Etikettarkiv: Sverige

Kenth-Åke Andersson och den svenska socialdemokratin

Kenth-Åke Andersson och den svenska socialdemokratin – Ett pionjärarbete att kritisera och föra vidare (från tidskriften Fjärde Internationalen 2/77)

Debatten om löntagarfonderna i Fjärde Internationalen, som återkommit i en rad nummer (nr 3-4 och 5/76 och 1/77), har helt naturligt rest frågan om reformismens och SAP:s karaktär. För att bidra till en fördjupad kunskap om detta område är en utgångspunkt för oss given: Det material av Kent-Åke Andersson som vi tidigare publicerat. I följande artikel har författarna tagit fasta på det och visar utifrån en kritik och värdering av hans arbeten vilka problem det är vi måste ringa in för att kunna gå vidare. I deras resonemang fyller analysen av den socialdemokratiska byråkratin en central roll.

Ingen som följt eller deltagit i den revolutionärt marxistiska rörelsens framväxt i Sverige sedan slutet av 60-talet kan glömma eller förbise Kenth-Åke Andersson.

Han var inte bara en av pionjärerna för den organisation som idag är Kommunistiska Arbetarförbundet. Han ägde dessutom en penna med en skärpa som påminde om en Axel Danielsson eller en Bengt Lidforss.

Liksom dessa portalfigurer bland den svenska arbetarrörelsens skribenter kunde han göra den polemiska essän till en litterär njutning, utan att för den skull ett ögonblick missa målet.

Med grundlighet och säker ironi gisslade han framför allt stalinismens och maoismens propagandister. Hans artiklar var därför till övervägande delen av historisk karaktär. De hade som uppgift att erövra delar av den internationella arbetarrörelsens verkliga historia till svensk mark – genom att söm för söm sprätta upp den kostymering som Moskvarättegångarna, Spanska inbördeskriget, den Kinesiska Revolutionen, den Socialistiska Kultursynen och mycket annat försetts med av stalinister och maoister.

När grovgörat var klart på den fronten gav han sig i kast med ett annat och större projekt: Att för första gången framställa en marxistisk analys av den svenska socialdemokratins och därmed den svenska arbetarklassens historia.

Han gjorde det därför att han förstod den nyckelställning socialdemokratin hade i det svenska samhället och därför att han var medveten om att ingen revolutionär organisation skulle kunna utvecklas på sikt – utan en riktig förståelse för den svenska socialdemokratins karaktär och utan en korrekt taktik gentemot socialdemokratin och de arbetargrupper den håller fast i reformismens grepp.

Genom Kenth-Åkes hastiga bortgång 1974 blev detta projekt ofullbordat. Ja, i själva verket hade det precis inletts, åtminstone enligt hans eget sätt att se saken.

Två skrifter hade dock lämnat tryckpressarna: Dels en artikel i Fjärde Internationalen (nr 4/1973) om den internationella socialdemokratins historia. »Den Röda Rosetten» bar den som huvudrubrik, efter den rosett som arbetarklassen i Paris lyckades få fästad vid borgarklassens fana = trikoloren – under 1848 års revolution. Dels den postumt utgivna pamfletten »Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsen barndom» (Röda häften nr 25), en skrift som han för övrigt hade planerat att bearbeta en gång till.

I en redaktionell inledning till Fjärde Internationalen 4/73 – som författades av Kenth-Åke, även om den inte signerades av honom – linjerade man upp riktlinjerna för ett större projekt som han och redaktionen ville dra igång.

Projektet skulle dels omfatta en analys av den internationella socialdemokratin, dels en undersökning av den svenska socialdemokratin och dess säregenheter.

Den förstnämnda analysen »måste ge utgångspunkterna» skrev redaktionen och ge svar på frågor som »vilka faktorer i det kapitalistiska produktionssättet som skapar socialdemokratin».

Den senare undersökningen skulle ta sig fram på tre nivåer:

Den svenska socialdemokratins historia, den socialdemokratiska apparaten samt socialdemokratins förhållande till statsapparaten.

– Idag är analysen av socialdemokratin en prioriterad uppgift för den revolutionära vänstern i Europa – skrev redaktionen och förklarade också varför…..
– En felaktig analys leder tveklöst till en felaktig taktik och strategi. Teori och praktik hänger nära samman….. Våra studier siktar mot en partilinje, mot en bestämd taktik och strategi. Men denna kan endast fastställas genom en öppen och fri debatt.

Kenth-Åkes artiklar lästes, diskuterades och kommenterades, berömdes, ifrågasattes delvis, ja till och med översattes till flera andra språk. Men någon egentlig debatt blev det inte, även om enstaka inlägg om socialdemokratins karaktär gjordes till vår förbundspress. Det projekt som han inlett fördes knappast vidare.

Till stor del berodde det nog på att Kenth-Åke var tidigt ute – inte i förhållande till det problem han reste till debatt, utan i förhållande till förbundets utveckling.

De avgörande frågor som han ville få besvarade, ställdes ännu inte konkret som praktiskt-politiska problem för KAF och dess föregångare Revolutionära Marxisters Förbund.

Idag är de definitivt det, vilket inte minst de artiklar som publicerats här i Fjärde Internationalen om LO-fonderna och utvecklingen efter valet visat, liksom debatten om taktiken inför årets Första maj i tidningen Internationalen.

Det är därför hög tid att ta Kenth-Åkes maning om debatt och författa studier på allvar. Endast då kan vi förverkliga det inledda, ofullbordade, men livsviktiga, projekt han lämnade efter sig.

Socialdemokratin och den borgerliga omvandlingen i Sverige

Inte i något annat land i Europa har socialdemokratin en så stark ställning som i Sverige.
l snart ett sekel har socialdemokratin utövat en nära nog total dominans över den svenska arbetarklassen.

Under 44 år satt SAP så gott som oavbrutet i regeringsställning. Partiets inre stabilitet har varit större än de flesta andra socialdemokratiska partiers.

I inget annat land har socialdemokratin spelat en så avgörande roll för kapitalismens utveckling och stabilitet som i Sverige. Kenth-Åke Andersson var väl medveten om denna särställning för den svenska socialdemokratin, l sin pamflett påpekade han att man rom kan säga att »ett eventuellt valnederlag för socialdemokratin skulle försätta den svenska kapitalismen i en svår politisk kris».

– Redan genom att räkna på fingrarna kan man få fram att de tre borgerliga partierna skulle få svårt att uppnå en stabil parlamentarisk majoritet, skrev han bl a. Trots att vi idag inte ser den 20-tals-situation som KÅA förespeglade, »med ständiga regeringskriser och invecklade piruetter på taburetterna», så står det klart att hans bedömning av problemen med en borgerlig regering i stort sett var riktig och framsynt.

Även om han på andra punkter missade i sin analys av socialdemokratins säregenhet i förhållande till de borgerliga partierna – vilket vi återkommer till – så uppfattade han därmed den svenska borgarklassens särskilda beroendeförhållande till socialdemokratin.

Vilka faktorer är det då som givit den svenska socialdemokratin denna unika ställning i samhället – om man jämför med dess broderpartier i exempelvis Västtyskland och England?

SPD och Labourpartiet är visserligen stora partier, men de kom ändå inte att spela samma roll för den kapitalistiska utvecklingen i sina respektive länder som SAP gjorde i Sverige. I KÅA:s analyser på den punkten hittar vi avgörande fördelar i hans pamflett.

Han anser att grunden till det här, måste sökas i villkoren för socialdemokratins framväxt, under »den svenska arbetarrörelsens barndom» – och genomför därför en historisk analys. KÅA lyfter fram de historiska säregenheter som präglade den svenska kapitalismens – och därmed också den svenska borgarklassens och arbetarklassens – historia.

Han undersöker därvid samspelet mellan en rad samhälleliga faktorer; låt oss nämna de viktigaste:

– Det kapitalistiska produktionssättet trängde fram förhållandevis sent i Sverige, men när det väl skedde, skedde det snabbt och effektivt på ett sätt som försvagade småborgerligheten.
– Staten kunde tidigt spela en mycket aktiv roll i industrialiseringsprocessen, vilket gjorde den framväxande borgerligheten mindre beroende av folkliga mobiliseringar.
– Jordreformer genomfördes återkommande och påbörjades tidigt, om vi ser det i ett internationellt perspektiv. Det gjorde jordfrågan mindre laddad och bidrog till den relativt fredliga samhällsomvandlingen.

Allt det här försvagade borgarklassen politiskt. Borgarklassen kom att sakna en verklig massbas i vilken den kunde förankra starka politiska partier. Genom den förhållandevis fredliga omvandlingen av samhället hade den inte heller samma behov av sådana som många av sina utländska klassbröder.

Det faktum att den framväxande borgarklassen i första hand rekryterades ur adeln och de rika köpmannafamiljerna – och inte ur olika hantverksskikt – försvårade ytterligare bildandet av starka borgerliga partier. Denna rekrytering uttryckte det tidiga samarbetet mellan borgare och adelsmän och lade grunden till statens aktiva roll i kapitalismens tjänst – det var ju adeln som dominerade de statliga organen.

Varför kunde reformismen vinna insteg?

KÅA för alltså tillbaka den svenska socialdemokratins starka ställning i samhället på borgarklassens politiska svaghet:

– Borgarklassen lyckades bilda sitt eget parti först efter – och dessutom en bra bit efter – det att arbetarklassen höjt sig till politisk klass och bildat sitt parti, skriver han. Och vidare:
– Det är denna försening i borgarklassens höjande till politisk klass som förklarar dess beroende av socialdemokratin.

Även om det är en nödvändig del av förklaringen, så är det också bara en del av förklaringen till socialdemokratins unika och starka ställning inom arbetarklassen. Det påpekar KÅA och fortsätter med att ta fram en del andra säregenheter i den svenska utvecklingen:

Frånvaron av en genuin borgerlig revolution gjorde att en reformistisk tradition lättare kunde vinna insteg och förankras hos arbetarklassen och dess direkta föregångare – städernas småfolk och hantverkare.

Denna tes, om sambandet mellan den borgerliga omvandlingens karaktär och den politiska tradition den för vidare till arbetarklassen kan lätt generaliseras till internationell nivå. Man behöver bara jämföra den franska revolutionens förlopp med den amerikanska och undersöka deras effekter på arbetarklassen i respektive land…

Den franska revolutionen var upptakten till en radikal politisk tradition, som gav upphov till intensiva klasstrider under ett helt århundrade. Den franska arbetarklassen föddes, deltog i och formades i denna tradition.

I Amerika – med dess splittrade befolkning och svaga arbetarklass – föddes ingen permanent politisk radikalism ur den borgerliga revolutionen. Det har fått bestående effekter på arbetarrörelsen i USA.

KÅA pekar också på en annan viktig faktor, nämligen förhållandet mellan den egentliga arbetarklassens framväxt och bildandet av det socialdemokratiska partiet.

Den socialdemokratiska partiorganiseringen kom först och stödde sig ofta på de hantverksskikt, som inte hade någon framtid som kapitalister, samt på de övre arbetarskikten. Det var skikt som bar upp en reformistisk – eller i andra sammanhang liberal – ideologi.

Den förvandling av socialdemokratin som följde, i och med att partiet mer och mer bidrog till och rotade sig i den framväxande fackföreningsrörelsen, hade innan sekelskiftet gjort det socialdemokratiska partiet till ett verkligt massparti. Men det var ett parti med bestämda reformistiska gränser.

När den snabba kvantitativa tillväxten av arbetarklassen skedde kring sekelskiftet fanns redan de socialdemokratiska organisationerna relativt välutbildade – hierarkiskt uppbyggda och med ett starkt småborgerligt inflytande. På så sätt underlättades det reformistiska inträngandet i arbetarklassen ytterligare. Vi är därmed framme vid en ytterligare frågeställning – en som måste ses som i sista hand avgörande när det gäller att förklara reformismens uppkomst, utbredning och socialdemokratins stabila utveckling under 1900-talet:

Vad i arbetarklassens ställning i samhället gjorde den såpass benägen att följa den socialdemokratiska ledningen och anpassa sig till dess ideologi?

Det var en fråga som KÅA ställde – i synnerhet i »Den röda rosetten». När han grep sig an den försökte han samtidigt gendriva de teser som maoistiska och stalinistiska ideologer ställt l upp på detta område…

– Det bidrag som kommit från det hållet , skrev redaktionen i sin inledning till Fl 3/1973, har varit teoretiskt undermåliga, de har byggt på alltför godtyckligt material och präglats av konspirationsteorier.

För att slå undan grunden för dessa konspirationsteorier avvisade KÅA tesen om att socialdemokratin varit revolutionär till dess att dess ledare »förrådde» rörelsen och ledde in den på reformismens stickspår.

Vi är helt ense med KÅA om att en sådan förklaring, som ju dessutom bara kan förklara socialdemokratins fortsatta historia som nya förräderier, leder till konspirationsteorier om förhållandet mellan de socialdemokratiska ledarna och borgarklassen respektive arbetarklassen.

Vi är också ense med honom om att den svenska socialdemokratin inte kan beskrivas som revolutionär (ens) under de första decennierna av dess levnad. Vi anser att man här måste göra en distinktion mellan revolutionär och samhälleligt progressiv. Socialdemokratin spelade, enligt vår mening en samhälleligt progressiv roll, under denna period…..

Bildandet av det socialdemokratiska partiet uttryckte ett stort framsteg för den svenska arbetarklassen – det uttryckte ett första nödvändigt organisatoriskt brott med borgarklassen och dess partier.

Socialdemokratin kunde spela en viktig politisk och organisatorisk roll – som organisatör av arbetarklassen, som initiativtagare till fackföreningar över hela landet och som inspiratör till stridbara fackliga och politiska aktioner.

Denna verksamhet hämmades naturligtvis av partiets mått av byråkratisering, dess i grunden reformistiska statsuppfattning och dess parlamentariska ambitioner.

Men under denna epok av kapitalismens utveckling – innan konkurrenskapitalismen växt över i dess imperialistiska stadium – kunde dessa drag hos socialdemokratin just bara hämma dess verksamhet – inte undertrycka dess progressiva funktion, som helhet betraktat.

Det kan vara värt att stryka under det här ordentligt, eftersom KÅA inte gör det i sina bidrag.

Det enkla »förräderi» som maoister och stalinister teoretiserade fram, kan omöjligen förklara socialdemokratins utveckling. Minst av allt kan det förklara hur dessa socialdemokratiska ledare, dessa förrädare, genom årtionden lyckats behålla sin dominans över arbetarklassen. Här ryms också en god portion förakt för de arbetare som under årtionden låtit sig luras så kapitalt…..

För att få en hållbar teori, menade KÅA, måste vi överge det rent historiska synsättet till förmån för en strukturell förklaring till socialdemokratins/reformismens uppkomst.

För KÅA var detta först och främst – eller uteslutande? – en fråga om att studera arbetarklassens strukturella förhållande till kapitalismen för att därmed undersöka vilken ideologi det kapitalistiska produktionssättet alstrade åt arbetarklassen. Och detta på grund av dess specifika ställning i produktionsprocessen. Låt oss försöka bena upp KÅA:s analys….

»Idéhistorisk kontinuitet»

I »Den röda rosetten» studerar KÅA vissa väsentliga drag i den socialdemokratiska ideologin i ett historiskt perspektiv och menar att de är desamma idag som de idéer Louis Blanc förde fram under revolutionen i Frankrike 1848.

– När man läser Louis Blancs skrifter och studerar hans agerande, skriver KÅA, får man ofta anledning att slå sig för pannan. Detta är ju Branting upp i dagen! Precis vad Palme säger! Men är det inte Sträng! Det där låter ju som Arne Geijer! Eller Tage Erlander!

Vad är då anledningen till denna likhet mellan vad dagens socialdemokrater säger och vad en Louis Blanc yttrade för mer än 100 år sedan?

– Man skulle naturligtvis, skriver KÅA, kunna göra en idéhistorisk utredning och påvisa hur Loris Blancs idéer överfördes till Ledru-Rollin, som i sin tur påverkade den unge Lassalle, som i sin tur påverkade Branting (och Bernstein) som i sin tur. . .

Men det vore att kringgå hela frågan, anser han. Ty den lösningen besvarar inte den avgörande frågan » hur och varför denna påverkan skedde, varför man kunde nöja sig med en gammal ideologi och inte behövde formulera nya ideologier för att möta förhållandena i olika länder och olika tider».

För att lösa problemet måste vi, menar KÅA, finna själva grunden till den socialdemokratiska ideologin, till reformismen. Denna är, säger han, det kapitalistiska produktionssättet självt som spontant, idag likväl som 1848, alstrar ett reformistiskt, socialdemokratiskt medvetande hos arbetarklassen…..

– I själva verket har socialdemokratin ingen idéhistoria i egentlig mening. Dess ideologi uppstår spontant i det kapitalistiska samhället. Det är en process av samma enkla natur som fackföreningsrörelsens uppkomst (Röda rosetten, sid 8).

Denna tes om den socialdemokratiska ideologin som en spontan, ja automatisk, reflex av kapitalismen återfinns också i hans pamflett om den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom där han slår fast att »i riksdagen finns det idag inget parti som inte accepterat den socialdemokratiska ideologin och dess värderingar».

– Man kan tom med visst fog tala om att vi har fem socialdemokratiska partier i Sverige, skriver han, åtminstone om man ser frågan ur strikt idémässig synvinkel. Vad som skiljer dem åt är den sociala sammansättningen och storleken (sid 4-5).

Enligt vår mening fångar inte denna tes den socialdemokratiska ideologin och politiken. Den kan inte förklara utvecklingen av den socialdemokratiska politiken. Det är en uppfattning som inte kan ge underlag för en korrekt strategi och taktik gentemot socialdemokratin.

Vi ska strax återkomma till denna kritik, men först ta vägen över några andra skrivningar i KÅA:s pamflett.

8-timmarsreformen och skolfrågorna

Vi har redan beskrivit hur KÅA avvisade »förrädar»-perspektivet – de olika konspirativa teorierna. Men när han ska dra slutsatserna av sin egen framställning av reformismen och den socialdemokratiska ideologin hamnar han själv i farlig närhet av just sådana teorier!

Så här skriver KÅA på några centrala sidor i sin pamflett:
– Det finns ingenting i den 40-åriga regeringspolitiken som skrämt bourgeoisin – minst av allt storbourgeoisin. Tvärtom : Socialdemokratins reformiver har tilltalat storbourgeoisin, och den har fått ett entusiastiskt stöd. Men detta är endast halva sanningen. Den andra halvan är att socialdemokratin inte förlorat arbetarklassens stöd, trots att den bedrivit en politik i storfinansens intressen. Hur kan denna paradox förklaras?

– Hemligheten ligger i att socialdemokratin förstått att manövrera längs de linjer där storbourgeoisins och arbetarklassens intressen delvis sammanfallit.

Socialdemokratin har byggt upp sin ställning i det svenska samhället på att förverkliga de reformer som legat »i båda parters intressen» som man själv säger. Eller snarare: Genom att förverkliga sådana krav från arbetarklassen som passat storbourgeoisins intressen.

– Socialdemokratins unika historiska roll ligger i dess förmåga att kryssa mellan de stridande klasserna och hitta förbindelsen mellan arbetarklassens dagskrav och borgarklassens långsiktiga behov. Därmed kan vi också förutse ett sönderfall för socialdemokratin när denna manövermöjlighet blir allt mindre och slutligen försvinner i de framtida klasstriderna.

Man kan naturligtvis tolka detta på så sätt att socialdemokratin, objektivt sett, tvingats anpassa sig till dessa »förbindelselänkar». Det är också så vi länge läst dessa rader.

Men det är ändå uppenbart att de – åtminstone – lämnar dörren öppen för en konspiratorisk syn på den socialdemokratiska politiken – även om avsikten nu var en helt annan. En konspiratorisk syn där borgarklassens medvetna representanter i form av den socialdemokratiska ledningen på ett planmässigt sätt gör allt vad den kan för att förankra storbourgeoisins politik.

I KÅA:s framställning låter det som om storbourgeoisin medvetet kämpar för vissa reformer som samtidigt ligger i arbetarklassens intresse. Det gäller exempelvis 8-timmarsdagen. Så här skriver KÅA:

– Detta klassiska krav innebär för arbetarklassens del att en yttre gräns sätts för utsugningen, att arbetarklassen kan övervinna de krafter som direkt hotar dess fysiska existens. Den enskilde kapitalisten kommer att motarbeta detta krav så länge som -möjligt eftersom 8-timmarsdagen sätter en gräns för hans förmåga att ta ut absolut mervärde ur arbetskraften. Men så står inte frågan, för borgarklassen som helhet. För den är det viktigt att 8-timmarsdagen genomförs. Detta av två skäl: Dels garanterar den arbetarklassens fortsatta reproduktion, dels leder den till att jakten på nytt kapital flyttas över från det absoluta till det relativa mervärdet. Detta vinns inte ut genom ökad arbetstid, utan i stället genom ökad arbetstakt och modernisering av maskinparken.

En sänkning av arbetstiden blir därför ett instrument för produktionsmedlens effektivisering och modernisering, summerar KÅA. Därmed ligger det också i borgarklassens långsiktiga intresse.

Visst driver 8-timmarsreformen fram en effektivisering och modernisering av produktionen. Visst blir det objektiva resultatet det som KÅA beskriver.

Men det är just det objektiva resultatet. Som framställning av vad som tvingat fram reformen, hur den drivits igenom och reformisternas roll i sammanhanget, blir KÅA:s framställning skev.

En beskrivning av 8-timmarsdagens genomförande måste ta sin utgångspunkt i den kamp som fördes, ibland med medel som var den socialdemokratiska ledningen främmande. För att sedan undersöka hur den socialdemokratiska byråkratin behandlade kravet utifrån sin sociala ställning och sina intressen. Såsom KÅA behandlar frågan lämnar han faktiskt dörren vidöppen för konspiratoriska teorier.

Låt oss ta ett exempel till från KÅA:s text. Han exemplifierar också sin teori med den socialdemokratiska skolpolitiken:

– För arbetarklassen var det naturligtvis ändra från början av central vikt att övervinna den splittring mellan manuellt och intellektuellt arbete som ligger i själva det kapitalistiska produktionssättet och att erövra den kunskap som det borgerliga samhället förvägrade dem, skriver han. Men på lång sikt låg detta krav också i bourgeoisins intresse, som behövde en bättre skolad arbetskraft för att sköta de nya maskinerna.

– Åter kryssade socialdemokratin fram på de smala skären och genomförde de delar som passade bourgeoisins historiska intressen, i detta fall en ökning av den rent formella kunskapen utan att någonsin ställa frågan om skolningens innehåll eller kunskapens roll i samhällsomvandlingen.

Vi förnekar inte att de upprepade socialdemokratiska skolreformerna utgått från det faktum att industrin kräver bättre utbildad arbetskraft. (Se som exempel Olof Palmes olika tal i hans bok »Politik är att vilja! ») Men visst har socialdemokraterna ställt frågan om kunskapens roll i samhällsomvandlingen! Ja, man har t o m övervärderat den!

På den tiden när Olof Palme var ecklesiastikminister, som det hette då, talade han sig många gånger varm för den nya skolan, som en hävstång för en demokratiskt socialistiskt samhällsutveckling. (Och är det inte i grunden liknande tankar som går igen i grundskolans läroplan?)

Det är tankar som med nödvändighet varit till intet förpliktigande, eftersom den praktiska politiken hela tiden hållit sig inom det givna samhällets ramar. Pragmatismen har ju alltid suttit i katedern i den socialdemokratiska skolan.

Resultatet har blivit att socialdemokratin aldrig utmanat kapitalismen med sin skolpolitik. Men är det inte, än en gång, att öppna dörrarna för konspirativa teorier att framställa den historiska utvecklingen på det sätt som KÅA gör?

Byråkrati-begreppet centralt!

Hur går det här ihop med KÅA:s teorier om den socialdemokratiska ideologin som en reflex av det kapitalistiska produktionssättet?

Om den reformistiska ledningen verkligen besitter denna unika förmåga att medvetet analysera fram den gemensamma skärningspunkten mellan arbetarklassens kortsiktiga intressen och borgarklassens långsiktiga – hur kan då det reduceras till en enkel »reflex»?

Det är svårt att inse – och vi kan inte heller hitta något svar på det i KÅA:s material om socialdemokratin.

Den största bristen i KÅA:s analys är enligt vår mening att han inte börjar i en distinktion mellan den spontana ideologi som alstras hos »genomsnittsarbetaren» i produktionen – och den reformistiska helhetsuppfattning som bärs upp av ett speciellt socialt skikt. En medveten reformistisk syn på samhället och dess utveckling är inte något som växer fram hos varje arbetare som befinner sig i produktionen. Hos dem återfinner man fragment och brottstycken av en sådan uppfattning.

Vi tror att man måste börja i den här distinktionen för att sedan förfina den i en noggrannare analys av den borgerliga ideologins genomslagskraft och klassmedvetenhetens utveckling.

Vad sen gäller den socialdemokratiska ideologin är vår tes att det definitivt existerar en reformistisk, socialdemokratisk ideologi, som skiljer sig från det idésystem som de borgerliga partierna är bärare av. Vi tror också att det finns genomgående drag i denna socialdemokratiska ideologi, som gör att man kan finna likartade tankegångar under helt olika historiska perioder. Det finns en viss kontinuitet, men inte en identitet. Det sker hela tiden en utveckling – där vissa element infogas och andra elimineras.

Enligt vår mening överdriver KÅA det mått av kontinuitet som finns i den socialdemokratiska ideologin. Han gör den alltför absolut och heltäckande, i synnerhet i förhållande till tidiga, mer eller mindre socialdemokratiska ideologier. Han undervärderar den utveckling som trots allt har skett. Han missar det specifika i den socialdemokratiska samhällsuppfattningen jämfört med öppet borgerliga strömningars. Och framför allt, han misslyckas med att förlägga den till dess samhälleliga bärare – den socialdemokratiska byråkratin – när han framställer den som en – mer eller mindre (?) – spontan produkt av det kapitalistiska produktionssättet.

Den socialdemokratiska ideologin – med dess relativa kontinuitet och utveckling – måste direkt föras tillbaka på detta byråkratiska skikt för att kunna fångas i sin motsägelsefullhet. Denna ideologis funktion är ju hela tiden att rättfärdiga byråkratins särskilda materiella och politiska intressen i samhället – i förhållande till produktionen, inom statsapparaten och gentemot dess egen arbetarbas.

Det KÅA lyckas visa i »Den röda rosetten» är inte exakt detsamma som det han avser att visa. Han lyckas förklara varför dan socialdemokratiska ideologin och politiken har så lätt att slå rot inom de breda arbetarmassorna. Han pekar där på deras underordnade, uppsplittrade och underkuvade ställning i produktionen.

Det gör det svårare för dem att finna långsiktiga alternativ till socialdemokratin och reformismen – och mindre benägna att söka efter sådana. I synnerhet i lägen av kapitalistisk expansion, har socialdemokratin lättare att vinna trovärdighet. Det kan ju peka på konkreta resultat, i form av återkommande materiella förbättringar.

Men det är en sak att säga att grogrunden för reformismen är gynnsam och särskilt gynnsam i »normala fall», att socialdemokratiska åtgärder och idéer kan framstå i ett rosa skimmer. Det är inte detsamma som att arbetarna »blir» medvetna reformister. Och att en reformistisk helhetsuppfattning skulle »växa fram» ur produktionen.

Nej, förklaringen i reformismens uppkomst och seger inom arbetarklassen måste man gå vidare med KÅA:s analys av samspelet mellan en rad historiska faktorer. Och man måste använda den nyckel, som KÅA pekar ut men inte utnyttjar: Byråkrati-begreppet!

En avgörande punkt i analysen måste gälla undersökningen av det skikt inom arbetarklassen som bär upp den reformistiska ideologin och den socialdemokratiska apparaten, nämligen den så kallade arbetararistokratin.

Det var dess intressen som partiets alltmer utvecklade reformistiska ideologi och praktik uttryckte och det var ur detta skikt som den socialdemokratiska ledningen hämtades.

Motsägelser

Vi nämnde nyss att det är svårt att få de olika bitarna i KÅA:s analys av reformismen att gå ihop. Låt oss exemplifiera detta med den historiska framställning KÅA själv gör av socialdemokratins framväxt.

Det är en skildring som faktiskt till viss del motsäger hans egen teori.

KÅA pekar helt riktigt på socialdemokratins ursprungliga förankring i vissa socialt avgränsade skikt – hantverksgrupper och specialiserade arbetare. Det är dessa skikt som är de främsta och mest aktiva bärarna av de reformistiska föreställningarna, inte den relativt oskolade industriarbetarklass som senare bröt fram med sådan styrka i takt med det fortsatta industrialiseringen.

KÅA visar också att det inte skedde någon verklig sammanstötning mellan dessa grupper och marxistiska strömningar inom partiet. Han förklarar varför det aldrig utvecklades någon slagkraftig marxistisk flygel inom det socialdemokratiska partiet. Det fanns individer som stod för en oppositionell linje, men inte något helgjutet alternativ.

De breda arbetargrupper som mer och mer kom att utgöra partiets bas stod ofta för en betydligt militantare kamplinje i dagsfrågorna än partiledningen, men lyckades inte hota dess ställningar och kom snabbt att domineras av den.

Det är riktigt att, som KÅA, här referera till arbetarmassornas uppsplittrade ställning i produktionen och deras outvecklade klassmedvetenhet. Annars går det inte att förklara varför den socialdemokratiska byråkratin så snabbt och så smärtfritt kunde vinna ett politiskt övertag.

Men man måste då också komma ihåg att utvecklingen i andra länder inte alls var lika lindrig. Det gör KÅA också, paradoxalt nog – paradoxalt, därför att det motsäger hans egna teorier…..

– Inom (det tyska socialdemokratiska) partiet fanns det två strömningar som aldrig helt dog ut och efter sekelskiftet markerades ännu mer, skriver han. En stark reformistisk strömning med förankring bland fackföreningsfunktionärerna, riksdagsmännen och med stöd från de övre skikten inom arbetarklassen (»arbetataristokratin»), och en revolutionär intelligentia och lägre proletära skikt, vilka inte kunde få samma eftergifter från bourgeoisin (Röda rosetten, sid 14).

– Denna uppdelning av reformister och revolutionärer inom partiet förekom i alla socialdemokratiska partier – i Frankrike hade man en uppdelning mellan »guesdister» (marxister) och »possibilister» (reformister), i Tyskland mellan »lassalleaner» och »eisenachare» (marxister), i England mellan partiets ledning och den anarko-marxistiska gruppen kring tidskriften »Commonweal».

– Svaga, men ytterst svaga, återspeglingar av denna uppdelning i reformister och revolutionärer har vi också i Sverige i striden mellan Branting och Axel Danielsson i slutet av 1800-talet (Röda rosetten, sid 14-15).

KÅA har gett många orsaker till varför dessa återspeglingar var så pass svaga i Sverige, varför reformismen kunde segra så lindrigt – och därmed också en del av förklaringen till dess stabilitet.

Men låt oss tänka efter: Innebär inte KÅA:s påpekande i dessa rader – att det under flera decennier fördes en kamp mellan en revolutionär och en reformistisk flygel inom nästan samtliga socialdemokratiska partier i Europa – en motsägelse jämfört med hans egen tes om reformismens spontana uppkomst?

Och hur kunde dessa revolutionära strömningar stå så pass starka under en av kapitalismens »uppåtgående kurvor»? KÅA skriver ju själv – jämför med citatet på sidan 12 härovan – att det under kapitalismens nedgångsperioder finns förutsättningar för en verklig revolutionär rörelse.

KÅA:s teori om reformismens framväxt kan inte förklara detta. Därtill behövs det en teori som för det första förlägger de reformistiska intressena till ett särskilt socialt skikt, för det andra måste den kunna visa att detta byråkratiska skikt har sina alldeles speciella intressen, som strider mot de breda arbetarmassornas – om att det är denna objektiva och subjektiva motsättning som ger upphov till en långvarig strid inom den europeiska arbetarrörelsen. För det tredje måste vår teori också ta hänsyn till de historiska faktorer som gynnade reformismen i slutet av 1800-talet, i synnerhet i det svenska samhället. Och som gjorde att den, med några få undantag, kunde avgå med segern.

Politiska effekter

Vilka politiska effekter får då de brister vi dragit fram i KÅA:s analys?

Deras konsekvens kan faktiskt bli ett rättfärdigande av olika reformistiska projekt under »normala förhållanden» – de anknyter ju till och förverkligar det nödvändiga, det spontana, medvetande som finns hos arbetarklassen.

KÅA drog aldrig själv några sådana slutsatser. Det vore honom fjärran. Men det är inte svårt att upptäcka att kamrater, som idag uppenbarligen är djupt påverkade av hans teorier på den här punkten, hamnar i en sådan politisk fälla.

Vi tänker här främst på Tom Hansens och Per Reichards artikel om »Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken» i Fl 3-4 1976, och den inställning de försvarar där om bl a LO-fonderna.

Ett annat problem med KÅAs analys är att han genomgående behandlar socialdemokratin som ett enhetligt fenomen. Kanske beror det på att han bara befinner sig i början av sitt arbete, att han utgår från vissa allmänna skrivningar, med avsikt att sedan förfina analysen efterhand.

Det är hur som helst viktigt att ha det här i tankarna när man läser hans material. För som det nu står, tar det inte upp existerande och möjliga spänningar mellan den socialdemokratiska apparaten och de reformistiskt påverkade arbetarna inom denna apparat. Och utan en sådan analys blir det omöjligt att utforma en riktig enhetstaktik.

Men det är knappast meningsfyllt att gå i polemik med KÅA på den här punkten. Det skulle bara leda till att man tvingades övertolka det han skriver – och dra slutsatser av det, som han själv aldrig framfört, för att sedan skärskåda dem.

Avslutningsvis

Vari ligger då grunden till de brister, som vi försökt dra fram i den här artikeln?

Vår hypotes är att KÅAs utarbetande kring den internationella och svenska socialdemokratin påbörjades utifrån två olika synvinklar.

Han ville dels påbörja en undersökning av den reformistiska ideologins utveckling och grogrund. Dels ville han studera den socialdemokratiska politikens samhälleliga grundvalar.

I det ena fallet tog han itu med en strukturell analys, i det andra var hans utgångspunkt historisk.

Men han fick aldrig möjlighet att fullständiga bilden, att framställa den nödvändiga syntesen av sina uppfattningar, en helhetsteori om socialdemokratin, något som då också skulle ha tvingat fram bestämda revideringar av de tidigare framställningarna.

Ett av de projekt som KÅA och andra drog upp riktlinjerna för en gång i tiden, gällde utarbetandet av en konkret analys av den socialdemokratiska apparaten.

Vi tror att analysen skulle ha kunnat fungera som en nyckel till de problem som vi försökt ringa in. Då hade det blivit möjligt att gå vidare och utforma en helhetsbild av socialdemokratins uppkomst och utveckling och lägga grunden till de politiska slutsatserna.

I den här artikeln har vi varit kritiska, ibland mycket kritiska, mot vissa teser hos KÅA. Men mitt i den kritiken bör vi inte glömma helheten i det material vi kritiserar:

Kenth-Åke var en pionjär – och som alla pionjärer gjorde han sina misstag. Men det var misstag inom en helhet, som är och förblir oöverträffad i sin uppslagsrikedom och skarpsynthet.

Tom Gustafsson och Gert-Inge Johnsson

Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom

Inledning

Hösten -73 påbörjade kamrat Kenth-Åke Andersson ett omfattande historiskt projekt; Den svenska socialdemokratins utveckling fram till 1931. Genom hans tragiska bortgång kom projektet aldrig att fullbordas. Vi publicerar här de avsnitt som blev klara. De behandlar den tidiga socialdemokratins framväxt och de ekonomiska och sociala villkoren för den tidiga arbetarrörelsen.

Greppet på ämnet är inte det vanliga, d v s en kronologisk redogörelse för vad som hände, l stället är utgångspunkten funktionell, det gäller att reda ut de aspekter och särdrag i den historiska utvecklingen som kan hjälpa oss att förstå (och bekämpa) dagens socialdemokrati. En av de viktigaste teserna är just att det finns en kontinuitet mellan den tidiga socialdemokratin och dagens, en tes som utmanar den mängd romantiska föreställningar som existerar kring detta. Illusioner om att den svenska arbetarrörelsen en gång i tiden var revolutionär, och som lätt leder till felaktiga konspirationsteorier om att ledarna sedan mutades av kapitalisterna och efter detta ägnat sin tid åt att medvetet dupera och lura arbetarrörelsen. Ett sådant synsätt är helt idealistiskt och kan inte förklara den svenska socialdemokratins snart sekellånga dominans inom arbetarklassen. Men vi ska inte föregripa texten utan överlämnar den med varm hand till läsarna.

Red.

Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom

Socialdemokratin har en unik ställning i den svenska samhällsstrukturen; det finns inget kapitalistiskt land som kan uppvisa någon som helst motsvarighet. Ett land där ett parti med starka rötter i arbetarklassen och med en säker parlamentariskt ställning kunnat hålla regeringsmakten i 40 år utan att för den skull genomföra sitt eget program; ett parti som bokstavligt talat nöjt sig med att administrera den kapitalistiska ekonomin utan några starkare ingrepp. Det saknas naturligtvis inte exempel på att socialdemokratiska partier kommer till makten i ett kapitalistiskt land, men då sker det endast som undantag i en besvärlig parlamentarisk situation, där socialdemokratin efter ett tag får lämna ifrån sig makten igen.

I Sverige är situationen annorlunda. Här är socialdemokratins regeringsinnehav inte ett undantag utan en regel. Man kan t o m gå längre och säga att ett ev. valnederlag för socialdemokratin skulle försätta den svenska kapitalismen i en svår politisk kris. Redan genom att räkna på fingrarna kan man få fram att de tre borgerliga partierna skulle få svårt att uppnå en stabil parlamentarisk majoritet – vi skulle i stället hamna i samma situation som under 20-talet med ständiga regeringskriser och invecklade piruetter på taburetterna. Man kan förstå att fallande opinionssiffror för socialdemokratin omedelbart utlöser oro på börsen och att ledande svenska finansmän öppet uttalar sig mot en växling av regeringsmakten.

Läs hela Röda Häften 25