Etikettarkiv: Olja

Varför imperialisterna bombar Irak

USA och Storbritannien bombar nu hänsynslöst Irak återigen, under förevändningen att Irak hindrar inspektörerna från UNSCOM. Men det är inte de verkliga orsakerna till den imperialistiska aggressionen mot Irak.

Det är viktigt att betona det hyckleri och den arrogans som USA-imperialismen och dess knähund Storbritannien visar upp i och med den senaste attacken. Den formella ursäkten för den var en rapport från UNSCOM:s inspektörer som påstods säga att regimen i Irak hade hindrat dem. I själva verket var rapporten sammansatt av kommissionens ordförande Butler tillsammans med höga tjänstemän i Pentagon, utan att konsultera de franska och ryska UNSCOM-rådgivarna. Bombningarna började medan FN:s säkerhetsråd fortfarande diskuterade rapporten och medlemmarna måste använda sina mobiltelefoner för att få reda på vad som hände. Samma möte höll på att diskutera en annan rapport från den internationella atomenergikommissionen, vilken rekommenderade att uppgradera Iraks status från inspektion till långsiktig kontroll, med andra ord ett medgivande att Irak inte har kapacitet att framställa atomvapen for tillfället.

Falska förespeglingar

Att Irak skulle ha hindrat UNSCOM:s arbete är en lögn. Under perioden mellan 15 november och 14 december inspekterades 427 ställen (av vilka 299 var återbesök). Av alla dessa, säger de sig ha stött på hinder vid fem! I ett fall uppehölls inspektörerna i 45 minuter, i ett annat ombads de minska antalet inspektörer till fyra och vid två andra tillfällen nekades de tillträde till byggnader eftersom de som jobbade där redan slutat inför helgen. Dessa förespeglade ”obstruktioner” krymper till en fjäder, speciellt som en av USA:s inspektörer, Scott Rider, var tvungen att sluta efter att man kommit på att han vidarebefordrade information till den israeliska underrättelsetjänsten!

Att Storbritannien och USA har genomfört angreppen på egen hand och har blivit totalt isolerade har understrukit att det är imperialismens intressen som står på spel. Det är inte omtanke om ”Iraks grannars nationella säkerhet”. Ingen av dessa har givit sitt stöd till bombningarna.

Kamp om makt och oljepengar

Ryssland, Frankrike och Kina har opponerat sig mot Washington. Ryssland har till och med dragit tillbaka sina ambassadörer från Washington och London, nånting som inte ens hände under det kalla krigets kyligaste period. Men skälen till dessa protester är långt ifrån humanitära. Det är kampen om marknader, inflytandesfärer och makt mellan olika imperialistmakter som driver Moskva och Paris opposition. Striden om de lukrativa oljekontrakt som blir möjliga om sanktionerna mot Irak hävs har en nyckelroll i att bestämma Frankrikes och Rysslands politik i regionen. USA å sin sida är angeläget att skydda intressena hos sina allierade oljeproducerande länder som Saudi-Arabien och andra reaktionära monarkier i området. Iraks återinträde på oljemarknaden skulle tvinga fram ytterligare prisfall på råolja och på så sätt skada dessa länders ekonomier.

Den amerikanska imperialismen ville att flygangreppen skulle tjäna som en varning till folken i de före detta koloniala länderna: ”Se vad som händer den som vågar sätta sig upp mot oss”. Detta är särskilt viktigt just nu då den omfattande plundringen av tredje världen genom IMF och Världsbanken redan orsakar stora protester mot ”den globala kapitalismens” politik.

Bombningarna slår tillbaka

Men bombningarna kommer att ge motsatt resultat. Redan har en protestvåg börjat över världen, med början i de arabiska länderna. Bombningarna kommer bara att förstärka hatet mot imperialismen bland folken i Mellanöstern liksom i övriga Asien, Afrika och Latinamerika. Rädslan för massprotester är vad som fått reaktionära regimer i arabländer att antingen opponera sig mot attackerna eller hålla tyst. Vid ett visst stadium kan dessa känslor leda till uppror som störtar dessa regimer.

Protester kommer också att komma från arbetarklassen i väst, särskilt i detta fall då skälen till och målen för angreppen ifrågasätts öppet i massmedia.

FN USA:s redskap

Högerflygeln inom den brittiska arbetarrörelsen har som vanligt gett sitt ovillkorliga stöd till imperialismens utrikespolitik. Några av Labours parlamentsledamöter på vänsterkanten har öppet motsatt sig attackerna. Tyvärr har de intagit en rent pacifistisk hållning och appellerar till ”den internationella legitimiteten” och FN:s roll. Denna hållning spelar i slutänden imperialismen i händerna. De o-Förenade Nationerna är inte en självständig institution som står över gott och ont. FN återspeglar bara USA-imperialismens förkrossande dominans i världen. Vi bör inte glömma att Irak-kriget 1991 där hundra tusen irakier dödades (vissa uppskattar antalet offer till en kvarts miljon), fördes under FN-flagg. Också exempelvis 1965 användes FN-soldater i Kongo för att störta Lumumba och ersätta honom med den hatade diktatorn Mobutu. Nedanstående citat är en ytterligare indikation på FN:s verkliga karaktär:

”När FN förklarade krig mot general Mohamed Farah Aidid, mellan juni och oktober 1993, öppnade amerikanska helikoptrar eld mot sjukhus, bostadshus och civila folksamlingar, och dödade hundratals obeväpnade människor. Efter en attack som dödade 71 personer, sade chefen för FN-uppdraget, amiral Jonathan Howe: ’Vi visste vad vi träffade – det var välplanerat.'” (Alex de Vaal i the Guardian, 30 oktober 1997)

Bara genom en tydlig klassopposition mot imperialisternas handlingar utomlands (oavsett vilken flagga de gömmer sig bakom) och den storföretagsvänliga politiken hos arbetarrörelsens ledare på hemmaplan kan man tjäna intressena hos folken i den tredje världen och arbetarrörelsen i väst.

Några har pekat på samtidigheten hos attackerna och riksrättsprocessen mot Clinton som ett skäl till angreppet. Vad vi än anser om Clintons uppträdande i Lewinsky-affären, är detta helt klart inte den verkliga orsaken till bombningarna i Irak. Orsakerna ligger djupare och är rotade i intressena hos de amerikanska storföretagen, för vilka Clinton bara är en representant.

De ”smarta” vapnen missar målet

Återigen matas vi med propaganda om ”smarta laserstyrda missiler”. Förra sommaren publicerade ”US General Accounting Office” (GAO), en undersökningskommission under den amerikanska kongressen, en rapport som krossade myten om ”smarta” bomber. Enligt denna rapport var träffsäkerheten hos laserstyrda bomber som släpptes av ”stealth”-bombplanen F-117 så låg som 41%. Pentagon hade hävdat att precisionen låg på 80%! Enligt samma rapport, missade F-117-planen 40% av luftförsvarsmålen under den första natten av Irak-kriget 1991. Pentagon insisterade på att hemlighålla de verkliga siffrorna för Tomahawk-missilerna, men GAO-rapporten hävdar att träffsäkerheten var ”lägre än vad som i allmänhet förespeglades”. Rapporten välter också Pentagons påstående ”ett mål, en bomb” för dess laserstyrda bomber, och antyder att det krävdes mellan fyra och tio bomber för att förstöra mål som broar.

När bombningarna nu startade igen den 16 december påstod general Sir Charles Guthrie, i ledningen för Storbritanniens militärförsvar, att de vapen som bara hade 50% träffsäkerhet under kriget 1991 nu hade förbättrats till 90% träffsäkerhet. Det är bara det att de påstod 1991 att vapnen hade 99-procentig precision om inte mer! Redan den första natten av de senaste bombningarna, missade ironiskt nog en av dessa ”intelligenta” missiler sitt mål med flera mil och landade i den iranska staden Khorramshah.

Oskyldiga får lida

Det är oskyldiga kvinnor, barn och civila som får lida mest, i vanlig ordning. Efter tre dagars bombningar, har redan stora delar av Bagdad förvandlats till ruiner. Detta kommer bara att stärka stödet för Saddam Hussein i Irak och övriga arabvärlden, eftersom han kommer att ses som någon som ställer sig upp mot imperialistisk aggression.

Detta är statsterrorism av värsta sort. Långt ifrån att lösa något av regionens problem, kommer den att öka spänningarna enormt, och kan till och med leda till att återuppväcka individuell terrorism mot amerikanska och brittiska mål. Socialister stöder inte individuell terrorism, som inte på något sätt flyttar fram positionerna för de förtryckta folken i världen utan tvärtom spelar imperialismen i händerna. Men vi är samtidigt helt emot statsterrorism.

Imperialisternas mål inte att störta Saddam

USA och Storbritannien medger att bombningarna inte kommer att leda till något av deras uppsatta mål. Vad gäller att störta Saddam Hussein, har Clinton och Blair redan klargjort att detta inte är ett av operationens mål. De har öppet slagit fast att detta skulle kräva att man sätter in hundratusentals soldater på marken, och det är de inte beredda att göra. Detta visar imperialismens begränsningar. De är rädda för en intervention med markstridskrafter eftersom detta säkerligen skulle väcka massprotester hemma och till och med inom trupperna. De vill inte ha ett nytt Vietnam.

Bombningarna av Irak kommer istället för att skrämma massorna i de f.d. koloniala länderna att avslöja begränsningarna hos en amerikansk militär intervention och blotta motsättningarna mellan olika imperialistmakter.

Folkets uppgift att göra sig av med regimen

Många arbetare världen över frågar sig fortfarande: ”Ja, detta är ett försök från imperialismen att visa vem som bestämmer i världen. Men Saddam Hussein är en diktator. Hur kan vi bli av med honom?” På detta svarar socialister att störtandet av Saddam Hussein är en uppgift för de irakiska arbetarna, bönderna och ungdomen. Redan 1991 visade de sin beslutsamhet i massupproret vid krigets slut. De allierade styrkorna ledda av USA stod och tittade på medan Saddams nationalgarde massakrerade de upproriska. Washington och London vill tusen gånger hellre ha Saddam kvar vid makten än att riskera en äkta folklig revolution i Irak som skulle spridas med blixtens hastighet till omkringliggande länder. Även om de skulle vilja störta honom uppstår frågan med vem han skulle ersättas. I bästa fall skulle det bli en instabil pseudodemokratisk regom under Washingtons direkta kontroll. I värsta fall skulle det bli en mer pålitlig diktator, kanske från de ”moderata” delarna av Saddams armé. Detta skulle inte vara någon som helst lösning för det irakiska folket.

När massorna en gång väl börjar röra sig finns det inget som kan stoppa dem. Om arbetarna i regionen, börjande med de mäktiga oljearbetarna, skulle gå i strejk och samordna sina styrkor, skulle alla reaktionära regimer i området falla som ett korthus. Efter att ha avlägsnat de hatade diktatorerna (allihop, inte bara de som är impopulära i väst) skulle de kunna ta Mellanösterns enorma naturresurser och planera deras användning för befolkningsmajoritetens behov och skapa basen för tidigare inte skådade framsteg i hela befolkningens levnadsstandard.

Naturligtvis måste en sådan revolution spridas till resten av världen för att överleva, i synnerhet måste den söka solidaritet hos arbetarna i väst. Imperialismens makt är ingenting jämfört med de beslutsamma handlingarna hos arbetarrörelsen i väst och i tredje världen.

Vi har gått in i en epok av revolution och kontrarevolution. Det är viktigt att socialister över hela världen diskuterar och lär sig förstå den nuvarande situationen och, inte mindre viktigt, erbjuder ett tydligt alternativ.

London 18 december 1998

Ted Grant

Från Tidskriften Socialisten

Kampen i Mellanöstern

1. Imperialismen

Det man först och främst kommer att tänka på, när talet faller på imperialismens yttringar i Mellersta Östern, är oljan. Oljan ger fantastiska profiter. Den fasta kapitalinvestering som krävs för att utvinna en tunna råolja om dagen är i Mellersta Östern 190 dollar, mot 730 dollar i Venezuela och i 500 i Förenta staterna.(1) Kostnaderna för att producera en tunna råolja ligger i Mellersta Östern vid bara femton cent, mot i: 63 dollar i Förenta staterna.(2) Och de åtta stora oljebolag som kontrollerar världens olja bestämmer priset på världsmarknaden efter produktionskostnaderna vid Mexikanska bukten. Så Mellersta Östern är rena guldgruvan. Vinsterna på oljan därifrån uppgick, enligt de officiella siffrorna (som givetvis är tilltagna i underkant), under perioden 1948-60 till i genomsnitt 67 procent om året på det investerade kapitalet, mot 21 procent i Venezuela och 10,8 i Förenta staterna.(3)

Om vår diskussion hade gällt Mellersta österns olja före andra världskriget, skulle vi i första hand ha måst tala om en brittisk oljeimperialism. På den tiden kontrollerade Storbritannien 100 procent av den iranska oljan och 47,5 procent av oljan från Irak;

de amerikanska intressena hade bara 23,75 procent av Iraks olja (samma som de franska). Men sedan dess har läget undergått en radikal förändring. År 1959 steg USA:s andel till 50 procent av all olja från Mellersta Östern, medan Storbritanniens sjönk till 18 procent (Frankrike hade fem procent, Nederländerna tre procent och övriga, lokala arabiska regeringar medräknade, 24 procent). Numera är oljeimperialismen i realiteten lika med den amerikanska imperialismen.

Oljan kan knappast sägas ha haft någon positiv inverkan på utvecklingen i länderna här. I stället har den felinriktning av deras ekonomiska, sociala och politiska utveckling som orsakas av feodalismen och kapitalismen bara förstärkts ännu mer. Den sysselsättning oljeindustrin ger är mycket obetydlig; i Iran är bara en procent av landets arbetstagare sysselsatta inom oljeindustrin, i Irak är siffran en procent, i Saudiarabien två procent, i Kuwait 19 procent och i Aden sex procent.(4) Sammanlagt sysselsätter hela samlade oljeindustrin över hela Mellersta Östern färre människor än den egyptiska textilindustrin ensam.

De rikaste oljetillgångarna finns i de stater som har de allra mest föråldrade regimerna. Den imperialistiska gränsdragningen i Mellersta östern – och samtliga gränser de olika arabstaterna emellan har helt enkelt påtvingats dem av imperialisterna – drog upp murar och barriärer mellan de stora befolkningscentra, som också är de i särklass socialt och politiskt mest avancerade områdena, och de stora naturtillgångarna i den arabiska regionen.

2. Zionismen

Det var en serie mänskliga tragedier som förde judarna till Palestina: pogromer i tsartidens Ryssland, förföljelser i Östeuropa och nazismens vanvettiga massaker. De kom till ett Palestina som redan var befolkat av araberna. Och oavsett vilka orsaker som förde judarna dit, var det oundvikligt att det kom till en oavbrutet allt hårdare konflikt mellan de zionistiska nybyggarna och araberna.

De arabiska bönderna med sin ytterligt låga levnadsstandard, som därtill hela tiden led av öppen eller dold arbetslöshet, erbjöd sitt arbete och sina produkter för en mycket billig penning. Hur skulle en europeisk arbetare under sådana omständigheter alls kunna finna arbete? Den enda lösning man kunde komma på var att förbjuda de judiska arbetsgivarna att alls anställa någon arabisk arbetskraft. I Tel-Aviv, som när staten Israel grundades hade närmare 300 000 invånare, fanns det inte en enda – jag upprepar inte en enda – arabisk arbetare, och inte någon arab i övrigt heller. År 1944 spreds vid ett tillfälle ett rykte om att ett par arabiska arbetare skulle vara anställda i köksavdelningen på ett café i Tel-Aviv. Resultatet: en folkmassa på tusentals människor slog ut alla caféets fönster och förstörde hela inredningen. Eftersom de arabiska bönderna, fattiga som de var, var fullt villiga att sälja sina produkter långt under de priser som begärdes av de judiska jordbrukarna, hindrade zionisterna helt enkelt fellaherna att sälja sina produkter på de judiska salutorgen. Om en fellah driven av hunger tog risken att bryta mot denna bojkott, blev han misshandlad och fick sina varor förstörda. Alla medlemmar av den zionistiska fackföreningsrörelsen – Histadruth – måste betala två speciella tvångsavgifter: i) – ”För judiskt arbete” – pengar som gick till att organisera strejkvakter etc. mot anställandet av arabiska arbetare, och 2) ”För judiska varor” – där pengarna användes till en bojkott mot alla arabiska produkter.

Inte ett enda zionistiskt parti – inte ens den allra extremaste ”vänstern” i hashomer hatzair, numera mapam – vände sig mot bojkotten mot arabiska arbetare i judiska fabriker på judiska byggplatser och i judiska fruktträdgårdar. Ingen vägrade att betala de där båda avgifterna till Histadruth. I hela kibbutzrörelsen fanns det inte en enda arab (sedan staten Israel upprättats har läget på denna punkt dock undergått en radikal förändring: nu finns det en arabisk medlem i kibbutsen En-Dor!). Inte ett enda arabiskt barn fick tillträde till någon judisk skola eller barnträdgård.

Denna bojkott mot araberna ingick som en integrerande del i zionismen; den förutan skulle ingen europeisk arbetare eller bonde ha kunnat överleva ekonomiskt. I konfrontationen med den lokala arabiska befolkningen måste zionismen försöka tjäna den härskande imperialistiska makten. Den vägledande principen för den zionistiska diplomatin har alltid varit att liera sig med den världsmakt som råkat ha inflytande över Palestina. Herzl, den politiska zionismens grundare, flirtade huvudsakligen med den turkiske sultanen och tyske kejsaren. Efter första världskriget orienterade sig zionismen i riktning mot den brittiska imperialismen. Efter andra världskriget överförde den i stället sin tillgivenhet till den amerikanska imperialismen.

Det var ingen tillfällighet att haganah – zionismens viktigaste militära organisation på 1920-talet och i än mera utpräglad grad på 30-talet – samarbetade intimt med den brittiska ockupationsarmén och polisen. Så till exempel upprättade man våren 1936 en kår av hjälppoliser. Genom att använda sig av denna kår kunde en stor och betydelsefull del av haganah och också en del medlemmar av etzel (den andra zionistiska militärorganisationen) förvandlas till en lagligen tillåten väpnad styrka. Våren 1939 var denna styrka uppe i cirka 21 000 man. Givetvis släpptes inte en enda arab in i denna kår. Moshe Dayan var en av de ledande männen i hjälpkåren, som energiskt ägnade sig åt att terrorisera arabiska byar, ordna med summariska avrättningar av ”misstänkta personer” och jämna bondstugor och hela byar med marken. Något år senare enrollerades femtiotusen zionister i brittiska armén. Den nuvarande israeliska armén är en naturlig fortsättning på den gamla brittiskkontrollerade hjälppoliskåren.

Inte ens ”vänsterorganisationen” hashomer hatzair brydde sig vid denna tid om att dölja sambandet mellan den zionistiska kolonisationen och den zionistiska militarismen. En av dess talesmän, Epstein, förklarade vid en vapenrättegång den 28 juni 1944:

Ni som kommer från England måste ju kunna inse och uppskatta de svårigheter och faror som alltid åtföljer utvecklings- och kolonisationsföretag i efterblivna länder. Genom mänsklighetens hela historia har det aldrig hänt att ett kolonisationsföretag har kunnat genomföras utan att mötas av hat från infödingarnas sida. Det tar år, ibland generationer, innan dessa människor äntligen lär sig uppskatta och förstå de välsignelser ett sådant företag innebär också för deras egen framtid. Men brittiska folket ryggade inte tillbaka inför uppgiften att utveckla dessa efterblivna länder, eftersom ni var medvetna om att ni därmed fullgjorde en historisk och mänsklig uppgift. Ni offrade era bästa söner på framåtskridandets altare.

Är Israel ett kolonialland? De drag som karakteriserar ett kolonialland är följande: i) Det är ett efterblivet land, vars ekonomiska utveckling hindras och hämmas av utländska imperialister, samtidigt som det utnyttjas in på bara benen av samma imperialism. 2) Det behöver en jordbruksreform som överför marken i dess brukares ägo. 3) Det behöver frigöra sig från de konstgjorda gränser som påtvingats det av imperialismen och dess feodala förflutna, för att kunna skapa en fri och enad nationell stat.

Israels näringsliv är ingalunda efterblivet och utsuget av den västerländska imperialismen; tvärtom får det mycket starkt stöd av kapitalismen i väst. Man behöver ju bara tänka på de hundratals miljoner mark som Västtyskland har betalat i skadestånd. Det där skadeståndet är ingalunda en följd av att Bonn kände någon speciell ånger och förkrosselse över de nazistiska brotten mot judarna; när allt kommer omkring mördade ju nazisterna också tjugo miljoner ryssar. Det var Washington som bestämde att Bonn skulle betala Israel. Allt som allt fick Israel mellan 1949 och 1964 in närmare sex miljarder dollar i form av tyska skadestånd, ekonomisk hjälp från amerikanska regeringen och bidrag från judar i Förenta staterna och på andra håll.(5) Det innebär en penningsumma på cirka 3 000 dollar per invånare i staten Israel, mer än 15 000 kronor per man! Det är en rent fantastisk summa – till och med när Brittiska imperiet stod på sin höjdpunkt uppgick nettovinsten på investeringarna i imperiet aldrig till över 150 kronor per invånare och år! Till och med under ett år av ekonomisk depression och med nästan ingen invandring alls (1966) nådde kapitalimporten till Israel upp till 505 miljoner dollar, cirka l 080 kronor per invånare.(6)

Är Israel intresserat av någon bonderevolution, av några radikala jordreformer? Naturligtvis inte. Zionismen gjorde sig av med de arabiska fellaherna. En jordbruksrevolution – det vill säga återställande av jorden till de som ursprungligen odlade upp den – är det sista Israel skulle önska.

Slutligen – har Israel något intresse av att de arabiska länderna förenas till en stat? Naturligtvis inte.

Israel är ingalunda någon koloni som förtrycks av imperialismen, utan i stället en colon, ett citadell av kolonister, en startplatta för imperialismen. Det är en tragedi att sönerna till just det folk som förföljts och massakrerats på ett så bestialiskt sätt, nu själva drivits till en sådan chauvinistisk, militaristisk glöd och blivit imperialismens blinda redskap för undertryckandet av de arabiska massorna. På samma sätt som den rådande samhällsordningen bär skulden till den katastrof som drabbade judarna, måste de nu också ta skulden för att deras katastrof nu utnyttjas för reaktionära, repressiva syften. Zionismen frälser inte judendomen från dess lidanden. Tvärtom utsätter den judarna för nya faror, för faran att bli till en buffert mellan imperialismen och de arabiska massornas kamp för nationell och social frigörelse.

Israel stöder och stöds självklart av imperialismen över hela världen. Det stödde fransmännens krig i Algeriet 1954-61, levererade vapen till den portugisiska regimen i Angola, och gick så långt att det accepterade trevare från Saigonregeringen, som begärde dess hjälp med råd om hur den skulle kontrollera viet-cong. Den 20 mars 1966 meddelade Judiska telegrambyrån (ITA) detaljerna i en specialintervju som ITA-reportern Milton Friedman fått med den sydvietnamesiske ambassadören i Washington Vu Van Thai. Nyheten gavs en framskjuten plats i de israeliska tidningarna; och inte bara i Israel. Ambassadören avslöjade att det pågick förhandlingar om israelisk hjälp till hans land, särskilt beträffande förhandlingar om utsändande av några nahalinspektörer (Nahal är en kombinerad militär/civil enhet som upprättat en serie kolonier längs utsatta delar av Israels gräns). ”Ingen kan vara bättre rustad än israelerna att lära vårt folk hur man upprättar försvarskolonier för att utveckla landet, ena folket och bekämpa infiltration och aggression”, förklarade ambassadör Vu Van Thai. Israel ombads med andra ord inte bara att leverera hjälp, utan också att om ock indirekt delta i Saigons krigsansträngning. Ambassadören gick till och med så långt att han avslöjade att den amerikanske vicepresidenten Humphrey hade diskuterat saken med israeliska diplomater i Bangkok (Israel har diplomatiska förbindelser med Thailand). Detta var en tydlig och klar antydan – om nu en sådan antydan behövdes – om att detta inte var någon ”privat affär” mellan Jerusalem och Saigon.(7) Man kan inte låta bli att undra vad Moshe Dayan egentligen ägnade sig åt i Sydvietnam då han var där som tidnings-”korrespondent”. Var det för att lära sig hur man använder napalm, eller för att lära amerikanerna och marskalk Ky hur man använder palmach och nahal?

Läxan från 1956

Till zionisternas argument hör påståendet om att Israels motstånd mot den arabiska nationella rörelsen helt enkelt bara är en produkt av arabernas motstånd mot Israel. Men faktiskt är orsakssammanhanget ett annat. Se på den israeliska aggressionen -tillsammans med Storbritannien och Frankrike – mot Egypten år 1956. När Nasser nationaliserade Suezkanalen tycktes egyptierna befinna sig i en försonlig sinnesstämning. Den 6 augusti 1956 framfördes i en radioutsändning på hebreiska från Kairoradion ”varma lyckönskningar till Israel för landets behärskade hållning i Suezfrågan och för att man där vägrat att låta sig utnyttjas som ett redskap för västmakterna i den nuvarande konflikten”. Tjugo dagar senare förklarade president Nassers utrikesminister Ali Sabri helt överraskande i Geneve att ”så länge det inte blir något hett krig, kommer Egypten att tillåta israeliska fartyg att använda Suezkanalen, så länge de inte fraktar något krigsmaterial.”(8)

Men Israel, imperialismens ”gendarm”, gjorde sin plikt mot sin husbonde och gick till angrepp mot Egypten.

Kan colons vara revolutionära?

Den judiska befolkningen i Israel är delad i klasser och landet sönderslits av en klasskamp. Men detta betyder inte i och för sig att något mera betydande antal israeliska arbetare skulle vara redo, eller kunna bli redo, att förena sina krafter med de arabiska kämparna mot imperialismen. De vita arbetarna i Sydafrika har strejkat många gånger. Man behöver bara påminna om de vita gruvarbetarnas strejk 1922, som kuvades först sedan Smuts satt in flygvapnet och låtit det bombardera de strejkande. Men de vita arbetarna förenade sig ändå aldrig med de svarta i kampen mot det förtryck de led under! Ju fattigare de vita arbetarna är, dess större är deras hat mot de svarta arbetarna: det är de icke utbildade järnvägsarbetarna som är Vorsters mest fanatiska anhängare och före honom stödde Verwoerd och före honom Malan.

I Algeriet visade den miljon europeiska kolonister som fanns där ungefär samma hållning. Majoriteten av dem var arbetare och hantverkare. Innan FNL gjorde uppror 1954 stödde många av dem det kommunistiska partiet. ”Algers förstäder Bal el Oued och Belcourt var omedelbart efter andra världskriget klart ’röda’; det stora spanska befolkningsinslaget i Alger och Oran hade tveklöst sympatiserat med de spanska republikanerna och bildade kärntruppen bland kommunistpartiets europeiska medlemmar.”(9) Men allt detta förändrades helt när araberna inledde sitt nationella uppror: ”.. . ju längre ner man kom på samhällsstegen bland européerna i Algeriet, dess större var rädslan för de muslimska massorna, som stod redo att överta de arbeten som inte krävde någon utbildning och beröva också de fattigaste européerna deras levebröd.”(10)

Medan judarna var strykpojkar i Europa är det araberna som är strykpojkar i Mellersta Östern, och israelerna är de privilegierade och förtryckarna, imperialismens allierade.

Flyktingproblemet

När staten Israel upprättades år 1948 flydde eller fördrevs cirka 900 000 araber från de orter där de själva och deras fäder och förfäder hade levat och verkat i över tusen år. Zionisterna påstår att de flydde bara för att araberna följde sina ledare som uppmanade dem att fly. Då förbiser man helt massakerna i Deryasin (i denna by massakrerades samtliga bybor, män, kvinnor och barn – utan undantag – av en extremistisk zionistisk militärorganisation) och det som hände i städerna Ramle och Lydda, där Moshe Dayan tvingade städernas alla invånare att lämna sina hem under vapenhot (och de där vapnen avfyrades också). Och framför allt – hur skall man alls kunna förklara varför den överväldigande majoriteten av araberna här flydde om de inte var rädda för zionisterna? Om, för att ta ett exempel, kardinal Heenan uppmanade alla katoliker att fly från Storbritannien, tror någon då på allvar att katolikerna skulle reagera på en sådan uppmaning? Vilken förkastelsedom uttalar man inte över zionismen, när man påstår att de arabiska massorna flydde sin kos bara därför att de lyssnade till sina ledares uppmaningar!

Kommer Israel att lösa de arabiska flyktingarnas problem? Sedan staten Israel upprättades har antalet judar i landet ökat med 1,5 miljoner. Antalet arabiska flyktingar och deras barn uppgår till i 1/3 miljon. Kommer verkligen det kapitalistiska Israel att uppoffra stora ekonomiska tillgångar – först och främst den jord som tidigare tillhörde araberna och nu koloniseras av zionisterna – för att ta hand om de arabiska flyktingarna? Den zionistiska kolonisationen 1949-64 kostade sex miljarder dollar i tyska skadestånd, amerikansk-judiska insamlingar etc. Enbart arbetet med att hålla det israeliska näringslivet i gång kostar för närvarande cirka 600 miljoner dollar årligen i bidrag utifrån. Att låta de arabiska flyktingarna återvända skulle därför – även om man räknar med att den judiska befolkningen i Israel stannar på sin nuvarande nivå – tarva något i stil med i 200 000 dollar årligen. Finns det någon enda människa som verkligen tror på att den judiska storfinansen i Förenta staterna och Storbritannien skulle vara beredd att satsa alla sina tillgångar för att hjälpa araberna(11) För att skapa en subversiv ”femte kolonn” för den arabiska nationaliströrelsen? Man förstår mycket väl mapais arab-expert Michael Assaf när han skriver: ”Min uppfattning är att med en tjugoprocentig arabisk minoritet… och med vårt land så litet och omgivet av hat, skulle staten Israel inte kunna fortsätta att existera.”(12)

Hur framgångsrik den zionistiska propagandan i väst har varit, framgår bäst av hur frågan om de arabiska flyktingarna har dämpats ner och skjutits i bakgrunden: det var knappast någon som alls märkte att antalet judar som immigrerat till Israel bara var obetydligt större än antalet araber som drivits ut därifrån.

3. Den arabiska nationella rörelsen

Arabstaternas härskare kan, grovt räknat, delas upp i två olika grupper. Den första utgörs av de feodala kungarna och schejkerna – kung Feisal av Saudiarabien, kung Hussein av Jordanien, schejken av Kuwait och de andra härskarna i schejkdömena vid Persiska viken. De är tillsammans med Iran pålitliga allierade till imperialismen. De stater som har socialt och politiskt relativt mer progressiva regimer är Egypten, Syrien, Algeriet och Irak. Naturligtvis finns det inte något slags kinesisk mur som skiljer regimerna i dessa båda statsgrupper åt, men det finns en signifikativ skillnad mellan dem. Den första gruppen kan (liksom Israel) få vapen från Förenta staterna och Storbritannien; den andra får inga vapen därifrån. Det är ingen tillfällighet att arbetarna i Aden – troligen den mest avancerade delen av den arabiska arbetarklassen – inte har några bilder av kung Feisal eller imamen av Jemen på väggen, utan i stället porträtt av Nasser. (Det skulle vara rena klyschan att säga att det naturligtvis skulle ha varit mycket bättre om de i stället hade haft porträtt av Marx, Lenin och Trotskij.)

Och hur inkonsekvent och tveksamt Nasser än må röra på sig, så har han dock genomfört en del åtgärder riktade mot imperialismen och feodalismen. År 1956 nationaliserade han Suezkanalen. I februari 1960 nationaliserades Bank Misr och Egyptiska riksbanken. I juni 1960 nationaliserades tidningarna och busstrafiken i Kairo övertogs av staden. Men det verkligt stora steget togs i juni och juli 1961. Då nationaliserades samtliga banker och försäkringsbolag, och cirka trehundra industri- och handelsföretag övertogs helt eller delvis av staten. Under tiden oktober 1961 -februari 1962 fick sexhundra av Egyptens rikaste familjer, varav en stor procent kopter och judar, sin egendom kvarstadsbelagd av staten. I augusti 1963 följde en ny serie nationaliseringar av en del företag som redan var delvis nationaliserade, några delvis privatägda kvarstadsbelagda bolag och diverse privata bolag. Cirka trehundra koncerner berördes, däribland det holländsk-brittiska Lever Brothers, fjorton delvis nationaliserade rederier och tjugonio transportföretag. I april 1964 kom ett lakoniskt regeringsmeddelande om att Shell-BP:s intressen i Förenade arabrepubliken hade nationaliserats.(13)

Beträffande jordreformen: år 1958 kungjordes en maximigräns för familjeegendomar på 300 feddan (1 feddan = 0,4 har), och i juli 1961 sänktes denna gräns till 100 feddan. Följden blev att medan bönder med mindre än fem feddan år 1943 ägde 33,2 procent av all odlad jord, hade deras andel 1964 stigit till 54,7 procent. Men även om jordreformen eliminerade de verkligt stora godsägarna var den absolut inte radikal nog. Fortfarande hade man två miljoner familjer som ägde mindre än en feddan vardera, medan många godsägare fortfarande hade kvar hundra feddan eller mer (det fanns storgodsägare som hittade kryphål också i denna lag). Och antalet jordlösa bönder har inte minskat utan tvärtom ökat sedan 1952.

Nasserregimen genomförde också andra reformer. Av utrymmesskäl skall jag här bara ta upp en av dem. Ar 1951-52 balanserade budgeten för den allmänna hälso- och sjukvården i Egypten på 10,1 miljoner egyptiska pund. Budgetåret 1963-64 var den uppe i 31,2 miljoner egyptiska pund, och 1964-65 låg den på 44,3 miljoner. År 1951 hade landet 5200 läkare, en på fyratusen invånare. År 1964 hade man trettontusen, en på tvåtusen invånare. Är 1962 fanns det över 57 000 bäddar i sjukhus, sjukstugor etc. i landet, vilket innebar en på 482 invånare, jämfört med en på sex hundra år I952.(14) Undervisningsministeriets budget har stigit från 1600000 egyptiska pund år 1920 till 40,2 miljoner egyptiska pund år 1951 och 96,5 miljoner år 1964.(15)

Den syriska Ba’athregimen har drivit en radikalare jordreformspolitik än Nasser. Men varken Nassers regim eller Ba’athregimen kan någonsin bli revolutionär, kan någonsin växa ifrån sin egen medelklassbas av arméofficerare, statstjänstemän och lärare, söner till köpmän och framgångsrika hantverkare, välbärgade bönder och smågodsägare. Detta skikt av det arabiska samhället står mellan feodalherrarna och högborgerligheten å ena sidan och arbetarna och bönderna å den andra. Faktiskt står denna lägre medelklass precis lika långt från de sistnämnda som från de förstnämnda. Ar 1958 beräknades fördelningen på olika klasser av den egyptiska statsbefolkningen såsom följer:(16)

Procent av befolkningen Genomsnittlig årsinkomst per capita (eg. pund)
Bourgeoisie och aristokrati 3 845,8
Medelklassens lägre skikt
a. Tjänstemän i mellanställningar, akademiska yrken 8 133,5
b. Hantverkare (med egna anställda) 9 122,7
c. Lägre tjänstemän 14 105,6
Proletariatet
a. Industri- och transportarbetare l 0 60,8
b. Anställda i hantverket 5 40,0
Trasproletariat
a. Oskolad arbetskraft med fast anställning 2 26,8
b. Tjänstefolk 12 21,4
c. Permanent arbetslösa 37

Klyftan mellan medelklassen – nasserismens bas i samhället -och arbetarna och bönderna är lika bred som den mellan medelklassen och högborgerligheten och storgodsägarna. Det är denna tvetydiga ställning som ger ”den arabiska socialismen” dess speciella karaktär.
Nasser och Ba’athpartiet accepterar kritik mot feodalismen, imperialismen och monopolkapitalismen. De förkastar den borgerliga parlamentariska demokratin som lögn och bedrägeri. De godtar behovet av radikala förändringar, om man skall kunna bryta storgodsägarnas och storkapitalets makt. De pläderar för att nyckelpositionerna i näringslivet skall överföras i statlig ägo och satsar helhjärtat på planekonomi. Men de skiljer sig från den äkta socialismen i två viktiga avseenden: Nasser och Ba’ath förkastar arbetarklassen som medverkande part och förkastar internationalismen.

Eftersom Nasser i praktiken förkastar arbetarklassens medverkan, har hans nationaliseringar och planhushållning inte mycket med socialism att göra.

Medelklassens inställning till den statliga företagsamheten och planeringen är synnerligen ambivalent. Eftersom den själv ingår som en del i den statliga byråkratin är den intresserad av ett snabbt framåtskridande på denna front. Men i sin egenskap av söner, bröder och kusiner till småkapitalister, är medelklassens män endast alltför villiga att låta den privata sektorn sko sig på den statliga sektorns bekostnad. Resultatet har blivit att det egyptiska näringslivet drabbats både av den byråkratiska tröghet som utmärker statskapitalismen och privatkapitalismens spekulationsinriktade sätt att arbeta. För att ge bara ett exempel på den statliga misshushållningen: ett företag som enligt de uppgjorda planerna skulle kräva investeringar på två miljoner egyptiska pund visade sig, när uppbyggnaden var klar, ha kostat 32 miljoner egyptiska pund.(17)

Nasserismens bas i samhället har hindrat Nasser att göra sig av med den gamla byråkratin från Farouks tid. Ovanpå denna byråkrati har en ny, svällande sådan gjort sig bred. Officerarna har vidgat sin maktställning till att omfatta allt fler och fler områden Inom landets ekonomiska, sociala och politiska liv. Under åren 1952-64 har cirka femtonhundra officerare placerats på olika ledande poster utanför krigsmakten.(18)

Eftersom nasserismen sålunda saknar ordentliga rötter hos folket är den mycket bräcklig, mycket känslig för fraktionsbildningar (vilket åstadkom Förenade arabrepublikens sönderfall – med Syriens utträde ur republiken – 1961, de bittra konflikterna med Kassims Irak osv.). Nasserismens sociala fäste har lett till att den vacklat mellan republikanism och oanständig flirt med ”vår arabiske broder” kung Hussein av Jordanien eller kung Feisal av Saudiarabien. Nasserismen vacklar också mellan angrepp på ”Muhammedanska brödraskapet”, så hårda att man rentav avrättat några av brödraskapets ledare, och muslimsk trosglöd.

Till de viktigaste lärdomar man kan dra av Ben Bellas fall i Algeriet och Kassems i Irak (och samma sak gäller också för Nkrumah i Ghana och Sukarno i Indonesien) hör att sådana bonapartistiska regimer i efterblivna länder, som försöker gå balansgång mellan arbetarklassen och bönderna å ena sidan och imperialismen å den andra, och mellan de olika stormakterna (den ”positiva neutralismens” politik) alltid är ytterst instabila. För en verkligt framgångsrik revolutionär kamp mot imperialismen är nasserismen redan vägd och befunnen för lätt: den står alltför långt bort från massorna och dess möjligheter att ta saken i egna händer. För att den kampen skall kunna genomföras kravs att den nationella revolutionen är nära sammanflätad med en social revolution, där arbetarna övertar oljefälten, fabrikerna, järnvägarna etc. och bönderna genomför en genomgripande jordreform.

4. De ”kommunistiska” partierna

De så kallade kommunistiska partierna har spelat en synnerligen ynklig roll i Mellersta Östern. De arabiska kommunistpartierna har gjort fullständig bankrutt. I stället för att hålla sig oberoende av Nassers, Ba’athpartiets och Kassems regimer, kapitulerade de fullständigt för dem. Helt enligt Moskvas riktlinjer accepterade de kommunistiska partierna här idén om en fredlig övergång till socialismen i den tredje världen och förkastade den marxistisk-leninistiska analysen med dess klara anvisningar om behovet av att krossa det borgerliga statsmaskineriet. De kommunistiska partierna följde i stället den ”nationella enighets”-linjen, den linje som innebar att man särskilde den nationella kampen mot imperialismen från kampen för social frigörelse.

Den klart främste kommunistiske ledaren i Mellersta Östern har i decennier varit det syriska partiets generalsekreterare Khaled Bakdash. Denne förklarade redan 1944 i ett mycket viktigt principuttalande om de arabiska kommunisternas allmänna politik; ”Uppenbart är att den nationella befrielsens problem är ett problem för nationen i dess helhet, och därför går det också att utan minsta debatt få hela nationen att samla sig kring detta stora slagord, för att förverkliga en fullständig nationell enighet. Den nationella befrielsen ligger i de inhemska jordägarnas intresse;

den ligger i både små- och storköpmännens intresse.”(19) Han förklarade också: ”…vi uppskattar och hyllar den fosterlandsälskande kapitalisten som troget arbetar för fosterlandets befrielse precis lika mycket som vi uppskattar och hyllar den fosterländske arbetaren som troget arbetar för fosterlandets befrielse.”(20) Och utan minsta skamkänsla förklarade han också: ”Läser man vårt ’Nationalprogram’, det program som antogs vid kongressen med de syriska och libanesiska kommunistpartierna (31/12-43-i/i -44), finner man att det inte nämner något om socialism. Det rymmer inte ett enda uttryck, inte ett enda krav som är socialistiskt färgat. . .. Det är uppenbart att man inte kan ställa ett land som suckar under imperialismens ok och är svårt efterblivet både ekonomiskt, agrikulturellt och industriellt, inför frågan om att bygga upp ett socialistiskt samhälle. Vad det först och främst gäller är att befria fosterlandet från de medeltida relikter som fortfarande lever kvar i dess ekonomiska och kulturella liv.”(21)

Helt i enlighet med denna handlingslinje har kommunistiska partiet i Syrien och Libanon för länge sedan gjort sig av med den röda fanan som partiets flagga ochInternationalen som dess högtidssång. Det syriska partiets fana är nu den syriska nationalflaggan, dess sång är den syriska nationalsången; och det libanesiska partiet har valt Libanons nationalflagga och nationalsång. Och för att göra sig värdiga rätten att få sitta vid samma bord som de fosterländska kapitalisterna och godsägarna har kommunisterna här bytt tilltalsord från ”kamrat” till ”herr”. Och Bakdash gör förvisso sitt bästa för att lugna de där herrarna:

Vi försäkrar härmed godsägarna att vi varken nu eller senare i parlamentet kräver eller kommer att kräva konfiskering av deras gods och jordegendomar, utan att vi tvärtom ämnar hjälpa och stödja dem genom att kräva genomförandet av bevattningsföretag i stor skala och lättnader i importen av gödningsmedel och moderna lantbruksmaskiner. . . . Allt vi begär i utbyte mot detta är att man visar medlidande mot fellahen, att man räddar honom ur hans fattigdom och analfabetism och att kunskaper och sjukvård sprids över byarna. . . . Detta är våra ekonomiska eller, om man nu kan uttrycka det så, våra sociala krav. De är demokratiska och mycket blygsamma. .. . Det enda vi begär… är införandet av vissa demokratiska reformer som alla talar om och vars nödvändighet alla parter är ense om. Vi varken kräver eller kommer att kräva, och har inte heller infört i vårt program, att man skall konfiskera inhemskt kapital eller inhemska fabriker. Vi lovar det inhemska kapitalet och den inhemske fabriksägaren att vi inte kommer att se med avund eller hat på hans fabrik, utan att vi tvärtom önskar och hoppas att den måtte blomstra och gå framåt. Allt vi begär är att man lindrar arbetarens lott och genomför en demokratisk arbetslagstiftning som kan reglera förhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare på en grundval av rättvisa och nationell solidaritet.(22)

Vad arbetarnas klasskamp angår är vi alltså mycket hovsamma, mycket försonliga, redo att av hela vårt hjärta försvara kapitalet, den arabiska bourgeoisien! Då kan väl ni också vara hovsamma och försonliga! Det är den argumenteringen som upprepas gång på gång i den stalinistiska propagandan.

Det är den partilinjen som har fått det syriska kommunistpartiet att krypa för Ba’athpartiet i Syrien. Den drev de irakiska kommunistledarna att ge general Kassem sitt oreserverade stöd ända tills han år 1959 undertryckte partiet, varefter hans efterträdare, general Aret, så småningom massakrerade många av partiets medlemmar och fängslade och torterade en mängd andra. Samma opportunistiska politik drev in de egyptiska kommunisterna i en tid av splittring och vacklan, som slutade med att det viktigaste av de kommunistiska splitterpartierna upplöste sig självt och gick in i Nassers ”socialistiska union”.

5. Sexdagarskriget

Kriget mellan Israel och dess arabiska grannar kom efter en mycket signifikativ serie händelser. Kampen mot imperialismen i Aden hade skärpts allt mera. Denna kamp, och den revolutionära kampen mot imamen av Jemen, framstod som ett hot mot kung Feisal i grannstaten Saudiarabien, ett av världens rikaste oljeländer och liksom oljefurstendömena vid Persiska viken behärskat av Förenta staterna. Som ytterligare olja på elden kom så en tvist mellan Syrien och Iraq Petroleum Company. Sedan Syrien först nationaliserat samtliga oljefält inom landets gränser (december 1964), drabbades IPC mot slutet av år 1966 av ännu ett hårt slag. Damaskus begärde (och fick) 5 shilling och 10 pence per ton i stället för de tidigare 4/- per ton för de trettio miljoner ton olja som årligen rann fram genom landets oljeledningar. Därtill krävde Syrien en höjning av lastningsskatten från i/i till två shilling per ton. IPC ville emellertid bara gå med på 1/7. Det verkade som om man snart skulle nå en överenskommelse. Syrien förfäktade emellertid också att utbetalningarna enligt den tidigare överenskommelsen av 1955 hade beräknats fel och att landet därigenom hade gått miste om 110 miljoner syriska pund. Under förhandlingarna reducerade de syriska myndigheterna sina krav till 40 miljoner syriska pund för åren 1956-65. IPC gick emellertid av allt att döma med på att ändra beräkningsgrunderna i framtiden, men vägrade benhårt att alls diskutera en utbetalning av de förfallna beloppen. Följden blev att syriska regeringen stoppade oljetransporterna genom landet. Sedan dess har man visserligen nått fram till en kompromiss mellan syriska regeringen och IPC, men hotet mot oljebolagen kvarstår fortfarande.

Förenta staterna och Storbritannien svarade med att vräka in fantastiska mängder av vapen i Saudiarabien. Man bildade en islamsk liga bestående av Iran, Saudiarabien, Kuwait och Jordanien, och den 15 maj förklarade Israels premiärminister att om inte raiderna mot Israel upphörde skulle den israeliska armen marschera mot Damaskus.

Sedan följde det ena steget obevekligt på det andra i denna fruktansvärda tragedi. Den egyptiska armén koncentrerades till Sinai, och man utropade ett jihad (heligt krig) för alla arabstater – både republikerna och monarkierna. Resten är historia. En sak står emellertid klar: Israel hotades aldrig (vad den arabiska, zionistiska och imperialistiska propagandan än må påstå) av fullständig förintelse. Förenta staterna och Storbritannien skulle med absolut säkerhet ha ingripit om den egyptiska armén trängt bara några kilometer in på israeliskt territorium. Det är inte utan att man blir påmind om skräckhistorierna om hur Mau-Mau skulle mörda alla vita i Kenya. När sedan den verkliga balansräkningen gjordes upp, stod man inför några dussin dödade vita mot tusen sinom tusen massakrerade afrikaner. Den brittiska kapitalistpressen påstod den gången att Mau-Mau hotade med ”folkmord”; de vita kolonisterna och militären däremot sökte bara bevara freden och skydda ”status quo”.

Vem var det som tjänade på Israels seger? Först och främst den västerländska imperialismen. När kriget bröt ut skrev Christian Pineau, som varit fransk utrikesminister under Suezkriget 1956, i en artikel med rubriken ”Från Suez till Akaba”: ”. .. det som nu händer kan i stor utsträckning ses som ett rättfärdigande av de brittiska och franska försöken för elva år sedan att sätta stopp för Nassers maktutövning.”(23) En ledare i Daily Telegraph vid samma tid, som bar rubriken ”Kriget i Mellersta Östern”, satte verkligen ordentliga prickar över i-na: ”Storbritannien har förvisso åtskilliga gäss oplockade med Nasser: Tiransundet, Jemen, hans subversiva kampanjer mot de arabiska regeringar som är vänskapligt inställda till västmakterna och i sådana regioner där Storbritannien har intressen och ansvar. … En egyptisk seger.. . skulle innebära ett absolut oantagligt nederlag för väst i Mellersta Östern och skulle betyda slutet för alla de arabiska regeringar som är vänligt inställda till väst.”

Den 9 juni klargjorde Daily Telegraph i en ledare som bar rubriken ”Israels triumf” tydligt och klart hur och varför väst tjänade på arabernas nederlag: ”Som en följd av Israels häpnadsväckande seger, har hela maktbalansen i Mellersta Östern på ett avgörande sätt förändrats. … På det hela taget har väst all orsak att vara Israel ytterst tacksamt. . .. President Nasser har länge framstått som en fara både för väst och för världsfreden. Det gör han kanske inte så länge till.”

Den 10 juni uttryckte The Economist samma slutsats i följande ordalag: ”Det är inte bara Israels egna kastanjer de har krafsat ur elden, utan också Förenta staternas och Storbritanniens.”

Den ii juni höjde sig Peregrine Worsthorne till verkligt poetiska höjder i en politisk och historisk generalisering i en artikel i Sunday Telegraph som bar titeln ”De civiliserades triumf”:

”Under veckan visade sig ett litet västerländskt samhälle, omgivet av en rent numerärt oerhört överlägsen grupp underutvecklade folk, i stånd att påtvinga dagens araber sin vilja nästan lika lätt och utan ansträngning som de första vita kolonisterna påtvingade de afro-asiatiska infödingarna sin vilja under imperialismens glansdagar.”

Sam White rapporterade från Paris i en artikel i Evening Standard för den 9 juni: ”Den traditionellt antisemitiska franska yttersta högern blev i en handvändning passionerat zionistisk. Veteraner från ’Låt Algeriet förbli franskt’-kampanjerna paraderade på boulevarderna och mässade ’Israel skall segra’ lika rytmiskt som de en gång skanderade ’Algerie Française’.”

Och City reagerade helt i samklang härmed: detta hade stärkt pundet för lång tid framåt. Som The Economist för den 10 juni så fint uttryckte det: ”Den israeliska framryckningens strålande snabbhet räddade pundet.”

6. Vägen framåt

De enda som har rätt att strängt kritisera de koloniala folkens ledare, politik och taktik är de som verkligen helhjärtat stöder dem i deras frihetskamp mot imperialismen. Men dessa kritiker har helt rätt när de strängt kritiserar den arabiska nationalistiska rörelsen i den form den har fått under Nassers ledning.

Varje befrielsekamp mot imperialismen har sin verkliga styrka i de massor av arbetare och bönder den mobiliserar, å ena sidan genom deras självverksamhet och å den andra genom deras förmåga att korrekt välja ut den svagaste länken i den imperialistiska kedjan. Följaktligen har FNL i Vietnam fullständigt rätt när den förlitar sig på massguerillan och de reguljära förbanden och i första hand stör och irriterar den amerikanska armén och dess medlöpare – marskalk Kys armé ute på landsbygden – i avvaktan på en regelrätt strid kring städerna, framför allt Saigon.

Den arabiska frigörelsekampen mot imperialismen har sin potentiella styrka i den stora massan av arbetare och bönder. Målen för dess attacker borde vara oljefälten, oljeledningarna och raffinaderierna. Bönderna borde själva genomföra revolutionära jordreformer och på så sätt skapa grundvalarna för ett guerillakrig. Nassers militära konfrontation med Israel är raka motsatsen till FNL:s politik och taktik. Det moderna och privilegierade Israel är en ännu starkare bastion för imperialismen än Saigon. Därtill kan en antiisraelisk kampanj endast alltför lätt degenerera till ett jihad, där de allra reaktionäraste regimerna kan rädda sig genom att kanalisera in kampen i rasfåror.

Varken Nasser i Egypten eller Ba’athpartiet i Syrien, som båda bygger sin maktställning på den lägre medelklassen, har någon som helst möjlighet att följa samma politik som FNL i Vietnam, för att inte tala om de kampmetoder de ryska bolsjevikerna använde. Följaktligen kan inga nasseriter någonsin leda några guerillastrider eller några arbetarangrepp mot oljefälten; följaktligen måste de sistnämnda förlita sig på stridsvagnar och flygfält, där FNL förlitar sig på kanoner och granatkastare. Politiker som Kosygin, dessa ledare för ytterst byråkratiserade samhällen, står knappast som den bästa sortens vänner och hjälpare för en massbefrielserörelse i ett kolonialt land. De stridsvagnar, flygplan, robotar och tekniker de levererade till Nasser blev ingen som helst hjälp för den arabiska nationaliströrelsen, utan tvärtom ett hinder, som hjälpte den nasseritiska militärkasten att leda in rörelsen på alldeles fel väg.

De arabiska arbetare och bönder som varit förtryckta så länge, behöver en politik som är revolutionär på både det sociala och det nationella planet. Nationell frigörelse och social frigörelse kan inte skiljas från varandra. Den teori om att de ju skulle kunna skiljas åt i olika stadier, som förs till torgs av Nasser, Khaled Bakdash och andra av samma skrot och korn, är alltigenom reaktionär och utopisk. Först när arbetarna ockuperar nyckelindustrierna och bönderna själva övertar jorden, kan man börja genomföra en verkligt segerrik strid mot imperialismen och dess medlöpare, hur långvarig och blodig och växlingsrik en sådan strid än må komma att bli.

Den enda möjliga lösningen på Mellersta Österns problem och behov representeras av en arbetar- och bonderevolution för att upprätta en socialistisk republik, med fullständiga medborgerliga rättigheter för judar, kurder och alla andra nationella minoriteter.

Tony Cliff

Noter:
1 C. Issawi och M. Yeganeh, The Economics of Middle Eastern Oil (1962), s. 53.
2 Ibid., s. 54.
3 Ibid., s. 112.
4 Ibid; s. 152.
5 S. Zarhi, ”Peace and the Israeli Economy”, New Outlook (Tel-Aviv februari 1967). 6 Ibid:
7 New Outlook (Tel-Aviv, maj 1966), s. 15-16. 16 AU
8 Le Monde (28 augusti 1956).
9 E. Behr, The Algerian Problem (1961), s. 227.
10 Ibid., s. 214.
11 Den 8 juni 1967 gick en välgörenhetsmiddag av stapeln på Claridge’s i London. Lord Rothschild var värd och antalet gäster trettio stycken, och man samlade in sju miljoner pund till Israel, varav en halv miljon till två kibbutzim. (Daily Telegraph den 8 juni 1967) Föreställ er en sådan insamling för att låta de arabiska flyktingarna återvända till Israel!
12 ”Solving the Arab Refugee Problem”, New Outlook (Tel-Aviv, juli/augusti 1962), s. 21.
13 P. Mansfield, Nasser’s Egypt, s. 137-40.
14 Ibid., s. 111.
15 Ibid., s. 120.
16 Källor: Tiers Monde (juli-september 1960); A. Abdel Malek, Egypte – société militaire (Paris (962); C. Issawi, Egypt in Revolution (1963).
17 Rus el Yussuf (6 juli 1964).
18 A- Abdel Malek, ”Nasserism and Socialism”, The Socialist Registrar (1964), s. 45,
19 The Communist Party in the Struggle for Independence and National Sovereignty (Beirut 1944), s. 74 (på arabiska).
20 Ibid., s. 75.
21 Ibid. s. 73.
22 Ibid., s. 23.
23 Daily Telegraph (6 juni 1967).

Ur antologin De nya revolutionärerna, utgiven 1969 på svenska av Aldus Aktuellt. Redaktör för antologin var Tariq Ali.

Våldets världsmakt – vart går USA efter Irak

Intervju med Noam Chomsky gjord av David Barsamian. Publicerad i Tidskriften Röda Rummet nr 2/03

Våldets världsmakt – vart går USA efter Irak

Hur kommer Mellanöstern som region att påverkas av USA:s invasion och ockupation av
Irak?

– Jag tror inte att enbart regionen utan hela världen rent allmänt – och helt riktigt – såg Irakkriget som ett lätt prövotest, vars syfte var att legitimera en ny norm för användandet av militär styrka som redskap för konfliktlösning. I september 2002 tillkännagav Bushadministrationen sin nationella säkerhetsstrategi, en ovanligt extrem doktrin med fokus på just den militära styrkemakten i vår värld. Det är inte svårt att se att denna doktrins födelse sammanföll med att man började slå på krigstrummorna gentemot Irak. Det sammanföll också med starten för kongressvalskampanjen. Allt det här hänger ihop.

Den nya doktrinen handlade inte om föregripande krig (preemptive war), vilket man kan hävda ryms inom en vid tolkning av FN-stadgan, utan om ett fenomen som inte har tillstymmelse till grund i internationell rätt – förebyggande krig (preventive war). Doktrinen understryker att USA med sin militära makt har rätt att slå tillbaka alla former av utmaningar, som det uppfattar som ett hot mot dess dominans, redan innan det materialiserats som hot. Det är det som är skillnaden mellan förebyggande och föregripande. En mäktig stat har kapaciteten att utifrån en doktrin knäsätta en ny norm. Om Indien invaderar Pakistan, för att sätta stopp för monstruösa grymheter, blir det inte normbildande, till skillnad mot när USA på tvivelaktiga grunder bombar Serbien. Det är det som är makt.

Det lättaste sättet att skapa en ny norm är att välja ut en fullständigt värnlös motståndare som måltavla, en motståndare som kommer att bli totalt övermannad av den starkaste militära kraft som den mänskliga historien skådat. Men för att det hela ska bli trovärdigt, åtminstone inför den egna befolkningen, är du tvungen att skrämma den. Så den värnlösa måltavlan framställs som ett formidabelt hot mot vår överlevnad, ansvarig för 11:e september och redo att attackera oss gång på gång. Det var faktiskt också så man gick till väga. Med början i september 2002 lades det ner en väldig energi på att övertyga amerikanerna om att Saddam Hussein inte bara var ett monster utan ett reellt hot mot deras existens, något som också – till skillnad mot i övriga världen – verkligen lyckades.

Idag tror ungefär hälften av amerikanerna att det var han som låg bakom 11:e september. Alla pusselbitar faller på plats. Du har den uttalade doktrinen. Du har utifrån ett lätt prövofall fastslagit en norm. Befolkningen tror på fantasipropagandan, injagas i fruktan och är villig att ställa sig bakom den militära aktionen som en akt av självförsvar. Det lätta fallet får tjäna som en form av utgångspunkt och prejudikat, med syftet att när den lättare manövern väl är överstånden gå vidare med större och mer komplicerade operationer. Det är bakgrunden till att så stora delar av världen vände sig så starkt mot kriget. Det handlar inte bara om attacken mot Irak. Många människor uppfattar det helt korrekt som ett steg på vägen mot fler och större krig. Det är därför som kanske lejonparten av jordens befolkning idag ser USA som det farligaste hotet mot freden.

George Bush har inför världsopinionen inom loppet av ett år lyckats med konststycket att omvandla bilden av USA till ett land som injagar fruktan, ogillande och till och med hat.

På World Social Forum i Porto Alegre i slutet av januari beskrev du Bush och människorna runt omkring honom som en grupp ”radikala nationalister” som hänger sig åt ”imperievåld”. Skiljer sig i så måtto det nuvarande styret i Washington på ett avgörande sätt från tidigare amerikanska administrationer?

– Det är viktigt att se det hela i ett historiskt perspektiv. Så låt oss gå till den motsatta ändan av det politiska spektrumet, Kennedyliberalerna. Dean Acheson, en respekterad äldre statsman och rådgivare till Kennedyadministrationen, skickade 1963 en skrivelse till institutionen Amerikanska samhället för internationell rätt, där han påpekade att det inte fanns några lagliga hinder för USA när det gällde dess rätt att försvara sin position, status och auktoritet.

Vad var bakgrunden till att Achesæon uttryckte sig i dessa ordalag? Vad handlade det
om? Jo, han talade om USA:s krig mot terrorismen och dess ekonomiska krigföring gentemot Kuba. Val av tidpunkt för detta utspel är slående. Det var kort efter den ”robotkris” som drev vår värld till randen av ett kärnvapenkrig ( Den amerikanska underrättelsetjänsten upptäckte 1962 att ryssarna var i färd med att på Kuba montera upp robotar som kunde bära kärnvapen, översättarens anmärkning). Att ryssarna skickade dessa robotar var i hög grad en konsekvens av den kampanj som Kennedyadministrationen förde – mot internationell terrorism och för ett regimskifte på Kuba.

Acheson underströk att USA hade rätten till förebyggande krig, och då inte bara om dess existens var hotat utan även om dess status och position utmanades. Han gick faktiskt till och med längre i sin extremism än Bushadministrationen. Dock måste vi beakta att det här var en proklamation från en enskild hög tjänsteman, och inte ett officiellt regeringsdokument. Det är troligen inte heller varken den första eller sista deklarationen av det slaget. Doktrinen från september 2002 är emellertid, förutom att den är speciell med sitt fräcka och pretentiösa tonfall, dessutom ett officiellt dokument.

På fredsmanifestationerna skallade ropen ”inget blod för olja”. Oljan brukar också ofta ses som den primära drivkraften bakom USA:s attack och ockupation av Irak. Hur avgörande är den för den amerikanska strategin?

– Den är otvivelaktigt avgörande. Jag tror inte att någon som är vid sina sinnes fulla bruk hyser tvivel om det. Området kring Persiska viken är, och har varit det ända sedan andra världskriget, den viktigaste energiproducerande regionen i världen. Den väntas också så förbli för åtminstone en generation framåt. Det är en enorm källa till strategisk makt och materiell rikedom. Irak är otvetydigt beläget i dess själva fokus.

Det har världens näst största oljereserver (endast Saudiarabien har större tillgångar, ö.a). Dess olja ligger nära jordytan och utvinningskostnaderna är låga. Den som kontrollerar Irak har bemäktigat sig en stark ställning för att diktera prisnivåerna och produktionsvolymerna, undergräva OPEC:s position och påverka hela världsekonomin. Det är inte nödvändigtvis kopplat till ett direkt ägande av oljekällorna, USA strävar verkligen inte efter det, men det handlar om kontroll. Om Irak hade varit beläget någonstans i Centralafrika hade det inte blivit utsatt för detta prövotest. Så oljan finns – liksom i exempelvis Centralasien – hela tiden där i bakgrunden, som en konstant strategisk variabel.

UD beskrev 1945 i ett dokument Mellanösterns olja som ”en kolossal källa till strategisk makt ” och ”en av världshistoriens största rikedomar”. I dag importerar USA 15 procent av sin olja från Venezuela. Det importerar också olja från Colombia och Nigeria. Alla dessa länder är dock för tillfället – utifrån Washingtons perspektiv – på olika sätt problematiska. Chavez Venezuela anfäktas av allvarliga interna konflikter, i Colombia råder det praktiskt taget inbördeskrig och i Nigeria hotas oljeutvinningenav folkliga jäsningar. Hur ser du på dessa sakernas tillstånd?

– Situationen är mycket känslig. Enligt underrättelserapporter är USA:s planer att utöva en mer direkt bevakning över oljekällorna i det Atlantiska bäckenet och i första rummet lita till dessa leveranser. Bäckenet – där Latinamerika och Västafrika ingår som delar – uppfattas av USA som mer säkra under dess kontroll – än den instabila regionen kring Persiska viken. Bristande följsamhet från regeringarna i området eller olika former av social oro och splittring uppfattas därför av USA som allvarliga hot, hot som kan leda fram till liknande militär aktion som i Irak. Om utvecklingen i Irak går i de banor som de civila planläggarna i Pentagon hoppas; att man efter den lätta militära segern lyckas skapa stabilitet och kan installera en
regim med ett skimmer av demokratisk legitimitet, kommer de att få blodad tand att gå vidare med nästa steg. Detta nästa steg inbegriper flera olika möjligheter. En av dem är självklart den Andinska regionen. Genom sina baser har USA redan nu direkta militära enheter i området.

Förutom att Venezuela och Colombia är stora oljeproducenter har vi även avsevärda tillgångar i Ecuador och Brasilien. Ja, det är verkligen en möjlighet att nästa steg av förebyggande krig, nu när den så kallade normen är etablerad och accepterad, kommer att tas här. En annan möjlighet är Iran.

Ja, vad kommer egentligen att hända med Iran, ett land som av USA utpekats som ett av ”ondskans axelmakter” och som har stora mängder olja?Dagen efter att Baathregimen i Bagdad föll manade också Ariel Sharon USA att gå vidare med Iran.

– I den mån Israel är bekymrat har aldrig Irakvarit någon stor sak. De har alltid sett det som en maktlös motståndare, en barnlek. Med Iran ter det sig annorlunda. Det är en betydligt starkare militär- och ekonomisk kraft. Sen flera år tillbaka har Israel tryckt på USA att ta itu med Iran. Iran är alltför stort för att Israel ska kunna göra det själv. Det är också mycket möjligt att det redan planeras för ett krig. Sedan ett år tillbaka är över 10 procent av Israels flygstridskrafter permanent stationerade i Turkiet, på de väldiga amerikanska baserna i landets östra del. Det rapporteras även att de utför spaningsflygningar över den iranska gränsen.

Därtill hävdar trovärdiga rapporter att USA, Israel och Turkiet försöker att få nationalistiska azerier i norra Iran att resa sig, med målet att på något sätt bryta loss delar av Iran och länka det samman med Azerbadjan. Axeln USA-Turkiet-Israel, med udden riktad mot Iran, skulle slutligen kunna leda fram till en uppsplittring av Iran och kanske en militär attack. Men det kommer bara att hända om det tas för givet att Iran i stort sett är värnlöst. USA går inte i krig med någon som kan slå tillbaka.

Med amerikanska stridskrafter i Afghanistan och Irak och militärbaser i såväl Turkiet som˚ Centralasien är Iran nu bokstavligen omringat. Kommer inte denna kallhamrade realitet driva Iran till att i självförsvarssyfte utveckla kärnvapen, om de inte redan har gjort det?

– Det är mycket möjligt att detta faktum kommer att driva på Irans försök att skaffa sig kärnvapen. Vi har flera indikationer som pekar mot att Israels bombning av den irakiska kärnkraftsreaktorn i Osirak initierade och stimulerade det irakiska kärnvapenprogrammet. Irakierna var vid detta tillfälle i full färd med att bygga denna kärnkraftsreaktor. Enligt en välkänd kärnfysiker från Harvard, som gjorde en studie på plats efter bombningen vars resultat publicerades i den vetenskapliga tidskriften Nature, var det också enbart frågan om ett kärnkraftverk och ingenting annat. Irakiska exilkällor har inte heller några belägg för att någonting var på gång, men de har ställt sig frågan om inte bombningen fungerade likt en katalysator för det irakiska kärnvapenprogrammet.

Det verkar också tämligen logiskt att länder som hotas att bli aıttackerade av en överlägsen angripare, som vet att de inte har någon möjlighet att försvara sig med konventionella vapen, praktiskt taget blir drivna till att försöka utveckla massförstörelsevapen och organisera terrornätverk. Allt är så tydligt och förutsägbart.

Hur påverkas palestinierna av kriget och ockupationen av Irak?

– Det är liktydigt med katastrof för dem.

Så det är inte frågan om någon vägkarta som leder till fred?

– Det är intressant att iakttaga medias roll i det här sammanhanget. En av den nuvarande journalistikens oskrivna lagar är att om George Bushs namn nämns i en artikel talar rubriken om hans vision och själva artikeln uppehåller sig vid hans drömmar. Ibland är dessutom en bild på honom infälld där han blickar mot framtiden. Jag kan inte riktigt förstå hur detta fenomen uppstått, men man håller fast vid det med en orubblig konsekvens. En av George Bushs visioner handlar om skapandet av en palestinsk stat – någonstans, någon gång, vart vet ingen, kanske i öknen. Det tas därtill för givet att vi ska falla på knä och prisa denna strålande vision. Det har blivit något av en konvention inom journalistskrået. Det var exempelvis en framträdande artikel i Wall Street Journal 21 mars som jag tror upprepade orden ”vision” och ”dröm” ett tiotal gånger.

Visionen och drömmen skulle möjligen kunna handla om att USA bestämt sig för att upphöra med att undergräva alla ansträngningar från den övriga världen att komma fram till någon form av adekvat politisk lösning av Palestinafrågan.

Fram till dags dato har USA blockerat alla sådana försök i snart 30 år. Bushadministrationen har i det fallet till och med varit ännu värre än sina föregångare. Ta Jerusalemtvisten, bara ett av många exempel: i december 2002 reviderade den nuvarande administrationen den linje som USA åtminstone i princip alltid tidigare ställt sig bakom; att Israel – i enlighet med Säkerhetsrådsresolutionen från 1968 – ska upphöra med sin ockupation, annektering och uppförandet av bosättningar i östra Jerusalem. För att föra opinionen bakom ljuset kallas därtill försöken att föra fredsprocessen vidare för ett amerikanskt initiativ, trots att den som ägnat den verkliga historien minsta uppmärksamhet vet att USA:s bidrag till de långvariga europeiska och arabiska ansträngningarna har varit att förvandla dem till något som inte har någon större relevans. Att Ariel Sharon, en av de värsta terroristdirigenterna som vår värld de senaste femtio åren skådat, nu i USA tilldelats epitetet ”stor statsman” är nog så talande och avslöjande om den verkliga hållningen.

Så i mitten av mars i år gjorde då Bush vad som kom att kallas för hans första viktiga uttalande om Mellanöstern och Palestinafrågan. Han höll ett tal, ett hopkok på gammal skåpmat, med undantag av en mening, den meningen som anger vägkartans själva ackord: ”Under det att fredsprocessen framskrider ska Israel begränsa sitt program för uppförandet av nya bosättningar”. Vad betyder det? Jo, det betyder att fram till dess att fredsprocessen nått en viss punkt, en punkt som definieras av Bush och som kan dröja långt in i framtiden, kan Israel fortsätta med sin bosättarpolitik. Det här är ett politiskt lappkast. Fram tills nu har åtminstone USA:s officiella hållning varit att motsätta sig det illegala bosättarprogram som omöjliggör en politisk lösning. Men nu är det ett helt annat ljud i Bushadministrationens skälla: Fortsätt med bosättningarna. Vi kommer att betala för det ända fram till dess att vi bestämmer att fredsprocessen nått fram till en specifik strategisk punkt. Så det var verkligen en avgörande förändring i riktning mot mer aggression, undergrävande av internationell rätt och möjligheterna för fred. Det är inte så det framställs, men det är bara att ta det skrivna ordet ad notam.

Upplever du att Europa och Ostasien på något sätt håller på att växa fram som motkrafter gentemot USA:s globala hegemoni?

– Det är otvivelaktigt så att Europa och Asien är ekonomiska aktörer jämförbara med Nordamerika, med egna specifika intressen. Det är inte på något sätt självklart för dem att traska patrull bakom USA, samtidigt som dessa ledande aktörer i dagens globaliserade värld är starkt sammanvävda. Framför allt har bolagen i USA, Europa och största delen Asien, nära sammanlänkade som de på alla sätt och vis är, gemensamma intressen. Men det finns även spänningar och motsättningar, något som specielltt blottläggs i relationen mellan USA och Europa.

USA har alltid haft en motsägelsefull inställning till Europa. Å ena sidan har man varit en tillskyndare av Europas enande, som en stor och än mer lukrativ marknad för amerikanska bolag. Å andra sidan har man alltid hyst en latent oro för att Europa ska utvecklas i en annan riktning. En hel del av spänningarna runt omkring de östeuropeiska ländernas inkorporering i EU bottnar i det. USA ser sig här ha en stor fördel, i så måtto att man har förhoppningar om att dessa länder kommer att vara starkt mottagliga för amerikanska influenser och därmed kommer att undergräva det europeiska centrat – Frankrike och Tyskland. Dessa stora industriella bjässar skulle därmed kunna bli mer löskopplade och oberoende av varandra.

Under ytan finns också sedan lång tid tillbaka en amerikansk motvilja gentemot den europeiska socioekonomiska modellen – med anständiga löner, arbetsvillkor och sociala förmåner. Den skiljer sig starkt från den amerikanska och USA, som ser den som farlig i den meningen att den är grogrund för att människor får en massa underliga ideér, vill ha bort den. Det är också väldigt tydligt att inkorporeringen av de östeuropeiska länderna – med sina låga löner, undertryckta arbetarklass och så vidare – skulle kunna undergräva det sociala systemet och arbetarklassens läge i västra Europa och spela USA i händerna.

Med tanke på att den amerikanska ekonomin är inne i en negativ process, hur ska Bushadministrationen kunna upprätthålla det som vissa kallar för ett belägringstillstånd – med oavbrutet krig och ockupation av ett flertal länder?
Hur ska de kunna driva sitt projekt framåt?

– De har som mål att köra vidare på den inslagna vägen i ytterligare sex år. Vid den tiden hoppas de att de har lyckats nita fast sin synnerligen reaktionära agenda. De kommer att lämna över en ekonomi i ett ytterst eländigt tillstånd, med precis som under 1980-talet väldiga underskott, och det kommer att bli någon annans huvudvärk att städa upp efter dem. Dessutom hoppas de att de har lyckats undergräva de sociala programmen och försvagat demokratin, som de givetvis avskyr, genom att flytta bort politiska beslut från den offentliga sfären till privata aktörer. De kommer också att ha gjort det på ett sätt som gör det svårt att återställa det hela. De efterlämnar ett för majoriteten av befolkningen smärtsamt arv, en majoritet som de inte bryr sig om.

På det internationella planet hoppas de att ha lyckats institutionalisera doktrinen om imperiehegemoni genom rå styrka och förebyggande krig. Idag kanske USA:s militära utgifter överskrider hela den övriga världens sammantaget. Dessutom är man teknologiskt överlägsen och Bushadministrationen försöker att dra vinning av denna överlägsenhet på ett ytterst farligt sätt, som i projektet att militarisera rymden. De förmodar, tror jag, att oavsett vad som än händer med den amerikanska ekonomin kommer deras överväldigande styrka helt enkelt tvinga människor till att göra det de säger.

Intervju med Noam Chomsky gjord av David Barsamian. Publicerad i Tidskriften Röda Rummet nr 2/03
Översättning och redigering: Anders Karlsson

Amerikanernas och saudiernas kärleksbarn – Osama bin Ladin

Osama bin Ladin och förövarna av terrorattacken den 11 september kommer från Saudiarabien. Trots detta är det tyst i massmedia om varför just det saudiska samhället är det som fött fram dem. Likaså lyser analyser om förhållandet mellan USA och Saudiarabien med sin frånvaro.

Saudiarabien – och många andra stater i Mellanöstern – skulle idag vara i klass med Västvärlden om oljeinkomsterna hade investerats i industriell utveckling. Att det inte skett beror på att då vore den arabiska världen till stor del självförsörjande. De behövde importera avsevärt färre industrivaror och de var mindre avhängiga oljeexporten. Det vore således en utveckling, som inte endast gick emot Västmakternas ekonomiska intressen, utan även gick på tvärs med det saudiska kungahuset. För en industrialisering skulle hota det saudiska samhällets patriarkala kvinnoförtryck, frånvaro av demokratiska rättigheter och troligtvis kungahusets själva existens.

USA:s äldsta allierade

Det saudiska kungahuset är avskärmat från den egna befolkningen och är idag beroende av amerikanernas stöd. Både kungahuset och USA undflyr varje tanke på en demokratisering. Uppenbarligen fruktar man att även den minsta reformering riskerade att kungamakten skulle falla ihop.

USA vill på intet sätt diskutera diktaturen i Saudiarabien. För USA har, liksom EU och Japan, blivit allt mer avhängig den saudiarabiska oljan. Och Saudiarabien är i sin tur en viktig avsättningsmarknad för amerikansk vapenindustri, liksom för USA:s statsobligationer.

Det amerikanska Standard Oil (nuv Chevron) blev det första företaget som lyckades få en oljekoncession i landet. Samma år, 1933, slöts också diplomatiska förbindelser mellan länderna. Saudiarabien är faktiskt en av USA:s äldsta allierade. Varför det blev amerikanerna och inte engelsmännen som tog hand om oljan, fast britterna funnits i Arabien mycket längre, berodde på att det puritanska USA förstod sig bättre på islams religiösa seder, än britterna med sin cigarrökande och pimplande Winston Churchill.

Religion kontra anti-imperialism

Fenomenet Osama bin Ladin har sin förklaring i den politiska utvecklingen efter andra världskriget. När den arabiska nationalismen uppstod på 1950-talet och fick sin portalfigur i Gamal Nasser i Egypten fick vi i dess efterföljd två politiska riktningar. Den första representerades av just Nasser som 1952 störtade kungahuset i Egypten och som inte stack under stol med sin sympati för Sovjetunionen. Det andra lägret kom att utgöras av arabvärldens furstehus.

Den religiösa fundamentalismen i Saudiarabien – wahhabismen – som funnits där sen 1800-talet fick därefter en betydelse som var vida större än Saudiarabien självt. Wahhabismen blev bålverket mot den arabiska anti-imperialismen med dess sympati för den ateistiska kommunismen. Religiös fundamentalism blev det främsta ideologiska vapnet mot nationalism och kommunism. USA ställde med glädje upp i den kampen tillsammans med Saudiarabiens feodala elit.

Det är ingen hemlighet att al-Qaida-nätverket med sin finansiär och ledare Osama bin Ladin på 1980-talet var USA:s allierade, då amerikanerna hade nytta av dem i kriget i Afghanistan. Den andre allierade var den pakistanska militärdiktaturen som med ekonomisk hjälp från Saudiarabien gjorde allt för att fördjupa konflikten.

Missnöjd medelklass

Dagens rop på hämnd i amerikanska massmedia skyler det faktum att det var USA självt som skapat terrormonstret. För när Sovjet drog sig ur Afghanistan hade USA inte längre behov av al-Qaida och Osama bin Ladin. De tidigare CIA-lärlingarna dök istället upp i sina hemländer Saudiarabien, Egypten, Tjetjenien, Tunisien, Algeriet osv och vände sig mot sina forna herrar.

Att al-Qaida fått stöd i dessa länder är inget överraskande. Saudiarabien är ett gott exempel. Kungafamiljen använder sina miljardinkomster främst till lyxkonsumtion. Men även en stor grupp ämbetsmän och militärer får del av välfärden. Det är i denna nya medelklass som en otillfredsställelse gror över hur beroende landet är av oljeexporten och indirekt av USA. Och det är även bland dem som man alltmer tar avstånd från kungahusets moraliska dekadans.

USA är i dubbel mening ansvarig för tillväxten av den anti-västerländska religiösa fundamentalismen i den arabiska världen. Först i och med det aktiva stöd USA gav för att nerkämpa den progressiva nationalismen på 1950 och 60-talen. För det andra USA:s roll visavi Irak och Palestina.

Den religiösa revolutionen i Iran 1979 och terrorangreppet på USA 2001 är således höjdpunkterna i anti-västerländskheten och inga isolerade händelser.

Den andra vågen

Sedan den ekonomiska krisen fördjupats och resulterat i stigande social osäkerhet – realinkomsten för befolkningsflertalet har i den arabiska världen sjunkit med mellan 30 och 40 procent – har den religiösa islam som USA hjälpte fram förvandlats till en uttalad politisk islam, som i sig innesluter en massbaserad och explosiv anti-västlig hållning. Det är denna anti-västerländska fundamentalism som också hotar kungahuset i Saudiarabien. Det blev synligt 1979 i samband den iranska revolutionen, som ledde till shiamuslimernas uppror i östra Saudiarabien, och till oroligheter i Mecka. Men inte minst till upproret 1994 i staden Burayda.

Det är i denna andra fundamentalismvåg som det tidigare ”kärleksbarnet” Osama bin Ladins roll i motståndet mot kungahuset i Saudiarabien blir förklarlig. Och han har ett försprång som de religiösa fundamentalisterna inte hade förut, det vill säga USA:s träning av omkring 30 000 islamister i vapens bruk i Afghanistan och på CIA:s läger. ”Potentiella terrorister” som nu finns utspridda i den islamska världen.

Gilbert Achcar

Bearbetad och förkortad översättning Per-Erik Wentus

Tidigare publicerad i Grenzeloos (Amsterdam).
Gilbert Achcar är Mellanösternexpert. Han kommer ursprungligen från Libanon och är idag verksam i Frankrike.

Från Internationalen 23/2002

Växthuseffekten och kapitalismen

Ursprungligen publicerad som ”Därför kan växthuseffekten inte stoppas under kapitalismen” i Internationalen 13 december 2001 som en del i serien Stormens år 3. Också publicerad i Moteld nr 10.

Krisen som skapas av växthuseffekten liknar ingen annan kris i mänsklighetens historia. Genom decentraliserade utsläpp av i sig ganska harmlösa gaser håller vi på att förstöra förutsättningarna för mänskligt liv på den här planeten.

Vi står inför ett monumentalt problem, ett problem som kapitalisterna och deras företrädare i parlament, statsledningar och internationella institutioner visat sig helt oförmögna att lösa.

Det är ingen slump. Kapitalismen är ett flexibelt system, som kunnat anpassa sig till nya situationer ett otal gånger. Det har visat sig möjligt att lösa miljöproblem inom dess ramar, under två förutsättningar: att det finns ett tillräckligt stort tryck utifrån, en miljöopinion, och att problemet är begränsat. Ett exempel på att det faktiskt är möjligt är förbudet mot freoner. Här stod vi inför ett enormt hot, hål i ozonlagret, som hade en mycket tydlig källa. Trots det så ägnade den ledande freontillverkaren, DuPont, 14 år åt att förneka att det fanns något samband mellan ozonförtunning och freonutsläpp.

Växthuseffekten och ozonhålet

En allt digrare bevisning tvingade dem slutligen att erkänna sambandet, men först sedan de försäkrat sig om en så lång utfasningstid som möjligt, och inte minst: först sedan de erövrat den största marknadsandelen för freonersättningar.

På vissa sätt liknar växthuseffekten ozonhålet. Det handlar om utsläpp av gaser från en diffus källa. I ozonets fall miljontals sprayburkar och kylanläggningar, i växthusgasernas i stort sett all mänsklig aktivitet som kräver tillförd energi. Det är inte gift som rinner ur ett rör, det går inte att på något enkelt sätt hitta någon som är direkt skyldig. Möjligheterna att först förneka problemen, sedan bolla runt skulden, är oändliga.

En annan likhet är att en inskränkning i gasutsläppen i båda fallen står i direkt motsättning till en av kapitalismens mest grundläggande beståndsdelar: den ständiga jakten på allt större marknader. Som kapitalist vill jag alltid sälja mer av min vara, och jag vill alltid att kunden köper av mig, inte av min konkurrent. Vinsten är det som driver mig, och om jag för en sekund glömmer det kommer de som äger aktier i mitt företag att påminna mig per omgående. Omsorg om vår gemensamma luft, vatten och jord kommer i bästa fall i andra hand. (Ofta mycket längre ned på prioriteringslistan.) Om jag inte resonerar så kommer jag mycket snart att ha försvunnit från marknaden.

Drog in effektiviseringsprogram

Hur det här fungerar visades tydligt i en studie som Världsnaturfonden gjorde i USA 1998. De granskade vad som hände med programmen för energieffektivisering i offentligt ägda energibolag som privatiserades. Studien, som baserade sig på siffror från Energidepartementet, visade att motsvarande 7,4 miljarder kronor skurits bort i programmen under perioden 1993 – 1997. Pengarna blev vinst för företagen, och samtidigt ökade försäljningen. Energianvändarna köpte energi för 10 miljarder mer årligen än de skulle gjort om programmen genomförts, och 11 miljoner ton extra växthusgaser släpptes ut.

En tredje likhet mellan freoner och växthusgaser är att ett av huvudskälen till företagens motstånd mot förändring är att de lagt ner enorma summor på att utveckla produkterna. De har satsat på forskning och utveckling, de har byggt upp en produktionsapparat, ett distributionsnät och de har satsat på marknadsföring. Alla de här investeringarna har de gjort för att de ska tjäna pengar i framtiden, inte för att produktionen plötsligt ska läggas ner.

Omätliga investeringar

Men när vi börjat granska investeringarna blir också skillnaden uppenbar. Just nu investerar ett enda bolag, BP Amoco, på ett enda ställe, i Alaska, 10 miljarder kronor årligen på att utvinna ny olja. Resurserna som lagts ner i oljeutvinning, raffinering och distribution, som investerats i kolgruvor, i förbränningsanläggningar och inte minst i att bygga upp hela bilindustrin är omätliga.

En annan skillnad är att det inte finns någon enkel ersättning för olja och kol. I freonens fall ersatte man ett kylmedium med ett annat, men den grundläggande tekniken förblev densamma. Det är med största säkerhet inte möjligt i fallet med de fossila bränslena.

Att ställa om till förnyelsebara energikällor kommer att kräva en total teknikomläggning i hela samhället. Den mäktar inte storföretagen att genomföra. Ett bolag som till exempel föresatte sig att ersätta privatbilismen i Stockholm med bussar och spårbunden trafik skulle med största sannolikhet gå i konkurs: investeringarna i till exempel nya tunnelbanelinjer skulle vara enorma, och det skulle inte kunna garantera de vinster eller omloppstider som moderna kapitalister kräver.

Marknadssystemet ett hinder

Själva marknadssystemet är ett stort hinder för ny teknik. Det klassiska, och fortfarande giltiga, exemplet är solfångarna. Det finns idag flera olika rimligt effektiva sätt att ta vara på de 1000 kWh per kvadratmeter som solen strålar in varje år på våra breddgrader. I rapporten Solenergi, utgiven av Energimyndigheten 2000, ställs frågan varför solfångare inte utnyttjas i större utsträckning. Svaret är att det är de höga investeringskostnaderna som är problemet, driftskostnaderna är lägre än för alla andra energisystem. Höga investeringskostnader betyder helt enkelt att panelerna är dyra att köpa. Varför är det så? Jo: de är dyra, vilket ger en låg efterfrågan, vilket betyder små produktionsvolymer, vilket gör produktionen hantverksmässig, vilket i sin tur leder till att de är dyra, och därför är efterfrågan liten…

Samma problem kommer att drabba den bränslecellsdrivna bilen. Bensinstationerna säljer inte vätgas, eftersom det inte finns någon efterfrågan. Å andra sidan: hur ska det kunna uppstå en efterfrågan om det inte finns något utbud? Killen som köper den första bränslecellsbilen – var ska han tanka?

Det faktum att de fossila bränslena är en grundläggande förutsättning för att samhället i den industrialiserade världen ska fungera lägger till ännu en dimension: den geopolitiska. Under de senaste 15 åren har fyra stora krig förts för att kontrollera oljan: det mot Irak, det mot Tjetjenien, det mot Jugoslavien och det mot Afghanistan. Fler krig eller andra ingrepp från de imperialistiska ländernas sida är att vänta inom en snar framtid: Sudan, Somalia, Libyen…

Oljan som maktmedel

Oljan blir genom sin strategiska betydelse också ett maktmedel. Om en teknikomläggning genomförs till exempelvis solenergi, en energikälla som är någorlunda jämnt fördelad över klotet, försvinner en av de viktigaste baserna för de imperialistiska ländernas dominans över världen, och inte minst över varandra, i en hierarki med USA högst upp och små perifera stater som Sverige glatt påhejande vid kortsidan i de lägsta divisionerna.

Mänskligheten står inför hot som är större än någonsin förr, möjligen undantaget atombomben. Det finns ingen lösning på problemen inom det rådande systemet. Borgarklassens företrädare tvingas dock att agera, eftersom de annars riskerar att förlora initiativet i den politiska utvecklingen. I det läget väljer de att skapa illusionen av att problemen håller på att lösas, ofta med hjälp av forskare och aktivister som i grund och botten har ett ärligt uppsåt.

Det var syftet med ”Tillväxtens Gränser” 1972, med Bruntlandrapporten 1988, med Agenda 21 1992 och med Kyotoprotokollet 1997.

De senaste två modelösningarna handlar båda om att köpa sig rätten att förstöra för andra. Huvudvikten i Kyotoprotokollet ligger vid handel med utsläppsrättigheter, gärna på börser där de kan bli medel för spekulation, och allra helst i ett system där företagen som idag förstör miljön tilldelas utsläppsrättigheter som de sedan kan använda, om det är mest lönsamt, eller sälja om de kan tjäna mest pengar på det.

Skatteväxling och nedskärningar

Den svenska versionen av ”köp dig rätten att förstöra för andra” kallas grön skatteväxling, och av någon anledning, antagligen för att Svenskt Näringsliv för tillfället är mot, fått rykte om sig att vara radikal. Tanken är att skatten på arbete ska sänkas, och skatten på utsläpp ska ökas.

Idén har sitt ursprung i en romantisk tanke om att mänsklig muskelkraft skulle kunna ersätta bränsle och kemikalier. I ett modernt samhälle är det rent nonsens.

Om det genomförs kan förslaget få en av två effekter. Antingen sätts nivåerna så lågt att utsläppen fortppas under kapitalismen sätter som förut, och då är det värdelöst, eller så sätts de på en nivå där utsläppen, och med dem skatteintäkterna, minskar, och då får vi en direkt koppling mellan minskade utsläpp och nedskärningar i den offentliga sektorn.

Att förslag om olika metoder för att köpa sig rätten att förstöra miljön blivit populära under senare år beror på att miljörörelsen och vänstern försvagats under de senaste kvartsseklet, och att radikala åtgärder verkar allt mindre möjliga att framtvinga, om man ser det från grön ståndpunkt, och allt mindre verkar som något man kan tvingas genomföra om man ser det från kapitalets.

Inte desto mindre kommer de att bli nödvändiga. En total teknikomläggning kommer inte att vara möjlig utan en demokratisk planering av ekonomin, och därmed en demokratisk styrning av samhällsutvecklingen.

För att inte bara stoppa växthuseffekten, utan också stoppa utplundringen av ändliga resurser vare sig det gäller livsformer eller mineraler eller annat oersättligt krävs att vi bryter med kommersialism, vinstjakt, konkurrens och imperialistisk geopolitik. Inget av det är möjligt inom kapitalismens ramar.

Ensidigt inriktad på produktion

Arbetarrörelsens historia på miljöområdet är inte stolt. Både den stalinistiska byråkratin i öst och den socialdemokratiska byråkratin i väst har varit ensidigt inriktad på att producera allt mer, allt fortare. I båda fallen för att försvara sina egna intressen, och med hänvisning till marxismens teori om att det är produktivkrafternas utveckling som kommer att frigöra mänskligheten.

Om de läst sina källor lite mera noggrant skulle de kanske inte uttalat sig lika tvärsäkert. Så här skrev Friedrich Engels 1882: ”Men låt oss inte smickra oss själva alltför mycket på grund av vår seger över naturen. För varje sådan seger slår tillbaka mot oss själva. Den ger oss först de resultat vi väntat oss, det stämmer, men i andra och tredje led ger den oss oväntade resultat, som inte sällan omintetgör de första. Folken som i Mesopotamien, Grekland och mindre Asien högg ner träd för att möjliggöra odling föreställde sig inte att de med träden högg ner de reservoarer som samlade upp fukt, och därmed lade grunden för det förbrända tillstånd länderna befinner sig i idag”.