Etikettarkiv: Klimatet

Klimatet och människan

Del 1 av 3 i serien Ekosocialism

Miljontals människor på flykt från sina hem, miljontals döda av vattenbrist och naturkatastrofer. Allt fler obeboeliga ställen i världen.  Och alla undrar ”varför tilläts klimatet spåra ur?”

Så kommer världen se ut om vi fortsätter som idag. Klimatet håller på att gå åt helvete samtidigt som människans utsläpp av växthusgaser ständigt ökar i världen. Trots att alla vet att vi är på väg mot en katastrof om inte utsläppen stoppas.

Ändå görs nästan inget åt saken. Det beror inte på att det inte går att göra något utan på hur ekonomin fungerar idag. För dagens ekonomi så finns det bara en sak som är viktig – pengar.

I konkurrensen på marknaden måste företagen hela tiden sänka sina kostnader och öka produktiviteten, annars tjänar de inga pengar utan slås ut och går under. I den här kapitalistiska ekonomin är det oftast en konkurrensfördel att behandla sina anställda som skit men också att inte bry sig om miljön och klimatet. De som bryr sig om miljön ”för” mycket slås med andra ord ut. De mest hänsynslösa blir kvar.

I en kapitalistisk ekonomi är det inte bara företagen som måste växa och öka sina vinster hela tiden, hela ekonomin följer en liknande tillväxtlogik. Det innebär att utsläppen kommer att öka så länge vi har ett kapitalistiskt system – något alla förstår är en omöjlighet om vi ska ha en beboelig planet.

En annan värld – en bättre värld

Socialistiska partiet och Ungsocialisterna menar att den logik som styr ekonomin idag måste brytas. En ekonomi som har tillväxt som ett egenvärde kan inte hantera klimatkrisen. Det är också en omänsklig ekonomi som inte bryr sig om människors behov och som ständigt försöker trycka ner arbetares rättigheter.

Vi behöver en ekonomi som sätter människors behov och klimatet först. Före det som är det enda som verkar vara viktigt i dagens ekonomi – pengar, vinster och tillväxt.
Därför behöver vi ett annat ekonomiskt system.

Att vi inte ser tillväxt som ett egenvärde betyder inte att vi alltid är mot tillväxt. Vissa delar av ekonomin måste växa för att alla människors behov ska kunna uppfyllas, det gäller både i och utanför Sverige. Andra delar av ekonomin måste däremot minska sin produktion medan ytterligare delar kan ställas om helt och istället producera sånt som behövs för att hantera klimatkrisen. Detta är nödvändigt om vi ska rädda jobben och klimatet.

Vi i Socialistiska partiet och Ungsocialisterna kämpar för social rättvisa. Den nödvändiga omställningen av ekonomin ska inte drabba vanliga människor och arbetare. Därför försvarar vi allas rätt till arbete. När man ska anpassa ekonomin till ett samhälle där målet är att uppfylla människors behov utan att förstöra klimatet – istället för som idag där målet verkar vara att de rika ska bli ännu rikare – kommer det dessutom finnas massor av möjligheter att skapa nya arbetstillfällen.

I ett ekosocialistiskt samhälle skulle människors livskvalitet höjas radikalt. I motsats till idag skulle allas rätt till arbete, social rättvisa och demokratiskt inflytande garanteras.

Vi skulle dela på jobben och bara producerar för verkliga behov, istället för vinster. Detta skulle göra att människor inte skulle behöva arbeta lika mycket som idag vilket förstås skulle öka människors livskvalitén.

En annan sak som leder till högre livskvalitet är att man kan öka konsumtionen av alla de saker som inte påverkar klimatet så mycket.  Till exempel kan man konsumera mer välfärdstjänster, utbildning, kultur, tågresor konserter m.m.

Men idag har vi alltså ett system där pengar ständigt sätts före både människor och miljön. Hur kan det vara så?

Skälet är att de mäktigaste i samhället tjänar enormt mycket på det här ekonomiska systemet, det är därför de klamrar sig fast vid det med näbbar och klor. Det är därför, för att de aldrig kommer att sätta någonting före sina ekonomiska intressen, som alla lösningar som kommer uppifrån kommer att misslyckas. Det var också exakt vad som hände vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn 2009.

För att lösa klimatkrisen, men också för att skapa ett rättvisare samhälle och en rättvisare värld, måste kapitalismens vinst och tillväxtlogik stoppas.

Förändringen kommer inte komma uppifrån, därför måste vi tillsammans skapa en rörelse som kan förändra världen. Det är stora ord och otroligt långt borta men tänk på att samhällen alltid förändras och att det alltid är vanliga människor som du och jag som påverkar hur samhället ser ut. Det är dags att ta tillbaka makten över vår framtid.

Socialistiska Partiet

Konstigt väder

Ledare Internationalen nr 29, 18/ 7 2000

En drastisk minskning av storstädernas koldioxidutsläpp kan mycket väl kombineras med ett sänkt bensinpris på landsbygden.

Under de senaste tre åren beräknas 100 000 människor ha dött på grund av växthuseffekten. Regnet vräker ned och spolar bort människor, hus och vägar. Eller så faller det inte alls.
I förra årets översvämning i Venezuela omkom 30 000 människor. I Moçambique har livet äntligen så smått börjat återvända efter regnkatastrofen tidigare i år som kostade 700 livet och gjorde 330 000 människor hemlösa. Samtidigt höjs nu allt fler varnande röster om en annalkande svältkatastrof på Afrikas horn på grund av det uteblivna regnet.

Det är konstigt väder.

Som vanligt är det de fattigaste på jorden som får betala. I värsta fall med sina liv.
Miljöforskare världen över är ense om ungefär hur mycket växthusgaser som kan släppas ut om risken för allvarliga klimatstörningar ska hållas på en rimlig nivå. Mycket förenklat kan den nivån översättas till ett genomsnittsutsläpp på knappt 2 ton koldioxid per person och år. De nuvarande utsläppen motsvarar cirka 4 ton, det vill säga ungefär dubbelt så mycket som jorden tål Men utsläppen är inte jämt fördelade. Till exempel släpper USA ut ungefär 20 ton per person och år, Sverige cirka 7 ton. Moçambique och Honduras, två länder som drabbats hårt av växthusrelaterade översvämningar de senaste åren, släpper däremot ut mindre än ett ton per år.

Om varje land har rätt till lika stora utsläpp av koldioxid, innebär det för Sveriges del en minskning med ungefär 75 procent. Det kan låta mycket. Ändå menar många miljöorganisationer på det södra halvklotet att en sådan minskning är alldeles för liten. De hänvisar till att det är de samlade växthusgaserna i atmosfären som orsakar den globala uppvärmningen, och menar att man måste se till vem som historiskt sett svarat för utsläppen. Om man ser det på det sättet har länderna på den norra halvklotet förbrukat sitt miljöutrymme för länge sedan. Den rika världen har en ekologisk skuld till den fattiga, en skuld som bara ökar.

I Sverige pekar just nu all statistik åt fel håll: koldioxidutsläppen har ökat med ca 5 procent sedan 1990, och de förväntas öka ytterligare 10 procent till år 2010. Detta beror framför allt på att antalet flyg och långtradartransporter ökar stadigt. Utsläppen från inrikes transporter uppgick år 1990 till c:a 18,8 miljoner ton och till år 2010 väntas de öka till c:a 22,5 miljoner ton.

Ökad bilism och flygtrafik är del i samma idé om ökad tillväxt genom ökade transporter (baserade på fossila bränslen och individuella lösningar). Det ligger ett samhälleligt vägval i varje trafikpolitiskt beslut. Väljer man bilismen väljer man också bort kollektiva lösningar. Miljarder till Dennispaket eller kollektivtrafik. Statliga investeringspengar till storflygplats på Södertörn, eller satsningar på ekologiska höghastighetståg baserade på ny magnetteknik.

De beslut som fattas idag avgör vilket manöverutrymme som finns i framtiden. En drastisk förändring av den svenska trafikpolitiken är nödvändig. Koldioxidutsläppen måste minskas. Det handlar om global rättvisa och jordens överlevnad.

Växthuseffekten och kapitalismen

Del 5 av 5 i serien Stormens år

Ursprungligen publicerad som ”Därför kan växthuseffekten inte stoppas under kapitalismen” i Internationalen 13 december 2001 som en del i serien Stormens år 3. Också publicerad i Moteld nr 10.

Krisen som skapas av växthuseffekten liknar ingen annan kris i mänsklighetens historia. Genom decentraliserade utsläpp av i sig ganska harmlösa gaser håller vi på att förstöra förutsättningarna för mänskligt liv på den här planeten.

Vi står inför ett monumentalt problem, ett problem som kapitalisterna och deras företrädare i parlament, statsledningar och internationella institutioner visat sig helt oförmögna att lösa.

Det är ingen slump. Kapitalismen är ett flexibelt system, som kunnat anpassa sig till nya situationer ett otal gånger. Det har visat sig möjligt att lösa miljöproblem inom dess ramar, under två förutsättningar: att det finns ett tillräckligt stort tryck utifrån, en miljöopinion, och att problemet är begränsat. Ett exempel på att det faktiskt är möjligt är förbudet mot freoner. Här stod vi inför ett enormt hot, hål i ozonlagret, som hade en mycket tydlig källa. Trots det så ägnade den ledande freontillverkaren, DuPont, 14 år åt att förneka att det fanns något samband mellan ozonförtunning och freonutsläpp.

Växthuseffekten och ozonhålet

En allt digrare bevisning tvingade dem slutligen att erkänna sambandet, men först sedan de försäkrat sig om en så lång utfasningstid som möjligt, och inte minst: först sedan de erövrat den största marknadsandelen för freonersättningar.

På vissa sätt liknar växthuseffekten ozonhålet. Det handlar om utsläpp av gaser från en diffus källa. I ozonets fall miljontals sprayburkar och kylanläggningar, i växthusgasernas i stort sett all mänsklig aktivitet som kräver tillförd energi. Det är inte gift som rinner ur ett rör, det går inte att på något enkelt sätt hitta någon som är direkt skyldig. Möjligheterna att först förneka problemen, sedan bolla runt skulden, är oändliga.

En annan likhet är att en inskränkning i gasutsläppen i båda fallen står i direkt motsättning till en av kapitalismens mest grundläggande beståndsdelar: den ständiga jakten på allt större marknader. Som kapitalist vill jag alltid sälja mer av min vara, och jag vill alltid att kunden köper av mig, inte av min konkurrent. Vinsten är det som driver mig, och om jag för en sekund glömmer det kommer de som äger aktier i mitt företag att påminna mig per omgående. Omsorg om vår gemensamma luft, vatten och jord kommer i bästa fall i andra hand. (Ofta mycket längre ned på prioriteringslistan.) Om jag inte resonerar så kommer jag mycket snart att ha försvunnit från marknaden.

Drog in effektiviseringsprogram

Hur det här fungerar visades tydligt i en studie som Världsnaturfonden gjorde i USA 1998. De granskade vad som hände med programmen för energieffektivisering i offentligt ägda energibolag som privatiserades. Studien, som baserade sig på siffror från Energidepartementet, visade att motsvarande 7,4 miljarder kronor skurits bort i programmen under perioden 1993 – 1997. Pengarna blev vinst för företagen, och samtidigt ökade försäljningen. Energianvändarna köpte energi för 10 miljarder mer årligen än de skulle gjort om programmen genomförts, och 11 miljoner ton extra växthusgaser släpptes ut.

En tredje likhet mellan freoner och växthusgaser är att ett av huvudskälen till företagens motstånd mot förändring är att de lagt ner enorma summor på att utveckla produkterna. De har satsat på forskning och utveckling, de har byggt upp en produktionsapparat, ett distributionsnät och de har satsat på marknadsföring. Alla de här investeringarna har de gjort för att de ska tjäna pengar i framtiden, inte för att produktionen plötsligt ska läggas ner.

Omätliga investeringar

Men när vi börjat granska investeringarna blir också skillnaden uppenbar. Just nu investerar ett enda bolag, BP Amoco, på ett enda ställe, i Alaska, 10 miljarder kronor årligen på att utvinna ny olja. Resurserna som lagts ner i oljeutvinning, raffinering och distribution, som investerats i kolgruvor, i förbränningsanläggningar och inte minst i att bygga upp hela bilindustrin är omätliga.

En annan skillnad är att det inte finns någon enkel ersättning för olja och kol. I freonens fall ersatte man ett kylmedium med ett annat, men den grundläggande tekniken förblev densamma. Det är med största säkerhet inte möjligt i fallet med de fossila bränslena.

Att ställa om till förnyelsebara energikällor kommer att kräva en total teknikomläggning i hela samhället. Den mäktar inte storföretagen att genomföra. Ett bolag som till exempel föresatte sig att ersätta privatbilismen i Stockholm med bussar och spårbunden trafik skulle med största sannolikhet gå i konkurs: investeringarna i till exempel nya tunnelbanelinjer skulle vara enorma, och det skulle inte kunna garantera de vinster eller omloppstider som moderna kapitalister kräver.

Marknadssystemet ett hinder

Själva marknadssystemet är ett stort hinder för ny teknik. Det klassiska, och fortfarande giltiga, exemplet är solfångarna. Det finns idag flera olika rimligt effektiva sätt att ta vara på de 1000 kWh per kvadratmeter som solen strålar in varje år på våra breddgrader. I rapporten Solenergi, utgiven av Energimyndigheten 2000, ställs frågan varför solfångare inte utnyttjas i större utsträckning. Svaret är att det är de höga investeringskostnaderna som är problemet, driftskostnaderna är lägre än för alla andra energisystem. Höga investeringskostnader betyder helt enkelt att panelerna är dyra att köpa. Varför är det så? Jo: de är dyra, vilket ger en låg efterfrågan, vilket betyder små produktionsvolymer, vilket gör produktionen hantverksmässig, vilket i sin tur leder till att de är dyra, och därför är efterfrågan liten…

Samma problem kommer att drabba den bränslecellsdrivna bilen. Bensinstationerna säljer inte vätgas, eftersom det inte finns någon efterfrågan. Å andra sidan: hur ska det kunna uppstå en efterfrågan om det inte finns något utbud? Killen som köper den första bränslecellsbilen – var ska han tanka?

Det faktum att de fossila bränslena är en grundläggande förutsättning för att samhället i den industrialiserade världen ska fungera lägger till ännu en dimension: den geopolitiska. Under de senaste 15 åren har fyra stora krig förts för att kontrollera oljan: det mot Irak, det mot Tjetjenien, det mot Jugoslavien och det mot Afghanistan. Fler krig eller andra ingrepp från de imperialistiska ländernas sida är att vänta inom en snar framtid: Sudan, Somalia, Libyen…

Oljan som maktmedel

Oljan blir genom sin strategiska betydelse också ett maktmedel. Om en teknikomläggning genomförs till exempelvis solenergi, en energikälla som är någorlunda jämnt fördelad över klotet, försvinner en av de viktigaste baserna för de imperialistiska ländernas dominans över världen, och inte minst över varandra, i en hierarki med USA högst upp och små perifera stater som Sverige glatt påhejande vid kortsidan i de lägsta divisionerna.

Mänskligheten står inför hot som är större än någonsin förr, möjligen undantaget atombomben. Det finns ingen lösning på problemen inom det rådande systemet. Borgarklassens företrädare tvingas dock att agera, eftersom de annars riskerar att förlora initiativet i den politiska utvecklingen. I det läget väljer de att skapa illusionen av att problemen håller på att lösas, ofta med hjälp av forskare och aktivister som i grund och botten har ett ärligt uppsåt.

Det var syftet med ”Tillväxtens Gränser” 1972, med Bruntlandrapporten 1988, med Agenda 21 1992 och med Kyotoprotokollet 1997.

De senaste två modelösningarna handlar båda om att köpa sig rätten att förstöra för andra. Huvudvikten i Kyotoprotokollet ligger vid handel med utsläppsrättigheter, gärna på börser där de kan bli medel för spekulation, och allra helst i ett system där företagen som idag förstör miljön tilldelas utsläppsrättigheter som de sedan kan använda, om det är mest lönsamt, eller sälja om de kan tjäna mest pengar på det.

Skatteväxling och nedskärningar

Den svenska versionen av ”köp dig rätten att förstöra för andra” kallas grön skatteväxling, och av någon anledning, antagligen för att Svenskt Näringsliv för tillfället är mot, fått rykte om sig att vara radikal. Tanken är att skatten på arbete ska sänkas, och skatten på utsläpp ska ökas.

Idén har sitt ursprung i en romantisk tanke om att mänsklig muskelkraft skulle kunna ersätta bränsle och kemikalier. I ett modernt samhälle är det rent nonsens.

Om det genomförs kan förslaget få en av två effekter. Antingen sätts nivåerna så lågt att utsläppen fortppas under kapitalismen sätter som förut, och då är det värdelöst, eller så sätts de på en nivå där utsläppen, och med dem skatteintäkterna, minskar, och då får vi en direkt koppling mellan minskade utsläpp och nedskärningar i den offentliga sektorn.

Att förslag om olika metoder för att köpa sig rätten att förstöra miljön blivit populära under senare år beror på att miljörörelsen och vänstern försvagats under de senaste kvartsseklet, och att radikala åtgärder verkar allt mindre möjliga att framtvinga, om man ser det från grön ståndpunkt, och allt mindre verkar som något man kan tvingas genomföra om man ser det från kapitalets.

Inte desto mindre kommer de att bli nödvändiga. En total teknikomläggning kommer inte att vara möjlig utan en demokratisk planering av ekonomin, och därmed en demokratisk styrning av samhällsutvecklingen.

För att inte bara stoppa växthuseffekten, utan också stoppa utplundringen av ändliga resurser vare sig det gäller livsformer eller mineraler eller annat oersättligt krävs att vi bryter med kommersialism, vinstjakt, konkurrens och imperialistisk geopolitik. Inget av det är möjligt inom kapitalismens ramar.

Ensidigt inriktad på produktion

Arbetarrörelsens historia på miljöområdet är inte stolt. Både den stalinistiska byråkratin i öst och den socialdemokratiska byråkratin i väst har varit ensidigt inriktad på att producera allt mer, allt fortare. I båda fallen för att försvara sina egna intressen, och med hänvisning till marxismens teori om att det är produktivkrafternas utveckling som kommer att frigöra mänskligheten.

Om de läst sina källor lite mera noggrant skulle de kanske inte uttalat sig lika tvärsäkert. Så här skrev Friedrich Engels 1882: ”Men låt oss inte smickra oss själva alltför mycket på grund av vår seger över naturen. För varje sådan seger slår tillbaka mot oss själva. Den ger oss först de resultat vi väntat oss, det stämmer, men i andra och tredje led ger den oss oväntade resultat, som inte sällan omintetgör de första. Folken som i Mesopotamien, Grekland och mindre Asien högg ner träd för att möjliggöra odling föreställde sig inte att de med träden högg ner de reservoarer som samlade upp fukt, och därmed lade grunden för det förbrända tillstånd länderna befinner sig i idag”.

Väderförändringar: mer än palmer i Alperna

Ursprungligen publicerad i Internationalen 2001 som en del i serien Stormens år 3. Också publicerad i Moteld nr 10.

52 döda och 80 000 hemlösa efter en regnkatastrof i Moçambique. Reuters rapporterar den 10 mars, och det där blir ju knappt nyheter längre. Bara ett år tidigare dödades 700, och 500 000 blev hemlösa i en annan regnkatastrof i samma land.

Inget enskilt oväder går att härleda till växthuseffekten. Men att högre temperaturer innebär ett mer extremt väder, ja det är bara fysik på högstadienivå.

Alla energisystem strävar efter jämvikt. Värme är en form av energi. Därför kommer temperaturskillnader mellan olika luftmassor, eller mellan luft och land eller hav, att leda till att värme överförs. Det sätter luften i rörelse. Och ju högre värme, desto större energiinnehåll, och desto häftigare reaktioner.

IPCC har blickat framåt. I sin senaste rapport skriver de att nederbördsmönstren kommer att förskjutas: mer nederbörd under de kalla tiderna på året, mindre under de varma. El Niño kommer att förstärkas, liksom monsuncykeln. Värmeansättningen i havet till de norra halvklotet, Golfströmmen, kommer att försvagas. I en utblick förbi 2100 är det möjligt att den helt avstannar.

Mera torka

Det är också troligt att torka blir vanligare i de områden som redan idag är torra, och att vindarna i orkaner blir starkare.

Havsytan kommer att stiga mellan 9 och 88 centimeter när vattnet utvidgar sig i värmen och glaciärer och inlandsisen på Grönland smälter. Höjningen hålls dock tillbaka av att istäcket på Antarktis blir tjockare till följd av större nederbörd.

Ändå spår forskare i en annan IPCC-studie – Climate Change 2001 – att högre hav i kombination med hårdare vindar kommer att göra att låglänta områden, till exempel Bangladesh, översvämmas oftare. Tiotals miljoner kommer att drabbas.

I Climate Change 2001 listar forskarna de områden av mänsklig verksamhet som är känsliga för klimatförändringar: jord- och skogsbruk, boende i kustzoner, fiske, boende som en följd av naturkatastrofer, energiförsörjning, industri och hälsa.

Mindre skördar

Framtiden ser mörk ut: forskarna förutspår minskade skördar i tropiska och subtropiska regioner, och i mindre utsträckning i hela världen, sämre tillgång på vatten i de regioner som redan är torra, större spridning av sjukdomar som bärs av insekter, till exempel malaria, eller av vatten, till exempel kolera. Dessutom ökar risken för epidemier vid regnkatastrofer.

Fler värmeböljor kommer att öka dödligheten hos gamla och fattiga i världens storstäder. Mer nederbörd leder till fler laviner, jordskred och lerras. Torka kommer att skada byggnader, därför att marken krymper när fukten försvinner, och därmed skadas grunden.

Vissa positiva förändringar

Vissa förändringar kan vara positiva: färre dör av extrem kyla, skördarna ökar i vissa områden, förutsatt att temperaturhöjningen inte blir för stor, och avkastningen från skogsbruket ökar.

FN-studien konstaterar också att vår förmåga att hantera förändringar i klimatet beror av teknologisk nivå, tillgång på pengar, utbildning, resurser för informationsspridning och infrastrutur. De områden som drabbas hårdas av klimatförändringarna är också de som har sämst förutsättningar för att hantera dem, säger IPCC.

Gör det något att det blir varmare?

Del 3 av 5 i serien Stormens år

Ursprungligen publicerad som ”Så förändrar växthuseffekten världen” i Internationalen 20 januari 2000 som en del av bilagan Stormens år 2. Också publicerad i Moteld nr 10.

En gråkall dag i januari kan man med fog fråga sig: spelar det verkligen någon roll om det blir lite varmare?

Och man kan med emfas svara: ja det gör det! Jordens vädersystem drivs av en strävan att utjämna den mängd värmeenergi som bundits på olika delar av planeten. Solenergi strålar in, men den strålar inte in jämnt över hela jordytan, utan mest vid ekvatorn, minst vid polerna. Om inte luft- och havsströmmar distribuerade energi, i form av värme, över jorden skulle ekvatorn i snitt vara 14 grader varmare och polerna i snitt 25 grader kallare.

Det största och tydligaste exemplet på det är väderfenomenet El Niño i Stilla Havet. Mekanismen bakom är enkel och välkänd. En varm västlig havsström gör ett varv runt Australien och möter det varma Stillahavsvatten som blåsts österut av passadvindarna. Strömmarna förenar sig och tillsammans krockar de med Indonesien och näraliggande hinder. Istället för att fortsätta ut i Indiska Oceanen bildar de en gigantisk bassäng av uppvärmt vatten. När mängden blivit tillräckligt stor svänger varmvattnet iväg mot Peru, och kallt vatten rusar in för att ta dess plats. På så sätt avsätts havsvärmen i luften. Om du vill se hur det fungerar kan du sätta en kastrull vatten på en varm platta. De cirkelrörelser du kan se skapas av energidistribution.

Fler El Niño

Om luften, och därmed vattnet, blir varmare kommer fenomen som El Niño attuppstå oftare, bli mer intensiva och få längre räckvidd, eftersom det tar längre tid att kyla ner vattnet.

Ett annat skäl att bry sig om några grader högre temperatur är att tropiska stormar, cykloner och orkaner, bildas då yttemperaturen i havet överstiger 27,5 grader. När de områden där så är fallet växer kan vi räkna med fler och större oväder. Det är naturligtvis värst i orkandrabbade områden, men det kommer också att påverka oss, eftersom en stor del av de djupa lågtryck som kommer hit är resterna av tropiska oväder.

Högre havstemperatur betyder större avsättning av luftfuktighet till atmosfären. Det betyder mer regn, där det redan faller regn. UK Meteorological Office har förutsagt att nederbörden i nordvästra Europa kommer att öka med 40 procent. Samtidigt betyder högre landtemperaturer att de odlingsbara zonerna blir mindre
och färre.

Golfströmmen stannar

Ett annat skäl till att vädret kommer att bli mer extremt ju mer vi värmer upp jorden är att land värms fortare än vatten. Medan den genomsnittliga temperaturökningen i världen varit 0,3-0,6 grader de senaste 50 åren har en stor landmassa som USA värmts 1-2 grader under de senaste 100. Större temperaturskillnader betyder starkare utjämnande krafter.

Golfströmmen är den varma havsström som ser till att klimatet i Sverige inte är sibiriskt. Den drivs av isbildningen vid Arktis. När havsvattnet fryser till is avsätter det salt. Det vatten som omger isen blir alltså saltare än omgivande vatten, och därmed tyngre. När vattnet sjunker ersätts det med vatten söderifrån. Den processen håller Golfströmmen igång, och när temperaturen avtar så avtar också isbildningen, för att till slut helt upphöra. När isbildningen upphör stannar Golfströmmen, och resultatet av växthuseffekten kan alltså mycket väl bli lägre temperaturer i Sverige.

Smältande isar betyder inte bara stoppad golfström, det betyder också högre havsnivåer. Mark Lavelle, från British Antarctic Survey påpekar att temperaturen i Antarktis stigit två grader på 50 år, en uppvärmningstakt som är fyra gånger högre än i resten av världen. Han säger också att om polarisarna smälter stiger vattnet i haven 70 meter, och därmed läggs i stort sett alla världens storstäder under djupt vatten.

Korallreven dör

UK Meteorological Office räknar med att havet stiger 40 centimeter till och med 2080, om utsläppen fortsätter i dagens takt. Det skulle innebära att det antal människor som årligen drabbas av översvämningar för att de bor vid kusten ökar från 13 till 94 miljoner. Hittills har havsnivån stigit med mellan 10 och 25 centimeter.

För att sätta den kommande förändringen i perspektiv kan man säga att UK Meteorological Office spår en temperaturökning på 3 grader till och med 2080. Den temperaturökning som tog oss ur den senaste istiden var på mellan 4 och 5 grader. Vissa områden kommer att värmas snabbare än andra, speciellt de runt ekvatorn. Ekosystemen kommer inte att kunna anpassa sig till de nya förutsättningarna, och om inget görs förutser de att vi inom de närmaste 80 åren kommer att se stora delar av de tropiska skogarna och grässlätterna dö.

En försmak av det ser vi redan nu. Det varmare vattnet gör att korallerna stressas, och den levande delen av korallen stöts bort. Korallreven bleks, det vill säga: det som återstår är döda vita skelett. En rapport som lades fram vid universitetet i Sydney i juli förra året förutspår att de kommer att vara helt utrotade inom 100 år. Om reven försvinner förlorar vi inte bara en av världens vackraste biotoper, det som går förlorat är huvudkällan till proteiner för många samhällen. Enligt Cannel NewsAsia förser sex miljoner ton fisk från korallreven 500 miljoner människor med inkomst i fiskeindustrin eller med protein.