Etikettarkiv: Bilism

Att ge förnuftet muskler

– om alternativ produktion, klimat och klasskamp

Bilindustrins kris gör kapitalismens oförmåga att hantera såväl klimatfrågan som sin egen inneboende krislogik särskilt tydlig. I Sverige knyts framtidshoppet för en hel nationell industribransch, och för tiotusentals människors försörjning, till ett osannolikt menageri av kapitalister som med ”sunda affärsplaner” i sina portföljer ska frälsa branschen.

Men bilindustrins kris bär i själva verket också på möjligheter som sträcker sig långt utanför en enskild bransch, menar Volvoarbetaren Lars Henriksson. Krisen gör det naturligt att ifrågasätta produktionens innehåll och marknadens roll som måttstock på vad som är samhällsnyttigt att producera.

När den finansiella krisen slog till med full kraft hösten 2008 blev överproduktionen i bilindustrin världen över plågsamt uppenbar. I den svenska bilindustrin var situationen särskilt problematisk. Två  av världens minsta massproducenter av personbilar – som båda tillverkade relativt stora, bränsletörstiga bilar i de högre prisklasserna och som dessutom ägdes av stora amerikanska bolag som själva befann sig i djupa svårigheter – var i akut kris. Två bilföretag vid konkursens rand, med följdverkningar längs hela kedjan av underleverantörer i ett land med drygt nio millioner invånare, ledde förstås till att bilföretagens framtid blev – och har förblivit – en stor politisk fråga. Hur svarar man på den, om man som jag står mitt i industrin och
dessutom vill komma med en lösning som håller på lång sikt, både för oss som jobbar i industrin och samhället i sin helhet?

I debatten som pågått sedan 2008 har det i princip funnits två olika linjer; Död eller Stöd.

Dödslinjen, den marknadsliberala, har i princip sagt: ”Marknaden har fällt sin dom och några av företagen  har dömts till döden. Trixa inte med marknadskrafterna, det gör bara saken värre.” Tydligast har väl den linjen  företrätts av Svenskt Näringslivs Stefan Fölster i Newsmillartikeln ”Bara sunt att ett antal bilföretag läggs ner”, men även den svenska regeringens agerande har legat rätt nära detta.

Jag har även stött på en ”grön” variant av detta resonemang som lyder ungefär: ”Bilarna förstör miljön och klimatet. Vi behöver varken dem eller företagen som tillverkar dem, därför är det bara bra om bilindustrin försvinner”

Läs hela broschyren (från 2010).

Konstigt väder

Ledare Internationalen nr 29, 18/ 7 2000

En drastisk minskning av storstädernas koldioxidutsläpp kan mycket väl kombineras med ett sänkt bensinpris på landsbygden.

Under de senaste tre åren beräknas 100 000 människor ha dött på grund av växthuseffekten. Regnet vräker ned och spolar bort människor, hus och vägar. Eller så faller det inte alls.
I förra årets översvämning i Venezuela omkom 30 000 människor. I Moçambique har livet äntligen så smått börjat återvända efter regnkatastrofen tidigare i år som kostade 700 livet och gjorde 330 000 människor hemlösa. Samtidigt höjs nu allt fler varnande röster om en annalkande svältkatastrof på Afrikas horn på grund av det uteblivna regnet.

Det är konstigt väder.

Som vanligt är det de fattigaste på jorden som får betala. I värsta fall med sina liv.
Miljöforskare världen över är ense om ungefär hur mycket växthusgaser som kan släppas ut om risken för allvarliga klimatstörningar ska hållas på en rimlig nivå. Mycket förenklat kan den nivån översättas till ett genomsnittsutsläpp på knappt 2 ton koldioxid per person och år. De nuvarande utsläppen motsvarar cirka 4 ton, det vill säga ungefär dubbelt så mycket som jorden tål Men utsläppen är inte jämt fördelade. Till exempel släpper USA ut ungefär 20 ton per person och år, Sverige cirka 7 ton. Moçambique och Honduras, två länder som drabbats hårt av växthusrelaterade översvämningar de senaste åren, släpper däremot ut mindre än ett ton per år.

Om varje land har rätt till lika stora utsläpp av koldioxid, innebär det för Sveriges del en minskning med ungefär 75 procent. Det kan låta mycket. Ändå menar många miljöorganisationer på det södra halvklotet att en sådan minskning är alldeles för liten. De hänvisar till att det är de samlade växthusgaserna i atmosfären som orsakar den globala uppvärmningen, och menar att man måste se till vem som historiskt sett svarat för utsläppen. Om man ser det på det sättet har länderna på den norra halvklotet förbrukat sitt miljöutrymme för länge sedan. Den rika världen har en ekologisk skuld till den fattiga, en skuld som bara ökar.

I Sverige pekar just nu all statistik åt fel håll: koldioxidutsläppen har ökat med ca 5 procent sedan 1990, och de förväntas öka ytterligare 10 procent till år 2010. Detta beror framför allt på att antalet flyg och långtradartransporter ökar stadigt. Utsläppen från inrikes transporter uppgick år 1990 till c:a 18,8 miljoner ton och till år 2010 väntas de öka till c:a 22,5 miljoner ton.

Ökad bilism och flygtrafik är del i samma idé om ökad tillväxt genom ökade transporter (baserade på fossila bränslen och individuella lösningar). Det ligger ett samhälleligt vägval i varje trafikpolitiskt beslut. Väljer man bilismen väljer man också bort kollektiva lösningar. Miljarder till Dennispaket eller kollektivtrafik. Statliga investeringspengar till storflygplats på Södertörn, eller satsningar på ekologiska höghastighetståg baserade på ny magnetteknik.

De beslut som fattas idag avgör vilket manöverutrymme som finns i framtiden. En drastisk förändring av den svenska trafikpolitiken är nödvändig. Koldioxidutsläppen måste minskas. Det handlar om global rättvisa och jordens överlevnad.