Kategoriarkiv: Europa

EU ingen motvikt mot USA

Direktörsklubben European Round Table of Industrialists klagade efter det förra kriget mot Irak över att den ekonomiska jätten EU uppträdde som en politisk dvärg på den internationella arenan. Umberto Agnelli, en av centralfigurerna i sällskapet, förklarade senare att EMU-projektet skulle följas av en samordning av medlemsländernas utrikes- och försvarspolitik. Inskränkningen av den nationella suveräniteten var ett pris som var ”värt att betala för att säkra vår ställning i världen under de kommande 50 åren.”(1)

I samma spår argumenterar nu eurovänstern. Jürgen Habermas, Jacques Derrida och andra intellektuella har gemensamt manifesterat sin tro på EU som en räddning ur USA:s globala hegemoni. Unionen måste ”hävda sig som en tredje pol mellan Förenta Staterna och Orienten”, skriver Umberto Eco. Den nya valutan bör följas av en ”gemensam utrikespolitik och ett eget försvarssystem”. Att ”invadera Kina eller slåss mot Förenta Staterna” är visserligen inte aktuellt, men Europa måste ”vara redo till interventioner” utan Natos medverkan.(2) Var dessa militära ingripanden ska ske och för vilka syften preciseras inte närmare.

För Jan Guillou är EU ”den enda tänkbara motvikten till amerikanskt världsherravälde”.(3) Lasse Berg har samma åsikt: ”Det är inte kapprustning som behövs, men kanske ändå en trovärdig europeisk militär styrka.”(4) Anders Ehnmark efterlyser ett ”europeiskt svärd”. Således bör vänstern rösta ja till euron.

Detta skäl för EU och dess valutaunion är ett värdigt uttryck för den europeiska vänsterns uppgivenhet.

Enligt Bushdoktrinen, proklamerad hösten 2002, anser sig USA ha en egenmäktig rätt att bekriga vilken stat det vara månde som landet utnämnt till ett hot mot sin säkerhet. USA ämnar också med överlägsen militär styrka avskräcka potentiella utmanare bland de mäktigaste staterna från att ställa till besvär. FN-stadgan och andra institutioner som reglerat förhållandet mellan stormakterna skjuts åt sidan. USA behöver allierade, heter det, men landet ska inte låta sig bindas av allianser. Till och med Nato sätts på undantag.

Bushdoktrinen är ett up yours mot de västeuropeiska stormakterna och deras drömmar om en jämbördig status med USA. Det var därför det blev bråk inför kriget mot Irak. Britterna valde det spår de följt sedan Suezkrisen 1956, att trofast följa med. De styrande i Frankrike och Tyskand tog strid i FN.

Det handlade inte om något principiellt försvar för folkrätt och FN-stadga. Vid bombningarna av Jugoslavien 1999 tvekade inte Frankrike och Tyskland att tillsammans med övriga Natoländer sätta sig över FN. Nu insisterade de på beslut i säkerhetsrådet. Genom att trilskas i FN sökte de tvinga ett självsvåldigt USA till samråd.

25.000 franska soldater stod redo att ansluta sig till marschen mot Bagdad bara villkoren blev de rätta.(5) Kravet från den franska regeringen och dess allierade var att USA skulle ge upp sin unilaterala hållning. Krigskotteriet i Washington förmanades att lyssna till ”världssamfundet”, det vill säga de andra stormakterna.

Förre brittiske utrikesministern Douglas Hurd varnade för amerikanernas drömmar om en storstilad omvälvning av Mellanöstern.(6) Idag fruktar han att ett allmänt motstånd ska utvecklas i Irak. ”Men vi har inte råd att misslyckas.” Landet har en strategisk betydelse för västvärlden. ”Följaktligen måste även de som var emot kriget stödja ansträngningarna att vinna freden…”(7)

På nytt pågår förhandlingar om att förvandla ockupationen till ett samriskföretag. I utbyte mot vissa ekonomiska eftergifter har övriga stormakter genom FN gett Paul Bremers styre en viss legitimitet, men så länge Washington vägrar att ge dem medinflytande håller de inne med de soldater USA alltmer enträget efterfrågar.

I vår EMU-debatt drömmer eurovänsterns drömmare vidare. Göran Persson upprepar deras ramsa: ”Vad jag vet finns det bara en kraft under min livstid som kan balansera USA, och det är EU.” Preciserar sedan: ”Inte en antagonistisk kraft, men en partner, som man lyssnar på.”(8)

Strävan att återupprätta förbindelserna över Atlanten kräver ett lämpligt tilltal. Medborgare från sju av EU:s 15 medlemsländer har fängslats av USA:s krigsmakt och placerats bortom lag och rätt på Guantánamobasen på Kuba. EU har ännu inte gjort något försök att samla sig till en framstöt i frågan. Den franska regeringen förklarar att man inte vill ”hälla olja på elden” efter bråket om Irak. En svensk företrädare säger till Financial Times att det är ”alldeles för känsligt eftersom det handlar om den 11 september”.(9)

Tyst talar motvikten i sådana ärenden, men vid toppmötet i Thessaloniki hördes signaler: EU ska bli mer ”proaktivt” för att tillsammans med USA hantera oregerliga utkantsstater. Formuleringarna kommer att skärpas vid toppmötet i Rom, försäkrar diplomater för Financial Times. Det ska bli tal om ”regimskiften” och ”förebyggande angrepp”. Det är ord som krigskotteriet i Washington lyssnar till.(10)

EMU och dess stabilitetspakt pressar regeringarna att minska de offentliga utgifterna. Det har hämmat de militära ambitionerna. I förslaget till ny författning för unionen förslås därför att EU-länderna ska åta sig att förstärka sina krigsmakter. En särskild byrå inrättas för att få fart på vapenproduktionen.(11) Tyskland, Frankrike och Italien kräver dessutom att sådana kostnader ska undantas från valutaunionens budgetregler.(12) Tak för de sociala utgifterna, golv för de militära – så fördjupas det europeiska samarbetet.

De starkaste staterna tilldelas i förslaget till konstitution en särställning. De får rätt att på egen hand gå före i utvecklingen av EU till en militärmakt. Småstater som vill medverka får övertyga de ledande staterna om sin lämplighet.(13)

Regeringen inordnar som bäst det svenska försvaret i dessa planer. Den vill lägga något till motvikten. ”För första gången på 40 år har Sverige snart en tungt beväpnad flygstyrka som står beredd att skickas till andra länder”, meddelar Dagens Nyheter entusiastiskt den 8 augusti. 280 soldater och åtta stridsflygplan står redo:

”Vingarna har förstärkts, hastighetsmätarna har märkts om från kilometer till knop, planen har utrustats för lufttankning efter Natos flygplan och försetts med ny kommunikationsutrustning som passar Natos stridsledning. Samtidigt pågår i dagarna utprovning av bombfästen med Natostandard.”

Det är nog inte Washington som ska bombas.

Eurovänstern påminner om de kommunister som för några årtionden sedan föreställde sig att Sovjetunionen var den enda tänkbara motvikten till USA:s världsherravälde. Rivaliteten mellan de två stora gav verkligen utrymmen för svagare stater och förtryckta folk att manövrera i, men de rörelser som lät sig inordnas i stormaktsspelet gick under i svek och svåra nederlag.

En självständig kraft försvagade både USA:s och Sovjetunionens välden. Det var folkens strävan efter frigörelse. Eurovänstern drömmer sig långt ifrån den.

Mikael Nyberg, Internationalen 11 september 2003

Noter
1. Financial Times (FT) 970219.
2. DN 030615.
3. AB 030504.
4. DN 030209.
5. FT 030806.
6. FT 030103.
7. FT 030714.
8. DN 030804.
9. FT 030717.
10. FT 030621.
11. Utkast till fördrag om en konstitution för Europa, antagen med konsensus av Europeiska konventet den 13 juni och 10 juli 2003, artikel I-40.
12. FT 030520.
13. Utkast till fördrag om en konstitution för Europa, antagen med konsensus av Europeiska konventet den 13 juni och 10 juli 2003, artikel III-213.

Maj 1968, en generalrepetition

Inledande anmärkning

Denna bok skrevs under besvärliga omständigheter: ‘författarna’ är inte publicister utan
aktivister. Under hela sommaren 1968 stod de inför omfattande och pressande uppgifter.
Dessutom drabbades deras organisation, Jeunesse Communiste Révolutionnaire, av förbud
och förföljelse. Ett dussin aktivister spärrades in i fängelse … Husundersökningar och polis-
övervakning blev allt vanligare och vi tvingades till snabba byten av uppehållsort … Kort sagt,
vi har inte kunnat dra fördel av det lugn, den samling och de möjligheter till dokumentation
som gynnar litterärt arbete. Därför måste läsaren ursäkta oss brister i detaljprecision och
stilistiska klumpigheter .. .

En del av texten redigerades före den 12 juni 1968, det datum då vänstergrupperna upplöstes
genom ministerdekret. Vi ansåg det onödigt att lägga till ett ‘ex-’ framför grupperna varje
gång vi nämnde en av dem. Läsaren får själv göra det tillägget …

Den här boken vänder sig till Maj-aktivisterna. Den är inte någon lärd historisk eller
sociologisk avhandling. Det uttömmande, vetenskapliga studiet av Majrevolutionen återstår
att göra. Det kommer att bli ett kollektivt arbete av tusentals aktivister som, inom sina olika
områden, idag gör en genomgång av de sociala striderna. Till Maj-aktivisterna har vi velat ge
informationer och analyser som kan tänkas öppna perspektiv och stimulera till debatt. Texten
har även en polemisk sida. Polemiken är en ofrånkomlig och fruktbar form för ideologisk
kamp inom arbetarrörelsen. Den är den revolutionära marxismens favoritvapen. Men den
måste vara lojal och konstruktiv. Vår polemik håller sig inom dessa gränser även när den är
våldsam. Vi sjunker aldrig ner till förtal och personförföljelse. Till dem som får känna på våra
hugg sträcker vi också fram brodershanden:

Det var bara början … kampen fortsätter!

Daniel Bensaid och Henri Weber

Läs hela boken Maj 1968, en generalrepetition

Från Hegels ”Logik’ till Finlandsstationen i Petrograd

En man som talar sådan smörja är inte farlig. (Stankevitj, socialist; april 1917)
Det är fantasier, en dåres fantasier! (Bogdanov, mensjevik; april 1917)
Det är galna drömmar… (Plechanov, mensjevik; april 1917)
I många år har Bakunins plats i den ryska revolutionen varit vakant; nu har den intagits av Lenin. (Goldenberg, före detta bolsjevik; april 1917)
Den dagen (4 april) kunde kamrat Lenin inte hitta några uttalade sympatisörer, inte ens inom våra egna led. (Zaleskij, bolsjevik; april 1917)
Vad gäller Lenins allmänna schema, menar vi att det är oacceptabelt genom att det utgår från antagandet att den borgerligt demokratiska revolutionen ändar i och innefattar en omedelbar omvandling av denna revolution till en socialistisk revolution. (Kamenev i en ledare i Pravda, Bolsjevikpartiets tidning; 8 april 1917)

Så samstämmigt mottog de officiella företrädarna för den ryska marxismen de kätterska teser – Aprilteserna – som Lenin framlagt, först för den stora skara som samlats på Finlandsstationens gård i Petrograd, från taket på en pansarbil, och sedan, i gryningen, för de bolsjevikiska och mensjevikiska sovjetdelegaterna. Suchanov (mensjevik och senare sovjetfunktionär) vittnar i sina berömda memoarer om att Lenins centrala politiska paroll – all makt åt sovjeterna – ”ekade som en blixt från en klar himmel” och ”bedövade och förvirrade till och med de trognaste bland hans lärjungar.” Enligt Suchanov hade en ledande bolsjevik till och med deklarerat ”att (Lenins) tal inte hade skärpt motsättningarna inom socialdemokratin utan tvärtom dämpat dem, där- för att bolsjevikerna och mensjevikerna bara kunde vara ense gentemot Lenins ståndpunkter!”1 Ledaren i Pravda den 8 april bekräftade vid den tiden intrycket av en samstämmig enighet gentemot Lenin; enligt Suchanov ”verkade det som om Bolsjevikpartiets marxistiska medlemmar stod starka och orubbliga, att hela partiet revolterade gentemot Lenin i försvaret av de elementära principerna för det förgångnas vetenskapliga socialism; ändå misstog vi oss!”-

Hur skall vi kunna förklara den oerhörda storm som Lenins ord piskade upp, och denna kör av allmänna fördömanden som hördes mot dem? Suchanovs enkla men avslöjande beskrivning ger oss svaret: Det var just vad Lenin hade gjort – han hade brutit med ”det förgångnas vetenskapliga socialism”, med ett särskilt sätt att förstå marxismens ”elementära principer”. Ett sätt som, i viss mån, var gemensamt för alla strömningar inom den marxistiska socialdemokratin i Ryssland. Den rådlöshet, förvirring, indignation eller hånfullhet med vilken Aprilteserna hade mottagits av både de mensjevikiska och bolsjevikiska ledarna är bara symptom på det radikala brott det leder till med Andra Internationalens tradition av ”ortodox marxism” (vi avser den ledande strömningens ”ortodoxa marxism” och inte den radikala vänsterns: Rosa Luxemburg med flera), en tradition för vilken materialism (mekanisk, deterministisk, evolutionär) kristalliserades i en rigid och paralyserande politisk slutledning:

Ryssland är ett efterblivet, barbariskt, halvfeodalt land. Det är inte moget för socialismen.
Den ryska revolutionen är en borgerlig revolution. Vilket skulle bevisas.

Sällan har en teoretisk vändning varit rikare på historiska konsekvenser än den som inleddes av Lenin i hans tal på Finlandsstationen i Petrograd. Vilka var de metodologiska källorna för denna helomvändning? Vilken var den specifika skillnaden i metod jämfört med den historiska marxistiska ortodoxins rättesnören?

Här är Lenins eget svar, skrivet i polemik riktad just mot Suchanov, i januari 1923:

Alla kallar sig själva marxister som förstår sig på marxismen på det mesta möjliga pedantiska sätt. De har inte allt förstått det väsentliga i marxismen, nämligen dess revolutionära dialektik.3

Dess revolutionära dialektik: i ett nötskal är det just på denna punkt som Lenin bryter med Andra Internationalens marxism och i viss mån med sitt eget ”förflutnas” filosofiska medvetenhet. Med början i första världskrigets upptakt, närdes brytningen av återvändandet till den marxistiska dialektikens hegelianska källor, och ställdes på sin spets i den monumentala, ”tokiga”, ”galna” utmaningen på natten den 3 april 1917.

l. ”Gammalbolsjevism” eller ”det förgångnas marxism”: Lenin före 1914

En av de viktigaste källorna till Lenins politiska tänkande före 1914 hade varit Karl Marx Den heliga familjen4 (1844), vilken han hade läst och sammanfattat i en anteckningsbok 1895. Han hade varit särskilt intresserad av kapitlet med titeln ”Kritiskt slag mot den franska materialismen”5, vilket han beskrev som ”ett av de mest värdefulla i boken”.6 Detta kapitel utgör den enda skrift av Marx i vilken han på ett okritiskt sätt ”hakar sig fast” vid 1700-talets franska materialism, vilken han presenterar som kommunismens ”logiska hörnsten”. Citaten hämtade från detta kapitel ur Den heliga familjen utgör en av dessa förlegade doktriner som möjliggör identifieringen av en ”metafysisk” materialism i en marxistisk strömning.

Å andra sidan är det ett klart och välkänt faktum att Lenin vid den tiden var mycket influerad av Plechanovs politiska åskådning. Samtidigt som Lenin var mer politiskt flexibel och radikal än sin läromästare, som efter brytningen 1903 blev mensjevismens ledande teoretiker, accepterade Lenin vissa grundläggande ideologiska antaganden i Plechanovs ”fördialektiska” marxism och hans strategiska slutsats: den ryska revolutionens borgerliga karaktär. Med denna ”allmänna grund” är det svårt att förstå hur det hade varit möjligt för Lenin, trots hans härda och oförsonliga kritik av mensjevikernas ”svansande” efter det liberala borgerskapet, att acceptera – från 1905 till 1910 – flera försök att återförena de två fraktionerna inom den ryska socialdemokratin. Dessutom var det då han politiskt närmade sig Plechanov som mest (mot likvidationismen 1908-09) som han skrev Materialism och empiriokriticism, ett verk i vilket inflytandet från ”den ryska marxismens fader” kan ses och läsas.

Vad som är anmärkningsvärt och utmärkande för Lenin före 1914 är att den marxistiska auktoritet han ofta refererade till i sin polemik mot Plechanov var ingen mindre än… Karl Kautsky. Han finner till exempel i en artikel av Kautsky om den ryska revolutionen (1906) ”ett slag riktat direkt mot Plechanov” och han understryker entusiastiskt att Kautskys och bolsjevikernas analys sammanfaller:

Den borgerliga revolutionen, genomförd av arbetarklassen och bönderna, trots borgarklassens instabilitet, är en grundläggande tes i bolsjevikernas taktik som helt och hållet bekräftas av Kautsky.7

En noggrann analys av Lenins viktigaste politiska skrift från denna period, Socialdemokraternas två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen8 (1905), avslöjar med oerhörd klarhet spänningen i Lenins tänkande mellan hans rika, revolutionära realism och de begränsningar som påtvingats honom av den ”ortodoxa” marxismens tvångströja. Å ena sidan finner vi i skriften en upplysande och ingående analys av den ryska borgarklassens oförmåga att framgångsrikt leda en demokratisk revolution, vilken bara kan genomföras av en allians mellan arbetare och bönder som utövar sin revolutionära diktatur; han talar till och med om arbetarklassens ledande roll i denna allians och tycks, ibland, ha klart för sig idén om en oavbruten övergång till socialismen: denna diktatur ”kommer att vara oförmögen (utan en rad mellanliggande stadier av revolutionär utveckling) att angripa kapitalismens grundvalar.”9Med denna lilla parentes öppnar Lenin fönstret på glänt mot den socialistiska revolutionens okända land, bara för att genast stänga det och återvända till det slutna område som kringgärdas av ortodoxins begränsningar. Dessa begränsningar finner vi i otaliga varianter i Två taktiska linjer, där Lenin återigen kategoriskt bekräftar den ryska revolutionens borgerliga karaktär, och fördömer ”idén om att söka frälsning för arbetarklassen någon annanstans än i kapitalismens vidareutveckling som reaktionär.”10

Det främsta argumentet han påvisar för att utveckla sin tes är den ”fördialektiska” marxismens ”klassiska” tema: Ryssland är inte moget för en socialistisk revolution:

Nivån på Rysslands ekonomiska utveckling (ett objektivt villkor) och nivån på klassmedvetande! och organiseringen av arbetarklassens breda massa (ett subjektivt villkor, oupplösligt förbundet med det objektiva villkoret) gör den omedelbara och fullständiga befrielsen av arbetarklassen omöjlig. Bara de mest okunniga kan blunda inför den nu pågående demokratiska revolutionens borgerliga karaktär.11

Det objektiva bestämmer det subjektiva; ekonomin är förutsättningen för medvetandet; i dessa två meningar ligger Moses och de Tio budorden i Andra Internationalens materialistiska evangelium, vilket vägde tyngre än Lenins rika, politiska intuition.

Den formel som var bolsjevismens kärna före kriget – ”Gammalbolsjevismen” – avspeglar inom sig själv alla tvetydigheter i den första leninismen: ”arbetarnas och böndernas revolutionära diktatur”. Lenins grundläggande revolutionära nyskapelse (som radikalt särskiljer den från den mensjevikiska strategin) uttrycks i den flexibla och realistiska formeln: arbetarnas och böndernas makt, en formel av ”algebraisk” karaktär (enligt Trotskij) där varje klass’ specifika betydelse inte på förhand är avgjord. Å andra sidan, den uppenbart paradoxala termen ”demokratisk diktatur”, är ortodoxins slagord, den synliga närvaron av de begränsningar som satts av den ”förgångna” marxismen: revolutionen är bara demokratisk, det vill säga borgerlig, en utgångspunkt som, som Lenin skrev i en avslöjande passage, ”nödvändigtvis härstammar från hela den marxistiska filosofin”, det vill säga marxistisk filosofi som den uppfattades av Kautsky, Plechanov och andra ideologer inom, som det vid den tiden samstämmigt kallades, den ”revolutionära socialdemokratin”.12

Ett annat tema i Två taktiska linjer… som vittnar om det metodologiska hinder som skapats av marxismens analytiska natur är det outtalade och formella avvisandet av Pariskommunen som förebild för den ryska revolutionen. Enligt Lenin misslyckades Kommunen på grund av att den var ”oförmögen /att/ särskilja mellan den demokratiska revolutionens uppgifter och den socialistiska revolutionens uppgifter”, på grund av att den ”förväxlade uppgifterna i kampen för en republik med uppgifterna i kampen för socialismen… Således utgjorde den ett styre som vår (den framtida provisoriska revolutionära regeringen MJL) inte kommer att bli”.13 Vi kommer senare se att detta är just en av de skärningslinjer där Lenin i april 1917 kommer att genomföra en hjärtskärande revidering av ”Gammalbolsjevismen”.

II. ”Brottet” 1914

”Det är en förfalskning från den tyska försvarsstaben”, sade Lenin när de visade honom ett exemplar av Vorwärts (Framåt, den tyska socialdemokratins tidning) med nyheten om de tyska socialdemokraternas röster för krigskrediter den 4 augusti 1914. Denna berömda historia (liksom hans styvnackade vägran att tro på att Plechanov hade stött det ”nationella försvaret” av Tsarryssland) illustrerar på en och samma gäng de illusioner Lenin hade om den ”marxistiska” socialdemokratin, hans förvåning när han konfronterades med den Andra Internationalens misslyckanden, och den avgrund som öppnade sig mellan honom själv och de ”före detta ortodoxa” som hade blivit socialpatrioter.

Katastrofen den 4 augusti var för Lenin ett slående bevis på att det var ”något ruttet i staten Danmark”14 inom den officiella ”ortodoxa” marxismen. Denna ortodoxis politiska bankrutt ledde honom därför till en djupgående revidering av de filosofiska ramar som bestämde Kautskys och Plechanovs marxism.

Andra Internationalens misslyckanden under krigets första dagar, sporrade Lenin att fundera över de teoretiska grunderna till ett så stort förräderi.15

Det kommer en dag att vara nödvändigt att spåra upp den exakta väg som ledde Lenin från traumat i augusti 1914 till Hegels Logik en knapp månad senare. Var det helt enkelt önskan om att återvända till det marxistiska tänkandets källa? Eller var det en klar intuition om att den metodologiska akilleshälen för Andra Internationalens marxism var en oförståelse av dialektiken?

Oavsett orsaken råder det inget tvivel om att hans vision av den marxistiska dialektiken förändrades på ett genomgripande sätt Beviset på detta är just skriften Filosofiska anteckningsböcker, samt det brev han avsände den 4 januari 1915, kort efter att ha läst färdigt Logikens vetenskap (17 december 1914), till redaktionssekreteraren för Granatförlaget för att fråga om ”det fortfarande fanns tid att göra några ändringar (i hans Karl Marx16) i avsnittet om dialektiken”.17 Och det var absolut inte med en ”övergående entusiasm” som han sju år senare i en av sina sista skrifter. Om den stridbara marxismens betydelse (1922), uppmanade ”redaktörerna och medarbetarna i partiets teoretiska tidskrift” (Under marxismens baner) att ”utgöra ett sorts Sällskap av materialistiska vänner till den hegelianska dialektiken”. Han understryker behovet av ”en systematisk studie av den hegelianska dialektiken från en materialistisk utgångspunkt”, och föreslår till och med att ”i tidskriften trycka utdrag ur Hegels viktigaste verk, tolka dem materialistiskt och kommentera dem med hjälp av exempel på hur Marx tillämpade dialektiken”.18

Vilka var tendenserna (eller åtminstone, ansatserna) i Andra Internationalens marxism som gav den dess fördialektiska karaktär?

1. För det första tendensen att sudda ut distinktionen mellan Marx dialektiska materialism och Helvetius’, Feuerbachs med fleras ”uråldriga”, ”vulgära”, ”metafysiska” materialism. Plechanov, till exempel, kunde skriva följande förbluffande rader

I Marx Teser om Feuerbach…19 vederläggs ingen av de grundläggande idéerna i Feuerbachs filosofi; de förbättras snarare… Marx och Engels materialistiska åskådning har utarbetats i den riktning som anges av den inre logiken i Feuerbachs filosofi.

Dessutom kritiserade Plechanov Feuerbach och 1700-talets franska materialister för att också ha… idealiserat en historieuppfattning.20

2. Den tendens som följer av den första: att reducera den historiska materialismen till mekanisk ekonomisk determinism i vilken det ”objektiva” alltid är orsaken till det ”subjektiva”. Exempelvis insisterar Kautsky outtröttligt på uppfattningen om att ”arbetarklassens herravälde och den sociala revolutionen inte kan äga rum innan de nödvändiga förutsättningarna , såväl ekonomiska som psykologiska, för det socialistiska samhället är helt uppfyllda.” Vilka är dessa ”psykologiska förutsättningar”? Enligt Kautsky, ”intelligens, disciplin och en organisatorisk talang”. Hur skall dessa förutsättningar skapas? ”Det är kapitalismens historiska uppgift” att skapa dem. Historiens sensmoral:

Det är bara där det kapitalistiska produktionssystemet har uppnått en hög utvecklingsgrad som de ekonomiska förutsättningarna möjliggör omvandlingen, genom folkets makt, av kapitalistiskt ägande av produktionsmedlen till samhälleligt ägande.21

3. Försöket att reducera dialektiken till en darwinistisk evolution, där de olika stadierna i mänsklighetens historia (slaveri, feodalism, kapitalism, socialism) sker i en strikt ordningsföljd som förutbestäms av ”historiens lagar”. Kautsky, till exempel, definierar marxismen som ”det vetenskapliga studiet av den sociala organismens utveckling”.22 Kautsky hade i själva verket varit darwinist innan han blev marxist, och det är inte utan orsak som hans lärjunge Brill definierade hans metod som ”bio-historisk-materialism…”

4. En abstrakt och naturalistisk uppfattning om ”historiens lagar”, vilken illustrerades på ett slående sätt av det fantastiska uttalande som Plekhanov gjorde då han hörde nyheterna om Oktoberrevolutionen: ”Men det är en förbrytelse mot alla historiens lagar!”

5. En tendens att återfalla till den analytiska metoden, att bara förstå ”distinkta och separata” objekt, där skillnaderna oåterkalleligen ligger fast: Ryssland – Tyskland; borgerlig revolution – socialistisk revolution; parti – massor; minimiprogram – maximiprogram, etc. Det är helt klart att Kautsky och Plechanov noggrant hade läst och studerat Hegel; men de hade inte, så att säga, upptagit och ”smält” honom i deras föregående system av evolutionism och historisk determinism.

I hur hög grad utgjorde Lenins anteckningar om Hegels Logik en utmaning mot den fördialektiska marxismen?

l. Först och främst vidhåller Lenin den avgrund som skiljer ”dåraktig”, det vill säga ”metafysisk, outvecklad, död, grov”, materialism från marxistisk materialism, vilken tvärtom ligger närmare den ”intelligenta”, det vill säga dialektiska, idealismen. Följaktligen kritiserar han Plechanov hårt för att inte ha skrivit någonting om Hegels storartade Logik, ”det innebär framför allt om dialektiken som filosofisk kunskap”, och för att ha ”kritiserat Kant ur en vulgärmaterialistisk utgångspunkt och inte på Hegels sätt.”23

2. Han uppnår för egen del en dialektisk förståelse av kausalitet (orsak och verkan):

Orsak och verkan är, alltså, endast delar av ett universellt ömsesidigt beroende, av (universell) förening, av ömsesidig förening av händelser…

Samtidigt godtar han den dialektiska process genom vilken Hegel upplöser ”motsättningen mellan reellt och abstrakt” i det subjektiva och det objektiva och bryter ner deras ensidighet24

3. Han understryker den avgörande skillnaden mellan den vulgärt evolutionistiska uppfattningen och den dialektiska uppfattningen om utvecklingen:

Den första, /utveckling som ökning och minskning, som upprepning/ är livlös, blek och torftig; den andra /utveckling som motsatsernas enhet/ ger ensam nyckeln till ”sprången”, till ”brotten i kontinuitet”, till ”omvandlingen till det motsatta”, till nedbrytandet av det gamla och framväxten av det nya.25

4. Tillsammans med Hegel kämpar han ”mot att göra begreppet lag absolut, mot att förenkla det, mot att det görs till en fetisch” (och tillägger ”märk väl för modem fysik!!!”). Han skriver på samma sätt att ”lagar, alla lagar är trångsynta, ofullständiga, approximativa”.26

5. Han ser i totalitetskategorin, i rörelsen hos helheten av verklighetens delar, den dialektiska kunskapens innersta väsen.27 Vi kan se hur Lenin omedelbart tog denna metodologiska princip i bruk i den pamflett han skrev vid den tiden. Andra Internationalens Sammanbrott. Han utsätter försvararna av ”det nationella försvaret” för en allvarlig kritik – dessa försöker förneka första världskrigets imperialistiska natur med hänvisning till ”den nationella faktorn” i serbernas krig mot Österrike – genom att understryka att Marx’ dialektik ”helt riktigt utesluter en isolerad undersökning av ett objekt, det vill säga en som är ensidig och fruktansvärt förvriden.”28 Detta är av avgörande betydelse eftersom, som Lukacs säger, den dialektiska kategorin ”helheten” omvandlar den revolutionära principen till vetenskap.

Isoleringen, fastlåstheten, separationen och den abstrakta motsättningen mellan olika delar av verkligheten upplöses delvis genom kategorin helheten, delvis av Lenins uttalande om att ”dialektiken är den teori som visar… varför människan inte ska förstå motsatser som döda och förstenade, utan som levande, betingade, rörliga, genomträngande varandra”.29

Det som uppenbart intresserar oss här är mindre studien av det filosofiska innehållet i Anteckningsböckerna ”i sig själva” än deras politiska konsekvenser. Det är inte svårt att hitta den röda tråd som leder från de metodologiska förutsättningarna för Anteckningsböckerna till Lenins teser 1917; från kategorin helheten till teorin om den svagaste länken i den imperialistiska kedjan; från genomträngandet av motsatserna till omvandlingen av den demokratiska revolutionen till den socialistiska revolutionen; från det dialektiska begreppet kausalitet till vägran att definiera den ryska revolutionens natur enbart genom Rysslands ”ekonomiskt efterblivna bas”; från kritiken av den vulgära evolutionismen till ”brottet i kontinuitet” 1917: och så vidare… Men det viktigaste är helt enkelt att den kritiska läsningen, den materialistiska läsningen, av Hegel hade befriat Lenin från Andra Internationalens förment ortodoxa marxism, från de teoretiska begränsningar den utsatte hans tänkande för. Studiet av Hegels logik hjälpte Lenin att röja den teoretiska väg som ledde fram till Finlands-stationen i Petrograd. I mars-april 1917 kunde Lenin, befriad från det hinder som utgjordes av den fördialektiska marxismen, under händelsernas tryck, kunde göra upp med den politiska slutsatsen: den abstrakta och rigida principen enligt vilken ”den ryska revolutionen bara kunde vara borgerlig – att Ryssland inte var ekonomiskt moget för en socialistisk revolution”. När han väl gått över floden Rubicon, gjorde han sitt bästa för att närma sig problemet från en praktisk, konkret och realistisk utgångspunkt: vilka är de åtgärder, som i verkligheten utgör övergången till socialismen, som kan göras acceptabla för majoriteten av folket, det vill säga massan av arbetarna och bönderna?

III. Aprilteserna 1917

Sanningen är att Aprilteserna tillkom i mars, mer exakt mellan den 11 och 26 mars, det vill säga mellan det tredje och femte Brevet från fjärran. En noggrann analys av dessa två dokument (vilka för övrigt inte publicerades 1917), gör det möjligt att begripa själva rörelsen i Lenins tänkande. På den viktigaste frågan – kan den ryska revolutionen vidta åtgärder som leder fram till en övergång till socialismen – svarar Lenin på två sätt: i det första (Brev 3) ifrågasätter han det traditionella svaret; i det andra (Brev 5) ger han ett nytt svar.

Brev 3 innehåller i sig självt två på varandra följande delar som står i en olöslig motsättning till varandra. Lenin beskriver vissa konkreta åtgärder för kontroll över produktion och distribution som han anser vara oundgängliga för att revolutionen skall kunna ta ett steg framåt. Han understryker först att dessa åtgärder ännu inte innebär socialism, eller proletariatets diktatur; de går inte utöver gränsen för ”arbetarklassens och böndernas revolutionära demokratiska diktatur”. Men han lägger omedelbart till följande paradoxala korta stycke som tydligt bär tvivel om vad han just sagt, det vill säga ett klart ifrågasättande av de ”klassiska” teserna:
Det handlar inte om att hitta en teoretisk klassificering. Vi skulle begå ett stort misstag om vi försökte tvinga in de komplexa, skyndsamma, snabbt utvecklande, praktiska frågorna i revolutionen till den avskurna och torra teorins prokustesbädd3031

Femton dagar senare, i det femte brevet, har avgrunden överskridits, det politiska brottet fulländats:

Sammantagna och i utvecklingen av dem, kommer dessa steg (kontroll över produktion och distribution etc) att utgöra övergången till socialismen, vilken inte kan uppnås omedelbart i Ryssland, i ett enda slag, utan övergångsåtgärder, men ar helt uppnåeliga och skyndsamt nödvändiga som ett resultat av sådana övergångsåtgärder.32

Lenin vägrar inte längre att göra en ”teoretisk klassificering” av dessa åtgärder och definierar dem, inte som ”demokratiska”, utan som en övergång till socialismen.

Under tiden förblev bolsjevikerna i Petrograd det gamla schemat trogna (de försökte att lägga den ryska revolutionen, denna ohanterliga, oerövrade och frigjorda jungfru, i den förstenade teorins prokrustesbädd…) och satt tätt ihop under försiktig tystnad. Pravda gav den 15 mars till och med villkorligt stöd åt den Provisoriska (kadett!) regeringen ”i den utsträckning som den bekämpar reaktionen och kontrarevolutionen”; enligt bolsjevikledaren Sjaljapnikovs öppenhjärtiga uttalande i mars 1917. ”höll vi med mensjevikerna om att vi genomgick en period där de feodala förhållandena bröts sönder, och att i deras plats alla sorters ‘friheter’ som utmärkte borgerliga styren skulle växa fram.”33

Det är då lätt att förstå deras förvåning när de första orden Lenin riktade ull samlingen av arbetare, soldater och matroser, var en uppmaning att kämpa för den socialistiska revolutionen.34

På kvällen den 3 april och nästa dag, avslöjade han Aprilteserna, som enligt bolsjeviken Zalezshky, medlem av Petrogradkommittén, orsakade samma verkan som en exploderande bomb. Den 8 april avvisade samma Petrogradkommitté dessutom Lenins teser med 13 röster mot 2, och en nedlagd.35 Och det måste sägas att Aprilteserna i viss utsträckning var en reträtt från de slutsatser som redan dragits i det femte Brevet från fjärran; de talar inte direkt om övergången till socialismen. Det verkar som om Lenin, inför förvåningen och förvirringen bland sina kamrater, tvingades att moderera sina ord något. Aprilteserna nämner faktiskt övergången mellan revolutionens första stadie och det andra ”som måste ge makten till proletariatet och skikten av fattigbönder”, men det står inte nödvändigtvis i motsättning till gammalbolsjevismens traditionella formel” (förutom nämnandet av ”skikten av fattigbönder” i stället för bönderna i sin helhet, vilket klart är anmärkningsvärt) eftersom innehållet i de uppgifter denna makt (bara demokratisk eller redan socialistisk?) står inför inte är definierade. Lenin understryker till och med att ”det är inte vår omedelbara uppgift att införa socialismen, utan bara att med en gång föra samhällets produktion och distributionen av produkterna under kontroll av sovjeterna av arbetardeputerade” – en flexibel formel där karaktären av innehållet i denna ”kontroll” inte är definierad.36 Det enda tema som åtminstone underförstått innebär en revidering av den tidigare bolsjevikiska uppfattningen är Kommunstaten som förebild för sovjetrepubliken, och det av två skäl:

a) Traditionellt har Kommunen i marxistisk litteratur definierats som det första försöket till proletariatets diktatur;

b) Lenin hade karaktäriserat Kommunen som en arbetarregering som eftersträvat att samtidigt genomföra en demokratisk och en socialistisk revolution. Det var därför som Lenin, fången i den ”förgångna marxismen”, hade kritiserat den 1905. Av samma skäl tog Lenin, den revolutionäre dialektikern, den som sin förebild 1917. Historikern E. H. Carr har därför rätt när han betonar att Lenins första artiklar efter hans ankomst till Petrograd ”innefattade övergången till socialismen, även om de gjorde uppehåll kort före de uttryckligen proklamerade den”.37 Förklaringen kom under april månad allt eftersom Lenin vann medlemmarna inom bolsjevikpartiet för sin politiska linje. De vanns främst kring två frågor: revideringen av ”gammal-bolsjevismen” och perspektivet på övergången till socialismen. Den viktigaste texten inom denna fråga är en relativt okänd, kort pamflett Brev om taktiken,som ställdes samman mellan den 8 och 13 april, troligen under trycket från den ledare i Pravda som riktades mot Lenin den 8 april. Häri finner vi nyckelmeningen som sammanfattar den historiska vändning Lenin gjorde och hans definitiva, uttryckliga och radikala brott med det som blivit ”förlegat” i den ”förgångna bolsjevismen”:

Den som, idag, endast talar om arbetarklassens och böndernas revolutionärt demokratiska diktatur är överspolad, och har genom detta faktum i praktiken gått över till småborgerskapet och förtjänar att bli förvisad till museet för förrevolutionär ”bolsjevikisk” kuriosa – man skulle kunna säga till museet för ”gammalbolsjeviker.38

I samma pamflett deklarerar Lenin, samtidigt som han försvarar sig gentemot önskan att införa socialismen ”omedelbart”, att sovjetmakten skulle kunna ta steg ”på marsch mot socialismen”. Till exempel:

kontroll över bankerna, sammanslagningen av alla banker till en enda innebär ännu inte socialism, men är ett steg i riktning mot socialismen.39

I en artikel publicerad den 23 april, definierade Lenin med följande ord det som särskiljde bolsjevikerna från mensjevikerna: medan de senare ”är för socialism, men tror att det vore för tidigt att tänka på den och i detta nu vidta praktiska åtgärder för att genomföra den”, menar de förra att ”sovjeterna omedelbart borde vidta alla åtgärder som i praktiken är genomförbara för att säkerställa socialismens triumf’.40

Vad innebär ”åtgärder som i praktiken är genomförbara”? För Lenin innebär det framför allt de åtgärder som kan vinna stöd från majoriteten av befolkningen. Det vill säga inte bara från arbetarna utan också från bondemassorna. Lenin, befriad från den teoretiska begränsning som på- tvingats av det fördialektiska schemat -”övergången till socialismen är objektivt ogenomförbar” – upptas nu de av verkliga, politiskt-sociala villkoren för att garantera ”stegen mot socialismen”. I hans tal till bolsjevikpartiets åttonde kongress (24-29 april) framställer han problemet på ett realistiskt och konkret sätt:

Vi måste tala om handlingar och praktiska åtgärder… Vi kan inte vara förkämpar för ‘införandet’ av socialismen. Befolkningsmajoriteten i Ryssland bestar av bönder, små jordägare som inte på något vis vill ha socialism. Men vilka invändningar kan de resa mot upprättandet av en bank i varje by som skulle göra det möjligt för dem att förbättra sina arrendegårdar? De kan inte ha några invändningar mot det. Vi måste förespråka dessa åtgärder över hela landet och stärka dem i medvetenheten om detta behov.41

”Införandet” av socialismen innebär, i detta sammanhang, det omedelbara påbudet om socialismen ”från ovan”, mot befolkningsmajoritetens vilja. Lenin förespråkar, tvärtemot, att man måste vinna stöd från bondemassorna för vissa konkreta åtgärder, av en objektivt socialistisk natur, som genomförs med stöd av sovjeternas makt (under arbetarnas ledning). Det är inte mycket som skiljer denna uppfattning som är förvånansvärt lik den som Trotskij försvarat sedan 1905: ”proletariatets diktatur stödd av bönderna”, som leder till den oavbrutna övergången från den demokratiska revolutionen till den socialistiska. Så det är inte för inte som Lenin betraktades som en ”trotskist” av ”gammalbolsjeviken” Kamenev i april 1917…42

Slutsatser

Det råder inget tvivel om att Aprilteserna utgör ett teoretiskt och politiskt ”bron” med bolsjevismens förkrigstradition. Med detta sagt är det icke desto mindre sant att – i så motto att Lenin sedan 1905 hade förespråkat den revolutionära alliansen mellan proletariatet och bönderna (och den radikala fördjupningen av revolutionen utan eller till och med mot den liberala borgarklassen) – den ”nya bolsjevismen”, som föddes i april 1917, är den sanna arvtagaren och det äkta barnet till ”gammalbolsjevismen”.

Å andra sidan, om det inte går att förneka att Anteckningsböckerna ‘utgör ett filosofiskt brott med den ”första leninismen”, måste det erkännas att metoderna i handling i de politiska skrifterna av Lenin före 1914 var mer ”dialektiska” än Plechanovs eller Kautskys.

Slutligen, och för att undvika allt missförstånd, förespråkar jag på intet sätt att Lenin ”härledde” Aprilteserna från Hegels Logik… Aprilteserna är resultatet av ett revolutionärt, realistiskt tänkande inför en ny situation: världskriget, den objektivt revolutionära situation det skapade i Europa, Februarirevolutionen, tsarismens hastiga nederlag, den omfattande framväxten av sovjeter. De är resultatet av det som utgör själva kärnan i den Leninistiska metoden: en konkret analys av en konkret situation. Den kritiska läsningen av Regel hjälpte Lenin att frigöra sig själv från en abstrakt, färdigsmält och förtorkad teori som utgjorde ett hinder för hans konkreta analys: Andra Internationalens fördialektiska förmenta ortodoxi: Det är i denna mening och bara i denna mening som vi kan tala om den teoretiska färd som ledde Lenin från studiet av den Stora Logiken i biblioteket i Bern i september 1914 till det utmanande tal som ”skakade världen”, för första gången framfört på natten den 3 april 1917 på Finlandstationen i Petrograd.

Michael Löwy

Översättning: Lars Kaage Översatt ur Critique v 6, våren 1976

Noter
1 Suchanov, The Russian Revolution of 1917, Stock, Paris 1965, kapitel 12, ss 139, 140 142.
2 Ibid, s 143.
3 Lenin On Our Revolution (On the Memoirs of N. Sukhanov).
4 Marx&Engels, Collected Works, vol 4, Progress Publishers, Moskva, 1975.
5 Ibid, s 124
6 Lenin, Philosophical Notebooks, Collected Works, vol 38, s 41.
7 Lenin, Selected Works, (1970), vol 2.
8 Lenin, Valda Verk, band l, ss 408-506, Progress Publishers, Moskva, 1974. Se även Collected Works, (CW). vol 9. Sidhänvisningar i efterföljande noter gäller Collected Works.
9 Ibid, s 56.
10 Ibid, s 49 f, även s 48: ”Marxister är fullkomligt övertygade om den ryska revolutionens borgerliga karaktär. Vad innebär det? Det innebär an de demokratiska reformerna inom det politiska systemet, och de sociala och ekonomiska reformerna som blivit en nödvändighet för Ryssland, inte i sig själva leder till en underminering av kapitalismen, en underminering av det borgerliga styret; tvärtom kommer de, för första gången, att röja vägen för en omfattande och hastig, europeisk och inte asiatisk, kapitalistisk utveckling; de kommer, för första gången, att göra det möjligt för borgarklassen att härska som klass.”
11 Ibid, s 2S.
12 Det enda (eller nästan det enda) undantaget från denna järnlag var Trotskij, som i ”Resultat och framtidsutsikter” (1906) var den förste att gå utöver dogmen om den framtida ryska revolutionens borgerligt-demokratiska karaktär; han var emellertid politiskt neutraliserad genom sin försonliga inställning i organisationsfrågan. /”Resultat och framtidsutsikter” finns utgiven på svenska på Röda Rummets Bokförlag, Stockholm, 1983. ö.a./
13 Lenin. öp cit, ss 80-81.
14 Ett Shakespearecitat ur Hamlet /ö.a./
15 Roger Garaudy. Lénine, P. U. F., Paris 1969, s 39.
16 Finns i Lenin, Valda Verk, vol l, s 9. Progress, Moskva, 1974.
17 Ibid, s 40.
18 Lenin, Selected Works, Moskva 1970, vol 3, ss 672/(1967) ss 667-8. Det är mycket aktuellt i dag när försök Återigen görs att avskriva gamle Hegels inflytande över Lenin.
19 Finns i M ar x & Eng el s Skrifter i urval. Filosofiska skrifter. Bo Cavefors Bokförlag, DDR 1977.
20 Plechanov, Fundamental Problems of Marxism. Martin, Lawrence, ss 21-22. ”Marx teori om kunskapen kan direkt härledas från Feuerbachs. Om ni vill, kan vi till och med säga att den, uppriktigt talat, är Feuerbachs teori… som givits en mer djupgående betydelse i allmänhet av Marx.”
21 Kautsky, The social Revolution.
22 The Agrarian Question. Plechanov å andra sidan hade, åtminstone i princip, kritiserat den vulgära evolutionismen och grundat sig på Hegels ”Science of Logic”, jämför, öp. cit, s 27.
23 Lenin, Philosophic Notebooks, ss 179, 276, 277.
24 Ibid, ss 159, 187. 260.
25 Ibid. s 360.
26 Ibid, s 151.
27 Ibid. ss 157-8. Jämför också ss 171, 196, 218.
28 Lenin, The Collapse of the Second International. CW. vol 21, s 235.
29 Lenin, Karl Marx, CW. vol 21, s 23, Även på svenska i ”Valda Verk” vol l.
30 Enligt den grekiska mytologin var Prokrustes ett av de väsen som kungasonen Teseus dödade. Prokrustes lade sina offer i sin säng och stympade dem eller tänjde ut dem, allteftersom de var för korta eller för långa, /ö.a./
31 Lenin: Letters from Afar, CW, sol 21, s 33.32 Ibid, s 341.
33 Trotskij, The History of the Russian Revolution. Vol l, kapitel 15.
34 Se, ”Memoirs of Lenin, av F. Somilov, i Lénine tel qu’il fut. Ed. Livré Etranger, Moskva 1958, s 673. Se även de stenograferade anteckningarna från Lenins tal av bolsjeviken Bonch-Bruevich vid jämvägsstationen: ”Ni måste kämpa för den socialistiska revolutionen, kämpa till slutet, till proletariatets fullständiga seger. Leve den socialistiska revolutionen!” i G. Golikov, La Revolution d’0ctobre. Ed du Progres, Moskva, 1966.
35 Trotskij, öp. cit, vol l, kapitel 14. Jämför E. H. Carr, Den ryska revolutionen. Vol l, Cavefors, Stockholm 1970, (sidan 77 i The Bolshevik Revolution, vol l, Macmillan, London): ”Ingen hade ännu bestridit uppfattningen att den ryska revolutionen inte var, och inte kunde vara, annat än en borgerlig revolution. Detta var den solida och accepterade ramen för doktrinen inom vilken politiken skulle passa in. Det var ännu svårt att inom denna ram uppräcka någon övertygande orsak att avvisa den Provisoriska regeringen, som otvivelaktligen var borgerlig, eller åtminstone en överföring av makten till sovjeterna, vilka i grunden var proletära, eller – minst av allt – att fördöma strävan efter en ”demokratisk” fred och förespråka inbördeskrig och nationellt nederlag. Det lämnades åt Lenin, inför hans förvånade följeslagares ögon, att bryta sönder denna ram.” Jämför också bolsjeviken Olminskijs vittnesmål, citerad av Trotskij, öp. cit., s 335: ”Den kommande revolutionen skulle bara vara en borgerlig revolution… Det var en obligatorisk förutsättning för varje partimedlem, partiets officiella åsikt, dess fortsatta och oföränderliga paroll fram till februarirevolutionen 1917, och dll och med en tid efteråt.”
36 Lenin, Selected Works, vol 2. s 45.
37 E. H. Carr, öp. cit. s 82
38 Lenin, CW, vol 24, Letters on Tactics. ”Kamrat Kamenevs formel, inspirerad av gammalbolsjevism: Den demokratiska revolutionen är ännu inte avslutad, tar den denna verklighet med i beräkningen? Nej, denna formel har blivit för gammal. Den duger inte längre till någonting. Den är död. Det är meningslöst au försöka återuppliva den.”
39 Ibid.
40 Lenin, The Political Parties in Russia and the Tasks of the Proletariat.
41 Lenin, öp. cit., s 241.
42 Trotskij, Den permanenta revolutionen, kapitel 3 och 4. Det får å andra sidan inte glömmas bort att det för Lenin lika väl som för Trotskij fanns en ”objektiv gräns” för socialismen i Ryssland, i den utsträckningen att ett fullgånget socialistiskt samhälle • klassernas avskaffande etc – inte kunde upprättas i ett Isolerat och efterblivet land.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1987

 

Den ryska revolutionen

I

Den ryska revolutionen är världskrigets väldigaste faktum. Dess utbrott, dess exempellösa radikalism, dess bestående verkan kommer alla de lögner på skam, med vilka den officiella tyska socialdemokratin att börja med tjänstvilligt ideologiskt har bemantlat den tyska militarismens erövningsfälttåg: fraserna om de tyska bajonetternas mission att störta den ryska tsarismen och befria dess undertryckta folk. Det väldiga omfång revolutionen i Ryssland har antagit, den djupgående verkan varmed den har skakat alla klassförhållanden, rullat upp samtliga sociala och ekonomiska problem, konsekvent med den inre logikens fatalitet rört sig framåt från den borgerliga republikens första stadium till alltjämt vidare faser varvid tsarismens störtande bara har blivit en knapp episod, nästan en bagatell -, allt detta visar tydligt, att Rysslands befrielse inte förorsakades av kriget och tsarismens militära nederlag, inte av förtjänsten hos ”tyska bajonetter i tyska nävar”, som Die neue Zeit under Kautskys redaktion lovade i en ledare, utan att den hade djupa rötter i eget land och hade nått full inre mognad. Den tyska imperialismens krigsäventyr under den tyska socialdemokratins ideologiska skylt har inte framkallat den ryska revolutionen utan endast för en kort tid att börja med – efter den första stigande stormfloden 1911-1913 – avbrutit den och sedan – efter dess utbrott -skapat de svåraste, de mest centrala betingelserna för den.

Men detta förlopp utgör också för varje tänkande iakttagare ett slående bevis mot den doktrinära teori som Kautsky delar med regeringens socialdemokrater, enligt vilken Ryssland som ekonomiskt efterblivet, övervägande jordbruksland ännu inte skulle vara moget för den sociala revolutionen och proletariatets diktatur. Denna teori, som anser att endast en borgerlig revolution är möjlig i Ryssland – av vilken uppfattning även följer de ryska socialisternas taktik: samarbete med den borgerliga liberalismen – är också uppfattningen hos den opportunistiska flygeln i den ryska arbetarrörelsen, de s.k. mensjevikerna under Axelrods och Dans beprövade ledning. Båda – de ryska såväl som de tyska opportunisterna – överensstämmer i denna principiella uppfattning av den ryska revolutionen, som automatiskt bestämmer inställningen till taktikens detaljfrågor, fullständigt med de tyska regeringssocialisterna: enligt alla tres mening hade den ryska revolutionen bort göra halt i det stadium, då den tyska militarismens krigföring hade uppnått det ädla mål den enligt den tyska socialdemokratins mytologi ställde sig: tsarismens störtande. När den har fortsatt därutöver, när den har ställt som sin uppgift proletariatets diktatur, så har det enligt denna doktrin helt enkelt varit ett fel av den ryska arbetarrörelsens radikala flygel, bolsjevikerna, att alla svårigheter som drabbat revolutionen i dess fortsatta förlopp, all oreda den fallit offer för, framträder just som ett resultat av detta ödesdigra fel. Teoretiskt går denna doktrin, som av både Stampfers Vorwärts och Kautsky anbefalles som en frukt av ”marxistiskt tänkande”, ut på den originella upptäckten, att den socialistiska omvälvningen är en nationell, så att säga hemmaangelägenhet för varje modern stat. I det abstrakta schemats blå dimma kan en Kautsky naturligtvis mycket ingående utmåla kapitalets internationella ekonomiska förbindelser som förvandlar alla moderna länder till en sammanhängande organism. Men Rysslands revolution – en frukt av den internationella utvecklingen och jordfrågan – är omöjlig att lösa inom det borgerliga samhällets ram.

Praktiskt har denna doktrin tendensen att avlyfta det internationella, i främsta rummet det tyska, proletariatets ansvar för den ryska revolutionens öden och förneka denna revolutions internationella sammanhang. Det är inte Rysslands omognad utan det tyska proletariatets bristande mognad att fylla de historiska uppgifterna krigets och den ryska revolutionens förlopp har visat – och att så tydligt som möjligt påvisa detta är den första uppgiften för en kritisk betraktelse över den ryska revolutionen. Rysslands revolution var ifråga om sina utsikter helt beroende av de internationella tilldragelserna. Att bolsjevikerna helt baserade sin politik på proletariatets världsrevolution är just det mest glänsande beviset på deras politiska vidsyn och deras principiella fasthet, deras politiks djärva tärningskast. Däri framträder bilden av det väldiga språng den kapitalistiska utvecklingen hade tagit det senaste årtiondet. Revolutionen 1905-1907 fann endast ett svagt eko i Europa. Den måste därför bli bara ett inledningskapitel. Fortsättning och lösning var bundna vid den europeiska utvecklingen.

Det är klart, att inte kritiklös apologetik utan endast ingående genomtänkt kritik kan bringa effarenheternas och lärdomarnas skatter i dagen. Det skulle i själva verket vara en vanvettig föreställning, att vid det första världshistoriska experimentet med arbetarklassens diktatur och därtill under de svårast tänkbara förhållanden – mitt i världsbranden och i ett imperialistiskt folkmördande kaos, i den reaktionäraste europeiska militärmaktens snara och utan bistånd från det internationella proletariatet – att vid ett experiment med arbetardiktaturen under så abnorma betingelser allt som gjordes och underläts i Ryssland skulle ha varit höjden av fulländning. Tvärtom tvingar den socialistiska politikens elementära begrepp och insikten i dess nödvändiga historiska förutsättningar till antagandet, att under så ödesdigra betingelser även den största idealism och stormfasta revolutionära energi inte skulle kunna förverkliga demokrati och inte heller socialism utan bara vanmäktiga, förvirrade ansatser till båda.

Att göra klart för sig detta i alla dess djupgående sammanhang och verkningar är just en elementär plikt för socialisterna i alla land. Ty endast med en sådan bitter insikt kan det internationella proletariatets eget ansvar för den ryska revolutionens öde mätas i hela dess omfattning. Å andra sidan kan man endast så klargöra den avgörande betydelse man måste tillmäta den proletära revolutionens slutna internationella frammarsch, varförutan proletariatet i ett enskilt land även med den största duglighet och de största offer oundvikligt måste trassla in sig i ett virrvarr av motsägelser och felgrepp.

Det råder heller intet tvivel om, att de kloka hjärnorna i den ryska revolutionens ledning, att Lenin och Trotskij på sin törnbeströdda, med försåt av alla slag kringgärdade väg har tagit många avgörande steg endast under största inre tvivel och med häftigaste inre motsträvighet – och att intet kan vara dem själva mera främmande än att se allt de gjort och underlåtit under det bittra tvånget och trycket i tilldragelsernas jäsande virvel – av Internationalen tas som upphöjt mönster för den socialistiska politiken, ett mönster för vilket endast kritiklös beundran och ivrig efterhärmning vore på sin plats.

Det vore likaså förfelat att frukta, att en kritisk granskning av de vägar den ryska revolutionen hittills har gått skulle innebära, att man undergrävde de ryska proletärernas anseende och försvagade det fascinerande föredöme de har givit och som ensamt skulle kunna overvinna de tyska massornas ödesdigra tröghet. Ingenting vore mera felaktigt att tro. Man kan aldrig väcka arbetarklassens revolutionära dådkraft i Tyskland genom förmyndarmetoderna hos den tyska socialdemokratin, saliga i åminnelse, genom någon fläckfri auktoritet – vare sig de egna ”instansernas eller ”det ryska exemplets”. Inte genom att framskapa en revolutionär hurrastämning utan tvärtom endast genom medvetandet om hela det fruktansvärda allvaret i uppgifterna, om deras komplicerade natur, genom politisk mognad och andlig självständighet, genom en kritisk omdömesförmåga hos massorna, vilken under olika förevändningar i årtionden systematiskt dödats av den tyska socialdemokratin, kan det tyska proletariatets aktionsduglighet födas. Att kritiskt ta upp till undersökning den ryska revolutionen i alla dess historiska sammanhang är den bästa skolning de tyska arbetarna såväl som arbetarna internationellt kan få för de uppgifter som för dem växer fram ur den föreliggande situationen.

II

Den ryska revolutionens första period, från utbrottet i mars till omvälvningen i oktober [rysk tideräkning, enligt den västerländska kom bolsjevikrevolutionen den 7 november], motsvarar i sitt allmänna förlopp noga utvecklingsschemat i såväl den stora engelska som den stora franska revolutionen. Det är det typiska förloppet i båda de första stora generaluppgörelserna mellan de i det borgerliga samhället alstrade revolutionära krafterna och det gamla samhället.

Deras utveckling rör sig helt naturligt i stigande linje: från moderata ansatser till allt större radikalisering av målen och parallellt därmed från klassernas och partiernas samarbete till det radikala partiets envälde.

I första momentet i mars 1917 stod ”kadetterna”, d v s den liberala bourgeoisin, i spetsen för revolutionen. Den allmänna första stegringen av den revolutionära floden rev med sig allt och alla: den fjärde duman, den mest reaktionära produkten av den ur statskuppen framgångna, ytterligt reaktionära fyrklassvalrätten, förvandlades plötsligt till ett organ för revolutionen. Samtliga borgerliga partier, inklusive den nationalistiska högern, bildade plötsligt en falang mot absolutismen. Den föll vid första anstormen nästan utan strid, som ett dött organ som man bara behövde peta på för att det skulle falla. Även den liberala bourgeoisins korta försök att åtminstone rädda dynastin och tronen slogs på några timmar i spillror. Utvecklingens rasande fortgång hoppade på dagar och timmar över sträckor, som Frankrike på sin tid behövde årtionden till. Här visade det sig, att Ryssland förverkligade resultaten av ett århundrades europeiska utveckling och framför allt – att revolutionen av 1917 var en direkt fortsättning av 1905-1907 års revolution och inte en gåva av de tyska ”befriarna”. Rörelsen i mars 1917 knöt omedelbart an där den tio år tidigare hade avbrutit sitt verk. Den demokratiska republiken var den färdiga, i sitt inre mogna produkten av just revolutionens första anstorm.

Men nu började den andra, svåra uppgiften. Revolutionens drivande kraft var för första ögonblicket stadsproletariatets massa. Men dess krav var inte slut med den politiska demokratin utan den inriktade sig på den internationella politikens brännande fråga: omedelbar fred. Revolutionen störtade sig samtidigt över arméns massa, som höjde samma krav på omedelbar fred, och på böndernas massa, som sköt jordfrågan i förgrunden, denna revolutionens centralaxel alltsedan 1905. Omedelbar fred och jord – med dessa båda mål var den revolutionära falangens inre klyvning given. Kravet på den omedelbara freden råkade i skarpaste motsats till den imperialistiska tendensen hos den liberala bourgeoisin, vars talesman var Miljukov. Jordfrågan var det skrämmande spöket närmast för bourgeoisins andra flygel godsägarna men också, som attentat mot den heliga privategendomen över huvud, en ömtålig punkt för alla de borgerliga klasserna.

Så började dagen efter revolutionens första seger en inbördes kamp i dess sköte om de båda brännande problemen: freden och jordfrågan. Den liberala bourgeoisin började med en taktik av förhalning och undanflykter. Arbetarmassorna, armén och bönderna trängde allt häftigare på. Det råder intet tvivel om, att med freds- och jordfrågorna också var förknippat det öde republikens politiska demokrati skulle få. De borgerliga klasserna, som överspolade av revolutionens första stormvåg hade låtit sig ryckas med till att acceptera den republikanska statsformen, började genast söka efter stödjepunkter bakåt och i stillhet organisera kontrarevolutionen. Kaledins kosackfälttåg mot Petersburg gav tydligt uttryck åt denna tendens. Om den framstöten hade krönts med framgång, då hade inte bara freds- och jordfrågorna varit avgjorda utan också demokratins, ja, själva republikens öde varit beseglat. Militärdiktatur med ett skräckvälde över proletariatet och sedan återgång till monarkin hade blivit den ofrånkomliga följden.

Därmed kan man mäta det utopiska och i grunden reaktionära i den taktik varav de ryska Kautsky-socialisterna, mensjevikerna, lät leda sig. Fastbitna i fiktionen om den ryska revolutionens borgerliga karaktär – enligt vilken Ryssland ju inte var moget för den sociala revolutionen -klamrade de sig förtvivlat fast vid samarbetet med de borgerliga liberalerna, d v s vid tvångsförbindelserna med de element som, splittrade av den revolutionära utvecklingens naturliga inre gång, hade råkat i den skarpaste motsättning till varandra. Axelrod, Dan och deras anhängare ville till varje pris samarbete med de klasser och partier, från vilka de största faror hotade revolutionen och dess första förvärv: demokratin.

Det är rent förvånande att se, hur denne flitige man (Kautsky) under världskrigets fyra år genom sitt outtröttliga skriveri lugnt och metodiskt sliter upp det ena teoretiska hålet efter det andra i socialismen, ett arbete varur den framgår som ett såll utan ett enda helt stycke. Det kritiklösa jämnmod, med vilket hans anhängare betraktar detta flitiga arbete av sin officiella teoretiker och utan att blinka slukar hans alltjämt nya upptäckter, får sin motsvarighet i det jämnmod med vilket Scheidemann & Co:s anhängare ser på hur dessa senare praktiskt urholkar socialismen. I själva verket kompletterar de båda arbetena varandra fullständigt och Kautsky, marxismens officiella tempelväktare, åstadkommer sedan krigsutbrottet bara teoretiskt detsamma som Scheidemännen i praktiken: 1. Internationalen, ett fredsinstrument, 2. avrustning och folkförbund, nationalism, och slutligen 3. demokrati, icke socialism.

I den situationen tillkommer då den bolsjevikiska riktningen den historiska förtjänsten att från början ha proklamerat och med järnhård konsekvens fullföljt den taktik, som ensam kunde rädda demokratin och driva revolutionen framåt. Hela makten uteslutande i arbetar- och bondemassans händer, i sovjeternas händer – det var i själva verket den enda utvägen ur den svårighet vari revolutionen hade råkat, det var det svärdshugg varmed den gordiska knuten höggs av, revolutionen fördes ut ur det trånga passet och fick öppnat för sig det fria fältet av en ohämmad fortsatt utveckling. Lenins parti var alltså det enda i Ryssland som förstod revolutionens sanna intressen i denna första period, det var dess framåtdrivande element, liksom i samma mening det enda partiet som driver verkligt socialistisk politik.

Därav förklaras också, att bolsjevikerna – i revolutionens början en från alla håll bannlyst, smädad och hetsad minoritet – inom mycket kort tid fördes fram i revolutionens spets och under sin fana kunde samla de verkliga massorna: stadsproletariatet, armén, bönderna och även demokratins revolutionära element, socialistrevolutionärernas vänstra flygel.

Den ryska revolutionens verkliga situation uttömde sig efter några få månader i alternativet: kontrarevolutionens seger eller proletariatets diktatur, Kaledin eller Lenin. Det var det objektiva läge, som mycket snart inträder i varje revolution sedan det första ruset förflyktigats och som i Ryssland följde på de konkreta freds- och jordfrågorna, för vilka det inte fanns någon lösning inom den borgerliga revolutionens ram.

Den ryska revolutionen har här endast bekräftat varje stor revolutions grundlära, där livets lag lyder: antingen måste den mycket snabbt och beslutsamt storma vidare, med järnhand slå ned alla hinder och flytta fram sina mål allt längre eller också kastas den snart tillbaka bakom sin svagare utgångspunkt och undertrycks av kontrarevolutionen. Ett stillastående, ett stampande på samma fläck, en självbelåtenhet med det första en gång uppnådda målet finns inte i revolutionen. Och den som vill överföra de parlamentariska grodkrigens hemmalagade visheter på den revolutionära taktiken visar bara, att revolutionens psykologi, ja, själva dess livslag, är honom lika främmande som all historisk erfarenhet är honom en bok med sju insegel.

Den engelska revolutionens förlopp efter dess utbrott 1642: Tingens logik medförde, att först presbyterianernas kraftlösa svängningar och det tveksamma kriget mot den rojalistiska armén, där de presbyterianska ledarna medvetet undvek en avgörande strid och en seger över Karl I, gjorde det till nästan oavvislig nödvändighet, att independenterna fördrev dem ur parlamentet och ryckte till sig makten. Och likaså var det i fortsättningen inom independenternas arméer soldaternas lägre småborgerliga massa, Lilburnes ”levellers”, som utgjorde stötkraften i hela independentrörelsen, liksom slutligen de proletära elementen i soldatmassan, de längst gående socialt omstörtande elementen, som fann sitt uttryck i ”digger”-rörelsen, vilka å sin sida utgjorde surdegen i det demokratiska ”leveller”partiet.

Utan den andliga påverkan de revolutionära proletära elementen utövade på soldatmassan, utan den demokratiska soldatmassans tryck på det borgerliga övre lagret i independentpartiet skulle det aldrig ha kommit till Långa parlamentets ”rensning” från presbyterianerna eller till det segerrika avslutandet av kriget mot kavaljerernas armé och mot skottarna, lika litet som till rättegången mot Karl I och hans avrättning samt till överhusets avskaffande och republikens proklamerande.

Hur var det i den stora franska revolutionen? Jakobinernas makterövring visade sig här efter fyra års strider vara det enda sättet att rädda revolutionens landvinningar, krossa feodalismen, organisera det revolutionära försvaret inåt som utåt, undertrycka kontrarevolutionens konspiration och sprida den revolutionära vågen från Frankrike över hela Europa.

Kautsky och hans ryska meningsfränder, som ville bevara den första fasens ”borgerliga karaktär” åt den ryska revolutionen, utgör den exakta motsvarigheten till förra århundradets tyska och engelska liberaler som i den stora franska revolutionen skiljer på de bekanta två perioderna: den första girondistiska fasens ”goda” revolution och den ”dåliga” efter den jakobinska omstortningen.

Den liberala ytligheten i historieuppfattningen kunde naturligtvis inte fatta, att utan de ”måttlösa” jakobinernas omstörtning skulle också de första tveksamma och halva landvinningarna genast ha begravts under revolutionens spillror, att det yerkliga alternativet till jakobindiktaturen – så som den historiska utvecklingens järnhårda gång år 1793 ställde frågan – var inte ”måttfull” demokrati utan – bourbonernas restauration! ”Den gyllene medelvägen” kan inte upprätthållas i någon revolution, revolutionens naturlag kräver ett snabbt avgörande: antingen körs lokomotivet för full ånga uppför den historiska backen till dess högsta höjd eller också rullar det av sin egen tyngd tillbaka i sin utgångsställning och drar dem, som med sina svaga krafter vill hålla sig kvar på halva vägen, hjälplöst med sig i avgrunden.

Detta förklarar, att i varje revolution endast det parti förmår rycka till sig ledningen och makten, som har modet att ge den framåtdrivande parollen och dra alla konsekvenser av den. Det förklarade de ryska mensjevikernas ömkliga roll – Dan, Tseretelli m fl som från början hade ett oerhört inflytande över massorna men efter långt pendlande fram och åter ärelöst sopades bort från scenen sedan de med händer och fötter hade strävat emot att överta makten och ansvaret.

Lenins parti var det enda som förstod ett revolutionärt partis bud och plikt och som med parollen ”hela makten i proletariatets och böndernas händer” säkerställde revolutionens fortgång.

Därmed har bolsjevikerna löst den berömda frågan om ”folkmajoriteten”, som alltid har legat som en mara på de tyska socialdemokraternas bröst. Som den parlamentariska kretinismens förkroppsligade lärjungar överför dessa på revolutionen helt enkelt den parlamentariska bamkammarens hembakade visdom: för att genomföra något måste man först ha majoriteten. Alltså även i revolutionen: först ska vi bli en ”majoritet”. Men revolutionernas verkliga dialektik ställer denna parlamentariska mullvadsvisdom på huvudet: inte från majoritet till revolutionär taktik utan från revolutionär taktik till majoritet går vägen. Endast ett parti som förstår att leda, d v s driva framåt, förvärvar sig i stormen anhängare. Den beslutsamhet, med vilken Lenin och hans kamrater i det avgörande ögonblicket kastade ut den enda framåtdrivande parollen ”hela makten i proletariatets och böndernas händer”, har nästan i en handvändning förvandlat dem från en förföljd, smädad, illegal minoritet, vars ledare måste som Marat gömma sig i källarna, till situationens absoluta herrar.

Bolsjevikerna har också genast som denna makterövrings mål ställt upp det hela och mest vittgående programmet: inte säkerställande av den borgerliga demokratin utan proletariatets diktatur till förverkligande av socialismen. De har därmed förvärvat sig den oförgängliga historiska förtjänsten att för första gången ha proklamerat socialismens slutmål som omedelbart program för den praktiska politiken.

Vad ett parti i den historiska stunden förmår uppbringa av mod, dådkraft, revolutionär vidsyn och konsekvens, det har Lenin, Trotskij och deras kamrater till fullo presterat. All den revolutionära heder och aktionsduglighet som socialdemokratin i väster saknade representerades av bolsjevikerna. Oktoberupproret räddade inte bara faktiskt den ryska revolutionen, det räddade också den internationella socialismens heder.

III

Bolsjevikerna är de historiska arvtagarna till de engelska ”levellers” och de franska jakobinerna. Men den konkreta uppgift, som efter makterövringen tillfallit dem i den ryska revolutionen, var ojämförligt svårare än deras historiska föregångares. (Jordfrågans betydelse. Redan 1905. Sedan i tredje duman högerbönderna! Bondefråga och försvar. Armén.) Visserligen var parollen om böndernas omedelbara beslag på och uppdelning av jorden den kortaste, enklaste och mest koncentrerade formeln för att uppnå två saker: att krossa storborgardömet och att genast binda bönderna vid den revolutionära rörelsen. Som politisk åtgärd för att befästa den proletärt socialistiska regimen var detta en utmärkt taktik. Men den hade tyvärr två sidor och frånsidan bestod i, att böndernas omedelbara beslag på jorden mestadels inte alls har något gemensamt med socialistisk ekonomi.

Den socialistiska omgestaltningen av de ekonomiska förhållandena förutsätter ifråga om jordbruket två saker. För det första: nationaliseringen av just storgodsen som den tekniskt mest avancerade koncentrationen av jordbrukets produktionsmedel och metoder, som ensam kan bli utgångspunkten för den socialistiska hushållningen på landet. När man givetvis inte behöver ta ifrån småbonden hans jordlott och lugnt kan låta honom – tack vare den samhälleliga driftens fördelar – frivilligt vinnas för den kooperativa sammanslutningen och slutligen för mordningen i den samhälleliga totaldriften, så måste varje socialistisk hushållningsreform på landet självklart börja med den stora och medelstora egendomen. Den måste här framför allt överföra egendomsrätten på nationen eller, vilket under socialistisk regim är detsamma, om man så vill på staten; ty endast så säkerställes möjligheten att organisera jordbruksproduktionen enligt sammanhängande stora socialistiska synpunkter.

Men för det andra är en av förutsättningarna för denna omgestaltning, att åtskillnaden mellan jordbruket och industrin – detta karaktäristiska drag hos det borgerliga samhället – upphävs för att ge plats för en ömsesidig infiltrering och sammansmältning, en utformning av såväl jordbruks- som industriproduktionen efter enhetliga synpunkter. Hur den praktiska skötseln i detalj må ske: genom stadskommuner, som på sina håll föreslås, eller centralt från staten – förutsättningen är i varje fall en enhetligt genomförd, från centrum inledd reform, som i sin tur förutsätter jordens nationalisering. Nationalisering av den stora och medelstora jordegendomen och föreningen av industri och jordbruk – det är två grundläggande synpunkter för varje socialistisk hushållningsreform, utan vilka det inte kan tänkas någon socialism.

Att sovjetregeringen i Ryssland inte har genomfört denna väldiga reform – vem kan förebrå den det? Det vore löjligt att av Lenin och hans kamrater kräva eller vänta, att de på den korta tid de härskat mitt i de inre och yttre stridernas virvel, runtom trängda av tallösa fiender och motståndsrörelser, skulle kunna lösa eller ens ta itu med den socialistiska omvälvningens svåraste uppgift! Vi kommer, när vi en gång har fått makten, även i väster – och under de gynnsammaste betingelser – att knäcka mången tand på denna hårda nöt innan vi ens är ute ur de största av de tusen komplicerade svårigheterna i denna jätteuppgift.

En socialistisk regering måste när den har kommit till makten i varje fall göra en sak: vidta åtgärder som ligger i linje med dessa elementära förutsättningar för en senare socialistisk reform av jordbrukets förhållanden: den måste åtminstone undvika allt som spärrar dess väg till dessa åtgärder.

Den paroll bolsjevikerna nu har proklamerat: böndernas omedelbara beslagtagande av jorden och dess uppdelning mellan dem måste verka i alldeles motsatt riktning. Den är inte bara ingen socialistisk uppgift utan den skär av vägen till en sådan, den hopar oövervinneliga svårigheter framför jordbrukets omdaning i socialistisk anda.

Böndernas beslagtagande av godsen enligt Lenins och hans vänners korta och koncentrerade paroll ”Gå och ta er jorden!” förde helt plötsligt till kaotisk överföring av storgodsen i bondejordbruk. Vad som skapades är inte samhällelig egendom utan ny privategendom och närmare bestämt den stora egendomens uppdelning i medelstor och liten egendom, den relativt avancerade stordriften i primitiv smådrift, som tekniskt arbetar med redskap från faraonernas tid. Inte nog med det: genom denna åtgärd och det kaotiska, rent godtyckliga sätt för dess utförande avskaffades inte utan skärptes egendomsåtskillnaderna på landet. Ehuru bolsjevikerna uppmanade bönderna att bilda bondekommittéer för att på något sätt göra övertagandet av adelsgodsen till en kollektiv aktion, så är det klart att detta allmänna råd inte förmådde ändra något i den verkliga praktiken och de verkliga maktförhållandena på landsbygden. Med eller utan kommittéer har de rika bönderna och ockrarna, vilka utgjorde bybourgeoisin och i varje rysk by hade den faktiska lokala makten i sin hand, säkert blivit de som huvudsakligen haft nytta av revolutionen i jordbruket. Vem som helst kan på fingrarna räkna ut att jordens uppdelning inte har avskaffat den sociala och ekonomiska ojämlikheten inom bondeklassen utan tvärtom stegrat den och att klassmotsättningarna har skärpts. Men denna maktförskjutning har skett till de proletära och socialistiska intressenas skada. Tidigare mötte en socialistisk reform på landsbygden på sin höjd motstånd från en liten kast adliga och kapitalistiska storgodsägare liksom från en liten minoritet rik bybourgeoisi, som det är en barnlek för en revolutionär folkmassa att expropriera. Nu, efter ”beslagtagandet”, står som fiende till varje socialistiskt samhällsövertagande av jordbruket en enormt ökad och stark massa självägande bönder, som kommer att med näbbar och klor försvara sin nyförvärvade egendom mot alla socialistiska attentat. Nu har frågan om jordbrukets, alltså över huvud den ryska produktionens, kommande socialisering blivit en motsats- och stridsfråga mellan stadsproletariatet och bondemassan. Hur stark motsättningen redan har blivit bevisar böndernas bojkott mot städerna, som de undanhåller livsmedlen för att driva ocker med dessa, alldeles som de preussiska junkrarna. Den franske småbonden blev den tappraste försvararen av den stora franska revolutionen, som hade försett honom med emigranternas konfiskerade jord. Han förde som napoleonsk soldat Frankrikes fana till seger, marscherade genom hela Europa och slog sönder feodalismen i det ena landet efter det andra. Lenin och hans vänner väntade kanske en liknande verkan av sin jordbruksparoll. Men den ryske bonden har inte, sedan han på egen hand tagit jorden i besittning, ens i drömmen tänkt på att försvara Ryssland och revolutionen, som han hade att tacka för sin jord. Han bet sig fast i sin nya besittning och utlämnade revolutionen åt dess fiender, staten åt förfall, stadsbefolkningen åt svälten.

Lenins tal om nödvändig centralisation i industrin, bankernas, handelns och industrins nationalisering. Varför inte jordens? Här tvärtom, decentralisation och privategendom.

Lenins eget jordbruksprogram före revolutionen var annorlunda. Parollen övertagen från de mycket smädade socialistrevolutionärerna eller rättare: från böndernas spontana rörelse.

För att införa socialistiska principer i jordbruket sökte sovjetregeringen nu skapa jordbrukskommuner av proletärer – mest arbetslösa stadselement. Men det är utan vidare lätt att gissa, att resultaten av dessa ansträngningar i relation till jordbrukets hela omfång måste bli endast försvinnande obetydliga och inte alls vara att räkna med för frågans bedömande. (Sedan man slagit sönder storgodsen, den lämpligaste utgångspunkten för den socialistiska hushållningen, i smådrift, söker man nu på små företag bygga upp kommunistiska mönsterföretag.) Under givna förhållanden kan dessa kommuner endast ha anspråk på experimentvärdet, inte på att vara en omfattande social reform. Spannmålsmonopol med premier. Nu post festum vill man föra in klasskampen i byn.

Den leninska jordreformen har skaffat socialismen på landsbygden ett nytt mäktigt folklager av fiender, vilkas motstånd kommer att bli mycket farligare och segare än de adliga storgodsägarnas var.

Att det militära nederlaget förvandlade sig i Rysslands sammanbrott och sönderfall – för det bär bolsjevikerna en del av skulden. Men dessa lägets objektiva svårigheter har bolsjevikerna i hög grad skärpt för sig genom en paroll som de har skjutit i förgrunden för sin politik: nationernas s k självbestämmanderätt eller vad som i själva verket låg under denna fras: Rysslands statliga sönderfall. Den doktrinärt hårdnackat, ständigt på nytt proklamerade formeln om de olika ryska nationaliteternas rätt att självständigt bestämma sina öden ”ända till det statliga lösslitandet från Ryssland” var ett speciellt fältrop av Lenin och hans kamrater under deras opposition mot Miljukovs såväl som Kerenskijs imperialism, den var axeln i deras inrikespolitik efter oktoberomvälvningen och den utgjorde bolsjevikernas hela plattform i Brest-Litovsk, det enda vapen de hade att sätta emot den tyska imperialismens maktställning.

Det som närmast frapperar ifråga om Lenins och hans kamraters hårdnackade och stela konsekvens vid fasthållandet av denna paroll är att den står i krass motsägelse till deras eljes utpräglade politiska centralism liksom också till den hållning de har intagit till de andra demokratiska principerna. Medan de visade en mycket kylig ringaktning för den konstituerande församlingen, den allmänna rösträtten, press- och församlingsfriheten, kort sagt hela systemet med massornas demokratiska grundfriheter – som alla tillsammans utgjorde ”självbestämmanderätten” i själva Ryssland – behandlade de nationernas självbestämmanderätt som en den demokratiska politikens klenod, inför vilken alla den verkliga kritikens praktiska synpunkter måste tystna. Medan de inte hade låtit sig imponeras det ringaste av folkomröstningen till den konstituerande församlingen i Ryssland – en folkförsamling på grundval av den mest demokratiska valrätt i världen och i en folkrepubliks fulla frihet – och mot mycket nyktra kritiska överväganden helt enkelt förklarade dess resultat för noll och intet värda, förfäktade de i Brest ”folkomröstning” för Rysslands icke-ryska nationer om deras statstillhörighet som palladiet för all frihet och demokrati, som folkviljans oförfalskade kvintessenser och som högsta avgörande instans ifråga om nationernas politiska öde.

Den motsägelse som här öppnas är så mycket mer obegriplig som det, då det gäller de demokratiska formerna för det politiska livet i varje land – vilket vi kommer att få se än mer i fortsättningen -, faktiskt är fråga om högst värdefulla, ja, oumbärliga grundvalar för den socialistiska politiken, medan den famösa ”nationernas självbestämmanderätt” inte är annat än ihålig småborgerlig fraseologi och humbug.

Vad ska i själva verket denna rätt betyda? Det tillhör den socialistiska politikens ABC, att den liksom den bekämpar varje slag av förtryck också bekämpar den ena nationens förtryck över den andra.

När trots allt eljest så nyktra och kritiska politiker som Lenin och Trotskij och deras vänner, som bara har en ironisk axelryckning för varje slag av utopisk fraselogi som avrustning, folkförbund o s v, denna gång gjorde en ihålig fras av precis samma kategori till sin direkta käpphäst, så skedde det, förefaller det oss, av en sorts opportunitetspolitik. Lenin och hans kamrater räknade tydligen med, att det inte fanns något säkrare medel att binda de många främmande nationaliteterna i det ryska riket vid revolutionens sak, vid det socialistiska proletariatets sak, än om man i revolutionens och socialismens namn medgav dem den yttersta och mest obegränsade frihet att förfoga över sitt öde. Detta var en analogi till bolsjevikernas politik gentemot de ryska bönderna, vars jordhunger skulle tillfredsställas med parollen om det direkta besittningstagandet av adelsjorden och som därmed skulle bindas vid revolutionens fana och vid den proletära regeringen. I båda fallen har beräkningen tyvärr slagit fullständigt fel. Medan Lenin och hans kamrater uppenbarligen väntade, att de som förfäktare av den nationella friheten – och det ”ända till statlig avsöndring” – skulle göra Finland, Ukralna, Polen, Litauen, de baltiska länderna, kaukasierna o s v till lika många trogna bundsförvanter till den ryska revolutionen, upplevde vi det rakt motsatta skådespelet: den ena efter den andra av dessa ”nationer” utnyttjade den nyskänkta friheten till att som ryska revolutionens dödsfiende förbinda sig mot denna med den tyska imperialismen och till att under dess skydd föra kontrarevolutionens fana in i själva Ryssland. Intermezzot med Ukraina i Brest, som förde till en avgörande vändning i dessa förhandlingar och i bolsjevikernas hela in- och utrikespolitiska situation, är ett mönsterexempel härpå. Finlands, Polens, Litauens, de baltiska ländernas och Kaukasus’ uppträdande visar på det mest övertygande sätt, att vi här inte har att göra med något möjligen tillfälligt undantag utan med en typisk företeelse.

Det var visserligen i alla dessa fall i realiteten inte ”nationerna” som drev denna reaktionära politik utan endast de borgerliga och småborgerliga klasserna, som i skarpaste motsättning till de egna proletära massorna förvandlade ”den nationella självbestämmanderätten” till ett verktyg för sin kontrarevolutionära klasspolitik. Men – och här kommer vi till själva kärnfrågan – däri ligger just den utopisk-småborgerliga karaktären hos denna nationalistiska fras, att den i klassamhällets brutala verklighet, till på köpet i en tid av till det yttersta skärpta motsättningar, helt enkelt förvandlas till ett medel för det borgerliga klassväldet. Bolsjevikerna skulle till utomordentlig skada för sig själva och revolutionen få lära sig, att det under kapitalismens herravälde inte finns någon nationell självbestämmanderätt, att i ett klassamhälle varje klass i nationen strävar till ”självbestämmande” på sitt vis och att för de borgerliga klasserna den nationella frihetens synpunkter helt träder tillbaka för klassväldets. Det finska borgardömet, liksom det ukrainska småborgardömet, var helt ense om att föredra den tyska våldsmakten framför den nationella friheten, om den skulle vara förbunden med riskerna för ”bolsjevismen”.

Förhoppningarna att på något sätt kunna förvandla dessa reella klassförhållanden till deras motsats genom ”folkomröstningar” och i tillit till den revolutionära folkmassan vinna ett majoritetsvotum för sammanslutningen med den ryska revolutionen var, om den var allvarligt menad av Lenin och Trotskij, ett utslag av en obegriplig optimism, om den bara var avsedd som en taktisk florettstöt i duellen med den tyska våldspolitiken, en farlig lek med elden. Även utan den tyska militärockupationen skulle den famösa ”folkomröstningen” – om det hade kommit till en sådan i gränsländerna – med andan hos böndernas massa och stora lager av ännu indifferenta proletärer, med småborgarnas reaktionära tendens och bourgeoisins tusentals medel att påverka omröstningen – med all sannolikhet under alla förhållanden givit ett resultat som hade varit till ringa glädje för bolsjevikerna. Det kan ju vid dessa folkomröstningar om den nationella frågan gälla som orubblig regel, att de härskande klasserna antingen, där en sådan inte passar dem, vet att förhindra den eller, där den komme till stånd, skulle veta att med alla medel och knep påverka dess resultat, medel som också hindrar att på folkomröstningarnas väg införa någon socialism.

Att över huvud frågan om de nationella strävandena och de separatistiska tendenserna kastades in mitt i de revolutionära striderna, ja, genom Brestfreden sköts i förgrunden och rent av stämplades som den socialistiska och revolutionära politikens schibbolet har skapat den största förvirring i socialismens led och skakat proletariatets ställning just i gränsländerna. I Finland hade det socialistiska proletariatet så länge det kämpade som en del av Rysslands slutna revolutionära falang redan en dominerande maktställning. Det hade majoriteten i lantdagen och i armén, det hade pressat ner bourgeoisin till fullständig vanmakt och var situationens herre i landet. Det ryska Ukraina hade i århundradets början, när löjligheterna med ”den ukrainska nationalismen”, ”karboventserna” och ”universalisterna” och Lenins käpphäst ett ”självständigt Ukraina” ännu inte var uppfunna, varit den ryska revolutionsrörelsens högborg. Därifrån, från Rostov, från Odessa, från Donetsområdet flöt revolutionens första lavaströmmar (redan kring 1902-1904) och tände hela Sydryssland i ett hav av lågor som förberedde utbrottet 1905. Detsamma upprepades i den nuvarande revolutionen, där det sydryska proletariatet satte upp elittrupperna i den proletära falangen. Polen och de baltiska länderna var sedan 1905 revolutionens mäktigaste och pålitligaste härdar, där det socialistiska proletariatet spelade en framstående roll.

Hur kommer det sig, att plötsligt kontrarevolutionen triumferar i alla dessa länder? Den nationalistiska rörelsen har förlamat proletariatet just genom att lösrycka det från Ryssland och utlämnat det åt den nationella bourgeoisin i gränsländerna. I stället för att just i den rena internationella klasspolitikens anda – som de eljest representerade – eftersträva den största koncentration av de revolutionära krafterna på hela rikets område och med näbbar och klor försvara det ryska rikets integritet som revolutionsområde och ställa det internationella proletariatets samhörighet och oskiljaktighet inom den ryska revolutionen som politikens högsta bud emot alla nationalistiska särsträvanden har bolsjevikerna med sin bombastiska nationalistiska fraseologi om ”självbestämmanderätt ända till det statliga lösslitandet” tvärtom givit bourgeoisin i alla gränsländerna den mest önskade och glänsande förevändning – rent av baneret – för dess kontrarevolutionära strävanden. I stället för att varna proletärerna i gränsländerna för all separatism som en rent borgerlig snara har de fast mer förvirrat massorna där med sin paroll och utlämnat dem till de borgerliga klassernas demagogi.

Det är sant, att utan den tyska imperialismens hjälp, utan ”de tyska gevärskolvarna i tyska nävar”, som Kautskys Neue Zeit skrev, hade Lubinsky och de andra kanaljerna i Ukraina liksom Erich, Mannerheim & Co i Finland och de baltiska baronerna aldrig blivit färdiga med de socialistiska proletärmassorna i sina länder. Men den nationella separatismen var den trojanska häst, i vilken de tyska ”kamraterna” med bajonetter i händerna kom intågande i alla dessa länder. De reella klassmotsättningarna och de militära maktförhållandena förde till Tysklands intervention. Men bolsjevikerna har levererat ideologien som har maskerat detta kontrarevolutionens fälttåg, de har stärkt bourgeoisins position och försvagat proletärernas. Det bästa beviset är Ukraina, som skulle komma att spela en så ödesdiger roll i den ryska revolutionen. Den ukrainska nationalismen var i Ryssland något helt annat än lät oss säga den tjeckiska, den polska eller den finska: inget annat än rena griller, tokerier av några dussin småborgerliga intelligensare utan ringaste rötter i landets ekonomiska, politiska eller andliga förhållanden, utan varje historisk tradition – eftersom Ukraina aldrig hade utgjort en nation eller en stat -, utan någon nationell kultur utom i Sjevtsjenkos reaktionärt romantiska dikter. Det är formligen som om en vacker dag människorna på kustremsan skulle vilja grunda en ny plattysk nation och stat på Fritz Reuter. Och denna löjliga pose av några universitetsprofessorer och studenter blåste Lenin och hans kamrater genom sin doktrinära agitation med ”självbestämmanderätt ända till etc” artificiellt upp till en politisk faktor. De gav vad som från början var ett narrspel en vikt tills narrspelet blev blodigaste allvar: nämligen inte en nationell rörelse, för vilken det efteråt som förut inte finns några som helst rötter, utan till skylt och samlingsfana för kontrarevolutionen! Ur detta vindägg kröp i Brest de tyska bajonetterna fram.

Fraserna har i klasstridernas historia ibland en mycket reell betydelse. Det är socialismens fatala öde, att den i detta världskrig utsågs till att leverera ideologiska förevändningar för den kontrarevolutionära politiken. Den tyska socialdemokratin skyndade sig vid krigsutbrottet att pryda den tyska imperialismens rövartåg med en ideologisk skylt ur marxismens skräpkammare genom att proklamera det som det av våra läromästare efterlängtade befrielsefälttåget mot den ryska tsarismen. Det var regeringssocialisternas antipoder boljsevikerna beskärt att med frasen om nationernas självbestämmanderätt ge vatten på kontrarevolutionens kvarn och därmed leverera en ideologi inte bara för stympningen av den ryska revolutionen själv utan för den planerade kontrarevolutionära avslutningen av hela världskriget. Vi har all anledning att i detta avseende mycket grundligt hålla ögonen på bolsjevikernas politik. ”Nationernas självbestämmanderätt” sammankopplas med Folkförbundet och avrustningen av Wilsons nåde utgör det fältrop, under vilket den förestående uppgörelsen mellan den internationella socialismen och den borgerliga världen kommer att utspelas. Det är alldeles klart, att fraserna om självbestämmanderätten och hela den nationella rörelse, som för närvarande utgör den största faran för den internationella socialismen, just genom den ryska revolutionen och Brestförhandlingarna har blivit utomordentligt stärkt. Vi återkommer utförligt till denna plattform. Denna fraseologis tragiska öden i den ryska revolutionen, i vars taggtråd bolsjevikerna skulle fastna och riva sig blodiga, måste tjäna det internationella proletariatet som varnande exempel.

Nu blev följden av allt detta Tysklands diktatur. Från Brestfreden till ”tilläggsfördraget”! De 200 försoningsoffren i Moskva. Ur det läget följde terrorn och undertryckandet av demokratin.

IV

Vi ska närmare granska detta med några exempel.

En framträdande roll i bolsjevikernas politik spelade den bekanta upplösningen av den konstituerande församlingen i november 1917. Den åtgärden var avgörande för deras fortsatta läge, den var i viss mån vändpunkten i deras taktik. Det är ett faktum, att Lenin och hans kamrater fram till sin seger i oktober stormande krävde att den konstituerande församlingen inkallades och att just Kerenskijregeringens förhalningspolitik här var en av bolsjevikernas anklagelsepunkter mot denna regering och gav dem anledning till de häftigaste angrepp. Ja, Trotskij säger i sin intressanta broschyr Från oktoberrevolutionen till fredsfördraget i Brest, att oktoberomvälvningen hade rent av varit ”en räddning för konstituanten” liksom för revolutionen över huvud. ”Och”, fortsätter han, ”när vi sade, att inträdet i den konstituerade församlingen skulle föra inte över Tseretellis förparlament utan över sovjeternas makterövring, var vi fullkomligt uppriktiga.”

Och nu var efter dessa förklaringar Lenins första steg efter oktoberrevolutionen – att upplösa denna samma konstituerande församling, till vilken den skulle bli inledningen. Vilka skäl kunde vara bestämmande för en så förbluffande vändning? Trotskij yttrar sig utförligt om det i nämnda skrift, och vi ska här anföra hans argument:

”Om de månader som föregick oktoberrevolutionen var en tid av massornas vänsterförskjutning och arbetarnas, soldaternas och böndernas tillströmning till bolsjevikerna, så tog denna process inom socialistrevolutionärernas parti sitt uttryck i förstärkningen av vänsterflygeln på högerflygelns bekostnad. Men alltjämt dominerade ännu på socialistrevolutionärernas partilistor till tre fjärdedelar högerflygelns gamla namn.

Härtill kom så den omständigheten, att själva valen ägde rum under de första veckorna efter oktoberomvälvningen. Underrättelsen om den förändring som hade ägt rum spred sig relativt långsamt i koncentriska cirklar från huvudstaden ut på landsbygden och från städerna till byarna. Bondemassorna var på många håll föga underkunniga om vad som försiggick i Petrograd och Moskva. De röstade för ‘jord och frihet’ och röstade på sina representanter i jordkommittéerna, som mestadels stod under ‘narodnikernas’ fana. Men därmed röstade de för Kerenskij och Avxentjev, som upplöste denna jordkommitté och lät häkta dess medlemmar. – Detta sakförhållande ger en klar föreställning om till vilken grad konstituanten hade blivit efter den politiska kampens utveckling och partigrupperingarna.”

Detta är alltsammans förträffligt och mycket övertygande. Man måste bara undra över, att så kloka människor som Lenin och Trotskij inte kom på den närmast liggande slutsatsen av föreliggande fakta. När den konstituerande församlingen var vald långt före den avgörande vändpunkten, oktoberomvälvningen, och i sin sammansättning återspeglade det förflutna, inte det nya sakläget, så var det självklart att de skulle kassera den förlegade, alltså dödfödda konstituanten och oförtövat utskriva nyval till en ny konstituant! De ville och vågade inte anförtro revolutionens öden åt en församling som återspeglade gårdagens Kerenskij-Ryssland, perioden av svängningarna och koalitionen med bourgeoisin. Nåväl, då återstod bara att genast i dess ställe inkalla en konstituant ur det förnyade, längre framskridna Ryssland.

I stället sluter sig Trotskij av den speciella otillräckligheten hos den i oktober sammanträdda konstituerande församlingen till, att varje konstituant är otillräcklig, ja, han generaliserar sig fram till odugligheten hos varje ur de allmänna folkvalen framgången folkrepresentation under revolutionen över huvud:

”Tack vare den öppna och omedelbara kampen om regeringsmakten samlar de arbetande massorna på mycket kort tid en mängd politisk erfarenhet och stiger i sin utveckling hastigt från det ena trappsteget till det andra. De demokratiska institutionernas tunga mekanism följer så mycket mindre med i denna utveckling ju större landet är och ju ofullkomligare dess tekniska apparat.”

Här har vi redan ”mekanismen i den demokratiska institutionen över huvud”. Häremot kan närmast framhållas, att i denna värdering av representantinstitutionerna kommer till uttryck en något schematisk, stel uppfattning, som eftertryckligt motsäger den historiska erfarenheten från just alla revolutionära epoker. Enligt Trotskijs teori återspeglar varje vald församling en gång för alla endast sin väljarkårs anda, politiska mognad och stämning just i det ögonblick den går till valurnan. Den demokratiska korporationen är därmed alltid spegelbilden av massan för val-perioden, alldeles som Herschels stjärnhimmel alltid visar oss himlakropparna inte som de är när vi betraktar dem utan som de var i det ögonblick de sände sina ljusbud från omätligt avstånd till jorden. Varje levande andligt sammanhang mellan de en gång valda och väljarkåren, varje varaktig växelverkan mellan båda förnekas här.

Vad detta motsäger all historisk erfarenhet! Den visar oss tvärtom, att folkomröstningens levande fluidum ständigt kringspolar representationskorporationerna, tränger in i dem, styr dem. Hur skulle det annars vara möjligt, att vi i varje borgerligt parlament då och då upplever de lustigaste krumsprång av ”folkrepresentanterna”, vilka plötsligt livade av en ny ”anda” frambringar helt nya toner, att de mest förtorkade mumier då och då uppträder ungdomligt och att de olika små scheidemännen med ens i sin barm hittar revolutionära toner – när det gnyr i fabrikerna och verkstäderna och på gatan?

Och denna ständigt levande påverkan av massornas stämning och politiska mognad på de valda korporationerna skulle just i en revolution komma till korta inför partiskyltarnas och vallistornas stela schema? Helt tvärtom! Just revolutionen skapar genom sin glödande hetta den tunna, vibrerande, mottagliga politiska atmosfär, där folkstämningens vågor, folklivets pulsslag, ögonblickligen på det mest underbara satt påverkar representantkorporationerna. Just därpå beror ju alltid de bekanta effektfulla scenerna ur begynnelsestadierna i alla revolutioner, där gamla reaktionära eller högst moderata, under den gamla regimen med begränsad rösträtt valda parlament plötsligt blir heroiska talesmän för omstörtningen, stormfåglar. Det klassiska exemplet har vi ju i det berömda ”långa parlamentet” i England, som valt 1642 och sedan det sammanträtt i sju år, stannade kvar på sin post och i sitt inre återspeglar alla växlande förskjutningar i folkstämningen, revolutionens politiska mognad, klassplittringen, revolutionens fortgång till sin kulmen, från i början devot skärmytsling med kronan under en på knä liggande ”speaker” och fram till avskaffandet av lordernas hus, Karl I:s avrättning och republikens proklamerande.

Och har inte samma underbara förvandling upprepats i Frankrikes generalstater, i Louis Philippes censurparlament, ja – det sista, mest slående exemplet ligger Trotskij så nära – i fjärde ryska duman som, vald i nådens år 1909, under kontrarevolutionens mest förstenande välde, i januari 1917 plötsligt kände omstörtningens ungdomsdrift och blev utgångspunkt för revolutionen?

Allt detta visar, att ”de demokratiska institutionernas tungrodda mekanism” har en mäktig korrigerande kraft -just i massans levande rörelse, i dess oavlåtliga tryck. Och ju mer demokratisk institutionen är, ju mer levande och kraftig pulsen i massans politiska liv, desto mer omedelbar och precis är verkan – trots stela partiskyltar, föråldrade vallistor etc. Varje demokratisk institution har visserligen sina gränser och brister, vilket den väl delar med alla mänskliga institutioner. Det är bara det, att det botemedel Trotskij och Lenin funnit – demokratins avskaffan över huvud – är ännu sämre än det onda det avser att bota: det täpper nämligen till själva den levande källa ur vilken ensamt alla medfödda brister i de sociala institutionerna korrigeras: de bredaste folkniassornas aktiva, ohämmade, energiska politiska liv.

Låt oss ta ett annat slående exempel: den av sovjetregeringen utarbetade rösträtten. Det är inte alldeles klart, vilken praktisk betydelse man tillmäter denna rösträtt. Av Trotskijs och Lenins kritik mot de demokratiska institutionerna framgår, att de principiellt avvisar folkrepresentationer framgångna ur allmänna val och endast vill stödja sig på sovjeterna. Varför då över huvud rösträttssystem med allmän rösträtt utarbetades kan man egentligen inte förstå. Det är oss heller inte bekant, att denna rösträtt på något sätt förts ut i livet. Val till någon sorts folkrepresentation på dess grund har man inte hört något om. Mera sannolikt är det att anta, att det har blivit endast en teoretisk skrivbordsprodukt. Men sådan den nu är utgör den en mycket märklig produkt av den bolsjevikiska diktaturteorien. Varje rösträtt liksom överhuvud varje politisk rättighet måste mätas inte efter ett godtyckligt abstrakt ”rättvise”schema och dylik borgerligt demokratisk fraseologi utan efter de sociala och ekonomiska förhållanden som den är tillskuren på. Den av sovjetregeringen utarbetade rösträtten är beräknad för övergångsperioden från den borgerligt kapitalistiska till den socialistiska samhällsformen, för den proletära diktaturens period. I denna av Lenin och Trotskij representerade diktaturs anda får endast de rösträtt som lever på eget arbete och alla andra förvägras den.

Nu är det klart, att en sådan rösträtt har mening endast i ett samhälle, som också ekonomiskt är i stånd att för alla som vill arbeta möjliggöra ett drägligt, kulturvärdigt liv på eget arbete. Passar det in på det nuvarande Ryssland?

Med de oerhörda svårigheter, med vilka det från världsmarknaden avspärrade Sovjet-Ryssland har att kämpa, med den allmänna, fruktansvärda upplösningen av det ekonomiska livet, med produktionsförhållandenas häftiga omstörtning till följd av omvälvningen av egendomsförhållandena i jordbruket såväl som i industrin och handeln, är det klart att otaliga existenser plötsligt blir rotlösa och slungas ut ur sin bana utan varje objektiv möjlighet att finna någon användning för sin arbetskraft i den ekonomiska mekanismen. Det gäller inte bara kapitalist- och godsägarklasserna utan också medelklassens breda lager och arbetarklassen själv. Det är dock ett faktum, att industrins sammankrympning har fört med sig ett massutflöde till landsbygden av stadsproletariatet, som söker sin tillflykt i jordbruket. Under sådana omständigheter är en politisk rösträtt, som har det allmänna arbetstvånget till ekonomisk förutsättning, en alldeles obegriplig förordning. Enligt sin tendens bör den endast göra utsugarna politisk rättslösa. Och medan produktiv arbetskraft i massor görs rotlös ser sig sovjetregeringen tvärtom ofta tvungen att överlämna den nationella industrin så att säga i arrende till de forna kapitalistiska ägarna. Likaledes såg sig sovjetregeringen tvungen att också ingå en kompromiss med de borgerliga kooperativa företagen. Vidare har det visat sig ofrånkomligt att anlita borgerliga specialister. En annan följd av samma företeelse är, att växande lager av proletariatet såsom rödgardister etc underhålls av staten på offentlig bekostnad. I realiteten blir breda och växande lager av småborgarna och proletariatet rättslösa, då den ekonomiska organismen för dem inte räknar med några som helst medel att utöva arbetstvånget.

Detta är en orimlighet som gör rösträtten till en utopisk, från den sociala verkligheten löst fantasiprodukt. Och just därför är den inte på allvar något verktyg för den proletära diktaturen. En anakronism, en antecipering av det rättsliga läge som kännetecknar en redan färdig socialistisk hushållning men inte något för den proletära diktaturens övergångsperiod.

När hela medelklassen och de borgerliga och småborgerliga intellektuella efter oktoberrevolutionen i månader bojkottade sovjetregeringen, lamslog järnvägs-, post- och telegraftrafiken och på så vis gjorde uppror mot arbetarregeringen, då var självklart alla påtryckningsåtgärder mot dem – som att frånta dem politiska rättigheter, ekonomiska existensmedel etc – på sin plats för att med järnnäve bryta motståndet. Då kom just den socialistiska diktaturen, som inte får rygga tillbaka för något maktuppbåd för att i det helas intresse framtvinga eller förhindra bestämda åtgärder, till uttryck. Men en rösträtt, som dekreterar en allmän rättslöshet för mycket breda lager av samhället, som politiskt ställer dem utanför samhällets ram, medan det till och med inom denna ram inte kan skaffa dem någon plats, ett rättsberövande inte som konkret åtgärd för ett konkret syfte utan som allmän regel med bestående verkan, det är inte en diktaturens nödvändighet utan en livsoduglig improvisation. Såväl sovjeter till ryggrad som konstituant och allmän rösträtt.

Bolsjevikerna betecknade sovjeterna som reaktionära därför att deras majoritet var bönder (bonde- och soldatombud). Sedan sovjeterna ställt sig på deras sida blev de riktiga representanter för folkmeningen. Men denna plötsliga omsvängning sammanhängde endast med freds- och jordfrågorna. [Detta stycke är en notis av förf. på onumrerat löst blad, sannolikt tänkt som komplettering till den omstridda sista satsen: ”Såväl sovjeter till ryggrad som konstituant och allmän rösträtt”.]

Men med den konstituerande församlingen och rösträtten är frågan inte uttömd. Man avskaffade utan vidare de viktigaste demokratiska garantierna för ett sunt offentligt liv och för de arbetande massornas politiska aktivitet: pressfriheten, förenings- och församlingsfriheten; de har blivit fågelfria vad det gäller alla sovjetregeringens motståndare. För dessa ingrepp räcker Trotskijs ovannämnda argumentering om den demokratiska väljarkårens tunga otymplighet på långa vägar inte till. Däremot är det ett klart och obestridligt faktum, att utan en fri och ohämmad press, utan ohindrat förenings- och församlingsliv just breda folkmassors välde är fullkomligt otänkbart.

Lenin säger, att den borgerliga staten är ett redskap för arbetarklassens undertryckande, den socialistiska för bourgeoisins. Men det vore bara den kapitalistiska staten i viss mån ställd på huvudet. Denna förenklade uppfattning bortser från det väsentligaste: det borgerliga klassväldet behövde ingen politisk skolning och fostran av hela folkets massa, åtminstone inte utöver vissa trångt dragna gränser. För den proletära diktaturen är den livselementet, luften utan vilken den inte kan existera.

”Tack vare den öppna och omedelbara kampen om regeringsmakten samlar de arbetande massorna på mycket kort tid en mängd politisk erfarenhet och stiger i sin utveckling hastigt från det ena trappsteget till det andra.” Här vederlägger Trotskij sig själv och sina egna partikamrater. Just för att detta är riktigt har de genom att undertrycka det offentliga livet stoppat till källan för den politiska erfarenheten och utvecklingen. Eljest måste man ju anta, att erfarenheten och utvecklingen var nödvändig fram till bolsjevikernas makterövring, att den då hade nått sin högsta grad och att den från och med nu var överflödig. (Lenins tal: Ryssland är övertygat för socialismen!!!)

I själva verket tvärtom! Just de jätteuppgifter bolsjevikerna modigt och beslutsamt tog itu med krävde den intensivaste skolning av massorna och samling av erfarenhet. Frihet endast för regeringens anhängare, endast för ett partis medlemmar – de må vara aldrig så talrika – är ingen frihet. Frihet är alltid den annorlunda tänkandes frihet. Inte på grund av någon ”rättfärdighets”-fanatism utan därför att allt det lärande, gagneliga och renande i den politiska friheten hör ihop med detta och dess verkan uteblir om ”friheten” blir privilegium.

Bolsjevikerna skulle säkert inte med handen på hjärtat vilja förneka, att de måste känna sig fram steg för steg, experimentera, pröva hit och dit och att en stor del av deras åtgärder inte är några mästerverk. Så måste det gå och kommer det att gå för oss alla, om vi ska gå till verket – även om inte så svåra förhållanden föreligger överallt.

Den tysta förutsättningen för diktaturteorien i Lenins och Trotskijs anda är, att den socialistiska omvälvningen är något som det ligger ett färdigt recept för i revolutionspartiets ficka och som man sedan bara behöver energiskt förverkliga. Tyvärr – eller lyckligtvis – är det inte så. Långt ifrån att vara en summa färdiga föreskrifter, som man bara skulle ha att bruka, är det praktiska förverkligandet av socialismen som ett ekonomiskt, socialt och rättsligt system en sak som ligger helt i framtidens dimma. Vad vi har i vårt program är endast några få vägvisare i stort som visar oss den riktning i vilken åtgärderna måste sökas, på köpet av övervägande negativ karaktär. Vi vet på ett ungefär vad vi allra först måste avskaffa för att få vägen fri för den socialistiska hushållningen men hur de tusen konkreta, praktiska små och stora åtgärderna ska se ut som behövs då det gäller att införa de socialistiska principerna i hushållningen, i rättsväsendet, i alla samhälleliga förhållanden, därom ger inget socialistiskt partiprogram och ingen socialistisk lärobok upplysning. Det är ingen brist utan tvärtom den vetenskapliga socialismens försteg framför den utopiska. Det socialistiska samhällssystemet bör och kan endast vara en historisk produkt, född ur erfarenhetens egen skola när stunden är inne, ur den levande historien, alldeles som den organiska naturen, av vilken den ytterst är en del, har den vackra vanan att tillsammans med ett verkligt samhälleligt behov också alltid frambringa medlen för dess tillfredsställande, med uppgiften samtidigt lösningen. Men om så är då är det klart, att socialismen enligt sin natur inte låter påbjuda sig, införas genom ukas. Den har till förutsättning en rad maktåtgärder – mot egendomen o s v. Det negativa, raseringen, kan man dekretera, inte uppbygget, det positiva. Ny mark, tusen problem. Endast erfarenheten kan korrigera och öppna nya vägar. Endast ohämmat skummande liv finner tusen nya former, improvisationer, frigör skapande kraft, korrigerar själv alla felgrepp. Det offentliga livet i stater med begränsad frihet är så torftigt, så fattigt, så schematiskt, så ofruktbart, just därför att de genom att utesluta demokratin spärrar av sig från de levande källorna till all andlig rikedom och allt framsteg. (Bevis: åren 1905 och februari-oktober 1917.) Liksom politiskt också ekonomiskt och socialt. Folkets hela massa måste vara med. Annars blir socialismen från början dekreterad, påbjuden av ett dussin intellektuella.

Ovillkorlig offentlig kontroll nödvändig. Annars stannar utbytet av erfarenheterna endast inom den slutna kretsen av den nya regeringens ämbetsmän. Korruption ofrånkomlig. (Lenins ord i cirkulär 29). Socialismens praktik kräver en hel andlig omvälvning i de genom århundraden av borgerligt klassvälde degraderade massorna. Sociala instinkter i stället för egoistiska, massinitiativ i stället för slöhet, idealism som bär utöver allt lidande o s v, o s v. Ingen vet det bättre, skildrar det mer intensivt, upprepar det mer hårdnackat än Lenin. Men han tar bara fullständigt miste på medlen. Dekret, diktatorisk makt hos fabrikens uppsyningsman, drakoniska straff, skräckvälde, detta är palliativ. Den enda vägen till pånyttfödelse är det offentliga livets egen skola, den oinskränktaste bredaste demokrati, offentlig mening. Det är just skräckväldet som demoraliserar.

Om allt detta faller bort, vad återstår då i realiteten? Lenin och Trotskij har i stället för de ur allmänna folkval framgångna representantkorporationerna framställt sovjeterna som den enda representationen för de arbetande massorna. Men med det politiska livets undertryckande i hela landet måste också livet i sovjeterna allt mera förlamas. Utan allmänna val, ohämmad press- och församlingsfrihet, fri meningskamp, utdör livet i varje offentlig institution, blir ett skenliv där byråkratin ensam förblir det aktiva elementet. Det offentliga livet somnar sa smaningom in, några dussin partiledare av outtömlig energi och gränslös idealism dirigerar och regerar, bland dem styr i realiteten ett dussin framstående hjärnor och en elit av arbetarklassen uppbådas då och då till församlingar för att applådera ledarnas tal, enhälligt anta förelagda resolutioner, i grund och botten alltså en klickhushållning – visserligen en diktatur men inte en proletariatets diktatur utan diktaturen av en handfull politiker, d v s diktatur i borgerlig mening, i jakobinväldets mening. (Sovjetkongressens ajournering från tre till sex månader!) Ja, än mer: sådana tillstånd måste föra med sig en förvildning av det offentliga livet: attentat, arkebusering av gisslan o s v.

Lenins tal om disciplin och korruption.

Ett speciellt problem av stor vikt i varje revolution utgör kampen med trasproletariatet. Även vi i Tyskland och överallt annars kommer att få syssla med det. Det trasproletära elementet sitter djupt i det borgerliga samhället, inte bara som ett särskilt lager, som socialt avfall, som alldeles särskilt växer enormt i tider när samhällsordningens murar störtar samman, utan som integrerande element i hela samhället. Händelserna i Tyskland, och mer eller mindre i alla andra stater, har visat hur lätt alla lager av det borgerliga samhället kan råka i förfall. Grader mellan merkantila, prisockrare, gulascheri, luftaffärer, prejeri, mutor, stöld, inbrott och rån flöt så samman, att gränsen mellan den ärbara borgerligheten och tukthusen försvann. Här upprepas samma företeelse som det regelbundet snabba förfallet av borgerliga dygder när de omplanteras i transoceana koloniala förhållanden på främmande social jord. När de konventionella skrankorna och stöden för moral och rätt störtar samman hemfaller det borgerliga samhället, vars innersta livslag är den djupaste omoral: människans utsugning av människan, omedelbart och hämningslöst åt klar förslumning. Den proletära revolutionen kommer överallt att nödgas kämpa med denna fiende, detta kontrarevolutionens redskap.

Och dock är ju även i det avseendet terrorn ett slött, ja, tveeggat svärd. Den drakoniska krigsjustisen är vanmäktig mot utbrotten av det trasproletära ofoget. Ja, varje varaktig regim under belägringstillstånd för ovillkorligen till godtycke, och varje godtycke verkar depraverande på samhället. De enda verksamma medlen i den proletära revolutionens hand är också här: radikala åtgärder av politisk och social natur, snabbaste omvandlingen av de sociala garantierna för massans liv och – uppeldande av den revolutionära idealismen, som endast i oinskränkt politisk frihet i längden kan hållas uppe genom massornas intensiva liv.

Liksom solstrålarnas verkan är det verksammaste, renande och botande medlet mot smittosamma sjukdomar, så är revolutionen själv och dess förnyande princip, det av revolutionen skapade andliga livet, massornas aktivitet och självansvar, alltså den bredaste politiska frihet som dess form, den enda botande och renande solen. [De följande ”bevisen” var skrivna på lösa blad men var antagligen av förf. planerade att utökas till en större framställning om trasproletariatet.]

Anarki kommer också hos oss och överallt att bli oundviklig. Trasproletära element tillhör det borgerliga samhället och kan inte lösgöras från det.

Bevis:

1. Ostpreussen, ”kosack”-plundringarna.

2. Det allmänna utbrottet av rov och stölder i Tyskland (”gulascherier”, post- och järnvägspersonal, polis, helt utplånande av gränserna mellan det välordnade samhället och tukthuset).

3. Fackföreningsledarnas mycket snabba förfall. Häremot är de drakoniska terroråtgärderna maktlösa. Tvärtom korrumperar de ytterligare. Enda motgiftet massornas idealism och sociala aktivitet, oinskränkt politisk frihet.

Detta är en övermäktig objektiv lag som inget parti förmår undandra sig.

Grundfelet i Lenins och Trotskijs teori är just det, att de liksom Kautsky ställer diktaturen i motsättning till demokratin. ”Diktatur eller demokrati” lyder frågeställningen såväl hos bolsjevikerna som hos Kautsky. Han bestämmer sig naturligtvis för demokratin och närmare bestämt den borgerliga demokratin, eftersom han ju framställer den som alternativet till den socialistiska omvälvningen. Lenin-Trotskij bestämmer sig tvärtom för diktaturen i motsats mot demokratin och därmed för en handfull personers diktatur, d v s för diktaturen efter borgerligt mönster. Det är två motsatta poler, båda lika långt avlägsna från den verkliga socialistiska politiken. Proletariatet kan när det tar makten aldrig enligt Kautskys goda råd under förevändning av ”landets mognad” avstå från den socialistiska omvälvningen och ägna sig enbart åt demokratin utan att begå förräderi mot sig självt, Internationalen och revolutionen. Man bör och måste genast igångsätta socialistiska åtgärder på det mest energiska, oeftergivliga, hänsynslösa sätt, alltså utöva diktatur, men klassens, inte ett partis eller en klicks, klassens diktatur, d v s i bredaste offentlighet, under det mest aktiva ohämmade deltagande av folkmassorna, i oinskränkt demokrati. ”Som marxister har vi aldrig varit avgudatjänare åt den formella demokratin”, skriver Trotskij. Javisst, vi har heller aldrig varit avgudatjänare åt socialismen eller marxismen. Men följer det kanske därav, att vi också kan – likt Cunow-Lensch-Parvus kasta socialismen, marxismen, i skräpkammaren när den blir oss obekväm? Trotskij och Lenin är det levande nejet på den frågan. Vi har aldrig varit avgudatjänare åt den formella demokratin. Det betyder bara, att vi alltid skilde den sociala kärnan i den borgerliga demokratin från dess politiska form, att vi alltid avslöjade den beska kärnan av social olikhet och ofrihet under den formella jämlikhetens och frihetens fina skal – inte för att förkasta denna demokrati utan för att egga arbetarklassen till att inte nöja sig med skalet utan erövra den politiska makten för att fylla den med nytt socialt innehåll. Det är proletariatets historiska uppgift, när det kommer till makten, att i stället för den borgerliga demokratin skapa socialistisk demokrati, inte att avskaffa all demokrati. Men socialistisk demokrati börjar inte först i det utlovade landet, när grunden för den socialistiska hushållningen har lagts, som färdig julklapp åt det tappra folket som under tiden har understött den lilla klicken socialistiska diktatorer. Socialistisk demokrati börjar genast med rivningen av klassväldet och uppbygget av socialismen. Den börjar i det ögonblick då det socialistiska partiet erövrar makten. Den är intet annat än proletariatets diktatur.

Ja, diktatur! Men denna diktatur består i sättet att använda demokratin, inte i dess avskaffande, i energiska, beslutsamma ingrepp i det borgerliga samhällets välförvärvade rättigheter och ekonomiska förhållanden, utan vilka den socialistiska omvälvningen inte låter förverkliga sig. Men denna diktatur måste vara klassens verk och inte en liten ledande minoritets i klassens namn, d v s den måste undan för undan framträda ur massornas aktiva deltagande, stå under deras omedelbara påverkan, underkastas hela offentlighetens kontroll, framgå ur folkmassornas växande politiska skolning.

Precis så skulle också bolsjevikerna hittills ha gått fram, om de inte hade lidit under världskrigets fruktansvärda tvång, den tyska ockupationen och alla därmed förbundna abnorma svårigheter, som måste förvränga varje av de bästa avsikter och de vackraste principer ledd socialistisk politik.

Ett krasst argument härför utgör rådsregeringens så rikliga bruk av terrorn, särskilt under sista perioden före den tyska imperialismens sammanbrott, efter attentatet på det tyska sändebudet. Banaliteten att revolutioner inte döps i rosenvatten är i sig tämligen torftig.

Allt som sker i Ryssland är begripligt och en ofrånkomlig kedja av orsaker och verkningar vilkas utgångspunkt är: det tyska proletariatets svek och den tyska imperialismens ockupation av Ryssland. Det vore att kräva övermänskliga ting av Lenin och hans kamrater, om man ytterligare ville av dem kräva, att de under sådana omständigheter skulle trolla fram den vackraste demokrati, den mest förebildliga proletariatets diktatur och en blomstrande socialistisk hushållning. De har genom sin beslutsamma revolutionära hållning, sin förebildliga dådkraft och sin obrottsliga trohet mot den internationella socialismen verkligen utfört vad som under så fördömt svåra förhållanden kunde utföras. Det farliga börjar där de ville göra en dygd av nödvändigheten och teoretiskt fixera sin av dessa ödesdigra betingelser påtvungna taktik och anbefalla den åt det internationella proletariatet som mönstret för den socialistiska taktiken. Liksom de därmed själva ställer sig fullständigt onödigt i rampljuset och ställer sin verkliga, obestridliga historiska förtjänst under nödtvångna felstegs skäppa, så visar de den internationella socialismen, för vilken de stridit och lidit, en dålig tjänst när de i sitt förråd vill som nya insikter införa alla de av nöd och tvång i Ryssland inspirerade skevlieter, som ytterst bara var utstrålningar av den internationella socialismens bankrutt i detta världskrig.

Må de tyska regeringssocialisterna skria, att bolsjevikernas välde i Ryssland är en vrångbild av proletariatets diktatur. Om det var eller är det, så var det bara därför att det just var en produkt av det tyska proletariatets hållning, som var en karikatyr på socialistisk klasskamp. Vi står alla under historiens lag och den socialistiska samhällsordningen låter sig bara genomföras internationellt. Bolsjevikerna har visat, att de förmår allt som ett äkta revolutionärt parti förmår åstadkomma inom de historiska möjligheternas gränser. De bör inte försöka agera som de ville utföra underverk. Ty en mönstergill och felfri proletär revolution i ett isolerat, av världskriget utmattat, av imperialismen strypt, av det internationella proletariatet förrått land vore ett underverk. Vad det gäller är att i bolsjevikernas politik skilja det väsentliga från det oväsentliga, kärnan från det tillfälliga. I denna sista period, där vi står inför avgörande slutstrider i hela världen, var och är socialismens viktigaste problem just den brännande tidsfrågan: inte den eller den taktiska detaljfrågan utan proletariatets aktionsduglighet, massornas dådkraft, socialismens vilja till makt över huvud. I den meningen var Lenin och Trotskij och deras vänner de första som föregick världsproletariatet med sitt exempel, de är tills vidare ännu de enda som med Hutten kan utropa: Jag har vågat!

Detta är det väsentliga och bestående i bolsjevikernas politik. I den meningen förblir det deras odödliga historiska förtjänst att med erövringen av den politiska makten och med den praktiska problemställningen till socialismens förverkligande ha gått före det internationella proletariatet och mäktigt drivit på uppgörelsen mellan kapital och arbete i hela världen. I Ryssland kunde problemet endast uppställas. Det kunde inte lösas i Ryssland. Och i den meningen tillhör framtiden överallt ”bolsjevismen”.

Rosa Luxemburg, 1918

Den ryska socialdemokratins organisationsfrågor

FÖRORD

I början av detta århundrade var Ryssland ett efterblivet land. Den övervägande delen av befolkningen fick sin utkomst från jordbruket. Industrin som fanns var starkt koncentrerad. Den var till största delen statsägd eller kontrollerad av utländskt kapital, och hade inte som i västeuropa vuxit upp som en fortlöpande stegring av en kapitalistisk produktion. I Ryssland hade istället storindustrin grundlagts med hjälp av ”främmande” västeuropeiskt kapital. På grund av detta fanns inte någon stark borgarklass att räkna med. Ryssland styrdes av en absolutistisk regim och staten och dess byråkrati spelade en central roll med stöd av adeln och storbönder. I marxistiska termer skulle Ryssland kunna beskrivas som en blandning av asiatiskt, feodalt och imperialistiskt dominerat kapitalistiskt produktionssätt.

Den ryska intelligensian hade en lång tradition av kamp mot den absolutistiska regimen, i t ex narodnikerrörelsen. I arbetarklassen – fåtalig i förhållande till den övriga befolkningen, men starkt koncentrerad – såg intelligensian en allierad.

”Som kamp mot absolutismen, storgodsägande och prästerskap var kampen i Ryssland lik den som bourgeoisin och intelligensian var tvungen att föra i väst- och centraleuropa under 1800- talet. Därför uppträder hos Lenin samma tankegångar och grundåskådningar som tidigare under namn av borgerlig materialism så djupt upprörde de ”bildade” klickarna i väst. Han känner sig besläktad med dess förespråkare. Men i Ryssland var det arbetarklassen som måste föra denna kamp. Därför måste organet för denna kamp vara ett socialistiskt parti som bekände sig till marxismen och övertog så mycket från den – läran om den nödvändiga u-vecklingen från feodalismen över kapitalismen till kommunismen, läran om klasskampen som drivande kraft – som var nödvändig för en rysk revolution. Därför kallade Lenin sin materialism för marxism och trodde att hans materialism var marxism.” Ur Anton Pannekoek ”Lenin som filosof

Lenin, ledare för bolsjevikpartiet och därmed för ryska revolutionen och den unga sovjetstaten, ”anpassade” marxismen till det ryska samhället, men lyckades samtidigt med att förvränga teorin. Denna förvrängning tog sig flera uttryck: i synen på filosofin, synen på arbetarklassen, synen på den revolutionära organisationen, på fackföreningarna och parlamentet, förhållandet till nationalismen.

Rosa Luxemburg, fostrad i den mer avancerade europeiska arbetarrörelsen, reagerade på några delar av denna förvrängning, och kritiserade i sin artikel ”Organisationsfrågan i den ryska socialdemokratin” Lenins partiuppfattning. Hennes artikel är ett direkt bemötande av Lenins skrift ”Ett steg framåt två gå steg tillbaka”. F.ö. kan man konstatera att Lenin fick stöd av väldigt få teoretiker inom den revolutionära delen av den europeiska arbetarrörelsen. Desto fler utvecklade, i likhet med Rosa Luxemburg en annan syn på marxismen än den Lenin stod för; t ex Anton Pannekoek, Karl Korsch, Georg Lukacs och Paul Mattick.

Lenins verk tog upp bolsjevikernas syn på händelserna under Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiets 2:a kongress år 1903 och månaderna därefter, då partiet splittrades på bolsjeviker och mensjeviker. ”Ett steg framåt, två steg tillbaka behandlar speciellt hur kongressminoriteten, mensjevikerna, efter kongressen vägrat rätta sig. efter dess beslut och på olika vägar fått in egna kandidater i partiets ledande organ, så att dessa kom att bli mensjevikdominerade. Lenin för härvid fram synen att partiledningen ska ha kontroll över de lägre instanserna i partiet, t ex över lokalavdelningarna.

Rosa Luxemburg skriver sin kritik bl a utifrån sitt medlemskap i Polska och Litauiska Socialdemokratiska Partiet (Polen och Litauen lydde då under Tsar- ryssland). Det var meningen att det Polsk-Litauiska partiet skulle gå samman med det Ryska. Så blev nu inte fallet, och det berodde inte bara på motsättningarna kring partidemokratin. Rosa Luxemburg hade också en annan syn än Lenins på frågan: om ”den natione11a självständigheten”, där hon var avvisande till parollen om ”nationellt självbestämmande” (bl a för Polen).

Den artikel av Rosa Luxemburg som vi publicerar nu, kritiserar bara en del av den leninistiska revolutionsteorin, nämligen frågan om partiets organisering. Därför är den titel som bl a anarkister och syndikalister har gett artikeln när de publicerat denMarxism kontra Leninism”, både oegentlig och felaktig.

Rosa Luxemburgs artikel har snart 80 år på nacken, men så länge leninisterna dominerar över andra strömningar som också kallar sig revolutionära och marxistiska, är den aktuell.

Red.

I.

En uppgift utan motstycke i den socialistiska rörelsens historia har fallit på den ryska socialdemokratins lott. Det är uppgiften att bestämma vilken som är den bästa socialistiska taktiken i ett land där det fortfarande råder absolut monarki. Det är ett misstag att dra en strikt parallell mellan den nuvarande situationen i Ryssland och de förhållanden som rådde i Tyskland under åren 1878-90, då Bismarcks antisocialistiska lagar gällde. I övrigt är de på intet sätt jämförbara.

De hinder som den socialistiska rörelsen möter genom att det inte finna några demokratiska friheter är av en ganska sekundär betydelse (sic!). Även i Ryssland har den folkliga rörelsen lyckats med att komma över de barriärer, som staten satt upp. Folket har funnit en egen ”konstitution” (men en ganska osäker sådan) i gatans parlament. Om det ryska folket håller denna kurs, kommer det så småningom att vinna fullständig seger över självhärskardömet.

Den främsta svårigheten som den socialistiska verksamheten i Ryssland ställs inför, kommer sig av att borgarklassens herravälde i detta land döljs av en absolutistisk makt. Detta ger den socialistiska propagandan en abstrakt karaktär, medan däremot den kortsiktiga politiska agitationen antar en demokratisk-revolutionär förklädnad.

Bismarcks antisocialistiska lagar ställde vår rörelse utanför den konstitutionella ramen i ett högt utvecklat borgerligt samhälle, där klassmotsättningarna redan slagit ut i full blom i de parlamentariska striderna (häri låg för övrigt det absurda i Bismarcks plan). Situationen är helt annorlunda i .Ryssland. Problemet där är hur man skall kunna skapa en socialdemokratisk rörelse vid en tidpunkt, då staten ännu inte är i händerna på borgarklassen.

Denna omständighet har betydelse för agitationen och för sättet att omplantera den socialistiska läran i rysk jord. Den leder också direkt och på ett speciellt sätt till frågan om partiorganisationen.

Under normala förhållanden – dvs när borgarklassens politiska herravälde har föregått socialiströrelsen – får arbetarklassen den första början till politisk solidaritet till skänks av bourgeoisien. På detta stadium är enligt Kommunistiska Manifestet arbetarnas enande inte resultatet av deras egna strävanden efter enhet utan en följd av borgarklassens handlande ”som för att nå sina egna politiska mål tvingas att sätta proletariatet i rörelse…”

Men i Ryssland måste socialdemokratin genom egna ansträngningar skapa en hel historisk period. Den måste leda de ryska proletärerna från deras nuvarande fullständiga splittring, som förlänger enväldet, till en klassorganisering som kommer att hjälpa dem att bli medvetna om sina historiska mål och förbereda dem för kampen att nå dessa mål.

De ryska socialisterna tvingas att genomföra en sådan organisering utan att kunna dra nytta av de formella garantier, som man ofta har under en borgerligt demokratisk regim, De förfogar inte över det politiska råmaterial, som i andra länder bestås av det borgerliga samhället självt. Liksom Gud Fader måste de så att säga låta sin organisation växa fram ur intet.

Hur skall man åstadkomma en övergång från den organisationstyp som är kännetecknande för det förberedande stadiet inom socialiströrelsen – vanligen präglat av fristående lokala grupper och klubbar med propaganda som huvudsaklig verksamhet – till enheten hos en stor nationell sammanslutning som lämpar sig för gemensam politisk verksamhet över hela det vidsträckta landområde, som behärskas av den ryska staten? Det är de speciella problem som den ryska socialdemokratin har grubblat över en tid tillbaka.

Autonomi och isolering är de mest utmärkande dragen hos den gamla organisationstypen. Det är därför lätt att förstå att ”centralism!” har blivit slagordet för dem som vill ha en omfattande nationell organisation.

Centralism blev temat i den kampanj som har bedrivits av Iskra-gruppen de senaste tre åren. Det var den kampanjen som gav upphov till kongressen i augusti 1903, en kongress som har kallats ryska socialdemokratiska partiets andra kongress, men i själva verket var dess konstituerande församling.

Vid partikongressen blev det klart, att termen ”centralism” inte helt täcker organisationsfrågan inom det ryska socialdemokratiska partiet. Åter igen har vi fått lära oss, att ingen strikt formel kan erbjuda lösningen på något problem inom den socialistiska rörelsen.

”Ett steg framåt – två steg tillbaka”, författad av Lenin, en framstående medlem av Iskra-gruppen, är en metodisk framställning av de idéer som framförts av ultracentralisterna i den ryska rörelsen. Den ståndpunkt som i denna bok förs fram med ojämförlig styrka och logik, är den skoningslösa centralismen. .Den första princip som slås fast är att det är nödvändigt att välja ut alla aktiva revolutionärer och av dem bilda en särskild kår. Detta för att skilja dem från den revolutionära men oorganiserade massan som omger denna elit.

Lenins tes är att partiets centralkommitté måste få privilegiet att utnämna alla lokala partikommittéer. Den ska ha rätt att förordna verkställande organ i alla lokalavdelningar, från Genéve till Liége, från Tomsk till Irkutsk. Den ska också ha rätt att påtvinga alla dessa sina egna färdiga regler och stadgar. Den ska ha rätt att döma i sådana frågor som upplösning och bildande av lokala organisationer utan att någon kan överklaga besluten. På detta sätt skulle centralkommittén efter eget behag kunna bestämma sammansättningen av både partiets centrala organ och partikongressen. Centralkommittén skulle bli den enda tänkande delen i partiet. Alla andra grupperingar skulle bli dess lydiga lemmar.

Lenin menar, att föreningen av den socialistiska massrörelsen och en sådan strängt centraliserad organisationstyp är en specifik princip i den :revolutionära marxismen. För att stödja denna tes lägger han fram en hel rad argument som vi nu ska se litet närmare på.

Allmänt talat kan man inte förneka, att den socialdemokratiska rörelsen har en stark inneboende tendens till centralisering. Denna tendens kommer från kapitalismens ekonomiska struktur, som huvudsakligen är en centraliserande faktor. Den socialdemokratiska rörelsen verkar inom den stora borgerliga staten. Dess uppgift är att inom nationalstatens gränser representera proletariatets klassintressen och att ställa gemensamma intressen mot alla lokala intressen och gruppintressena.

Därför är socialdemokratin i regel motståndare till alla yttringar av lokalism och federalism. Den strävar efter att förena alla arbetare och alla arbetarorganisationer till ett enda parti oavsett nationella, religiösa och yrkesmässiga skillnader. Socialdemokratin överger denna princip till förmån för federalismen endast i undantagsfall, som t.ex. i kejsardömet Österrike-Ungern.

Det är klart att den ryska socialdemokratin inte bör organiseras som en federativ klump, bestående av en massa nationella grupper. Det bör snarare bli ett enhetligt parti för hela tsarriket. Men det är inte det, som vi ifrågasätter här. Vad vi diskuterar, är hur stark centralisering som är nödvändig inom ett enat ryskt parti i perspektivet av de speciella förhållanden, som partiet har att verka under.

Socialdemokratiska partiet har ju vissa uppgifter som organ för klasskampen. Och ser man problemet ur denna synvinkel, så verkar det först som om partiets makt och styrka är direkt beroende av, att man kan centralisera det. Men dessa formella uppgifter finna inom alla aktiva partier. När det gäller socialdemokratin, betyder de mindre än de historiska förutsättningarna.

Den socialdemokratiska rörelsen är den första i klassamhällets historia, som i alla sina utvecklingsskeden hela tiden räknar med massornas organisering och direkta, självständiga handlande.

Härigenom skapar socialdemokratin en typ av organisation som helt och hållet skiljer sig från den som fanns hos tidigare revolutionära rörelser, som t ex. jakobinernas och Blanqui-anhängarnas rörelser.

Lenin tycks nonchalera detta faktum, när han i sin bok (sid. 140) påstår att,. den revolutionäre socialdemokraten inte är någonting annat än ”en jakobin som är oupplösligt förenad med det organiserade proletariatet, ett. proletariat som har blivit medvetet om sina klassintressen”.

För Lenin är skillnaden mellan socialdemokrati och blanquism inte särskilt stor. Han menar, att vi istället för en handfull konspiratörer har fått ett klassmedvetet proletariat. Då glömmer han att hans uppfattning av denna skillnad kräver en fullständig omvärdering av våra organisationsidéer och även en helt annan innebörd i begreppet centralism och i förhållandet mellan partiet och själva kampen.

Blanquismen räknade inte med att arbetarklassen skulle delta med direkt handlande. Därför behövde man inte heller organisera folket för revolutionen. Folket skulle spela sin roll bara i själva revolutionsögonblicket. Förberedelserna skulle skötas av en liten grupp revolutionärer som hade rustat sig för kuppen, ,Ja, det var till och med så, att för att den revolutionära konspirationen, skulle. lyckas så ansågs det vara bäst att hålla massan på avstånd från konspiratörerna. Orsaken till att blanquisterna kunde hitta på något sådant var, att det. inte fanns någon närmare kontakt mellan organisationens konspirationer och folkmassornas dagliga kamp.

Blanquistrevolutionärernas taktik och konkreta uppgifter hade inte mycket med den grundläggande klasskampen att göra. De improviserade fritt. Och därför kunde de bestämma i förväg. De blev ti11 en färdigarbetad plan. Som en följd av detta blev organisationens ordinarie medlemmar reducerade till verkställande organ, som utförde på förhand givna order, bestämda av någon utanför deras verksamhetsområde. De blev centralkommitténs redskap. Här ser vi en annan egendomlighet hos konspirationscentralismen – partisektionernas absoluta och blinda underkastelse under styrelsens vilja, och utbredningen av styrelsens auktoritet till alla delar av organisationen.

Socialdemokratin, däremot, arbetar på ett radikalt annorlunda sätt. Den växer fram som en historisk nödvändighet ur den grundläggande klasskampen. Och den sprider sig och utvecklas i enlighet med följande dialektiska motsägelse: den proletära armén rekryteras och blir medveten om sina mål under själva striden. Partiorganisationens verksamhet, proletärernas växande medvetande om kampens mål, kampen själv – dessa tre ting kan inte skiljas åt tidsmässigt och mekaniskt De är bara olika aspekter på samma process. Socialdemokratin har bara allmänna principer för kampen och inte någon färdig strategi som en centralkommitté kan lära medlemmarna i partiet på samma sätt som man utbildar militära förband. Dessutom varierar det socialistiska partiets inflytelsesfär ständigt med kampens framgångar och motgångar, under. det att organisationen skapas, och växer.

Därför kan inte en socialdemokratisk centralism grundas på partimed1emmarnas blinda lydnad och mekaniska underkastelse under partistyrelsen. Därför kan inte den socialdemokratiska rörelsen tillåta, att man bygger en lufttät skiljemur mellan å ena sidan proletariatets klassmedvetna kärna som redan finns inom partiet och å andra sidan de delar av proletariatet som finns utanför partiet, ute bland folket.

Lenin bygger sin centralism på följande två principer:

1. Alla partiorgan skall in i minsta detalj blint underkasta sig partistyrelsen, som ensam har att tänka, leda och besluta.

2. Kärnan av organiserade revolutionärer skall omsorgsfullt skiljas från sin sociala och revolutionära miljö.

En sådan typ av centralism är enbart ett överflyttande av blanquismens organisationsprinciper till den socialistiska arbetarklassens massrörelse.

I enlighet med denna uppfattning definierar Lenin sin ”revolutionära socialdemokrat” som en jakobin som är förenad med det organiserade proletariatet, ett proletariat som har blivit medvetet om sina klassintressen”.

I själva verket är inte socialdemokratin förenad med det organiserade proletariatet. Det är proletariatet självt. Och därför är socialdemokratisk centralism helt och hållet olik blanquistisk centralism. Den kan bara vara vissa gruppers och individers samlade vilja, nämligen de grupper och individer som är representativa för arbetarklassens mest klassmedvetna, militanta och avancerade delar. Den är, så att säga det avancerade proletariatets ”själv-centralism”. Det är majoritetens styre inom partiet.

De nödvändiga villkoren för ett förverkligande av socialdemokratisk centralism är: 1. Existensen av en stor skara arbetare som utbildats för den politiska kampen. 2. Möjlighet för arbetarna att utveckla sin egen politiska verksamhet genom inflytande på det offentliga livet, partipressen, offentliga kongresser, etc.

Dessa villkor är ännu inte helt uppfyllda i Ryssland. När det gäller det första villkoret, kan man nu bara se embryot till en proletär förtrupp medveten om sina klassintressen och med förmåga till självstyrelse i den politiska verksamheten. All socialistisk agitation och organisation borde syfta till att påskynda bildandet av en sådan förtrupp. Det andra villkoret kan bara uppfyllas under en regim som tillåter fri politisk verksamhet.

Lenin förkastar helt och hållet dessa slutsatser. Han är övertygad om att det i Ryssland redan finns alla nödvändiga förutsättningar för ett mäktigt och centraliserat parti. Han förklarar, att ”det är inte längre är proletärerna utan istället vissa intellektuella i vårt parti som behöver undervisas i organisations- och disciplinfrågor” (sid. 145). Han förhärligar fabrikens uppfostrande betydelse. Fabriken, säger han, vänjer proletariatet vid ”disciplin och organisation” (sid. 147).

När Lenin säger detta, visar han åter, att hans uppfattning om socialistisk organisation är helt mekanisk. Den disciplin som Lenin talar om inhamras i arbetarklassen inte bara av fabriken utan också av den militära apparaten och den statliga byråkratin – av hela den auktoritära borgerliga staten.

Vi gör oss skyldiga till självbedrägeri och missbruk av ord, om vi använder en och samma term – disciplin – för att beskriva så olika företeelser som: 1. avsaknaden av tanke och vilja hos en tusenlemmad robot, som rör sig automatiskt, och 2. den spontana samordningen av medvetna politiska handlingar hos en grupp människor. Vad finns det gemensamt mellan den lydiga undergivenheten hos en förtryckt klass och den organiska självdisciplinen hos en klass som kämpar för sin frigörelse?

Självdisciplin inom socialdemokratin betyder inte, att man ersätter de borgerliga härskarnas herravälde med den socialistiska centralkommitténs herravälde. Arbetarklassen kommer att få en annan sorts disciplin, den socialistiska, frivilligt påtagna självdisciplinen. Och den har ingenting att göra med den disciplin som kapitaliststaten tvingat på arbetarna. Nej, den kommer när man utrotar det gamla samhällets lydnad och servilitet.

Centralism är i socialistisk mening inte något absolut, som kan tillämpas i vilken fas som helst i arbetarrörelsens utveckling. Den är en tendens, som förverkligas i samma takt som den utveckling och politiska träning som arbetarmassorna uppnår under sin kamp.

Det finns inte de nödvändiga förutsättningarna för att denna typ av centralism helt och hållet skall kunna förverkligas i den ryska rörelsen. Och utan tvivel är detta ett svårt hinder för rörelsen.

Absolut makt åt centralkommittén (som på något mystiskt sätt skulle representera de andras vilja) istället för det majoritetsvälde bland partiets medvetna arbetare som än så länge inte går att förverkliga – detta skulle innebära, att arbetarmassorna inte kunde få någon öppen kontroll över partiorganen. Istället skulle det bli så att centralkommittén kontrollerade det revolutionära proletariatet. Det är ett misstag att tro, att detta skulle kunna bli endast ett ”provisorium”.

Den ryska arbetarrörelsens historia visar det tvivelaktiga värdet av en sådan centralism. Lenin vill ha en allsmäktig centralmakt med obegränsad rätt att kontrollera och intervenera. Givetvis kommer denna makt inte att inskränkas till rent tekniska frågar som förvaltning av fonder, fördelningen av uppgifter inom propaganda och agitation och distributionen av trycksaker. Det politiska syftet med ett organ med så stor makt är förståeligt endast om det gäller utarbetandet av en enhetlig aktionsplan, i det fall centralorganet tar initiativet till en omfattande revolutionär verksamhet.

Men vad har man hittills gjort för erfarenheter inom den ryska socialistiska rörelsen’? De mest lyckade och fruktbärande förändringarna i den taktiska politiken under de senaste tio åren har inte varit några påfund som kommit från vissa ledare och ännu mindre från några centrala organ. De har alltid varit spontana produkter av en jäsande rörelse. Så var det under den ryska arbetarrörelsens första stadium, som började med den spontana generalstrejken i S:t Petersburg i mars 1901, Generalstrejken i Rostov Don 1903, som utgjorde nästa taktiska vändpunkt i det ryska proletariatets rörelse, var också en spontan handling. ”Helt av sig själv” utvidgades strejken till att omfatta även politiska demonstrationer gatuagitation och stora utomhusmöten. Inte ens den mest optimistiske revolutionär hade kunnat drömma om något sådant några år tidigare.

Vår sak gynnades mycket av dessa händelser. Men när det gällde initiativ och ledning spelade inte de socialdemokratiska organisationerna någon större roll för utvecklingen. Visserligen var det så att dessa organisationer inte var särskilt förberedda för sådana händelser men detta faktum kan inte förklara revolutionärernas obetydliga roll. Inte heller kan det förklaras ‘av att det inte fanns någon sådan allsmäktig central partiapparat som Lenin vill ha. Om en sådan dirigerande institution funnits, skulle förmodligen lokalkommittéernas oordning ökat ytterligare genom att skillnaden mellan massans häftiga angrepp och den officiella socialdemokratins försiktiga hållning betonats. Samma fenomen – att de centrala partiorganen spelar en mycket obetydlig roll när det gäller att utarbeta kampformerna – kan man se i Tyskland och andra länder idag. Socialdemokratins kampformer är överhuvudtaget inte någonting som man kan ”hitta på”. De är resultatet av en rad skapande handlingar i den ofta helt spontana klasskampen, medan man prövar sig fram.

Det medvetna kommer efter det omedvetna. Den subjektiva logiken hos de. mänskliga varelser som deltar i det historiska skeendet kommer efter det historiska skeendets logik. Ledarinstitutionerna i socialistpartiet utgör alltid en konservativ kraft. Erfarenheten visar att varenda gång som arbetarrörelsen vinner terräng så utnyttjas detta till det yttersta av dessa institutioner. Och samtidigt förvandlar de framgångarna till det slags fästning, som understödjer vidare framsteg.

Det tyska socialdemokratiska partiets nuvarande taktiska politik har vunnit allmän uppskattning, eftersom den är både smidig och fast på en gång. Detta är ett tecken på partiets fina anpassning in i minsta detalj i vardagens arbete. Partiet har metodiskt studerat alla tänkbara möjligheter under dessa förhållanden. De vet hur man ska utnyttja dem utan att behöva ändra på sina principer.

Men just fulländningen av denna anpassning förhindrar nu vidare utblick. Det finns en tendens inom partiet att betrakta den parlamentariska taktiken som den socialistiska verksamhetens enda och oföränderliga taktik. Folk vägrar t.ex. att överväga den möjligheten (som förespråkats av Parvus) att vi måste ändra taktik, om den allmänna rösträtten skulle avskaffas i Tyskland. Och det trots att den tyska socialdemokratins ledare anser att en sådan förändring är tänkbar.

En sådan tröghet beror till stor del på att det är mycket besvärligt att i de abstrakta hypotesernas tomrum göra sig en föreställning om politiska situationer som ännu inte existerar. Det står klart, att det viktiga för socialdemokratin inte är att göra i ordning en uppsättning direktiv, som är klara att användas i alla kommande situationer. I stället gäller det, att för det första uppmuntra till en riktig historisk värdering av de kampformer som svarar till de givna situationerna, och för det andra att skapa en förståelse för dels föränderligheten i det nuvarande skedet och dels den oundvikliga ökningen av den revolutionära spänningen när klasskampens slutliga mål närmar sig.

Om vi, i enlighet med Lenins önskemål, tillåter att partiets centrala organ får en sådan absolut makt av negativ karaktär, så stärker vi den konservatism som alltid finns hos sådana organ, och det kommer att bli farligt. Men om vi vill att det socialistiska partiets taktik skall utformas inte av en centralkommitté utan av hela partiet, eller ännu bättre av hela arbetarrörelsen, då är det klart att partiets sektioner och federationer behöver handlingsfrihet. Och en sådan frihet är det enda som kan få dem att utveckla sin revolutionära initiativkraft och att utnyttja alla en situations möjligheter. Lenins auktoritära ultracentralism är full av dödas ben. Den är inte någon positiv eller skapande idé. Lenin försöker inte göra partiets verksamhet mera fruktbärande. I stället är hans mål att själv kunna kontrollera partiet. Han vill krympa rörelsen, inte utveckla den. Han vill slå rörelsen i bojor, inte ena den.

För närvarande skulle ett sådant experiment bli dubbelt farligt för den ryska socialdemokratin. Den står inför en rad avgörande slag mot tsarismen. Den skall just gå in, eller har just gått in, i ett skede av skapande verksamhet i ökande takt. Och under denna period kommer den att. (som van1igt under en revolutionär period) utöka sitt område, och den kommer att spontant gå framåt med stora steg. Att i detta ögonblick försöka binda partiets initiativkraft, att omge det med taggtrådsstängsel, det är att göra det oförmöget att genomföra dagens stora uppgifter.

De allmänna idéer som vi här har lagt fram om den socialistiska centralismen räcker inte som bas för ett förslag till stadgar som kan passa det ryska partiet. Slutgiltigt kan sådana stadgar bestämmas bara av de förhållanden under vilka en organisation verkar under en viss epok. Problemet för rörelsen i Ryssland är hur man skall sätta en stor proletär organisation i rörelse. Inga stadgar kan vara ofelbara. De måste gå igenom eldprovet.

Men utifrån vår allmänna uppfattning om socialdemokratins organisationsprinciper tycker vi det är viktigt att säga, att den socialistiska andan kräver – särskilt när masspartiet nyss har börjat bildas – att det blir samordning och enighet inom rörelsen och inte en stel underkastelse under en rad förordningar. Om partiet har förmåga till politisk rörlighet kombinerad med en orubblig lojalitet till våra principer och en strävan efter enighet, då kan vi lita på att alla brister i partiets stadgar kommer att bli avhjälpta. Det som bestämmer värdet av den eller den organisationsformen är för oss inte bokstaven utan den levande ande som tillförs organisationen genom medlemmarna.

II.

Så långt har vi behandlat problemet centralism med utgångspunkt från socialdemokratins allmänna principer, och i viss utsträckning även i perspektivet av de speciella ryska förhållandena. Men den militära ultracentralism Lenin och hans vänner talar för är inte en följd av tillfällig meningskiljaktligheter. Det sägs, att den har att göra med en kampanj mot opportunismen som Lenin har fört på alla nivåer.

”Det är viktigt”, säger Lenin (sid. 52) ”att smida ett mer eller mindre effektivt vapen mot opportunismen”. Han tror, att opportunismen härstammar från de intellektuellas karaktäristiska böjelse för decentralisering , från deras motvilja mot sträng disciplin och ”byråkrati”, trots att detta är nödvändigt för att partiet skall kunna fungera.

Lenin säger, att de intellektuella förblir individualister och strävar efter nihilism även efter det att de anslutit sig till det socialdemokratiska partiet. Enligt honom är det bara bland de intellektuella som man kan se ett avståndstagande från centralkommitténs absoluta makt. Lenin menar, att den verklige proletären genom att följa sin klassinstinkt finner ett slags vällustig njutning i att överlämna sig i det fasta ledarskapets och den skoningslösa disciplinens järngrepp. ”Att motsätta sig byråkrati och sträva efter demokrati”, skriver Lenin, ”är att förkasta den revolutionära socialdemokratins organisationsprincip och godta opportunismens organisationsmetoder”. (sid. 151)

Han säger, att en sådan konflikt mellan centralstyre och självstyre finns i alla länder där reformism och revolutionär socialdemokrati möts ansikte mot ansikte. Han pekar särskilt på den senaste striden inom den tyska socialdemokratin, som gällde frågan om hur mycket handlingsfrihet som partiet kan ge till socialistiska ledamöter av lagstiftande församlingar.

Låt oss se lite närmare på de här parallellerna som Lenin dragit upp.

Först och främst måste vi betona, att förhärligandet av proletärernas förmodade medfödda genialitet i fråga om socialistisk organisation inte i och för sig måste vara tecken på ett ”revolutionärt marxistiskt” sinnelag, Inte heller behöver den allmänna misstron mot intellektuella vara det. Det är mycket lätt att visa att sådana argument själva är ett uttryck för opportunism.

Motsättningen mellan de rent proletära elementen och de icke-proletära intellektuella i arbetarrörelsen framställs som en ideologisk stridsfråga av följande riktningar: De franska syndikalisternas halvanarkism. som har ”Varning för politikern!” som lösenord. De engelska fackföreningarna som är fulla av misstro mot de ”socialistiska visionärerna”. Och, om vi är korrekt informerade, den ”rena ekonomismen”, för en tid sedan representerad inom den ryska socialdemokratin av Rabotjaja Mysl, som trycktes i hemlighet i S:t Petersburg.

I de flesta västeuropeiska socialistiska partier finns det utan tvekan ett samband mellan opportunism och de ”intellektuella”, lika sant som det finna ett samband mellan opportunism och decentralistiska tendenser inom arbetarrörelsen.

Men ingenting är mera främmande för det marxistiska tänkesättets historiskt-dialektiska metod än att skilja sociala företeelser från sitt historiska sammanhang, och att lägga fram dessa företeelser som abstrakta formler, som kan tillämpas på alla tänkbara förhållanden.

Om vi resonerar i abstrakta termer, kan vi säga, att den intellektuelle” är ett socialt element som kommer från borgarklassen och därmed är främmande för proletariatet. Han går med i den socialistiska rörelsen inte på grund av sina naturliga klassintressen utan trots dessa. Och av denna anledning har han lättare att göra opportunistiska avvikelser än proletären. Av den sistnämnde kan vi vänta, att han finner en säker revolutionär stödjepunkt i sina klassintressen, så länge han inte lämnar sin ursprungliga miljö, den arbetande massan. Men den konkreta form som denna den intellektuellas böjelse åt opportunismen får, och framförallt på vilket sätt denna tendens kommer till uttryck i organisatoriska frågor, beror alltid på hans särskilda sociala miljö.

Borgerlig parlamentarism utgör den sociala grunden för de företeelser som Lenin observerat i de tyska, franska och italienska socialistiska rörelserna. Denna parlamentarism är grogrunden för alla opportunistiska tendenser som nu finns inom den västeuropeiska socialdemokratin.

Det svaga parlamentarism som vi nu har i Frankrike, Italien och Tyskland skapar en grund för sådana villfarelser hos den nuvarande opportunismen som övervärdering av sociala reformer klass- och partisamarbete, hopp om fredlig utveckling mot socialismen etc. Och detta är möjligt genom att intellektuella i sin verksamhet som parlamentariker placeras ovanför huvudena på proletariatet och genom att intellektuella och proletärer skiljs åt inom det socialistiska partiet. Allt efter som arbetarrörelsen växer, blir parlamentarismen en språngbräda för politiska karriärister. Det är därför så många av borgarklassens ambitiösa men misslyckade politiker samlas under de socialistiska partiernas fanor. En annan källa till opportunismen av idag är de stora socialdemokratiska organisationernas väldiga inflytande och materiella tillgångar.

Partiet är ett bålverk som skyddar klassrörelsen mot avvikelser i riktning mot mera borgerlig parlamentarism. För att kunna segra måste dessa tendenser förstöra bålverket. De måste upplösa proletariatets aktiva, klassmedvetna del till den formlösa massa, som ”väljarkåren” utgör.

Det är så idéer om ”självstyre” och decentralisering uppstår i våra socialdemokratiska partier. Vi märker, att dessa idéer tjänar bestämda politiska syften. Man kan inte, som Lenin, förklara dem genom att hänvisa till den intellektuelles psykologi och hans förmodade brist på stabilitet. Man kan endast förklara dem genom att betrakta den borgerliga parlamentariske politikerns behov, det vill säga genom opportunistisk politik.

Läget är helt annorlunda i det tsaristiska Ryssland. Opportunismen i den ryska arbetarrörelsen är allmänt sett inte en biprodukt till socialdemokratins styrka eller borgarklassens sönderfall. Den är en följd av det ryska samhällets efterblivenhet i politiskt avseende.

I Ryssland rekryteras de intellektuella till socialismen från en enklare och betydligt mindre borgerlig miljö än i Västeuropa. I förening med den ryska proletära rörelsen omognad åstadkommer denna omständighet ett teoretiskt kringflackande, som sträcker sig från ett fullständigt förnekande av den politiska aspekten på arbetarrörelsen till den enfaldiga tron på effektiviteten av enstaka terroristdåd, eller till och med fullständig politisk likgiltighet dränkt i liberalismens och Kant-idealismens träsk.

Men den intellektuelle inom den ryska socialdemokratiska rörelsen kan endast med svårighet lockas till oordning och upplösning. Det strider nämligen mot det allmänna synsättet i den intellektuelles miljö i Ryssland. Det finns inget borgerligt parlament i Ryssland som kan stödja en sådan tendens.

Den Västeuropeiska intellektuelle som för närvarande bekänner sig till ”kulten av jaget” och som färgar även sin längtan efter socialism med en aristokratisk moral, han är inte representativ för den borgerliga intelligentian ”i allmänhet”. Han representerar bara en viss fas i den sociala utvecklingen. Han är resultatet av det borgerliga förfallet.

I Ryssland däremot, brukar den intellektuelle som gått med i socialiströrelsen låta sina utopiska eller opportunistiska drömma livnära sig på teoretiska formler i vilka jaget inte upphöjs utan trycks ner, i vilka självförnekelsens och försoningsoffrets moral är den ledande principen.

Narodniki (”populisterna”) av 1875 uppmanade den ryska intelligentian att försvinna i bondemassan. De överciviliserade efterföljarna till Tolstoj talar idag om att fly bort till ”det enkla folkets” liv. På samma sätt vill ”den rena ekonomismens” förkämpar i den ryska socialdemokratin, att vi ska böja oss för arbetets ”valkiga hand”.

Om vi i stället för att på Ryssland mekaniskt tillämpa formler som utarbetats i Västeuropa närmar oss organisationsproblemen utifrån de särskilda ryska förutsättningarna, så kommer vi till slutsatser som är diametralt motsatta Lenins.

Att pådyvla opportunismen en oföränderlig kärlek till en viss organisationsform, dvs. decentralism, det är att tappa själva kärnan i opportunismen.

När det gäller organisationsfrågan, eller vilken annan fråga som helst, så känner opportunismen bara till en princip: frånvaron av principer. Opportunismen väljer sitt sätt att handla med syftet att det skall passa med de förutsättningar som finns för tillfället, förutsatt att dessa ser ut att leda till målet i fråga.

Om vi i likhet med Lenin definierar opportunismen som den tendens som förlamar arbetarklassens oberoende revolutionära rörelse och förvandlar den till en grupp ambitiösa borgerliga intellektuella, då måste vi också erkänna, att i en arbetarrörelses första stadium sker detta mycket lättare genom sträng centralisering (sic!) än genom decentralisering. Det är genom extrem centralisering som en ung outbildad proletär rörelse mest fullständigt kan komma i händerna på de intellektuella ledare som sitter i en centralkommitté.

Även i Tyskland möttes förkämpar för de två motsatta organisationstyperna i diskussioner. Det var i den socialdemokratiska rörelsens begynnelse innan det uppstått en fast kärna av medvetna proletärer och innan man fått en taktisk politik grundad på erfarenhet. ”Allmänna tyska arbetarföreningen”, grundad av Lassalle stod för extremt centralstyre. /Allgemeine Deutsche Arbeitervereing bildad 1863 – ö,a./ Självstyrelsens princip stöddes av det parti som bildades vid kongressen i Eisenach under medverkan av W. Liebknecht och A. Bebel. /Deutsche Sozialdemokratische Arbeiter Partei. bildad 1869 – ö.a./

”Eisenach-männens” taktik var helt förvirrad: Men ändå bidrog de betydligt mer till väckande av klassmedvetande hos de tyska massorna än vad Lassalle-anhängarna gjorde. Mycket tidigt spelade arbetarna en framträdande roll i detta parti (vilket visades genom de många arbetarpublikationerna i provinserna), och rörelsen utbredde sig snabbt. Samtidigt ledde Lassalle-anhängarna sina trogna från det ena misslyckandet till det andra – trots alla sina experiment med diktatorer.

Allmänt talat föredrar de opportunistiska intellektuella en sträng, despotisk centralism vid en tidpunkt då de revolutionära elementen bland arbetarna ännu saknar sammanhållning och då rörelsen trevar sig fram, som i Ryssland idag. I ett senare utvecklingsskede under ett parlamentariskt styre och då det finns ett starkt arbetarparti då framträder de opportunistiska tendenserna hos de intellektuella som en böjelse för ”decentralisering”.

Om vi antar den ståndpunkt som Lenin påstår är hans egen, och är rädda för de -intellektuellas inflytande i den proletära rörelsen så kan vi inte tänka oss någon större fara för det ryska partiet än Lenins organisationsplan. Ingenting kommer mera säkert att förslava en ung arbetarrörelse under en makthungrig intellektuell elit än denna byråkratiska tvångströja. som kommer att förlama rörelsen och förvandla den till en robot som styrs av en centralkommitté. Å andra sidan finns det ingen säkrare garanti mot opportunistiska intriger och personlig maktsträvan än proletariatets fria revolutionära handlande. Och det ger också arbetarna politisk ansvarskänsla och självtillit.

Det som idag bara är ett spöke som jagar Lenin i hans fantasi, kan bli verklighet i morgon.

Låt oss inte glömma bort, att den revolution som snart kommer att bryta ut i Ryssland blir en borgerlig och inte en proletär revolution. Detta förändrar radikalt villkoren för den socialistiska kampen. Även Rysslands intellektuella kommer snabbt att genomsyras av borgerlig ideologi. Socialdemokratin är för närvarande det ryska proletariatets enda vägledare. Men med detsamma efter revolutionen kommer vi att få se, hur borgarklassen, och framförallt de borgerliga intellektuella, försöker utnyttja massorna som ett trappsteg till makten.

De borgerliga demagogernas gyckelspel underlättas bara, om det på nuvarande stadium blir så att spontant handlande, initiativkraft och politiskt medvetande hålls tillbaka och hämmas i sin utveckling genom förmynderskap av en auktoritär centralkommitté.

Ännu viktigare är, att den idé som ligger till grund för den odugliga centralismen är grundfalsk – idén att vägen till opportunism kan spärras genom paragrafer i partistadgarna.

Påverkade av de senaste händelserna i de socialistiska partierna i Frankrike, Italien och Tyskland, tror de ryska socialdemokraterna, att opportunism är något främmande som införts i arbetarrörelsen av representanter för den borgerliga demokratin. Om det är så, kan inga bestraffningar som är föreskrivna i partistadgarna hejda detta intåg. Tillströmningen av icke-proletära rekryter till proletariatets parti har djupliggande sociala orsaker. t.ex. småborgerlighetens ekonomiska sammanbrott, den borgerliga liberalismens bankrutt och den borgerliga demokratins urartning. Det är naivt att tro, att denna ström kan stoppas av en formel som är nedskriven i stadgarna.

En handbok med regler kan leda verksamheten i en liten sekt eller en privat klubb. Men den historiska strömmen forsar utan vidare genom ett nätverk av de mest utstuderade paragrafer. Vidare är det inte sant, att man försvarar arbetarklassens intressen, om man stöter bort de element som slungas mot socialiströrelsen, när det borgerliga samhället faller sönder. Socialdemokratin har alltid hävdat, att den representerar inte bara proletariatets klassintressen utan också hela det nuvarande samhällets framstegssträvanden. Den representerar alla deras intressen som förtrycks av det borgerliga samhället. Detta får man inte förstå enbart i den bemärkelsen, att alla dessa intressen är inneslutna i det socialistiska programmet. Den historiska utvecklingen förvandlar teorin till verklighet. I egenskap av politiskt parti blir socialdemokratin en fristad för alla missnöjda element i vårt samhälle, dvs. för hela folket. Och det står i kontrast mot de kapitalistiska herrarnas ynkliga minoritet.

Men socialisterna måste alltid veta, hur man skall underordna lidandet, hatet och hoppet hos denna brokiga blandning under arbetarklassens högsta mål. Socialdemokratin måste innesluta den icke-proletära oppositionens uppror mot det nuvarande samhället inom gränserna för proletariatets revolutionära handlande. Den måste i sig införliva de element som kommer till rörelsen.

Detta är möjligt endast om socialdemokratin har hunnit få en stark, politiskt skolad proletär kärna som är tillräckligt klassmedveten för att, som hittills skett i Tyskland, ta på släp de klasslösa och småborgerliga element som går med i partiet. I detta fall kan strängare centralisering och hårdare disciplin formulerad i partistadgarna, bli en effektiv vakt mot den opportunistiska faran. Det var så den revolutionära socialistiska rörelsen i Frankrike försvarade sig mot jauréisternas kaos. En förändring av den tyska socialdemokratins stadgar i denna riktning skulle vara en mycket 1ämplig åtgärd.

Men även här är det fel att tänka på partistadgarna som ett vapen som är självtillräckligt. De kan bli ett kraftfullt medel som förstärker den proletära majoritetens vilja inom partiet. Men om det inte finns en sådan majoritet, så är alla hot på papperet, även de mest fruktansvärda straff, av noll och intet värde. Men tillströmningen av borgerliga element till partiet är långt ifrån den enda orsaken till de opportunistiska tendenser gom nu börjar synas inom socialdemokratin. En annan orsak är själva naturen av den socialistiska verksamheten och de motsägelser som finns i den.

Proletariatets internationella rörelse mot sin fullständiga befrielse är något unikt. För första gången i civilisationens historia uttrycker nämligen folket sin vilja medvetet och i opposition mot alla styrande klasser. Men denna vilja kan inte tillfredställas inom det nuvarande systemet.

Men nu kan massan uppnå och stärka denna vilja enbart under den dagliga kampen mot den rådande sociala ordningen – dvs. inom gränserna för det kapitalistiska samhället.

Dels har vi massan – och dels massans historiska mål som ligger utanför det rådande samhället. Dels har vi den dagliga kampen – och dels den sociala revolutionen. Det är under sådana dialektiska motsättningar som socialiströrelsen arbetar.

Det visar sig, att denna rörelse avancerar bäst genom att hålla en kurs mitt emellan de båda faror som ständigt hotår den. Den ena faran är masskaraktärens försvinnande – den andra att den överger sitt mål. Den ena att den går tillbaka och blir en sekt – den andra faran att den blir en borgerlig socialreformistisk rörelse.

Det är därför meningslöst att i motsättning till den historiska erfarenheten en gång för alla försöka fastställa den revolutionära socialistiska kampens inriktning med formella metoder, som man tror ska skydda arbetarrörelsen mot alla möjligheter till opportunistiska avvikelser. Den marxistiska teorin är ett pålitligt hjälpmedel som ger oss möjlighet att känna igen och slå ner typisks yttringar av opportunism. Men den socialistiska rörelsen är en massrörelse. Fårorna inom fen kommer inte från lömska stämplingar av individer och grupper. De uppstår ur oundvikliga sociala förhållanden. Vi kan inte i förväg försäkra oss mot alla möjligheter av opportunistiska avvikelser. Sådana faror kan bara övervinnas av rörelsen själv – och då med hjälp av den marxistiska teorin, men först efter att dessa faror blivit påtagliga.

Från denna utgångspunkt tycks opportunismen vara resultatet av och en oundviklig fas i arbetarrörelsens historiska utveckling.

Den ryska socialdemokratin uppstod för en kort tid sedan. De politiska förhållanden under vilka den proletära rörelsen utvecklas i Ryssland är helt egenartade. I detta land är opportunismen till stor del en biprodukt till en trevande och experimenterande socialistisk verksamhet, som söker sig fram på mark som inte liknar någon annan i Europa.

I belysning härav är vi mycket förvånade över att höra påståendet att det skulle vara möjligt att undvika varje möjlighet till opportunism i den ryska rörelsen genom att skriva ner vissa ord – istället för andra – i partistadgarna. Ett sådant försök att driva ut opportunismen med besvärjelser på en bit papper kan visa sig bli mycket farligt – inte för opportunismen utan för den socialistiska rörelsen.

Om man stör den naturliga rytmen hos en levande varelse, så försvagar man den, och man minskar dess motståndskraft och stridslust – i detta fall inte bara mot opportunismen utan också (och det är säkert mycket viktigt) mot den rådande sociala ordningen. De metoder som föreslagits vänder sig mot det som de skulle försvara.

I Lenins ängsliga strävan att upprätta den allvetande och allsmäktige centralkommitténs förmyndarskap över en lovande och livskraftig arbetarrörelse för att skydda den mot varje felsteg, känner vi igen symptom på samma subjektivism som mer än en gång lagt hinder i vägen för det socialistiska tänkandet i Ryssland.

Det är roande att tänka på de egendomliga kullerbyttor som det aktningsvärda mänskliga ”jaget” har fått göra i den moderna, ryska historien. Slagen till marken och nästan söndersmulad av den ryska absolutismen tar ”jaget” hämnd genom att ägna sig åt revolutionär verksamhet. I skepnaden av en grupp konspiratörer och under namnet av den icke existerande Folkviljan sätter den sig på en tron och förklarar sig vara allsmäktig. /Förf. syftar på perioden 1879-1883 med terroristdåd och mordet på Alexander II. – ö.a./ Men motståndaren visar sig vara starkare. Knutpiskan triumferar, och den tsaristiska makten tycks vara det ”legitima” uttrycket för historien.

Så småningom uppträder på scenen ett ännu legitimare barn till historien – den ryska arbetarrörelsen. För första gången läggs grunden till en verklig ”folkvilja” på rysk mark.

Men här kommer ”jaget” hos den ryske revolutionären fram igen! Det står på huvudet och förklarar sig åter vara historiens allsmäktige ledare – denna gång med titeln Hans Excellence det Ryska Socialdemokratiska Partiets Centralkommitté.

Den vige akrobaten tycks inte fatta, att den ende som idag förtjänar att vara ledare är arbetarklassens kollektiva ”Jag”. Arbetarklassen kräver rätten att få göra sina egna misstag och själv lära sig av historiens dialektik.

Låt oss tala rent ut. De misstag som en verkligt revolutionär arbetarrörelse begår är historiskt sett omätligt mycket fruktbarare och värdefullare än ofelbarheten hos den dugligaste centralkommitté.

Rosa Luxemburg (1904)

Om strejker

Inledning

Som revolutionärer har vi mycket att lära av marxismens klassiker, vilka innehåller en rik fond av kunskaper och erfarenheter som är ovärderliga för vårt politiska arbete. En föraktfull inställning till marxistisk teori och ”klassikern är därför oss fullständigt främmande. Tvärtom är det en plikt för den proletäre revolutionären att på ett konstruktivt sätt studera och tillägna sig de lärdomar som ”klassikerna” i ett så rikt mått innehåller.

Den klassiker vi här återger, ”Om strejker”, skrevs av Lenin i slutet av 1899 (men publicerades inte förrän 1924). Den omedelbara anledningen till att vi tyckte det var på sin plats att ge spridning åt Lenins uppsats är givetvis den arbetsmarknadskonflikt vi denna vår upplevt i Sverige. Men vad kan vi då lära oss av en artikel om strejkerna i Ryssland i slutet av förra seklet? Är inte det svenska samhällets utvecklingsnivå och statsskick, arbetarrörelsens utseende osv helt olik motsvarigheterna i det Ryssland Lenin beskriver? Och vad har de ryska arbetarnas hårda kamp mot ”sina” kapitalister gemensamt med den byråkratiskt toppstyrda strejken i Sverige våren 1980?

Jo, visst är skillnaderna mellan Sverige 1980 och Ryssland 1899 mycket, mycket stora. Lenins Ryssland har fler likheter med ”tredje världens” diktaturstater än dagens Västeuropa. Det innebär emellertid inte att ”Om strejker” saknar intresse för oss. För det första ger den oss kunskap om vår historia, något som inte ska föraktas. Den visar hur arbetarrörelsen växte fram och vilka historiska framsteg existensen av fackföreningar, politiska rättigheter osv trots allt innebär för arbetarklassen, något som ibland de som saknar det historiska perspektivet lätt kan glömma vid en konfrontation med den tröga byråkratiska koloss som dagens svenska fackföreningsrörelse och socialdemokrati utgör. För det andra ger uppsatsen politiska lärdomar som fortfarande är giltiga och i detta ligger artikelns största värde.

I ”Om strejker” klargör Lenin både de ekonomiska strejkernas betydelse och deras begränsning. Strejker är ett nödvändigt vapen för arbetarklassen i kampen mot kapitalet, i synnerhet för försvaret av levnadsstandarden. Strejkerna utgör dessutom en skola i klasskampen, de lär arbetarna att känna sin kollektiva styrka och vilka deras motståndare är. Varje strejk som växer fram ur massan själv, kan i synnerhet om den är militant och demokratiskt organiserad, väcka och höja arbetarnas klassmedvetenhet. Tankar om ett annat samhällssystem utan utsugare och förtryckare – ett socialistiskt samhälle -kan födas.

Men den spontana ekonomiska strejken har som sagt också sina begränsningar. För att arbetarnas frigörelse ska kunna förverkligas, måste den ekonomiska kampen kompletteras och efterhand sammansmälta med den politiska kampen i alla dess former. Och för att klasskampen på detta sätt ska kunna stegras och slutligen kulminera i att arbetarklassen störtar utsugarsystemet – en socialistisk revolution – behöver arbetarna förutom fackliga organisationer, strejkorganisationer osv också ett politiskt parti. Detta parti måste vara ett revolutionärt, socialistiskt parti beväpnat med en avancerad teori: marxismen, som man sade på Lenins tid, marxismen-leninismen, som man brukat säga efter Lenins död.

Red.

Under senare år har arbetarstrejker blivit ytterst vanliga i Ryssland. Det finns numera inte ett enda industridistrikt, där det inte förekommit flera strejker. Och i de stora städerna pågår ständigt strejker. Det är därför förståeligt att klassmedvetna arbetare och socialister i allt större utsträckning bör intressera sig för frågan om strejkernas betydelse, metoderna att leda dem och uppgifterna för de socialister som deltar i dem.

Vi vill försöka skissera en del av våra åsikter i dessa frågor, I vår första artikel tänker vi behandla strejkernas betydelse för arbetarrörelsen i allmänhet, I den andra ska vi behandla antistrejklagarna i Ryssland och, i den tredje, det sätt på vilket strejker har genomförts och genomförs i Ryssland samt den inställning klassmedvetna arbetare bör ha till dem.

För det första måste vi söka klarlägga orsakerna till strejkernas utbrott och spridning. Var och en som drar sig till minnes egna erfarenheter eller kamraters och tidningars rapporter om strejker, ser omedelbart att strejker bryter ut och sprids varhelst stora fabriker växer fram och ökar i antal. Bland de större fabrikerna med hundratals (ibland till och med tusentals) arbetare skulle det knappast vara möjligt att hitta en enda där det inte inträffat strejker. På den tiden det bara fanns ett fåtal stora fabriker i Ryssland var strejkerna få, men allteftersom antalet stora fabriker snabbt börjat öka, både i de äldre industridistrikten och i nya städer och byar, har strejkerna blivit allt vanligare.

Varför leder alltid storskalig produktion till strejker? Därför att kapitalismen oundvikligen leder till arbetarkamp mot arbetsköparna – en kamp som de produktionen sker i stor skala, oundvikligen tar sig uttryck i strejker.
Låt oss förklara detta.

Lön och profit

Kapitalism benämner man det samhällssystem under vilket jorden, fabrikerna, redskapen osv tillhör ett litet antal godsägare och kapitalister, medan massan av folket är egendomslös eller äger mycket lite och tvingas sälja sin arbetskraft. Jordägarna och fabriksägarna anställer arbetare och får dem att producera varor av ett eller annat slag som säljs på marknaden. Vidare betalar fabriksägarna arbetarna endast så mycket i lön att de kan skrapa ihop en mager bärgning åt sig och sina familjer, medan allt som arbetarna producerat utöver denna summa hamnar i fabriksägarens ficka, som dennes profit. Under den kapitalistiska ekonomin är därför den stora massan av folket lönearbetare åt andra, de arbetar inte för sig själva utan för arbetsköpare mot lön. Det är förståeligt att arbetsköparna alltid försöker minska lönerna. Ju mindre de ger arbetarna, desto större blir deras profit. Arbetarna försöker få så höga löner som möjligt för att kunna ge sina familjer tillräcklig och närande mat, kunna bo i bra bostäder och kunna klä sig som andra människor och inte som tiggare. Därför pågår en ständig kamp om lönerna mellan arbetsköparna och arbetarna. Det står arbetsköparen fritt att anställa vilken arbetare som helst som han anser vara lämplig och därför väljer han den som begär minst. Det står arbetaren fritt att ta anställning hos vilken arbetsköpare han vill och därför söker han den som betalar mest. Oavsett om arbetaren arbetar på landet eller i staden, oavsett om han tar anställning hos en godsägare, en rik bonde, en entreprenör eller hos en fabriksägare, så köpslår han alltid med arbetsköparen och kämpar med honom om lönen.

Den enskilde arbetarens maktlöshet

Men är det möjligt för en enskild arbetare att ensam gå till kamp? Antalet arbetande människor ökar, bönder ruineras och flyr från landsbygden till staden eller fabriken. Godsägarna och fabriksägarna installerar maskiner som berövar arbetarna deras arbeten, l städerna finns det ett växande antal arbetslösa och i byarna finns det allt fler tiggare. Dessa som hungrar pressar ner lönerna mer och mer. Det blir omöjligt för arbetaren att ensam kämpa mot arbetsköparen. Om arbetaren kräver ordentlig lön eller försöker kämpa mot en lönesänkning, säger arbetsköparen åt honom att ge sig och att det utanför grindarna finns gott om hungriga som med glädje skulle arbeta för låga löner.

När folket är utplundrat i sådan omfattning att det alltid finns ett stort antal arbetslösa i städerna och byarna, när fabriksägarna samlar enorma förmögenheter och småföretagarna trängs ut av miljonärerna, då blir den enskilde arbetaren totalt maktlös gentemot kapitalisten. Det blir då möjligt för kapitalisen att fullständigt krossa arbetaren, att hetsa honom till döds med slavarbete och i själva verket inte bara honom, utan även hans hustru och barn. Om vi till exempel ser på de yrken där arbetarna ännu inte lyckats vinna lagligt skydd och där de inte kan bjuda kapitalisterna något motstånd, finner vi onormalt långa arbetsdagar, ibland upp till 17-19 timmar. Vi finner barn i fem, sexårs-åldern som överanstränger sig i arbetet. Vi finner en generation av ständigt hungrande arbetare som gradvis tynar bort av svält. Ett exempel är de arbetare som i sina hem arbetar åt kapitalisterna. Vilken arbetare som helst kan dra fram ett stort antal andra exempel. Inte ens under slaveriet eller livegenskapen förekom ett sådant fruktansvärt förtryck av det arbetande folket som under kapitalismen i de fall arbetarna inte kan göra motstånd och inte få lagligt skydd som begränsar arbetsköparnas godtyckliga handlande.

Arbetarnas vrede

Därför börjar arbetarna en desperat kamp för att avvärja denna totala utarmning. Eftersom de förstår att de som enskilda individer är fullständigt maktlösa och att kapitalets förtryck hotar med att krossa dem, börjar arbetarna att gemensamt göra uppror mot sina arbetsköpare. Arbetarstrejker börjar. Först vet oftast inte arbetarna vad de försöker uppnå, eftersom de är omedvetna om orsakerna till deras handlingar. De slår helt enkelt sönder maskinerna och förstör fabrikerna. De vill endast visa sin vrede mot fabriksägarna, de prövar sin gemensamma styrka för att komma ur en outhärdlig situation, utan att ännu förstås varför deras läge är så hopplöst och vad de bör kämpa för.

I alla länder tar sig arbetarnas vrede först uttryck i isolerade uppror – polisen och fabriksägarna i Ryssland kallar dessa »myterier», l alla länder har dessa revolter givit upphov å ena sidan till mer eller mindre fredliga strejker, å andra sidan till arbetarklassens allsidiga befrielsekamp.

Vad är strejker?

Vilken betydelse har strejker (eller arbetsnedläggelser) för arbetarklassens kamp? För att besvara denna fråga måste vi först ha en klarare bild av vad strejker är.

En arbetares lön bestäms, som vi har sett, genom en överenskommelse mellan arbetsköparen och arbetaren. Om den enskilda arbetaren under dessa omständigheter är fullständigt maktlös är det uppenbart att arbetarna måste kämpa gemensamt för sina krav. De är tvingade att organisera strejker, antingen för att hindra arbetsköparna från att sänka lönerna, eller för att få högre löner. Det är ett faktum att det i varje land med ett kapitalistiskt system förekommer arbetarstrejker. Överallt, i alla de europeiska länderna och i Amerika, känner sig arbetarna maktlösa då de är splittrade. De kan endast göra motstånd mot arbetsköparna om de går samman, antingen genom att strejka eller genom att hota med strejk. Allteftersom kapitalismen utvecklas, stora fabriker startas i allt snabbare takt och småkapitalisterna alltmer konkurreras ut av storkapitalisterna, blir behovet av arbetarnas samfällda motstånd desto mer påträngande, ty arbetslösheten ökar, konkurrensen mellan kapitalisterna som strävar efter att producera sina varor så billigt som möjligt (och därför vill betala sina arbetare så litet som möjligt) ökar, industrins konjunkturväxlingar blir allt påtagligare och kriserna allt djupare.(1) Då industrin blomstrar gör fabriksägaren stora profiter men han har inte en tanke på att dela dessa med arbetarna. Men, då en kris bryter ut, försöker fabriksägaren skjuta över förlusterna på arbetarna. Strejkernas oundviklighet i det kapitalistiska samhället har blivit allmänt erkänd i de europeiska länderna i sådan utsträckning att lagen i dessa länder inte förbjuder organiserandet av strejker. Endast i Ryssland gäller ännu de barbariska lagarna mot strejker (vi kommer att tala om dessa lagar och deras tillämpning i annat sammanhang).

Men strejker, som uppstår på grund av det kapitalistiska systemets själva väsen, betecknar början på arbetarklassens kamp mot detta samhällssystem. Då storkapitalisterna konfronteras med enskilda, egendomslösa arbetare är det ett tecken på arbetarnas totala förslavning. Men när dessa egendomslösa arbetare förenar sig förändras situationen. Det finns inga rikedomar som kan vara till nytta för kapitalisterna om de inte kan finna arbetare som är villiga att ägna sin arbetsförmåga åt kapitalisternas redskap och råmaterial för att producera ny rikedom.

Så länge som arbetarna tvingas uppträda gentemot kapitalisterna som enskilda individer, förblir de faktiskt slavar som oavbrutet måste arbeta för en annans räkning för att få en brödkant och som hela tiden måste förbli fogliga och stumma anställda tjänare. Men där arbetarna gemensamt framlägger sina krav och vägrar underkasta sig penningpåsarna, upphör de att vara slavar och blir mänskliga varelser. De börjar kräva att deras arbete inte bara ska användas för att göra en handfull lättingar rika, utan också göra det möjligt för de som arbetar att leva som mänskliga varelser. Slavarna börjar kräva att få bli härskare, istället för att arbeta som godsägarna och kapitalisterna vill att de ska göra, utan som det arbetande folket självt vill.

Ett vapen

Strejker ingjuter därför alltid fruktan hos kapitalisterna eftersom de börjar underminera deras makt. »Alla hjul står still, om er mäktiga arm så vill”, säger en tysk arbetarsång om arbetarklassen — och så är det faktiskt. Fabrikerna, godsägarnas jord, maskinerna, järnvägarna osv osv, alla kan de liknas vid hjul i en väldig maskin som utvinner olika produkter, bearbetar dem och levererar dem till sina destinationsorter. Hela denna maskin sätts i rörelse av arbetaren som brukar jorden, utvinner malm, tillverkar varor i fabrikerna, bygger hus, verkstäder och järnvägar. Då arbetarna vägrar arbete, hotar hela maskinen att stanna.

Varje strejk påminner kapitalisterna om att det är arbetarna och inte de själva som är de verkliga herrarna – dessa arbetare som allt mer högljutt kräver sina rättigheter.

Solidaritet

Varje strejk påminner arbetarna om att deras läge inte är hopplöst, att de inte är ensamma. Se vilken kolossal effekt strejker har både på de strejkande själva och på arbetarna i fabrikerna i samma grannskap eller i samma industrigren. Under normala, lugna tider gör arbetaren sitt jobb utan att knysta, säger inte emot arbetsköparen och ifrågasätter inte sina villkor. Under strejktider lägger han med hög röst fram sina krav, påminner arbetsköparna om alla deras missgärningar, kräver sin rätt, tänker inte bara på sig själv och sin lön, utan också på alla sina arbetskamrater som tillsammans med honom lagt ned sina verktyg och kämpar för arbetarnas sak utan att frukta några umbäranden.

Varje strejk betyder många umbäranden för det arbetande folket, fruktansvärda umbäranden som endast kan jämföras med krigets olyckor – hungrande familjer, förlorade löner, ofta återkommande arresteringar, förvisning från de städer där de har sina hem och arbeten. Trots alla dessa lidanden föraktar arbetarna dem som överger sina arbetande kamrater och gör avtal med arbetsköparen. Trots alla dessa lidanden som strejkerna för med sig, får arbetarna i närliggande fabriker nytt mod då de ser att deras kamrater har gått till kamp. ”Människor som uthärdar så mycket för att få en enda borgare på knä, kommer att kunna krossa hela borgarklassens makt”, sade en av de socialismens stora lärare, Engels, apropå de engelska arbetarnas strejker. Det är ofta tillräckligt att en enda fabrik strejkar för att strejker omedelbart ska uppstå i ett stort antal fabriker. Vilket starkt moraliskt inflytande strejkerna har! Så de påverkar arbetare som upptäcker att deras kamrater har upphört att vara slavar och, om så bara för stunden, kommit på jämställd fot med de rika!

Socialism

Varje strejk för tankar om socialismen med kraft till arbetarnas sinnen, tankar om hela arbetarklassens kamp för frigörelse från kapitalets förtryck. Det har ofta varit så, att arbetarna i en viss fabrik, bransch eller stad knappats visste någonting alls och nästan aldrig tänkte på socialismen före en stor strejk. Men efter strejken blir studiecirklar och föreningar mycket mer spridda bland dem och allt fler arbetare blir socialister.

En strejk lär arbetarna att förstå vari arbetsköparnas respektive arbetarnas styrka består. Den lär dem att inte bara tänka på sin egen arbetsköpare och sina egna närmaste arbetskamrater utan på alla arbetsköpare, hela kapitalistklassen och hela arbetarklassen.

Då en fabriksägare som samlat ihop miljoner på flera generationer arbetares slit vägrar att godta en blygsam lönehöjning eller till och med försöker sänka lönerna till en ännu lägre nivå och kastar ut tusentals hungriga familjer på gatan om arbetarna försöker göra motstånd, blir det lätt för arbetarna att klart inse att kapitalistklassen som helhet är hela arbetarklassens fiende och att arbetarna endast kan lita till sig själva och till sin gemensamma kamp.

Det händer ofta att en fabriksägare gör sitt bästa för att lura arbetarna, att han spelar välgörare och döljer sin utsugning av arbetarna genom värdelösa mutor eller lögnaktiga löften.

En strejk gör alltid slut på detta bedrägeri i ett enda slag genom att visa arbetarna att deras ”välgörare” är en ulv i fårakläder.

Politiskt medvetande

En strejk öppnar dessutom arbetarnas ögon inte bara för kapitalisternas utan också för regeringen och lagarnas natur. På samma sätt som fabriksägarna försöker ge sig ut för att vara arbetarnas välgörare, försöker också regeringstjänstemännen och deras lakejer inbilla arbetarna att tsaren och hans regering, så som lagen föreskriver, visar samma omsorg om både fabriksägarna och arbetarna. Arbetaren känner inte till lagarna, har ingen kontakt med regeringstjänstemännen, särskilt inte med de högst uppsatta och tror följaktligen ofta på dessa lögner. Sedan inträffar en strejk. Allmänne åklagaren, fabriksinspektören, polis och i många fall även militärtrupper infinner sig vid fabriken. Arbetarna får veta att de brutit mot lagen: arbetsköparna har enligt lag rätt att samlas och öppet diskutera olika sätt att sänka arbetarnas löner, men arbetarna stämplas som kriminella om de gör en gemensam överenskommelse! Arbetarna drivs ur sina hem, polisen stänger de butiker där arbetarna kan få mat på kredit och man försöker hetsa soldaterna mot arbetarna till och med då arbetarna uppträder lugnt och fredligt. Soldaterna beordras till och med att skjuta mot arbetarna och när de dödar obeväpnade arbetare genom att bakifrån skjuta mot en flyende folkmassa, skickar tsaren personligen ett tackbrev till trupperna (på detta sätt uttryckte tsaren sin tacksamhet mot de trupper som mördade strejkande arbetare i Jaroslavl 1895 (2)). Varje arbetare kommer därigenom till insikt om att den tsaristiska regeringen är hans värsta fiende eftersom den försvarar kapitalisterna och klavbinder arbetarna. Arbetarna börjar förstå att lagarna är stiftade uteslutande i enlighet med de rikas intressen, att regeringstjänstemännen försvarar dessa intressen, att det arbetande folket är nedtystat och förbjuds göra sina behov kända, att arbetarklassen själv måste tillkämpa sig strejkrätt, rätten att ge ut arbetartidningar, rätten att delta i ett nationellt parlament som stiftar lagar och övervakar att dessa följs. Regeringen själv vet mycket väl att strejker öppnar arbetarnas ögon och är därför rädd för strejker och gör allt för att stoppa dem så snabbt som möjligt.

En tysk inrikesminister, som var ökänd för sin ihärdiga förföljelse av socialister och klassmedvetna arbetare, sade inför folkets representanter: ”Bakom varje strejk lurar revolutionens hydra (monster)”. Varje strejk stärker och utvecklar arbetarnas förståelse för att regeringen är deras fiende och att arbetarklassen måste förbereda sig för kamp mot regeringen för folkets rättigheter.

En krigsskola

Strejker lär därför arbetarna att ena sig och visar dem att de endast kan kämpa mot kapitalisterna då de är enade. Strejker lär arbetarna att tänka på hela arbetarklassens kamp mot fabriksägarklassen och mot den egenmäktiga polisstaten. Detta är anledningen till att socialister kallar strejker ”en krigsskola”, en skola där arbetarna lär sig föra krig mot sina fiender för att befria hela folket, alla som arbetar, från regeringstjänstemännens och kapitalets ok.

”En krigsskola” är emellertid inte kriget självt. Då strejker blir vanliga bland arbetarna, börjar en del arbetare (bland dem även vissa socialister) att tro att arbetarklassen kan begränsa sig enbart till strejker, strejkfonder och strejksammanslutningar, att arbetarklassen enbart genom strejker kan uppnå väsentliga förbättringar av sina förhållanden eller till och med uppnå sin befrielse. Då de ser vilken maktfaktor en enad arbetarklass eller till och med en strejk är, tror somliga att arbetarklassen endast behöver organisera en generalstrejk i hela landet för att arbetarna ska få allt de begär av kapitalisterna och regeringen. Denna uppfattning uttrycktes också av arbetarna i andra länder i de tidigare skedena av arbetarrörelsen utveckling då arbetarna ännu var mycket oerfarna. (Det är en felaktig uppfattning.)

Ett medel

Strejken är ett av de medel som arbetarklassen använder i kampen för sin befrielse, men det är inte det enda medlet och om arbetarna inte riktar sin uppmärksamhet mot övriga sätt att föra denna kamp kommer de att fördröja arbetarklassens utveckling och framgångar.

Det är riktigt att det krävs fonder för att försörja arbetarna under strejker om strejkerna ska kunna bli framgångsrika. Sådana arbetarfonder (vanligtvis fonder inom enskilda industrigrenar, enskilda yrken eller verkstäder) finns i alla länder, men här i Ryssland finns speciella svårigheter eftersom polisen bevakar dem, beslagtar pengarna och arresterar arbetarna. Arbetarna kan naturligtvis hålla sig undan för polisen. Självklart är dessa fonder värdefulla och vi vill inte avråda arbetarna från att upprätta dem. Men man får inte tro att arbetarfonderna drar till sig något större antal bidragsgivare så länge de är i lag förbjudna och så länge dessa organisationer endast har ett fåtal medlemmar kommer arbetarfonderna inte att bli till stor nytta. Vidare kan inte arbetarna, ens i de länder där fackföreningarna existerar öppet och har enorma fonder att tillgå, enbart begränsa sig till strejker som kampmedel. Allt som krävs är att någon störning uppstår inom industriverksamheten (som den kris som idag är på väg i Ryssland) för att fabriksägarna till och med medvetet ska orsaka strejker, dels därför att det är fördelaktigt för dem att arbetet för en tid upphör och dels därför att de vill uttömma arbetarnas fonder. Arbetarna kan därför inte under några omständigheter begränsa sig till enbart strejker och strejksammanslutningar.

För det andra kan strejker endast bli framgångsrika om arbetarna är tillräckligt klassmedvetna, om de förmår välja rätt ögonblick för att strejka, om de vet hur de ska lägga fram sina krav och om de har förbindelser med socialister och kan ge ut flygblad och pamfletter genom dem. Det finns fortfarande mycket få sådana arbetare i Ryssland och alla ansträngningar måste inriktas på att öka deras antal för att göra arbetarsaken känd för arbetarmassorna och för att göra dem bekanta med socialismen och arbetarkampen. Detta är en uppgift som socialisterna och de klassmedvetna arbetarna gemensamt måste lösa genom att organisera ett socialistiskt arbetarparti med en sådan målsättning.

För det tredje visar strejker, som vi sett, arbetarna att regeringen är deras fiende och att de är nödvändigt att föra en kamp mot regeringen. Faktum är att det är strejkerna som så småningom har lärt arbetarklassen i alla länder att kämpa mot regeringarna för arbetarnas rättigheter och för rättigheter för folket som helhet. Som vi sagt är det endast ett socialistiskt arbetarparti som kan föra denna kamp vidare genom att bland arbetarna sprida en riktig uppfattning om regeringen och om arbetarsaken.

Ett socialistiskt arbetarparti

I ett annat sammanhang ska vi i detalj behandla hur strejker genomförs i Ryssland och hur klassmedvetna arbetare bör använda sig av dem. Här måste vi framhålla att strejker, som ovan sagts, är en ”krigsskola” och inte kriget självt; att strejker endast är en kampform, endast en sida av arbetarrörelsen. Från enskilda strejker kan och måste arbetarna övergå till, som också sker i alla länder, en hela arbetarklassens kamp för befrielse av alla som arbetar. Då alla klassmedvetna arbetare blir socialister, dvs då de kämpar för denna befrielse, då de enas i hela landet för att sprida socialismen bland arbetarna, då de bygger upp ett socialistiskt arbetarparti som kämpar för hela folkets befrielse från kapitalets ok, först då kommer arbetarklassen att bli en fullvärdig del av den stora arbetarrörelse i alla länder som enar alla arbetare och höjer det röda baneret med inskriften ”Arbetare i alla länder, förena er!«.

VI Lenin

Noter
(1) Vi kommer att i annat sammanhang mer ingående behandla kriserna inom industrin och deras betydelse för arbetarna. Här vill vi bara konstatera att industriföretagen i Ryssland under de senaste åren gått bra, industrin har ”blomstrat”, men att det nu (mot slutet av 1899) redan finns tecken på att denna ”blomstring kommer att sluta med en kris: svårigheter att få avsättning för varorna, fabriksägarkonkurser, småkapitalisters undergång och fruktansvärda svårigheter för arbetarna (arbetslöshet, sänkta löner, osv)
(2) Strejken vid stora fabriken i Jaroslavl ägde rum i april-maj 1895. Över 4 000 arbetare lade ner arbetet på grund av att det nya ackord som infördes av ledningen sänkte deras löner. Strejken slogs obarmhärtigt ned av trupper som inkallats till Jaroslavl. Följden blev att en arbetare dödades, fjorton skadades och elva åtalades. (Ryska utgivarens anmärkning.)

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1980

Vem älskar ett landsting?

Det organiserade motståndet mot Thatcherregeringen i England under 1980-talets första hälft fick sitt främsta uttryck iden långa gruvarbetarstrejken och i striderna kring de av labourvänstern dominerade storstadslandstingen. Gruvarbetarnas nederlag innebar också att mycket av luften gick ur denna radikala kommunalpolitik som speciellt symboliserades av Londons landsting (GLC). Iden här artikeln om GLC beskriver Katarina Katz den speciella form av socialism som i England går under beteckningen kommunal eller lokal socialism. En av grundtankarna är att man på lokal nivå skall föra en politik som pekar utöver det rådande kapitalistiska systemet, att skapa något som här och nu kan ge en bild av ett framtida socialistiskt samhälle. Labourvänsterns styre i GLC visar på möjligheterna och svårigheterna att bedriva en sådan radikal kommunalpolitik gentemot en fientligt inställd regering – och labourledning.

Det brittiska valet var en olycka. Ännu fler arbetslösa ungdomar kommer att brytas ner och gå under, ännu fler sjukhus att stängas medan köerna växer, ännu fler pensionärer kommer att frysa ihjäl, ännu fler av de fattigaste kommer att se sina kommunalägda hyreslägenheter tas över av fukt och mögel medan de bättre lottade köper eget. Ännu fler innerstadsgetton kommer att brinna, men av en protest som inte bara är snabb att blossa upp utan även att falna.

En labourregering präglad av den nuvarande partiledningens anpasslighet, högervridning och brist på radikala framtidsperspektiv skulle inte varit någon räddning för dem som trampas under järnhälen i dag. Den skulle bara varit ett mindre ont. men inte kunna räkna med den djupa nederlagsstämning som gör att arbetare, arbetslösa, svarta och kvinnor lamslås inför en på tredje resan triumferande Thatcher.

Ändå är inte åren 1979-87 en källa enbart till sorg och dysterhet. Också ur strider där vänstern – åtminstone för stunden – besegrats av alltför starka fiender finns positiva lärdomar att hämta. Två saker som Thatcherregeringen försökt sig på har frigjort så mycket tillförsikt, skaparkraft och motståndsvilja hos så många människor att dessa närapå blivit den övermäktig. Den ena gången skulle regeringen besegra gruvarbetarna. Den andra – och det är ämnet för denna artikel -skulle den göra sig av med en skylt. Det var inte vilken skylt som helst, den var stor och den var väl placerad. Den förargelseväckande skylten ropade ut antalet arbetslösa i London, bokstavligen ropade ut det över takåsarna, för den satt uppspetad på taket till Stor-Londons koloss till Stadshus, vid Themsens södra strand, mittemot Westminster. Där hade den placerats då labour vann landstingsvalet 1981, tog över Greater London Council och därmed Stadshuset (County Hall), en monumental sexvåningskoloss med elva kilometer vindlande korridorer och över 20000 anställda. Valet hade varit en stor framgång för labour som nu styrde samtliga sju storstadslandsting.

Att labour vann kommunal- och landstingsval gav, i sig, föga anledning att förutse radikala förändringar. Ändå talade Londons kvällstidning. Standard, om ‘en mardröm’ och Mrs Thatcher om extremister ‘som vill påtvinga nationen ett tyranni som folken i Östeuropa längtar efter att kasta av sig’. Det var labourvänstern som nu styrde GLC, med en knapp majoritet inom labourgruppen. Den omvälvande nyordning som gjorde pressen och regeringen hysteriska var inte så mycket de vallöften vänstern givit som att den faktiskt avsåg att hålla dem.

Kommunalsocialism

Det finns en tradition av radikal kommunalpolitik i Storbritannien som brukar kallas – berömmande eller ironiskt – municipal socialism, ‘kommunalsocialism’. Saker som kallas socialism kan, som bekant, se rätt olika ut. Så ock den brittiska ‘kommunalsocialismen’. Men den har inneburit att folkvalda lokala myndigheter, i något avseende, tillvaratagit arbetande människors gemensamma, omedelbara intressen, i någon form av opposition mot en centralregering.

Under efterkrigstiden stod det kommunala vanligen i skymundan i politiken. Om inte soptunnorna tömdes som de skulle eller om det tog längre tid än vanligt att få en läckande kran tätad i ett kommunalägt bostadshus så skällde man på sina lokala councillors – fullmäktigemedlemmar – när de kom och knackade på inför valen. Men i arbetarområdena, i storstädernas innerområden och i industri- och gruvsamhällen, röstade man labour, i mer välsituerade områden röstade man tory, i kommunal- som i parlamentsval. Brittiska kommuner och landsting har inte kontroll över sjukvården, men genom att sköta socialhjälp, renhållning och skolor och stå som hyresvärdar spelar de ändå en stor roll i människors dagliga tillvaro, i synnerhet för arbetarklassen.

För 60- och 70-talens nya vänster stod internationell solidaritet och arbetsplatskamp i centrum. I bilindustrin, hamnarna och varven ledde kampvilliga shop stewards strider, främst för arbete och löner, men också för arbetsplatsdemokrati och alternativ produktion. Gruvarbetarstrejken 1974 tvingade tory-regeringen att avgå. De labourregeringar som följde förde den åtstramningspolitik som Internationella Valutafonden anbefallde. Labour stötte från sig vänstern på universiteten, shop stewards i fabrikerna, den växande kvinnorörelsen – och stora grupper av fattiga och förtrampade.

Det fanns en rik flora av grupper som var aktiva kring lokala frågor, som startade stadsdelstidningar, kooperativ barntillsyn, kvinnohus, organisationer för socialbidragsberättigade. hyresgästgrupper. kollektiv och husockupationer. Men för dem var kommunen, även den surmulna, otillgängliga och byråkratiska labourkommunen. i allmänhet något att kämpa mot, inte något att komma in i.

Strategier för överskridande

En tidig trendbrytare var Londonkommunen Lambeth (på sydsidan av Themsen). Dess vänsterdominerade fullmäktige gav sig i kast med de enorma bostadsproblemen, i trots mot både labour- och toryregeringars sparnit. Nästa var Sheffields landsting där labourvänstern vann 1977 och bl a gjorde en stor uppryckning av kollektivtrafiken. 80-talet blev annorlunda. Parlamentsvalet 1979 hade resulterat i en regering som för död och pina skulle minska de kommunala utgifterna. Landstings- och kommunalvalen 1981-82 frambringade en rad lokala myndigheter som var lika benhårt beslutna att inte skära ner den offentliga servicen.

De nya Stadshussocialisterna hade långtifrån enhetliga målsättningar, men de ville visa ett labour som skilde sig från de två senaste labourregeringarna, ett labour som inte vek sig inför varje isig vindpust från kapitalet och lämnade den arbetande befolkningen ute i kylan, som inte tog de mest förtryckta gruppernas röster för givna utan att erbjuda något i gengäld. Många tog upp labourvänsterns paroll om att labour borde vara lika lojalt mot arbetarklassen som Thatcherregeringen är mot den klass den representerar. För en del innebar det inte bara mer offentlig service utan kvalitativt bättre. Den lokala myndigheten borde vara öppen för allmänhetens behov, inte känna sig hotad av varje aktivitet utanför de parlamentariska strukturerna, utan bli en stödjepunkt för den. Somliga av de nya fullmäktigemedlemmarna ville också göra något som pekade utöver det rådande kapitalistiska systemet.

Några anknöt till kvinnorörelsens tankar om prefigurativa former, ett motstånd mot det rådande som i förväg visar något av – prefigurerar – det man hoppas skall komma. Prefigurativ organisering vill spegla något av målen i medlen, av framtiden i nuet. Här har socialistiska feminister kunnat känna igen sig och finna frändskap i delar av den tidiga arbetarrörelsen, i synnerhet den owenistiska med dess starka kvinnliga inflytande.(1) I kooperativ, ‘socialistiska söndagsskolor, arbetarkörer, fanns ansatser till en arbetarklassens motkultur, till att samtidigt göra vardagen mer uthärdlig i dag och knyta an till ett annat samhällsideal, skapa just så stora sprickor i det närvarande att möjligheten av något bättre blir synlig. Samtidigt fanns ett mer klassiskt övergångsperspektiv hos kommunalvänstern, inklusive GLC: man skulle visa att det var bra med offentlig service, vägra vika sig för regeringens nedskärningskrav och låta en konfrontation med statsmakten växa fram. Under gruvstrejken skulle en sådan massrörelse mot regeringens kommunalpolitik ha stärkt och stärkts av gruvarbetarnas kamp.

‘London är vårt!’

Av kommuner och landsting brukar vi inte vänta oss något antikapitalistiskt ‘överskridande’. Vad var det för makt som hade vunnits då Labour Briefing – samlings- och trätoforum för Londons labourvänster – i maj 1981 deklarerade att ‘London är vårt’, och GLC:s nye, kontroversielle ledare Ken Livingstone skrev att nu skulle GLC bli ‘en maktbas för arbetarrörelsen’?

GLC:s fögderi omfattade l 580 km2, uppdelat på 33 kommuner (eller, för att vara exakt. 32 kommuner (boroughs) samt City of London) med en befolkning strax under sju miljoner. Dess löpande utgifter (gross revenue expenditure, alltså exklusive kapitalutgifter) uppgick redan under de konservativa till cirka 10 miljarder kronor. 450 miljoner kom från kommunalskatterna.

Under GLC sorterade bolaget London Transport. som drev busstrafik och tunnelbana, samt skolstyrelsen för inre London. Inner London Education Authority (ILEA). GLC hade tidigare varit en viktig hyresvärd i Londonområdet. Regeringen Thatcher tvingade emellertid även labour att fortsätta tory-GLC:s avveckling av bostadsbeståndet. GLC hade hand om övergripande och långsiktig planering, brandkåren samt parker och kulturinstitutioner som var för viktiga eller dyra för enskilda kommuner. De senare skötte renhållning, gator, bostäder, socialvård. Sjukvården däremot är en statlig, inte kommunal angelägenhet i Storbritannien. Poliskåren, som andra landsting har inflytande över, lyder i huvudstaden direkt under inrikesministern.

GLC hade alltså inget stort inflytande på folks dagliga tillvaro. Vänstern måste skapa en politisk roll för en myndighet som de flesta londonbor knappt visste namnet på. I gengäld kunde GLC skaffa sig en profil genom att till begränsad kostnad sprida åsikter om eller ge stöd och uppmuntran till olika saker. Det slapp undan den ‘tunga’ offentliga service som ger lokala myndigheter störst tillfälle att göra sig impopulära. Eller nästan tvingar dem till det på grund av de restriktioner som införts, först av labour och ännu mycket mer av Thatcher.

Busspolitik på villovägar

Undantaget var kollektivtrafiken. Labours främsta vallöfte 1981 var billigare och bättre kollektivtrafik. Efter några månader sänktes taxorna för de resande med i genomsnitt en tredjedel, turerna blev tätare och pensionärer fick frikort. Detta kallades Fares Fair (‘justa taxor’) och blev snabbt populärt, fast det finansierades med höjd kommunalskatt. Kollektivåkandet som minskat under många år ökade igen, trafikstockningar, luftföroreningar och bilolyckor minskade påtagligt. För de anställda byttes år av nedskärningar och oro i framtidstro.

Den konservativa regeringen hade emellertid bestämt att lokala myndigheter som gjorde av med mer pengar än kommunministeriet rekommenderade (som GLC) skulle få sina statsbidrag nedskurna. Fares Fair blev därför dyrare än beräknat för Londons skattebetalare. Ändå var det en rejäl standardhöjning för de lågavlönade och arbetslösa och en god affär för de allra flesta hushåll. Affärsmän och arbetsgivare knorrade först över skatten men insåg att även de vann på att kunder och anställda åkte billigare. Det kunde ha varit en solskenshistoria – om inte en konservativ politiker i en förortskommun som saknade tunnelbana hade gått till domstol. Efter tre månader av låga taxor dömdes Fares Fair ut av Högsta domstolen (Law Lords). Brittiska myndigheter skall inte slösa med skattebetalarnas pengar och GLC hade dels inte ms försökt få kollektivtrafiken självbärande och dels medvetet sumpat statsbidrag. Oansvarigt! Oacceptabelt! Olagligt!

Domen innebar att GLC måste höja taxorna igen, och dessutom betala tillbaka den extra skatt som drivits in för att finansiera sänkningen. Utslaget väckte en opinionsstorm. GLC, fackföreningarna vid London Transport och lokala aktionsgrupper som växte upp som svampar ur marken drev kampanj er mot taxehöjningen och för en lagändring.

En del aktionsgrupper föreslog, med stöd av några GLC-medlemmar, att alla helt enkelt skulle betala det gamla priset, även efter höjningen, och låta London Transport driva in mellanskillnaden. LT svarade att konduktörer som inte såg till att ta fullt betalt skulle avskedas. Den protesten rann i stort sett ut i sanden men gjorde många LT-arbetare och gräsrotsaktivister förbittrade på varandra och på GLC. Labourvänstern ansåg att GLC skulle trotsa domstolen, men några högerlabourledamöter röstade genom taxehöjningen tillsammans med de konservativa. I mars 1982, efter ett halvt år, var Faires Fair dött.

Socialism inom budgetramarna

Var det någon idé för vänstern att alls stanna i GLC? Vore det inte bättre att avgå, bilda ‘majoritetsopposition’, låta tories ta ansvaret för sin egen smutsiga byk när regeringen tvingade även labourmyndigheter att föra torypolitik? Efter upprivande debatter beslöt de radikala fullmäktigemedlemmarna att stanna på sina poster.

Ett år senare genomförde GLC en ny taxesänkning, omgärdad med formaliteter och juridiska finesser som gjorde det möjligt för en domstol att godkänna den utan att öppet säga att domen över Fares Fair varit fel. Servicen och taxorna klarade man, men inte att upprätthålla antalet anställda på London Transport. Och i juli 1984 hade regeringen drivit igenom att kontrollen över London Transport skulle flyttas från GLC till kommunikationsdepartementet. För att finansiera både underskottet efter Faires Fair och skatte-återbetalningen måste GLC höja kommunalskatten. Eftersom det betydde förlorade statsbidrag måste skatten höjas ännu mer. 1982-83 tog GLC ut 70 procent högre skatt än 1980-81.

Den konservativa regeringen ställde de radikala kommunerna inför ett svårt val: antingen skära ner på sin verksamhet, vilket drabbade de sämst ställda hårdast, eller höja kommunalskatten vilket var djupt impopulärt. Visserligen är den fattigaste tredjedelen av hushållen helt eller delvis befriad från kommunalskatt(2) och två femtedelar av kommunalskatterna betalas av företag. Men skattehöjningar är ändå betungande för vanliga arbetarhushåll och har kostat labour många sympatisörer. Den revolutionära vänsterns förslag om att underbalansera kommunala budgetar eller vägra betala räntor och amorteringar till de stora bankerna kunde bara lyckas om politiken fick ett massivt och kraftfullt stöd.

För GLC var frågan mindre ödesdiger än för kommunerna. Dess skatteunderlag var enormt och bestod till bara två femtedelar av skatt på hushåll. Även efter höjningarna betalade hushållen tre, fyra gånger mer till kommunen än till GLC. Eftersom Faires Fair varit populärt kunde höjningen 1982 med viss framgång skyllas på den förstockade högerregeringen. De följande åren fanns inga mer statsbidrag att förlora, ingen olaglig skatt behövde betalas tillbaka och väljarna hade vant sig vid den nya, högre nivån. Kort sagt, till skillnad från de flesta labourmyndigheter hade GLC gott om pengar utan att behöva betala det sedvanliga politiska priset för det…

Vad gjorde GLC med alla dessa pengar? Förutom alla landstingets normala uppgifter grep det sig an en rad nya. I en hel serie frågor tog GLC (eller Livingstone personligen -med den uppmärksamhet han fick och sökte formade Livingstones talrika och frispråkiga uttalanden den bild många människor hade av GLC) initiativ som påverkade det politiska klimatet, trots att GLC inte kunde göra så mycket mer än att säga vad det tyckte om dem. (Sjukvården, gruvstrejken, kärnvapen, alternativa energikällor. Nordirland. Solidarnosc, apartheid och mycket annat).

Ur kvinnoperspektiv

En mer praktisk roll hade GLC när det gällde antirasism. kulturpolitik, folklig delaktighet i stadsplanering och markanvändning (främst i arbetarområden där lokala opinioner stod mot markspekulanter, byggherrar och regering), kvinnofrågor och näringslivs- och sysselsättningsfrågor. Inom ramen för en artikel går det inte att ta upp alla dessa frågor, så jag begränsar mig till de två sista.(3)

I valmanifestet från 1981 stod inte mycket om kvinnor trots den stora politiska roll kvinnorörelsen spelat sedan 1970-talets början. I enlighet med sina vallöften hade GLC startat en Kommitté för etniska minoriteter. På förslag av GLC-medlemmen Valerie Wise bildades senare också en Kvinnokommitté (eller ‘nämnd’, med svenskt språkbruk). Tanken hade uppkommit bland en grupp socialistiska feminister och fackligt aktiva kvinnor som Val Wise kontaktat.

‘Det var enormt’, berättade Irene Breughel, (4) socialistisk-feministisk ekonom. ‘För första gången i våra liv blev vi tillfrågade hur verkliga pengar och resurser skulle användas för kvinnor. De flesta av oss hade aldrig varit i County Hall förut och nu visades vi in i ett rum med ekklädda väggar, tillfrågades om våra synpunkter och serverades te av en manlig ‘tea-lady’ – den enda mannen som var närvarande’.

Förslaget fick helhjärtat stöd från Ken Livingstone, ett stöd som verkligen behövdes i den patriarkala struktur GLC utgjorde. Pressen. de konservativa och till och med delar av den egna partigruppen, reagerade med en blandning av ilska och gubblöje. GLC var den första lokala myndighet som inrättade en kvinnokommitté, men andra labourmyndigheter följde snart efter. Som andra nämnder fick Kvinnokommittén anställa medarbetare. Women’s Committee Support Unit växte från tre personer till nära hundra. Kvinnokommittén skulle ‘hålla ett öga på alla GLC:s kommittéer’, förklarade Val Wise, och lägga ett kvinnoperspektiv på politik som ‘normalt ignorerar kvinnor’. Varje handläggare som lade fram en rapport för någon av GLC:s kommittéer måste skriva ett avsnitt om vad den innebar för kvinnor. Och politikerna ägnade mer uppmärksamhet åt kvinnors behov Tor annars slår vi ner på dem som ett ton tegel’.

Områden där Kvinnokommittén ingrep var t.ex. planering av vägar och affärs- och bostadsområden och av kollektivtrafiken. Trots att kvinnor har mindre tillgång till bil än män var servicen sämre under de tider då kvinnor visade sig bäst behöva den – för inköp och för arbete på obekväma tider. Både bostadsområden och kollektivtrafik kunde göras lättillgängligare för kvinnor med småbarn och handikappade kvinnor. Relativt små förbättringar i belysning och larmsystem kunde göra hyreskaserner och tunnelbanestationer till mindre otrygga platser för kvinnor på kvällar och nätter.

Kvinnokommittén drev kampanjer för att rädda Londons sista kvinnostyrda kvinnosjukhus, för att informera kvinnor om deras sociala rättigheter även på invandrarspråk och i blindskrift. Den avslöjade de omänskliga förhållandena i kvinnofängelser som Holloway. Det var mer kontroversiellt med material om lesbiska kvinnors rätt till vårdnaden om sina barn och att få visa sig med den de älskar på samma villkor som heterosexuella. dvs utan att förolämpas, misshandlas eller förlora jobbet. Sådant slog tabloid-pressen upp, hånfullt och hatfyllt. Få tidningar lät sina läsare alls ta del av kommitténs argument. Detsamma gällde ett förbud mot kvinnoförnedrande reklam i tunnelbanan. Kvinnokommittén i allmänhet och Valerie Wise i synnerhet framställdes som manshatare och glädjeförstörare.

Bidrag och självständighet

Liksom andra delar av GLC stödde Kvinnokommittén också ideella projekt och grupper ute i samhället. Kvinnorörelsen mottog nyheten att en myndighet ville ge den pengar med skepsis, men behoven var enorma. Under åren 1982-86 gavs nära l 000 bidrag på cirka 300 miljoner kronor till ideella kvinnoorganisationer och kooperativ. Hälften gällde barntillsyn, bland det andra fanns kvinnohus, utbildning för arbetslösa kvinnor (och kampanjer för att de skulle registrera sig som arbetslösa), medicinsk rådgivning, självhjälpsgrupper och aktionsgrupper mot nedskärningar inom sjukvården, rådgivningsbyråer som informerar kvinnor om deras rättigheter. En fjärdedel av det totala gick till projekt för kvinnor i etniska minoriteter och några bidrag till grupper för lesbiska kvinnor (varav en del svarta). En grupp småbarnsmödrar fick 8 000 kr för att kunna träffas med sina spädbarn och diskutera fredsarbete. De kallade sig Babies Against the Bomb, vilket var oemotståndligt lustigt för rubriksättare och ledarskribenter i flera år.

Under fem år förändrades livsvillkoren för Londons föreningsliv drastiskt. Förtryckta grupper som kvinnor, svarta, homosexuella och handikappade fick resurser, liksom fackföreningar som slogs mot avskedanden, lokalbefolkning i arbetarområden som slogs för att behålla sina jobb, sina hem, sina sjukhus. Delvis var det ett pragmatiskt sätt att tänja resurserna, delvis rycktes GLC med av de förväntningar det väckt hos människor som aldrig fått stöd av någon förut, allra minst av myndigheter. Men det var, åtminstone för en del GLC-medlemmar, en medveten ideologi. ‘Det som kännetecknar detta GLC är att vi inte regerat i den traditionella mening som labourmyndigheter gjort det’, sade en GLC-medlem, Andy Harris. Vid ett annat samtal förklarade han att GLC använts som en ‘maktbas’ för att ‘stödja och nära politisk aktivitet på gräsrotsnivå’, att pengar och uppmuntran gick från County Hall till ‘det som håller på att utvecklas av lokal socialism långt nere på marken’.

Det var en övervägande lyckad nyordning. Men det var en svår avvägning mellan å ena sidan att GLC styrde organisationerna och berövade dem deras självständighet, och å andra sidan att bidrag gavs utan några politiska begränsningar vilket innebar att pengar kunde gå till mycket dubiösa organisationer. Bland de krav som ställdes var att grupper för att få pengar från GLC skulle vara antirasistiska (vilket Kvinnokommittén drev mycket starkt) och icke-könsdiskriminerande (vilket andra kommittéer verkar ha drivit mindre starkt). Att samhällskritiska grupper och individer blev beroende av en gren av statsapparaten och att – som Ken Livingstone sade i ganska belåten ton -”halva den brittiska vänstern verkade arbeta i County Hall’ innebar inte den integrering och anpassning man kunnat befara – delvis på grund av glad vänsterpluralism i County Hall, delvis för att experimentet blev så kortlivat, men kanske främst för att GLC och vänster-, arbetar- och alternativrörelserna hade en gemensam fiende, en centralregering som sökte konfrontation, inte integrering av sina kritiker.

Byråkratin

Bidragen från GLC gjorde det möjligt för många grupper att ha anställda, för första gången eller i mycket större utsträckning än tidigare. Det är på gott och ont – heltidsarbetande i en ideell grupp kan uträtta mycket men får samtidigt lätt ett mycket dominerande inflytande. Redan tidigare fanns ett skikt av professionella aktivister, ofta välutbildade intellektuella, anställda av kommunernas socialförvaltningar, av fackföreningar eller av politiska eller etniska organisationer, som blev en ‘folkets röst’ utan att man kunde kontrollera deras representativitet.

Delvis var detta skikt detsamma som vänstern inom GLC tillhörde, både de valda politikerna och de nya radikala tjänstemännen. Många av dem kunde vinna förtroende från och stödja snarare än styra de människor de arbetade med. Men inte alltid. Mike Cooley. känd i Sverige som talesman för arbetarna vid Lucas Aerospace och deras plan för alternativ produktion, kritiserar mindre politikerna än en minoritet av de nyanställda radikala tjänstemännen. ‘En del kom bokstavligen åkande i bilar med chaufför – Ken Livingstone hade avskaffat bilar med chaufför för politikerna, men vänsterbyråkratin använde dem – och talade om för industriarbetare vad de skulle göra och hur de skulle göra det fast de aldrig sett insidan av en fabrik förut.’

Mike Cooley anställdes för att leda en avdelning, teknologidivisionen, inom Greater London Enterprise Board (GLEB), en form av radikalare utvecklingsfond som GLC startade. GLEB organiserades som ett fristående bolag (under övergripande kontroll av och med medel från GLC), delvis av juridiska skäl, delvis för att komma undan, inte några nya vänsterbyråkrater utan den gamla högerbyråkratin. Dess budget var på 3-400 miljoner kronor per år. De konservativa (i både snäv och vidare bemärkelse) högre tjänstemännen bromsade och obstruerade radikala åtgärder i oklanderligt korrekta former (oftast). På samma sätt som under Tony Benns tid som minister visade sig opolitiska tjänstemän ständigt råka vara opolitiska i samma politiska riktning. (TV-serien ‘Yes, Prime Minister’ ger en blek och urvattnad aning om denna aspekt av den brittiska statens klasskaraktär. Dess framträdelseformer i GLC skulle ha varit värda en egen artikel).

Folklig planering

GLEB skulle vara öppnare och flexiblare än man kunde i County Hall. Det skulle fungera okonventionellt också i ekonomiskt avseende och i första hand tillämpa samhällsekonomiska kriterier. I en stad där en halv miljon jobb försvann under Thatchers första regeringsperiod, där 400 000 går arbetslösa, tomma fabriker förfaller, maskiner rostar ner och yrkeskunskap går till spillo skulle GLEB visa ett alternativ. Att rädda eller skapa jobb med rimliga arbetsförhållanden och avtalsenlig lön, att anställa kvinnor, svarta och handikappade i jobb de annars stängdes ute från, att ta fram ny teknik som var både effektiv och arbetar- och miljövänlig, att öka arbetarnas och fackföreningarnas insyn i företagen, att öka och tillvarata människors kunskap och yrkesskicklighet – sådant som inte syns i en företagsekonomisk kalkyl skulle värderas i GLEB:s samhällsekonomiska.

GLEB och GLC räddade kanske 10 000 jobb totalt (för kortare eller längre tid). Det utmanade i liten skala thatcherismens värderingar. I vilken mån GLEB:s och GLCs näringslivsstrategi utmanade kapitalismen som sådan kan man diskutera. I en del av de företag där GLEB gick in verkar arbetarinflytandet ha inneburit mycket lite; i några accepterade arbetarna försämringar då marknaden krävde det, i andra stärkte de sin ställning. Några projekt var tydligt prefigurativa, pekade utöver det rådande. ‘Jag tror att det skulle kunna utgöra en ram för en socialistisk strategi på riksplanet’, sade Mike Cooley. ‘Inte bara vad gäller själva politiken utan också det sätt den genomförs på. som folklig planering och massdeltagande. /…/ Vi har lyckats visa att framtiden inte ligger färdig därute som Amerikas kust innan Columbus kom. Framtiden måste byggas av människor som vi. De människor vi arbetar med ser allt tydligare att vi inte är historiens objekt utan dess subjekt och att vi kan ändra på saker och ting.’

Utöver GLEB och Populär Planning Unit (‘Enheten för folklig planering’)(5) som gjorde ett nyskapande arbete tillsammans med lokala fackföreningar och grannskapsgrupper framställde radikala ekonomer i GLQs Industri- och arbetsmarknadsavdelning en London Industriell Strategy, 600 sidor fakta och förslag om Londons näringsliv (inklusive det annars ‘osynliga’ hushållsarbetet). Här finns inte utrymme att göra rättvisa åt strategin (eller strategierna – de olika bidragen har skiftande inriktning) och den debatt den väckt i tidskrifter somNew Left Review och Capital & Class men också bland en betydligt bredare grupp av fackligt och kommunalpolitiskt aktiva.

Industripolitiken har givit socialister intressanta erfarenheter. Med alla sina begränsningar har den spridit idéer om arbetsplatsdemokrati och produktion för behov. Den har vidgat spelrummet för ickekeynesianska idéer inom vänstern och labour, och under en regim som den brittiska är allt som ger facklig organisering och arbetarinflytande legitimitet av betydelse. Att det prefigurativa lämnat motstridiga intryck ligger kanske i sakens natur – det viktiga är vad det lämnar kvar i människors medvetande och medvetanden är olika och motsägelsefulla.

Arbetarinflytande över produktionen, samhällsnyttig produktion och människocentrerad teknologi kunde inte slå igenom som GLCs kännemärke i det allmänna medvetandet på samma sätt som jämställdhetspolitiken. GLCs jämställdhetspolitik för etniska minoriteter och kvinnor betydde ett stort steg framåt, efter alla dessa årtionden då vita, manliga ledare i arbetarrörelsen skjutit kampen mot kvinnoförtryck och rasism på en obestämd framtid. Dess svaghet, i det utåtriktade arbetet, men ännu mer i förhållande till de egna anställda, var att den ibland fick skymma klassorättvisor. Samtidigt som man satsade starkt på att få bort den flagranta diskrimineringen av kvinnor och svarta i högre tjänstemannajobb inom GLC fick politiker och tjänstemän sin mat serverad av lågavlönade svarta kvinnor, medan städerskorna i GLEB var anställda av en privat städfirma och kunde ha ner till 18 kronor i timmen.(6) Även bland de vita, manliga arbetarna förekom låga löner för mycket långa arbetsveckor.

Gräsrotsarbete och kamp om makt

Hur mycket som var ‘överskridande’ fick man egentligen aldrig tid att pröva. GLC är borta och det politiska minnet är kort. GLEB finns kvar, ägt av ett antal labourkommuner. GLEB under den nya regimen är snålt med information, men ett stort antal företag har lagts ner, många av de radikala medarbetarna har slutat eller tvingats sluta. Enligt före detta GLEB- och GLC-anställda för GLEB nu en ganska konventionell socialdemokratisk. företagsvänlig och kommersiell politik. Den positiva ‘Londoneffekt’ som labour kände av för tre, fyra år sedan ansågs i valet 1987 ha bytts mot en negativ (vilket som vi ska se inte är helt rättvist mot Londonvänstern).

De två strategierna för överskridande av det rådande systemets gränser, gräsrotsarbete respektive konfrontation med stat och kapital, skulle kunna vara nödvändiga komplement till varandra. Motsatta blir de då byggandet på gräsrotsnivå blir en ursäkt för att undvika konfrontationer vilket leder till att man anpassar sig så att det överskridande försvinner, eller omvänt, då revolutionärer tror att det som behövs för massuppslutning är en ledning med korrekt linje, inte att människors kampvilja bottnar i egna erfarenheter.

Även blygsamma kollektiva handlingar kan i något avseende visa att marknadens, konkurrensens och djungelns logiker inte är de enda möjliga. I så måtto är varje yttring av frihet. jämlikhet och syskonskap stärkande för arbetarklassen.

Det prefigurativa behövs och kan blomstra i en rörelse för samhällsförändring. Dess svaghet är att om inte den rörelsen också är stark på andra sätt och klarar konfrontationer med krafter som står för rakt motsatt inriktning så gröps de prefigurativa formerna ur, slås ner eller urartar till verklighetsflykt, ja försvinner till och med ur klassens minne som Owens socialister. Därför kan den som undviker farliga konfrontationer och kamp om makt för att inte riskera det goda som byggs upp på basplanet i själva verket rycka undan grunden för det.

Kamp för att överleva

Vänsterns GLC kom mycket långt när det gällde att irritera och skämma ut Thatcher-regeringen. Men varje gång det gick mot öppen konfrontation mot staten förlorade Londons kommunalvänster, i en kombination av egna fel och omöjliga styrkeförhållanden. Det hade redan från början mötts av regeringens avsky, pressens ursinne och labourledningens motvilja. Det var inte underligt att Thatcher ansåg sig vinna röster inför 1983 års val på löftet att dels avskaffa GLC och de andra storstadslandstingen, dels att införa ett tak för de skatter som slösaktiga kommuner (läs labourkommuner) fick ta ut. Hur London skulle styras hade debatterats och experimenterats med i hundra år utan att några tillfredsställande lösningar hade framkommit. Den drastiska metoden att ställa huvudstaden utan något valt övergripande styre alls kunde bara förklaras som en åtgärd för att avskaffa Ken Livingstone, den förskräcklige Röde Ken.

Det var en total missbedömning. Regeringens förslag var hafsigt hopkommet, opraktiskt och odemokratiskt. GLC hade vunnit en hel del sympati genom kollektivtrafikfrågan och industripolitiken och genom att ge folkfesten som kommunal politik oanad omfattning. En kongenial annons- och affischkampanj från GLC och Livingstones suveräna TV-framträdanden hjälpte till att vända opinionen. Ken Livingstone som av landets största dagstidning kallats ‘en djävla dåre’ och ‘den mest avskyvärde mannen i Storbritannien’ kom tvåa (efter påven) i BBC:s ‘Årets Man’-tävling. 74 procent av londonborna ansåg att GLC borde vara kvar och en miljon av dem skrev på listor mot nedläggningen. Den ‘blöta’ delen av torypartiet fronderade mot sin regering, de flesta tidningar – utom det värsta slasket – protesterade. Överhuset röstade ner delar av regeringens förslag och tvingade den att modifiera det under förödmjukande former. Kampanjen för att rädda GLC fick massiv sympati, men riktades inte in på att organisera någon massrörelse.

Kommunalvänstern splittras

Vid sidan av gruvstrejken intog frågan om försvaret av storstadslandstingen en andra-plats, men den bidrog också den till att skämma ut regeringen Thatcher och driva den nära ett nederlag. Medan gruvstrejken öppet undergrävdes av labourledningen ville denna gärna få del i glansen kring GLC och gav åtminstone ett halvhjärtat stöd till de kommuner som ville rädda den kommunala servicen. Förutsättningen var dock att de höll sig inom lagens ramar. Att vädja till överhusets demokratiska instinkter(!), som GLC gjorde, tyckte partiledningen var bra, att göra upp en illegal, underbalanserad budget som Liverpool var det inte, hur skriande behov som än fanns i staden. Men när lagen om skattetak skulle träda i kraft vårvintern 1985 fanns inte mycket kvar att välja på. ‘Hög skatt men bra service’ blev en omöjlighet. De sexton labourmyndigheter (nästan alla i eländigt fattiga storstadsområden) som regeringen siktat in sig på förklarade att med det skattetak lagen krävde skulle de tvingas genomföra nedskärningar som var socialt ansvarslösa och stred mot allt de blivit valda för att göra.

Tidigare hade tories kunnat näpsa de kommuner som stuckit upp därför att de tagit dem en i taget. Nu skulle de som drabbades av lagen – inklusive GLC – vägra att fastställa någon skattesats alls, en för alla och alla för en. För många av de mest radikala kommunalpolitikerna var detta också ett sätt att förena sig med gruvarbetarnas kamp, att öppna en ‘andra front’ som försvagade regeringen. Det var en stor personlig risk politikerna tog. Den som röstade för ett illegalt beslut riskerade avstängning från offentliga poster och tiotusentals pund i böter. Någon vecka innan linjen att inte fastställa någon skatt skulle prövas första gången, i GLC i början av mars 1985, tvingades gruvarbetarna tillbaka till arbetet. Och GLC bestämde en skattesats, till och med under det tak lagen satte. Det skedde efter tre dagars hätsk och förvirrad debatt. Att labourhögern hellre skulle rösta med tories än för något olagligt var väntat. Men också vänstern sprack och allmänheten fick se ett föga uppbyggligt skådespel, där bl a Ken Livingstone och en av hans närmaste medarbetare, ordföranden i GLC:s budgetnämnd, offentligt anklagade varandra för att ljuga.

Härvan av anklagelser och motanklagelser är för komplicerad att reda ut här. Det fanns skäl för GLC att inte vägra anta en laglig budget när det kunde klara sig utan nedskärningar ändå, men fram till sista minuten hade hela vänstern i GLC. inklusive Livingstone och de som stödde honom, högtidligt lovat att göra just detta.

GLC:s avfall blev oerhört demoraliserande för de hotade kommunerna och för de aktiva i labours lokalavdelningar. I den ena kommunen efter den andra föll tillräckligt många labourpolitiker till föga för att en laglig skatt skulle röstas igenom. Bara två kommuner höll ut och fick ensamma möta hela regeringens vrede. I Lambeth och Liverpool avsattes labourmedlemmarna i fullmäktige av domstol och dömdes till enorma skadestånd.

Det var en katastrof för labourvänstern och den slogs sedan länge och bittert om vems fel det egentligen var. Tillsammans med gruvstrejkens nederlag bidrog det starkt till att slå ut den mest radikala vänsterflygeln inom labour. Det bidrog också till att ta luften ur kampanjen för att rädda GLC. Nedläggningen blev lag sommaren 1985 och verkställdes i april året efter.

Rättning höger

Missmodet och nederlagsstämningen efter gruvstrejken banade väg för vänsterns vacklan i fråga om kommunalskatterna. Men den var också en del i en utveckling som började efter valnederlaget 1983, då delar av vänstern, dess så kallade mjuka del, ansåg att det allt överskuggande målet var att vinna nästa val och det kunde bara göras genom att man tonade ner kritiken mot partiledningen och vissa radikala krav som nationaliseringar. I en ‘omgruppering’ (realignment) slöt tidigare vänstergestalter upp kring en partiledning som 1987 lade fram ett av de mest högervridna valprogram labour gått till val på under hela efterkrigstiden och samtidigt rensade ut vänsteranhängare mer målmedvetet och auktoritärt än sina föregångare. En del av de ‘omgrupperade’ talade om en ‘allians mot Thatcher’ som måste innebära någon form av samarbete med. eller närmande till. Alliansen mellan liberaler och socialdemokrater. Bland dem som främst talade för taktisk röstning på Alliansen i valkretsar som labour inte kunde vinna var kommunistpartiets tidning Marxism Today.

Åtminstone under en period efter nederlaget räknades Ken Livingstone in i denna ‘mjuka vänster’. Under loppet av 1986 blev konstellationerna mer komplicerade – det jag skulle vilja se som den vänstra delen av den omgrupperade vänstern närmade sig delar av vad massmedia älskar kalla ‘den hårda vänstern’. Framför allt kunde de enas kring antirasism, kvinnokrav. homosexuellas rättigheter. tillbakadragande från Nordirland. Medan partiledningen och partihögern vill sopa sådana frågor under mattan för att inte skrämma marginalväljare anser vänstern att dessa saker (förutom att vara anständighetskrav för socialister) behövs för att bygga upp en ‘koalition av förtryckta’, av människor som i dag kanske röstar på labour utan tilltro, i brist på bättre, men ofta inte röstar alls.

Men visar inte valresultatet att en sådan politik driver väljarna i armarna på tories? Det är vad labourhögern hävdar. Troligen kommer vänstern i Londons labourparti nu att få överta Militants och Liverpools tidigare roll som slagpåse och syndabock.

Londonfaktorn

Undersöker man labours dåliga resultat i London i detalj ska man finna att de största förlusterna gjordes dels i ett par kommuner som vunnits från tories året innan och där skatten höjts drastiskt, dels i valkretsar där en traditionellt labourröstande arbetarbefolkning delvis ersatts av ‘yuppies’, yngre tory-röstare i karriären. Labour tappade också röster där deras kandidater hade utsatts för en speciellt hätsk och intensiv presskampanj. Livingstone själv skälldes ut på åtminstone någon förstasida i stort sett varje dag under valkampanjen och detsamma gällde den svarte kandidaten Bernie Grant. Valnederlaget 1987 visar inte att det GLC uträttade var meningslöst. Hos de tusentals människor som var aktiva (många för första gången) måste något finnas kvar av vad de upplevt och lärt. De är en droppe i Londons folkhav, men en viktig droppe.

Arbetarrörelsen i London har ändrats. GLC bidrog till att den börjar erkänna att arbetarklassen inte är enhetlig. Vissa delar av den utsätts för större och annorlunda förtryck än andra och har rätt att organisera sig mot det, på det sätt de själva väljer. En större minoritet kom att ompröva en del av sina attityder när det gällde Irland, homosexuella, ras- och könsförtryck. En bredare grupp än så fick en mycket mer positiv syn på offentlig service. En mycket stor del av londonborna uppskattade kollektivtrafikpolitiken, folkfesterna, rockgalorna, de glada regattorna på Themsen. Ett omdöme som återkommer från människor som inte är politiskt aktiva är att GLC skapade en känsla av sammanhållning och identitet för London.

Hur mycket av detta som finns kvar och hur mycket som sjunkit undan är omöjligt att säga. Att så mycket är borta så snart beror nog dels på det sorgliga spektaklet när det gällde skattetaken, dels på omständigheter utanför GLC:s kontroll. En aldrig så bra ‘lokal socialism långt nere på marken’ existerar inte i ett vakuum. Men det gick att vinna brett stöd med en radikal politik om man, i strid med labourtraditionen, inte uppträdde som om man skämdes över den politik man skulle övertyga andra om. Det gick ju faktiskt så pass bra att Thatcher tvingades driva igenom det absurda beslutet att avskaffa GLC för att få stopp på det. Framgången berodde inte bara på den skickliga propagandastil GLC blev känt för och labour förgäves lånade under valkampanjen. Det var nog som Ken Livingstone sade, ett halvår före valet: ‘Jag tror att labourmaskineriet har dragit fel lärdom. GLC vann ett enormt folkligt stöd genom att använda moderna kampanjmetoder kring en seriös radikal politik. Vad labour försöker göra är att använda tekniken utan politiken och det fungerar inte.’

Katarina Katz

Noter
1. Den owenistiska arbetarrörelsen var ofta långt radikalare än sin namngivare. Robert Owen. En fascinerande skildring av den roll kvinnor spelade i den, dess kvinnliga ledargestalter som Anna Wheeler och Frances Morrison och dess framsynta kvinnopolitik finns i Barbara Taylors Eve and the New Jerusalem, Virago Press 1983.
2. Därför kommer den brittiska kommunala beskattningen att ändras i grunden av Margaret III. Det nya systemet med per capita-skatt. som regeringen är fast besluten att införa trots starka protester även inom det egna partiet, är starkt regressivt och dessutom mycket opraktiskt och svåradministrerat. Företagen kommer fortfarande att betala skatt till kommunen, men för dem gäller samma, statligt bestämda, skattesats överallt. Regeringens motivering är att med det nuvarande systemet är det många som har kommunal rösträtt utan alt betala kommunalskatt (fattiga människor) medan många andra betalar kommunalskatt utan att få rösta (företag).
3. Utförligare skildringar av de ämnen jag berör här – och andra som jag inte har utrymme för -finns i min kommande bok. Av de böcker om GLC som publicerats i Storbritannien rekommenderar jag särskilt Hilary Wainwright & Maureen Mc-Intosh (red). A Taste of Power, Verso 1987, Tariq Ali & Ken Livingstone, Who’s Afraid of Margaret Thatcher, Verso 1984 och John Carvel, Citizen Ken, Chatto & Windus. Inom kort utkommer också en bok av Ken Livingstone och en om GLC:s Kvinnokommitté av bland andra dess ordförande, Valerie Wise.
4. Alla citat är – om inget annat uppges – från de intervjuer jag gjort under åren 1982-86.
5. I antologin A Taste of Power (se not 3, ovan) skriver anställda i denna enhet om sitt arbete.
6. Till slut lyckades en av de kvinnor som arbetade i industri- och sysselsättningsavdelningen få igenom att städerskorna skulle vara anställda direkt av GLC respektive GLEB vilket innebar högre lön och bättre sociala rättigheter, men då var det inte lång tid kvar innan GLC skulle avskaffas.

Från Tidskriften Zenit nr 97, nr 3 1987

Paris. Från studentoroligheter till en proletär socialistisk revolution

Del 1 av 1 i serien Paris 1968

Av Pierre Frank. Från antologin De nya revolutionärerna, Aldus Bonniers 1969, red Tariq Ali.

Paris. Från studentoroligheter till en proletär socialistisk revolution

Maj 1968 har gått till den franska socialismens historia som den månad då Quartier Latin gjorde ”revolt”. ”Upploppen” här ledde till storstrejken den 13 maj, på dagen tio år efter generalernas och les pieds noirs (de franska kolonisternas) kupp i Alger, som föregick de Gaulles uppstigande till makten. ”Upploppen” innebar också inledningen till den period som kommer att likvidera den gaullistiska regimen. Hur skedde det och vad var det egentligen som hände?

Dag för dag

För att finna rötterna till den intensiva politiseringen av student- och universitetsvärlden måste man gå tillbaka till kriget i Algeriet. Kriget i Algeriet, inflytandet från Kuba, Che Guevaras martyrdöd och i viss utsträckning också ”kulturrevolutionen” i Kina skärpte denna politiska utveckling och drev den allt mer och mer bort från den ”fredliga samexistensens” politik, från den ”fredliga och parlamentariska vägen” till socialismen.

Det var i detta sammanhang de speciella universitetsproblem som skapades av det franska undervisningsväsendets och dess metoders föråldrade karaktär kom att sättas in som pådrivande medel. Den senaste händelseutvecklingen inleddes den 22 mars i Nanterreuniversitetet, detta nya universitet i en förstad till Paris som var avsett att bli landets allra modernaste undervisningsanstalt, utrustad med alla tänkbara moderna hjälpmedel.
Men det förlades till en plats där det kom att exponeras för en rad sociala motsägelser. Det uppfördes med en kåkstad som närmaste granne. Kommunen behärskas av kommunistiska partiet, och det lokala KP såg med stort ogillande på den agitation, den politiska debatt och den splittrande jäsning som grupper, som i stor utsträckning leddes av aktivister som vid olika tidpunkter uteslutits ur UEC (Union des Étudiants Communistes), drev igång i förstaden. Och en stor del av studenterna kom från sextonde arrondissementet och andra områden i västra Paris, som hör till de högborgerligaste i hela staden. Till skillnad från sina kamrater vid Sorbonne hade studenterna i Nanterre inte någon befryndad miljö utanför universitetsområdet, utan tvangs att diskutera sina undervisnings- och samhällsproblem sinsemellan. Och de sammanförde snart dessa båda grupper av problem.

Myndigheternas syn på vad som skedde framgår rätt väl av vad undervisningsministern yttrade i parlamentet, sedan sammandrabbningarna på gatorna hade pågått några dagar: ”Vad är det egentligen för intriger de här ‘galningarna’ i Nanterre ägnar sig åt dag ut och dag in? … Under samlingsbeteckningen ‘det kritiska universitetet’ framfördes de vansinnigaste snillefoster i hörsalar som för att hylla Saken döpts om till Fidel Castro, Che Guevara, Mao Tse-tung och Leo Trotskij.(1)

Universitetsmyndigheterna bestämde sig för att ingripa mot en grupp studenter, bland dem Daniel Cohn-Bendit. Den sistnämnde hade redan haft en sammandrabbning med en minister som kommit till universitetet för att inviga en simbassäng. Studenterna vid Sorbonne beslöt att solidarisera sig med sina kamrater i Nanterre, som hotades med relegering, och att hålla ett stödmöte för dem fredagen den 3 maj på Sorbonnes gård. Samtidigt förklarade en fascistisk grupp, Occident (Västerlandet) – gruppen är numerärt obetydlig men har så goda förbindelser att den ostraffat kan genomföra vilka attacker som helst – att den skulle ”rensa” Quartier Latin.

På eftermiddagen den 3 maj samlades ledarna och större delen av aktivisterna inom universitetsrörelsen på Sorbonnes gård. Gruppens ordningsmän hade också kommit, för att stoppa eventuella fascistiska attacker. Men mot slutet av mötet, som försiggått helt utan intermezzon, invaderade polisen Sorbonne och arresterade flera hundra av de närvarande. Polisen hade berett sig tillträde till universitetsområdet i enlighet med en skriftlig anhållan från universitetets rektor, Roche. Men även om den saken inte befriar honom från hans ansvar för de aktioner som företogs, kan det inte råda något tvivel om att polisoperationen ingick i en plan som kläckts ut på ännu högre ort.

Myndigheterna räknade med att oron bland studenterna åstadkommits av smågrupper utan stöd bland studenterna i stort. Man var övertygad om att allt som behövdes för att göra slut på oron var några beslutsamma åtgärder, och detta inte minst som examensperioden snart skulle vara inne. Därtill hade organisationssekreteraren i Frankrikes kommunistiska parti, Marchais, i våldsamma ordalag brutit staven över dessa ”smågrupper” i l’Humanité och bland annat talat om ”den där tysken Cohn-Bendit”. Myndigheterna måste därför ha räknat med att lugnt kunna slå ner studenterna, utan risk för att arbetarorganisationerna skulle provoceras att solidarisera sig med dem.

Arresteringen av studentaktivisterna, som fördes bort i polispikéter mitt för ögonen på alla som befann sig på Boulevard St Michel, ledde emellertid till omedelbara motaktioner. Studenterna gick till angrepp mot polisbilarna och det kom till spontana sammandrabbningar, våldsammare än vad man hade upplevt i Frankrike på åratal. Många partilösa studenter spelade ledande roller i dessa sammandrabbningar.

Dagen därpå utlyste UNEF (Union Nationale des Étudiants de France) och SNES (Syndicat National de l’Enseignement Supérieur) obegränsad strejk till måndagen den 6 maj. Sedan en snabbt sammankallad domstol dömt flera demonstranter till kännbara fängelsestraff, inleddes strejken på utsatt dag och man förde fram tre krav som måste uppfyllas innan man alls gick med på förhandlingar: de dömda studenterna skulle friges och få amnesti, polisen skulle dras tillbaka från Sorbonne och universitetet skulle öppnas igen med fullständiga politiska och fackliga rättigheter för studenterna.

Den 6 maj blev en stormig dag från tidigt på morgonen. På eftermiddagen kom det till ännu hårdare sammandrabbningar än de som hade ägt rum veckan innan. Och på kvällen hade man i St Germain des Prés sammanstötningar som varade i flera timmar och krävde offer på båda sidor. Distriktets invånare upprördes över polisbrutaliteten och visade klart sin sympati för demonstranterna.

Ingen av de borgerliga tidningar som kom ut dagen därpå stödde polisen. Ledarna för UNEF och SNES kallade till ett möte klockan i3.30 på Place Denfert-Rochereau. De strejkande ockuperade torget vid den anbefallda tidpunkten och höll sitt möte. Polisen meddelade via pressen att den inte hade givit sitt tillstånd till mötet (det var ingen som hade begärt något tillstånd) men att man ändå hade ”tolererat” det! Efter mötet samlades man till ett demonstrationståg, som under flygande röda fanor marscherade cirka tjugo kilometer genom Paris gator och tågade Champs Elysées fram upp till Place de l’Étoile.

Både den borgerliga pressen och l’Humanité undvek att nämna ett visst bestämt inslag i denna demonstration. Men vid parlamentets sammanträde dagen därpå kunde en representant för UNR (Union pour la Nouvelle République) inte hålla tillbaka sin indignation: ”. . . Internationalen sjöngs där [vid den okände soldatens grav under Triumfbågen] och man tillverkade röda fanor genom att riva sönder blå-vit-röda [den franska trikoloren] .(2)

Som så ofta under de här striderna improviserade demonstranterna också denna dag, och vilken improvisation sedan! Natten till den 8 maj kom det till häftiga sammanstötningar i området mellan St Germain des Prés och Montparnasse.

Den 8 maj gjorde undervisningsministern för regeringens räkning diverse tvetydiga uttalanden inför nationalförsamlingen. Man kom med diverse falska löften utan några bestämda åtaganden och ställde som villkor att ordningen skulle återställas i Quartier Latin. Ställda inför en synnerligen svår situation tvekade ledarna för UNEF och SNES och dagen avslutades med en demonstration som upplöstes i brist på mål.

Fredagen den 9 maj samlades studenterna på nytt på Boulevard St Michel, inte för att demonstrera utan för att diskutera vad man skulle göra nu. Fram på eftermiddagen stod det klart att rörelsen inte hade knäckts av regeringens manövrer och att den också höll på att sprida sig till landsorten.

De ledande organisationerna sammankallade till ett nytt möte på fredagen, återigen på Place Denfert-Rochereau och klockan 18.30, och bekräftade att man inte tänkte inlåta sig på några förhandlingar förrän man fått sina tre preliminära krav godtagna. Detta nya uppsving för rörelsen fortsatte fram till kvällen dm 9 maj. En månad tidigare hade JCR (Jeunesse Communiste Révolutionnaire) bestämt att just den 9 maj hålla ett möte över temat ”Från revolt till revolution” i Salle de la Mutualité. Meningen var att diskutera orsakerna till och målsättningarna hos den studentrörelse som höll på att växa fram i flera olika länder. Händelsernas utveckling gav detta möte en alldeles särskild aktualitet.

Under dagen meddelade JCR att sedan de talare som stod på listan hållit sina anföranden, skulle mötet överlämnas åt studenterna för fortsatt diskussion. De fyra-femtusen personer som samlats fick genom sin entusiasm och stridbarhet mötet att verka som en revolutionsförsamling. Italienska, holländska, belgiska, tyska och spanska studenter förklarade sig solidariska med de franska studenternas kamp. Talarna underströk att deras kamp inte var reformistisk, att den utmanade själva det kapitalistiska samhället och att den inte skulle upphöra förrän arbetarklassen gick till aktion genom en revolutionär kamp för socialismen.

Den senare delen av mötet som anslagits till diskussioner blev inte mindre viktig. I närmare två timmars tid förde talare med divergerande politiska uppfattningar fram sina synpunkter, förslag och perspektiv. Detta var visserligen inte någon församling av valda representanter, men man föreslog ändå att man skulle inrätta en student-sovjet. Utöver och bortom de speciella problem som gällde den egna kampen var det framför allt två begrepp som dominerade diskussionen: i) Studenternas kamp kunde bara ingå som ett led i kampen för socialismen; den fundamentala samhälleliga basen för denna kamp måste vara arbetarklassen. Man lät sig inte påverkas av repliker och påståenden av Marcuse-typ eller liknande. Däremot diskuterade man energiskt vilka medel som skulle kunna användas för att förena studenternas kamp med arbetarnas, a) Demokratin var livsnödvändig för rörelsens utveckling.

Åsiktsskiljaktigheter var något normalt och existensen av olika politiska grupper en självklarhet. Men dessa grupper fick inte försöka påtvinga rörelsen sin ledning eller splittra den genom att ta upp ovidkommande frågor.

När de församlade vid ettiden på natten åtskildes hade flera tusen aktivister enats politiskt inför den stora dagen den 10 maj, den dag som skulle bli avgörande.

Den 10 maj

Dagen karakteriserades av tre olika på varandra följande faser, alla med helt oförgätliga karakteristika. Det började på morgonen med att rörelsen spred sig också till de medicine studerandena och därtill och vad än viktigare var också med den gymnasiestrejk som hade kungjorts vid mötet i Mutualité den 9 maj. Varifrån kom denna gymnasiströrelse? Vietnamkriget hade gjort stort intryck på gymnasisterna. De anslöt sig till Comité National Vietnam. Men när de försökte föra in denna fråga i sina skolor’ stötte de på patrull hos en skolförvaltning – och endast alltför ofta också bristande förståelse hos många lärare, också sådana på vänsterflygeln – som betraktade gymnasierna som blott och bart kaserner för tonåringar, som absolut inte fick intressera sig för politik.

Det kom till intermezzon på gymnasierna. När en elev tvingades lämna Lycée Condorcet, ledde detta till en demonstration av elever från flera hundra gymnasier utanför denna skola och därtill och framför allt till CAL:s (Comités Action Lycéens) bildande i november 1967. Denna organisations aktivitet utvecklades mer och mer under de månader som följde. Organiserandet av gymnasisterna underlättades av det faktum att de är tillsammans hela dagarna i sina skolor, precis som arbetarna i sina fabriker. Man borde skriva en broschyr om just denna rörelse -om allvaret och uthålligheten hos dessa unga aktivister i fjorton- till sextonårsåldern.

Deras strejk började i viss mån som arbetarnas. Några få skolor ”visade vägen”. Klockan nio på morgonen marscherade eleverna vid dessa skolor ut på Paris gator och gick från skola till skola för att mana eleverna till strejk och höll möten med mellan tusen och tvåtusen gymnasister på stadens torg och öppna platser. Deras grundkrav rörde rätten att diskutera politik och samhälleliga frågor i allmänhet i gymnasierna. De beslöt att hålla ett stormöte klockan 18 på Place de Gobelins och marschera mot Place Denfert-Rochereau för att delta i studenternas aktion. ”Era problem är ju våra problem i morgon”, förklarade de. På eftermiddagen anslöt sig cirka åttatusen gymnasister till en procession, som kom fram till Place Denfert-Rochereau klockan arton.

Därmed inleddes dagens andra etapp. Efter ett möte som snarare blev till en församling för att diskutera rörelsen och dess fortsatta handlande, tågade man ut på Boulevard Arago och marscherade förbi Santéfängelset för att demonstrera sin solidaritet med de som arresterats eller dömts för sin andel i de föregående dagarnas demonstrationer. Demonstrationståget marscherade fram genom arbetarstadsdelarna och vände sedan, för att återvända längs Rue Monge och Boulevard St Michel.

Detta blev en demonstration vars like Paris inte hade skådat på mycket länge. Tåget var redan från början cirka trettiotusen man starkt, och förstärktes hela tiden mer och mer; mot slutet var det tydligt och klart dubbelt så stort. Det utstrålade en entusiasm och ungdom, som stod helt i samklang med den förnyade vår som redan hade återskänkt boulevardernas träd deras blad. De demonstrerande var till stor del studenter, gymnasister och strejkande akademiska lärare. Men tåget fick också anslutning av många unga arbetare, som i ständigt stigande antal hade deltagit i de strejkandes demonstrationer och av revolutionära arbetare och aktivister som i många, långa år lidit under den stalinistiska munkavlen på den organiserade arbetarrörelsen. Äntligen fick Paris på nytt uppleva demonstrationer som planerats utan polisens deltagande, som hölls utan tidigare inhämtat tillstånd och som inte var underkastade kontroll av ordningsmän från KP och CGT (Confédération Générale de Travail – den kommunist -behärskade fackföreningsrörelsen), som förbjöd alla sådana slagord och banderoller som betraktades som ”subversiva”. Äntligen fick man uppleva en demonstration som gav massans initiativ fria tyglar.

Denna demonstration med femtiotusen deltagare, varav den överväldigande majoriteten ungdom, hade en mycket stark politisk tendens. Där fanns röda fanor, en svart flagga, Vietnams fana, men inte en enda trikolor. Man sjöng Internationalen och andra gamla revolutionssånger. Revolutionära slagord blandades med de strejkandes omedelbara krav: ”Mot polisstaten”, ”Mot borgerligheten och den borgerliga undervisningen”. I arbetarstadsdelarna vädjade demonstranterna om solidaritet mellan studenter och arbetare.
När demonstrationståget återvände till Quartier Latin ställdes det på nytt inför ett Sorbonne omringat av poliser i flera täta led, gendarmer (paramilitär polis) och framför allt det gangsterliknande CRS (Compagnies Républicains de Sécurité, den halvmilitära eliten inom säkerhetspolisen). Hatet mot ”ordningens upprätthållare” svallade upp i osedvanligt stark form; ropen och förolämpningarna haglade över dem. UNEF:s ordningsmän kunde knappt hejda demonstranterna. En konfrontation, en sammandrabbning verkade oundviklig.

Eftersom demonstranterna inte släpptes in på Sorbonne, beslöt de att stanna kvar på Quartier Latins gator tills man gick med på deras krav. Efter några sammanstötningar började de kasta upp barrikader. Vem som helst kunde se hur spontan hela aktionen var. Studerar man en karta över Paris märker man genast att ingen ”specialist” på guerillastrid och gatukamper säkert ens skulle ha kunnat drömma om att besätta ställningar som var så lätta att innesluta. Men här fanns inga ”specialister”. Däremot fanns det gott om spontanitet och folkligt initiativ.

Man tog snabbt hand om några bilar, redskap och material hämtades från närbelägna byggplatser och man använde till och med tryckluftsborrar för att lossa på gatstenarna. Arbetarna var studenterna till mycken och god hjälp i det sistnämnda arbetet. Ett vittnesbörd om hur väl denna verksamhet stod i samklang med den allmänna upprördheten ges av följande fakta. Det område där barrikaderna uppfördes är ett i huvudsak borgerligt och småborgerligt sådant. Men ingen protesterade när demonstranterna tog bilarna för att uppföra sina barrikader. Ändå vet vi ju alla vad en bil betyder för sin ägare. Därtill gav samma människor demonstranterna, som varit ute på gatorna ända sedan klockan fem och sex på morgonen, mat och dryck och transistorapparater så att de kunde följa vad som hände i radion. Och när polisen under natten ingrep med hela sin brutalitet, fick ett stort antal barrikadkämpar i flera timmars tid skydd och tillflykt i lägenheterna inom området.

Några dagar senare, under jättedemonstrationen den 13 maj, ropade en stor kontingent ”barrikadkämpar” när den marscherade fram längs Rue Gay-Lussac i talkör: ”Tack, tack. Gay-Lussac”. Och från fönstren kom svaret; ”Bravo, bravo!” Det var en mycket gripande episod.

Från barrikaderna till generalstrejken

Det vore fel att påstå att Frankrike vaknade upp till allt detta på lördagsmorgonen, för alla hade följt händelseutvecklingen minut för minut under hela natten, allt eftersom den rapporterades i icke-officiella radiosändare. Journalister på platsen beskrev den våldsamma repression som sattes in och deras kommentarer interfolierades av ljudet av exploderande handgranater. Vreden steg.

Kvällen innan hade CGT och CFDT (Confédération Française et Démocratique du Travail) beslutat om en demonstration på kvällen nästföljande tisdag. De sammanträdde nu på nytt, eftersom det kändes outhärdligt att bara stå vid sidan av ända till dess och inte engagera sig starkare. På lördagskvällen kom det på nytt till demonstrationer i Quartier Latin, där många av gatorna redan såg ut som rena slagfält – rester av barrikader, sönderbrända bilar, uppriven gatubeläggning. . .. Skulle kampen på gatorna börja på nytt?

Vid niotiden på kvällen framträdde premiärminister Pompidou i radio och TV. Blek och med spända drag, och utstrålande en nervositet som stod i våldsam kontrast till hans vanliga sätt att uppträda, kom han med några allmänna erbjudanden och antydde sedan direkt att regeringen kapitulerat och gått med på de tre villkor som de strejkande studenterna och lärarna hade uppställt. Alla demonstranter skulle friges, polisen skulle dras tillbaka och Sorbonne skulle öppnas igen på måndagen. Men vid det laget hade utvecklingen redan gått för långt. Deklarationen fick helt andra konsekvenser än ett undvikande av nya konfrontationer ute på gatorna. CGT och CFDT hade redan beslutat att utlysa generalstrejk och en stor demonstration i Paris på måndagen. De höll fast vid dessa beslut. UNEF och SNES tog upp regeringens eftergifter och löften och underströk att detta bevisade att det var regeringen som bar hela ansvaret för det som hänt de föregående dagarna. De beslöt att fortsätta kampen intill dess de där löftena verkligen infriades.

Söndagen användes till förberedelserna för måndagens generalstrejk och demonstrationer. Framemot kvällen meddelades att studenterna och lärarna skulle samlas vid Gare de 1’Est, att tåget skulle utgå därifrån fram till Place de la République där fackföreningarna skulle samlas och att också de fackföreningar som tillhörde Force Ouvriére (FÖ) i Parisregionen nu för första gången skulle delta tillsammans med de andra. Från Place de la République skulle en väldig demonstration dra fram tvärs genom Paris och genom Quartier Latin fortsätta till Place Denfert-Rochereau. Man skulle kunna uttrycka det sålunda att segrarna ämnade besöka slagfältet.

Diskussionen mellan organisationerna tog flera timmar. Vi kan avslöja en del inside information om vad som hände.

De stalinistiska ledarna för CGT ville att demonstrationen skulle utgå från Place St Michel och gå fram till Bourse du Travail vid Place de la République. De var med andra ord ute efter att undvika Quartier Latin och avsluta tåget utanför byråkraternas port. UNEF:s och SNES: s talesmän förklarade att de inte kunde gå med på ett sådant förslag; om fackföreningarna vägrade att ändra på det, skulle de i så fall organisera en egen demonstration från Place de la République till Place Denfert-Rochereau. CGT:s ledare tvingades ge med sig, precis som regeringen hade måst göra kvällen innan. Därtill tvingades de också acceptera ledaren för ”22 marsrörelsen”, samme Daniel Cohn-Bendit som1’Humanité så sent som den 3 maj hade kallat ”den där tysken”. Hälften av ordningsmannen skulle tas från fackföreningarna och hälften från studentorganisationerna.

Tilläggas bör att ledarna för de stalinistiska organisationerna – och framför allt ordningsmannen, som dittills aldrig hade använts mot polisen (organisationerna böjde sig alltid för polisens befallningar) utan bara mot ”vänsterelementen” – på söndagen varnades av sina chefer att de inte fick ge sig på ”vänsterelementen” ens om dessa provocerade dem. Man märkte tydligt att de måste lägga band på sig åtskilliga gånger under demonstrationen. Men det skulle vara ett stort misstag att tolka detta sålunda att stalinisterna i fortsättningen ämnar respektera arbetardemokratin. De genomförde denna demonstration mot sin vilja, och man kan tryggt räkna med att de säkert kommer att försöka hämnas i något lämpligt ögonblick.
Det är omöjligt att med bara några korta ord beskriva söndagens demonstration. Vi får nöja oss med några antydningar. De flesta av de arbetare som marscherade med fackföreningarna hade förvisso långt kvar till den politiska nivå och aktivismen hos de grupper som samlats kring studenterna och lärarna och deras slagord, som genomgående var antikapitalistiska, revolutionära, riktade mot den borgerliga statsmakten och för den socialistiska revolutionen, för arbetarmakt, för internationalismen (”Rom, Berlin, Warszawa, Paris!”). Men arbetarnas politiska temperament stod på en avsevärt högre nivå än någonsin tillförne. Här fanns inte längre några ovärdiga slagord i stil med ”des sous, Charlot” (”några ören, Kalle”).

Det viktigaste draget hos denna demonstration var dess anti-gaullism. Att demonstrationen genomfördes på dagen tio år efter den militärkupp i Paris som förde de Gaulle till makten, medförde att ett slagord som man hörde överallt blev ”Tio år är för mycket”. De politiska partiernas ledare (Federation de la Gauche Démocrate Socialiste och Partie Communiste Francaise), hade på UNEF:s och SNES:s bestämda begäran utestängts från de främsta leden och marscherade inne bland folket. De fick mycket svaga applåder.

För de revolutionära aktivisterna blev detta en dag som väckte stora förhoppningar. Deras grupper blev allt större allt eftersom demonstrationen drog fram genom staden. De behövde inte ens tolerera några trikolorer i tåget. Och än mera – en av demonstranterna klättrade upp på polisprefekturens annex och slet ner en flagga som vajade från dess fönster. Samma sak hände vid Justitiepalatset, där en demonstrant slet ner trikoloren och ersatte den med anarkismens svarta flagga. Surrealisterna bar på en docka föreställande en medlem av CRS dinglande i ett rep. Här fanns bara revolutionära slagord och dramatiska handlingar. Vid Place Denfert-Rochereau manade CGT-ledarna via en högtalare massan att skingras. Men avantgardet (22 marsrörelsen, JCR osv.) beslöt att fortsätta demonstrationen. Några grupper under ledning av bland andra anarkisterna drog sig mot Elysée-palatset – en satsning som var både utopisk och äventyrlig. Men de flesta fortsatte till Champ de Mars, där man höll ett massmöte med cirka 20-25 000 deltagare.

Detta möte var det i särklass mest imponerande som hände den 13 maj 1968. I vissa avseenden och i en långt större skala var det på sätt och vis en fortsättning av den diskussion som ägde rum den 9 maj, först på Boulevard St Michel och sedan på JCR-mötet. När grupperna på från något dussintal personer till flera hundra eller rentav tusentals fortsatte från Place Denfert-Rochereau till Champ de Mars, och fyllde trottoarerna på flera kilometers längd, trodde många åskådare att det drog ihop sig till en ny revolt. Men i själva verket var de flesta av deltagarna klart medvetna om att detta inte var rätta ögonblicket för nya strider, utan att det nu i stället gällde att dra lärdom av det som hänt och göra upp planer för framtiden. I över två timmar diskuterade man demokratiskt allehanda olika idéer och förslag, på ett sätt som direkt förebådade en demokratiskt fungerande sovjet-församling. Slutligen bestämde man att studentstrejken skulle fortsätta och att man skulle ockupera Sorbonne redan samma kväll, och så skedde också. Studentrörelsen hade trätt in i en ny fas. Fortfarande är det alltför tidigt att göra upp en verklig balansräkning över vad som hänt, men några slutsatser kan dock dras.

En ny period

Här rör det sig inte om tillfälligheter och intermezzon utan om en nedbrytning av den politiska jämvikten i Frankrike och början till en ny era. Det är naturligtvis inte svårt att göra upp en lista över de ”misstag” regeringen begick (ockupationen av Sorbonne, de omfattande repressiva åtgärderna, undervärderingen av ”smågrupper” helt enligt stalinistiskt mönster etc.), men rörelsen skulle aldrig ha fått den bredd den fick, aldrig ha vunnit sådan sympati, aldrig blivit den tändande gnistan till en generalstrejk från fackföreningarnas sida (CGT, CFDT och FÖ), trots att dessa bara några dagar tidigare inte ens hade kunnat drömma om sådana åtgärder, om det inte hade utvecklats ett läge där många sociala motsättningar redan börjat drivas till sin spets. Den franska studentrörelsen var sent ute i jämförelse med liknande studentrörelser i andra länder; men fördröjningen berodde ingalunda på att de franska studenterna utvecklats långsammare, utan korresponderade i stället med den långt våldsammare explosiviteten hos krafter som ackumulerats på en långt bredare politisk nivå än någon annanstans.

För närvarande förbereder myndigheterna med en viss feberaktighet diverse olika åtgärder. ”I dag vädjar jag till alla om samarbete, framför allt till studenterna, och kommer också att vidta nödiga åtgärder”, förklarade Pompidou inför ett parlament som visade upp svaga livstecken just därför att händelserna till en viss grad visar på vad som skall efterträda gaullismen.
Men låt oss bortse från gaullisterna och säga några ord om den demokratiska och socialdemokratiska oppositionen. Herrarna i FGDS kommer säkert att tillsammans med kommunistpartiet bli de som vinner mest på de val som eventuellt kan komma att hållas inom en nära framtid. De skulle i så fall föras till makten ”legalt”. Under revolten gav de knappt minsta livstecken ifrån sig. Nu åstadkommer de allt möjligt buller på den parlamentariska nivån, men utan att någonsin nämna det faktum att de står inför möjligheten av att komma till makten genom påtryckningar från gatan.

Kommunistiska partiet är av speciellt intresse. Det gör allt för att ”återvinna” ledningen över rörelsen. Dagen efter demonstrationen uppträdde det som om byråkraterna inte hade upplevt något obehagligt alls under marschen. Det yttrade inte ett ord om mötet på Champ de Mars. En deklaration från politiska byrån höll fortfarande hårt på samarbetet med den demokratiska borgerligheten och varnade ”arbetarna och studenterna för sådana äventyrliga slagord, som under nuvarande omständigheter kan bryta ner den breda kampfront som har skapats och ge den gaullistiska regimen en förevändning att konsolidera sitt vacklande välde”.

Så lät det visserligen inte riktigt förr, men själva andan har inte förändrats. Nu talas det inte om ”provokatörer” längre, utan om risken av att vara äventyrlig. Tanken att på fredlig och parlamentarisk väg återupprätta en demokrati, som sedan antas gradvis utveckla sig vidare till socialism, lever fortfarande kvar. Inte desto mindre skulle det vara rätt förvånande om inte den senaste tidens händelser snart skulle få sina följdverkningar också inom det kommunistiska partiet. Detta partis politik bland ungdomen har gjort fullständig bankrutt. I cirka sex år uteslöt KP-ledningen ur de organisationer och demonstrationer som stod under dess kontroll – och ofta tämligen våldsamt – dessa ”vänsterradikala” som nu har återvänt i spetsen för tiotusentals ungdomar. Genom en aktion som inte hade ett dugg gemensamt med parlamentarism och pacifism, tvingade dessa ”vänsterradikala” regeringen att kapitulera och hela det byråkratiska maskineri som upprättats i det borgerliga samhället att genomföra en tjugofyra timmars generalstrejk.

I flera månader har kommunistiska partiets ledning varit sysselsatt med att förbereda en ny politisk kombination tillsammans med vissa fraktioner av borgerligheten, ägnad att åstadkomma ett alternativ som kan överta makten från gaullismen. Den roll som tilldelats KP i sammanhanget var som garant mot att den nya regimen störtades från vänster. Det spelade samma roll intill perfektion både 1936 och 1945-47. Både 1936 och 1945-47 fanns det ”smågrupper” (den gången var termen fullt riktig) till vänster. Ledarna åtnjöt stor prestige. (Socialdemokraterna utmanades, men stöddes ganska länge av de stalinistiska ledarna, som hjälpte till att kväva protesterna.) Även om vänstern inte var obetydlig, nådde dess utveckling på den tiden aldrig en sådan nivå att den innebar en praktisk utmaning mot dessa ledare.

I dag är läget helt annorlunda. Redan innan man skapade FGDS/KP-kombinationen, fanns det en kraft till vänster som inte var så lätt att handskas med, beroende på att den faktiskt hade förstått själva kärnan i både den klassiska reformismen och den efterstalinistiska reformismen. Alla de olika problemen i det franska samhället, denna kombination av gamla problem som uppstått genom diverse maskätna strukturer som levde kvar från 1800-talet och nya problem som skapats genom moderniseringen efter andra världskriget, lades fram på ett trängande angeläget sätt. De stridande lägren blir nu tvungna att ge klart besked om var de står, organisera sig och bestämma sin politik. Studenternas initiativ öppnade dörren för en väldig massrörelse i riktning mot socialismen. Man kan vara övertygad om att det kommer att ske politiska omgrupperingar på högerkanten och att det snart kommer att organiseras profascistiska styrkor till kapitalistregimens försvar. Under sådana omständigheter blir skapandet av ett massrevolutionärt marxistiskt parti av avgörande betydelse. Det finns stora krafter som kan genomföra den uppgiften, men de är splittrade både politiskt och organisationsmässigt. Man måste göra en kraftansträngning för att bemästra detta sakernas tillstånd och så snabbt som möjligt samla de många aktivister som nu framträder bland ungdomen och de många äldre personer som i åratal har väntat på att få se bättre dagar gry.
Vi återkommer så småningom till dessa problem och till de följder som denna vändning i det politiska läget i Frankrike inte kan undgå att få också internationellt – i första hand i Västeuropa.

Pierre Frank

Noter:
1 Journal Officiel, nr 26, A.N. (9 maj 1968), s. 1606.
2 Ibid., s. 1620. Detta att man slet sönder trikolorer för att få röda fanor var ett helgerån som ingen dagstidning vågade avslöja.

Tjeckoslovakien: en första bedömning, en första lektion

Del 1 av 1 i serien Tjeckoslovakien 1968

Av Pierre Frank. Från antologin De nya revolutionärerna, Aldus Bonniers 1969, red Tariq Ali.

Tjeckoslovakien: en första bedömning, en första lektion

Tjeckoslovakien var den ekonomiskt mest utvecklade folkdemokratin, och också den som påverkades minst av avstaliniseringen. En stel byråkrati hade lett till stagnation på det ekonomiska området, och den teknologiska klyftan mellan Tjeckoslovakien och de industrialiserade kapitaliststaterna vidgades mer och mer. För folkets stora massa hade levnadsstandarden i flera år varit i sjunkande. All samhällelig verksamhet stod stilla. Kommunistpartiet hade allt mer och mer isolerats från de levande krafterna i landet, och framför allt från ungdomen, vars självständiga skapande initiativ kvävdes helt av den stelbenta regimen.

En grupp inom den statliga ekonomiska sektorn och parti-exekutiven insåg att vissa förändringar var nödvändiga och började ifrågasätta Novotnys ledarskap. I flera månaders tid förekom ett visst samspel mellan å ena sidan kampen inom partiets verkställande organ och å den andra studenternas och de intellektuellas demonstrationer och krav.

Slutligen befriades Novotny från sina plikter först som partisekreterare och sedan också som statsledare, och hans post som partiledare övertogs av Dubcek, som lyckades få en knapp majoritet i centralkommittén. Novotny begärde hjälp från Sovjet, men där var man till en början beredd att godta förändringen, eftersom Dubceks politik vid denna tidpunkt verkade helt ofarlig. Han hade till exempel inte en tanke på att lämna Warszawapakten och ingå några andra allianser i stället; och hur skulle man ens kunna tänka sig att en tjeckoslovakisk regering under de rådande politiska förhållandena alls skulle kunna överväga en allians med Västtyskland? Inte heller hade sovjetregeringen något att invända mot att Tjeckoslovakien stärkte sina ekonomiska förbindelser med väst, eller mot de reformer av teknokratisk typ som genomfördes för att stimulera landets näringsliv. Det faktum att Kreml under denna period accepterade Dubceks politik är bevis nog, om sådana alls skulle behövas, för att en del av den kritik som nu riktas mot honom från Kremls sida helt motiveras av propagandaskäl, och inte ger besked om de verkliga orsakerna till invasionen i
Tjeckoslovakien.

Finns det någon risk för ett återinförande av kapitalismen?

De ekonomiska och sociala konsekvenserna av de ”ekonomiska reformer” som infördes i flera av folkdemokratierna, hade sedan en tid tillbaka väckt en del farhågor inom den internationella revolutionära arbetarrörelsen för att kapitalismen kanske skulle kunna dyka upp igen i dessa stater. De internationella förbindelser en del av dem tog upp, både med andra folkdemokratier och med kapitaliststaterna, stödde dessa farhågor. Fallet Jugoslavien verkade typiskt; och den sympati de nya tjeckoslovakiska ledarna visade för den jugoslaviska politiken innebar en ytterligare orsak till oro.

Denna högertendens inom såväl inrikes- som utrikespolitiken (som i stor utsträckning bara innebar en reaktion mot den politik som bedrivs av ledarna i Kreml och deras sätt att bruka våld mot de mindre folkdemokratierna) var otvivelaktigt beklaglig; men däremot kunde den näppeligen beskrivas som något slags återinförande av kapitalismen. En sådan sak skulle i realiteten betyda att en folkdemokrati skulle kunna förändras till en borgerlig demokrati, att en ickekapitalistisk ekonomi skulle kunna övergå i en kapitalistisk, med andra ord ett slags omvänd reformism. Men kapitalismen existerar bara där medelklassen har makten, dvs. där produktionsmedlen och profiten ligger i enskildas händer. Ett återställande av kapitalismen skulle vara möjligt endast om en ny medelklass övertog de viktigaste produktionsmedlen och störtade folkdemokratin och ersatte den med en ny stat, anpassad efter dess behov. Ingenting i den stilen har ju inträffat i Jugoslavien, och det verkade föga troligt att det skulle kunna hända i Tjeckoslovakien heller. I Jugoslavien framstod strejkerna år 1966 och 1967 och studentdemonstrationerna i juni 1968 som goda tecken på att om ledarskiktets högervridna politik hade skapat allvarliga motsägelser inom landets näringsliv och dess samhälle, så var de som stod socialismen närmast samtidigt fullt i stånd att motsätta sig varje politik avsedd att gynna de småborgerliga klasserna.

I Tjeckoslovakien förekom ingenting alls som tydde på att någon prokapitalistisk klass skulle kunna organisera sig så väl att den kunde försöka återinföra den privata äganderätten till produktionsmedlen och lägga beslag på några vinster. Tvärtom fann man i denna stat, där bönderna bara utgör en liten minoritet av befolkningen och proletariatet bildar den överväldigande majoriteten, med en lång och klassmedveten tradition bakom sig, en snabb orientering mot en socialistisk demokrati, och det blev proletariatet som snabbt kom att bestämma tempot i händelsernas utveckling.

Massorna rör på sig

Till en början verkade de tjeckoslovakiska arbetarna tveksamma och till och med misstänksamma inför de förändringar som genomfördes, detta eftersom de förnuftigt nog fruktade att ekonomiska reformer kunde leda till prisstegringar, sänkt levnadsstandard och arbetslöshet. Bland de åtgärder som genomfördes av den nya regimen fanns det inga som syftade till någon verklig makt eller större jämlikhet för arbetarna. Tvärtom; den ”liberala” flygeln bland byråkraterna krävde rentav större privilegier än tidigare. Men kampen mellan de båda riktningarna inom byråkratin och Novotnys motstånd ledde till debatter över hela landet och ett återupplivande av det politiska livet i stort, en renässans som påverkade också arbetarklassen och trängde in i alla möjliga sorters organisationer – partigrupper, fackföreningar, ungdomsföreningar och så vidare. Detta ledde i sin tur till strävanden att rehabilitera offren för de stalinistiska utrensningarna, till skapandet av politiska föreningar, till en kamp för en verklig frihet för den socialistiska pressen och censurens avskaffande och till en avveckling av den hemliga polisen och dess förtryckarapparat. Det stod fullt klart att arbetarna nått nya höjder av insikt och aktivitet. Olika partiutskott stuvades om ända uppifrån och ner.

Delegaterna till den fjortonde partikongressen valdes antingen av rörelsens medlemmar i ledet eller med acklamation. Planerna på ett nytt partiprogram stod som direkta vittnesbörd om påtryckningarna från män och kvinnor som ville återinföra de leninistiska normerna för demokratin i partiets liv. Dessa planer bildade tillsammans med kampen för avskaffandet av censuren över tidningarna, radion och televisionen själva hjärtpunkten i den politiska debatt som rasade över hela landet.

De ryska ledarna började bli oroliga när det, helt vid sidan av Dubceks maktställning och rentav trots denna, gradvis började växa fram en massrörelse som inte var nöjd med den sniglande takten i avstaliniseringen och inte heller nöjde sig med en ”liberalisering” som var beroende av vad landets och partiets ledare råkade ha lust att godta, utan krävde upprättande av en äkta socialdemokratisk regim. Vad än värre var – det var uppenbart att Dubcek och hans kolleger var medvetna om det hårdnande trycket från massorna och fick allt svårare att stå emot det.
Att ledarna i Kreml och deras satelliter blev så oroliga inför detta läge hade sina goda skäl, som ofta nog fanns långt utanför Tjeckoslovakiens gränser. Alla tecken tydde på att den ”tjeckoslovakiska våren” följdes med stort intresse och sympati över hela Östeuropa, och speciellt i själva Sovjetunionen, där regimen de båda senaste åren hade utvecklats i en allt mera auktoritär riktning och bland annat återkallat de ”friheter” som intelligentian hade åtnjutit några år tidigare. Ledarna i Kreml kände bättre än någon annan läget i sitt eget land och insåg vilka återverkningar införandet av en verklig arbetardemokrati skulle få också i Sovjet. Kraven på en socialistisk demokrati höjdes allt starkare i alla stater inom det ”socialistiska lägret”; och allt fler röster lyckades nå igenom den byråkratiska censuren med den grundläggande sanningen att ett socialistiskt samhälle borde vara friare och mänskligare än också det mest demokratiska av de borgerliga samhällena. Och nu hade de tjeckoslovakiska arbetarna, studenterna och intellektuella i handling börjat bevisa att en sådan socialistisk demokrati faktiskt var fullt möjlig att genomföra i ett ekonomiskt utvecklat land. Om man därtill betänker att den ”tjeckoslovakiska våren” hade börjat tilldra sig allt större intresse bland arbetarklassen i de ekonomiskt utvecklade kapitalistiska staterna, eftersom de nu för första gången sedan oktoberrevolutionen fick se socialismen sammankopplas med en demokratisk regim, verkade det än mera troligt att detta exempel skulle väcka allehanda förhoppningar och, om det visade sig framgångsrikt, också kunna leda till folkrörelser och resningar bland de arbetare i Sovjetunionen och övriga folkdemokratier, som för närvarande styrs med järnhand av byråkratin. Utvecklingen i Tjeckoslovakien innebar följaktligen ett direkt och farligt hot mot den byråkratiska maktens välde.

Kremls och dess förbundna byråkratiers första försök att sätta stopp för vad som höll på att hända i Tjeckoslovakien, och framför allt då Warszawabrevet från de fem, ledde till ett diametralt motsatt resultat mot det man syftade till. Massorna tvekade inte längre, utan förenade sig enigare än någonsin under ledning av Dubcek, som inte bara verkade förstående för deras önskemål utan också beredd att trotsa påtryckningarna från Kreml. Det var inte på grund av en icke existerande ”fara för ett återinförande av kapitalismen”, utan på grund av detta läge, där Kreml tydligt kunde se konturerna till en kommande antibyråkratisk revolution avteckna sig vid horisonten, som man i ett utbrott av ilska och panik beslöt sig för att skicka in pansardivisioner i den Tjeckoslovakiska socialistrepubliken.

Invasionen, som genomfördes mindre än tre veckor efter samtalen i Czerna och Bratislava, kom visserligen som en blixt från klar himmel, men åstadkom ändå inte den flodvåg av rädsla och fruktan som de ryska ledarna och deras allierade otvivelaktigt hade räknat med. Tvärtom fortsatte folkrörelsen med en kraft utan motstycke och en fullständigt otroligt politisk uppfinningsrikedom. Arbetare, studenter, intellektuella, alla landets invånare vägrade att på minsta sätt hjälpa ockupanterna; underjordiska tidningar och radiostationer fortsatte att inspirera folket att stå fast; en underjordisk partikongress genomfördes i en av Prags stora fabriker, vars arbetare stod vakt utanför. ”Vilda” strejker och olika former av sabotage (man tog t.ex. bort alla gatuskyltar) förlamade ockupanterna fysiskt, och samtidigt talade folk hela tiden med deras soldater och gav dem klart besked om vilka lögner man hade matat dem med, så att de kunde börja inse det verkliga läget i detta land och inse vad som låg bakom det ”kontrarevolutionära” uppdrag de sänts ut att genomföra.

Man fick uppleva den helt enastående synen av ett kommunistiskt parti som tvingats under jorden och fick folkets stöd som aldrig tillförne, därför att partiets kämpande krafter stod i ledningen för folkets kamp.

Ockupationen blev en militär framgång, men politiskt blev den ett dundrande fiasko. Ingen av de kända Kremlanhängama inan det tjeckoslovakiska partiet vågade uttala sig för denna intervention, eller framträda som medlem av en eventuell marionettregering tillsatt av ockupanterna. Hela operationen ställde alltså Kreml inför mycket allvarliga faror. De sovjetiska och allierade soldaterna var förvirrade och maktlösa. Därtill kunde de här med egna ögon se ett exempel på en framväxande arbetarstat, befriad från byråkratins döda hand, som fungerade helt demokratiskt genom folkets eget handlande mitt för näsan på de ryska tanksen.

När Kreml hamnade i denna totalt oförutsedda och ytterligt farliga situation, ändrade det hastigt ton. Man återupptog kontakten med Dubcek och hans kolleger, och samma män som nyss hade brännmärkts som ledare som Kreml varit ute efter att avlägsna, ombads nu att underteckna en överenskommelse. Enligt den Tasskommuniké som utfärdades antogs denna överenskommelse bygga på ”principerna om ömsesidig respekt för jämlikhet, territoriell integritet, den socialistiska solidariteten och oberoende”, men i realiteten rörde det sig om ett diktat. Samma ”överenskommelse” deklarerade att ”de trupper från de förbundna nationerna som tillfälligt förflyttats till tjeckoslovakiskt territorium, kommer inte att blanda sig i den Tjeckoslovakiska socialistiska republikens inre angelägenheter” och förklarade att de skulle lämna landet ”så snart läget har normaliserats”. Men det som gjorde läget onormalt var de främmande truppernas närvaro i landet, det och ryska funktionärers (framför allt från den hemliga tjänsten) närvaro i de tjeckoslovakiska ministerierna, framför allt i inrikesministeriet.
Trots sin indignation och vrede, och den styrka de visat, är tjeckoslovakerna nu politiskt utslagna. De måste för obestämd tid framåt underkasta sig en ockupation som de i en hel vecka motsatte sig på ett helt fantastiskt sätt. För ögonblicket tycks det råda ”ordning” i Prag.

Dessa händelser, som blivit så smärtsamma för Tjeckoslovakien, har sin stora betydelse också för världen i övrigt. De ställer många grundläggande frågor. Hur och varför kunde detta hända? Vad betyder det? Varför hejdades rörelsen så plötsligt? Hur kommer detta att påverka sovjetregimen, det tjeckoslovakiska kommunistpartiet, vietnamkriget, de internationella relationerna, den internationella arbetarrörelsen? Vad kan man vänta sig av framtiden?
Sovjetregeringens handlande har inneburit ett svårt slag för socialismens och kommunismens sak. De grundproblem det ställer upp måste studeras ingående och utan skygglappar, så att de kämpande socialisterna och arbetarrörelsen kanske kan finna botemedel mot den situation sovjetregeringen har skapat och hindra ett upprepande. Man måste en gång för alla finna en möjlighet att befria socialismens världsomfattande sak från den gangstertaktik som har karakteriserat Stalins och hans efterträdares välde.

Ingen reform av det byråkratiska styret

Den första slutsats detta bruk av våld leder till gäller oundvikligen själva sovjetbyråkratin och den ”avstalinisering” den åstadkom efter Stalins död. Men precis som fjärde internationalen energiskt har förklarat alltifrån första stund, var denna ”avstalinisering” snarare ett självförsvar än en självlikvidering från byråkratins sida. Byråkratin befriade sig från en del speciellt osympatiska aspekter av stalinregimen, inte så mycket därför att den fann dem motbjudande men fastmera därför att det skulle ha varit farligt att behålla dem. Elimineringen av dessa ting var det pris den var beredd att betala för att få behålla sina fundamentala privilegier och bevara sin makt över sovjetsamhället. Denna sista punkt är speciellt viktig. Partimaskineriet har visat en alldeles speciell beslutsamhet när det gällt att försvara sin hegemoni över samhället. Det har också behövt göra detta, eftersom det i allt större utsträckning har attackerats av intelligentian, tekniker och vetenskapsmän av alla de slag, som kan jämföra de enorma framsteg Sovjetunionen har gjort på deras speciella gebit med de verkningar samma maskineri utövar på resten av samhället, som det innesluter i en kokong utan vare sig tankefrihet, yttrandefrihet eller frihet till politisk verksamhet och påtvingar rent groteska intellektuella och konstnärliga band.

Den ”avstalinisering” som inleddes för cirka femton år sedan hade skänkt nytt hopp åt många grupper inom sovjetsamhället Men i flera år nu hade ”avstaliniseringens” begränsningar varit endast alltför uppenbara, och det hade börjat träda fram rörelser avsedda att bryta ner dessa barriärer. När byråkratin i Kreml nu ställdes inför något som den bedömde som ett allvarligt hot mot sin politiska maktställning, reagerade den med yttersta brutalitet mot tjeckoslovakerna och bröt mot alla etablerade regler i fråga om det egna folket, som av en strikt kontrollerad press matades med en hel serie lögner om hela historien, lögner som så småningom blev allt skurrilare och skamlösare. Den visade också upp en fullständig brist på hänsyn för folken i de östeuropeiska stater vilkas regimer, på grund av den mot NATO riktade Warszawapakten, invecklades i en militär invasion av ett ”broderland” och blandade sig i dess kommunistiska partis sätt att leda landet. Slutligen gav den också tydligt besked om sitt förakt för de kommunistiska partierna världen över, för proletariatet och de koloniserade massorna överallt.
Efter vad som nu hänt är det ingen som ens ett ögonblick vågar fortsätta att hoppas på att denna byråkratiska klass skulle kunna tänka sig reformer av något slag, eller någonsin skulle frivilligt avstå från sina politiska privilegier och vika för en socialistisk demokratisk regim. Stridsvagnarna som rullade in i Tjeckoslovakien innebar samtidigt en varning till de sovjetryska massorna, till detta lands ungdomar och intellektuella, om att de måste ge upp allt hopp om en socialistisk demokrati eller låta sig kuvas med våld.

Det finns inga andra möjligheter att åstadkomma en demokratisk socialistisk regim i Sovjetunionen och övriga folkdemokratier än att man befriar sig från dessa hatade byråkrater genom en revolution – den politiska revolutionen som första gången företräddes av Trotskij, och vars potentiella kraft och fördelar demonstrerades första gången av den ”tjeckoslovakiska våren”.

Inga ”nationella vägar” till socialismen

Kremls handlande i Tjeckoslovakien – som tyvärr har många gemensamma drag med Förenta staternas handlande i Vietnam -sprider också ett visst ljus över den fråga om ”nationella vägar” till socialismen, som för efterstalinisterna helt enkelt innebär att de anpassar Stalins gamla idé om ”socialismen i ett land” till ett nytt läge. Det kan inte råda något tvivel om att eftersom varje land har sin egen samhällsstruktur och sin särskilda historia, så kommer också den socialistiska revolutionen att få sina speciella nationella särdrag överallt. Men den saken kräver ingen särskild teori, för den innebär på intet sätt att det skulle finnas någon ”nationell väg” för varje land, med vars hjälp det skulle kunna bygga upp en socialism anpassad just för dess landamären och helt oberoende av vad som sker utanför dess gränser. Det står klart att den socialistiska revolutionen i Vietnam är ett internationellt problem, eftersom det där i mindre grad är en fråga om att bekämpa den inhemska borgerlighetens styrkor och i första hand gäller en kamp mot den amerikanska imperialismen. Sovjetbyråkratin har nu visat att också kampen för en socialistisk demokrati i Tjeckoslovakien är ett internationellt problem; en seger är möjlig endast om man besegrar den byråkrati som härskar i Kreml och som tidigare har använt sin makt till att utöva påtryckningar på Jugoslavien, Kina etc. Så länge denna byråkrati råder över sovjetstatens tillgångar, så länge de sovjetiska massorna inte lyckas upprätta en socialistisk demokrati i sitt eget land, kommer ingen folkdemokrati att vara trygg mot påtryckningar och i sista hand militär intervention från Kremls sida.

Tjeckoslovakien är näst Vietnam det starkaste vittnesbördet om hur internationell kampen för socialismen är. Den vietnamesiska revolutionens segrar över den amerikanska imperialismen är segrar för socialismen och för massorna världen över. Byråkratins ingripande mot socialismens sak i Tjeckoslovakien är ett brott, ett slag mot socialismen och massorna över hela världen. Alla nationers, och särskilt de små och svaga folkens, demokratiska rätt till oberoende och nationell självbestämmanderätt, är ett grundläggande krav från arbetarrörelsens sida, men enda möjligheten att trygga den rätten ligger i en insats från arbetarklassen på det internationella planet.

Varför blev inte massrörelsen framgångsrik?

Styrkan i den tjeckoslovakiska massrörelsen, den kraft den visade i sin beundransvärda uthållighet inför pansardivisionerna från landets ”allierade” i Warszawapakten, står som ett vittnesbörd om hur ett folks vilja kan trotsa en armé vars militära styrka ingen betvivlar. Alltså måste man ställa frågan: hur kan det komma sig att denna rörelse som var så stark, så ytterligt fantastisk, plötsligt – och väl förmodligen tillfälligt – brutit samman?

Rörelsens misslyckande berodde förvisso inte på någon svaghet hos människorna själva. De många aktivister (kadermedlemmar i partiet, vanliga medlemmar, tidningsmän, intellektuella, arbetare) som formligen ö verb jod varandra i sitt fantasifulla motstånd mot soldaterna, så till den grad att de sistnämnda i många fall blev ytterligt besvärade av den roll de måste spela, krossades aldrig, ställdes aldrig ens inför det avgörande provet. Skulden för avmattningen måste entydigt läggas på Dubcek och hans ledargrupp. Det vare oss förvisso fjärran att förneka vilken vidrig behandling dessa män utsattes för – de blev inte bara arresterade, utan utsattes också för kroppsligt våld och moralisk brutalitet. Inte heller kan man förneka deras tappra försvar under veckorna före invasionen, under själva invasionen och under deras samtal i Moskva med sina fångvaktare av Breshnevtyp – då de, till skillnad från vad som var fallet vid samtalen i Czerna och Bratislava, var isolerade från sitt land och sitt folk. Och fortfarande gör de inga försök att bortförklara de ”överenskommelser” de undertecknade i Moskva, och i sina uttalanden efter hemkomsten gjorde de inga försök att undanhålla det tjeckoslovakiska folket det öde ockupanterna hade bestämt för det. Problemet är av politisk art, och Smrkovsky, som själv tillhör ledargruppen, ger delvis uttryck för det när han säger:

Vi kunde ha vägrat att inlåta oss på någon som helst kompromiss och låtit det hela gå så långt som till upprättandet av en ockupationsregim, med alla de följder detta skulle ha fått för landets suveränitet, våra politiska rättigheter, näringslivet och till och med kanske förluster i människoliv . . . Alltså bestämde vi oss för det andra alternativet, för en kompromiss som åtminstone gav utrymme för ett visst hopp om att det kanske skulle gå att fortsätta längs den väg som stakades ut av januariförsamlingen. Detta accepterades av motparten som en grundval för en eventuell lösning.

Vi var medvetna om att det tjeckoslovakiska folket och historien kunde komma att betrakta detta vårt beslut som en klok lösning — eller som förräderi.

Den dubcekska ledargruppen bestod inte av oförsonliga bolsjeviker med orubblig politisk stelhet och fasthet, utan av män som i första hand utbildats som byråkrater och fostrats i det system som nu hade vänt sig mot dem. De hade kommit att motsätta sig Novotnys stelbenta politik, men förstod helt enkelt inte sovjetbyråkratins verkliga väsen. Eftersom de var liberaler hade de ofta nog utsatts för brutala interventioner från byråkratin i Moskva, men de hade aldrig fattat att denna byråkrati var in i märgen inriktad enbart på sina egna snävt nationella intressen, och var fullt redo att offra allting annat på dessa intressens altare. Och slutligen och framför allt innebar deras byråkratiska fostran att de innerst inne inte hade något förtroende för folket; de kunde, under vissa omständigheter, om så erfordrades använda sig av folket, så som de t.ex. gjort när det gällde att bryta ner det sista motståndet från Novotnys sida, men däremot skulle de aldrig ens ha kunnat drömma om att driva tanken på att verkligen mobilisera massorna alltför långt. När de första ryska påtryckningarna satte in gjorde de ingenting alls för att göra just detta; inspirationen till varenda massaktion kom från männen i ledet själva. Ledarna var delvis medvetna om denna rörelse bland folket, men de stod aldrig någonsin i spetsen för den, ledde aldrig en enda gång denna framblommande politiska revolution i Tjeckoslovakien. Det var därför de, när de till slut råkat i ett läge som definitivt öppnade deras ögon för det onda hos ledningen i Kreml, ändå inte förlitade sig på folket utan valde en så katastrofal utväg ur det dilemma Smrkovsky talar om. I sin egenskap av sovjetledningens fångar hade de bara ett enda trumfkort på hand – nämligen detta att deras motståndare inte kunde finna några quislingar beredda att gå deras ärenden i Tjeckoslovakien. Men i och med att de började ”förhandla” om en ”överenskommelse” gjorde de sig av med detta enda trumfkort. Bolsjevikiska ledare skulle ha krävt att få fara hem igen utan villkor och utan pseudo-förhandlingar. En sådan hållning skulle ytterligare ha stärkt det tjeckoslovakiska folkets motstånd. Men i och med att Dubcek-gruppen accepterade dessa ”förhandlingar”, hamnade den på ett sluttande plan där det var svårt, för att inte säga omöjligt, att alls komma undan. Följden blev att folket blev först förvirrat och sedan förlamat och att dess kampvilja försvagades på ett sätt som ockupanterna inte var sena att utnyttja.

Man vet fortfarande ganska litet om vilka eftergifter Dubcek och hans kolleger gick med på i Moskva, men den överenskommelse de undertecknade var tydligen inte nog för sovjetledarna. Dessa drog fördel av sin överlägsna styrka och satsade på att i viss utsträckning återvinna den mark de hade förlorat de första dagarna. Enda skälet till att de alls inlät sig på diskussioner med Dubcekgruppen, var att de ville tvinga in den i ett läge där den drevs till den ena eftergiften efter den andra och på så sätt förlorade den auktoritet och prestige den vunnit genom sitt motstånd tidigare. Sovjetledarna kommer att fortsätta detta spel ända tills de anser att de utan risk kan göra sig av med Dubcekgruppen och ersätta den med nya ledare som de verkligen litar på. Dessa deras planer bygger, precis som de överväganden som ursprungligen fick dem att invadera Tjeckoslovakien, på falska premisser. Men deras bedömning av Dubcek och hans ledargrupp var fullt riktig – den gruppen måste till slut komma att falla. Den tjeckoslovakiska folkrörelsen kommer att få fart på nytt och gå framåt, men inte under Dubcekgruppens ledning.

Framtiden

Invasionens följdverkningar är rent allmänt och i varje fall för ögonblicket gynnsamma för allt som är reaktionärt, både inom det kapitalistiska lägret och inom arbetarrörelsen. Men detta gäller bara på kort sikt. Världsläget är inte längre detsamma som på Stalins tid, vi har inte samma ”kalla krig” nu som då. De senaste åren har vi, huvudsakligen tack vare det vietnamesiska folkets storslagna och triumferande motstånd mot den amerikanska imperialismens kontrarevolutionära intervention, fått uppleva en period av hopp, en tid av framvällande revolution som under 1968 gick upp i varv på ett rent remarkabelt sätt.

Den segerrika tetoffensiven åstadkom en kris i den amerikanska politiken, som mycket väl kan komma att stå olöst under den nya presidentperioden. Sedan följdes studentaktionen i Frankrike av en äkta revolutionär kris – en generalstrejk av tio miljoner arbetare som var nära att störta de Gaulles auktoritära regim. Därtill gjorde den slut på den period av stagnation och apati som de sista tjugo åren härskat i Västeuropa. I augusti följde sedan den frigörelse för de potentiella krafterna för en politisk revolution i Tjeckoslovakien, som framstod som en åskådningsundervisning för arbetarna i Sovjetunionen och övriga östeuropeiska folkdemokratier. Dessutom ser vi i Latinamerika (där de olika revolutionära rörelserna sedan några år tillbaka har varit koncentrerade till bondemassorna) allt fler och allt väldigare massdemonstrationer i de stora städerna, från Mexiko ända ner till Argentina.

Och det rör sig inte om isolerade episoder utan framtid. De revolutionära rörelserna i Europa likviderades tämligen snabbt under åren efter andra världskriget, delvis på grund av samarbete mellan de socialdemokratiska och de stalinistiska regimerna; och resten åstadkom välståndet för en generation framåt. Efter Stalins död ledde raden av ”avstaliniserings”-åtgärder till att en reformistisk anda började träda fram i Sovjetunionen och de östeuropeiska folkdemokratierna, och år 1956 knäckte byråkratin sådana rörelser i Polen och Ungern – i det sistnämnda fallet genom att dränka rörelsen i blod. De senaste tjugo åren har världsrevolutionens enda effektiva exponent varit den koloniala revolutionen. Denna har visat sig synnerligen livskraftig och vissa bakslag till trots har inte ens de grymmaste repressiva åtgärder kunnat hejda den. Och 1968 vaknade så arbetarrörelsen i Europa till ett nytt liv, som inleddes i Frankrike i maj och med den politiska revolution som växte fram i Tjeckoslovakien, antydningar om att vi är på väg in i en period då världsrevolutionen kommer att avancera på tre fronter: proletariatets revolution i de ekonomiskt framskridna kapitalistländerna, den koloniala revolutionen i de ekonomiskt underutvecklade länderna, vare sig dessa är självständiga eller inte, och den politiska revolutionen mot den allsmäktiga byråkrati som förtrycker samtliga folkdemokratier.

Massrörelserna år 1968 nådde förvisso inte alla de mål de kanske siktade till, men de utplånades inte och kunde inte heller hejdas helt. Om det är något vi har fått lära oss av detta år 1968, så är det att i det ytterligt tumultariska läge som råder i världen just nu, kommer varje ny kamp, även om den inte kröns med framgång i sin första fas, att i varje fall stimulera andra rörelser i andra stater, och kommer också att själv komma tillbaka med nya krafter. Vi befinner oss i ett stadium som ingalunda kännetecknas av något slags sammanbrott, utan tvärtom av att det nu håller på att mogna och växa fram en revolutionär rörelse vars like världen aldrig har skådat tidigare.

De bländverk som kallas ”konsumtionssamhället”, nykolonialismen, ”den fredliga samexistensen”, ”fredliga framsteg inom författningens ram” börjar blekna bort mer och mer. Framför allt tror ungdomen inte längre på dem, och det är föga troligt att de alls skall kunna återvinna sin position. Ungdomen håller på att återupptäcka revolutionära program och kampformer som de gamla reformistiska ledargrupperna – de må sedan vara socialdemokrater eller efterstalinister – i fyrtio års tid hade lyckats tysta och underkuva. De rörelser som trädde fram i brännpunkten 1968 har visat att det finns en väldig revolutionär potential, som kan frigöras i kanske högst oväntade former. Men de har också visat att hur stark och folklig en rörelse än må vara, så kan den inte vinna seger genom spontaniteten allena; om den skall segra krävs en revolutionär ledning väpnad med ett klart och bestämt program och internationell kringsyn, organiserad i ett politiskt sammansvetsat parti, i god kontakt med människorna och redo att handla djärvt och säkert.

Den maning som fjärde internationalen – om också bara genom sin existens och sin förmåga att leva vidare under dessa reaktionens år – har fört fram, maningen att skapa nya och folkliga revolutionära marxistiska partier och att skapa en folklig revolutionär international, har under de nu rådande omständigheterna blivit till ett bjudande och kategoriskt imperativ. Bland de uppgifter som åläggs de kämpande revolutionärerna som ett led i de kamper i stort som nu har inletts, framstår kravet på skapandet av nya marxistiska partier som rent överväldigande viktigt, om man skall kunna förhindra att den revolutionära potentialen splittras sönder i en hel. serie olika rörelser, som allesammans i tur och ordning ändar med nederlag. Ju förr nya revolutionära ledargrupper kan skapas, desto snabbare kommer den socialistiska revolutionen att tränga vidare och segra över hela världen.

Uppgifterna

Vilka är de närmast liggande av de uppgifter som har skapats av den ryska interventionen i Tjeckoslovakien och det läge som uppstått genom den? Varenda revolutionär, varenda arbetare som är hängiven socialismens sak, måste i fortsättningen betrakta Moskvas diktat som av noll och intet värde. De tjeckoslovakiska arbetarna måste få hjälp och stöd att förkasta det. Socialismens heder och framtid står på spel. Den internationella organisationen måste stärkas, så att den kan hjälpa de tjeckiska och slovakiska revolutionärer, vilkas strävanden har illegaliserats av den militära ockupationen.

Massrörelsen för en socialistisk demokrati i Tjeckoslovakien har för ögonblicket desorienterats och försvagats, men varken besegrats eller plånats ut. Dubcekgruppen saknade den kraft som krävdes för att stå motståndaren emot, och historien har mer än en gång i liknande sammanhang omvittnat att det skulle vara ett rent underverk om den verkligen skulle kunna återhämta sig. A andra sidan kommer rörelsen för en politisk revolution att byggas upp på nytt. Bland de tusenden och tiotusenden som grep till handling veckan den 21-27 augusti, kommer det att uppstå nya grupper och en ny revolutionär ledning. En ny förtrupp kommer att ha lärt sig läxorna från den ”tjeckoslovakiska våren”. Den kommer att ta upp på nytt allt som den gången fördes fram som delar i ett program för en äkta socialistisk demokrati, arbetarmakt baserad på demokratiskt valda arbetarkommittéer, rätt att organisera partier som respekterar de socialistiska maktförhållandena inom produktionen och rätten att ge uttryck för skiljaktiga meningar, och kamp mot alla försök från byråkratiska gruppers sida att gripa eller utöva makten över någon som helst sektor i samhället. Den kommer att vara uppfylld av den proletära internationalismens anda, kommer att stå i första ledet i den kamp för världsrevolutionen som pågår på alla fronter. Den kommer att organisera ett underjordiskt motstånd som i olika former, från kraftfullhet till smidighet, till slut kommer att göra om intet diktaten från Moskva och fullborda den politiska revolution som inleddes 1968.

Över hela världen kommer arbetarna att samlas till demonstrationer där man kräver att ryssarna skall evakuera Tjeckoslovakien omedelbart och utan villkor. Man kommer att genomföra demonstrationer med krav på att sovjetpolisen inte skall arrestera de så kallade ”fyrtiotusen huliganerna” – i själva verket de kommunistiska aktivister, tidningsmän, intellektuella, fabriksarbetare – som var den drivande kraften bakom motståndet under den första ockupationsveckan.

Men aktionerna för Tjeckoslovakien kan inte stanna vid dessa direkta och omedelbara mål. Det som har hänt är ju ändå bara det allra senaste i den långa serie av brott mot socialismen som begåtts av dessa byråkrater i Kreml, som de senaste fyrtio åren falskeligen har gjort anspråk på oktoberrevolutionens fana som sin. Stalinismen och dess avföda frodas fortfarande i Sovjetunionen, i folkdemokratierna och i den internationella arbetarrörelsen. De måste rensas ut en gång för alla.

Invasionen i Tjeckoslovakien visade å ena sidan upp en militär makt av första ordningen och å den andra en svårbemästrad politisk situation som skapat panikreaktioner hos de ryska ledarna.

Vi hyllar de tappra män och kvinnor som, sedan de månaderna innan offentligen försvarat de författare som dömts med orätt av ett domstolsväsen som är en skam och vanära för Sovjetunionen, därefter också visade sig modiga nog att demonstrera sitt motstånd mot ockupationen av Tjeckoslovakien på själva Röda torget. Också de måste räddas ur fängelset. Kampanjen för deras befrielse kommer, liksom kampanjen för att få de utländska trupperna att lämna Tjeckoslovakien, att bli till en stimulans också för de ryska massorna.
Sovjetunionens arbetare, ungdomar och intellektuella måste få klart för sig att ingen medlem av arbetarrörelsen längre låter sig luras av de lögner som kommer från ledarna i Kreml och deras lakejer, och att varje försök från deras sida att avlägsna dessa män från deras maktställning kommer att få entusiastiskt stöd från all världens arbetare.

Också i övriga länder som deltog i invasionen har tappra män vågat vända sig mot detta brott. I Polen har åtskilliga personer satts i fängelse sedan i mars, däribland ledarna för den kommunistiska renässansen, Modzelewski och Kuron, som vid det laget redan hade dömts till flera års fångläger för sin insats när de på vänsteroppositionens tid formulerade ett program för den antibyråkratiska revolutionen. Man har – ibland i stor skala, bland annat på fabrikerna – visat sin motvilja mot byråkratins brott. De internationella arbetaraktionerna för solidaritet med det tjeckoslovakiska folket måste breddas till att gälla också alla de som lett den antibyråkratiska kampen i andra stater.

Både Jugoslaviens Tito och Rumäniens Ceaucescu protesterade mot invasionen i Tjeckoslovakien, men båda gjorde det i första hand som statsöverhuvuden. Tito önskade själv inte de massdemonstrationer som ägde rum i hans eget land – i juni 1968 hade han händerna fulla med en studentrevolt mot den härskande byråkratin i Jugoslavien. Ceaucescu började organisera en väpnad arbetarmilis, men stämde snart ner tonen i sina protester, och fortsätter hur som helst att upprätthålla en hård politisk och byråkratisk regim i sitt eget land.
Över hela denna del av det ”socialistiska lägret” borde Kremls och dess satelliters desperata handling stå som en ljudande signal till en beslutsam kamp för den socialistiska demokratin. Den officiella kommunistiska rörelsen har vid det här laget hamnat i ett desperat tillstånd av ideologiskt sammanbrott och organisatorisk försvagning. Den sortens balansakt som t.ex. ledningen för det franska partiet ägnar sig åt, där man strävar efter att å ena sidan bevara kontakterna med Kreml men å den andra ändå inte förlora sina kontakter med medelklassens vänsterflygel och de franska socialdemokraterna, kommer inte att rädda någonting alls. Många kämpande kommunister krossades helt av Stalin och efterstalinisterna, som sökte sin tillflykt i en allt mer markerad socialdemokratisering av kommunistpartierna eller i politisk overksamhet. Men till de som ändå inte har förlorat sin tro på kommunismen, och ser nytt hopp i det som har hänt de senaste månaderna, skulle vi vilja säga: sluta upp med den strutsinställning till krisen som skakar er rörelse; närma er i stället modigt och klarsynt de viktiga frågorna i sammanhanget och var inte rädda för att låta krisen utveckla sig till en konvulsion. De besvär kommunistiska partiet haft att dras med i så många år kan botas bara med mycket starka mediciner – troligen kommer det rentav att tarvas en operation. Stå därför redo att göra er insats i arbetet på att skapa nya revolutionärt marxistiska ledargrupper, tillsammans med de kämpar som redan i många, långa år har utkämpat denna kamp under trotskismens fana och tillsammans med de nya unga revolutionärer som har trätt fram de senaste åren.

Det brott Kreml har begått i Tjeckoslovakien är långtifrån ödesdigert för socialismen. I stället kan det mycket väl betyda början till en stark förnyelse inom den kommunistiska rörelsen, just genom att det så tydligt visar till vilka djup av skändlighet och ondska byråkratin nu har sänkt sig. Det intensivt revolutionära läget i världen i dag gynnar en sådan utveckling. Militär styrka kan inte – den saken har redan bevisats bortom allt tvivel – besegra en stark och folklig rörelse under en fast och djärv ledning. Händelserna i Prag stämplar inte vår egen tid som en tid för förtvivlan och reträtt, utan som en tid för angrepp.

Ner med den kremlska byråkratins väpnade kontrarevolutionära intervention i den Socialistiska republiken Tjeckoslovakien!

Vi kräver att alla utländska trupper omedelbart och utan villkor lämnar Tjeckoslovakiens mark! Bort med händerna från de tjeckoslovaker som gjorde motstånd mot invasionen i sitt land!
Solidaritet med det hjältemodiga vietnamesiska folket! Dra bort de ryska stridsvagnarna från Tjeckoslovakien och överlämna dem till Vietnams kämpande folk!
Länge leve den socialistiska världsrevolutionen!

Pierre Frank

Pierre Frank om ”Stalinfenomenets historia”

Pierre Frank recenserar: Jean EllensteinStalinfenomenets historia,  Arbetarkulturs, förlag, 1977. Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1980.

Äntligen kan vi säga, utan att bli anklagade för antisovjetism, att de i Moskva fängslar folk på grund av deras politiska åsikter. Äntligen kan vi säga att ”Bekännelsen” inte är en antikommunistisk film. Äntligen kan vi protestera mot det fula trick som regeringen i Östtyskland spelat Wolf Biermann. Detta är möjligt idag, sedan Marchais givit klarsignal. Men varför är det så, att det som igår fortfarande var antikommunism och antisovjetism, inte längre är det idag? Från Marchais och ledarskapet i Franska kommunistpartiet (fortsättningsvis PCF) får vi, idag liksom igår, bara tvärsäkra uttalanden, inga förklaringar. Idag som igår, har vi bara att tro på deras ord.

Vill vi veta mer om stalinismen får vi vända oss till Jean Ellenstein. Han är idag PCFs auktoriserade historiker och dessutom prorektor inom C.E.R.M. (Centrum för marxistiska studier och forskning – en institution som officiellt drivs av PCF), vilket har till en av sina uppgifter att skola PCF-kadern i Sovjetfrågan. Dessutom var han nyligen PCFs kandidat i fyllnadsvalet i femte arrondissementet i Paris, där han speciellt symboliserade ”tjugoandra PCF-kongressens linje”. Rustad med så många titlar gav han för inte så länge sedan ut en redogörelse för ”Chrusjtjevrapportens begränsningar och betydelse.” För ungefär ett år sedan publicerade han en bok med titeln ”Histoire du phénoméne Stalinien”(1), vilken gör det möjligt för oss att förstå betydelsen av och begränsningarna hos antistalinismen, om inte hos författaren så åtminstone hos PCF. För Ellenstein publicerar inte en bok om ett så känsligt ämne utan att först fått klartecken från Place du Colonel Fabien (PCFs huvudkvarter).

Denna bok innehåller många fakta som gör den användbar när man skall övertyga en medlem i kommunistpartiet som inte vill tro på fakta om Stalins oräkneliga brott, om Trotskijs roll både under Oktoberrevolutionen och som skapare av Röda armén och om de lögner som Moskva sänder ut om Sovjetunionen o.s.v. Vilken enorm skillnad jämfört med tidigare skrifter! Otvivelaktigt skulle den chocka vem som helst som under åratal fullständigt svalt den apologetiska prosan och bländats av en ljusblå himmel utan moln.

För detta ändamål är det nödvändigt att flitigt använda boken, vilket rekommenderades i en artikel i tidskriften ”Quatrieme Internationale”.(2 ) Vi skall också diskutera den, men inte för att visa vad den kan användas till, utan för att visa vad som måste förkastas i den. För alla dem som inte inväntade att Ellenstein skulle upptäcka många av dessa saker, är hans bok fortfarande inte en sanningsenlig historik över Sovjetunionen och stalinismen. Precis som en halvfull flaska också är halvtom, är en bok som behandlar historia, även om den bara innehåller några halvsanningar, lögnaktig. Vi skall inte gå igenom ”Stalinfenomenets historia” sida för sida för att peka på alla de punkter som behöver klargöras eller korrigeras – de är för många. Inte heller skall vi diskutera den åtskillnad som Ellenstein gör mellantermerna ”stalinfenomen” och ”stalinism”. Vi är inte intresserade av semantiska frågor, utan av hur han använder termerna när han skall förklara vad som hänt och vad som händer i Sovjetunionen.

Det han har bibehållit av stalinismen

En sak bör stå klar från första början: samtidigt som Ellenstein erkänner Trotskijs roll i Oktoberrevolutionen är han lika oärligt antitrotskistisk nu som förr: ”Vi måste betänka att trotskismen av år 1931 inte var densamma som i våra dagar när den utmärks av antisovjetism och en dogmatisk tillbakablickande strategi”(3) Han bevisar inte sina påståenden, särskilt inte anklagelsen om antisovjetism. För honom är helt enkelt vår revolutionära strategi ”förlegad” till skillnad från den reformistiska vägen till socialismen.

Men det är inte bara antitrotskismen som Ellenstein bibehållit av stalinismen. Till denna måste läggas metoden att välja de opponenter som passar honom, vilket är helt i stil med de ”marxistiska veckor” under vilka stalinisterna roar sig med att diskutera med alla slags filosofiska, historiska och ekonomiska riktningar, samtidigt som man systematiskt struntar i de marxister som inte politiskt ställer upp på PCFs gällande linje. Ellenstein är bara något skickligare; han väljer det som passar honom hos t.ex. Trotskij eller Deutscher för att nedsabla en Bettelheim.(4 ) Han tvekar inte att ta till förvanskningar för att bekämpa trotskismen. T.ex. talar han om ”Rizzi, en italiensk trotskist” när det är allmänt känt att den senare bekämpade Trotskijs analys av Sovjetunionen som en arbetarstat och att Trotskij utförligt vederlade Rizzis teorier om ”byråkratisk kollektivism”, vilka senare togs upp av Burnham. Med utgångspunkt från en olycklig formulering hos Rakovskij om Sovjetunionen fastslår Ellenstein felaktigt att Trotskij själv i ”Den förrådda revolutionen” var osäker om Sovjetunionen skulle kunna betecknas som en arbetarstat.(5)

Vad Stalins person beträffar, gör han sitt bästa för att ställa honom i ljusan dager: ”… Stalin vid revolutionens början var rik på erfarenheter av skilda slag, däribland internationella relationer”(6) Detta sista påstående är helt enkelt osant! Stalin lämnade Ryssland bara för två, tre korta utlandsvistelser, i samband med ryska partikongresser och för att skriva en broschyr om den nationella frågan. Det är en överdrift att kalla detta ”internationella relationer.” Ellenstein gör också Stalin till ”en begåvad popularisator” av marxismen.(7) Som kontrast fastslår han att Trotskij ”var aldrig annat än medelmåttig taktiker, och trivdes bättre i krislägen än i perioder av relativt lugn”(8) Ungefär som Alice i Underlandet, har Ellenstein ett slags uppochnervänt kriterium för talang och medelmåttighet – och även när det gäller naturen hos historiska perioder. Revolutionsperioden, 1917-23, är för vår författare en period av ”krislägen ”, medan den stalinistiska perioden, när alla gamla bolsjeviker och miljoner sovjetmedborgare likviderades (han medger antalet), är en period av ”relativt lugn ”.

Förvanskad historia

Vi kan sträcka oss så långt att vi ger Ellenstein rätt att missta sig om personer och historiska perioder. Han har full rätt att ogilla revolutionära stormar och föredra lugna vatten. Men är det möjligt att grövre förvränga de händelser som utmärkte stalinismens framväxt än att skriva: ”Det är mycket betecknande att inte en enda av partiledarna – trots den oenighet som fanns mellan dem under åren 1923-27 – hade ifrågasatt de politiska institutioner som upprättats år 1922”.(9)

Detta är ren lögn! Trotskij å ena sidan och 46 andra bolsjevikledare å andra sidan krävde redan 1923 att partiet skulle demokratiseras. Den Förenade oppositionen upprepade detta krav 1926 och -27 i en plattform där man också förespråkade att statsapparaten kraftigt skulle nedskäras. Om detta viktiga dokument har Ellenstein inte ett enda ord att säga. Han talar inte heller om för läsaren att Oppositionen redan 1923 (i Trotskijs fall så tidigt som 1922 i hans rapport till SUKPs 11:e kongress) krävde industrialisering och planering. När det gäller denna tidsperiod betonar han bara det faktum att Bucharin, till skillnad från Stalin, ville gå långsamt fram med att industrialisera landet och uttrycker sin förvåning över att Stalin skulle ha satt den i full rullning. I stället för att hänvisa till Trotskij eller Deutscher, som Ellenstein måste anse vara alltför vänligt inställd till Trotskij, kunde Ellenstein ha använt sig av professor E.H. Carr (vars verk han bara nämner när de passar hans teorier) – en icke marxistisk historiker, men en historiker som mycket samvetsgrann! samlat ihop en enorm mängd dokument som han mycket skickligt använt sig av för att skriva Sovjetunionens historia. Han skulle ha upptäckt:

(a) att planering och industrialisering accepterades först efter det att Oppositionen under fem år fört kamp mot Stalin och Bucharin, den senare gjorde t.o.m. gällande att man byggde socialismen ”med snigelns hastighet” (10),

(b) att både Stalin och Bucharin förnekade kulakfaran ända till slutet av 1927,

(c) att Stalin, som den kortsynte byråkrat han var, började ändra kurs först när han stötte på hindret och då anammade han en politik som föreföll nära Oppositionens, men med metoder och en rytm som denna inte alls förespråkat. Längre fram skall vi ge ytterligare exempel på Ellensteins sätt att skriva historia.

Det är å andra sidan sant att han helt riktigt betonar de otillräckliga ansträngningarna som gjordes för att förverkliga demokratin, något som snart skulle sätta sin prägel på den fortsatta utvecklingen av den ryska revolutionen: ”… bristen på demokrati ligger bakom Stalinfenomenets uppkomst och triumf”.(11) Ellenstein säger också, helt korrekt, att förhållandena under inbördeskriget tillsammans med Rysslands historiska efterblivenhet, inverkade negativt på den demokratiska utvecklingen i landet. Men han framhärdar alltför mycket på denna punkt och tillgriper då, avsiktligt eller ej, ett gammalt argument av socialdemokratiskt ursprung som använts av alla fiender till bolsjevismen.

Det var också Lenins fel!

Förutom de objektiva förutsättningarna hävdar Ellenstein att ett visst ansvar för denna avsaknad av demokrati och därmed också stalinfenomenet, faller på Lenin:

Det ryska och sovjetiska… experimentet utvecklades inte via någon politisk demokrati. .. Även Lenin, som angrep dessa frågor utifrån en sund teoretisk insikt, underskattade alltid demokratins betydelse, eftersom han utgick från sina egna ryska erfarenheter och assimilerade de demokratiska enbart utifrån… (Han) kan åskådliggöra de revolutionära processerna enbart genom sina egna erfarenheters förvända och förvändande lins …”(12) ”År 1918, och kanske inte heller år 1923, kunde Lenin veta att socialismen, även om den utgjorde en övergång från kapitalism till kommunism, skulle vara i många decennier och att staten skulle få en allt större roll.”(13)

Vilka orimliga felaktigheter döljer sig inte i dessa få meningar. Lenin, som ville att varje kokerska skulle kunna fylla styrandefunktioner, underskattade således alltid, enligt Ellenstein, demokratins betydelse p.g.a. att han bar ryska glasögon som förvrängde hans egen erfarenhet! Inte som dessa duktiga franska demokrater, (i stil med Marchais) som har god syn och klart kan urskilja saker och ting i demokratins och den borgerliga parlamentarismens klara atmosfär. Och stackars Rosa Luxemburg, som samtidigt som hon polemiserade mot Lenin om bland annat arbetardemokrati, förlöjligade de som ansåg ”den borgerliga demokratins hönsgård vara den institution som var kallad att genomföra den mest fantastiska sociala omvälvningen i historien”.

Det andra citatet från Ellensteins bok innehåller en fullständig stalinistisk revidering av marxismen. Varken Marx eller Lenin (i ”Staten och revolutionen ”} sade att ”socialismen utgjorde en övergångsperiod från kapitalism till kommunism, under vilken staten skulle komma att spela en allt större roll”. De talade om två stadier hos det kommunistiska samhället – ett lägre stadium som de betecknade som socialistiskt och ett annat, högre, som de kallade för det genuina kommunistiska samhället. De gjorde följande åtskiljning mellan dessa två stadier:
(a) i det lägre stadiet är fördelningsprincipen ”samma mängd produkter för samma mängd arbete” vilket fortfarande förutsätter ”den borgerliga rättens trånga synsätt”, medan det högre stadiet karakteriserades av maximen ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”;
(b) i kommunismens högre stadium, d.v.s. i överflödets rike, kommer staten att försvinna helt, medan den i det lägre stadiet, från och med proletariatets maktövertagande, bara kommer att börja vittra bort:

”Statens ”bortdöende” i den gängse, allmänt utbredda – om man så får uttrycka sig – massomfattande föreställningen innebär otvivelaktigt att undanskymmande, om inte rent av ett förnekande av revolutionen. En sådan tolkning är emellertid den grövsta förvrängningen av marxismen. .. Engels (tatar) här om att den proletära revolutionen ”upphäver” bourgeoisins stat, medan orden om bortdöendet hänför sig till resterna av det proletära statsväsendet efter den socialistiska revolutionen. Den borgerliga staten ”dör” inte ”bort” enligt Engels utan ”upphäves” av proletariatet under revolutionen. Det som dör bort efter denna revolution är den proletära staten eller halvstaten… Om ”bortdöendet… talar Engels alldeles klart och bestämt då det gäller epoken efter ”statens besittning av produktionsmedlen i samhällets namn ”d.v.s. efter den socialistiska revolutionen…’ ”Den borgerliga statens avlösning av den proletära är omöjlig utan en våldsam revolution. Den proletära statens upphävande d.v.s. upphävandet av varje stat överhuvudtaget, är omöjlig på ett annat sätt än genom ”bortdöendet””(15)

Det stämmer att Marxs och Engels teori om den proletära diktaturens stat, under den period som följer omedelbart efter maktövertagandet, utgick ifrån, uppfattningen att revolutionen skulle äga rum i ett utvecklat kapitalistiskt samhälle. Problemet komplicerades av det faktum att varken Ryssland eller de andra länder där kapitalismen avskaffats, var utvecklade kapitalistiska länder (utom Tjeckoslovakien och Östtyskland, där dock omvälvningen framförallt åstadkoms genom militär intervention). Det är på grund av detta som dessa samhällen, i vilka det var nödvändigt att först åstadkomma den ”primitiva ackumulation” som de föregående regimerna inte lyckats med, idag fortfarande är övergångssamhällen till socialismen (det lägre stadiet av kommunismen) snarare än riktiga socialistiska samhällen.

Viktigast av allt är att varken Marx eller Lenin föreställde sig att den sociala ojämlikheten skulle öka och att staten skulle spela en mer och mer betydande roll efter maktövertagandet – vilket skedde under Stalin, som försökte rättfärdiga sin politik teoretiskt. Det var han som så tidigt som 1935 framhöll att ”socialism” hade fullbordats i Sovjetunionen och att man nu skulle gå vidare till nästa fas, kommunismen. Det var också han som uppfann ”teorin ” att ju längre man kommer i det socialistiska uppbygget, desto mer skärps klasskampen, vilket inte leder till att staten ”vittrar bort” utan till att den stärks som repressiv apparat, för vilket Moskvarättegångarna var ett uttryck. På detta plan har Ellenstein uppenbarligen bibehållit hela den stalinistiska ”teorin” men, och här är han inkonsekvent, han vill inte ha repressionen. Vi kanske har misstagit oss, men vi har inte träffat på en enda hänvisning till statens bortvittrande i hans bok.

Att kosta på sig lyxen av en revolution…

De omständigheter som fick Lenin att underskatta demokratin och att betrakta övergrepp på denna som en norm för den socialistiska revolutionen ledde enligt Ellenstein också till Kominterns strategiska misstag i fråga om de utvecklade kapitalistiska länderna:

Det som år 1919 framstod som en norm skulle under de följande åren framstå som ett undantagsfall, och som en följd därav kom den av den Kommunistiska Internationalen (ursprungligen) antagna strategin att visa sig stämma dåligt överens med den faktiska situationen i de kapitalistiska länderna. Den stämde å andra sidan mycket bättre överens med situationen i de koloniala länderna, där den nationella befrielserörelsen kunde föra människorna mot den socialistiska revolutionen utmed vägar som historiskt skiljde sig från den ryska revolutionens, men liknade den däri att de demokratiska processerna spelade en liten roll. ”(16)

Det strategiska schemat, eller i klartext, den revolutionära vägen förmodas vara undantaget. Men, har den andra lösningen, den parlamentariska vägen av gradvis utveckling av den borgerliga demokratin, som anges vara lagen och inte undantaget, någonsin lett till en seger för socialismen? Detta är en fråga som Ellenstein inte ställer sig. Borde den revolutionära vägen ha följts i Frankrike och Italien efter Andra världskriget? Låt oss lyssna till vår socialistiska strateg:

Dessa båda länder hade befriats av anglosaxerna, och även om deras folk så hade önskat, vilket inte var fallet, kunde de inte unna sig lyxen av en revolution, som amerikanarna och engelsmännen skulle ha dränkt i blod, utan att Sovjet kunde ha ingripit… ”(17)

”Lyxen av en revolution”- för att unna sig den måste man vara vietnames, och ställas ansikte mot ansikte med en halv miljon amerikanska soldater, efter att ha kämpat mot japanska och franska trupper. Goda européer, vars förfäder erövrade några ganska bräckliga demokratiska rättigheter som inte uppskattas av Ku Klux Klan och nazister inte uppskattar), kan inte nå socialismen genom revolution. I stället kommer de att köras dit i lyxvagnar.

Vad kan man säga om den ”ringa betydelsen av demokratiska processer” för de länder som var kolonialiserade innan kapitalismen störtades? De kan nöja sig med en EPA-socialism. Det är inte ett direkt rasistiskt uttalande, men det stinker likväl.

Thermidor

Vi kommer nu till ett annat exempel där Ellenstein i egenskap av historiker försöker framställa stalinismen som någonting som stärker den socialistiska revolutionen, något som Trotskij, inte skulle ha förstått

… han (Trotskij) förstod inte att Thermidor var en förlängning av den borgerliga revolutionen med andra metoder, i andra former och även med andra personer. Bonaparte konsoliderade den borgerliga revolutionen på samma sätt som Stalin genomförde den socialistiska”.(18)

Under de år stalinismen var på uppgång användes begreppet Thermidor i Sovjetunionen på ett sätt som ofta var förvirrat. Trotskij erkände detta och i februari 1935 skrev han en självkritisk pamflett för att ge sin slutgiltiga åsikt i frågan. Där kan vi läsa följande:

l794 års Thermidor åstadkom ett överförande av makten från vissa grupper i Konventet till andra, från en sektion av det segerrika ”folket” till andra skikt. Var Thermidoren kontrarevolutionär? Svaret på denna fråga beror på hur vid betydelse vi, i ett givet fall, ger begreppet ”kontrarevolution”. Den sociala omvälvningen 1789-93 var borgerlig till sin natur. Till innehållet begränsade den sig till att ersätta det statiska feodala ägandet med det ”fria” borgerliga ägandet. Den kontrarevolution som skulle ha ”motsvarat” denna revolution borde ha strävat efter att uppnå ett återupprättande av de feodala ägandeförhållandena. Men under Thermidoren gjordes inte ens ett försök i denna riktning. Robespierre sökte sitt stöd bland hantverkarna, Direktoriet inom mellan-bourgeoisin. Bonaparte allierade sig med bankerna. Alla dessa förändringar- vilka naturligtvis inte bara hade en politisk utan också en social innebörd – ägde emellertid rum på det nya borgerliga samhällets och den nya borgerliga statens grundval. Thermidoren var en reaktion som verkade på revolutionens sociala grundval… Naturligtvis jämför vi dagens Kremlbonapartism med bonapartismen under bourgeoisins uppgång och inte under dennas nedgång… Ur den synvinkel som vi är intresserade av, är skillnaden i den sociala grundvalen för de båda typerna av bonapartism, den med jakobinskt och den med sovjetiskt ursprung, mycket viktigare. I det förra fallet handlade det om att befästa den borgerliga revolutionen genom att utrota dess principer och dess politiska institutioner. I det senare fallet rör det sig om att konsolidera arbetar- och bonderevolutionen genom att krossa dess internationella program, dess ledande parti, dess sovjeter… Napoleon förde en kamp inte bara mot den feodala världen utan också mot ”packet” och mot små- och medelbourgeoisins demokratiska sammanslutningar… Stalin försvarar Oktoberrevolutionens erövringar inte bara mot den feodala och borgerliga kontrarevolutionen utan också mot arbetarnas krav, deras otålighet och missnöje. Han krossade vänsterflygeln som uttryckte de oprivilegierade arbetande massornas lagbundna historiska och framstegsvänliga tendenser. Han skapade en ny aristokrati genom extrema löneskillnader, privilegier, titlar o.s.v. ”(19)

Vi kan se att Trotskij inte ”förstod” innebörden av den stalinistiska Thermidoren respektive av den borgerliga Thermidoren. Han skulle ha behövt en Ellensteins skarpsinne för detta! ”Med andra metoder, i andra former och även med andra personer” säger Ellenstein. Men hur? Stalin ”fortsatte” den socialistiska revolutionen genom att utplåna varje atom av demokrati i Sovjetunionen och genom att avrätta den överväldigande majoriteten av ledarna och deltagarna i Oktoberrevolutionen. Var och en konsoliderar revolutionen på sitt sätt.

”Stalinfenomenets” natur

Men vad är det då som enligt vår historiker ligger bakom detta ”stalinfenomen”? Han skriver en mening som förtjänar att bevaras åt eftervärlden,: ”Företeelsen var alltså begränsad i tiden och rummet och inte någon för den historiska, nutida eller framtida socialismen historiskt given nödvändighet”(20)

En företeelse som är ”begränsad i tiden och rummet”. Vad finns det för något i denna vår värld på jorden, förutom den Helige ande, fantomer, ektoplasmer och liknande, som inte är ”begränsade i tiden och rummet”. Socialismen och kommunismen kommer också att vara det. Stalinismen var naturligtvis inte ens i Sovjetunionen en oundviklig, ödesbestämd nödvändighet – trotskisterna sade detta för länge sedan, och det var just därför Trotskij och Oppositionen kämpade mot stalinismen från det ögonblick den tog sina första steg. Var är då den sociala naturen hos detta fenomen som är begränsat ”i tiden och rummet”? Ellenstein ifrågasätter partiet och statsbyråkratin men han gör det i termer som måste studeras noga:

”Antalet statstjänstemän ökade starkt och närmade sig en improduktiv nivå. Heltidssysselsatta partiarbetare och funktionärer inom statsapparaten åtnjöt ofta materiella, politiska och intellektuella fördelar, vilket gav dem vissa privilegier jämfört med folket. Del skulle emellertid stå i strid med fakta att tala om en ny klass av ”privilegierade” byråkrater, vilket vissa trotskister gjorde på trettiotalet och senare”(21)

Det kan medges att en – minimal – del av arbetsprodukten, vilken inte fördelades bland lönearbetarna (i form av löner) utan som staten tog hand om. i oproportionerlig grad monopoliserades av stats- och partifunktionärerna. Detta är förvisso en konsekvens av byråkratifenomenet, men skillnaden mellan det och talet om mervärde och en byråkratklass är enorm… Dessa. . . förmåner… tillät vissa att leva bättre än andra sovjetmedborgare.. . men detta räcker verkligen inte till att konstituera skapandet av en ”byråkratklass”. Det existerar förvisso sociala orättvisor under socialismen, men hur utopiskt vore det inte att tro att det inte kunde göra det!(22)

Det är förvisso sant att stalinfenomenet var byråkratiskt, men därmed menas att byråernas roll var viktigare än massornas och att administrativa beslut vägde tyngre än ekonomiska stimulanser. Detta innebär att ekonomin kunde vanskötas, att städerna kunde administreras illa och kolchoserna skötas dåligt till följd av beslut av tjänstemän som var inkompetenta, oansvariga, inte kunde leva upp till sitt ansvar eller var korrupta… Denna sjuka var inte specifikt socialistisk… Den kan återfinnas i alla kapitalistiska länder”(23)

För det första: det som är ”motsatsen till sanningen” är att tillskriva Trotskij och trotskisterna, inberäknat dagens, åsikten att sovjetbyråkratin är en klass. Hur många dispyter och splittringar har inte Fjärde Internationalen erfarit p.g.a. denna fråga om huruvida byråkratin är en ny klass eller en privilegierad social kategori i arbetarstaten. Armén och kyrkan representerar inte klasser utan sociala kategorier. Men det hindrar dem inte att under vissa omständigheter styra en stat baserad på t.ex. kapitalistiska ägandeförhållanden. I Sovjetunionen är ägandeförhållandena av socialistisk karaktär. Trots detta är det inte proletariatet, utan byråkratin som ända sedan Stalin på ett despotiskt sätt styr samhället.

För det andra: Ellenstein förringar medvetet de fördelar och privilegier som byråkratin åtnjuter i Sovjetunionen. Han säger dessutom att man måste vara utopisk om man tror att sociala orättvisor inte kan finnas under socialismen. Det är riktigt, men det är inte det saken gäller. Under Stalin kämpade regimen inte, som den borde ha gjort, mot sociala orättvisor under uppbygget av socialismen: den ökade dem. Hela dess politik gick i den riktningen – på arbetarnas bekostnad. Här reviderar Ellenstein återigen Marx och Lenin och glömmer att de entusiastiskt applåderade Pariskommunens beslut att, som ett led i kampen mot byråkratin, betala sina valda representanter och funktionärer en lön som inte överskred en yrkesskicklig arbetares. Den unga sovjet-regimen förmådde, trots att den var uppbyggd på arbetar- och bonderåd, inte göra så mycket. Under de första åren var den p.g.a. knappheten och kaderflykten från staten och ekonomin bara förmögen att upprätthålla denna norm bland medlemmarna i kommunistpartiet. Till och med denna regel avskaffades när Stalin fick makten över partiet.

Ytterst ser Ellenstein i byråkratin inte en privilegierad social kategori utan bara dåliga metoder och inkompetenta och oansvariga människor – precis som i ett kapitalistisk samhälle. Men varken, under ett kapitalistiskt styre eller i Sovjetunionen, är det brist på kompetenta, ansvarsfulla och okorrumperade byråkrater. Man kan inte förklara en social regim eller politiska strukturer med individuella misstag. Ellensteins ståndpunkt står fullständigt i strid med troskister-nas uppfattning om Sovjetunionen som en regim baserad på en privilegierad byråkrati, som för att vidmakthålla sig själv och för att utvidga sina privilegier, obarmhärtigt slog till och avrättade de som försvarade arbetarklassens krav. Då denna byråkrati misslyckades att finna en stabil social position som svarade mot de nya produktionsförhållandena, fann den sig självt tvingad att försöka utse en högsta skiljedomare materialiserad i en person, runt vilken de utövade en kult.

Socialism i ett land

Ellenstein försvarar ”teorin” om ”socialism i ett land”:

Oppositionen – den från 1923 eller 1925-26 – hade begått det stora misstaget att inte inse nödvändigheten av detta slagord vilket kunde fattas av bondemassorna, därför att det implicerade ett fördömande av ett offensivt revolutionärt krig och därför av all äventyrspolitik”.(24) ”Socialism i ett enda land var den enda möjliga vägen omedelbart efter revolutionens nederlag i Europa.”(25)

Han hänvisar inte till de hårklyverier som Bucharin kom med för att rättfärdiga ”socialism i ett land”, utan till mera jordnära saker. Att vara anhängare av den internationella revolutionen är för honom framför allt att vara en äventyrare som förespråkar offensiva revolutionära krig – vilket är en oärlig förvrängning av Oppositionens ståndpunkter. Enligt Ellenstein var det nödvändigt att skapa en ideologi för bönderna och för de utmattade massorna i allmänhet – en ideologi som uppenbarligen passade byråkraterna, som tyckte att revolutionen hade varat tillräckligt länge och att det var dags att rädda de privilegier och andra fördelar som var nödvändiga för ett bättre liv.

Ellenstein erkänner att Hitlers maktövertagande ”var ett område på vilket Stalin hade ett stort ansvar”(26) Men han inser inte att den stalinistiska politiken under den s.k. ”tredje perioden”, vilken påskyndade Hitlers seger genom att gå emot arbetarnas enhetsfront mot nazismen. var en av de mest förödande frukterna av ”teorin” om ”socialism i ett land”. Stalin insåg att, för att kunna bygga denna socialism inom Sovjetunionens gränser, var nazismens maktövertagande (som han trodde skulle skapa en instabil regim) att föredra framför en regering som inbegrep världsimperialismens socialdemokratiska bihang.

Låt oss i denna fråga lägga till att Ellenstein framställer det som om Bucharin, till skillnad från Stalin, hade insett det nazistiska hotet mot Sovjetunionen. Som stöd för detta påstående inflikar han några rader från ett tal som hölls på SUKPs 17:e kongress 1934 (d.v.s. efter Hitlers maktövertagande) – rader, som för övrigt dränks i en hyllning till Stalin och som inte kommer med någon alternativ politik. Å andra sidan ägnar Ellenstein inte en rad, inte ett ord i sin bok åt Trotskijs talrika texter från åren mellan 1929 och 33, värda all uppmärksamhet, där han varnar för hotet från Hitler och propagerar för en enhetsfront av de kommunistiska och socialdemokratiska partierna för att bekämpa detta hot. Texter som ådrog honom den mest avskyvärda stalinistiska förtalskampanj, vilken banade väg för de kommande ”Moskvarättegångarna ”.(27)

Låt oss till sist när det gäller Stalins utrikespolitik nämna ytterligare en lögn, det finns inget annat ord för det, från ”stalin-fenomen”- historikern. Enligt honom var det efter Hitlers maktövertagande nödvändigt att anamma en annan politik: ”… den enda strategi som tycktes kunna spärra vägen för nazismen och andra slag av fascism, nämligen ”demokrati eller fascism”.(28) Resultatet av detta var folkfrontspolitiken. Men, tillägger han:

Kominterns sjunde kongress konfirmerade denna politik. Olyckligtvis försvårade stalinfenomenet tillämpningen av denna nya politik och förhindrade i stor utsträckning att den gavs den nödvändiga teoretiska dimensionen”(29)

Detta är helt fel. Folkfrontspolitiken hindrades aldrig av Stalin. speciellt inte i Frankrike och Spanien. Vi hittar ingen hänvisning i Ellensteins bok till spanska revolutionen, där folkfrontspolitikens strategi ”demokrati eller fascism” användes med känt resultat. De som vid den tiden, på ett mer eller mindre ingående sätt, hävdade att det var nödvändigt att inte lita till den borgerliga demokratin för att besegra fascismen eftersom fascismen närdes av den borgerliga demokratins oförmåga att vidmakthålla det kapitalistiska systemet; de som sade att fascismen bara kunde besegras genom en socialistisk revolution, de anklagades då för att vara ”hitlertrotskister”. Moskvarättegångarna, den första inträffade praktiskt taget samtidigt med utbrottet av spanska inbördeskriget, var knivhugg som Stalin riktade lika mycket mot den spanska revolutionen, som mot Sovjetunionen självt.

Stalinismens kvarlevor … på mentalsjukhusen

Innan vi börjar undersöka stalinismen närmare in på knutarna, bör vi fråga oss vad det blivit av Sovjetunionen idag. Följande är vad Ellenstein har att säga:

De yttringar av ”nystalinism” som kan finnas är rester från det för gångna: de är en följd av vanor, etablerade administrativa strukturer och attityder vilka det som bekant är svårt att förändra”.(30)

Publikationer förbjudna av censuren, deportationer till läger, landsförvisningar, internering av oppositionella på mentalsjukhus, den militära interventionen i Tjeckoslovakien för att installera en ny centralkommitté i kommunistiska partiet etcetera… allt detta är bara kvarlevor från det förgångna. Liksom hela stalinfenomenet beror dessa kvarlevor på ryssarnas vanor – de som aldrig upplevt demokrati. Dessutom är det ju så svårt att ändra på folks läggning och sinnelag… Det är precis som om jag lyssnat till min specerihandlare: i dessa ord avslöjas Ellensteins småborgerliga mentalitet i hela sin nakenhet. Är det inte målet för arbetarrörelsen att ändra samhället och på så sätt även vanor, attityder och moral? Om ledarna i Sovjetunionen är så osedvanligt ljumma i denna fråga, vad skall då de arbetande massorna i detta land göra? Vilket program föreslår Ellenstein dem? Vi hittar ingenting om detta i hans bok. Vi far väl anta att boken är skriven i namn av ickeinblandning i broderpartiets inre angelägenheter, denna hycklande formel som tillåter kommunistpartierna i väst att sjunga Sovjetunionens lov i varje fråga hur obetydlig den än är, men att inte säga någonting om de brott som begåtts: det längsta de kan gå idag, flera årtionden efteråt, är att på ett föga övertygande sätt säga att de inte längre instämmer i en del av Kremlledarnas handlingar, det är allt.

Det är Kominterns och de andras fel!

Låt oss lämna den stalinska in- och utrikespolitiken på regeringsnivån, för stalinfenomenet rör mer än det. För trots ”teorin” om socialism i ett land begränsade sig stalinismen inte till Sovjetunionen och drog sig inte för att blanda sig i broderpartiernas affärer. Tvärtom, den drabbade alla kommunistpartier i världen. Det Ellenstein skriver om denna fråga är minst lika felaktigt som det han t.ex. skriver om Sovjetunionen. Varför följde kommunistpartierna Stalin så träget i alla hans lögner och brott? För Ellenstein var det helt enkelt Kominterns fel:

De utländska kommunistpartierna deklarerade att det rörde sig om lögner och borgerlig propaganda… Informationen filtrerades i huvudsak via sovjetiska överlöpare som flytt till väst (Krivitskij, Orlov, Kravtjenko), via Trotskij och trotskisterna och via forskningscentra vid universiteten i de imperialistiska länderna… De kommunistiska partierna och deras ledare hade alla skolats av Komintern. Den Kommunistiska Internationalen hade gjort det villkorlösa försvaret av Sovjetunionen till en av hörnpelarna i sin politik”(31)

Stalins offer hade också del i detta:

Hur kunde man tvivla på komplotten när man hört Zinovjev och Kamenev förklara att de var agenter åt Gestapo och hade planerat att mörda medlemmar av politbyrån?(32)

Lägg till det ”kalla kriget” och ni förstår varför ”så många välmenande människor, särskilt utomlands ”under så lång tid kunde luras av Stalin.(33) Det är sant att en väldig massa arbetare trodde på alla dessa lögner, trodde på alla dessa stalinistiska skändligheten Men vad ska man säga om dessa ”välmenande” kommunistpartiledare som, t.o.m. långt efter det att Komintern hade upplösts, inte visste, inte visste ett skvatt! När vi ögnar igenom dessa sidor har just PCFs politiska byrå sagt att den höll tyst om Chrusjtjevrapporten därför att deras delegation på SUKPs 22:a kongress ombads att inte säga något. Idag är det deras tur att bekänna, att göra ”bekännelse” som ingen eller ingen terror har framtvingat ur dem. De visste, men de sade ingenting och det hela började inte 1956. Det är säkert så att alla medlemmarna i centralkommittén ”inte visste” på precis samma sätt. Kanske t.o.m. några speciellt ointelligenta inte förstod någonting av vad som hände. Men de riktiga ledarna, de i politiska byrån, visste. De visste mycket väl vad som hände i Sovjetunionen och de skänkte sitt bifall. Dessa fina människor, som gjorde anspråk på att vara välkvalificerade, t.o.m. de enda kvalificerade ledarna av arbetarrörelsen, var icke desto mindre oförmögna att förstå att Kreml begick brott mot socialismen i Sovjetunionen. De visste – vi skulle vilja framlägga ett bevis som förmodligen förbigick den som lade fram det. Under den diskussion som följde visningen av filmen ”Bekännelsen” i fransk television tillfrågades bokens författare, Arthur London, av en tittare varför han inte hade bedyrat sin oskuld inför den domstol som dömde honom, varför han inte hade förnekat de uttalanden som hade framtvingats ur honom under tortyr. Kontentan i hans svar:

En sådan handling skulle ha varit meningslös. Jag kommer ihåg att när Krestinskij -f.d. Berlinambassadör och tidigare sekreterare i bolsjevikpartiet – hade försökt ta tillbaka sina uttalanden så hade de stängt av mikrofonen och fört ut honom ur rättegångssalen; och under nästa session erkände han allt som de tvingat honom att säga. Detta hände under den tredje ”Moskva-rättegången” 1938, där Krestinskij var svarande tillsammans med Bucharin och andra. London hade alltså noterat denna händelse och kom fortfarande ihåg den tjugo år efteråt, och visade därmed att han verkligen kände till vad som hade hänt i Moskva under de år då stalinismen stod på sin höjdpunkt. I likhet med andra kommunistledare förstod han förmodligen inte motiven bakom Stalins politik – hans bok visar att han begripit regimens mekanik men inte vad stalinismen är; men det var en situation i vilken han ansåg sig själv maktlös och som han hoppades att han skulle klara sig igenom utan att något skulle hända honom personligen.

De visste och de använde samma metoder

Det var inte bara så att toppledarna, t.ex. Thorez, visste, de tillämpade också liknande metoder och en liknande politik som Stalin förutom det att man inte hade statsmakten. Ellenstein försöker i görligaste mån tona ner PCFs politik och metoder till den grad att de grundläggande dragen ändras:

Kommunistpartierna i väst tillämpade den (Stalinkulten) i mildare form… ”Det fanns otvivelaktigt en viss glidning i PCFs attityd gentemot Stalin, vars kult de hade övertalats att hylla vid flera tillfällen… På teoretisk nivå hade det inte förskonats från stalinistisk dogmatism, men det vore motsatsen till sanning att utifrån det härleda argument mot PCFs följda politik, vilken faktiskt hade djupt grundad demokratisk praktik.”(34)

Det är som fallet med den olyckliga oskulden som födde ett barn, men bar ett litet ett… Ellensteins formler är så förvridna att läsaren kan tro att PCF har utövat en Stalinkult och inte någon Thorezkult. Bara han har glömt bulletinerna och rekryteringskampanjen till ”Maurice Thorez’parti”, betjänterna, villorna och andra små gåvor till ”Frankrikes första stalinist”.

Tidningen ”Rouge” har redan påmint om de metoder som användes mot Marty och Tillon, metoder som beskrivits av den senare i en bok med den passande titeln ”En Moskvarättegång i Paris”. Tillon ”bekände” efter att ha tvingats att skriva text efter text tills dess han skrev en som passade ledarskapet. På detta sätt säkrade han, om än med svårigheter, en ömklig benådning. Senare, när han åter tog mod till sig och försvarade ”Marcellinvänstern ”35, och avslöjade den behandling han utsatts för, uteslöts han. Marty, som konsekvent vägrade att ge vika för denna behandling, denna moraliska tortyr, drevs ut ur partiet som en ”polisagent”. Idag säger de, med dämpad röst, att han hade en dålig karaktär. Polisman eller dålig karaktär, en sån futtig skillnad! ”Fallen” Marty och Tillon hade inget att göra med ”försvaret av SSSR”. Ändå är det som Ellenstein säger oss, att PCF alltid respekterat demokratin…

Låt oss ta ett annat exempel. Ellenstein skriver i sin bok:
Inom biologin blev Lysenko överstepräst i en antivetenskaplig ”kyrka” som kritiserade Mendels teser och betraktade dem som idealistiska.”(36)

Lysenko ”kritiserade ” Mendels teser. En sån försköning! En ‘ ‘kritik” som bestod i att driva ett helt toppskikt av sovjetiska vetenskapsmän från laboratorierna och till och med i att fängsla dem. Men är PCF vitt som nyfallen snö i denna fråga? I brist på kunskap om vad som hände i Sovjetunionen borde ”historikern ” Ellenstein åtminstone veta vad som hänt i hans eget parti. När Lysenkos stjärna uppenbarade sig på Moskvas himmel fanns det bland centralkommittémedlemmarna i PCF en biolog och sorbonneprofessor. som dessutom tillhörde Francs-Tireurs generalstab under motståndstiden. Denne hette Marcel Prenant. Han protesterade mot Lysenkos teser och sade att de inte var vetenskapligt grundade. En annan medlem av centralkommittén, Aragon, vars kvalifikationer inom biologin fortfarande är okända för världen, publicerade ett specialnummer av ”Europé” som stödde Lysenkos teser. Det var Prenant som uteslöts från centralkommittén, det var första steget mot hans avskiljande från partiet. Men Aragon är fortfarande med, och ingen har ännu hört den minsta ”självkritik” från honom eller från partiet i Lysenkofrågan. Vi skulle lätt kunna skriva sida efter sida om olika ämnen, med mängder av citat som stöd, för att visa i vilken grad PCF följde Stalin – detta parti som länge (åtminstone till för en två. tre år sedan), även bland andra kommunistpartier ansågs vara Kremls favoritadept, precis som Frankrike var katolska kyrkans favorit. Vi skall begränsa oss till ett enda exempel.

”Laissez-lez Vivre”(37)

På grund av att det finns bättre och sämre exempel så är det en smakfråga. Under sitt ”uppbygge” och sin ”konsolidering” av socialismen, fick Stalin Sovjetunionen att ta ett stort steg bakåt i frågor som gällde kvinnan, familjen och barnen, och bland annat förbjöd abort på det mest skandalösa sätt, och övergav på detta sätt den unga revolutionära regimens djärva försök. Trotskij uttryckte sin indignation i kraftfulla ord i ”Den förrådda revolutionen”: ”Filosofin hos en präst som också utrustats med gendarmens makt”, för att fördöma ett uttalande från en stalinistisk jurist, Soitz, som förklarat att en kvinna inte hade någon rättighet att avstå ifrån ”moderskapets glädje ”eftersom det inte fanns några arbetslösa i ett socialistiskt samhälle.(38) Och vad gjorde PCFs ledare, under inflytande av Maurice Thorez och Jeannette Vermeersch, i denna fråga? De följde oförbehållsamt i Stalins fotspår och fördömde abort och preventivmedel på ett sätt som – förutom de socialistiska referenserna – skulle ha hedrat de som publicerar ”Laissez-lez Vivre” (fransk organisation som är emot abort).

På femtiotalet attackerade Jeannette Vermeersch abort och preventivmedel i följande ordalag: ”Arbetarklassens kvinnor vill inte ha tillgång till bourgeoisins laster”. I en artikel i ”FranceNouvelle”, kallad ”Rättigheten till moderskap”, uttryckte sig Francois Billoux så här:

Vi förklara för mödrar och for blivande mödrar att lösningen på deras svårigheter inte ligger i den illegala aborten av idag, lika lite som i legal abort imorgon och inte heller i att använda preventivmedel”. Maurice Thorez lyfte upp frågan till ett ”teoretiskt” plan: ”Partiet kan inte anta en anarkistisk teori vid en tidpunkt när det gör stora framsteg som nationens vägvisare och bär vårt folks hopp”.

Vid PCFs 14:e kongress (Le Havre 1956) hade Thorez övertalat partiet att anta teser där vi kan läsa:

”... den härskande klassen föredrar att propagera för nymalthusianismens inhumana doktriner som är degraderande for individen och ödesdigra for landet. Nymalthusianismen, ett ultrareaktionärt begrepp som den amerikanska imperialismens ideologer åter gjort till mode, är ett vapen i bourgeoisins tjänst för att avleda arbetarna från kampen för omedelbara krav, för bröd, för socialism ”.

Nymalthusianska begrepp är en sak, abort och preventivmedel något helt annat. Man kan försvara de senare utan att det minsta dela nymalthusianska idéer. Hur som helst hade läkare och journalister, som var medlemmar i PCF, stora svårigheter med ledarskapet under denna period. Det skedde till och med uteslutningar ur partiet p.g.a. denna fråga. Idag håller PCF på att inta nya positioner för att inte hamna i bakvattnet på den allmänna opinionen. Men vi har inte hört av någon som helst ”självkritik” frun PCFs sida. Så var fanns PCFs demokratiska politik? Dessutom, trots alla förändringar i dessa frågor, befinner sig PCF fortfarande på nivå med den simplaste småborgarmoral.

Thorez… antistalinist

I sina ansträngningar att försköna sitt parti och dess ledare går Ellenstein lite väl långt när han nämner Thorez’ uttalanden till ”The Times ”(av den 19:e november 1946), där Thorez förutsåg att marschen mot socialismen skulle ta andra vägar än den som de ryska kommunisterna följde. Ellenstein skriver:

Detta uttalande… utgjorde ändå en viktig milstolpe i förkastandet av den stalinistiska teorin, eftersom det fälldes av generalsekreteraren i ett av de mäktigaste kommunistpartierna i den kapitalistiska världen”.(39)

Thorez, mästare i kampen mot stalinismen på teoretisk nivå – nu har vi sett och hört allt. Detta uttalande förkastade inte stalinismen vare sig teoretiskt eller praktiskt. Det fastslog helt enkelt efter många års praktik att den politik som PCF följde inte var revolutionär, som ryssarnas 1917, utan reformistisk. Såsom i fallet med socialdemokratin, kom denna teoretisering flera år senare, som en bekräftelse på den dagliga praktiken.

Vi tror att vi gett tillräckligt med exempel på de politiska begränsningarna i PCFs ”antistalinism”, utan att ha glömt bort att Ellenstein är den som hitintills kommit längst på detta område. I vilket fall som helst skall vi behandla en typisk aspekt av ”förändringarna” hos PCF-ledarna innan vi går vidare och undersöker den politiska innebörden av deras nya uttalanden i Stalinfrågan.

Ingen moralisk kris

När man läser Ellensteins bok och följer de ofta grova förklaringarna och förvrängningarna skrivna av någon som läst en hel del, förmodligen mer än han verkligen skulle vilja kännas vid, frestas man att tro att han spelar idiot för att dölja åsikter som han inte vill ge uttryck för, eller ännu inte vill uttrycka offentligt, för att hjälpa PCF. Å andra sidan har han utsatts för kritik från vissa element inom själva PCF. Men både Ellenstein och hans kritiker agerar under ledarskapets skydd, av inte fullt kända skäl. I PCF-toppen existerar förmodligen meningsskiljaktigheter – som uppenbarligen inte kan förklaras i termer av sökande efter vetenskaplig sanning – angående vad som kan och måste sägas i sovjetfrågan. Om Ellenstein nu gravt komprometterar sig själv och partiet till en del, måste ledarskapet vara osäkert på de följder som dessa avslöjanden skulle kunna få för partiet.

Oavsett hans egen framtid försöker Ellenstein nu tjäna partiet väl med alla metoder det ärvt från stalinismen. Precis som PCF-ledaren Kanapa – som när han i den tidigare nämnda TV-debatten om ”Bekännelsen” tillfrågades om han någonsin skrivit en överdriven mening i stalinistisk anda svarade: förmodligen, jag kan inte vara säker och jag skäms inte för det – precis så säger Ellenstein:

År 1975 är det lättare att göra en sansad bedömning av dessa ting… I motsats till vissa andra anser jag inte att jag förslösade min ungdom och uppoffrade den för ett tomt ideal”.(40)

Med uttalanden som detta visar PCFs Kanapar och Ellensteinar att ingen moralisk kris har anfäktat dem. De höll på i åratal som förfalskare, köpte och sålde socialistisk högvaluta, och nu kommer de och säger: Vi gjorde det och vi känner ingen ånger, vi gjorde rätt som gjorde det. Det var nog bra med moraliska kriser hos några medlemmar i PCFs centralkommitté efter att de läst Chrusjtjevrapporten. Naturligtvis delar vi inte Robrieuxs höga tankar om Servin, Casanova, Pronteau etcetera.. eller tror att de kunde ha lyckats med att förändra sitt parti. Men det står klart att de verkligen försökte ändra PCFs hållning, för vilket Thorez med hjälp av kanapar av olika slag, bröt ned dem eller uteslöt dem. Moraliska kriser är också fint för dessa ”medresenärer”, dessa intellektuella och dessa artister, som utan några som helst krav på politiskt ledarskap, vill stödja arbetarnas kamp för mänsklighetens befrielse genom att ge av sig själva och sina talanger. Dessa personer, grymt lurade av stalinisterna, vars kriser beskrivs mycket rörande i Simone Signorets bok ”La nostalgis n’est plus ce quelle étatit” (Nostalgin är inte längre vad den brukade vara) och vilka inte hade något att förebrå sig själva personligen – dessa personer led en hel del. Men de män som verkligen var skyldiga, därför att de visste att de ljög, säger idag utan att skämmas: vi ljög, men vi gjorde rätt i att ljuga för det var för Partiets skull.

Detta ”Parti” blir till ett väsen som står över dem som utgör det och över samhället. En sådan attityd avslöjar att PCFs metoder, trots vissa förändringar i partiets dagspolitik, i grunden är desamma som stalinismens, även om de är än mer hycklande. Den senaste deklarationen från PCFs politiska byrå om ”Chrusjtjevrapporten” som förklara att 20:e kongressens franska delegation kände till denna rapport men lät på ryssarnas begäran bli att tala om den, är av en exempellös fräckhet. Med detta uttalande erkänner de att de lydde under Kreml och höll tyst om de brott som begåtts i Sovjetunionens, därför att de hade blivit ombedda om det. Vem skall tro dem när de säger att de inte visste? Hade de inte hållit tyst förut på ryssarnas begäran? Och vem skall tro dem när de säger: vi skall inte göra om det?

PCFs ”aggiornamento”

Detta gör det möjligt för oss att begripa PCFs nuvarande ”antistalinism” i dess djupaste mening. Just som påven Johannes den 23:e inkallade det andra Vatikankonciliet för att stävja krisen i katolska kyrkan genom en ”aggiornamento ”, liksom Chrustjev försökte göra samma sak för Sovjetunionen vid den 20:e partikongressen: så är det också en ”aggiornamento” och inte en pånyttfödelse som PCF genomgår just nu. Med en ganska nämnvärd skillnad i Chrustjevs favör i jämförelse med Marchais och hans kanapar och Ellensteinar. Därför långt ifrån att ta avstånd från Thorez’ oreserverade deltagande i Stalins alla missdåd och politiska brott, försöker de förringa dem eller förpassa dem till tystnaden. I detta avseende står de mycket närmare en Bresjnev än en Chrustjev.

PCF-ledningens argument, enligt vilket Partiet har erkänt sina fel och inte längre bör lastas för dem, är helt enkelt skrattretande. (Låt oss i förbigående notera hänvisningen till ”Partiet” i allmänhet – vilken sprider ledarskapets skuld till alla medlemmar, vilka inte var direkt ansvariga). Kan ett partis ledarskap förkasta, inte bara en eller annan av partiets speciella politiska ställningstaganden utan hela dess politik och metoder under flera årtionden, precis som man kastar bort ett par utslitna strumpor? Kan det göra detta, samtidigt som det förebrår Socialistpartiet (PS)(41) för dess förgångna? Det kan inte på samma gång anklaga PS för att hålla fast vid Blums arv och själva förneka arvet från Stalin. Inget av de två massarbetarpartierna kommer någonsin att kunna skaka av sig de förräderier de begått mot socialismens sak. Ända tills nu är deras historia historien om dessa förräderier och brott.

Utan att göra anspråk på att ha uttömt ämnet PCFs nuvarande ”antistalinism”, måste vi också undersöka varför detta ”aggiornamento ” inträffar just nu. Många personer har observerat att PCFs ledarskap, som så länge var det ledarskap bland kommunistpartierna som envist följde Moskvas linje, idag är ett av dem som med förvånade snabbhet söker markera sina skiljaktigheter på vissa punkter. Marchais förefaller idag, så långt det är möjligt, vara ännu skarpare mot Moskva än Berlinguer är. Vad har fått honom att bita i det sura äpplet? Marchais ”kvaliteter ”-hans vulgaritet, hans oförmåga att uppskatta nyanser, en brutalitet som han med svårighet kontrollerar – har säkert betydelse för formen, men de förklarar inte sakens kärna. Han har inte en politisk byrå som lyder hans minsta vink i likhet med Thorez. Beslut i frågan om ”stalinismen ”tillhör förmodligen dem som diskuterats mest i denna församling. PCF-ledningens nuvarande attityd måste framförallt förklaras av den speciella politiska situationen i Frankrike. PCF har bara uppfört sig så här i två, tre år. Varför?

En spik i skon

När vänsterunionens gemensamma program undertecknades ropade PCF ”seger”. Var inte detta resultatet av femton års ansträngningar för att åstadkomma en sådan överenskommelse med Socialistpartiet? Det enda möjliga resultatet verkade vara en kraftigare tillväxt av partiet. PCF hade för tredje gången lyckats förena sig med PS, efter 1935 års Folkfront och efterkrigstidens tripartism. Alla de tidigare koalitionerna hade lett till ett stärkande av eller en stabilisering av PCF, medan PS hade gått tillbaka, speciellt inom arbetarklassen. PCF hade blivit ”första arbetarpartiet” i Frankrike och t.o.m. så långt att det gjorde anspråk på att vara det enda arbetarpartiet. Vänsterunionen skulle ge samma resultat, trodde partiets ledarskap.

Men det resultat de räknat med förverkligades inte. Strax efter undertecknandet av det gemensamma programmet inträffade motsatsen. Från fyllnadsvalen i september 1974 och framåt visade PS att det var det som återhämtade styrka och vann röster, medan PCF stagnerade och faktiskt gick tillbaks något. Dessa tendenser har stärkts sedan dess och PS har i röster mätt blivit, ”Frankrikes första parti”. Förvisso är PCF fortfarande hegemoniskt på fabrikerna. Men för ett parti som inte varit revolutionärt på länge och som ser fram emot att tillträda regeringsmakten genom parlamentariska medel, och t.o.m. ser detta perspektiv som realiserbart inom en nära framtid, är det en olycka att förlora röster och att bli lämnad på efterkälken av sin politiska bundsförvant. För sådana saker påverkar antalet och fördelningen av ministerposter. PCF har inget alternativ till Vänsterunionens politik. Både PCF och PS sitter fast i den och den som tog initiativ till en brytning skulle stå inför en katastrof.

Vad kunde PCF göra under sådana omständigheter? Som ni kanske minns var ledarskapets första reaktion att kraftfullt och rakt på sak attackera PS på en rad med punkter men det gav inget resultat. Ledarskapet påstod under polemikens förlopp att de inte behövde ta lektioner i demokrati av någon. Det var då som det insåg sin brist på trovärdighet i denna fråga och började uppleva sina band till Moskva som en spik i skon, vilken orsakade ordentlig smärta varje gång det tog ett steg. Från och med detta ögonblick har det, något högljutt, formulerat sina meningsskiljaktigheter med Moskva, och Ellenstein har kunnat skriva en bok ”om 22:a PCF-kongressens linje”. För denna linje består faktiskt i att de i stad och på land proklamerar sin kritik av stalinismen i den mest vulgära borgerliga demokratis namn. Att hejda stagnation och röstnedgång hur små de än är – detta är PCF-ledningen politiska målsättning. Men vad den vill åstadkomma är en sak, konsekvenserna av deras linje gentemot Moskva kommer att bli en helt annan.

Vem tjänar på PCFs antistalinism

I många år har PCF lyckats hålla flera järn i elden och gör det fortfarande. Kommunistiskt för en person, det var och det är demokratiskt för en annan, internationalistiskt för en tredje, revolutionärt för en fjärde, reformistiskt för en femte… etcetera. Men det kan inte hålla för evigt. Under händelsernas gång är ledsamma bakslag oundvikliga. På det patriotiska fältet föreföll de Gaulle mycket mera trovärdig i många röstares ögon, som tidigare röstat på PCF – det är väl känt att partiet förlorade nära en miljon röster 1958. Idag svänger pendeln åt vänster och vare sig vi gillar det eller inte, förefaller de Mitterand, trots sitt olyckliga politiska förflutna vara mer trovärdig än Marchais i frågor som rör demokrati och parlamentarism. Dessutom kommer PCFs ”antistalinistiska ”kampanj att långt ifrån stärka PCF, den kommer framförallt att hjälpa Socialistpartiet. När Ellenstein skriver att Lenin hade fel i frågan om demokratin, att PCFs revolutionära perspektiv blev felaktigt efter 1923, att Komintern borde ha upplösts redan 1935, häller han, i skepnad av ideologiska argument, vatten på någras kvarn, de som vill ”upphäva domen från Tours”.(42) Han gynnar uppkomsten av en tendens inom PCF som så småningom vill återförenas med PS. Det är troligt att det inom PCFs ledarskap finns de som ser faran med ”22:a kongressens linje” och som försöker tona ner eller totalt utplåna några av Ellensteins argument – vilket förklarar en del av den kritik som riktats mot honom från partiets inre.

Hur som helst, inom ramen för vänsterunionens reformistiska politik – och PCF kan inte komma ifrån den – är det framförallt PS som kommer att skörda frukterna, särskilt bland de breda massorna. Dessa massor kommer absolut inte att påverkas av Ellensteins argument, som de är okunniga om, utan av betydligt mera påtagliga saker. De står idag inför två reformistiska partier vars politiska linjer i huvudfrågorna är nästan lika om inte identiska och vars skiljaktigheter, hur som helst, inte rättfärdigar existensen av två skiljda partier. Båda dessa partier har ett ganska skumt förflutet men Socialistpartiets förflutna förefaller dem vara lite mindre skumt än kommunistpartiets, som innehåller både Stalins ondskefulla namn och hans efterföljares illdåd. Ur valsynpunkt är det dessutom Socialistpartiet som har de största chanserna att ta röster från de borgerliga partierna och tjänar därför på ”rösta klokt”- tanken: Mitterand, republikens president, kanske; Marchais, absolut inte.

Men ”antistalinismen” kommer inte bara att hjälpa PS: PCF har också förlorat mark vänster ut alltsedan 1968 och det är bara början. Historien, denna gamla dam med en så nyckfull gång, så oväntad, så tvekande, som alltför ofta haltar, går in i återvändsgränder eller sjunker ner i kvicksand, gör slutligen vid vissa tillfällen revolutionära språng som för henne framåt. Vi kan med säkerhet förutsäga, i ljuset av juni 1936 och den stora krisen maj 68, att när hon åter tar sådana språng kommer PCF, även om det skulle vilja manövrera med hjälp av ‘ ‘revolutionära ” förslag – vilket inte skulle vara en lätt sak för det att göra – inte kommer att kunna dra fördel av dem. Precis som fallet var med de Gaulle och patriotismen eller Mitterand och demokratin, så kommer dess manövrer att få motsatt effekt. Det kommer att vara de som Partiet och Ellenstein idag stämplar som dogmatiska och förlegade och som de förut behandlade som ”hitlertrotskister”, som kommer att vinna de arbetande massornas uppmärksamhet.

Pierre Frank

Noter:
(1) Editions Bernard Grasset 1975. På svenska ”Stalinfenomenets historia”.
(2) Se J. F. Godchaus kritik i Quatrieme Internationale nr 22 hösten 1975
(3) Stalinfenomenets historia sid. 112 not 13
(4) a.a. sid. 214
(5)a.a. 214
(6) a.a. sid 48
(7) a.a.sid 76
(8) a.a. sid 63-64
(9) a.a. sid. 62
(10)SUKPs 15:e kongress (l l) a.a. sid. 120
(12) a.a. sid. 145
(13) a.a. sid. 147
(14) Lenin, Staten och revolutionen, i Valda verk band 2, sid. 236-237, Progress, Moskva/arbetarkultur,
Stockholm 1974
(l 5) Ibid., sid. 239
(16) Stalinfenomenets historia sid. 148
(l 7) a.a. sid. 168
(l 8) a.a. sid. 103
(19) Trotskij, Writings 1934-5, sid. 168, 181
(20) Stalinfenomenets historia sid. 7 L
(21) a.a. sid. 99, not utlämnad ö.a.
(22) a.a. sid. 215-16
(23) a.a. sid. 216
(24) a.a. sid. 67
(25) a.a. sid. 224
(26) a.a; sid. 109
(27) I fråga om nazismen gör Ellenstein också en rad, i ett helt annat område än stalinismens. Han skriver ”De stora demokratiska kapitalistiska staterna i väst hade inte förstått nazismens nya karaktär och det hot mot civilisationen som den stod for” (a.a. sid. 143). Okunniga stackare som vi var, trodde vi att det existerande kapitalistiska imperialistiska demokratier, som var ute efter mervärde, och inte ”demokratiska kapitalistiska stater”, intresserade av civilisation. Det är förmodligen ”trotskistisk dogmatism” att säga att Churchill, Roosevelt och de Gaulle (satte igång krig) för att försvara sina egna imperialisters positioner mot de tyska imperialisternas anspråk.
(28) a.a. sid. 262-63
(29) a.a. sid. 181, 182
(30) a.a. sid. 130
(31) a.a. sid. 103
(32) Se Arthur London Bekännelsen, Stockholm 1973
(33) Stalinfenomenets historia, sid. 240
(34) Franska upplagan, sid. 245
(35) Detta var de smädande tillmäle som av PCF-ledningen användes för att karakterisera yttersta vänstern 1968. Marcellin var då de Gaulles inrikesminister.
(36) Stalinfenomenets historia, sid. 178
(37) ”Laissez-lez Vivre” ”Låt dem leva”
(38) Den förrådda revolutionen Partisan 1969, s. 110
(39) Stalinfenomenets historia, sid. 247
(40) a.a. sid. 182 och 183
(41) PS = Parti Socialiste, Frankrikes socialdemokratiska parti
(42) Franska Socialistpartiets kongress i Tours i december 1920 röstade för att anta namnet ”kommunistiska” och ansluta sig till Komintern med en majoritet av två mot en. En liten högerminoritet avsplittrades och behöll namnet Socialistiska Partiet.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1980.