Etikettarkiv: Chile

LCC – Liga Comunista de Chile

Arbetarrörelsen världen över har under åtminstone de 6 senaste åren haft sina blickar riktade mot Chile och intensivt följt den kamp som de chilenska arbetarna fört mot sina inhemska och utländska förtryckare. Varför har blickarna under dessa år så ihärdigt riktats just mot de chilenska arbetarnas kamp? Varför har t ex inte de indiska arbetarnas och böndernas kamp följts lika intensivt? Det finns inget enkelt kategoriskt svar på dessa frågor. Men faktum kvarstår att de förtryckta världen över och speciellt den organiserade arbetarrörelsen hade stora förhoppningar på de chilenska arbetarna, utifrån den långa och ärofulla erfarenhet dessa har av organiserad kamp mot inhemskt och utländskt kapital.

Den chilenska borgarklassens kris och UP:s valseger frigjorde, under 3 intensiva år, oerhörda krafter bland de förtryckta massorna i landet. Hoppet om en snar frigörelse började tändas i industrierna, gruvorna, kåkstäderna, vid universiteten och bland de förtryckta lantarbetarna. Den mäktiga rörelse bland de förtryckta massorna som i och med UP:s valseger skakade landet, innebar bi a att alla teorier inom arbetarrörelsen om hur befrielsen från förtrycket skulle ske och hur kampen för socialism skulle föras och leda till seger sattes direkt på prov inför arbetarmassorna i en verklighet, där kampen och polariseringen mellan klasserna för varje dag accelererades.

Under denna omskakande och hektiska förrevolutionära period identifierade sig olika strömningar inom arbetarrörelsen världen över med olika partier, rörelser och strömningar inom den chilenska arbetarrörelsen. Socialdemokratin och kommunistpartierna använde UP:s valseger för att visa på att deras teorier om ”den fredliga vägen till socialismen” var möjlig i praktiken, olika centristiska strömningar skaffade sig ”broderpartier” i MIR och MAPU, progressiva kristna rörelser identifierade sig med Kristna Vänstern, etc.

Hur såg då situationen ut för den trotskistiska rörelsen i Chile?

Chile befann sig, ju längre tiden gick, i en alltmer fördjupad förrevolutionär kris:

Arbetarna, speciellt vid de stora industrierna, och lantarbetarna på storgodsen var i full färd med att – i motsättning till UP-regeringen och den borgerliga statens intressen – bygga upp sina egna maktorgan i Cordones Industrigles (Industribälten), Comandos Comunales (Stadsdelskommandon) och Consejos Campesinos (lantarbetarråd). Men var fanns det revolutionära marxistiska partiet, som kunde samla och systematisera de erfarenheter som gjordes, organisera kampen för att omforma dessa embryon till arbetar- och lantarbetarråd till verkliga sovjeter och förbereda dessa organisationer för den avgörande sammandrabbningen med borgarklassen och imperialismen, för maktövertagandet. Dilemmat var just att detta revolutionära parti saknades.

De revolutionärt marxistiska idéerna fanns närvarande i olika partier och rörelser inom den chilenska arbetarrörelsen: i MIR, i MAPU, i viktiga delar av Socialistpartiet (PS) och i Partido Socialista Revolucionario (PSR), sektion av Fjärde Internationalen.

För att exemplifiera de trotskistiska idéernas närvaro i denna förrevolutionära process kan nämnas att t o m det statliga bokförlaget Quimantu tvingades ge ut flera upplagor av Trotskijs ”Ryska revolutionens historia”. Varje upplaga av dessa två band var redan några dagar efter att de kommit ut slutsålda. MAPU hade på väggen i sin partilokal i Santiago en stor bild av Trotskij. Inom PS fanns hela sektioner som kallade sig trotskistiska.

Vilket förlag som helst i Chile som lyckades trycka upp eller importera ”trotskistiska” böcker kunde vara helt säkra på att få dessa sålda mycket snabbt. Törsten på revolutionär marxistisk litteratur gick inte att släcka. Ju djupare den förrevolutionära krisen blev desto bredare sektorer närmade sig de revolutionära marxistiska idéerna. Men PSR som i Chile arbetade under Fjärde Internationalens fanor, kunde i denna utvecklade klasskamp varken bli en betydande del av, eller än mindre ställa sig i ledningen för de allt bredare revolutionära strömningar som utvecklades i kampen och i uppbygget av arbetarnas egna maktorgan. PSR levde kvar med gamla scheman i huvudet om hur man genom att ge ett ”kritiskt stöd till de mest sunda tendenserna och besluten” inom PS ”och tillsammans med dom omforma sig till den ledning massorna behöver för sin slutliga seger” (1).

LCC och den tidigare trotskistiska rörelsen

Bara själva uppkomsten och existensen av LCC är i sig en kritik av den trotskistiska rörelsen, så som den såg ut i Chile under UP-perioden.

En av de grupper sorti senare kom att utgöra en del av LCC hade under en kortare period försökt sig på ett arbete med PSR, sektion av Fjärde Internationalen i Chile, men givit upp. För att förstå varför dessa kamrater gav upp, vad gäller att försöka ändra på PSR inifrån, måste vi först gå tillbaka och titta närmare på trotskismens historia i Chile. Trotskismen är ingen ny företeelse i Chile: Det kan alla gamla vithårigt, kämpar från PS och PSR berätta om.

Efter Ibanez blodiga diktatur, som slutade 1931, hade åter en period av häftiga klass-strider inletts och kommunistpartiet lämnar sin illegala tillvaro mycket försvagat. Den stalinistiska byråkratiseringen i Sovjetunionen och uppkomsten av en internationell vänsteropposition ledd av Trotskij, sätter sina spår även i chilenska KP, där det bildas två ungefär lika stora fraktioner: en stalinistisk och en som anslutet sig till den internationella vänsteroppositionen, som då den bryter sig ur kallar sig Kommunistiska Vänstern.

Men Kommunistiska Vänstern klarar inte av den isolering det innebar att ställa sig utanför KP:s kommande klassamarbetsprojekt. De går efter en tid in i PS för att där agera vänsteropposition. En del av Kommunistiska Vänstern, sons inte ar överens om denna politik bildar det Revolutionära Arbetarpartiet (POR), sons under en tid försöker försvara arbetarklassens oberoende från borgarklassen: De klarar inte heller av denna isolering och dukar så småningom under: Från denna tid har svagheterna inom de trotskistiska strömningarna främst bestått i att de aldrig lyckats utveckla sig till ett självständigt alternativ som kunnat kanalisera olika klasskampsströmningar inom den chilenska arbetarrörelsen och bygga ett chilenskt revolutionärt marxistiskt parti: Inför risken att isoleras trän massorna har de valt att arbeta speciellt inom PS, där de istället slukats upp:

Den tidigare isoleringen och misslyckandet att bygga ett revolutionärt parti är i och för sig något som den trotskistiska rörelsen världen över brottats med och som har sina historiska både objektiva och subjektiva förklaringar. För PSR:s del väger de subjektiva förklaringarna tyngst:

PSR bildas i november 1972 genom en sammanslagning av TRO (Revolutionära Oktobertendensen) och FRT (Revolutionära Trotskistiska Fronten).

LCC gör en genomgång av de allmänna problem den trotskistiska rörelsen i allmänhet haft för att utvecklas under perioden från de stalinistiska utrensningarna fram till våra dagar och visar på hur situationen radikalt förändrats under de senaste tio åren vad gäller förutsättningarna för byggande, av organisationer inom Fjärde lnternationalen. Det är utifrån denna värdering de ger sin skoningslösa kritik av PSR: ”Under den dramatiska avgörande UP-perioden fortsatte emellertid den trotskistiska rörelsen att lysa med sin frånvaro i den chilenska politiken, eller visa upp en total oförmåga att i sitt centrala politiska arbete komma ifrån det primitiva hantverksmässiga stadiet” (20):

LCC menar att den viktigaste orsaken till PSR:s misslyckande var deras icke-leninistiska uppfattning i organisationsfrågan: De äldre trotskisterna hade trots de förändrade förutsättningarna inte kommit over stadiet av en propagandistisk smågrupp: Men det var inte storleken på PSR, som var orsaken till deras misslyckande (de var inte så få till antalet), utan innehållet i deras politik, organisationsuppfattning och arbetsmetoder som felade: Den gamla trotskistiska taktiken med ”entrism” i det här fallet i det amöbaliknande PS, var enligt LCC en likvidatorisk politik under UP-perioden, då den centrala uppgiften borde ha varit byggandet av ett oberoende proletariatets revolutionära parti; som kunde leda de chilenska arbetarmassorna ur den förrevolutionära krisen mot en seger över borgarklassen och imperialismen, via en centralisering, beväpning och utveckling av de embryonala former av arbetar- och lantarbetarråd, som den chilenska arbetarklassen utvecklat i kampen:

LCC föds

Under denna omskakande period sista halvåret av UP-regeringen, under en period då maktfrågan i det chilenska samhället inom en snar framtid måste avgöras, under en tid då reformismen mer och mer, men till ingen nytta, ger efter inför borgarklassens påtryckningar, under en period där arbetarklassen och övriga förtryckta sektorer sökte en ledning för att gå segrande ur de kommande konfrontationerna med borgarklassen och imperialismen, under en period då MIR vacklar och ger efter inför reformismens påtryckningar, under en period då en nationell samordning och centralisering mellan Cordones börjar utvecklas, som MIR inte bara själva drar sig ur utan också motarbetar, med motiveringen att de är ”mot en parallellism till CUT” (2), under denna period bildas LCC, genom en sammanslagning av två organisationer, båda härstammande från utbrytningar ur MIR under olika tidpunkter. LCC bildas i juli 1973, dvs bara två månader innan kuppen.

LCC var alltså en ung och okänd organisation då kuppen korn, och de viktigaste anledningarna till att de inte drabbades så hårt av repressionen till en början var att de hade gjort en riktig värdering av situationen efter kuppen och dragit de rätta slutsatserna av denna vad gäller deras egna omedelbara uppgifter. En annan orsak var just att den var en ung och okänd organisation även för säkerhetspolisen.

För att ge en någorlunda rättvis bild av LCC och dess ståndpunkter efter kuppen har vi baserat denna text på deras egna texter och kongressresolutioner. Vi hoppas därmed att vi täckt upp de viktigaste delarna av den politiska grund de står på.

Men innan vi går in på denna beskrivning vill vi göra några allmänna reflektioner kring LCC och deras arbete i Chile idag. En total värdering av LCC:s arbete går naturligtvis inte att göra uteslutande efter vad de skriver, utan måste också utgå från deras praktik i motståndskampen i Chile idag. Vi har själva skaffat oss en bild av den senare aspekten genom samtal med kamrater från LCC i Chile och genom samtal med chilenska flyktingar i Sverige, från andra partier och rörelser, som kommit i kontakt med LCC i Chile. Viktigt att påpeka i detta sammanhang är att LCC idag i Chile är en välkänd organisation för aktiva militanter ur hela den chilenska vänstern, även om många av politiska skäl nekar till detta.

Vad gäller storleken på LCC så gör vi oss inga illusioner om någon stor och mäktig organisation. LCC är en ung organisation som tog sina första steg i slutfasen av en förrevolutionär situation, men som framför allt utvecklats i en situation av ett djupt och omfattande nederlag för hela den chilenska och latinamerikanska arbetarklassen. Under sådana förhållanden går det inte för någon revolutionär, och inte heller reformistisk, organisation att växa med någon större hastighet. Den allmänna tendensen går i rakt motsatt riktning. Vad som är oerhört viktigt att stryka under är betydelsen av att det, under de mycket svåra förhållanden som råder i Chile idag, finns en så politiskt mogen och aktiv organisation, som genom ett permanent propagandistiskt och ingripande arbete i motståndskampen håller Fjärde Internationalens fana högt. Det är också viktigt att vara införstådd med att inget arbetarparti, -rörelse eller -förbund i Chile idag är stort. Det rör sig, vad gäller alla dessa organisationer, idag om kärnor av militanter som upprätthåller ett permanent partiarbete. Undantaget i detta sammanhang är chilenska kommunistpartiet (KP), som har ett större antal medlemmar organiserade, visserligen med en aktivitet reducerad till ett minimum.

Även om LCC till storleken idag inte är mycket mindre än MIR och troligen större än både MAPU, IC och Radikalpartiet (PR) vad gäller organiserade arbetande militanter, så får vi inte bortse från möjligheten att LCC liksom övriga vänstern kan drabbas av ett svårt slag av repressionen och i det närmaste utplånas mycket snabbt. Erfarenheterna från vad som hände den brasilianska vänstern, efter kuppen där 1964, lär oss vilka möjligheter borgarklassens och imperialismens våldsapparat har under nederlagsperioder.

Vad gäller den kommande genomgången av LCC:s ståndpunkter i viktiga frågor, bör det påpekas att vi tar fram de delar av deras politik som vi anser vara de väsentligaste. Det finns aspekter både i dessa delar och i delar vi inte tar upp, som vi inte delar med kamraterna i Chile, eller som vi anser vara oklara. Vi anser det inte vara av så stort värde att gå in närmare på dessa skiljaktigheter här, då många av de vi vänder oss till i denna presentation överhuvudtaget känner till mycket lite av LCC:s ståndpunkter och politik.

Två kongresser i Chile efter kuppen

På ett tidigt stadium efter kuppen gjorde LCC-kamraterna den bedömningen, att förutsättningen för att organisationen skulle kunna kämpa vidare och utvecklas i rätt riktning under denna svåra period som väntade, var att hela organisationen stod på en stabil politisk grund. Trots de väldiga svårigheterna och riskerna det innebar bestämde sig ledningen för att förbundet så snart som möjligt skulle initiera en demokratisk diskussion bland medlemmarna och den närmaste periferin inför genomförandet av en första kongress. Denna kongress genomfördes i mars 1974, ganska precis ett halvt år efter kuppen. På denna kongress antogs två viktiga resolutioner, organisationens program samt stadgar. Titlarna på dessa resolutioner är:

1. Unidad Populars 3 år i regeringsställning (3) och
2. Den fascistiska kontrarevolutionen och proletariatets uppgifter (4).

Nödvändigheten av att – under de svåra förhållandena, med nederlagets demoraliserande inverkan, det underjordiska arbetets hårda påfrestningar på medlemmarna etc, – hålla en demokratisk diskussion levande i förbundet, samt nödvändigheten av att fördjupa analysen av UP-perioden och mer konkret slå fast uppgifterna i kampen under den kommande perioden, gjorde att LCC ett år senare i början på 1975 höll ytterligare en kongress. På denna LCC:s andra kongress antogs följande resolutioner:

1. Mot den revolutionära generalstrejken (5)
2. Reformismens historiska misslyckande (6)
3. Om massarbetet (7).

Värderingen av UP-perioden

”Den som gör revolution till häften gräver enbart sin egen grav” lyder undertiteln, signerad Saint Just, i resolutionen ”Reformismens historiska misslyckande”. I detta dokument gör kamraterna en komprimerad tillbakablick på den chilenska arbetarrörelsens ärorika och blodbegjutna historia, från tiden då de första arbetar- och hantverksorganisationerna grundades och fram till Unidad Populars tillkomst.

Då de i dokumentet senare kommer över till Unidad Popular (UP), tar de först upp vilket sammanhang man måste se på UP, eller rättare sagt hur det starka stalinistiska chilenska kommunistpartiet (KP) såg på UP; som ett sätt att materialisera tesen om ”den fredliga vägen till socialism” eller appliceringen i Chile av de ”81 Kommunist- och Arbetarpartiernas” Moskvadeklaration (8). LCC nagelfar här KP:s teorier om den ”chilenska vägen”, eller som KP själv säger den ”antiimperialistiska, antimonopolistiska och agrara revolutionen med sikte på socialism” (9), vilken skulle genomföras genom att ”erövra en stabil majoritet i parlamentet”. LCC-kamraterna går här noggrant igenom KP:s tankar bakom denna revolution i ”etapper” och visar hur det var just denna teori som låg bakom UP:s tillkomst och det senare nederlaget för de chilenska massorna.

I samma dokument följer en noggrann analys av UP:s 3 år i regeringsställning, där man visar på hur UP:s parlamentariska illusioner mer och mer kommer i motsättning till arbetarklassens förväntningar på regeringen och till arbetarklassens mycket mer långtgående krav – omöjliga att tillfredsställa inom de borgerliga lagarnas ramar. UP:s eller åtminstone KP:s ambitioner att enbart föra kampen inom de borgerliga lagarnas råmärken framgår klart i ett citat av KP:s generalsekreterare Luis Corvalan (10) där han säger:

”Partierna i Unidad Popular har tagit på sig att förverkliga programmet, att genomföra de revolutionära omvandlingarna på de vägar som fastslås av Konstitutionen och de rådande lagarna eller de lagar som stiftats demokratiskt i landet.”

Kamraterna ställer här följande fråga: ”Men var UP:s projekt en ‘möjlig’ strategi för socialismen, vilket deras ideologer och propagandister så ihärdigt framhåller? Var det möjligt för proletariatet att påbörja övergången till socialismen, utan att först ha gått segrande ur klasskampen, eller utan att ha erövrat ‘hela’ den politiska makten? Skulle arbetarklassen ha kunnat bygga ett socialistiskt samhälle genom en gradvis process av politiska och ekonomiska förändringar, genom en följd av reformer av den juridiska-institutionella strukturen, vilka så småningom skulle medföra en ny typ av relationer inom det borgerliga samhället? Eller för att säga det med Allendes egna ord, var det möjligt att utveckla en ‘…andra övergångsmodell till socialism… det första socialistiska samhället byggt efter en demokratisk, pluralistisk och frihetlig modell’ (dvs utan proletariatets diktatur)?

På den teoretiska nivån har marxismen gett ett rungande negativt svar på denna fråga. På det praktiska planet gav ‘tiden och livet’ sitt tragiska och kategoriska svar den 11:e september 1973.”

En mer detaljerad genomgång av LCC:s värdering av UP-perioden gör vi inte här eftersom vi redan publicerat en hel del om detta.

LCC och folkmaktsorganen

Den chilenska arbetarklassens höga politiska medvetenhet och de avancerade former kampen antog under den förrevolutionära perioden, speciellt året innan kuppen, uttrycktes speciellt i utvecklingen av Cordones Industriales (Industribälten), Comandos Comunales (Stadsdelskommandon) och bland lantarbetarna i Consejos Campesinos (Lantarbetarråd). denna del av värderingen av UP-perioden är av allra största vikt för en förståelse av den chilenska klasskampens utveckling.

LCC:s analys visar att fram till oktober 1972 fördes massornas kamp främst genom fackföreningarna (förutom enstaka Självförsvarskommandon som MIR hade initierat i vissa slumområden). De fackliga strukturerna kunde fungera så länge kampen gällde ekonomiska krav och dagskrav som rymdes inom ramen för en respekt för den borgerliga rättsstatens lagar och institutioner. Men i och med den omfattande företagarlockouten i oktober förändrades situationen. De fackliga organisationerna var svarslösa. Utan större ledning, nästan spontant, började massorna att skapa nya organisationsformer som kunde svara mot reaktionens offensiv.

Inom industrin skapades Cordones Industriales som demokratiskt samlade alla fabriksarbetare inom samma industrisektor och samordnade aktionerna mellan olika fabriker. Som komplement organiserades andra folkliga skikt tillsammans med arbetarna i stadsdelskommandon – Commandos Communales. Dessa organisationsformer kunde utveckla arbetarnas initiativförmåga mot den reaktionära offensiven utan hänsyn till de borgerliga lagar och institutioner som sökte klavbinda arbetarna. Man bröt transport blockaden genom att beslagta lastbilar och andra fordon och organisera ett eget transport- och distributionssystem. När företagarna försökte lamslå fabrikerna ockuperade arbetarna fabrikerna och fortsatte produktionen i egen regi. När handeln ströps organiserade man en egen distribution och ett system av Folkbutiker. Mot de fascistiska banden skapade man egna självförsvarsbrigader.

När massorna på detta sätt hade slagit tillbaka den reaktionära offensiven fortsatte de ändå att organisera Cordones och Commandos. Regeringen och CUT (det chilenska LO) gjorde allt för att förmå arbetarna att lägga ned dessa kamporganisationer. Dessa regionala proletära enhetsfronter anklagades för att de splittrade arbetarrörelsen! För reformisterna och de fackliga byråkraterna utgjorde Cordones och Commandos ett hot mot den institutionella ordningen på vilken de byggde hela sin existens. Men för revolutionärerna var dessa organ en oerhörd framgång för massorna – frön till en arbetar- och folkmakt som alternativ till den borgerliga makten.

När reformisterna insåg att försöken att förstöra dessa frön till arbetar- och folkmakt antog man en ny taktik: att erkänna dem för att ge dem en annan innebörd. De skulle vara stödjepunkter för regeringen, helt och hållet underkastad dess ledning. De skulle bli bihang till den borgerliga statens verkställande makt. Men även denna manöver slogs tillbaka av massorna som krävde:

– att inte lämna tillbaka de fabriker som man exproprierat under lockouten.
– arbetarkontroll och arbetarstyre över industrin, sjukhusen, skatterna etc.
– definitivt avskaffande av de gamla kapitalistiska distributionsformerna genom att expropriera de större distributionsföretagen och ge JAP större befogenheter och inrätta folkbutiker och införa ransonering av en del nödvändighetsvaror (‘Canasta Popular’, ‘Folkkorg’).

De nya målsättningar som arbetarnas strider utvecklades efter och för vilka massorna samlades i Industribältena och Stadsdelskommandona innebar, som vi sagt tidigare, i själva verket ett förnekande av den borgerliga legaliteten. Det spontana sätt som ”bältena” och ”kommandona” organiseras på går därför klart utanför de administrativa indelningar inom vilka byråkraterna skickligt hade ansträngt sig att hålla arbetarklassen inspärrad och ersätter dessa med nya indelningskriterier, vilka framför allt tog hänsyn till den kämpande solidaritet hos de massor som befann sig inom ett och samma industri- och befolkningskomplex.

I motsats till CUT:s administrativa indelning (departement, kommuner, etc) som avgjordes av den borgerliga statens ‘skiljedoms’-mekanismer, så organiserade ”bältena” och ”kommandona” massorna inte för att föra dem till ‘förhandlingsbordet’, utan för att stärka stridsförmågan mot klass- fienden och förbereda dem för maktövertagandet. Men samtidigt som situationen krävde att man energiskt stimulerade och förberedde dessa organismer för att i spetsen för de folkliga massorna möta de oerhörda uppgifter som de hade framför sig, så stannade de politiska organisationer som främst ledde Industribältena upp på halva vägen och visade sin fullständiga oförmåga att nå upp till den nivå som omständigheterna krävde. Därför lyckades inte ‘bältena’ och ‘kommandona’ övervinna sin karaktär av embryonal makt, dvs de kunde inte utvecklas på regional och nationell nivå och ännu mindre förbereda beväpning av proletariatet och de folkliga massorna. Frånvaron av ett sant revolutionärt parti visade sig här i sin fulla styrka vara den största och den ödesdigra svagheten hos den kraftfulla massrörelsen som stod vid segerns portar.”

Situationen efter kuppen

I inledningen till den resolution som antogs på LCC:s första kongress som direkt efter kuppen tar upp denna fråga (12) säger kamraterna: ”Mer än en gång har det sagts, att strutsens politik inte överensstämmer med revolutionärernas. I detta sammanhang har Lenin vid ett tillfälle påpekat att ‘….nederlaget inte är så farligt som rädslan för att ur nederlaget dra alla slutsatser…’ Om vi skulle stödja åsikten att det faktum att man erkänner motgångarna skulle framkalla nedslagenhet och försvaga kampviljan, vore vi revolutionärer utan värde.”

Till skillnad från nästan hela den övriga chilenska vänstern, stod det mycket snart efter kuppen klart för LCC att kuppen inneburit ett mycket djupt nederlag för de chilenska massorna i sin befrielsekamp och att uppgifterna i den fortsatta kampen nödvändigtvis måste utgå från detta faktum. Nederlagets omedelbara följd för arbetarklassen var att de i ett slag ”förlorat absolut alla ekonomiska, politiska och sociala landvinningar” (13).

UP-partierna i sin helhet – med MAPU undantaget under en tid ville hellre tala om ”tillbakagång” i kampen än nederlag och gjorde allt för att förhindra att några strömningar inom arbetarrörelsen tog upp och klargjorde djupet i nederlaget och framför allt att ha tolkningar om orsakerna till nederlaget (de lyckades också hindra MIR från att gå till djupet i dessa frågor). De var mycket väl medvetna om att breda sektorer inom arbetarrörelsen redan satte upp ledningarna för de reformistiska partierna och deras strategi och taktik som orsaken till det blodiga nederlaget.

LCC menade att då kuppen slagit sönder eller mycket hårt skadat samtliga massorganisationer: partier, Fickföreningar, Cordones, etc, och demoraliseringen av arbetarklassen och övriga förtryckta bredde ut sig, så måste uppgifterna under perioden efter kuppen i första hand bestå i att reorganisera arbetarnas alla kamporganisationer och påbörja en mobilisering av arbetarna i försvarskamp för sina mest elementära och omedelbara krav:

”Den revolutionära masslinjen måste stödja sig på formulerandet av agitatoriska paroller av demokratisk och övergångskaraktär, vilka gör det möjligt att isolera diktaturen och i kampen dra med alla de skikt, som är missnöjda med dess ekonomiska och repressiva politik. Genom att utnyttja varje missnöje, hur begränsat det än är, är det möjligt och nödvändigt att ena majoriteten av landets befolkning kring arbetarklassen och formera en omfattande och stark ‘antifascistisk enhetsfront’..” samt att utveckla ”fasta och permanenta överenskommelser mellan alla revolutionära och klasskampsinriktade tendenser genom att utforma en enhetlig allianspolitik som inriktas på att stärka revolutionärernas ställningar och öka proletariatets stridbarhet” (14).

Denna senare form av enhet kallar kamraterna för den ‘revolutionära enhetsfronten’. Under den första perioden efter kuppen kom LCC:s karakterisering av situationen och vilka uppgifter den ställde att helt skilja sig från det sätt MIR tog upp detta. LCC försöker också under denna period öppna en diskussion med MIR om detta, genom sin press i Chile.

Som ett exempel på MIR:s sätt att under denna period ställa uppgifterna i kampen tar kamraterna upp en diskussion med MIR kring deras Manifest från maj 1974: ”….den reaktionära och repressiva militärjuntans ekonomiska och politiska kris har skapat en mäktig motståndsrörelse. Folkets Motståndskommittéer, vilka nu också innefattar de kristna revolutionärerna, kan räknas i tusentals; i fabriker och slumområden, på storgods, kontor, gymnasier, universitet, etc ” (15).

Allmänt menar LCC att MIR:s syn på dessa frågor ”… visade sig i konstant undervärdering av tillbakagången i massornas kampvilja och organisering tillsammans med en övervärdering av viljan och möjligheten för dessa att ta itu med de uppgifter motståndet mot diktaturen ställer…. Vi menar att kamraterna missat de mest grundläggande aspekterna i en period som fortfarande är djupt präglad av ett stort nederlag för arbetarklassen och en förstärkning av den borgerliga kontrarevolutionens styrkor” (16).

LCC fortsätter polemiken mot MIR:s syn på uppgifterna idag: ”Aldrig tidigare har en borgerlig regering åtnjutit ett så djupt hat från arbetarklassens hjärtan, som diktaturen i Chile idag. Detta är helt riktigt. Likväl visar sig inte detta massiva hat och missnöje i ett motsvarande brett organiserat motstånd mot juntan… För att göra en korrekt bestämning av uppgifterna är det nödvändigt att utgå från en bedömning av vad som verkligen existerar och inte vad vi skulle vilja existerade… MIR lägger fram en katastrofvision av diktaturens utveckling, samtidigt som man gör en önskebeskrivning av massrörelsen, som möjligtvis kan ha ett agitatoriskt värde, men som inte har något politiskt värde. MIR föreslår en offensiv taktik i en period av nedgång i arbetarkampen. Detta är en avantgardistisk attityd, som på många sätt påminner om den som låg bakom krossandet av de revolutionära organisationerna i Brasilien. Det är en attityd som bara kan leda till att kampen mot juntan övergår till att bli ett krig på liv och död mellan MIR och juntan”(17).

LCC:s kritik av MIR:s ”önskebeskrivning” av situationen i motståndskampen har senare till viss del t o m anammats av MIR själva, men naturligtvis utan att dra de rätta slutsatserna av det.

Då LCC talar om skapandet av mer ”fasta och permanenta överenskommelser mellan alla revolutionärer och klasskampsinriktade tendenser”, gör de detta utifrån konkreta mål för utvecklingen av kampen. De säger: ”Vi anser det vara nödvändigt att resa paroller sons tar upp de mest elementära problem (generella löneökningar, mötesfrihet, etc) för att utifrån dessa paroller utveckla arbetarnas och folkets kamp. Men vi reser dom huvudsakligen inte för att via en direkt konfrontation med diktaturen och staten kämpa för dess förverkligande. Vi gör det för att vidareutveckla delstriderna, för att skapa förutsättningar för att varje dag dra in allt bredare sektorer i kampen mot och konfrontationen med diktaturen och kapitalet. Därför måste vi idag framför allt arbeta för att på så sätt skapa regelbundna och stabila strukturer för diskussion och utvärdering av de hittillsvarande striderna och för planeringen av nya kampformer. Dessa organisationer, som är nära lierade med det kampavsnitt där de utvecklas – både vad gäller de strider de leder och vad gäller de sektorer de organiserar och leder – är motståndskommittéerna” (18).

På vilket sätt har då LCC arbetat och vilka fler typer av kampformer föreslår LCC för att motverka uppsplittringen av klassen och åter ena den i kamp mot diktaturen tillsammans med andra förtryckta skikt i samhället? Juntans eller sektorers av borgarklassen ”återuppbyggnad av Chile” innebär ett försök till kapitalackumulation med en hög grad av kapitalkoncentration och höjning av vinsterna med hjälp av en oerhört drastisk utsugning av arbetarklassen. En sådan omstrukturering av ekonomin för att passa USA-imperialismen och de stora monopolens intressen, vilket det är fråga om, innebär ett behov av att helt kunna kontrollera arbetarmassorna och kunna krossa allt eventuellt motstånd. Förutom denna järnhårda kontroll av arbetarklassen är idag arbetslösheten och svälten de problem som värst drabbar arbetarklassen, med de massiva avskedandena, de mer än drastiska lönesänkningarna och prishöjningarna på nödvändighetsprodukter.

Arbetslösheten och svälten bekämpas idag på många olika sätt och LCC menar att det är av största vikt att ta upp denna kamp vid de stora fabrikerna och att de legala fackföreningarna är en organisation inom vilken det går att på ett massivt sätt ta upp kamp idag, trots juntans försök att kontrollera dessa helt. Men här har också både för LCC och andra de gemensamma matsalarna för arbetslösa och arbetslösas barn spelat en roll för att samla offren för juntans ekonomiska politik i ett minimum av organiserat arbete. Därmed inte sagt att de gemensamma måltiderna i Chile idag alltid fyller den funktionen. Avgörande krav att idag ta upp i kampen för diktaturens störtande, menar LCC vara försvaret av de demokratiska och mänskliga rättigheterna och ett ständigt avslöjande av diktaturens dagliga och brutala brott mot dessa.

Här är kampen för frigivandet av de politiska fångarna och för förbättringar av deras situation i fängelserna av stor vikt.

Inom ramen för en kamp för de demokratiska rättigheterna inkluderar kamraterna kampen för pressfrihet, mötesfrihet, för offentliga rättegångar, för borttagandet av undantagstillståndet, etc.

Kring alla dessa frågor måste det idag organiseras upp ett arbete och en mobilisering. LCC-kamraterna menar att detta inte är tillräckligt. Idag liksom alla andra dagar måste en revolutionär organisation hela tiden i varje kampavsnitt hålla de strategiska målsättningarna i kampen levande, dvs att hela tiden visa framåt på och försvara den antikapitalistiska och socialistiska karaktären av kampen.

I en nederlagssituation som denna, då arbetarklassen är mycket försvagad och uppsplittrad, gäller det för alla revolutionärer att inte dras med i denna allmänna tillbakagång utan som Trotskij säger ”avancera mot strömmen” och på det ideologiska planet försvara de tidigare dyrköpta erfarenheterna för att de ska komma till användning i de framtida konfrontationerna.

Att man menar att kampen bör inriktas på det perspektivet och kring den centrala långsiktiga parollen: ”FÖR EN ARBETARNAS OCH FOLKETS REGERING”, bygger på en socioekonomisk analys av det chilenska samhället kombinerat med de erfarenheter de chilenska arbetarna gjort under de tidigare framgångsrika perioderna.

Karakterisering av juntan

Vi skall avslutningsvis helt kort nämna hur LCC karaktäriserar militärjuntan i Chile.
Man har betonat att en sådan karakterisering av juntan inte är någon intellektuell ordlek, utan en uppgift som syftar till att lära känna fiendens väsen, för att på bästa sätt kunna bekämpa denna. Bl a för att bestämma detta har LCC genomfört två kongresser och skrivit många artiklar i sin press. Vi kan därför inte här gå in på hela den analysen. Vad vi ändå vill göra är att titta lite närmare på vad LCC kommit fram till vad gäller vilken typ av regering landet har.

Kamraterna i LCC är klara över att juntan inte är fascistisk om man använder begreppet på samma sätt som på 30-talet i Europa. Framför allt är den chilenska bourgeoisin oförmögen att utveckla en politik som är självständig gentemot imperialisterna och som skall genomföras på deras bekostnad. Samtidigt uppvisar juntans politik många drag som liknar de fascistiska staternas på 30-talet med den skillnaden att man baserar sig helt på de militära styrkorna och saknar civila styrkor av någon omfattning. Denna militärdiktaturs speciella drag försöker man teckna med begreppet militärfascistisk diktatur”.

Att resten av Fjärde Internationalen inte använder detta begrepp beror på att det anses kunna skapa förvirring om juntans karaktär. LCC:s isolering i en svår underjordisk situation försvårar givetvis en internationell diskussion i denna och andra viktiga frågor som t ex enhetsarbete men vi vet att kamraterna håller på att precisera sina ståndpunkter.

Henrik Janbell

Henrik Janbell befann sig i Chile vid kuppen 1973. Sedan återkomsten till Sverige har han arbetat med Chilekommittén och latinamerikanska flyktingar.

Material om Chile

Den här genomgången beskriver naturligtvis endast en del av LCC:s ståndpunkter och politiska arbete. En hel del material om och av LCC finns nu dessutom tillgängligt på svenska. Vi vill nämna följande:

”LATINAMERIKA: vänd nederlaget till seger”, Rött Forum nr. 11, juni -75.
”MIR och det aktuella läget i den chilenska klassklasskampen”, ur LCC:s Utlandsbulletin nr. 3.
”OLAS, en förebild?”, ur LCC:s Utlandsbulletin nr. 3.
”UP i CHILE, gamla illusioner och nya”, Rött Forum nr. 14, januari -76.
”CHILE, CHILESOLIDARITET, om KAF, LCC och Fjärde Internationalen”, utgiven av chilekommittéaktivister från KAF i Stockholm.
Dokument från Chile1, ”Den fascistiska kontrarevolutionen och proletariatets uppgiften>, resolution från LCC:s 1:a kongress.
Dokument från Chile2, ”Reformismens historiska nederlag”, resolution från LCC:s 2:a kongress.
Dokument från Chile3, ”Mot den revolutionära generalstrejken”, resolution från LCC:s 2:a kongress.

Noter
(not 11 och 19 ej med i artikeln)
1. ”Reformismens historiska nederlag”, dokument från LCC, publicerat i serien Dokument från Chile.
4. Dokument från Chile nr. 1
5. Dokument från Chile nr. 3
6. Dokument från Chile nr. 2
7. Finns ej på svenska. Publicerat i Combate nr. 13
8. Dokument från Chile nr. 2
9. Dokument från Chile nr. 2
10. Dokument från Chile nr 2
12. Dokument från Chile nr. 2
13. Om massarbetet, se Combate nr. 13
14. Dokument från Chile nr. 1
15. ”Latinamerika – vänd nederlagen till seger”, Rött Forum nr. 11
16. Samma som ovan
17. LCC:s utlandsbulletin nr. 3, februari 1974
18. ”Latinamerika – vänd nederlagen till seger” 20. Dokument från Chile nr. 3
20. Dokument från Chile nr. 3

Från Fjärde Internationalen 6/76

Chile – vilket motstånd

Att försöka beskriva motståndet i Chile idag leder lätt till en känsla av att jaga sin egen skugga.

Det är uppenbart att juntan är isolerad i Chile. Kanske mer än någonsin tidigare. Under de dryga tre år som gått sen kuppen har stora delar av de sociala skikt som i början stödde juntan – fr a bland de som politiskt artikulerade sig genom det Kristdemokratiska partiet (DC) – i allt högre grad direkt drabbats av den ekonomiska krisen och i olika former vänt sig mot juntans politik. Eller delar av den.

Samtidigt har något av den skräck och rädsla som den våldsamma repressionen gav upphov till börjat släppa. Folk pratar mer öppet. Den isolering som följde av skräcken börjar luckras upp.

Det råder ingen tvekan om att juntans sociala bas har minskat drastiskt sedan september 1973.

Det är också uppenbart att det finns ett motstånd i Chile. Men att göra en konkret beskrivning av detta motstånd; att analysera dess karaktär, peka ut de viktigaste tendenserna och söka konkretisera dess perspektiv, känns ändå näst intill hopplöst.
För att tala med Strindberg: ”Den är som ålen. Tar man åt huvet får man fatt i stjärten – ifall man får fatt i’n.”

Naturligtvis beror det på svårigheterna att få tag i information. Censuren är effektiv på alla nivåer. Repressionens effektivitet och de krav det ställer på ett strikt underjordiskt arbete från partiernas sida gör att informationen rör sig långsamt även inom partierna. Det tar lång tid för information från en del av landet att komma till en annan – det är svårt att centralisera informationen och skapa sig en övergripande bild av läget.

Motståndskommittéerna – motståndets verkliga grundval

Men det är ändå inte det främsta hindret. Vad som gör att man kommer att känna sig som en ålfångare är istället detta:

”Tusentals motståndskommittéer byggs underjordiskt upp över hela landet – på fabriker, jordbruk, universitet, skolor, gruvor m m. Inom dessa motståndskommittéer kämpar medlemmar i UP-partierna, MIR-anhängare, progressiva kristna och breda folkliga sektorer utan partitillhörighet sida vid sida till försvar av massornas levnadsnivå och för att upprätta de demokratiska rättigheterna. Under kampens gång kommer motståndskommittéerna att samordnas till en enad nationell motståndsrörelse och skapa en folkets revolutionära armé, den kraft som slutgiltigt kommer att krossa borgarklassens militärapparat och garantera ett socialistiskt Chile.” (1)

Dvs den uppfattning om vad motståndet i Chile är – fr a som den framställts i Chilebulletinen.
– Men, det här citatet är ju gammalt! Det skrevs för två år sedan, utropar någon. ”Idag har vi en mycket mer realistiskt uppfattning om läget”.

Fan tro’t. Så här skrev Chilebulletinen i det sista numret före Chilekommitténs förra kongress:

”Till stor del initieras eller organiseras detta motstånd av de s k motståndskommittéerna. Dessa omfattar upp till sju (!) personer och organiseras underjordiskt från basplanet på arbetsplatser och inom bostadskvarter (É) Motståndskommittéerna utgör basenheten inom den folkliga motståndsrörelsen och har som sådana såväl politiska som militära uppgifter. (…) Motståndskommittéerna är öppna för såväl partilösa som för medlemmar ur vänsterpartier och Kristdemokraternas vänsterflygel. Många – också kommunister och kristdemokrater – har anslutit sig till motståndskommittéerna i den aktiva kampen mot militärdiktaturen. Den enhet som ännu inte kunnat uppnås på partinivå kommer alltså många gånger till konkret uttryck på basnivå genom motståndskommittéerna och deras arbete.” (2)

Och så här stod det i nummer 5/76:
”Motståndskommittéerna organiseras inom fabriker, jordbruk, slumstäder, skolor och universitet. I frånvaro av en enad vänsterfront är de motståndets verkliga grundval i kampen mot Pinochets militärdiktatur. Bakom motståndskommittéerna står främst MIR, MAPU, Kristna Vänstern och sektorer ur Socialistpartiet, men de stöds i praktiken av medlemmar ur alla de chilenska vänsterpartierna och även av medlemmar i Kristdemokratiska Partiets demokratiska vänster. Till motståndskommittéerna sluter sig också många juntamotståndare som inte är medlemmar i något parti,” (3)

…och början till Folkets Revolutionära Armé?

Det finns också med passusar i de senare artiklarna som tar upp andra uttryck för motståndet än motståndskommittéerna. Företeelser som folkliga matsalar, mödracentra, idrottsklubbar, fackföreningar, verkstäder för arbetslösa nämns bl a. Men någon tvekan om att det organiserade motståndet är detsamma som motståndskommittéerna råder det inte. Uppfattningen om hur motståndet utvecklas är densamma. Även om man nu accepterar att det kanske inte har skett en utveckling av motståndskommittéerna av den omfattning som först gjordes gällande, så råder det ingen tvekan om att det är så det kommer att bli. Det som inte var sant igår kan bli det imorgon.

Det är den föreställningen om motståndets utseende man måste brottas med och komma förbi för att förstå vad motståndet är i Chile idag. Det hjälper inte så mycket att det i de senaste numren av Chilebulletinen publicerats reportage från Chile som försöker beskriva de olika formerna för motståndet och under vilka villkor det utvecklas (4). För trots att motståndskommittéerna knappt nämns i dessa reportage så bryter de heller inte med föreställningen om att det verkliga, det organiserade motståndet, det som ger perspektiv för kampen, är det som utvecklas av motståndskommittéerna. Det är motståndskommittéernas utveckling som är bestämmande för hur de övriga formerna kommer att utvecklas; dessas betydelse ses helt i förhållande till motståndskommittéerna.

Kanske är det en personlig tolkning. Men det faktum att motståndskommittéernas roll, som de tidigare beskrivits, aldrig någonstans direkt och öppet ifrågasätts gör att den vision om motståndets utveckling som de skapat – utanför Chile är det kanske bäst att tillägga – finns kvar.

Det är det som gör försöket att beskriva motståndet till en ålfångarliknande sysselsättning. Tar vi åt matsalarna får vi fatt i motståndskommittéerna. Tar vi åt fackföreningarna får vi fatt i motståndskommittéerna.

Men lika lite som ålens stjärt är detsamma som dess huvud, lika lite är motståndskommittéerna detsamma som motståndet. Att begreppet motståndskommittéer fått denna genomslagskraft har naturligtvis att göra med den intensiva propagandan, men fr a måste det förstås utifrån den strategiska uppfattning som ligger bakom:

”Under kampens gång kommer motståndskommittéerna att samordnas till en enad nationell motståndsrörelse och skapa en folkets revolutionära armé, den kraft som slutgiltigt kommer att krossa borgarklassens militärapparat och garantera ett socialistiskt Chile.”

Det är MIRs strategiska uppfattning som här kommer till uttryck; det förlängda folkkriget vilket idag reser uppgiften att bygga en folkets revolutionära armé med motståndskommittéerna som bas.

Syftet med den här artikeln är nu inte att diskutera MIRs strategiska uppfattningar.
Men den tyngd med vilket begreppet motståndskommittéer lanserades ligger just i dess anknytning till denna strategiska uppfattning; och har därför avgörande betydelse för de föreställningar om vad motståndet är som vi måste bryta oss igenom för att kunna närma oss en beskrivning av det verkliga motståndet.

Visserligen har motståndskommittéerna senare kommit att beskrivas på många olika och motsägelsefulla sätt vars slutsumma är att de helt enkelt är sammanslutningar av människor som ger varandra ömsesidigt stöd, diskuterar och kanske försöker sprida propaganda. Om vi utgår från den tolkningen så är det inga problem. Motståndskommittéerna skulle då helt enkelt vara ett samlande namn på grupper av helt olika karaktär och med helt olika inriktning. Med den beskrivningen förlorar motståndskommittéerna helt den betydelse de tidigare getts.

Vi menar att det är riktigt.

Vi menar att för att förstå skeendet i Chile och motståndets utveckling så måste motståndskommittéerna avmystifieras helt och hållet. Pascal Allende, MIR:s generalsekreterare, beskrev motståndskommittéerna så här i en intervju i Costa Rica i våras:

”Det finns fortfarande inte självständiga kommittéer, därför att partierna (som initierar dem) arbetar fr a inom de avantgardistiska sektorerna. Jag skulle vilja säga att många av motståndskommittéerna fortfarande är mycket beroende, de har mer karaktären av stödgrupper (till partierna). Och att de först nyligen har börjat penetrera massrörelsen.” (5)

Och om partierna sa han:

”Alla organisationer – några mer organiserade, andra mer försvagade – existerar som organiserad kraft fr a inom det revolutionära avantgardet. Det finns inga massorganisationer i den meningen att de har en organiserad kader som är närvarande inom breda arbetarsektorer. Den som påstår motsatsen ljuger. Några finns mer, andra mindre i form av avantgardistiska kärnor (nucleos). Ännu har vi inte nått de styrkeförhållandena mellan den dominerande klassen och arbetarna, inte heller den nivån av reaktivering, av svängning av tillbakagången, som skulle tillåta reorganisera partierna på ett omfattande sätt inom mer omfattande sektorer av massan.” (6)

Det är en realistisk beskrivning. Tar man sin utgångspunkt i den har man mycket större möjligheter att förstå vad som idag är motståndet i Chile och vilket perspektiv det har.
Men så länge inte MIR – och dess eftersägare i Sverige – öppet bryter med sitt strategiska schema, och den roll motståndskommittéerna där ges, så kommer det att – pga den genomslagskraft denna uppfattning haft – finnas en risk för att uppfattningen om motståndet som detsamma som motståndskommittéerna kommer att leva kvar. En uppfattning där verkligheten anpassas till strategin och inte tvärtom. Och så länge kommer det också att finnas en grund för demoralisering och besvikelser. En demoralisering som redan idag uttrycks av många chilenska kamrater: ”I Chile är allting slut”, säger de. ”I Chile finns ingenting”.

Den typen av demoralisering är baksidan av samma mynt där de osanna proklamationerna om motståndets framgångar är framsidan.

För de har fel.

Visst finns det ett motstånd i Chile. Det har t.o.m. skett en märkbar reaktivering av det under det senaste året. Men det motståndet har ingenting att göra med de beskrivningar av motståndet som vi citerade tidigare. Det är inte ett motstånd där ”motståndskommittéerna utgör grundvalen”. Det är t.o.m. tveksamt i vilken grad partierna har del i det.
Det är ett motstånd som fr.a. är mer eller mindre spontana reaktioner på den eländiga situationen som juntan tvingat människorna att leva under. Reaktioner som har börjat artikulera sig i olika former.

De folkliga matsalarna och verkstäderna för arbetslösa är två former. Genom dem har några av de mest näraliggande problemen börjat angripas; hungern och arbetslösheten som är störst i de fattiga arbetarkvarteren.

Matsalarna och verkstäderna är inga enhetliga företeelser. De flesta av dem är beroende av olika kyrkliga organisationer. Många är uttryck för ett rent biståndsarbete från kyrkans sida – sådant det alltid utövats av kyrkan; välgörenhet för att köpa själar.

Andra fungerar som något mer än ett ställe där man kan få ett mål mat eller där man kan utföra något slags arbete; som mötesplats, som fora för diskussion; som element som bidrar till att bearbeta isoleringen och uppsplittringen. Och därigenom återge något av det självförtroende som kuppen trasade sönder.

Det finns andra liknande exempel. Det genomgående positiva med dem är just detta att de bryter isoleringen; att de tillåter folk att börja tala med varandra. Och kanske börja göra något tillsammans.

Men det viktigaste motståndet är det som utvecklas av arbetarklassen. Det som utvecklas där arbetarna finns på fabriker och i fackföreningar.

Det är arbetarklassen som är den centrala kraften i all opposition mot juntan. Det är dess reaktivering som bestämmer hur motståndet mot juntan ser ut.

Och det är också här, på fabrikerna och inom fackföreningarna, som reaktiveringen – utvecklingen av motståndet – främst stått att finna under den senaste tiden.
Den här artikeln har inte ambitionen att beskriva läget i Chile i ett övergripande perspektiv. Den är istället begränsad till frågan om reaktiveringen inom den chilenska arbetarklassen.

Fackföreningen – arbetarnas organisation

Det var mot de fackliga organisationerna och vänsterpartierna som juntan riktade huvudelden den 11:e och därefter. CUT (det chilenska LO) förbjöds, tusentals fackliga ledare och militanter mördades, fängslades eller tvingades i landsflykt. Genom en serie olika bestämmelser stympade juntan den chilenska fackföreningsrörelsen.
Förhandlings- och strejkrätten upphävdes, mötesfriheten inskränktes och fackliga val – liksom alla typer av val – förbjöds. Allt detta som ”övergångsåtgärder”, enligt juntan. Men ”övergångsåtgärderna” har dröjt kvar till nu. Och de tenderar att bli permanenta inslag genom de nya lagförslag som juntan har presenterat.

Men fackföreningarna som sådana, som organisationer förbjöds inte. Något vi lätt skulle kunna tro pga den totala avsaknaden av analyser om arbetet i fackföreningarna i den chilenska vänsterns propaganda.

Fackföreningarna har minskat i antal. Försiktiga bedömningar antyder att endast hälften av fackföreningarna och förbunden fortsätter att fungera. På landsbygden har resultatet blivit än mer förödande. Där har de lokala fackföreningarna krossats nästan helt.
Som ersättning för fria fackliga val gäller dekret 198, som säger att vakanser (dvs när någon fängslas, mördas, tvingas i landsflykt eller i enstaka fall dör en naturlig död) i den fackliga ledningen ska fyllas av den längst anställde på företaget. Om det uppstår vakanser på förbundsnivå, utses ersättaren av juntan.

Många av de fackliga ledarna på olika nivåer idag är samarbetsmän, tillsatta av juntan. Men långt ifrån alla. Många fackliga ledare som valdes till sina poster före kuppen fick sitta kvar. Främst gäller det naturligtvis de som inte var organiserade i något vänsterparti, fr a många kristdemokrater. Men det finns också flera – inte bara enskilda – exempel på medlemmar ur UP-partierna som kunde bli kvar på sina poster efter kuppen.

Det är dessutom inte omöjligt att dekret 198 till viss del kommit att gynna de reformistiska arbetarpartierna; att gamla medlemmar i kommunistpartiet och socialistpartiet som varande de längst anställda på företagen blivit insatta i den fackliga ledningen efter kuppen.

Men trots stympningen av fackföreningarna och trots förändringar i den fackliga ledningens sammansättning tyder allt på att de chilenska arbetarna fortfarande upplever fackföreningarna – de organisationer som tillåts fortsätta – som sina egna organisationer.

En faktor som underlättat reaktiveringen inom fackföreningarna och som fungerat som ett sammanhållande element när de naturliga fackliga uppgifterna omöjliggjorts, har varit den mycket bredare sociala betydelse – i jämförelse med Sverige idag – som fackföreningarna har i Chile. Och Latinamerika överhuvudtaget.

Fackföreningarna har inte bara varit klassens kamporganisation. Det har varit den som stått bakom idrottsevenemang, kulturella tillställningar, danser och fester etc. Fackföreningslokalen har varit en central punkt – en självklar mötesplats. Arbetarfamiljens flesta aktiviteter har varit centrerade kring fackföreningen.

Den typen av aktiviteter kunde till stor del fortsätta även efter kuppen. Rättare sagt var det väl den enda typen av aktivitet som alls kunde fortsätta. Men det var tillräckligt för att ge en viss kontinuitet åt fackföreningarna. De sociala aktiviteterna gav ett fortsatt liv åt fackföreningarna. I allt större utsträckning har dessa aktiviteter också kommit att delvis upphäva mötesförbudet och istället kommit att fungera som kamouflage för vanliga fackliga möten.

En möjlighet att konkretisera och artikulera de diskussioner som började i skydd av en fotbollsmatch eller en folkmusikafton gavs i slutet av förra året då juntan – övertygad om sin styrka – tillät att dess förslag på ny arbetslagstiftning och socialförsäkringslagstiftning sändes ut på remiss till de fackliga organisationerna. Juntan tillät t o m att det ordnades stormöten och i vissa fall studiecirklar för att studera och diskutera förslagen… Efter ett samlat tryck från fackföreningarna tillät också juntan att tiden för diskussionerna förlängdes med mer än det dubbla.

För första gången sedan kuppen blev det möjligt för fackliga ledare från olika håll att träffas i stormöten. Möten med upp till tusen deltagare organiserades. Och dessa hade i sin tur förberetts av mindre lokala möten och av studiecirklar. Detta gav också en legal form för att genomföra diskussioner som gick långt utanför de ramar juntan tänkt sig skulle gälla. Såväl arbetslagen som socialförsäkringslagen är ju direkt relaterade till arbetarnas konkreta situation och till frågan om hur de akuta problemen bör lösas. Vad var då naturligare att diskutera än de konkreta problemen och vilka lösningar de krävde?
Istället för att, som juntan trodde, vinna politiska poäng genom sitt ”demokratiska” förfarande, hjälpte remissdiskussionerna till att slå undan spärrar för den fortsatta reaktiveringen. Klassammanhållningen stärktes. Att kunna mötas i stora församlingar och föra kollektiva diskussioner bidrog till att återföra något av självkänslan och förmågan att agera som klass.

Juntans lagförslag avslogs enhälligt av fackföreningarna. Men när synpunkterna på lagförslaget postades till arbetsministeriet så innehöll kuvertet inte bara dessa synpunkter. Många fackföreningar passade på att föra fram åsikter om de andra frågor som diskuterades i samband med lagförslagen. Frågor som rörde den ekonomiska situationen i stort; lönerna, arbetslösheten, de fackliga rättigheterna etc.

Av lättförståeliga skäl är breven oftast skrivna i hövlig, nästan underdånig ton; ”Vi är medvetna om de svårigheter som landet nu genomlider och vi litar på regeringens ansträngningar.” Men skalar man av de hövliga fraserna så står ändå kraven där ganska klart. Först och främst är det synpunkter på att den löneminskning arbetarna varit underkastade hela tiden sedan kuppen måste brytas. Sen kommer kraven på förhandlingsrätt. Vissa fackföreningar gick längre och krävde också mötesrätt och rätten att få välja sina egna fackliga ledare. Äter andra krävde strejkrätten tillbaka.

Eftersom breven skickades till arbetsministeriet blev de inte allmänt kända. De allra flesta av dem och de synpunkter de framförde stannade innanför ministeriets väggar. Men inte alla.

För samtidigt med remissdiskussionerna kring juntans lagförslag började det dyka upp allt fler brev från olika fackföreningar i juntatidningen La Tercera’s fackliga spalt. Spalten användes tidigare fr a för att försvara och ”förklara” juntans ekonomiska och fackliga politik. Men under 1975 börjar innehållet i den fackliga spalten att förändras. Från att ha riktat sig mot arbetarna för att få dem att ”förstå”, så kom den allt mer att riktas mot juntan för att få den att ”förstå” arbetarnas problem. Kopior av de brev som skickades till arbetsministeriet började nämligen skickas också till tidningarna, till den fackliga spalten i La Tercera och till den av kristdemokraterna dominerade veckotidningen La Ercilla. De krav som de fackliga organisationerna riktade till arbetsministeriet började bli kända för en bredare publik. Publiceringen av breven gjorde det lättare för andra arbetare att kräva av sina fackledningar att skriva liknande brev och skicka dem till tidningarna.

Strejker och brev

Gör man en genomgång av Boletin Informativo (som publiceras av den ”antifascistiska solidaritetskommittén för det chilenska folket” i Havanna och som har tillgång till de flesta chilenska tidningar och de chilenska vänsterpartiernas publikationer) finner man att det just är genom den här formen av petitioner och brev som den fackliga reaktiveringen tar sig uttryck. Och inte bara den fackliga reaktiveringen, utan motståndet överhuvudtaget.

Det finns enstaka exempel på strejker. I september förra året genomfördes t ex gruvarbetarna i El Salvador en sammanhängande fyratimmarsstrejk och därefter åtta halvtimmarstrejker för att tvinga företaget att återanställa några fackliga ledare som avskedats. I mars i år gick arbetarna i den stora koppargruvan Chuquicamata ut i en kortare strejk på 20 minuter för att företaget vägrat betala ut den årliga bonusen.
Det finns andra exempel, även om de ännu inte är många. De flesta av dem har naturligt nog genomförts av arbetarna på de stora industrierna eller gruvorna.

Men strejker är alltså undantag. Den vanligaste formen är brev, petitioner och uppvaktningar av olika slag. Det är de former som är möjliga idag med hänsyn till repressionen.

Men det är inte enbart lönekrav från begränsade arbetargrupper som dessa brev och petitioner idag gäller. I allt högre grad har det blivit kring de övergripande frågorna om de fackliga rättigheterna som kravet ställts.
För att ta några exempel:

I december skickade de 1 000 delegater (representanter för 350 000 arbetare) som samlats i södra Chile för att diskutera juntans förslag till ny socialförsäkringslagstiftning brev med krav på att den ekonomiska politiken förändras, att fria fackliga val måste få hållas och att regeringen aktivt söker lösningar på arbetslöshetsproblemet.

I februari skickade koppararbetarförbundet och metall- och stålarbetarförbundet ett av sina många brev med krav på att dekret 198 måste upphävas – dvs att juntan tillåter fria fackliga val.

I april skickade 120 olika fackliga organisationer ett brev där de samtidigt som de avvisar det nya förslaget till socialförsäkringslag ställer krav på att de fackliga friheterna återupprättas.

Höjdpunkten på den här typen av brevväxling nåddes i somras, då presidenterna i de tio största fackförbunden i Chile skickade ett långt brev till juntan. Brevet gör dels en analys av situationen för en normal chilensk arbetare idag och reser därefter ungefär de krav som kommit fram i de tidigare breven. De tio undertecknarna är just de av de fackliga ledare som juntan försökt söka stöd hos, som, trots att flera av dem stödde kuppen när den kom, har en reell arbetarförankring. I och med deras brev har t o m flera av dem som juntan betraktat som sina agenter inom arbetarklassen vänt sig emot juntan, pressade av basmedlemmarna inom deras organisationer.

Minimilön – en fjärdedel av existensminimum

Betydelsen av brevet visas också i det att juntan går i svaromål. Men på juntans svar följer ännu ett brev från ”de tio”. Brevväxlingen avslutas med ett kort brev från juntans arbetsminister där han helt kort konstaterar att han mottagit det andra brevet och lagt det till handlingarna.

Men viktigast för reaktiveringen av fackföreningarna var det faktum att hela denna brevväxling publicerades i sin helhet. Den kom därigenom att utgöra utgångspunkten för nya diskussioner inom fackföreningarna; diskussioner som i sin tur ledde till nya brev och nya petitioner till juntan.

Betydelsen av brevet kan motivera en lite mer omfattande genomgång av dess innehåll.
Den analys av den chilenska arbetarens livssituation som inleder det första brevet visar att den absoluta minimiinkomsten idag måste ligga på mellan 1 700 och 1 800 pesos. Mot detta ställs den inkomst som hälften av de chilenska arbetarna idag uppbär: 431 pesos.

Den nödvändiga minimilönen räknas ut utifrån en lista på de mest nödvändiga baslivsmedlen – men där inte sådana varor som kött, kaffe, mjölk och drycker finns medräknade. Enbart kostnaderna för dessa baslivsmedel uppgår för en trebarnsfamilj till drygt 950 pesos – dvs det dubbla mot vad hälften av de chilenska arbetarna tjänar. Till detta kommer hyra, resor, kläder, hygien etc. Dessutom, påpekar ”de tio”, uppgår arbetslösheten till 20 procent. Och till dessa kommer ytterligare 10 procent som är anställda inom det av juntan hårt propagerade ”sysselsättningsprogrammet” (Empleo minimo), som har ännu sämre förhållanden än övriga arbetare; inga som helst sociala förmåner, ingen som helst trygghet i anställningen, ingen som helst rätt till facklig organisering etc.

De tio fackföreningsledarnas tes är att juntans fackliga politik hittills kan delas upp i två faser.

Den första fasen, som genomfördes i ”den nationella säkerhetens namn” och enligt regeringsdeklarationen endast var av övergående karaktär, syftade till att paralysera den fackliga rörelsen genom en hel serie förbud och restriktioner; upplösningen av CUT, mötesförbudet, strejkförbudet, förhandlingsförbudet etc.

Den andra fasen – som fortfarande pågår – innebär att de ”övergående” inskränkningarna permanentas plus genomförandet av reformer som ”tenderar att helt försvaga och upplösa den fackliga rörelsen”. De reformer ”de tio” syftar på är fr a förslaget till ny arbetslagstiftning, socialförsäkringslagstiftning och lagar som har att göra med skötseln av fonder för utbildning som baseras på avgifter från arbetarna.

Brevet slutar med en begäran om att dekret 198 ska upphävas och att regeringen tar de synpunkter som kommit fram i diskussionerna inom de fackliga organisationerna i beaktande vid det vidare utarbetandet av ny arbetslagstiftning och ny socialförsäkringslagstiftning. ”Vi har information”, säger brevet, ”som pekar på att dessa synpunkter är av stort tekniskt värde och att de i många avseenden innehåller allvarlig och grundläggande kritik av de förslag som regeringen lagt fram”.

”Ännu en gång begär vi”, säger ”de tio” om dessa krav. Det är de krav som kommit fram i de flesta uttalanden som dessa fackliga ledare gjort under de senaste två åren.
Till dessa ”gamla” krav läggs också förslag om att i ett övergångsskede – tills förhandlingsrätten återinrättats – de s k ”comisiones tripartitas” (trepartskommissioner), som regeringen införde efter kuppen för att reglera förhandlingar mellan fackföreningarna och arbetsköparna, ska effektiviseras och att minimilönen höjs samt att dess beräkningsbas förändras.

”Trepartskommissionerna” ska, enligt juntadekretet, bestå av en representant för fackföreningen, en representant för arbetsköparna och en representant för regeringen. Dess uppgift är att studera inkomna förslag och lägga fram ett gemensamt förslag som slutligen regeringen – dvs juntan – har att ta ställning till. ”Trepartskommissioner” har bildats – även om det inte skett i någon större utsträckning. Och de som har bildats har knappast fungerat.

Så här uttrycker sig t ex Carlos Garrido, en fackföreningsledare från pappersmonopolet ”La Papelera” (känt i Sverige genom Markaryddemonstrationen) i juni i år om ”trepartskommissionernas” effektivitet:

”Dagarna gick, och veckorna och månaderna… Nu befinner vi oss redan i juni 1976 och vi väntar fortfarande på att regeringen ska säga ja eller nej till vad kommissionen kom fram till i slutet av oktober 1975.” (9)

Effektiviseringen av ”trepartskommissionerna” ska fr a ske genom en på förhand klart begränsad tidsperiod för dess arbete.

Men det klargörs i brevet att detta bara kan vara en övergångsform tills de traditionella förhandlingsrättigheterna som, betonar brevskrivarna, har en lång historia i Chile – återinförts.

Minimilönen måste justeras så att de åtminstone motsvarar vad som krävs utifrån de beräkningar om levnadskostnaderna som de presenterat tidigare i brevet. Dessutom, menar de, måste justeringarna av lönen genomföras inte som hittills utifrån konsumtionsprisindex, utan utifrån prisökningarna på de basvaror som finns med i den ”canasta populan; – dvs listan med baslivsmedel – som de tidigare presenterat. Detta därför att prisökningen på livsmedel är större än prisökningarna i allmänhet. Och att det officiella konsumtionsprisindex därför inte mäter den verkliga kostnadsökningen för en arbetarfamilj.

”Detta är elementära och minimala krav” säger brevskrivarna innan de avslutar brevet med de vanliga hövliga fraserna.

Som motivering för kraven för de fackliga ledarna fram risken med att den fackliga rörelsen helt ska paralyseras, men också att juntans politik idag skapar ett klimat av klasskamp som kan utnyttjas av de ”totalitära riktningar som tidigare dominerade fackföreningarna”!

Det sista sägs nästan i hotande ordalag: den nuvarande politiken leder till att de olika sociala klassernas intressen delas upp definitivt, utan att arbetarna får några som helst möjligheter att delta i beslutsprocesserna; så om inte de förändringar som vi föreslår genomförs kan vi inte ta ansvar för vad som kommer att hända.

”En liten reducerad grupp fackliga ledare”

Den 25 juni besvarar arbetsministern brevet. Det är ett ytterst kortfattat svar som går ut på att ”de tio” inte vet någonting om den verkliga situationen i landet. ”De tios” brev uttrycker en total brist på kännedom om den arbetarpolitik regeringen utvecklar till fördel för Chiles arbetare, skriver arbetsministern. ”Tillämpningen av denna politik har inneburit en harmonisk tillämpning av viktiga åtgärder inom det sociala området som skapat en tilltro till regeringen hos landets viktigaste sektorer och helt säkert hos arbetarna, som dag efter dag ger sitt stöd och erkännande till den nuvarande regeringen, något som i sin tur stimulerar dess beslutsamma och patriotiska handlande.”

Vidare skriver han att det knappast är ”de tios” – ”en liten reducerad grupp fackliga ledare, heterogena sinsemellan, som bara representerar vissa mycket begränsade sektorer” – sak att yttra sig om dessa frågor.

Ungefär en månad senare – den 21 juni – svarar ”de tio”:

”Strikt talat, herr minister, är vi övertygade om att vårt brev, som riktades till republikens president och till övriga medlemmar av regeringsjuntan, inte besvarats på ett sätt som arbetarna, vilka vi representerar, kan anse tillfredsställande. Detta också med hänsyn taget till den patriotism som vi visat under de senaste 34 månaderna. Emellertid, eftersom den fackliga rörelsen och dess ledare tjänar permanenta intressen uppfattar vi det som en skyldighet att behandla några av de argument som förts fram av Er. Och detta har inte bara ett intresse för dem vi direkt representerar, utan för alla arbetare i vårt fosterland.”

Så inleds brevet och fortsätter därefter med en genomgång av de ”reformer” som juntan genomfört. Punkt för punkt visas att ”reformerna” på inget sätt, ens marginellt, har förbättrat eller bibehållit arbetarnas levnadsstandard. Tvärtom. Situationen har ständigt försämrats och de eventuella åtgärder som juntan har vidtagit har varit sämre än de som gällde tidigare.

”Det är inga åtgärder vi kan uppfatta som positiva eller nyskapande. Tvärtom så är de flesta åtgärderna som vidtagits enbart negativa – eller negativa avspeglingar av den katastrofala situation vi arbetare tvingats in i.”

Brevet uttrycker i mycket skarpare ordalag än det första en total osämja med juntan: ”Ingenting är mer skadligt”, skriver de, ”än paternalismen hos dem som tror sig vara ägare av sanningen”.

Slutsatsen för ”de tio” blir att det nog snarare är juntan än de som har en felaktig uppfattning av hur verkligheten ser ut. ”Därför är det minsta vi kan begära”, fortsätter de, ”att de som säger sig vilja göra något med oss, gör det med oss”.

Arbetsministerns antydan om att ”de tio” inte skulle vara representativa besvaras med ett förvånat utrop. ”Tidigare var det regeringen som på olika sätt hävdade vår representativitet genom att skicka oss som representanter till internationella konferenser som ILO och utse oss som delegater i olika kommissioner som regeringen bildat. Hur och när har denna plötsliga förändring skett?”, frågar de.

”Dialogen har brutit samman”

”Vi har aldrig hävdat att vi representerar alla arbetare i landet. Vi representerar enbart vår egen has (….) Det enda sättet att kontrollera vår representativitet är för övrigt att tillåta fackliga val”, blir deras lakoniska slutkommentar. Dessutom begär de att – för att riktigheten i deras brev ska kunna bekräftas eller förkastas – att regeringen tillåter arbetarna i hela landet att samlas i lokala och regionala möten för att diskutera innehållet i dem.

Arbetsministerns svar blir helt kort att han bekräftar mottagandet av brevet och att det lagts till handlingarna eftersom alla relevanta svar redan getts i det första svarsbrevet.

I samband med att brevväxlingen publicerades hölls också en presskonferens i Santiago då ”de tio” beklagade att den dialog som de, tillsammans med ytterligare tio fackledare, inledde i augusti förra året med juntan, inte lett till några resultat.

”Vi kan inte diskutera våra problem med regeringen. Den tar inte emot oss. Brev vi skickar blir inte besvarade”, beklagar de sig inför journalisterna. De beklagar också att juntan förbjudit tidningen La Tercera att presentera en diskussion som tidningens redaktion haft med dem.

Publicerandet av breven från de tio är kanske den allvarligaste offentliga konfrontationen juntan tvingats in i sedan kuppen. När exilpresidenten, den kristdemokratiske reaktionären Eduardo Frei i slutet på förra året publicerade sin bok innebar det också en offentlig konfrontation, som dock juntan på ett ganska enkelt sätt kunde vinna. Frei stod för en borgerlig opposition mot juntan och hade genom sitt ansvar i kuppen mycket litet förtroende bland de chilenska massorna – t o m inom stora sektorer av sitt eget parti. De tio fackliga ledarna kan också skrivas in som en del av den borgerliga oppositionen.

Vad de står för framgick klart på presskonferensen:

”Den 11:e september trodde den stora massan av arbetare att befrielsen skulle komma”, sade de bl a då.

Det är uppenbart att de tio på inget sätt står för en socialistisk opposition. Deras opposition har samma syfte som Freis. Men de är inte Frei. De är inte borgare, de flesta av dem är valda fackföreningsledare. De krav de för fram är direkt lierade till vad arbetarklassen känner. De är formulerade på arbetsplatserna och på olika fackmöten. Deras gensvar inom arbetarklassen är därför helt annorlunda än det Frei kunde åstadkomma.

Ernesto Araneda – en av CUT:s utlandsrepresentanter – sa i en kommentar till brevet att de krav som breven för fram i sitt innehåll är det substansiella i vad som utgör kampplattformen för alla basorganisationer i Chile idag. ”Om de säger så, så innebär det att de uttrycker basens krav….”
Ernesto Aranedas representativitet kan diskuteras.

Men även om det egentligen inte på ett entydigt sätt existerar någon motsvarighet till CUT inne i Chile, utan fr a är det det organisatoriska uttrycket för en del av den gamla fackföreningsbyråkratin som nu befinner sig i exil – så är det inte ointressant att han menar att ”de tios” krav överensstämmer med de chilenska massornas krav. Samma synpunkter återfinns i de underjordiska vänstertidningarnas kommentarer till breven.

”De tio är förrädare, men kraven de för fram är korrekta och är uttryck för basens tryck på dem”, är den allmänna bedömningen.

Spontan reaktivering

Men, invänder någon, allt det som hittills behandlats är ju bara uttryck för reaktiveringen. Vad som visats är att det skett en reaktivering och hur denna artikulerat sig, men därmed är ju ingenting sagt om hur den organiserats.

Kan man inte tolka reaktiveringen som ett resultat av det arbete som revolutionärerna utfört i motståndskommittéer, fabrikskommittéer, arbetarkommissioner och andra underjordiska strukturer?

Är det inte så att breven och petitionerna från fackföreningarna bara är det synliga uttrycket för det underjordiska mullvadsarbete motståndskämparna utfört?
Till en viss del är det säkert så.

Säkert har medlemmar från de olika vänsterpartierna spelat en aktiv och ledande roll i denna reaktivering.

Säkert finns det också en mångfald exempel på hur arbetarna på olika fabriker organiserat sig i vad som skulle kunna kallas underjordiska strukturer.

Men lika säkert är det att det inte skett efter det schema som fr a MIR, men också MAPU, Kristna Vänstern och Socialistpartiets Coordinadora, har velat göra gällande – och här i Sverige fortfarande gör gällande.

Reaktiveringen – motståndets utveckling – har inte skett på det sätt som det framställs i Chilebulletinen.

Det har inte funnits några motståndskommittéer ”med upp till sju personer”, som är ”öppna för medlemmar i alla vänsterpartier och även partilösa” som utgjort ”grundvalen för motståndet”. Det finns inga sådana enhetliga strukturer.

”Vi har just börjat knyta kontakter med massrörelsen”, är den relativt samstämmiga beskrivning som representanter för olika vänsterpartier gett uttryck för i intervjuer gjorda i Chile.

Till det kommer att reaktiveringen främst skett inom de tunga delarna av ekonomin – storindustrin och gruvorna – dvs de sektorer där MIR och de andra partierna som brukar räknas till den revolutionära vänstern, hade sin absolut svagaste förankring och svagaste stöd före kuppen. Det är knappast troligt att det skett någon förändring av det förhållandet efter kuppen. Snarast har den brutala repressionen som juntan riktat mot fr a MIR inneburit att avståndet mellan dessa sektorer och den revolutionära vänstern ytterligare ökat.

Att därför vilja tolka reaktiveringen inom fackföreningarna som ett resultat av motståndskommittéernas och liknande organisationers arbete, är att göra sig blind för verkligheten.

Hur skulle organisationsformer som är isolerade från massrörelsen och som dessutom är beroende av partier som i sin tur är begränsade till vissa avantgardistiska skikt, kunna initiera denna reaktivering?

Nej, vad vi ser i Chile idag är en i huvudsak spontan reaktiveringsprocess som sker utan något större deltagande av ”den revolutionära vänstern”.

Naturligtvis är det troligt att det i själva reaktiveringsprocessen växer fram olika slags underjordiska strukturer (parallella ledningar för fackföreningarna, kärnor av revolutionära arbetare, enhetsstrukturer mellan medlemmar ur olika partier etc.) Men det sker då troligen snarare utifrån de speciella förhållandena på fabriken och inom fackföreningen och inte i relation till olika partiers ”projekt”. En växande aktivitet inom fackföreningarna borde också innebära nya möjligheter för partierna att stärka sina band med arbetarklassen och dess organisationer.

Men reaktiveringen idag är knappast i sig ett resultat av att dessa band redan har stärkts. Att beskriva det så – som den ”revolutionära vänstern” och dess svenska talesmän så länge velat göra – är att ställa allt på huvudet.

Om det vore så, så borde MIR – den organisation som mest konsekvent hävdat den synen och som framställt sig som representanten för den ena av de ”två linjerna” för motståndet; den revolutionära linjen – mer konsekvent och med än större kraft än tidigare hävda sina positioner.

Men vad gör MIR?
Vilka förslag reser MIR idag?

MIR och UP i exil

I det senaste dokumentet från MIR, skrivet i Havanna den 25 september i år och undertecknat av partiets generalsekreterare Pascal Allende och Nelson Gutierrez, vinns ingenting om motståndets ”två linjer”. Där finns ingenting om de revolutionära styrkornas frammarsch. Ingenting av den styrka MIR tidigare uttryckt i sina upprop till UP-partierna.(10)

Dokumentet är ett svar på det dokument som UP-partierna antog i Berlin den 10 september i år och som i stort upprepar vad som sagts i tidigare UP-dokument i exil. Men Pascal Allende och Nelson Gutierrez skriver att UP-dokumentet visar att det nu finns en tillräcklig grund för att komma fram till en snar enhet mellan hela den chilenska vänstern och alla krafter som är emot diktaturen.

De centrala uppgifterna för denna enhet ska, enligt den minimiplattform de föreslår, vara:

1. Enheten mellan hela folket i kampen mot diktaturen, under ledning av arbetarklassen.
2. Enhet mellan vänstern och alla anti-gorillastyrkor. Gemensam kamp med det Kristdemokratiska partiet.
3. Kämpa för att största diktaturen, för den politiska demokratin och socialismen, som idag tar sig uttryck i kampen för att upprätta en demokratisk, folklig och revolutionär regering.
4. Kampen för återerövrandet och utvidgandet av de demokratiska friheterna.
5. Kamp till försvar av massornas levnadsnivå.
6. Organisera en bred och stark folklig motståndsrörelse.
7. Utvecklandet av det chilenska folkliga motståndets sociala styrka, de politiska styrkorna och militära makt.

Den andra punkten i minimiplattformen är att organisera, utvidga och förstärka det folkliga motståndet. Den är uppdelad i fyra undergrupper:

1. Förstärka, återuppbygga och reaktivera den fackliga rörelsen på basnivå och på federal nivå, att initiera CUT:s återuppbyggande på nationell, provinsiell och lokal nivå.
2. Utveckla och mångdubbla de återstående basorganisationernas handlande, dvs: studentorganisationer, grannskapsorganisationer (juntas de vecinos), mödraskapscentra, ungdomsorganisationer etc.
3. Stödja och förstärka de nya legala och halvlegala organisationer som utvecklats efter kuppen: försvarskommittéerna för de arbetslösa, de folkliga matsalarna, solidaritetskassorna, försvarskommittéerna för de politiska fångarna och de försvunna.
4. Initiera och förstärka massornas underjordiska organisering i form av underjordiska baskommittéer som utvecklas under namn som motståndskommittéer, fabrikskommissioner, bondekommittéer, arbetarkommissioner etc.

Därefter följer sex ytterligare huvudpunkter som i sin tur är uppdelade i underpunkter. Huvudpunkterna är: ”kamp till försvar av levnadsnivån”, ”kamp mot repressionen”, ”försvar av den nationella ekonomin”, ”försvar av undervisningen och kulturen”, ”arbete gentemot de väpnade styrkorna” och ”arbetet utomlands”.

Dokumentet avslutas med att ytterligare en gång understryka att det finns mer än tillräckliga förutsättningar för att omedelbart konkretisera en överenskommelse som tillåter en verklig enhet mellan vänstern och alla krafter som är emot diktaturen.
Nej, det här dokumentet är inget uttryck för att de revolutionära positionerna stärkts. Det är inget förslag som ställs av ledningen för ”folkets motståndsrörelse”. Här är det inte representanterna för ”den revolutionära linjen” som vänder sig till ”den andra, den reformistiska linjens” ledning.

Det här dokumentet är uttryck för ”den revolutionära linjens” nästan totala underordnande under ”den reformistiska linjens” krav.

MIR har tvingats anpassa sig till verkligheten, men gör det inte genom att resa en revolutionär linje för arbetarklassens reorganisering utifrån de former reaktiveringen sker idag. MIR gör det genom att söka byråkratiska överenskommelser med ledningen för de reformistiska partierna inom UP. Och inte bara det. De gör det genom att acceptera hela det projekt som ligger bakom reorganiseringen av UP; ett bredare UP, en allians med Kristdemokratiska partiet, ett nytt klassamarbetsprojekt.

Pascal Allende och Nelson Gutierrez skriver att det idag finns en ”tillräcklig grund” för att komma fram till en enhet. Men vilken är denna grund?

På vilket sätt har förutsättningarna förändrats så att det idag är möjligt att föra ”gemensam kamp med det kristdemokratiska partiet”?

Varför behandlas idag det som igår var ”det grundläggande elementet i folkets motståndsrörelse” – motståndskommittéerna – enbart som ett namn bland många andra?
Hur kommer det sig att CUT för Pascal Allende och Nelson Gutierrez plötsligt blivit ett uttryck för arbetarrörelsens reorganisering? CUT finns ju inte i Chile. Enligt vad Pascal Allende själv sagt. CUT är ju bara uttryck för ett antal gamla fackliga byråkrater i exil. Också enligt Pascal Allende. Är det det CUT som nu ska återupprättas?
Vad är det som förändrats?

Dokumentet ger inga svar på de frågorna. Det motiverar överhuvudtaget inte mer än att ”det finns nu en tillräcklig grund”. Det är naturligtvis allvarligt. Framför allt är det allvarligt för MIR:s egna medlemmar; en kursändring annonseras uppifrån utan att några element som kan förklara förändringen presenteras; utan att någon motivering utifrån en självkritisk analys av motståndets utveckling presenteras.

Men det är också allvarligt för solidaritetsrörelsen. För så länge inga klargöranden presenteras, så länge förändringarna av linjen inte presenteras som förändringar utan bara på ett indirekt sätt; i glidande formuleringar som inte bryter med det tidigare schemat, så länge kommer förvirringen om vad motståndet är att finnas kvar.

Förvirringen blir ännu större när MIR:s representanter i Sverige tillsammans med Sverigerepresentanterna för MAPU och Socialistpartiets Coordinadora presenterar dokument i vilka de säger sig ha bildat en ”revolutionär enhet i Chile”. Och inte bara det. I flygblad går de till häftig attack mot UP-överenskommelsen ungefär samtidigt som Pascal Allende och Nelson Gutierrez skriver sitt positiva svar. ”upprättandet i utlandet av Unidad Popular speglar inte den enhetsprocess som pågår i Chile och utgör i praktiken ett hinder för skapandet av en bred enhet med revolutionär inriktning”, skriver de. Om motståndskampen säger de: ”den viktigaste uppgiften idag är att skapa, stärka och mångdubbla motståndskommittéerna, arbetarkommissionerna och andra organismer i motståndets bas”. (11)

Vem har rätt?
Vilken linje är det som gäller?

Det är inte så konstigt att förvirringen bland chileaktivisterna är stor vad gäller motståndet, när representanter för samma partier säger så olika saker.
Men det är Pascal Allende som är MIR:s generalsekreterare.

Vi måste utgå från att de dokument han skriver under är de som står för partiets linje.
Och den linjen innebär att MIR böjt sig för UP-partiernas – fr a Kommunistpartiernas – krav. Att MIR är villig att ställa sig bakom kommunistpartiets projekt för att inte bli helt isolerade.

Och kommunistpartiets projekt innebär en allians med Kristdemokraterna. Ett nytt klassamarbetsprojekt.

Det troliga är också att det är just kommunistpartiet och kristdemokraterna som stärkt sina positioner både inom den chilenska arbetarklassen och inom bredare skikt av befolkningen.

Den styrka MIR uppnådde direkt efter kuppen har sargats svårt av den våldsamma repression partiet utsatts för. Och som bl a inneburit att partiets hela historiska ledning antingen mördats eller tvingats i landsflykt.

Men det är inte alls omöjligt att kristdemokraterna stärkt sin prestige bland stora sektorer av den chilenska befolkningen. Även om de upplevs som förrädare av många chilenska arbetare, så är det dom som kunnat ta en öppen konfrontation med juntan.
De fackliga ledare som kan agera är kristdemokrater. De biskopar och präster som kommit i skarpa motsättningar till juntan – och som ofta arbetar med matsalar och de politiska fångarna – är kristdemokrater. Många av de advokater som arbetat med de politiska fångarna är kristdemokrater.

Allt detta innebär förmodligen att många kristdemokratiska talesmän idag framstår som trovärdiga. Och genom dem framstår det kristdemokratiska projektet som trovärdigt. I vart fall som ett oändligt mycket bättre alternativ än det som juntan står för.
Men det kristdemokratiska partiet är ett borgerligt parti. Dess linje är det konsekventa uttrycket för kommunistpartiets linje.

Men det kan inte vara de revolutionära organisationernas linje. Att nu MIR är villig att ställa upp bakom kommunistpartiets projekt – med hela sin prestige, sitt rykte som den revolutionära organisationen – kommer naturligtvis att stärka kommunistpartiets positioner. Och försvaga MIR:s. Och därmed hela den revolutionära strömningens. Enheten är nödvändig. Men MIR:s ledning föreslår en byråkratisk enhet på reformisternas villkor.

En enhet som kommer att lägga grunden för ett nytt klassamarbetsprojekt.
Ett nytt – bredare – UP.
Ett nytt nederlag.

Lars Palmgren

Lars Palmgren har sedan sin återkomst från arbete i Colombia 1975 arbetat med Chile-kommittén och latinamerikanska flyktingar. Våren -76 reste han i Latinamerika och vistades bl a en månad i Chile.

Noter
1. Chilebulletinen nr. 5 1975.
2. Chilebulletinen nr. 5/6 1975.
3. Chilebulletinen nr. 4 1976.
4. Se bl a Chilebulletinen nr 5 och nr 6 1976.
5. Reportaje a Pascal Allende, Cuadernos Rojos. En intervju med Pascal Allende gjord i Costa Rica i mars i år av Pierre Fruhling och Lars Palmgren. Tyvärr finns den ännu inte tillgänglig på svenska, men har publicerats i sin helhet på spanska.
6. Reportaje Pascal Allende. Not 7 – 8 har utgått ur artikeln.
9. Boletin Informativo no. 94.
10. Boletin Informativo no. 100.
11. Flygblad undertecknat den 11 september av representationerna i Sverige för MIR, MAPU och Socialistpartiets Coordinadora.

Från Fjärde Internationalen 6/76

Chilekommittén – 3 år av aktiv solidaritet

Den 30 april segrade den vietnamesiska revolutionen. FNL-fanan vajade över Saigon. Marionettgeneralerna, borgarna och de sista imperialistiska »rådgivarna» flydde huvudstaden i panik. Världens mäktigaste imperialiststat hade slagits tillbaka av ett väpnat folk i kamp för sin frihet.

Ett och ett halvt år tidigare inleddes den chilenska kontrarevolutionen. Den 11 september 1973 krossades de chilenska ar betarnas och böndernas förhoppningar om ett annat liv i blod, ett liv befriat från fattigdomen och misären.

I Vietnam, Laos och Kambodja besegrades imperialismen. I Chile bevarar borgarklassen och imperialismen sin frihet, sin frihet att förtrampa de chilenska massorna.

Under de senaste 10 åren har vi i Sverige sett framväxten av två omfattande solidaritetsrörelser till stöd för förtryckta folks kamp för frigörelse från imperialismens ok, Vietnamrörelsen och Chilerörelsen. I denna artikel ska vi diskutera en del frågor i samband med den svenska Chilerörelsens framväxt. Vi ska försöka ange såväl dess svagheter och begränsningar som dess styrka. Vi kommer att lyfta fram det som vi uppfattar som huvudfrågorna i solidaritetsarbetet, och i samband med det försöka blottlägga motsättningarna mellan de politiska krafter inom och utanför den svenska Chilerörelsen som på olika sätt strävat att driva den i den ena eller den andra riktningen.

Man kan lätt ta miste vid en ytlig jämförelse mellan den svenska Vietnamrörelsen och Chilerörelsen: »Kampen mot imperialismen växlar scen. Befrielsekrigen i Indokina avlöses av kampen i Latinamerika. Den internationella solidariteten tar på sig nya uppgifter för stödet åt de förtryckta folkens framgångsrika kamp mot imperialismen.»

Ingenting vore emellertid mer felaktigt än en sådan mekanisk jämförelse. Med de inledande raderna ovan har vi velat peka på en avgörande skillnad vad gäller villkoren för DFFG:s (De förenade FNL-gruppernas) utveckling och Chilekommitténs, de organiserade uttrycken för Vietnamrörelsen respektive Chilerörelsen i Sverige.

Solidariteten med kampen i Indokina kunde vila på en segerrik revolution. Trots de mest barbariska krigsinsatser led imperialismen och marionettarméerna nederlag efter nederlag, område efter område befriades av de revolutionära styrkorna, och i de befriade områdena påbörjades en social omvandling mitt under brinnande krig.

Solidariteten med kampen i Chile har utvecklats i en period då massorna i flera latinamerikanska länder genomlevt förkrossande nederlag, i en period då imperialismen befäst sina positioner i länder som Brasilien, Bolivia, Uruguay, Chile, Argentina …

Anledningen till att vi kort vill ta fram denna skillnad mellan Vietnamrörelsens och Chilerörelsens villkor är inte så mycket att vi tror att det finns en utbredd uppfattning bland Chileaktivister och andra att det verkligen existerar ett »FNL i Chile». Det är sant att illusioner om lysande framgångar för motståndskampen har förekommit tidigare inom Chilekommittén. Men idag tror vi inte att det finns så många kamrater som håller fast vid att det i Chile efter kuppen har utvecklats ett obestritt ledarskap för en alltmer framgångsrik kamp, ett ledarskap med förtroende hos den överväldigande majoriteten av massorna. Däremot vet vi att det finns många kamrater som gärna skulle vilja se något eller några chilenska partier som detta obestridda ledarskap, och som tar denna önskan som utgångspunkt i försöken att ange solidaritetsrörelsens uppgifter.

Så har den ena eller andra kombinationen av partier i Chile godtyckligt betecknats som »motståndsrörelsen» av partierna själva och av deras anhängare i Sverige. På den ena sidan centristiska grupperingar, i första hand MIR, uppbackade av Förbundet Kommunist i Sverige, som talat om tusentals motståndskommittéer över hela landet. På den andra högerflygeln inom UP-alliansen, ivrigt stödd av VPK/KU, som talat om en »anti-fascistisk» front, omfattande allt från »ärliga officerare» och vänsterut, men naturligtvis med en avgränsning mot extremisterna, dvs mirister, maoister, trotskister etc. (not 1)

Det behöver inte vidare påpekas att begreppet »motståndsrörelse» i de båda fallen har betytt helt olika saker. Denna propaganda har medvetet försökt appellera till en spontan och naturlig önskan hos alla dem som tagit del i solidaritetsarbetet att relatera sin praktik till framgångar för kamraterna i Chile.

I stället för att utifrån den politiska medvetenhet hos Chile-aktivisterna som uttrycks bl a i denna önskan, diskutera de grundläggande uppgifterna för Chilerörelsen, har strömningar som FK och VPK bidragit till att fördunkla dessa frågor.

Innan vi närmare går in på en diskussion om den svenska Chile-rörelsens utveckling ska vi ange ytterligare en viktig skillnad i bestämningen av den svenska Vietnamrörelsen respektive Chilerörelsen.

Vietnamrörelsen växte fram i slutet av 60-talet som en del i en omfattande ungdomsradikalisering. Den indokinesiska revolutionens betydelse för det internationella studentuppsvinget under perioden 1965-70 kan inte överskattas. Kampen i Indokina var ett konkret exempel och ett alternativ för alla dem som hoppades på ett människovärdigt samhälle, befriat från kapitalismens förnedring och utarmning i alla dess former. Ett alternativ som den förkalkade reformismen och stalinismen aldrig kunnat erbjuda.

Den sino-sovjetiska konflikten och kulturrevolutionen i Kina bidrog till att skapa den ideologiska formen för ett skenbart alternativ till de etablerade arbetarpartierna. Utan att närmare gå in på förutsättningarna för den svenska maoismens totala dominans som politisk kraft i radikaliseringsprocessen i slutet av 60-talet kan vi dock konstatera att KFML (som så småningom delade sig i KFMLr och det som nu är SKP) kunde ta på sig rollen som ledande politisk strömning inom Vietnamrörelsen.

Maoismen lyftes fram av radikaliseringen och KFML gavs ett utrymme för ett exempellöst manövrerande i bl a DFFG. Organisatorisk och politisk sekterism i solidaritetsarbetet gentemot grupper som ifrågasatte KFML:s uppfattningar kombinerades med hänsynslösa interna manipulationer i DFFG, omflyttningar av »lojala» DFFG-medlemmar för att kväva opposition i FNL-grupper där kritik mot ledningen förekom, uteslutningar av aktivister som framhärdade i sin kritik etc.

Vi ska här inte återuppta vad vi tidigare skrivit om KFML/SKP och dess roll i Vietnamrörelsen (not 2). Men det vi vill betona är att Vietnamrörelsen fick sin kraft trots, och inte tack vare, maoismens dominans inom DFFG. Vi påstår alltså att Vietnamrörelsens styrka vilade på en rad förutsättningar som var kopplade till radikaliseringen i slutet av 60- och början av 70-talet, och inte på DFFG-ledningens politik i solidaritetsarbetet. Den bästa bekräftelsen på detta är Chilerörelsens utveckling.

Naturligtvis måste vi på liknande sätt försöka härleda Chilekommitténs styrka ur sociala och politiska faktorer i samhället som helhet. Men det förhindrar inte att vi kan uppfatta maoismens totala misslyckande i solidaritetsarbetet för Chiles folk under de tre år som förflutit sedan kuppen i september -73. Den viktiga frågan blir varför det varit omöjligt för SKP att tillämpa traditionen från DFFG i uppbygget av en kraftfull solidaritetsorganisation, och vilka principer för solidaritetsarbetet som möjliggjort uppbygget av Chilekommittén som en enhetsorganisation med stöd från skilda politiska strömningar.

Vilken social och politisk bas?

Den uppseendeväckande segern för Unidad Popular vid presidentvalen i Chile 1970 och utvecklingen därefter, imperialismens manövrer, den förrevolutionära krisen, kontrarevolutionen – allt detta ställde Chile och det »chilenska experimentet»

i blickpunkten för viktiga radikaliserade skikt i det svenska samhället, fr a ungdomen.

Kontrarevolutionens blodbad väckte inte i första hand en rektion på rent humanitära grunder bland dessa skikt. Den ledde till en från början relativt politiserad mobilisering. Det krävdes inga ingående analyser av det chilenska samhället för att förstå att massakern på Chiles arbetare och bönder var imperialismens och den härskande klassens svar på massornas kamp för sin frigörelse.

Under några få månader växte den organiserade solidaritetsrörelsen i Sverige lavinartat. Lokala Chilegrupper bildades över hela landet, ibland på initiativ av politiska organisationer, men ofta helt vid sidan av dessa. Vid Chilekommitténs första kongress, i december -73, fanns över 60 lokala grupper representerade. (not 3)

Grunderna för denna organisering svarade mot den politiska nivån hos de skikt som bar upp rörelsen. Det är viktigt att man uppfattar den objektiva sociala basen för den organiserade, mest framskjutna delen av den svenska Chilerörelsen. Chilekommitténs medlemmar är till största delen studenter och skolungdomar samt yngre tjänstemän. En viss del kommer också från arbetarungdomen.

När vi säger att den sociala basen för Chilekommittén fr a finns i ett relativt brett ungdomsskikt, innebär det också att den organiserade vänstern och dess periferi påverkar och påverkas av Chilekommittén. Vid Chilekommitténs första kongress fanns i huvudsak två politiska krafter representerade: VPK/KU och KAF (som då hette RMF). Även SKP fanns i viss utsträckning närvarande. Chilefrågans speciella karaktär och den kinesiska byråkratins inställning lämnade emellertid SKP till en början helt desorienterat. Men den främsta orsaken till att SKF snabbt lämnade Chilerörelsen finner vi i kraftiga förskjutningar i de politiska styrkeförhållandena mellan strömningarna till vänster om socialdemokratin, jämfört med den tidigare perioden under Vietnamrörelsens kulmen. Inte heller i fortsättningen kan vi vänta oss att de s k ml-organisationerna (dvs SKP, KFMLr, MLK och KEG) kommer att satsa på Chilekommittén som organisationer. Styrkeförhållandena är i allmänhet inte till deras fördel, och ur deras synvinkel har de inget som helst intresse eller behov av att inom Chilekommitténs ram ta upp en öppen politisk strid med KAF-are, VPK-are, FK-are och andra på lika villkor, villkor som de själva inte kan diktera. Ett enhetsarbete har för dessa organisationer alltid inneburit en »enhet» som de själva obehindrat kunnat kontrollera, utan konkurrens från andra politiska strömningar (not 4).

FK var i stort sett frånvarande i solidaritetsrörelsen under det första året, vilket speglade en inkrökt ouvrierism (arbetarromantik) hos denna organisation. Så småningom tvingades FK att på ett pragmatiskt sätt överge sin inställning.

Situationen idag är alltså att Chilekommittén inom sig rymmer i huvudsak tre organiserade politiska strömningar, KAF, VPK/KU och FK. Dessutom arbetar Förbundet Arbetarmakt, FAM, i Chilekommittén. En speciell fråga gäller de chilenska exilpartierna, vilka liksom de svenska partierna, på olika sätt arbetar i och kring Chilekommittén och försöker påverka Chilekommittén i den ena eller andra riktningen. Dessa partiers agerande har haft stor betydelse inom Chilekommittén. Denna fråga ska vi dock inte beröra närmare här.

Majoriteten av Chilekommitténs medlemmar är partiobundna, men denna kvantitativa övervikt säger ingenting om de partiorganiserade medlemmarnas politiska och organiserande betydelse inom kommittén. Kamrater från de politiska organisationerna är vana att driva politiska diskussioner och att organisera en daglig praktik. Trots att dessa kamrater utgör en minoritet är deras närvaro i Chilekommittén en förutsättning för själva existensen av Chilekommittén som en stark nationell politisk kraft.

Chilekommittén som organisation uttrycker det speciella förhållande att det mellan den etablerade arbetarrörelsen, byråkratiserad i grunden, och grupperna inom den »yttersta vänstern», med sin relativa sociala isolering, finns ett organisatoriskt vacuum i förhållande till radikaliserade skikt utanför reformismens kontroll. Ett vacuum som i speciella situationer fylls upp av organisationsbildningar som DFFG och Chilekommittén. I detta avseende kan man alltså göra en direkt jämförelse mellan DFFG och Chilekommittén, men det gäller också andra organisationsbildningar med mer eller mindre övergripande målsättningar, kring frågor som t ex miljön och kärnkraften. Även i existensen av en självständig kvinnoorganisation som Grupp 8 finns detta element med.

Stalinismens och reformismens passivitet

Vår bestämning av Chilekommittén som en permanent organisering som svarar mot den politiska nivån hos vissa ungdomsskikt ställer direkt problemet med denna organiserings förhållande till bredare sociala grupper, och fr a till arbetarklassen.

Vilket borde den internationella arbetarklassens svar på den chilenska kontrarevolutionen vara? Total isolering av Chile-juntan! En samordnad internationell blockad av alla transporter till och från Chile, genomförd av världens hamnarbetare, skulle få omedelbara positiva effekter för kampen i Chile. Socialdemokratins och stalinismens dominans inom den internationella arbetarrörelsen har naturligtvis garanterat frånvaron av initiativ i denna riktning. Den slutsats vi måste dra av den aktuella situationen är att den internationella arbetarrörelsens ledning inte är intresserad av att störta juntan.

Arbetarrörelsens parasiter är naturligtvis inte i första hand intresserade av att upprätthålla denna speciella diktatur, eftersom de ser att den form av klassdiktatur som juntan representerar riktar sig inte bara mot arbetarna, utan också mot arbetarrörelsens apparater, hur genombyråkratiserade de än må vara. Men detta är inte huvudfrågan. Diktaturen är ett faktum, och i valet mellan denna och det internationella proletariatets mobilisering för att bidra till de chilenska massornas kamp för att krossa den, väljer reformismen och stalinismen diktaturens fortbestånd.

Reformismens och stalinismens ansvar för nederlaget i Chile får sin logiska fortsättning när den chilenska arbetarklassen lämnas ensam och isolerad åt diktaturens förtryck och imperialismens exploatering.

Den internationella solidaritetsrörelsen har uppenbarligen byggts upp utanför arbetarrörelsen. Dvs den solidaritet som verkligen vilat på en spontan mobilisering till försvar av den chilenska arbetarklassen, och inte den »solidaritet» under reformismens och stalinismens kontroll, omgärdad av många vackra internationalistiska fraser, som syftat till att ytterligare frånta dessa strömningar allt ansvar för de chilenska massornas lidanden.

De faktorer som bestämmer den permanenta frontorganiseringen i solidaritet med kampen i Chile, som den formats i en rad länder, i Sverige, i Frankrike, i Västtyskland etc, kan sålunda sammanfattas:

– den internationella reformismens och stalinismens förräderi – förekomsten av relativt breda radikaliserade ungdomsskikt som kan svara på speciella politiska situationer genom omfattande mobiliseringar

– existensen av revolutionära och centristiska smågrupper vilka har svarat på de krav på en stabilisering av rörelsen som ställdes av den första spontana mobiliseringen, och vilka mer resp mindre konsekvent ställt sig den proletära internationalismens uppgifter (5).

Här, i skärningen mellan den internationella arbetarrörelsens uteblivna svar och den permanenta solidaritetsorganisationen baserad på sociala skikt utanför arbetarklassen, ställs uppgifterna i solidaritetsarbetet.

SAP:s svar på kuppen i Chile

De initiativ som togs av den socialdemokratiska ledningen i Sverige och av arbetarrörelsens byråkratier i andra länder under perioden efter kuppen togs naturligtvis inte oberoende av den reaktion som kontrarevolutionen i Chile väckte bland arbetarna på basplanet. Vi kan säga att byråkratiernas initiativ i förvrängd form speglade verkliga och möjliga genuint internationalistiska aktioner. Sådana aktioner genomfördes på skilda håll i världen, om än begränsat och isolerat. Listan kan göras lång över direkta blockadaktioner och andra former av bojkottåtgärder mot Chilegods, i Nordamerika, i en rad europeiska länder, i Japan och i Australien.

Med sin väldiga apparat kunde socialdemokratin dra igång en insamling som snabbt växte över alla gränser, den kunde sprida Chilemärken och informationsmaterial i enorma mängder, den kunde dra med chilenska exilpartier i sitt projekt.

Med Chilerörelsens utveckling blev det också nödvändigt för SAP-ledningen att bemöta de initiativ som växte fram utanför socialdemokratins kontroll. Chilekommittén visade sig förmögen att mobilisera breda grupper till försvar av de chilenska arbetarna. Med ett stöd i dessa mobiliseringar från politiska grupper till vänster om socialdemokratin fanns det uppenbara risker för att konkreta solidaritetsaktioner kunde sprida sig in i arbetarleden, i fackföreningarna. SAP:s och LO:s ledningar kunde svara på denna situation bara genom att själva demonstrera för arbetarna att det var de, Palme, Nilsson och de andra »arbetarledarna», och inte »tokvänstern i någon Chilekommitté», som kunde ta verkliga initiativ för de svenska arbetarnas solidaritet med det chilenska folket.

Å andra sidan var den socialdemokratiska ledningen tvungen att fördunkla den chilenska klasskampens politiska erfarenheter: I den socialdemokratiska propagandan blev utvecklingen i Chile en bekräftelse (! ) på reformismens möjligheter(6). »Arbetarrörelsens solidaritet» blev stora propagandamöten med Erlander och Edelstam, den blev en sekteristisk insamling där största delen gick till den egna Socialistinternationalens solidaritetsfond och till SAP:s broderorganisation, Radikal-partiet i exil. Den blev den centrala apparatens »solidaritet» med benäget bistånd från chilenska exilpartier.

Den socialdemokratiska ledningen lyckades verkligen att dra undan grunden för en rörelse i fackföreningsbasen, en rörelse som kunde hotat att gå förbi den centrala apparatens kvävande och sekteristiska initiativ och ställa krav på omedelbara åtgärder, som t ex bojkottaktioner, istället för det ständigt upprepade talet om solidariteten med de svaga och de förtryckta.

Men just på grund av att den socialdemokratiska ledningen var tvungen att ta initiativ som åtminstone delvis appellerade till de svenska arbetarnas klasskänsla, har det funnits möjligheter för en organisation som Chilekommittén att komma till tals med de socialdemokratiska arbetarna. Många av dessa möjligheter har försummats. De har försummats i samma utsträckning som den allmänna grunden för Chilekommitténs arbete, klassolidariteten, har förblivit just allmän. Samtidigt var dessa möjligheter långt större under den första perioden efter kuppen än de är nu.

Den aktualitet som gav det chilenska nederlaget återverkningar inom den internationella arbetarrörelsen minskar alltmer. Idag kan socialdemokratin lugnt lägga ner sin Chile-insamling. Skickligt lyckades den reformistiska byråkratin förhindra att frågan om den internationella arbetarrörelsens svar på kuppen i Chile över huvud taget ställdes bland massan av svenska arbetare.

Den nödvändiga klassolidariteten

Socialdemokratins styrka är Chilekommitténs svaghet – den relativa isoleringen från den svenska arbetarklassen och dess stora organisationer. Denna svaghet har, som vi försökt visa, objektiva grunder, men den kan förstärkas eller försvagas beroende på hur Chileaktivisterna ställer uppgifterna i solidaritetsarbetet. När vi säger att Chilekommittén är relativt socialt isolerad, säger vi inte därmed att Chilekommitténs verksamhet ska begränsas av de miljöer och den politiska medvetenhet som definierar de skikt som bär upp Chilekommittén.

Dvs vi säger inte att Chilekommittén i sin praktik enbart ska rikta sig till vissa ungdomsskikt och anpassa sig till dessa skikts subjektiva medvetenhet. Solidaritetens uppgifter måste bestämmas som klassolidaritetens uppgifter. De hinder som finns för den svenska arbetarklassens aktiva solidaritet med arbetarna i Chile måste verkligen konfronteras.

Ett avgörande hinder för Chilekommitténs möjligheter att konkretisera klassolidariteten är, som vi har sett, den reformistiska byråkratin. Å andra sidan finns det för Chilekommittén en möjlighet att i vissa situationer förändra styrkeförhållandena till byråkratins nackdel. När Chilekommittén förmår dra med en stor del av de politiska krafterna till vänster om socialdemokratin i enhetsaktioner kring konkreta frågor, kommer den också utifrån en sådan styrkeposition att kunna överflygla den socialdemokratiska ledningen, i första hand genom att dra med SSU-klubbar och i vissa fall fackföreningar i ett gemensamt arbete. Det finns många exempel på detta under de gångna åren, viktiga exempel även om de inte är uppseendeväckande. Idag tycks det också finnas goda möjligheter att dra in fler och fler SSU-kamrater i solidaritetsarbetet, och att mer framgångsrikt än tidigare få till stånd enhetsaktioner med lokala SSU-klubbar.

Men med Chilekommitténs sammansättning och sociala bas finns det ingen automatisk process som leder Chilekommittén till ett seriöst arbete mot den svenska arbetarklassen och dess organisationer. Majoriteten av dem som organiserar sig i Chilekommittén ställer sig inte spontant uppgiften att försöka bryta kommitténs relativa isolering, att medvetet försöka driva in Chilefrågan på arbetsplatserna och i fackföreningarna. Tvärtom, finns en spontan tendens att förlägga uppgifterna i solidaritetsarbetet på en i huvudsak allmänpropagandistisk nivå, med bössinsamling och tidningsförsäljning som viktigaste inslag. En tendens som bidrar till att befästa Chilekommitténs begränsningar.

I vilken utsträckning Chilekommittén verkligen tar sig an en seriös klassinriktning i solidaritetsarbetet beror i hög grad på hur skilda politiska strömningar som deltar i Chilearbetet agerar. Innan vi går in på denna fråga ska vi kort beröra några andra punkter som är viktiga i en diskussion om Chilekommitténs utveckling.

Vi tror att det är riktigt att påstå att Chilekommittén, centralt och lokalt, under hela den första perioden, fram till den andra kongressen i december 1974, mer eller mindre underförstått accepterade en allmänpropagandistisk inriktning för solidaritetsarbetet. Frågan om de politiska fångarna drevs i första hand i nationella kampanjer, utan att några egentliga försök gjordes för att ge denna fråga en konkret betydelse i lokalkommittéernas dagliga praktik. Varken denna eller andra frågor diskuterades utifrån Chilekommitténs möjligheter att ta konkreta initiativ, lokalt och nationellt, gentemot arbetarklassens organisationer. Vi påstår inte att dessa frågeställningar var helt frånvarande i Chilekommitténs arbete under denna period. Arbetet för kopparbojkotten, t ex, var direkt relaterad till en diskussion om nödvändigheten att koppla detta arbete till lokala initiativ på arbetsplatserna och till initiativ gentemot socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Men solidaritetsarbetet i sin helhet ställdes inte utifrån denna medvetenhet.

Det var först inför den andra kongressen som frågan restes på ett mer övergripande sätt. Men det är en sak att försöka klargöra solidaritetsarbetets klassinriktning i ett handlingsprogram, som det som antogs vid Chilekommitténs andra kongress, en annan att förverkliga denna inriktning.

Det är lätt att konstatera att huvudsidan i Chilekommitténs arbete, ända fram till nu, har varit ett allmänt propagandaarbete. Men det är också viktigt att se att detta inte betyder att Chilekommittén står kvar på exakt samma nivå som vid tiden för första kongressen. Den ökade medvetenheten bland Chilekommitténs medlemmar om arbetarklassens centrala roll för den internationella solidariteten har gått hand i hand med alltfler systematiska försök, både lokalt och centralt, att driva Chilefrågan på arbetsplatser och i fackföreningar, till direkta sam-arbetsinitiativ gentemot SSU-klubbar etc.

Vi menar inte att dessa försök präglat Chilekommitténs arbete i stort, men de förekommer i ökande utsträckning. Inte heller säger vi att Chilekommittén har tagit alla de initiativ som varit möjliga på arbetsplatser och gentemot socialdemokratin och de fackliga organisationerna. Viktiga tillfällen har missats och missas fortfarande, men förståelsen för vikten av sådana initiativ har ökat, även om motsättningarna i denna fråga självfallet finns kvar, och kommer att finnas kvar (7).

Men om förståelsen för en sådan inriktning ökat så har samtidigt förutsättningarna minskat att ge initiativ på arbetsplatser, i fackföreningar och gentemot de socialdemokratiska organisationerna en tillräcklig kraft, av orsaker som vi berört ovan. Den socialdemokratiska byråkratin var naturligtvis inte oberörd av Chilekommitténs framväxt, men den hade inga större svårigheter att integrera Chilefrågan på ett för den tillfredsställande sätt. Socialdemokratin klarar utan vidare en utmaning som i stort sett begränsas till allmän propaganda.

I den utsträckning som de politiska organisationer som arbetat inom Chilekommittén understött denna begränsning har de reducerat Chilekommittén till ett rekryteringsfält. Och omvänt, i den utsträckning som de medvetet motverkat denna begränsning, bl a genom en satsning från dessa organisationers fackliga kader på Chilefrågan, hade också Chilekommittén och Chilesolidariteten kunnat bli en besvärande utmaning för socialdemokratin. I detta ligger naturligtvis en kritik mot främst Vpk:s svaga satsning på Chilearbetet, och i synnerhet i det fackliga arbetet, där Vpk:s förutsättningar borde varit betydligt större än övriga politiska organisationer som arbetat i Chilekommittén. Men kritiken riktar sig också mot en sekteristisk inställning gentemot socialdemokratin i solidaritetsarbetet, bl a uttryckt av FK. Vi kommer strax att återkomma till detta.

När vi säger att Chilekommitténs arbete har dominerats av en allmänpropagandistisk inriktning får detta inte missförstås. En av förutsättningarna för Chilekommittén att kunna uppträda som en nationell kraft av betydelse ligger just i förmågan att på nationell nivå kunna driva breda propagandistiska kampanjer. Båstadskampanjen, t ex, hade en enorm betydelse för Chilekommittén och för solidaritetsarbetet ö h t. Denna kampanj hade inte kunnat få den kraft den fick utan Chileaktivisternas dagliga närvaro på gator och torg med insamlingsbössor och tidningar, under hela denna period från hösten -73 och framåt. Det vi vill betona är emellertid att denna form för arbetet och satsningarna på nationella kampanjer inte är tillräckligt om vi ställer uppgifterna i solidaritetsarbetet i förhållande till den svenska arbetarklassen.

Chilekommitténs bevarade styrka

Chilekommittén har inte genomgått någon märkbar nedgång under de tre år som förflutit sedan första kongressen. Att solidaritetsarbetet stagnerat och minskat under vissa perioder har vägts upp av ökad aktivitet och nytillströmning under andra. Chilekommittén kommer vid fjärde kongressen, i februari 1977, att vara kvantitativt starkare än vid första kongressen och ungefär lika stark som vid andra och tredje kongresserna. Detta är uppseendeväckande nog. En rad Chileorganisationer i andra länder, väl så starka som Chilekommittén under den första perioden, har idag mer eller mindre fallit ihop.

Ett exempel är den franska Comité de Soutien a la Lutte Revolutionnnaire du Peuple Chilien (CSLRPC). Utan att glömma att det existerar många avgörande skillnader i förutsättningarna för solidaritetsarbetet i Frankrike och i Sverige ska vi ändå ange en faktor som vi tror har bidragit till CSLRPC:s snabba nedgång. CSLRPC definierade sina uppgifter mer eller mindre uttalat utifrån ett exklusivt stöd till den chilenska arbetarrörelsens vänstersektorer, bl a partierna MIR, MAPU och LCC. Detta gav i sin tur det franska kommunistpartiet och dess ungdomsförbund en god förevändning att sätta likhetstecken mellan sitt stöd till den chilenska arbetarrörelsens höger och »solidariteten med Chiles folk». Det var lätt att motivera en avgränsning mot ett samarbete med CSLRPC, som ju inte inkluderade de sektorer som kommunistpartiet backade upp i sitt stöd.

Den första periodens mobiliseringar av 10 000-tals människor vilade delvis på illusioner om en alltmer växande massrörelse i Chile, en alltmer framgångsrik motståndskamp, ledd och organiserad av vänstern inom den chilenska arbetarrörelsen. En reell kunskap om den chilenska verkligheten har så småningom brutit ned sådana illusioner, men till priset av att en stor del av de franska Chileaktivisterna demoraliserats. Utan en grundval för solidaritetsarbetet som angett att uppgifterna är desamma för medlemmar i t ex kommunistpartiet och i Ligue Communiste Revolutionnaire, den franska sektionen av Fjärde Internationalen, så har ledningen för det franska kommunistpartiet lämnats oberörd.

Villkoren för Chilekommitténs framväxt i Sverige var från början sådana att medlemmar från Vpk/KU och från KAF arbetade i samma organisation. Detta underlättade att uppgifterna kunde ställas på ett annat sätt än i CSLRPC. Chilekommittén avvisade ett ställningstagande för de ena eller de andra av de chilenska arbetarpartierna. Tillsammans med tendensfrihetens organisationsprinciper skapade detta förutsättningarna för ett brett enhetsarbete mellan skilda politiska strömningar inom ramen för Chilekommittén.

När vi gör denna jämförelse får vi naturligtvis inte bortse från de illusioner om »motståndsrörelsen» som varit utbredd också inom Chilekommittén, men vad som är viktigt i detta sammanhang är att detta inte drivit fram en splittring av rörelsen utefter de skilda partipolitiska uppfattningarna, där olika delar stöder olika »motståndsrörelser».

Inte heller ska vi bortse från att speciella händelser i Sverige, fr a Båstadsmatchen i september -75, har bidragit till att förhindra en märkbar nedgång av Chilerörelsen. Men vi tror att det faktum att Chilekommittén inte ställt sina uppgifter i förhållande till speciella chilenska partier i första hand, utan i huvudsak utifrån den chilenska arbetarklassens intressen och behov, har bidragit till Chilekommitténs stabilitet. Vi ska inte dölja att det har funnits och fortfarande finns oklarheter även i detta inom Chilekommittén. De tendenser som förekommit till att försöka lägga ett ställningstagande för den ena eller andra strömningen inom den chilenska arbetarrörelsen till grund för kommitténs arbete har emellertid neutraliserats.

Vpk och Chilekommittén

Här kan det vara intressant att titta på följande, internationellt sett, unika fenomen: inom en frontorganisation, Chilekommittén, arbetar sedan mer än tre år tillbaka medlemmar ur en trotskistisk organisation tillsammans med medlemmar från det parti som är bärare av den traditionella stalinismen i Sverige. Kamrater från dessa båda organisationer arbetar tillsammans i lokalkommittéer, i regionsstyrelser och i Chilekommitténs nationella ledning.

Vpk och t ex franska kommunistpartiet har i stort sett samma inställning i Chilefrågan, och samma inställning till hur solidaritetsarbetet bör bedrivas. Men möjligheterna för resp parti att förverkliga sin politik skiljer sig något. I grunden finns det inte heller någon skillnad mellan SAP:s förhållningssätt gentemot de chilenska arbetarna och Vpk:s. Den solidaritet Vpk står för har alltid varit en solidaritet med de chilenska reformistiska partiernas ledningar i första hand, en solidaritet som sätter likhetstecken mellan stöd till olika former av exilöverenskommelser och »villkorslöst stöd till det chilenska folket». Men vad som skiljer SAP och. Vpk i detta sammanhang är helt enkelt att Vpk saknar SAP:s sociala tyngd. SAP-ledningen kunde utveckla sitt »solidaritets»-projekt utan att ta hänsyn till Vpk. Vpk å sin sida såg inga möjligheter att resa ett alternativ till vare sig SAP:s projekt eller till Chilekommittén. Samtidigt försvårades möjligheterna att söka tillträde till SAP:s projekt genom framväxten av en bred Chilerörelse utanför reformismens kontroll, ibland med aktiv medverkan från basen i Vpk och fr a KU.

Vpk-ledningen fann sig klämd mellan SAP:s påbjudna »solidaritet» och en växande solidaritetsrörelse utanför dess egen kontroll. En anslutning till SAP:s projekt skulle betyda katastrof för Vpk:s anseende bland de skikt som bar upp Chilekommittén. Säkerligen skulle det också ha inneburit upplösning i KU:s bas. Återstod att satsa på Chilekommittén. Vpk-ledningen var naturligtvis inte överlycklig över perspektivet på ett samarbete med avgrundsgrupperna i Chilerörelsen, där styrkeförhållandena för Vpk:s del inte var särskilt gynnsamma. Men inför risken att helt isoleras i Chilefrågan, liksom partiet delvis tidigare isolerats i Indokinafrågan, och inför risken att beröva fr a KU all trovärdighet både inför dess egna medlemmar och inför militanter utanför organisationen, blev Vpk-ledningen mer eller mindre tvingad till att satsa på Chilekommittén (8).

Trots ogynnsamma styrkeförhållanden gjorde den det förstås i syfte att erövra den kontroll den inte hade. Att Vpk-ledningen misslyckades, trots den kvantitativa styrka den borde ha kunnat mobilisera, förklaras till stor del av att den förlitade sig på traditionella stalinistiska metoder. I detta hade den inte ens sin egen bas med sig. Byråkratiska manövrer, som manipulation med flygblad och affischer, hastigt upprättade lokalkommittéer av partitrogna, och total frånvaro av öppen politisk strid för sina uppfattningar, är användbara instrument bara när man redan har försäkrat sig om kontrollen över rörelsen, dvs när den redan är kvävd. Att ur underläge försöka tillämpa dessa metoder på en levande rörelse är dömt att misslyckas (9).

Utöver de politiska styrkeförhållandena i Sverige fanns det ytterligare en faktor som lade hinder i vägen för en avgränsning från Vpk:s sida gentemot Chilekommittén. Havannaöverenskommelsen mellan UP-partierna och MIR efter kuppen gjorde det svårare för Vpk att motivera en öppen brytning med Chilekommittén. Detta måste ses i ljuset av att Vpk i perioden omedelbart efter kuppen strävade att rikta in Chilerörelsen till ett stöd åt sådana taskspelerier som »exilregeringen» i Rom (10). Med Havannaöverenskommelsen försvårades avgränsningen gentemot MIR, som befann sig utanför UP-alliansen. Men samtidigt öppnade Havannaöverenskommelsen möjligheter att skapa illusioner om »motståndsrörelsen». Ett stöd till »motståndsrörelsen» blev identiskt med ett stöd till Havannaöverenskommelsen, en exilmanöver som från början till slut var ägnad åt att stärka reformismen.

Enhet och tendensfrihet

Chilekommittén organiseras på tendensfrihetens principer. I korthet innebär detta att de huvuduppgifter som ställs i solidaritetsarbetet är den minimiplattform som organisationen vilar på. Inom Chilekommittén arbetar kamrater med helt skilda värderingar av utvecklingen under UP-perioden, av de olika arbetarpartiernas roll i Chile, av militärkuppens karaktär och innebörd, av läget i Chile idag och motståndskampens taktiska och strategiska uppgifter, etc. Men oavsett politiska motsättningar inom Chilekommittén i dessa och andra frågor finns förutsättningar för ett gemensamt arbete till försvar av den chilenska arbetarklassen.

Tillsammans kan kamrater från t ex KAF och Vpk och kamrater som inte är partiorganiserade ta sig an de uppgifter som anges i Chilekommitténs handlingsprogram. Men en sådan enhet förutsätter naturligtvis att ingen politisk strömning tillåts lägga munkavle på andra i solidaritetsarbetet. Varje medlem i Chilekommittén har rätt att inom och utanför organisationen öppet deklarera och argumentera för sin inställning i en rad politiska frågor som ställts av den chilenska klasskampens utveckling, frågor som rör solidaritetsarbetet etc.

De som är emot denna form för enhetsarbete är oftast de politiska strömningar som bara kan tänka sig en »enhet» under sin egen kontroll. Det gäller de s k ml-organisationerna. Det gäller också de traditionella arbetarpartierna i Sverige, SAP och Vpk. Att Vpk trots allt finns med i Chilekommittén under tendensfrihetens villkor hänger samman med de frågor vi tagit upp tidigare.

Huvudargumentet mot tendensfriheten brukar vara att det är enheten som är viktigast, och att därför alla medlemmar i en organisation som Chilekommittén borde stå för en gemensam uppfattning, och inte flera motsatta. Att skylta med politiska motstridigheter uppfattas, enligt tendensfrihetens motståndare, som splittrande och minskar möjligheterna till breda mobiliseringar.

Enklast avvisar vi dessa argument genom att peka på de omfattande mobiliseringar till stöd för Chiles folk som Chilekommittén initierat, mobiliseringar som vilat på tendensfriheten. Dvs Chilekommittén har lyckats samla en rad politiska organisationer och enskilda i t ex stora demonstrationer kring konkreta kampfrågor i form av en minimiplattform, med rätt för dem som deltar i demonstrationen att framföra särskiljande krav och paroller så länge som dessa inte strider mot minimiplattformen. Vi kan också peka på massiva demonstrationer med 10-, 50-, 100-tusentals människor och ett myller av organisationer med egna paroller och emblem, i Paris, London, Rom, New York, Tokyo, etc, etc, kring frågor som rört Indokina, Chile, arbetslösheten, aborträtten etc, etc. Demonstrationer som organiserats med tendensfrihet. I själva verket är tendensfriheten oftast en given princip i sådana manifestationer, om vi bemödar oss att lyfta våra blickar utanför Sveriges gränser.

Att tendensfriheten blivit en kontroversiell fråga inom den svenska vänstern hänger samman med de speciella politiska styrkeförhållanden som följde ur radikaliseringsvågen i slutet av 60-talet, vilket vi kortfattat berörde inledningsvis. Vietnamrörelsens styrka gav maoismens sekteristiska frontpolitik en auktoritet som det tagit tid att bryta ned.

Men även om det är enkelt att avfärda argumentet att tendensfriheten splittrar och omöjliggör breda mobiliseringar kan det vara värt att ta upp frågan närmare. Enheten är viktigast säger tendensfrihetens motståndare. Javisst, men vem bestämmer villkoren för enheten? Och vad gäller den?

Exemplet DFFG är belysande. Formellt kunde alla som anslöt sig till DFFG:s huvudparoller bli medlemmar i lokala FNL-grupper. Men reellt tvingades FNL-aktivisterna att inte ifrågasätta de programskrivningar och analyser som DFFG-ledningen gjorde om t ex utvecklingen av kampen i Indokina, om Sovjetunionens och Kinas roll etc. Formellt hade naturligtvis alla medlemmar i DFFG rätt att diskutera politiska motsättningar inom organisationen och framföra kritik mot ledningen. I praktiken utsattes aktivister som gick emot ledningen och dess ideologiska uppfattningar för en effektiv repression enligt formeln enhet – kritik – uteslutning – enhet. Enheten är förvisso viktig för dem som motsätter sig tendensfriheten, men bara en »enhet» vars villkor de själva kan diktera.

En bred enhet i solidaritetsarbetet är självklart grundläggande för möjligheterna att få till stånd omfattande mobiliseringar. Det är inte det vi ifrågasätter. Men vi säger att först måste vi lägga fast solidaritetens uppgifter. Och vi säger att det är kring dessa konkreta uppgifter som vi måste samla en bred enhet. För Chilekommitténs del gäller det arbetet för de politiska fångarna, arbetet för en bojkott av den chilenska diktaturen, arbetet för fri asyl åt de latinamerikanska flyktingarna etc. I detta arbete är det nödvändigt och möjligt att skapa en bred enhet mellan en rad politiska strömningar i Sverige. Och den enda möjligheten att åstadkomma denna enhet är att vi uttalat klargör att den vilar på just de gemensamma uppgifterna i solidaritetsarbetet, och inte på den ena eller andra politiska strömningens övergripande analyser vad gäller t ex motståndskampen i Chile. Vissa politiska organisationers motstånd mot tendensfriheten är mycket avslöjande. Det speglar en rädsla att ge sig in på ett samarbete med andra organisationer på lika villkor. Det speglar en misstro mot den egna förmågan att i öppen politisk strid med andra strömningar övertyga människor om den egna politikens förträfflighet, och en tilltro till byråkratiska manipulationer och manövrer för att stärka den egna organisationens ställning.

Nu kan tendensfriheten inte begränsas till något som bara rör organiseringen av yttre manifestationer eller förhållandet inom Chilekommittén mellan olika partipolitiska strömningar. Den senare frågan har naturligtvis en vidare betydelse, t ex när vi diskuterar fackföreningsrörelsen och socialdemokratins fraktionsmonopol i denna. I sin förlängning gäller frågan en så grundläggande sak som arbetarklassens enhet i sina massorganisationer gentemot borgarklassen. Men i den här diskussionen om Chilekommittén ska vi peka på tendensfrihetens funktion i samband med den interna debatten och beslutsgången.

Skenbart verkar det ju som om frågan om tendensfriheten numera är väl förankrad inom Chilekommittén. Stadgeskrivningen för tendensfrihet vann med knapp majoritet vid den första kongressen, stor majoritet vid den andra, och vid den tredje var det bara några enstaka Vpk-are som ifrågasatte den. Denna utveckling är naturligtvis viktig. Men det är en sak att förstå betydelsen av ett osekteristiskt enhetsarbete mellan skilda politiska strömningar, en annan att se hur tendensfriheten kan tillämpas och fungera som en integrerad del i Chilekommitténs totala utveckling. Dvs det är en sak att ge ett – delvis formellt – erkännande till tendensfriheten som princip, en annan att aktivt arbeta i enlighet med den och därmed för demokratin inom organisationen.

I den interna diskussionen och speciellt i förkongressperioder ställs Chileaktivisterna inför problemet om hur de ståndpunkter de står för i vissa frågor, mer eller mindre i motsättning till andra kamrater inom kommittén, ska kunna drivas på bästa sätt för att ge utslag i kongressbeslut och val av en ledning som aktivt kan arbeta enligt besluten. Inom KAF och Fjärde Internationalen ser vi det som en självklarhet att kamrater med olika politiska linjer, t ex inför en kongress, har rätt att organisera ett stöd för sina respektive uppfattningar, i tendenser och fraktioner, baserade på politiska plattformar. Oavsett majoritetsförhållanden och ledningens sammansättning i förhållande till de tendenser och fraktioner som bildas, har de senare rätt att på lika villkor (ekonomiskt, utrymme i den skriftliga debatten, inledningar på medlemsmöten, etc) söka stöd för sina respektive plattformar. En minoritetslinje som går emot majoriteten av den politiska ledning som valts vid en tidigare kongress måste ges utrymme att på effektivast möjliga sätt, dvs organiserat, konfrontera sin linje med ledningens inför förbundets samtliga medlemmar.

Den här metoden för den interna debatten står i total motsättning till reformismens och stalinismens metoder, vilka senare har övertagits av en rad vänstergrupper som växte fram ur studentuppsvinget i slutet av 60-talet. Hur många exempel har vi inte sett på dessa metoder att lösa interna motsättningar: tendens- och fraktionsförbud, isolering och uteslutning av oppositionella, offentlig smutskastning etc etc.

Vad har nu detta med Chilekommittén att göra? Vi menar inte att man kan göra mekaniska överföringar av den typ av regler och rättigheter för tendenser och fraktioner som finns inom KAF till en organisation som Chilekommittén. Men metoden att i vissa fall, speciellt inför en kongress, driva politiska diskussioner bland annat genom organiserade tendenser, är fullt användbar också inom Chilekommittén. För till slut handlar det om hur kamrater som inte är partianslutna, men som står för bestämda politiska uppfattningar i solidaritetsarbetet, ska ha möjlighet att driva sina uppfattningar och söka få gensvar för dem inom kommittén. Hittills är det i stort sett partifraktionerna som haft monopol på organiseringen av strömningar till stöd för sina respektive linjer.

Sedan är det en annan sak att Vpk och FK på alla sätt försökt dölja att de är partifraktioner inom Chilekommittén, att de förfallit till hemligt fraktionsmakeri i stället för att öppet förklara varför de agerar samordnat inom kommittén. Det tydligaste exemplet är Vpk:s och FK:s manövrer vid Chilekommitténs tredje kongress, då de hade hemliga överläggningar som resulterade i en blockbildning mellan fraktionerna på frågan om valet till ny styrelse. Detta block hade ingen som helst politisk plattform, dess enda syfte var att slå ut för dessa fraktioner misshagliga kandidater, bland annat KAF-kamrater.

KAF:s medlemmar i Chilekommittén får ta på sig en del av ansvaret för att frågan om tendensfriheten i samband med Chilekommitténs interna diskussioner har stannat på ett allmänt plan, vilket i sin tur gett utrymme för missbruk av den. Tendensfriheten har för oss inneburit bl a frihet att organisera vår permanenta partifraktion och rätt för andra politiska strömningar att göra det samma. Vi har i praktiken satt likhetstecken mellan vår fraktion och den »tendens» vi organiserat inför kongresser. Vi har agerat som en sluten fraktion och utifrån detta har vi försökt få andra kamrater att stödja den linje vi stått för. Vi har inte försökt att tillsammans med andra kamrater inom kommittén som i huvudsak delat våra uppfattningar i solidaritetsarbetet, utarbeta en enkel plattform och organisera ett stöd för den i en lösare tendensbildning. Inom Chilekommittén är det främst kamrater utanför partifraktionerna som börjat konkretisera tendensfriheten som ett instrument för den interna demokratin, inte bara för partipolitiskt organiserade kamrater.

Frågan om tendensfriheten leder oss till frågan om vad solidariteten gäller, dels i förhållande till kampen i Chile, dels i Sverige. Den första frågan kan bara besvaras på ett sätt. Den internationella solidariteten måste utgå frän de chilenska massornas behov. Det kan låta alltför självklart, men ser vi tillbaka på Chilekommitténs tidigare kongressdiskussioner finner vi att det inte är sa självklart.

Vi skrev att det inte är så svårt att se att den chilenska diktaturens terror är direkt riktad mot den chilenska arbetarklassen, att förtrycket i Chile är den brutalaste formen av klassförtryck. Svältpolitiken är varken i Chile eller andra av imperialismen dominerade länder en konsekvens av »överbefolkningskrisen», den är en medveten del i klassförtrycket. Diktaturen fängslar, torterar och mördar politiska och fackliga aktivister just därför att dessa deltar i och leder massornas kamp och organisering för sina rättigheter. Därför kan vi uppfatta att de omedelbara krav som ställs i Chile idag är klasskrav, som kravet på frihet för de politiska fångarna, som kravet på politiska och fackliga rättigheter, som kravet på arbete åt alla.

Vi kan ge det internationella solidaritetsarbetet en klar och entydig klassinriktning endast genom att aktivt verka för de politiska fångarnas frihet och andra klasskrav som utgår direkt från de chilenska massornas intressen, endast genom att obetingat försvara de chilenska arbetarna och bönderna och deras rätt att organisera sig fackligt och politiskt. Chilekommitténs förhållande till de chilenska partierna måste bestämmas ur solidariteten med de chilenska massorna, och inte tvärtom. Vi försvarar de chilenska arbetarnas rätt att själva välja formerna för sin organisering, vi försvarar de olika arbetarpartierna mot repressionen och inskränkningarna i de politiska rättigheterna. Men vi vänder inte på frågan, dvs vi säger inte att de och de partierna har det riktiga programmet och att det är Chilekommitténs uppgift att ställa sig bakom just dessa partier. Vi säger inte att det är Chilekommitténs uppgift att vända sig till de chilenska arbetare och bönder som inte stöder just de och de partierna och förklara att de har fel.

Den andra frågan, som gäller möjligheterna att bredda basen i solidaritetsarbetet, har vi delvis redan behandlat. Som vi sagt ser vi tendensfriheten som ett grundläggande villkor för ett brett enhetsarbete. Men frågan kan inte begränsas till något som bara gäller de strömningar som idag faktiskt arbetar inom Chilekommittén.

När Chilekommittén har rest bojkottkravet har den visat på den internationella arbetarklassens möjligheter att genomföra en total blockad av Chilegods och genom detta bidra till juntans fall. I solidaritetsarbetet har vi vänt oss till de fackliga organisationerna och uppmanat dem att bl a genomföra omedelbara bojkottaktioner. Vi har krävt åtgärder från den socialdemokratiska ledningen, från den förra »arbetarregeringen», åtgärder som kunde svara mot det ständigt upprepade talet om internationell solidaritet. Vi har visat att en aktiv bojkott, för kravet på de politiska fångarnas frihet, en aktiv kamp för asylrätten etc, uttrycker en verklig proletär internationalism, en internationalism som inte stannar vid fraser.

Utifrån detta måste vi säga att var och en som är beredd att kämpa för dessa och andra uppgifter i solidaritetsarbetet kan organiseras i Chilekommittén. Chilekommittén kan naturligtvis inte avgränsa sig mot t ex den socialdemokratiska ledningen genom att hänvisa till »övergripande politiska skiljaktligheter». De avgränsningar som Chilekommittén kan göra mot den socialdemokratiska ledningen gäller en rad konkreta uppgifter i solidaritetsarbetet. De gäller SAP- och LO-ledningens manövrer och passivitet. Men vi kan inte säga till en arbetskamrat som är SSU-are och som är villig att delta i solidaritetsarbetet, att han/hon först måste avsvära sig sin tro på socialdemokratin innan han/hon kan bli medlem i Chilekommittén. Vi tror inte att de SSU-are som redan arbetar i Chilekommittén upplever en motsättning mellan detta arbete och sin socialdemokratiska övertygelse. Vi tror att de menar att de frågor som Chilekommittén driver är viktiga även för socialdemokratin att driva.

Chilekommittén måste självklart vara öppen för alla som är beredda att delta i solidaritetsarbetet. Chilekommittén kan inte utforma sin plattform så att de som vill bli medlemmar tvingas till att ta ställning mellan olika ideologier och strömningar inom arbetarrörelsen. Men det som måste krävas är naturligtvis att alla medlemmar i Chilekommittén kompromisslöst verkar för solidaritetens krav. Vilket bl a innebär att Chilekommitténs medlemmar tillsammans måste kräva omedelbara åtgärder av LO-ledningen. Det innebär också att Chilekommittén samlat, också Vpk-kamraterna inom kommit-ten, borde ställa krav på Vpk-ledningen att kritisera Vpk:s broderpartier, i t ex Östtyskland och Jugoslavien, för att de saboterat bojkottarbetet genom att ta emot Chilegods, bl a koppar som blockerats i västeuropeiska hamnar.

Stridsfrågor inom Chilekommittén

Många diskussioner har förts inom Chilekommittén om huvudparollerna i arbetet. Vi har försökt visa att de uppgifter som uttrycks i paroller som FRIGE DE POLITISKA FÅNGARNA, BOJKOTTA JUNTAN, FRI ASYL etc, måste utgöra tyngdpunkten i solidaritetsarbetet. Chilekommitténs arbete under tre år bekräftar att det är dessa frågor som kunnat ge solidariteten en i grunden politisk inriktning.

På Chilekommitténs andra kongress menade bl a FK-fraktionen att kravet på de politiska fångarnas frihet var en »humanitär» fråga som inte skulle användas som huvudparoll. Kamraterna i FK förstod inte att kravet på de politiska fångarnas frihet är ett grundläggande klasskrav i Chile idag, liksom det är det i Spanien. De förstod inte att själva existensen av politiska fångar i Chile är ett uttryck för Pinochetdiktaturens klasskaraktär.

Många kamrater har hävdat att det är parollen STÖD DET CHILENSKA FOLKETS KAMP MOT FASCISM – FÖR SOCIALISM som garanterar att solidaritetsarbetet inte »urvattnas». Det är en lätt uppgift att visa att denna paroll har använts i minimal utsträckning i solidaritetsarbetet, i bojkottaktioner, i ingripanden på fackmöten, i demonstrationer etc. Klassförtrycket i Chile har klargjorts av Chileaktivisterna i samband med de konkreta krav som ställts, genom att utifrån dessa visa hur förtrycket i dess olika former drabbar arbetarklassen, och varför just arbetarklassen drabbas.

Sedan är det en annan sak vad denna paroll konkret betyder för Chilekommittén som helhet. Själva villkoren för Chilekommittén som organisation är ju sådana att kamrater från flera olika politiska strömningar arbetar tillsammans inom kommittén. Kanske alla kamrater i Chilekommittén hoppas på ett framtida socialistiskt Chile. Men hur denna »socialism» och vägen dit ser ut, det kan Chilekommittén som helhet inte ge ett svar på. Ingen medlem i Chilekommittén kan ge parollen en konkret tolkning utan att hamna i strid med andra kamrater i kommittén. Den enda möjligheten vore om en viss politisk strömning inom kommittén hamnade i majoritet och i kraft av detta drev igenom sin uppfattning av vägen till ett socialistiskt Chile som grund för Chilekommittén. Vilket i sin tur skulle innebära en uppsplittring av kommittén i lika många delar som det finns skilda uppfattningar inom den chilenska arbetarrörelsen och/eller politiska förbund och partier i Sverige. Dvs det skulle innebära en anslutning till SKP:s sekteristiska linje i solidaritetsarbetet, en linje som för SKP:s del är detsamma som att solidariteten bara kan vila på ett uttalat och exklusivt stöd till SKP:s broderorganisation i Chile, PCR, och dess »front», Frente del Pueblo (11). På så sätt skulle varje politisk organisation skapa sin egen lilla »Chilekommitté».

Låt oss jämföra parollen ovan med kravet på fri asyl för alla latinamerikanska flyktingar. Det senare är ett elementärt internationalistiskt krav. Solidaritetsrörelsen måste konsekvent försvara de chilenska kamraternas rätt att fritt verka och arbeta politiskt, inte bara i Chile, utan i hela världen. Vi måste rikta oss mot varje form av politisk förföljelse som kamrater som tvingats i exil utsätts för. Vi måste kräva av alla dem som säger sig företräda de förtrycktas intressen, »arbetarregeringar», arbetarpartiernas och de fackliga organisationernas ledningar etc, att aktivt garantera de chilenska flyktingarnas politiska rättigheter. Kravet på asylrätt för politiskt förföljda är ett lika grundläggande klasskrav som kravet på frihet för de politiska fångarna.

Mot detta krav har återigen kamraterna i FK rest invändningen att det handlar om en »borgerligt-demokratisk» fråga och därför inte kan vara en huvuduppgift för solidaritetsrörelsen. Återigen har dessa kamrater missat klasskaraktären i det förtryck som de chilenska arbetarna utsätts för. Samtidigt utsår de illusioner om att det är borgerliga krafter, och inte arbetarklassen, som förmår försvara arbetarnas rättigheter, bl a rätten till fri asyl. Att vissa rättigheter betecknas som borgerligt-demokratiska därför att de ingår i den borgerliga ideologin om den parlamentariska formen för klassherravälde, innebär inte att det är borgarna som kommer att försvara dessa rättigheter. Tvärtom, de är beredda att överge dem och förtrampa dem i det ögonblick de utgör ett hot mot borgarklassens makt. Det känns lite generande att behöva påpeka att vi lärt oss detta bland annat från exemplet Chile. Vidare innebär inte dessa rättigheters beteckning att arbetarklassen inte har intresse av att försvara dem. Tvärtom, endast arbetarklassen förmår försvara dessa rättigheter som sina, genom kamp och organisering, självständig från borgarklassen.

Vid tiden strax före Chilekommitténs tredje kongress kom en grupp chilenska flyktingar till Sverige, undan förföljelse först i Chile och sedan i Rumänien (12). Vid kongressen motsatte sig Vpk:are, FK:are och andra ett enkelt uttalande till stöd för dessa kamraters krav på asyl. Kongressen avslog uttalandet med några få rösters majoritet. Detta beslut är en skam för Chilekommittén. Det visar att många kamrater varit beredda att sälja ut grundläggande klasskrav med hänvisning till vad som är realistiskt för den svenska regeringen! Chilekommittén ska m a o acceptera att regeringen avvisar politiskt förföljda Chile-flyktingar vid gränsen! Invandrarverket gick emellertid på en annan linje. Kamraterna från Chile fick asyl, trots Chilekommitténs vägran att stödja dem.

Vi tror att detta exempel visar vad som garanterar att solidaritetsarbetet inte »urvattnas». Speciellt som många av dem som var emot asylrätten i detta fall tillhör dem som mest ihärdigt påstår att det är den övergripande parollen STÖD DET CHILENSKA FOLKETS KAMP MOT FASCISM – FÖR SOCIALISM, i all sin abstraktion, som garanterar Chilekommitténs klassinriktning!

Vi ska titta på ytterligare en fråga som varit kontroversiell inom Chilekommittén: insamlingen av pengar till motståndskampen. Vi ska se på de tre linjer som drivits.

Den första linjen företräds av fr a Vpk. Den säger att insamlingen ska kanaliseras via Havanna, och fördelas mellan vissa chilenska partier i enlighet med den överenskommelse som dessa träffat. Enligt denna fördelning går de största potterna till kommunistpartiet och socialistpartiet. MIR får t ex mindre än Radikalpartiet. Denna fördelning uttrycker, enligt Vpk-kamraterna, ett »villkorslöst stöd till motståndsrörelsen». Bakom denna linje ligger uppfattningen att Chilekommittén ska stödja exilöverenskommelser av ett visst slag, dominerade av fr a kommunistpartiet och socialistpartiets högerflygel. Med hänvisning till sådana överenskommelser kan man sedan avvisa allt stöd till andra krafter som tar aktiv del i de chilenska massornas kamp mot diktaturen, t ex socialistpartiets Coordinadora och LCC (13).

Den andra linjen förespråkar den nuvarande fördelningen av insamlade medel. Hälften går till Havanna, en fjärdedel »till stöd för motståndskommittéerna» genom en fördelning 50% till MIR och 25% vardera till MAPU och Kristna Vänstern. Den sista fjärdedelen går till olika former av massarbete i Chile, som folkmatsalar, familjeföreningar, verkstäder etc. De kamrater som stod för denna linje kritiserade Havannalinjen för att denna uttryckte en form av stöd från Chilekommitténs sida till de drivande krafterna inom UP-alliansen. Istället föreslog de en förskjutning av insamlingen till ett stöd för vissa andra krafter, dvs MIR, MAPU och Kristna Vänstern. Denna linje är den som bl a FK står för.

För de strömningar som företrätt de båda linjerna ovan handlar insamlingen om hur man ska kunna rycka åt sig ett så stort stöd som möjligt för »sina» partier. Det blir styrkeförhållandena inom Chilekommittén som i sista hand avgör vilka partier som Chilekommittén ska agera stödtrupp åt. Många kamrater uppfattar Chilekommitténs förhållande till den chilenska arbetarrörelsen som någon slags kompromiss mellan svenska partier och förbund: »låt oss stödja kommunistpartiet och UP-alliansen lite grann, och MIR och motståndskommittéerna lite grann, så är allt bra». På detta sätt ställs sakerna på huvudet. Istället för att bestämma Chilekommitténs förhållande till de chilenska partierna utifrån uppgiften att försvara de chilenska massorna, utgår man från de chilenska partierna och lämnar frågan om de chilenska massornas behov åt sidan. Dvs man gör på exakt samma sätt som SAP-ledningen och SKP-ledningen. Skillnaden är bara att de senare inte har »kompromissat» med sitt stöd till i första hand sina egna broderorganisationer.

Denna inställning ger ett utrymme för att avvisa ett försvar av vissa chilenska partier, nämligen de som inte tillhör dem man kompromissat om. Den innebär att man kan argumentera för ett stöd till en organisation som Radikalpartiet, som ingen har kunnat visa bedriver ett basarbete i Chile idag, och lämna LCC, vars medlemmar dagligen riskerar livet i kampen mot diktaturen, utanför det materiella stödet. Det kan också noteras att i samband med diskussionen om asylrätten för Chileflyktingarna från Rumänien användes argument som att de »godkända» chilenska exilpartiledningarna inte ställde upp för dessa flyktingar eftersom de var »politiskt skumma». I klartext: Chilekommittén ska bara försvara flyktingar från vissa delar av den chilenska arbetarrörelsen. Andra, som t ex militanter som efter erfarenheterna från det »socialistiska» Rumänien brutit med kommunistpartiet, kan Chilekommittén lämna åt politisk förföljelse.

Uppfattningen att Chilekommittén bara ska ge materiellt stöd till vissa »godkända» partier är något som drivits av fr a Vpk och FK och naturligtvis anhängare till partierna i fråga. Den linje KAF har företrätt utgår inte från att de eller de partiernas behov nödvändiggör en förskjutning av insamlingen till förmån för »våra» partier. I insamlingen, liksom i alla frågor som rör solidaritetsarbetet, måste vi utgå från de chilenska massornas behov. Vi menar att insamlade medel i första hand måste gå till olika former av konkret massarbete i Chile, som folkmatsalar, arbetslöshetskommittéer etc. Idag har de flesta kamrater inom Chilekommittén klart för sig att det är genom dessa elementära former för massorganisering som de första stegen tas för ett återuppbygge av den chilenska arbetarrörelsen. Fortfarande finns stora problem när det gäller att hitta kanaler till varaktiga former av massarbete och massorganisering. Det finns t ex inte i Chile idag massorganisationer av samma karaktär som de spanska arbetarkommissionerna. Fortfarande är det svårt att finna möjligheter att ge pengar direkt till ett fackligt arbete. Men trots problemen menar vi att insamlingens huvudinriktning måste var stöd till konkret massarbete i Chile. Med hänsyn till problemen menar vi också att det är nödvändigt att kombinera det materiella stödet enligt denna inriktning med en fördelning mellan de arbetarpartier som deltar i kampen mot diktaturen. En sådan partikvotering kan inte utgå från en värdering från Chilekommitténs sida av det ena eller andra partiets program eller strategiska linje. Den måste utgå ifrån att Chilekommittén inte gör någon skillnad mellan olika partier i försvaret av de chilenska massornas rätt till fri facklig och politisk organisering. Denna inställning uttrycks bäst genom en likafördelning av de pengar som går till arbetarpartier.

Avslutningsvis

När vi gör en bedömning av Chilekommitténs utvecklingsmöjligheter i framtiden måste vi ta hänsyn till en rad faktorer som vi försökt belysa i de föregående avsnitten. Den subjektiva faktorn, dvs det sätt på vilket medlemmarna i Chilekommittén och de olika politiska strömningarna ställer uppgifterna i solidaritetsarbetet, är naturligtvis avgörande på kort sikt. Här ska vi inte försöka oss på att förutsäga hur olika politiska motsättningar inom kommittén kommer att lösas, men vi hoppas att det har framgått av det ovanstående att oklarheter när det gäller grundvalarna för solidariteten kan leda in Chilerörelsen i en återvändsgränd. Ingående diskussioner och klargöranden inom Chilekommittén krävs om organisationen även i fortsättningen ska vara i stånd att utmana den socialdemokratiska ledningen i Chilefrågan och bemöta maoistgruppernas sekterism.

Det som försvårar ett långvarigt arbete har vi också lyft fram. Vi kan inte vänta oss uppseendeväckande segrar för de chilenska massorna på kort sikt. Solidaritetsarbetet kan inte vila på en framgångsrik kamp på samma sätt som solidariteten för Indokinas folk. Säkert kommer vi att få se en mer eller mindre utdragen trend av stagnation och nedgång för den svenska Chilerörelsen, som trots allt har kunnat bibehålla sin styrka i långt högre utsträckning än de Chilerörelser vi känner till i andra länder. Just därför är det desto viktigare att bidra till den aktivering och organisering kring Chilefrågan som fortfarande drar till sig nya aktivister. Att organisationen fortfarande lever och inte uppvisar några allvarliga krissymptom hänger mycket ihop med att Chile-frågan i medvetandet hos de aktivister som rekryteras till och bär upp organisationen, har ställts i ett sammanhang med en rad mer eller mindre uttalade politiska frågeställningar. Det är frågor som hur kuppen var möjlig att genomföra, varför den tog sig så blodiga uttryck, reformismens ansvarighet, Chile och Latinamerika i förhållande till imperialismen etc. Detta är frågor som, när de väl har ställts, lever vidare, de försvinner inte p g a uteblivna framgångar i motståndskampen. För aktivisterna har Chilekommittén en viktig funktion för en utveckling och fördjupning av de politiska frågor de reser.

Också i det senare läggs ett betydande ansvar på KAF och KAF:s medlemmar i Chilekommittén. Vi måste ta del i och driva på diskussionerna kring dessa frågor inom ramen för solidaritetsarbetet, vi måste fördjupa frågeställningarna och bidra till en levande intern debatt inom kommittén. Och framför allt är det viktigt att koppla dessa diskussioner till nödvändigheten av solidaritet i handling, till den proletära internationalismens uppgifter, till arbetet för att mobilisera den internationella arbetarklassen till försvar av bröderna och systrarna i Chile.

Taras Kentrschynskyj

Taras Kentrschynskyj har varit aktiv i Chile-kommittén sedan 1973. Är f.n. medlem av Chilekommitténs nationella styrelse.

Noter
1. De två största partierna i Unidad Popular var kommunistpartiet (PC) och socialistpartiet (PS). De viktigaste partierna i UP-koalitionen, vid sidan av dessa två, var MAPU och Kristna Vänstern, båda utbrytningar ur det kristdemokratiska partiet; MOC, en senare utbrytning ur MAPU; Radikalpartiet, tillhörande den socialdemokratiska Andra Internationalen. Den Revolutionära Vänsterrörelsen, Ml R, som stod utanför UP, bildades 1965 genom en sammanslagning av flera smågrupper.

2. Se t ex »Revolutionär marxism kontra stalinism i Vietnamrörelsen» (Röda Häften 9), ett svar av Kenth-Åke Andersson till »Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen», utgiven av Uppsala FNL-grupp 119711. »Indokina – kampen fortsätter – solidaritet till den slutgiltiga segern» (Rött Forum 10) (19741.

3. Chilekommittén fanns i Sverige redan före kuppen, men lokalt i Stockholm. Organisationen fungerade då främst som en informations- och studiegrupp. Politiskt var Chilekommittén vid denna tid en stödorganisation till Unidad Popular i Chile. Som sådan hade den naturligtvis avgörande svagheter som vi emellertid lämnar här. När vi i fortsättningen talar om Chilekommittén underförstår vi den nationella organisation som skapades vid den första kongressen i december 1973.

4. SKP:s förhållande till Chilerörelsen har präglats av en rad märkliga turer. För att motivera sin passivitet har SKP-ledningen å ena sidan sagt att SKP inte kan stödja Chilekommittén, eftersom Chilekommittén står för ett politiskt stöd till UP (vilket är en ren och skär lögn, Chilekommittén ställer uttryckligen inte sina uppgifter utifrån ett politiskt stöd till den ena eller andra konstellationen av chilenska partier), å andra sidan har SKP-ledningen avstått från deltagande i breda mobiliseringar mot juntan med hänvisning till att den senare utgör en del i fronten mot supermakterna. SKP-ledningens agerande har naturligtvis satt spår i SKP:s bas och periferi, vilket i sin tur pressat in SKP-ledningen i motsägelsefulla positioner. Det tydligaste exemplet är Båstadskampanjen. Innan den var avslutad hade SKP-ledningen hunnit förändra sin inställning minst tre gånger. SKP-ledningens rädsla för ett osekteristiskt enhetsarbete speglas idag i det pappersalternativ till Chilekommittén de ställer upp: en »bred» solidaritetsrörelse till stöd för »Frente del Pueblo», den »front» som SKP:s egen broderorganisation i Chile proklamerat (se Marxistiskt Forum 6/761. KFMLr:s ledning har varit betydligt mer öppenhjärtig. Å ena sidan har den stött en rad av Chilekommitténs initiativ, och t o m uttalat sig om det positiva i Chilekommitténs arbete i allmänhet. Å andra sidan avvisar den ett arbete i Chilekommittén eftersom där finns för mycket trotskister och revisionister.

5. Som vi redan noterat stod FK utanför Chilekommittén i Sverige under den första perioden. Men i t ex Västtyskland och Frankrike har centristiska grupper som Kommunistische Bund och Revolution från början spelat en helt annan roll i organiseringen av Chilerörelsen. Vad gäller Vpk/KU:s plats i den svenska Chilerörelsen återkommer vi till detta. Här gäller frågeställningen Chilerörelsen och arbetarrörelsen, den senare i Sverige totalt dominerad av socialdemokratin. I förhållande till socialdemokratin måste vi betrakta den traditionella stalinismen i Sverige, uppburen av Vpk, som en marginell företeelse i den svenska arbetarrörelsen, vilket i sin tur får konsekvenser för Vpk:s förhållande till Chile-rörelsen.

6. I uppropet för Arbetarrörelsens Chileinsamling (undertecknat av bl a SAP, LO, SSU, Kvinnoförbundet, ABF) som spreds massivt i perioden efter kuppen framförs följande synpunkter:

»Den svenska arbetarrörelsen reagerar med avsky mot det som hänt och händer i Chile. Vi har alltid hävdat det fredliga reformarbetet som vapen mot de besuttnas privilegier. Chile var ett exempel inför världen på att det går att i grunden omdana samhället på reformernas väg och i enlighet med demokratins principer. Det var i fruktan för att Allende skulle lyckas som reaktionära krafter saboterade hans ansträngningar och slutligen etablerade ett blodigt förtryck. Övermäktiga ekonomiska intressen kom Allendes motståndare till hjälp. Rätten för folken att utan inblandning utifrån själva få forma sina samhällen måste därför hävdas med än större kraft.»

Se så långt UP hade kommit, och tänk så mycket längre UP skulle ha kommit om bara inte militären hade slagit till i september! På så sätt reducerades USA-imperialismens och den chilenska borgarklassens konsekventa attacker på den chilenska massrörelsen till grymma tillfälligheter, tillfälligheter som var fräcka nog att kräva ett slut på »experimentet». Att den chilenska borgarklassen med tusen band är förenad med USA-imperialismen, att den chilenska staten var och är en borgarstat, att armén är borgarstatens väpnade arm, att borgarstaten värnar om intressen som är oförenliga med arbetarklassens, att den fördjupade polariseringen mellan huvudklasserna i Chile under UP-perioden obönhörligen pekade fram mot en avgörande kraftmätning, av allt detta fanns naturligtvis inte ett spår i den socialdemokratiska propagandan. Eller snarare, spåren fanns, men så att säga i negativ form, eftersom propagandan bl a syftade till att förhindra att en medvetenhet om dessa saker spreds bland de svenska arbetarna, via politiska krafter utanför socialdemokratin.

Ledaren i Aftonbladet den 12/9 kunde t ex skriva att kuppen »drar ett slutstreck under alla förhoppningar om att genom reformer lösa de sociala och ekonomiska problemen i Latinamerika på parlamentarisk väg», samtidigt som den bekräftar att Allendes politik var helt riktig. Försöken från UP att lösa problemen misslyckades, »inte på grund av Allendes politik, utan därför att dessa militärer (som togs in i regeringen av UP) vägrade att acceptera den reformpolitik som president Allende representerade.»

7. Exempel på detta är olika förslag som rests inom Chilekommittén för initiativ gentemot socialdemokratin i vissa situationer. Bl a avvisades ett förslag att utnyttja tyngden i Båstadskampanjen för ett initiativ gentemot socialdemokratin om en gemensam insamling som skulle kunnat ge stora möjligheter att på basplanet dra med socialdemokratiska organisationer i ett gemensamt arbete. Ett annat förslag som avvisats är initiativ gentemot bl a Arbetarrörelsens Chileinsamling om upprättandet av ett gemensamt fångkontor, för ett enhetsarbete i fång- och flyktingfrågan. Ett tredje exempel rör förhållandet till arbetet för en nordisk bojkottaktion. För många kamrater tycks frågan handla om ett allmänt samarbete mellan nordiska solidaritetsorganisationer, »utbyte av erfarenheter» etc. För oss handlar det om att få till stånd konkreta samarbetsprojekt i bojkottfrågan som kan aktivera medlemmarna i de resp organisationerna i ett arbete på basplanet som kan ge tyngd åt kravet på de nordiska landsorganisationerna att genomföra en samordnad nordisk bojkottaktion mot Chile-juntan.

8. Att Vpk-ledningen inte gav klartecken för sina medlemmar att arbeta i Chilekommittén med lätt hjärta framgår med önskvärd tydlighet av Ny Dags häftiga angrepp mot »sekterna».

Ny Dag 68/73, 10-11/10, tar upp »sekteristernas gemenheter om Chile» eftersom »de säger sig stå solidariska med den chilenska arbetarklassen, men i uttalanden, flygblad, artiklar och debattinlägg för fram påståenden om och värderingar av vad som hänt i Chile som är ägnade att skada det solidaritetsarbete som nu växer fram».

Ny Dag 76/73, 7-8/11, fortsätter:

»Många tar illa vid sig av sekternas propaganda. Många människor som i indignation över vad som hänt i Chile solidariserar sig med landets arbetare och bönder blir oroliga och undrar om de stödjer de chilenska arbetarna och bönderna på ett riktigt sätt. Det är denna osäkerhet som sekterna eftersträvar att uppnå. Osäkerhet, skickligt utnyttjad, splittrar. Den solidaritet som många spontant känner kommer i första hand inte det chilenska folket till del, utan utnyttjas för organisationsegoistiska syften.»

Vpk-ledningens kluvenhet illustreras också av ett mycket lamt försök att ge ett alternativ till Chilekommitténs insamling alldeles efter kuppen. Ny Dag propagerade stilla för att solidaritetsarbetet bl a skulle organisera insamling via Svenska Fredskommitténs postgiro. Vart dessa pengar skulle gå angavs inte, och det tycks som denna insamling begravdes innan den fick liv.

9. Ett exempel: De huvudparoller som Chilekommittén hade under hösten -73, framtill första kongressen, innehöll bl a parollen STÖD DET CHILENSKA FOLKETS KAMP MOT FASCISM – FÖR SOCIALISM. Vpk-ledningen menade dock i ett första skede att den sista delen, FÖR SOCIALISM, skulle strykas. Emellertid förekom inte ett enda inlägg i Chilekommitténs internbulletin inför kongressen som argumenterade för denna linje, eller för den som Vpk-ledningen senare bestämde sig för, nämligen FÖR DEMOKRATI OCH SOCIALISM. Istället kunde det gå till så att i flygbladet och affischen för en av Chilekommitténs mobiliseringar efter kuppen hade den sista delen i Chilekommitténs paroll försvunnit. Det behöver inte påpekas att tryckningen av flygblad och affischer ombesörjdes av Vpk-are. Det hände sig också att Ny Dag intervjuade en kamrat i Chilekommitténs ledning (nr 75/73). Ett beklagligt tryckfel förvandlade dock Chilekommitténs paroll till den som Vpk-ledningen förespråkade… (kamraterna från Chilekommittén påpekade »tryckfelet» i Ny Dag 84/73).

10. Havannaöverenskommelsen innebar bl a att UP-partierna och MIR gjorde upp om en kvotering av pengar som samlades in av solidaritetsrörelser världen runt. Pengarna skulle fördelas på följande sätt: PC -29%, PS – 29%, MAPU – 8%, Kristna Vänstern – 8%, MOC – 8%, Radikalpartiet – 10%, MIR – 8%.

Vissa UP-diplomater och exilpolitiker upprättade någon form av samordningsstruktur i Rom efter kuppen som gjorde anspråk på att företräda det chilenska folket. Denna struktur betecknades ibland som den »chilenska exilregeringen». Att skänka pengar till denna struktur skulle inneburit ett stöd till något som befann sig så långt bort det ö h t var möjligt från att organisera motståndskampen i Chile.

11. PCR, Partido Comunista Revolucionario. PCR hade innan kuppen ett inflytande i vissa fackföreningar och bondeorganisationer. En del av organisationen uppgick strax före kuppen i MAPU. Organisationen är idag mycket liten, och dess »breda anti-fascistiska folkfront», Frente del Pueblo, uttrycker ingenting annat än PCR självt.

12. Hösten -75 kom till Sverige grupper av chilenska flyktingar som under en period haft asyl i Rumänien. I detta land förvägrades de rätten att arbeta politiskt. Den rumänska byråkratin isolerade chileflyktingarna från rumänska arbetare. De förbjöds att arrangera solidaritetsdemonstrationer för Chiles folk den 11 september. Vid Fords besök i Rumänien spärrades de chilenska flyktingarnas bostadsområden av med beväpnad militär. Vissa av flyktingarnas hem genomsöktes också i razzior för att förhindra protester från chilenarnas sida mot Ford. De chilenska exilpartiledningarna i Rumänien håller god min inför dessa politiska förföljelser, mot att de själva tillåts upprätthålla officiella representationer, inom den rumänska byråkratins ramar.

13. Socialistpartiets »Koordinadora» – Partido Socialista/Coordinadora de Regionales, är en heterogent sammansatt vänsterfraktion av PS. Den organiserar troligen majoriteten av de aktiva PS-medlemmarna i Chile. Det »officiella» PS och dess ledning i exil ömsom förnekar Koordinadoras existsens, ömsom påstår de att Koordinadoran är återintegrerad i »officiella» PS.

Från Fjärde Internationalen 6-76

Förbundet Kommunist, MIR, och Chile

I senaste numret av Kommunist organ för Förbundet Kommunist (FK) finns tre viktiga artiklar:

  • En ledare om FK:s internationella uppgifter.
  • Ett uttalande från FK:s centralkommitté om det internationella arbetet och den svenska solidaritetsrörelsen.
  • En artikel från arbetsutskottet om kampen i Chile och solidaritetsarbetet.

Här ska vi i huvudsak granska den tredje artikeln: De bägge första förtjänar dock några inledande kommentarer.

I centralkommitténs uttalande finns en självkritisk granskning av FK:s tidigare antiimperialistiska solidaritetsarbete. Denna rör dels gjorda prioriteringar:

»En falsk förklaring att vi utförde detta arbete (solidaritetsarbetet, vår anmärkning) utifrån vårt arbetsplatsarbete, uppkom. Detta påstående har saknat täckning. Det hade varit riktigt att föra ett anti-imperialistiskt arbete utifrån arbetsplatserna. Felet var att vi inte gjorde det i verkligheten.»

Dels FK:s oförmåga att sätta upp något annat än allmänna paroller – och sitt eget organisationsnamn på plakat – som alternativ till framförallt DFFG:s politik.

»Vårt viktigaste fel var att vi i stället för att ställa upp konkreta motförslag, som utifrån en riktig syn ställde upp pan roller, arbetssätt och organisationsförslag som kunde mobilisera för bestämda mål, så försökte vi ersätta politiken med analysen och vi bildade svansar efter DFFG:s demonstrationer med maximalistiska paroller.»

Vi håller naturligtvis med om kritiken. Det har vi gjort i tre år.

Tyvärr försöker Kommunist förklara de tidigare bristerna med framförallt »objektiva» orsaker. I ledaren drivs exempelvis tesen att »allt tydligare har vid sidan av den fortsatt yttersta intensiva kampen i Indokina de andra kampfronterna mot imperialismen framträtt». Denna tes motiveras sedan genom att ett par aktuella världshändelser radas upp efter varandra. Men denna genomgång är för det första slarvig och ytlig. Den portugisiska kolonialarmen sägs ha utrymt Moçambique, vilket minst sagt är en överdrift.

En riktning inom den spanska bourgeoisien förklaras vara ute efter en samförståndslösning med spanska kommunistpartiet. Vi frågar oss vilken riktning? Vad vi vet så finns en sådan riktning bara i kommunist­partiets drömda portugisiska schema, inte som levande social kraft i dagens Spanien. Vidare sägs Kinas halvhjärtade stöd till revolutionära befrielserörelser utgöra en förändring. Vi frågar oss naturligtvis: när gav Kina ett helhjärtat stöd till revolutionära befrielserörelser?

Men genomgången är nu inte bara slarvig – vilket är mänskligt – den duger inte heller till att visa vad FK är ute efter. Uppsvinget för sociala och nationella befrielserörelser härrör sig inte från vare sig 1973 eller -74 utan från 1968. Tetoffensivens år. Det »objektiva» behovet av solidaritet i olika former är inte ett »nytt» behov, vare sig i förhållande till Indokina eller i förhållande till andra fronter mot imperialismen. (not 1)

Genom att betona det »nya» försöker ledaren modifiera självkritiken: Visserligen undervärderade vi tidigare det »konkreta solidaritetsarbetet» (finns det något abstrakt solidaritctsarbete?), men å andra sidan var det inte så viktigt just då………

Ungefär så upplever vi ledarens andemening. Ett liknande tassande finns också i centralkommitténs uttalande:

»I det dominerande anti-imperialistiska arbetet, Vietnamarbetet, har den politiska dominansen helt legat i KFML – SKPs händer, vilket inneburit att högeropportunismen här haft sitt starkaste fäste. Denna kraftiga dominans lade objektiva begränsningar för våra möjligheter att utarbeta (!) en riktig, konkret ingripande och proletärt internationalistisk linje i solidaritetsarbetet »

Varför tala i tungor? När förhindrade dåliga styrkeförhållanden en kommunistisk organisation från att utarbeta en linje i solidaritetsarbetet? Begränsningarna var naturligtvis subjektiva : Sekterismen i det anti-imperialistiska arbetet har sina rötter i en bristande förståelse från FK:s sida för hur bredare skikt tillägnar sig en högre medvetenhet, dvs bristande insikt i leninismen.

FK:s dåvarande (och nuvarande!) sekterism i det fackliga arbetet härrör från samma brist. Ty vad är arbetarkommittén med dess fraseologi om inte sekterism. När kommer självkritiken att se ut så här:

Vårt viktigaste fel var att vi i stället för att ställa upp konkreta motförslag (till SAP och VPK), som utifrån en riktig syn ställde upp paroller, arbetssätt och organisationsförslag som kunde mobilisera för bestämda mål, så försökte vi ersätta politiken med analysen och vi bildade »ideologiska» arbetarkommittéer med maximalistiska paroller som en svans till fackföreningarna.

Det skulle gå för långt att i detalj utveckla denna parallell. Här nöjer vi oss med att antyda den. Vi får säkert anledning att återkomma i en senare artikel.

Är Indokina inte lika viktigt längre?

Så tillbaka till centralkommitténs uttalande. Ty dessvärre syftar inte analysen (om de nya kampfronterna) i ledaren bara till att modifiera självkritiken. Den utgör också grundvalen för FK:s nuvarande prioriteringar.

»En annan utgångspunkt är att ingen kampfront dominerar bilden på samma sätt som Indokina gjort tidigare. I stället har motsättningarna skärpts i flera områden. De viktigaste är Indokina. Mellanöstern, Latinamerika och Södra Afrika …

…. Vår bedömning är att vi inte kan tillföra mycket i stödarbetet till Indokina. Dels täcks detta upp av andra och dels har vi ett dåligt utgångsläge för satsningar.»

Här tar FK miste. För det första är det bara i borgarpressen och Arbetarkamp som Indokina inte längre dominerar bilden. Indokina utgör tillsammans med Europa världsrevolutionens brännpunkter. Klasskriget i Indokina har nått en omfattning som inte är jämförbart med något annat av världsrevolutionens slagfält. Ett nederlag i Indokina skulle få förödande konsekvenser för världsproletariatet, mer förödande än exempelvis ett nederlag i södra Afrika. En seger skulle å andra sidan få omvänd betydelse. På sätt och vis intar Indokina den plats som var Spaniens på trettiotalet.

Därför är den hafsiga analysen om »de nya kampfronterna» livsfarlig. Det duger inte att säga att »andra» täcker upp stödarbetet för Indokina. För vilka är de »andra»? SKP? VPK?

Däremot går det att säga att det egna utgångsläget är dåligt för satsningar. Men en sådan insikt måste dra med sig vissa givna slutsatser. Vi håller i och för sig med om att det är svårt att utmana SKP på detta kamp – avsnitt – vi har försökt år efter år – på grund av DFFG:s historiska tradition och trovärdighet. Det kan också vara befogat att taktiskt sätta in större resurser i exempelvis chilearbetet. Men inte med de argument som förs till torgs i Kommunist. De kan nämligen bli ödesdigra i morgon. Om vi inte inser Indokinas exempellösa betydelse för världsrevolutionen kan detta få till följd att vi kommer sent ur startgroparna vid en häftig förändrig i kampen. Vår solidaritet kan bli senfärdig och uttunnad. SKP:s hegemoni kan bevaras, vilket är negativt, både för klasskampen i Indokina och i Sverige.

Vi uppmanar därför kamraterna i FK att slänga sina rationaliseringar överbord. Är väl den barlasten borta finns det större möjligheter att hissa seglen och sätta fart när nästa storm blåser upp över Indokina,

Vi är också tveksamma inför FK:s förslag till plattform för solidariteten med Indokina:

»Vi är för att aktivisterna enas runt en plattform som går emot brännpunkts- och bit-för-bit-teorierna, går emot »supermaktsteorin» samt pekar ut USA-imperialismen som huvudfiende.»

Hur i all världen ser en sådan plattform ut? Skulle vi inte vara konkreta?

Varför omvärdera nu?

Denna inledande kommentar måste till sist besvara en viktig fråga: Varför korrigerar FK sin anti-imperialistiska linje? Varför satsningen på chilearbetet? Vi har avvisat den förmenta »objektiva» förklaringen. Sanningen torde ligga i att omprövningen kommer som ett resultat av en ökad press utifrån. Kamraterna i FK har ögon att se med och de är känsliga för vad som rör sig i vänstern. Och vad de har sett har förskräckt dem! RMF har gynnats, både av »supermaktsdebatten» och den breda chilerörelsen. Kommunist säger exempelvis gycklande att »för trotskisterna har hela denna debatt varit mums för måns». Naturligtvis tycker inte FK om att den elake Måns blir fetare. Kamraterna har sett vårt inflytande växa inom viktiga grupper av militanter och forcerat fram vissa viktiga slutsatser: självkritik, nya prioriteringar och ändrad politik…

Riktigheten i denna tolkning demonstreras tydligast av Kommunists artikel om »kampen i Chile och Fjärde Internationalen». Artikeln utgörs i huvudsak av ett verbalt överfall på trotskismen.

Och det är ju bra! Vi uppskattar att FK ger sig in i samma terräng som oss och tar upp striden om politiskt inflytande med nyslipade vapen. Vi är beredda att tillsammans kämpa mot borgare, stalinister, socialdemokrater och maoister. Vi är också beredda att kämpa mot er (Not 2)

Tyvärr är de första slag som Kommunist utdelar mot oss mycket orena. Många hamnar t o m under bältet. Dessvärre kan man vinna poäng även för orena slag – om ingen ser att de är ojuste – så vi väljer att parera också dem.

Chile – fem felaktiga utgångspunkter

Kommunist har en del utgångspunkter för sin polemik som måste avvisas direkt.

För det första tror arbetsutskottet att nederlaget den 11 september mekaniskt leder till att fler chilenare än förr förmår avslöja reformismen:

»Samtidigt har detta år varit en period av kritisk eftertanke i ljuset från erfarenheterna från Chile. Speciellt har den »fredliga vägen till socialismen» för allt fler visat sin illusoriska karaktär. När motståndet i dag byggs upp är det allt fler som söker sig en annan väg, en revolutionär väg till socialismen.»

Vi menar att motsatsen gäller. Visserligen stämmer säkert Kommunists tes för ett litet skikt av arbetare och studenter. Mer: diktaturen förstör stora delar av arbetarnas klassmedvetande. Många av de politiskt bästa arbetarna har stupat, andra har fängslats eller flytt ut ur landet. Under diktaturens järnhäl splittras arbetarna ifrån varandra. Många arbetare vågar inte lita på vare sig arbetskamrater, grannar eller nära släktingar. Massarbetslösheten och svälten motverkar också solidariteten.

I denna situation kommer minnet av den borgerliga demokratin under Allende att te sig ljus. Demokratiska krav (inte demokratisk kamp som FK talar om) får ett stort gensvar bland massorna. Slutsatsen av detta blir att kommunisterna måste betona de demokratiska kraven, i den nuvarande perioden. Gör vi inte det så kommer reformismen att monopolisera denna kamp och därmed vidga sitt inflytande. (not 3)

Vårt påpekande kan kanske uppfattas som bagatellartat. Men vi tror att det är mycket viktigt. Den syn som FK förespråkar kan leda till en undervärdering av nederlaget den 11 september. Den kan inspirera till en vänsteristisk strategi och taktik som är fjärmad från massrörelsen (väpnad propaganda som taktik, utdraget folkkrig som strategi).

För det andra sägs sluminnevånarna höra till arbetarklassen. Denna uppfattning kan vi inte dela. Inget talar för att sluminnevånarna ska räknas till arbetarklassen. Att räkna människorna i slummen som arbetare drar oundvikligen med sig felaktiga prioriteringar. Vi återkommer till denna fråga i samband med analysen av MIR.

För det tredje sägs att: »I Chile är det i stort möjligt att direkt påbörja skapandet av socialistiska produktionsförhållanden efter ett revolutionärt maktövertagande». Då till skillnad från Ryssland och Kina där det först »krävdes en period av uppgörelse med feodalism och småproduktion». Detta påstående är revisionism och tjänar enbart till att försvara den egna försonligheten mot Kinas parasitära byråkrati. Skapandet av socialistiska produktionsförhållanden påbörjas direkt efter varje proletärt maktövertagande. Även om detta påbörjande (såväl som slutförandet) tar sig olika former i olika länder. Såvitt vi kan förstå, så får denna »nydemokratiska teori» inte några konsekvenser för FK:s inställning till kampen i Chile. Möjligtvis antyder den att FK bortser från småbourgeoisins stora tyngd i det chilenska samhället.

För det fjärde underskattar FK juntans massbas:

»Idag har den borgerligt demokratiska statsformen bytts ut mot en militärdiktatur med fascistiska drag. Dock utan fascismens traditionella massbas.»

Vad som skiljde militärkuppen i Chile från den »traditionella militärkuppen» var bl a det faktum att juntan hade ett brett stöd från borgerliga och småborgerliga sektorer i det chilenska samhället. Juntan hade en massbas, som användes som stödtrupper mot arbetarklassen. Denna massbas var dock inte organiserad i ett fascistiskt parti, vilket tillsammans med bourgeoisins svaghet (Chile är ett land förtryckt av i imperia­lismen) får till följd att den sociala basen för diktaturen slits ner i ett snabbt tempo. De borgerliga och småborgerliga yrkesorganisationerna har dock delvis tagit på sig ett fascistiskt partis ideologiska funktion. Vi ska inte heller överskatta juntans isolering. Stora delar av småborgerligheten var bokstavligt talat skrämd till döds av klasskonfrontationerna före den 11 september. Dessa grupper är kanske inte beredda att kasta sig om halsen på Pinochet i dag, men i valet mellan juntan och hotet från arbetarklassen väljer de fortfarande tveklöst att förlita sig på knektarna.

För det femte sägs att

»Unidad Popular (UP)-regeringen hade som utgångspunkt för sitt program och sin politik tron att man med hjälp av den borgerliga statsapparaten skulle kunna bygga upp ett socialistiskt samhälle …

… till skillnad från UP i Chile har det socialdemokratiska partiet i Sverige inte ens några socialistiska ambitioner och därför drabbar knappast det reformistiska nederlaget denna organisations politiska grundval.»

Ett diffust resonemang, som mer sysslar med reformisters moraliska halt än politik. UP-regeringen må ha haft vilken tro som helst, men dess program och dess politik uttryckte en strävan efter klassamarbete. Att sedan klassamarbetet tar sig skiftade former från land till land, beroende på dess grad av ekonomisk utveckling, den sociala och politiska situationen m fl faktorer är en annan sak. Vad vi ändå kategoriskt måste slå fast, är dessa regeringars borgerliga karaktär. För att kunna utforma en korrekt strategi och taktik i Chile var det livsnödvändigt att skilja mellan UP-regeringen och massornas kamp.

MIR och Castrismen

Därmed är vi också framme vid diskussionen om MIR. Ty i sin artikel föser FK:s arbetsutskott hela tiden MIR framför sig. Vi kan bara beklaga att MIR får utgöra sköld för FK. MIR:s egna analyser är betydligt spänstigare och fruktbarare än FK:s blågula kopior. Detta innebär inte att vi politiskt är överens med MIR. Tvärtom är det mycket som skiljer denna organisation från Fjärde Internationalen.

FK trycker hårt på att vi bara har en »vag» kritik av MIR. Att vi avstått från att slå mot MIR i större utsträckning sägs vara opportunism. Tyvärr tvingas vi än en gång säga att FK tar miste. De skäl som gjort att vi endast fört fram en »vag» kritik av MIR är följande: Vår utgångspunkt är att huvudelden inte ska riktas mot MIR i diskussionen om erfarenheterna från Chile. Huvudelden ska riktas mot USA-imperialismen, den chilenska bourgeoisin och UP-regeringens reformism. Vi har också saknat en mer precis kunskap om MIR. Fortfarande saknar vi en hel del information, men vi vet mer än tidigare. Till sist måste en omfattande kritik av MIR föregås av en självkritisk värdering av den chilenska trotskismen. Här är vi inte klara, men låt oss antyda att problemen gäller PSR:s (den chilenska sektionens) spontanistiska syn på partibygget, kamraternas långvariga och ofta resultatlösa arbete inom Socialistpartiets vänster­flyglar, samt en bristande organisatorisk förmåga. Däremot är det inte aktuellt med en självkritisk granskning av Chilenska Kommunistiska Förbundet (LCC – Liga Comunista Chilena), som idag utgör den huvudsakliga trotskistiska kraften inne i Chile. LCC har förklarat sig i politisk lojalitet med Fjärde Internationalen, men arbetar som egen organisation oberoende av PSR. LCC:s särexistens hänger bl a samman med förbundets ursprung (en sammanslagning av två andra organisationer), kuppen den 11 september, samt kritiska ståndpunkter från LCC:s sida i förhållande till PSR.

FK:s påhopp tvingar oss trots allt att i förtid presentera vår kritik av MIR. Tyvärr blir det mer en skiss än en systematisk kritik. Likväl tror vi att den kan vara värdefull, inte bara för kamraterna i FK, utan också för de kamrater från MIR, som nu tvingas arbeta i Sverige.

Vi tror att det är fruktbart att se MIR som en produkt av framförallt två fenomen. Dels den kubanska revolutionen, dels den chilenska massrörelsen. Den kubanska revolutionens ideologi genomsyrade organisationen redan vid bildandet 1965 i universitetsstaden Concepción. Efter OLAS-konferensen 1967 anammades foco-teorins strategi. MIR organiserade gerillaförband osv. 1969 övergavs tanken på landsbygdsgerilla, däremot inte tanken på gerillahärdar. Nu skulle gerillan organiseras i städerna.

Det verkar nödvändigt att karaktärisera denna period som militaristisk. En politisk strategi ersattes med militära och tekniska operationer. En följd av detta var att MIR uppmanade sina anhängare att inte rösta vid presidentvalet 1970. Valet sågs som betydelselöst för klasskampen. Vi vet inte, men vi utgår från att kamraterna i MIR gjort självkritik för detta. Oavsett vilket blir följande meningar från Kommunists artikel obegripliga mot bakgrund av MIR:s bojkottlinje:

»Vi anser att MIR:s politiska linje att ge ett kritiskt stöd till UP var helt riktigt. Vi anser liksom MIR att UP-regeringen och segern i valet 1970 var en seger för massornas kamp och bidrog till att skapa en stödjepunkt (! ) för den fortsatta kampen.»

MIR:s kritiska stöd till UP-regeringen var fortfarande frånvarande 1970. En riktig linje hade varit att upp­mana till röstning på Allende kombinerat med en politisk kampanj mot Socialistpartiets och Kommunist­partiets klassamarbetsprogram. Att uppmana till röstning på Allende (som en representant för ett arbetar­parti) får inte förväxlas med ett kritiskt stöd till UP-regeringen. En kommunist kan aldrig ge någon form av politiskt stöd till en borgerlig regering!

MIR:s förhållande till Allenderegeringen.

Den massrörelse som bl a inspirerats av Allendes segerval -70, tvingade dock MIR att överge flera av sina tidigare ståndpunkter. Ungefär nio månader efter presidentvalet gav MIR upp sin gerilla linje och påbörjade en smärtteam och empirisk vändning mot massarbetet. Denna vändning hann dock aldrig fullföljas. Den tidigare sekterismen i förhållande till reformisterna övergavs också, men kom tyvärr att ersättas av en osäker högeropportunism.

Oförmågan att precisera UP-regeringens karaktär tog sig ofta uttryck i att MIR såg regeringen och »folkmakten» som parallella, inte som antagonistiska. I sin deklaration från juli -73 slår MIR fast att »folkmakten» skulle Vara »självständig i förhållande till regeringen, men inte nödvändigtvis i motsättning till den nuvarande». Denna deklaration kom alltså efter Soupers kuppförsök den 29 juni. Ett kuppförsök som möttes av massorna i en ny våg av fabriksockupationer samt en ökad vitalitet i främst industribältena (cordones industriales). Industribältena var en motsägelsefull organisationsform som på sätt och vis svarade mot två behov: dels tillgodosåg den CUT:s (chilenska LO) behov av en horisontell organisering; dels utgjorde den en embryonal form av arbetarråd.) UP-regeringen som alltså FK menar var en stödjepunkt för kampen, svarade massorna genom att dra in militärer i kabinettet, godkänna militärernas vapenbeslag ute på fabrikerna osv. I detta läge skulle UP-regeringen mer än någonsin konfronterats med en systematisk propaganda för en arbetarregering grundad på industribältena och kommunråden (den senare organisationsformen bildades ursprungligen av regeringen i syfte att bidra till agrarreformens genomförande. Efterhand tog de på sig andra uppgifter, bl a på initiativ av MIR, och kan sägas ha utgjort embryonala stadsråd. Graden av aktivitet och demokrati varierade i dessa råd. 1972 existerade det 186 fungerande kommunråd. Men 110 av dessa fungerade som de gjort från början, dvs som organisationskarteller. 35 hade omformats till egentliga råd med en ledning vald av basen. 45 kommunråd uppvisade en blandform).

Parollen om en arbetarregering (som var central i agitationen från oktoberkrisen -72) skulle kombinerats med krav på det borgerliga parlamentets upplösande samt kallandet av en Folkförsamling stödd på industribältena och kommunråden.

I FK:s chilebroschyr »Chile klasskamp och strategi 1970 – 73» påstås följande i förordet:

»I detta sammanhanget är det intressant att se hur vissa grupper, och det gäller framförallt trotskisterna i RMF försöker förklara nederlaget i Chile. Deras förklaring lyder att i en situation då de objektiva och subjektiva faktorerna för en revolution förelåg, så var det bara ett revolutionärt kommunistiskt parti samt beväpningen som fattades. MIR har ständigt påpekat att ett revolutionärt parti växer fram inom massorna och med uppgiften att stärka självständigheten och organiseringen. Det är i denna rörelse som partiet kan mogna ihop med klassen: till en revolutionär kraft. Därför arbetade MIR hela tiden med att stärka den självständiga organiseringen och formulerandet från basen av ett revolutionärt program -»Folkets Program» – som kunde vara ett alternativ. Men man hade inte en tillräcklig styrka och förankring att utgöra ett alternativ till reformismen. Detta faktum går inte: att förklara bort med några idealistiska tankegångar. Detta faktum härrör just ur den faktiska politiska situationen i Chile där proletariatets självständighet, formering och medvetenhet inte var tillräckligt utvecklad. Eller: Reformisterna hade hela tiden det avgörande inflytandet och var de enda som kunde erbjuda ett helhetsalternativ, hur felaktigt det än var. Att det inte fanns ett revolutionärt parti och att reformisterna hade styrkan har just sin grund i den bristande självständigheten inom klassen. Därför var också den enda möjliga vägen för MIR att koncentrerat arbeta på att formera och självständiggöra klassen. Att arbeta med olika typer av självständig organisering, utveckla ett revolutionärt program och stärka avantgardet. RMF ställer mot detta allmänt prat om parti, program och beväpning utan att konkret visa vad det innebär i en konkret klasskampssituation. Vad är det för organisation och program RMF tänker sig utveckla utan att förankra hela politiken i klassen. En paketlösning som kan läggas fram i varje läge eller.. ….. »

Jo, bästa FK. Det var faktiskt möjligt att erbjuda ett helhetsalternativ. Inte i form av en ”paketlösning”, men i form av kampen för en arbetarregering. Programmet mognar inte fram av sig självt ur massrörelsen. Däremot nådde massrörelsen en sådan bredd och ett sådant djup att parollerna om arbetarregeringen och folkförsamlingen blev helt centrala. Att i den objektiva situation som gällde i Chile sommaren -73 avstå från dessa paroller och ersätta dem med underkastelse inför UP-regeringen, var ett svårt politiskt misstag. Att utveckla dessa paroller, det skulle ha bidragit till att utveckla klassens självständighet. Att säga att ”folkmakten” inte nödvändigtvis var antagonistisk till UP-regeringen, det motverkade klassens självständighet.

Att i de läget se UP-regeringen som en stödjepunkt skulle varit ett ändå större misstag.

Folkmakten i Chile

Så till frågan om ”folkmakten”. Vi är överens med Kommunist och MIR om att kommunråden var ”folkmaktens naturliga centrum”. Men inte kommunråden som de existerade i Chile. För att de skulle ta form som livsdugliga maktorgan krävdes arbetarmakt, krävdes en centralisering av industribältena (cordones industriales), samt att de reformistiska ledarna drevs ut från dessa. Det var industribältena, och endast de, som representerade arbetarmakten. Därför var det också en tvingande nödvändighet för revolutionärerna i att hårt prioritera arbetet i industribältena. Utan dessa som ryggrad, var kommunrådens betydelse i den kommande konfrontationen mycket ringa. Tyvärr insåg inte MIR detta:

»Den andra avvikelsen består i att i praktiken begränsa och inskränka utvecklingen av folkmakten till industribältena, vilka är nödvändiga men otillräckliga därför att man använder en organisationsform som klassen redan har…

Vi driver utvecklandet av industribältena och deras demokratiska struktur därför att de ska bli CUT:s territoriella basorgan med uppgiften att samordna fackföreningarnas kamp på geografisk-, kommunal- och lokalnivå.» (Miguel Enriques i Chile Hoy nr 59, 27/7 – 2/8 -73)

Kamrat Enriques menade alltså att industribältena skulle ses som en facklig organisering (CUT:s territoriella basorgan). Därmed tog han också miste och sa att de representerade en redan existerande organisationsform. Men industribältena var nu frön till något mycket mer än en sedvanlig facklig struktur. De var frön till arbetarråd. Och sådana organisationsformer hade sannerligen inte den chilenska arbetarklassen. Den började få det. Men inte mer.

Ett flöde av citat från intervjuer och deklarationer etc. från MIR såväl som beskrivningar från chilenska kamrater visar att MIR aldrig helt förstod industribältenas centrala plats. MIR prioriterade arbetet i kommunråden och då framför allt genom sitt arbete i slumområdena. Vi såg inledningsvis att FK såg sluminnevånarna som arbetare, vi vet inte om MIR hade samma uppfattning. Om så var fallet tror vi att det måste förklaras som en rationalisering av de existerande styrkeförhållandena. MIR hade ett starkt fäste och ett viktigt arbete i slumområdena, men var förhållandevis svaga inom arbetarklassen.

Vi sa tidigare att MIR inte gjort upp med sekterismen från den renodlat castristiska pesiaden. Ett exempel på detta var inställningen till beväpningen. Ända fram till kuppdagarna höll MIR sina egna beväpnade och militärt tränade medlemmar ”kasernerade”. De arbetade inte bland massorna. De fanns inte i tid ute i industribältena och organiserade militära förberedelser. Inte heller fanns parollen om arbetarmilisen, eller i konkret form, industribältenas och kommunrådens massbeväpning, närvarande i agitationen. Under kuppdagarna deltog många medlemmar från MIR vid strider framför allt vid industribältet Cerrillos samt i en del jordbruksområden runt Santiago. Men då spontant, utan centralisering från den egna ledningen.

Sekterismen slog igenom också på andra områden. Relationerna till FTR (Arbetarnas revolutionära front, en bredare organisering under MIR:s politiska ledning med ett program som på ett diffust sätt blandar ideologiska skrivningar med klasskampskrav) var i många fall byråkratiska. Ett exempel: FTR:s representant i CUT, Alejandro Alarcón, som var vald enligt arbetardemokratiska metoder, manövrerades bort av MIR:s ledning med hjälp av byråkratiska metoder då han allierat sig politiskt med vår sektion. Hans protester mot detta ledde till att han fråntogs sina medlemsrättigheter vilket bland annat förhindrade honom att utlysa ett möte med FTR:s bas…

GK

I nästa nummer av Fjärde Internationalen följer fortsättningen på denna artikel. Där behandlas bl.a uppgifterna i Chile idag, MIR efter kuppen, LCC:s (Liga Comunista Chilena) arbete i Chile samt FKs lögner. DS

Not 1. Se vidare Fjärde Internationalen nr 2 – Världsrevolutionens nya uppsving.

Not 2. Ont R MF:s linje i Chile-rörelsen, se Internationalen nr 25-74

Not 3. Se Mullvaden nr 3-74. ”C-H Hermansson spottar i motvind”

Från tidskriften Fjärde Internationalen 5/1974

Solidaritet med de chilenska arbetarna!

Uttalande från 4:e Internationalens förenade sekretariat 19/9 1973

Efter nederlaget för den bolivianska arbetarklassen i augusti 1971, blev Chile epicentrum för klasskampen i Latinamerika. Den internationella revolutionära rörelsen följde händelserna i Chile i medvetande om att ett styrkeprov var oundvikligt. Detta styrkeprov — som förberetts genom alltmer bittra partiella konfrontationer under de senaste två åren och som förebådats genom den misslyckade statskuppen den 29 juni i år – kom dramatiskt den 11 september. De väpnade styrkorna gjorde ett brottsligt angrepp på arbetarklassen, dess organisationer och dess gamla och nyvunna rättigheter, ett angrepp mot de mest grundläggande demokratiska rättigheterna. Detta nya uttryck för barbariet hos de s.k. nationella härskande klasserna och hos imperialismen har befästs genom tusentals och t.o.m. tiotusentals döda, i Santiago och i andra delar av landet. Än en gång har dessa härskare visat – i floder av blod – att alla politiska, juridiska och mänskliga hänsyn är underordnade ett vildsint och obarmhärtigt försvar för deras hotade intressen.

Än en gång har vi fått se en tragisk bekräftelse på den fara för mänskligheten som finns i kapitalismen under dess dödskamp; än en gång har vi fått en bekräftelse på den mystifierade naturen i de »principer» och »värden» som finns i ett samhälle som bygger på utsugning och förtryck! Än en gäng har vi fått en bekräftelse på de katastrofala följder för arbetarklassen som ligger bakom det illusoriska och oansvariga perspektivet på en »fredlig» och »demokratisk» övergång till socialismen i en värld där det under mer än ett halvsekel rått lokala och allmänna krig, revolutionära omvälvningar, blodigt förtryck och fascistiska och militära diktaturer på alla kontinenter!

Unidad Populars program och dynamiken i massrörelsen.

Unidad Populars schema presenterades av dess anhängare som ett stadium där övergången till socialismen skulle stå på dagordningen; det förutsåg reformistiska handlingar inom ramen för det kapitalistiska systemet. Därför innefattade koalitionen politiska organisationer med stöd i borgarklassen. Och än värre: man sökte samarbete med sektorer av bourgeoisin och de partier som representerade dem och bekräftade sin fullständiga trohet mot det existerande konstitu- tionella systemet. Därför beslöt bourgeoisins nyckelskikt – som redan sanktionerat en moderat reformistisk inriktning under Freis presidentur — att ge grönt ljus för Allendes experiment inom ramen för de villkor som fastställts under förhandlingarna efter valet den 4 september 1970, villkor som innefattade att den militära apparaten skulle förbli intakt. För att ge en symbol för den relativa kontinuiteten i det reformistiska företaget, föreslog Unidad Popular inte en ny jordreform, utan nöjde sig med att på ett mer systematiskt och snabbare sätt tillämpa den reform som genomförts under Frei. Likväl uppfattade de stora massorna valsegern den 4 september och Allendes utnämning till president som ett nederlag för klassfienden av historiska dimensioner. I själva verket skapades ett nytt styrkeförhållande, gynnsammare än någonsin för arbetarklassen, för bönderna och den radikaliserade småbourgeoisin.

Genomförandet av de reformer som utlovats i UP:s program och det slag som riktades mot den imperialistiska egendomen i gruvindustrin var ytterligare en stimulans för massrörelsen. Ganska snart visade massrörelsen en tendens att kollidera med den ram som Allende och hans koalition upprätthöll; arbetarna ville expropriera de fabriker som skulle vara kvar i den privata sektorn; bönderna tolkade jordreformen på sitt eget sätt. Klasskampens dynamik utvecklades snabbt enligt logiken i de grundläggande klassintressena och bröt sönder förutbestämda schematan.

T.o.m. de sektorer av bourgeoisin som ursprungligen varit gynnsamt inställda till UP började bli rädda, eftersom de blev medvetna om den fara som hotade deras intressen som exploa- törer, inte »friheten» för det chilenska folket eller de grundläggande demokratiska rättig- heterna. Efter många kriser gick de definitivt över till oppositionen. UP:s högerflygel lämnade regeringen och koalitionen. Kristna Demokrater intog en alltmer aggressiv attityd och gick så långt att de engagerade sig i obstruktion och sabotage. Efterhand som konflikterna blev mer akuta, blev aktioner från fascistiska gäng och agitation för en reaktionär revolt bland små- borgerliga skikt det politiska instrument som i allt högre grad utnyttjades. Imperialismen – och i första hand USA-imperialismen – gav sina egna bidrag genom utpressning, hot, finansiella och ekonomiska påtryckningar och manövrer av alla de slag.

Situationen blev sålunda en absolut klar motsatsställning och avgränsning av antagonistiska styrkor, med de småborgerliga skikten splittrade och vacklande. Vid den punkten skrämdes bourgeoisin av massrörelsens dynamik och övergav det reformistiska projektet. Proletariatet kämpade för att vidga den bräsch som öppnats i systemet och upprätta sin egen makt. Unidad Popular sökte en överenskommelse och önskade desperat en kompromiss. Men den kunde inte acceptera den kapitulation som bourgeoisin ville ha eftersom det skulle ha lett till en brytning med massorna och därigenom skulle regeringen besegras.

Bourgeoisin väljer militärkuppens väg

Kristna Demokrater ville tvinga Allende att kapitulera genom en serie partiella konfronta- tioner som skulle leda till ett växande sönderfall för hans massbas. Det grundläggande miss- lyckandet för denna plan sågs i blixtbelysning genom resultaten av kampen i oktober 1972, genom resultaten i valen i mars 1973 och genom oförmågan i juni 1973 att mobilisera mer än en liten procent av gruvarbetarna i El Teniente i en demagogisk sabotagekampanj. För Kristna Demokrater och hela den borgerliga fronten ställde detta misslyckande än en gång frågan om den grundläggande strategin. Kunde de fortsätta respektera de konstitutionella spelreglerna och utnyttja statsapparatens mekanismer för att stoppa eller t.o.m. paralysera Allendes aktioner eller skulle de gå in för en statskupp?

Misslyckandet i kuppen den 29 juni återspeglade – även om vi bortser från möjliga misstag och tekniska tabbar – bourgeoisins fortsatta obeslutsamhet, dess inre skillnader och tveksamheten också inom de väpnade styrkorna, Men överste Soupers kupp utlöste en betydelsefull massmobilisering. Massorna nådde en ny, oöverträffad radikaliseringsnivå. över 1000 fabriker ockuperades av arbetarna, och med hjälp av den fulla potentialen i cordones industriales – de organ för den proletära demokratin som vuxit fram under striderna i oktober 1972 – organiserade de sin egen politiska kontroll och sitt försvar. De uttalade sin beslut- samhet att inte återlämna fabrikerna till de forna ägarna, inte ens de fabriker som teoretiskt sett skulle inkluderas i den privata sektorn. Samtidigt tog massornas medvetande ett nytt kliv framåt eftersom arbetarna insåg nödvändigheten att beväpna sig för att möta nya reaktionära angrepp.

Den chilenska bourgeoisin insåg snart att situationen nått en avgörande vändpunkt. Den hade utdelat mycket kraftiga slag mot den ekonomiska makten; den såg att konturerna till en dubbelmaktssituation växte fram och att embryon till arbetarmiliser bildades. Med hjälp av ledarna för USA-imperialismen beslöt den att överge de partiella konfrontationerna och i stället gå in för en stor styrkemätning, att sluta utnyttja »legala» påtrycknings- och obstruktionsmanövrer för att i stället bruka vapen. Förhandlingarna i juli-augusti utnyttjades antingen för att vinna tid eller för att en sista gång undersöka om det var möjligt att tvinga Allende att träda tillbaka i lugn och ro.

Eftersom Allende inte kunde och inte ville träda tillbaka i lugn och ro och eftersom massrörelsen inte gick mot någon ebb, inleddes kuppen med all nödvändig beslutsamhet och vildhet, för att försvara exploatörernas intressen, allt i en mycket explosiv situation och utomordentligt kraftig massmobilisering.

Den chilenska arbetarklassen motsatte sig statskuppen med ett mod och en offervilja som kommer att gå till den internationella arbetarrörelsens historia. De försvarade fabrikerna

ett mod och en offervilja som kommer att gå till den internationella arbetarrörelsens historia. De försvarade fabrikerna med vapen i hand mot militärernas angrepp; motståndsfickor växte upp t.o.m. i Santiagos centrum och i förstäderna; grupper av soldater och sjömän av arbetar- och bondeursprung vägrade att lyda de brottsliga order de fick av officerarna och gjorde heroiskt uppror. Trots ett massivt bruk av utrotningsmedel, trots veritabla massakrer, har motståndet inte helt brutits. Arbetarklassen och den demokratiska opinionen på alla kontinenter uttryckte snabbt sin indignation och fördömde kuppen i massiv skala.

Arbetarrörelsen i Latinamerika, som i juli led nederlag i kuppen i Uruguay, har mött ett nytt nederlag av stora dimensioner. Om den nya militärregimen konsolideras, kommer detta nederlag att kraftigt påverka styrkeförhållandena på hela kontinenten.

Lärdomarna av ett tragiskt nederlag

Under tre år höll kommunist- och socialistpartier över hela världen fram det chilenska exemplet som ett bevis för sina egna teorier om övergången till socialismen. Unidad Populars tragiska erfarenheter innebär en serie nödvändiga lärdomar. Dessa lärdomar borde ha dragits efter otaliga erfarenheter i det förflutna, i Latinamerika alltifrån det att Arbenzregimen i Guatemala störtades av armén 1954 till den kupp som planerades av imperialisterna och den brasilianska gorillan och som förde Banzer till makten i Bolivia i augusti 1971. Det chilenska proletariatet har betalt ett mycket högt pris för det faktum att dessa lärdomar endast drogs av avantgardistiska element som inte kunde påverka det stora händelseförloppet. Det är revolutionärernas plikt att nu kämpa för att tusentals chilenska arbetares och militanters heroiska offer inte varit förgäves, för att de reformistiska och opportunistiska mystifikationer som de traditionella byråkratiska apparaterna tvingat på massorna nu definitivt krossas.

De chilenska händelserna under de senaste tre åren visar just hur illusoriskt perspektivet på ett »demokratiskt, anti-oligarkiskt och anti-imperialistiskt» stadium av revolutionen är, ett stadium där den nationella bourgeoisin skulle kunna deltaga. Denna teori är illusorisk både om man studerar objektiva fakta och politiska möjligheter. Ingen bourgeoisi kan gå bortom absolut begränsade reformer eller angripa imperialismens grundläggande intressen. Vidare är ingen bourgeoisi intresserad av ens en reformistisk väg om den inte har försäkringar om att den noggrant kan kontrollera processen och krossa varje självständig dynamik i massrörelsen. Den peruanska militärregimen är en klassisk illustration av detta.

De chilenska händelserna visar att reformismen, även under mycket fördelaktiga förhållanden, snabbt leder till en återvändsgränd. Också de reformer som verkligen genomförts hotar att utmanas och tömmas på allt innehåll såvida de inte generaliseras. En sådan generalisering leder oundvikligen till den tröskel som inte kan korsas utan att man bryter mot det kapitalistiska systemets egen mekanism. Och även partiella åtgärder angriper många borgerliga intressen utan att helt förstöra dem; de tvingar oundvikligen fram reaktioner från styrkor som fortsätter att ha mäktiga resurser och mäktiga allierade. Än en gång har det visat sig att småbourgeoisin inte kan vinnas över genom eftergifter; ett antikapitalistiskt perspektiv måste ställas för att man på ett beslutsamt sätt skall kunna bekämpa den härskande klassens manövrer.

De chilenska händelserna visar det absurda i en plan för övergången till socialism utan att man förstör hela Statsapparaten, den apparat som den härskande klassen har organiserat och strukturerat för att den så effektivt som möjligt skall garantera att exploaterings- och förtryckssystemet fortsätter bestå. Detta innebär inte att vi förnekar det taktiska behovet att utnyttja varje laglig möjlighet eller exceptionella omständigheter som de som skapades genom valen den 4 september 1970 i Chile. Vad man måste inse är den absoluta och tvingande nödvändigheten att i en situation av revolutionärt massuppsving, bygga revolutionära organ för den proletära demokratin, element av maktdualism, kampinstrument för att erövra makten och embryon till kvalitativt nya politiska strukturer i den arbetarstat som kommer att växa fram ur revolutionen.

De chilenska reformisterna förnekade systematiskt denna nödvändighet; de nöjde sig med att verka för organ med helt begränsade funktioner, utan någon som helst självständighet från de »konstitutionella» statsorganen. Under trycker från de dramatiska händelserna återupptäckte arbetarna, särskilt under det senaste året, dessa grundläggande behov och bildade organ med en revolutionär-potential, såsom cordones industriales. Men dessa initiativ utvecklades för sent; de generaliserades inte; och än värre: de tömdes ofta delvis på sitt innehåll genom byråkratins manövrer. Den hade bestämt sig för att hindra cordones från att bli chilenska arbetarråd och efter att ha avväpnat dem sökte man integrera dem i den reformistiska konstitutionella strategin.

Och slutligen visar de chilenska händelserna än en gång att tron på att man kan störta den kapitalistiska regimen utan revolutionärt våld, utan väpnad kamp är en skamlig mystifiering och rena självmordsplanerna. En väpnad konflikt är oundviklig när kampen om makten börjat, oberoende av de specifika styrkor som är inbegripna. För att använda Lenins uttryck: »den militära frågan är den centrala politiska frågan».

Arbetarklassen måste systematiskt förbereda sig för ett sådant perspektiv, avvisa alla spontanistiska illusioner och förstå nödvändigheten att också på denna punkt centralisera hand handlingarna. De måste förstå att en ren försvarsattityd förbereder nederlagen när den avgörande stunden kommer, och att den måste ta initiativet från fienden.

»Andra länders erfarenhet, framför allt i Latinamerika» – sade en resolution om Chile som Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat antog i december 1971 – »från invasionen i Guatemala 1954 till Banzers statskupp i Bolivia i augusti /1971/ har visat att arbetarklassen måste se sitt självförsvar som en elementär uppgift. Denna lärdom har inpräntats med blodsbokstäver – arbetarnas, böndernas och studenternas blod. Varje illusion om ‘fiendens goda vilja’ måste avvisas som en självmordslinje. Med tanke på regeringens natur och förhållandena mellan Folkfrontskoalitionen och massornas stora majoritet, är den uppgift som åligger arbetarna och bönderna främst deras egen beväpning, att bilda politiska och militära instrument för självförsvar, att organisera en genuin folkmilis, att sprida revolutionär propaganda bland soldaterna. Att inte börja längs dessa linjer vore att praktiken lita på arméns och de speciella repressiva organens ‘demokratiska lojalitet’. Det vore en oförmåga att svara mot de behov som allt bredare sektorer av massorna nu känner, väckta av händelserna i Bolivia. Allendes proklamationer, enligt vilka Folkfronten kommer att möta varje reaktionärt våld, är inget annat än demagogiskt skrävel eftersom de inte innehåller någonting praktiskt. 1 stället för att lita till spontanism och improvisationer måste de nödvändiga instrumenten nu skapas för att hindra klassfienden från att uppnå en förkrossande materiell överlägsenhet när den oundvikliga konfrontationen kommer. Gentemot ett möjligt missförstånd betonar de revolutionära marxisterna att det inte är mot Allende, utan mot hoten från höger och för att besvara varje attack från det borgerliga förtryckets styrkor som arbetarna och bönderna nu måste ställa frågan om sin beväpning på dagordningen.»

De chilenska reformisterna ifrågasatte dessa elementära sanningar. Det faktum att många av dem nu blivit namn på den långa listan av martyrer inom arbetarrörelsen vare sig minskar eller suddar ut deras historiska ansvar. Bristen på ett revolutionärt parti som kunde spela en ledande roll i masskala har än en gång visat sig vara en avgörande faktor för proletariatet.

»…Chile kommer inte att visa sig vara ett historiskt undantag» hävdade Förenade Sekretariatets resolution från december 1971, »det kapitalistiska systemet i Chile kommer inte att störtas utan en bestämd intervention från det revolutionära partiet, massornas avantgarde. De uppgifter som åligger ett sådant parti kan inte utföras av det chilenska kommunistpartiet. Detta parti som bär stämpeln av en lång stalinistisk tradition är instrument för en inhemsk arbetarbyråkrati och relativt konservativa skikt av proletariatet, vilka inte mobiliserats i den nuvarande krisen med samma dynamik som den yngre generationen. Det har bibehållit alla sina traditionella begrepp utan att på något sätt skära av den navelsträng som knyter fast det vid sovjetbyråkratin. Det. revolutionära partiets uppgifter kan inte heller överlämnas i det Socialistiska Partiets händer. Medan SP har vunnit större genklang, särskilt bland de yngre arbetarna, och i de organisationer det kontrollerar, har antagit ståndpunkter som ligger till vänster om Kommunistpartiet – en verklig ankdamm för reformismen – har det inte ett stridande partis uppbyggnad, det har inte solida och kontinuerliga länkar med de massor det påverkar, och är mera ett konglomerat av tendenser och grupper än en homogen bildning. Det bär i sista hand de karaktäristiska dragen för en centristisk organisation. I vilket fall är det nödvändigt att avvisa varje tanke som, direkt eller indirekt, baseras på hypotesen att tack vare den revolutionära processens dynamik och massrörelsens makt och tack vare bourgeoisins svaghet och dess mycket troliga fortsatta sönderfall och en situation där imperialismen skulle tvingas avvisa militär intervention, proletariatet kan komma till makten utan ett verkligt revolutionärt leninistiskt parti. Det är likaså nödvändigt att avvisa den variant som härrör ur hypotesen att ett substitut för de revolutionära partiet kan visa sig tillräckligt, dvs någon slags front där revolutionärerna samlas eller en kartell där olika organisationer på yttersta vänsterkanten ingår.»

Kamp mot den militära diktaturen! Organisera militant internationell solidaritet!

En militär statskupp i en situation som den som rått i Chile under de senaste månaderna kunde inte genom föras utan blodsutgjutelse eller genom begränsade repressiva aktioner. Alla tecken tyder på att den mött ett modigt och ihärdigt motstånd från proletariatet: det är inte uteslutet att sektorer av armén den bas som utgörs av arbetar- och bondesöner som gör sin värnplikt kan revoltera mot de order som ges av reaktionära officerare och således starta en dynamik mot inbördeskrig.

Motståndet har utvecklats heroiskt och inte fullständigt kunnat krossas. Men möjligheten till en revolt i armén har inte materialiserats eller inte nätt tillräcklig intensitet för ett omedelbart inbördeskrig.

Frågan om kamp mot militärdiktaturen står i dag på dagordningen. Det är det revolutionära avantgardets plikt att genomföra den nödvändiga svängningen så snabbt som möjligt. Frågan om väpnad kamp ställs inte längre på samma sätt som efter september 1970. Den främsta inriktningen som centreras kring massornas beväpning – förblir i grunden giltig i ett inbördeskrig där arbetar- och bondestyrkor ockuperar vissa regioner i landet. Om denna eventualitet inträffar skulle revolutionärerna starta en världsomfattande kampanj för att bygga internationella brigader.

Det är nödvändigt att nu bygga upp en aktiv solidaritetskampanj över hela världen i de bästa traditioner som funnits efter mobiliseringen kring Vietnam.

Chile måste försvaras mot kuppmakarnas barbari och mot den »nationella bourgeoisin» och deras imperialistiska herrar!

För omedelbar, massiv och militant solidaritet med det chilenska proletariatet! Stoppa mördarnas brottsliga agerande!

Kräv att det chilenska folkets elementära demokratiska rättigheter omedelbart återupprättas! Kräv att alla politiska fångar omedelbart släpps! Försvara asylrätten för politiska flyktingar från andra länder i Latinamerika och deras rätt att resa till annat land efter eget val! Ge politiskt och materiellt stöd till de chilenska arbetarnas heroiska motstånd!

Imperialismen och den s k nationella bourgeoisin hyllar cyniskt den kupp som de gjort mot de chilenska arbetarna och bönderna och mot arbetar- och bonderörelsen i Latinamerika och hela världen. Men brottets enorma omfattning och motståndets heroism kommer att få oräkneliga återverkningar. De chilenska händelserna kommer att pressa fram det revolutionära medvetandets mognande, precis som skedde vid imperialismens brottsliga krig i Vietnam och den heroiska vietnamesiska folkliga kampen. Kapitalismen kommer att få betala för sin nuvarande framgång i Chile – en framgång som historiskt sett är av noll och intet värde – med en dramatisk skärpning av sina egna motsättningar.

Uttalande från 4:e Internationalens förenade sekretariat 19/9 1973

Publicerad i en broschyr om Chile, 1974

Chile – den kommande konfrontationen

(Följande resolution antogs enhälligt av Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat i slutet av december 1971.)

Organisera demokratiska råd för arbetarna, bönderna, sluminvånarna och studenterna! Kämpa för proletariatets beväpning och bildandet av en folkmilis!

Bygg ett revolutionärt parti!

För fjorton månader sedan blev Salvador Allende president i Chile som ett resultat av valen den 4 september 1970 och av avtalet mellan partierna i Unidad Popular och Partido Democrata-Cristiano (Kristna demokrater) och han bildade en folkfrontsregering. Detta var en viktig händelse som tvingade alla politiska grupper både inom landet och i Amerika som helhet till ett ställningstagande. Från början fungerade den som en prövosten, som avslöjade de synsätt och attityder som hölls av olika strömningar inom arbetarrörelsen. Experimentet i Chile beskådas av hela världen, särskilt som ett prov på effektiviteten i den parlamentariska och fredliga väg som förespråkats av reformisterna som en väg till socialismen.

I en miljö av kraftig mobilisering av motsatta sociala och politiska styrkor har krisen i Chile blivit alltmer akut. Särskilt efter det nederlag massorna led i Bolivia i augusti har motsätt- ningarna och kampen i Latinamerika fått sitt fokus i Chile. Det är sålunda absolut nödvändigt för revolutionära marxister att förstå händelsernas karaktär, att förstå de tendenser som utvecklas och de frågeställningar som kommer i förgrunden och att definiera sin ställning utan någon som helst tvetydighet för att kunna ingripa på ett effektivt sätt.

1. Den kubanska revolutionens seger – som sammanföll med den oåterkalleliga krisen för de borgerliga eller småborgerliga nationalistiska rörelserna och som innebar ett helt nytt stadium i den politiska kampen i många latinamerikanska länder – tvingade USA-imperialismen och den inhemska härskande klasserna att på nytt undersöka sin position. Å ena sidan trappade imperialisterna upp sina militära förberedelser samtidigt som de höll ögonen på risken för revolutionära strider inspirerade av det kubanska exemplet; å andra sidan utstakade de en reformistisk utveckling vars målsättningar var att förstärka vissa ekonomiska sektorer som ansågs mest dynamiska , att verka för en förändring i styrkeförhållandena mellan de härskande klasserna till förmån för »nya» borgerliga skikt och att bredda – om än aldrig så litet – systemets massbas. Detta försök – som Washington emellertid endast gav några futtiga slantar genom den s k Alliance för Progress (Framstegsalliansen) – slutade med fullständigt nederlag. Inom denna kontext blev de reformistiska experimenten eller de som gick i denna riktning (ex.vis Goulart i Brasilien, Belaunde i Peru) antingen kvävda i sin linda eller också gick de snart bankrutt. En av dess konsekvenser var utbredningen av militärregimer, oftast av reaktionärt slag, och en tendens att utnyttja armén i allt högre grad som ersättning för de traditionella politiska mekanismerna vilka visat sig oförmögna att uppfylla sin plikt.

De brasilianska gorillornas diktatur var en av de varianter som upprättades för att skapa en relativ politisk jämvikt och få fart på ekonomin genom en ökad exploatering av arbetarklassen och de arbetande i helhet. En annan variant var en utsträckning av reformismen med sikte på att modernisera och rationalisera de ekonomiska och sociala strukturerna, att införa en ny balans inom de härskande klasserna på bekostnad av den traditionella oligarkin, och att upprätta bättre och mer aktiva relationer med massorna eller stora skikt av dem. Det vägledande experimentet för detta var den militärregim som upprättades i Peru av Velasco Alvarado i oktober 1968.

Den peruanska regimens relativa framgångar tillsammans med de nederlag som drabbade andra regeringar, eller de återvändsgränder de hamnade i, understödde liknande reformistiska tendenser – antingen de nu var militära eller civila – i andra länder, även om dessa tendenser endast var nymornade. I sin helhet ställde dessa strömningar frågan om en modernisering av jordbruksstrukturerna genom jordreformer som skulle drabba de mest konservativa jordägar- skikten och som avsåg att skapa ett skikt av små- och mellanbönder. De sökte en mer substantiell placering av kapitalet mot industriella och urbana sektorer i ekonomin i allmänhet med tanken att söka bryta den direkta imperialistiska dominansen i de traditionella råvarusektorerna. Mot den gamla ordningen, som förespråkare för en kraftigare inblandning i ekonomin från statens sida, vilken de såg som en stabiliserande faktor, föredrog de »samarbete» med de s k moderna industriella sektorerna. En sådan orientering ansåg de, skulle möjliggöra en förbättring i förhållandet till massorna, vilka inom strikta gränser kunde spela rollen som stöd åt de nya regimerna mot ultrahögerns motstånd och motangrepp.

2. Händelserna i Chile under det senaste året har skett inom denna mer allmänna trend. Man får inte glömma att själva Frei-regimen började som ett reformistiskt experiment som sökte modernisera socio-ekonomiska strukturer, särskilt genom en jordreform, större inblandning från statens sida och en slutlig eliminering av de forna oligarkiska härskande skikten. I detta allmänna perspektiv är Folkfrontsregeringen en arvtagare till den regering som föregick den. Det var ingen tillfällighet att under den period som förgick valet den 4 september sektorer inom Folkfronten och De Kristna Demokraterna inte uteslöt tanken på en gemensam kandidat och att de Kristna Demokraterna antog ett program som liknade det som förespråkades av Allendes front. Och än mer betydelsefullt: Den nya presidenten drog inte upp en ny jordreform utan nöjde sig med att tillämpa den reform som antagits av Frei.

Den i huvudsak reformistiska karaktären hos Allendes regering sammanfaller dessutom med det program som presenterats före och efter valet. I huvudsak förespråkar detta program en jordreform dikterad av Kristna Demokrater, att det direkta imperialistiska greppet över utvinningen av råmaterialet bryts, att en serie industriella sektorer förstatligas och bankerna nationaliseras.

Om detta program verkställdes i sin helhet skulle det i mycket ändra Chiles ekonomiska struktur och innebära avsevärda modifieringar i förhållandet mellan klasstyrkorna, i nationalinkomstens fördelning och i den politiska roll de olika styrkorna har. Men det innebär inte en kvalitativ för ändring – Chile skulle inte upphöra att vara ett kapitalistiskt land som domineras av profitlagen och fortfarande är integrerat i den imperialistiska världsstrukturen. På landsbygden skulle jordbruket mer och mer kännetecknas av framväxten av kapitalistiska företag och skikt av jordägande små- och mellanbönder som skulle fungera som stabiliserande element åtminstone för närvarande. Industribourgeoisin skulle fortfarande vara den starkaste och ekonomiskt mest dynamiska klassen, de skulle återuppta och t o m stärka sina band med den internationella kapitalismen och i sista hand vore det de som huvudsakligen skulle tjäna på den nya ekonomiska och politiska jämvikten och systemets rationalisering, inkl. genom närvaron av en mycket viktig sektor som kontrolleras av staten.

Upprätthållandet av kapitalismens grundläggande ekonomiska strukturer garanteras än mer av det faktum att folkfronten kämpade för presidentposten inte endast på en strikt valmässig nivå utan också lovade att arbeta inom ramen för den existerande statsapparaten (parlamentet, den administrativa apparaten, konstitutionellt auktoriserade kontrollorgan som polisen, armén). Det var därför Alessandri och Tomic, som vid denna tid stöddes av praktiskt taget alla borgerliga väljare, gick med på att avvakta valresultatet och tillät Allende att överta makten (de fraktioner som förespråkade en statskupp bestod endast av mycket små grupperingar inom armén).

3. Samtidigt som händelserna i Chile sker inom det mer allmänna sammanhanget av liknande strömningar – antingen de nu bara är potentiella eller redan trätt i kraft i andra latinamerikanska länder – kännetecknas de likväl av mycket viktiga specifika drag som klart skiljer Allenderegimen från alla andra regimer i Latinamerika.

För det första: Medan den peruanska reformismen genomförts av ett militärt ledarskap som har ersatt de traditionella borgerliga partierna, sker det i Chile under kontroll av en koalition vars bas huvudsakligen är arbetarna, bönderna och sluminvånarna och där de två arbetarpartierna utövar en otvivelaktig dominans. Den chilenska reformismen sker alltså under arbetarbyråkratins ledning.

Frågan måste ställas om Allenderegimen är en folkfrontsregering i termens traditionella betydelse. Man har sagt att bourgeoisin som sådan, politiskt representerad av Kristna Demokrater och i mindre grad av Nationalpartiet, inte direkt representeras i regeringen. Men även om man bortser från att åtminstone ett av partierna i koalitionen var ett traditionellt borgerligt parti utövar bourgeoisin sitt inflytande genom de småborgerliga partier som inkluderades både i folkfronten och i regeringen. Dessutom tvingas Allende ständigt att förhandla med majoritetsblocket i parlamentet som domineras av Kristna Demokrater, som tillät hans val och som kan stoppa alla hans handlingar när helst de vill. Slutligen – och detta är det avgörande – bestämdes koalitionens karaktär av klassamarbete genom att man accepterade det kapitalistiska systemets och den borgerliga demokratins grundläggande ekonomiska ram.

En sådan karaktäristik får inte leda till en identifikation mellan massrörelsen och koalitionen eller ens till försök att alltför mycket förenkla förhållandet mellan Allende och massorna. Allendes seger var resultatet av en lång historia av hårda strider, av många upp- och nedgångar, av proletariatets långsamma mognande, detta proletariat som är bland de äldsta och mest homogena i Latinamerika. I arbetarnas, böndernas och sluminvånarnas ögon var valet den 4 september 1970 en seger över bourgeoisin, ett historiskt steg framåt i kampen för att eliminera den kapitalistiska utsugningen. Det uttryckte ett nytt styrkeförhållande, mer fördelaktigt för massorna än någonsin tidigare. Allt detta förvandlades efter den 4 september till ett ovanligt uppsving, en bred mobilisering av arbetarklassen och bönderna, en radikalisering av småborgerliga skikt, en stegring i den politiska medvetenheten bland de plebejiska sektorerna i de stora städerna. Breda skikt av avantgardet som inspirerats av massornas stora mobilisering och konfronterats med omedelbara politiska behov började diskutera den revolutionära strategins huvudtemata och frågan om övergången från kapitalism till socialism.

4. En av de grundläggande tendenserna i den chilenska situationen är den oundvikliga tendensen hos massmobiliseringarna att bryta genom reformismens och klassamarbetets ram som den föreskrivits av Allende. I sista hand är det detta som skapar de skarpaste konflikterna och skrämmer den inhemska bourgeoisin och imperialisterna. Av rädsla för att överväldigas ställer de frågan om en oundviklig konfrontation.

Med andra ord: Bourgeoisin som förstod dess nödvändighet tvingades acceptera och t o m skapa ett reformistiskt ingrepp. Efter Freis nederlag kunde detta endast ske under arbetarpartiernas ledning Men den fruktar massrörelsens dynamik, vilken kan bryta igenom reformismens ramar, påskynda en genuin revolutionär kris och ställa frågan om makten på dagordningen. På samma sätt fruktar imperialismen att den chilenska situationens dynamik kan få explosiva återverkningar i kontinental skala och inspirera till nya uppsving bland proletariatet och bönderna.

I själva verket har arbetarna och bönderna under den period som förevarit efter valet inte alls begränsat sig till att stödja Allende och vänta på regeringens handlande. De har ofta tagit initiativet och tvingat regeringen att godkänna det som redan genomförts. Än viktigare är att de praktiska handlingar som genomförts av massorna ofta har gått utöver Folkfrontens program. Bönderna har övertagit jorden utan att vänta på de formella besluten och t o m ockuperat jord som enligt lagen inte fick röras. Arbetarna har genomfört aktioner efter samma linjer, accelererat förstatligandets process och låtit företag drabbas som i princip skulle lämnas i den privata sektorn. För bourgeoisin innebar detta en svårlöst fråga – en omfattande utsträckning av exproprieringen innebar en risk för att dess egen sociala tyngd skulle minskas, eller att styrkeförhållandena skulle ändras på ett djupgående sätt. Detta kunde hindra den från att effektivt genomföra den planerade omstruktureringen av ekonomin till egen fördel. Men samtidigt insåg bourgeoisin att om denna kurs fortsatte, skulle arbetarklassen och bönderna genom omständigheternas makt alltmer tvingas att tränga förbi konstitutionens gränser och bilda kvalitativt nya organ för proletär makt.

I de framväxande konflikterna mobiliseras de stridande styrkorna och de reagerar allt starkare på de frågor som måste avgöras inom relativt kort tid. Massorna – åtminstone de skikt som står i ledningen – är inte beredda att avbryta sin offensiv och söker i stället ge eftertryck åt den större sociala och politiska tyngd som de vunnit. Bourgeoisin kombinerar försvars- åtgärder med utfall för att uppmuntra sina egna trupper. För bourgeoisin är det livsviktigt att vinna en exakt begränsning av de tre ekonomiska »områdena» (statligt, privat, blandat) och upprätthålla systemets politiska strukturer.

Det senare krävs som en garanti mot varje tendens att gå bortom det reformistiska experimentets ramar. Allende och hans koalition som inte kan tillgripa medel som skulle innebära en brytning med massorna eller med avsevärda delar av massorna tvingas besvara bourgeoisins angrepp; men samtidigt söker de ständigt hålla tillbaka massorna och kontra de påtryckningar som sker från vänster. De behöver ha kvar en viss manövermarginal och undvika eller uppskjuta en större konfrontation. Detta är innebörden i den allmänt tillämpade åtgärd som kallas för intervention vilket genom att utse en direktör som agerar i regeringens namn innebär en viss eftergift till arbetarna, samtidigt som det inte innebär en expropriering och sålunda bevarar de kapitalistiska produktionsförhållandena. Detta är också innebörden i det planerade enkammarparlamentet, vilket om det antas kan möjliggöra för regeringen att genomföra sitt program snabbare och bättre återspegla de existerande styrkeförhållandena i Chile, samtidigt som det garanterar bourgeoisin bevarandet av de parlamentariska strukturerna helt inom den borgerliga traditionen.

5. I en situation liknande den som råder i Chile har de olika styrkorna inte alltid möjlighet att välja och vraka vad den vill engagera sig i och handla i enlighet med en övergripande, genomtänkt plan. Motsättningarna och de potentiella konflikterna ackumuleras från dag till dag, och händelser som i sig är obetydliga och svåra att föregripa kan påskynda dramatiska konfrontationer i praktiskt taget varje ögonblick. Detta får man aldrig glömma och det vore ett grovt misstag från arbetarrörelsens sida att insöva sig med illusioner om en smärtfri utveckling av händelserna.

Men det är föga troligt att en avgörande konfrontation skulle ske inom den närmaste framtiden. Regeringen söker för sin del behålla initiativet samtidigt som den utför sin balansakt och bromsar upp aktioner underifrån som den anser farliga ur sin synvinkel. Vad gäller bourgeoisin försöker den provocera mångfaldiga spänningar för att både skapa svårigheter för Folkfronten och få den att modifiera sin kurs alltmer (den vet genom erfarenhet att reaktioner av detta slag är typiska för reformister och centrister). Men den kan inte skapa ett omedelbart fall och det önskar den inte heller göra.

Man måste komma ihåg följande: För det första att den chilenska bourgeoisin har en ganska lång demokratiskt-parlamentarisk tradition och att dess politiska gestalter utbildats i dess skola. Detta motsvaras av existensen av en serie strukturer och flexibla, effektiva mekanismer som gör försvars- och motattacker mycket troliga. »Den starka statens» lösning, en militärkupp, förutsätter i vilket fall förberedelser som armén själv knappast ännu har inlett. De styrkor som redan ropar om »golpista» eller visar fascistiska tendenser och som förbereder marken för en sådan orientering är för närvarande fullständigt i minoritet, även om de vinner terräng. Slutligen – och detta är det viktigaste – är bourgeoisin och dess mest representativa parti, de Kristna Demokraterna, mycket medvetna om att den knappast kan genomföra en konfrontation utan att ha en avsevärd massbas. De senast händelserna har visat att tiden kan spela dem i händerna tack vare Folkfrontens svagheter, och motsättningar och de ekonomiska svårigheter som härrör ur dessa. I själva verket har de Kristna Demokraterna vunnit eller konsoliderat ställningar som inte kan negligeras bland bönderna, har återvunnit inflytande bland studenterna och vidgat sina manövermarginaler inkl. inom arbetarklassen (särskilt bland de sektorer som förledda under lång tid av reformisternas blinda ekonomism har svalt det demagogiska betet); och, som händelserna i Santiago i november och december visade, kan reaktionärerna mobilisera avsevärda styrkor i ganska aggressiva gatudemonstrationer.

Icke desto mindre är ett uppskjutande av de avgörande slagen inte nödvändigtvis av ondo för arbetarklassen, vilken behöver stärka sina ställningar organisera en offensiv, begrunda och lösa det avgörande problemet i själva beväpningen. Men detta är endast sant i den mån varje tendens att begränsa och kanalisera massmobiliseringarna och ge prioritet åt politiska operationer på de byråkratiska maskinernas och statsinstitutionernas toppnivå bestämt bekämpas; i den mån och med vilken snabbhet det ekonomiska sabotaget möts; i den mån arbetarklassen inte anser sig ha några skyldigheter att ta på sig de ekonomiska svårigheternas börda utan att kunna försvara sig, att gripa in på ett aktivt sätt och utöva kontroll; och i den mån illusionen avvisas att »moderation» och lojalitet gentemot den borgerliga konstitutionens normer är det bästa sättet att undvika en reaktionär kontraoffensiv och en fascistisk kupp.

6. Det är av största vikt i detta stadium av den strategiska omgrupperingen att arbetarklassen befriar sig fullständigt från varje slag av reformistiskt tankegods och alla former av parlamentarisk kretinism. Den måste inse att Chile inte kommer att bli ett undantag.

I ett land vars ekonomiska och sociala strukturer är mycket avancerade jämfört med genom- snittsnivån i den neo-koloniala världen, är det tydligare än någonsin att perspektivet på en borgerligt-demokratisk revolution, skild från en socialistisk, inte har det minsta objektiva rättfärdigande. Den enda tänkbara revolutionen i Chile är en revolution med en socialistisk dynamik utan något brott i sin kontinuitet och med en relativt hög hastighet. Och en frigörelse från imperialismen kan – med tanke på den nära symbiosen mellan imperialism och nationell bourgeoisi – endast uppnås genom en fullständig expropriering av den inhemska härskande klassen. Varje tvetydighet, varje tvekan på denna punkt kan få förödande konsekvenser genom att den avväpnar de grundläggande revolutionära styrkorna, vilka måste få en klar förståelse för det de intuitivt känner och försöker utföra empiriskt.

Att tro på att en revolutionär dynamik av detta slag kan utvecklas fullständigt till seger utan att bryta det gamla samhällets politiska ramar tack vare en »fredlig» utveckling och inte genom att bryta upp den gamla statsstrukturen, inklusive både administrationen och det militära etablissemanget och börja på nytt, är att medvetet lura sig själv, att glömma de lärdomar som kan dras av arbetarrörelsens långa historia, att inte se den obevekliga logiken i den situation som utvecklas i landet. I stället för att vara en teoretisk förnyelse, vilket påstås av dessa charlataner av alla färger och av dem som ersätter den marxistiska metoden med empiricism och opportunism, är tanken om en »chilensk väg» endast en ny variant av den reformistiska ideologi som marxismen bekämpat sedan sekelskiftet och som vid avgörande stadier har ödelagt arbetarrörelsen i andra delar av världen. Den avgörande punkten är att i Chile har frågan om maktövertagandet inte lösts alls eller ens börjat lösas. Den kan endast mötas och verkligen lösas på den revolutionära vägen.

26

Från allt det föregående följer att varje form av klassamarbete med bourgeoisin eller med sektorer av denna bourgeoisi absolut måste avvisas. Detta innebär att massorna i Chile måste kämpa för att ersätta Folkfrontens koalitionsregering med en arbetar- och bonderegering som utesluter varje deltagande av partier eller grupper som representerar – om än endast indirekt – bourgeoisins intressen och andra skikt av exploatörer. Detta innebär att den revolutionära processen måste fördjupas och stimuleras genom skapandet av organ för dubbelmakten, genom organ för den genuina arbetardemokratin bildade direkt i fabrikerna, på fälten, på campamientos och i skolorna, där medlemmarna väljs, när som helst kan återkallas och inte åtnjuter några materiella privilegier. Dessa organ kommer att representera proletariatet och bönderna som helhet och utgöra medlen för att mobilisera nyckelsektorer av massorna i den revolutionära kampen för makterövringen. Fackföreningarna är separata och fortsätter spela sin specifika roll på basis av vidast möjliga interna demokrati för alla tendenser inom arbetarrörelsen och fullständigt oberoende av regeringen och staten.

De revolutionära marxisterna är medvetna om de svårigheter som ligger i att bilda och utsträcka sådana sovjetorgan; men om de inte byggs upp saknas ett av de nödvändiga elementen i makterövringen och revolutionen kan kvävas redan i sin linda. I kampen för arbetar- och bonderåd måste skarpast tänkbara demarkationslinje dras mellan de exploaterande klasserna och deras politiska maskiner samtidigt som detta sammankopplas med ett kompromisslöst försvar av bredast möjliga demokrati för massorna och alla organisationer och tendenser inom arbetarrörelsen. Försvaret av den proletära demokratin är desto nödvändigare med tanke på det faktum att detta begrepp har fördunklats under decennier av socialdemokratisk och stalinistisk dominans. Detta är en trängande praktisk nödvändighet som tyvärr inte har absorberats och förståtts av de organisationer som kämpar mot de opportunistiska, byråkratiska partierna.

En kontinuerlig, mycket bred, genomgående mobilisering av massorna är det villkor sine qua non för en positiv utveckling av den revolutionära krisen i Chile. Det är just därför de reformistiska ledarskapen – som arbetarklassen och bondemassorna i dess stora majoritet fortsätter att acceptera – har sökt begränsa och kanalisera dessa mobiliseringar och verkställa beslut som endast tagits på regerings- och parlamentsnivå; det är just därför som rörelsen försvagats och gett fienden möjligheten att ta initiativet och delvis sätta lager i rörelse vars intressen inte i princip sammanfaller med reaktionens. Om denna kortsynta politik fortskrider – och än värre: Om regeringen slår ner på sektorer av proletariatets och böndernas avantgarde, som den redan gjort vid vissa tillfällen – kan detta stärka tendenserna mot förvirring och demobilisering. De förhållanden som sålunda skapas kan underlätta en reaktionär motattack och en högerriktad statskupp enormt.

7. En strategi för en revolutionär kamp för makten måste skilja ut åtskilliga nyckelhål. Utan att låtsas att vi har svaren på alla problem som har uppstått och som kan uppstå vid olika stadier, betonar de revolutionära marxisterna följande:

(a) De fattiga bönderna och jordbruksarbetarna kan inte acceptera den ram för jordreformen som satts av Frei-regimen, d v s av ett borgerligt politiskt ledarskap. Jordbruksstrukturernas omvandling måste inkludera en total uteslutning av jordherrarna och exproprieringen av de kapitalistiska entreprenörerna.

Gränserna för jordägor måste sättas på en nivå som å ena sidan inriktas på att undvika framväxten av ett skikt rika bönder som utgör en fara för revolutionen, och å andra sidan att garantera naturresurser för de bönder som önskar äga en egen lott. Mycket precisa normer måste upprättas (särskilt med hänsyn till köp och försäljning av jord) för att uppnå en motsvarighet till en nationalisering av jorden och hindra varje tendens till en ny koncentration av egendomen. Om jordbruksreformen undviker att röra de kapitalistiska företagen kommer

27

den fullständiga dominansen över den mest dynamiska sektorn av jordbruket att lämnas i privata händer och jordbruksarbetarna kommer att vända sig bort från den revolutionära processen. Det är nödvändigt att i programmet för arbetar- och bonderegeringen skriva in exproprieringen av jordbrukskapitalisternas och bildandet av kollektivjordbruk. De senare spelar tack vare sin teknologiska nivå en central roll i ekonomins utveckling under övergångsperioden.

(b) På industrins område är det nödvändigt att avvisa begreppet om tre »områden» som reserverar en sektor för privatkapitalet. En sådan sektor som omgriper de modernaste och mest dynamiska fälten i det existerande kapitalistiska systemet skulle oundvikligen bli nervcentrum för en ackumuleringsprocess och mötesplatsen för nationellt och utländskt kapital. Genom en allmän expropriering är det nödvändigt att knäcka ryggen på den chilenska kapitalismen och samtidigt bryta det inhemska stödet åt den imperialistiska penetrationen. Det är självklart att arbetar- och bonderegeringen i den mån den fullständigt och direkt kontrollerar alla nyckelsektorer i industrin och inom jordbruket inte har intresse av att bryta upp små- och hantverksindustrin och inte heller har den något behov av detta.

(c) Nationaliseringen av bankerna och upprättandet av ett statsmonopol över utrikeshandeln måste genomföras till slutet. Dessa åtgärder är desto nödvändigare på grund av Chiles ställning som ett halvkolonialt land underkastat den imperialistiska exploateringen.

(d) Arbetarkontrollen spelar en nyckelroll i en revolutionär strategi för maktens erövring. Den skapar former för dubbelmakten, ett aktivt deltagande från massorna och en fördjupad förståelse för vad som verkligen står på spel. Genom arbetarkontrollen mobiliserar proletariatet på ett konkret sätt vid själva produktionens knut och hjälper sålunda allt bredare lager att i praktiken förstå behovet att ställa frågan om makten. Varje form av »deltagande» för arbetarna, i verkligheten underordnad chefernas eller regeringsteknikernas makt, eller varje form av »samstyre» måste avvisas. Det är nödvändigt att kräva arbetarkontroll över produktionen, utövad genom demokratiska organ direkt valda av arbetarna. Frågan om arbetarstyret och självstyret kommer inte att förverkligas förrän efter det kvalitativa revolutionära språnget, förrän efter det att den borgerliga makten störtats och den proletära makten störtats och den proletära makten sett dagen.

Samtidigt möjliggör arbetarkontrollen för arbetarna att bevaka varje aspekt i arbets- relationerna. De kan utmana den arbetsorganisation som införts av cheferna, aktivt gripa in i ackordssystemet, i uppdelningen av arbetet, i pauserna etc. Det gör också att man i redan nationaliserade industrier kan undvika att en teknokrat helt enkelt går i chefens eller den kapitalistiska ägarens fotspår. Arbetarkontrollen kan likaså bli en skola där man lär sig administrationens och skötselns tekniska uppgifter vilka arbetarklassen måste bemästra efter maktövertagandet om inte de byråkratiska tendenserna skall ta överhanden.

Slutligen kan arbetarklassen tjäna som ett kampinstrument mot det ekonomiska sabotaget från de utländska och chilenska kapitalisternas sida. I samband med detta måste allmänna åtgärder angående planering och kontroll föras fram till regeringen för antagande tillsammans med avskaffandet av affärshemligheten, öppnandet av räkenskapsböckerna och strikt kontroll över alla bankoperationer, liksom över priserna, hyrorna etc. Kapitalflykten, fabriksstängningarna och hamstringen av varor gör dessa åtgärder extremt nödvändiga.

(e) Kampen för en arbetar- och bonderegering, för maktens erövring, måste framför allt ske genom bildandet och ständig mobilisering av de organ för den proletära demokratin som stiger fram ur massorna. Byggandet av dessa organ är en absolut central uppgift vid detta stadium, och själva revolutionens öde hänger i sista hand på förverkligandet av denna uppgift. Som en övergångsparoll är det nödvändigt att gentemot Allendes förslag om enkammar- riksdag – som sammanfaller med den borgerliga demokratin – ställa parollen om en folklig Konstituerande församling, vars uppgift måste vara att skapa nya politiska och administrativa strukturer. Denna församling måste väljas på ett sådant sätt att den säkrar arbetarna och bönderna den dominerande representation som de har rätt att kräva på grund av sin sociala tyngd och sålunda bryter sönder det nuvarande bedrägliga valsystemet.

8. Den strategi och orientering som skisserats här vore fullständigt abstrakt och inte fri från risken för spontanistiska avvikelser om två nödvändiga element utelämnades – vars frånvaro hittills har utgjort den stora svagheten för det chilenska proletariatet – d v s arbetarnas och böndernas beväpning och byggandet av ett revolutionärt parti. Att kämpa för en korrekt strategi innebär sålunda att kämpa för att beväpna proletariatet och kämpa för att bygga ett revolutionärt parti som de enda medlen som tillförsäkrar massorna ett medvetet ledarskap och effektivt genomför den strategi och den taktik som krävs för att segern skall befästas.

Andra länders erfarenhet, framför allt i Latinamerika, – från invasionen i Guatemala 1954 till Banzers statskupp i Bolivia i augusti /1971/ har visat att arbetarklassen måste se sitt självförsvar som en elementär uppgift. Denna lärdom har inpräntats med blodsbokstäver – arbetarnas, böndernas och studenternas blod. Varje illusion om fiendens »goda vilja» måste avvisas som en självmordslinje. Med tanke på regeringens natur och förhållandena mellan Folkfrontskoalitionen och massornas stora majoritet, är den uppgift som åligger arbetarna och bönderna deras egen beväpning, att bilda politiska och militära instrument för självförsvar, att organisera en genuin folkmilis, att sprida revolutionär propaganda bland soldaterna. Att inte börja längs dessa linjer vore att i praktiken lita på arméns och de speciella repressiva organens »demokratiska lojalitet». Det vore en oförmåga att svara mot det behov som allt bredare sektorer av massorna känner, väckta av händelserna i Bolivia. Allendes proklamationer, enligt vilka Folkfronten kommer att möta varje reaktionärt våld, är ingenting annat än demagogiskt skrävel eftersom de inte innehåller någonting praktiskt. I stället för att lita till spontanism och improvisationer, måste de nödvändiga instrumenten nu skapas för att hindra klassfienden från att uppnå en förkrossande materiell överlägsenhet när den oundvikliga konfrontationen kommer. Gentemot ett möjligt missförstånd betonar de revolutionära marxisterna att det inte är mot Allende, utan mot hoten från höger och för att besvara varje attack från det borgerliga förtryckets styrkor, som arbetarna och bönderna nu måste ställa frågan om sin beväpning på dagordningen.

9. På något annat sätt kommer Chile inte att visa sig vara ett historiskt undantag – det kapitalistiska systemet i Chile kommer inte att störtas utan en bestämd intervention från det revolutionära partiet, massornas medvetna avantgarde. De uppgifter som åligger ett sådant parti kan inte utföras av det chilenska kommunistpartiet. Detta parti som bär stämpeln av en lång stalinistisk tradition är instrument för en inhemsk arbetarbyråkrati och relativt kon- servativa skikt av proletariatet, vilka inte har mobiliserats i den nuvarande krisen med samma dynamik som den yngre generationen. Det har bibehållit alla sina traditionella begrepp utan att på något sätt skära av den navelsträng som knyter fast det vid Sovjetbyråkratin. Det revolutionära partiets uppgifter kan inte heller överlämnas i det Socialistiska Partiets händer. Medan SP har vunnit större genklang, särskilt bland de yngre arbetarna och, i de organisationer det kontrollerar, har antagit positioner som ligger till vänster om Kommunistpartiets – en verklig ankdamm för reformismen –har det inte ett stridande partis struktur, det har inte solida och kontinuerliga länkar med de massor det påverkar och är mer ett konglomerat av tendenser och grupper än en homogen bildning och bär i sista hand de karaktäristiska dragen för en centristisk organisation. I vilket fall är det nödvändigt att avvisa varje tanke som, uttryckligen eller indirekt baserar sig på hypotesen att tack vare den revolutionära processens dynamik och massrörelsens styrka och tack vare bourgeoisins svaghet och dess mycket troliga fortsatta sönderfall och en situation där imperialismen skulle tvingas avvisa militär intervention, proletariatet kan komma till makten utan ett verkligt revolutionärt leninistiskt parti.

Det är likaså nödvändigt att avvisa den variant som härrör ur hypotesen att ett substitut för det revolutionära partiet kan visa sig tillräckligt, d v s någon slags front där revolutionärerna samlas eller en kartell där olika organisationer på yttersta vänsterkanten ingår.

Uppgiften att bygga ett parti är otvivelaktig svår också i en objektiv situation vilken är gynnsam ur olika synvinklar. Men den måste absolut utföras. Vid detta stadium i klasskampen i Latinamerika, den snabbhet med vilken den revolutionära krisen i Chile utvecklas till en höjd- punkt beror i i sista hand på den snabbhet med vilken partiet byggs.

10. Det skärpta och dramatiska läget kommer oundvikligen att skapa en växande differentiering bland massorna och få avsevärda lager inom avantgardet att mogna, vilket gör att de förstår den reformistiska regimens natur, motsättningarna i arbetarorganisationerna och nödvändigheten av att utarbeta en revolutionär strategi. I själva verket är denna utvecklingslinje redan skönjbar.

Sedan sitt framstigande har Allende tvingats möta ett ökat tryck från vänster och ibland t o m våldsamma demonstrationer. Det har blivit en avsevärd tillväxt av tendenser som kommit i konflikt med de reformistiska restriktionerna. Konkreta bevis på detta kan ses på klassnivån i de drag som sektorer av arbetare och bönder gjort och som gått bortom de programmatiska riktlinjerna från Folkfronten och konfronterat regeringen med fullbordade fakta. På den politiska nivån kan ses i ett ökat inflytande för de organisationer som står till vänster om de kommunistiska och socialistiska partierna. Det är i relation till dessa differentieringar och dessa objektiva tendenser som frågan om att bygga det revolutionära partiet måste ställas, och inte på det absurda hoppet om att kunna lösa den genom deklarationer och halvhjärtade drag.

Det är inte av en tillfällighet som en organisation som Movimiento de la Izquierada Revolucionaria (MIR), den enda i sitt slag i Latinamerika för närvarande, har kommit fram just i Chile. MIR har ett avsevärt inflytande. Efter att ha uppstått i student- och småborgerliga kretsar har det lyckats – som demonstrationerna under den sista perioden klart har visat – att vinna auktoritet bland de bondestyrkor som mobiliserats i jordockupationer och bland åtskilliga sektorer av de arbetare som inte längre accepterar reformisternas ledning. Det är möjligt att denna tendens kommer att växa under den period som nu börjar och som ger löfte om en ökning av det politiska medvetandet bland ganska breda lager som hittills kontrollerats av Folkfronten.

MIR:s inflytande förklaras av dess förmåga att slå rot hos de mest dynamiska skikten i studentrörelsen under dess inledningsfas, att uppträda som den mest konsekventa och effektiva organisationen på yttersta vänsterkanten när det gäller att skapa en ganska solid organisatorisk ram, baserade på celler av yrkesrevolutionärer, trots de ultravänster- deformationer som kännetecknade det för en hel period fram till den spektakulära om- svängningen i september -70. Samtidigt visste MIR hur man skulle utnyttja den kubanska revolutionens inflytande i Chile sedan början av 60-talet.

Det motsättningar som man kan finna i MIR ligger i dess oförmåga att nå en övergripande, rigorös definition av den revolutionära strategins problem i världsskala, i den empiricism som ofta kännetecknar dess orientering och som lett till plötsliga kast från ultravänster- till opportunistiska positioner, i dess syn på partiet som ligger långt från den leninistiska demokratiska centralismen, särskilt i praktiken, och i dess byråkratiska syn på relationerna mellan partiet och massorganisationerna. Detta visade sig under perioden efter september 1970 i en mycket klar tendens att anpassa sig till Folkfrontens synsätt och behov, i en nästan absolut tystnad med hänsyn till de internationella händelserna, även de av största betydelse (MIR har t ex inte publicerat någon analys av Moskvas och Pekings utrikespolitik), i en »verticalista» organisatorisk praktik som reserverar viktiga beslut åt toppskiktet (det är typiskt att ingen kongress hållits på flera år), i försök att genom administrativa åtgärder och utan konsultation tvinga beslut som tagits av partiapparaten på organisationen som anses vara instrument för att nå massorna.

Konsekvensen av detta har blivit friktioner inom organisationen; grupper av militanter har lämnat den, särskilt studenter, och förlusten av viktiga positioner i campamientos. Med tanke på dess inflytande bär MIR på grund av bristerna i sin orientering ansvaret i stora mått för krisen inom studentrörelsen. Under det senaste året har studentrörelsen inte kunnat spela en större roll; i stället har den blivit rekryteringsplatsen för reaktionära provokatörer.

De styrkor som organiserats eller påverkats av MIR kommer utan tvivel att spela en viktig roll i byggandet av det revolutionära parti som är ett villkor sine qua non för en seger för de chilenska arbetarna och bönderna. Men andra styrkor som fortfarande tillhör de traditionella partierna kommer att deltaga i detta. Socialistpartiet utgör, på grund av sin nuvarande sammansättning och struktur, en grogrund för militanter och stridbara och politiskt medvetna kadrer som kommer att ha mycket att ge i processen. Man får inte heller glömma att en avgörande förändring i styrkeförhållandena till revolutionärernas förmån också förutsätter en djup differentiering bland de arbetarskikt som fortfarande utgör huvudbasen inom Kommunistpartiet.

Då de genomför den elementära uppgiften att bygga ett leninistiskt parti måste de revolutionära marxisterna undvika såväl en sekteristisk dogmatik som opportunistiska anpassningar och integrera sig i de verkliga rörelserna och föra fram sitt program på ett djärvt sätt, som en självständig organiserad styrka, i konfrontation med alla andra tendenser inom vänstern.

Detta inbegriper angrepp utan varje tvetydighet eller eftergift på regimens reformistiska natur och de styrkor som stöder den. Fullständig självständighet måste upprättas med hänsyn till Folkfrontskoalitionen. Revolutionärer kan inte delta i en sådan koalition ens genom att ge den valstöd. (Revolutionära marxister kan i vissa situationer rösta för en arbetarkandidat, men inte för en kandidat i en front som inkluderar småborgerliga och borgerliga partier.) Men den måste stödja de progressiva åtgärder som Allende-regimen vidtar och upprätta en enhetsfront mot reaktionärernas angrepp.

Den nödvändiga kritiken av motsättningarna och svagheterna i MIR får inte hindra ett erkännande av den viktiga roll MIR spelar som en katalysator för närvarande eller uttrycka gillande av de programmatiska tillrättalägganden eller de framsteg man gör (t ex i Miguel Enriquez tal i november).

En ständig, ihärdig kamp måste föras för att konkretisera den revolutionära strategi som skisserats ovan och för att dra fram de övergångskrav som härrör ur den.

11. Utgången i den chilenska krisen kommer inte bara att bestämmas av dynamiken i den inre situationen utan också av de mäktiga internationella styrkorna. Detta måste man desto mer minnas med tanke på det faktum att tesen om Chiles »undantag» går hand i hand med en bestämd och slående underskattning av dessa styrkor. Under denna attityd ligger i själva verket extremt farliga illusioner och inbiten opportunism.

Det är uppenbart att imperialismen, om nödvändigt genom sina satelliter, kommer att göra allt som står i dess makt för att påverka utvecklingen i Chile och hindra Santiago från att blir huvudstaden i den andra arbetarstaten i Latinamerika. Genom sin internationella betydelse och genom sina länkar med det chilenska kommunistpartiet kommer Sovjetbyråkratin också a att utöva ett kraftigt tryck. Den kinesiska byråkratin har endast spelat en sekundär roll i Chile och detta kommer knappast att ändras. Vad gäller Kuba tar dess inflytande sig motsägelsefulla former. Fidel Castros besök var symboliskt i detta avseende. Å ena sidan gick massorna ut i stora demonstrationer för att hälsa honom och hylla den kubanska revolutionen. Å andra sidan blev Castros nästan ovillkorliga stöd av Allende och hans anslutning till Folkfrontens svada ett hinder för utvecklingen av en förståelse bland massorna för nödvändigheten av att bygga ett leninistiskt parti och utveckla en revolutionär strategi för maktens erövring.

Det är sålunda nödvändigt för revolutionärerna att förstå relationen mellan världssituationen och det som händer i Chile och föra fram det på ett klart sätt. Behovet av ett internationellt revolutionärt perspektiv har blivit mer akut än någonsin. Därför gäller inte kampen som nu utvecklas i Chile bara landets egna revolutionära marxister utan Fjärde Internationalen i dess helhet.

Under detta stadium som är av så stor vikt för Latinamerika måste den använda sin teoretiska tradition, sina politiska analyser, sin erfarenhet och sin världsorganisation.

Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat, december 1971

Publicerad i en broschyr om Chile, 1974

Priset för rekonstruktionen

Under kuppens första veckor lyckades juntan föra stora delar av arbetarklassen bakom ljuset när det gällde dess beslutsamhet att låta arbetarmassorna betala ett högt pris för återuppbygget av den chilenska kapitalismen.

De officiella deklarationerna under de första dagarna togs mer på allvar än vad man kunde vänta sig. Speciellt de som talade om generalernas avsikter »att inte återvända till det förflutna, att bibehålla sociala förmåner, att utöka förråden av mat, att skydda arbetarnas rättigheter o s v».

En vecka efter kuppen, när transportväsendet återigen fungerade normalt, betalades lönerna för de två första veckorna i september. Samtidigt publicerade juntan en lista på officiellt godkända priser på de väsentligaste bruksvarorna, påtalade att hårda åtgärder skulle vidtas mot dem som inte höll sig till priserna och återinförde ett antal sällsynta varor på marknaden, som de statliga organen för distribution tidigare försökt kontrollera för att garantera en rättvisare fördelning för alla.

Dessutom tvingades alla privata producenter och distributörer, som själva hade lager av dessa varor, att sälja dem som en »gest av patriotism».

Kritisk period

På det viset kunde stora delar av befolkningen, åtminstone i de flesta städerna, köpa kondenserad mjölk, nescafé, grädde, kött (t o m oxkött), cigaretter (utan att behöva köa en halvtimme), ris, socker etc. Under denna för juntan så kritiska period måste den för att konsolidera sin ställning åtminstone neutralisera de massor som stött UP. Det faktum att de varor som tidigare varit sällsynta eller inte alls tillgängliga åter började dyka upp i affärerna spelade en mycket stor roll, liksom den svarta börsens omedelbara och nästan totala försvinnande.

Man bör också lägga på minnet att den här kampanjen åtföljdes av en vanvettig hatkampanj där varje tillfångatagen militant beskrevs som en »självmordsextremist», »svindlare», »moralförstörare». Var och en av folkfrontens ledare anklagades för att aha stulit tusentals dollar ur statskassan, lagrat tonvis med socker, smör o s v, hållit sig med dussintals älskarinnor, haft ett flertal luxuösa lantegendomar där »ett oändligt antal orgier ägde rum». Varje centrum för jordreformen blev till »träningsläger för gerillan», varje fabriksmatsal blev »en lagringsplats för material som användes i förberedelserna för det inbördeskrig UP skulle starta». Ett gammalt svärd upphängt på väggen blev en »vapendepå». Ett medicinskåp hos en familj blev ett »underjordiskt sjukhus» o s v.

De dagliga angiverierna, genom alla möjliga kanaler, om dussintals »folkfrontsskandaler» av alla sorter (av vilka många, tyvärr, stämde) misslyckades inte med att få en effekt och bana väg för det mest brutala förtryck som någonsin följt en latinamerikansk kupp.

Det brådskar för juntan. Dess väsentligaste mål är helt klart: Att återställa den chilenska kapitalismen. Det betyder att så snabbt som möjligt få till stånd ökade investeringar, speciellt utländska, vilket i sig kräver ett speciellt förhållande av förtroende tillsammans med en hög profitkvot. Politiskt betyder det olagligförklarandet av arbetarklassens organisationer (vilket redan gjorts), upplösning av fackföreningarna (också redan gjort), likviderandet av dess ledare på alla nivåer (något som energiskt utförs av militärerna). På det ekonomiska planet betyder det en omedelbar minskning av massornas köpkraft genom en kraftig devalvering, lönestopp, skyhöga prishöjningar, utökning av arbetstiden, ett återlämnande av tusentals fabriker till deras tidigare ägare och avsked för tusentals arbetare.

Stoppet av löneökningar i alla former kom först, före de kraftiga prishöjningarna, vid en tid då massan av anställda just fått sin första septemberlön.

Den andra åtgärden – devalveringen – passerade fullständigt obemärkt. Ingen i Chile talade om devalvering. Det var bara en fråga om »en justering av växelkursen i förhållande till dollarn».

Höjningen av antalet arbetstimmar i alla former åtföljdes av en kampanj i pressen. Från början bad man de chilenska arbetarna att göra »en frivillig insats» för att hjälpa »landets återuppbyggnad». Efter ett par veckors intensiv kampanj om den här frågan publicerade juntan ett dekret om att femdagarsveckan avskaffades och att det blev obligatoriskt att arbeta fyra timmar på lördagar. Vidare fick arbetsköparna »valfrihet» att »föreslå» arbetarna ytterligare två arbetstimmar per dag.

Återlämnandet av fabriker är ännu inte slutfört. Huvudprinciperna är klara. Inom en snar framtid kommer denna process att avslöjas genom att hundratals av de fabriker som nationaliserades av Allenderegimen återlämnas till den privata sektorn. T o m några där aktierna köptes av staten.

Prisoffensiv

Den andra veckan i oktober påbörjades den mest »känsliga» delen av juntans »nödvändiga program»: prisoffensiven.

Efter att tidigare ha genomfört stoppet på alla löneförhöjningar, föregicks prisoffensiven av en falsk och förvirrad presskampanj där det sades att p g a nödvändigheten att »återjustera priserna på några varor» hade juntan beslutat att det skulle utbetalas fem månadslöner under perioden oktober–december plus en bonus, vilket skulle innebära en höjning av lönen med 90 procent. Kampanjen genomfördes under parollen: »Inte någonstans kan ni hitta en lön under 12 000 Escudos i månaden» (vilket förresten är en komplett lögn).

För att få ett perspektiv på detta är det nödvändigt att gå bakåt i tiden. Från oktober -72 till mitten av september -73 ökade levnadskostnaderna med strax under 300 procent. Emellertid bör man komma ihåg att kalkylen utgår från ett index som tillkom under Frei-regimen, eftersom parlamentet alltid vägrade att göra det mer aktuellt. Det baserar sig på en medelklassfamiljs inkomster, och den kan inte på något sätt jämföras med en arbetarfamiljs.

I april genomfördes en generell löneförhöjning med 60 procent. En förhöjning med ytterligare 150 procent skulle trätt i kraft i oktober i år för att kompensera arbetarnas ökade levnadsomkostnader. Men i slutet av september, trots att levnadsomkostnaderna ökat med 300 procent sen oktober -72, låg lönenivån endast 160 procent högre än i oktober -72.

De chilenska massornas köpkraft hade därför fallit, åtminstone teoretiskt, med ca 50 procent. Allenderegimen minskade emellertid priserna på de mest nödvändiga varorna för de lågavlönade arbetarna (omkring 70 procent av arbetsstyrkan) till en mycket låg nivå, så att de inte drabbades så hårt av den allmänna minskningen i köpkraft. Faktum är att nästan alla nödvändiga matvaror undgick de generella prishöjningarna under den tiden, utom några som berördes av transportstrejken, exempelvis potatis.

Katastrofala följder

Sedan juntan släppte lös prisoffensiven i oktober (»åter till de riktiga priserna»), har minskningen av arbetarnas köpkraft fått katastrofala följder, speciellt som det är de mest nödvändiga varorna som berörts. Bara för att ge några exempel. Brödet har ökat med 207 procent, mjölk med 328 procent, socker med 380 procent, te med 600 procent och kaffe med 1 233 procent.

Det är därför omöjligt att göra en exakt bedömning av ökningen av levnadsomkostnaderna i oktober, fast den troligen är ca 300-400 procent högre än i september. Arbetarnas köpkraft uppgick till bara 10 procent av vad den var vid årets början. Löneförhöjningarna som påbjöds av juntan kommer att utbetalas först i slutet på november och de kommer bara att fördubbla köpkraften sen oktober, d v s höja den från 10 till 20 procent av dess tidigare nivå.

Alla dessa beräkningar är naturligtvis väldigt ungefärliga. För att ge en konkret bild av den tragiska situation som de chilenska arbetarna i dag befinner sig i, är följande exempel kanske mer användbart.

Tidskriften Alimentacion, officiellt organ för den ultrareaktionära nationella jordbruksföreningen, publicerade i sin augustiupplaga en serie listor på olika maträtter (veckomenyer) för en vecka. De skulle visa de olika födoämnena och den mängd de behövdes i för att täcka en vuxen persons minimibehov av kalorier och proteiner. Om man följde denna plan skulle en vuxen person använda – enligt den nya prissättningen –mellan 7 500 och 8 500 Escudos per månad. Med bränsle för att laga maten, ytterligare 3 100 Escudos, skulle den personen alltså, bara för att föda sig själv, behöva använda mer än vad 88 procent av den chilenska arbetarna tjänar! !

Förutsatt att denna person levde utan skydd över huvudet, gick och la sig med solen, inte rökte, inte drack, aldrig var sjuk, förflyttade sig till fots (eller låg helt stilla), tvättade enbart med kallt vatten, slutade upp att roa sig eller göra något som kostade överhuvudtaget…kunde hon eller han lätt köpa de kalorier och proteiner som en vuxen person behöver så länge som de tillagades av solens hetta…och så länge som han eller hon inte var en av de 70 procent av arbetarna som tjänade mindre än 6 500 Escudos.

Jean-Pierre Beauvais

Publicerad i en broschyr om Chile, 1974

Folkfrontens dilemma

En okänd men dock avgörande händelse ägde rum under folkfrontsregeringens sista dagar: En splittring mellan de olika grupperna som utgjorde UP blev mer eller mindre ett faktum på kvällen lördagen den 8 september.

Den dagen träffades de olika gruppernas ledarskap med Allende som ordförande. Det var inte rätta tillfället för tvivel eller tvekan. Den ekonomiska, sociala och politiska kris som orsakats av bourgeoisins och imperialismens sabotageverksamhet, hade nått ett sådant stadium att det krävdes snabb handling: Inom några dagar skulle t ex brödet vara slut i Santiago – mjöllagren böljade ta slut, åkarnas strejk hade maximal effekt och ingen valuta fanns tillgänglig för köp från utlandet. Efter bara några dagar skulle detta totalt paralyserade land gripas av svält.

Någonting måste göras och det omedelbart, speciellt som ryktena om en förestående militärkupp började florera. Chilenska kommunistpartiet var mest aggressivt i denna låsta position. Partiet krävde omedelbara förhandlingar med Kristdemokraterna och att Kristdemokraterna omedelbart skulle inbjudas att delta i regeringen.

Hur var det då med de hårda krav Kristdemokraterna ställde? »Vi måste acceptera dem allihop, mer eller mindre. Det är det enda sättet att vinna tillbaka medelklassens förtroende», sa KP:s generalsekreterare under mötets gång.

Experimentets slut

Att gå med på de krav som Kristdemokraterna ställde som villkor för att delta i en regerings- koalition skulle ha betytt slutet för folkfronten. och det reformistiska experiment den representerade. Vilka var Kristdemokraternas huvudkrav? En återgång till »ordning» var det första, d v s ett slut på arbetarnas och böndernas mobiliseringar. De skulle krossas med våld om det var nödvändigt. Industrin måste komma i gång igen, fabriksockupationerna skulle stoppas och en period av intensiv produktion skulle organiseras. De fabriker där nationaliseringen inte varit en formell överenskommelse skulle lämnas tillbaka till sina tidigare ägare. Vidare skulle det finnas garanterade begränsningar för jordreformens omfattning.

Inom den sektor som skulle förbli nationaliserad, skulle kommittéerna för arbetarnas mobilisering och självorganisering upplösas och ersättas av ett slags medinflytande.

I själva verket skulle detta betyda den mest moderata form av borgerlig reformism, med samma typ av åtgärder som föreslogs av Tomic, Kristdemokraternas motkandidat till Allende i presidentvalet 1970.

Det var detta det chilenska KP kämpade för den 8 september – »att rädda det som är viktigast», som Corvalán sa vid ett flertal tillfällen under mötets gång.

Dessutom vad gäller åkarstrejken, insisterade KP på en barmhärtighetspolitik när väl ordningen var återställd och man försäkrat sig om medelklassens stöd. Inga åtgärder gentemot bråkmakarna.

I samband med att man la fram en sådan inriktning, visade KP att de utgjorde högerflygeln inom UP – en högerflygel som var beredd till vilken eftergift som helst för att återvinna förtroendet inom både stor- och småbourgeoisin.

Beväpna arbetarna

De som stödde KP:s inriktning var Radikalpartiet (anslutet till socialistinternationalen) och den del av Mapu som leddes av Gazmuri. De som motsatte sig den inriktningen var socialistpartiet eller snarare dess generalsekreterare Altamirante, som i sin ställning var beroende av stödet från vänstern, de revolutionära sektorerna inom socialistpartiet såväl som stödet från MIR. För honom gällde det, nu eller aldrig. Dagen efter höll han ett stridstal på national- stadion. Det kan aldrig komma på fråga att förhandla med fienden och dess representanter, kristdemokraterna, sa han. Bara en utökad mobilisering av arbetarklassen, dess beväpning mot fascistattacker tillsammans med en allvarlig vädjan till soldaterna att ställa upp med arbetarna, kan kasta tillbaka militären och reaktionen i allmänhet.

Denna generella analys var välgrundad och korrekt. Emellertid var den på många sätt ansvars- lös. Altamirano föreslog inga konkreta åtgärder tör arbetarna, bara stora ord.

Mobiliseringen av arbetarklassen måste trappas upp? Men på vilka grunder? Arbetarna måste beväpnas? Men varför bara defensiva åtgärder? Och hur? Vilka vapen? Vem skulle träna dem?

På alla dessa frågor, grundläggande för varje liknande orientering, gav Altamirano inget svar. Han förblev lika vag och luddig som det parti han ledde, och som i alla händelser skulle hindrat honom från att ta ledningen i en sådan revolutionär process. Vad åkeriägarna anbelangar förfäktade Altamirano idén om en hård politik. Regeringen skulle på det viset visa sin beslutsamhet och auktoritet i behandlingen av dessa reaktionära småborgerliga skikt.

Mellan dessa två extremer försökte Allende söka en medelväg genom att låna element från båda parterna. Han var för hårda tag i en viss utsträckning vad gällde åkeriägarna. För öppnandet av förhandlingar med kristdemokraterna, fast han ville pressa dem till det yttersta. Han föreslog att man samtidigt återigen skulle förhandla om ett militärt deltagande i regeringen. I detta stöddes han av socialistpartiet och den sektor inom Mapu som leddes av Garreton (eller åtminstone dess representanter vid mötet).

Ett sken av enhet

Det var inte mycket, men han hade en stark ställning, för han var den ende som kunde ge ett sken av enhet inom en splittrad vänster, söndersliten av olika strategier. Men denna roll, som han spelat från den ena krisen till den andra under de senaste veckorna och månaderna förlorade sin verkan allt eftersom situationen blev alltmer pressande.

Lördagen den 8 september gick ledarskapen för de olika vänsterpartierna sina olika vägar utan att nå en överenskommelse. Splittringen hade blivit ett faktum även om den hemlighölls.

Mötet (8 sept) har en betydelse som går utöver detta enstaka tillfälle. De olika ställningstaganden som gjordes när krisen var som skarpast sammanfattar de erfarenheter folkfronten gav – speciellt de sprickor som gick rakt igenom den under dess sista månader och den totala paralyseringen det ledde till. Splittringen kvällen den 8 september – vars detaljer generalerna alltför väl kände till – ledde till att ett datum för kuppen bestämdes. En kupp som redan var planerad i detalj.

Splittringen och krisen var det som helt och hållet tog de olika partiledarskapens uppmärk- samhet mellan den 8 och 11 september. Detta såväl som deras felaktiga analyser betydde att de fullständigt togs på sängen när kuppen kom.

Det räcker att ge ett exempel på det. I socialistpartiets bas hade förberedelser gjorts för ett slags »alarmberedskap». Under denna »alarmberedskap» var det meningen att de som var medlemmar av »specialbrigaderna», väpnade grupper från basen, skulle vara klara för handling, samlas och vara beredda att ingripa. Den 10 september fanns ingen sådan »alarmberedskap» inom socialistpartiet vare sig på landsbygden eller i Santiago.

Total paralysering

Samma sak gällde för KP och militanterna som tillhörde de andra partierna som utgjorde UP. Inte så att motsatsen skulle förändrat kuppens utgång, eftersom i ett nederlag av den skala som den chilenska arbetarklassen lidit gällde frågan uppenbart inte den tekniska sidan. Orsaken måste sökas i den politiska orientering de olika partierna i fråga hade.

Men sådana förberedelser skulle troligen åtminstone förhindrat att så många politiska militanter och arbetarmilitanter fått sätta livet till på grund av den totala paralysering som rådde inom vänsterpartierna under kuppens första timmar. Sådan var situationen den 11 september, t o m bara några timmar före intagandet av Moncadapalatset. Dessa partier var paralyserade och oförmögna att fungera, med sina ledare utspridda, i en stad som patrullerades av ett stort antal poliser.

De första att ta lärdom at händelserna var KP:s ledare, av vilka några – en beslutsmässig politbyrå – lyckades samlas innan morgonen var över. Efter ett kort möte gav de partiet order att gå under jorden…

Jean-Pierre Beauvais

Publicerad i en broschyr om Chile, 1974

Chile under generalerna

Nu har det gått sju veckor sen de chilenska generalernas kupp. En tid av fruktansvärt och chockande förtryck.

Det har varit sju kaotiska veckor med massakrer, angivanden, bokbål, exekutionspatruller, döda, försvinnanden, och en massiv arresteringsvåg.

För att kunna dra slutsatser från den här tiden måste vi få en bild av situationen. T o m skeptiker och cyniker måste böja sig för fakta: Antalet döda kan räknas i tiotusentals (20 000, kanske så många som 25 000); de som fängslats likaså (omkring 30 000); också de som gått under jorden för att fly undan detta mardrömsliknande helvete kan räknas i tiotusental. De arbetare som förlorat sina jobb då de misstänks för vänstersympatier och tvingas leva på svältgränsen måste räknas i hundratusental.

Sju veckor har gått – och under den tiden har förtrycket bara ökat. För två dagar sen avkunnade domstolarna, enligt officiella källor, 32 dödsdomar.

Efter sju veckor finns det fortfarande inget organiserat eller samordnat motstånd mot general Pinochet och hans medbrottslingar. Endast isolerade och spontana attacker. Det har varit en tid av kraftig demoralisering.

Regimens natur

Bakom dessa händelser, bakom de chilenska arbetarnas blod och tårar, ligger en mängd olika politiska frågor. Den första av dessa, den fråga som bestämmer ramen för alla andra, diskussioner, speciellt när det gäller vänsterns uppgifter, rör regimens karaktär. Vilken social bas har den? Vad är dess mål?

Det vore ett misstag att se den nya chilenska militärregimen bara som en ny militärdiktatur av samma typ som vi sett tidigare i Latinamerikas historia. Chiles militärregim skiljer sig från de militärregeringar som kommit till makten i ett tillstånd av allmän apati, då det utan överdrift kan sägas att den har ett verkligt masstöd.

Kapitaliserna och småbourgeoisin, som fortfarande skakar av rädsla efter arbetarklassens mobilisering under folkfrontsstyrets sista månader, stöder i dag militärjuntan blint, utan förbehåll. Hantverkare, små och större köpmän, jordägare som hotades av en utvidgad jordreform, administrativ personal i handeln och industrin, innehavare och utövare och de »fria yrkena» tävlar med varandra för att visa sin slaviska tacksamhet mot landets herrar. Det finns en mängd exempel på det – saker som vem som helst kan se och uppleva dagligen i Santiago och över hela landet.

Angivanden

En av de mest utbredda sakerna, och den mest utbredda, är angivandena. I varje tidning, i varje chilensk stad, ges telefonnummer man ska ringa för att ange någon eller rapportera någon som uppträder misstänkt. Dag och natt, tjugofyra timmar om dygnet, är numren upptagna trots att de är så många. Tusentals samtal kommer varje dag, talade en växel- telefonist om för oss. Hon var opolitisk, men nära nog utmattad av nervositet efter alla de samtal hon måste ta emot och banda under dagarna.

Det mest groteska är kvinnorna från medel- och överklassen som står i kö timme efter timma för att få skänka en del av sina smycken eller besparingar till fonden för nationellt återupp- bygge. En annan otäck syn är den oändliga ström av tusentals män och kvinnor som kommer för att öppet visa sin glädje framför Monedapalatsets ruiner.

På grund av det chilenska samhällets särskilda ekonomiska och politiska kännetecken är det nödvändigt att ta upp hantverkarna, köpmännen och de små jordägarna, vilka tillsammans utgör 30.40 procent av Chiles totala befolkning. Vid en analys av regimen och försök att förstå en del av dess politik är stödet från dessa grupper ett huvudelement. När det gäller förtrycket kan bara det totala och ibland t o m entusiastiska stödet från dessa grupper – som inte tvekar att tillfälligtvis agera som förtryckets hjälptrupper – förklara och få oss att förstå den massiva, hämndlystna karaktär som förtrycket haft sedan kuppens första dagar.

Organisationsplaner

I och med att vi påstått detta framkommer ytterligare två frågor. Stödet är nu i allt väsentligt spontant. Det är inte strukturerat, inte organiserat. Det följer inte några direktiv. Hur länge kan det vara? Finns det några planer på att organisera massorna i ett fascistiskt eller halvfascistiskt parti?

Från militärens sida finns det just nu inga färdigformulerade idéer. Flyggeneralen Leigh, som beskrivs som militärens starka man, har gjort sig själv till expert på konstitutionella lagar, och är nu i färd med att tillverka en ny konstitution. För ett tag sedan gav han i en TV-utsändning besked om sin preliminära resultat.

Dessa demonstrerade en förvånansvärd uppriktighet. Här fanns gott om historiska jämförelser : Mussolini? Inte så dålig. Franco? Den man och den regim vi står närmast. Cortes (spanska parlamentet)? En demokratisk modell. Hitler? Måste tas på allvar, det finns mycket att lära av hans exempel. Salazar? En mästare…

Det tycks som om militären på längre sikt ser fram mot en korporativ regim där yrkessammanslutningar – som tillhörde högern och den yttersta högern – kommer att spela den grundläggande rollen. Sammanslutningar som representerar åkeriägarna, handelsmännen och hantverkarna blir på det viset belönade för den nyckelroll de intog i folkfrontsregeringens störtande.

Men ingen har på allvar föreslagit en upporganisering av ett fascistliknande massparti för att strukturera dessa borgerliga och småborgerliga grupper. Anledningen till detta är ganska enkel: Det spelar ingen roll hur massivt stödet för militären är bland dessa sektorer, det förblir på många sätt ytligt och underordnat kraftiga begränsningar. Det är inget stöd åt en utarbetad politisk plan eller ens medellånga riktlinjer för en ekonomisk och politisk politik.

Ty stödet är inget mer än tacksamhet – ofta bara hysterisk – till dem som eliminerat ett allvarligt hot. Trots att militären för närvarande inte har en utarbetad plan för framtiden är det möjligt att noggrant utvärdera den politik den lägger fram på grundval av en del trevande försök som gjorts.

Storbourgeoisins intressen

Generalerna planerar inte en politik som gynnar mellan- och småbourgeoisin utan en politik som sammanfaller med de chilenska storkapitalistemas intressen. En storbourgeoisi som består av ett fåtal rika familjer, vilka tillsammans med utländskt (främst nordarmerikanskt) kapital kontrollerar och äger de avgörande delarna av industrin.

Det är utifrån detta som vi kan förstå knytandet av Mercurios direktör (Mercurio är stor- bourgeoisins tidning) till ekonomiministeriet. Förutom sin »journalistiska» aktivitet är denna publikation källan till makt för flera av dessa »stora» familjer, av vilka Edwards är den starkaste, där en av familjemedlemmarna är vice-president o Pepsi Colas internationella avdelning.

En politik avsedd för dessa grupper, den chilenska storbourgeoisin länkad till det inter- nationella storkapitalet, måste komma i en motsatsställning till mellan- och småkapitalisternas intressen. Den politiken innebär nödvändigtvis en rationalisering av ekonomin. En moderni- sering av den ekonomiska strukturen, som i många fall går utöver de intressen som det överdrivna antalet småhantverkare, handlare och mellanhänder av alla slag har. Och det är de som är karaktäristiska för den chilenska ekonomin. På kort sikt kommer de hårda åtgärder som juntan vidtar för att undertrycka den svarta börsen – den olovliga handel av alla slag som figurerade under folkfronten – betyda ett hårt slag mot dessa sektorers inkomster.

Så snart den första tidens entusiasm har lagt sig kommer uppvaknandet att bli hårt och bittert för dem som backar upp det massiva förtrycket.

Mot denna bakgrund är det lättare att förstå varför juntan inte planerar att organisera upp det nuvarande masstödet i politiska strukturer, och att det inte existerar ett perspektiv på en massiv fasciströrelse.

Förtrycket

Ett annat kännetecken som måste utgöra en del av analysen är det förtryck som juntan utövar och som blivit dess grundsten. Det är inte så mycket fråga om den kvantitativa omfattningen. I stället rör det förtryckets kvalitativa aspekter: Vilka riktas det främst mot och vilka är dess syften?

På kortare sikt har det massiva förtryck som Pinochet utövar ett klart syfte: Alla försök till motstånd mot kuppen ska kvävas i sin linda. Massmobiliseringarnas nivå och vänsterns och den yttersta vänsterns organisatoriska tyngd gjorde det nödvändigt för juntan att slå till fort och hårt för att krossa vänsterns organisationer, såväl de politiska som fackföreningarna. Att fysiskt likvidera deras kader och mest aktiva militanter.

Detta är verkligen en väsentlig aspekt av detta förtryck: Det syftar till att systematiskt förstöra, att fysiskt likvidera den organiserade chilenska arbetarrörelsen. Men, och det har knappast påpekats förrän nu, förtrycket går längre än så. Förtryckarpolitiken är inte bara till för att förstöra den organiserade arbetarrörelsen, utan det riktas mot hela arbetarklassen.

Hur utövas exempelvis förtrycket i fabrikerna? Efter att ha krossat de olika motståndscentra som fanns i fabrikerna, arresterade militärerna –och sköt ofta direkt – ombuden och de lokala ledarna för vänsterpartierna tillsammans med folkfrontsregeringens utsedda administratörer. Den gjorde de före detta ägarna och direktörerna till administratörer. Sen sammankallade de arbetarna och organiserade verkliga stormöten…men med deltagande av väpnade trupper.

Arbetarklassen attackeras

I många fall, antingen efter angivanden framtvingade under hot om våld eller efter våldsamma massmöten, gick en exekutionspatrull till verket inför stormötets åsyn, och sköt ner kända eller identifierade »ledare» som var närvarande. Efteråt talade man om för arbetarna att endast de fogliga och opolitiska skulle återanställas. I de viktigaste företagen avskedades alla folkfrontspartiernas sympatisörer och kadrer.

Ledarna för MIR, fackliga representanter och medlemmarna i kommunistpartiets central- kommitté är i dag helt överens om att åtminstone 30 procent av den chilenska arbetarklassen har blivit avskedade, saknar arbete eller inte har hopp om att få något och därmed är tvingade till fattigdom och svält. När man har klart för sig att priserna på femton dagar har höjts med 400-600 procent, att de väntas stiga med 1800 procent till årets slut, förstår man att uttrycket »svält» bör uppfattas i sin bokstavligaste mening.

Utöver den organiserade arbetarrörelsen är det verkligen arbetarklassen som klass som för- trycket slår mot och som militären fullkomligt vill demobilisera och avfolka. Ett område har nästan helt klarat sig från förtrycket: Koppargruvorna – som ger 80 procent av exporten. Där har inga sociala förmåner tagits bort, och t o m de fackföreningsrepresentanter som tillhör folkfronten – en minoritet – har lämnats orörda. Storbourgeoisin och imperialismen vet att vara barmhärtiga när deras grundläggande intressen är i fara.

Oavsett vilken form av möjlig utveckling som ligger i framtiden kan det i dag finnas ytterst små invändningar mot att Santiagoregimens kännetecken – förtrycket, de politiska syftena (öppet proklamerade eller inte), masstödet från små- och mellankapitalisterna (även om de inte är organiserade i ett massparti som var fallet i 30-talets Europa) – är en fascistregims kännetecken, någon vars like inte existerar i nutidens Latinamerika. 

Jean-Pierre Beauvais

Publicerad i en broschyr om Chile, 1974

Den »fredliga» vägen är den blodigaste!

På ett solidaritetsmöte för Chiles folk sa Vpk:s partiordförande CH Hermansson att det »är den chilenska folkfrontens sak att kritiskt granska den politik som förts under Allende. Den uppgiften kan ingen annan fullgöra». Orsaken till att CH Hermansson och Vpk frånhänder sig själva och världens arbetarklass att dra erfarenheter av nederlaget i Chile är naturligtvis att dessa erfarenheter skulle bli helt förödande för både det chilenska kommunistpartiet och Vpk. Under de år som Allende satt i regeringsställning använde sig nämligen Vpk liksom världens alla andra stalinistiska partier av »det chilenska experimentet» som ett stöd för den egna parlamentariska verksamheten, i form av ett vapen mot »avgrunden» eller »sekterna». Vi kan ta fram dussintals med okritiska hyllningar till Allende från Vpk:s partipress. Vi väljer att återge endast ett och då från tidningen Norrskensflamman som använder ett mer ärligt (eller naivt?) språk än exempelvis Hermansson själv, som lyckas vira in det mesta i en mjuk slöja av små reservationer:

»Med förestående ekonomiska, sociala och politiska omvandlingar öppnas vägarna för socialismen även i Chile. De förhoppningar och drömmar som tusentals revolutionära förkämpar gett sitt liv för håller på att gå i uppfyllelse…. Exemplet Chile riktar också ett hårt slag mot pseudorevolutionära ultravänsterkrafter av alla kategorier, maoister, trotskister etc som nedvärderar kommunistpartiernas och arbetarklassens roll och upphöjer geväret, den väpnade kampen, som det enda medlet för de arbetandes frigörelse.) (Norrskensflamman 4/11 -70)

Tragiskt nog öppnade inte de »omvandlingar» som Allende iscensatte »vägen till socialismen». Tragiskt nog blev inte »exemplet Chile» ett hårt slag mot »pseudorevolutionära ultravänsterkrafter av alla kategorier». Tragiskt nog blev »exemplet Chile» i stället till ett hårt slag mot de revisionistiska kommunistpartierna. Tragiskt därför att detta slag innebar ett hårt och blodigt angrepp mot de arbetarmassor som satte sin tillit till det chilenska kommunistpartiet, ja, även mot den »fredliga vägens» ledare och förespråkare. Allende är död och Luis Corvalán är fängslad…

Det är detta förhållande som gör att CH Hermansson mästrar oss såväl som andra organisa- tioner och kräver att vi ska ta på oss sorgfloret och tiga.

Vpk:s begäran om att vi ska tiga hindrar naturligtvis inte partiet från att självt okritiskt försvara Allenderegimen. Vad skulle Hermansson säga om vi vände på steken och levererade följande dumhet: »Det är den chilenska folkfrontens sak att okritiskt granska den politik som förts under Allende. Den uppgiften kan ingen annan fullfölja»? Förmodligen skulle han inte ta oss på fullt allvar. Det gör vi inte med honom heller!

Först ska det sägas att det varit mycket glest med ställningstaganden från Vpk:s sida. Orsaken till detta är dels det förhållande vi angett ovan, dels det att en hel del medlemmar i partiet och ungdomsförbundet fullständigt struntat i partiets linje. Rädd för att göra samma misstag som när det gällde vietnamrörelsen i Sverige har inte partiets centrala maskineri vågat ta i med hårdhandskarna mot upprorsmakarna. Partiet tycks anse det bättre att tiga än att mista flera av de dugligaste kadrerna. Bristen på ställningstaganden speglar därför också VPK:s svaghet, eller ska vi kalla det taktisk skicklighet?

I huvudsak är det främst två artiklar i partipressen som har försökt sig på att ta upp en strid mot de uppfattningar som ifrågasatt Allenderegimens reformistiska strategi. En artikel var osignerad och rubricerades »Sekteristernas gemenheter om Chile», den andra var undertecknad av Hans Arvidsson och kallades »Allendes reformer». Att de ska tolkas som auktoritativa markerar också det faktum att de bägge trycktes upp i KU:s internbulletin. Som ett hjälpmedel åt en osäker kader i kampen mot »sekterna» skulle vi förmoda…

En granskning av dessa artiklar visar att de endast består av ihoprafsad rappakalja. Bägge följer samma mönster, arbetar med samma metod: »Sekternas» åsikter buntas ihop på ett par meningar i en hemmagjord version, därefter följer en våldsam och moralisk polemik mot denna. En polemik vars inre logik är helt söndertrasad och stundtals rentav dum. Över bägge artiklarna vilar också en iklädd sorg över Allendes död samt en befängd beskyllning mot »sekterna» för att de ägnar sig åt att splittra solidaritetsarbetet eller åt att »med all kraft diskutera det förgångna».

Ny Dags gemenheter om bolsjevismen

Artikeln »Sekteristernas gemenheter om Chile» inleds med ett påpekande om att artikel- författaren inte hyser något hopp om att bibringa oss »marxistiska insikter i sådana avgörande frågor som klasskampens och revolutionens karaktär». Avsikten är i stället att förhindra att vi skadar »det solidaritetsarbete som nu växer fram», Nu tror vi att inget har varit så skadligt för solidaritetsarbetet som denna artikel. Därför menar vi att det är meningsfullt att detaljgranska den. Låt oss också från början säga att vi faktiskt hyser hopp om att bibringa en del Vpk:are insikter i klasskampens karaktär.

Vi vill gärna börja detaljgranskningen med ett påpekande. Vi har faktiskt aldrig varit »gemena» mot Chile! Vi har inte ens nämnt hur dåligt klimat det är i Santiago. I Vpk:s tapp- ning har vi möjligtvis varit »gemena» mot Allenderegimen. Men vi gör inte som Allende eller Pinochet och döljer oss bakom klasslösa fraser om »Fosterlandet» eller »Chiles enhet». Bakom dessa fraser och denna förment opolitiska rubrik döljer sig en analys som i korthet går ut på att det råder feodalism i Chile och att den nuvarande militärregimen endast stödjer sig på den nordamerikanska imperialismen samt ett litet skikt feodalherrar och vilseförda militärer. Vi håller inte med om denna analys. Storgodsen i Chile säljer på en marknad, deras produk- tion är indragen i den imperialistiska världshushållningen! Vad som står på dagordningen är inte en borgerlig revolution utan en proletär revolution. Vi återkommer längre fram till vilka konsekvenser detta får för kommunisternas strategiska och taktiska utrustning.

Nåväl, därefter drivs tesen att »sekteristerna aldrig bedömer en verklig, bestämd politisk situation», vårt resonemang kretsar i stället hela tiden kring »en tänkt revolutionära process». Lägg märke till hoppet mellan att dels tala om en situation, dels om en process. Dels något mekaniskt som står stilla, dels något levande och rörligt. Ett misstag som antingen beror på brådska eller omedvetenhet om den kvalitativa skillnaden mellan dessa ord.

Den process eller situation som vi alltid resonerar utifrån beskrivs så här:

»ett ögonblick då det revolutionära partiet – starkt, enigt, beslutsamt –sätter vapen – som då alltid finns till hands i behövlig kvantitet och kvalitet – i händerna på en arbetarklass – stark, medveten, enad – som reser sig mot borgarklassen – som är svag, splittrad och utlevad – krossar dess våldsapparat – som också är tillräckligt svag – och erövrar makten. »

Efter detta otympliga försök att definiera en revolutionär situation, konstaterar artikelförfattaren att vi anser att denna »alltid» föreligger. Vidare sägs det att Lenin alltid hånade denna föreställning om en »ren» revolution. Härefter går artikelförfattaren över till att påstå att vi ansåg att denna situation förelåg i Chile samtidigt som »den chilenska klasskampens verkliga karaktäristika under den senaste tre åren…förtäljer om helt andra kraftförhållanden».

Efter att själv fantiserat ihop vad vår »hållning» är så talar sedan författaren om hur denna kan uppfattas. Dels finner han det lätt att »uppfatta den som ett ovanligt vidrig men samtidigt löjeväckande försök att mästra den chilenska arbetarklassen». Objektivt är denna hållning också »ett sabotage mot solidaritetsrörelsen med det chilenska folket». För det tredje är den ett bevis på vår »svaghet» därför att vi inte förmår »lära något av vad som hänt i Chile». Efter dessa utfall måste författaren hitta på något nytt för att kunna drämma till med ännu en slutsats. Han väljer då att säga att »vi anser att parlamentet inte är en av fronterna i klasskampen». Slutsatsen blir naturligtvis att Chile bevisar motsatsen. Vidare »tycks vi» vilja använda Chile för att »bevisa att den fredliga vägen till socialismen är omöjlig». »Bevisföring» för detta har vi däremot inte lyckats åstadkomma. Författaren frågar sedan argt om vi menade att »folkfronten borde ha ställt inbördeskrig som politisk paroll i stället för att uttala att dess målsättning var en fredlig övergång till socialismen».

Efter alla dessa slutsatser kommer så artikeln fram till vad som är vårt stora fel. En »närmast otrolig underskattning av den borgerliga statsmakten». Vi är också »perversa» eftersom vi kritiserar Allende för att ha illusioner om staten. Ty »Allende befann sig i dagligen i närkamp med de problem som hade just med den borgerliga statens klasskaraktär att göra. Enligt sekterna borde han i stället trollat bort den borgerliga statsapparaten». Låt oss strunta i de mest grälla beskyllningarna och endast ta upp kärnpunkten. Inställningen till den borgerliga staten samt vilken strategi som blir resultatet av denna.

Vi anser att staten aldrig är neutral. Aldrig klasslös. Flyg, armé, marin, polis, gendarmeri, domstolar och lagar är alltid ett redskap för en härskande klass. Såväl i Chile som i Sverige. Vi anser alltså att det var nödvändigt för arbetarklassen och dess allierade i Chile att förstöra och splittra upp främst den statliga våldsapparaten för att kunna börja bygga socialism. Artikeln i Ny Dag är förvillande, ty åtminstone till hälften erkänner den att det finns en borgerlig statsapparat samt att polis och militär utgör ryggraden i denna.

Den är förvillande därför att den döljer det faktum att Allenderegimen och dess högerkraft Chilenska Kommunistpartiet inte delade denna uppfattning.

Vi menar att det inte är särskilt meningsfullt att rabbla citat för att bevisa detta. Ty Allende- regimens illusioner om staten kan beläggas i varje tal och varje artikel som utformades av dess ledande representanter åren före kuppen, alltifrån den stående rutan i fackföreningspressen om »folket i uniform» till grammofonskivor där armén hyllas för att den är lojal mot konstitutionen. Vi avstår alltså från att rabbla och nöjer oss i stället med ett enda citat. Då från Kommunistpartiets generalsekreterare Luis Corvalán hämtat från »Chile Hoy» den 31 juli -73:

»På grund av att arbetarna vidtog en del omedelbara säkerhetsåtgärder mot kuppförsöket och bibehöll dessa försiktighetsåtgärder har en del reaktionärer börjat yla i tron att de funnit en ny fråga att använda i försöket att slå in en kil mellan folket och de väpnade styrkorna/kuppförsöket syftar på kuppen den 29 juni/ De påstår att vi syftar till att ersätta den professionella armén /med en arbetarmilis, vår anm./…Nej, mina herrar, vi fortsätter och vi kommer att fortsätta med att upprätthålla våra väpnade institutioner strikt professionella…»

Nu behöver vi inte längre förvillas. Nu blir det betydligt enklare att rulla upp alla motsägelserna i Ny Dags artikel. Här avtecknar sig omedelbart två skilda och oförenliga synsätt. Mensjevism och bolsjevism. Allenderegimen ansåg att staten var neutral. Detta synsätt blev också utgångspunkten för en reformistisk strategi.

Den ser i korthet ut så här: Det är möjligt att vinna en majoritet bakom en »arbetarregering» i ett borgerligt demokratiskt val. Det är också möjligt att därefter genomföra alla de åtgärder som krävs för en övergång till socialismen utan att den borgerliga staten sätter sig i rörelse i en konfrontation mot denna regering och dem som stödjer den. Detta strategiska tänkande tror att armé och polis ska försvara den konstitution som har gett »arbetarregeringen» en möjlighet att komma i majoritetsställning. Om imperialisterna och oligarkin går till strid mot »arbetarregeringen» förväntar sig detta tänkande att arme och polis ska försvara dem mot denna fara. Detta är en strategi som förutsätter att de slutsatser Marx drog av Pariskommunens nederlag var felaktiga: Staten, d v s den härskande klassens våldsapparat, måste krossas. Allende såg inte parlamentet som »en av fronterna i klasskampen». Han såg det som fronten, till vilken man hämtade reserver från både fabriker och officerskårer! Vi, d v s en av »sekterna», erkänner att en kamp i parlamentet kan vara en stödjepunkt för den utomparlamentariska kampen. Allende vände på det hela och såg den utomparlamentariska kampen som en stödjepunkt för kampen i parlamentet.

Vi ser en parlamentsfraktion av kommunister eller en cell av arbetarsoldater som en trojansk häst vi skickat till fiendens läger. Allende såg både parlament och armé som en stor trojansk häst vilken han kunde sätta in mot imperialister och oligarki…

Slutsatserna av denna revisionistiska statsuppfattning är att det är felaktigt att verka för en arbetarmilis. Ty detta kan skrämma armén och fösa över den till imperialisternas läger. Det gäller att hålla de »väpnade styrkorna strikt professionella». Vidare gäller att se till att arbetarklassens självorganisering i form av fabrikskommittéer och arbetarråd (i Chile fr a cordones) inte iscensätts då denna gynnar just uppkomsten av en rörlig och offensiv milis.

Nu kan vi gå tillbaka till sammanblandningen mellan situation och process. Vi delar alltså inte artikelns påstående att vi »aldrig bedömer en konkret politisk situation». Däremot är det sant att vårt resonemang alltid kretsar kring »en tänkt revolutionär process». Även om denna process intet har gemensamt med artikelns vrångbild. Vi analyserar en konkret situation och ser hur kommunister kan ingripa i den för att utveckla den i riktning mot en revolutionär situation. Vi utgår alltså från existerande »kraftförhållanden» för att med hjälp av en strategi och taktik (som utgår från statens klasskaraktär) kunna förändra dessa till proletariatets fördel. Det är alltså falskt att påstå att vi anser att det rådde en revolutionär situation under de tre åren Allende regerade. Däremot existerade det en förrevolutionär kris som förr eller senare skulle leda till en oundviklig konfrontation mellan den borgerliga statens våldsapparat och den chilenska arbetarklassen.

Vi skulle inte ha förberett arbetarklassen genom att »ställa en paroll» om inbördeskrig. Hur gör man det? Däremot skulle den bl a bestått i att oupphörligen varna massorna för den kommande konfrontationen. Under alla förhållanden skulle vi inte i likhet med Chilenska Kommunistpartiet startat en namninsamling mot inbördeskrig. Nej, alltifrån oktoberkrisen -72 var uppbygget av en arbetarmilis en nödvändighet och möjlighet. Det motstånd, dem kampvilja som då utvecklades av arbetarna fann spontant kampformer och en organisering som kunde utgjort grodden till arbetarråd och dess väpnade arm: arbetarmilisen. Strejkvakterna kund samordnats och tränats, vilket skulle skapat en grund för en rörlighet, d v s en övergång från defensiv till offensiv. Under perioden mellan oktober -72 fram till kontrarevolutionens seger i september var inte heller borgarklassen tillräckligt samlad för att kunna slå till. Dess enhet, dess masstöd från småbourgeoisin byggdes upp under detta år. Och det var före denna enhet arbetarklassen skulle ha handlat. Det var före offensiven som den skulle rustat sig. Hade en militär rustning motsvarats av en politisk rustning, hade arbetarklassens partier brutit med bourgeoisin och förvägrat den varje möjlighet till politiskt samarbete, hade det troligtvis också varit möjligt att vinna en del av de småborgerliga grupperna över till arbetarklassens sida. Ty småbourgeoisin vacklar mellan huvudklasserna! De mest hysteriska elementen hade kanske kunnat passiviseras inför åsynen av rådens centralisering och milisens självförsvar och offensiva parader och attacker mot de då svaga (!) fascistgrupperna. Möjligheterna att splittra armén hade också ökat. De soldater och sjömän som före kuppen i Chile gjorde motstånd mot de reaktionära officerarna försvarades först inte alls och sedan oerhört blygsamt av Allendes regering. De torterades och förhördes inför borgerliga domstolar. De domstolar som Allende lovat respektera!

Detta förhållningssätt demoraliserade det omstörtande arbetet inom armén och marinen. Vilken soldat eller sjöman vågar gå emot order om han vet att han inget stöd har av vad han upplever som sin regering och ifall han samtidigt vet att denna regering dagligen och stundligen tillåter armé och militär att beslagta vapen från arbetarna? Ja, inte kan det vara många. Ty att vägra lyda order i armén eller marinen kan leda till arkebusering. En nödvändig förutsättning för att kunna demoralisera, passivisera och splittra upp en armé är existensen av ett kraftfält utanför dessa institutioner. Och detta kraftfält kan bara vara milisen. Det kan aldrig vara »väpnade styrkor som hålls strikt professionella»…

Leninismen arbetar med ett begrepp som vanligtvis kallas för revolutionär kris. Lenin har definierat denna som en situation där förtryckarna inte kan styra som förut och de förtryckta inte vill styras som förut. En sådan kris, där borgarklassen är förlamad och arbetarmassorna i rörelse erbjuder enorma möjligheter för att klassens medvetenhet ska ta ett språng framåt. Genom de erfarenheter den gör i kraft av sin egen kollektiva handling har klassen för ett tag till stora delar befriat sig från den borgerliga ideologins förlamande tryck. Är klassens förtrupp, arbetaravantgardet, förberedd på denna situation genom erfarenheter från smärre konfrontationer i ett tidigare läge kan dessa förberedelser vara tillräckliga för att alla åtgärder ska vidtas som krävs för att det revolutionära upproret ska bli möjligt. Men detta förutsätter en medvetenhet hos avantgardet om självorganiseringens betydelse, dess samordning och beväpning. Det förutsätter också ett minimum av tekniska förberedelser.

Omedelbart efter det misslyckade försöket till kupp den 29 juni nådde massornas självorganisering en kulmen.

I detta läge, i denna avgörande situation, hade det varit helt nödvändigt att storma vidare.

Detta gjorde inte Allenderegimen. Den bromsade i stället massornas egen verksamhet. Den vädjade till militären att gå in i regeringen, vilket den också gjorde. Samtidigt satte de reaktionära och de fascistiska krafterna fart. Strejker, attentat och vapenbeslag ökade i omfattning för varje dag. Kupplanerna finslipades.

Tack vare erfarenheterna från det misslyckade kuppförsöket visste också militären vilka i de egna leden som skulle komma att tveka när det skulle bli allvar av. De visste vilka kolleger som skulle arresteras och skjutas.

Den ekonomiska krisen (som var ett resultat av att den chilenska ekonomin arbetade inom den imperialistiska marknadens ramar samtidigt som den inte i sin helhet ville acceptera dess villkor, vilket ledde till en politisk bojkott) förvärrades dag för dag och drev alltfler små- handlare, tekniker, små jordägare o s v över till bourgeoisins sida.

Konfrontationen var oundviklig. Men inte ens när den kom var det på något sätt givet att det var bourgeoisin som skulle gå segrande ur striden. Bourgeoisins resurser var inte tillfreds- ställande. Arbetarna hade vissa vapenresurser. Visserligen höll Kommunistpartiet dem till stora delar inom lås och bom. Den taktik som bourgeoisin använde sig av med rådande »kraftförhållanden» var enkel.

Arbetarna isolerades från varandra genom att alla statliga kommunikationscentra omedelbart togs. Därefter sattes stora styrkor i mot en fabrik i taget, först den mest stridsberedda, därefter nästa o s v.

I detta läge hade inte Kommunistpartiet, för att inte tala om Socialistpartiet, en organisatorisk struktur som omedelbart kunde upprätthålla en central sambandscentral. Ingen av de viktiga kommunikationscentra var försvarad. Ingen »illegal» radiostation togs i bruk. Detta trots enorma kadermässiga och ekonomiska resurser. Massorna lämnades helt utan ledning, helt utan direktiv.

Kort sagt, det fanns inget revolutionärt parti byggt för klasskampens villkor. Detta blev det bittra slutet i Chile.

Till slut: Författaren till Ny Dags artikel anser att det är lätt »att uppfatta den /vår hållning/ som ovanligt vidrig men samtidigt löjeväckande». Vi ska inte servera samma rätt i gengäld. Det enda vi kan säga är att vi uppfattar artikeln i Ny Dag som tragisk.

Allendes reformism

Vi kan nu gå vidare och granska Hans Arvidssons artikel om »Allendes reformer». Vi behöver inte vara lika långrandiga än en gång då mycket av det som sagts ovan också gäller Arvidsson.

Arvidsson börjar naturligtvis med att säga att vi »okvädar folkfronten och Allende och kallar deras politik för reformistisk». Sedan konstaterar han att »stundom står många människor inom solidaritetsrörelsen svarslösa inför sekternas häftiga angrepp». »I praktiken är det emellertid inte fråga om annat än billiga illusionistiska trix» och »Granskar man sekternas ‘revolutionära marxism’ finner man att den är både tarvlig och bedräglig».

Låt oss då titta på Arvidssons granskning! Metoden är välkänd. Först börjar han med att själv tala om vad »sekterna» står för:

»Allende satte sig i ledningen för staten. Allende genomförde reformer. Alltså var Allende reformist. Så enkelt och så schematiskt resonerar sekterna. Och det framförs av dem på ett sätt att det ibland låter bestickande.»

Riktigt bra lät ju inte detta. Sätta sig i ledningen för staten? Några rader längre fram krymper Arvidsson »sekternas» bestickande argument ytterligare en rad. Nu heter det att »man är inte reformist bara för att man arbetar för reformen>. Det låter ju bättre! Sedan kan då Arvidsson citera Lenin i syfte att slå mot oss.

»Marxisterna erkänner till skillnad från anarkisterna kampen för reformer, d v s åtgärder som förbättrar det arbetande folkets villkor utan att direkt bryta ner den härskande klassens makt. Samtidigt bekämpar emellertid marxisterna på det mest beslutsamma sätt reformisterna som direkt inskränker arbetarklassens strävanden och aktivitet till reformer…Därför blir reformismen också när den är helt uppriktig i praktiken ett vapen som bourgeoisin demoraliserar och försvagar arbetarna med.»

Arvidssons citat är litet längre. Här är bara medtaget Lenins kärnpunkter. De slutsatser Arvidsson nu drar är att reformerna kan vara utformade på tre sätt. Dels kan de vara riktade mot arbetarklassen. Dels kan de gälla enbart en omfördelning inom klassen. Till sist kan det också vara fråga om samhällsförändringar som är riktade mot borgarklassen.

Allendes reformer var av den senare typen tillägger Arvidsson. Därefter ger han sig in på ett försök att visa att Allende inte var en »parlamentarisk kretinist». Med kretinist ska vi förstå någon som enbart sysslar med något eller bara ser en sak, t ex parlamentet. Arvidssons bevis är magra. De går ut på att Allende arbetade på att får en mobilisering bakom kraven: »Varje ingrepp han och folkfronten försökte göra i samhällslivet följdes av största möjliga mobili- sering för de krav man ställde».

Det som skiljer reformisten från revolutionären är enligt Arvidsson att den förra grundar sig på en passivitet hos klassen och den andra på en aktivitet. Vad var det nu Lenin sa? Jo, »Samtidigt bekämpar emellertid marxisterna på det mest beslutsamma sätt reformisterna som direkt inskränker arbetarklassens strävanden och aktivitet till reformer». Det gick alltså inte att slå oss i huvudet med Lenin. För han har aldrig givit en så fånig definition på reformismen som att den grundar sig på passivitet. Reformism är att inskränka aktiviteten bara till reformer. Inte att inskränka aktiviteten.

När detta ostadiga korthus fallit finns det inte mycket kvar av Arvidssons artikel. Endast ett par galenskaper.

För det första: Arvidsson citerar Allende: »För min del betyder revolutionen inte nödvändigt- vis blod och omstörtningar». Därefter säger han att Allende förde en mönstergill politik som förde fram klassen mot »en ökad politisk erfarenhet, medvetenhet och kampvilja. Med andra ord smidde Allende stommen till den politiska insikt som arbetarklassen i Chile behöver i sin kamp i dag. /A:s kursiv/». Logiken i detta kan bara vara följande. Allende lärde att en fredlig väg är möjlig. Många arbetare trodde honom och gick vapenlösa ut och krävde arbetarstyre. Därefter sköts tjugotusen. Tusentals andra sårades och fängslades. Tack vare detta vet arbetarna i dag hur de ska bekämpa Latinamerikas blodigaste diktatur…

Kommentarer överflödiga.

Arvidsson avslutar sin artikel med att stödja sig på Che Guevara. Denne har nämligen dedicerat sin bok om »Gerillakriget» till Allende med följande visdomsord: »Till Salvador Allende som med andra medel söker uppnå samma mål». Tyvärr var Kuba ett isolerat och enstaka exempel på en proletär revolution iscensatt under relativt förmånliga styrkeför- hållanden. Guevaras stora fel var att han mekaniskt försökte överflytta de särskilda kubanska erfarenheterna i form av en strategi giltig i kontinental skala. Guevaras felsyn var att han inskränkte klasskampen till en teknisk och militär nivå. Allendes felsyn var att han inskränkte klasskampen till att gälla reformer. Ingen av dem hade medlet för att uppnå det mål de bägge kämpade för.

»Man är inte reformist bara för att man arbetar för reformer» sa Arvidsson. Det är sant. Men man är reformist om »man bara arbetar för reformer».

Arvidsson komplimenterade oss inledningsvis och sa att våra argument ibland låter »bestickande» och att många inom solidaritetsrörelsen står »svarslösa inför sekternas häftiga angrepp». Låt oss då till sist säga följande.

Chilekommittéerna har nu enats; glädjande nog stod Vpk-ledningens talesmän svarslösa på den nationella kongressen och hamnade tillsammans med SKP i minoritet, mycket tack vare att så många Vpk:are deserterade från den egna partilinjen. Arvidssons prat om att »en rad vänstersekter frenetiskt arbetar för att splittra solidaritetsrörelsen… Alltmedan solidaritetsrörelsen för Chile arbetar för att ena alla krafter i Sverige» har nu sopats in i en återvändsgränd. För Arvidsson kan väl inte mena att solidaritetsrörelsens minoritet ensam och allen gör anspråk på att vara rörelsen, samtidigt som dess majoritet, »sekterna» och desertörerna, står utanför? Ja, rentav arbetar för att splittra?

Menar han det, ja, då är inte argumenten särskilt bestickande och än fler kommer säkert att stå svarslösa inför våra häftiga angrepp….

Göte Kildén 

Publicerad i en broschyr om Chile, 1974