Etikettarkiv: Demokrati

Om den borgerliga demokratin

1920

Som den formella demokratins doktrin framstår icke den vetenskapliga socialismen utan teorin om den så kallade naturrätten. Det väsentliga hos denna teori ligger i antagandet av eviga, oföränderliga rättsnormer, vilka hos olika folk och under olika epoker får sitt mer eller mindre begränsade och deformerade uttryck. Den nyare historiens naturrätt, i den form i vilken den övertogs från medeltiden, innebar framför allt en protest mot ståndsprivilegier, den despotiska lagstiftningens missförhållanden och andra ”artificiella produkter” av den positiva feodala rättsordningen. Det ännu alltför svaga tredje ståndets ideologer uttryckte sina klassintressen i några ideella normer, som i fortsättningen utvecklades till läran om demokratin och därvid antog en individualistisk karaktär. Individen är ett mål i sig, alla människor har rätt att uttrycka sina tankar i tal och skrift, varje människa bör ha samma rösträtt. Som en stridsfana mot feodalismen hade demokratins krav progressiv betydelse. Men med tiden framträdde alltmer den reaktionära sidan hos naturrättens metafysik (liksom hos den formella demokratins teori): en ideell norms kontroll över arbetarmassornas och de revolutionära partiernas reella krav.

När man ser tillbaka på världsåskådningarnas historiska följd kommer naturrättsteorin att framstå som en från grov mystik luttrad reflex av den kristna spiritualismen. Nya testamentet förklarade för slaven att han hade en likadan själ som slavägaren och stadfäste därmed alla människors jämlikhet inför den himmelska domstolen. Men i verkligheten förblev slaven slav, och lydnaden ålades honom som en religiös plikt. I kristendomens lära fann slaven det mystiska uttrycket för sin egen oklara protest mot sitt betryckta läge. Kristendomen sade honom: ”Du har en odödlig själ, fastän du liknar ett lastdjur.” Här lyder protestens röst. Samma kristendom sade emellertid: ”Fastän du liknar ett lastdjur har dock en evig belöning beretts åt din odödliga själ.” Här förnims tröstens röst. Dessa två röster förenades hos den historiska kristendomen under olika epoker och hos olika klasser på olika sätt. Men i allmänhet blev kristendomen, som andra religioner, ett medel att söva de förslavade massornas medvetande.

När naturrätten utvecklades till teorin om demokratin sade den till arbetaren: ”Alla människor är lika inför lagen, helt bortsett från deras härkomst, deras förmögenhet och den roll de har att spela; var och en har samma rösträtt vid avgörandet av nationens öden.” Denna ideella norm revolutionerade människornas insikt såtillvida som den innebar ett fördömande av absolutismen, de aristokratiska privilegierna och egendomens privilegier. Men med tiden sövde den insikten alltmer genom att legalisera nöden, slaveriet och förödmjukelsen, ty hur kunde man uppresa sig mot slaveriet när var och en har samma rösträtt vid avgörandet av nationens öden?

Rothschild, som omsmälter världens blod och tårar till sina profiters guld, har vid parlamentsvalen en röst. Den mörke arbetsslaven som icke kan skriva sitt namn, som i hela sitt liv lägger sig att sova utan att avlägga sina kläder, som irrar omkring som en ljusskygg mullvad, framstår ändå som en folksuveränitetens bärare och är Rothschilds jämlike inför domstol och vid parlamentsval. I de reella livsvillkoren, i den ekonomiska processen, i de sociala förhållandena, i vardagen blev människorna varandra mer och mer olika: anhopning av bedövande rikedom vid den ena polen, elände och hopplöshet vid den andra. Men inom den statsrättsliga överbyggnaden försvann dessa motsatser; dit nådde bara juridiska skuggor utan kött och blod. Godsägaren, daglönaren, kapitalisten, proletären, ministern, skoputsaren — alla är lika som ”medborgare”, som ”lagstiftare”. Kristendomens mystiska jämlikhet har stigit ned från himlen i gestalt av demokratins naturrättsliga jämlikhet. Men den har icke kommit ända ned till jorden, till samhällets ekonomiska grundval.

Leo Trotskij


Noter:

[1] Utdrag ur boken Terrorism och kommunism: demokratins metafysik. (1920)

Ur Fjärde Internationalen 1/1969

Så vaktar VPK:s partistyrelse “köttgrytorna”

Vpk är ett genombyråkratiserat arbetarparti. Dess byråkrati livnär sig som ombudsmän i fackföreningar och genom löner utkvitterade från den svenska staten eller från Sovjetunionen.

Pengarna från staten sköljs över partiet genom partistöd, presstöd, riksdagslöner och olika sorters arvoden.

Rublerna från Moskva håvas in på betydligt slingrigare vägar. Rena bidrag, subventionerade öststatsresor samt olika typer av företag som har intima förbindelser med Sovjet.

Du kanske inte tror på detta. Du kanske tycker att detta bara är okvädningsord. Läs då denna artikel, som först tar upp en del viktiga argument för varför vi behöver ett leninistiskt kampparti och sedan visar varför Vpk inte är ett sådant.

Det finns många myter om den leninistiska partiteorin. Socialdemokraterna brukar säga att den är ett uttryck för ett elittänkande. En del lite mer sofistikerade krönikörer drar ofta till med att den möjligtvis passar för ryssar och kineser eller för länder där det härskar en öppen borgerlig diktatur.

Dessa krönikörer vill reducera frågan om betydelsen av en kaderorganisation till en fråga om hur man bäst klarar sig undan våld och förtryck. De ser ingen avgörande skillnad mellan ett kommunistiskt parti och ett konspiratoriskt sällskap eller en väldisciplinerad gerillagrupp.

I ett land med borgerlig demokrati anser de därför att det är helt överflödigt med en organisation av leninistisk typ.

Men kapitalismen består sig med en välrustad vapenarsenal. Ett arbetarparti utsätts för många andra faror än det direkta våldet. Har partiet förankrat sig i sociala miljöer riskerar det alltid att byråkratiseras.

— Rörelsen blir allt och målet intet, som reformisten Bernstein så träffande uttryckte det.

Partiets fackliga funktionärer riskerar ständigt att knytas upp till företag och stat genom materiella fördelar. De fackliga ombudsmännen lämnar verkstadsgolvet och tillbringar en stor del av sin tid på kongresser, i slutna förhandlingar med arbetsköparna och i sina tjänsterum. Deras värderingar riskerar att bli mer och mer konservativa och trögflytande. De anpassar sig till sin stillastående och isolerade miljö. De vet endast sina arbetskamraters åsikter genom rådslag och rykten, de upplever inte längre dagligen kapitalismens förnedring.

Förtroendevalda medlemmar inom kooperationen, hyresgäströrelsen och andra massorganisationer utsätts för samma frestelser.

Partiets riksdagsfraktion kan också komma att förvandlas till en egen värld som genom löner och levnadssätt ligger miltals från arbetarens vardag. Riksdagsfraktionen får automatiskt en stor uppmärksamhet och betydelse genom att den så att säga huserar i vad borgarna gärna vill kalla för ”maktens boning”. Riksdagsfraktionen blir ofta i praktiken partiets verkliga centrum, alla andra organ riskerar att underordnas dess planer och behov.

När ett arbetarparti byråkratiserats så slår det obönhörligen igenom i partiets organisationssystem. Byråkratin skapar regler för val och diskussioner som den har lättare att styra. Genom en massa finurliga stadgar ordnar den falluckor för oppositionella grupper. Genom sin tillgång till partiets administrativa maskineri i kombination med en passiv medlemsbas skaffar den sig ytterligare försäkringar för sin egen maktposition.

Den passive partimedlemmen tar inte ställning på grundval av en noggrann genomgång av olika kamraters ståndpunkter. Han läser inte internbulletiner och går inte på partimöten för att lyssna till olika röster. Han tar oftast ställning på grundval av vad han som hastigast sett i partipressen eller vad han hört ledande partikamrater säga i radio eller TV.

Därför ett leninistiskt kampparti

Varje kommunist som är medveten om dessa faror vet också att det finns en del goda tumregler som kan motverka den oundvikliga faran för byråkratisering.

Den viktigaste regeln är att alla medlemmar måste uträtta ett minimum av basaktivitet. Alla medlemmar måste också regelbundet närvara på sin grundorganisations möten. En hög medlemsavgift som gräver ett stort hål i plånboken är också ett bra sätt att garantera att medlemmarna menar allvar med sitt medlemskap. Ett sådant system skapar också ett ökat ekonomiskt oberoende för partiet. Partiet slipper snegla på den borgerliga statens feta mutor i form av partistöd, presstöd och alla tänkbara och otänkbara arvoden.

Har partiet en riksdagsfraktion måste den utgöra en minoritet av partiledningen. Riksdagsmännen får inte heller låta sig väljas till mer än en mandatperiod. En majoritet av dem måste också vara arbetare som stövlar in i riksdagshuset direkt från verkstadsgolvet.

Partiets anställda får inte heller ha högre löner än vad en yrkesutbildad arbetare tar hem.

De anställda ska också ha samma lön, oavsett uppgift. De enda undantagen ska gälla de kamrater som har försörjningsplikt. Alla löner och arvoden som kammas hem av anställda medlemmar utöver den gemensamma gränsen måste gå till partiet.

Inför varje partikongress måste en fullt demokratisk diskussion garanteras. Oppositionella strömningar inom partiet måste ha rätt att organisera en tendens inom vars ramar de kan arbeta fram alternativa förslag.

De måste också ha rätt att få ut sina ståndpunkter i en regelbunden internbulletin. Uppnår de en viss storlek, t ex 10 procent, måste de också ges lika stort ekonomiskt stöd som majoriteten, så att de exempelvis kan resa ut till de avdelningar där de ännu inte är förankrade. Naturligtvis måste ett sådant tendensarbete hela tiden redovisas öppet inför partiledningen, likaså måste det hållas inom partiets ramar. Utåt representerar partiet bara en ståndpunkt. Partiledningen kan naturligtvis göra ett undantag, exempelvis så kan den föreslå att en tendensdebatt inför en kongress i görligaste mån ska göras offentlig.

Dessa tumregler är naturligtvis inga garantier mot en byråkratisering. Men de är effektiva bromsar. Skolas varje ny medlem i dessa frågor kan en medvetenhet skapas som förhindrar en byråkratisk urartning. Partiet förblir en levande kropp som lättare kan lösa de strategiska och taktiska problem som klasskampen konfronterar det med.

Så vaktar Vpk:s partistyrelse sina ”köttgrytor”

Detta organisationssystem är naturligtvis inte ett uttryck för ett elittänkande. Det är däremot organisationsteorier av socialdemokratisk typ, för de för bara fram ett fåtal till de feta köttgrytorna och förvandlar partiets massa till ett passivt och manipulerat rådslag.

Vpk är ett genombyråkratiserat arbetarparti. Dess byråkrati livnär sig som ombudsmän i fackföreningar och genom löner utkvitterade från den svenska staten eller från Sovjetunionen. Pengarna från staten sköljs över partiet genom partistöd, presstöd, riksdagslöner och olika sorters arvoden.

Pengarna trän Sovjetunionen håvas in på betydligt slingrigare vägar. Bidrag till subventionerade öststatsresor samt olika typer av företag som har intima förbindelser med Sovjet. Exempelvis turistbyråer, firmor för import av möbler från öststaterna, ett företag som säljer kontorsmaterial till öststatsambassaderna, kontroller över enarmade banditer på färjorna till Östtyskland osv.

Det organisationssystem som råder i Vpk är anpassat till behoven hos denna byråkrati, inte till klasskampens behov. Det har också en del kamrater i Vpk insett. Inför den kongress som gick av stapeln i helgen har de därför skrivit en rad motioner där de kräver drastiska förändringar.

Partistyrelsens svar på dessa motioner vittnar bra om hur neddekat Vpk är. De vittnar också om hur fåfängt oppositionens arbete är. Därför har vi gått igenom ett par av de bästa motionerna samt undersökt vad partistyrelsen haft att säga om dem. Vi vet inte vad kongressen sa, men några större avvikelser från partistyrelsens linje gjordes säkert inte. Det garanterar nämligen den byråkratiska centralism som härskar i partiet. (Så här i efterhand kan man konstatera att denna bedömning stod sig.)

Många oppositionella motioner kräver att partiets medlemmar ska vara mer aktiva. En motion klagar bl a över att ”partiboken kommer den intresserade tillhanda genom postverkets försorg, utan att föreningens medlemmar så mycket som sett vederbörande” och kräver att medlemmarna aktivt ska delta i partiets verksamhet.

Partistyrelsens svar är ”gudabenådat”:

— Utan en kontinuerlig och ständigt ökad rekrytering av nya medlemmar kan inte vårt parti fylla sin uppgift som socialistiskt parti. Utan en sådan rekrytering kan vi inte heller utveckla vår teori. På denna grundval avvisar partistyrelsen de tankegångar och yrkanden som framförs.

Andra motioner kräver att en interntidning ska dras igång (!). En del föreslår att detta ska lösas genom att byråkratins informationsorgan Vpk-Information förvandlas till en debattidning.

Dessa motioner avvisas av partistyrelsen, som menar att debatten i stället kan utvecklas genom partiets utåtriktade organ. I klartext betyder detta att byråkratin undan ber sig debatt överhuvudtaget, de inlägg som tas in i Ny Dag eller Socialistisk Debatt är alltid kontrollerade av ledningen. Argumentet för detta är en simpel hänvisning till den demokratiska centralismen…. Men vem är intresserad av centralism (Ny Dag) om det inte finns intern demokrati (intern debattidning)?

I en bra motion från Vpk-Lund ställs det blygsamma kravet att riksdagsgruppens överrepresentation i partistyrelsen ska skäras ner.

Partistyrelsen yrkar på avslag med följande motivering:

— Partistyrelsen anser också det vara oriktigt att fatta något beslut om hur stor del av partistyrelsens medlemmar som får vara riksdagsledamöter. Varje kamrat ska ha möjlighet att bli vald till partistyrelsen.

Praktiska hinder för politiska val

Vpk-kamraterna från Enskede-Årsta har också de tagit upp en bra sak i en motion. De föreslår att medlemmar i partistyrelsen inte ska kunna väljas som kongressdelegater. Argumenten för detta är självklara. Det är de som ska beviljas ansvar av kongressen, och de har ändå rätt att närvara och att yttra sig. Också här kommer partistyrelsen med ett torftigt svar:

— Partistyrelseledamöter måste ha rätt att på samma villkor som övriga kandidera vid val av kongressombud.

Partistyrelsen föreslår att motionen avslås.

Från Vpk-Birka-Vasa finns ett krav på att motioner till kongressen ska skickas ut innan (!) valen till kongressdelegater äger rum. Ett mer självklart krav kan väl knappast föras fram i ett kommunistiskt parti.

Men även här vet partistyrelsen råd:

— Yrkandena i motion H 17 om ändrade tidsmarginaler vad gäller kongressförberedelserna måste tillbakavisas av praktiska organisatoriska hinder.

Behöver vi påpeka att Vpk-kongressen sedan valde en ny partistyrelse innan motionerna diskuterats på kongressen…

En annan självklar motion las fram till kongressen av Vpk-Backa, Göteborg, som yrkade på att ”alla av partiet eller dess företag anställda personer efter lika lång tjänstetid har lika lön och anställningsförhållanden”.

Partistyrelsens svar på denna begäran är rent bedrövligt. Först påpekar den att anställda i partiets företag får sina löner reglerade genom kollektivavtal. Och det är ju bra. Men partifunktionärernas (och riksdagsmännens) löner ska däremot inte ligga på samma nivå! Nej, då ska hänsyn tas ”också till partierfarenhet i övrigt samt till kvalifikationer från andra anställningar”.

Lägg märke till att partistyrelsen inte andas ett ord om att hänsyn ska tas till kamrater som har försörjningsplikt. Vi vågar också sätta en femma på att ”partierfarenhet” i form av kommunala uppdrag värderas betydligt högre än erfarenhet från agitationen ute i arbetslivet…

Till sist ska vi ta upp en mycket fin motion som författats av Vpk-Nacka. Den sammanfattar bra de tankegångar som vi förde fram i början av denna artikel. Inledningsvis sägs exempelvis att ”En möjlig och avsedd effekt av det borgerliga samhällets belöningar och bestraffningar är att partiet på olika sätt eventuellt kan manövreras in i systemet och blir reformistiskt”.

Sedan konstaterar kamraterna från Nacka att det borgerliga samhället reagerar på tre sätt på Vpk:s verksamhet:

En del medlemmar får belöningar som arvoden, exempelvis riksdagsmannen.
Andra erhåller inte ett dyft för sitt arbete, exempelvis alla de som säljer Ny Dag.
Till sist så straffas en del, exempelvis de som affischerar på privat egendom.
Vpk-Nacka föreslår så att allt partiarbete ska bedömas likvärdigt. Helt enkelt genom att en del av arvodena ska överflyttas till en bötesfond för de partimedlemmar som drabbas av borgarnas lagar.

Partistyrelsens svar på denna motion kan stå som en fin avslutning på denna genomgång. Det svaret säger mycket mer än tusen okvädningsord om Vpk. Ty förslaget sägs dels vara ”praktiskt svårgenomförbart”, dels anses det ”orättvist eftersom så många kamrater som erhåller arvoden samtidigt förlorar arbetsförtjänst”…

Ja, hu så svårt att ta reda på det fåtal som förlorar arbetsför tjänst på grund av uppdrag i riksdag och kommuner. För att inte tala om vilket besvär det är att ta reda på hur stor arbetsförtjänst dessa medlemmar har (exempelvis riksdagsmännen) när de förlorat sin skärv….

Göte Kildén, från Fjärde Internationalen 3-4/1976

Amerikanernas och saudiernas kärleksbarn – Osama bin Ladin

Osama bin Ladin och förövarna av terrorattacken den 11 september kommer från Saudiarabien. Trots detta är det tyst i massmedia om varför just det saudiska samhället är det som fött fram dem. Likaså lyser analyser om förhållandet mellan USA och Saudiarabien med sin frånvaro.

Saudiarabien – och många andra stater i Mellanöstern – skulle idag vara i klass med Västvärlden om oljeinkomsterna hade investerats i industriell utveckling. Att det inte skett beror på att då vore den arabiska världen till stor del självförsörjande. De behövde importera avsevärt färre industrivaror och de var mindre avhängiga oljeexporten. Det vore således en utveckling, som inte endast gick emot Västmakternas ekonomiska intressen, utan även gick på tvärs med det saudiska kungahuset. För en industrialisering skulle hota det saudiska samhällets patriarkala kvinnoförtryck, frånvaro av demokratiska rättigheter och troligtvis kungahusets själva existens.

USA:s äldsta allierade

Det saudiska kungahuset är avskärmat från den egna befolkningen och är idag beroende av amerikanernas stöd. Både kungahuset och USA undflyr varje tanke på en demokratisering. Uppenbarligen fruktar man att även den minsta reformering riskerade att kungamakten skulle falla ihop.

USA vill på intet sätt diskutera diktaturen i Saudiarabien. För USA har, liksom EU och Japan, blivit allt mer avhängig den saudiarabiska oljan. Och Saudiarabien är i sin tur en viktig avsättningsmarknad för amerikansk vapenindustri, liksom för USA:s statsobligationer.

Det amerikanska Standard Oil (nuv Chevron) blev det första företaget som lyckades få en oljekoncession i landet. Samma år, 1933, slöts också diplomatiska förbindelser mellan länderna. Saudiarabien är faktiskt en av USA:s äldsta allierade. Varför det blev amerikanerna och inte engelsmännen som tog hand om oljan, fast britterna funnits i Arabien mycket längre, berodde på att det puritanska USA förstod sig bättre på islams religiösa seder, än britterna med sin cigarrökande och pimplande Winston Churchill.

Religion kontra anti-imperialism

Fenomenet Osama bin Ladin har sin förklaring i den politiska utvecklingen efter andra världskriget. När den arabiska nationalismen uppstod på 1950-talet och fick sin portalfigur i Gamal Nasser i Egypten fick vi i dess efterföljd två politiska riktningar. Den första representerades av just Nasser som 1952 störtade kungahuset i Egypten och som inte stack under stol med sin sympati för Sovjetunionen. Det andra lägret kom att utgöras av arabvärldens furstehus.

Den religiösa fundamentalismen i Saudiarabien – wahhabismen – som funnits där sen 1800-talet fick därefter en betydelse som var vida större än Saudiarabien självt. Wahhabismen blev bålverket mot den arabiska anti-imperialismen med dess sympati för den ateistiska kommunismen. Religiös fundamentalism blev det främsta ideologiska vapnet mot nationalism och kommunism. USA ställde med glädje upp i den kampen tillsammans med Saudiarabiens feodala elit.

Det är ingen hemlighet att al-Qaida-nätverket med sin finansiär och ledare Osama bin Ladin på 1980-talet var USA:s allierade, då amerikanerna hade nytta av dem i kriget i Afghanistan. Den andre allierade var den pakistanska militärdiktaturen som med ekonomisk hjälp från Saudiarabien gjorde allt för att fördjupa konflikten.

Missnöjd medelklass

Dagens rop på hämnd i amerikanska massmedia skyler det faktum att det var USA självt som skapat terrormonstret. För när Sovjet drog sig ur Afghanistan hade USA inte längre behov av al-Qaida och Osama bin Ladin. De tidigare CIA-lärlingarna dök istället upp i sina hemländer Saudiarabien, Egypten, Tjetjenien, Tunisien, Algeriet osv och vände sig mot sina forna herrar.

Att al-Qaida fått stöd i dessa länder är inget överraskande. Saudiarabien är ett gott exempel. Kungafamiljen använder sina miljardinkomster främst till lyxkonsumtion. Men även en stor grupp ämbetsmän och militärer får del av välfärden. Det är i denna nya medelklass som en otillfredsställelse gror över hur beroende landet är av oljeexporten och indirekt av USA. Och det är även bland dem som man alltmer tar avstånd från kungahusets moraliska dekadans.

USA är i dubbel mening ansvarig för tillväxten av den anti-västerländska religiösa fundamentalismen i den arabiska världen. Först i och med det aktiva stöd USA gav för att nerkämpa den progressiva nationalismen på 1950 och 60-talen. För det andra USA:s roll visavi Irak och Palestina.

Den religiösa revolutionen i Iran 1979 och terrorangreppet på USA 2001 är således höjdpunkterna i anti-västerländskheten och inga isolerade händelser.

Den andra vågen

Sedan den ekonomiska krisen fördjupats och resulterat i stigande social osäkerhet – realinkomsten för befolkningsflertalet har i den arabiska världen sjunkit med mellan 30 och 40 procent – har den religiösa islam som USA hjälpte fram förvandlats till en uttalad politisk islam, som i sig innesluter en massbaserad och explosiv anti-västlig hållning. Det är denna anti-västerländska fundamentalism som också hotar kungahuset i Saudiarabien. Det blev synligt 1979 i samband den iranska revolutionen, som ledde till shiamuslimernas uppror i östra Saudiarabien, och till oroligheter i Mecka. Men inte minst till upproret 1994 i staden Burayda.

Det är i denna andra fundamentalismvåg som det tidigare ”kärleksbarnet” Osama bin Ladins roll i motståndet mot kungahuset i Saudiarabien blir förklarlig. Och han har ett försprång som de religiösa fundamentalisterna inte hade förut, det vill säga USA:s träning av omkring 30 000 islamister i vapens bruk i Afghanistan och på CIA:s läger. ”Potentiella terrorister” som nu finns utspridda i den islamska världen.

Gilbert Achcar

Bearbetad och förkortad översättning Per-Erik Wentus

Tidigare publicerad i Grenzeloos (Amsterdam).
Gilbert Achcar är Mellanösternexpert. Han kommer ursprungligen från Libanon och är idag verksam i Frankrike.

Från Internationalen 23/2002

Demokratiskt genombrott med förhinder

Kvinnorna och det demokratiska genombrottet under mellankrigstiden

Kvinnor i Sverige erhöll rösträtt och valbarhet på samma villkor som män under första världskrigets turbulenta slutfas. 1919 fattade den svenska riksdagen beslut om att tilldela kvinnor rösträtt till riksdagsvalen, och efter nödvändiga grundlagsändringar kunde kvinnorna för första gången hösten 1921 delta, och låta sig väljas, i valen till andra kammaren. Samtidigt blev de valbara till första kammaren.

Redan i december 1918 beslöts om de förändringar som garanterade allmän och lika rösträtt i kommunala val. Här hade kvinnor med egen inkomst haft rösträtt i primärkommunala val sedan 1862 och varit valbara till stads- och kommunalfullmäktige sedan 1910. Eftersom män i väsentligt högre utsträckning än kvinnor betalade kommunalskatt, vilket fram till 1918 var inträdesbiljetten till den kommunala rösträtten, var det därför betydligt fler kvinnor än män som för första gången kunde utnyttja sin rösträtt i kommunalvalen.

Förväntningarna bland kvinnorna om ett betydande politiskt genombrott var stora, och inte ogrundade. Som framgår av Christina Florins och Josefin Rönnbäcks bidrag till denna bok var de svenska kvinnorna utomordentligt väl förberedda för sin politiska myndighet. Genom den kvinnliga rösträttsrörelsen, LKPR och i en rad kvinnopolitiska, fackliga och andra kvinnoorganisationer hade de tränat sig i politiska diskussioner och parlamentariskt arbete i såväl teori som praktik. I ledningen för denna breda kvinnorörelse fanns en samling ytterst kompetenta, erfarna och välutbildade kvinnor, som utan vidare i åtskilliga hänseenden kunde mäta sig med merparten av de män som kandiderade på riksdags- och fullmäktigelistor. Men framgångarna uteblev nästan helt.

Till den första riksdag som valdes efter den kvinnliga rösträttens genomförande utsågs fem kvinnor av totalt 380 ledamöter; en i första kammaren och fyra i den andra. Situationen var föga bättre i de första kommunala församlingarna som utsetts med allmän och lika rösträtt: 3,5 procent av alla kommunalfullmäktigeledamöter 1919 var kvinnor, 8,9 av landets stadsfullmäktige och bara en halv procent av landstingsfullmäktige. Vad värre var, det dåliga resultatet var inte bara en olycklig start, utan andelen kvinnor i de politiska församlingarna sjönk kontinuerligt under hela 1920-talet. 1931, efter tio år av kvinnlig rösträtt hade de kvinnliga riksdagsledamöterna minskat från fem till fyra, och bara två riksdagsgrupper, högern och socialdemokraterna kunde räkna in kvinnor bland medlemmarna. Andelen stadsfullmäktigeledamöterna hade halverats under ett årtionde, till 4,3 procent. I landskommunerna hade tre av fyra kvinnor försvunnit, och 99 av 100 fullmäktigeledamöter var män.

Tabell 1.Andelen kvinnor i kommunalfullmäktige och landstingsfullmäktige 1919-38

1919 3,5 0,5
1922 2,1 1,4
1926 1,4 0,8
1930 1,0 0,5
1934 1,2 0,8
1938 2,9 3,9

Antal kvinnor i förhållande till hela antalet riksdagsledamöter i riksdagen 1922-37

År tot % h l+f s v/skp
1922 5/380 1,3 1/101 2/79 2/143 0
1925 4/380 1,1 1/107 0/64 2/156 0
1929 4/380 1,1 1/120 0 2/142 0
1933 6/380 1,6 1/105 0 4/162 0
1937 10/380 2,6 1/87 1/42 6/178 1/5

Varför valdes inte kvinnor?

Vad berodde detta misslyckande på? Man kan lite tillspetsat tänka sig tre olika förklaringar, som inte nödvändigtvis helt utesluter varandra:
Orsaken är främst att söka hos kvinnorna själva, som inte förmådde utnyttja sina nyvunna rättigheter.

Det var männen, som på grund av fördomsfullhet, omedvetenhet eller makthunger inte släppte in kvinnorna i politiken.

Eller kanske är det inte en fråga om någons fel. Det tar tid att skaffa sig erfarenheter och utrymme i politiken, och därför var detta scenario precis vad man kunde förvänta sig.
Vi skall inledningsvis pröva dessa tre tolkningsalternativ.

Kvinnornas fel?

För de män som i samtiden försökte förklara saken var svaret i de flesta fall givet. Från höger till vänster på den politiska skalan gavs samma svar: Det var kvinnans eget fel. Sommaren 1926 gjorde högerns ledande organ Svenska Dagbladet en första utvärdering av vad som hänt efter den kvinnliga rösträttens genomförande under rubriken ”Kvinnorörelsen efter segern”. Det senaste årtiondet har varit de ouppfyllda förhoppningarnas tid för kvinnorörelsen, är tidningens budskap. För de dugliga är varje framkomstlinje fri. Men kvinnorna har bara i ringa utsträckning tillvaratagit de nyskapade möjligheterna. Efter all den gamla kvinnorörelsens förkunnelse om likheten mellan könen hade ett annat resultat kunnat väntas, menar tidningen. Om kvinnornas agitation hade vilat på riktiga grunder, borde resultatet ha varit annorlunda. ”Nu ser det ut som om kvinnorna icke kunna eller velat åtaga sig de stora uppgifter, som de förut krävde.”

Orsakerna till detta misslyckande hittar tidningen i det förhållandet att kvinnorna försökt kopiera männen. Naturvetenskapens senaste rön uppvisar skilda, om än i och för sig lika värdefulla, egenskaper hos män och kvinnor. Nu händer det att naturen ibland gör ett missgrepp och utrustar en kvinna med manligt psyke; framför allt hos kvinnor som måste försörja sig själv.

Tidningens åsikter är inte uttryck för någon extrem, isolerad antifeminism. Den sammanfattar i stället väl uppfattningar som var djupt förankrade i det politiska etablissemanget under dessa år: Kvinnorna hade numera samma formella rättigheter som män. Den kvinnorörelse som kämpade för lika rättigheter mellan män och kvinnor var föråldrad och hade ett löjets skimmer över sig. Problemet låg framför allt hos kvinnorna själva, som inte kunnat eller brytt sig om att utnyttja dem fullt ut.

Ledaren uttrycker inte heller någon speciell borgerlig syn på frågan. I socialdemokratiska Smålands Folkblad några månader senare uttrycker tidningens politiske redaktör samma sak:

Det kan inte hjälpas att kvinnofrågan låter gammalt och härsket… Faktum är att kvinnan i vårt nutida samhälle knappast kan kalla sig själv förtryckt. I politiskt hänseende har hon samma rättighet som mannen – och då hon faktiskt är i majoritet, har demokratin alltså gett henne tillfälle att få övertaget. Kvinnan har rättigheterna, posterna äro öppna för henne, och partierna anse det av rent konventionella skäl nödvändigt att ställa upp kvinnliga kandidater på valbara platser – tyvärr även ibland, då erforderlig kompetens icke föreligger – … Männen ha – det måste nog erkännas – utan fördomar tagit emot kvinnan i hennes nya värv. Hon själv har emellertid haft svårt att tro på sig själv.

Utifrån detta allmänna resonemang kan man sedan följa hur manliga politiker, forskare och samhällsdebattörer utvecklar synen på kvinnans ansvar för den uppkomna situationen. Kvinnor tillskrivs ett antal karaktärsegenskaper som tillsammans skall förklara det kvinnliga politiska debaclet.

Först och främst är alltså kvinnor politiskt omogna och ointresserade av politik.
Kvinnor i allmänhet ”har nog inte något intresse för politik och det är därvidlag, som jag tror, att det framför allt gäller att få till stånd en ändring”, menade högerledaren Bagge i en debatt som Kommittén för ökad kvinnorepresentation anordnade 1940. ”Jag vet inte, om det är riktigt som det säges, att kvinnorna alltid tänker på politik, men aldrig talar om den. Om man emellertid lyssnar på samtal mellan kvinnor, så är det förbluffande hur lite samtalen rör sig om politiska och andra allmänna frågor”. Särskilt var det kafferepet som flera politiker framhöll som symbol för det innehållslösa pladder som kännetecknade kvinnors samtal.

Ett annat allvarligt problem var kvinnornas politiska omognad: ”Arbetarekvinnan, som lever samma liv som sin manliga kamrat, har icke samma mått av politisk upplysning som han. Hon saknar den sociala och politiska överblick av ett sakläge, som för tänkande människor [sic!] blir anledning till inträde i organisationer för enig kamp mot ett visst mål.”

Kvinnorna var okvalificerade och okunniga. En framstående socialdemokratisk politiker hävdade bestämt att ”kvinnorna ha de mest glänsande chanser att skaffa sig inflytande, men de kan icke besätta alla de poster de borde vara kvalificerade till, därför att de erfarna och kompetenta kvinnorna är så fåtaliga”. En kommunistisk kvinna speglade samma åsikt bland sina partikamrater: ”Åsikten att vi kvinnor inte begriper och inte ens vilja begripa politik är utbredd i häpnadsväckande grad även inom arbetarklassen.”

Det fanns ytterligare en viktig egenskap som från alla håll tillskrevs kvinnorna: deras läggning för skvaller, inbördes splittring och avundsjuka.

Kvinnorna har mycket svårt att enas om vilka kvinnliga kandidater de skall föra fram, framhöll högerledaren Domö. ”Jag har iakttagit den saken många gånger när jag arbetat på att få fram någon kvinnlig kandidat. Det är ytterst svårt att få intresset koncentrerat till en kandidat och man nöjer sig ofta inte heller med resultatet av nomineringen utan gör separataktioner. Detta är någonting rätt allvarligt som kvinnorna själva bör rätta till.” En folkpartistisk ombudsman hade sett samma sak: ”Med orden ‘skall hon vara med, skall också jag det’ karaktäriserade talaren den avundsjuka, som dessvärre ofta gör sig gällande då kvinnor skola sättas upp på vallistorna.” Värst verkar det annars ha varit hos kommunisterna:

Kvinnan själv har ofta varit kvinnornas värsta fiende, varit deras största hinder, i det att kvinnokönet aldrig kunnat frigöra sig från intriglystnad och skvallersjuka, från småsinnad avund och konventionella fördomar. Kvinnornas bristande solidaritetskänsla, deras totala frånvaro av kamratskapets anda har störtat dem i förnedring. Så må man då hoppas att den nya livssyn som socialismen skänker – fattad i dess djup – skall vara både en vägvisare och en ljudande larmsignal som skall uppväcka de sovande själarna.

Till syvende och sidst var det alltså kvinnornas fel att de inte lyckats hävda sig – om detta var alla partiers manliga företrädare överens. Sedan kunde orsaken vara brist på intresse, kunskaper, kompetens, sammanhållning eller initiativ. Att männen skulle ha något ansvar för den uppkomna situationen förnekas med eftertryck från alla håll.

”Den erfarenhet som jag gjort, understryker i mycket hög grad, att man med ljus och lykta söker efter lämpliga kvinnor för både kommunala och politiska uppdrag”, hävdade den socialdemokratiske chefredaktören och riksdagsmannen Rickard Lindström. ”Misstron mot kvinnorna kan ej övervinnas förrän kvinnorna själva genom insiktsfullt och dugligt deltagande i samhällsarbetet skaffade sig respekt”, menade frisinnade Felix Hamrin. Och från höger hette det: ”Anledningen till att så få högerfullmäktige äro kvinnor ligger icke däri att högermännen hysa misstro mot sina kvinnor, utan däri att valmännen såväl manliga som kvinnliga önska få så väl kvalificerade kandidater som möjligt för vårdandet av samhällets intressen.”

Jag har valt att ge en relativt omfattande provkarta på citat från mellankrigstidens debatt om kvinnors politiska deltagande – den skulle kunna göras betydligt längre – av flera skäl. Dels visar den att dessa uppfattningar inte bara torgfördes av en isolerad grupp rabiata antifeminister. Omdömen fälls av den tidens ledande manliga politiker, partiledare, riksdagsledamöter, tidningsredaktörer. Dels, och detta är kanske mest uppseendeväckande, går det inte att hitta några avgörande skillnader i synen på kvinnors tillkortakommande mellan olika politiska uppfattningar. Det skulle inte vara förvånande om högerns företrädare, som konsekvent i det längsta motsatte sig kvinnlig rösträtt, och inledningsvis inte ens tillät konservativa kvinnor bli medlemmar i partiet, skulle hysa uppfattningen att detta var precis vad man kunde förvänta sig. Men som framgått ovan finns det här ingen avgörande skillnad mellan kommunister, socialdemokrater, liberaler och högermän – ja Högern, länge kvinnorösträttens hårdaste motståndare, var under lång tid det parti som hade flest kvinnor valda till politiska uppdrag. Alla förenas icke desto mindre i en gemensam grundsyn: Kvinnan hör inte hemma på den politiska arenan.

Männens fel?

Detta för oss över till den andra förklaringsmodellen för det uteblivna kvinnliga genombrottet: männens motstånd. Kvinnors försök att nå en del av makten har mötts av ett djupt liggande försvar, lett av männen bakom barrikader, skriver en av de maskulinitetsforskare som i genusperspektiv intresserat sig för att utforska mäns strategier för att behålla sin makt. Detta försvar sträcker sig från legalt utestängande, över formella rekryteringsregler som förutsätter erfarenheter, kvalifikationer eller meriter som är svårare att uppnå för kvinnor, till en rik uppsjö av informella värderingar och fördomar som samverkar till männens fördel. Bakom dessa barriärer finns, utifrån bara svagt urskiljbara, självreproducerande strategier från de eliter som envist fortsätter att välja män till makt.

Den bild som män över klass- och partigränser ger av den politiskt ointresserade, okunniga och omogna kvinnan passar väl in som en första försvarslinje i ett system för att behålla sina privilegier.Vad männen samtidigt gör är att de definierar politiken som en manlig arena, man ger politiken ett genus. Samtidigt utdefinierar man kvinnorna från den arenan. Men strategierna för att hålla kvinnor utanför var betydligt mer omfattande och mångfacetterade än så.

Hösten 1938 skrev högerns kvinnor i Västerbotten ett brev till partiets verkställande utskott. I detta lät man årtiondens besvikelser och bitterhet över hur männen behandlat kvinnor i politiken komma till ytan. Samtidigt gav man en rik provkarta på alla de finter, knep och trakasserier som kvinnor i alla partier ansåg sig utsatta för av de politiskt aktiva männen.

Högerkvinnorna i Västerbotten till ett antal av över 100 ha efter en diskussion om konsekvenserna av de senaste valen beslutat uttala sin protest mot det sätt varpå Västerbottens läns högermän i ett flertal kommuner bedömt högerkvinnornas arbete och mött deras representanter i olika fullmäktigeinstitutioner. Det är med djup oro och beklämning vi bevittnat de former, detta motstånd tagit. Kvinnorna, som på officiella nomineringsmöten, i vilka kvinnor talrikt deltagit, placerats på valbara platser, ha på senare möten strukits från listorna. På somliga håll ha kandidatnomineringsmöten ej annonserats och kvinnoföreningarna ej kallats till dem. Man har också i dessa sammanhang yttrat sig hånfullt och ringaktande om kvinnorna, och gjort gällande, att man såsom man icke kunde rösta på en kvinna, att kvinnans arbete icke behövdes i kommunala styrelser, att om man önskade de dugligaste personerna blevo valda, man måste rösta på en manlig. När man placerade kvinnorna på listorna har det ofta varit på de utsatta platserna så att de vid mandatminskning måste falla bort. Det har också gjorts gällande att kvinnans deltagande i det politiska arbetet varit till direkt skada för detta… Högermännens inställning till och bemötande av kvinnornas arbete har varit av den art, att det kan spränga sönder organisationen. Den oavlåtligt visade överlägsenheten och de illegala metoder, männen begagnat sig av i ett läge som varit kritiskt för partiet, ha ingivit många kvinnor en obotlig leda vid politiken. I de efter septembervalen hållna kandidatnomineringsmötena för kyrkofullmäktigevalen ha på många håll inga högerkvinnor deltagit.

Högerkvinnornas erfarenheter är generella. Kvinnor i alla partier vittnar om samma behandling. Männen använde sina erfarenheter, positioner och föreningstekniska kunskaper för att manipulera bort kvinnorna. Och det fanns alltid en anledning varför en kvinna inte kunde placeras på valbar plats just då.Valkretsen är kanske liten, partiet har bara ett mandat, och där sitter redan en man. Att peta en redan sittande riksdagsman görs ytterst sällan i Sverige. Eller kretsen är stor, den geografiska representationen måste tillgodoses, och då finns det inte utrymme för någon kvinna.

När kvinnor uppfördes på riksdagslistor placerades de oftast precis under ”strecket”, alltså platsen efter det sista säkra mandatet i valkretsen. Syftet från männens sida var lätt genomskådat. På så sätt hoppades man att kvinnor i andra partier skulle rösta på denna lista, för att åtminstone säkra en kvinnas inval. Det fanns bara ett problem med denna geniala idé: Eftersom alla partier använde sig av den blev den verkningslös som lockbete, och vid oförändrad mandatställning valdes ingen kvinna alls in.

Om någon kvinna valdes in i en politisk församling, var hon för det mesta ensam kvinna i ett hav av män. Många vittnesmål finns om hur dåligt dessa kvinnliga pionjärer fann sig till rätta, och det var mycket vanligt att kvinnor lämnade sina uppdrag redan efter en valperiod, eller under löpande mandat. De utpräglat manliga för- samlingarna dominerades naturligtvis av manliga värderingar och fördomar. Även den mest kända av de kvinnliga riksdagsledamöterna, Kerstin Hesselgren, blev utsatt för sexistiska anspelningar under pågående riksdagsbehandling, något som tidningarna snabbt gjorde sig lustiga över. ”Jag hörde inte vad han sade, men jag hörde så mycket mer det allmänna skrattet, som jag kände som ett slag i ansiktet”, beskrev hon själv sin upplevelse.

Och den ensamma kvinnan sågs inte av sina manliga kolleger. När talmannen i första kammaren 1922 hälsade den nyvalda församlingen välkommen tilltalade han i vanlig ordning sina ledamöter ”Mina herrar”, trots att där också satt en kvinna, och det fortsatte han med under hela sin mandatperiod. När Per Albin Hansson öppnade riksdagsgruppens sammanträde efter valet 1928 bjöds de nytillkomna ”välkomna i brödraskapet”. Det stämde nästan, men för de två kvinnor som ändå suttit där i sex år bekräftades att ingen sett dem. Moa Martinsson satt en period under 1920-talet i kommunalfullmäktige, invald på en socialdemokratisk lista. Med ilska noterade hon samma sak: hur fullmäktiges ordförande konsekvent tilltalade församlingen ’Mina herrar’, ”trots att jag ser mycket kvinnlig ut”. Det budskap kvinnorna fick gick inte att misstolka: de räknades inte, de hörde inte hemma där.

Hur röstade kvinnor?

En av de argument som män oftast framförde som stöd för sin uppfattning att kvinnorna inte var mogna för politiska uppdrag var kvinnors lägre valdeltagande. Kvinnorna påstod svika sin medborgerliga skyldighet. Särskilt upprörda var socialdemokratiska företrädare, eftersom borgerliga kvinnor röstade i högre utsträckning än arbetarkvinnor. Dessutom ansågs kvinnor rösta mer till höger än män. ”Genom kvinnorösträtten har socialismen förlorat terräng på grund av kvinnans mera konservativa kynne samt på grund av överklassens större kvinnoprocent och dess kvinnors flitigare valdeltagande”, skrev socialdemokraternas tidskrift Tiden anklagande. Också den tidens statsvetenskapliga forskning har samma uppfattning, det är t.ex. en huvudtes i Herbert Tingstens internationellt uppmärksammade Political Behaviour från 1937.

En första blick på valstatistik pekar onekligen i denna riktning. I det första riksdagsvalet 1921 röstade 62 procent av de röstberättigade männen och 47 procent av kvinnorna. Kvinnors röstdeltagande var alltså ca 15 procentenheter lägre än mäns. Differensen sjönk till ca 10 procentenheter 1932 och 4,5 1940. I de kommunala valen sjönk skillnaderna på motsvarande sätt under mellankrigstiden.

Tabell 2.Valdeltagande i riksdagsvalen
1911-17 män, i andel (%) av samtliga myndiga män

1911 45,0
1914 52,7
1917 51,2

1921-1940 för män och kvinnor i andel av antalet röstberättigade

År Män Kvinnor Differens M/K
1921 62,0 47,2 14,8
1924 60,0 46,7 13,3
1928 72,6 62,7 9,9
1932 73,1 62,5 10,6
1936 78,6 70,7 7,9
1940 72,6 68,1 4,5

Aktuell feministiskt orienterad forskning har emellertid velat problematisera bilden av att detta framför allt skulle reflektera kvinnors lägre politiska medvetande. Det finns två grundläggande brister i de förhärskande meningarna om kvinnor och politik, dels i form av metodologiska fel, dels genom en undervärdering av det poli- tiska i kvinnors politiska bidrag, menar kritiker. Politiska karaktäristika tilldelas män och kvinnor som om de vore homogena politiska grupper.Variationer inom grupperna nedtonas och i stället lyfts skillnader mellan könen fram. (Siltanen och Stanworth, 1984).

Några sådana faktorer som komplicerar den gängse bilden ska vi kort beröra. En handlar om röstvana.

Det är inte orimligt att anta att det tar tid att utveckla ett röstbeteende. Allmän rösträtt för män infördes 1911, men hälften av de röstberättigade männen hade redan tidigare kunnat rösta i riksdagsvalen. Innan dess hade män med mer än 800 kronors inkomst rösträtt, en gräns som de flesta industriarbetare vid den tiden uppnått. En jämförelse mellan kvinnornas röstdeltagande 1921 och männens tio år tidigare visar att män som nyss fått sin rösträtt uppvisar samma röstbeteende som kvinnor i samma situation. (Se tabell 2. Eftersom ett mycket stort antal män före 1920 förlorade sin rösträtt på grund av de många rösträttsstreck som fanns, har andelen före detta år räknats på hela antalet män, inte antalet röstberättigade. De som förlorade sin rösträtt till riksdagen efter 1920 var bara några promille, varför denna skillnad i underlaget inte nämnvärt påverkar resultatet.)

En annan faktor som såväl den tidens manliga politiker som forskning tenderat att bortse ifrån rör de sociala och ekonomiska variabler som starkt påverkar människors röstbeteende.

Det var två kvinnliga undergrupper, ”arbetare” och ”lägre huslig tjänst”, d.v.s. hembiträden, som röstade i särskilt liten utsträckning. Dessa grupper var extremt lågavlönade, och deras låga röstfrekvens stämmer väl överens med de siffror som generellt redovisas för de lägst avlönade, män som kvinnor. De hårt angripna kvinnorna verkar alltså rösta som vilken utpräglat lågavlönad grupp inom arbetarklassen som helst, om man i stället för kön utgår från ekonomiska variabler. Dessutom måste man väga in åldersfördelningen. Dessa kvinnor var i betydande utsträckning unga och ogifta. 60 procent av de förvärvsarbetande arbetarkvinnorna var under 30 år, medan färre än 20 procent av de förvärvsarbetande manliga arbetarna var det. Eftersom röstfrekvensen generellt – hos både män och kvinnor – var lägst hos de allra yngsta och de äldsta grupperna bidrar även detta förhållande till att förklara dessa kvinnors låga valdeltagande.

En översiktlig genomgång av mäns och kvinnors röstbeteende enbart utifrån dessa faktorer ger alltså stöd för uppfattningen att tidigare undersökningar i stället för att studera variationer och skillnader inom grupperna, som röstvana, ekonomisk och social ställning just lyfter fram skillnader mellan könen. En analys där man tar hänsyn till dessa variabler visar i stället förvånansvärt små skillnader. En ung, lågavlönad, ensamstående, förstagångsröstande man och en dito kvinna, för att nämna ett antal variabler som var och en indikerar lågt valdeltagande, gick till valurnorna i ungefär samma ringa utsträckning.

Men det finns också ett annat sätt att tolka kvinnors lägre valdeltagande: att det rörde sig om en medveten politisk handling. Kvinnorna utgjorde på 1920-talet över hälften av befolkningen, 45 procent av väljarkåren – och 1,5 procent av de valda. Det torde inte vara allt för djärvt att anta att detta påverkade kvinnors motivation att gå till valurnorna. Kanske skall man också se det som en mer eller mindre tydligt artikulerad protest mot ett politiskt system som inte ville ha kvinnor.

Hur lång tid skall det ta?

Men låt oss också diskutera en tredje förklaring till de uteblivna framgångarna för kvinnorna under mellankrigstiden. Man kan ifrågasätta om det alls var ett misslyckande. Är det egentligen så orimligt att det tog några årtionden innan kvinnor i någon större utsträckning fick plats i de parlamentariska församlingarna. Det tar väl ändå lite tid att skaffa sig den erfarenhet och de kunskaper som krävs för att sköta ett land. Här finns, menar jag, en intressant jämförelse att göra.

Det demokratiska genombrottet gav, om man så vill, fulla medborgerliga rättigheter åt två kategorier som tidigare varit utestängda från den parlamentariska arenan – arbetare och kvinnor.

Påståendet är naturligtvis en förenkling, som inte tar hänsyn till viktiga omständigheter. De manliga arbetarna fick gradvis tillgång till rösträtten i takt med att de passerade 800 kronor i årsinkomst, vilket allt fler gjorde efter sekelskiftet; från 1911 års andrakammarval hade alla män, som inte föll för något av strecken, rösträtt; om det var någon manligt grupp som fick sitt genombrott 1910 var det inte i första hand industriarbetarna utan landsbygdens drängar, statare och torpare. Det socialdemokratiska partiet, som här görs lika med arbetarklassens parti, stöddes inte bara av arbetare. Inte minst kom deras parlamentariska företrädare många gånger från andra sociala skikt. Och slutligen är självfallet också så att en mycket stor del av de kvinnor som fick rösträtt samtidigt tillhörde arbetarklassen.

Det handlar alltså om delvis ojämförbara storheter. Arbetarklassen är i grunden en socioekonomisk, genusöverskridande bestämning, med inte alltid helt klara avgränsningar. Kvinnor är i detta sammanhang en genusbestämning som omfattar flera klasser och sociala skikt.

Samtidigt är jämförelsen inte orimlig. I den rösträttsagitation som föregick det demokratiska genombrottet var det, åtminstone efter sekelskiftet, framför allt arbetarrörelsen och kvinnorörelsen som mobiliserade sina styrkor för den allmänna rösträtten. Det var också farorna med just kvinnors och arbetares rösträtt som diskuterades av motståndarna. Skulle arbetarna/kvinnorna verkligen vara mogna att ges ett betydande politiskt inflytande? Skulle arbetare/kvinnor inte framför allt driva sina egna särintressen, baserade på klass eller kön? Skulle följden av kvinnors/arbetares rösträtt inte bli politiskt kaos?

Motståndet var som vi vet betydande mot såväl arbetare som kvinnor. Men samtidigt går det att hävda att arbetare (nästan alltid definierade som och företrädda av män) på ett helt annat sätt integrerades än vad kvinnor gjorde.

Särskilt liberalerna lade ner stora ansträngningar för att på olika sätt ta hand om arbetarrörelsen (läs deras manliga ledare), i syfte att uppfostra dem ”till lojalt parlamentariskt, nationellt arbete”, som Staaff formulerade det. I riksdagen fick det socialdemokratiska partiet snart uppdrag i kommittéer och utskott, och genom valsamverkan mellan liberaler och socialdemokrater kunde bägge partier öka sin representation. Men också högern var tidigt mån om att genom samarbete få socialdemokratin att delta i det politiska arbetet på ett sätt som underlättade en fredlig övergång till nya politiska förutsättningar. Det var en högerregering som lade fram den proposition som såväl medförde allmän manlig rösträtt från 1910 som ett proportionellt valsystem som garanterade socialdemokratin representation inte bara i riksdag utan också i utskotten. Detta kom snart också att gälla viktigare kommunala organ. Socialdemokraterna tilläts också spela framträdande roller i det politiska livet. I såväl försvarsberedningarna som förarbetena inför 1913 års pensionsreform, för att nämna ett par av det tidiga 1900-talets viktigaste politiska frågor, var socialdemokraterna accepterade som politiskt fullt jämbördiga deltagare. Också på den kommunala nivån fanns samma tendens. Speciellt under första världskrigets kristider gjordes stora ansträngningar från de borgerliga partierna att dra in arbetarrörelsens representanter i den lokala kristidsadministrationen. Den slutgiltiga bekräftelsen på det borgerliga samhällets beredskap att acceptera arbetarrörelsen var naturligtvis när t.o.m. kungen välsignade socialdemokraternas deltagande i den Edén-Brantingska ministären 1917. De borgerliga underlät inte heller att understryka den duglighet man menade att de socialdemokratiska riksdagsmännen och kommunalpolitikerna visade – särskilt när de visade samarbetsförmåga och kompromissvillighet i det politiska arbetet.

När det gäller kvinnorna gjordes som vi sett få sådana försök att medvetet integrera kvinnorna, att lyfta in dem i de formella och informella beslutsstrukturerna. Man skulle exempelvis kunna tänka sig att någon form av positiv särbehandling av kvinnor skulle ha kunnat underlätta för kvinnor att bli valda, men alla sådana försök avvisades bestämt. Det kan visserligen – ibland – vara en förtjusande egenskap att vara kvinna. Men säraktioner för att få dem valda måste avvisas, hävdade en socialdemokratisk ombudsman. Klaga inte, spotta i nävarna, krävde folkpartiledaren Bertil Ohlin.

Man hade kunnat tänka sig samma scenario här. Män som säger: vi måste få kvinnorna att växa in som aktiva samhällsmedborgare, lära dem det politiska spelet, skapa former för en proportionell sammansättning av beslutande organ, acceptera särorganisering, erkänna och uppmuntra kvinnors obestridliga duglighet. Inget av detta genomfördes. Tvärtom. De borgerliga partierna förskingrade de erfarenheter en hel generation ytterst kompetenta rösträttskvinnor skaffat sig genom att knappt välja in en enda av rösträttsrörelsens tiotusentals aktivister i de politiska församlingarna. Och socialdemokrater och kommunister handskades lika vårdslöst med de arbetarkvinnor som visat sina politiska egenskaper som fackföreningsorganisatörer, kvinnoklubbsaktivister och ledare för de omfattande massdemonstrationerna våren 1917.

Vad gjorde kvinnorna i stället?

Vad gjorde kvinnorna då i stället? Ja, ska man tro de manliga kritikerna satt de väl på sina kafferep och skvallrade.

Men tittar man bakom tidens fördomsfulla ridåer ser man hur kvinnor snarare drunknar i vad man idag skulle kalla politiskt arbete. Problemet var att det skedde i former och med ett innehåll som då inte ansågs ha med politik att göra.

Formerna först: En följd av att kvinnor utestängdes från de politiska salongerna var att de tvingades att skapa egna fora för att kunna påverka sin samhälleliga situation. Det var inte bara i de parlamentariska församlingarna som kvinnor saknades. De var också så gott som frånvarande också i de politiska partiernas centrala och lokala ledningar. Bara en av ett tjugotal ledamöter i socialdemokraternas partistyrelse var kvinna under mellankrigstiden, och i det verkställande utskottet saknades kvinnorna helt. Den kvinnliga särorganiseringen blev därför ett nödvändigt och på sikt framgångsrikt medel för kvinnor att artikulera sina krav och verka för att få dem genomförda.

Även om såväl högerns som liberalernas och socialdemokraternas kvinnor redan före första världskriget bildat egna lokala kvinnoorganisationer, dröjde det till den kvinnliga rösträttens genomförande innan de manliga partiledarna gav sin välsignelse åt kvinnorna att bilda egna riksorganisationer. Männens förhoppning var troligen i första hand att kvinnoorganisationerna skulle kunna mobiliseras i kampen om de nya kvinnliga väljarna. Förbunden fick emellertid snart två andra funktioner, på sikt kanske viktigare. De blev dels viktiga pådrivare och kritiker inom partierna i frågor viktiga för kvinnor. Dels utvecklades snart ett nära samarbete mellan de politiska kvinnoförbunden och andra kvinnoorganisationer. De politiska kvinnoförbunden växte kraftigt under mellankrigstiden, och hade vid 1930-talets slut sammanlagt ca 75 000 medlemmar, en flerdubbling på tio år.

Mellankrigstiden är över huvud taget den kvinnliga särorganiseringens stora period i Sverige. Det var inte bara på det politiska fältet som kvinnorna organiserade sig i egna förbund. Också en stor del av fackföreningsrörelsen var könsuppdelad under denna tid, ett idag nästan helt bortglömt förhållande. En viktig orsak till detta var den skärpta genusarbetsdelning, alltså uppdelning mellan manliga och kvinnliga yrken och arbetsuppgifter och mellan mans- och kvinnolöner som kännetecknar mellankrigstiden. LO, har som bekant med få undantag aldrig accepterat manliga och kvinnliga fackföreningar. Men de flesta yrkesarbetande kvinnor vid denna tid fanns inom yrken som bara i begränsad utsträckning organiserades av LO: kontorsanställda, lärarinnor, sjuksköterskor, affärsanställda, statligt anställda inom telegraf och post o.s.v., och här var särorganiseringen regeln. De manliga folkskollärarna hade sitt fackförbund, de kvinnliga lärarinnorna sitt, de kvinnliga kontoristerna sin egen förening o.s.v. Inom många yrkesgrupper, som sjuksköterskor och småskollärare, saknades ju dessutom männen helt. Först i och med uppkomsten av tjänstemännens fackliga centralorganisationer under och efter andra världskriget upphörde den fackliga särorganiseringen för dessa grupper. Denna sammanslagning skedde för övrigt inte utan betydande motstånd från kvinnors sida. I de egna fackliga organisationerna hade kvinnor skolats i fackligt arbete på alla nivåer. I de nya, könsblandade förbunden reproducerades snabbt den kvinnliga underordningen, männen intog omedelbart de flesta ledande poster.

Det fanns en hel rad andra kvinnoorganisationer också: de kvinnopolitiska, som Fredrika Bremer-förbundet och Svenska kvinnors medborgarförbund; husmodersförbund, filantropiska föreningar; kulturföreningar; nykterhetsorganisationer; fredsföreningar och försvarsvänliga organisationer.

De senaste årens forskning har visat och understrukit det nära samarbete som kännetecknar svensk kvinnorörelse under mellankrigstiden. I viktiga frågor som gällde kvinnors rättigheter och ställning kunde ett nära samarbete ske över den tidens annars så skarpa politiska och sociala gränser.

Flera av de viktigaste frågorna för kvinnorörelsen gällde kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Då de ofta rörde statens förhållande till sina anställda, eller lagstiftning inom arbetsmarknadens område blev frågorna snabbt politiserade. Under denna tid stod t.ex. frågan om kvinnors behörighet till statstjänster eller de speciella manstillägg som de statliga löneplanerna innehöll i skottlinjen. Mellankrigstidens viktigaste kvinnopolitiska fråga var emellertid kampen mot det förbud mot gift kvinnas förvärvsarbete som en bred allians av män i riksdagen, från vänster till höger, ville få genomförd under 1930- talet. Kvinnorna svarade med att mobilisera hela den styrka och klokskap den samlade kvinnorörelsens hundratusentals medlemmar kunde utveckla. De höll massmöten, skrev petitioner och tidningsartiklar, gjorde egna utredningar och påverkade alla de män man kunde. Och resultatet blev en formidabel framgång. I stället för förbud mot gifta kvinnors förvärvsarbete blev resultatet av den statliga utredningen – där kvinnorna själva var representerade – en lag som förbjöd avsked av gravida kvinnor.

En viktig händelse i det politiska samarbetet var bildandet av Kommittén för ökad kvinnorepresentation. Hösten 1935 tog Fredrika Bremer-förbundet initiativet till ett möte med 25 politiskt obundna kvinnoföreningar, bland dem Svenska kvinnors nationalförbund, Sveriges Husmodersföreningars riksförbund, Svenska kvinnors samarbetsorganisation, Svenska kvinnors medborgarförbund och Yrkeskvinnornas riksförbund. Mötet ledde fram till en ökad aktivitet från kvinnoorganisationernas sida vid riksdagsvalet 1936. Inför nästa val konstituerades sedan formellt hösten 1937 Kommittén för ökad kvinnorepresentation, med i stort sett samma medlemmar som tidigare. Påfallande många av dem var kvinnliga yrkessammanslutningar. Kommittén utvecklade en omfattande verksamhet inför de följande valen. Den anordnade opinionsmöten, gav ut broschyrer och skrev tidningsartiklar. Ett tjugotal lokalkommittéer bildades också. I ledningen för kommittén återfinns samtidens ledande kvinnosakskvinnor: Fredrika Bremer-förbundets ordförande Hanna Rydh var ordförande. I vilken utsträckning den ökade kvinnorepresentationen i riksdag och kommunala organ under 1930-talets sista hälft kan tillskrivas kommitténs verksamhet kan alltid diskuteras. Men en sak stod klart för samtiden: Kvinnorna utmanade uppenbarligen politiken som manlig arena.

Ett välorganiserat nätverk av kvinnoorganisationer ingrep alltså, inte sällan med framgång, i en rad viktiga politiska frågor av betydelse för kvinnor, alltifrån medborgarskap och politisk representation till lika lön och till nedrustning. Det mest fascinerande är kanske den utomordentliga bredd som finns representerad i dessa kvinnonätverk. Här samarbetar höger och vänster, kristna och fritänkare, fredsaktivister och försvarsupprustare, ja, t.o.m. demokrater och fascister i frågor som anses kräva kvinnors enhet och mobilisering.

Det handlar här uppenbarligen om en slags utomparlamentariskt påtryckningsarbete, med könslig särorganisering som grund. Samtidigt är det viktigt att understryka att samarbetet inte byggde på något kvinnligt särartstänkande, på någon uppfattning att kvinnor av princip inte bör beblanda sig med män. Tvärtom tror jag att man bör se särorganiseringen i stor utsträckning som framtvingad av det motstånd och den isolering kvinnorna kände sig utsatta för. Och målsättningen var hela tiden att bli accepterade i samhällsarbetet på samma sätt som män. Man skulle kanske kunna säga att särorganiseringen blev jämlikhetskampens främsta redskap.

Men också frågan om vad politik är formulerades olika av män och kvinnor. Mest tydligt blir kanske detta om man tittar på den lokala nivån. Med bara en procent kvinnor valda i början på 1930-talet betyder det att de allra flesta kommunalfullmäktigeförsamlingar var enkönade, eller på sin höjd hade en kvinna invald. De kommunala diskussionerna domineras av traditionella kommunala spörsmål: budgetberedningar, skattefrågor, löneoch anställningsfrågor, byggen av vägar, ålderdomshem och andra investeringarna i den kommunala infrastrukturen, och så den allra viktigaste kommunala frågan under mellankrigstiden – arbetslösheten.

Och hur såg den kvinnliga lokala dagordningen ut? Ja, tittar man i stads- och kommunalfullmäktiges handlingar från dessa år hittar man alltså inte många kvinnor. Tittar man däremot i protokoll och verksamhetsberättelser från kvinnoklubbar, Röda kors-föreningar och Fredrika Bremer-kretsar finner man dessa till bredden fyllda med lokal politik. Med den kvinnliga kommunalpolitiken ser i betydande utsträckning annorlunda ut. De ständigt återkommande frågorna gäller barn, skola, hälsovård, mödravård, hygien och nykterhet.

Initiativet till skolhälsovård och skoltandvård kom ofta från lokala kvinnoorganisationer. Kommunala beslut om barnavårdscentraler och hemsysterverksamheter hade också ofta sin upprinnelse i kvinnoföreningar, liksom tillkomsten av kommunala badhus och tvättstugor. De är ofta på alerten när det gäller att övervaka pris och kvalitet på livsmedel eller lokala transporter. Inrättandet av lokala förlossningshem är en fråga som enar kvinnor över parti- och klassgränser vid denna tid. Under hungerdemonstrationerna våren 1917 var det kvinnorna som tände gnistan och tågade i täten mot de kommunala dyrtidsadministrationerna för att kräva ökade matransoner åt män och barn. Mot slutet av 1930-talet flyttade många av dessa frågor också upp till rikspolitisk nivå. Med folkhemspolitikens etablering blev moderskapsersättning, barnbidrag och bostäder för barnfamiljer plötsligt centrala på den politiska dagordningen.

De frågor som stod i förgrunden för kvinnors politiska engagemang, som länge skedde utanför de etablerade manliga politiska strukturerna, var ofta knutna till den reproduktiva sfären, till fortplantning, livsförnödenheter och omsorg. Det var frågor som i stor utsträckning flyttats utanför familjen och på så sätt politiserades av kvinnorna. Detta kan förstås på flera sätt. Det kan vara uttryck för en påtvingad begränsning av kvinnors politiska verksamhet, förorsakad av männens vägran att släppa in kvinnor på deras område. Det kan samtidigt vara ett medvetet strategiskt val av kvinnor för att flytta fram sina positioner. Resultatet blev hur som helst att kvinnorna på detta sätt var de som utvecklade de frågor som snart kom att bli de centrala i det politiska samhällsbygget. Det var i avgörande utsträckning kvinnor som lade grunden till den moderna välfärdsstaten.

Detta resultat ger ytterligare stöd för de slutsatser läsaren nog anar att jag kommit till när det gäller att förklara orsakerna till kvinnornas uteblivna politiska genombrott efter 1920. Jag formulerade inledningsvis tre alternativa tolkningsförslag. Att orsaken skulle vara att kvinnor skulle sakna intresse, förmåga eller vilja att verka politiskt har lite stöd i den verklighet jag studerat. Lika ovedersägligt kan man se att männen var ytterst ovilliga att avstå sina egna privilegier.

Det demokratiska genombrottet var inte något som genomfördes över en natt efter en färdig mall. Det var tvärt om en lång process fylld av tvära kast. Den slutliga produkten var ett resultat av kompromisser och överenskommelser, där olika grupper och skikt ville försäkra sig om former som gynnade dem. Variationerna mellan de borgerliga demokratier som upprättades i Europa under mellankrigstiden var som bekant betydande, när det gäller såväl utformning och djup.

Inte minst när det gäller de informella relationerna och beslutsprocesserna var dessa något som vuxit fram i ett samspel mellan de politiska aktörerna. I denna formering av den politiska demokratins praxis var kvinnorna från början utestängda.

Kjell Östberg

KÄLLOR OCH LITTERATUR
Denna artikel bygger delvis på tidigare arbeten som jag publicerat, framför allt boken Efter rösträtten. Kvinnors utrymme efter det demokratiska genombrottet (Stockholm: Symposion, 1997) och artiklarna ”Män, kvinnor och kommunalpolitiken
under mellankrigstiden”, i Marja Taussi Sjöberg och Tinne Vammen (red.), På tröskeln till välfärden: välgörenhetsformer och arenor i Norden 1800-1930 (Stockholm: Carlsson, 1995) och ”Krig och fred i svensk kvinnorörelse”, i Christina Florin, Lena Sommestad och
Ulla Wikander (red.), Kvinnor mot kvinnor. Om systerskapets svårigheter (Stockholm: Norstedts, 1999). Den kvinnliga rösträttens följder behandlas också i Sven Ulric Palmes
bidrag i Ruth Hamrin-Thorell (red.), Kvinnors röst och rätt (Stockholm : Allmänna förlaget, 1969).

Forskningen om de kvinnliga nätverken under mellankrigstiden innefattar Gunnela Björk, Att förhandla sitt medborgarskap: kvinnor som kollektiva politiska aktörer i Örebro 1900-1950 (Lund: Arkiv, 2000); Renée Frangeur, Yrkeskvinna eller maktens tjänarinna: striden om yrkesrätten för gifta kvinnor i mellankrigstidens Sverige, (Lund: Arkiv, 1998); och Irene Andersson, Kvinnor mot krig : aktioner och nätverk för fred 1914-1940 (avhandling,
Lund: Studia Historica Lundensia, 2001). Det fackliga nätverket behandlas också i Bengt Nilsson, Kvinnor i statens tjänst: från biträden till tjänstemän (avhandling,
Uppsala: Studia Historica Upsaliensis, 1996). Om mellankrigstidens skärpta genusdelning se Ulla Wikanders ”Delat arbete, delad makt, om kvinnors underordning i och genom arbetet”, i Gertrud Åström och Yvonne Hirdman (red.), Kontrakt i kris. Om kvinnors plats i välfärdsstaten. (Stockholm: Carlsson, 1992).

Andra arbeten som använts för denna artikel är Yvonne Hirdman, ”Genussystemet”, i Demokrati och makt i Sverige. Maktutredningens huvudrapport (SOU 1990:44); R.W. Connell, Masculinities (Berkeley: University of California Press, 1995); samt Janet Siltanen & Michelle Stanworth, Women and the Public Sphere: A Critique of Sociology and
Politics 
(New York: St. Martin’s Press, 1984).

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1993.

Klargörandets tid

Mellan 2 000 och 3 000 demonstrerade lördagen den 20/11 när koalitionen mot krig och terrorism för tredje lördagen i rad samlades i Stockolm.

En av de som talade var Håkan Blomqvist från Socialistiska Partiet och ansvarig utgivare av veckotidningen Internationalen. Här följer talet i sin helhet.

Demonstrationsdeltagare!
Fredsvänner!

Det sägs att vi lever i förvirringens tid, en tid med dolda samband och osynliga hot – där gränserna mellan verkligheten och ”virtual reality” har lösts upp.

Jag vet inte det.

Vi lever snarare i klargörandets tid, där ljusskenen från bombkrevaderna lyser upp den nuvarande världsordningens anletsdrag i all dess skrämmande bestialitet.

När de rikaste människorna som någonsin levat på den här planeten använder all den makt dom kan samla för att krossa jordens fattigaste människor…

När de miljontals dollar de kan spendera på en enda bombnatts missiler, sprängämnen, flygbränsle och högteknologi skulle kunna bekosta mat och varma kläder till alla afghanska flyktingar.

När den rika världens makthavare, från höger till stora delar av dom som kallar sig vänster, ställer in sig bakom Bush’ bombterror…då är det inte förvirringens tid. Då är det klargörandets.

Då dras konsekvenserna ut av halvkvädna visor. Då kläs kejsarens nya och gamla kläder av.
Då skiljs agnarna från vetet.
Då visar den västerländska imperialismen upp sig inför världen i all sin hänsynslösa maktfullkomlighet. Då ställs den onyanserade politiska och mediala följsamheten i blixtljus, liksom hyckleriet, fegheten och medlöperiet.

Mjältbrandshysteri

Ta mjältbrandshysterin som inspirerar varje dåre att handla ett kilo vetemjöl för att komma på TV.

I den mediala förljugenhetens tid ställer ingen politiker eller massmediaröst den självklara frågan; ”Vänta nu, vad är det här? Var det president Bush som så sent som i juli i år avvisade en skärpt internationell lagstiftning mot produktion av biologiska stridsmedel?

Och var det inte just Pentagon som den fjärde september – exakt en vecka före terrorattacken i USA – lät meddela att man inlett utvecklingen av en ny, dödligare form av anthrax – mjältbrandsbakterier?”

Måste inte varje kritiskt tänkande människa ställa sig frågan om det inte var tjuven som ropade ”ta fast tjuven”?

FN:s förre vapeninspektör i Irak – Scott Ritter – säger att det både är oansvarigt och strider mot alla kända fakta att påstå att Irak har kapacitet att framställa biologiska vapen. Men vad gör det Pentagon, media och Washingtons medlöpare? Den uppiskade mjältbrandshysterin blir ett perfekt vapen för att dölja de egna krigsförbrytelserna – och hota dem som inte dansar efter Washingtons pipa.

För oss inom den socialistiska arbetarrörelsen är det självklart att fackföreningar och folkrörelser som bygger på de maktlösa och arbetande människornas krafter – måste våga gå rakt emot strömmen, mot både krigshetsen och terrorismen, mot både imperialistiska övergrepp och hatfylld religiös fundamentalism för att försvara humanitet, rättvisa och solidaritet mellan alla maktlösa människor. För som en i sångkören sa vid förra lördagens demonstration: Kriget kommer alltid uppifrån men freden kommer alltid nerifrån.

Därför vill jag uppmana alla inom arbetarrörelsen, i den fackliga världen, i arbetarkommuner och folkrörelser: Låt oss bidra till att bygga freden – nerifrån. Acceptera inte det skamliga medlöperiet och stödet från svenska regeringen åt USA:s krig och bombmattor.

Göran Persson säger: ”Vi ställer in oss i den breda enighet inom EU och FN:s säkerhetsråd som stöder USA:s aktion”.

Vi säger: ”Göran Persson, ditt namn är feghet och din titel hycklare!

Sedan när blev det ärofyllt att yla med vargarna? Sedan när blev det hedervärt att lyda de mäktigas order och följa minsta motståndets lag?

Var det detta som var den stolta erfarenheten från 1900-talet, när Hitler och Stalin styrde Europa? Är det det vi lär våra barn efter förintelsen, gulag och världskrig – ”Ställ in dig i ledet – gör som de mäktiga säger”.

Innebörden i demokrati

För vår del, för oss som samlats här idag är det motsatsen. Vi har försökt lära våra barn och oss själva, så gott vi kunnat, att leva efter maningen. ”Stå för vad du innerst vet är rätt, även om du har alla emot dig, från mobbande klasskamrater till FN:s säkerhetsråd, sittande på Allsmäktig Gud Faders högra sida!”

Det är ju själva innebörden i demokrati, det är förutsättningen för att kunna se sig i spegeln, det är själva kärnan i mänsklig respekt och självrespekt.

Det här är inte förvirringens tid – det är klargörandets.

Medan skrupelfria och fega makthavare klänger i klasar kring världens rikaste nation och världens mäktigaste krigsmakt samlas allt fler människor världen över för att säga: Nej detta är fel, detta är orimligt, detta är omänskligt, detta är bara en monumental spegelbild av terrorgruppernas hänsynslöshet. Mot terrorismen duger bara växande global rättvisa!

Låt oss föra ut den klarheten till alla vi känner – och inte känner, alla vi möter – och inte möter. För med klarheten följer insikten: Vi måste ändra världens gång! Det kan vi bara göra om vi möter planetens mäktigaste makthavare med planetens väldigaste massrörelse.

För fred, för människors lika värde, för humanitet och global rättvisa!

Vi har börjat ta de första stegen och idag når våra protester allt fler öron och överröstar stundtals krigshets och kryssmissiler. I morgon skakar vi världen!

Håkan Blomqvist, tal vid demonstration 20 november 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001

”Kommunismens svarta bok” – ett svar från vänster

Under en reaktionär period, 1798, skrev Emmanuel Kant apropå franska revolutionen att en sådan händelse, bortom misslyckanden och bakslag, inte låter sig glömmas. För, i denna uppslitande tid kan man skymta, om än flyktigt, ett löfte om en befriad mänsklighet. Kant hade rätt. Idag är frågan om det stora löfte som knöts till själva namnet Ryska Revolutionen, detta ljus som steg upp ur skuggorna vid tiden för det första världskrigets blodbad, också ska kunna ”förpassas till människornas minnen”. Det handlar inte om ”vår plikt att minnas”, utan om ett minnets arbete och kamp.

80-årsminnet av oktoberrevolutionen 1917 riskerade att passera obemärkt. Kommunismens svarta bok har om inte annat fört ”affären oktober” på tal. Stéphane Courtois, redaktör för verket, säger att ändamålet är att upprätta ett hundraprocentigt samband mellan kommunism och stalinism, mellan Lenin och Stalin, mellan den strålande revolutionära början och Gulags isiga skymning: ”Stalinist och kommunist, det är samma sak”, skriver han i Journal du Dimanche (9 november 1997).

Att blanda de historiska korten

Det är mycket viktigt att utan utvikningar svara på den fråga som ställs av den store sovjetiske historikern Michail Guefter:

”Detta är problemet som måste redas ut: denna händelsernas gång, är den verkligen kontinuerlig eller är det fråga om två utvecklingar knutna till varandra, men som trots allt går tillbaka till olika liv, till två olika politiska och moraliska världar?”

En avgörande fråga, som styr såväl förståelsen av det sekel som går mot sitt slut som våra engagemang i det sekel som kommer. Om stalinismen bara är, som vissa påstår, ”en tragisk förlängning” av det kommunistiska projektet, skulle det vara nödvändigt att dra mycket långtgående slutsatser beträffande själva projektet.

Behovet av smutskastning

Det är vad Kommunismens svarta bok syftar till. Man kan förvåna sig över den ganska otidsenliga, kalla krigstonen hos Stéphane Courtois. Medan kapitalismen, hovsamt omdöpt till ”marknadsdemokrati”, gärna förklarar sig vara utan alternativ efter Sovjetunionens upp- lösning, avslöjar denna iver i själva verket en stor, undertryckt rädsla: fruktan för att se det lidande och de samhällsproblem som systemet för med sig. Systemets baksidor är desto farligare som kapitalismen genom Sovjetunionens fall har förlorat sitt bästa alibi. Det är därför viktigt att tillgripa en preventiv smutskastning av allt som skulle kunna låta möjligheten till en annan framtid skymta.

Det är i själva verket i det ögonblick då kapitalismens stalinistiska efterapning bryter samman, då den stalinistiska-byråkratin fullbordar konfiskationen av den gemensamma sovjetiska egendomen, som kommunismens spöke kan återkomma och ”gå runt världen”.

Hur många tidigare ivriga stalinister har inte, av oförmåga att skilja mellan stalinism och kommunism, upphört att vara kommunister när de slutade vara stalinister och anslutit sig till den liberala saken med den nyomvändes fulla glöd?

Stalinism och kommunism är inte bara olika saker utan verkliga fiender. Och att påminna om denna skillnad är en av de plikter vi har mot stalinismens talrika kommunistiska offer.

Stalins diktatur var inte en variant av kommunismen utan själva den byråkratiska kontra- revolutionen. Att seriösa klasskämpar när de kämpade mot nazismen eller när de kämpade i konsekvenserna av mellankrigstidens världsomfattande kris inte omedelbart såg kontra- revolutionen, utan generöst fortsatte att offra sina söndertrasade liv, ändrar ingenting. Det handlar alltså om, för att besvara Michail Guefters fråga, om ”två politiska och moraliska världar”, olika och oförenliga. Detta svar är raka motsatsen till Stéphane Courtois’ slutsatser i Kommunismens svarta bok.

Courtois kräver ett kommunismens Nürnberg, förmodligen generad över att i detta ämne ansluta sig till en tanke som är kär för Le Pen. Ändå tenderar Kommunismens svarta bok inte bara att utplåna skillnaderna mellan nazism och kommunism utan att banalisera dem genom att förleda till tanken att en strängt ”objektiv” och ansvarsfull jämförelse utmynnar till nazismens fördel: 25 miljoner döda mot 100 miljoner, 20 års terror mot 60, som om det gick att mäta så.

Det första omslaget till boken tillkännagav högljutt 100 miljoner döda. Författarnas redo- visning slutar på 85 miljoner. Courtois skelar och ser liken dubbelt. Denna makabra grossistredovisning som blandar länder, epoker, orsakssammanhang och politiska läger har något cyniskt och djupt respektlöst mot offren själva över sig.

För Sovjetunionens del slutar siffran i 20 miljoner offer utan att man vet exakt vad siffran täcker. I sitt bidrag till Kommunismens svarta bok snarast minskar Nicolas Werth de vedertagna, approximativa uppskattningarna. Han hävdar att historikerna, på basis av exakta arkivuppgifter, idag uppskattar offren för de stora utrensningarna 1936-1938 till 690 000. Redan detta är oerhört mycket, ohyggligt bortom det fattbaras gräns. Han kommer dessutom fram till att antalet deporterade till Gulag i genomsnitt var cirka två miljoner årligen, av vilka en större del än man trodde kan ha blivit befriade och ersatta med nyanlända. För att uppnå slutsumman 20 miljoner döda måste man alltså till siffrorna för utrensningarna och Gulag lägga dem från de två stora hungersnöderna (sju miljoner 1921-1922 och sex miljoner 1932- 1933), och dem från inbördeskriget, om vilka författarna till Kommunismens svarta bok – naturligtvis – inte kan visa att det handlar om ”kommunismens brott”, om en kallt beslutad utrotning.

Med sådana ideologiska tillvägagångssätt skulle det inte vara särskilt svårt att skriva en ”Röd Bok om Kapitalets Brott” och lägga till offren för plundring och folkmord i kolonierna, för världskrigen, för epidemier, för hungersnöd, inte bara igår utan också idag. Bara under 1900-talet skulle man utan vidare kunna räkna upp åtskilliga hundratal miljoner offer.

Om det inte längre handlar om att undersöka regimer, perioder, preciserade konflikter utan om att kriminalisera en idé, hur många döda skulle man inte kunna tillskriva kristendomen och evangelierna, liberalismen och ”låt gå”-attityden? Även om man skulle acceptera Courtois fantasifulla beräkningar, skulle kapitalismen ha kostat många fler än stalinismens 20 miljoner döda i Ryssland under loppet av detta sekel i två världskrig.

Kommunismens gener

Stalinismens brott är tillräckligt hemska, tillräckligt massiva, tillräckligt ohyggliga. Det finns inget behov av att överdriva dem. Åtminstone inte att avsiktligt blanda bort historiens kort, vilket skedde vid 200-årsjubileet av franska revolutionen, då vissa historiker gärna gjorde revolutionen ansvarig inte bara för Terrorn eller Vendée utan också för den vita terrorns döda, de som dödades i kriget mot förbundsstaterna och till och med napoleonkrigen!

Att det är legitimt och ändamålsenligt att jämföra nazismen och stalinismen är inte nytt – redan den ryske revolutionären Leo Trotskij talade om Hitler och Stalin som ”tvilling- stjärnor”. Men en jämförelse bevisar ingenting, och skillnaderna är lika viktiga som lik- heterna. Nazistregimen har fullgjort sitt program och hållit sina hemska löften. Stalinismen byggdes upp i motsättning till planerna på kommunistisk frigörelse. Den måste mörda, fängsla och förvisa kommunismens förkämpar för att kunna skapas. Hur många schismer, meningsskiljaktigheter, under mellankrigstiden illustrerar inte denna tragiska strömkantring! Självmord av Majakovskij, Joffe, Tucholskij, Benjamin och hur många till? Kan man bland nazisterna finna dessa samvetskriser inför ruinerna av ett sviket och vanställt ideal? Hitlers Tyskland hade inte som Ryssland något behov av att förvandlas till ”den stora lögnens land”; nazisterna var stolta över sitt verk, många sovjetbyråkrater kunde inte möta sin blick i spegeln.

Om man späder ut den konkreta historien i tiden och rummet, avsiktligt avpolitiserar den (Nicolas Werth säger att ”den politiska historien sätts i andra rummet” för att man bättre ska kunna följa tråden i en historia som förlorat sitt sammanhang), återstår bara skuggteater. Då handlar det inte längre om att undervisa om en regims, en epoks utveckling, eller om att identifiera bödlar utan om att anklaga en idé: idén som dödar. I den genren har vissa journalister roat sig av hjärtans lust. Jacques Amalric noterar med tillfredsställelse ”en verklighet som frambragts av en dödsbringande utopi” (Libération, 6 november 1997). Philippe Cusin uppfinner ett idéarv: ”Det är inskrivet i kommunismens gener: det är naturligt att döda” (Figaro, 5 november 1997).

Att informera, inte om det faktiska förloppet, speciella brott, utan om en idé, det är att instifta en kollektiv skuld. Historiens tribunal är enligt Courtois inte bara retroaktiv. Den blir preventiv när han beklagar att ”sorgearbetet efter revolutionstanken ännu är långt ifrån avslutat” och indigneras över att ”öppet revolutionära grupper är aktiva och uttalar sig helt legalt”! Ånger är förvisso på modet. Att som Courtois själv aldrig ha kommit till slutet av sitt sorgearbete, att sådana som han släpar på sitt dåliga stalinistiska samvete som en fotboja, att deras försoning kokar av förtrytelse, det är deras sak. Men vi som förblev kommunister utan att någonsin ha hyllat folkens Lillefar eller lovsjungit den store ledarens lilla röda – vad vill ni att vi ska ångra? Vi har säkert misstagit oss ibland. Men som utvecklingen i världen ser ut har vi förvisso inte tagit fel i sak eller på motståndare.

För att förstå tragedierna under det århundrade som nu går mot sitt slut och dra nyttiga slutsatser för framtiden, måste man gå bortom den ideologiska scenen, lämna skuggorna som rör sig där, fördjupa sig i historien och följa logiken i de politiska konflikterna.

Revolution eller statskupp?

Vid en kritisk tillbakablick på den ryska revolutionen med anledning av 80-årsminnet uppstår en mängd frågor, både om historia och program. Insatsen är hög. Det handlar om vår förmåga till en framtid öppen för revolutionär aktion, för varje förfluten tid har inte samma framtid.

Redan innan man ger sig in i den mängd dokument som har blivit tillgängliga tack vare att de sovjetiska arkiven har öppnats och som otvivelaktigt kommer att belysa händelser på ett nytt sätt och leda till nya kontroverser, stöps debatten enligt den dominerande ideologin. I dessa tider av kontrareform och reaktion är det inte förvånande att Lenins och Trotskijs namn blir lika tabubelagda som Robespierres eller Saint-Justs under restaurationen.

För att börja röja marken är det lämpligt att påminna om tre idéer som är ganska väl spridda idag:

1. Som revolution skulle den ryska snarast kunna betecknas som sinnebilden för en komplott eller en liten statskupp, som med ens uppifrån påbjöd sin auktoritära uppfattning om den sociala ordningen till fördel för en ny elit.

2. Hela den ryska revolutionens utveckling och dess totalitära olyckor skulle vara inskrivna i generna som en sorts arvssynd i den revolutionära idén (eller enligt vissa passionen): historien skulle alltså reduceras till genealogi, med förakt för stora omvälvningar, kolossala händelser och kamp med oviss utgång.

3. Slutligen skulle den ryska revolutionen ha varit dömd till monstruositet, född för tidigt i historien, genom ett försök att betvinga historiens förlopp och rytm medan de ”objektiva villkoren” för en övergång från kapitalismen inte var vid handen. I stället för att klokt ”automatisk begränsa” sina planer, skulle de bolsjevikiska ledarna ha varit de som aktivt framkallat de svåra tiderna.

Äkta revolutionär hänförelse

Den ryska revolutionen var inte resultatet av en konspiration utan av en explosion i samband med kriget, orsakad av den enväldiga konservativa tsarregimen. Ryssland var i seklets början ett blockerat samhälle, ett land som samtidigt härskade och var beroende, som förenade de feodala dragen hos en landsbygd, där livegenskapen officiellt var avskaffad sedan knappt 50 år, och dragen hos städernas oreglerade industriella kapitalism. Som stormakt var landet teknologiskt och finansiellt av underordnad betydelse. Den klagoskrift som presenterades av prästen Gapon under 1905 års revolution var en lista över de missförhållanden som härskade i tsarernas land. Försöken till reformer blockerades genom de rikas konservatism, despotens envishet och fegheten hos en borgerlighet som skakades av den begynnande arbetarrörelsen. Den demokratiska revolutionens uppgifter måste lösas i ett tillstånd där, till skillnad från franska revolutionen, det moderna proletariatet – fastän det är en minoritet – redan utgör den viktigaste och ivrigaste delen.

Radikaliseringen

Detta gjorde ”det heliga Ryssland” till den svaga länken i den imperialistiska kedjan. Och krigets prövningar satte tändstickan till kruttunnan.

Revolutionens utveckling mellan februari och oktober 1917 visar att det inte handlade om en minoritetskonspiration av professionella agitatorer utan om en politisk erfarenhet i masskala, om en förvandling av medvetandet, om en ständig omflyttning av styrkepositionerna. I sin magistrala ”Den ryska revolutionens historia” analyserar Leo Trotskij minutiöst denna radikalisering, från fackligt val till fackligt val, från lokalval till lokalval, hos arbetarna, soldaterna och bönderna. Medan bolsjevikerna inte representerade mer än 13 procent av de delegerade i sovjeterna, arbetar- och soldatråden, på junikongressen, förändrades för- hållandena snabbt efter julidagarna och Kornilovs försök till kupp: bolsjevikerna motsvarade mellan 45 och 60 procent i oktober, på den andra sovjetkongressen.

Långt ifrån att vara en lyckad överraskningskupp representerar upproret alltså det provisoriska resultatet och upplösningen av en styrkedemonstration, som mognade under hela året, under loppet av vilket de folkliga massornas uppfattning alltid befann sig till vänster om partiernas och deras staber, inte bara om socialist-revolutionärernas utan till och med om det bolsjevikiska partiets, ända till och inklusive beslutet om upproret.

Historikerna är i allmänhet överens om att oktoberupproret innebar upplösningen på den gamla regimens sönderfall som pågått under ett helt år. Det är därför som den, jämfört med det våld vi senare har sett, kostade föga i människoliv. Den relativa lätthet med vilken de upproriska bolsjevikerna tog makten belyser den ryska borgerlighetens maktlöshet mellan februari och oktober, dess oförmåga att bringa staten på fötter igen och att bygga upp en modern nation på ruinerna efter tsardömet. Valet stod inte längre mellan revolution och ren demokrati utan mellan två auktoritära lösningar, revolution eller Kornilovs militärdiktatur.

Vem begrät despoten?

Om man med revolution menar en längtan efter förändring underifrån och inte genomförandet av någon storstilad plan uttänkt av en upplyst elit, är det ingen tvekan om att den ryska revolutionen var en sådan i ordets fulla bemärkelse, baserad på folkets fundamentala behov av fred och av jord. Det räcker med att granska de åtgärder inom lagstiftningen, som vidtogs under det första året av den nya regimen för att förstå att omständigheterna tvingade fram en radikal omvälvning av ägar- och maktförhållandena, ibland snabbare än förutsett och önskat, ibland till och med bortom det önskvärda. Talrika böcker vittnar om denna spricka i världsordningen och dess omedelbara internationella genklang.

Marc Ferro understryker – särskilt i La revolution de 1917 och Naissance et effondrement du régime communiste en Russie – att det i det ögonblicket inte fanns många som saknade tsar- regimen och begrät den siste despoten. Han framhåller tvärtom den människornas förvandling som är så karakteristisk för en autentisk revolution, ända in i det dagliga livets minsta detalj: i Odessa dikterade eleverna ett nytt historieprogram för lärarna; i Petrograd tvingade arbetarna sina chefer att lära sig ”den nya arbetarrätten”; i armén inbjöd soldaterna prästen till sitt möte för att ”att ge honom en ny mening med sitt liv”; i vissa skolor krävde barnen rätten att lära sig boxning för att göra sig förstådda och respekterade av de vuxna…

Inbördeskrigets prövningar

Denna revolutionära hänförelse levde ännu, trots de förfärliga villkoren, under inbördeskriget från och med sommaren 1918. I sitt bidrag till Kommunismens svarta bok gör Nicolas Werth en dokumenterad uppräkning av alla styrkor som den nya regimen fick möta: inte bara Koltjaks och Denikins vita arméer, inte bara den fransk-engelska interventionen utan även böndernas massiva resning mot inkallelser och arbetarupploppen mot ransoneringen. När man läser detta kan man knappast se varifrån den revolutionära makten hämtade styrkan att besegra så mäktiga motståndare. Det tycks som om det vore endast genom den skräck som en minoritet injagade och värvning till tjekan – säkerhetsstyrkorna – som bestod av ett desperat trasproletariat berett till allt. Den förklaringen är alltför enkel för att kunna motivera att Röda Armén organiserades på några månader och sedan segrade.

Enligt författarna till Kommunismens svarta bok skulle inbördeskriget önskats av bolsje- vikerna och terrorn som utövades från och med sommaren 1918 skulle vara ursprunget till alla de brott som sedan begicks i kommunismens namn. Den verkliga historien, av konflikter, strider, och osäkerhet, av segrar och nederlag, kan inte reduceras till denna mörka legend om idens automatiska utveckling, en saga där idén alstrar världen.

Inbördeskriget var inte önskat men förutsett. Alla revolutioner sedan den franska revolutionen hade inpräntat denna smärtsamma läxa: frihetsrörelserna stöter på konservativ reaktion; kontrarevolutionen följer revolutionen som dess skugga, 1792, när Brunswicks trupper marscherade mot Paris, 1848 vid tiden för junimassakrerna (om de borgerliga grymheterna då kan man läsa hos Michelet, Flaubert eller Renan), under blodiga veckan efter Pariskommunens nederlag 1871. Regeln har sedan dess inte förnekat sig, från Francos revolt 1936 till Suhartos statskupp (som krävde 500 000 döda 1965 i Indonesien) eller till Pinochets i Chile 1973. Lika lite som de franska revolutionärerna 1792 hade de ryska revolutionärerna deklarerat inbördeskrig. Från sommaren 1918, påminner Nicolas Werth, var de vita arméerna fast etablerade på tre fronter och bolsjevikerna ”kontrollerade knappast längre mer än ett område begränsat till det historiska guvernementet Moskva”. Förberedelserna för terror gjordes i augusti-september 1918, när den utländska aggressionen och inbördeskriget började. På samma sätt proklamerade Danton under franska revolutionen terror för att kanalisera den spontana folkliga terrorn, som bröt lös med septembermassakern inför det hot som Brunswicks koalitionstrupper utgör mot Paris.

Nicolas Werth menar alltså att ansvaret för inbördeskrigets utbrott inte låg hos bolsjevikerna.

Om inbördeskrigets fasor från den tidpunkten delas mellan ”de röda” och ”de vita”, skulle alla senare fasor likväl ligga hos ett dolt krig, ett krig i kriget, mot bönderna. För att föra in offren för hungersnöden 1921-1922 i kommunismens brottsregister tenderar Nicolas Werth ibland att framställa hungern som resultatet av ett avsiktligt val att utrota bönderna. Dokumenten om repressionen i byarna är ofta förkrossande. Men är det möjligt att isolera de två problemen, inbördeskrigets och jordbruksfrågans?

Utskrivningar

För att möta aggressionen mobiliserade Röda Armén på några månader fyra miljoner stridande, som måste utrustas och födas. På två månader förlorade Petrograd och Moskva mer än hälften av sin befolkning. Industrin producerade inte längre någonting. Vad fanns det under dessa förhållanden för annan lösning för att föda städerna och armén än utskrivningar? Sannolikt kan man tänka sig andra former, med ett efterhandsperspektiv ta hänsyn till farorna med en politisk poliskår, risken för godtycklig byråkrati, utövad av tillfälliga småtyranner. Men det är en konkret diskussion i termer av politiska val, tänkbara alternativ inför reella prövningar.

Vid slutet av inbördeskriget var det inte längre basen som bar ledningen utan ledningen som bemödade sig om att dra med basen. Detta var mekaniken i omkastningen: partiet satte sig i stället för folket, byråkratin i stället för partiet, den enda människan i stället för alla. Under denna process uppstod en ny byråkrati, en frukt av arvet från den gamla regimen och av den accelererade utnämningen av nya styrande. Efter den massiva rekryteringen 1924 vägde inte de få tusentalen kämpar från 1917 särskilt tungt bland partiets anhängare i jämförelse med de hundratusentals nya bolsjevikerna bland vilka karriäristerna och tjänstemännen från den gamla administrationen åter fanns.

Inbördeskrigets tunga arv

Inbördeskriget skapade en fruktansvärd tillvänjning till de mest extrema och inhumana former av våld, som dessutom lades ovanpå världskrigets vanvett. Det göt ett arv av byråkratisk bru- talitet, som Lenin skulle bli medveten om vid tiden för krisen med de georgiska kommunis- terna och som Trotskij redovisar i sin bok Stalin. ”Lenins testamente” och ”Sekreterarnas dagbok” vittnar i sin ångest om en rörande medvetenhet om problemet. Men medan revolutionen var en folkens och massornas sak, kunde den döende Lenin bara väga synderna och dygderna hos en handfull styrande män, på vilka nästan allt tycks bero i framtiden.

Inbördeskriget hade definitivt betytt ”ett stort kliv bakåt”, en ”arkaisering” av landet i för- hållande till den utvecklingsnivå som uppnåtts före 1914. Det lämnade landet blodlöst. Av de fyra miljoner invånare som Petrograd och Moskva räknade i början av revolutionen återstod bara 1,7 miljoner i slutet av inbördeskriget. I Petrograd lämnade 380 000 arbetare produktionen mot 80 000 som stannade kvar. De ödelagda städerna parasiterade på jordbruket och tvingade bönderna till förskottsleveranser av livsmedel. Och Röda Armén uppnådde en styrka på 4 miljoner. Genom hela inbördeskriget formades en ”efterbliven” statssocialism, en ny Stat byggd på ruiner: I själva verket formades staten på basen av en social tillbakagång.

Där ligger roten till den byråkratisering, som vissa styrande ryssar, inklusive Lenin, ganska snart blev medvetna om. Samtidigt var de förtvivlade över att inte lyckas hämma den. Omständigheternas hemska börda och frånvaron av demokratisk kultur fick sina effekter. Det råder sålunda inget tvivel om att det förvirrade förhållandet från maktövertagandet, mellan staten, partiet och arbetarklassen, på grund av det snabba förfallet och försvinnandet av oppositionen i folkdjupet, ledde till att samhället förstatligades i stället för att de statliga funktionerna socialiserades.

Svår demokrati

Att lära demokrati är en lång och svår process. Den går inte i samma takt som ekonomiska dekret om reformer, desto mindre som landet praktiskt taget saknar parlamentariska traditioner och erfarenheter av ett mångfacetterat politiskt liv. Den kräver tid, energi och pengar. Oron i kommittéerna och sovjeterna under 1917 illustrerar de första stegen av en sådan inlärning. Där framträdde ett civilt samhälle. Under inbördeskrigets prövningar underordnades de folkliga maktorganen, rådsförsamlingar och sovjeter, en upplyst beskyddare: partiet. I praktiken bestod lösningen också i att ersätta principen om val och kontroll av de ansvariga med utnämningar på partiets initiativ, redan 1918 i vissa fall. Denna logik utmynnade slutligen i ett system där makt är rätt och där den politiska pluralism och åsiktsfrihet som är nödvändiga för en levande demokrati undertrycktes.

Fruktansvärd förändring

Förändringen var desto mer fruktansvärd eftersom byråkratiseringen inte enbart utgår från en manipulation uppifrån. Den svarde även mot ett krav underifrån, ett behov av lugn och ordning, som uppstod ur en leda vid krig och inbördeskrig, vid umbäranden och knapphet. De demokratiska kontroverserna, den politiska agitationen och det ständiga kravet på ansvar stör. Marc Ferro har mycket kraftigt understrukit detta förfärliga samspel i sina böcker. Han erinrar sålunda om att det rent av fanns ”två centra – ett demokratiskt-auktoritärt i basen, ett centralistiskt-auktoritärt på toppen” i början av revolutionen, medan ”det däremot bara fanns ett 1939”. För honom är frågan praktiskt taget avgjord efter några månader, redan 1918 eller 1919, med försvagningen eller kuvandet av kvarters- och fabrikskommittéerna. Enligt ett liknande sätt att närma sig ämnet är filosofen Philippe Lacoue-Labarthe ännu mer tydlig när han förklarar att bolsjevismen är ”kontrarevolutionär från och med 1920-1921” (det vill säga redan före Kronstadt).

Att fastställa tidpunkten är av största betydelse. Det är inte fråga om att på ett mekaniskt sätt punkt för punkt ställa en förgylld legend, ”leninism under Lenin”, mot leninismen under Stalin, det lysande 20-talet mot det mörka 30-talet, som om ingenting ännu hade börjat ruttna i sovjeternas land. Visst fick byråkratiseringen genast effekt, visst hade den polisiära aktiviteten i tjekan sin egen logik, visst öppnas det politiska fängelset på Solovkiöarna efter inbördes- krigets slut och före Lenins död, visst undertrycktes andra partier, visst begränsades yttrandefriheten; de demokratiska rättigheterna i partiet självt begränsades från och med tionde kongressen 1921.

Men den process som vi kallar den byråkratiska kontrarevolutionen var inte någon enkel händelse. Den skedde inte på en dag. Den skedde genom val, skärmytslingar, händelser. Aktörerna debatterade själva i början av 20-talet dessa utvecklingsstadier, inte av smak för den historiska precisionen utan för att försöka att dra slutsatser om politiska uppgifter. Vittnen som Rosmer, Eastman, Souvarine, Istrati, Benjamin, Zamiatine och Bulgakov (i sina brev till Stalin), Majakovskijs poesi, Mandelstams eller Tsetajevas kval, Babels anteckningsböcker etc. kan bidra till att belysa fenomenets mångsidighet, dess utveckling, dess fortskridande.

Så, medan det ödesdigra förtrycket av Kronstadt under våren 1921 väckte medvetenheten om en nödvändig omorientering av den ekonomiska politiken, samtidigt som inbördeskriget avslutades segerrikt, begränsades den demokratiska friheten ytterligare i stället för att utvidgas: partiets tionde kongress förbjöd avvikande tendenser och fraktioner.

Politisk mångfald

Erfarenheterna av tillbakagången i Ryssland gör det nödvändigt att återkomma till frågorna om den representativa demokratin, den politiska pluralismen, censuren, upplösningen av den konstituerande församlingen, för att teoretiskt formulera de problem som socialismens pionjärer stötte på och för att begrunda lärdomarna av dem. Det råder inget tvivel om att arvet från tsarismen, de fyra åren av slakt under världskriget, under vilka mer än 15 miljoner ryska soldater mobiliserades, inbördeskrigets våld och ohyggligheter, har tyngt den revolutionära regimens framtid oändligt mycket mer än dess styrandes dogmatiska misstag, hur allvarliga de än må vara.

Behovet av en rättsstat

I en artikel om ”Revolutionen och lagen”, publicerad i Pravda den 1 december 1917, inledde Anatole Lunatjarskij, blivande utbildningsminister, med ett konstaterande: ”Ett samhälle är inte enat som en helhet.” Det krävdes lång tid och många tragedier för att dra alla konse- kvenser av denna mening. Eftersom ett samhälle inte är en helhet ens efter kullkastningen av den gamla ordningen, skulle man inte kunna göra anspråk på att socialisera staten genom ett dekret utan att riskera att förstatliga samhället. Eftersom samhället inte är enat, bör fack- föreningarna vara oberoende av staten och partierna, och partierna oberoende av staten. De intressemotsättningar som råder i samhället måste kunna uttryckas i en oberoende press och representeras i en mängd andra olika former. Det är också därför som lagarna måste garantera att rätten inte begränsas till ett av styrkan permanentat godtycke.

Försvaret för politisk pluralism är alltså inte en fråga om omständigheter utan ett väsentligt villkor för den socialistiska demokratin. Det är den slutsats Trotskij drar av erfarenheten i Den förrådda revolutionen: ”Sanningen att säga är klasserna heterogena, söderslitna av inre mot- sättningar, och kommer endast fram till gemensamma avsikter genom kamp mellan olika inriktningar, grupperingar och partier.” Det betyder att den kollektiva viljan endast kan uttryckas genom en fri valprocess, vilka dess institutionella former än är, som kombinerar en direkt demokrati med delaktighet och en representativ demokrati.

Åtgärder mot maktmissbruk

Utan att utgöra någon absolut garanti mot byråkratisering och maktens faror kan svar och inriktning dock lösgöras ur erfarenheten:

  • Skillnaderna mellan klasserna, partierna och staten bör översättas i ett erkännande av den politiska och fackliga pluralismen, som tillåter en konfrontation av program och alternativa val i alla samhällsfrågor och inte endast det enkla meningsutbytet i lokala maktinstanser.
  • Demokratin måste kombinera produktionsråd och områdesråd med ett direkt be- stämmande och en rätt till kontroll, inte bara för partierna utan även för fackföreningar och andra föreningar och av kvinnorörelser.
  • De valda ska vara ansvariga, och deras mandat ska kunna återkallas av dem de fått förtroendet av.
  • Antalet uppdrag och mandatperioder måste begränsas liksom de valdas löner till nivån för en kvalificerad arbetare eller offentligt anställd tjänsteman för att motverka att ämbeten permanentas och maktutövande blir ett yrke.
  • Makten måste decentraliseras och befogenheterna fördelas till lokal, regional eller nationell nivå så nära medborgarna som möjligt; lägre instanser måste ha vetorätt beträffande beslut som direkt berör dem. Det måste finnas möjligheter för medborgarna att tvinga fram folkomröstning.En frivillig producenternas demokrati är helt och fullt förenlig med utövande av allmän rösträtt. Kommunala råd eller folkliga områdesförsamlingar kan bildas av representanter från arbets- och boendeenheter och varje viktigt beslut underkastas en omröstning i de berörda folkgrupperna.

Tvåkammarsystem

Erfarenheter från Polen 1980-1981 och från Nicaragua 1984 har fört upp frågan om ett tvåkammarsystem. En kammare väljs i direkta val med allmän rösträtt och den andra representerar direkt arbetarna, bönderna och i stort de olika sammanslutningarna av folklig makt. Detta svar (som kan inbegripa en nationaliteternas kammare i stater med många nationaliteter) tillfredsställer teoretiskt på en gång kravet på allmänna val och omsorgen om en folklig demokrati som är så direkt som möjligt. Det tillåter ingen ytterligare sammanblandning mellan samhällets och statens sfär, utan sammanblandning motverkas allt efter som självstyret utvecklas, breder ut sig och blir allmänt.

Dessa stora linjer sammanfattar lärdomarna från en smärtfylld historia. De utgör varken ett verksamt vapen mot maktens faror eller ett recept för varje konkret situation. Man kan i backspegeln diskutera konsekvenserna av bolsjevikernas upplösning av den konstituerande församlingen, församlingens respektive sovjetkongressens representativitet i slutet av 1917, om det inte skulle ha varit att föredra att upprätthålla en dubbel representationsform (en sorts förlängd dubbelmakt). Man kan likaså fråga sig om det inte skulle ha behövts fria val redan vid inbördeskrigets slut, med risk att de vita fick övertaget, trots att de besegrats militärt, i en tid av förstörelse och internationella påtryckningar. Varje enskild situation beror av specifika styrkeförhållanden, nationella och internationella. Alla historiska erfarenheter bekräftar å andra sidan den varning Rosa Luxemburg uttryckte redan 1918: ”Utan allmänna val, utan obegränsad press- och mötesfrihet, utan åsiktsfrihet, förtvinar livet i alla offentliga institutioner, och byråkratin blir det enda aktiva elementet.” Den obegränsade demokratin är en fråga om frihet och om ekonomisk effektivitet: Endast den kan tillåta den självstyrande planeringens företräde framför marknadens mekanismer.

Maktbegär vs byråkratisk kontrarevolution

Utgången av den första socialistiska revolutionen, stalinismens triumf, den totalitära byråkratins brott, utgör ett av seklets viktigaste händelser.

För vissa torde det ondas princip bo i en den mänskliga naturens botten av ondska, i ett obetvingligt maktbegär, som kan ha olika ansikten, inklusive försöken att lyckliggöra folken mot deras vilja, att påtvinga dem i förväg uttänkta program för en perfekt stat.

Kommunismens svarta boks polemiska mål består i att upprätta en strikt kontinuitet mellan Lenin och Stalin och därmed krossa ”den gamla legenden att oktoberrevolutionen förråddes av Stalin”; ”Stalinismens fasor är väsensbesläktade med leninismens” (Jacques Amalric); ”Den tidiga kriminella driften går tillbaka till Lenin” (Eric Conan, L’Express, 6 november 1997). Om ett oförsonligt öde, bärare av sådana katastrofer, hade tagit sin början redan från första dagen, varför skulle man då fortfarande kalla sig kommunist?

20-talet: ”paus” eller vägskäl?

Trots den byråkratiska reaktionen, som mycket tidigt började frysa revolutionen, trots den kulturella nöden och tillbakagången, märks den tidiga revolutionära hänförelsen ännu under hela 20-talet i de första försöken att förändra sättet att leva: skolreformer och pedagogiska reformer, familjelagstiftning, stadsutopier, grafiska och cinematografiska uppfinningar. Det är även den som kan förklara motsägelserna och tvetydigheterna i ”den stora förvandlingen” som genomfördes under den smärtfyllda mellankrigstiden, då den byråkratiska terrorn ännu blandade sig med de revolutionära förhoppningarnas energi. Det är alltså viktigt att i den samhälleliga organisationen, i de krafter som inrättar sig där och de som opponerar sig, ta fasta på rötterna och de djupa drivkrafterna bakom det som man ibland kallar ”det stalinistiska fenomenet”. Stalinismen visar på en mer generell tendens till byråkratisering av verksamheten i alla moderna samhällen. Den får sin näring genom utvecklingen av arbetsdelningen (särskilt mellan manuellt och intellektuellt arbete) och genom ”maktens professionella faror?’. I Sovjetunionen har denna tendens varit så mycket starkare och snabbare som byråkratiseringen har uppstått mot en bakgrund av ödeläggelse, nöd och frånvaro av demokratiska traditioner.

En doft av revolution

I början var revolutionens samhällsbas på en gång stor och liten. Stor i så måtto att den vilade på alliansen mellan arbetarna och bönderna, som utgjorde den förkrossande majoriteten i samhället. Liten därför att dess arbetarkomponent, i minoritet, snabbt decimerades genom krigets härjningar och inbördeskrigets förluster.

Inte desto mindre dröjer en brytning, en envis doft av revolution kvar, i såväl inrikes- som utrikespolitiken mellan början av 20-talet och det fruktansvärda 30-talet. De auktoritära tendenserna började förvisso få övertaget mycket tidigare. Ansatta av huvudfienden, den imperialistiska aggressionen och försöken att återskapa kapitalismen, började de ledande bolsjevikerna ignorera eller underskatta ”den sekundära fienden”, byråkratin, som under- minerade dem inifrån och till slut slukade dem. Detta hittills okända scenario var svårt att föreställa sig. Det krävdes tid för att förstå det, tolka det, dra slutsatser av det. Lenin upp- fattade förmodligen den alarmsignal, som Kronstadt-krisen innebar, till den grad att han drev på en genomgripande ekonomisk omorientering. Trotskij lyckades inte förrän mycket senare, i Den förrådda revolutionen, skissera grunden för en politisk mångfald baserad på proletariatets skilda intressen åsikter och medvetande.

De flesta vittnesmålen och dokumenten om Sovjetunionen eller om det bolsjevikiska partiet självt tillåter inte att den stora vändpunkten på 30-talet ignoreras. Byråkratin segrade över- lägset, med miljoner och åter miljoner döda av hunger, deporterade, offer för processer och utrensningar som följd. Lössläppandet av ett sådant våld krävdes för att nå fram till ”segrarnas kongress” 1934 och befästa den byråkratiska makten.

Den stora vändpunkten

Mellan inbördeskrigets terror och den stora terrorn under 30-talet ger Nicolas Werth företräde åt kontinuiteten. För detta måste han tolka om 20-talet, de val som då måste träffas, konflik- terna inom partiet och reducera dem till en enkel ”paus” eller ”vapenvila” mellan två terrorister. Han för dock själv fram element, som vittnar om en förändring av förtryckarskalan och en djup förändring av dess innehåll.

1929 fastställdes planen om ”massornas kollektivisering”. 13 miljoner jordbruk skulle tvångs- kollektiviseras. Denna operation framkallade den stora hungersnöden och massdeportationerna 1932-1933: ”Våren 1933 markerade sannolikt höjdpunkten i en första stor terrorcykel, som hade tagit sin början i slutet av 1929 med lanseringen av utrotandet av kulakerna”. Efter mordet på Kirov (ledare av partiet i Petrograd), började 1934 den andra stora cykeln, kännetecknad av de stora processerna och framför allt Moskvarättegångarna 1936-1938, vars offer har uppskattats till 690.000. Tvångskollektiviseringen och den allt snabbare industrialiseringen förde med sig en massiv folkförflyttning, ett ”förlantligande” av städerna och en svindlande industriell uppbyggnad i Gulag.

Under processens gång utvecklades och förstärktes den förtryckande lagstiftningen. I juni 1929, samtidigt med masskollektiviseringen, genomfördes en genomgripande reform i straff- systemet: fångar som dömts till straff längre än tre år skulle hädanefter överföras till arbets- läger. Inför de omfattande, okontrollerbara förflyttningarna inom landet infördes genom ett beslut i december 1932 inrikespass. Några timmar efter mordet på Kirov, författade Stalin ett dekret känt som ”lagen av den 1 december 1934”, som legaliserade summariska rättegångar och tillhandahöll ett instrument med oinskränkt makt för den stora terrorn.

Att bryta kontinuiteten

Förutom krossandet av de folkliga rörelserna i städer och på landsbygd förintade denna byråkratiska terror det som levde kvar av arvet från oktober. Man vet att rättegångarna och utrensningarna åstadkom djupa sprickor inom partiet och armén. De flesta befäl och ledare från den revolutionära perioden deporterades eller avrättades. Endast tre av de 200 med- lemmarna i det ukrainska kommunistiska partiets centralkommitté överlevde. I armén arresterades mer än 30.000 av 178.000 befäl. Samtidigt exploderade den administrativa organisation som krävdes för denna förtryckarapparat och för att föra en förstatligad ekonomi- politik. Enligt Moshe Lewin hade då den administrativa personalen utökats från 1.450.000 1928 till 7.500.000 1939, och samtliga manschettarbetare från 3.900.000 till 13.800.000. Byråkrati är inte ett tomt ord. Den blir en makt i samhället: den statliga, byråkratiska apparaten slukade vad som återstod av stridbara personer inom partiet.

Effekterna av denna kontrarevolution är kännbara på alla områden; i den ekonomiska politiken (tvångskollektivisering och utveckling i stor skala av Gulag), i utrikespolitiken (i Kina, i Tyskland, i Spanien), i kulturpolitiken, i det dagliga livet med det som Trotskij har kallat ”thermidor i hemmet”, i ideologin (med utkristalliseringen av en statsortodoxi, kodifiering av ”Diamat” – som förvandlade dialektisk materialism till en uppsättning statiska regler- och sammanställningen av en Partiets officiella historia).

Man måste kalla saker vid deras rätta namn och en kontrarevolution en kontrarevolution, mer massiv, mer synlig, mer sönderslitande än de auktoritära åtgärderna under det brinnande inbördeskriget. Beträffande Nicolas Werth så är han splittrad mellan förståelse för vad som är radikalt nytt under 30-talet och sin vilja att upprätta en kontinuitet mellan det revolutionära löftet från oktoberrevolutionen och den segrande stalinistiska reaktionen. Sålunda talar han om införandet av förtryckarsystemet som en ”avgörande episod” eller som ”den viktigaste episoden i den konfrontation som tog sin början 1918-1922” utgjorde. Episod eller avgörande vändpunkt – man måste välja.

När man har tagit parti för kontinuiteten leder det till att man ”hoppar över” 20-talet, dess kontroverser och dess vågspel, som om det handlade om en enkel parentes. Den historiska beskrivningen av förtrycket tas då ur sitt sammanhang. Den förvisar konflikterna kring de avgörande vägvalen till ett dunkelt andraplan, både när det gäller utrikespolitik (inställningen till den kinesiska revolutionen, attityd till den tilltagande nazismen, opposition mot kriget i Spanien) och inrikespolitiken (både trotskistisk och bucharinsk opposition mot tvångs- kollektiviseringen, ekonomiska och sociala alternativ).

Kontrarevolution och restauration

Kontrarevolutionens idé bekymrar somliga under förevändning att den inte utmynnar i ett återupprättande av den tidigare situationen. Den historiska tiden är inte reversibel på samma sätt som den mekaniska fysiken. Filmen kan inte köras baklänges. Redan efter terrorn under den franska revolutionen noterade Joseph de Maistre, konservativ ideolog under revolutionen, som kände väl till reaktionen, klarsynt att en kontrarevolutionen inte är mot en revolution ”i motsatt riktning”, utan ”motsatsen” till en revolution. De två processerna är inte symmetriska. En kontrarevolution kan sålunda alstra något nytt och aldrig tidigare skådat. Det var fallet i Bismarcks Tyskland efter den misslyckade revolutionen 1848. Så också i Frankrike efter 1789, där Napoleons kejsardöme utgör en lång gråzon, där de revolutionära strävandena och konsolideringen av den nya ordningen blandas.

Det är i en analog gråzon som ett antal seriösa kommunister har förirrat sig, imponerade av ”socialismens” framgång utan att känna till det eller att bry sig om vad det har kostat. Man visste mycket, om man ville, under 30-talet om den stalinistiska terrorn. Där fanns vittnes- målen från Victor Serge och Ante Ciliga, John Dewey, vittnesmålen mot repressionen av anarkisterna och POUM i Spanien. Men under denna tid av antifascistisk kamp och ”byrå- kratiserad heroism” (enligt Isaac Deutschers formulering) var det ofta svårt att samtidigt bekämpa huvudfienden och den egentligen inte alls så sekundära fienden, byråkratin.

Sovjetunionen under Stalin var faktiskt inte ett land med Bresjnevs stagnation. Det för- vandlades snabbt, under den företagsamma byråkratins knutpiska. Hemligheten med denna energi saknar inte samband med den energi hos Napoleon, som fascinerade Chateaubriand: ”Om Bonapartes bulletiner, anföranden, tilltal till underordnade, proklamationer, utmärker sig för energi, var denna energi ingen egenskap hos honom; den tillhörde hans tid, den kom från den revolutionära inspirationen, som försvagades i Bonaparte, därför att han gick i motsatt riktning mot denna strävan”. Det är för övrigt inte den enda slående analogin mellan de två personligheterna: ”Revolutionen som var Napoleons amma visade sig snart som en fiende: han upphörde aldrig att bekämpa den.”

Byråkratins tillväxt

Aldrig har något land i världen undergått en så brutal förändring som Sovjetunionen på 30- talet. Mellan 1926 och 1939 växte städerna med 30 miljoner invånare och deras andel av hela befolkningen ökade från 18 till 33 procent; bara under den första femårsplanen var deras tillväxttakt 44%, det vill säga praktiskt taget lika mycket som mellan 1897 och 1926; den avlönade arbetskraften mer än dubblerades (den ökade från 10 till 22 miljoner); detta innebar att städernas befolkning till största delen bestod av efterblivna bönder, som nyligen kommit ur slaveriet, som ofta inte ens kunde läsa. Det krävdes en enorm kraftansträngning för läs- kunnighet och undervisning, det krävdes en påtvingad arbetsdisciplin. Denna stora omvand- ling åtföljdes av en pånyttfödelse av nationalismen, ett uppsving för karriärismen och upp- dykandet av en ny byråkratisk konformism.

På Michail Guefters viktiga fråga – ”en kontinuerlig rörelse” mellan oktober och Gulag eller ”två skilda politiska och moraliska världar” – ger analysen av den stalinistiska kontra- revolutionen ett tydligt svar. I början kan man tala om misstag att rätta till, om alternativ kurs i ett och samma projekt; sedan är det krafter, projekt som ställs mot varandra, organisatoriska val. Det handlar inte om något familjegräl, som i efterhand tillåter att gårdagens offer ställs ut som bevis på en ”kommunistisk pluralism”, som förenar offer med bödlar. En noggrann genomgång av vad som hände när, tillåter på så sätt, för att citera Guefter, ”det historiska samvetet att tränga in i det politiska fältet”.

En ”brådmogen” revolution?

Alltsedan Sovjetunionens fall har en tes åter vunnit i styrka: den att revolutionen från första början skulle ha varit ett dödsdömt äventyr, eftersom den kom för tidigt. Det är den tes som Henri Weber försvarar i en debattartikel i Le Monde (den 14 november 1997). Den har sitt ursprung långt tillbaka i tiden, i de ryska mensjevikernas anföranden och i Kautskys analyser, redan 1921: mycket blod, tårar och ruiner, skriver han då, skulle ha kunnat sparas, ”om bolsjevikerna hade besuttit det mensjevikiska sinnet för automatisk begränsning till vad som går att uppnå; i detta visar sig mästaren”.

Formuleringen är avslöjande. Kautsky polemiserar mot idén om ett förtruppsparti men tänker sig gärna ett parti av pedagogiska lärare, som undervisar och som är kapabelt att efter eget gottfinnande reglera Historiens gång och tempo. Som om inte striderna och revolutionerna också hade sin egen logik. Om man vill automatiskt begränsa dem, när de dyker upp, har man snart hamnat på den etablerade ordningens sida. Då handlar det inte längre om att ”automatiskt begränsa” partiets syften utan helt enkelt om att begränsa massornas strävanden. I denna mening har socialdemokraterna, som Ebert och Noske, när de mördade Rosa Luxemburg och krossade arbetarråden i Tyskland gjort sig kända som virtuoser i ”automatisk begränsning”.

Maktövertagandet i oktober 1917 var ett resultat av de liberala borgarnas och reformisternas oförmåga sedan februari att presentera ett svar på samhällets och statens kris. På frågan: ”Fanns det något val 1917?” tycks Michail Guefters svar mer rikt och övertygande än tesen om ”brådmognaden”; ”Frågan är mycket viktig. Efter att ha tänkt mycket på detta problem, kan jag tillåta mig ett kategoriskt svar: det fanns inget val. Det som då åstadkoms var det enda alternativet till lösning, som stod emot en oändligt mycket blodigare omdaning, ett samman- brott utan allt förnuft. Valet kom senare. Ett val som inte handlade om hur samhället skulle styras, om vilken väg historien skulle slå in på, utan om olika alternativ inom samma huvudfåra.”

Historiens vägskäl

Dessa vägskäl, dessa vägval, har faktiskt fortsatt att infinna sig och att ge upphov till olika och motsägelsefulla svar: 1923 inför den tyska revolutionen, inför NEP och den ekonomiska politiken, tvångskollektiviseringen, om industrialiseringen och formerna för den ekonomiska planeringen, om demokratin i landet och i partiet, om fascismens uppsving, om kriget i Spanien, om den tysk-sovjetiska pakten. På var och en av dessa prövningar drabbade olika förslag, program och målsättningar samman; visade på andra möjliga val och inriktningar.

I själva verket leder tesen om en för tidig revolution oundvikligen till föreställningen om en välordnad historiegång, reglerad, som ett urverk, där allt kommer i sin tid, precis i rätt tid. Tesen landar i plattityderna hos en strikt historisk determinism, som så ofta har förebråtts marxisterna. Den eliminerar helt enkelt det faktum att historien inte skapar sitt eget öde, att den är full av händelser, som öppnar en solfjäder av möjligheter, inte alla förvisso, men avgjort en horisont av olika möjligheter.

När man i dag läser författarna till Kommunismens svarta bok, får man intrycket att bolsjevikerna, när oktoberkuppen väl hade lyckats, till varje pris skulle ha klamrat sig fast vid makten. Då glömmer man att de aldrig har tänkt den ryska revolutionen som ett enstaka äventyr utan som steget i en revolution som skulle omfatta Europa och världen. Om Lenin, säger man, dansade i snön den 73:e dagen efter maktövertagandet, så är det för att han till en början inte hoppades sitta kvar längre än Pariskommunen. Revolutionens framtid berodde i hans ögon på dess utvidgning på europeisk nivå och särskilt i Tyskland. De omvälvningar som mellan 1918 och 1923 skakade Tyskland, Italien, Österrike, Ungern, tyder på en verklig europeisk kris. Den tyska revolutionens och det spanska inbördeskrigets misslyckande, den kinesiska revolutionens utveckling, fascismens seger i Italien och i Tyskland var inte nedtecknade i förväg. De ryska revolutionärerna är trots allt inte ansvariga för de franska socialdemokraternas abdikation och feghet.

Från och med 1923 blev det tydligt att de inte längre kunde påräkna en utvidgning av revolutionen i Europa på kort sikt. En radikal omorientering var nödvändig. Den stod på spel i konfrontationen mellan teserna om ”socialism i ett enda land” och de om ”den permanenta revolutionen”, som slet sönder partiet i mitten på 20-talet.

Utan att ifrågasätta legitimiteten i början av den ryska revolutionen anser dock somliga att den vilade på en felaktig förutsägelse i en omöjlig vadslagning. Det var dock inte fråga om någon spådom utan om en inriktning som syftade till att undanröja orsakerna till kriget genom att kullkasta det system som hade givit upphov till det. Chockvågen efter kriget har bekräftats, från 1918 till 1923. Efter den tyska revolutionens misslyckande stabiliserades i gengäld situationen. Vad skulle man då göra? Försöka vinna tid utan några illusioner om att kunna ”bygga upp socialismen i ett land”, ett land som dessutom är ödelagt? Det var ämnet för diskussionerna och striderna under 20-talet. Det var frågans hela politiska dimension, den springande punkten. På det ekonomiska och sociala planet innebar NEP en del i svaret, men för att tillämpa den skulle det ha behövts en personal med annan kultur än den som formats av krigskommunismens summariska metoder. På det politiska planet skulle det ha behövts en demokratisk inriktning, som eftersträvat majoritetsstyre, med den sovjetiska pluralismen uttryckt i val. På det internationella planet skulle det ha krävts en internationalistisk politik, som inte underställde de olika kommunistiska partierna och deras politik den sovjetiska statens intressen. Dessa val har åtminstone delvis funnits. De hade inte haft formen av fredliga diskussioner utan av skoningslösa konfrontationer.

Revolutioner som inte blev

De besegrade i dessa strider hade inte fel. Om man för revolutionernas makabra räkenskaper, uppskattar man med större svårighet kostnaden för de revolutioner som gått i stöpet eller krossats: den tyska icke-revolutionen 1918-1923 och den besegrade spanska revolutionen 1937 är inte utan samband med nazismens seger och andra världskrigets katastrofer.

För att fastställa det verkliga ansvaret är det den tråd man måste ta upp och undersöka på nytt. Att helt enkelt tala om en för tidig revolution är däremot detsamma som att förkunna en dom från en historisk domstol i stället för att ta tag i konfliktens och politikens inneboende logik, som konfronterades där. För nederlag är inte bättre bevis på misstag än segrar är bevis på sanningen:

”Om framgång ansågs betyda oskuld; om framgången utgjorde en lockelse ända in i eftervärlden och belade oskulden med kedjor; om denna förledda eftervärld, framtida slav uppkommen ur ett förslavat förflutet, blev medbrottsling till vem som helst som hade segrat, var skulle rätten vara, var skulle uppoffringarnas belöning vara? Det goda och det onda vore inte mer än relativt, varje moral skulle utplånas av mänskliga handlingar.”

Trots att det inte existerar något sådant som en slutgiltig bedömning av historien, är det angeläget att en möjlig historieutvecklig steg för steg skisseras före varje viktigt val, varje viktig skiljeväg. Det är det som gör det förgångna begripligt och gör att vi kan dra lärdomar för framtiden.

Det som under tio dagar skakade världen kan inte utplånas. Löftet om humanitet, mång- sidighet, frigörelse, som kom i dagen under händelsens första glöd är ”alltför intrasslat i mänsklighetens intressen” för att det ska kunna glömmas bort. Som vårdare av och ansvariga för ett arv som konformismen nu hotar, har vi uppgiften att skapa de omständigheter där arvet kan återfå sin rätta plats.

Daniel Bensaïd 1998

Översättning: Inger Hassler

Ursprungligen publicerad i Lenin massmödareMoteld nr 1, 1999

Daniel Bensaïd var lektor i filosofi vid l’Université de Paris VIII (Saint-Denis). Han var en av ledarna för upproret i Paris i maj 1968 och satt under lång tid i ledningen för Ligue Communiste Révolutionnaire (LCR), fransk sektion av Fjärde Internationalen. LCR är numera en del av partiet NPA.

Hur Hitler kom till makten

Kenth-Åke Andersson, från Mullvaden 1/73 och 2/73. (som pdf)

1923 var Hitler en avdankad och misslyckad målare som slagit sig på politik och satt på ölstugorna och filosoferade. Han tog sig ett glas för mycket en kväll, och satte igång den farsartade ”ölstugekuppen” i Bayern. För det fick han sitta i fängelse något år. Tio år senare, 1933, blev han rikskansler i Tyskland och valdes på fullt legal väg till landets ledare.

Resten av historien känner vi alla: andra världskriget, koncentrationslägrens fasor, den krossade arbetarrörelsen i alla de länder som ockuperades av nazismen.

Men hur kunde Hitler ta makten? Hur kunde han manövrera sig fram till en ställning där vägen var fri från hinder Hur kunde han göra det utan att möta ett tillräckligt motstånd ens från sina naturliga klassfiender, arbetarna? Hur kunde den bäst organiserade arbetarrörelsen i hela Europa – i Karl Marx’ Tyskland – ge upp utan strid? Vilka sociala, politiska och ekonomiska faktorer bestämde Hitlers makttillträde?

Den ekonomiska krisen

Nazismens frammarsch måste naturligtvis först och främst ses mot bakgrund av den ekonomiska och politiska konjunkturen.

Tyskland hade förlorat det första imperialistiska kriget (1914-18). Det innebar att landet hade blivit av med sina utomeuropeiska kolonier och andra expansionsområden, och att de segrande länderna lagt på sin konkurrent kraftiga krigsskadestånd.

Tyskland blev därigenom särskilt känsligt för den ekonomiska utvecklingen efter kriget. Det kastades mellan konjunkturernas extremer. Den ekonomiska krisen efter kriget var kraftigare här än i andra länder, och Tyskland återhämtade sig ytterst långsamt.

Den situationen förbättrades inte när Frankrike 1923 ockuperade Ruhr och tog de viktigaste produktionsområdena. Den förlusten täcktes visserligen ytligt sett genom utländska lån, och den tidigare eftersläpningen ersattes i mitten av 20-talet av en våldsam ekonomisk tillväxt.

Men i själva verket vilade denna expansion på osäker grund och en stor del av den berodde på ohälsosamma spekulationer. I slutet av återhämtningen utbröt en kraftig inflation, som urholkade penningens värde.

1929 kom den krasch man kunde vänta sig. Den drabbade inte bara Tyskland, utan hela den kapitalistiska världen. I själva verket var världshistoriens svåraste ekonomiska kris nu ett faktum. Fabrikerna tömdes på arbetare, produktionen lades ned, antalet arbetslösa steg våldsamt, medan de som fortfarande stod i produktionen drabbades av svåra lönesänkningar. Miljoner familjer stod plötsligt utan levebröd. Det gyllene 20-talet gick över i det mörka 30-talet.

Tyskland var ett av de länder som drabbades hårdast. Men här var krisen inte bara ekonomisk. På grund av landets speciella situation var den också politisk. Hela, den bräckliga Weimardemokratin bröt samman. 1930 störtades landets sista parlamentariska regering. Därefter regerades landet av minoritetsregeringar och undantagslagar under de tre åren av väntan på fascismen.

Det fanns inte längre något betydande socialt fäste för den borgerliga demokratin. Arbetarklassen var splittrad och dessutom desillusionerad genom nederlagen i flera revolutionära kriser (1918, 1921, 1923). En betydande del av borgarskapet var lierat med de gamla feodalklasserna och betraktade den borgerliga demokratin med skepsis. Socialdemokratin och de liberala grupperingarna smälte samman.

Under hela den ekonomiska krisen 1929–33 levde Tyskland i en revolutionär kris. Det bestämde inte bara arbetarklassens strävan att finna en lösning genom en proletär revolution; det gjorde också att de viktigaste sektorerna av den tyska borgarklassen stödde de nationalistiska högerpartierna och slutligen även nazismen för att skapa politiska förhållanden som möjliggjorde en fortsatt utsugning.

Vad är fascismen?

Det var genom denna ekonomiska kris – som alltså i själva verket var en kris för hela det kapitalistiska samhället på alla nivåer – som fascismen växte fram i Tyskland. Den var borgarklassens försök att lösa den kris som skapats av systemet, en lösning som gick ut på att man skulle införa drastiska förändringar i förhållandet mellan samhällets huvudklasser.

Men det räcker inte med att säga att fascismen var en reaktionär rörelse för att definiera den, inte heller med att man förklarar att den var auktoritär och ville avskaffa demokratin och de representativa institutionerna. Det finns många sådana rörelser som vid behov griper in i det kapitalistiska samhället (militärregimer, persondiktaturer, undantagsregimer etc.). Men fascismen hade ett annat drag, som skilde den från andra ”bonapartistiska”(1) regimer: den var en massrörelse.

De massor den satte i rörelse var småborgerligheten, hela den grupp av småföretagare, hantverkare, bönder och intellektuella, som hade ruinerats genom den ekonomiska krisen. Deras invanda sätt att leva var slut, de drevs nedåt och förbannade vanmäktigt alla de som tycktes bära skulden för deras olycka, antingen det nu var fackföreningarna, de politiska partierna, parlamentarismen, storfinansen eller judarna. De attraherades av Hitlers demagogi och såg i honom den starke mannen som skulle klämma åt de andra klasserna, och återge dem deras förlorade värdighet.

Småborgarna

Småborgarna är en instabil klass som inte kan ha en självständig rörelse. De måste följa någon av samhällets huvudklasser. Genom fascismen tvingades de följa storkapitalet. Men det hade inte varit det enda alternativet. Arbetarklassen kunde ha varit en attraktionspol för småborgarna – om den genom sitt revolutionära parti fört en fast politik.

Fascismen uppträder oftast i släptåget på en misslyckad revolution, när det revolutionära partiet visat sin oförmåga att lösa den politiska krisen och småborgarna vänder sig åt ett annat håll. Att den tyska fascismen inte bara uppträdde före revolutionen utan dessutom växte i styrka under hela krisens förlopp, visar på kommunistpartiets oförmåga att göra proletariatet till centrum i landets politiska liv.

Men när fascismen kommit till makten är den inte en småborgerlig rörelse. Då uppträder den som storkapitalets agent och lovar den att lösa den ekonomiska krisen. Den kan bara göra det på ett sätt: Genom att krossa varje spår av proletär organisering och införa olika former av tvångsarbete. Krisen vräks över på arbetarklassen och storkapitalet får nytt utrymme för ekonomiska investeringar. (Genom sin aggressiva utrikespolitik säkrar fascismen både rustningsindustrin och nya expansionsområden för imperialismen.)

Hela arbetarrörelsen hotades till sin existens. Detta var den viktigaste lärdomen av fascismens uppträdande. Man ville införa ett nytt förhållande mellan klasserna, där proletariatet skulle brytas ned i enskilda atomer och förlora sin ställning som en politisk klass. Denna förändring i förhållandet mellan klasserna är också en av de avgörande skillnaderna mellan den borgerliga demokratin och fascismen.

Socialdemokratins hållning till fascismen

Vilken hållning intog då arbetarorganisationerna? Hur försökte de hejda fascismen? Om socialdemokratin finns det inte mycket att säga. Den förde helt enkelt ingen kamp mot fascismen. Varför inte?

Den reformistiska ideologin bygger på tron att man gradvis kan ta över den kapitalistiska staten och att ekonomin efter hand mognar för socialismen. För reformisterna tillhörde ekonomiska kriser det förgångna. Det gjorde att man inte var beredd på den ekonomiska krisen 1929. Man förutsåg den inte, och kunde inte lägga fram en politik för att bekämpa den.

Socialdemokratin vinner alltid sin styrka i en uppgångsperiod då den genom sitt klassamarbete kan erbjuda arbetarklassen materiella fördelar och säkrare levnadsvillkor. Men denna möjlighet försvinner i krisperioder. Under hela perioden 1929-33 minskade socialdemokratin stadigt i val efter val.

Socialdemokratin hade inte heller någon teori om fascismen. Man såg endast dess yttre sidor (hakkors, ledarmystik, rasism etc.) och kunde aldrig nå längre än till moralismer om människans ondska. Man förstod inte fascismens sociala bakgrund och såg inte vilka klasskombinationer den vilade på.

Socialdemokratin hade sin verksamhet begränsad till parlamenten och de olika representativa församlingarna i den borgerliga staten. Den kunde inte agera utanför dem. Den kunde inte mobilisera massorna till kamp mot fascismen. Visserligen hade de arbetarklassen som sin klassbas, men det var en passiviserad arbetarklass.

En aktivering av arbetarklassen innebar att socialdemokratin också förlorade sitt inflytande över den, att det speciella socialdemokratiska beteendemönstret och den reformistiska ideologin minskade i inflytande. Detta blev socialdemokratins dilemma under Weimarrepublikens dödskamp.

Fascismen kunde endast behålla sin makt genom att krossa varje form av proletär organisering, även de socialdemokratiska. Men socialdemokratin kunde inte mobilisera till kamp mot fascismen, ty just denna mobilisering innebar att det socialdemokratiska inflytandet underminerades. Socialdemokratin tvingades söka manövrera mellan två eldar – den kontrarevolutionära fascismen och den revolutionära kommunismen.

Järnfronten

Socialdemokratins små möjligheter att handla kan illustreras med historien om ”Järnfronten”. Efter att ha avvisat alla förslag om en proletär enhetsfront, beslöt socialdemokraterna att upprätta en egen ”front”, som var indelad i kampgrupper, ”järnhänderna”. Genom att slå ihop de proletära organisationer man kontrollerade (inkl. idrottsorganisationerna) kunde man mönstra det imponerande antalet av 4,5 miljoner arbetare i denna front.

Men vad skulle man använda ”Järnfronten” till? För att beväpna arbetarna och slå ned de fascistiska provokatörerna? För att ringa in de nazistiska, halvmilitära trupperna och avväpna dem? Förvisso inte.

Järnfrontens främsta uppgift blev att driva en valkampanj till förmån för borgarnas presidentkandidat, Hindenburg, den man som sedermera skulle ge Hitler makten. Denna ”järnfront” kunde inte ens hindra utrensningen av socialdemokrater ur den preussiska delstatsförvaltningen 1931. Socialdemokratin kunde inte försvara arbetarna mot fascismen.

Nazisterna gick kraftigt framåt under 30-talet. De fick stöd av småborgarna. Samhället var i kris. Socialdemokratin var handlingsförlamad.

Kommunisterna

Kommunisterna hade stora möjligheter att utnyttja situationen. Till skillnad från socialdemokraterna hade de kunnat förutse den ekonomiska krisen. Man var inte ideologiskt bunden vid tron på en harmonisk utveckling. Detta gav kommunisterna en strategisk och taktisk fördel, som kunde ha varit avgörande för att förvandla krisen till ett proletärt maktövertagande. Men varför gick det inte så? Vad var det som var fel?

Det berodde på att Komintern (den stalinistledda Kommunistiska Internationalen) gjorde en fullständigt felaktig analys av klasskrafterna. Detta gällde synen på fascismen, som man reducerade till en vanlig reaktionär rörelse utan att se dess särdrag. Det gäller än mer socialdemokratin som man – hör och häpna! – såg som en variant av fascismen!

Socialdemokratin – ”socialfascistisk”

Redan 1924 hade Stalin formulerat en ”teori” om sambandet mellan socialdemokrati och fascism. Enligt denna fanns det inga motsättningar mellan dessa två rörelser, socialdemokratin var ”fascismens moderata flygel”. Rörelserna var ”tvillingar”. I själva verket var socialdemokratin inget annat än ”socialfascism”, menade Stalin. Den var egentligen farligare än fascismen, därför att den inte öppet visade sina avsikter.

Detta ledde till att man bestämt avvisade varje tanke på enhetsfront mellan socialdemokrater och kommunister för att krossa fascismen. Endast under speciella förhållanden kunde man få skapa en ”enhetsfront underifrån”, men absolut inte ovanifrån, med de socialdemokratiska organisationerna. Så här skrev man i Pravda i april 1931: ”Socialdemokratin är borgarklassens huvudstöd inom arbetarklassen och det aktivaste partiet när det gäller att fascistisera den borgerliga staten….

Denna socialdemokratins roll, vilken i ord går emot fascismen och som prisas av högerflygeln och trotskisterna som ”motståndare” till fascismen måste skoningslöst avslöjas. Det kan inte vara tal om någon kompromiss eller något block med de socialdemokratiska arbetarna mot fascismen och socialfascismen! Att stödja socialdemokratin innebär ett stöd åt fascismen, ett stöd åt den kapitalistiska offensiven mot arbetarklassen, ett stöd åt förberedelserna för krig mot Sovjetunionen. I Tyskland, stöder socialdemokraterna Brüning-regeringen, som verkställer den fascistiska diktaturen”.

”Borgerlig demokrati/fascism – samma sak”

Enligt denna syn fanns det egentligen ingen skillnad mellan den borgerliga demokratin och den fascistiska staten. Båda var bara varianter på samma tema. Så här analyserade Kominternledaren Manuilskij situationen i april 1931: ”Den fascistiska regimen är inte en ny typ av stat; den är en form av borgerlig diktatur i imperialismens epok. Den växer organiskt fram ur den borgerliga demokratin … Bara en borgerlig liberal kan acceptera att dessa två politiska former är olika i princip; genom att konstruera en sådan motsättning förleder socialdemokratin avsiktligt massorna”.

Denna analys medförde flera allvarliga taktiska misstag. Dels hade man en felaktig syn på enhetsfronten och kunde inte tvinga de socialdemokratiska ledarna till aktionsenhet för att under kampens gäng avslöja dem inför massorna. Nu blev avståndstagandet från socialdemokratin rent verbalt. Dels betraktade man socialdemokratin som huvudfiende och riktade elden fel.

Det gjorde att man 1931 bl.a. medverkade till att störta den socialdemokratiska delstatsregeringen i Preussen och stödde nazisterna i folkomröstningen. Det ledde också till att man i slutet av 1932 kunde se en grotesk uppvisning på Berlins gator: kommunistiska militanter och nazistiska aktivister som arm i arm gick runt för att samla in pengar till de strejkande transportarbetarna. Kommunisterna motverkade inte nazisternas försök att tränga in i arbetarrörelsen. Tvärtom var man beredd att upprätta aktionsenhet med dem, den enhetsfront som man inte ville ha med ”socialfascisterna”.

Trotskijs kamp för en proletär enhetsfront

Slutsatsen av vår analys kan bara bli en: både socialdemokratin och kommunistpartiet bidrog till att fascismen kom till makten i Tyskland. För att krossa fascismen hade man behövt ena arbetarklassen. Eftersom socialdemokratin ännu hade ett starkt grepp över majoriteten av arbetarna, kunde detta bara ske på ett sätt: genom upprättandet av en proletär enhetsfront.

Det hade inneburit att man upprättat en aktionsenhet mellan socialdemokrater och kommunister för att försvara arbetarorganisationerna. En sådan kunde inte ha upprättats enbart underifrån. Den måste också upprättas genom avtal mellan partiernas ledningar. (Däremot kunde man tvinga socialdemokratin till enhetsfront genom ett tryck underifrån).

Men en sådan aktionsenhet skulle naturligtvis inte innebära att man upphörde med den interna polemiken eller att man skulle sluta kritisera socialdemokratin för dess förrädarroll. Under enhetsfrontens utveckling kunde man genom en riktig kritik ha dragit över majoriteten av arbetarna och isolerat ledarna, avslöjat dem i handling. Om denna front, kombinerad med ett korrekt aktionsprogram som utgick ifrån ett försvar av arbetarorganisationerna (arbetarmilis, fabriksråd, arbetarkontroll) till upprättandet så småningom av arbetarråd (den högsta formen av enhetsfront), då kunde man också vinna den nödvändiga styrkan för att gå på offensiven för att ta makten och upprätta en proletär stat.

Så såg i korthet det program ut som Trotskij skisserade i en ström av artiklar och pamfletter om den tyska frågan mellan 1930 och 1933. Trots att han var politiskt isolerad i landsflykt i Turkiet, förmådde han göra en riktig värdering av klasskrafterna i Tyskland och visa på de felaktiga analyser som vägledde stalinisterna. Men hans varningar förklingade ohörda och förhånades i den stalinistiska pressen. Det tyska kommunistpartiet fortsatte sin vandring mot förintelse.

Kommunistpartiernas politik efter Hitlers maktövertagande

I januari 1933 var kampen slut. Hitler stod som segrare. Men makten var ännu inte konsoliderad. Det fanns ännu möjligheter att handla! Hur handlade kommunistpartiet nu och under de närmaste åren?

Under flera månader vägrade man att se sanningen i vitögat. Man talade om Hitlers makttillträde som en tillfällighet och hävdade att fascismen snart skulle trötta ut sig och att vägen då låg öppen till makten. Kominterns Exekutivkommitté hävdade att man fört en riktig politik och gav inga nya direktiv. Ultravänsterpolitiken fortsatte – alltmedan nazisterna mejade ner arbetarorganisationerna en efter en.

Men året efter kastade man begreppet ”socialfascism” överbord. Men det innebar ingen korrigering av kursen. Det innebar istället en helomvändning 180 grader: från ultravänsterpolitik gick man över till högeropportunism. För att stoppa fascismen i de europeiska länderna proklamerade man nu folkfronten, en front som inte bara skulle omfatta arbetarpartierna utan även de traditionella (och djupt korrumperade) småborgerliga partierna. Den minsta gemensamma nämnaren skulle vara försvaret av den borgerliga demokratin. Alla krav på socialism skulle stoppas undan.

Detta blev linjen i de länder där fascismen ännu inte segrat (dess effekter i det spanska inbördeskriget ska vi undersöka i nästa nummer). Men hur skulle denna linje tillämpas i de länder som redan var fascistiska?

Front med fascisterna

Man kan inte tro sina ögon när man läser dokumenten: i dessa länder gick man ut med parollen att man skulle upprätta en ”Folkfront” med de fascistiska funktionärens och med en fascistisk ideologi som bas. Man hävdade helt enkelt att Mussolini och Hitler ”förrått” fascismen!!

Kominterns officiella språkrör Rundschau innehöll den 20 september 1936 följande upprop från Italiens kommunistiska parti till ”det fascistiska gamla gardet och den fascistiska ungdomen”: ”Vi förklarar att vi är redo att kämpa tillsammans med er och med hela Italiens folk för att genomföra det fascistiska programmet från 1919 och varje krav som representerar ett särskilt eller allmänt direkt intresse för arbetarna och folket i Italien. Vi är redo att kämpa med alla som verkligen vill kämpa mot den handfull parasiter som suger ut och förtrycker nationen och mot de byråkrater som står i dess tjänst… Låt oss räcka varandra handen, fascister och kommunister, katoliker och socialister, människor av olika strömningar! Låt oss räcka varandra handen och låt oss gå sida vid sida för att säkra medborgarnas rätt till existens i ett civiliserat land som vårt. Vi har samma mål att göra Italien starkt, fritt och lyckligt . De nuvarande härskarna i vårt land vill dela upp Italiens folk i fascister och icke-fascister. Låt oss höja, en fana för folkets enighet, för bröd, arbete, frihet och fred.”

Denna politik var ingen tillfällighet, och absolut inte begränsad till Italien. Den hade sin motsvarighet i Tyskland. Också här gick tyska kommunistpartiet ut med ett upprop där man inbjöd fascisterna till en folkfront: ”Till försvar för det arbetande folkets livsintressen är försoning inom det tyska folkets massor nödvändig. I denna kamp har alla som arbetar, de må vara nationalsocialister, kommunister, socialdemokrater eller katoliker, samma intressen. Alla de, för vilka Tysklands väl står högre än de övre 10.000:s intressen, måste hålla samman, antingen de nu är vanliga medlemmar i arbetsfronten eller funktionärer i de nationalsocialistiska massorganisationerna.”

Stalinistisk självmordspolitik

Denna politik var f.ö. inte helt ny. Den hade sin motsvarighet i en märklig episod i valet 1930, där de tyska kommunisterna försökte dra till sig de småborgerliga massorna genom att använda en fascistisk jargong. Man slopade tillfälligtvis allt tal om en proletär revolution och talade istället om ”folkrevolutionen”.

Hit leddes alltså det tyska kommunistpartiet genom en felaktig politik. Den bäst organiserade arbetarrörelsen i Europa smulades sönder. Det revolutionära parti som skapats av Rosa Luxemburg och hennes kamrater, kröp nu på knä för de fascistiska funktionärerna, medan dess hjältar (som Thälmann) försmäktade i de nazistiska koncentrationslägren.

Detta är en av lärdomarna från 30-talet. Den kommunistiska rörelsen begick harakiri. Den revolutionära ideologin måste återupprättas, det revolutionära partiet måste återuppbyggas. Detta är den uppgift Fjärde Internationalen åtagit sig. Kampen för ett nytt kommunistiskt världsparti går vidare.

Kenth-Åke Andersson

Noter

1. Bonapartism: begrepp som utarbetades av Marx i hans studie över ”Louis Bonapartes 18 Brumaire”. Det betecknar en borgerlig undantagsregim, som upprättar en diktatur över hela samhället (även över den härskande klassen) i tillstånd av skärpt klasskamp

Litteraturtips

Tyvärr finns det få marxistiska analyser av Hitlers maktövertagande på svenska. (De borgerliga analyserna är i det här fallet alldeles osedvanligt dåliga.) I MLK-oppositionens dokumentsamling ”Åter till leninismen, del 2” finns en mycket bra studie över kommunistpartiets politik inför Hitlers maktövertagande. I Zenit (nr 16 och 17 1970) och Häften för Kritiska Studier (nr 2-3, 4 och 6 1970) finns utförliga och intressanta diskussioner om den marxistiska analysen av fascism-begreppet.

De absolut bästa arbetena om den tyska fascismen är Trotskijs skrifter från 1929-33, där han ingående analyserar situationen och varnar för Kominterns katastrofpolitik. De finns samlade i en engelsk utgåva, The Struggle against Fascism in Germany (Pathfinder Press 1971), med en inledning av Ernest Mandel. Den svenska översättningen har annonserats av Partisanförlaget [finns nu på marxistarkivet: Kampen mot nazismen i Tyskland – Red ].

Hela inlägget som pdf