Etikettarkiv: Chile

Frågor kring den chilenska revolutionen

Inledning

Militärregimen i Chile försöker nödtorftigt städa upp efter sig. Bombmattor och napalm sprids inte längre över proletära bostadsområden, fabriker eller andra områden där arbetarklassen samlas. Liken i Santiagos kanaler har draggats. Masslägret i Chiles Nationalstadion har utrymts till förmån för andra, mindre uppseendeväckande uppsamlingsplatser och tortyrläger. Omklädningsrummen, läktarna och fotbollsplanen kan åter tas i bruk – av idrottsmännen…

Men terrorn mot arbetarklassen är inte över. Den första våldsamma konfrontationen har ersatts med en mer utvald och uppsökande taktik. Om morgnarna hämtar gendarmer arbetarledare som angivits och fått sina gömställen avslöjade. BAUTISTA VON SCHOWEN, en av den revolutionära organisationen MIR:s ledare, arresterades den 14 december och har sedan dess torterats med hjälp av all den vidriga teknik som det chilenska våldsmaskineriet kan uppbringa. OSCAR GARRETON, ledare för det revolutionära MAPU, är belägrad på den colombianska ambassaden där han lyckats få en tillfällig tillflyktsort. LUIS CORVALÁN och LUIS VITALE, ledare för respektive Kommunistpartiet och Fjärde Internationalens chilenska sektion, hålls fängslade och utsätts troligtvis för tortyr…

Tusentals andra, arbetarledare och intellektuella, hålls fängslade och utsätts troligtvis för tortyr…

Solidaritetsarbetet med den chilenska arbetarklassen måste fortsätta. Våra arbetsuppgifter är nu ännu mer omfattande än tidigare, nu när nyhetsmaterialet från borgerliga massmedia blir allt mer tunnsått och ännu mer otillförlitligt. Den fråga som i dag måste utgöra ett centrum för solidaritetsarbetet är kampen för att frige de tusentals politiska fångarna i Chile. Slagen mot arbetarklassen har varit hårda eftersom klassens förberedelser var helt otillräckliga.

I centrum för motståndskampen i Chile står just nu en omfattande reorganisering av de egna styrkorna. Breda kampanjer till försvaret av de politiska fångarna står i samklang med denna uppgift. När motståndskampen kan börja överge de resta försvarslinjerna och gå på offensiven måste också solidaritetsarbetet delvis skifta karaktär. En reell och kontinuerlig väpnad kamp i Chile måste innebära att solidaritetsrörelsen förskjuter tyngdpunkten i sitt arbete till att gälla just ett stöd till denna väpnade kamp.

Om solidaritetsrörelsen ska förstå dessa skiftningar, om den ska förstå vad som är dess främsta uppgift i olika lägen, krävs en fortlöpande utvärdering av den chilenska klasskampen. Det krävs politiska klargöranden och preciseringar. En politisk förståelse för de villkor som gäller för den chilenska klasskampen är också en förutsättning för att inte solidaritetsarbetet i Sverige ska fångas upp i reformismens garn, dessa garn som inte bara snärjde arbetarklassen i Chile utan som också läggs ut inom solidaritetsrörelsen. och som ersätter självständiga diskussioner och politisk klarhet med politisk grumlighet.

Denna broschyr ges ut i syfte att bidra till sådana klargöranden.

Chilekommittéerna i Europa har tagit initiativ till en gemensam konferens i Frankfurt den 24- 26 april i år. Konferensen kommer att räkna många hundra deltagare. Ett tiotal länder är redan med i det s k koordinationskollektivet, bl a den svenska Chilekommittén. På konferensen kommer olika politiska strömningar att konfronteras i utvärderingen av de frågor som står på dagordningen. De fem teman som tas upp är vittomfattande:

a) Klasskampens fördjupning under Unidad Popular. Vilka slutsatser kan man dra av förhållandet mellan den reformistiska regeringens politik och klasskampen?

b) Bourgeoisins uppror och den väpnade konfrontationen. Borgarnas olika strategier för att ta makten, först defensiv och sedan en offensiv till fascismen. Här ska också arméns roll, förberedelserna för kuppen och beväpningen av arbetarklassen diskuteras.

c) Konfrontationen mellan de två linjerna. Vilken väg till socialismen? Problemet om övergång till socialismen; medelklassens roll, relationen mellan massrörelsen och statsapparaten, motsättningen mellan Unidad Populars program och dess politik.

d) Innebörden för Europa av det chilenska experimentet. e) Formerna för stödet till det chilenska folkets motstånd.

Dagordningen är ambitiös, kanske för ambitiös. Men en förutsättning för att konferensen tillfredsställande ska kunna svara på åtminstone de viktigaste av dessa frågor är naturligtvis ett omfattande förberedelsearbete. Den samling artiklar och resolutioner som är medtagna i broschyren kan här fylla en viktig roll. Vi hoppas därför att de ska studeras i lokalgrupperna i Chilekommittéerna och då naturligtvis i konfrontation mot de andra politiska strömningar som arbetar inom solidaritetsrörelsen.

Chilekommittéernas dagliga och praktiska solidaritet på arbetsplatser, gator och torg utsätts naturligtvis för en påfrestning av detta slag av studier. Diskussionerna kan – om de inte organiseras på ett bra och ansvarigt sätt –leda till en försummelse av just det arbete som motiverar kommittéernas existens: solidariteten. Att avstå från diskussionerna vore ändå en större risk. I perspektivet av en motståndskamp i Chile som under en längre period inte äger rum i mer »spektakulära» former än de som nu tagits i bruk finns det onekligen stora faror för en avmattning i breda lagers intresse för vad som händer i Chile. Faror som naturligtvis också gäller medlemmarna i Chilekommittéerna, som kan tappa modet på grund av ett vikande gensvar från just de breda lagren. En viss avmattning är troligtvis oundviklig, men den kan motverkas om medlemmarna i Chilekommittéerna besitter en förståelse för klasskampens villkor i Chile, på den latinamerikanska kontinenten i sin helhet och för solidaritetsarbetet i det egna landet.

Dessa diskussioner kan också träna medlemmarna i den demokrati som är grundläggande för att en gemensam handling i solidaritet med den chilenska arbetarklassen ska vara möjlig även om de underliggande analyserna till dessa handlingar inte nödvändigtvis är gemensam.

En viktig del av broschyren utgörs av tre artiklar skrivna av kamrat Jean-Pierre Beauvais. Kamrat Beauvais var medlem i den politiska byrån för Fjärde Internationalens franska sektion, Ligue Communiste, innan regeringen Pompidou förbjöd denna organisation. I dag är han medlem i redaktionskollektivet för sektionens gamla huvudorgan ROUGE vilken fortfarande ges ut. Kamrat Beauvais har under många år arbetat med frågor kring den latinamerikanska revolutionen. Han har vid ett flertal tillfällen rest i olika länder, främst Argentina och Chile. Dagarna efter kontrarevolutionens seger i Chile tog han sig dit och kunde under ett par veckor skaffa sig en viktig information i diskussioner inte bara med medlemmar från Internationalens chilenska sektion, PSR, (Partido Socialista Revolucionario) utan också från den mest betydelsefulla revolutionära organisationen MIR, (Movimiento de la Izquierda Revolucionaria) samt med representanter från Kommunistpartiets centralkommitté. Kamrat Beauvais ställer och besvarar en rad frågor om regimens karaktär, de olika vänsterpartiernas roll inför kuppen, Chiles ekonomiska utveckling o s v. De svar som kamrat Beauvais ger representerar inte nödvändigtvis en politisk linje antagen av Fjärde Internationalen. De två resolutioner som finns med gör det däremot. De diskuterar den chilenska arbetarklassens strategiska och taktiska uppgifter i Chile, dels före kuppen (resolutionen från 1971), dels efter. Resolutionen efter kuppen anger också den linje i solidaritetsarbetet som Fjärde Internationalens medlemmar arbetar efter.

Utöver detta material har vi valt att ta med ett dokument som på ett tragiskt sätt blottlägger alla Allenderegimens svagheter inför kuppen. En kamrat som deltog i en del av motståndet i cordonen Vicuna Mackenna berättar i en intervju om sina egna erfarenheter.

Politiska Byrån januari 1974

Läs hela broschyren.

Inledning till ”Den revolutionära vägen för Latinamerika”

Inledning

De texter som presenteras i föreliggande broschyr om den latinamerikanska revolutionens problem härrör från åren 1969-70. Genom de oupphörliga växlingar som kännetecknar denna i kroniskt kristillstånd försatta kontinent, kan ett eller två år betyda mer än decennier under stabilare förhållanden. Och utan tvekan förhåller det sig också så, att året 1971 sett betydelsefulla förändringar äga rum i mer än ett avseende.

Dock kan vi redan nu slå fast att problemen som behandlas i broschyren – den s.k. ”militärreformismens” natur, frågan om gerillakrigets roll i en revolutionär strategi för olika länder i Latinamerika och för kontinenten i dess helhet samt den kubanska ”polens” utveckling – bevarat sin fulla aktualitet. Och inte nog med det. En rad analyser och förutsägelser har – i de flesta fall till vår djupa sorg! – dessutom bekräftats av själva utvecklingsgången. Låt oss här i all korthet något konkretisera vad vi menar.

I Militärreformism och kontrarevolution i Bolivia

Det första exemplet är lika slående som tragiskt: den utveckling som Bolivia genomgår mellan den 26 september 1969 och den 20 augusti 1971 bekräftar till fullo de analyser som i broschyren framläggs (bl.a. i Livio Maitans och P.O.R.:s texter) angående den bolivianska militärreformismens karaktär. Under denna tid skakas regimen med jämna mellanrum av allvarliga politiska kriser. I oktober 1970 iscensätts ett första kuppförsök av den reaktionära armégeneralen Miranda. Massorna, som nått en relativt hög grad av mobilisering, svarar emellertid med militanta aktioner och hela situationen kan skickligt utnyttjas av militärreformisten, general Torres, som griper makten, stödd på en mäktig massrörelse av förenade arbetare, studenter och bönder. Efter ett nytt reaktionärt misslyckat kuppförsök i januari bildas på initiativ av de etablerade och byråkratiserade arbetarapparaterna i allians med vissa småborgerliga politiska formationer – det s.k. Politiska Kommandot – den s.k. Folkförsamlingen (Assamblea Popular) i La Paz. Den består av 132 delegater från olika arbetarorganisationer, 53 representanter för olika mellanskikt, 23 representanter för bondeorganisationerna och 11 för olika politiska partier. Långt ifrån att vara ett verkligt proletärt maktorgan, underbyggt av en omfattande massorganisering på basplanet, utvecklas Folkförsamlingen under byråkratiernas överinseende istället till ett organ för klassamarbete och påtryckningar på Torres’ militärregim. Ständiga försök görs också att hindra de revolutionära gruppernas närvaro i denna av regimen tolererade men formellt illegala församling.

Under tiden försämras det ekonomiska och politiska läget i landet: under massornas tryck tvingas Torres till vissa åtgärder som i allt högre grad oroar Washington och framkallar ekonomiskt sabotage från den inhemska reaktionen, åtgärder av typ förstatligande av de rikhaltiga zinkgruvorna, försök att förbättra relationerna med Chile och Cuba, vägran att ge vissa koncessioner åt det mäktiga grannlandet Brasilien osv.

Att Torresregimen själv skulle kunna tänkas föra landet till ett socialistiskt maktövertagande faller på sin egen orimlighet. Torres är bunden av den borgerliga statsapparat och det imperialistdominerade samhälle hans egen militärmakt har till främsta funktion att upprätthålla! Ansvaret att kanalisera massornas energi i revolutionära och frigörande banor tillkommer således den organiserade arbetarrörelsen, som är splittrad i en reformistisk majoritet och en revolutionär minoritet, där bl.a. P.O.R. – den bolivianska sektionen av Fjärde Internationalen ingår.

Den revolutionära minoriteten, som var alltför lite utvecklad för att hinna få ett tillräckligt inflytande över situationen, hävdade nödvändigheten av att skrida till handling istället för att låta initiativet gå arbetarrörelsen ur händerna genom en reformistisk påtryckningspolitik. Att skrida till handling i den uppkomna situationen innebar bl.a. ett obönhörligt avslöjande av Torresregimens politiska natur, en uppmaning till massornas självständiga mobilisering genom bl.a. jord- och fabriksockupationer och fr.a. deras beväpning. Den enda möjligheten att utveckla Folkförsamlingen till ett direkt organ för den proletära makten, ett organ med förmågan att leda en uppgörelse med den borgerliga statsapparaten om makten, var att göra den till ett demokratiskt centrum för en väpnad självständig massmobilisering. Det var allt detta som P.O.R. – Fjärde Internationalens sektion – i bästa leninska tradition oupphörligt kämpade för att genomdriva.

Men för sent! Till följd av den initiativfattiga och förrädiska vänta-och-se-politiken från arbetarbyråkratierna (Moskvakommunisterna, P.O.R.-Lora – en degenererad ”trotskistisk” grupp, knuten till de s.k. lambertisterna i Frankrike m.fl.) och Torres’ i längden totalt orealistiska borgerliga ”militär-reformism” kunde Banzer i ett för honom gynnsamt läge iscensätta den blodiga kontrarevolutionära kuppen den 20 augusti 1971. För att förhindra denna högerkupp, som trots allt var allmänt väntad sedan länge, intog massorna ånyo gatorna – praktiskt taget obeväpnade. Följderna är inte svåra att föreställa sig. Torres å sin sida försökte i det längsta få kontroll över situationen genom en eftergiftspolitik gentemot kupp-militärerna. De helt och hållet otillräckliga mått och steg som vidtagits för att motverka den väntade kuppen föll samman som ett korthus. Överste Banzer, en typisk representant för de fascistliknande latinamerikanska ”gorillorna” var herre på täppan! Bolivia blev ännu ett exempel på omöjligheten av ”den fredliga övergången till socialismen”.

II Folkfrontsillusioner i Chile

Det andra exempel vi här vill ta upp rör naturligtvis den chilenska situationen, som efter Allendes lika knappa som oväntade valseger hösten 1970, tilldragit sig ett betydande intresse, inte minst hos alla dem som av en eller annan anledning vägrar överge hoppet om en fredlig väg till socialismen.
Utrymmet medger ingalunda en verklig analys av den aktuella situationen i Chile. Låt oss bara framhålla följande punkter.

– Den folkfrontsartade regeringen under Allende – den s.k. Unidad Popular (UP) – som består av kommunistpartiet, socialistpartiet och olika småborgerliga formationer (en vänster -utbrytning från de kristliga demokraterna och de s.k. Radikalerna) sitter i ansvarig ställning i en borgerlig, kapitalistisk statsapparat. Armén står på intet sätt under proletariatets kontroll – delar av den utbildas fortfarande i USA och på anti-gerillahögskolan i Panama. Parlamentet, det juridiska systemet och en mycket betydande del av massmedia samt statsbyråkratin är ännu under de dominerande klassernas kontroll!

– Reformpolitiken har varit minst sagt ambivalent. En rad förstatliganden har visserligen genomförts, men dels har en del av dessa betalats av staten, dels har de verkställts utan massmobilisering och arbetarkontroll och dels har garantier skapats för fortsatt privatkapitalistisk egendom, som fortfarande kontrollerar en rad nyckelsektorer, t.ex. den viktiga byggnadssektorn. Den agrara reformen har på alla sätt försinkats av storgodsägarna och boskapsuppfödarna, vilka bl.a. överfört sina boskapshjordar till Argentina, varför en besvärande köttbrist uppstått. Vidare garanteras fortfarande godsägarna äganderätten över sina maskiner och jordbruksredskap – småbrukarna får endast den nakna jorden. Och, slutligen: ingenting görs för an mobilisera bondemassorna till kamp mot storgodsägarna och för deras kontroll över jorden – ofta bestraffas istället militanta aktioner då de förekommer.

– Också förhållandet till imperialismen är ambivalent. Samtidigt som de USA-ägda koppargruvorna förstatligades utan ersättning, sker trots allt en sorts ersättning bakvägen, eftersom UP-regeringen påtagit sig de amerikanska trusternas skulder på 700 miljoner dollar. Dessutom kvarstår som ovan nämnts de förtroliga banden mellan armén och Pentagon.

Denna minst sagt ovissa och instabila situation har nu alltmer börjat utnyttjas av bourgeoisin och dess politiska redskap. Genom en hysterisk propagandaoffensiv och ett intensivt manövrerande har högeroppositionen nu vunnit vissa i den chilenska kontexten inte obetydliga framgångar i fyllnadsvalen i provinserna O’Higgins-Colchagua och Linares. I släptåget på dessa borgerliga framgångar följde en allvarlig parlamentarisk kris för regeringen, som upplöstes och ombildades.

Utan tvekan vilar det chilenska samhället idag på dynamit. Visserligen har många av regimens åtgärder varit klara och progressiva och otvivelaktigt innebär den nuvarande regimen ett för Latinamerika ovanligt stort mått av demokratiska fri- och rättigheter. Men framför oss – och här rör det sig om ett kortsiktigt perspektiv – ligger en uppgörelse om makten, en våldsam konfrontation mellan de antagonistiska sociala krafterna i detta ”folkfrontsexperimentets” Chile. Denna konfrontation kan ta olika konkreta former. Det troligaste är en av följande:

– Antingen en kontrarevolutionär kupp av Banzer-typ åtföljd av blind repression mot allt vad arbetarrörelse och ”demokratiska krafter” heter.
– Eller också en revolutionär kris med omfattande massmobiliseringar och regelrätt inbördeskrig som följd.

Vad som i detta sammanhang är avgörande är graden av förberedelse och ledning som kan uppbådas av de genuint revolutionära krafterna i dagens Chile. Dessa koncentreras i första hand i M.I.R. (Den Revolutionära Vänsterrörelsen), men finns också inom Allendes socialistparti. Det är idag dessa krafter som har den tunga uppgiften att förbereda massorna på den kommande konfrontationen och avslöja den upprörande, ja kriminella, ansvarslöshet som den nuvarande folkfronten lägger i dagen med sin ”socialistiska” illusionspolitik. Sker ingen väpnad organisering av massorna i rätt ögonblick kommer Chile att bli ett nytt Spanien, Grekland, Indonesien, Bolivia… Det chilenska ”experimentet” rubbar m.a.o. på intet sätt den grundläggande strategiska problematiken i de föreliggande texterna. Om den kubanska situationen och Castros politik kunde liknas vid en vattenmelon – grön utanpå och röd inuti – är läget i Chile snarast att liknas vid en rädisa: röd endast på utsidan. (Denna metafor har vi lånat av en medlem i M.I.R.)

Vid sidan av Chile sveper idag repressionen fram över den latinamerikanska kontinenten och dess revolutionära rörelse, där Fjärde Internationalens sektioner i bl.a. Argentina, Bolivia och Peru är en betydelsefull del. Många är de som likt våra kamrater Luis Eduardo Merlino i Brasilien, Tomas Chambi i Bolivia och Luis Enrique Pujals fått släppa livet till i kampen. Många är de som likt Hugo Blanco, vår kamrat i Peru, tillbringat långa år i fängelse endast för att vid frigivningen fördrivas från sitt hemland. Som svar på dessa grymheter förbereds nu en internationell kampanj mot repressionen. Under tiden förbereder sig Latinamerikas avantgarde och massor på den kommande, avgörande drabbningen.

OM

Läs hela artikelsamlingen Den revolutionära vägen för Latinamerika, ursprungligen utgiven som Röda Häften 13/14, 1972.