existerar som en möjlig lösning på kapitalismens nuvarande kris. TH/PR/AJ framställer förslaget om löntagarfonderna som ett stort och viktigt steg på vägen mot vad de benämner kollektivkapitalism – dvs det alternativ för den framtida utvecklingen i Europa de anser vara det enda realistiska. Denna lösning innebär att kapitalismens nuvarande krissituation -med dess strukturellt sjunkande profitkvot, höga arbetslöshet, massiva inflation, ökade internationella konkurrens och överproduktion – skall hävas genom att kapitalismen övergår i ett nytt stadium som kännetecknas av:

– Att statsapparaten och de fackliga organisationerna får ett ökat inflytande över produktionens inriktning samtidigt som kapitalismens grundläggande drag bibehålles, dvs marknadsekonomin skall fortsätta att härska, (vår understrykning)

Det kollektiva inflytandet, säger de, kommer att möjliggöra en ökad planering inom ramen för en kapitalistisk marknadsekonomi. Skadliga investeringar kan undvikas liksom en alltför stor lagerbildning. Kreditgivningen till och investeringssatsningar inom olika branscher kan avvägas på ett optimalt sätt (dvs inom kapitalismens ramar). På så sätt kan kollektivkapitalismen, enligt TH/PR/AJ häva de svårigheter kapitalismen står inför idag.

Även om vi kan hålla med om att ett ökat statligt inflytande och engagemang är fullt möjligt i svensk ekonomi de närmaste åren, liksom samordnad planering inom hela branscher, så löser det definitivt inte kapitalismens svårigheter – än mindre de problem arbetarklassen står inför.

Kamraternas resonemang, om vi håller oss till den ekonomiska nivån, bortser nästan helt ifrån att kapitalismen är ett internationellt system. De problem den ställts inför vid den senaste världsomfattande recessionen är klassiska: överproduktion och sjunkande profitkvot. Den svenska ekonomin har, även om det skett lite senare och ännu så länge i mindre omfattning än andra länder, dragits in i den strukturella kris kapitalismen idag befinner sig i. De avgörande sektorerna av svensk ekonomi är uppbyggda på export och beroende av avsättningsmöjligheterna på den internationella marknaden. Enbart detta faktum medför att kamraternas rent utopiskt konstruerade modell, inte kan lösa kapitalismens nuvarande problem på annat sätt än vad kapitalisterna försöker göra idag: genom strukturrationaliseringar och löneattacker på arbetarklassen för att hamna i bättre konkurrensläge i den hårda internationella konkurrensen.

Kamraterna framställer det som att kapitalismen skulle kunna fungera om man bättre planerade investeringarna; om man hade lite mera överblick över hela ekonomin. Vi vill först påpeka att en verklig planering inte är möjlig i en ekonomi där marknadskrafterna skall fortsätta att härska. För det andra är det inte där skon klämmer på kapitalisterna. PR/AJ konstaterar ju själva att ”vi kan av detta preliminärt dra slutsatsen att den sjunkande profitkvoten sannolikt inte har primära produktionsorsaker, utan hänger samman med realiseringen av det producerade värdet”, (sid 40) Då vill vi fråga dem hur deras kollektivkapitalistiska modell kommer att underlätta för den svenska exportindustrin att realisera (dvs få avsättning för) det producerade värdet och därigenom höja investeringarna och produktionen? Då marknadsekonomin skall härska kan det väl inte ske på annat sätt? Skadliga lagerinvesteringar/bildningar skall ju undvikas, enligt AJ/PR.

– Nej kamrater, förhåller det sig inte på det sättet att kapitalisterna nu som så många gånger tidigare försöker lösa sina krisproblem genom att attackera arbetarklassens reallöner. Ty även om det inte är den primära orsaken till profitkvotens fall så är det ett förbaskat bra sätt för kapitalisterna att höja den på. Och genom att höja den kan man komma i ett bättre konkurrensförhållande och eventuellt öka sina avsättningar, dvs realisera sina producerade värden. Och endast när man lyckats lösa båda dessa problem – höjd profitkvot och säkrade avsättningsmöjligheter – kommer man vara benägen att investera som förr. Sådan är marknadsekonomins lagar.

Det är också på det sättet som borgarklassen runt om i Europa försöker lösa sina problem. TH/PR/AJ försöker framställa utvecklingen i Europa som om den i grunden gick mot kollektivkapitalistiska lösningar och att de svenska socialdemokraternas förslag om löntagarfonder bara är framsynta förslag som i olika tappningar kommer att omsättas i andra länder. Troligen ser de i de olika förslag som de sydeuropeiska kommunistpartierna idag för fram för att ”renovera” sina länders ekonomier tendenser till detta. Och vi antar att de förespråkar ett lika fullt och fast stöd till PCEs, PCFs, PCIs politik som de förespråkar till löntagarfonderna?

När AJ/PR målar upp alternativet till den utveckling de förespråkar skriver de att detta är ”den Friedmanska lösningen” som innebär radikala reallönesänkningar, profitkvothöjningar och optimal arbetslöshet. Denna lösning förespråkas av reaktionärerna i olika länder: i England av Tories, i Västtyskland av CSU osv. Mot denna lösning står alltså den kollektivkapitalistiska som idag bärs fram av socialdemokratin och eurokommunismen, allt enligt AJ/PRs resonemang.

Vi måste först återupprepa vår fråga: hur är en stabilisering av kapitalismen i världsmåttstock möjlig utan just dessa reaktionära attacker på arbetarklassen? Kamraternas påståenden i den senaste artikeln bevisar definitivt inte hur deras modell skall lösa problemen med den sjunkande profitkvoten och svårigheterna att realisera det producerade (mer)värdet.

Bortsett från denna fråga så är väl ändå deras bild en skönmålning av verkligheten. Ty inte är det väl enbart reaktionärerna – dvs kapitalisterna och yttersta högern -som förespråkar reallönesänkningar. Detta är ju innebörden i den konkreta politik som socialdemokraterna och eurokommunisterna bedriver runt om i Europa! Ar det så förtvivlat svårt att se att de organisationer, som enligt TH/PR/AJ skall bära fram den kollektivkapitalistiska modellen som alternativ till de reaktionära lösningarna, idag är den mest effektiva länken för Europas borgarklass för att förmedla just de reaktionära lösningarna till arbetarklassen! Och detta av den anledningen att de verkliga reaktionärerna idag inte är tillräckligt starka för att själva och till fullo genomdriva sina lösningar. En konkret genomgång av utvecklingen i några europeiska länder borde vara nog för att bevisa detta.
Låt oss börja med Västtyskland i vilket land det enligt kamraterna är CSU (dvs högerflygeln av CDU) som står för de reaktionära lösningarna. Vi håller självfallet med om att Frans Josef Strauss politik är betydligt mer reaktionär än Helmuth Schmidts. Men den grundläggande skillnad som TH/PR/AJ målar upp vad gäller den ekonomiska politiken mellan CSU och SPD finns faktiskt inte. Ty vem är det, om inte de regerande socialdemokraterna som gått i spetsen för reformstopp, reallönesänkningar, profitkvothöjningar och optimal arbetslöshet?

Genom sina ”löneriktlinjer” och ”orienteringsramar” har regeringarna Brandt och Schmidt hållit tillbaka de västtyska arbetarnas löneökningar. De har proklamerat och genomfört ett nära nog totalt reformstopp. Den ekonomiska politiken har påskyndat en traditionell rengöringsprocess inom näringslivet. För borgarklassen har detta resulterat i att den tidigare sjunkande profitkvoten av allt att döma nu börjat vända uppåt igen. Vad denna ekonomiska politik betytt för arbetarklassen kan bäst redovisas i följande siffror:

Sedan hösten 1973 har 30 000 företag slagit igen. Under ett enda år, 1976, skedde 400 företagssammanslagningar mellan storföretag. För arbetarklassen har detta betytt att 1,3 miljoner arbetstillfällen försvunnit.

• Mellan 1974 och 1976 låg arbetslösheten kring l miljon arbetslösa. Idag är den närmare 1,5 miljoner!
• Trots denna massiva minskning av antalet sysselsatta har den reala bruttonationalprodukten stigit alla år utom 1975.
• De tre senaste åren har arbetarklassens reallöner sjunkit.

Genom att öka produktiviteten och hålla lönerna nere har kapitalisterna således i Västtyskland, med socialdemokratins stöd, lyckats omfördela mervärdet till sin fördel! Detta är det verkliga innehållet i Brandts och Schmidts politik! (16)

Vi ska inte trötta läsarna med samma siffergenomgång för alla europeiska länder där socialdemokraterna sitter vid rodret. Det torde vara välbekant att deras ekonomiska politik har samma arbetarfientliga innehåll antingen den heter ‘Direkte Aktion’ som i Västtyskland, ‘Förlikningsöverenskommelser’ som i Danmark eller ‘Social contract’ som i England.

För oss är det en gåta hur kamrater som säger sig stå på den revolutionära marxismens grund kan föreslå ett stöd till en sådan politik!

Saken är inte bättre om vi granskar den politik som de stora eurokommunistiska partierna står för idag.

Dessa partier har en retorik som klart skiljer dem från SPD i Västtyskland. Enrico Berlinguer predikar inte lika öppet som Helmut Schmidt kapitalets ekonomiska filosofi. PCI döljer sin politik i tal om ‘renovera’ det italienska samhället. Liksom PR/AJ/TH säger sig det italienska kommunistpartiet stå för en politik som ska förvandla den krisdrabbade kapitalismen till en modern, rationell och dynamisk kapitalism. Också för PCI är metoden en ”ekonomisk planering” inom kapitalismens ramar. Men vad går denna planering ut på egentligen? Kan den lösa problemet med profiterna för borgarklassen på annat sätt än Helmut Schmidt? Uppenbarligen inte! Berlinguer sammanfattade själv vad det hela rör sig om när han sade:

– De gamla härskande klasserna och de gamla politikerna är inte längre förmögna att påtvinga arbetarklassen uppoffringar; idag måste de be oss att göra det, och de frågar oss . . . (17)

Kapitalisterna, reaktionärerna frågar och PCI – det parti som enligt TH/PR/AJ ska bära fram alternativet – bugar och svarar ja på alltihop! Sådan är verkligheten i Italien. I tyst eller öppet samförstånd med Kristdemokraterna och Andreotti totar man sedan ihop den ena undantagsplanen efter den andra. Undantagsplaner som undantagslöst har betytt höjda skatter och avgifter samtidigt som lönerna frusits! (18)

Det är bara fullt logiskt att det andra stora Eurokommunistiska partiet – PCE, det spanska kommunistpartiet, för några dagar sedan undertecknade ett liknande ekonomiskt åtstramningspaket.
Utifrån dessa exempel borde det stå klart att den trend som gör sig gällande i dagens Västeuropa inte är några försök a la kamraternas kollektivkapitalism utan gamla hederligt beprövade metoder, oavsett om det är reaktionärerna eller de framsynta socialdemokraterna som sitter vid regeringsmakten. Orsaken till detta är nog så enkel som att det är de gamla beprövade metoderna och inte kollektivkapitalism en, som är lösningen på den kris kapitalismen idag befinner sig i …

Därför är de alternativ som TH/PR/AJ sätter upp och bjuder oss välja mellan falska. Valet står inte mellan kollektivkapitalism och Friedmanska lösningar. Reformisterna försöker få oss att tro det för att kunna trumfa igenom sina lösningar. Men dessa lösningar är också den europeiska borgarklassens. Ja, vi kan säga att det är det enda sätt på vilket de idag kan attackera arbetarklassen, att förändra styrkeförhållandena till sin förmån och på så sätt bereda vägen för mer definitiva attacker i morgon. Berlinguer har helt rätt när han konstaterar att de ber oss (dvs PCI) att göra • vad de idag inte själva kan göra.

Det alternativ TH/PR/AJ, liksom det alternativ Berlinguer ställer upp är därför inget alternativ till kapitalisternas politik utan det första steget på vägen mot stora och avgörande nederlag för arbetarklassen. Valet står därför inte mellan förkylning och lunginflammation. Ty den förkylning som PR/TH/AJ ordinerar är början till en livshotande lunginflammation!

Arbetare och tjänstemän kommer inte ta den på allvar som inte mer vårdar vare sig sin egen eller massornas hälsa!

Att vi vägrar att välja mellan Friedmanska lösningar och kollektivkapitalism innebär nu inte som kamraterna försöker göra gällande att ”vi utesluter oss själva som framtida alternativ.” Vår närhet till verkligheten, för att citera PR/AJ, förbjuder oss att hysa sådan pessimism. Vi är därmed inne på den andra av de två frågor som PR/AJ pekade på som centrala för debatten: nämligen bedömningen av de kommande årens utveckling i Europa och möjligheterna till revolutionära genombrott i ett flertal länder.

II.

I sin senaste artikel skriver kamraterna:

– Tror man på snara revolutionära genombrott och en fortsatt tillväxt av det antikapitalistiska ‘massavantgardet’ är det inte lika självklart att stödja en enhetlig arbetarrörelse som visserligen är reformistisk men utgör det enda realistiska alternativet idag till den borgerliga offensivens utveckling på bredden och djupet.

– Vi bedömer en internationell socialistisk revolution som mycket osannolik under de närmaste tio åren, utvecklingen i Spanien, Italien, Frankrike osv. kan i bästa fall föra vänsterreformister till makten, och dessa kan i vissa fall ge konkreta om än tillfälliga lösningar på flera av kapitalismens viktigaste problem idag. (Sid 35)

Mot dessa påståenden vill vi hävda dels att det inte existerar några reformistiska realistiska alternativ till den borgerliga offensivens utveckling dels att förutsättningarna för revolutionära genombrott i Europa är större än på mycket länge i historien. Vi vill inte spekulera om sådana genombrott kommer att kunna ske denna sidan nyåret 1987 eller ej. Vi håller det dock för högst troligt att förrevolutionära och revolutionära strider kommer att äga rum i södra Europa under den närmaste tioårsperioden. När vi hävdar att förutsättningarna för segerrika revolutioner är större än på mycket länge grundar vi detta på såväl objektiva som subjektiva faktorer hos den europeiska arbetarklassen. Vi ska nedan diskutera båda dessa saker.

I vår första artikel skrev vi att kapitalismen i arbetarklassen har skapat sin egen dödgrävare och att kapitalismens utveckling har en klar tendens att stärka arbetarklassens objektiva styrka. AJ/PR försöker gendriva vår tes. De skriver:

– Vulgärmarxismen (som aldrig konkretiserar sina slutsatser) överdriver kraftigt den koncentrerande effekt kapitalismens utveckling haft på arbetarklassen.

De exemplifierar sedan med arbetarklassens utveckling i Sverige från slutet av 1800-talet fram till mitten av 1960-talet. De finner då att antalet arbetare per arbetsplats under 100 år blott ökat med tolv – från 50 till 62 – och att den andel arbetare som återfinns i företag med mer än tusen anställda mellan 1913 och 1965 ökat med drygt tio procent – från 8,2 procent till 17,1 procent. Därmed anser de sig ha bevisat att ”de traditionella och delvis vulgärmarxistiska teserna om arbetarklassen inte håller i jämförelse med verkligheten och inte heller är relevanta i problemställningen är ”arbetarklassen objektivt revolutionär”.

Innan vi går vidare måste vi här göra ett påpekande om AJ/PRs argumentationsteknik. I vår artikel konstaterade vi ”att genom sin storlek och genom sin nyckelroll i produktionsprocessen äger den som den enda klassen i det utvecklade kapitalistiska samhället den sociala kraft som krävs för att krossa kapitalismen. Och vad mera är: genom de lagar som styr det kapitalistiska samhällets utveckling förstärks också arbetarklassens sociala kraft.”

AJ/PRs motargument är att ”vulgärmarxisterna” starkt överdriver den koncentrerande effekt kapitalismen har på arbetarklassen. Begreppet ”vulgärmarxism” återkommer vid flera tillfällen i deras artiklar. Vi får emellertid sällan reda på vad/vilka de syftar på. Ibland får vi uppfattningen att det mest refererar till författarnas egen föreställning om marxismen. Och vad menar de konkret att vulgärmarxisterna påstår i fråga om arbetarklassens koncentration när ‘de starkt överdriver’ ? Det får vi aldrig veta.

Måhända syftar denna gång ”vulgärmarxismen” på den uppfattning om marxismen som brukar föras till torgs i borgerliga hand- och skolböcker; en uppfattning som revisionismen också gjort till sin för att bekvämt kunna avfärda marxismen. Edvard Bernstein hävdade exempelvis på sin tid att det var ett avgörande kännetecken hos marxismen att den trodde på en ständigt fortlöpande och oavbruten koncentrationsprocess av industrin och därmed av arbetarklassen. Att småföretagens andel höll sig nära nog konstant eller minskade mycket lite blev för honom ett argument mot marxismen.

Om det är på denna uppfattning kamraterna syftar när de talar om vulgärmarxism är vi naturligtvis helt överens. Vi har aldrig påstått något sådant. På denna punkt, som på många andra, håller vi oss till de s.k. klassiska marxisterna och inte de klassiska förvrängarna! Och bland de förra kommer inte PR/AJ att hitta något stöd för dylika vulgärmarxistiska teser – om de nu händelsevis hade trott det. Rosa Luxemburg, Bernsteins vassaste opponent, konstaterar exempelvis i sin bok ‘Sociala reformer eller revolution’:

– Också här är (Bernstein) ett offer för sina egna missförstånd. Det vore verkligen att uppfatta storindustrins utveckling alldeles felaktigt, om man väntade sig, att de medelstora företagen stegvis skulle försvinna från skådeplatsen, (1)

När kamraterna därför konstaterar att de mindre företagen har bibehållit sina positioner mellan 1913 och 1965 så vederlägger de Bernsteins gamla uppfattning om marxismens syn på denna företeelse. Det kan nog vara på sin plats att påpeka.

Vad gäller kamraternas slutsatser av de siffror de presenterar vill vi i övrigt göra följande kommentarer:

• Att de valt ett land (Sverige) där industrikoncentrationen till följd av bl.a. den sena industrialiseringen, var ganska stor redan från början. För att få fram mer bärkraftiga siffror borde man undersöka ett större område.
• Att de siffror de redovisar trots detta som de själva påpekar uppvisar en betydande ökning i den största gruppen – dvs företag med mer än tusen anställda.
• Att man inte kan mäta koncentrationens effekter på arbetarklassens objektiva styrka på ett enkelt numeriskt sätt. En ökad koncentration av arbetarklassen ger större effekter på arbetarklassens sociala styrka än de numeriska förhållandena mellan små och stora företag visar, därför att de stora företagen har en större betydelse i samhället än de små.

• Att PR/AJ bara redovisar siffror för arbetarklassens förändring vad gäller små och stora företag men inte behandlar den förändring av samhällets klasstruktur som ägt rum under samma period.
• Hade man gjort en sådan redovisning hade man funnit att småborgerligheten starkt decimerats samtidigt som andelen lönearbetare stigit. (2) Denna kvantitativa tillväxt nämnde vi också som en del av den process som stärker arbetarklassens sociala styrka.
• Vi vill slutligen påpeka att när vi talar om arbetarklassen är vi inte bundna av den mycket snäva definition av arbetare som PR/AJ gör när de till denna kategori endast räknar den manuellt arbetande delen av mervärdesproducenterna. Varken arbetets karaktär som manuellt eller icke-manuellt eller dess funktion som mervärdesproducerande eller ej har något att göra med den marxska definitionen av begreppet arbetarklass. Till arbetarklassen räknar vi de som står under ständigt tvång att sälja sin egen arbetskraft. Denna definition innebär självfallet inte att vi anser den utveckling som ägt rum med ett starkt växande tjänstemannaskikt som oväsentligt – långt därifrån. Men vår definition ställer den utvecklingen i något annorlunda ljus. Där kamraterna AJ/PR ser en klar nedgång kan vi peka på en uppgång av arbetarklassens storlek; där de endast ser ökad heterogenitet kan vi dessutom peka på homogeniserande drag!

Om vi går utanför Sveriges gränser och ser på det hela i ett europeiskt perspektiv blir detta än mer tydligt. I Europeisk skala menar vi att det förhåller sig som så att den dominerande trenden sedan andra världskriget har varit en homogenisering av proletariatet. Orsaken till detta är helt enkelt den forcerade industrialiseringen i flera av Europas länder och landsdelar. Denna industrialisering har till största delen skett inom metallindustrin och därmed medfört en relativt minskad betydelse för exempelvis gruv- och textilindustrin. Framför allt har det emellertid medfört en oerhörd social omvandling av vissa länder i Europa och ett stärkande av arbetarklassen som objektiv klass! På den organisatoriska nivån har denna process också stärkt arbetarklassen. Vi kan se det i en ökad tillströmning till fackföreningarna. I Frankrike är idag exempelvis 80 procent av metallarbetarna fackligt organiserade. Antalet länder med en facklig organisationsgrad på över 60 procent har ökat markant. I flera länder har denna utveckling också lagt den sociala grunden till den kampberedskap och politisering vi idag kan bevittna hos dessa länders arbetarklass!

Ett av de länder i vilket vi konkret kan studera denna process är Spanien. Låt oss först med några siffror peka på den sociala omvandlingen under efterkrigstiden i Spanien. (3)

Mellan 1950 och 1970 minskade andelen jordbrukare av Spaniens förvärvsarbetare från 48,6% till 29,1%. Av den totala befolkningen minskade andelen jordbrukare från 17% 1960 till 5% 1975. Samtidigt som antalet jordbrukare minskade steg antalet lönearbetare och industriarbetare. Närmare 70 procent av den aktiva befolkningen räknas idag till kategorin löneanställda. Av dessa ca 9 miljoner löneanställda är ca 60 procent, dvs drygt 5 miljoner industriarbetare. Det betyder att det i dagens Spanien finns mer än fem gånger så många industriarbetare som vid tidpunkten för den spanska revolutionen på 30-talet! Inom tjänstesektorn finns ca 4 miljoner löneanställda och inom jordbruket ca l miljon.

Sammanfattningsvis innebär detta att kapitalismens utveckling under tiden efter andra världskriget kraftigt har stärkt den spanska arbetarklassens sociala styrka!

Det är nödvändigt att ha denna forcerade sociala omvandling av Spanien i minnet för att förstå vad som skett/sker i detta land sedan mitten av sextiotalet. Hundratusentals och åter hundratusentals unga människor har under Francotiden ryckts upp från sin gamla sociala miljö och slussats in i kapitalets verkliga grottekvarnar; i stora och moderna industrianläggningar runt om i Spanien. Bland denna arbetarklass har det utvecklats en kampberedskap och aktivitet vars jämförelse Europa inte upplevt på många decennier, ja troligen inte sedan tiden efter första världskriget. Denna unga och stridbara arbetarklass har samtidigt haft förmånen och förmågan att tillägna sig de mest avancerade dragen i sina klassbröders och klassystrars kamp i andra europeiska länder under efterkrigstiden; erfarenheterna från maj 68 i Frankrike och händelserna i Italien 1969. Det är kombinationen av samtliga dessa faktorer – den forcerade industrialiseringen, stridbarheten och den höga kvalitén på kampens organisering – som lagt grunden till ett revolutionärt massavantgarde bland den spanska arbetarklassen idag.

I kampsituation efter kampsituation, i generalstrejk efter generalstrejk har detta massavantgarde bevisat sin existens och sin förmåga att dra med sig en stor del av den spanska arbetarklassen i en öppen kamp. Det är detta massavantgarde och denna arbetarklass som alltsedan Francos död effektivt har punkterat varje försök av regimen att hälla tillbaka masskampen eller att påtvinga massorna sina reaktionära ekonomiska paket. Det finns inget som tyder på att denna förmåga till öppen och välorganiserad kamp minskat sedan valen till Cortes i juli. I flera stora industristäder har hundratusentals människor demonstrerat och/eller strejkat mot regeringens ekonomiska politik. I denna kamp har det mönster från förrevolutionära situationer vi diskuterade i vår första artikel givit sig till känna gång på gång: en arbetardemokratisk organisering av fabrikskommittéer, bostadskommittéer, lokala rådskommittéer osv. I flera strejker och från många fabrikskommittéer reses krav på nationaliseringar under arbetarkontroll och liknande krav.

Vi har tidigare påpekat, och beklagat, att PR/AJ i sitt svar på våra första artiklar inte diskuterar hur kampen och arbetarklassens medvetenhet utvecklats under tidigare revolutionära och förrevolutionära stridigheter detta decennium. Hade de tagit upp den diskussionen och dessutom granskat de senaste årens utveckling i Spanien hade de kanske kommit till en annan slutsats än den att det inte finns något verkligt alternativ till den av spanska kommunistpartiet förordade strategin.
Den som granskar den sociala och politiska innebörden i de spanska arbetarmassornas kamp och jämför detta med den politik de stora arbetarpartierna representerar kan inte undgå att se spänningen dem emellan. Där kommunistpartiet och socialistpartiet predikat återhållsamhet och kompromisser med borgarklassen har arbetarklassen i praktiken kört över de stora arbetarpartierna! Det är masskampen – inte borgarnas eller PCEs och PSOEs manipulationer – som drivit fram den demokratisering som ägt rum i Spanien.

Det vore enkelt att av det föregående dra slutsatsen att dessa partier i framtiden mycket snabbt kommer att överflyglas av massorna. Det vore emellertid en förhastad slutsats. Och vi måste medge att FIs förenade sekretariat vid Francoregimens fall drog en slutsats som låg bra nära denna .(4) Det vore förhastat, ty vi måste se att det föreligger inte bara en enorm spänning mellan å ena sidan PSOEs och PCEs politik och å andra sidan innehållet i arbetarmassornas kamp och deras medvetenhet.

En stor del av den spanska arbetarklassen har, även om den deltar i en öppen masskamp till och med mot dessa partiers direktiv, politiskt förtroende för de reformistiska arbetarpartierna. Detta kan lätt avläsas av valresultatet i juli detta år, där PSOE fick knappt trettio och PCE knappt tio procent av rösterna.

Denna eftersläpning av det politiska medvetandet i förhållande till massornas eget handlande är ett fenomen som uppträtt vid varje jämförbar historisk process. Den djupare anledningen till detta ligger just i de faktorer vi diskuterade i vår första artikel om varför arbetarklassen inte ständigt är medvetet revolutionär. I ett historiskt perspektiv är det också nödvändigt att påpeka att dessa faktorer, som binder arbetarklassen vid en tro på den borgerliga demokratins institutioner och funktionssätt, verkat starkare i Västeuropa än de gjorde exvis i Ryssland vid tiden för oktoberrevolutionen. (5) r)e( ar troligen också så att de verkar starkare i dagens Västeuropa än 1919 års Västeuropa eller till och med trettiotalets. I de flesta länder till följd av reformisternas mycket långa och starka dominans över arbetarklassen ibland i kombination med en försvagning av den kommunistiska traditionen som i Västtyskland; i andra länder som en följd av den socialdemokratisering som skett av de kommunistiska partierna. I länder som Portugal och Spanien som i decennier inte upplevt borgerlig demokrati föder detta faktum en (nyvunnen) tro på den borgerliga demokratins institutioner.

Den slutsats vi måste dra av detta är att det i dagens Västeuropa är svårare för massorna att bryta igenom den borgerliga ideologins (och reformismens) hegemoni än det var både i Ryssland 1917 och vid tidigare revolutionära processer i Västeuropa och att det kräver en längre tids skolning i den revolutionära processen. (6)

Men vad som inte förändrat sig är det mål som massornas medvetande måste nå fram till för att en segerrik revolution ska vara möjlig: nödvändigheten av att bryta med den gamla statsapparaten, den historiskt förverkade borgerliga demokratin, till förmån för den proletära statsapparaten, den proletära demokratin.

Vi måste omedelbart tillägga att vi inte menar att det är nödvändigt med några fulländade arbetardemokratiska organ eller med en viss på förhand bestämd uppbyggnad av dessa; ej heller ett medvetande hos massorna som på liknande sätt kan pressas in i en på förhand uppgjord detaljmall. Som alltid kommer verkligheten att bli mer myllrande än vad teorin kan åskådliggöra. Att inte inse detta vore att på förhand försätta sig i ett sekteristiskt förhållningssätt till massornas kamp – ett misstag som stora delar av den portugisiska vänstern gjorde 1974-75. Vad vi diskuterar är den grundläggande inriktningen, det avgörande brottet med olika varianter av reformistisk strategi, som kommer att vara nödvändigt. Det innebär att vi bestämt avvisar tron på ett ”demokratiskt brott” inom den existerande statsapparaten som en möjlig väg till statsapparaten och att vi avvisar tron på att en slutlig sammanstötning (i en eller annan form) kan undvikas mellan de två makter som kommer att konstituera dubbelmakten i samhället.

Denna vår utgångspunkt, som hänger nära samman med vårt fördömande av TH/PR/ AJs tro på olika reformistiska projekt som löntagarfonder och PCI ”renoveringsprojekt” som möjliga projekt för att rädda kapitalismen, avsätter spår i den revolutionära strategi och taktik vi förespråkar.
I den process som idag utvecklas i Spanien är revolutionärernas huvuduppgift, inte att ge politiskt stöd till de projekt som PCE eller PSOE försöker genomföra utan att tvärtom motarbeta dessa projekt genom att outtröttligt försöka utveckla arbetarklassens enhet och organisering i den kamp som faktiskt förs. Det betyder att i den spänning som finns mellan den verkliga innebörden i massornas kamp och deras politiska förtroende för reformistiska projekt är var huvuduppgift att utveckla den förra, inte att politiskt stödja den senare.

En annan och vidare fråga är vad detta innebär och hur detta ska göras konkret? Innebär det att våra spanska kamrater idag som huvudparollen för sitt arbete ska resa paroller som ”Nej till reformisternas projekt – utveckla och centralisera arbetarråden – ned med borgarstaten”?
Nej, vi föreslår inte något sådant. Det är inte heller så våra kamrater i LCR idag agerar. Att på detta sätt ställa arbetarklassens enhet och självständiga organisering i motsättning till PCEs och PSOEs politik vore att blunda för den spänning som existerar mellan massornas kamp och deras förtroende tor dessa partier, dvs blunda för det faktum att majoriteten av den spanska arbetarklassen fortfarande har illusioner om PSOE och PCE.

AJ/PR konstaterar i sin artikel att massorna själva, genom sin praktik, måste erfara att de reformistiska partiernas politik inte är tillräcklig för att genomföra socialismen, innan de är beredda att pröva vårt alternativ. Vi håller med om detta – men inte om den slutsats som AJ/PR drar av sitt påstående: nämligen att detta innebär att vi måste politiskt stödja de projekt som de reformistiska partierna föreslår. En sådan strategi/taktik innebär att ensidigt ta fasta på den ena sidan i den spänning mellan massornas kamp och medvetande, vi flera gånger påpekat. Istället för att hjälpa massorna till att inse att det krävs något kvalitativt annat kommer den strategin/ taktiken att bidra till att avväpna massorna inför det ögonblick då reformisternas projekt visar sig otillräckligt, ja kontrarevolutionärt! I det avseendet finns det ingen skillnad mellan ett helhjärtat stöd till det spanska kommunistpartiets flörtande med Suares, till det italienska kommunistpartiets ”historiska kompromiss”, till vänsterunionens projekt i Frankrike och det helhjärtade stöd som vissa grupper gav Allendes reformprojekt i Chile. Bakom kröken ser den vägen inte mycket annorlunda ut i Europa än den gjorde i Latinamerika.

Vi menar att det, utöver ett ständigt dogmatiskt rop på den perfekta arbetarstaten eller ett helhjärtat stöd till reformisternas projekt, finns ett tredje förhållningssätt. Ett förhållningssätt som förenar den grundläggande inriktning för revolutionärerna vi tidigare skisserat med en verkningsfull taktik gentemot reformisterna och de av dem behärskade massorna; en taktik som tar hänsyn till just spänningen mellan massornas kamp och deras medvetande.

Den taktiken innebär att i den kamp som idag förekommer resa krav som konkret svarar mot massornas behov, och samtidigt förenar och organiserar dem i denna kamp. Mot reformisternas politik som innebär ett stöd åt Moncloa-pakten ställer våra kamrater i LCR kravet på ett oavvisligt försvar av arbetarnas köpkraft och övriga omedelbara behov. De föreslår organiserad kamp för dessa krav genom att ta hänsyn både till de möjligheter till basorganisering som finns och massornas illusioner om de stora arbetarpartierna. Så här skriver de i ett uttalande strax efter Moncloapakten:

. Det behövs en enhetsplattform för kampen, som innehåller klara mål som svarar mot vad arbetarklassen önskar sig, som svarar mot vad den önskar vinna, och inte mot vad UCD och storkapitalet önskar påtvinga oss.

– Ett arbetarblock måste bildas i Cortes (spanska parlamentet) för att bekämpa alla politiska och konstitutionella projekt från bourgeoisins sida, för att kräva en folkomröstning om regeringens form samt inom denna ram och tillsammans med alla arbetarorganisationer och folkorganisationer kräva en republik. Det måste kräva erkännandet i konstitutionen av nationernas självbestämmanderätt, regionernas rätt till autonomi . . . det måste kräva det juridiska och konstitutionella upplösandet av alla repressiva organ och statsapparatens utrensning på alla nivåer.

– Ett förenat, samordnande organ måste bildas av alla fackföreningsfederationerna för att stimulera diskussionerna i alla fabriker och alla andra platser om hur Moncloapakten ska bekämpas. Kampdagar måste organiseras med kvinnoorganisationer, ungdomsorganisationer, kvartersföreningar och arbetarpartierna. Dessa måste mynna ut i en nationell kampdag. Valen till fabriksråden måste försiggå på basis av öppna listor med proportionell representation av alla strömningar inom arbetarrörelsen. Dessa råd måste samordnas sinsemellan och länkas till fackföreningsfederationerna.

– Vi måste kräva att de kommunala valen hålls före den 15 december och vi måste upprätta enade kontrollkommissioner i alla kommuner. Vi måste kämpa för en arbetarmajoritet i dessa val och för det ändamålet formera en enad arbetarklasslista kring ett program i arbetarnas intresse.

– LCR förnyar sin appell till militanter i PSOE och PCE: kräv att era ledare bryter med Moncloapakten och påtar sig sina ansvarigheter i det gemensamma organiserandet av kampen mot denna pakt.

– I vår strävan efter att stärka enheten och kampberedskapen bland arbetarna i den politiska och sociala kamp som nu tonar fram kommer vi att bemöda oss om att övertyga arbetarklassen att för att lösa problemen i samhället måste arbetarna kämpa för makten, och kräver att de partier för vilka majoriteten av arbetarna nu har förtroende, PSOE och PCE, bildar en regering som baserar sig på arbetarnas och folkets mobilisering och tillfredsställer arbetarnas krav. (7)

Det är uppenbart att denna politik som LCR bedriver i allra högsta grad tar hänsyn till massornas nuvarande medvetande, deras förtroende för PSOE och PCE, utan att för den skull ge ett vittens politiskt stöd till dessa partiers reformistiska projekt men också utan att ge upp den grundläggande inriktningen på att försöka utveckla arbetarklassens enhet och proletära organisering i kampen – dvs en inriktning som utmanar reformisternas projekt och bidrar till att öka förståelsen hos massorna för nödvändigheten att bryta med dessa projekt.

Vi har gjort den här utvikningen om LCRs taktik idag för att visa att den stelbenthet som AJ/PR/TH tillskriver KAFs och Fjärde Internationalens syn på strategi och taktik inte på något sätt stämmer med verkligheten. Vi ska villigt erkänna att varken Internationalen i sin helhet eller någon enskild sektion – inklusive den spanska – under hela den period av skärpta sociala strider som kännetecknat den europeiska klasskampen under slutet av 60-talet och under 70-talet har haft en väl utarbetad syn i dessa frågor. Men Fjärde Internationalen förkroppsligar både en grundläggande förståelse för skeendet i en revolutionär process och de viktigaste elementen i en enhetstaktik gentemot massan av arbetarna. Allt detta var en del av det teoretiska arv som Fjärde Internationalen under decennier fört vidare från Lenin och Tredje Internationalens första år.

Vi vet idag att det inte räcker att upprepa gamla sanningar och analyser om ryska revolutionen, 20-talets enhetsfrontstaktik eller orsakerna till nederlagen på 30-talet. De revolutioner som Europa idag går havande med kommer inte att vara enkla blåkopior av Lenins, Trotskijs och de ryska massornas revolution för exakt 60 år sedan. Den europeiska revolutionen kommer i en mening att vara mer svårgenomförbar, den kommer att kräva mer – både av massorna och deras ledare. Den som har följt den internationella teoretiska debatten om dessa problem eller studerat Fjärde Internationalens politiska utveckling i sin helhet eller i enskilda länder kan också konstatera att Internationalen varit förmögen att fördjupa förståelsen av de processer som Europa står inför och utveckla sina teorier och sin praktik.

Rosa Luxemburg, som ägde en djup förståelse för dynamiken i en revolutionär process, skrev en gång ”att revolutionens naturlag kräver ett snabbt avgörande: antingen körs lokomotivet för full ånga uppför den historiska backen till dess högsta höjd eller också rullar det av sin egen tyngd tillbaka i sin utgångsställning och dem, som med sina svaga krafter vill hålla sig kvar på halva vägen, hjälplöst med sig i avgrunden.” (8)

Den bilden gäller – mutatis mutandis – också dagens revolutionära strider i Europa. Det är längre till den historiska backens högsta höjd och dess morfologi liknar mer de svenska fjällens än de polska karpaternas: Innan den sista branta stigningen upp till toppen kommer lokomotivet att passera flera krön men också flera svackor. En tillfällig motgång har inte styrkan att dra ned det till utgångsläget – bara till den bakomliggande svackan. Lokomotivet har förändrats; dess kraftpotential har ökat och det drivs med en mer utvecklad teknik.

– Men när den sista stigningen nalkas, när den högsta höjden börjar skymta kommer det inte heller den här gången att finnas någon annan återvändo än den som leder ner till backens fot. Då är en avgörande kraftmätning oundviklig, lokomotivet måste gå för full fart, eller för att överge bildspråket: proletariatets kamp måste leda fram till en dubbelmaktssituation och en avgörande strid med kapitalets makter. Därför är den taktik AJ/PR/TH föreslår livsfarlig.

De mindre backkrön, de mindre kraftmätningar, som finns på vägen dit måste utnyttjas som en träning för att kunna nå toppen. Det är därför vi insisterar på att den grundläggande inriktningen på vår revolutionära strategi måste vara arbetarklassens enhet och självständiga organisering. Utvecklingen i Spanien ger oss gott hopp om att det är en framkomlig väg – att den europeiska revolutionen är möjlig.

Taktiken gentemot socialdemokratin

Vad har denna diskussion om utvecklingen i Spanien och den europeiska revolutionen för relevans för Sverige och värt förhållningssätt till socialdemokratin och löntagarfonderna? En hel del.
Vi menar att samma grundläggande villkor gäller för den svenska revolutionen som den europeiska. Vi tror inte det är möjligt med någon socialistisk samhällsomvandling i Sverige utan föregående perioder av dubbelmaktssituationer – om än det är mycket möjligt att dessa kommer att ta sig mer deformerade former än kanske i något annat land i Europa.

När TH/AJ/PR diskuterar taktiken gentemot socialdemokratin tar de inte alls hänsyn till detta. Ja, de diskuterar överhuvudtaget den revolutionära processen mycket knapphändigt. Istället tar de på ett ensidigt sätt sin utgångspunkt i arbetarklassens nuvarande medvetenhetsnivå – dvs dess nästan totala uppknytning till socialdemokratin. Det är då inte underligt att de hamnar i en opportunistisk taktik gentemot SAP.

En revolutionär strategi och taktik måste ta hänsyn till bl.a. båda dessa faktorer. Den revolutionära politiken måste formas med hänsyn såväl till de nuvarande omständigheterna inom klassen som de krav som den framtida revolutionära processen ställer på den. På den taktiska nivån är det med dessa utgångspunkter fullt möjligt att finna ett svar, som ligger bortom TH/AJ/PRs opportunism men hitom den förstelnade och dogmatiska propagandism de tillskriver oss.

Vårt nej till löntagarfonderna utgår från en grundläggande uppfattning att en revolutionär organisation aldrig tjänar på att försöka lura arbetarklassen. Vi tror nämligen inte att det slag av reformer som löntagarfonderna tillhör gynnar kampen för socialismen – än mindre att de skulle kunna leda oss dit. Men ett nej till löntagarfonderna innebär inte att vi saknar ett taktiskt förhållningssätt gentemot socialdemokratin, bara att våra utgångspunkter för denna taktik är annorlunda än TH/AJ/PRs: dels kravet på att taktiken ska vara sammanbunden med den ovan skisserade strategiska inriktningen, dels den nuvarande ekonomiska krisen och massornas direkta upplevelser av denna, inklusive deras tro på socialdemokratin.

– Vi hävdade redan i vår förra artikel, att den svenska arbetarklassen i den nuvarande ekonomiska krisen inte kommer att låta sig ‘stillas’ med löntagarfonder och tal om, att den om några decennier kommer att stå som ägare till de krisdrabbade industrierna. Däremot menar vi att det är fullt möjligt att börja förankra delar av, det enligt TH/ PR ‘föråldrade’, övergångsprogrammet – speciellt den viktiga frågan om arbetarkontrollen. Vi har i våra tidigare artiklar behandlat frågan om arbetarkontrollens centrala betydelse för en revolutionär strategi, och upprepar därför inte detta här. Men både till sitt politiska innehåll och till de kampformer den fordrar och stimulerar utgör den en mäktig hävstång i kampen för socialismen.

Att idag försöka förankra ett med arbetarkontrollen förknippat perspektiv bland ett växande skikt av lönearbetare – att efter förmåga bidra till att skola ett revolutionärt arbetaravantgarde – det är Kommunistiska Arbetarförbundets viktigaste uppgift. Det är det bästa sätt vi kan bidra till att borgaroffensiven slås tillbaka och en bättre grund läggs för framtida strider.

– Den objektiva ekonomiska och sociala utvecklingen gör idag detta perspektiv alltmer möjligt att förverkliga. Men vi kommer bara att lyckas om vi förmår utarbeta en korrekt taktik gentemot socialdemokratin och de av reformismen dominerade arbetarna. Vad vi förespråkar är givetvis inte en abstrakt propaganda eller agitation för arbetarkontrollen i allmänhet eller några andra slogans från 1938 års övergångsprogram. Nej, vi måste kunna ange konkreta alternativ för vilka krav och på vilket sätt kampen idag skall föras. Och vi får ‘inte rygga tillbaka för’ att försöka förankra detta alternativ bland massorna genom att av dess organisationer och ledningar kräva att de tar upp kampen för detta alternativ.

På den nivån och i den omfattning det idag är möjligt för oss, med våra begränsade styrkor, försöker vi på detta sätt bygga upp och stärka enheten i kampen mot borgaroffensiven och för de viktigaste klasskraven.

Och det konkreta alternativ vi lägger fram det kan inte heta ‘ett odelat stöd till löntagarfonderna’. Låt oss ta ett konkret exempel: stålkrisen. Vad ska vi enligt TH/ PR/AJ erbjuda för svar till de arbetare som på Domnarvet och andra stålindustrier idag hotas att mista sina jobb? Att vi ska ta kamp för att löntagarfonderna genomförs så snabbt som möjligt, ty då kommer vi snart att stå som ägare till hela skiten? Det vore naturligtvis absurt. Och vi tror nog att kamraterna håller med oss om det. Det löser ju inte ett enda av de omedelbara problem som landets stålverksarbetare står inför idag! Vårt svar, vårt alternativ, måste uppenbarligen ligga på en helt annan nivå. Det måste vara betydligt mera handfasta och konkreta kamp krav! Vad gäller ägandet tar vi kamp för att hela stålindustrin ska konfiskeras – dvs förstatligas utan ett öres ersättning till kapitalisterna. Vi tar vidare kamp för att fackföreningarna skall få kontroll och vetorätt över en rad centrala områden som t.ex. avskedanden och framtida investeringar. I det perspektivet reser vi kraven att ingen skall avskedas utan att det tillgängliga arbetet skall fördelas lika mellan alla arbetare samt att de fackliga organisationerna skall utarbeta en plan för fortsatt och samhällsnyttig produktion.

Vi förknippar inte detta perspektiv med krav på de socialdemokratiska arbetarna att de skall lämna sina organisationer, utan med krav på att de ska ta upp detta perspektiv inom sina organisationer och våra gemensamma fackföreningar. Något annat vore lönlöst, ty de socialdemokratiska massorna kommer inte att överge sitt parti och sina ledare utan att först givits tillfälle att pröva dem i kampen. Vi måste bidra till att den prövningen äger rum. Det är rätt. Men inte genom att uppträda som illusionister och hävda att löntagarfonder, eller någon annan av socialdemokratins idag praktiserade politik, leder ut ur den ekonomiska krisen!

Löntagarfonderna och lönerna

TH/PR/AJ hävdade i sin första artikel att förslaget om löntagarfonder är löne- och kapitalbildningsneutralt, dvs att det inte har någon effekt på lönenivån och kapitalbildningen. Vi tog upp resonemanget om framför allt lönerna och hävdade att kamraterna glömt att ta hänsyn till förslagets lönepolitiska effekter.

När kamraterna skrev att lönerna primärt bestäms av marknaden instämde vi, men påpekade att de bland de sekundära faktorerna bl.a. inte tagit upp de fackliga organisationernas lönepolitik, samt vilken effekt förslaget om löntagarfonder skulle ha på denna. I sitt svar i Fl nr 1/77 försöker AJ/PR vifta bort vårt argument med följande mening: ”I själva verket visar påståendet att GK/GIJ inte vet vad marknad innebär i vårt resonemang.” (sid 39) I det följande stycket inkluderar de sedan i princip allting i ‘sitt’ resonemang om marknaden, inklusive solidarisk lönepolitik och
statlig inkomstpolitik. Tacka tusan för att marknaden då bestämmer lönerna – inte bara primärt, utan helt och hållet.

Om vi tidigare hade känt till detta hade vi naturligtvis inte vinklat vår argumentering utifrån det ‘primära’ och ‘sekundära’. Men vi är faktiskt inga tankeläsare och inte heller visste vi att det var nödvändigt att plöja igenom Eliassons avhandling om ‘profits and wage determinations’ för att röna ut vad kamraterna menar med ‘marknaden i vid mening’. Vi tog helt enkelt för givet att det räckte att läsa deras egen definition:

”Att de ramar som sätts för lönens storlek primärt är avhängiga dels profitutvecklingen, dels arbetslöshetsgraden, det vill säga den är konjunkturberoende och primärt bestämd av marknaden i vid mening.”

Hur skulle någon kunna veta att kamraterna, med en tråd lika osynlig som den skräddarna använde till kejsarens nya kläder, vävt in fackföreningarnas lönepolitik i sin bestämning av ‘marknaden i vid mening’?

Ja, hur skulle man kunna ana det när exempelvis en sådan sak som inflationen inte räknades in i marknaden. Den ovan citerade meningen fortsätter nämligen:
Dessutom påverkas löner klart av inflationen”. (vår kurs.)

Nog om detta. Ty det är ju i sammanhanget en sekundär sak om man räknar in de fackliga organisationernas lönepolitik i marknaden eller ej. Det viktiga är om man relaterar LOs förslag om löntagarfonder till denna lönepolitik! Det var det vi gjorde. Vi vet naturligtvis mycket väl att det inte står i Meidners förslag att ett införande av löntagarfonder kommer att leda till en ännu mer defensiv och avrustad lönepolitik än vad som idag är fallet. Vi stred inte om ordalydelsen i Meidners eller LOs förslag. Vi diskuterade löntagarfonder och lönebildning utifrån en analys av ett fondsystems politiska effekter på fackföreningsrörelsen. Att man då inte bara kan utgå från vad LO-ledningen försöker påskina tog vi för självklart. Det är därför poänglöst när PR/ AJ i sin senaste artikel blott och bart upprepar sitt påstående att ”i de hittillsvarande strukturförslagen finns ingenting som tyder på planer att omedelbart kontrollera lönebildningen,” så länge de inte diskuterar fondförslagets klavbindande effekter på fackföreningsrörelsen.

Sedan både vi och PR/AJ skrev de förra artiklarna har emellertid debatten om löntagarfonderna rullat vidare inom bl.a. SAP och fackföreningsrörelsen. Bland de frågor som tagits upp är också fonderna och lönebildningen. Vad har då hänt? Jo, både socialdemokratiska partiet och LO-ledningen har uttalat dragit den slutsats vi tidigare hävdade att de i praktiken skulle göra: dvs de har tagit fondsystemet som intäkt för att i framtiden hålla tillbaka lönerna! Aftonbladet formulerade i en ledare saken på följande sätt:

– Eftersom vi i Sverige i stor enighet valt att leva över våra tillgångar under en tid för att undvika arbetslöshet, måste nu framtida konsumtionsökningar hållas tillbaka till förmån för investeringar.

– Det skulle kunna ske genom att företagens vinster ökas och de privata kapitalägarna står för framtidsplanering och tar förmögenhetsökningarna som uppstår. Detta är ett fördelningspolitiskt och ur demokratisk synvinkel oacceptabelt alternativ.

– Den andra vägen är att löntagarna, som avstår löneutrymme till investeringar, själva är med och bestämmer över kapitalets användning. Det är den väg som leder till trygga jobb och ekonomisk demokrati.

– De löntagarfonder arbetarrörelsen kan samlas kring kommer således att byggas upp av både vinstavsättningar och löneavsättningar. (9)

Så var det med löntagarfonderna och lönerna. Att det inte fanns svart på vitt i förslaget till LO-kongressen är en annan sak.

Å jämlik å ja, å mäkta å ja…

I vår förra artikel gjorde vi en skiss över Meidnerfondernas uppkomst och omvandling. Genom en jämförelse med utvecklingen i Västtyskland och andra länder hävdade vi att tanken på ett fondsystem från början hängde intimt samman med 60-talets goda år och de s.k. övervinsterna, samt den solidariska lönepolitikens misslyckande. Att dessa tankar också låg bakom de första förslagen, exempelvis i Metalls motion till 1966 års LO-kongress eller i Geijers lönepolitiska rapport till 1971 års LO-kongress, är uppenbart.

Vi hävdade att perspektivet därefter, under inflytande av de ekonomiska lågkonjunkturerna, förskjutits alltmer mot ‘maktfrågan’. Vi menade också att det var fackföreningsbyråkratin som var mest aktiv bakom denna tyngdpunktsförskjutning, och att den inte alls sågs med så blida ögon av topparna i partiapparaten.

…å vart tog de vägen?

Vi konstaterar slutligen att partiet efter valnederlaget i september 1976 omedelbart började övertala LO-ledningen om en reträtt i ‘maktfrågan’ – en reträtt som vi sedan sett upprullad under 1977.
I den djupa strukturkris som under året ‘drabbat’ flera industribranscher har SAP och LO-ledningen funnit en reträttväg på vilken de kan behålla åtminstone en del av det tidigare skenet: från att betona maktaspekten har löntagarfonderna gått in i ytterligare ett skede där nödvändigheten av riskvilligt kapital till industrin ställs i främsta ledet. I ett brev till partiets och LOs medlemmar skriver Sten Andersson och Rune Molin:

– De av LO-kongressen antagna målen för löntagarfonderna ligger fast. Därtill kommer att man i LO och partiets arbetsgrupp kommit fram till att industriinvesteringarna måste öka och att detta bör ske genom kollektiv kapitalbildning inom ramen för löntagarfondsystemet. (10)

Visst känns det igen! Gammal traditionell socialdemokratisk politik där en del av arbetarklassens löner skall slussas över till kapitalisterna för att hålla profitjakten igång. Det är bara i sin ordning att denna ‘nya’ tyngdpunktsförskjutning går hand i hand med ett öppet erkännande av att löntagarfonderna skall byggas upp just på bekostnad av arbetarklassens sjunkande reallöner. Det är också helt i sin ordning att man lägger ut ideologiska dimridåer om att ‘denna uppoffring’ kommer att leda till mera makt och bättre tider framöver. Så lät det också, fast i en annan tonart, när AP-fonderna en gång i tiden introducerades. Ja, melodin känns till och med igen
från det århundrade då en viss Eduard Bernstein predikade om ‘kreditens’ ”revolutionära, överkapitalistiska karaktär”, för att citera Rosa Luxemburg. (11)

På reformisternas himmel finns när allt kommer omkring inte så mycket nytt. Det omdömet gäller också de pelare kamraterna

Tom Hansson, Per Reichard och Arne Jarrick försöker bygga till dess stöd. Gör om dem till spjut och ni ska se stjärnorna falla tills himlen rasat ned.

Gert-Inge Johnsson och Göte Kildén

Noter del l
1. Se bl.a. F. Borkenau, World Communism, Michigan 1962 (kap XXI) O.P. Flechtheim, Die KPD in der Weimarer Republik (kap 5) Frankfurt a. Main 1969 H.Weber, Die Wandlung des deutschen Kommunismus, die Stalinisierung der KPD in der Weimarer Republik, sid 243 ff. Fr.a.M 1969
2. S. Bahne, Die kommunistische Partei
Deutschlands i Matthias/Morseys’. Das Ende der Parteien 1933, Düsseldorf 1960, sid 665
3. Se flera uppsatser i Matthias/Morseys bok men också kap. 4 i Richard Hunt: German Social Democracy 1918-33, Chicago 1964
4. Se bl.a. anförda arbeten av Weber, Flechtheim och Hunt
5. Weber a.a. sid 282 och Hunt a.a. sid 105
6. Hunt a.a. sid 124
7. Weber a.a. sid 284-285
8. Weber a.a. sid 284
9. Tal av Lossowski, ordf. i Röda fackföreningsinternationalen. Cit. i Jungclass artikel ‘RGO und Komintern’ i Die Internationale nr 4 i juli 1974
10. Se anfört arbete av George Jungclass
11. A. Rosenberg: Geschichte der Weimarer Republik, Fr.a.M. 1971 sid 137
12. Flechtheim. a.a. sid 179
13. Weber a.a. sid 43. Se också Pierre Broués väldokumenterade mastodontverk ”Revolution en Allemagne” sid 683 ff
14. Borkenau a.a. sid 247
15. David Lane: The Roots of Russian Communism, sid 50-51
16. Om SPDs ekonomiska politik se bl.a. W. Wolfs artikel ‘Zehn Jahre Regierungspartei Sozialdemokratie’ i Die Internationale nr 11 april 1977 och A. Armands artikel i Inprecor nr 12 new series samt en mängd artiklar av Winfried Wolf i Was Tun.
17. Cit. i Mandels artikel ‘Eurocommunism and austerity: the example of Italy’ i Inprecor nr 9 new series
18. Se bl.a. Inprecor nr 4 new series

Noter del 2
1. Rosa Luxemburg: Sociala reformer eller revolution i samlingsvolymen ‘Jag var. jag är, jag blir’ Uddevalla 1966
2. Se Therborns undersökningar av klasstrukturen i Sverige bl.a. i Zenit nr. 2/1972
3. De flesta av dessa siffror och en stor del av resonemanget bygger på anteckningar från ett internationellt seminarium om den europeiska arbetarklassens historia och utveckling, som Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat anordnade med representanter från olika sektioners PB-medlemmar 1976, och där en av oss hade tillfälle att deltaga. Se emellertid också en utmärkt artikel av Pavel Rachmetov i Die Internationale nr 10 okt. 1976.
4. Vi tänker på den av FS antagna resolutionen från maj 1975, publicerad i denna tidskrift nr 4/75
5. Se bl.a. Perry Andersons artikel om Gramsci i NLR nr 100
6. Förutom P. Anderssons artikel om Gramsci se också intervjun med E. Mandel i Samma nr. av NLR.
7. Inprecor no 15 new series sid 7
8. Rosa Luxemburg: den ryska revolutionen sid 28 Sthlm 1972
9. Aftonbladet den 25/11
10. Citerat i Aftonbladet 25/11
11. Reform eller revolution i Rosa Luxemburg ‘Jag var, jag är, jag blir’ Uddevalla 1966.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1979

Tal på första maj 1991 i Göteborg

Av Göte Kildén

Kära första maj-demonstranter! Saddam Hussein lever ännu – i högsta välmåga och utan en enda skråma. Men Iraks barn – dess kvinnor och män – araber, kurder och assyrier fortsätter att dö.,
USAs terrorbombningar är över. Nu är det Saddam som fortsätter sitt blodiga hantverk. Som fortsätter att döda sitt eget folk. Han fortsätter att mörda därför att USA-alliansen gett honom fria händer.

Vissa kemiska stridsmedel har förbjudits. Men han får bränna landets barn med napalm. Han får flytta sina elittrupper för att slå ner uppror. Han/ar flytta sina attackhelikoptrar och sitt pansar.
Hyckleriet från det som kallades det nya världssamfundet är kväljande!

Visst. Bush älskar inte Saddam. Men han föredrar honom framför ett demokratiskt Irak. Bush skulle gärna ge Saddam respass – men inte hans regim.

Bush, Major, Mitterand och Kohl. De korrupta schejkfamiljerna i Saudiarabien och Kuwait, Syriens diktator Assad, militärens Özal i Turkiet. Prästernas och handelsmännens Rafsanjani.

Alla är de överens om att regimen i Irak skall bestå. Ett demokratiskt Irak skulle hota kapitalismen i hela regionen.

För några veckor sedan såg många av oss kurdernas triumferande massdemonstrationer i det befriade Kirkut. Något generade tvingades TVs reportrar konstatera att det var väldigt mycket röda fanor i dessa folkliga glädjeutbrott…

Det är därför den kurdiska nationen alltmer förvandlas till ett fångläger! Saddam lever – men Iraks barn dör.

Gorbatjov förråder

Även Gorbatjov har förrått kurderna. Vi hör inga protester. Vi ser inga maktmedel. Ändå var det den ryska revolutionen 1917 som gav såväl Finland som de baltiska staterna nationell frihet. Det var varken tsaren eller Karl XII, utan just den ryska revolutionen.

Det var stalinismen som ersatte den frivilliga sammanhållningen med stövlar och gevär. Revolutionen gav frihet och nationell självbestämmanderätt – stalinismen tog den.

Och i dag orkar inte Gorbatjov – eller vill inte – ge frihet. I stället har balterna fått svarta baskrar och Gorbatjov tiger om kurderna. Ingen kastar sten i glashus.

Krupit och svassat

Oavsett en hård kritik i övrigt vet vi att Olof Palme skulle ha haft en annan roll än den som Ingvar Carlsson haft i Gulf-krisen och kurdfrågan. Ända sedan mordet på Palme har Ingvar Carlsson krupit och svassat för Reagan och Bush. Palme var över huvud taget aldrig inbjuden all Vita huset.

Den svenska regeringen lät Saddam Hussein slå ner Iraks folkliga uppror – innan man började prata om ens humanitär hjälp. Denna undfallenhet internationellt – mot imperialismen – svarar väl mot kapitulationen på hemmaplan.

Besvärande barlast

Under åttiotalet – med Kjell-Olof Feldt, socialdemokraternas egen Bror Duktig, i ledningen – har den socialistiska ideologin blivit till en besvärande barlast.

• rättvisan har blivit ränta
• solidariteten en fråga om soliditet
• friheten blev fria A-aktier
• jämlikheten blev till konvertibler för alla
• av optimismen blev det optioner
• av visionerna blev det vinster.

Under Bror Duktigs ledning blev vi löntagare till blott låntagare.

Tydligare kan det inte bli. Ändå försöker socialdemokraterna att förklara sin historiska sammanklappning med att man varit otydliga.

När sanningen är den att man varit obarmhärtigt tydliga i sitt stöd åt storföretagen och åttiotalets spekulationsekonomi.

Palme utanför

Titta bara på Odd Engström. Vice statsminister och l majtalare uppe på Götaplatsen. För några veckor sedan bröt SKFs bolagsledning mot gamla traditioner och släppte in honom på ett besök innanför grindarna. Erlander och Palme fick alltid stå utanför.

Vad var det då denne l majtalare hade att säga jobbarna på SKF? Vad var det som föll bolagsledningen så i smaken att den sade sig dela varje ord som Engström hade att säga?

Jo, inne i verkstaden lät Engström som en gammal barsk brukspatron:
– Sluta gå omkring och ställ krav! Sätt igång och jobba!

Och vår fråga till socialdemokraterna uppe på Götaplatsen blir helt enkelt: Kan arbetsgivarnas budskap sägas tydligare än så här? Är det då så konstigt att hundratusentals socialdemokrater inte längre känner igen sig? Och är Ödd Engströms budskap värt en flygbiljett? Eller ens en tågbiljett? Hade det inte varit bättre om han stannat i Stockholm?

Radio Citys lögner

Jag arbetar och lever en stor del av mitt liv på Volvo och hör ständigt arbetsgivarnas radio City 103 dunka fram sitt ‘Visste du att…” – och så en massa lögner. Tänk om det skulle låta så här i stället:

• Visste du att under åttiotalets åtta goda år så hårde svenska löntagarna inte fått någon påtaglig förbättring av sin levnadsstandard. För första gången i fredstid har löntagarna inte fått del av en högkonjunktur. ..
• Visste du att allt mindre resurser går till den offentliga sektorn? Under åttiotalet har den tappat från 36 till 32 procent av BNP.
• Visste du att det som tagits från sjukvård och skolor gått till reklam, butiksgallerior, banktjänster och finansbolag?
• Visste du att svenska kapitalister fortsätter att toppa listan över utländska fastighetsköpare i Tyskland?
• Visste du att Bror Duktigs skattereform fördubblat inflationen de senaste två åren?
• Visste du att de länder i Europa som har lägst lön också har högst arbetslöshet? Ju högre lön desto lägre arbetslöshet.
City hundratre…

Nej. Nej. Naturligtvis kan inte arbetsgivarradion låta så här. Men det skulle kunna vara socialdemokraternas budskap.

Stryker flagg

Men de kapitulerar. De stryker flagg utan motstånd. Utan prut flåsar de med i språngmarschen högerut.

Sjuttiofem procents sjukersättning de tre första dagarna, sade Bror Duktigs folk.

En karensdag, rapar Alf Svensson. Han som kastat både kärnkrafts- och EG-motstånd överbord, liksom neutraliteten. Han som är så hungrig på att vara med i en borgerlig regering och ge oss arbetare stryk att han glömt både etik och moral. Undrar just vad han skall säga den dag han möter sankte Per?

Två karensdagar! Bildt och Westerberg i högeralliansen höjer budet.

Rappa mest

Nej, vi är bäst – vi vill ha tre karensdagar, ropar greven och betjänten. Vi vill rappa arbetarna mest. Det ska kosta en svensk arbetare ett par tusenlappar att bli förkyld. De rika ska få det roligare och
köra hur fort de vill. Alla andra kan trängas ute på vägrenen.

Och vem vet? När galoscherna dansat färdigt? När de slitits ut? Kanske är det då Sverigedemokraternas stövlar som trampar? Kanske är det då rasismen och våldet som härskar på våra gator? Samma våld som redan i dag ockuperat våra TV-kanaler.

Stark vänster

Nej, för den stora massan av människor, för oss alla ute på vägrenen krävs en stark vänster. Nu när socialdemokratin bryter samman.

Det som föll med Berlinmuren var stalinismen – inte socialismen! I DDR härskade säkerhetspolisen STASI. I östra Tyskland härskar massarbetslösheten. Kohls och Bildts drömmar om marknadens triumf blev i verkligheten till mardrömmar.

Det är demokratin – vår rätt att bestämma över våra egna liv – som ska bli det lösenord som förändrar världen. Det är inte marknadens eller det enda partiets diktatur som ska bestämma över oss människor. Vi säger nej både till kapitalism och stalinism. Vi säger ja till socialismen. Ja till demokratin och friheten!

Inga högerpoeter

Och vi tror inte att det kommer att komma en Victor Jara, någon Wiehe eller Afzelius, för att besjunga den klassegoism som högeralliansen, ja hela bokstavshögern, strider för.
Ingen sångare, ingen poet, ingen författare kommer att tjusas a v deras budskap.

Greven och betjänten kanske kan köpa några Herreys till att göra en svensktopps-trudelutt om sina gyllene galoscher.

Men sångerna om frihet och rättvisa och dikterna om solidaritet och jämlikhet kommer vi i vänstern att skapa!

Göte Kildén

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1991

För ett brett socialistiskt parti

Tal av Göte Kildén på Socialistiska Partiets 13:e kongress

Jag tänkte inte ge en detaljerad bild av den verklighet som rusar förbi oss i dag, utan bara ta upp några bilder som har flimrat förbi de senaste dagarna.

Jag läste att Leningrads, ja kanske Sovjetunionens, populäraste person ligger skottskadad efter ett mordförsök. Han är betydligt mer omtyckt än Gorbatjov, stod det i tidningen. Han har blivit känd genom jakten på maffian, mot de övervintrande stalinisterna i partibyråkratin.

Men den här mannen var inte en ledare som talade på Cirkus, som Trotskij på sin tid i Petrograd. Det var en TV-journalist. Hans program var inte rådsdemokrati, det var monarki, för ett återupprättande av tsaren.

Det kom ett annat TT-meddelande: Indien har beslutat att ge spannmålshjälp till Sovjetstaten, för att mildra hungersnöden. Indien har alltså beslutat att ge spannmålshjälp till den första sovjetstaten! Man baxnar…

För att ge mitt≈ bidrag till att bli av med kärnkraften, så eldar jag med vedpanna hemma. Då har jag en del gamla tidningsbuntar, som går åt ibland. Däribland ett nummer av Göteborgs-Posten, utgivet för tio år sedan. Hela förstasidan täcktes av den sensationella nyheten att nu hade socialdemokraterna fallit ner till 45 procent i opinionsundersökningarna.

I dag ser vi hur utvecklingen fortsätter i ett svindlande tempo. Dick Forslund kanske inte hann läsa tidningarna eller följa radion i morse, men Stig Malms utspel var inte ett utspel för att rädda någonting, det var hans egen kollaps. Han är redan avrättad. Han har bett om förlåtelse, han är utskälld av Allan Larsson, han är avrättad inför hela LOs ledning. Han kommer med all säkerhet att tvingas avgå som LOs ordförande på kongressen i juni, det blir inget omval.

Det är några av de dramatiska, politiska scener vi har kring oss. Och i denna situation är det naturligt att vi ser hur vi kan komma framåt, vad vi kan göπra i dag. För även om det är mycket som talar för att det är en vargavinter som närmar sig, så är det lika viktigt att slå fast just att det nu är viktigare än någonsin att vi stärker vårt politiska arbete, att vi tar de helt nödvändiga initiativen.

Det är nu som vi marxister, det är nu som vi revolutionärer, behövs — och det mer än någonsin. Det är inte i högkonjunkturer, det är inte när det är optimism och offensiv – ja, kanske under själva maktövertagandet, då behövs vi – men det är nu under nedgången, det är nu som partiet, som arbetarklassens historiska minne blir viktigare än någonsin. Det är nu som vi skall pröva vårt arv.

Och det är väl ingen här som invänder mot att vi t ex prövar parollen För en kämpande och demokratisk fackförening i Volvo Verkstadsklubb. Vi prövar den, vi konkretiserar den genom att ställa krav på vad klubben skulle göra, hur en verklig demokrati skulle se ut, vilket program klubben skulle ha. Detta utan att fõastna i den studentikosa motsättningen om fackföreningen verkligen kan bli en kamporganisation eller inte. Den rör inte oss. Vi har valt att kämpa i den existerande klassorganisationen för att där kunna påverka så många människor som möjligt. För att genom exempel kunna visa på hur det skulle kunna se ut. Vi bildar inga röda fackföreningar.

På samma sätt har vår rörelse arbetat med själva kronan i övergångsprogrammet – parollen om en arbetarregering. Vi kan använda den i propagandan som ett pedagogiskt sätt att tala om vad en verklig arbetarregering skulle göra. Vi använder den naturligtvis inte i dag som en aktionsparoll, som ett led i ett maktövertagande från generalstrejk till att ta makten.

I vår historia har vi också använt en allmän paroll – för ett nytt arbetarparti. Vi har gjort det som ett sätt att försöka bygga en bro mellan vår egen litenhet och vad som är nödvändigt. Men också som ett sätt att vi¨sa att vi är öppna för språng i utvecklingen. Att vi inte tror på att vi från i dag fram till den dag då revolutionen är möjlig, bara kommer att rekrytera medlem för medlem. Vi tror på språng – söndringar i de gamla partierna, utbrytningar från fackföreningarna…

Självklart är det så att i den processen kommer vi inte alltid att vara ett renlärigt parti, där vi alla är överens om hela vårt program – från Pariskommunen över Kominterns teser till analysen av Kuba. Vi kommer alltså inte att vara ett ”rent” parti.

Många av oss ville i vintras pröva att konkretisera parollen om ett nytt arbetarparti gentemot Arbetarlistan. Vi ville se det som en möjlighet. Vi såg att här fanns det många av våra arbetskamrater väntade på, här fanns det politiska brottet, möjligheten att bygga något nytt. Nu har denna möjlighet havererat. Den har misslyckats på grund av sekterism, på grund av politisk initiativlöshet hos dem som tog initiativet till Arbetarlistan.

Men hur som haver – vi tyckte att det var möjligt att prata om Arbetarlistan som ett nytt, bredare, demokratiskt socialistiskt parti. Men jag tror inte att det var någon av oss som samtidigt ville sätta likhetstecken mellan det och ett strikt programmatiskt, revolutionärt marxistiskt parti. Det var inte det vi ville åstadkomma för stunden, eller för de kommande åren, utan det var någonting bredare.

Framöver tror jag att vi måste se på hur vi kan konkretisera detta nya arbetarparti i den verklighet som finns omkring oss. Inte bara som en abstraktion. Vi talar ju inte om en fackföreningen som en abstraktion, att den skall bli kämpande. Vi försöker ju också omsätta detta. Ser den politiska terrängen också ut så framöver att vi kan omsätta detta gentemot andra vänsterströmningar, gentemot andra människor, som lite mer blygsamt eller på ett kraftfullt sätt, vill bjuda motstånd mot kapitalismen ?

Jag tror att det finns politiska förutsättningar för att driva en politisk kampanj med denna inriktning. Vänsterpartiet är utan att skryta i en viss mening huvudkraften i vänstern när det gäller parlamentariska platser, när det gäller arbete i kommuner, landsting och riksdag, när det gäller närvaro i offentligheten, i massmedia osv.

I dag är det andra förutsättningar för (v) än det var i går. Vare sig de vill det eller ej, så är det i dag inte längre möjligt att ha broderpartier i Östeuropa och Sovjetunionen. Vänsterpartiet började hugga av rötterna på 1960-talet, men i och med att Berlin-muren föll, så ryckte det med sig de sista rottrådarna också.

Sak samma med försöket att vara den vänliga påfösarkamraten fyra procent gentemot den socialdemokratiska regeringen. Det är ju inte möjligt när det är Allan Larsson som leder regeringen, det är inte möjligt med den högerkurs (s) har i dag, i förhållande till förväntningarna ute på arbetsplatserna och på andra folkliga ställen. Det går inte att fortsätta den gamla linjen – vare sig man vill det eller inte – det går inte att överleva som ett självständigt parti. Detta förutsätter också en omprövning när det gäller påfösarrollen ute på arbetsplatserna – att vänsterpartiet är berett att ändra det och i stället utmana socialdemokraterna på några ställen.

Dick Forslund sade så här på Bona folkhögskola i somras:
Under nittiotalet tycker jag att vi skall sikta på en process av gemensam handling, en ideologisk och teoretisk debatt om socialistisk demokrati, om parlamentarism och allt möjligt. Vi skall hitta bra organisatoriska former för denna process och i slutändan hoppas jag att ett revolutionärt – och jag vet att vi kanske menar olika med revolutionärt – socialistiskt parti kommer ut som resultat.

Det tror jag är ett svårt politiskt misstag. Det bryter inte ut något revolutionärt socialistiskt parti som ett resultat av ett samarbete med vänsterpartiuet, Dick Forslund! Och det är inte det jag exempelvis talat om. Jag har pratat om ett brett, demokratiskt och socialistiskt parti – i en politisk analys kanske det handlar om ett i huvudsak reformistiskt parti med centristiska strömningar och en eller annan revolutionär gruppering inom sig. Det är det vi talar om.

Alltså ett projekt där man inte längre har stalinismen som ett hinder, där man inte längre har ett öppet stöd till en socialdemokratisk regering som hinder, där man på arbetsplatserna kan hitta gemensamma kampformer. Det är en medveten process där vi kan säga till kamraterna i vänsterpartiet: Vi är beredda att tillsammans med er verka i ett bredare parti, där vi kan samarbeta i valfrågor, i fackliga frågor, där vi kan komma överens och bli så slagkraftiga som möjligt. Detta är också nödvändigt i vår tid av vargavinter.

Vi kan säga till kamraterna i Arbetarlistan: Skall ni försätta att arbeta här, nu när ni havererar? Vill inte vi också vara med i ett sådant bredare parti där vi kan samlas? Vi kan säga till SAFE-folket som nu blir uteslutna och som också vill ha ett vänstersocialistiskt parti med starkt miljöengagemang: Kom ni också med i detta parti!

Vi kan säga till Norrskensflammans folk: Driver ni samma projekt som vi? Vi kan säga till grafikerna i Stockholm: Ni skall väl inte vara utanför – detta är ett gemensamt projekt för alla som vill motstånd mot kapitalismen. Vi kan säga till våra arbetskamrater på Volvo i Göteborg, som vill politisk enhet, som vill se ett slagkraftigare parti, där det är något lättare att komma med och bli medlem, där det inte är samma ideologiska hinder: Driv ni samma projekt som vi, samma kampanj, kom med här!

Vi kan efter valet 1991 säga: låt oss under våren 1992 ha en gemensam konferens, alla krafter som vill detta i Sverige. Ställ er™ inte utanför, kom med Lars Isaksson och Sture Ring… Vi kan föra en furiös kampanj för detta.

Men inte för att bilda ett revolutionärt parti, utan just för att bilda detta breda, vänstersocialistiska, demokratiska, socialistiska, vad-vi-nu-än-vill-kalla-det-för parti. Om det behåller namnet Vänsterpartiet eller inte är inte intressant. Vad som räknas är kvaliteten.

För vi går ju inte in i ett sådant parti utan villkor. Vi går inte ut på svag is bara för att drunkna. Vi känner till historiska misstag när det gäller den här typen av projekt. Vi har förutsättningar för det, vi ställer villkor: Detta parti skall vara demokratiskt. Detta parti skall erkänna olika strömningar, det skall vara stolt över olika strömningar. Det skall kunna ha flera tidningar som konkurrerar med varandra. Det som är gemensamt är valaktioner, politiska kampanjer – det som är gemensamt står på förstasidan, debatten står på andra- eller sista sidan.

Den typen av brett parti vill vi ha. Därför att vi har självförtroende för vårt program. Vi tror att vi kan gå i närkamp med de här människorna. Vi tror att många av dem har massor av idéer. Och vi tror att denna typ av bredare parti skulle öppna dörren för tusentals arbetare, som tycker att tröskeln till vårt parti är för hög att kliva över. Och det kan finnas ett politiskt projekt, något som kan binda samman t ex miljöaktivister med. Vi kan säga till Birger Schlaug: Du vill ju ha någon form av antikapitalistisk bredd med vänsterpartiet. Bryt med Miljöpartiet! Bryt med det klasslösa partiet. Ta med dig vänstern ur Miljöpartiet och kom med i det vi talar om.

Den typen av kampanj kan vi ha över hela fältet. Men det skall vi inte blanda bort med att vi bygger ett revolutionärt parti, att det är det som omedelbart uppstår ur detta. Det får framtiden och klasskampssituationen utvisa.

Men detta kräver helt andra förutsättningar än om vi skulle börja diskutera: mja, är de verkligen revolutionärer i vänsterpartiet, eller är de det inte. Hur mycket kan man lita på Åke Wiklund? Den där Pelle Månsson i Nässjö, egentligen är han väl bara en gammal sosse?

Det är inte den typen av debatt vi går in i, vi sitter inte och jämför utan driver en medveten politisk kamp som ställer uppgifterna för hela klassen och tar en närkamp. Men jag tror att vi kan vinna den närkampen. Vår fackliga linje, vårt fackliga program skulle få stor genomslagskraft i många områden inom vänsterpartiet.

Tro inte att vänsterpartiets majoritet ute i kommuner och landsting älskar oss, eller vill krama ihjäl oss, som Johan Lönnroth i Göteborg. De vill inte ha med oss i en sådan här process. Men däremot tror jag att åtskilliga medlemmar i vänsterpartiet och möjliga medlemmar, möjliga sympatisörer vill det. Folk som ställer upp första maj, i aktioner, som finns i denna breda vänster. De vill det.

Göte Kildén

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1991

Den »fredliga» vägen är den blodigaste!

På ett solidaritetsmöte för Chiles folk sa Vpk:s partiordförande CH Hermansson att det »är den chilenska folkfrontens sak att kritiskt granska den politik som förts under Allende. Den uppgiften kan ingen annan fullgöra». Orsaken till att CH Hermansson och Vpk frånhänder sig själva och världens arbetarklass att dra erfarenheter av nederlaget i Chile är naturligtvis att dessa erfarenheter skulle bli helt förödande för både det chilenska kommunistpartiet och Vpk. Under de år som Allende satt i regeringsställning använde sig nämligen Vpk liksom världens alla andra stalinistiska partier av »det chilenska experimentet» som ett stöd för den egna parlamentariska verksamheten, i form av ett vapen mot »avgrunden» eller »sekterna». Vi kan ta fram dussintals med okritiska hyllningar till Allende från Vpk:s partipress. Vi väljer att återge endast ett och då från tidningen Norrskensflamman som använder ett mer ärligt (eller naivt?) språk än exempelvis Hermansson själv, som lyckas vira in det mesta i en mjuk slöja av små reservationer:

»Med förestående ekonomiska, sociala och politiska omvandlingar öppnas vägarna för socialismen även i Chile. De förhoppningar och drömmar som tusentals revolutionära förkämpar gett sitt liv för håller på att gå i uppfyllelse…. Exemplet Chile riktar också ett hårt slag mot pseudorevolutionära ultravänsterkrafter av alla kategorier, maoister, trotskister etc som nedvärderar kommunistpartiernas och arbetarklassens roll och upphöjer geväret, den väpnade kampen, som det enda medlet för de arbetandes frigörelse.) (Norrskensflamman 4/11 -70)

Tragiskt nog öppnade inte de »omvandlingar» som Allende iscensatte »vägen till socialismen». Tragiskt nog blev inte »exemplet Chile» ett hårt slag mot »pseudorevolutionära ultravänsterkrafter av alla kategorier». Tragiskt nog blev »exemplet Chile» i stället till ett hårt slag mot de revisionistiska kommunistpartierna. Tragiskt därför att detta slag innebar ett hårt och blodigt angrepp mot de arbetarmassor som satte sin tillit till det chilenska kommunistpartiet, ja, även mot den »fredliga vägens» ledare och förespråkare. Allende är död och Luis Corvalán är fängslad…

Det är detta förhållande som gör att CH Hermansson mästrar oss såväl som andra organisa- tioner och kräver att vi ska ta på oss sorgfloret och tiga.

Vpk:s begäran om att vi ska tiga hindrar naturligtvis inte partiet från att självt okritiskt försvara Allenderegimen. Vad skulle Hermansson säga om vi vände på steken och levererade följande dumhet: »Det är den chilenska folkfrontens sak att okritiskt granska den politik som förts under Allende. Den uppgiften kan ingen annan fullfölja»? Förmodligen skulle han inte ta oss på fullt allvar. Det gör vi inte med honom heller!

Först ska det sägas att det varit mycket glest med ställningstaganden från Vpk:s sida. Orsaken till detta är dels det förhållande vi angett ovan, dels det att en hel del medlemmar i partiet och ungdomsförbundet fullständigt struntat i partiets linje. Rädd för att göra samma misstag som när det gällde vietnamrörelsen i Sverige har inte partiets centrala maskineri vågat ta i med hårdhandskarna mot upprorsmakarna. Partiet tycks anse det bättre att tiga än att mista flera av de dugligaste kadrerna. Bristen på ställningstaganden speglar därför också VPK:s svaghet, eller ska vi kalla det taktisk skicklighet?

I huvudsak är det främst två artiklar i partipressen som har försökt sig på att ta upp en strid mot de uppfattningar som ifrågasatt Allenderegimens reformistiska strategi. En artikel var osignerad och rubricerades »Sekteristernas gemenheter om Chile», den andra var undertecknad av Hans Arvidsson och kallades »Allendes reformer». Att de ska tolkas som auktoritativa markerar också det faktum att de bägge trycktes upp i KU:s internbulletin. Som ett hjälpmedel åt en osäker kader i kampen mot »sekterna» skulle vi förmoda…

En granskning av dessa artiklar visar att de endast består av ihoprafsad rappakalja. Bägge följer samma mönster, arbetar med samma metod: »Sekternas» åsikter buntas ihop på ett par meningar i en hemmagjord version, därefter följer en våldsam och moralisk polemik mot denna. En polemik vars inre logik är helt söndertrasad och stundtals rentav dum. Över bägge artiklarna vilar också en iklädd sorg över Allendes död samt en befängd beskyllning mot »sekterna» för att de ägnar sig åt att splittra solidaritetsarbetet eller åt att »med all kraft diskutera det förgångna».

Ny Dags gemenheter om bolsjevismen

Artikeln »Sekteristernas gemenheter om Chile» inleds med ett påpekande om att artikel- författaren inte hyser något hopp om att bibringa oss »marxistiska insikter i sådana avgörande frågor som klasskampens och revolutionens karaktär». Avsikten är i stället att förhindra att vi skadar »det solidaritetsarbete som nu växer fram», Nu tror vi att inget har varit så skadligt för solidaritetsarbetet som denna artikel. Därför menar vi att det är meningsfullt att detaljgranska den. Låt oss också från början säga att vi faktiskt hyser hopp om att bibringa en del Vpk:are insikter i klasskampens karaktär.

Vi vill gärna börja detaljgranskningen med ett påpekande. Vi har faktiskt aldrig varit »gemena» mot Chile! Vi har inte ens nämnt hur dåligt klimat det är i Santiago. I Vpk:s tapp- ning har vi möjligtvis varit »gemena» mot Allenderegimen. Men vi gör inte som Allende eller Pinochet och döljer oss bakom klasslösa fraser om »Fosterlandet» eller »Chiles enhet». Bakom dessa fraser och denna förment opolitiska rubrik döljer sig en analys som i korthet går ut på att det råder feodalism i Chile och att den nuvarande militärregimen endast stödjer sig på den nordamerikanska imperialismen samt ett litet skikt feodalherrar och vilseförda militärer. Vi håller inte med om denna analys. Storgodsen i Chile säljer på en marknad, deras produk- tion är indragen i den imperialistiska världshushållningen! Vad som står på dagordningen är inte en borgerlig revolution utan en proletär revolution. Vi återkommer längre fram till vilka konsekvenser detta får för kommunisternas strategiska och taktiska utrustning.

Nåväl, därefter drivs tesen att »sekteristerna aldrig bedömer en verklig, bestämd politisk situation», vårt resonemang kretsar i stället hela tiden kring »en tänkt revolutionära process». Lägg märke till hoppet mellan att dels tala om en situation, dels om en process. Dels något mekaniskt som står stilla, dels något levande och rörligt. Ett misstag som antingen beror på brådska eller omedvetenhet om den kvalitativa skillnaden mellan dessa ord.

Den process eller situation som vi alltid resonerar utifrån beskrivs så här:

»ett ögonblick då det revolutionära partiet – starkt, enigt, beslutsamt –sätter vapen – som då alltid finns till hands i behövlig kvantitet och kvalitet – i händerna på en arbetarklass – stark, medveten, enad – som reser sig mot borgarklassen – som är svag, splittrad och utlevad – krossar dess våldsapparat – som också är tillräckligt svag – och erövrar makten. »

Efter detta otympliga försök att definiera en revolutionär situation, konstaterar artikelförfattaren att vi anser att denna »alltid» föreligger. Vidare sägs det att Lenin alltid hånade denna föreställning om en »ren» revolution. Härefter går artikelförfattaren över till att påstå att vi ansåg att denna situation förelåg i Chile samtidigt som »den chilenska klasskampens verkliga karaktäristika under den senaste tre åren…förtäljer om helt andra kraftförhållanden».

Efter att själv fantiserat ihop vad vår »hållning» är så talar sedan författaren om hur denna kan uppfattas. Dels finner han det lätt att »uppfatta den som ett ovanligt vidrig men samtidigt löjeväckande försök att mästra den chilenska arbetarklassen». Objektivt är denna hållning också »ett sabotage mot solidaritetsrörelsen med det chilenska folket». För det tredje är den ett bevis på vår »svaghet» därför att vi inte förmår »lära något av vad som hänt i Chile». Efter dessa utfall måste författaren hitta på något nytt för att kunna drämma till med ännu en slutsats. Han väljer då att säga att »vi anser att parlamentet inte är en av fronterna i klasskampen». Slutsatsen blir naturligtvis att Chile bevisar motsatsen. Vidare »tycks vi» vilja använda Chile för att »bevisa att den fredliga vägen till socialismen är omöjlig». »Bevisföring» för detta har vi däremot inte lyckats åstadkomma. Författaren frågar sedan argt om vi menade att »folkfronten borde ha ställt inbördeskrig som politisk paroll i stället för att uttala att dess målsättning var en fredlig övergång till socialismen».

Efter alla dessa slutsatser kommer så artikeln fram till vad som är vårt stora fel. En »närmast otrolig underskattning av den borgerliga statsmakten». Vi är också »perversa» eftersom vi kritiserar Allende för att ha illusioner om staten. Ty »Allende befann sig i dagligen i närkamp med de problem som hade just med den borgerliga statens klasskaraktär att göra. Enligt sekterna borde han i stället trollat bort den borgerliga statsapparaten». Låt oss strunta i de mest grälla beskyllningarna och endast ta upp kärnpunkten. Inställningen till den borgerliga staten samt vilken strategi som blir resultatet av denna.

Vi anser att staten aldrig är neutral. Aldrig klasslös. Flyg, armé, marin, polis, gendarmeri, domstolar och lagar är alltid ett redskap för en härskande klass. Såväl i Chile som i Sverige. Vi anser alltså att det var nödvändigt för arbetarklassen och dess allierade i Chile att förstöra och splittra upp främst den statliga våldsapparaten för att kunna börja bygga socialism. Artikeln i Ny Dag är förvillande, ty åtminstone till hälften erkänner den att det finns en borgerlig statsapparat samt att polis och militär utgör ryggraden i denna.

Den är förvillande därför att den döljer det faktum att Allenderegimen och dess högerkraft Chilenska Kommunistpartiet inte delade denna uppfattning.

Vi menar att det inte är särskilt meningsfullt att rabbla citat för att bevisa detta. Ty Allende- regimens illusioner om staten kan beläggas i varje tal och varje artikel som utformades av dess ledande representanter åren före kuppen, alltifrån den stående rutan i fackföreningspressen om »folket i uniform» till grammofonskivor där armén hyllas för att den är lojal mot konstitutionen. Vi avstår alltså från att rabbla och nöjer oss i stället med ett enda citat. Då från Kommunistpartiets generalsekreterare Luis Corvalán hämtat från »Chile Hoy» den 31 juli -73:

»På grund av att arbetarna vidtog en del omedelbara säkerhetsåtgärder mot kuppförsöket och bibehöll dessa försiktighetsåtgärder har en del reaktionärer börjat yla i tron att de funnit en ny fråga att använda i försöket att slå in en kil mellan folket och de väpnade styrkorna/kuppförsöket syftar på kuppen den 29 juni/ De påstår att vi syftar till att ersätta den professionella armén /med en arbetarmilis, vår anm./…Nej, mina herrar, vi fortsätter och vi kommer att fortsätta med att upprätthålla våra väpnade institutioner strikt professionella…»

Nu behöver vi inte längre förvillas. Nu blir det betydligt enklare att rulla upp alla motsägelserna i Ny Dags artikel. Här avtecknar sig omedelbart två skilda och oförenliga synsätt. Mensjevism och bolsjevism. Allenderegimen ansåg att staten var neutral. Detta synsätt blev också utgångspunkten för en reformistisk strategi.

Den ser i korthet ut så här: Det är möjligt att vinna en majoritet bakom en »arbetarregering» i ett borgerligt demokratiskt val. Det är också möjligt att därefter genomföra alla de åtgärder som krävs för en övergång till socialismen utan att den borgerliga staten sätter sig i rörelse i en konfrontation mot denna regering och dem som stödjer den. Detta strategiska tänkande tror att armé och polis ska försvara den konstitution som har gett »arbetarregeringen» en möjlighet att komma i majoritetsställning. Om imperialisterna och oligarkin går till strid mot »arbetarregeringen» förväntar sig detta tänkande att arme och polis ska försvara dem mot denna fara. Detta är en strategi som förutsätter att de slutsatser Marx drog av Pariskommunens nederlag var felaktiga: Staten, d v s den härskande klassens våldsapparat, måste krossas. Allende såg inte parlamentet som »en av fronterna i klasskampen». Han såg det som fronten, till vilken man hämtade reserver från både fabriker och officerskårer! Vi, d v s en av »sekterna», erkänner att en kamp i parlamentet kan vara en stödjepunkt för den utomparlamentariska kampen. Allende vände på det hela och såg den utomparlamentariska kampen som en stödjepunkt för kampen i parlamentet.

Vi ser en parlamentsfraktion av kommunister eller en cell av arbetarsoldater som en trojansk häst vi skickat till fiendens läger. Allende såg både parlament och armé som en stor trojansk häst vilken han kunde sätta in mot imperialister och oligarki…

Slutsatserna av denna revisionistiska statsuppfattning är att det är felaktigt att verka för en arbetarmilis. Ty detta kan skrämma armén och fösa över den till imperialisternas läger. Det gäller att hålla de »väpnade styrkorna strikt professionella». Vidare gäller att se till att arbetarklassens självorganisering i form av fabrikskommittéer och arbetarråd (i Chile fr a cordones) inte iscensätts då denna gynnar just uppkomsten av en rörlig och offensiv milis.

Nu kan vi gå tillbaka till sammanblandningen mellan situation och process. Vi delar alltså inte artikelns påstående att vi »aldrig bedömer en konkret politisk situation». Däremot är det sant att vårt resonemang alltid kretsar kring »en tänkt revolutionär process». Även om denna process intet har gemensamt med artikelns vrångbild. Vi analyserar en konkret situation och ser hur kommunister kan ingripa i den för att utveckla den i riktning mot en revolutionär situation. Vi utgår alltså från existerande »kraftförhållanden» för att med hjälp av en strategi och taktik (som utgår från statens klasskaraktär) kunna förändra dessa till proletariatets fördel. Det är alltså falskt att påstå att vi anser att det rådde en revolutionär situation under de tre åren Allende regerade. Däremot existerade det en förrevolutionär kris som förr eller senare skulle leda till en oundviklig konfrontation mellan den borgerliga statens våldsapparat och den chilenska arbetarklassen.

Vi skulle inte ha förberett arbetarklassen genom att »ställa en paroll» om inbördeskrig. Hur gör man det? Däremot skulle den bl a bestått i att oupphörligen varna massorna för den kommande konfrontationen. Under alla förhållanden skulle vi inte i likhet med Chilenska Kommunistpartiet startat en namninsamling mot inbördeskrig. Nej, alltifrån oktoberkrisen -72 var uppbygget av en arbetarmilis en nödvändighet och möjlighet. Det motstånd, dem kampvilja som då utvecklades av arbetarna fann spontant kampformer och en organisering som kunde utgjort grodden till arbetarråd och dess väpnade arm: arbetarmilisen. Strejkvakterna kund samordnats och tränats, vilket skulle skapat en grund för en rörlighet, d v s en övergång från defensiv till offensiv. Under perioden mellan oktober -72 fram till kontrarevolutionens seger i september var inte heller borgarklassen tillräckligt samlad för att kunna slå till. Dess enhet, dess masstöd från småbourgeoisin byggdes upp under detta år. Och det var före denna enhet arbetarklassen skulle ha handlat. Det var före offensiven som den skulle rustat sig. Hade en militär rustning motsvarats av en politisk rustning, hade arbetarklassens partier brutit med bourgeoisin och förvägrat den varje möjlighet till politiskt samarbete, hade det troligtvis också varit möjligt att vinna en del av de småborgerliga grupperna över till arbetarklassens sida. Ty småbourgeoisin vacklar mellan huvudklasserna! De mest hysteriska elementen hade kanske kunnat passiviseras inför åsynen av rådens centralisering och milisens självförsvar och offensiva parader och attacker mot de då svaga (!) fascistgrupperna. Möjligheterna att splittra armén hade också ökat. De soldater och sjömän som före kuppen i Chile gjorde motstånd mot de reaktionära officerarna försvarades först inte alls och sedan oerhört blygsamt av Allendes regering. De torterades och förhördes inför borgerliga domstolar. De domstolar som Allende lovat respektera!

Detta förhållningssätt demoraliserade det omstörtande arbetet inom armén och marinen. Vilken soldat eller sjöman vågar gå emot order om han vet att han inget stöd har av vad han upplever som sin regering och ifall han samtidigt vet att denna regering dagligen och stundligen tillåter armé och militär att beslagta vapen från arbetarna? Ja, inte kan det vara många. Ty att vägra lyda order i armén eller marinen kan leda till arkebusering. En nödvändig förutsättning för att kunna demoralisera, passivisera och splittra upp en armé är existensen av ett kraftfält utanför dessa institutioner. Och detta kraftfält kan bara vara milisen. Det kan aldrig vara »väpnade styrkor som hålls strikt professionella»…

Leninismen arbetar med ett begrepp som vanligtvis kallas för revolutionär kris. Lenin har definierat denna som en situation där förtryckarna inte kan styra som förut och de förtryckta inte vill styras som förut. En sådan kris, där borgarklassen är förlamad och arbetarmassorna i rörelse erbjuder enorma möjligheter för att klassens medvetenhet ska ta ett språng framåt. Genom de erfarenheter den gör i kraft av sin egen kollektiva handling har klassen för ett tag till stora delar befriat sig från den borgerliga ideologins förlamande tryck. Är klassens förtrupp, arbetaravantgardet, förberedd på denna situation genom erfarenheter från smärre konfrontationer i ett tidigare läge kan dessa förberedelser vara tillräckliga för att alla åtgärder ska vidtas som krävs för att det revolutionära upproret ska bli möjligt. Men detta förutsätter en medvetenhet hos avantgardet om självorganiseringens betydelse, dess samordning och beväpning. Det förutsätter också ett minimum av tekniska förberedelser.

Omedelbart efter det misslyckade försöket till kupp den 29 juni nådde massornas självorganisering en kulmen.

I detta läge, i denna avgörande situation, hade det varit helt nödvändigt att storma vidare.

Detta gjorde inte Allenderegimen. Den bromsade i stället massornas egen verksamhet. Den vädjade till militären att gå in i regeringen, vilket den också gjorde. Samtidigt satte de reaktionära och de fascistiska krafterna fart. Strejker, attentat och vapenbeslag ökade i omfattning för varje dag. Kupplanerna finslipades.

Tack vare erfarenheterna från det misslyckade kuppförsöket visste också militären vilka i de egna leden som skulle komma att tveka när det skulle bli allvar av. De visste vilka kolleger som skulle arresteras och skjutas.

Den ekonomiska krisen (som var ett resultat av att den chilenska ekonomin arbetade inom den imperialistiska marknadens ramar samtidigt som den inte i sin helhet ville acceptera dess villkor, vilket ledde till en politisk bojkott) förvärrades dag för dag och drev alltfler små- handlare, tekniker, små jordägare o s v över till bourgeoisins sida.

Konfrontationen var oundviklig. Men inte ens när den kom var det på något sätt givet att det var bourgeoisin som skulle gå segrande ur striden. Bourgeoisins resurser var inte tillfreds- ställande. Arbetarna hade vissa vapenresurser. Visserligen höll Kommunistpartiet dem till stora delar inom lås och bom. Den taktik som bourgeoisin använde sig av med rådande »kraftförhållanden» var enkel.

Arbetarna isolerades från varandra genom att alla statliga kommunikationscentra omedelbart togs. Därefter sattes stora styrkor i mot en fabrik i taget, först den mest stridsberedda, därefter nästa o s v.

I detta läge hade inte Kommunistpartiet, för att inte tala om Socialistpartiet, en organisatorisk struktur som omedelbart kunde upprätthålla en central sambandscentral. Ingen av de viktiga kommunikationscentra var försvarad. Ingen »illegal» radiostation togs i bruk. Detta trots enorma kadermässiga och ekonomiska resurser. Massorna lämnades helt utan ledning, helt utan direktiv.

Kort sagt, det fanns inget revolutionärt parti byggt för klasskampens villkor. Detta blev det bittra slutet i Chile.

Till slut: Författaren till Ny Dags artikel anser att det är lätt »att uppfatta den /vår hållning/ som ovanligt vidrig men samtidigt löjeväckande». Vi ska inte servera samma rätt i gengäld. Det enda vi kan säga är att vi uppfattar artikeln i Ny Dag som tragisk.

Allendes reformism

Vi kan nu gå vidare och granska Hans Arvidssons artikel om »Allendes reformer». Vi behöver inte vara lika långrandiga än en gång då mycket av det som sagts ovan också gäller Arvidsson.

Arvidsson börjar naturligtvis med att säga att vi »okvädar folkfronten och Allende och kallar deras politik för reformistisk». Sedan konstaterar han att »stundom står många människor inom solidaritetsrörelsen svarslösa inför sekternas häftiga angrepp». »I praktiken är det emellertid inte fråga om annat än billiga illusionistiska trix» och »Granskar man sekternas ‘revolutionära marxism’ finner man att den är både tarvlig och bedräglig».

Låt oss då titta på Arvidssons granskning! Metoden är välkänd. Först börjar han med att själv tala om vad »sekterna» står för:

»Allende satte sig i ledningen för staten. Allende genomförde reformer. Alltså var Allende reformist. Så enkelt och så schematiskt resonerar sekterna. Och det framförs av dem på ett sätt att det ibland låter bestickande.»

Riktigt bra lät ju inte detta. Sätta sig i ledningen för staten? Några rader längre fram krymper Arvidsson »sekternas» bestickande argument ytterligare en rad. Nu heter det att »man är inte reformist bara för att man arbetar för reformen>. Det låter ju bättre! Sedan kan då Arvidsson citera Lenin i syfte att slå mot oss.

»Marxisterna erkänner till skillnad från anarkisterna kampen för reformer, d v s åtgärder som förbättrar det arbetande folkets villkor utan att direkt bryta ner den härskande klassens makt. Samtidigt bekämpar emellertid marxisterna på det mest beslutsamma sätt reformisterna som direkt inskränker arbetarklassens strävanden och aktivitet till reformer…Därför blir reformismen också när den är helt uppriktig i praktiken ett vapen som bourgeoisin demoraliserar och försvagar arbetarna med.»

Arvidssons citat är litet längre. Här är bara medtaget Lenins kärnpunkter. De slutsatser Arvidsson nu drar är att reformerna kan vara utformade på tre sätt. Dels kan de vara riktade mot arbetarklassen. Dels kan de gälla enbart en omfördelning inom klassen. Till sist kan det också vara fråga om samhällsförändringar som är riktade mot borgarklassen.

Allendes reformer var av den senare typen tillägger Arvidsson. Därefter ger han sig in på ett försök att visa att Allende inte var en »parlamentarisk kretinist». Med kretinist ska vi förstå någon som enbart sysslar med något eller bara ser en sak, t ex parlamentet. Arvidssons bevis är magra. De går ut på att Allende arbetade på att får en mobilisering bakom kraven: »Varje ingrepp han och folkfronten försökte göra i samhällslivet följdes av största möjliga mobili- sering för de krav man ställde».

Det som skiljer reformisten från revolutionären är enligt Arvidsson att den förra grundar sig på en passivitet hos klassen och den andra på en aktivitet. Vad var det nu Lenin sa? Jo, »Samtidigt bekämpar emellertid marxisterna på det mest beslutsamma sätt reformisterna som direkt inskränker arbetarklassens strävanden och aktivitet till reformer». Det gick alltså inte att slå oss i huvudet med Lenin. För han har aldrig givit en så fånig definition på reformismen som att den grundar sig på passivitet. Reformism är att inskränka aktiviteten bara till reformer. Inte att inskränka aktiviteten.

När detta ostadiga korthus fallit finns det inte mycket kvar av Arvidssons artikel. Endast ett par galenskaper.

För det första: Arvidsson citerar Allende: »För min del betyder revolutionen inte nödvändigt- vis blod och omstörtningar». Därefter säger han att Allende förde en mönstergill politik som förde fram klassen mot »en ökad politisk erfarenhet, medvetenhet och kampvilja. Med andra ord smidde Allende stommen till den politiska insikt som arbetarklassen i Chile behöver i sin kamp i dag. /A:s kursiv/». Logiken i detta kan bara vara följande. Allende lärde att en fredlig väg är möjlig. Många arbetare trodde honom och gick vapenlösa ut och krävde arbetarstyre. Därefter sköts tjugotusen. Tusentals andra sårades och fängslades. Tack vare detta vet arbetarna i dag hur de ska bekämpa Latinamerikas blodigaste diktatur…

Kommentarer överflödiga.

Arvidsson avslutar sin artikel med att stödja sig på Che Guevara. Denne har nämligen dedicerat sin bok om »Gerillakriget» till Allende med följande visdomsord: »Till Salvador Allende som med andra medel söker uppnå samma mål». Tyvärr var Kuba ett isolerat och enstaka exempel på en proletär revolution iscensatt under relativt förmånliga styrkeför- hållanden. Guevaras stora fel var att han mekaniskt försökte överflytta de särskilda kubanska erfarenheterna i form av en strategi giltig i kontinental skala. Guevaras felsyn var att han inskränkte klasskampen till en teknisk och militär nivå. Allendes felsyn var att han inskränkte klasskampen till att gälla reformer. Ingen av dem hade medlet för att uppnå det mål de bägge kämpade för.

»Man är inte reformist bara för att man arbetar för reformer» sa Arvidsson. Det är sant. Men man är reformist om »man bara arbetar för reformer».

Arvidsson komplimenterade oss inledningsvis och sa att våra argument ibland låter »bestickande» och att många inom solidaritetsrörelsen står »svarslösa inför sekternas häftiga angrepp». Låt oss då till sist säga följande.

Chilekommittéerna har nu enats; glädjande nog stod Vpk-ledningens talesmän svarslösa på den nationella kongressen och hamnade tillsammans med SKP i minoritet, mycket tack vare att så många Vpk:are deserterade från den egna partilinjen. Arvidssons prat om att »en rad vänstersekter frenetiskt arbetar för att splittra solidaritetsrörelsen… Alltmedan solidaritetsrörelsen för Chile arbetar för att ena alla krafter i Sverige» har nu sopats in i en återvändsgränd. För Arvidsson kan väl inte mena att solidaritetsrörelsens minoritet ensam och allen gör anspråk på att vara rörelsen, samtidigt som dess majoritet, »sekterna» och desertörerna, står utanför? Ja, rentav arbetar för att splittra?

Menar han det, ja, då är inte argumenten särskilt bestickande och än fler kommer säkert att stå svarslösa inför våra häftiga angrepp….

Göte Kildén 

Publicerad i en broschyr om Chile, 1974

Revolution på svenska?

Del 7 av 7 i serien Löntagarfonder

– löntagarfondstriden i backspegeln 

För snart trettio år sedan öppnades plötsligt och överraskande en ny front i det svenska politiska landskapet. I juni 1976 antog en enig LO-kongress rapporten om löntagarfonder vilken syftade till en långsiktig överföring av vinstmedel från företagen till fackföreningsägda fonder. Ett förslag som om det genomförts i grunden skulle förändrat ägarförhållandena i samhället. Kampen mot ”Meidnerfonderna”, som borgarpressen kom att kalla dem efter fondförslagets huvudarkitekt, enade och eldade borgerligheten i en omfattning som inte skådats på årtionden. Den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen var splittrad i frågan och övergav snart fondförslagets alla radikala delar.

Göte Kildén, facklig gruppordförande på Volvo under denna turbulenta tid och aktiv deltagare i fonddebatten, blickar bakåt med hjälp av de senaste årens böcker om löntagarfondstriden och om den nyligen bortgångne Rudolf Meidner. Men mer än att blott skriva historien ny gäller det att besvara frågor av betydelse för framtidens politik. Missade vänstern en historisk chans när man dömde ut löntagarfondsprojektet?

Industrialismens historia är historien om uppkomsten av och konflikterna mellan klasser: en liten grupp har i ett tidigt skede av industrialismen tillägnat sig och därefter ständigt utvidgat sin äganderätt till produktionsmedlen. Det stora folkflertalet har endast kunnat försörja sig genom att sälja sin arbetskraft till produktionsmedlens ägare (…)

Men hur mycket samhället än har förändrats och hur mycket klassgränser och standardskillnader än har mildrats, så kvarstår dock en grundläggande och för ett industriellt samhälle ofrånkomlig företeelse: den genom ständiga nyinvesteringar skapade ökningen av realkapitalet tillfaller kapitalets ägare. I ett land med privat äganderätt till den överväldigande delen av produktionsmedlen innebär detta, att den ekonomiska tillväxten, förmögenhetsökningen, tillfaller denna grupp av privata ägare ”

Ouvertyren till Rudolf Meidners och hans medförfattares bok Löntagarfonder, som kom från tryckeriet för lite drygt trettio år sedan, var mäktig. Både anslag och komposition var inspirerade av Kommunistiska Manifestet.

”Västvärldens moderna ekonomiska historia vimlar av oräkneliga åtgärder mot monopol, karteller, truster och maktmissbruk av skilda slag. Men samtidigt förnekar ingen, att den ekonomiska utvecklingen i allt väsentligt styrs av kapitalägarna och deras intressen.”

Det är ”ungdomens Marxläsning som plötsligt ljuder igen i Meidners medvetande. I femtio år har de legat vilande. Nu bryter de fram.”, menar Göran Greider i sin bok Rudolf Meidner Skärvor ur ett nittonhundratalsliv, en läsning som helt bekräftas av Lars Ekdahl i hans digra biografi över Meidner Mot en tredje väg.

”Vi försökte läsa Das Kapital som tretton- fjortonåringar. Det var kanske ingen större framgång, men det satte sina spår. Det finns naturligtvis inte en enda lång, röd tråd från diskussionerna på tjugotalet fram till mina skisser på ett löntagarfondsförslag, självklart inte, men det senare låg väl till för mitt sätt att tänka (…..) Den som äger kapitalet bestämmer”, understryker Meidner själv i Greiders bok.

Men var Löntagarfonderna, som LO året därpå i allt väsentligt antog som en kongressrapport, var denna skrift verkligen det Kommunistiska Manifestet på svenska?

Politisk hetta

Detta programmatiska dokument kom nämligen att utlösa de största politiska striderna i Sverige, sedan andra världskriget, med sin kulmen i den samlade borgerlighetens enorma anstormning i en manifestation i Stockholm den fjärde oktober 1983. Med 75 000 deltagare tog här borgerligheten makten över gatans parlament. I led efter led visade man sin avsky för vad man hånade som taggtråds- eller fondsocialism och klargjorde att valet stod mellan Marknaden eller Meidner. Denne försynte, tillbakadragne utredningsman, Rudolf Meidner, som SE-bankens direktör Thunholm tyckte sig spotta i ansiktet genom att vid Arosmässan hösten 1976 ge honom tillmälet kamrat Meidner. Denne utredare skulle nu hängas som samhällsomstörtare. Men egentligen var borgerlighetens hätskhet inte så konstig om man såg till vad denne timide facklige ämbetsman faktiskt hade föreslagit några år tidigare. I en intervju för LO-tidningen slog han utan något som helst omsvep fast:

”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet. Enbart funktionssocialismen räcker enligt min bestämda mening inte för att åstadkomma en genomgripande samhällsförändring.”

Inte konstigt då att Bonniers i sin Dagens Nyheter blåste upp en väldig helsidesannons för sitt kvällsblad Expressen. Under ett stort personporträtt av Meidner drog man upp texten: ”Är den här mannen farlig för Sverige”. DN:s löpsedel användes också som en politisk affisch och braskade på med det grälla ödesmättade ”REVOLUTION I SVERIGE”. I den militanta tidskriften Fria Företagare hette det, som eftermäle till uppmarschen i Stockholm, att ”Sverige blir sig aldrig likt igen efter den fjärde oktober 1983. Det är inte troligt att alla rörelser i historien kommer att dateras före eller efter just denna fjärde oktober. Men datumet kommer alltid att stanna i minnet”.

Meidnerrapporten formligen vräkte upp alla spjäll och vi fick en intensivt glödande politisk hetta. Nu när allt detta falnat och den samhälle- liga härden där debatterna sprakade sedan länge är helt kall är det dags för att mer kyligt ställa frågan. Vad rörde egentligen löntagarfondsstriden? Var fondförslaget en möjlighet eller gav det bara borgerligheten ett välsignat tillfälle att skjuta på en sittande fågel? Detta var frågorna när redaktionen för Röda Rummet bad mig att för en stund blicka i backspegeln och försöka värdera den delen av det politiska landskap som vi lämnade bakom oss för tre årtionden sedan.

Att budet gick till mig hängde bland annat samman med att jag och Gert-Inge Johnson i Röda Rummets föregångare Fjärde Internationalen åren 1976-77 skrev tre ganska uttömmande artiklar om det som många kallat för reformismens sista strid (eller suck). Mina och Gert-Inges alster var stommen i den analys och de slutsatser som Kommunistiska Arbetarförbundet, alltså Socialistiska Partiets föregångare, kom fram till under dessa år. Artiklarna författades i polemik med Tom Hansson och Per Reichard. De bägge och deras studiegrupp – med bakgrund i KPMLr och med Klas Eklund som huvudideolog – verkade en tid i vårt förbund och försökte genom en minoritetstendens att vinna vår organisation för tanken att LO:s fondförslag skulle möjliggöra en kollektivkapitalism som sedan skulle växa över i socialism. Kamraterna bemöttes väl och kämpade väl, men fick vid en avgörande kongress inte stöd från mer än drygt fyra procent av KAF:s medlemmar. Efter misslyckat värv lämnade de våra politiska domäner. Klas Eklund hamnade så småningom i Finansdepartementet där han politiskt kördes både i grovtvätt, fintvätt, centrifug och torktumlare av Kjell Olof Feldt för att ren och fin till sist hamna på SE-banken. Kamrat Eklund blev Chefsekonom Eklund. Nu är detta historia i marginalen, men debatten har aktualiserats av det senaste numret av tidskriften Tidsignal, (nr 3-05) där finns en uppsats av Lars Ekdahl som inspirerat Åsa Linderborg och Kjell Östberg till en utvärdering som rimmar väl med den analys som var Eklunds för trettio år sedan:

”Dels restes frågan om äganderätten åter med oväntad kraft mitt i rörelsen, genom Meidners och LO:s förslag till löntagarfonder, ett försök till en tredje väg mellan kapitalistisk marknadshushållning och östeuropeisk planhushållningsbyråkrati. Den verkliga kraften i Meidners förslag låg emellertid i det massiva stöd som det inledningsvis mötte inom LO. ’Nu tar vi över’ sa Metallbasen Bert Lundin. En social rörelse med en enorm potential var beredd att investera i ett förslag som ställde frågan om makten över ekonomin. Det är intressant att notera att vänstern till vänster om socialdemokratin aldrig stödde Meidners förslag. Så fast var den i sina förutfattade uppfattningar att socialdemokratin spelat ut sin roll, att den ryggmärgsstyrt avvisade för- slaget som en reformistisk avledningsmanöver. På så sätt avstod denna vänster från att stärka mobiliseringen för förslaget, och missade därmed en chans att komma på talefot med viktiga strömningar inom fackföreningsrörelsen.”

Ekdahl själv vill inte gå så långt. Han nöjer sig med att konstatera att ”det går att ha delade meningar om löntagarfonderna som potentiellt instrument för en långtgående samhällsomvandling”. Men Linderborg och Östberg är djärva och dristar sig i dag till att föreslå en helomvändning när det gäller synen på den tidens teori och praktik för oss som stod till vänster om socialdemokratin. Min historiska läsning blir därför mer än en stunds provsmakning av våra analyser och åsikter från den tiden. Läsningen handlar därför inte bara om att läppja på dessa idéer och se om dessa klarat den långa lagringstiden? Det hela blir allvarligare än så. Har Linderborg och Öst- berg rätt? Missade ”vänstern vänster om socialdemokratin” i blind ultravänsterism en historisk chans?

Om de har rätt då var detta ett oerhört grovt misstag, som i dag borde leda till en genomgripande omprövning från oss som var med och få konsekvenser också för dagens och Ekdahl själv vill inte gå så långt. Han nöjer sig med att konstatera att ”det går att ha delade meningar om löntagarfonderna som potentiellt instrument för en långtgående samhällsomvandling”. Men Linderborg och Östberg är djärva och dristar sig i dag till att föreslå en helomvändning när det gäller synen på den tidens teori och praktik för oss som stod till vänster om socialdemokratin. Min historiska läsning blir därför mer än en stunds provsmakning av våra analyser och åsikter från den tiden. Läsningen handlar därför inte bara om att läppja på dessa idéer och se om dessa klarat den långa lagringstiden? Det hela blir allvarligare än så. Har Linderborg och Östberg rätt? Missade ”vänstern vänster om socialdemokratin” i blind ultravänsterism en historisk chans? Om de har rätt då var detta ett oerhört grovt misstag, som i dag borde leda till en genomgripande omprövning från oss som var med och få konsekvenser också för dagens och morgondagens strider. Då blir Meidner vår röde Rudolf, en ikon för revolutionära socialister. Kanske kommer myten kring hans gärning att bli lika stor som den som skapats kring Axel Danielsson.1

Greiders oerhört fängslande bok om Meidner från 1997, som skildrade både ett psykologiskt och ett politiskt drama – i kombination med Ekdahls tunga akademiska biografi – blir kanske början till denna mytbildning. När Greider med sin oefterhärmliga stil i dag rafsar, räfsar och river i tillvaron anar man en längtan efter ett renoverat löntagarprojekt. Vad är det då vi ser i backsspegeln? Vid sidan av egna minnen, artiklar och tidningsbuntar från den tiden, Ekdahls och Greiders fängslande material, så har Stefan Sjöbergs doktorsavhandling från 2003, Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt, gett många ledtrådar i mitt försök att nysta upp den tidens politiska härvor. 

Fondförslaget

Den 27 augusti 1975 kom Meidner, i samarbete med Anna Hedborg och Gunnar Fond, ut med sin skrift. ”Förslagets viktigaste syfte var att successivt föra över företagens kapitaltillväxt i löntagarkollektivets ägo.” Man ville hyvla ner den alltmer ojämna förmögenhetsstrukturen och demokratisera näringslivet. På vägen till detta mål menade man att förslaget samtidigt skulle göra det lättare att acceptera den tidens solidariska lönepolitik, med feta ”övervinster” i en del företag, vilka stack så många anställda i ögonen. En viss del av vinsterna – rapporten föreslog tjugo procent – skulle via riktade obligatoriska aktieemissioner föras över till en fond. Rapporten tänkte sig att den vinstindragning som skulle ske inte skulle hämtas hem utan stå kvar i respektive före- tag i form av aktier och därmed inte störa marknaden. På detta sätt skulle vinstindragningar ske i alla företag med mer än hundra anställda. Sammantaget betydde detta att merparten av den privata sektorns kapitaltillväxt skulle vara med i systemet. Slutsatsen var: ”kapitaltillväxten i vår ekonomi bör inte enbart tillfalla de ursprungliga kapitalägarna utan alla, som deltar i produktionen”. I rapporten hade man gjort beräkningar som visade att löntagarfonderna skulle vara majoritetsägare efter 35 år, om vinsterna låg på 10 procent och avsättningarna till fonderna samtidigt var 20 procent.

I en central utjämningsfond skulle avkastningen från alla aktieinnehav samlas upp. Detta därför att enbart branschfonder helt enkelt skulle missgynna mer eftersatta branscher och indirekt vissa regioner. Men grunden var de olika branschråden, som skulle äga de egna aktieinnehaven. I sin tur skulle dessa sedan utse den centrala utjämningsfondens styrelse. Efterhand skulle detta innebära fler och fler fondrepresentanter på bolagsstämmor och i de olika bolagsstyrelserna. Tanken var att branschfonderna skulle utse dessa representanter efter förslag från de lokala fackklubbarna. Man betonade den lokala självbestämmanderätten i företagen när det gällde arbetets organisation och uppläggning. ”Med tiden skulle fackföreningarna komma att sitta på ’två stolar’”, understryker Stefan Sjöberg i sin avhandling. Han fortsätter: ”Detta berörs av förslagsställarna som dock inte ser svårigheterna som oöverbryggliga. Författarna understryker att löntagarfondernas löntagarmakt genom ägande skulle ses som komplement till, och inte ersättande av, arbetarrörelsens traditionella betoning på medbestämmande och inflytande grundat på arbetet via förhandlingar och avtal med motparten, samt ökad välfärd genom löne- och skattepolitik”.

Efter en runda i förbunden under hösten 1975, genom en informationskampanj och traditionell studieverksamhet, gjordes rapportens mäktiga anslag lite mindre mäktigt, några nyanseringar tillfördes, men i det stora hela var det ett intakt förslag som antogs av LO:s kongress i juni 1976. En upprymd och smått hänförd kongressal ställde sig upp och sjöng tillsammans Internationalen.

”När kongressen antog löntagarfondsförslaget den 15 juni 1976 kom jag på kvällen hem till min fru och var rörd, rörd till tårar och sa: Det här har blivit en stor sak. Aldrig i mina vildaste drömmar hade jag trott, att en LO-kongress enhälligt antar det som vi fört fram på det här sättet”, säger Meidner i Greiders bok.

Sista striden var här. Allt var klart för drabbning.

”Upproret kan komma inom två veckor!” De här orden slungades ut med stora åthävor av Karl Ljungkvist, ledare för Förbundet Kommunist, vid ett möte om revolutionen i Portugal som hölls i Umeå 12 oktober 1975. Den eldiga stämning som fanns vid mötet känns förmodligen fullständigt overklig för de yngre läsare som inte var med vid den tiden. Och nog hade Förbundet Kommunist hamnat i en väl överhettad politisk bastu när de valde att ge stöd åt den portugisiska rörelse som proklamerat att ”i det nuvarande läget representerar ett nationellt uppror baserat på väpnad makt den enda vägen ut ur den revolutionära processens motsättningar i Portugal”. Men tidsandan i stort var ändå brännhet så det förslog. När Rudolf Meidner och Anna Hedborg satt i kammaren sommaren 1975 och sammanställde sin rapport om löntagarfonder hade de som fond den dramatiska portugisiska revolutionen. Med Caetanoregimens fall april -74 störtades Europas äldsta diktatur och för första gången på årtionden var industriproletariatet i ett imperialistiskt land inne i en revolutionär process. Maj- 68 i Frankrike med tio miljoner arbetare ute i en nästan symfonisk generalstrejk och sjuttiotalets långa inledande år av omfattande strejker och arbetarstrider i Italien fanns fortfarande i färskt minne. Under våren hade de bägge utredarna dessutom fått uppleva den vietnamesiska revolutionens seger. Anna Hedborg, själv aktiv i solidaritetsrörelsen för Indokinas folk, måste ha varit lika jublande glad, lika euforisk, som alla vi andra när den amerikanska imperialismen fick se sig besegrad av några av jordens fattigaste folk.

Betydligt närmare Norra Bantorget och LO- borgen hade det under våren, samtidigt med slutstriderna i Vietnam, dragit fram en storm i de svenska skogarna. Det var inte sjuttiotalets Gudrun som härjade, utan en facklig storm nära tre månader lång – där skogsarbetarna segrade i en vild strejk med krav på höga lönelyft och månadslön. Även om de inte nådde ända fram var nog de flesta skogsarbetare överens om att det som uppnåddes var det bästa avtalet som Skogs någonsin skrivit under. Skogsarbetarna tvingades organisera sig inte bara i strid mot skogsbolagen, utan på samma sätt som för så många arbetargrupper under tidigt sjuttiotal fick de kämpa också mot sina egna ombudsmän, sin egen förbundsledning och LO-ledningen. Där LO:s ledning ropade på ”lag och ordning” där svarade man genom att föredömligt organisera sig genom demokratiska stormöten och valda strejkkommittéer. Runt om i landet byggdes en stark solidaritet. Gruvarbetarnas stridsfond skänkte ett stort belopp. I vissa renodlade skogs- distrikt i Norrland var uppslutningen total. Bensinstationer, affärer och kiosker ställde upp och sålde ”skogstior”. I den tidens betydligt lägre penningvärde samlades det in nära tre miljoner solidariska kronor. Striden var en lång plåga för folket i LO-borgen och i dess korridorer sprang författarna till rapporten om löntagarfonder säkert på många både irriterade och förtvivlade funktionärer och ombudsmän.

Nu var den fackliga stormen ute i skogarna ingen engångsföreteelse. Med början i de väldiga hamn- och gruvarbetarstrejkerna i slutet av sextiotalet och en kraftfull våg av vilda strejker 1970-71 hade socialdemokratins fackliga flaggskepp flera gånger rammats av de egna medlemmarnas motstånd mot det nära nog öppna klassamarbetet. Det var inte bara skogsarbetarna som hade satt yxorna i den tärande fackliga byråkratins rötter.

På ett sätt var den vilda strejkvågen en anakronism. Kring decennieskiftet hade den exempellösa långa ekonomiska boomen efter andra världskriget mattats. Den långa vågen av uppgång kom att rulla tillbaka med full kraft. Oljekrisen i sjuttiotalets början innebar att boomen definitivt var över. I global skala handlade rubrikerna nu i stället om sjunkande vinster, minskade investeringar, strukturkriser och stagnation. Reformismens ljuva år var förbi. Åren 1972-73 hade strejkvågen också lagt sig, men trots påtagliga kriser inom gjuteri- , stål-, teko- och varvsindustrin, innebar en ojämn branschutveckling vinstfyrverkerier inom en del sektorer 1973-74 och en högljudd debatt om ”övervinsterna” ute på många arbetsplatser. Som så många gånger förr i historien var den fackliga och sociala kampen dessutom ”fartblind” Skogsarbetarstrejken accentuerade vältaligt den gamla kritiken mot den solidariska lönepolitikens akilleshäl. Till synes helt frivilligt lämnades en stor del av de vinster som genererats i de stora och framgångsrika företagen orörda. Inom skogs- branschen var detta övertydligt, där hade smått fantastiska rationaliseringar skapat skyhöga profiter men lämnat arbetslöshet och bokstavligen knäckta ryggar efter sig. Helt naturligt frågade folket ute på arbetsplatserna ”Vart fan tar pengarna vägen”, som Meidner senare uttryckte det på ett seminarium vid Södertörns folkhögskola 2001.

Facklig opposition

På den politiska scenen var det också en helt ny regi. 1973-76 levde svenska folket med det som kallades ”Lotteririksdagen”. Mandatfördelningen mellan det som kallades de socialistiska och borgerliga blocken var 175-175. Lotteririksdagen tvingade fram ett öppet fysiskt klassamarbete i form av politiska Haga-uppgörelser mellan socialdemokratin och folkpartiet. Ute på arbetsplatserna var detta besvärande, otympligt och mycket generande för den fackliga funktionärskåren.

Framförallt sved det bra i skinnet när denna kår – ovan som den var vid öppen kritik från medlemmarna överhuvudtaget – under dessa år fick en välorganiserad alltmer högljudd opposition på de egna hemmaplanerna, där de skulle försvara det egna öppna samarbetet med folkpartiets Gunnar Helén.

Stämningen i samhället i stort var under dessa år att ”Allt var i rörelse”, skriver Kjell Östberg i sin bok om de så uppsluppna åren efter kulturrevolutionen. Majrevolten-68, Tet-offensiven i Vietnam och Pragvåren. Under sjuttiotalets början bröt dyningarna från denna rörelse in på arbetsplatserna med full kraft och självaktning- en krävde av alla de organisationer som kallade sig för revolutionära – SKP, KPMLr, KAF, FK, APK, FA och MLK – att de i någon form skulle kunna pröva och visa upp ett framgångsrikt fackligt oppositionsarbete. Andarna livades också upp och benen började spritta hos en del äldre medlemmar i Vpk. Den nya konkurrensen tvingade dem vänsterut. Fabriksportar, fikarum och klubbmöten var frodiga drivhusmiljöer för socialistiska idéer av alla de slag.

Under de mest febrila åren vid Volvo Verkstadsklubb i Göteborg minns jag själv att det såldes eller delades ut hundratals olika flygblad eller tidningar bara under ett enda år. Någon dag – vid en häftig vända i en klubbvalskampanj – tror jag att vi räknade ihop sex olika flygblad – angrepp, motangrepp, nytt angrepp, nya motangrepp – debatterna svallade. Någon gång dröjde det innan monteringsbanan kunde rycka i gång. Nere vid axelintaget var diskussionerna så livliga att det inte gick att börja köra. Socialdemokraterna kunde skriva och trycka sina alster i lugn och ro på de egna klubblokalerna. Vi fick ibland stämpla ut och ta oss till förbundslokalen för att kunna leverera svar. Det märkliga var att så få tröttnade. Vid ett tillfälle besökte Olof Palme Volvo Lastvagnars verksamhet i Lundbyverken och hamnade mitt i alla diskussioner. Efter lite trevligt politiskt rundprat tillsammans med en studiecirkel frågade han försynt hur det kom sig att den fackliga oppositionen var starkare där än på Personvagnars anläggningar ute i Torslanda. Folk där ute är mer bundna till jobbet, svarade socialdemokraternas man aningslöst. Här gör arbetets uppläggning att vi hinner prata mer. För Palme var detta naturligtvis nedslående. Där det hanns med att diskutera där förlorade socialdemokraterna diskussionerna…

Tjôtet på golvet var helt enkelt kul. I vår ensidigt manliga värld handlade det inte längre bara om att bygga bil och prata om brudar och fotboll. En ny politisk värld drog in. Under några lyckliga stunder levde vi mitt i en av de mest febrila politiska miljöer man kan föreställa sig. ”Fackgubbarna” däremot tyckte nog många gånger att det hela inte var så särskilt kul. De pressades hårt och på en del håll började de förlora sina förtroendeuppdrag. De ljuva åren var över. Inte bara i samhället i stort, de var över även på deras egna arbetsplatser. Här kan jag inte låta bli att klämma in en anekdot om ”sosse- stolarna” vid Volvo Lastvagnar i Göteborg. När vi vunnit ett gruppval och tog över en facklig expedition fick vi börja med att slänga ut vad vi kallade ”sossestolarna”. Det var kontorsstolar där våra företrädare så länge lutat sig skönt bakåt och njutit av det ”goda arbetet” att stolryggarna vikt sig för gott. Det gick helt enkelt inte att sitta rakt i dem…

Fackbyråkratin

De delegater som samlats vid LO-kongressen 1971 hade en hård press på sig att ”hitta på något” som kunde minska antalet vilda strejker och ge de lokala ombudsmännen och klubbstyrelserna hjälp att värja sig mot de fackliga oppositionsrörelser som börjat bita sig fast runt om i landet. Partiets ledning jobbade intensivt med Förtroendemanna- och Medbestämmandelagarna men de nya hinder man stött på ute på arbetsplatserna krävde ett handfast ideologiskt komplement, därav den utredning om kollektiv kapitalbildning som tillsattes. Lågkonjunkturen 1972-73 gjorde att debatten falnade av. Nu brottades man i stället med de snabbt växande arbetslöshetssiffrorna.

Men vinstfyrverkeriet 1974-75, i vars sken Meidner och Hedborg kom att jobba, gjorde att ”övervinsterna” åter sattes upp på dagordningen. En artikel från Skogs tidning SIA hösten –74 visar väl vilken mylla det var som fick dessa idéer att så snabbt växa till sig:

”De flesta konflikterna på arbetsmarknaden uppstår just inom branscher och företag med relativt höga löner. Genom att suga upp övevinster skulle det starkaste argumentet till strejk falla bort. Det är i den jordmånen tanken med löntagarägda fonder har växt fram”.

Med dörrarna stängda och bandspelaren avstängd kunde Skogs ledning lika gärna ha sagt: ”Ja. Fy fan. Aldrig mer en sån jävla skit- strejk som den i våras. Det klarar vi aldrig. Drar vi in vinsterna till en fond finns det ju inget att strejka för.”

Uppdraget från kongressen –71 dammades av och vi är framme vid det slutskede våren och sommaren –75 när Meidnergruppen till sist tar fram sitt så radikala förslag. Men i ett internationellt perspektiv släpade nu tidsschemat. I de nordeuropeiska länderna med likartad socialdemokratisk hegemoni inom fackföreningsrörelsen hade den politiska cykeln tidigare sett ungefär likadan ut. I en situation av ekonomisk tillväxt, stor kapitalackumulation och obetydlig arbets- löshet uppstod förslag om kollektiva löntagarfonder, en ganska självklar och inte särskilt märklig reflex från den socialdemokratiska fackföreningsbyråkratin när denna konfronteras med högljudda krav på löneökningar. När den ekonomiska tillväxten så sackade av eller riskerade att helt upphöra blev problemen med ”övervinsterna” inte lika akuta. Nya frågor kom i förgrunden: anställningstrygghet, bevarad köpkraft, fortsatt bra social service, med mera. Vem katten är intresserad av en kollektiv kapitalbildning, grundad på det egna företagets vinstutveckling, när man befarar att det egna före- taget håller på att gå i putten? I Europa i övrigt försvann intresset för olika for- mer av löntagarfonder. I Västtyskland satte man punkt 1974 när partiledningen gjorde upp med liberalerna om ett icke-systemöverskridande förslag. Frågan var död och föll i glömska.

För att hämta inspiration reste ironiskt nog Meidner och Hedborg till detta Västtyskland innan de slutförde sin rapport. I Greiders bok berättar Meidner själv:

”Men när vi träffade Metall i Tyskland visade det sig att de numera var helt emot dessa idéer. Jag minns ännu hur en metallare, som vi hade långa diskussioner med och som dessutom hade skrivit en bok som hette Nej till löntagarfonder, sprang efter oss i korridoren efter en sammankomst för att in i det sista varna oss: ’Vad ni än gör – hitta inte på några löntagarfonder i Sverige!’ Det var tyska Metalls officiella besked. I Österrike var det rentav nedslående. Vi talade med folk i österrikiska LO som var mycket förvånade: ’Säger ni verkligen att vi har fattat beslut på vår kongress om att införa löntagarfonder? Det kan inte vara möjligt!’ Och Anna och jag plockade fram kongressprotokollen, visade dem precis var det stod. Deras förvåning bara växte, och någon av dem sa: ’Jaså – ja, det måste vi i så fall göra någonting åt. Vi har några sammanträden i styrelsen nästa vecka. Vi får väl ta upp det då och få ett slut på det där. Det saknar all aktualitet.’”

Men väl hemma ignorerade paret alla varningar. De skrev i stället samman ett förslag med kollektiv inriktning, helt utan individuell anknytning och som i teorin – på kanske trettio års sikt – skulle ge fackföreningsrörelsen i Sverige makten över näringslivet! Till deras egen förvåning antog sedan LO-kongressen i juni –76 hela paketet. Det skälvde till i kongressalen. Spontant ställde man sig upp och sjung unisont Internationalen. Alla spärrar hade släppt! Ja, kongressen till och med lämnade frågan öppen om inte också fåmansföretag skulle vara med i systemet. ”Ja, varenda korvkiosk skulle bli en löntagarfond”, konstaterade Kjell Olof Feldt, finansminister åren 1982-90, på sitt brutala men träffsäkra sätt vid det seminarium som hölls vid Södertörns högskola 2001. När Olof Palme fick klart för sig vad som hänt sa han att ”han aldrig i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att man skulle gå så långt.”.

Oförvitlig tjänsteman

Ja, varför gick det så här? Meidner själv hade räknar med stora kompromisser, men den gamle klassiske nationalekonomen Gunnar Myrdal hade lärt honom att som utredare aldrig själv börja med en kompromiss. Då måste man ju helt enkelt kompromissa två gånger. Men framförallt ville han, på samma sätt som Greider och Ekdahl, förklara det hela med det stora rådslag inom LO som så entydigt och entusiastiskt slöt upp bakom förslaget. Linderborg och Östberg talar om ”det massiva stöd som det mötte inom LO” och syftar nog på samma remiss.

Visst var det så. Men här är det nog en galen slutsats att sätta likhetstecken mellan LO-kongressen och LO:s många medlemmar. Framförallt är det ett helt galet att sätta likhetstecken mellan LO-kongressen -76 och de allt fler grupper av medlemmar, som då börjat söka vägar för att hitta tillbaka till rörelsens ursprungliga idé: en kämpande och demokratisk fackföreningsrörelse!

Här fanns nog också en del psykologiska mekanismer. Greider skriver att Meidner arbetade fackligt i trettiofem år. Men detta är inte sant.

I själva verket arbetade han åt den fack- liga rörelsen, som anställd tjänsteman eller utredare. På mig ger han ett intryck av en oförvitlig och mycket principiell ämbetsman – en teoretiker. Med hög integritet och med en bakgrund i den tyska arbetarrörelsens nederlag i Tyskland under trettiotalet, som präglat honom för livet. Men inte heller där arbetade han politiskt eller fackligt, annat än som gymnasist i den tidens Breslau. I rörelsen var han och Gösta Rehn kända som den svenska modellens byggherrar. Han hade aldrig bråkat, aldrig ställt sig på tvären. Han var vän med de stora kapitalägarnas furste vid den tiden, Marcus Wallenberg, och en uppskattad representant i flera av börsens tunga bolagsstyrelser. Med den höga åldern och med sin prestige var det ingen som räknade med att han skulle fallera, att han skulle gå för långt. Men uppenbart var det den äldre mannen som här såg en möjlighet att innan sin pension för en gångs skull verkligen göra det han så länge funderat över, att sätta på plats det som hela tiden varit den solidariska lönepolitikens felande länk. Denna politik hade förvisso minskat lönespridningen inom LO-området och ökat de framgångsrika företagens möjligheter till kapitalbildning. Men den hade också – till Meidners förtret – accelererat förmögenhetskoncentrationen. Med dagens språkbruk skulle man kunna säga att han på sitt sätt var en gökunge som i åratal levt som inbäddad i LO-borgen. Symboliskt nog hade han under arbetet med LO-rapporten dragit sig tillbaka från sitt större mer representativa tornrum till ett kyffe bakom köket – utan fönster och telefon – där han ostört kunde få färdigt sina ritningar till den totalrenovering av folkhemmet som han ansåg krävdes.

Det vore skändligt att i efterhand anklaga Meidner för total politisk naivitet. Han var ingen politiker utan en tjänsteman som levde i marginalen av den reala politiken. I Ekdahls biografi kan vi till och med läsa att han i en intervju efter den första presentationen av sin skrift helt häpnadsväckande förklarade att det skulle ”vara en stor triumf för parterna på arbetsmarknaden om de kunde lösa frågan avtalsvägen. Men jag är kanske för mycket påverkad av Saltsjöbadsandan”.

Det tycks till sist som om samvaron med Hedborg gav honom den glädje och det mod som behövdes. Hon hade heller ingen traditionell vare sig facklig eller politisk bakgrund i rörelsen. Hon var ung, uppfostrad i en adlig familj, läste som man bör på Handelshögskolan och som så många andra unga studenter under dessa år gjorde hon Vietnams sak till sin. Den febriga omvärlden – skogsarbetarstrejk, seger i Vietnam, revolution i Portugal – under de månader när de skrev färdigt sitt förslag var säkert myck- et smittande och inverkade stort på det slutgiltiga förslaget. Vid seminariet i Södertörn funderade historikern Håkan Blomqvist över alla de problem som kom att stöta till. Men, frågade han, ”Fanns det något skede då denna idé inte var så här komplicerad och besvärlig? Det måste uppenbarligen ha funnits ett skede av élan, av medvind?”. Anna Hedborgs svar bekräftade den höga och av tiden uppskruvade stämning dem emellan som hon och Meidner byggt upp : ”Vi var entusiastiska på kammaren”.

Den nye LO-ordföranden Gunnar Nilssons roll är för mig mycket mer svårgripbar. I Ekdahls,
Greiders och Sjöbergs arbeten är han förvånansvärt anonym. Greider skriver någon gång träffande om fondförslaget som en politisk högspänningsledning. Men ändå sägs Nilsson ha trott att LO kunde behålla detta inom sig som blott en facklig fråga utan större betydelse för de politiska trätorna.

Visst är LO och socialdemokratin olika grenar, men ändå av samma rot och stam, av samma arbetarrörelse. Därför borde han, för att fortsätta att tala med elektrikernas språk, ha insett att det med ett sådant radikalt beslut skulle bli en total kortslutning mellan LO och partiets ledning. Här fanns uppenbart ett stort mått av politisk naivitet. Varför annars först gå in i närkamp för att sedan omedelbart vika ner sig. Kanske var han nonchalant och läste på dåligt i förvissning om att Meidner aldrig skulle gå för långt. Samtidigt var han också självfallet gripen av tidsandan och stämningen på kongressen och ville markera att han som efterföljare till Arne Geijer stod för något radikalt nytt (Tage och Geijer – Nixons lakejer, hade vietnamrörelsen ropat).

LO-kongressen

Så tillbaka till Folkets Hus kongressal där på Norra Bantorget några junidagar 1976. Vad var det för folk som bänkat sig där och så entusiastiskt bar fram idéerna om en tredje väg, en ny typ av folkstyrd marknadsekonomi. Så här sa Dick Åhman några veckor efter besluten. Åhman var då en av KAF:s och den Fackliga Oppositionens viktigaste talesmän vid Volvo Göteborg :

”Ombudsmännen väljs inte längre av medlemmarna. En gång i tiden var det avdelningarna själva som utsåg sina heltidsanställda ombudsmän. I dag ligger den rätten helt och hållet hos förbundsstyrelsen /…./ Tittar man på LO-kongressen som hölls i juni så är det ju uppenbart att den inte på något som helst sätt angick den vanlige medlemmen /…/ I stället var det nu en angelägenhet för ett ytterst litet fåtal – för gräddan av den fackliga byråkratin. För tittar man på sammansättningen på kongressen så bestod den ju nästan enbart av anställda funktionärer från förbund och avdelningar samt heltidsanställda ordföranden för större klubbar och avdelningar. Och som de utsågs sen! Det är ju absurt. I flera förbund är det förbundskongressen som väljer delegater till LO-kongressen. Då förbunden inte har kongress mer än vart femte år så kan delegaterna utses åratal innan de äger rum. Det mest absurda exemplet är antagligen Fabriks delegater till årets LO-kongress. De utsågs på Fabriks kongress 1971 – till och med några månader innan förra kongressen ägde rum! Nej, i en demokratisk och kämpande fackföreningsrörelse så skulle naturligtvis delegaterna till LO:s kongress utses genom allmänna val. Valen skulle kunna organiseras av de fackliga basenheterna, av klubbarna, grupperna och sektionerna. Vi på Volvo skulle exempelvis vara med i ett val inom avd 41:s region för att utse kandidater.” 

Folket i kongressalen var inte budbärare för alla de män och kvinnor som under denna tid gått i spetsen för sina arbetskamraters strävan- den, för dem som tagit törnarna i verkliga arbetarstrider. Nej, djupt nersjunkna i stolarna satt här i stället den allra mest förhärdade fackliga byråkratin – ombudsmän med sin egen kultur och sin egen ideologi, med sina egna plågor och drömmar. Plågorna handlade om företagens ”övervinster”, de egna medlemmarnas vilda strejker – men naturligtvis också om en uppriktig oro för framtiden och alla jobb som var hotade. Drömmarna handlade om att kunna hitta en medelväg mellan den öststatskommunism som de avskydde och den otyglade råa kapitalism som de också var rädda för, en medelväg där de själva gärna kunde få större plats vid maktens bord och dess köttgrytor. För denna fackliga byråkrati föll alla bitar ner på rätt plats när Gunnar Nilsson på kongressen gjorde Meidnerrapporten till sin. Nu kunde drömmarna bli verklighet. Samtidigt skulle de också bli av med allt tjat från medlemmarna om övervinster samt stoppa ett handfast förslag om socialism i halsen på alla kommunistiska skränfockar ute på arbetsplatserna. Inte minst gillade dessa ombudsmän och heltidsanställda funktionärer Meidners hårda betoning av att det var facket som först och främst skulle få ta del av avkastningen från den centrala utjämningsfonden. Här skulle nya, förut nästan otänkbara tjänster, styrelseuppdrag och arvoden flöda i ett sagolikt Schlaraffenland. Meidners omtanke om den fria och självständiga fackföreningsrörelsen, som ständigt måste eftersträva en långtgående demokratisering av de egna organisationerna, brydde de sig mindre om. Ja, och hur skulle de kunna hinna med att ta till sig detta budskap? Samtidigt var de ju i full färd med att förbjuda öppna medlemsmöten på Sveriges största arbetsplatser. ”Ni ska aldrig mer få några jävla medlemsmöten att dansa på”, sa Leif Blomberg till mig vid en facklig ordförandekonferens i Stockholm.

I ryggen hade de en enkät från studiecirklar som de själva arrangerat. ”Vi tog med vem som helst i cirklarna. Det gällde att få in så många svar som möjligt”, sa en ledande medlem från Volvo Verkstadsklubb i Göteborg till mig när jag under arbetet med denna tillbakablick ringde honom och pratade om det som timade för trettio år sedan. Så här kommenterade Gert-Inge Johnson och jag själv enkäten när det begav sig:

”Den genomförda löntagarfondsenkäten drog katastrofalt lite folk. Endast 17 342 LO-medlemmar deltog. Från det militanta gruvarbetarförbundet kom bara svar från 69 personer, från Skogs 160. Det vill säga betydligt mindre än det antal fackliga ombudsmän som finns inom dessa förbund. Och, trots att man i enkäten inte hade med någon direkt fråga om man överhuvudtaget ville ha löntagarfonder eller ej, svarade omkring 400 deltagare nej därför att de menar att fonderna splittrar arbetarnas solidaritet, fackföreningarna måste i stället bli kamporganisationer. Det är nog inte för djärvt att våga påstå att den stora merparten av de positiva enkätsvaren kommer från de socialdemokratiska ombudsmännen inom LO.” 

Vid seminariet i Södertörn bekräfta- de Per-Olof Edin, Metalls dåvarande ekonom, denna uppfattning: ”Det var ju ingen svårighet att åka ut i fackliga sammanhang och få mycket applåder och stöd, hos en aktiv grupp. Däremot på bredden, hos det stora flertalet medlemmar så var frågan inte alls lika engagerande. För en minoritet, men en mycket aktiv minoritet, så var det en starkt engagerande fråga”.

Det mest uppseväckande med dessa siffror är resultaten från LO:s mest stridbara förbund, Gruv och Skogs. Greider, Lindeborg och Östberg borde grubbla en bra stund över detta. Liksom över begreppet byråkrati. Finns det en sådan i fackföreningsrörelsen och om den finns vad har den i så fall för särställning? Vilken strömning var det viktigt att komma på talefot med? Den som på arbetsplatserna ledde sina arbetskamraters försök att åtminstone i handling försöka slita sig loss från reformismens handfängsel eller den som av LO:s toppar sållats ut, befunnits värdig och fått plats i kongressalens stolar.

Grå teori

När det gällde vår konkreta kritik av fondförslaget sammanfattade vi det på den tiden med Goethes berömda ord ”Grå, dyraste vän, är all teori och grönt är livets gyllene träd”. Alltså det schema och den tidplan som Meidner ritat ihop på sin kammare hade ingenting med verklighetens klasskamp att göra. Han fortsatte med sina drömmar från pojkrummet i barndomens Breslau. I sin kritik av fondförslaget hade C H Hermansson talat om att detta var missriktat eftersom det bara var ett sätt att ”halshugga kapitalismens skugga”. I mitt tycke är detta en fullständigt missvisande bild. Vid meningsutbytet i Södertörn träffade däremot Kjell-Olof Feldt mer rätt när han sa att

”Man kan säga att han (Palme) och jag hade samma uppfattning i sakfrågan, att det förslag som lades ursprungligen, det var långsam garrottering av privatkapitalismen.  Vi var övertygade om att det skulle inte patienten låta sig utsättas för. Den skulle förflytta sig utom räckhåll för våra instrument. Att socialisera från idag till imorgon, det går. Men just den metoden som fanns i det ursprungliga LO-förslaget bedömde vi, alldeles oberoende av vilken effekt det skulle ha på opinionen, att de som ägde detta kapital skulle förflytta det någonstans där vi inte kunde komma åt det”.

LO:s förslag innebar att de dömda skulle kvävas i halsjärn, sakta, sakta under trettio år, utan att ens vara bundna till någon tortyrstock. För en av världens rikaste män, Tetra Paks Hans Rausing, räckte det i början på 8o-talet med ett meningsutbyte med Meidner för att han skulle ta sitt pick och pack och flytta sitt ägande till London.

Om än i Tredje världen, och om än under mycket skilda förutsättningar från våra, så hade vi ändå bara några år tidigare fått se hur Pinochet, med Kissingers och USA:s hjälpsamma stöd, än en gång demonstrerat vad kapitalets hårdföra trupper är beredda till när deras makt hotas. Symboliken i ihjälskjutningen av den fredliga vägens Allende i hans brinnande presidentpalats var övertydlig och fanns kvar på näthinnorna. Framförallt som den kulsprutepistol, med vars hjälp han i sista stund försökte försvara sig med, fick lånas från det mer revolutionärt socialistiska MIR. Vem vågade hoppas på en fredlig väg till socialismen? Om den fredliga vägen dess- utom skulle vara den långsamma vägen hur skulle då detta överhuvudtaget vara möjligt?

Långt, långt innan den sista aktieemissionen och utjämningsfondens slutgiltiga maktöverta

gande skulle striden vara över, och då som ett nederlag i ett riksdagsval och/eller en kraftfull allmän borgerlig mobilisering mot förslaget. Skulle borgerligheten komma att misslyckas med detta då skulle den givetvis komma att använda alla möjliga och omöjliga utomparlamentariska metoder – sabotage, våld, kapitalflykt, försälj- ning till internationella koncerner med mera.

Förslaget gav heller inga konkreta svar på de mest brännande fackliga frågorna. Vad göra med övervinsterna? Skulle den fackliga rörelsen stillatigande bara åse detta under ännu en generation? Hur svara på alla frågor kring de nedläggningshotade företagen? När det gällde exempelvis varvens stora sjudande arbetsplatser, vad med dem? Ja, i den svåra verkligheten kom de först att ”socialiseras” för att sedan läggas ner. Hur i all sin dar skulle branschfonden hanterat GM:s och Fords respektive köp av Saab och Volvo Personvagnar?

Framförallt skulle löntagarfonderna ha återintroducerat konkurrensen mellan arbetare i olika företag och i olika branscher. Detta samtidigt som hela den historiska idén och missionen med en fackförening just är att upphäva denna konkurrens. Kommunals och Statsanställdas medlemmar skulle för det första ha hamnat utanför den nya kollektiva gemenskapen. Den viktiga funktionen att successivt ta över företagens planering skulle naturligtvis också ha ställt arbetare mot arbetare. Varje företag som lyder under marknadslagarna skulle givetvis ha tvingats att planera faktorer som lokalisering, arbetsintensitet, lönebildning och personalpolitik. Vem skulle branschfondens facklige direktör förhandla med ute på arbetsplatsen? Sig själv? Ja, vem annars? Det var ju han som skulle sitta på bägge sidor om förhandlingsbordet. Redan utan fondägande är situationen med medlemmar i olika konkurrerande företag en mardröm för alla fackföreningar.

Nu vet vi att den osannolika rapporten antogs och vi fick några år med den intensivt glödande politiska hetta som jag tog upp inledningsvis. Palme och SAP:s partiledning i stort hade gjort misstaget att nonchalera de idéer som höll på att växa fram. Budbäraren mellan Meidnergruppen och SAP:s ledning, Bo Elmgren, tycks helt och hållet ha misskött sitt uppdrag. I ett läge under ett möte med LO-ledningen 1978 gick Palme så långt att han i utbyte mot ett desarmerat fondförslag förde fram ett lagfäst system där löntagarna skulle få hälftenrepresentation i företagens styrelser.

Tidsandan har sannerligen skiftat. I dagens ”klasslösa” Sverige hotar regeringen än en gång lite slentrianmässigt med ett lagförslag om att 40 procent av bolagsstyrelsernas medlemmar ska vara kvinnor. Varför bara genusperspektiv? Varför inte också lite arbetarperspektiv? Kan inte demokrati- och jämställdhetsminister Jens Orback komma ut ur sin klasslösa garderob med ett lagförslag där han drar till med 51 procent kvinnliga arbetare?

Borgerlig motoffensiv

Näringslivet och den politiska borgerligheten var till en början ostrukturerade i frågan. Tanken på någon form av fonder med ”raka rör till medlemmarnas plånböcker” som Leif Blomberg senare skulle komma att säga, var inte ny utan nästan lika gammal som kapitalismens historia. Så här skrev det svenska justitierådet Herslow redan 1895. Enligt honom skulle vinstandelar:

”…åt driftägaren skapa en duglig, pålitlig och för frestelser till arbetsinställelse otillgänglig arbetarstam, kraftigt sporra arbetarna till noggrannhet i arbetet samt till aktsamhet om det arbetsmaterial, maskiner och verktyg mm, ävensom förmå dem att i dessa hänseenden utöva kontroll på varandra, vilket allt skulle högst väsentligt bidraga till ökande av affärens netto- avkastning och därigenom bestå driftägaren riklig ersättning för den vinstandel som han avstod åt personalen.”

Inom TCO och SIF, såväl som inom folkpartiet och centern, diskuterades en modernisering av dessa tankar. Näringslivet höll dörren öppen. Men löntagarfondsförslaget 1976 kom att trigga en fullständig politisk omgruppering. SAF:s ordförande, den mer otydlige och samarbetsinriktade Tryggve Holm, ersattes med Wallenbergs hårdföre Curt Nicolin som likt en magnet snabbt fångade upp de skilda borgerliga klasskrafterna och fick dem att rakt av formulera ett nej till varje form av ”fondsocialism”. En ytterligare skärpning kom något senare när den lugne lagspelaren Curt Steffan Giesecke avlöstes i sin roll som SAF:s vd av den mer aggressive målgöraren Olof Ljunggren. Folkpartiets skinnömsning med Gunnar Heléns sorti efter alla hans uppgörelser med socialdemokratin och knall- pulvret Per Ahlmarks tillträde var en rörelse i samma riktning.

Under de kommande åren tvagades och vaskades LO:s ledning intill bara kroppen i partiledningens tvättstuga. Alla socialistiska visioner gnuggades bort med samma tvättprogram som sen kördes med Klas Eklund. Sedan var det Kjell Olof Feldt som på partiets kongress 1981 presenterade det sista helt rentvättade förslaget. Patetiskt nog försökte man gilla läget genom att än en gång unisont ta upp Internationalen. ”Kan ni tänka er, där stod jag som den förste och siste socialisten”, sa Feldt i Södertörn 2001. Tack vare en påpasslig fotograf vid den riksdagsdebatt 1983, där rapporten sedan blev lag, blev den historiska finalen till den långa fondstriden nog så talande. I ett kladdblock hade samme Feldt klottrat ner sina innersta funderingar: ”Löntagarfonderna är en jävla skit, nu har vi baxat dom ända hit”.

Regeringen Bildt(1991-94) kom sedan att skriva ut den definitiva dödsattesten genom att helt enkelt riva upp hela lagstiftningen. Att under dessa år, efter varje ny reträtt, för- söka komma på talefot med socialdemokratins fackliga elittrupper, genom att gång på gång prata väl om det ursprungliga förslaget, för att sedan kräva ett slut på kompromisserna hade ute på arbetsplatserna varit en patetisk gest. ”Frågan var för oss stendöd”, säger i dag min sagesman i Volvo verkstadsklubb. ”Vi ville bara bli av med borgarna så att en ny regering kunde gå in i krisbranscherna”.

Här vill jag understryka att åtminstone de flesta av oss vänster om vänstern inte var så fjunigt stolliga att vi bara pekade finger mot förslaget om löntagarfonder och orerade om hur orealistiskt eller illa genomtänkt det var. Vid Volvo i Göteborg tog vi med en viss framgång ett initiativ mot ”Direktörsmarschen” i Stockholm 1983, ”Utan arbetare stannar landet”, hette vår kampanj, som i Göteborg året där efter samlade en stor demonstration där Hans Andersson, då ordförande för ASEA-Ludvika, och jag själv angrep högerns uppmarsch mot löntagarfonderna. För den fackliga byråkratin däremot var frågan stendöd. Den lyfte inte ett finger för att försvara sitt eget projekt. Hade det varit så att det funnits en någorlunda bred rörelse i klassen för Meidners förslag – då hade vi definitivt lyssnat till Marx ord om att varje steg av verklig rörelse är viktigare än aldrig så många program och inte brytt oss om allt runt omkring förslaget.

Så till vår epilog. Slogs då ändå inga lärospån loss i denna långa process? Jag lämnar först ordet till Anna Hedborg och då återigen med ett citat från Södertörn:

”Det är väl en historiens ironi att en av effekterna som löntagarfonderna har haft, var att det var det tillfälle när mängder av fackliga företrädare lärde sig massor om kapitalmarknad, finansieringsfrågor och aktier, för första gången överhuvudtaget. Och de gjorde det med en grundläggande acceptans för det ekonomiska system som marknadsekonomin representerar”.

Med denna lärdom är det inte konstigt att hon sedan blev en av de ansvariga för att 1994 likvi- dera och gravsätta den kollektiva kapitalbildning som trots allt fanns i ATP-systemen, den kapitalbildning som hennes gamle partner, Meidner, en gång var så stolt över. Så får Stig Malm ordet. LO:s dåvarande så pratglade ordförande, han som ibland sågs som ganska radikal med sitt prat om finansvalpar. I Företagarförbundets jubileumstidning 2003, vid tjugoårsminnet av fjärde oktoberdemonstrationen 1983, skrev han:

”Vad blev då den stora och bestående effekten av den omfattande löntagarfondsdebatten? För min egen del är jag övertygad om att den mycket kraftfulla utbildningsinsats som gjordes av fackföreningarna – då 10 000-tals fackliga förtroendemän blev klara över behovet av riskvilligt kapital, avkastning på kapital och annat, som var livsviktigt för ett fungerande näringsliv – lade grunden till den positiva syn som finns i dag.”

Tja. Vad säger man. Kanske bäst att avstå från en kommentar. Den positiva syn som skapades möjliggjorde om inte annat det stora intres- set i Sverige för konvertibler, olika former av aktiesparande, pensionsfonder med mera. Den svenska ”fondindustrin” föddes. Metalls Göran Johnsson ska få sista ordet. Han var väl en av de heltidsanställda klubbordförandena som 1976 så euforiskt hyllade kongressrapporten om löntagarfonder. När han nu i höst gick i pension som metallordförande fick han berätta om sitt liv i en stort uppslagen intervju i Aftonbladet. Han fick alltså en möjlighet att själv teckna sitt egna fackliga eftermäle, och då bland annat genom att ge ett exempel på sitt mod under de fackliga åren. När jag lekte som barn frågade vi ibland varandra vad som var det ”modigaste som vi varit” Så här berättar Johnson uppenbart stolt över ”det modigaste han hade varit” under sina år ute på verkstadsgolvet:

”När jag blev fackordförande i Olofström kunde jag ta gubbarna på rätt sätt. Jag stoppade en vild strejk en gång genom att gå ut på golvet och visa mod. Den gången du hukar för medlemmarna är du rökt.”

Var detta verkligen rätt man, för ”vänstern vänster om socialdemokratin” att komma på talefot med? Hade vi som då jobbade fackligt gjort detta. Hade vi hukat för sådana klubbordföranden. Ja, då hade vi varit ordentligt rökta…

NOTER:
1. Axel Danielsson (1863-1899). Den tidiga socialdemokratins viktigaste ideolog och författare till det första partiprogrammet 1893. Danielsson grundade även tidningen Arbetet i Malmö och var under många år dess chefredaktör.

Litteraturlista:
Löntagarfonder – en missad möjlighet ? Ekdahl, Lars. Samtidshistoriska institutet. 2002.
Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner. Ekdahl, Lars. Arkiv förlag. 2005.
Tysk flykting och svensk modell. Ekdahl, Lars. Arkiv förlag. 2001. Rudolf Meidner Skärvor ur ett nittonhundratal. Greider, Göran. Atlas. 1997.
Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt. Sjöberg, Stefan. Uppsala Universitet. 2003.

Från Röda Rummet 4/2005, Synvändor.

LO-byråkratins löntagarfonder ett dödligt hot mot fackföreningsrörelsen

Del 3 av 7 i serien Löntagarfonder

Av Göte Kildén och Gert-Inge Johnsson

»I den mån bestämda delar av arbetarklassen går med på att ta del i ledningen för ‘sin’ särskilda fabrik genom yttranderätt eller genom ‘rätt till en del av vinsten’ kan de endast ta på sig ‘företagets intressen’ gentemot dess konkurrenter, dvs acceptera att den kapitalistiska konkurrensen åter introduceras i arbetarklassens mitt och följaktligen avväpnar sig inför de objektiva effekterna av denna konkurrens när den drabbar detta särskilda företag»
/Ernest Mandel i Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre/

I Fjärde Internationalen nr 5/76 publicerades första delen av vårt svar på Tom Hanssons och Per Reichards artikel »Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken». Denna första del behandlade på ett allmänt plan grundläggande strategiska frågor som klassmedvetenhetens utveckling, arbetarklassens revolutionära potential och förtruppspartiets uppgifter.

I denna andra del »tar vi tjuren vid hornen» och diskuterar det konkreta fondförslaget från LO-kongressen ur en del olika aspekter. Vi försöker ange åtminstone några av de viktigaste orsakerna till att LO-byråkratin introducerat detta förslag, bl a genom en jämförelse med utvecklingen i Västtyskland, vi diskuterar dess framtid samt tar upp konsekvenser vid ett hypotetiskt genomförande av förslaget. Vår genomgång i denna andra del mynnar till sist ut i en bestämning av kommunisternas taktiska förhållningssätt till fondprojektet.

Utgångspunkten för materialet i detta avsnitt är vår teori om klassmedvetenhetens utveckling. De politiska svaren på de frågor som ställts i och med den fonddebatt som rullat igång måste ha som målsättning att främja utvecklingen av de arbetande massornas klassmedvetenhet till en »klass för sig», till att lita till den egna styrkan, sina egna organisationer och sina egna metoder.

Individuell andel i vinsten

Genom historiens gång har det vimlat av diskussioner, förslag och experiment som rör olika system med andel i vinsten. Grovt talat går det att tala om två tendenser i denna fråga. Den ena har utgått ifrån individuell andel i vinsten och har främst haft sina förespråkare i konservativa och patriarkaliskt sinnade kretsar. I sin studie »Kapital till den anställda?» har Åke Wredén visat att de viktigaste argumenten för denna inriktning framfördes redan 1895 av det svenska justitierådet Herslow. Enligt honom skulle vinstandelar:

»… åt driftägaren skapa en duglig, pålitlig och för frestelser till arbetsinställelse otillgänglig arbetarstam, kraftigt sporra arbetarna till flit och noggrannhet i arbetet samt till aktsamhet om arbetsmaterial, maskiner och verktyg m m, ävensom förmå dem att i dessa hänseenden ömsesidigt öva kontroll på varandra, vilket allt skulle högst väsentligt bidraga till ökande av affärens nettoavkastning och därigenom… bereda driftägaren riklig ersättning för den vinstandel som han avstod åt personalen.»
/Citerat efter Wredén, Kapital till de anställda?/

Det nya som har tillkommit är att vinstandelssystem skulle kunna ha en positiv inverkan på företagens kapitalbildning, deras grad av finansiell självförsörjning.

System med individuell andel i vinsten har prövats och förkastats genom decennierna, både i Sverige och i andra länder. För det mesta har deras omfattning och betydelse varit ringa. Det tycks som om de vunnit insteg främst i länder eller branscher med en klen facklig organisering, och då inom mindre och halvstora företag med patriarkaliska relationer mellan företagsledning och anställda.

Idag är det endast i USA som företagen praktiserar system av detta slag i någon större omfattning. Där har de t o m vunnit ett mycket stort inflytande under de senaste åren. Framför allt då för just de mindre och medelstora företagen. 1969 fanns det 86 957 vinstdelningsplaner i USA. 1975 hade antalet sprungit upp i 205 000. Förklaringen till denna utveckling går att söka i den amerikanska skattelagstiftningens utformning samt i frånvaron av ett ATP-system av svensk typ. Enligt Wredén har helt enkelt vinstdelningen börjat användas för att ordna tjänstepensioneringen.

Kollektiv andel i vinsten

Den andra tendensen har utgått från kollektiva andelar i vinsten. Ett otal förslag har funnits enligt denna modell. Förslag som i första hand har härstammat från den ledande byråkratin i socialdemokratiskt kontrollerade fackföreningar. Efter det andra imperialistiska omfördelningskriget är det i länder som Västtyskland. Nederländerna, Österrike, Danmark och Sverige som löntagarfonder av olika slag har varit på tapeten. Södra Europas stora fackliga massorganisationer – som leds av kommunistpartierna – har kategoriskt avvisat fondsystemen. I Storbritanniens stridbara – men socialdemokratiskt ledda – fackföreningsrörelse har inte heller löntagarfonder varit aktuella.

Kollektiva löntagarfonder tycks alltså vara något mycket specifikt för den socialdemokratiska rörelsen – och då först och främst för dess fackliga gren.

Ett sätt att belägga denna hypotes är att studera exemplet Västtyskland lite mer ingående, för där har förslag om kollektiva löntagarfonder fått både större plats i debatten och i politiken.

Exemplet Västtyskland

»Inte i något land har debatten om förmögenhetsfördelningen och ägandestrukturen förts med sådan intensitet och under så lång tid som i Västtyskland», heter det t ex hos Rudolf Meidner i Bilaga 7 till rapporten om »Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder». Och Meidner fortsätter: »Oräkneliga är de skrifter – både från politiskt, fackligt och vetenskapligt håll -som behandlar ämnet. Antal förslag, planer och rekommendationer för att lösa problemet med den sneda förmögenhetsutvecklingen är överväldigande stort. Det kan utan överdrift påstås, att frågan om lämpliga vägar för förmögenhetspolitiken under större delen av efterkrigstiden har stått i förgrunden för den offentliga debatten i Västtyskland».

Den materiella grunden till denna digra offentliga debatt var helt enkelt det så kallade tyska undret, dvs den »sneda förmögenhetsutvecklingen». Eller för att fortsätta med att tala med Meidner: »Löntagarna möjliggjorde detta ekonomiska under genom en medveten återhållsamhet beträffande kraven på standardhöjning. Hundratals miljarder DM plöjdes tillbaka till nya investeringar och en kapitalackumulation av enorma mått kom till stånd hos en liten grupp av kapitalägare».
Den västtyska efterkrigsperioden utmärktes också av en så gott som oavbruten tillväxt. Så här träffande beskriver Winifred Wolf klimatet i Inprecor nr 61/62 1976:

»Så länge som där var ‘tillväxt’ /dvs från 1948 till 1973 med undantag för de sexton månader av recession som gällde 1966-67/ var det nästan omöjligt för revolutionära marxister att övertyga breda massor om det västtyska samhällets klasskaraktär. Eftersom tillväxten var generell/även tillväxten av lönerna/, handlade den offentliga debatten i huvudsak om problem i samband med fördelningen, dvs om det var lönerna eller profiterna som steg snabbast.»

Vi ska tillägga ett annat mycket utmärkande drag för perioden:
De svaga och extremt förborgerligade fackföreningarna! Kriget hade inte bara förstört kapital och produktionsmedel utan också den tyska arbetarrörelsen. Nazismen och kriget malde sönder fackföreningarna helt och hållet. Arbetarnas inbördes solidaritet, deras sammanhållning, upplöstes. De mest medvetna och stridbara arbetarledarna dödades, osv. Klassmedvetenheten kastades årtionden tillbaka.

Nederlaget under kriget parat med en till synes helt oproblematisk ekonomisk tillväxt gynnade reorganiseringen av den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen. Arbetarnas upplevelser av stalinismen, bland annat i form av det sovjetiska pansar-övergreppet på Öst-Berlins arbetare 1953, gjorde resten. Helt ohotad kunde socialdemokratin breda ut sig på arbetsplatserna och ta ansvar för just »en medveten återhållsamhet beträffande kraven på standardhöjning». En uppgift som inte krävde så mycket under 1940-talets sista år samt under 1950-talet. Demoraliseringen från kriget samt den stora industriella reservarmén/flykten från jordbruket och Östtyskland/ var effektiva medel för att hålla tillbaks lönekraven. Men när upplevelserna från kriget blev mindre påtagliga och den industriella reservarmén nära eliminerad, då uppstod helt nya villkor för kapitalbildningen. Eftersom arbetslösheten inte längre kunde fungera som den sociala mekanism vilken höll tillbaka arbetarnas lönekrav, blev den socialdemokratiska fackbyråkratin tvingad att svara för ett större mått av ideologisk och politisk kontroll.

Nödvändigt med ett större mått av ideologisk kontroll

Förslaget om kollektiva lönefonder svarade mot dessa nya behov, följaktligen växte de också i antal och styrka när arbetslösheten avtog mot slutet av 1950-talet och 1960-talets första år. Fondförslagen sprang också helt organiskt fram ur den socialdemokratiska ideologin, som i mångt och mycket arbetar med en vulgär tolkning av den materialistiska historieuppfattningen.

Mycket, mycket schematiskt ser denna ideologi ut enligt följande:
Kapitalismen måste mogna, ja till och med bli övermogen innan den kan plockas bort och ersättas med socialismen. När detta är fallet kan den stora massan av producenter ta över från kapitalisterna lika lugnt som när en löpare tar emot stafettpinnen från en annan i ett stafettlopp. Men loppets tempo ses inte som ödesbestämt, löntagarnas organisationer kan påverka tiden. De ska inte bara sitta som en hop passiva åskådare utan ta aktiv del i tävlingen – genom hejarop och applåder…

Eller med andra ord: Arbetarrörelsen ska satsa hårt på de mest expansiva storföretagen, underlätta rationaliseringar och alla andra åtgärder som gynnar kapitalismens mest framskjutna och dynamiska sektorer:

Till detta handlingsprogram kopplas så jämlikhetstanken:
Det är de mest expansiva företagen som kan betala de bästa lönerna och berika den arbetande klassen, den högre produktiviteten hos dessa företag lämnar dessutom ett överskott som kan fördelas till den sociala sektorn via en »jämlik skattepolitik».

Men när »förmögenhetsutvecklingen» blir för sned uppstår naturligtvis ett viktigt krux. Framför allt om då arbetslösheten är ringa och konkurrensen mellan arbetarna liten. De frågor som Winifried Wolf pekade på dyker då upp automatiskt:

Återhållsamhet eller inte? Ska lönerna verkligen inte öka mer, nu när vinsterna rakar i höjden vareviga dag?

I detta läge blir förslag om kollektiva löntagarfonder helt naturliga. Socialdemokratins argument är givna ur det föregående:

– Visst ska löntagarna ha sin rättvisa del av kakan, men företagens kapitalbildning måste tryggas, för det går inte att komma ifrån att det är den som garanterar tillväxten, så att det blir en större kaka att dela på nästa gång.

-Men det är samtidigt inte rätt att arbetsgivarparten ska få så stora vinster. Låt oss helt enkelt avsätta en del av vinsten till löntagarorganisationerna, då blir inte förmögenhetsbildningen så sned och dessutom skaffar vi oss ett större inflytande över företagens ledning och skötsel.

I en situation av ekonomisk tillväxt, stor kapitalackumulation och obetydlig arbetslöshet uppstår förslag om kollektiva löntagarfonder som en ganska självklar ideologisk reflex hos den socialdemokratiska fackföreningsbyråkratin när denna konfronteras med högljudda krav på löneökningar. Fondförslagen förmedlar helt enkelt »en medveten återhållsamhet» från arbetarnas sida på den ideologiska nivån.

Kollektiva fondförslag specifika för fackbyråkratin

Det faktum att det är socialdemokratins fackliga gren som är mest benägen att laborera med dessa förslag hänger samman med de tre följande faktorerna:

– För det första är det den fackliga kadern som befinner sig närmast verkstadsgolvet, det är den och inte partiapparatens funktionärer som pressas hårdast av arbetarnas lönekrav.

– För det andra tilltalas fackpamparna helt naturligt av det »inflytande» som skulle förlänas dem enligt förslagen. Den parasitära fackliga byråkratin skulle helt enkelt tillskansa sig en del fördelar på kapitalets bekostnad! Fondstyrelserna och andra institutionaliserade organ som följer i spåren på dessa projekt måste besättas med bl. a. »arbetardirektörer». som då kan njuta sötman av höga arvoden, middagar o s v. D v s nya materiella privilegier och högre social status. Ett statligt »inflytande» är inte lika attraktivt eftersom det bara ger småsmulor åt de fackliga ledningarna, de privilegier som följer med detta »inflytande» hamnar i stället i fickorna hos socialdemokratins politiska funktionärer.

– För det tredje är den fackliga grenen inte lika känslig som partiapparaten i övrigt för vad som är gångbart politiskt. På grund av det sociala trycket från fackföreningarnas medlemsmassor reagerar inte denna kader lika följsamt på den politiska nivån.

Exemplet Västtyskland ger oss också en god möjlighet att studera den process som utlöses när de faktorer förändras som utgjort jordmånen för förslag om kollektiva löntagarfonder.

När den ekonomiska tillväxten bromsas upp eller tom upphör blir inte problemen om en mer jämlik fördelning lika akuta. Fondförslagen är anpassade som hand i handske för att lösa motsättningen mellan en mer jämlik fördelning och en fortsatt kapitalbildning för företagen. När tillväxten stannar upp skjuts denna motsättning i bakgrunden. Frågan om det är lönerna eller profiten som ökat mest ställs inte längre lika uttalat. För arbetarna är det nya frågeställningar som kommer i förgrunden: anställningstrygghet, bevarad köpkraft, bra social service osv.

Fondförslagen ger inga omedelbara svar på dessa frågor, de tillfredsställer därmed inte behoven hos fackföreningarnas breda medlemsmassor. För vem är intresserad av andel i vinsten när det egna företaget kanske kan komma att gå omkull?

Men visionen om ett framtida »inflytande»? I det långa loppet sägs ju att fondsystemen ska betyda en bättre branschplanering, mer övergripande styrmedel och därmed strukturella förändringar av industrin. Kan inte dessa förändringar trygga en fortsatt tillväxt och på så sätt trygga jobben?

I det långa loppet?

När arbetarnas problem är omedelbara! När arbetslösheten står vid knuten och när arbetsköparna går till attack på bred front med lönestopp, rationaliseringar, ökad arbetstakt och en minskning av den offentliga sektorns utbyggnad, då blir faktiskt fondförslagen blott och bart skrivbordskonstruktioner!

Dessa ändrade förhållanden betyder ändå inte att förslagen försvinner över en natt. Ekonomin utvecklas ojämnt, konjunkturcyklerna består även om den långsiktiga ekonomiska trenden har vänt, och de motsättningar som vi tidigare har angett kan leva kvar inom vissa branscher eller återupplivas periodvis för andra.

Argumenten förskjuts

Här finns dessutom en viktig tröghetsfaktor: Fackföreningsbyråkratins relativa självständighet som ett parasitärt skikt inom arbetarrörelsen! Sitt hopp om ett framtida »inflytande» med allt vad detta skulle innebära av materiella fördelar och andra tillbehör ger byråkratin inte upp i första taget. Särskilt inte som detta »inflytande» har en bra täckning i den egna ideologin, tankarna på en ökad insyn i industrins förvaltning från fackets sida osv.

Detta betyder att fackbyråkratin tenderar att förflytta tonvikten från jämlikhetsaspekten över till de frågor som mer rör inflytandet över produktionen, när de ekonomiska och sociala faktorer förändras som ursprungligen skapade förutsättningar för förslagen om kollektiva fondsystem. Debatten blir omedelbart mer laddad på den politiska nivån och då blottas oundvikligen fondförslagens svagheter!

Kamraterna TH/PR talar om att den kommunistiska taktiken i förhållande till löntagarfonderna måste vara som en politisk »aikido» där vi utnyttjar motståndarnas egen styrka för att bringa honom på fall. Detta låter sig naturligtvis sägas. Men inte genomföras! – för fondförslagen är inte socialdemokratins styrka, politiskt är de i stället mycket svaga kort, och då kan det gå illa värre…

Tar man miste i aikido och försöker fälla motståndaren med ett grepp som bygger på hans styrka – när det i själva verket är hans svaga punkt – då kan det hela nämligen sluta med att man rasar omkull tillsammans med motståndaren…

Avgörande politiska brister

Det finns två avgörande politiska brister med fondförslagen. Den första är så enkel som att den stora mängden löntagare helt korrekt uppfattar att dessa förslag inte på något sätt tillfredsställer deras omedelbara behov (tryggade jobb, bevarad köpkraft, bra service o s v). Detta till skillnad från den traditionella reformistiska rekvisitan.

Den andra bristen gäller förslagens bärkraft som en entusiasmerande vision, dess klena ideologiska kaliber. Vi vet – och här är vi överens med TH/PR – att det i dag är helt omöjligt att vinna bredare grupper för socialismen genom att föra fram länder som Sovjetunionen och Östtyskland som konkreta föredömen, som exempel på den socialism vi kämpar för. Senast visade Wolf Biermann på detta i en intervju för tidskriften Der Spiegel.

– Är det möjligt att det som dom kallar socialism i din stat blir ett allt större hinder för socialistiska rörelser i västra Europa, frågade der Spiegel. Biermanns svar löd:

– Det är inte bara möjligt, detta är redan fallet. Vad som står i vägen för vänstern, förutom dess egna dumheter, är det frånstötande exemplet på ett byråkratiskt deformerat samhälle som kallar sig socialistiskt inför alla människor.

Fondförslagen – och de samhällsvisioner som de kopplas till – är på samma sätt ett hinder för den socialistiska rörelsen. För »löntagarmakten» identifieras inte med demokratiska massorganisationer utan med ett snävt byråkratiskt skikt inom fackföreningsrörelsen. Fondernas byråkratiska uppbyggnad och deras smak av korporativism skrämmer både de stora arbetarmassorna och de små men avancerade skikten av arbetare som letar efter antikapitalistiska lösningar. De senare misstror också de planer som föreslås för fondernas gradvisa övertagande av makten över industrin. Med rätta anar de farorna för en splittring inom de egna leden.

För borgarklassen betyder fondförslagen att den får ett utmärkt mål att skjuta in sig på: »Friheten är hotad», »fonderna skapar en jättelik central byråkrati» osv. Smakprov på detta upplevde vi inte minst under den svenska valrörelsen 1976. Arbetsköparna gick ut i mer frispråkiga termer än på många år. SAF dundrade och vem minns inte de upprörda scenerna på småföretagarnas möte i Jönköping? Också de borgerliga partierna varpå hugget.

Löntagarfonderna livade upp den samlade borgerligheten. Den var helt enkelt klipsk nog att inse att dessa inte utgjorde’ »motståndarnas styrka» utan i stället deras svaghet…

Västtysk epilog

Men tillbaka till Västtyskland. En sammanfattning av fondförslagens uppgång, nedgång och fall i det västtyska riket ger följande cykel:

Förslagen om löntagarfonder tränger sig fram i debatten och politiken under slutfasen av en period med oavbruten tillväxt, d v s i det läge där arbetslösheten reducerats till ett minimum. Förslagens funktion blev att förmedla »en medveten återhållsamhet» från arbetarnas sida när det gällde lönekraven.

När det ekonomiska och sociala läget slog om fortsatte debatten så att säga »av bara farten». Men inte åt samma håll som tidigare, utan på ett stickspår. Nu var det nämligen den fackliga byråkratins särintressen och specifika ideologi som tog överhanden. Fördelningsaspekterna sköts i bakgrunden och i stället betonades de frågor som mer hängde samman med »inflytandet».

Resultatet blev ett större mått av politisk polarisering kring dessa frågor. Socialdemokratin drevs på reträtten, oförmögen att svara och följden blev en batalj inom »rörelsen». Den politiska grenen ansåg att förslagen var negativa för partiets röststöd medan delar av fackbyråkratin höll fast vid kraven.

Kulmen kom 1974 när partiledningen gjorde upp om en »kompromiss» med koalitionspartnern FDP. Citationstecknen är väl på sin plats för i praktiken var det FDP:s fondförslag som antogs. Ett liberalt förslag som rörde »fördelningspolitiska aspekter» och inte »inflytandet»…

Därefter har debatten sjunkit i glömska. Saknad endast av en del fackliga företrädare. Det nya läget för Västtysklands ekonomi har ställt helt andra frågor i förgrunden för den politiska kampen.

Detta slutomdöme delar vi med andra. Meidner menar t ex att »Mycket tyder nu på, att en lång och intensiv debatt om ‘förmögenhetspolitik’ har nått en slutpunkt – åtminstone för en överskådlig framtid.» Wredén konstaterar torrt samma sak:
»Den tyska fackföreningsrörelsen tycks f n vara helt ointresserad av löntagarfonder».

I sin uppsats menar TH/PR helt sonika att det är ett »faktum att fackföreningarna inom en snar framtid kan komma att stå som ägare till de 200 största företagen» i Sverige. »Skillnaden» mellan vår inriktning på »förstatligande under arbetarkontroll» och deras förslag sägs också vara att löntagarfondernas »införande är fullt möjligt, ja på sikt sannolikt». Vid flera seminarier har kamraterna också understrukit att de har uppfattningen att SAP- och LO-ledningen verkligen kommer att försöka driva igenom fondförslagen från LO-kongressen.

Vi tror att TH/PR skulle ha varit mindre benägna att dra dessa förhastade slutsatser om de studerat bl a det västtyska exemplet. Det säger en hel del om den politiska dynamiken i denna typ av fondförslag. Samma cykel som vi sett i Västtyskland har dessutom i huvudsak utvecklats i andra länder. T ex i Danmark.

Är fondförslagen »neutrala» för lönebildningen?

Vi liksom många med oss har menat att fondförslagen inte är »neutrala» när det gäller lönebildningen. Detta avvisar TH/PR bestämt. »Utan analys, utan tankeverksamhet upprepades papegojlikt samma argument», skriver man och menar själva att förslaget är explicit »löne- och kapitalbildningsneutralt». Dvs upprepar å sin sida papegojlikt Meidners egna ord…

Men ändå inte riktigt, kamraterna gör trots allt ett försök att visa varför det är så, de försöker peka på de faktorer som bestämmer löneutvecklingen:

»Hur bestäms då lönerna? Om man studerar löneutvecklingen under normala kapitalistiska förhållanden finner man att de ramar som sätts för lönens storlek primärt är avhängiga dels profitutvecklingen, dels arbetslöshetsgraden, det vill säga den är konjunkturberoende, och primärt bestämd av marknaden i vid mening. Dessutom påverkas lönen klart av inflationen… Löneglidningen verkar statistiskt som en »anpassare» av den förhandlade lönen, så att lönesumman anpassas till marknaden… Så länge kapitalismen består tar marknaden ut sin rätt

Dessutom gör TH/PR undantag för »onormala» situationer som »i Chile under Allende» eller »Portugal året efter kuppen». Formellt är detta resonemang inget att klaga på. Men som förklaring av de mekanismer som bestämmer lönebildningen är det helt otillräckligt. Påståendet om att löneutvecklingen är »primärt bestämd av marknaden» avslutas nämligen inte. Vi får inte reda på vad det finns för sekundära faktorer som påverkar lönerna också under s k normala förhållanden.

Kamraterna TH/PR tycks tro att arbetsmarknaden i dag är lika »fri» som under manchesterliberalismens glada dagar. De glömmer att ta upp att också »styrkeförhållandet mellan de kämpande» har stor betydelse. Dvs bland annat arbetarklassens grad av organisering, kampförmåga och klassmedvetande. Vi ska påminna om några viktiga meningar från Marx skriftLön, pris och profit:

»Det är klart, att en oerhörd skala av variationer är möjlig inom de båda gränserna av denna maximiprofit. Dess faktiska storlek bestäms bara av den oavbrutna kampen mellan kapital och arbete. Kapitalisten försöker ständigt reducera arbetslönen till dess rent fysiska minimum och utsträcka arbetsdagen till dess fysiska maximum, medan arbetaren ständigt utövar ett tryck i motsatt riktning. Det hela utmynnar i frågan om styrkeförhållandet mellan de kämpande.»

I den oavbrutna kampen mellan kapital och arbete har existensen av fackföreningar en central betydelse. Kollektivavtal t ex upphäver ju t ex på sätt och vis den »fria arbetsmarknaden». Det ligger säkert mycket i detta påstående från Per Holmbergs bok »Arbete och löner i Sverige»:

»Att dessutom fackförbundens organisationsgrad syns ha spelat en stor roll framgår bl a av att under lönesänkningsperioden 1930-33 då de svenska industriarbetarnas medeltimförtjänst på grund av det fackliga motståndet reducerades med ‘blott’ 5 till 5 1/2 procent, medan de betydligt svagare organiserade industriarbetarna i USA med i stort sett lika hög arbetslöshet upplevde ca 20 procents lönesänkningar under motsvarande period.»

Men det är inte bara graden av fackliga organisering som spelar in. Medvetenheten hos de många medlemmarna och hos de fackliga ledningarna är också av central betydelse. Vid en bedömning av lönernas utveckling är det nödvändigt att också diskutera de fackliga organisationernas politik! Det räcker inte att likt TH/PR bara se till det primära, dvs profitutvecklingen, arbetslöshetsgraden och inflationen.

När vi kommit så här långt kan vi blicka tillbaka på Västtyskland en sista kort stund. Ur det tidigare har det framgått att den västtyska socialdemokratins politik under efterkrigstiden bl a handlade om att medverka till den snabba kapitalackumulationen. Det rörde sig om »en medveten återhållsamhet» i avtalsförhandlingarna. En attityd som drog på sig kritik från massan av arbetare. Fackbyråkratins svar, som lyckades »neutralisera» en del protester, blev dimridåerna om kollektiva löntagarfonder. Blotta förslagen hade i sig en politisk funktion: En undanglidande manöver för att få till stånd en dämpning av lönekraven!

I Nederländerna har vinst delningssystem haft en liknande funktion. Där fungerade de som avledare för missnöjet med en hård statlig inkomstpolitik.

Samma sak i Sverige

Naturligtvis påverkar »styrkeförhållandet mellan de kämpande» löneläget också i Sverige. Vi delar i stort följande bedömning av Per Holmberg:

»Varför ett och samma arbetsmarknadsläge inneburit så varierande löneökningar har med största sannolikhet främst att göra med olikheter i lönepolitiken under skilda perioder. Att löneutvecklingen enbart skulle vara en passiv reflex av läget på arbetsmarknaden är därför en grov förenklings
Ett av de mer klassiska exemplen på svensk lönepolitik är det lönestopp som LO-ledningen accepterade 1949/50. Ett annat mera aktuellt är vad som från reformistiskt håll kallats för »solidarisk lönepolitik

Otvivelaktigt har denna reaktionära politik påverkat löneläget. Det har visserligen skett en »sammanpressning av löneolikheterna inom LO-kollektivet» som det brukar heta. Men detta har skett på bekostnad av en relativ lönenedpressning för traditionella höglönegrupper inom LO-kollektivet. Eller uttryckt med den socialdemokratiske ekonomen Willy Bergströms egna ord:

»Man kan lite tillspetsat säga att LO med den solidariska lönepolitiken köpt utjämning inom de egna leden till priset av vidgade klyftor mellan LO-grupperna och andra grupper i samhället.»

TH/PR håller med om denna effekt. I sin artikel citerar de okritiskt Meidners ord om »den nu så missriktade solidariska lönepolitiken». Därmed erkänner de indirekt att de själva har fel när de påstår att löneläget är nära nog oberoende av politiska faktorer under »normala» förhållanden.

Solidarisk lönepolitik – påverkar lönerna!

Den ständigt missriktade solidariska lönepolitiken har varit mycket betydelsefull när det gällt alla förslag om kollektiv kapitalbildning på svensk mark. Visserligen frågade redan Ernst Wigforss så här redan för drygt 50 år sedan:

»Är det så självklart att kapitalägarna skall ha all vinsten, sedan arbetarna fått sin lön? Skulle inte löntagarna kunna få vinsten, sedan kapitalet fått sin andel?»

Men denna fråga kom inte från så många andra håll och den besvarades inte på ett konkret plan. Det är först under de senaste tjugo åren som förslag om kollektiv kapitalbildning på allvar vunnit terräng. I detta avseende har Gunnar Nilsson helt rätt när han säger att »fackföreningsrörelsen först nu har hunnit i kapp Ernst Wigforss».

Vi är i stort överens med TH/PR om de grundläggande tendenser i den svenska kapitalismens utveckling som utgör grunden för denna förändring så vi återupprepar inte här deras analys. Däremot vill vi betona en del fenomen mer än andra, vi vill också se det mesta ur ett annat perspektiv…

För det första verkar det klart att de olika projekten om kollektiv kapitalbildning bl a har utgjort en del av den missriktade solidariska lönepolitiken!

Detta har inte TH/PR insett eftersom de arbetat med en mycket mekanisk analys där politiken haft en undanskymd plats.

När TH/PR diskuterar innebörden i fondförslaget ser de inte överhuvudtaget till dess funktion i dag (och i går!) . De diskuterar bara Meidners uttalade målsättning för morgondagen.

När socialdemokratin genomfört sin »solidariska lönepolitik» har detta hela tiden inneburit stora påfrestningar för den lokala fackbyråkratin. Det är den som har haft bördan att försvara det outtagna löneutrymmet inför alla missnöjda medlemmar. För att klara detta har det inte räckt med klasslagstiftning samt en hårdför och odemokratisk regim inom fackföreningsrörelsen självt. Det har också behövts en godtagbar och något så när logisk ideologi. Alla förslag av typen bransch- eller löntagarfonder har haft denna funktion, de har utgjort nödvändiga komplement till den missriktade (eller riktade om man så vill) solidariska lönepolitiken.

Den reformistiska politiken förankras inte bara genom höger hand (solidarisk lönepolitik) utan lika mycket med den vänstra (fondprojekten). Meidners beskrivning av upprinnelsen till förslaget är ett lysande bevis på detta:

»Slutligen kunde under andra delen av 60- talet framgångar skönjas för den solidariska lönepolitiken. En sammanpressning av löneolikheterna inom LO-kollektivet kunde statistiskt påvisas, delvis beroende på en relativt svag löneutveckling för vissa traditionella höglönegrupper. Tankarna kring ‘uppoffringsvärde’, försummade chanser till löneuttag och orättfärdiga vinster fick därmed ny aktualitet.
Det är bl a mot bakgrunden av dessa förhållanden som man bör se de uttalande om åtgärder mot ojämnheten i vinstutvecklingen, ändrad vinstbeskattning och branschfonder som återfinns i den lönepolitiska rapporten till 1971 års LO-kongress
»

Vilda strejker – bränslet bakom den uppblossade debatten

Vi vet också att den »solidariska lönepolitikens framgångar» provocerade fram en omfattande strejkvåg under 1969-70. Klasslagstiftning, facklig byråkratisering och reformistisk ideologi förslog inte till att hålla tillbaka all bitterhet mot den »solidariska lönepolitiken».

De delegater som samlades på LO:s kongress hade en press på sig att »hitta på något» som kunde minska antalet strejker. Ett av resultaten blev den utredning om kollektiv kapitalbildning som tillsattes.

Främst den ekonomiska konjunkturen 1972-73 innebar att antalet strejker minskade drastiskt, problemen med »outtagna löneutrymmen» var inte lika akuta och debatten falnade av. Den kom mer att handla om möjliga svar på de brant stigande arbetslöshetssiffrorna. AP-fondernas möjligheter diskuterades liksom introduktionen Till det som i dag blivit medbestämmandelagen. Så här sammanfattar t ex Wréden dessa år:

»Under åren närmast efter 1971 brydde sig knappast någon om Meidners utredning. LO och regeringspartiet var fullt upptagna först med den 4:e AP-fonden och sedan med den nya arbetsrätten.»

Åren 1974-75 med deras vinstfyrverkeri fick dock debatten att blossa upp igen med våldsam fart. Tanken på löntagarfonder väckte omedelbar genklang hos fackbyråkratin. Främst då inom de branscher där »övervinsterna» var som fetast och arbetarna som mest missbelåtna med den »solidariska återhållsamheten».

En artikel från Skogs tidning SIA från hösten -74 visar väl vilken mylla det var som fick idéerna att växa till sig så snabbt:

»De flesta konflikterna på arbetsmarknaden uppstår just inom branscher och företag med relativt höga löner. Genom att suga upp övervinsterna skulle del starkaste argumentet till strejk falla bort. Det är i den jordmånen tanken med löntagarägda fonder har växt fram»

Också Meidner var påverkad av denna konjunktur vilket inte minst visar sig vad han betonar i sitt utredningsarbete när han intervjuvas i SIA 1974:

»Att få ett socialistiskt samhälle är gott och väl, men vi skall inte gå de här krokvägarna för att nå dit.
… Mitt kongressuppdrag avser… frågan hur de övervinster som uppstår som en följd av den solidariska lönepolitiken skall komma löntagarna tillgodo…
… För oss som har en stark facklig rörelse är (fonderna) snarast ett komplement till den solidariska lönepolitiken och inte en metod att förändra maktförhållandet mellan arbete och kapital. Det har vi andra metoder för..

Maktfrågorna i centrum

Nu hade utredningens slutgiltiga förslag, det som antogs vid LO-kongressen i juni 1976 en helt annan betoning! Vi är helt överens med Wredén när han skriver att »den solidariska lönepolitiken /hade/ skjutits i bakgrunden och huvudmotivet var ägarinflytandet över större delen av näringslivet», eller med TH/PR när de menar »att det dock är den tredje punkten i förslaget – som är kardinalfrågan – frågan om makten – står i takt med den fortsatta debatten allt klarare».

Varför denna förändring? Ja, för det första måste det understrykas att vår skiss av bakgrunden till LO-kongressens beslut medvetet behandlat bara den faktor som var mest betydelsefull vid förslagets många år av »förarbete». Men när detta är gjort måste det tilläggas att fonddiskussionen hela tiden ackompanjerats av en annan melodi, nämligen tanken på inflytande eller bestämmande över produktionen. Men den var mycket tunn och svag ända fram till 1975.

Yl måste alltså förklara denna förskjutning. En viktig faktor var naturligtvis det ändrade ekonomiska läget. LO-kongressen föregicks och omgavs av siffror på ekonomisk stagnation. Det fanns inte längre något omedelbart behov av att värja sig mot ett missnöje bland medlemmarna, med s k övervinster. Men denna enda faktor räcker inte som förklaring, vi måste vända blicken åt ett annat håll: Behovet av en mer rationell »planering» av kapitalismens planlöshet och fackbyråkratins aptit på egna materiella privilegier och en högre social status.

Behov som tidigare fått sitt utlopp främst i intresset för AP-fondernas roll. Meidner har träffande fångat de stämningar som tidigare fanns hos fackbyråkratin:

»Många inom fackföreningsrörelsen (torde) ha betraktat AP-fonderna just som ‘löntagarfonder’, dvs löntagarnas medel, vars användning skulle bestämmas av löntagarna själva. Det skulle dröja ett drygt decennium innan man inom LO blev klart medveten om att fonderna inte fyllde – och inte heller var avsedda att fylla – denna funktion. Men det är naturligt att man, så länge illusionen fanns, inte fann det angeläget att bygga upp löntagarfonder med snarlika målsättningar.»

Intresset kom när AP-fonderna visade sig vara vad dom var…

Några år in på 70-talet hade dessa illusioner gått om intet och LO-byråkratin sökte med ljus och lykta efter ett nytt projekt som svarade mot dessa förväntningar. »Övervinstdebatten» 1974 riktade dess blickar mot fonderna. Här fanns lösningar på ett otillfredsställt materiellt och ideologiskt behov! De annalkande krisfenomenen inom många branscher ökade intresset för fonderna, byråkratins egna särintressen sammanföll ju därmed med objektiva behov i kapitalismens egen utveckling. Eller snarare: Byråkratin upplevde att dessa behov sammanföll!

Besvikelserna med Christer Wickmans statliga näringspolitik drog säkert också mer än ett strå till stacken. Det ideologiska momentet kunde kopplas till »löntagarna» i stället för den knappast attraktiva associeringen till LKAB och AB Statsföretag. Stämningar som Tage Erlander gjorde sig till tolk för i en intervju för LO-tidningen:

»Jag är övertygad om att Meidners förslag, när det i en eller annan form (!) ska förverkligas, kan locka fram människornas bästa egenskaper. Mycket mer än om vi skulle socialisera hela produktionen (!). För då finns det risk för en byråkrati som kan bli farlig.»

Det mesta var som synes bäddat för att en enhällig LO-kongress skulle anta Meidners förslag.

Och kapitalbildningen?

Här ska till sist fogas in några argument när det gäller kapitalbildningen. För också där upprepar TH/PR »papegojlikt» Meidners argument utan »analys, utan tankeverksamhet»:

»Naturligtvis kan man tänka sig att borgarna behöver plöja ner en ökad mängd kapital i företagen, men i så fall kan detta inte tillföras via den Meidnerska konstruktionen. Det behövs inte heller någon ny konstruktion för detta, staten har redan försett borgarna med investeringsbank, AP-fonder och speciella selektiva åtgärder för att vid behov öka kapitalmängden.»

Här glömmer kamraterna två saker. För det första är fonddebatten; sig ett sätt att försöka få arbetarna att acceptera den kapitalbildning som redan pågår inom industrin och som bl a redovisades genom 1974 års stora vinster. Dvs den andra sidan av lönenedpressningen inom vissa höglönesektorer. Ett urgröpt men genomfört fondförslag får samma funktion. För det andra kan fackbyråkratin parasitera på löntagarfonder – oavsett konstruktion – mer än vad den kan t ex vid kapitaltillskott från Investeringsbanken eller vid s k selektiva åtgärder.

Fondernas vara eller inte vara…

Så är vi då framme vid den centrala frågan om löntagarfondernas framtid. Är det ett »faktum att fackföreningarna inom en snar framtid kan komma att stå som ägare till de 200 största företagen»?

Definitivt inte! Av följande skäl skulle vi vilja svara att detta perspektiv är det minst sannolika för den kommande utvecklingen:

Ett av TH/PR:s argument för att försöka förklara fondernas plats i en mer eller mindre nödvändig utveckling av kapitalismen är kort och gott:

»Alltså minskar utdelningen till aktieägarna, aktieindex har ökat långsammare än vanliga prisindex. Detta ställer krav på en ny slags aktieägare

Ett annat är att:
»De strukturella problem kapitalismen ställts inför kräver markant utökad planering. De strukturer som kan bära upp en sådan inomkapitalistisk planering har fått sin första preliminära form i det Meidnerska förslaget.»

Låt oss dröja vid dessa frågor ett tag och se hur arbetsköparna försöker svara på denna situation. De är knappt alls närvarande i TH/PR:s text, bara som några vilka för »en hätsk kamp mot LO och Meidner, och för fram reaktionära motförslag»…

Ett angreppssätt som är fruktbart därför att det fortfarande är klasskampen som kommer att avgöra utgången av de problem kapitalismen står inför.

Arbetsköparna accepterar naturligtvis inte stillatigande att deras aktier ger en dålig utdelning. Deras svar på den uppkomna situationen är det traditionella. Det som de ger vid varje ekonomisk kris. När profitkvoten sjunker då gör arbetsköparna allt för att motverka denna tendens. Arbetstakten drivs upp, lönerna pressas ner och produktionen rationaliseras. Försök görs att omfördela kapital från den »improduktiva» offentliga sektorn till exportindustrin osv.

Statlig intervention av visst slag och inom vissa sektorer tas emot med tacksamhet och tillfredsställer behovet av en bättre planering.

På denna situation ger inte löntagarfonderna några svar ens på pappret. Ingen facklig funktionär med självaktning kan hänvisad till dessa fondförslag inför alla de problem som idag tornar upp sig. Han frågar i stället efter statliga subventioner, förstatliganden osv.

Som vi visat tidigare innebär detta att fondförslagen inte är en röstdragande fråga.

Socialdemokratins traditionella masstöd har alltid byggt på dess förmåga att ge omedelbara svar på omedelbara problem. Reformismens styrka ligger i dess »dagliga segrar», möjligheten att hela tiden hänvisa till konkreta resultat.

Ideologiskt entusiasmerar förslaget i huvudsak den hårda reformistiska kärnan, de många tusen fackliga funktionärerna.

Den genomförda löntagarfondsenkäten drog katastrofalt lite folk. Endast 17 342 LO-medlemmar deltog. Från det militanta gruvarbetarförbundet kom bara 69 personer. Från Skogs 160. D v s ett betydligt mindre antal än det antal fackliga ombudsmän som finns inom dessa förbund. Och trots att man i enkäten inte hade med någon direkt fråga om man överhuvudtaget ville ha löntagarfonder eller ej, svarade omkring 400 enkätdeltagare nej därför att de menar att fonderna splittrar arbetarnas solidaritet, fackföreningarna måste bli kamporganisationer i stället osv.

Det är nog inte för djärvt att våga påstå att den stora merparten av de positiva enkätsvaren kom från de socialdemokratiska ombudsmännen inom LO. Vi vågar också tippa att de 400 LO-medlemmar som sa nej står i motsättning till dessa ombudsmän ute på sina respektive arbetsplatser därför att de försöker föra fram hela klassens intressen och därför vänder sig mot byråkratin och dess klassamarbete.

När detta är sagt betyder det att vi menar att det är alltför djärvt av TH/PR att dra till med följande påstående:

»Och återigen gör sig basen gällande: 90 procent av deltagarna (18 000) i remissarbetet prioriterade frågan om ägandet, vilket inte LO kan negligera

Vi förmodar att TH/PR här menar LO-apparaten när man talar om LO. Om så är fallet skulle vi föreslå följande omskrivning av meningen:

»Och återigen gör sig apparaten gällande: 90 procent av deltagarna (18 000) i remissarbetet prioriterade/rågan om ägandet, vilket inte LO kan negligera.»

Den nödvändiga slutsatsen av bl a enkäten, men också av KAF:s erfarenheter på de flesta arbetsplatser, är att fondförslagen inte häller som socialistisk vision.

Alla dessa politiska begränsningar med fondförslaget ur SAP:s och LO-ledningens synpunkt är naturligtvis en fördel ur borgarnas utgångspunkt. I syfte att uppnå sina sociala mål, lönenedpressning m m, kan de använda fondförslaget som ett politiskt slagträ. Valrörelsen var ett handfast uttryck för just denna möjlighet.

Dessa politiska begränsningar har SAP:s partiledning varit medveten om mycket länge. Dess företrädare har aldrig tagit ställning för förslaget, bara framfört sitt allmänna gillande men samtidigt betonat att den slutgiltiga formen kan se ut lite hur som helst. Se t ex Palmes uttalande om att »det fina med den här modellen är att den kan tänjas åt olika håll».

Självprövningen inom partiet har dock säkerligen lett till hårda interna dispyter och mycket talar för att det var den definitiva reträtten vi såg i mitten av januari när Gunnar Nilssons intervju från en framtida bok släpptes:

»LO måste underordna sig socialdemokratin och uppge en del av sin fria ställning för att partiet skall återvinna regeringsmakten. … Ibland har vi kanske betonat självständigheten lite väl hårt…. Därför har vi visat upp lite olika ansikten…. Det gäller debatten om den ekonomiska demokratin och löntagarfonderna, där LO låg före. Medan partiet ännu bara talade i allmänna termer gav vi praktiska exempel på ekonomisk demokrati.»

Lägg märke till att LO-kongressens beslut, dess lagda förslag, här kallas för ett praktiskt exempel’. Lägg också märke till att Gunnar Nilsson antyder att LO-ledningen kan sluta med att ge exempel också, och göra som partiet och bara tala om löntagarfonderna i »allmänna termer».

Vid en utfrågning av SSU:are några dagar senare gick han på samma linje och betonade flera gånger att det bara handlade om ett »basmaterial som finns färdigt och att det kommer att ta lång tid innan man finner en lösning».

Gunnar Nilsson kommer säkert inte att följa Per Ahlmarks uppmaning och kasta fondförslaget i papperskorgen. Men allt talar för att han, och LO-ledningen med honom, har lagt det på hyllan. Hjalmar Mehrs utredning om löntagarfonder (som arbetar efter gemensamma direktiv från SAP och Folkpartiet! ) får arbetsro några år framöver och blir det något fondförslag verkar det troligt att det kommer att handla om en västtysk ‘kompromiss’. Dvs någon variant på det som TH/ PR kallat »borgarnas reaktionära motförslag»…

Men blir det då inte ett ramaskri från SAP:s fackliga gren? Knappast. Det blir knorr men inte mer. I förhållande till ombudsmännens medvetenhet och deras behov är SAP-ledningens argument förödande:

-OK, ni har att välja. Ska vi driva fondförslaget i nästa valrörelse, förlorar vi valet. Då blir det dels inga fonder, för vi har ingen riksdagsmajoritet bakom oss. Dels missar vi möjligheten att på allvar gå in i de krisdrabbade branscherna. Borgarna kan fortsätta med sin löntagarfientliga regeringspolitik.

Dessa argument kommer TH/PR själva att få höra om de försöker vinna lägre (eller högre) fackföreningsfunktionärer för sin linje, som väl skulle få följande uttryck idag: Kompromissa inte med fonderna! Gör upp med SAP:s ledning!

Då hänvisar dessa funktionärer bara till regeringsfrågan och TH/PR hamnar i en hopplös motsättning om vilken reformistisk taktik som är den bästa…

Trots att vi menar att löntagarfonder a la Meidner är föga troliga de närmaste decennierna vill vi ändå svara på varför de måste avvisas även om de var möjliga att driva igenom politiskt. Det är inte för inte som vi valt an kalla fondförslagen för ett dödligt hot mot fackföreningsrörelsen i rubriken till denna del av vårt svar.

Först ska vi peka på en motsättning i kamraternas text. I ett tidigt avsnitt menar de att:

»Den inomkapitalistiska kampen ger arbetarna som klass däremot aldrig upp (annat än under fullständig underkastelse under maximal repression).»

Samtidigt menar de. som vi tidigare tagit upp, att lönebildningen knappt alls är avhängig den fackliga organisationsgraden och medvetenheten. De menar uppenbart att fackföreningarnas roll inte har något att göra med den inomkapitalistiska kamp arbetarna aldrig ger upp.

Ståndpunkten är helt orimlig, vilket vi kan se när kamraterna kommer fram till frågan om »ansvarstagande!». »Felet är att ansvarstagandet är för passivt», menar man och glömmer helt att det faktiskt är skillnad på ansvarstagande och ansvarstagande. Det är nödvändigt att ange klasskriterier för vad man talar om.

När man så kommer till knutpunkten om att löntagarfondernas viktiga funktion är att ta på sig kapitalismens behov av utökad planering, kringgås problemet genom att viktiga aspekter av denna planering helt enkelt utelämnas!

Den planering som konkretiseras i TH/PR:s text handlar bara om kontrollerad lagerutveckling, större integration av olika produktionsenheter m m. Men varje företag som lyder under marknadslagarna tvingas vidare att också planera faktorer som arbetsintensiteten, lönebildningen och personalpolitiken.

Både under den kanske upp till 50 år långa övergångsperioden och under fullt fondstyre tvingas fondstyrelserna eller alla andra korporativa institutioner som sätts upp att ta ansvar för också dessa sidor.

Fackföreningen slås helt enkelt sönder. Dess ledning tvingas fatta beslut om lönesänkningar, avsked osv samtidigt som dess medlemmar naturligtvis inte ger upp »den inomkapitalistiska kampen», som TH/PR själva valt att understryka.

Fackföreningarna bildades för att upphäva konkurrensen mellan arbetarna, ett halvt eller helt ansvar för företag på en kapitalistisk marknad omintetgör denna historiska landvinning. När det »egna företaget», eller den »egna branschen» drabbas av marknadens krav på ytterligare rationaliseringar m m så står arbetarna splittrade inför detta hot, dess försvarsorganisationer är helt upplösta.

I Israel har vi detta förhållande redan i dag. LO, eller Histadrut som det kallas, är landets största arbetsköpare. När arbetarna försöker försvara sina intressen vid dessa företag tvingas de att kämpa mot sin »fackledning» med näbbar och klor. På dagordningen i Israel står självfallet uppbygget av verkliga fackföreningar. Histadrut är endast en korporation.

En försmak av vad som skulle kunna bli en daglig verklighet vid ett eventuellt fondstyre har vi sett vid de BPA-ägda byggnadsarbetsplatserna i Polen under de senaste månaderna. BPA med hot om massavsked…

Ett undantag? Nej, ett oundvikligt rutinärende vid ett fondstyre.

Fackledningarnas strävan efter att maximera profiten skulle bl a introduceras av företagets punkt om att avkastningens verksamhet skulle finansiera »facklig verksamhet». Bakom denna fras anar man lätt högre löner, feta arvoden, studiekonferenser i varmare länder osv.

Fackföreningarnas samlade verksamhet skulle utgå ifrån marknadens behov, medlemmarna skulle skolas i att uppfatta sig som »aktieägare» och inte som producenter vilka måste förena sig med alla andra producenter. Borgerliga värderingar skulle få en helt annan materiell grund än i dag. Vi ska illustrera detta med ett exempel från rapporten till LO-kongressen som handlar om det »fackliga» arbetet under de många åren av övertag av företagen:

»Vid en nyemission skaffar företagen nytt kapital genom att ge ut nya aktier. De nya aktierna erbjuds normalt de gamla aktieägarna, så att de genom att betala sin andel av nyemissionen kan behålla samma totalandel av företaget som före emissionen. Löntagarfonden måste alltså för att inte tappa andelar kunna delta i de nyemissioner som företas. Fonden bör därför använda en del av de utdelningar som det samlade aktieinnehavet kommer att medföra för att delta i nyemissioner. Man kan naturligtvis teoretiskt tänka sig att aktieägarna för att uppskjuta fondens övertagande nyemitterar aktier i en sådan omfattning att fonden inte orkar följa med. Men det torde snarast vara ett teoretiskt problem. Att så mycket nytt riskvilligt kapital skulle kunna mobiliseras för att uppskjuta ett övertagande som ändå till slut blir oundvikligt är föga troligt… osv i all oändlighet.»

Klasskamp i form av jakt på nyemissioner? Detta resonemang visar bra vilken medvetenhet som skulle fostras genom en övergång till fondstyre. Som en parantes kan vi också säga att detta stycke visar att Meidner faktiskt är så naiv att han tror att det går att lura borgarna på makten. Var finns t ex faran för borgarnas ekonomiska sabotage? Det sabotage vi lärt känna från Chile och Portugal. Med skillnad att där fanns åtminstone början till självständiga massrörelser, cordones respektive folkkommittéer, att ställa mot borgarnas attacker. I Sverige skulle det bara finnas en splittrad fackföreningsrörelse full med idéer om att vägen till socialismen går över bättre börsnoteringar…

En annan fara med fondstyret tar Meidner upp själv. Vi citerar:

»Att införa löntagarfonder i svenska multinationella koncerner kan leda till stora svårigheter för den fackliga internationella solidariteten. I takt med att löntagarfondernas inflytande över en svenska multinationella koncernernas investeringar, produktion och sysselsättning i Sverige och utomlands ökar får den svenska fackföreningsrörelsen alltmer av en arbetsgivarposition gentemot sina kamrater utomlands. Den känsla av ‘våra’ fackliga gemensamma intressen över gränserna gentemot ‘de’ multinationella företagen som är så viktig för ett framgångsrikt internationellt fackligt samarbete kommer inte längre att vara för handen. Det är en utmaning som svensk fackföreningsrörelse måste möta.»

Hur ska då denna utmaning mötas? Jo, genom att »kontakter tas med de fackliga organisationerna vid de svenska dotterbolagen utomlands och fackliga samarbetsorgan etableras där investeringsutveckling, produktion och sysselsättning i koncernens olika delar kan diskuteras».
Diskuteras? Men hur ska de lösas?

En annan nödvändig kommentar gäller naiviteten också i detta stycke. Vilken facklig organisation vid AGA i Chile ska man »diskutera» med? Vid LM-Eriksson i Brasilien? Eller vid Volvos framtida fabriker i Shahens Iran (kanske Shahens löntagarfond som sägs likna Meidners!)? Vad göra med den fascistiska fack- _. föreningen i Italien… o s v, o s v. I de flesta länder upprättahåller den svenska imperialismen sina profiter med hjälp av polisiär terror, strejkbrytarband och andra liknande metoder. Det finns helt enkelt inga fackliga organisationer att »diskutera» med! Den internationella klassolidariteten skulle försvåras genom ett fondstyre. Nationell chauvinism skulle i stället få en utmärkt jordmån.

Fondstyret ställer också fackförbund mot fackförbund i Sverige. För trots en frikostigt utlovad styrelsepost hit eller dit t ex det jättelika Kommunal vid sidan om. Kooperationens anställda likaså. Alla statsanställda, liksom alla som arbetar vid utlandsägda företag. Troligtvis alla småföretag osv.

Metall får å andra sidan en total dominans över fondstyret. Till sist ska sägas att projektet säkerligen omintetgör viktiga allianser med en del viktiga småborgerliga grupper? Fiskare, småbönder, mindre egna företagare och en del andra grupper.

De flesta av de problem som vi tecknat här har kamraterna TH/PR inte berört. Men vi vill till sist visa att de ändå inte utesluter dem. Så här säger man t ex om fackets roll:

»Det byråkratiska facket kommer dock att mer omedelbart ställas mot väggen, och kan lättare tvingas ta beslut som försvarar arbetarnas intressen om de sitter i direktionsrummen emellanåt, som ansvariga för arbetarna.»

Här finns många problem. För det första måste vi precisera den första satsen något och snarast tala om fackledningen i stället för »facket». För det andra finns det inga argument som säger att denna fackledning lättare skulle ta beslut som försvarar arbetarnas intressen, om den sitter i en styrelse. Framförallt eftersom sen sitter där som ansvarig för företaget och inte för arbetarna.

Men kamraterna tycks ändå hålla med om att fackledningen lättare ställs mot väggen om vi får ett fondstyre. Vår fråga blir då: Vad göra om denna fackledning företräder arbetarnas intresse, vad göra om det t ex är KAF:are?

Till sist ett påpekande. Kamraterna värjer sig febrilt i sin text när det gäller fondstyrets konsekvenser för lönebildningen. Förslaget är »neutralt» på denna punkt, menar man. Men i en artikel i Dagens Nyheter har Per Reichard skrivit att förslaget om löntagarfonder innebär bl a »kontrollerad lönebildning». Hur hänger det ihop?

När det gäller vår taktik i förhållande till fondförslaget har mycket framgått av det tidigare. Vi ska dock försöka sammanfatta denna i ett par koncentrerade punkter. Taktiken blir naturligtvis avhängig vad debatten handlar om, vad våra motståndare väljer att driva.

Hänvisar de till fonderna för att försöka hålla tillbaka lönekrav måste svaret bl a handla om att Meidner, ja faktiskt hela LO-kongressen, har erkänt att den solidariska lönepolitiken har misslyckats. Den är »missriktad», menar man. Diskussioner i morgon, kommande kompromisser med Ahlmark eller korporativt fondstyre år 2 010 har inte ett dyft med dagens lönekrav att göra. Nu gäller det att »ta ut vad som går att ta ut».

Hänvisar de till fonderna som sin väg till »löntagarmakten» kan vi för det första svara att de förbereder en ynklig reträtt från sitt eget förslag. För det andra handlar detta förslag inte ens om »löntagarmakt» utan om byråkratiska privilegier och en splittring av fackföreningarna. Menar de allvar med sitt tal om löntagarstyre, kan detta bara börja i fackföreningarna genom att medlemmarna tar bestämmanderätten över sina egna organisationer.

Varje tillfälle som ges måste dessutom tillvaratas för att lägga fram vår syn på socialismen och vägen dit. Mot byråkratin i facket och det korporativa fondsystemet ställer vi arbetardemokratin och rådsrepubliken!

Det här är givetvis bara en skiss som anger en metod men inte mer. Vi tror inte vi hamnar »utanför» debatten som kamraterna menar. Om nu frågan om »makten» ställs till diskussion, varför ska vi inte då svara med vårt eget program när det ges ett tillfälle. Varför ska vi ge samma svar som fackbyråkratin? Det leder bara till en isolering från de arbetare som vi kallade för »avancerade» i vårt förra inlägg. Dynamiken i att stödja LO-kongressens förslag är att medverka till att driva igenom ett »reaktionärt borgerligt motförslag». Dvs det troliga resultatet av Mehrs och andras kommande vedermödor. Dynamiken i vår taktik är att utveckla arbetarnas antikapitalistiska medvetande och ett brott med den så kallade socialistiska reformismen, dvs ett brott med vänsterreformismens program.

Av det tidigare framgår vidare att vår taktik på sätt och vis måste betyda att nedprioritera debatten om löntagarfonder över huvud taget. Vad vi i stället måste göra är att ställa maktfrågorna i förhållande till de frågor som utgör socialdemokratins verkliga styrka, dvs svaren på branschkriserna och den stagnerande ekonomiska utvecklingen överhuvudtaget.

Det vill säga. det är nödvändigt att komma in på svar som: fördelning av allt tillgängligt arbete mellan alla arbetande, konfiskering av alla krisdrabbade branscher, indexreglerad fast månadslön, facklig vetorätt över företagens anställningsförhållande, över deras investeringar när det gäller lokalisering, ändamål mm.

Väljer vi denna taktik och denna typ av programmatisk inriktning, kamrater, då kanske det är ett faktum inom en snar framtid att arbetarna kan komma att utöva styret över en centraliserad planekonomi!

Göte Kildén och Gert-Inge Johnsson

Från Fjärde Internationalen 1/1977