Hösten 1969 kännetecknades av en mäktig strejkvåg som svepte över det kapitalistiska Europa. Kontinentens viktigaste länder – Frankrike, Italien, Västtyskland, Storbritannien – blev successivt indragna. Denna strejkvåg utvidgar arbetarklassens mobilisering, som i maj 1968 fann ett objektivt revolutionärt uttryck i Frankrike. Den förrevolutionära spänningen kvarstår i Frankrike. I Italien har en förrevolutionär situation uppstått, som under de kommande månaderna kan sprida sig till andra kapitalistiska stater i Europa. Det gäller att blottlägga drivkrafterna i denna process, förklara dess uppkomst och dess speciella dynamik samt bestämma dess perspektiv, för att sätta militanterna och de revolutionära organisationerna i stånd att inom denna process verka för den internationella socialistiska revolutionen.
1. Arbetarkrav och ekonomisk konjunktur
Samtidigheten i dessa arbetarstriders utbrott bör inte skymma det faktum att de åtminstone delvis bestäms av arbetarnas omedelbara bekymmer på grund av den speciella social-ekonomiska situationen i varje land, och att de därför, åtminstone delvis, utmynnar i olika materiella krav som reflekterar dessa speciella problem.
Sålunda lyckades bourgeoisien i Västtyskland och Italien (sedan recessionen 1966-67 i det förra landet, sedan recessionen 1964 i det senare) avsevärt reducera löneökningstakten. Härigenom hade dessa två länders kapitalism vunnit betydligt ökad konkurrenskraft, vilket medfört en väsentlig stegring av kapitalisternas vinster. De vilda strejkerna i Västtyskland och den alltmer ökande strejkvågen i Italien uttrycker således arbetarnas grundläggande önskan att ”återställa jämvikten” och ta igen de gångna årens eftersläpning. Härtill kommer en mindre medveten men icke mindre reell önskan att ta påtaglig revansch för alla de förödmjukelser och brutala angrepp som arbetarna utsatts för från kapitalets sida under en lång period.
I Italien måste till strejkvågens rent konjunkturmässiga drivkrafter läggas en strävan att eliminera de för arbetarklassen mest negativa effekterna av den nuvarande högkonjunkturen: höjda levnadskostnader, högre hyror, bostadsbrist etc. I Tyskland spelade arbetarnas önskan att eliminera löneskillnader mellan olika regioner och olika fabriker en roll vid utlösandet av de vilda strejkerna.
I Frankrike utgjordes däremot den omedelbara konjunkturmässiga impulsen till arbetarstriderna av kapitalisternas försök att medelst höjda priser, avgifter och skatter eliminera de eftergifter åt arbetarna, som de 1968 hade tvingats till för att få ett slut på generalstrejken.
I Storbritannien är det snarare den kapitalistiska ”rationaliseringspolitiken” och ”Labours” deflation samt det hot mot sysselsättningen som en halv miljon arbetslösa utgör, som förklarar några av de mest beslutsamma reaktionerna från arbetarnas sida, särskilt stålarbetarnas aktion i Port Talbot jämte stuveri- och gruvarbetarnas aktioner. Önskan hos de lågavlönade att komma i fatt den genomsnittliga lönenivån förklarar strejker liknande dem bland Londons renhållningsarbetare och bland gruvarbetarna, vilka krävde betydande höjningar för arbetarna ovan jord, den sämst betalda kategorin.
Men utöver dessa för vart och ett av Europas stora kapitalistiska länder olika konjunkturförhållanden kan man urskilja en mer allmän omedelbar ekonomisk orsak, som är gemensam för strejkvågen i alla dessa länder.
Sedan 1966 har tillväxttakten i den europeiska kapitalistiska ekonomin mattats, och den inomimperialistiska konkurrensen har blivit mycket hårdare. I ett sådant ekonomiskt klimat har storkapitalets vilja att försvara profiterna oundvikligen fått övertaget över önskan att till varje pris bevara ”samhällsfreden”. Företagarna gör inte längre några eftergifter med mindre de tvingas därtill under hot av mycket allvarligare nederlag, som vid Grenelle-överenskommelsen i Frankrike i maj-juni 1968. Även i detta fall sökte kapitalisterna eliminera eftergifterna så snabbt som möjligt, fastän detta skapade ett socialt explosivt klimat i landet.
I detta spända läge har den kapitalistiska ”rationaliseringen” framtvingat ett ständigt accelererat arbetstempo, dvs. en överexploatering av arbetskraften, som arbetarna gör uppror emot nästan överallt i Europa. I detta sammanhang får också kraven på kortare arbetsvecka särskild tyngd.
2. Det förrevolutionära sociala klimatet och arbetarmobiliseringen
Hur viktiga arbetarkampens omedelbara impulser än må vara för en förståelse av mekanismen bakom strejkerna i varje enskilt land, så räcker de inte till för att förklara vare sig strejkernas allmänna élan eller deras förvånansvärda synkronisering i stora delar av det kapitalistiska Europa. Andra, mer djupliggande och inte omedelbart synliga faktorer är här verksamma.
Det råder inget tvivel om att åskslaget från de revolutionära striderna i maj 1968 i Frankrike ändrat någonting fundamentalt i styrkeförhållandet mellan klasserna i hela det kapitalistiska Europa.
Även om arbetarna inte reagerade omedelbart eller fullt ut förstod att de franska arbetarnas och studenternas revolutionära kamp hade exemplets giltighet, så insåg de, nästan överallt i Europa, instinktivt att majhändelserna 1968 plötsligt hade avslöjat den underliggande svagheten i det kapitalistiska systemet. Detta hade ju förklarats ”helt stabiliserat” och i stånd att ”lösa alla sina motsättningar”.
Maj 1968 återgav det europeiska proletariatet dess självförtroende, förtroendet för dess egen styrka och tillförsikt inför en samfälld kamp mot det kapitalistiska samhället. Den nuvarande strejkvågen är huvudsakligen ett resultat av denna utveckling. Italien utgör det tydligaste exemplet. I Italien är det svårt att framställa den sedan ett år nästan obrutna följden av alltmer omfattande arbetarstrider som en enkel följd av ”arbetskonflikter” om högre löner. De explosiva upproren i södra Italien, i Avola och Battipaglia, var redan de ett förebud, trots deras ibland dunkla karaktär.
Det sätt på vilket de vilda strejkerna utlöstes, hur sammanstötningarna mellan strejkvakter och den borgerliga ordningens väktare ökade i Turin, Milano, Bergamo och annorstädes, hur striderna vidgades och trängde utöver företagens gränser för att dra med sig de stora industristädernas arbetarbefolkning, de mäktiga arbetardemonstrationerna i Milano, Turin och Neapel – och allt detta i ett klimat av intensiv politisering, av anti-imperialistisk och anti kapitalistisk medvetenhet på massnivå – hela denna utveckling antar alltmer karaktären av en förrevolutionär situation, som endast kan nå sitt positiva mål i upprättandet av maktdualismens organ och kampen om makten.
Uppenbarligen har utvecklingen inte nått samma nivå i Storbritannien (för att inte tala om Västtyskland). I Frankrike kännetecknas emellertid den politiska och sociala situationen fortfarande av stor instabilitet, av stor osäkerhet från bourgeoisiens sida och en orubbad kampvilja från arbetarklassens sida. Denna kampvilja finner sitt uttryck i uppflammande, begränsade strejker, där arbetarna inte tvekar inför radikala åtgärder (t. ex. strejken i Cholet, där fabriken ockuperades och direktören inspärrades, samt åtskilliga andra fabriksockupationer i landsorten). Arbetarnas växande motstånd mot den byråkratiska praktiken medelst rent symboliska — ”påtryckningsstrejker” speglar denna oförminskade kampvilja.
I Storbritanniens fall skulle det vara förhastat att tala om ett förrevolutionärt klimat. Det visar sig emellertid tydligt att de mekanismer och stötdämpare med vars hjälp bourgeoisien traditionellt kunnat hålla klasskampen inom ”tolerabla” gränser nu håller på att snabbt slitas ut. Som tidigare Labourpartiets byråkrati överflyglas nu fackföreningsbyråkratin av vissa arbetarkategorier. Efter 150 000 arbetares politiska strejk mot den föreslagna antistrejklagen kom i oktober en strejk av 120 000 gruvarbetare i direkt opposition mot deras fackförenings ”vänster”-byråkrati. Manövermarginalernas krympning (som en amerikansk recession dramatiskt skulle kunna accelerera) förebådar i vilket fall som helst allt allvarligare spänningar i klassernas relationer samt omfattande arbetarstrider.
Den plötsliga återhämtningen av det europeiska proletariatets självförtroende, som ligger till grund för den aktuella strejkvågen, utgör förklaringen för de ytterst betydelsefulla internationella återverkningarna inom detta uppsving, där varje större ”vild” eller mera omfattande strejk i ett land driver på proletariatets mest radikala element – framför allt bland arbetarungdomen – i angränsande länder. Det internationella överförandet av radikala kampformer (militanta demonstrationer, fabriksockupationer osv.) verkar i samma riktning.
Förändringen av klassernas styrkeförhållande i det kapitalistiska Europa framträder också i de akuta kriser beträffande det politiska ledarskapet som drabbat bourgeoisien i åtskilliga av Europas nyckelländer. Eliminerandet av de Gaulle har i Frankrike resulterat i en bonapartistisk regim utan en Bonaparte. Bortdrivandet av de Kristliga Demokraterna från makten i Västtyskland för första gången på 20 år, den djupgående kris som de Kristliga Demokraterna genomgår i Italien, bourgeoisiens tydliga brist på entusiasm för Heaths Tory-parti i Storbritannien är alla uttryck för samma grundläggande fenomen.
Den utpräglade försvagningen av socialdemokratin i länder som Frankrike och Italien och återverkningarna av stalinismens internationella kris reducerar bourgeoisiens möjligheter att kanalisera det nuvarande proletära uppsvinget i klassiska reformistiska banor, även om sådana möjligheter i viss utsträckning kvarstår.
3. Utmaningar mot kapitalismens produktionsförhållanden
Endast då man närmar sig den nuvarande strejkvågen i Europa utifrån det revolutionära uppsving som började i maj 1968 och som fortfarande befinner sig i sin första fas kan man förstå varför och hur nya krav, som går långt utöver omedelbara ekonomiska frågor, kunnat uppträda i striderna nästan överallt i Europa. Dessa krav utgör i själva verket en omfattande utmaning mot själva de kapitalistiska produktionsförhållandena.
Som svar på ett hot från kapitalisterna att avskeda 3 000 arbetare, utfärdade sålunda arbetarnas förtroendemän i General Electric-fabrikerna i Liverpool, med stöd av denna stora stads fackliga råd, som representerade tiotusentals arbetare, en appell om ockupation av fabrikerna, insyn i företagens räkenskaper och inrättande av arbetarkontroll. Och i den västtyska arbetarklassens mycket mindre politiserade och mycket mer konformistiska klimat kunde likaledes parollen om insyn i räkenskaperna under vilda strejker uppträda spontant inom åtminstone två industrier: Howaldt-varven i Kiel och en mindre fabrik i Ruhr-området. I Italien framfördes nästan överallt krav som ifrågasatte den kapitalistiska organisationen av arbetet, ökningen av arbetstempot, systemet med prestationsvärderingar och ackord.
Uppkomsten av dessa krav visar hur propagandan från ”vänsterns” revolutionära avantgarde mött de mest medvetna arbetarnas egna erfarenheter på själva arbetsplatserna.
I en fas av accelererad teknologisk innovation och snabb ekonomisk tillväxt som 1950-65 får allt som berör arbetets organisation med nödvändighet större betydelse för arbetare som är vana vid relativt full sysselsättning.
I det klimat av antiauktoritära konfrontationer som skapats av den revolutionära studentrörelsen framstår kapitalisternas auktoritet som så mycket mer motbjudande som arbetarklassens utbildningsnivå undan för undan höjts, särskilt i samband med införandet av alltmer komplicerat maskineri, som kräver alltmer utbildad arbetskraft.
Varje om än lätt förändring i den ekonomiska konjunkturen, varje återuppträdande arbetslöshet, varje accentuering av kapitalisternas godtycke måste under dessa förhållanden framkalla en reaktion från de mest stridbara arbetarnas sida, riktad mot själva de kapitalistiska produktionsförhållandena, dvs. kapitalisternas rätt att befalla över människorna lika väl som över maskinerna.
Arbetarna kände instinktivt att en större kraftmätning med kapitalet var på väg och sökte uppnå sammanhållning inom sina egna led genom att föra fram krav som skulle öka arbetarmassornas enighet. Av detta skäl måste man fästa stort avseende vid parollen ”Lika löneökning för alla” (dvs icke-hierarkiserad löneökning), som framfördes spontant under de vilda strejkerna i Västtyskland, Italien och Frankrike. Detta krav utgör ett helt berättigat svar från proletariatets sida på femton års manövrar, som syftade till att splittra och atomisera arbetarna på arbetsplatserna genom en mångfald lönekategorier, bonussystem och ackordsystem.
4. Arbetarnas stridbarhet och de traditionella byråkratierna
Den ”vilda” karaktären hos de tyska och brittiska strejkerna, den icke mindre ”vilda” början av höststrejkerna i Italien och vissa ”vilda” aspekter i de nyligen inträffade strejkerna i Frankrike visar tydligt att en växande misstro och fientlighet gentemot de byråkratiska fackföreningsapparaterna spelar en odiskutabel roll iden nuvarande vågen av proletär indignation, dock utan att detta innebär någon brytning med fackföreningarna som sådana. Dessa reaktioner förklaras först och främst av att dessa apparater, i synnerhet under det sista året, har försökt kväva arbetarnas stridbarhet och i stället leda in den i traditionella banor, t. ex. inriktning på val, parlamentariska förhandlingar och kompromisser. I Storbritannien steg antalet strejker, av vilka de flesta var vilda, från ett genomsnitt på 780 per halvår under perioden 1960-67 till 1000 per halvår under 1968, 1300 under första hälften av 1969, och utan tvivel till 1500 under andra hälften av 1969.
Dessa reaktioner av misstro och förbittring gentemot fackföreningsbyråkratin uttrycker emellertid någonting djupare. Arbetarna känner sig alienerade i förhållande till sin klass’ massorganisationer (och det gäller i ännu högre grad de traditionella socialdemokratiska och stalinistiska partierna än fackföreningarna). De känner att de har förlorat all kontroll över dessa organisationer och att dessa, från att ha försvarat de arbetande massornas intressen, förvandlats till instrument som uteslutande försvarar de byråkratiska apparaterna själva.
De senaste erfarenheterna kunde bara befästa denna övertygelse hos arbetar-avantgardet. Låt oss bara nämna de mest slående exemplen: det sätt på vilket CGT kvävde den franska arbetarklassens vilja i maj 1968 att kämpa för mer långsiktiga mål än vanliga temporära löneförhöjningar; den brittiska Labour-regeringens förslag om en anti-strejklag, vilket den tog tillbaka enbart i utbyte mot ett löfte från fackföreningsapparaten att den själv skulle spela polis mot vilda strejker; förhandlingarna om ett nytt avtal för miljoner västtyska metallarbetare, som sköttes av en handfull byråkrater utan att någon rådfrågade arbetarna eller dessa fick någon chans att uttrycka sina synpunkter.
Men den byråkratiska fackföreningsapparaten kan inte vara helt okänslig för denna utveckling, som innebär stora faror för den. Fackföreningsbyråkraterna tjänar inte kapitalismen av övertygelse eller idealism. För att försvara sina privilegier och sina positioner i den borgerlig-demokratiska staten måste de bevara en viss förmåga till utpressning mot kapitalet. Denna beror på organisationens styrka och på deras förmåga att kanalisera kampviljan hos betydande arbetarmassor. Om de förlorar denna förmåga och denna makt, upphör de att vara till nytta för kapitalisterna, och därmed är deras egna privilegier hotade.
Det var därför oundvikligt att den byråkratiska apparaten själv skulle sättas i rörelse då de vilda strejkerna flammade upp. Det lider inget tvivel att främsta syftet med dess reaktion var att återvinna kontrollen över en rörelse som höll på att glida den ur händerna. Men efter vad som hänt i Italien är det lika otvivelaktigt att försöken att återvinna kontrollen med nödvändighet innesluter en fas i vilken apparaten inte längre systematiskt söker undertrycka eller splittra alla strider utan tvärtom anpassar sig till arbetarnas kampvilja. I Italien såg vi hur den byråkratiska apparaten gick så långt som till att överta den kravlista som arbetarnas basgrupper hade gjort upp oberoende av och i opposition mot apparaten och göra dessa krav till det ”officiella” fackföreningsprogrammet vid metallarbetarnas avtalsförhandlingar.
Sålunda uppstår en ny dialektik mellan å ena sidan den spontana eller autonoma massrörelsen och å andra sidan massorganisationerna som står under byråkratisk ledning. Genom sin dynamik är denna utveckling gynnsammare för striders utbrott och spridning än det renodlade byråkratiska förtryck som rådde tidigare. Den borde framför allt göra det möjligt för arbetarnas militanta avantgarde att i de byråkratiska konstruktionerna öppna bräscher för den fackliga demokratin.
Vad denna nya dialektik kan leda till beror främst av tillkomsten av ett nytt alternativt ledarskap för arbetarklassen, av dess förankring bland massorna och av dess förmåga att samordna ständigt vidgade strider kring övergångskrav, vilka mer och mer undergräver själva grunden för det kapitalistiska systemet.
5. Arbetarnas autonoma organisation och kampen för övergångskrav
Ett av de säkraste tecknen på den aktuella strejkvågens djupgående revolutionära betydelse utgör vissa former för kollektiv organisation av mobiliserade arbetare, som ej uppträtt i större skala i Västeuropa sedan 1923 (med undantag för vissa fall under den spanska revolutionen).
Naturligtvis rör det sig bara om ansatser. Men dessa ansatser till egna organisationsformer, vars obefintlighet var så ödesdiger i maj 1968 :i Frankrike, låter oss förstå att massrörelsen gör sig redo att i nästa stadium överskrida den mognadsnivå som nåddes under generalstrejken maj 1968 i Frankrike.
I några stora fabriker i Västtyskland, där vilda strejker uppträdde, valdes strejkledningen demokratiskt på stormöten (och, låt oss upprepa det, trots att politiseringen och radikaliseringen hos dessa strejkande utan tvekan var mindre än i de tre andra stora imperialistländerna i Europa). I Kloeckerjärnverken i Bremen spelade ett oppositionellt fabriksråd, som i maj 1968 valts i opposition mot fackföreningsbyråkratin, en motsvarande roll.
I flera stora italienska fabriker, som följt Fiats exempel, har fabriksdelegater valts. Reguljära stormöten med befogenhet att formulera kraven gentemot företagarna har hållits, t. ex. i Montedison i Porto Maghera. I flera andra fabriker organiserades fackliga samordningskommittéer, som fungerade under arbetarmassornas kontroll. En aktionskommitté av arbetarnas förtroendemän etablerades i Liverpools elektriska industri. De brittiska gruvarbetarnas vilda strejk leddes av lokala fackföreningskommittéer.
Alla dessa fakta, i sig själva isolerade, vittnar dock om den vändning som rörelsen i sitt nästa skede kan tänkas ta, en vändning mot den strejkande arbetarklassens självorganisering via demokratiska stormöten, val av strejkkommittéer och dessas koordinering industrivis, lokalt och regionalt, ända upp till nationell nivå.
De revolutionära marxisterna måste emellertid förkasta den tes som framförts av vissa revolutionära grupper eller riktningar i Europa, framförallt i Italien, att massrörelsens autonomi i sig själv skulle utgöra den bästa – om inte enda – garantin mot att rörelsen åter integreras i det borgerliga samhället.
Varje rent ekonomisk rörelse, även den mest demokratiska med maximala initiativ från basen och maximalt oberoende av traditionella apparater, kommer i sista hand att integreras, om den begränsar sig till krav på högre lön och kortare arbetstid. Som maj 1968 än en gång visade är kapitalisterna redo att tillmötesgå varje omedelbart krav, då själva deras makt över samhället hotas. De vet mycket väl att de kan ta tillbaka med ena handen vad de gav med den andra så länge de behåller sin ekonomiska makt och kontrollen över staten. Dessutom är alla former av oberoende organisationer på arbetsplatserna omedelbart beroende av massmobiliseringens upp- och nedgång och dömda att förvandlas till tomma skal eller att helt försvinna under perioder av tillfällig tillbakagång.
Den enda garantin mot att bourgeoisien rider ut den aktuella strejkvågen består i övergångskrav av sådan art att de omöjligen kan assimileras av det kapitalistiska systemet, krav som är oförenliga med profitekonomins ”normala” funktioner, krav som utmanar de kapitalistiska produktionsförhållandena. Ur denna synvinkel sett blir kravet på arbetarkontroll viktigare än någonsin. Det är övergångskravet framför alla andra i den nuvarande fasen.
En praktisk tillämpning av propagandan för arbetarkontrollen följer logiskt av strejkrörelsens aktuella fas i Europa. Fallen mångdubblas där företagsledarna svarar på vilda strejker eller punktstrejker med lockouter och tillfälliga permitteringar, t. ex. hos Fiat och Pirelli i Italien, hos Renault-Le Mans i Frankrike, hos Vauxhall i Storbritannien. Kampen för arbetarnas vetorätt mot permitteringar och fabriksnedläggningar får därigenom en särskild aktualitet, som snabbt kan aktualisera arbetarkontrollen. Det blixtsnabba svaret från arbetarna hos Renault-Le Mans, som kontrade företagsledningens lockout med att ockupera fabriken och därmed tvinga ledningen till reträtt, är ett steg i denna riktning.
Kampen för arbetarkontroll utgör dessutom en ypperlig skola för arbetarnas självorganisering. Vad som bara sker sporadiskt under strejktider blir under denna kamp en alltmer systematisk reflex från arbetarnas sida: kollektiv organisering på själva arbetsplatserna. Kampen för arbetarkontrollen utmynnar således i stormötenas och strejkkommittéernas omvandling till effektiva organ för maktdualismen och inleder därmed en revolutionär period i landet.
6. Skapa proletariatets nya revolutionära ledarskap
Det mest karakteristiska draget i det revolutionära uppsvinget i maj 1968 i Frankrike var ett nytt ungdomsavantgarde av dimensioner som inte skådats i Europa sedan 1923. Samma drag framträder i dag åter i Italien och – i en mer anspråkslös skala – i andra kapitalistiska länder i Europa. I alla dessa fall har grupper av unga studenter eller revolutionära grupperingar förmått bryta sig ur sin isolering i förhållande till arbetarklassen, upprätta kontakter med arbetsplatserna, delta i bildandet av revolutionära grupper eller celler i fabrikerna och öva inflytande på de vilda strejkerna.
Under dessa förhållanden blir debatten om Marcuses teorier om arbetarklassens ”oundvikliga integrering” i neokapitalismen definitivt föråldrad. Men debatten om spontanismen, som i Frankrike markant avtog efter majhändelserna 1968, har tagit ny fart.
De revolutionära marxisterna hyser varken önskningar eller illusioner om att kunna ”tämja” spontana arbetarstrider, vilka i lika hög grad utgör en instinktiv revolt mot det borgerliga samhället som ett försök att befria sig från alla byråkratiska hinder.
De revolutionära marxisterna deltar i sin klass’ alla strejker och demonstrationer som aktivister, vars främsta intresse är att föra dessa strider till seger. De skall aldrig underordna rörelsens allmänna intressen åt snäva grupp- eller sektintressen.
Men på samma gång är de revolutionära marxisterna övertygade om att varje benägenhet att begränsa arbetarnas vredesutbrott tillfunktionen att uttrycka sig självt skulle leda det nuvarande uppsvinget till ett säkert nederlag. Massrörelsen är konfronterad med en klassfiende som förfogar över en högcentraliserad statsapparat och en rikedom av historisk erfarenhet i konsten att manövrera. Det är helt illusoriskt att tro att motståndaren genast skulle försvinna – eller gradvis försvinna utan att först ha blivit slagen i en allomfattande strid. Bakom en viss pseudorevolutionär fraseologi finner vi således de gamla reformistiska illusionerna om ett gradvist övertagande av makten.
Denna allomfattande strid kan inte enbart fattas som kulmen på samordnade och centraliserade strejker. Den är en revolutionär politisk strid. Dess mål är att bringa fienden ur balans, att upplösa hans materiella, moraliska och repressiva resurser, att mobilisera nationens alla exploaterade befolkningsskikt kring arbetarklassen, att besegra kapitalet ideologiskt och moraliskt innan det krossas ekonomiskt och politiskt, att vinna folkmassorna för kampen för socialismen.
Allt detta är nödvändigt för att en segerrik revolutionär kamp skall kunna störta den borgerliga staten. Utan en strategisk plan av detta slag och utan dess systematiska, medvetna och organiserade tillämpning är ingen seger över kapitalet i de högindustrialiserade länderna möjlig. När vi talar om att bygga upp ett revolutionärt parti kring ett revolutionärt övergångsprogram är det en sådan strategi som vi har i sikte.
Långt ifrån att motverka varandra är i stället arbetet för det revolutionära partiet, massrörelsens autonomi och spontanitet, arbetarklassens växande kampvilja och proletariatets ökande medvetenhet element som berikar varandra och samverkar.
Det finns inget annat alternativ till denna samverkan än tron på improvisationer och det omedvetna, dvs. tro på underverk. IV Internationalen föredrar att arbeta för uppbyggandet av revolutionära partier, till vilka Internationalens nuvarande sektioner endast utgör grundelementen, framför att hänge sig åt en dylik irrationell och illusorisk tro.
Ur Fjärde Internationalen nr 3 (1/1970)