Etikettarkiv: Revolution

9:e Världskongressens resolution om Latinamerika

I. Ekonomiska tendenser och ökad imperialistisk exploatering

1) Bortsett från nationella och regionala särdrag samt upp- och nedgångar i konjunkturerna, förblir de ekonomiska tendenserna i dagens Latinamerika nära nog desamma som tidigare, samtidigt som de mest negativa dragen i allmänhet tenderar att förstärkas. Situationen kan summeras som följer: Inte i något land har det skett en ekonomisk expansion, som motsvarar det reella utvecklingsbehovet och uppväger befolkningsökningen. Industrialiseringen förblir, även där den utbreder sig till nya sektorer, begränsad och partiell. Investeringarna är otillräckliga och erbjuder ingen grund för en mera balanserad utveckling och absorbering av de arbetslösa och undersysselsatta. Nationalskulden är fortfarande en källa till finansiella kriser och budgetära svårigheter. Utsugningen av profiter ur den latinamerikanska ekonomin (genom den nordamerikanska, men delvis även den europeiska och japanska imperialismen) fortsätter och skärps, vilket även gäller den generellt ogynnsamma utvecklingen av handelsavtalen. Jordbruksproduktionen sjunker och blir allt mer otillräcklig i förhållande till konsumtionsbehoven som ökar, även om detta bara är en effekt av befolkningsökningen. Inom ekonomin har mängden av sektorer med låg eller obefintlig lönsamhet inte minskat utan tvärtom ökat. I de flesta av dessa länder har inflationen förblivit kronisk eller mycket frekvent.

2) En relativt ny tendens, som förstärkts under de senaste åren, representeras av utländska investeringar i moderna, dynamiska industrisektorer, vilka inte har något direkt samband med framställningen av råmaterial. Detta har fått ett dubbelt resultat. För det första har det gett upphov till ekonomiska sektorer som från början kontrolleras uteslutande av imperialistiska bolag inom områden vilka traditionellt var reserverade för den så kallade nationella bourgeoisien. För det andra har det framkallat ett allvarligt och överhängande hot mot nationella industrier, vilka, även om de är tämligen utvecklade, inte kan klara av konkurrensen från en mycket mer dynamisk teknologi och en effektivare organisatorisk teknik, och som dessutom är i behov av kapital vilket inte går att uppbringa inomlandet. Detta innebär att Latinamerika, samtidigt som det fortsätter att uthärda den förkrossande tyngden av alla de traditionella formerna av ekonomisk dominans och exploatering, nu även i sina mest moderna sektorer konfronteras med samma sorts hot som de europeiska länderna står inför (absorbering och eliminering genom nordamerikansk konkurrens etc.). Resultatet kan enbart bli nya ekonomiska deformeringar och skärpt imperialistisk exploatering. Detta betyder att en ekonomisk utveckling, som på något sätt skulle kunna lösa denna kontinents tragiska sociala problem, är fullständigt utesluten. Till yttermera visso har den latinamerikanska bourgeoisien överhuvud visat sig ur stånd till även de mest blygsamma försök att utveckla regionala ”gemensamma marknader”, och detta vid en tidpunkt då det blir mer och mer uppenbart att de nuvarande nationalstaternas dimensioner icke ger utrymme för ett verkligt uppsving för modern industri.

II. De sociala klassernas dynamik och roll

3) De ekonomiska och sociala processerna har, speciellt under de sista femton åren, kulminerat i viktiga förändringar i de härskande klassernas inbördes relationer. Mest slående är att det traditionella skiktet av stora godsägare (särskilt de som är mindre direkt förbundna med den kommersiella finansiella bourgeoisien) förlorat i ekonomisk och politisk betydelse. De mer utpräglat stadsorienterade styrande skikt, som har förbindelser med de nya industriella sektorerna, de stora affärsintressena och finanskapitalet har i allt högra grad spelat huvudrollen och försökt att överföra denna ekonomiska och sociala realitet till nya former för politiskt styre (t.ex. Freis experiment i Chile och, i mindre utsträckning, Belaundes experiment i Peru).

Den industriella bourgeoisiens relativa krafttillväxt innebär emellertid på intet sätt något framträdande av en vital social klass, som skulle kunna spela en effektiv ledande roll och agera självständigt. Denna klass’ ekonomiska konsolidering, och t.o.m. dess existens, är nära förbunden med yankeeimperialismens operationer och intressen, eller, i långt mindre utsträckning, med den europeiska imperialismens. I bästa fall rör det sig närmare bestämt om gemensamma företag, där utländskt och inhemskt kapital är inblandat, varvid det senare för det mesta spelar en helt underordnad roll och dess möjligheter till självständigt agerande är obefintliga. Det är sålunda absolut oriktigt att vänta sig att den nationella bourgeoisien skulle spela en mera betydelsefull roll och uppträda som en historisk klass i stånd att föra en konsekvent kamp för att befria sig från imperialismens förmynderskap (Belaundes misslyckade experiment är i detta hänseende betecknande, eftersom Peru är ett av de länder där det utan tvekan förekommit ett visst mått av industriell utveckling).

4) Som en följd av de sista femton till tjugo årens välkända utveckling, och i synnerhet med den växande urbaniseringen, har de nya småborgerliga skikten – tjänstemän inom olika regerings-, handels- och serviceyrken, självständiga akademiker etc. – vuxit i styrka. Det är inom dessa skikt som imperialismens ideologiska inflytande är starkast (relativ framgång för propagandan för konsumtionssamhället, för ”the American Way of Life” osv.), där en antiimperialistisk mobilisering möter de största svårigheterna och där regeringspartierna rekryterar sina väljare (t.ex. en del av Freis anhängare i Chile, av Leonis’ i Venezuela, av de gamla koalitionspartiernas i Peru). Dessa gruppers ställning är emellertid ganska prekär, ty de lever antingen av ekonomiskt osäkra företag eller (åtminstone delvis) av verksamheter i lagens utkanter snarare än tack vare en ”normal” funktion inom det ekonomiska maskineriet. De är prisgivna åt den klick som för tillfället har makten och är i alla fall de första som får stå för kostnaderna vid konjunkturnedgångar, inflationsattacker och förändringar inom den styrande klicken. De kan inte vänta sig verklig trygghet eller väsentliga sociala framsteg för sina barn (som återfinns bland de protesterande studenterna). Denna nya småbourgeoisie kan alltså temporärt hjälpa de styrande klassernas och imperialismens politiska operationer, men när allt kommer omkring utgör den ingen social grund för systemet, och i en kritisk situation kan den skakas av en plötslig, brinnande revoltanda. I vissa länder har f.ö. grupper bland de statsanställda och inom olika förvaltningsorgan redan spelat en betydelsefull roll i omfattande och stridbara fackliga mobiliseringar.

5) Bönderna representerar en sjunkande andel av den totala befolkningen, och deras specifika ekonomiska betydelse minskar mera kännbart och snabbare än deras kvantitativa betydelse. Särskilt i vissa länder accentueras tendensen till en ökning av lantproletariatet. Icke desto mindre utgör bönderna i absoluta siffror fortfarande majoriteten – och ofta den förkrossande majoriteten – av befolkningen. De är fortfarande den sociala klass som får utstå den hårdaste exploateringen och det hårdaste förtrycket och som under rådande ekonomiska och sociala förhållanden har de mörkaste framtidsperspektiven.

Anledningarna till böndernas missnöje och vrede är många – den traditionella jordhungern, den gradvisa strypningen av bondens självförsörjning, konflikter med den statliga administrationen, som tilltvingar sig skatter och oftast fungerar som ett undertryckningsinstrument i utsugarnas tjänst, besvikelse över fiktiva ”agrarreformer”, rädsla för att godsägarna skall göra comeback (i länder där de tvingas avstå från vissa privilegier), svårigheter, orsakade av pris- och marknadsproblem och kännbara särskilt för självständiga småbrukare, ogynnsamma återverkningar av prisbildningen på världsmarknaden osv. I länder som Peru, Guatemala, Bolivia etc. manifesterar sig det sociala förtrycket också som ett nationellt förtryck, vilket drabbar en hög procent av befolkningen. Resultatet blir alltid detsamma: bondens situation förbättras inte utan förblir tragisk och försämras t.o.m. ytterligare, vilket innebär ständig stimulans till kamp och revolt. Till yttermera visso är bönderna allt mindre isolerade från internationella politiska och ideologiska strömningar; de har i stor utsträckning anammat den kubanska revolutionens lärdomar, de har lärt en hel del genom gerillaerfarenheter, och de är inte avskurna från de revolutionära studentrörelserna, vilkas inflytande når dem genom tusentals kanaler.

6) Arbetarklassen har trots industriproduktionens utveckling i vissa länder inte undergått någon kvantitativ tillväxt. Detta beror på att vissa industriella framsteg gått hand i hand med en kris inom traditionella sektorer och baserats på teknologiska förändringar och rationaliseringar, som snarare medför en inskränkning än en utökning av arbetsstyrkan. Bortsett från direkta undantagsfall går tendensen på intet sätt mot en ökning av levnadsstandarden utan snarare mot en stagnation och vanligen en sänkning (i vissa fall, t.ex. i Uruguay, av dramatiska proportioner). De fackliga organisationerna är både av objektiva skäl (arbetslöshet, undersysselsättning osv.) och av subjektiva orsaker (deras underordnande under staten, deras byråkratisering, deras beroende av prosovjetiska kommunistpartier osv.) i stigande grad oförmögna att möta situationen, t.o.m. att utöva en effektiv påtryckning inom systemets ram. Oftast är det framför allt inflationsmekanismen som drabbar arbetarnas levnadsstandard och omintetgör deras eventuella landvinningar på lönefronten. Det är dessutom ofta arbetarna som socialt bär konsekvenserna av flykten från landsbygden, eftersom deras ytterst blygsamma löner måste räcka till uppehället för grupper av släktingar och vänner som utökats av nykomlingar från landsbygden. (I undantagsfall, t.ex. i Bolivia under gruvkrisen, uppkommer det motsatta fenomenet att en del av arbetarna återvänder till sina ursprungsbyar). Slutligen har den proletära befolkningen inte fått några förbättringar vare sig rörande bostäder, levnadsförhållanden, läkarvård, kommunikationer, eller möjligheten att säkra en normal skolutbildning åt sina barn.

Av alla dessa skäl är arbetarklassen absolut inte – och upplever sig inte heller som – ett ens relativt privilegierat skikt, som ytliga teoretiker föreger. Exploaterad och förtryckt på ett otal sätt inom kapitalismens system, har den i verkligheten icke upphört att vara en explosiv faktor, en revolutionens drivkraft. Mäktiga strejker som utmanar militärdiktaturen (t.ex. i Brasilien), mobiliseringar och sammanstötningar med förtryckarnas styrkor (Uruguay, Chile, Bolivia etc), förbindelser mellan proletära celler och studentrörelsen (Mexiko, Brasilien) är betydelsefulla tecken på att proletariatet nu åter vaknar. Även om de bredaste lagren inom arbetarklassen ännu inte är mobiliserade och förhåller sig neutrala, och även om arbetarna i vissa länder inte har kunnat spela någon väsentlig roll i det revolutionära arbetet under de senare åren, så beror detta ingalunda på någon föregiven degeneration eller inre svaghet hos proletariatet såsom revolutionär kraft. Det beror på väldefinierade konkreta faktorer: den tillfälliga utmattningen efter svåra nederlag och förföljelser, fackliga byråkratier som, särskilt i vissa viktiga länder, i allt högre grad integreras i den härskande strukturen, opportunistiska politiska ledarskap som ofta åtnjuter en prestige lånad från en internationell kommunistisk tradition, trycket från den stora arbetslösheten, som fortsatt att öka under de sista åren, faran för permitteringar och repressalier i händelse av strider eller strejker – en fara som arbetarna är redo att möta endast om de kan skönja reella förutsättningar för en politisk förändring.

7) Som en följd av den fortsatta eller snarare accentuerade flykten från landsbygden ökar alltjämt koncentrationen av trasproletariatet i de stora städernas utkanter. Dessa massor kan inte finna någon verklig plats i den ekonomiska basstrukturen och förblir dömda till en eländig och osäker existens (ibland måste en knapp lön räcka till för en hel grupp, ibland existerar man bokstavligen en dag i sänder, oftast utnyttjar man de mest skilda möjligheter, ifrån småhandel och tillfälliga tjänster till stöld och prostitution). Att hänföra en del av denna vanlottade befolkningsgrupp till servicesektorn är en renodlad statistisk mystifikation. ”Servicesektorns” ansvällning är långtifrån ett tecken på framsteg och modernisering utan uttrycker blott ytterligare den ekonomiska och sociala upplösningen genom ökningen av improduktiva aktiviteter av befolkningsskikt med helt osäkra och patetiska inkomster. Därför representerar de runt storstäderna grupperade massorna en explosiv potential, som i kritiska situationer till fullo skulle kunna utnyttjas av de revolutionära krafterna. Denna potential har f.ö. under de sista tio åren redan flera gånger manifesterats i plötsliga och våldsamma mobiliseringar (t.ex. i Caracas, Rio de Janeiro, Santiago de Chile). På grund av sitt ursprung i bondeklassen och sin proletära sammansättning erbjuder denna underklassmiljö värdefulla tillfällen till konkreta förbindelser mellan arbetare och bönder och till spridning av revolutionära idéer.

8) Den revolutionära studentrörelsen skakade flera latinamerikanska stater samtidigt som den revolutionära studentvågen svepte över Västeuropa och USA. Gemensamma objektiva orsaker och subjektiva faktorer ligger otvivelaktigt till grund för detta uppsving, som ingår i den unga generationens allmänna revolt. Det gemensamma draget i alla dessa strider är den oemotståndliga impuls, som utgår från den allt djupare kris vilken skakar imperialismen som världssystem (i Latinamerika särskilt karakteriserad av den kubanska revolutionens inflytande). Det vore emellertid ett misstag att överdriva identifikationen och analogierna utan att ta hänsyn till att

a) studenterna i de koloniala och halvkoloniala länderna traditionellt spelat en progressiv och t.o.m. revolutionär roll sedan den antiimperialistiska kampens början och även spelat denna roll under tjugotalets mäktiga mobilisering för universitetsreformerna

b) den explosionsartade ökningen av elever och studenter vid universitet och skolor, som legat till grund för kriserna i de europeiska länderna, har hittills inte antagit samma proportioner.

Detta innebär inte någon undervärdering av den revolutionära roll som studenterna kan spela i kontinental skala i Latinamerika. Studenternas roll kommer under alla förhållanden att vara mera substantiell än i det förflutna. De får inte längre ses enbart som en hjälpstyrka eller kaderreserv för de revolutionära organisationerna utan måste betraktas som en politisk och social kraft med möjlighet att stimulera och fördjupa revolutionära kriser genom sin aktiva medverkan. Detta beror på följande orsaker:

a) Studentrörelsens dynamik antar en helt annan karaktär än i det förflutna, eftersom den inte längre uttrycker den nationella bourgeoisiens krav på självständighet och autonomi utan oemotståndligt utvecklas till en konsekvent antiimperialistisk-antikapitalistisk rörelse, vad som än varit dess utgångspunkt (detta återspeglar bl.a. en förändring i studenternas sociala sammansättning i och med att utbildningen blivit tillgänglig för breda småborgerliga och t.o.m. folkliga skikt.).

b) Den internationella och kontinentala kontexten har radikalt förändrats och öppnat nya perspektiv för radikaliseringen och mobiliseringen av småborgerliga krafter.

c) Studentrörelsens kadrer och aktivister har inte nedslitits av negativa erfarenheter med de äldre organisationerna och deras ledarskap, de har inte någon ”navelsträng” som binder dem vid arbetarrörelsens traditioner eller den traditionella nationalrevolutionära rörelsen.

III. Politisk situation och politiska perspektiv

9) De väsentliga dragen i den politiska utvecklingen kan schematiskt summeras som följer:

a) Bankrutt eller djupgående kris för de regimer vilka presenterats som den ”demokratiska reformismens” modeller, uppreklamerade av den så kallade framstegsalliansens propagandaapparat (Belaunde-regimens fall i Peru sedan den nationella bourgeoisiens mest ”progressiva” flygel gjort bankrutt. Freiregimens kris i Chile, urholkningen av den venezolanska regimen som är ur stånd att ens effektivt utföra sin undertryckningsfunktion).

b) Sammanbrott av den politiska jämvikten i de länder som av historiska skäl och på grund av konjunkturläget haft tämligen långa perioder av relativ stabilitet och som utgör undantag med tanke på förhållandena på kontinenten som helhet (Uruguay och Mexico).

c) En allmän tendens att upprätta uppenbara eller hypokritiskt kamouflerade militärregimer.

d) Kriser inom själva militärregimerna, vilka visar sig ur stånd att finna lösningar av minsta varaktighet på de viktigaste problemen och som därför endast kan hålla sig kvar med maximalt förtryck (Bolivia, Brasilien etc.).

Dessa förhållanden och tendenser, som ytterst återspeglar de ovannämnda ekonomiska och sociala tendenserna, skapar inte bara en kontinentalt utbredd strukturell instabilitet utan snarare en förrevolutionär situation. Denna antar formen av mer eller mindre snabbt mognande, djupgående sociala och politiska explosioner (Brasilien, Mexico, Chile), veritabla revolutionära kriser (Uruguay), i vissa länder tillstånd av inbördeskrig (Guatemala och, delvis, Bolivia). Året 1968 utmärks framför allt av en ny revolutionär våg som manifesterade sig i massmobiliseringarna i Mexico och Brasilien, juli-augusti-krisen i Uruguay, upplösningen av regimen och förnyad kamp i Bolivia några månader efter det svåra nederlaget för den av Che ledda gerillagruppen och de första tecknen på förnyelse av arbetarklassens kärngrupper i länder som genomgått årtals stagnation (t.ex. Argentina).

10) Även med hänsyn till det internationella sammanhanget (vilket framför allt inbegriper den kubanska revolutionens fortsatta historiska roll[1] måste det generella perspektivet innebära ökade och intensifierade sociala och politiska spänningar, vilka tenderar att övergå i revolutionära situationer.

Inom den ekonomiska sfären skulle en väsentlig förbättring som bryter den nuvarande trenden endast vara möjlig under bl.a. följande förutsättningar: en väsentlig ökning av jordbruksproduktionen, en industriell utveckling som kan absorbera en stor del av den arbetslösa eller undersysselsatta befolkningen, nya arbetstillfällen för de unga som lämnar universitet och skolor, en gynnsam prisutveckling för vissa varor på världsmarknaden, försvar och utvidgning av marknader som hotas av bl.a. EEC och av arrangemang mellan EEC och vissa afrikanska stater, upprättande av åtminstone partiella gemensamma latinamerikanska marknader. Dessa förutsättningar är under nuvarande förhållanden klart orealiserbara, och därmed omöjliggörs en ekonomisk lösning, med allt vad detta innebär av oundvikliga följder på det politiska planet. De härskande klasserna kommer under dessa förhållanden inte att ha någon chans att bilda koalitioner eller block på ens relativt stabil grund, eftersom inget av dess skikt – ej heller den ”nya” nationella bourgeoisien – kommer att kunna vinna folkligt stöd, vare sig i städerna eller på landsbygden, eftersom deras inbördes strider oundvikligen kommer att öka i proportion med svårigheterna, och eftersom den amerikanska imperialismens manöverutrymme – framför allt ekonomiskt men även politiskt konstant tenderar att krympa.

Detta utesluter inte eventuella pendelrörelser i de mest skilda riktningar, inklusive nya försök till kortlivade pseudoreformer, riskabla politiska operationer eller t.o.m. distinkta varianter inom militärregimernas ram (en del officersgrupper i flera länder har ett konstant intresse för ”nasserismen”, och den omedelbara innebörden av militärkupper är inte nödvändigtvis densamma i varje given situation). Men detta kommer inte att ändra den allmänna, djupt grundade tendensen: i en kronisk krissituation med förrevolutionär spänning kommer de härskande klasserna oundvikligen att drivas till brutala undertryckningsåtgärder och ett despotiskt terrorstyre. Eftersom de socialt sett vanligen inte är särskilt solida och ej realistiskt kan räkna med att lösa sina problem medelst folkligt baserade reaktionära regimer av fascistisk typ förblir militärregimen den mest sannolika varianten.

Detta så mycket mer som militären söker framstå som en relativt enhetlig kraft, sammanhållen av gemensamma kastintressen, karaktäriserad av en disciplin som andra sociala formationer saknar och således i stånd att fungera som ett instrument för politisk ledning och organisation, t.o.m. att utveckla en egen ideologi (vilket inte utesluter påtagligt olika strömningar inom militären, som ytterst återspeglar olika rang inom hierarkin och olika andelar i bytet).

I den mån de inhemska konservativa krafterna mera direkt avslöjar sin inneboende oförmåga och visar sig urstånd att hindra systemets sammanbrott kommer den amerikanska imperialismen slutligen att vara tvungen att intervenera militärt, antingen direkt eller i någon ”nationell” bundsförvants skepnad.

Latinamerika har således inte bara i historisk mening utan även på ett mer direkt och omedelbart sätt inträtt i en period av revolutionära explosioner och konflikter, en period av väpnad kamp på olika nivåer mot de inhemska härskande klasserna och mot imperialismen, ett utdraget inbördeskrig i kontinental skala.

Det säger sig självt att denna slutsats på intet vis skall tolkas som om systemet oundvikligen kommer att bryta samman. Om de objektiva möjligheterna inte utnyttjas i tid av revolutionärerna kommer imperialismen och den inhemska kapitalismen åter att organisera sig, om än vacklande, genom att växla mellan ”nya” och traditionella lösningar.

IV. Kriterier och grundlinjer för en revolutionär strategi

11) Den latinamerikanska revolutionens fundamentala dynamik \ är den permanenta revolutionens dynamik, i den betydelsen att revolutionen utan övergångsstadier eller gränslinjer utvecklas till en socialistisk revolution. Detta betyder inte att revolutionen inte skulle kunna börja som en demokratisk antiimperialistisk revolution vad beträffar dess målsättning och de deltagande massornas medvetenhet. Men den möjligheten berör inte processens inneboende logik med alla dess oundvikliga implikationer för de sociala klassernas ställning och roll. Eftersom en arbetarstat redan existerar i Latinamerika i ett i högsta grad revolutionärt världssammanhang, eftersom massans flertal av mäktiga objektiva faktorer ständigt tvingas att kämpa mot det kapitalistiska systemet som sådant och snabbt avancerar i social och politisk medvetenhet, och eftersom imperialisterna efter den kubanska erfarenheten klart insett dynamiken i den konfrontation som håller på att utvecklas, så är den permanenta revolutionens perspektiv inte längre bara en historisk tendens utan en realitet i detta skede av klasskampen. Den permanenta revolutionens epok har på ett direkt och omedelbart sätt redan börjat i Latinamerika. Att denna bedömning delas av den första latinamerikanska socialistiska revolutionens ledarskap är ett historiskt framsteg. Detta ledarskap har genom sin attityd, sina initiativ och sina generaliseringar på ett avgörande sätt bidragit till det nya avantgardets mognad.

12) Den första slutsats som följer av denna analys är att i man måste förkasta varje .form av samarbete med den ”nationella” bourgeoisin eller vissa av dess så kallade progressiva sektorer. Parallellt måste man förkasta alla tvetydiga begreppsbildningar och formler om revolutionens natur, såsom ”nationell demokrati”, ”folkdemokrati”, ”antiimperialistisk revolution”, ”fyrklassblock”, som oåterkalleligen har vederlagts genom grundläggande revolutionära erfarenheter (både positiva och negativa). Även här har det som redan förut var generellt sant antagit en mer konkret och omedelbar innebörd, eftersom bourgeoisien, som konfronteras med den kubanska arbetarstaten, inte kan undvika att sluta upp på imperialismens sida (om man bortser från eventuella tillfälliga, diplomatiska manövrer) och eftersom den visar sig totalt oförmögen att åstadkomma ett program för ens de mest blygsamma demokratiska reformer. Nya eller relativt nya tendenser inom den industriella utvecklingen (se avsnitt II och III) motiverar ingen ändring av den grundläggande bedömningen. De skikt inom den nationella bourgeoisien som är förbundna med den moderna industrin uppkommer och utvecklas under total sammanflätning med den imperialistiska strukturen och i strikt beroendeställning till denna. De har ingen möjlighet att agera självständigt inom det ekonomiska eller politiska fältet.

13) I en revolution, som enligt den permanenta revolutionens logik utvecklas i en global och kontinental kontext, som från början framtvingar en klyvning mellan de fundamentala klasserna, tillfaller ledningen i kampen för revolutionära demokratiska målsättningar arbetarklassen, som genom sin plats i produktionsprocessen utgör den fundamentala antagonistiska kraften i förhållande inte bara till imperialismen utan även till det inhemska kapitalet. Detta innebär ingen underskattning av böndernas roll – i synnerhet inte de fattigaste böndernas – eller av de radikaliserade småborgarskikten. I själva verket är det mest sannolika att i de flesta länder bönderna under en ganska lång tid kommer att få bära den tyngsta bördan i kampen, och att de revolutionära småborgarna i stor utsträckning kommer att förse rörelsen med kadrer. Detta betyder att proletariatets ledarskap kan utövas på olika sätt: antingen direkt, genom att lönarbetare (industri-, gruv- eller jordbruksarbetare) kommer att stå i spetsen för de revolutionära striderna (vilket otvivelaktigt kommer att vara fallet blott i ett fåtal latinamerikanska länder), eller indirekt, genom att ledningen för dessa strider kommer att ligga i händerna på organisationer, strömningar eller kadrer som framgått ur arbetarrörelsen, eller, i ordens historiska bemärkelse, genom program och teorier hämtade från marxismen. Revolutions fullbordande i en socialistisk revolution är under alla förhållanden otänkbar utan en mobilisering och ett mycket brett deltagande av proletariatet.

14) Det aktuella problemet i Latinamerika är inte att i allmänna termer bestämma revolutionens drivkrafter; detta problem har för de revolutionära marxisterna lösts på det teoretiska planet. Arbetarklassen, som i flertalet av dessa länder fortfarande representerar en ringa procent av hela befolkningen, kan uppenbarligen inte spela sin roll utan böndernas avgörande och oersättliga stöd. Händelserna 1968 har dessutom ytterligare klargjort den roll som radikaliserade småborgarskikt och studentmassor kan spela (bl.a. kan de förmedla en konkret växelverkan mellan stad och landsbygd, mellan avantgardet i städerna och avantgardet som håller på att formas i byarna). Det existerar i själva verket gigantiska styrkor av miljontals män och kvinnor, som kan mobiliseras i revolutionär kamp, nu eller i nästa stadium. Det verkliga problemet är att bestämma och tillämpa en strategi, som samtidigt är baserad på premisser av generell räckvidd och avpassad efter specifika behov, och som skulle kunna utnyttja hela den existerande potentialen, koordinera de olika sektorerna och effektivt slå till mot fienden utan att medföra risken att rörelsen blir krossad. Det revolutionära avantgardet måste under den närmaste tiden vara medvetet om en överhängande fara: den nuvarande situationen karaktäriseras, speciellt i flera länder, av en uppenbar motsättning mellan den objektiva potentialen och stora befolkningsgruppers subjektiva stridsvilja å ena sidan, och å den andra av det organiserade avantgardets kvarstående svaghet (vilket även gäller de sektorer som under de sista l årens viktiga händelser spelat en effektiv roll). Faran ligger närmare bestämt i möjligheten av spontana explosioner utan ledning och klara perspektiv eller förhastade och äventyrliga aktioner av stridbara kärngrupper. I båda fallen blir följden en snabb och mördande undertryckning, som skulle decimera avantgardet och kasta rörelsen tillbaka.

15) Det är numera möjligt att dra upp tydligare riktlinjer för en totalstrategi på grund av gerillakrigföringens rika erfarenheter – med dess framgångar, dess fundamentala betydelse för rubbandet av den politiska jämvikten och t.o.m. dess svåra nederlag – samt erfarenheterna från de stora massrörelserna (särskilt under 1968), vilka tvärtemot ytliga teoretikers generaliseringar återigen visat värdet av kampen i städerna, men samtidigt bekräftat dess begränsning. Denna totalstrategi bör undvika den sterila motsättningen mellan tesen om massarbetets absoluta överlägsenhet, som reducerar gerillan till ett helt sekundärt stöd, och förenklade föreställningar enligt vilka gerillan ensam och ofelbart kan sätta igång en revolutionär process och säkra dess framgångsrika utveckling.

Det finns ingen allmängiltig formel vars tillämpning övervinner svårigheter och motsättningar som är förankrade i den objektiva verkligheten; inte ens korrekta grundkriterier innebär någon automatisk garanti mot misstag vid deras tillämpning. Ingen generalisering är med andra ord tillräcklig för att lösa de problem som den revolutionära rörelsen står inför om den inte ständigt prövas och berikas genom konkreta analyser. Vissa gerillaexperiments misslyckanden (t.ex. i Peru) berodde i stor utsträckning snarare på felbedömning av situationen samt av tendenser och styrkeförhållanden bland massorna, än på felaktig konception.

I Latinamerika är polemiken mellan den ”demokratiska” och ”fredliga” vägens och den revolutionära vägens anhängare passerad. Den förstnämnda hypotesen äger inte det ringaste objektiva berättigande. Den kan försvaras endast av naiva, oförbätterliga utopister eller av stelnade byråkrater, som har förlorat allt revolutionärt perspektiv och all revolutionär inspiration och vars enda intresse är att dölja sitt konservativa vanebeteende med teoretisk mörkläggning. Det problem som är ställt gäller den revolutionära vägens konkreta former. Man bör å ena sidan vara på sin vakt mot förenklade schematiseringar, men å andra sidan icke göra några eftergifter åt idéer, enligt vilka den väpnade konfrontationen, betraktad som höjdpunkten på en progressiv tillväxt och breddning av massrörelsen, principiellt kan reduceras till minimum.

Det fundamentala, det enda realistiska perspektivet för Latinamerika är en väpnad kamp som kan fortgå under många, långa år. Därför är de tekniska förberedelserna icke bara en aspekt utan den fundamentala aspekten av det revolutionära arbetet i kontinental skala, och en av de fundamentala aspekterna i de länder där minimiförutsättningarna ännu inte föreligger. Man får emellertid inte glömma att den väpnade kampen endast kan lyckas om den är baserad på en korrekt politisk linje, och att tillämpningen av en sådan revolutionär strategi förutsätter ett minimum av organiserade och politiskt homogena styrkor.

16) 1968 års stora massmobiliseringar var utomordentligt viktiga. De uttryckte djupet och explosiviteten hos motsättningarna inom det latinamerikanska samhället. Med ett enda slag sopade de bort allt ”teoretiserande” om den korrumperande stadsmiljön och spekulationerna om arbetarmassornas och överhuvudtaget stadsbornas oförmåga att spela någon dynamisk revolutionär roll. De stimulerade mognadsprocessen hos tusentals nya kadrer, vilka kommer att bidraga till segern i kommande revolutionära strider. Härav kan emellertid revolutionära marxister inte dra slutsatsen att den ”klassiska” varianten, enligt vilken massrörelsen successivt breddas och struktureras i traditionella organisationsformer innan den utmynnar i väpnad kamp, skulle ha återfått sin giltighet. I det internationella och särskilt det latinamerikanska sammanhanget, efter det senaste decenniets alla erfarenheter och med tanke på de inhemska härskande klassernas och imperialismens allt brutalare förtryck är denna variant inte den mest sannolika. I själva verket är motståndaren på intet sätt beredd att låta en revolutionär massrörelse organisera sig mer eller mindre lagligt eller normalt, inte bara därför att under rådande ekonomiska och sociala förhållanden även en allmän mobilisering med blott ekonomiska målsättningar skulle kunna få förödande konsekvenser för systemet, utan även och framför allt därför att makthavarna inte längre undervärderar dynamiken hos massrörelsen även om denna startar med begränsade målsättningar. Erfarenheterna från Bolivia, där alla former för normal organisatorisk aktivitet kontinuerligt kvävs, liksom erfarenheterna från Peru, där förtrycket (särskilt på landsbygden) härjat sedan 1962, är otvetydiga. Samma sak gäller för Mexiko där den härskande klassen återföll i sina mest barbariska traditioner och utan tvekan iscensatte en veritabel massaker på studenterna (den brasilianska regimens officiella och halvofficiella reaktion följde samma logik).

Man kan inte kategoriskt utesluta den exceptionella varianten: en explosionsartad kris, statsapparatens paralysering, en massmobilisering så våldsam att den skulle kunna hindra en undertryckningsaktion eller neutralisera den såsom avgörande åtgärd. Men en strategi i kontinental skala kan inte baseras på exceptionella fenomen, och dessutom skulle i detta fall imperialismen sannolikt intervenera militärt (vilket skett i Santo Domingos fall).

17) Även länder där massmobiliseringar och klasskonflikter kan börja i städerna kommer inbördeskriget att anta många olika former av väpnad kamp med tyngdpunkten under en hel period på gerillakriget på landsbygder. Denna term har först och främst en geografisk-militär betydelse och innebär inte nödvändigtvis att de stridande förbanden uteslutande (eller ens i övervägande grad) består av bönder. I denna mening betyder väpnad kamp i Latinamerika huvudsakligen gerillakrig.

Denna rigorösa orientering måste kompletteras med den klara insikten, att det oundvikligen kommer att finnas en hel skala av varianter, och att de olika verksamma faktorerna. kommer att kombineras på varierande sätt i olika länder och under olika omständigheter. Som symboler för de två extrema möjligheterna kan man å ena sidan tänka sig ett land som Uruguay, där den väpnade kampen huvudsakligen kommer att äga rum i städerna och där regimen redan skulle kunna ha störtats av en kraftfull massrörelse i städerna, om denna politiskt och tekniskt hade varit rustad för ett sådant perspektiv, och å andra sidan ett land med övervägande bondebefolkning och utan större stadskoncentrationer, där gerillakriget nästan uteslutande kommer att föras på landsbygden och av bönderna ända till tiden strax före fiendens slutliga nederlag. En annan variant som förtjänar ingående studium gäller mycket stora länder, där den väpnade kampen skulle kunna leda till en ockupation av geografiskt och socialt lämpliga regioner under lång tid, utan att detta innebär den centrala maktens upplösning. I sådana fall skulle konceptionen om rörliga kolonner inte nödvändigtvis motsäga den om befriade zoner.

18) Inför perspektivet av ett utdraget inbördeskrig där tyngdpunkten, även under de mest kritiska faser av förtryck och tillfällig försvagning, ligger på gerillakriget på landsbygden, blir gerillans förbindelse med massorna ett vitalt problem

I en förrevolutionär kris av det slag som Latinamerika nu genomgår i kontinental skala, kan gerillan faktiskt stimulera en revolutionär dynamik, även om försöket i början tycks komma utifrån eller vara ensidigt (detta var fallet med Ches bolivianska gerilla). Men man måste i alla fall göra sig redo för att utan aktiv sympati, beskydd och solidaritet från vissa mass-sektorer chanserna att konsolidera och förstärka gerillakärnan blir försvinnande små, och att de politiska återverkningar som den väpnade aktionen avser att framkalla reduceras. Ett annat viktigt problem, som inget klarsynt revolutionärt ledarskap kan förbise, är hur man under hela kampen – och inte bara i kulminationsögonblicket då systemet störtas – skall utnyttja hela den explosiva sociala potentialen (som av strukturella anledningar inte kan kanaliseras inom ramen för de aktioner och initiativ som är lämpade för revolutionära minoriteter).

Det är därför nödvändigt

a. att utnyttja varje tillfälle att öka antalet gerillahärdar på landsbygden, att främja sådana former av väpnad kamp som är speciellt anpassade till vissa regioner (t.ex. gruvdistrikten i Bolivia), att företa aktioner i de stora städerna i syfte att slå till mot systemets knutpunkter (inom ekonomi, transport etc.), straffa regimens bödlar och uppnå propagandistiska och psykologiska framgångar (erfarenheter från den europeiska motståndsrörelser mot nazismen skulle här kunna vara till nytta).

b. att föra fram ett program, innehållande inte bara omedelbara ekonomiska och politiska krav utan även övergångskrav, i stånd att mobilisera och politiskt väcka arbetarna, småborgarna, de deklasserade, studenterna, att sålunda skapa växande spänningar som hotar systemet (vilket också skulle göra det svårare för regeringarna att koncentrera sina undertryckningsstyrkor enbart i områden där väpnad kamp pågår). En orientering och mobilisering på grundval av ett övergångsprogram utformat i enlighet med den antikapitalistiska kampens logik, skulle f.ö. hjälpa vissa organisationer att övervinna de svårigheter som uppkommer när dessa organisationer som bildats för revolutionär strid och väpnad kamp, av omständigheterna tillfälligt hindras att praktiskt förverkliga sina idéer. De löper då risk att kombinera abstrakt revolutionär propaganda med mobilisering för omedelbara mål som inte innebär någon revolutionär dynamik, även om de fullföljs med utomparlamentariska och olagliga medel. Att bestämma teman för ett övergångsprogram för varje givet stadium är uppenbarligen en uppgift för revolutionärer i flera länder.

19) En sådan uppfattning om den revolutionära strategin för den väpnade kampen och gerillakriget vederlägger inte bara den förenklade gerillaideologin (som återspeglar bristande tålamod beträffande organiserade aktioner och förhoppningen att kunna ersätta hela det ofta besvärliga förberedelse- och organisationsarbetet med improvisationer) utan även de spontanistiska teser som bestrider partiets roll (vanligen baserade på godtycklig tolkning och generalisering av den kubanska revolutionen). Spontanismen ersätter den konkreta historiska analysen med abstrakta begrepp, och av den absolut nödvändiga kritiken mot vissa partier som bär ett tungt ansvar för arbetarrörelsens många nederlag och långvariga vanmakt drar den slutsatsen att partiet som sådant måste förkastas som instrument för den revolutionära kampen. Sådana uppfattningar är uppenbarligen ur stånd att erbjuda en lösning på det vitala problemet om förbindelserna mellan gerillan, den väpnade kampen och massrörelsen samt dess politiska utveckling. Tragiska erfarenheter har orsakats av felaktiga och illusoriska lösningar av detta problem eller av en mystisk tillit till vissa processers automatiska natur.

Visserligen är det nödvändigt att förkasta den schematiska och förlamande uppfattning enligt vilken allting ytterst beror på den preliminära förefintligheten av ett fullt utvecklat parti med alla dess traditionella strukturer (och den kubanska erfarenheten har obestridligen visat att det under vissa förhållanden är möjligt att den politiska organisationen utvecklas och stärks allteftersom den väpnade kampen breder ut sig), men följande två fundamentala fakta måste alltid hållas i minnet:

a) Förefintligheten av ett fungerande revolutionärt parti är långt ifrån ett utnött schema för urmodiga marxister utan motsvarar konkreta och ofrånkomliga behov vid utvecklingen av den väpnade kampen själv (detta är bl.a. lärdomen av Hugo Blancos erfarenheter i Peru).

b) Revolutionärerna måste kämpa för den mest gynnsamma varianten om det vid den väpnade kampens början inte redan finns något fullt utvecklat parti med massinflytande (ett föga realistiskt perspektiv i nästan alla latinamerikanska länder), så måste de åtminstone skapa solida politiska organisationsceller, som är koordinerade i nationell skala. Detta betyder närmare bestämt, att man i de länder där den väpnade kampen ännu inte står på dagordningen, inte bör ge efter för spontanismens och kuppmakeriets frestelser utan i stället utnyttja den frist man förfogar över.

V. Den revolutionära arbetarrörelsens situation och den allmänna orienteringen

20) Den kubanska revolutionen, konflikterna inom den internationella kommunismen (och särskilt den kinesiska polemiken) samt erfarenheter från de senaste årens kamp har framkallat djup oro, nya styrkeförhållanden, många brytningar och nyformeringar inom den latinamerikanska revolutionära arbetarrörelsen. Det allmänna läget kan beskrivas som följer:

a) Den kubanska revolutionen fortsätter att utöva en avgörande attraktionskraft, och på det politiska och ideologiska planet fortfar castrismen att utöva det ojämförligt största inflytandet. Den castristiska strömningen har dock inte nått någon högre grad av organisatorisk strukturering, och i själva verket har OLAS inte heller lyckats finna någon lösning på de nya avantgarde-organisationernas kristalliserings- och konsolideringsproblematik.

b) De traditionella arbetarorganisationerna har genomgått en oåterkallelig söndervittring och har oupphörligen skakats av allvarliga kriser. I vissa socialistpartier (Chile, Uruguay) är det castristiska inflytandet mycket starkt. Detta gäller även för de flesta kommunistpartier, särskilt för dem som ännu inte utsatts för vänstersplittring och tvingas ägna sig åt centristiska manövrer i syfte att, åtminstone delvis, dra nytta av den kubanska revolutionens prestige (jämför Arismendis linje och vissa av det chilenska KP:s attityder).

c) De revolutionära nationaliströrelserna som under en lång period spelat en huvudroll är definitivt förbrukade, och där de bevarat något inflytande (APRA i Peru, AD i Venezuela) företräder de en direkt reaktionär politik. Detta utesluter inte att riktningar eller grupper framgångna ur dessa rörelser kan överleva och fortsätta att spela en viss roll, under förutsättningen att de fullständigt bryter med den gamla organisatoriska strukturen och integrerar sig i den revolutionära vänstern, i första hand på basis av försvaret av den kubanska revolutionen (denna möjlighet finns t.ex. för den peronistiska vänsterfalangen, för strömningar inom den brasilianska vänsternationalismen, för grupper inom PRIN och t.o.m. för vänstern inom MNR i Bolivia). Problemen beträffande de revolutionära organisationernas relationer till dylika grupper utgör en aspekt av den allmänna problematiken kring relationerna mellan det revolutionära avantgardet och småborgerliga sektorer som kan bli indragna i kampen mot imperialismen och den nationella kapitalismen.

d) Det katolska avantgardets revolt har nu antagit betydande bredd (Camillo Torres har blivit symbolen för en strömning med utbredning över hela kontinenten), och den kommer att vidgas ytterligare under den kommande kampen. Den är betydelsefull som ett ytterligare uttryck för de bristningar som den djupgående sociala och politiska krisen framkallar i systemets ideologiska struktur: folkliga och småborgerliga skikt, som främst med ideologins hjälp integrerats i systemet, börjar dras åt revolutionens håll.

e) Den revolutionära vänstern genomgår en feberaktig period av splittringar och omstruktureringar med skiftande framgång: från Brasiliens viktiga framsteg vid avantgardets omgruppering (särskilt genom bildandet av POC) till de peruanska revolutionära organisationernas alltjämt mycket svåra situation (där Vanguardia Revolucionaria under en period blivit relativt stark, eftersom den drabbats mindre av förtrycket än FIR, MIR och ELN), från centristiska eller vänstercentristiska experiment (t.ex. den argentinska studentorganisationen som framgick ur en splittring av kommunistpartiet) till andra experiment med klarare revolutionär inriktning (särskilt den chilenska MIR). Tillkomsten och utvecklingen av revolutionära grupper och organisationer har stimulerats framförallt av den kubanska revolutionens exempel, den förrevolutionära situationen på hela kontinenten, den antiimperialistiska kampen i Asien (särskilt i Vietnam) och senast den internationella vågen av studentrevolter. Tillfälliga svårigheter, brist på erfarenhet, oundvikliga misslyckanden, motstridiga impulser från den internationella arbetarrörelsen orsakar en uppdelning som delvis återspeglar de historiska uppdelningarna inom arbetarrörelsen och resulterar i nya varianter och kombinationer, vilka i vissa fall representerar ett nytt stadium i den revolutionära rörelsens reorganisation (t.ex. POC och PCR i Brasilien, de castristiska och prokinesiska rörelserna i Santo Domingo, den förenade gerillafronten i Guatemala).

Medan den revolutionära vänstern utgår från en allmänt accepterad uppfattning av den väpnade kampen som sådan, uppträder fortfarande en första grundläggande uppdelning vid bedömningen av den latinamerikanska revolutionens karaktär, vars entydigt antikapitalistiska tendens alltjämt ifrågasätts av vissa riktningar. Dessa för fram de gamla formlerna om en folklig, antifeodal eller antiimperialistisk revolution och lämnar sålunda perspektivet av ett samarbete med skikt ur den ”nationella bourgeoisin öppet (beakta i detta avseende särskilt de ortodoxa prokinesiska organisationernas teser). En andra klyvning uppkommer vid de framförda uppfattningarna av ett folkkrig (oftast kalkerade på de asiatiska erfarenheterna). Slutligen uppstår ständigt differenser beträffande analyser och värderingar av fram- och motgångar, samt vid bedömningar av kommande aktioners rytm och utformning.

Uppgiften att omgruppera de revolutionära styrkorna och strukturera det nya avantgardet är således långtifrån löst, trots starka objektiva stimuli, enorma framsteg i det revolutionära medvetandets utveckling och den unga generationens massiva inträde på scenen. De nödvändiga lösningarna kan man endast söka i kontinentalt perspektiv, dock utan att bortse från de många särdragen, och utan att hänge sig åt illusioner beträffande processernas automatiska karaktär eller möjligheten att djärva subjektiva initiativ i sig själva skulle vara tillräckliga (upprepade erfarenheter har visat att inte ens en gerillahärd representerar någon automatisk positiv lösning; för övrigt visar den venezolanska gerillarörelsens plågsamma upp- och nedgångar hur många svårigheter som uppstår under den väpnade kampen).

21) Revolutionära marxister måste vid avantgardets omgruppering och organisering hålla följande mycket allmänna kriterier i minnet:

a) Integration i den historiska revolutionära tendensen som representeras av den kubanska revolutionen och OLAS, vilket innebär integration (oaktat formerna) i den kontinentala revolutionära front som OLAS utgör.

b) Ingen utestängning a priori av någon revolutionär riktning. Detta innebär, utan att utesluta kritik eller polemik, möjligheten av en gemensam revolutionär front, som medger omgruppering av styrkorna och samarbete i den antiimperialistiska och antikapitalistiska kampen liksom i kampen mot konservativa och byråkratiska tendenser i arbetar- och bonderörelsen.

c) Utarbetande av en revolutionär strategi, vilken utgår från den kontinentala erfarenheten och de allmänna principerna som skisserats i detta dokument, och vilken svarar mot de konkreta behoven och möjligheterna i varje land (eller grupp av länder) i ett givet skede. Detta förutsätter också ett politiskt program med vars hjälp breda samhällsskikt kan mobiliseras i syfte att kontinuerligt fördjupa motsättningarna inom de existerande regimerna på alla nivåer, ett program som, utan att bortse från omedelbara ekonomiska och politiska krav (vilkas betydelse bekräftas t.ex. av händelserna i Mexico sommaren 1968), betonar målsättningar och paroller av övergångskaraktär istånd att mobilisera massorna på deras nuvarande medvetenhetsnivå i en kamp vars dynamik ovillkorligen leder till en kollision med systemet i dess helhet.

Det åligger de revolutionära marxisternas olika nationella organisationer att överföra denna allmänna orientering till konkreta formler och riktlinjer. De måste i varje fall vara medvetna om att de inte kommer att kunna leva upp till sina uppgifter i den dramatiska epok som har börjat om de visar sig oförmögna att bilda fastare organisationsstrukturer enligt följande grundsatser: solid politisk homogenitet, arbetsmetoder som motsvarar kampen under det rådande förtryckets och den strikt illegalitetens villkor, kombination av noggrann empirisk analys och taktisk flexibilitet med fasthet i kriterier och allmänna konceptioner (vilket är nödvändigt för att undvika ”impressionism” och förhastade generaliseringar), en garanti för internationell och kontinental koordinering i högre grad än tidigare, genom en mera effektiv integrering i Internationalen inklusive dess teoretiskt och politiskt ledande centra.


Noter:

[1] Detta dokument avser inte att analysera den kubanska revolutionens inre utveckling. Det står emellertid klart att vidmakthållandet av den kubanska revolutionen och dess nuvarande roll i det långa loppet är beroende av en utvidgning av revolutionen i Latinamerika. Hotet om en imperialistisk militäraktion mot Kuba kvarstår, och ett krossande av den revolutionära regimen skulle få mycket allvarliga återverkningar i hela Latinamerika. Risken av en byråkratisering är inte heller utesluten. Objektiva faktorer verkar i denna riktning, trots det medvetet antibyråkratiska agerandet av ett ledarskap, som i över ett decennium gett många bevis på sin kapacitet.

Ur Fjärde internationalen 2-69

Världsrevolutionens nya uppsving

Teser antagna av 9:e Världskongressen

Vid den återföreningskongress som hölls 1963 antog den internationella trotskistiska rörelsen teserna om ”Världsrevolutionens aktuella dialektik”, som behandlade förhållandet mellan världsrevolutionens tre stora sektorer i dagens värld – den koloniala revolutionen, den politiska revolutionen i de byråkratiskt degenererade arbetarstaterna och den proletära revolutionen i imperialistländerna. Under de fem år som förflutit sedan dess har världsrevolutionen lidit många allvarliga motgångar men även vunnit nya segrar, av vilka den mest betydelsefulla var den revolutionära resningen i Frankrike i maj 1968. Som en följd härav fortsätter det globala styrkeförhållandet att förändras till imperialismens nackdel, en ännu tydligare växelverkan mellan världsrevolutionens tre huvudsektorer har framträtt, och deras inbördes dynamik har undergått en viktig förändring – den revolutionära kampen inom imperialistländerna själva intar i dag en viktigare plats i denna globala process än den har gjort under de senaste tjugo åren.

Det gäller att fastställa innebörden av dessa förändringar och därav dra slutsatser rörande världsrevolutionens huvudsakliga perspektiv under den period som ligger framför oss. Samtidigt har den senaste tidens utveckling gjort det möjligt att detaljerat besvara en lång rad ideologiska frågor vilka diskuteras inom den internationella revolutionära rörelsen.

I. Den imperialistiska motoffensivens nederlag och de nya relationerna mellan världsrevolutionens tre sektorer

Efter den kubanska revolutionens seger råkade den koloniala revolutionen utan tvivel i ett dödläge. Ingen ny arbetarstat tillkom på tio år.

I själva verket led den koloniala revolutionen från början av sextiotalet en rad uppseendeväckande motgångar: militärdiktaturernas maktövertagande och massrörelsernas tillfälliga tillbakagång i Brasilien och Argentina (de båda största latinamerikanska staterna), störtandet av Lumumbas regim i Kongo, av Nkrumahs i Ghana och av Ben Bellas i Algeriet, den indonesiska kontrarevolutionens seger i oktober 1965, Förenade Arabrepublikens och Syriens militära nederlag under sexdagarskriget i juni 1967 – det är de främsta milstolparna inom vart och ett av den koloniala revolutionens epicentra: Latinamerika, det svarta Afrika, arabvärlden och Sydöstasien.

Vilka specifika orsaker dessa motgångar än hade, så fanns det två generella orsaker till att den koloniala revolutionen kom till ett stillestånd i början på sextiotalet. Å ena sidan hade den koloniala bourgeoisins och de småborgerliga nationalistregeringarnas förmåga att för en viss tid leda massornas antiimperialistiska kamp – en från början av välkända historiska skäl mycket begränsad förmåga – nått sitt slut.

Den koloniala revolutionen hade nått den punkt varifrån den inte kunde utvecklas vidare utan att övergå i en socialistisk revolution – och härför saknades den subjektiva faktorn. Å andra sidan hade den amerikanska imperialismen dragit sina egna slutsatser av den kubanska revolutionens seger och övergick alltmer öppet till att med militärt våld slå ned alla revolutionära rörelser i vilka den skymtade risken för en permanent revolution. Den mötte sådana revolutioner allt mer metodiskt med en global kontrarevolutionär strategi.

Fångade i en fälla mellan massorna, som sökte klart revolutionära, socialistiska lösningar, och imperialismen, som sökte krossa sådana tendenser, nådde ledare av Sukarnos, Nkrumahs, Nassers och Nehrus typ, som under femton år hade dominerat scenen i de halvkoloniala länderna, slutet av sin era.

Eftersom bildandet av nya revolutionära avantgarden (t. o. m. av fidelistisk typ) låg långt efter denna process, så övergick initiativet under lång tid till den amerikanska imperialismen med dess CIA-finansierade komplotter, dess kontrarevolutionära interventioner och dess alltmer omfattande aggressionskrig.

Ett ekonomiskt uppsving i USA, som sammanföll med dessa mer direkta och öppna kontrarevolutionära initiativ, gjorde det möjligt för imperialisterna att utan någon samtidig attack mot USA-proletariatets levnadsstandard under fem-sex år med tiotals miljarder dollar finansiera dessa projekt, från ”militärmissioner” och ”antigerilla” i Latinamerika till kriget i Vietnam, inklusive vidmakthållandet av dussintals flyg- och flottbaser över hela världen.

Yankee-imperialismens makt, expansion och arrogans tycktes etter dess misslyckanden på femtiotalet nå nya höjder, både i förhållande till den koloniala revolutionen och i maktkampen med Sovjetunionen.

Vietnamkriget blev höjdpunkten på denna imperialistiska kontraoffensiv. Det blev även situationens vändpunkt. De vietnamesiska massornas okuvliga motstånd gav den koloniala revolutionen tillfälle att omgruppera sina styrkor och komma igen inom flera viktiga sektorer, samtidigt som de interimperialistiska motsättningarna samt motsättningarna inom USA:s imperialistiska samhälle skärptes. Till och med återupplivandet av direkta massaktioner mot byråkratin i de byråkratiskt degenererade arbetarstaterna stimulerades delvis av den vietnamesiska revolutionens djupa inflytande på de politiskt mest medvetna arbetarmassorna världen över. Genom att eskalera sin aggression mot den vietnamesiske revolutionen sökte den amerikanska imperialismen inte bara blockera revolutionens frammarsch inom ett område av uppenbar ekonomisk och strategisk betydelse (Thailand, Malaysia, Indonesien), den försökte inte bara stävja en segerrik revolution i Asien, vilken skulle innebära en katastrof i världsskala för det internationella imperialistiska systemet. Den ville skrämma de exploaterade massorna i alla koloniala och halvkoloniala länder, ja i hela världen, och genom ett avskräckande exempel klargöra att de inte kunde beträda revolutionens väg utan att ställas öga mot öga med världens mäktigaste militärmaskineri och betala ett fruktansvärt pris i blod och lidande för varje försök att befria sig från kapitalismens ok. Sålunda antog utgången av konfrontationen i Vietnam avgörande betydelse.

I dag har de vietnamesiska massornas revolutionära stridbarhet, som är utan motstycke i nutidshistorien, blockerat imperialisterna och hindrat dem från att uppnå sin aggressions främsta mål. Och de vietnamesiska massorna har uppnått denna seger trots den helt otillräckliga hjälp de fått från arbetarstaterna (med den mäktigaste bland dem, Sovjetunionen, som huvudansvarig), trots det oupphörliga tryck som Kreml och dess agenter utövar för att tvinga den vietnamesiska revolutionen att visa sig mera ”resonlig” gentemot sin angripare och låta honom ”rädda ansiktet”, trots den icke mindre otillräckliga omfattningen av den internationella solidaritetsrörelsen för den vietnamesiska revolutionen, vilken inte har lyckats förmå avgörande skikt av imperialistländernas proletariat till handlingar som effektivt kunde blockera det imperialistiska krigsmaskineriet.

Tetoffensiven 1968 visade att den vietnamesiska revolutionen förfogar över enorma offensivstyrkor, även bland massorna i städerna, och att de kontrarevolutionära interventionsstyrkornas militära situation har försämrats. Samtidigt fick de amerikanska imperialisterna genom aggressionens upptrappning vidden av sitt dilemma klar för sig.

Ty om det är sant att ett strategiskt återtåg inför de vietnamesiska revolutionsstyrkorna endast kan uppmuntra de revolutionära krafterna i kringliggande stater och över hela världen, så har krigets förlängning samma effekt i de kringliggande länderna, i Thailand och Burma, där gerillarörelsen märkbart utvecklats, lika väl som i Indonesien, där vietnamkriget paradoxalt nog börjat underminera resultatet av imperialismens största framgång på senare tid – den indonesiska revolutionens nederlag i oktober 1965. Samtidigt har nu en sektor av den amerikanska bourgeoisien med bestörtning insett att inte ens USA:s kolossala resurser är tillräckliga för att samtidigt finansiera kärnvapenkapprustningen med Sovjetunionen, det ”konventionella” vietnamkriget, konsolideringen av kapitalismens världssystem och det minimum av reformer som krävs för att mildra de sociala spänningarna inom själva moderlandet. Det pris som imperialismen i ekonomiskt hänseende fått betala för vietnamkrigets fortsättning har varit en accelererad inflation med åtföljande kris i det internationella valutasystemet, skärpta inbördes motsättningar mellan imperialiststaterna, reducerad ”hjälp” till bourgeoisien i kolonialländerna och ett bakslag i ”kriget mot fattigdomen” i USA, som avsågs mildra det afro-amerikanska problemets explosiva karaktär. Utöver den subjektiva stimulans som de vietnamesiska massornas segerrika motstånd kom att innebära för ett avantgarde av svarta och studenter i USA, har vietnamkriget haft objektiva effekter som möjliggjort både en exempellös breddning av fredsrörelsen och en radikalisering av de svarta massorna, vilket tillsammans skapat den mest explosiva situation som USA upplevt sedan 1929-36.

Det står sålunda klart att den amerikanska imperialismen misslyckats i sitt försök att hejda världsrevolutionens flodvåg.

Det finns ett trefaldigt historiskt skäl till detta misslyckande. Som redan framhållits i ”Världsrevolutionens aktuella dialektik” innebär imperialismens oförmåga att stabilisera det ekonomiska och politiska läget i de halv-koloniala länderna objektiva möjligheter till massrörelsernas snabba återhämtning. Indonesien – där det allvarliga nederlaget i oktober 1965 följdes av ännu allvarligare inflation, tillbakagång av produktivkrafterna, hungersnöd och allmän fattigdom – erbjuder ett typiskt exempel på imperialismens oförmåga att under någon längre tid undertrycka den koloniala revolutionen. Imperialistländernas egna sociala och ekonomiska system är laddade med gamla och nya motsättningar, som med jämna mellanrum alstrar spänningar och kriser, vilka kan stimuleras av den koloniala revolutionens frammarsch. Slutligen kan inte ens historiens mäktigaste stat ha tillräckliga resurser att effektivt spela rollen av världspolis i en värld där det kapitalistiska systemet ifrågasätts av majoriteten av människosläktet, i synnerhet som alla försök till varaktig militär, diplomatisk, ekonomisk och finansiell samverkan imperialiststaterna emellan strandar på de kvarstående interimperialistiska motsättningarna, dvs. ytterst på konsekvenserna av den kvarlevande privata äganderätten till produktionsmedlen och den kvarlevande borgerliga nationalstaten.

Vietnamkriget har vederlagt sovjetbyråkratins bedrägliga argument att den fredliga samexistensens strategi skulle medföra ett fredligt framträngande av revolutionen i världen, enbart som ett resultat av förändringen i den globala maktbalansen, medan revolutionskrig eller väpnade uppror skulle medföra risk för ett världsomfattande kärnvapenkrig. I verkligheten har ingen revolution kunnat avancera eller segra utan att kollidera med imperialismens militära intervention. Revolutionens internationella utvidgning förblir det enda sättet att tvinga imperialismen att sprida sina styrkor och att försvaga den över hela världen. Hotet om ett kärnvapenkrig kvarstår ovedersägligt – inte på grund av det ena eller andra revolutionskriget, utan på grund av förekomsten av kärnvapen i imperialistländerna, och främst i USA. Detta hot kommer att kunna utplånas en gång för alla endast genom att kapitalismen i USA störtas.

Den imperialistiska motoffensivens misslyckande uttrycker ytterst det faktum att den globala maktbalansen redan är alltför ogynnsam för imperialismen för att denna skall kunna vända strömmen i periferin. Det råder inget tvivel om att den internationella situationen skulle ha kunnat utvecklas på ett för revolutionen betydligt gynnsammare sätt om det funnits ett internationellt revolutionärt ledarskap, i stånd att organisera alla antiimperialistiska och antikapitalistiska styrkor i en enad front och sätta en global revolutionär strategi mot imperialismens globala kontrarevolutionära strategi. Men t. o. m. utan att konfronteras med ett effektivt internationellt revolutionärt ledarskap var imperialismen oförmögen att stjälpa maktbalansen. Så snart de förtryckta och exploaterade klasserna i världen (eller åtminstone deras mest medvetna grupper) blivit varse det avgörande faktum, att i dagens värld ett hjältemodigt litet land som Vietnam förmår hålla historiens största imperialistiska krigsmaskineri i styr, började en ny och allvarlig ytterligare försämring av maktbalansen ur imperialismens synpunkt.

För det första har dess motsättningar och svårigheter ökats på många fronter, den koloniala revolutionen i Sydöstasien har på nytt stimulerats, och imperialiststaternas inbördes motsättningar har skärpts. För det andra har det nederlag som imperialismen lidit i periferin av sitt system bidragit till att på nytt aktualisera den revolutionära krisen i systemets centrum inklusive USA (tack vare de svarta massornas kamp). Det första exemplet härpå var det revolutionära uppsvinget i Frankrike i maj 1968.

Det råder ett uppenbart subjektivt och objektivt samband mellan den vietnamesiska revolutionens segerrika motstånd och den revolutionära kampens uppflammande i imperialismens centra.

Subjektivt stimulerade detta motstånd bildandet av ett nytt ungt avantgarde i imperialistländerna, bidrog till att göra detta oberoende av de traditionella reformistiska och stalinistiska apparaterna, att utveckla dess stridbarhet och allt större djärvhet under ständigt vidgade konfrontationer med de traditionella partierna, med bourgeoisien och den borgerliga statsapparaten.

Objektivt har vietnamkrigets ekonomiska och finansiella konsekvenser förvärrat dollarkrisen, ökat spänningarna inom det internationella valutasystemet, skärpt motsättningarna mellan imperialiststaterna och på så sätt absorberat de reserver med vilka den internationella bourgeoisien skulle ha kunnat mildra effekterna av 1966-67 års recession. Under trycket av alla dessa ekonomiska faktorer har bourgeoisien i nästan alla imperialiststater tvingats gå till attack mot arbetarnas levnadsstandard och mot en del landvinningar som av arbetarna betraktades som säkrade (särskilt den fulla sysselsättningen och icke-konventionella förmåner). Detta stimulerade i sin tur en åter uppflammande klasskamp i sektorer som mindre effektivt kontrollerades av fackföreningsbyråkratin och skakade den relativa sociala stabilitet som under den föregående perioden rått i de flesta imperialistländer.

Det är denna skärpning av de sociala motsättningarna inom det imperialistiska samhället – stimulerad av de objektiva och subjektiva effekterna av den misslyckade imperialistiska motoffensiven mot den koloniala revolutionen – som svarar för den objektiva möjligheten av ett nytt revolutionärt uppsving i Västeuropa. Detta uppsving, som sammanfaller med slutet på de reformistiska illusionernas era samt med slutet på massornas politiska apati i de byråkratiskt degenererade eller deformerade arbetarstaterna i Öst- och Centraleuropa, har på djupet förändrat de inbördes relationerna mellan världsrevolutionens tre huvudsektorer. De första tecknen på detta var de jugoslaviska studenternas aktion i juni 1968, dess bredd och dess höga politiska nivå, och de tjeckoslovakiska arbetarnas växande stridbarhet och politiska radikalisering från augusti 1968.

Under två decennier hade världsrevolutionens tyngdpunkt flyttats till de koloniala och halvkoloniala länderna: den kinesiska revolutionens seger sammanföll med nederlaget för den revolutionära efterkrigsvågen i Västeuropa och McCarthyismens uppgång i USA. I dag varslar majrevolutionen i Frankrike 1968 en historisk vändpunkt. Den djupgående krisen i England, som påverkat samhället, ekonomin och den parlamentariska demokratin, det förrevolutionära läget i Spanien, de västtyska arbetarnas uppvaknande ur deras långa passivitet, den växande massrörelse som skakar Italiens sociala och politiska struktur – allt detta är tecken på att det inte rör sig om ett isolerat eller flyktigt fenomen. Att man t. o. m. i USA bevittnar en radikaliseringsvåg utan motstycke sedan trettio år tillbaka visar att det rör sig om ett djupgående och universiellt fenomen.

Det nya revolutionära uppsvinget i Västeuropa innebär inte att den koloniala revolutionen har förlorat sin betydelse. Tvärtom, en av de mest dramatiska följderna av detta revolutionära uppsving skulle kunna bli att imperialismen tvingas till en global omfördelning av sina finansiella och militära resurser, vilket skulle kunna reducera trycket på många av den koloniala revolutionens fronter och gynna dess återuppflammande och förnyade frammarsch.

Det nya revolutionära uppsvinget medför att styrkor av huvudsakligen proletär karaktär samt avantgardeströmningar som återknyter till den revolutionära marxismens och den proletära demokratins traditioner kommer att befinna sig i stridens centrum, att deras organisations- och aktionsformer kommer att avsevärt närma sig de proletära revolutionernas leninistiska norm. Härigenom kommer proletariatet och dess mest värdefulla och karakteristiska traditioner att anta ökad betydelse inom världsrevolutionens totala process. Detta kommer att utöva ett djupt inflytande på förloppet och formen av både den koloniala revolutionen och den politiska revolutionen i de byråkratiskt degenererade eller deformerade arbetarstaterna. Det kommer även att bidra till att väcka det amerikanska proletariatet, vars inträde på scenen kommer att bli den avgörande faktor som hindrar imperialismen att utlösa ett kärnvapenkrig i det ögonblick då den konfronteras med den slutgiltiga krisen av sitt behärskningssystem. Det kommer att gynna uppbyggandet av IV Internationalen, av de nya revolutionära masspartier vars tillkomst den söker främja och av dess egna sektioner och broderorganisationer.

Il. Det nya revolutionära uppsvinget i Frankrike och dess internationella konsekvenser

Den revolutionära kris som i Frankrike i maj 1968 utlöstes av studentstrejken och de nattliga barrikadstriderna den 10-11 maj var den mest omfattande revolutionära mobiliseringen i Västeuropa på trettio år. Den nådde ut till befolkningens mest utpräglade marginalgrupper och drog med sig en betydande del av den nya medelklassen. Den borgerliga staten var under nästan två veckor paralyserad. Demonstranternas stridbarhet ledde till många direkta konfrontationer med säkerhetsstyrkorna. Det förekom många spontana initiativ att sätta massornas makt och kontroll mot statliga myndigheters, företagsledningars och andra i det kapitalistiska systemet integrerade institutioners.

Under några dagar (24-30/5) ställde majrevolutionen faktiskt objektivt den borgerliga regimens fall och maktens erövring på dagordningen. Bristen på ett alternativt ledarskap eller element till ett sådant med tillräcklig auktoritet bland arbetarna tillät de traditionella ledningarna, främst CGT:s och franska KP:s, som hade majoriteten av arbetarna bakom sig, att förråda rörelsen och inrikta den på ekonomiska mål. I kampen för dessa visade arbetarna en stridslust som vid flera tillfällen undandrog sig det officiella fackliga ledarskapets kontroll. Utom genom sin omfattning skiljer sig majrörelsen 1968 från det franska proletariatets tidigare mobiliseringar (1936 och 1944-47) genom följande karakteristika:

1. Den utlösande faktorn var denna gång inte en valseger (”Folkfrontens”) eller den militära segern av en arbetarstat i allians med imperialistdemokratierna, utan en kamp som fördes av studenterna, gymnasisterna och stora grupper unga arbetare. Denna kamp var revolutionär till sin form (konfrontation med statsmakten) och till sin politiska nivå (kamp för socialism och internationalism).

2. Det revolutionära avantgardet, som var politiskt oberoende av de traditionella ledningarna (inklusive den stalinistiska), antog vid flera demonstrationer i Paris massdimensioner.

3. Den internationella kontexten. 1936 utvecklade sig massornas kamp i Spanien och Frankrike under hotet av nazismens utbredning i Europa och stalinismens utveckling i dess mest monstruösa form i Sovjetunionen. Majkrisen 1968 inträffade efter den vietnamesiska Tet-offensivens seger, och sammanföll med studentrevolter i flera imperialistländer, samt med en ny antibyråkratisk rörelse i arbetarstaterna (Novotnys fall).

4. Den speciella roll som den studerande och arbetande ungdomen spelade som rörelsens utlösande faktor och spjutspets. Under den traditionella arbetarrörelsens stagnation, apati och reformism, de politiska och fackliga apparaternas mer eller mindre långtgående integrering i den borgerliga staten, missförstod eller ignorerade det etablerade samhället ungdomens behov och förväntningar. Resultatet blev att ungdomen förkastade det traditionella ledarskapet, inklusive stalinisternas. De senares prestige hade dessutom i stor utsträckning underminerats under de föregående åren genom ”avstaliniseringen”, konflikten mellan Kina och Sovjetunionen, och slutligen genom deras otillräckliga försvar av den vietnamesiska revolutionen mot den amerikanska imperialismens aggression. Neokapitalismens oförmåga att tillfredsställa denna ungdoms materiella och kulturella behov och arbetslöshetens återuppträdande bland ungdomen skapade de objektiva förutsättningarna för denna radikalisering. Ett av dessa striders nya karakteristika var massdeltagandet av de mycket unga.

Trots sin bredd hade det politiskt oberoende avantgardet vid rörelsens början inga andra organisationer till sitt förfogande än små politiska gruppbildningar (trotskister, maoister och anarkister). Dess fotfäste inom företagen var obetydligt – där saknades visserligen inte stridslystna, men den fackliga apparaten hade under årtionden undertryckt alla minoriteter och utestängt alla som misstänktes gå emot KP:s linje t. o. m. från de lägsta fackliga befattningarna. Dessutom hade studenterna och gymnasisterna å ena sidan och de unga arbetarna å den andra före rörelsens början ingen kontakt med varandra. Det var först under loppet av de studentledda aktionerna som de unga arbetarna i avsaknad av någonting att samlas kring i fabrikerna dagligen i allt större skaror slöt upp kring studentaktionerna.

KP- och CGT-ledarnas förräderi kan sammanfattas sålunda:

– De motsatte sig studenternas revolutionära kamp, och gjorde allt som stod i deras makt för att hindra studenterna att politiskt och organisatoriskt få kontakt med arbetarna.

– De delade upp de olika arbetarkategorierna (det enskilda näringslivets, den förstatligade sektorns, de statsanställda) i stället för att förena dem under ett gemensamt program.

– De vägrade proklamera allmän generalstrejk under förevändning att en sådan redan de facto existerade. Deras verkliga skäl var att de ville undvika föra fram den enda paroll som motsvarar en sådan strejk – den politiska parollen om kamp om makten.

– De underhandlade utan hänsyn till arbetarnas önskemål och antog ovärdiga avtal, som arbetarna på stående fot förkastade.

– De tog aldrig det ringaste initiativ för att mobilisera de strejkande, utan nöjde sig med att antingen hålla dem instängda i fabrikerna eller skicka dem hem för att göra ingenting.

– De angrep och förtalade oupphörligen ”vänsterextremisterna” och uppmuntrade i förtäckta ordalag fysiskt våld mot dem, som i det förflutna, men de organiserade aldrig arbetarna till självförsvar mot de reaktionära banden och statens förtryckarstyrkor.

– De ställde aldrig parollen om upplösning av de förtryckarstyrkor som insatts mot studenterna (Mobilgardet, CRS).

– De svek försvaret av ”utländska” militanter mot regimens förtryck (affären Cohn-Bendit) och satte sålunda sina fraktionsintressen före den proletära internationalismen. – De tog aldrig offentligt avstånd från Mitterands och Mendès-Frances manöver och fortsatte att springa efter Vänsterfederationen för att åstadkomma ett ”gemensamt program”, som inte hade något att göra med den politiska situationen.

– De intog en tvetydig hållning till det referendum som de Gaulle vid ett tillfälle proklamerade.

– De försökte aldrig störta de Gaulle, och de var de första att acceptera hans beslut om allmänna val.

– De ville inte utnyttja en rörelse i socialistisk riktning utan eftersträvade i stället en ”ny demokrati” av borgerlig typ.

Detta KP:s förräderi var den franska kapitalismens trumkort sedan denna hade varit paralyserad i över femton dagar och dess väpnade styrkor inte kunnat komma tillrätta med ens en del av rörelsen, som förutom större och mindre städer svept med sig stora delar av bondebefolkningen.

Trots detta förräderi har de franska arbetarna inte besegrats. De ekonomiska strejker i vilka rörelsen splittrades upp blev i regel framgångar, av olika omfattning inom olika industrier men på det hela taget avsevärda. Majoriteten av arbetarna är inte frustrerade. Dessutom inser en växande minoritet det traditionella ledarskapets förräderi. Under rörelsens förlopp lärde sig arbetarna på nytt klasskampens metoder som inte hade använts på femton-tjugo år (militanta gatudemonstrationer, trots mot lagen rörande strejkvarsel, demonstrationsvarsel o. d.) samt dessa metoders överlägsenhet gentemot petitioner och andra lagliga tillvägagångssätt, parlamentariska åtgärder osv. Arbetarna förbigick vid flera tillfällen sina ledare, speciellt när de förkastade Grenelle-överenskommelserna; ledarnas auktoritet led avbräck. De fortsatta strejkerna karakteriserades av påtaglig stridbarhet i många viktiga sektorer, och de provokationer som organiserades av regeringen och företagen utlöste ofta, ledarskapet till trots, militanta gensvar (Renaultfabrikerna i Flins).

Till majrevolutionens viktigaste framgångar hör, förutom uppkomsten av ett avantgarde till vänster om kommunistpartiet, olika former av maktdualism. Dessa företeelser, av varierande omfattning och varaktighet, är beviset på att majrörelsen gick långt utöver en kamp för enbart ekonomiska och sociala krav, och att en del av dem som deltog i den medvetet hade satt målet betydligt högre.

Majrörelsen 1968 var ett första ännu ofullkomligt verkställande av ett övergångsprogram. Det började förverkligas i fabrikerna (där frågan om arbetarkontroll och arbetarstyre ställdes i flera fall), för att inte tala om den offentliga servicesektorn, som helt eller delvis styrdes av sin personal. En liknande utveckling ägde rum i de fria yrkena, specialistyrkena, inom idrottsvärlden, alltid i motsättning mot de officiella institutionerna. Tendensen fick sitt starkaste uttryck inom undervisningsväsendet på alla stadier.

Ett bokslut på detta område kommer att ge många bidrag till ett konkret övergångsprogram för Frankrike. I fabrikerna bör frågan om arbetarkontrollen såsom förövning till arbetarstyre stå i centrum för avantgardisternas intresse. Den sammanhänger direkt med frågan om demokratiskt valda kommittéer. En av rörelsens största svagheter var att i nästan alla fall bakom namnet ”strejkkommitté” dolde sig de lokala fackliga exekutivkommittéerna, inbördes förbundna medelst fackföreningarnas byråkratiska apparat. I de flesta fall förmedlade de CGT-ledningens politik till arbetarna. Men verkliga strejkkommittéer, demokratiskt valda av alla strejkande (organiserade eller ej), kunde ha blivit ett äkta uttryck för basens vilja och länkats samman i ett icke-byråkratiskt nätverk, där ett verkligt revolutionärt ledarskap kunnat göra sig gällande.

En annan viktig landvinning av majrörelsen 1968 representeras av de traditionella arbetarpartiernas minskade inflytande på universitets- och läroverksungdomen. För första gången sedan stalinismens uppkomst är de revolutionära krafterna i dag istånd att vinna politisk och t. o. m. organisatorisk hegemoni över ett helt socialt skikt, visserligen ett numerärt svagt marginalskikt jämfört med industriproletariatet men icke utan förbindelser med detta (yrkesskolor, sysselsättning av studenter och akademiker inom näringslivet osv.), för att inte tala om möjligheten till subjektivt inflytande, särskilt på de unga arbetarna. Det är en vital uppgift för de franska revolutionärerna att utforma ett övergångsprogram som kan befästa denna politiska hegemoni och detta massinflytande oaktat oundvikliga variationer som följer av studentmiljöns sociala natur.

Dessa två väsentliga landvinningar av majrevolutionen 1968 har skapat betydligt gynnsammare villkor för upprättande av ett revolutionärt parti. Detta kan ännu inte vara något massparti. men är redan mer än en vanlig propagandagrupp, det är redan istånd att mobilisera och aktivera större styrkor vilka kan öva inflytande på ett begränsat proletärt avantgarde. I denna förbättring av villkoren för tillkomsten av ett revolutionärt parti ligger majrevolutionens viktigaste resultat, den bästa garantin för att det inte rör sig om en isolerad explosion utan om början till en serie våldsamma strider, som kommer att utbreda sig under en period av några år. Genom att åter aktualisera den socialistiska revolutionen på den europeiska kontinenten har den revolutionära resningen i Frankrike skapat nya relationer mellan världsrevolutionens tre sektorer (den proletära revolutionen i de imperialistiska länderna, den koloniala revolutionen och den politiska revolutionen i arbetarstaterna). Den har börjat skapa möjligheter att övervinna de deformeringar och motsättningar som kännetecknat världsrevolutionens utveckling under de senaste tjugofem åren. Den har på ett dramatiskt sätt förnyat den revolutionära marxismen, som IV Internationalen ensam aldrig upphört att försvara. Den har även berikat oss med många erfarenheter inom de mest skilda områden.

Den revolutionära krisen i Frankrike har redan haft följder i de halvkoloniala länderna, främst i Latinamerikas stora städer (Rio de Janeiro, Buenos Aires, Santiago de Chile, Mexico City) och i länder där den franska imperialismen ännu utövar ett stort inflytande (Dakar). Detta uppsving gav Vietnam och det socialistiska Kuba den största hjälp de hittills har fått.

Den revolutionära krisen i Frankrike har redan haft viktiga återverkningar i Jugoslavien. Solidaritetsdemonstrationer för de franska studenterna har också ägt rum i Tjeckoslovakien. I egna syften organiserade den kinesiska ledningen stora demonstrationer för solidaritet med det franska proletariatets aktioner. I de andra arbetarstaterna, dvs. Sovjetunionen och de östeuropeiska arbetarstaterna, förvrängde regeringarna den franska revolutionsrörelsen på ett ännu skamligare sätt än l’Humanité; de lade uteslutande tonvikten på arbetarnas ekonomiska krav, förtalade ”vänsterextremisterna” och stödde de Gaulle i de mest kritiska ögonblicken. De började inte kritisera honom förrän efter det att rörelsen hade blivit förrådd av de stalinistiska ledarna.

Men det kommer inte att dröja länge förrän sanningen om händelserna i Frankrike blir känd, och de stalinistiska lögnerna kommer bara att öka motståndet mot byråkratin. Förtrycket mot de intellektuella och universitetsstuderande under senare år visar att även i Sovjetunionen studenterna kommer att spela en mycket viktig roll vid en revolutionär massresning mot det byråkratiska väldet. Maj 1968 har avsevärt påskyndat den politiska revolutionens process i Sovjetunionen.

Den revolutionära krisen i Frankrike gav uttryck åt och stimulerade tendenser som föreligger i nästan alla europeiska länder.

Den socialistiska revolutionen i Europa frystes sedan den revolutionära efterkrigsvågen brutits genom Stalins överenskommelser med imperialistdemokratierna i Jalta, Teheran och Potsdam. Den socialistiska revolutionen i Europa var tyngd av den ryska revolutionens stalinistiska degeneration, den tyska arbetarklassens nederlag 1933, den spanska revolutionens nederlag strax före andra världskriget. Nu har för första gången en mäktig revolutionär framstöt öppnat nya perspektiv för Europas arbetare. Krisen drabbade Frankrike först på grund av dess ekonomiska situation (vilken förblivit prekär trots de förändringar som den franska kapitalismen genomfört under efterkrigstiden) och den politiska situation som gaullistregimen hade skapat, där man utåt åstadkom ett intryck av ”stark stat” men i praktiken dagligen eliminerade de buffertar som en representativ parlamentarisk regim kunnat erbjuda. På de mest väsentliga områdena härskade en enda mans eller en ytterst liten grupps oinskränkta vilja.

I grund och botten uppvisar neokapitalismen samma bräcklighet i alla Europas länder; resningen i Frankrike var bara ett varsel om alla de kriser som snart kommer att uppstå i Europa.

Objektiv nödvändighet tvingade de europeiska kapitalisterna till en koncentration av produktivkrafterna inom den gemensamma marknadens snäva, reaktionära ram. Samma objektiva nödvändighet kommer inom den europeiska arbetarrörelsen att aktualisera den revolutionära marxismens högsta uttryck, den revolutionära massinternationalen. De uttryck för proletär internationalism som kännetecknade det revolutionära avantgardets gatudemonstrationer i maj bevisar att skapandet av den revolutionära massinternationalen snart kommer att bli ett huvudproblem för det revolutionära avantgardet i Europa och i hela världen.

III. Slutet på den långa imperialistiska högkonjunkturen

Imperialismen genomgick – i USA sedan början av andra världskriget, i Västeuropa och Japan sedan efterkrigstidens återanpassningsperiod – en långvarig ekonomisk expansion, som kunde jämföras med kapitalismens mest framgångsrika tidigare perioder, om den ej överträffade dem.

Visserligen var den globala kontexten nu en annan: expansionen sammanföll denna gång inte med en utvidgning utan med en krympning av det geografiska område där kapitalet fritt kunde exploatera arbetskraften. Det rörde sig inte om en oavbruten högkonjunktur. Den imperialistiska ekonomin vidkändes under denna period (utom i Västtyskland) många recessioner, vilka alla utgjorde påminnelser om kapitalismens oförmåga att lösa sina inneboende ekonomiska motsättningar. Parallellt med den expanderande imperialistiska ekonomin fanns en ännu snabbare växande ekonomi i arbetarstaterna och en närmast stagnerande ekonomi i de koloniala och halvkoloniala länderna; både dessa företeelser underströk krisen i det världskapitalistiska systemet.

Slutligen bör man hålla i minnet att den imperialistiska ekonomins expansion, framför allt i Västeuropa, inte alstrades automatiskt av spontant verkande ekonomiska krafter. Tvärtom, den var ett resultat dels av de reformistiska och stalinistiska ledningarnas förräderi mot den europeiska arbetarklassens revolutionära möjligheter efter kriget, dels av den massiva hjälpen från USA-imperialismen, som omedelbart efter krigsslutet koncentrerade alla sina krafter på att konsolidera och återuppbygga kapitalismen i Västeuropa.

Men dessa reservationer förtar inte på något sätt omfattningen och vikten av denna långvariga expansion av den imperialistiska ekonomin. Det faktum att den imperialistiska ekonomin kunde genomgå en sådan högkonjunktur trots att fjorton länder befriat sig från kapitalistisk exploatering, att kolonialväldenas upplösning och en minskande betydelse av koloniala överprofiter för den imperialistiska ekonomin kunde sammanfalla med en osedvanlig expansion av denna, måste erkännas och förklaras.

Att förneka sådana uppenbara fakta är inte att ”bevara den orubbliga tilltron till arbetarklassens revolutionära möjligheter” – det är att omvandla grundvalen för detta förtroende, en strikt vetenskaplig verklighetsuppfattning, till dogmatisk, religiös humbug, ovärdig marxismen. Men att begränsa analysen till aktuella fakta utan att påvisa de djupgående, långsiktiga tendenserna, utan att klargöra de grundläggande motsättningarna och därmed påvisa deras historiska begränsning, skulle betyda att man fallit offer för vulgärempirism. Det skulle betyda att man blev fången i en borgerlig och småborgerlig ideologi, som i alla tonarter förklarat att kapitalismen upptäckt hemligheten med den kontinuerliga, ”stabiliserade” expansionen och den garanterade fulla sysselsättningen.

De revolutionära marxisterna har lyckats undvika detta dubbla misstag. De har gett en totalanalys av anledningarna till den imperialistiska ekonomins långvariga expansion, en analys i överensstämmelse med den allmänna marxistiska teorin.

Denna expansion framkallades av en accelererad teknologisk förnyelse, stimulerad av exceptionellt höga rustningsutgifter under en följd av mer än 20 år (30 år i USA) – ett unikt fenomen i kapitalismens historia. Detta resulterade i en mera systematisk industrialisering inom de flesta imperialistiska stater, som medförde en verklig revolution av den sociala strukturen i länder som Frankrike, Italien, Japan och Spanien, där böndernas betydelse, befolkningsmässigt och ekonomiskt, snabbt sjönk. Denna expansion skyddades mot allvarliga periodiska överproduktionskriser genom en systematisk och avsiktligt organiserad permanent kredit- och penninginflation. Högkonjunkturen upprätthölls medelst en enorm, exempellös skuldsättning. Överproduktionen avskaffades inte; dels doldes den av den inflationistiskt alstrade köpkraften, dels frystes den i form av en växande överkapacitet inom en rad industrier (kol, varvsindustri, stål, textil, petrokemiska produkter, och inom en snar framtid utan tvekan bilindustrin.)

Denna marxistiska analys ledde till tre slutsatser: För det första att huvuddrivkrafterna i denna långvariga expansion successivt kommer att mattas, vilket kommer att framkalla en allt häftigare konkurrens imperialistländerna emellan. För det andra att en medveten tillämpning av den keynesianska ”antirecessionella” tekniken kommer att skärpa den världsomfattande inflationen och det konstanta nötandet på valutornas köpkraft samt slutligen ge upphov till en mycket allvarlig kris i det internationella valutasystemet. För det tredje att dessa två faktorer tillsammans kommer att ge upphov till ökande, begränsade recessioner som kommer att leda utvecklingen i riktning mot en allmän recession i den imperialistiska ekonomin, visserligen ej jämförbar med den stora depressionen 1929-32 vare sig i omfattning eller varaktighet, men dock omfattande alla imperialistiska länder och betydligt allvarligare än de senaste 20 årens recessioner. Två av dessa förutsägelser har redan inträffat. Den tredje kommer att göra det i början av 70-talet.

Oundvikligheten av den kapitalistiska ekonomins cykliska konjunkturväxlingar bekräftades på ett slående sätt av Västtysklands första verkliga recession 1966-67. Denna, som sammanföll med Storbritanniens femte recession efter kriget, påverkade nästan alla länder i det kapitalistiska Europa; endast Italien undgick den, eftersom landet redan haft en allvarlig cyklisk nedgång 1964. Denna recession, den allvarligaste i Europa sedan andra världskriget, ökade det totala antalet arbetslösa till tre miljoner. Men eftersom den inträffade samtidigt med en högkonjunktur i Japan och med en utveckling i den amerikanska ekonomin som karaktäriserades av början till en högkonjunktur, följd av en lätt, kortvarig nedgång, kunde en allomfattande recession i den imperialistiska världen med knapp nöd avvärjas.

Trots att recessionen förblev begränsad till de främsta imperialistiska länderna i Västeuropa har den redan allvarligt skärpt rivaliteten inom imperialismen. Pundets devalvering, de åtgärder Johnson-administrationen vidtog för att ”försvara dollarn”, den maskerade devalveringen av den franska francen i november 1968, de japanska bilindustriernas invasion på de europeiska och amerikanska marknaderna, konkurrensen mellan de europeiska och nordamerikanska trusterna inom EEC, det kapitalistiska Europas egna besvärligheter med den ekonomiska integrationen (skenbart beroende på att gaullismen vägrade Storbritannien inträde i EEC, men i själva verket på de främsta bourgeoisiernas fruktan och tvekan inför en allmän avmattning i den internationella imperialistiska ekonomins expansion) – detta är de viktigaste uttrycken för denna interimperialistiska rivalitet. Den leder otvetydigt mot en ny och mer avancerad fas av kapitalkoncentration – i många fall internationell kapitalkoncentration –och tenderar därigenom generellt att höja överproduktionskapaciteten, öka skulderna och minska profiterna för de monopolistiska trusterna. Konkurrensen och kapitalkoncentrationen, som är ett resultat av en första avmattning i tillväxttakten, måste i sin tur leda till dess ytterligare avmattning.

Alla dessa faktorer samverkar till att nöta bort den grund på vilken det i 30 år varit möjligt att bygga en kolossal pyramid av skulder och inflation. Förtroendet för den internationella kapitalistiska ekonomins två så kallade ”reservvalutor”, dollarn och pundet, har grundligt skakats. Detta har tenderat att hämma expansionen av kapitalismens internationella handel och de internationella betalningsmedlens expansion. En återgång till guldmyntfot är omöjlig i en kapitalistisk värld på nedgång, i kamp med starka antikapitalistiska krafter. Man skulle riskera att framkalla en ekonomisk kris som systemet inte kan bära.

Men samtidigt strider en fortsatt internationell inflation allt tydligare mot intressena hos en växande del av den internationella bourgeoisien. Det minskade förtroendet för dollarn tenderar att successivt begränsa den internationella likviditetens expansion vid en tidpunkt då denna är i högsta grad nödvändig för att återuppliva högkonjunkturen. Denna motsättning belystes av New Delhi-konferensens misslyckande och de imperialistiska ländernas oförmåga att öka sin ”hjälp” till de halvkoloniala länderna (vilken i första hand är en hjälp till deras egen exportindustri), samtidigt som de första tecknen visar att den interimperialistiska handelns expansion är på upphällningen.

Utan tvekan förfogar den amerikanska imperialismen över tillräckliga reserver och resurser för att kunna använda keynesianska metoder en tid till utan direkta angrepp mot den amerikanska arbetarklassens levnadsstandard. Men nödvändigheten att göra slut på den kroniska bristen i betalningsbalansen tvingar fram en allvarlig begränsning av det internationella valutasystemets inflationistiska expansion. Detta ökade allmänna deflationistiska tryck påtvingar ett växande antal imperialistiska länder en gemensam disciplin inom finans- och penningväsen, som i stor utsträckning är oberoende av den ekonomiska politik deras tillfälliga regeringar väljer att föra. Därigenom dras de, den ena efter den andra, in i en allmän strömning som inom några år leder till en allmän recession.

Ett av den imperialistiska ekonomins mest slående drag efter andra världskriget var frånvaron av någon internationell synkronisering av recessionerna. De amerikanska recessionerna 1949, 1953, 1957 och 1960, som fick mer eller mindre direkta följder i Storbritannien och en rad mindre imperialistiska länder, sammanföll med en ihållande högkonjunktur i Västtyskland. Den japanska recessionen inträffade inte förrän 1965, då den franska och italienska ekonomin redan åter var på uppgång. Och de tyska och brittiska recessionerna 1966-67 åtföljdes av en högkonjunktur i Italien och Japan och en åtminstone delvis vidmakthållen högkonjunktur i USA.

Denna recessionernas uppsplittring i tid och rum har uppenbarligen effekten att minska omfattningen och varaktigheten av ekonomins nedgång. Exportökningen kompenserar vid varje tillfälle den minskade försäljningen på hemmamarknaden. Orsaken härtill är, att om än recessionen ytterst beror på nedgång av investeringar, dvs. utveckling av överkapacitet och således ”fryst” överproduktion, så framkallas den dock omedelbart av statliga åtgärder: kreditrestriktioner och en deflationistisk politik, som antingen avser att utjämna betalningsbalansen eller att ”dämpa den överhettade ekonomin” eller bådadera. Det var den allmänna expansionstendensen och den internationella inflationen, vilka tillsammans möjliggjorde denna allmänt tillämpade monetära och finansiella manipulering i den imperialistiska världen.

Dessa båda stimuli har redan börjat försvagas och väsentligt börjat reducera varje imperialistisk regerings marginaler för egna manövrer. Wilson-regeringen fick sig en dyr läxa när den internationella storfinansen praktiskt taget påtvingade den en devalvering som var otillräcklig för att den brittiska bourgeoisien skulle kunna vinna tillbaka sina förlorade internationella marknader. Som följd av det nära internationella samarbetet mellan centralbankerna tenderar nedgången av dessa två stimuli att framtvinga en allt striktare penningpolitisk disciplin. Detta medför en närmare samordning av penningpolitiken i de viktigaste imperialistiska länderna, vilket förr eller senare gör en synkronisering av de ekonomiska recessionerna ofrånkomlig.

Synkroniseringen av recessionerna har sina rötter i själva produktionsprocessen. Den avspeglar ytterst kapitalets ökande internationalisering och utjämningen av de olika imperialistiska ekonomiernas produktivitetsnivåer och konkurrenskraft. Under dessa villkor krymper utrymmet för finansiella och monetära manövrer avsevärt. Varje manöver, vare sej det gäller deflation, devalvering eller protektionism, medför omedelbart negativa konsekvenser för ekonomin i andra imperialistiska länder och tvingar dem till en liknande kurs. I själva verket uttrycker det nära samarbetet mellan centralbankerna på en medveten nivå den objektiva oförmågan hos de imperialistiska staterna, t. o. m. de starkaste, att samtidigt undandra sig den interimperialistiska rivalitetens krav och undgå den monetära vedergällning som ofrånkomligen följer av varje försök att förbättra de egna konkurrenspositionerna med hjälp av lämpliga finansiella åtgärder.

Historiskt sett har det annalkande slutet på den internationella imperialistiska ekonomins långvariga expansion 1940-65 djupare orsaker än monetära problem, kreditsystem eller de borgerliga staternas interventionistiska politik. Det innebär att den motsättning som råder mellan produktivkrafternas expansion och det privata ägandets bromseffekt, och som kapitalismen under en hel period med olika hjälpåtgärder lyckades undertrycka, åter mäktigt stiger till ytan. Effektiviteten av dessa åtgärder sviktar. Den permanenta inflationens stimulerande effekt neutraliseras av de negativa verkningar som denna inflation har på världshandeln. Den stimulerande effekten från rustningsindustrin minskar i en situation där denna industri nått kolossala proportioner, och där en återupplivning av högkonjunkturen skulle kräva en höjning av militärutgifterna som inte ens den amerikanska ekonomin skulle kunna bära. Den allt tydligare relativa utarmningen av de halvkoloniala länderna reducerar mer och mer den del av imperialismens totala industriella produktion som de kan absorbera. Handeln mellan de imperialistiska länderna, som växte enormt under den långvariga expansionen, begränsas alltmer av konkurrensen mellan de imperialistiska länderna och den tilltagande utjämningen av deras tekniska nivå .

Sammanfattningsvis kan sägas att den enorma produktionskapacitet som skapats i dessa länder alltmer kommer i konflikt med behovet av kapitalrealisation. Endast arbetarstaternas expanderande ekonomi kan komma att erbjuda en tillfällig säkerhetsventil, men deras handel med de imperialistiska länderna är, trots att den konstant ökar, fortfarande för liten för att hindra en allmän recession. Begränsningarna i denna handel, som beror både på arbetarstaternas knappa exportpotential och på det allmänna internationella läge som gör långvariga krediter mycket riskabla, kommer inte att övervinnas i någon större omfattning under den närmaste framtiden.

IV. Den nya fasen i de byråkratiserade arbetarstaternas kris och innebörden i de ”ekonomiska reformerna”

Efter att den ungerska revolutionen krossats 1956 hade krisen i de byråkratiserade arbetarstaterna i Östeuropa och Sovjetunionen tillfälligt hejdats eller kanaliserats. Detta förhållande uttrycktes bland annat av att de flesta reformer som uppnåddes under den ”polska oktobern” avskaffades, att avstaliniseringen i Sovjetunionen avstannade efter SUKP:s 22:a kongress, att arbetarmassornas passivitet och politiska apati, som kortvarigt bröts av den kubanska revolutionens seger och dess sammandrabbningar med den amerikanska imperialismen, senare inte påverkades ens av den kinesisk-sovjetiska konflikten. Chrusjtjov, vars ekonomiska politik blivit impopulär bland arbetarmassorna, eliminerades under allmän likgiltighet. Till och med den amerikanska imperialismens aggressionskrig mot den vietnamesiska revolutionen, som väckte så djupa och våldsamma protester hos det unga avantgardet i de imperialistiska länderna, mötte i de europeiska arbetarstaterna en mycket mer liknöjd attityd – även om modiga och självständiga aktioner bland studenterna i Östtyskland, Tjeckoslovakien Polen och framförallt Jugoslavien måste nämnas.

Flera samverkande faktorer förklarar denna utdragna politiska apati och den förnyade relativa stabiliteten hos arbetarstaternas byråkratiska regimer under nästan ett decennium efter de våldsamma skakningarna 1952 –57. I allmänhet karaktäriserades slutet av 50-talet och början av 60-talet av en konstant höjning av massornas levnadsstandard. Detta gäller länder som Sovjet, Östtyskland och Jugoslavien i högre grad än exempelvis Polen och Tjeckoslovakien. Men det räckte ändå till att skapa ett klimat som väckte reformistiska illusioner. Krossandet av den ungerska revolutionen gav också näring åt detta klimat. Hägringen av en successiv ”demokratisering” ovanifrån, stimulerad av stötvisa, korta liberaliseringsfaser på kulturens område och av ett växande intresse för den jugoslaviska formen av arbetarsjälvstyre skapade en allmän grund för konsolideringen av detta klimat.

Det fanns emellertid en mera grundläggande faktor för denna apati. Under den stalinistiska perioden hade arbetarklassen i alla dessa stater (med en begränsad reservation för Jugoslavien) politiskt exproprierats och atomiserats. Den uppenbara motsättningen mellan å ena sidan den officiella doktrinen, en apologetiskt deformerad ”marxism”, och å andra sidan det politiska förtrycket och den sociala ojämnlikheten, skapade hos arbetarklassen en djup misstro och stigande skepsis mot marxism-leninismen. Under perioder av stark ekonomisk expansion kombinerades denna misstro med optimism beträffande möjligheterna till ”personlig framgång”, under perioder av stagnation med pessimism i samma avseende. Men bristande tro på det av byråkratin prostituerade kommunistiska idealet var den grundläggande orsaken till arbetarnas politiska apati. Varken ”liberaliseringsperioderna” eller de intellektuellas kamp för ökad socialistisk demokrati har kunnat reducera denna faktor, eftersom arbetarna, inte utan grund, betraktar dessa intellektuella som en del av den privilegierade byråkratin och det ”liberala” programmet knappast erbjuder några omedelbara fördelar för arbetarna.

Under flera år har emellertid en rad faktorer börjat underminera de byråkratiska regimernas relativa stabilitet efter 1957. Krisen i dessa regimer sätter på nytt ett flertal skikt inom befolkningen i rörelse i Jugoslavien, Polen och Tjeckoslovakien. Sovjetbyråkratin drabbas av panik inför möjligheten av ett dylikt uppvaknande i Sovjetunionen. Av de faktorer som bidrar till denna utveckling bör fyra framhållas: En avmattning av den ekonomiska tillväxten kombinerad med de menliga verkningar som de senaste årens ”ekonomiska reformer” medfört för massorna; krisen i det ”socialistiska världslägret”, dvs. krisen i arbetarstaternas och kommunistpartiernas inbördes relationer; byråkratins oförmåga att utveckla en något så nära konsekvent politisk linje som ersättning för den stalinistiska doktrinen; samt slutligen de intryck som inom arbetarstaterna framkallats av den amerikanska imperialismens aggressiva eskalering och de vietnamesiska arbetande massornas segerrika motstånd samt av den revolutionära agitationens och kampens pånyttfödelse i Västeuropa.

Den ekonomiska tillväxtens stadiga nedgång i de byråkratiskt degenererade eller deformerade arbetarstaterna under 60-talet är uttryck för en djupgående kris i ekonomins byråkratiska ledning. Det är allmänt erkänt att överbyråkratiserad planering misslyckas när tiden är inne att från industrialiseringsskedet, under vilket man inte tog hänsyn till kostnader, gå vidare till utvecklandet av en ny teknologi (elektronik, petrokemiska produkter, automatiserade mekaniska system) och produktion av kapitalvaror. Men eftersom byråkratin inte kan byta ut sig själv mot ett demokratiskt centraliserat arbetarsjälvstyre, så söker den efter ”automatiska” mekanismer som kan ersätta de motsägande, förvirrade och allt mindre effektiva direktiven ovanifrån. Härav dess gynnsamma inställning till ”ekonomiska reformer” som återupplivar tanken på en ”socialistisk marknadsekonomi”. Bakom byråkratins benägenhet att ta sin tillflykt till marknadsmekanismer ligger en rivalitet inom själva byråkratin mellan en huvudsakligen teknokratisk grupp och den politiska apparatens konservativa tendens av stalinistiskt ursprung.

Denna konflikts inombyråkratiska karaktär framträder klarast i det program för relationerna till arbetarklassen som de ”liberala” teknokraterna har utvecklat. Ingenstans uttalar de sig ens i princip för arbetarnas självstyre. Genomgående förordar de ökad makt åt direktörerna och större självständighet för de enskilda industrierna. Denna ökade makt åt direktörerna gäller inte bara deras förhållande till de centrala planeringsinstanserna utan även deras förhållande till arbetarna. Teknokraterna förespråkar en stramhet och ekonomisk rationalitet som blir så mycket mer suspekt i arbetarnas ögon som den innebär en återgång till utbredd arbetslöshet och slopandet av fria eller billiga sociala förmåner (t. ex. bostad), samtidigt med en ökning av den sociala ojämlikheten och av byråkraternas löner och premier.

Det är en sak att konstatera att de ”liberala reformerna” trots allt skapar en atmosfär som är gynnsam för återupplivandet av arbetarnas initiativ och politiska aktivitet. Men detta betyder inte att de revolutionära marxisterna stödjer de ”liberala” teknokraterna mot de ”konservativa” politiska byråkraterna. Utan tvekan har denna inombyråkratiska konflikt och de liberala eftergifterna åt författare, journalister och studenter i Tjeckoslovakien ökat möjligheterna till ett återuppvaknande av arbetarnas aktivitet. Och det bör tilläggas att arbetarnas aktivitet även kan vändas mot ”reformernas” för arbetarklassen ogynnsamma ekonomiska följder. Man skulle konstruera ett olösbart dilemma för det unga avantgardet i dessa länder om man sökte begränsa dess aktion till ett val mellan ”ett mindre ont” (den liberala teknokratiska byråkratin) och ”en återgång till stalinismen”. Endast ett djärvt program för återupprättande av en socialistisk demokrati, baserad på arbetarrådens maktutövning, alltså den politiska revolutionens program, kan föra arbetarmassorna tillbaka till den politiska scenens centrum. Arbetarklassens förhållande till byråkratin är alltför antagonistiskt för att den skulle låta sig användas som hjälptrupp i konflikten mellan två riktningar inom den härskande kasten.

Att de intellektuella och ungdomen inom de byråkratiskt degenererade och deformerade arbetarstaterna är de skikt som först börjat röra på sig beror inte bara på arbetarnas fortfarande mycket utbredda politiska apati. Det återspeglar också det mera direkta missnöje som byråkratins diktatur väckt i dessa kretsar. Arbetarna kunde i nödfall tillfälligt låta sig nöja med en höjning av sin levnadsstandard och en marginell ökning av sina fackliga rättigheter i företagen. För de intellektuella och ungdomen utgör frihet i det konstnärliga och litterära skapandet, i den vetenskapliga och därmed även den politiska debatten vitala villkor, utan vilka de hotas av kvävning. Genom att likvidera stalinismens mest extrema aspekter utan att skapa en verklig socialistisk demokrati har byråkratin endast gjort sig av med de mest extrema medlen att undertrycka de intellektuellas och studenternas krav utan att tillfredställa dessa. Detta kunde endast framkalla en allt häftigare kris, som ofrånkomligt leder fram mot explosionen.

Utvecklingen i denna riktning har blivit så mycket mera oundviklig som byråkratins ideologiska misslyckande är mycket tydligare än dess – endast partiella – ekonomiska. Byråkratin har inte varit i stånd att ersätta stalinismen med någon egen doktrin av ens minimalt sammanhang. Den har inte ens klarat av att omarbeta sin egen historia. Dess totala misslyckande på detta område har framstått med all tydlighet genom den mödosamma omskrivningen år efter år av dess ”handböcker” i filosofi, politiska ekonomi och SUKP:s historia, som sedan revideras igen för att slutligen dras in. Detta misslyckande framstår än mer tydligt om man jämför det med Sovjetunionens otvetydiga framgångar inom naturvetenskap och teknologi.

Byråkratins ideologiska oförmåga manifesteras också av den växande krisen inom det ”socialistiska lägret” och den världskommunistiska rörelsen. Denna kris bestäms ytterst av intressemotsättningarna mellan de nationella byråkratierna och återspeglar deras olika relationer till imperialismen. Men byråkratins, och framförallt sovjetbyråkratins, oförmåga att formulera någonting som liknar en doktrin vilken alla arbetarstater kan acceptera, både i fråga om förhållandet till imperialismen och om vägarna till uppbyggandet av socialismens ekonomi och samhälle, stimulerar ofrånkomligen de centrifugala tendenserna inom lägret.

Från denna synpunkt har Kosygin-Bresjneveran varit ännu mer förödande för sovjetbyråkratin än Chrusjtjovs. Av fjorton arbetarstater har åtta glidit ur Kremls kontroll (i kronologisk ordning Jugoslavien, Kina, Demokratiska republiken Vietnam, Demokratiska republiken Korea, Albanien, Kuba, Rumänien, Tjeckoslovakien). Med Tjeckoslovakiens växande självständighet hotar självständighetens lockelse att växa även i Polen och Ungern. Om detta inte kommit till uttryck även i Tyska demokratiska republiken så beror det på att den byråkratiska regimen i detta land är direkt beroende av militärt stöd från Sovjet.

Den ”fredliga samexistensens” och ”ekonomiska tävlans” politik har kostat Kreml kontrollen över de flesta kommunistiska rörelser i södra och syöstra Asien och dömt de latinamerikanska rörelser som förblivit lojala mot Kreml till allt mindre inflytande. Då denna politik gillas av de flesta imperialistländers kommunistpartier förpassas dessa till en återvändsgränd i förhållande till de hastigt uppväxande ungdomsrörelserna i dessa länder och får endast ett mycket begränsat inflytande över detta nya avantgarde.

Dialektiken i byråkratins politiska kris har inte verkat på ett direkt eller rätlinjigt sätt. De maoistiska och t. o. m. fidelistiska strömningarna inom kommunistpartierna och de unga upproriska grupperna inom de byråkratiskt deformerade arbetarstaterna är fortfarande obetydliga och svaga. Detta beror i stor utsträckning på att dessa strömningar inte lyckats föra fram ett konkret program, medryckande förslag som hänför sig till dessa länders egna problem. Maoisternas fasthållande vid stalinkulten avskär dem från alla möjligheter till inflytande över de intellektuella och studerande i Östeuropa.

Men byråkratins internationella politiska kris har indirekt påverkat och fortsätter att påverka utvecklingen mot förnyad aktivitet i de östeuropeiska arbetarstaterna. Mångfalden av ”officiella” resolutioner alstrar en allmän skepsis mot varje form av ”ortodoxi” och gynnar återgången till kritiskt tänkande. Varje internationell konfrontation blir ett tillfälle till debatter, som återupplivar den polemik som tillfälligt avstannade när avstaliniseringen avbröts i Sovjet. Även de mest blygsamma framgångar i kampen för socialistisk demokrati får internationella återverkningar och sätter igång en kedjereaktion. Tjeckiska studenter kommer till polska studenters försvar då dessa utsätts för förtryck, och både tjecker och polacker visar sin sympati med de förföljda icke-konformistiska intellektuella i Sovjetunionen.

Vidare har Pekings propagandakampanj mot Moskva obestridligt bidragit till att underminera de byråkratiska kommunistpartiledarnas auktoritet både i de kapitalistiska länderna och i Sovjetunionen. I enlighet med polemikens krav har maoisterna sagt förödande sanningar om ”revisionisterna” och gett viktiga exempel på prosovjetiska kommunistpartiets agerande för att bevisa sina påståenden. Medan denna propaganda mött enbart begränsat gensvar i Sovjetunionen och Östeuropa, främst beroende på Mao-kulten och de därmed förbundna hyllningarna till Stalin, har den varit en bidragande faktor vid tillkomsten och aktiveringen av det unga avantgardet i de kapitalistiska länderna, vilket i sin tur har bidragit till växande oppositionella rörelser bland ungdomen och de intellektuella i de degenererade och deformerade arbetarstaterna. Från denna utgångspunkt hade propagandan om kulturrevolutionen, hur falsk den än var, en särskild betydelse, eftersom den så öppet var riktad mot byråkratin och proklamerade nödvändigheten att ungdomen ”tar makten”. Det slutliga resultatet av detta blev ett bidrag till undermineringen av den stalinistiska rörelsens stabilitet i världsskala.

De vietnamesiska massornas segerrika motstånd mot den imperialistiska aggressionen har kommit att utöva ett positivt inflytande på återupplivandet av ett politiskt avantgarde i arbetarstaterna. Det har kylt av en del av de upproriska intellektuellas och studenternas sympati för den borgerliga ”demokratin” och diskrediterat den amerikanska imperialismen i deras ögon. Det har framkallat en strömning av aktiv solidaritet, som förstärkts genom närvaron av många studenter från kolonialländerna i arbetarstaterna. Det fungerar i dag i arbetarstaterna – på samma sätt som i västvärlden – som en vattendelare mellan å ena sidan reaktionärer och högerelement – vilka beklagar sig över de östeuropeiska folkens uppoffringar ”till vietnamesernas och kubanernas förmån”, förklarar att vietnamkriget bara är ett gräl mellan stormakter, intar en neutral och indifferent hållning inför det vietnamesiska folkets heroiska motstånd – och å andra sidan de progressiva strömningarna, som med spontana demonstrationer och krav på mera direkt och massiv hjälp går utöver de officiella, rent verbala ”solidaritetsförklaringarna”. Det sagda gäller i ännu högre grad den hållning som de olika strömningarna i arbetarstaterna intar till den revolutionära resningen i Frankrike: högerelementen beklagar försvagningen av gaullismen, som ”gynnar den internationella avspänningen”, och riktar en högerkritik mot det franska kommunistpartiet, medan de verkliga vänsterströmningarna solidariserar sig med ungdomsrevolten och kritiserar det franska kommunistpartiet från vänster.

Tydligast avslöjade den politiska revolutionen i Tjeckoslovakien tendenserna och motsättningarna i denna successivt vaknande massaktivitet i de byråkratiskt degenererade arbetarstaterna. Arbetarmassorna, som under en hel period intagit en avvaktande attityd, började mot slutet av våren 1968 bli aktiva, framförallt genom att föra fram sina egna krav. Deras ingripande påskyndades genom Kremls och dess satelliters öppna inblandning i kraftmätningen inom det tjeckoslovakiska kommunistpartiet, därefter genom det politiska och militära tryck som sovjetbyråkratin började utöva på den tjeckoslovakiska regeringen, för att nå sin höjdpunkt omedelbart innan väpnade styrkor i Kremls tjänst invaderade Tjeckoslovakien. Man bevittnade i detta ögonblick den största eruption av revolutionär massaktivitet som Östeuropa har upplevt sedan oktober-november 1956 i Ungern.

Arbetarmassorna, som slagit in på den politiska revolutionens väg, började allt klarare föra fram parollen om arbetarnas självstyre, den direkta ledningen av företagen och hela ekonomin genom arbetarnas valda representanter. Trots all ideologisk förvirring, vilken som resultat av det stalinistiska förflutna och Dubcek-ledarskapets karaktär rådde inom studenternas och arbetarnas avantgarde, började inom kommunistpartiet, massorganisationerna och arbetarklassen kristallisationen av en tredje riktning, som förkastade både de med Kreml lierade konservativa nystalinisterna och den ”liberala ekonomiska reformens” högerflygel.

Dubcek-ledarskapets kapitulation inför Kreml och dennes försök att – till en början med Dubcek-gruppens egen hjälp – återupprätta den byråkratiska kontrollen över de samhällssektorer som började undandra sig denna kontroll, satte arbetar- och studentavantgardets stridbarhet och självförtroende på ett hårt prov. Kremls främsta mål var att åstadkomma en demobilisering av de tjeckoslovakiska massorna, varefter det skulle bli lätt att ersätta gruppen kring Dubcek med mer fogliga tjänare. Under sex månader har massornas beundransvärda stridbarhet hindrat detta. Men i det långa loppet kan denna stridbarhet inte upprätthållas om rörelsen inte sprids till grannländerna, framför allt till Sovjetunionen självt.

Vad som antagligen fick kremlmajoriteten att fatta beslut om en militär intervention i Tjeckoslovakien var inte så mycket rädslan för att det tjeckiska experimentet skulle upprepas i grannländerna som fruktan att det skulle spridas till Sovjetunionen. Särskilt bland Sovjetunionens nationella minoriteter (ukrainare, georgier, krimtatarer och balter) stimulerade vissa av de tjeckiska massornas progressiva erövringar i januari–augusti 1968 den politiska differentieringen och uppkomsten av oppositionella strömningar. Stort intryck gjorde att censuren avskaffades, att en äkta federal statsstruktur utlovades och att de demokratiska normerna för partilivet delvis återställdes, vilket bl. a. inkluderade rättigheten att framföra avvikande åsikter. Genom att reagera så brutalt som man gjorde, till och med till priset av en förvärrad kris inom den världskommunistiska rörelsen, avslöjade Kreml sin rädsla inför sovjetmassorna. Att invasionen i Tjeckoslovakien förmådde väcka en (visserligen svag) offentlig politisk opposition – den första på trettio år –visar att Kremls fruktan inte är ogrundad. I Sovjetunionen, lika väl som i Tjeckoslovakien, Polen, Östtyskland, Jugoslavien och Ungern, samlas långsamt ett nytt revolutionärt ungdomsavantgarde, som under tusen svårigheter och ökande förtryck söker sig fram till återupptäckten av den revolutionära marxismens teori och praktik.

Det ökande (även militära) tryck som Sovjetunionen utövade i april 1969 var dess reaktion både på de tjeckoslovakiska massornas stridbarhet och på den ökande oppositionen inom själva Sovjetunionen. Kremls ”seger” i Tjeckoslovakien har långtifrån stabiliserat byråkraternas makt utan bara förvärrat stalinismens kris i de östeuropeiska arbetarstaterna.

Nyckelproblemet för avantgardet i arbetarstaterna är att åstadkomma förbindelsen mellan de studenter och intellektuella, som börjat den direkta kampen för den socialistiska demokratin, och arbetarna som kan och måste vinnas för denna kamp. Förbindelsen kan inte uppnås om man inte tar hänsyn till arbetarklassens aktuella medvetande, dess materiella intressen och dess historiska mål. Att förbereda denna förbindelse innebär att man i dessa länder arbetar för en pånyttfödelse av revolutionära marxistiska organisationer som företräder den politiska revolutionens totala program.

De ekonomiska och sociala följderna av vissa östeuropeiska arbetarstaters ”ekonomiska reformer” har under senare tid gett upphov till riktningar i den internationella revolutionära rörelsen som hävdar att dessa länder är på väg att återinföra kapitalismen. Den mycket spridda maoistiska propagandan har haft en obestridbar effekt. Vissa av dessa länders utrikespolitiska utveckling, t. ex. Rumäniens och framförallt Jugoslaviens, har objektivt stärkt dessa farhågor, vilket sovjetbyråkratin har utnyttjat till att rättfärdiga en strikt kontroll över dessa länder. Detta upprepades i Tjeckoslovakien, där Kremls stöd åt den konservativa nystalinistiska Novotnyriktningen rättfärdigades med den påstådda risken för en återgång till den borgerliga demokratin.

De revolutionära marxisterna bör avvisa denna argumentering och försvara en korrekt tillämpning av den marxistiska analysens metod. Inte bara därför att försvaret av marxismens teoretiska landvinningar utgör en integrerande del av kampen för världsrevolutionen, utan även därför att det är en oeftergivlig förutsättning för ett ingripande i arbetarstaternas pågående kris. För att kunna främja den politiska revolutionen bör detta ingripande bygga på en korrekt analys av de existerande sociala krafterna, deras respektive betydelse och deras dynamik. Eftersom Jugoslavien förts fram som typexempel, med hänsyn till den privata sektorns expansion i detta land, måste vi undersöka tesen om kapitalismens återinförande i ljuset av de verkliga förhållandena i detta land.

Ur metodologisk synpunkt företräder anhängarna av tesen om kapitalismens återinförande i Jugoslavien en omvänd reformistisk uppfattning. Eftersom det tydligen aldrig förekommit någon social kontrarevolution i detta land, eftersom partiet vid makten trots alla tecken på högerdegeneration fortfarande är detsamma som 1945 fullständigt exproprierade den tidigare ägarklassen och förstörde dess stat, innebär tesen om kapitalismens återupprättande möjligheten av en gradvis och omärklig övergång från en arbetarstat till en borgerlig stat, från en icke-kapitalistisk till en kapitalistisk ekonomi, på samma sätt som reformisterna tror på möjligheten av en omärklig och gradvis övergång från en borgerlig stat till en arbetarstat, från en kapitalistisk till en icke-kapitalistisk ekonomi.

För marxister finns ingen kapitalism utan en borgarklass vid makten, i ordets ekonomiska betydelse. Det kan inte finnas en borgarklass vid makten utan privat ägande av produktionsmedlen och samhällets produktionsöverskott. Från denna utgångspunkt är det omöjligt att påvisa att den jugoslaviska byråkratin tagit något avgörande steg mot något privat tillägnande av de väsentliga produktionsmedlen. Tvärtom, systemet med arbetarnas självstyre representerar ett ytterligare politiskt och psykologiskt hinder på vägen mot ett sådant privat tillägnande: arbetarna är mycket mindre villiga att till privata ägare överlämna fabriker i vars ledning de direkt deltar. Utvecklingen av den primitiva privata ackumuleringen har antagit betydande proportioner inom jordbruket, handeln, hantverket och servicesektorn. Men denna process äger rum inom sådana klasser eller sociala skikt som de rika bönderna eller de privata köpmännen, inte i byråkratin. Vad sedan byråkratins privata tillägnande av en del av det sociala produktionsöverskottet beträffar, så kan det inte påvisas att detta fenomen är kvantitativt mera betydande än i Sovjetunionen under stalintiden.

Det är sant att en korrumperad byråkratis symbios med bönderna och en köpmanna- och hantverkarklass i snabb ekonomisk tillväxt skapar stora ekonomiska och sociala spänningar i en socialistisk ekonomi och medför allvarliga motsättningar. Dessa är dock bara en upprepning av analoga motsättningar i Sovjetunionen under NEP-perioden. De hotar ekonomins plankaraktär och dess socialiserade grundval, och de skärps av det jugoslaviska kommunistpartiets beslut beträffande ökad ekonomisk decentralisering och successivt slopande av utrikeshandelsmonopolet. Detta är odiskutabelt. Man den enda slutsats som kan dras härav är att en process av skarpa politiska och sociala strider håller på att utvecklas i Jugoslavien. Detta visar även den politiska krisen sedan 1966, strejkvågen 1966-67 och framförallt studentdemonstrationerna och den fackliga kongressen i juni 1969. Jugoslaviska kommunistiska förbundets kongress i mars 1969 kunde bara notera de problem som framkallat dessa strider och möter det härskande skiktet, inte lösa dem. För ett återupprättande av kapitalismen skulle det krävas att den jugoslaviska arbetarklassen – den enda som har genomfört en segerrik socialistisk revolution i Europa sedan 1917 – skulle besegras och de sociala krafter som representerar ett nytt privat tillägnande av de väsentliga produktionsmedlen skulle segra. Att säga att kapitalismen redan återupprättats, utan massivt motstånd från proletariatets sida – det är att proklamera nederlaget innan slaget har stått och ge prov på en defaitism som efter den senaste tidens händelser framstår som totalt ogrundad.

De revolutionära marxisterna avvisar varje föreställning om att en ekonomis eller ett samhälles sociala struktur fundamentalt kan ändras av ideologiska faktorer eller politiska uppfattningar. De avvisar med än större kraft maoisternas teser att kapitalismens återinförande ”automatiskt” följer om inte kapitalismens alla ideologiska spår elimineras. Detta är en idealistisk och voluntaristisk revision av den historiska materialismen. Återupprättandet av kapitalismen i ett land där den störtats är endast möjligt om en ny borgarklass, vars existens klart kan påvisas medelst ekonomiska och sociala fakta, tillägnar sig de väsentliga produktionsmedlen och störtar arbetarstaten. Ingenting dylikt har inträffat i Jugoslavien.

Jugoslavien representerar lika litet som Sovjetunionen eller Kina någon slutgiltig idealmodell för ekonomins och samhällets övergång från kapitalismen till socialismen. I alla dessa fall har allvarliga nya, oförutsedda deformeringar i förhållande till den teoretiska modellen framträtt. Men detta är ingen anledning till att överge de grundläggande marxistiska kriterierna för bedömningen av en stats sociala karaktär, att fästa sig enbart vid deformeringarna och bortse från det väsentliga. Överdriven ekonomisk decentralisering, förnyad arbetslöshet, ökande privat primitiv ackumulering inom servicesektorn är i Jugoslaviens fall allvarliga missbildningar. men de är det lika mycket som avskaffandet av arbetarkontroll och arbetarstyre i Sovjetunionens fabriker under Stalin-epoken, som Chrusjtjovs blodiga krossande av de ungerska arbetarråden, som den ekonomiska stagnationen i Tjeckoslovakien under Novotny och som den omfattande utbredningen av en svart parallellmarknad i Sovjetunionen under 50-talet. I inget av dessa fall avskaffades arbetarstatens grundval –storbourgeoisiens eliminering, statens ägande av de väsentliga produktionsmedlen, planeringskontrollen över de väsentliga investeringsprojekten, bankerna och storindustrin. Så länge denna grundval kvarstår och arbetarna inte besegrats av en ny bourgeoisie, så länge har kapitalismen inte återinförts.

V. Problem i samband med den koloniala revolutionens återupptagande

I alla den koloniala revolutionens huvudcentra – Sydöstasien, Latinamerika, arabstaterna och Afrika – mångdubblas tecknen på revoltens förnyelse och utbredning. Samtidigt varslar den förrevolutionära situationen i Västbengalen om ett nytt centrum av vital betydelse för den koloniala revolutionen: den indiska revolutionen. Därför måste man precisera de principiella problem som den återupptagna koloniala revolutionen möter i dessa centra, och de villkor under vilka nya revolutionära ledningar framgångsrikt kan lösa dem.

Den vietnamesiska revolutionens segerrika motstånd har skapat gynnsamma betingelser för en utbredning av revolutionen i Sydöstasien till de viktigaste omkringliggande länderna: Laos, Thailand, Burma och Indonesien. T. o. m. i Malaysia, det relativt sett mest stabila landet inom denna zon, har masskampen åter börjat, samtidigt som det på Filippinerna förekommer kraftigare oppositionell aktivitet i städerna i samband med återupptagna gerillastrider.

Hittills har den vietnamesiska revolutionens utbredning i Sydöstasien inte varit ett spontant massfenomen. Den har främst varit ett resultat av nord- och sydvietnamesiska revolutionära styrkors aktivitet (framför allt i Laos) och av det kinesiska kommunistpartiets dominerande inflytande över de sydöstasiatiska kommunistpartierna. Efter Aidit-politikens katastrof i Indonesien och i samband med ”kulturrevolutionen” gjorde den maoistiska ledningen en taktisk vänstergir i sin attityd till Asiens ”nationella bourgeoisie”. Nästan överallt förordar den igångsättande av väpnade strider under kommunistisk ledning, i enlighet med modellen för en gerillakrigföring som transformeras i ett folkkrig. Ett anmärkningsvärt undantag är Pakistan, där de maoistinfluerade kommunistkrafterna har letts till att fortsätta en moderat vänta-och-se-politik gentemot den härskande regimen, som Peking av diplomatiska skäl vill behandla hänsynsfullt men som i alla fall skakas av en allt häftigare kris.

De flesta av dessa länder är väsentligen agrarländer med ringa eller ingen industri. Deras social-ekonomiska utveckling är avsevärt underlägsen den som Kina hade uppnått 1949, eller t. o. m. Vietnams 1954. Deras folk har antingen ringa erfarenhet av strider (det gäller Thailand) eller genomgått långa konfliktperioder centrerade kring nationella frågor, där massorna i städerna spelade en ringa roll. Det innebär att situationen är särskilt gynnsam för en gerillataktik, som kan leda till seger om ett minimum av gynnsamma villkor kan säkras, inklusive en ledning som är fristående gentemot både Peking och Moskva.

I sitt desperata sökande efter en minimal politisk och social stabilitet har Burmas officerskast gått mycket långt för att motverka imperialismen i denna region. Praktiskt taget all imperialistisk egendom och större delen av den burmanska ”nationella” bourgeoisiens egendom i städerna har nationaliserats. Det har dock visat sig att nyckeln till landets sociala framtid, som i alla länder av denna typ, finns på landsbygden, att det utan en äkta agrarrevolution är omöjligt att mobilisera massorna och, framför allt, att skapa de grundläggande förutsättningarna för att (om än stegvis) övervinna underutvecklingens verkliga orsaker. På detta område har Burmas militärregim misslyckats. Detta misslyckande har underlättat återupptagandet av gerillakriget, som tvingat Rangoon att begära militär och ekonomisk hjälp från imperialismen.

Den omorientering mot gerillakrig och agrarrevolution som de flesta kommunistpartier i detta område företagit gynnar otvivelaktigt urvalet av ett nytt revolutionärt avantgarde, fientligt mot den ”fredliga samexistensen” och illusionerna om långsamma förändringar, berett att inleda den ”oavbrutna revolutionens” process. Så långt har deras förbindelser med Peking främjat deras utveckling i en mera revolutionär riktning. Denna utveckling är emellertid ej irreversibel. Såsom igår i Indonesien och idag i Pakistan kan byråkraterna i Peking åter försöka att använda den revolutionära rörelsen i det ena eller andra sydasiatiska landet som skiljemynt i sina diplomatiska manövrer. För att de mest gynnsamma villkoren för ett utnyttjande av alla möjligheter att främja revolutionen skall föreligga är det därför nödvändigt att kommunistpartierna i dessa länder lösgör sig från varje beroende av någon av de byråkratier som i dag är vid makten i arbetarstaterna.

Den amerikanska imperialismen är medveten om det hot mot dess intressen som den vietnamesiska revolutionens internationella utbredning innebär. Därför har den byggt upp en väldig militärbas i Thailand, ett asiatiskt kontrarevolutionärt fäste, från vilket den skall kunna slå tillbaka så hårt som det behövs överallt, från Manilla till Karachi.

Indonesien är tydligen nyckellandet i detta område. Det är där imperialismens kontrarevolutionära intervention i Sydöstasien fått de mest ödesdigra konsekvenserna och gett en grupp indonesiska generaler det nödvändiga självförtroendet att krossa den kommunistiska rörelsen. Men det är också där som den ”nationella” bourgeoisiens oförmåga att skapa ens den ringaste politiska och sociala stabilitet framstått klarast. Trots blodbadet i oktober 1965 och omfattningen av imperialismens politiska seger har imperialismens militära och ekonomiska hjälp (med sovjetbyråkratins diskreta stöd), kombinerad med den inhemska härskande klassens korruption och kroniska inkompetens, inte kunnat hejda den ekonomiska upplösningen och en ny katastrofal sänkning av massornas levnadsstandard, som redan vid slutet av Sukarnos era var mycket låg. Denna objektiva utveckling har möjliggjort återupptagandet av den väpnade kampen.

Det indonesiska kommunistpartiet topphöggs; det förlorade merparten av sina ledande kadrer. Men dess mellankadrer var redan för talrika för att kunna utrotas. Bland dessa kadrer försiggår för närvarande en differentiering och omgruppering. Medan en defaitistisk högerflygel av Aidit-politikens misslyckande drar slutsatser i en nychrusjtjovistisk riktning, orienterar sig majoriteten av de överlevande kadrerna åt vänster, åt den väpnade kampen. De revolutionära marxistiska kadrerna måste tillfullo delta i denna utveckling och stödja den med all sin kraft. De måste främja en kritisk granskning av Aiditlinjens alla fel, vare sig de inspirerades av Moskva eller av Mao. Och genom att bilda en egen kärna måste de bidra till att utveckla den indonesiska revolutionens nya ledarskap.

Med OLAS-konferensen öppnades likaledes en ny fas i utvecklingen av ett nytt revolutionärt ledarskap i Latinamerika. Ett särskilt dokument behandlar de lärdomar som i Latinamerika vunnits under ett årtiondes kamp efter den kubanska revolutionens seger. Här är det tillräckligt att peka på de traditionella marsrörelsernas borgerliga och småborgerliga ledningars bedrövliga misslyckanden (AD i Venezuela, APRA i Peru, MNR i Bolivia, peronisterna i Argentina, ”liberalerna” i Colombia). De mest typiska exemplen är utan tvekan Goulartregeringens kollaps i Brasilien och Vandorgruppens integrering i den argentinska militärdiktaturen. Fången mellan den kubanska revolutionen och imperialismens tryck har dessa krafter överallt lierat sig med proimperialistiska tendenser, även om detta inte kunnat ske utan påfrestande upprepade splittringar och minskat folkligt stöd.

Kommunistpartierna har inte på något avgörande sätt ändrat sin politik från tiden före den kubanska revolutionens seger. De hänger sig fortfarande åt illusionen om en ”allians med den nationella bourgeoisien” och en ”konstitutionell väg” till befrielse från det imperialistiska oket. Även när trycket underifrån tvingat dem till väpnad kamp, som i Venezuela, Colombia och Guatemala, har denna omsvängning varit kortvarig, ofullständig och pragmatisk, och de har tenderat att falla tillbaka i en strategi som domineras av idén om ”fredlig samexistens”. Det ökande antalet konflikter mellan dessa kommunistpartier och de kubanska ledarna jämte de lokala anhängarna av dessas revolutionära linje understryker motsättningens djup.

Det fidelistiska ledarskapet försökte före och under Tricontinentalkonferensen att verka via de traditionella kommunistpartierna för att dra ett maximum av krafter över till sin linje att utlösa den väpnade kampen i flera länder samtidigt och aktualisera den socialistiska revolutionen för hela kontinenten. Nu har man gjort upp räkningen med de latinamerikanska kommunistpartierna och deras medfödda oförmåga att inordna sig i den revolutionära processen. Därför organiserades OLAS-konferensen helt oberoende av de traditionella kommunistpartierna. Utan att utestänga någon söker man, i nationell och kontinental skala, omgruppera alla revolutionära krafter som är beredda att delta i den revolutionära kampen och accepterar den latinamerikanska kampens socialistiska målsättning, dess kontinentala karaktär och den väpnade kampens dominerande roll.

Det fidelistiska ledarskapets ursprungliga uppfattning av den väpnade kampens strategi och taktik har inte förblivit statisk. En rad modifieringar har vidtagits i ljuset av dyrköpta och smärtsamma erfarenheter. Den viktigaste är att man erkänt att förhoppningarna om en snabb seger i en rad länder var för optimistiska, att man måste räkna med att kampen blir långvarig, och att imperialisterna lärt sig sina läxor, vilket ökar svårigheterna för gerillan. Av särskilt intresse är de fidelistiska ledarnas uppfattning om en nödvändig distinktion mellan revolutionära villkor i allmän mening och en revolutionär situation som är gynnsam för en resning.

Kubanerna har även utvecklat en mera komplex strategisk konception än den ursprungliga idén om ”gerillahärden”, som snabbt orsakar den reaktionära regimens och borgerliga statens fall. Deras konception inkluderar numera nödvändigheten att organisera ett masstöd bland bönderna och att utvidga den väpnade kampen till att även omfatta breda skikt inom stadsbefolkningen. Detta är viktiga framsteg. Vad som fortfarande saknas är en revolutionär marxistisk bedömning av behovet av ett övergångsprogram för städernas massor så att dessas explosiva krafter kan sättas i rörelse via deras egna behov. Vidare saknas fortfarande en revolutionär marxistisk bedömning av den roll som ett parti av bolsjevikisk typ skulle kunna spela för att så snabbt som möjligt föra kampen till ett framgångsrikt slut.

Den arabiska revolutionen led ett kraftigt avbräck när den algeriska revolutionens reträtt inleddes strax före Ben Bellas fall. Nya progressiva utvecklingsmöjligheter uppenbarade sig i Syrien 1966-67, och det var för att hejda denna utveckling som den israeliska aggressionen i juni 1967 utlöstes. Egyptens och Syriens nederlag, som orsakades av detta aggressionskrig, ökade för ögonblicket de reaktionära arabregeringarnas betydelse. Men samtidigt höjde den massornas antiimperialistiska medvetande, vilket i Egypten drev dem att handla självständigt för första gången på tio år.

Det mest lovande revolutionära uppvaknandet i den arabiska världen sker för närvarande i Palestina. Den revolutionära kamp genom vilken massorna i Aden och Sydjemen kunde driva ut imperialisterna, de halvfeodala shejkerna och de flesta av neokolonialismens verktyg, samt det gerillakrig som inleddes av de palestinska massorna i de territorier som ockuperats av Israel tände på nytt ett revolutionärt hopp och en revolutionär entusiasm i hela arabvärlden. För att konsolidera dessa vinster krävs dels en utveckling av revolutionära kadrer, mycket mer disciplinerade och medvetna än under decenniet 1956-66, dels att kampen sträcks ut och koncentreras till allt bredare sektorer inom arabvärlden i dess helhet.

Solen håller på att gå ner för den generation arabiska revolutionärer som dominerats av den borgerlig-nationella nasserismen och den småborgerliga baathismen. Villkoren mognar för bildandet av den arabiska revolutionens sanna parti, som baserar sig på den revolutionära marxismen och förenar en beslutsam anti-imperialistisk orientering med äkta proletär internationalism. Detta kommer att underlätta lösandet av det israeliska och det kurdiska problemet. Elementen i detta parti kommer inte bara att tas från de palestinska och jemenitiska kämparna utan även från ett avantgarde av marockanska, algeriska, tunisiska, egyptiska, syriska och irakiska studenter och arbetare, vilka nu håller på att göra en summering av de traditionella kommunistpartiernas, nasserismens och Baath-partiets erfarenheter och misslyckanden.

Också i det svarta Afrika har initiativet under en hel period legat i händerna på imperialismen och dess neokolonialistiska agenter. Militärkupperna har i allmänhet konserverat eller rent av konsoliderat de neokolonialistiska strukturerna. Nkrumahs fall i Ghana, elimineringen av Oginga Odinga i Kenya, regimförändringarna i Mali och i Kongo-Brazzaville innebar markerade högervridningar i dessa länders styrelse. Den självständighetsförklaring som de vita kolonisterna i Zimbabwe (Sydrhodesia) utfärdade, skärpningen av apartheidpolitiken och det halvfascistiska förtrycket i Sydafrika är några indikationer på den afrikanska revolutionens fördröjning under de senaste åren. OAU:s växande förlamning, eller snarare dess fortgående förvandling till ett neokolonialismens instrument, fullbordar denna tillfälliga nedgång.

Samtidigt har emellertid krafter, som spelar en avgörande roll för den afrikanska revolutionens återuppvaknande, börjat samlas. Konsolideringen av gerillan i det s. k. Portugisiska Guinea och i Eritrea; gerillakrigets uppflammande i Angola och Mozambique, dess första uppträdande i Zimbabwe och en allt mer utpräglad gerillariktning inom antiapartheidrörelsen i Sydafrika är de klaraste uttrycken för detta.

Det afrikanska samhällets säregenheter innefattar tribalismens kvarlevor och bourgeoisins rudimentära karaktär, vilket försvagar neokolonialismen men samtidigt ställer nya hinder i vägen för en genuint antikapitalistisk revolution. Under neokolonialismens skydd har den privata kapitalackumulationen fortsatt i accelererat tempo i nästa alla länder i det svarta Afrika. Denna process har stimulerat uppkomsten av moderna sociala klasser ur den gamla stamstrukturen, vilket med särskild klarhet framgått vid Biafras utbrytning, som organiserats av de borgerliga krafterna under utnyttjande av stamstrukturer och -farhågor.

Detta kan endast öka betydelsen av den sydafrikanska revolutionen, den enda som kan basera sig på en proletariserad arbetar- och bondemassa, i stor utsträckning avtribaliserad i den kapitalistiska exploateringens och apartheidförtryckets ”skärseld”. Den historiska betydelsen av hela den väpnade kamp som nu pågår på den afrikanska kontinenten och långsamt rör sig söderut, är att förbereda, underlätta och stimulera den sydafrikanska revolutionens utbrott, med utgångspunkt i ett gerillakrig.

Den indiska revolutionen kommer att spela en avgörande roll i den koloniala revolutionen under 1970-talet. Kongresspartiets valnederlag 1967 avslöjade en bankrutt för de indiska massornas traditionella ledarskap, som etablerats i början av självständighetskampen mot den brittiska imperialismen. Den indiska bourgeoisien sökte förgäves hindra nedvittringen av sin makt genom två militära äventyr, mot Kina resp. Pakistan, avsedda att skapa ett chauvinstiskt klimat av ”nationell enighet”. Den sökte också förgäves att förbereda alternativa borgerliga ledarskap – till ”höger” med Swatantrapartiet och Jan Sangh, till ”vänster” med Banglakongressen (som försökte regera i koalition med de opportunistiska arbetarpartierna). Den sociala krisen visar sig starkare än politiska manövrer. Den indiska grytan, där så mäktiga krafter är i kokning, närmar sig nu oundvikligen explosionspunkten.

Indiens industrialisering kan inte ses som ett totalt misslyckande, trots den industriella recession som nu varat i mer än två år. Industrins produktivkrafter har utvecklats. Proletariatets mängd och kvalifikation har stigit. Städernas monstruösa tillväxt har fortsatt. Men vad som visat sig vara en bluff och en fars var propaganda om denna industrialiserings ”socialistiska” eller ”icke-kapitalistiska” karaktär. I själva verket såg vi en klassisk process av primitiv ackumulation till den indiska bourgeoisiens nytta. Och i dagens globala sammanhang har denna primitiva kapitalackumulation i ännu större skala reproducerat samma fenomen som åtföljde denna process i Europa under 17- och 1800-talen: – den lantliga småegendomen förstörs, tio miljontals bondefamiljer berövas sina jordbruks- eller hantverksmedel, landsbygdens avfolkning accelereras, folkets massa blir allt mer skuldsatt, städernas proletariat och trasproletariatet pressas av låga löner, arbetslöshet och misär, bor i en fruktansvärd slum –om de överhuvudtaget kan finna tak över huvudet – och är utlämnade åt perioder av ren svält.

Explosionspunkten i dagens Indien är jordbruksfrågan – frågan om jordbruksarbetarna som endast arbetar var tredje dag, frågan om bönder som berövats sin jord, frågan om små arrendatorer och självständiga bönder som krossats av ränta, skatter och ocker. Den tekniska frågan om konstbevattning – varav livsmedelsproduktionen beror – kan inte lösas så länge den sociala frågan förblir olöst. Ingen revolution kan lyckas i Indien såvida inte tio miljontals arbetare och fattiga bönder i byarna reser sig. Men ett bondeuppror vore inte tillräckligt i sig; det måste utmynna i störtandet av bourgeoisiens politiska makt och upprättandet av en ny makt av sovjet-typ. Endast en sådan makt kan i denna subkontinents enorma skala förverkliga och konsolidera konfiskeringen av godsägarnas och kapitalisternas jord, skuldernas annullering, jordens uppdelning till förmån för de fattiga bönderna, skapandet av produktionskooperativer genom lönarbetarna på landet. Den historiska erfarenheten har visat att varje allians med bourgeiosiens ”liberala” eller ”vänstra” flygel, varje accepterande av den parlamentariska vägen, varje oklarhet beträffande karaktären hos den stat och regering som blir revolutionens resultat omintetgör lösandet av dessa viktiga uppgifter.

Kommunistpartiet under Danges ledning har sedan länge trasslat in sig i ett klassamarbete med den indiska bourgeoisien. Häri har den följt instruktioner från Kreml, som vill behålla sin politiska allians med New Delhi, och orerar om ”den icke-kapitalistiska utvecklingsvägen” som valts av Kongresspartiets ”ledande kretsar”.

Det s. k. vänsterkommunistiska partiet, på vilket massornas hopp överfördes och som leder dem i de två nyckelstaterna Bengalen och Kerala, har följt Dange på klassamarbetets väg. Det har inte tvekat att delta i koalitionsregeringar inom den borgerliga statens ram, att hjälpa till att upprätthålla den borgerliga ”ordning” som ifrågasätts av de hungrande massorna, att t. o. m. använda undertryckningens medel mot dem. De senaste årens politiska, sociala och ekonomiska kriser har framfört ett nytt revolutionärt avantgarde, som drar till sig kadrerna från det vänsterkommunistiska partiets vänsterflygel och där de kan ge ett viktigt bidrag. SWP, Fjärde Internationalens indiska sektion, kommer att arbeta för detta genom programmatiska klargöranden och urval av kadrer samt genom att ge exemplet av en ny kampform.

Ty om än detta avantgarde kan utvecklas genom programmatiska klargöranden, så kommer det dock först och främst att ta gestalt genom massornas direkta kamp. Denna nådde redan stadiet för upprorsförsök under de stora hungerstriderna 1966.

1967 tändes bondeupprorets första gnista under kampen i Naxalbari. Kampen måste noggrant förberedas, breddas, radikaliseras och organiseras av revolutionärer till dess den leder till skapandet av maktdualismens organ – beväpnade arbetare- och bondekommittéer.

Utan tvekan kommer denna maktdualism i ett territorium av Indiens omfattning också att få karaktären av geografisk delning. Den ojämna utvecklingen i olika delar av landet möjliggör en splittring av unionen i en tidig fas. För övrigt söker reaktionära krafter i regionalismen en sista tillflykt mot revolutionen, framför allt i regioner vilka, som t. ex. Bombay, i mindre grad är angripna av svälten. Men i dagens värld kommer den indiska revolutionen att finna mäktigare allierade än den kinesiska kunde finna under 20-och 30-talen. Och de härskande klassernas motstånd kommer att bli svagare i samma utsträckning som styrkeförhållandena förändrats i revolutionens favör och fortsätter att göra det.

Den pakistanska revolutionen kommer att bli den indiska revolutionens pålitligaste bundsförvant. Ett av den indiska bougeoisiens främsta medel för att behålla kontrollen över avsevärda delar av de arbetande massorna var i det förflutna appellen till chauvinistiska känslor gentemot Kina och Pakistan. Ayub Khans diktatur underlättade objektivt, trots sin flirt med Peking, dessa avledningsmanövrar. Uppkomsten av studentrörelsen i Pakistan efter november 1968 ändrade detta förhållande i grunden. I sin kamp för demokratiska rättigheter har studenterna redan uppnått viktiga mål. I februari 1969 lyckades de utlösa en serie arbetarstrejker, som kvalitativt förändrade kampens natur och resulterade i Ayub Khans fall. Detta var första gången som alliansen mellan studenter ock arbetare lett till en regims fall. Den armékupp som följde på denna framgång kommer inte att kunna undertrycka rörelsen under längre tid. Då arbetarklassens avantgarde-sektorer särskilt järnvägsarbetarna, gick till aktion dök öppet antikapitalistiska paroller upp i Pakistan. Denna revolutionära utveckling i Pakistan, som sammanföll med Kongresspartiets nya valnederlag i Indien i början av 1969, kan endast accelerera utvecklingen mot en revolutionär kris i Bengalen.

VI. Den traditionella arbetarrörelsens kris och uppkomsten av ett nytt ungdomsavantgarde i de imperialistiska länderna

Redan innan den stora expansionsperioden i den kapitalistiska ekonomin nått sitt slut, hade de sociala motsättningarna sakta skärpts i de västeuropeiska länderna. Högkonjunkturen själv hade möjliggjort relativt höga lönekrav tack vare en utsträckt period av full sysselsättning. Dessa löneökningar, i kombination med de faktorer som redan nämnts, kringskar den genomsnittliga profitnivån. Kapitalisterna reagerade på två sätt: a) en allt större begränsning av fackföreningarnas handlingsfrihet genom en påtvingad ”inkomstpolitik”, frivillig eller legal begränsning av löneökningarna genom ”ömsesidig överenskommelse”, och b) den accelererade automatiseringen och kreditrestriktionerna, som insätts i välberäknade ögonblick i syfte att återskapa en industriell reservarmé, försvaga arbetarnas reaktion och sprida förvirring i arbetarleden genom fruktan för massiva friställningar.

En stark och aggressiv arbetarrörelse som utrustats med ett program av övergångskrav och därigenom förberetts för just en sådan situation, en rörelse som hade skolat arbetarna i en anda av beslutsam antikapitalism och bevarat deras reaktionsförmåga och stridbarhet, kunde ha dragit nytta av slutet på den fulla sysselsättningens period i Västeuropa för att rikta mycket hårda slag mot det kapitalistiska systemet. Med växande förakt för ett system som tvingades att självt avliva de myter och illusioner som det fostrat, kunde arbetarna ha vägrat att acceptera arbetslöshet och lönefrysningar, kunde ha organiserat mäktiga strejker och demonstrationer, ockuperat fabriker, tvingat regeringarna till reträtt och skapat en objektivt sett förrevolutionär eller till och med revolutionär situation.

I flera västeuropeiska länder hade de revolutionära marxisterna, som förutsett denna vändning i den objektiva situationen, under flera år koncentrerat sina ansträngningar på att förbereda en sådan motstöt mot storkapitalets offensiv. De förstod att detta inte bara krävde ett korrekt politiskt program, kadrar, en revolutionär organisation som kämpade för att skapa ett nytt revolutionärt ledarskap, utan också djupa rötter i massrörelsen och adekvata organisatoriska förbindelselänkar för att dra med sig de breda massorna i en beslutsam, samordnad, allmän motstöt mot den kapitalistiska offensiven.

Den alltmer uttalade integrationen av den reformistiska byråkratin i det kapitalistiska systemet, den sociologiska förvandlingen av en del av den reformistiska apparaten, som övergav sin massbas inom arbetarrörelsen för att mer och mer basera sig enbart på den borgerliga statsapparaten, de chrusjtjovistiska kommunistpartiernas högervändning och successiva socialdemokratisering, den politiska oförmågan och centristiska tvekan inom fackföreningsbyråkratins vänsterflygel lyckades än en gång i stor utsträckning förstöra möjligheterna för ett uppvaknande av den västeuropeiska arbetarrörelsen under perioden 1963-67. Resultatet av detta står klart. Nästan överallt lyckades den kapitalistiska offensiven i dessa länder återinföra en massiv arbetslöshet utan att väcka våldsamma reaktioner från arbetarnas sida. Tillsammans med intrycket av denna kapitalistiska seger har arbetslöshetens objektiva konsekvenser drabbat och demoraliserat vissa skikt inom proletariatet. Förvirringen försvagade arbetarrörelsens fackliga och valpositioner, framkallade en politisk högervind och stärkte högerextremistiska, rasistiska och chauvinistiska tendenser som delvis drog sin näring ur demoraliseringen inom arbetarklassens marginalgrupper.

CGIL:s och CGT:s oförmåga att föra någon konsekvent kamp mot följderna av den italienska resp. den franska recessionen 1964 –65 var redan signifikativ. Två år senare stod den brittiska och den västtyska arbetarrörelsen inför samma prov, fast i mycket större skala. Wilsons politik att frysa lönerna och återskapa en industriell reservarmé möttes endast av osammanhängande och spridda reaktioner. Den allvarliga Ruhr-krisen i Västtyskland framkallade inte den minsta reaktion från arbetarrörelsen. Än värre: genom att gå in i ”den stora koalitionen” skyndade den tyska socialdemokratin till kapitalismens bistånd i ett ögonblick då denna, efter tjugo år av ekonomiska framgångar som gjort djupt intryck på de arbetande massorna, än en gång avslöjade sin historiska bankrutt.

Men samtidigt som de traditionella arbetarrörelserna led nya avbräck på grund av de reformistiska och chrusjtjovistiska byråkratapparaternas förräderi, framträdde på Västeuropas politiska scen en ny generation militanter, fria från den skepticism och demoralisering som var resultatet av de föregående generationernas nederlag och misslyckanden: unga studenter i de flesta västeuropeiska länder, men även unga arbetare, som introducerade en större stridbarhet i strejkerna i Besançon, Le Mans och Caen i Frankrike, hos Fiat och Pirelli i Italien, vid demonstrationerna mot den monopolistiska Springer-pressen efter mordförsöket mot Dutschke i Västtyskland. Denna nya generation har en mycket större handlingsfrihet och initiativförmåga eftersom den i stor utsträckning undsluppit de traditionella organisationernas kontroll. Den revolutionära rörelsen i Frankrike i maj 1968 var ett slående exempel på detta. IV Internationalen har i andra dokument analyserat den sociala, ekonomiska och politiska bakgrunden till detta nya ungdomsavantgarde, som är ett internationellt fenomen. I Västeuropa har det olika källor: rörelser som utmanar det borgerliga universitetet på grund av dess skärpta kris i universitetsexplosionens tidsålder och under den fortlöpande teknologiska revolutionen; antiimperialistiska rörelser som huvudsakligen inspirerats av den vietnamesiska revolutionens segerrika motstånd mot den amerikanska imperialistiska aggressionen samt av den kubanska revolutionen, en bitter reaktion mot den självbelåtna, hycklande, ultrakonformistisk a generation som funnit sig till rätta i i neokapitalismens ”konsumentsamhälle” etc. Alla dessa rörelser har, trots sin sociala sammansättning och sina politiska och teoretiska motsättningar, i stor utsträckning utvecklat ett antikapitalistiskt, revolutionärt medvetande. Det är de revolutionära marxisternas plikt att delta i främsta ledet i den direkta aktion som spelar en utslagsgivande roll vid bildandet av detta avantgarde, samtidigt som de klargör innehållet i de erfarenheter som vunnits och erbjuder ett större perspektiv som leder nya skikt att delta i proletariatets revolutionära kamp om makten.

Det faktum att det nya avantgardets framträdande sammanfaller med en ny försvagning av de traditionella arbetarorganisationerna, ökar onekligen faran för negativa företeelser inom den eldiga ungdomens led –en skepsis gentemot det västerländska proletariatets objektiva revolutionära kapacitet, svärmeri för den tredje världen, äventyrarpolitik av anarkistisk karaktär, vägran att ta hänsyn till nödvändigheten att dra in allt bredare massor i den antiimperialistiska och antikapitalistiska aktionen. Fanons, Marcuses och Sweezys ideologier representerar endast en anpassning till denna mentalitet, vilken objektivt sett är småborgerlig även om den är inspirerad av de ärligaste revolutionära motiv. Också en tillfällig förälskelse hos en del av ungdomsavantgardet i ”den stora kinesiska kulturrevolutionen” och maoismen återspeglar i grunden endast samma skeptiska mentalitet i förhållande till det västerländska proletariatets revolutionära potential.

Men livet självt, liksom klasskampens obevekliga logik, har snabbt gett den unga generationen den nödvändiga erfarenheten som visat den att den skulle hamna i en återvändsgränd om den fortsatte på ”elituppfattningens” väg. Överallt, i Västtyskland, Italien, Belgien, Storbritannien, Nederländerna, Danmark, har studentavantgardet efter en inledande fas av protest och revolt inriktats på rent politiska mål eller universitetsreformer, återupptäckt nödvändigheten av att orientera sig mot fabrikerna och arbetarna, att etablera en solid allians, först med avantgardet inom gymnasierna och yrkesskolorna och sedan med de unga arbetarna, vilkas funktion blir att återförena studentrevolten med arbetarrevolten. De revolutionära marxisterna vilka konfronteras med det kritiska problemet att sammanlänka student- och arbetaravantgardet får inte inta en steril, polemisk förmyndarattityd, inte framställa ultimatum, utan försvara marxismen på ett fast och skapande sätt och framför allt: föra fram konkreta initiativ och söka nya aktionsformer, orienterade mot fabrikerna.

Stagnationen i den ekonomiska tillväxten, massarbetslöshetens återuppträdande framförallt bland ungdomen, socialdemokratins nedgång, den borgerliga demokratins nedslitning och allt tydligare kris och kommunistpartiernas lossnande grepp om arbetarungdomen i Frankrike och Italien samverkar till att skapa en mycket mer instabil situation i hela Västeuropa. Det revolutionära uppsvinget i Frankrike i maj 1968 var det första och klaraste uttrycket för detta. Utbredningen av detta revolutionära uppsving till resten av Västeuropa kommer att bero på den franska krisens vändpunkter och dess resultat, dess objektiva återverkningar (faktorer som hindrar ekonomisk återhämtning och accentuerar krisen inom det internationella betalningssystemet) och dess subjektiva återverkningar (en mäktig stimulans av det nya ungdomsavantgardets aktivitet i resten av Europa, vilket fördjupar krisen inom de traditionella arbetarpartierna) samt det sätt på vilket avantgardets kärna i varje land löser det specifika problemet att finna fram till den aktion som kan dra med sig breda lager av arbetarklassen i den antikapitalistiska kampen.

I detta sammanhang borde relativt skarpa skillnader i utvecklingen i de stora kapitalistiska länderna i Europa noteras. Italien har inte blott bevittnat ett massivt uppsving i de stora arbetarstriderna sedan 1968 utan även en klar radikalisering av ett avsevärt arbetaravantgarde, manifesterad i mer avancerade kampmetoder, en våg av militanta demonstrationer och viktiga tillfällen då arbetarna undsluppit kommunistpartiets kontroll och genomfört sina egna aktioner. Ur detta perspektiv är situationen mera avancerad i Italien än den var i Frankrike i början av maj 1968. Huvudmotsättningen i detta uppsving är att massornas ökande stridbarhet ännu inte finner någon politisk attraktionspunkt till vänster om kommunistpartiet, i stånd att koordinera de många initiativen och leda dem mot preciserade, antikapitalistiska övergångsmål.

I Storbritannien finns bland arbetarna ett allmänt missnöje med Wilsonkabinettets cyniska antiproletära och antifackliga politik. Men arbetarnas stridbarhet har endast helt nyligen passerat stadiet för skärmytslingar på fabriksnivå. De politiska strejkerna den 27 februari och 1 maj 1969 mot regeringspolitiken representerade dock ett viktigt steg framåt i detta avseende. Den mycket låga radikaliseringstakten tillåter ”vänsterinriktade” fackföreningsbossar att begränsa sig till rent verbal opposition mot Wilson men stimulerar samtidigt studenter och unga arbetare att utanför arbetarrörelsens traditionella ram söka möjligheter att slåss mot alla sina fiender. Detta förklarar den utomordentliga framgången för Vietnamdemonstrationen i oktober 1968, vilken var mycket mer proletär till sin sammansättning än antikärnvapenmarscherna i början av 60-talet. Frånvaron av ett effektivt alternativt ledarskap inom arbetarrörelsen medför risken att Torypartiet till en början kommer att dra nytta av den politiska kris som orsakas av den brittiska arbetarklassens växande missnöje med de traditionella reformistiska och parlamentariska strukturerna. Ä andra sidan kan strejkrörelsens uppsving, om än med inledningssvårigheter, erbjuda ett tillfälle att börja bygga ett alternativt ledarskap.

Västtyskland förblir det relativt mest stabila av de stora kapitalistiska länderna i Västeuropa. Detta beror dels på dess industriella och finansiella styrka, som överträffar alla dess europeiska konkurrenters, dels på att arbetarnas klassmedvetande och stridbarhet är lägre än i andra större västeuropeiska länder – ett resultat av den tyska arbetarklassens och arbetarrörelsens tragiska historia under de senaste 40 åren. På så sätt är gapet mellan det nya ungdomsavantgardet och massan av äldre arbetare större i Västtyskland än i resten av Europa. Men även här har recessionen 1966-67 och studentavantgardets aktiviteter haft återverkningar bland arbetarungdomen, vilket sedan hösten 1968 har lett till stormigare fackföreningskongresser än på mycket länge i Tyskland. Den västtyska regeringens beslut att legalisera kommunistpartiet vid denna tidpunkt är uppenbarligen inte resultatet av några starka påtryckningar från massorna utan av förhoppningen att det kan tjäna till att splittra och moderera det nya avantgardet.

Överallt, inklusive Västtyskland, har det förändrade sociala och politiska klimatet skapat en djup kris för ledarskapet inom de traditionella politiska partierna, vare sig de är borgerliga eller proletära. Denna kris, som t. o. m. skakat det brittiska partisystemets 60-åriga stabilitet, kommer inte att kunna lösas på många år. För tillfället tillåter inte styrkeförhållandet i klasskampen bourgeoisien att tillgripa extrema arbetarfientliga lösningar. De första effekterna från det revolutionära uppsvinget i maj 1968 och stagnationen i den kapitalistiska ekonomins internationella expansion kommer att verka i samma riktning.

Men den politiska kris som skakar det kapitalistiska Europa (där svårigheten att ”ena” det kapitalistiska Europa endast är en aspekt) kommer slutligen att nå en klimax, särskilt om en ny försämring av den ekonomiska situationen skulle inträffa. De revolutionära marxisterna måste hålla i minnet att om arbetarklassens upprepade framstötar inte leder till revolutionära resultat, så kommer arbetarna att utmattas och gripas av missmod, och i sådana fall är borgerliga kuppförsök i syfte att upprätta eller konsolidera ”starka stater” inte bara möjliga utan i ett flertal länder till och med oundvikliga.

Grekland, Portugal och Spanien representerar specialfall inom den europeiska kapitalismen. Trots att även de, på olika sätt, profiterat på kapitalismens långa uppgångsperiod sedan ”Korea-konjunkturen” och på olika sätt genomgått en industrialiseringsprocess – som dock endast i Spanien resulterat i djupa förändringar i den ekonomiska strukturen – innehåller alla tre explosiva motsättningar av helt annat slag än de andra kapitalistiska länderna i Europa. I Portugal förblev dessa motsättningar under ytan under hela det sista decenniet. Men bördan av Portugals kolonialkrig kommer långsamt att driva fram dem i ljuset. I Grekland exploderade massrörelsen, vilken under flera år befunnit sig i en uppgångsperiod, våldsamt på gatorna när kungen avskedade Papandreouregeringen 1965. En förrevolutionär situation uppstod, som rörelsens borgerligt-liberala och Chrusjtjovistiska ledarskap dock lyckades kväva. Men den underliggande instabiliteten ledde en flygel av bourgeoisien (bankirerna och redarna) att införa en militärdiktatur. Upprättandet av denna diktatur utan våldsam reaktion från massorna utgjorde också ett nederlag för den europeiska arbetarklassen. Men det var ett tillfälligt nederlag och inte lika avgörande som nazisternas seger 1933 eller den spanska revolutionens misslyckande 1936-39. Diktaturen, som infördes genom en typisk militärkupp och genomfördes i enlighet med NATO:s ”Prometheusplan”, saknar en massbas som kan jämföras med de fascistiska regimernas. Vad det gäller är en bonapartisk militärdiktatur som utnyttjar vissa fascistiska metoder. Det långsamma och ihärdiga organiserandet av en motståndsrörelse som först orienterar sig mot väpnad motstånd och sedan inte bara mot en antimonarkistisk utan en klart antikapitalistisk lösning kommer i vilket fall att skapa ett permanent hot mot den kapitalistiska regimen i sydöstra Europa och stimuleras av det revolutionära uppsvinget i resten av Europa.

Men det är i Spanien som utvecklingen av de förrevolutionära villkoren har nått längst i södra Europa. Francoregimens långsamma upplösning, som pågått i mera än ett decennium, har inte lett till ”konstitutionella” eller ”europeiska” lösningar. Detta beror inte i första hand på det motstånd som resterna av falangistapparaten bjudit, utan på de alltför explosiva sociala motsättningarna, som i de spanska kapitalisternas ögon gör till och med kommunalval, pressfrihet och föreningsrätt till ett hot mot systemets fortbestånd. Vi har sålunda inte sett den gradvisa ”liberalisering” och progressiva ”legalisering” av ”oppositionen” som inte bara den liberala bourgeoisien, de kristna demokraterna och socialdemokraterna utan även kommunistpartiet hoppats på. Tvärtom har vi sett en ständig tillväxt av arbetar- och studentrörelserna, mot vilken regeringen har reagerat med ett allt hårdare förtryck, kulminerade i undantagstillståndet som proklamerades i början av 1969. De kristna demokraterna, reformisterna och kommunistpartiet sökte förgäves desarmera massoppositionens explosiva karaktär genom att leda in den på enbart fackliga och halvlegala vägar. Massorna reagerade på regeringens allt hårdare förtryck på det enda effektiva sättet, nämligen genom att samtidigt bredda aktionen och radikalisera dess former. På så sätt kom även i Spanien ett nytt ungdomsavantgarde, som härdats i universitetskampen, att spela och skall fortsätta att spela en viktig roll i comisiones obreras (arbetarkommittéerna) genom att röra upp en ström som tenderar att spränga den rent fackliga ramen och orientera sig mot en revolutionär aktion för att störta franco-fascismen och kapitalismen.

Växelverkan mellan det nya ungdomsavantgardets framträdande och arbetarrörelsens gradvisa befrielse från de gamla reformistiska och chrusjtjovistiska apparaternas paralyserande grepp är uppenbar även i Japan och USA. Den börjar utvecklas på samma sätt i Kanada och Australien.

I Japan konfronteras arbetarrörelsen med en utomordentligt snabb kapitalistisk tillväxt, vars slut inte nödvändigtvis kommer att sammanfalla med slutet för den långa ekonomiska expansionsperioden i Västeuropa och USA. Den har fastnat i fällan mellan maximalistisk propaganda och aktioner som är strikt begränsade till dagsaktuella krav. Detta har skapat en växande kris som slitet sönder både SP och KP och även fått sina återverkningar inom SOHYO (Japans LO). Själva den ekonomiska strukturens utveckling och den växande betydelsen av en ultramodern industri vars teknologi är en av världens mest avancerade, kräver en förändring av hela det fackliga mönstret.

Studentavantgardet som huvudsakligen kristalliserades under den antiimperialistiska kampen, först 1960 och senare i kampen emot Vietnamkriget, har kunnat överbrygga den splittring inom Zengakuren som försvagat den under många år. Dess alltmer militanta aktioner för en universitetsreform, mot amerikanska baser och för Okinawas återlämnande till Japan har kommit att dra med sig skikt av unga arbetare och även påverkat bondeskikt. De japanska revolutionära marxisternas uppgift är att ta del i denna kamp och tvinga den framåt under strävan att ge den en klart antikapitalistiska orientering: uppbyggandet av ett revolutionärt parti med syftet att leda det japanska proletariatet till ett maktövertagande på revolutionär väg.

Men det är i USA som världsrevolutionens utveckling kan bli djupast påverkad genom växelverkan mellan den svarta befrielsekampen, det framträdande ungdomsavantgardet, och en vaknande arbetarklass. Under mer än två decennier av feberaktig krigskonjunktur har den amerikanska kapitalismen åtnjutit en hög ekonomisk stabilitet. Detta, tillsammans med McCarthyismens epok jämte fackföreningsbyråkratins brottsliga anpassning till storkapitalets utrikespolitik och det demokratiska partiets politiska maskineri, fick klasskampen att bedarra i USA. Den amerikanska arbetarklassen i dess helhet förblev relativt passiv på den ekonomiska fronten och insåg inte det objektiva behovet att bryta med tvåpartisystemet.

Det första samhällsskikt som började utmana USA:s politiska och sociala stabilitet var den svarta befolkningen. Denna utmaning började på det juridiska och parlamentariska planet och koncentrerades på det diskriminerande undervisningssystemet och den sociala segregationen. När dessa metoders ineffektivitet blev mer och mer uppenbar, tillgrep den svarta befolkningen direkt aktion i olika former, inklusive bojkotter, vakthållning, protestdemonstrationer, marscher etc. Detta ledde till en debatt om det relativa värdet av ”ickevålds”-aktioner resp. mer militanta metoder, en lidelsefull debatt som symboliserades av den svarta befolkningens två martyrer, Martin Luther King och Malcolm X. Uppror i ghettona – det första massiva i Watts – tillförde debatten ett nytt element. På så sätt inleddes ett nytt kapitel i den svarta befrielsekampen, innebärande samfälld kamp av ett helt ghetto. Nu står på dagordningen uppgiften att strukturera och i nationella skala samordna dessa elementära krafter som visat en sådan explosivkraft i det amerikanska samhället.

Den svarta befrielsekampen har haft en avsevärd effekt på klasskampen i USA, men i en viss mening har den endast börjat, ty än har den inte framträtt som en självständig kraft på den politiska scenen. Detta kan mycket väl hända under den kommande perioden; den fart med vilken slagordet ”black power” accepterades är utomordentligt symptomatiskt.

Två drivkrafter i denna utveckling bör särskilt noteras. Den första utgörs av de radikala förändringarna i den amerikanska industrin – automatiseringens expansion och den massiva omlokaliseringen av industrier från de gamla industriregionerna – som har drabbat den amerikanska arbetarklassens fattigaste skikt hårdast och skapat en vitt utbredd och varaktig arbetslöshet i ghettona. Den andra utgörs av påverkan från den afrikanska och kubanska revolutionen och det vietnamesiska folkets motstånd mot den amerikanska imperialistiska aggressionen, som har höjt de svarta massornas medvetenhet om den outhärdliga förnedring i att vara utsatt för rassegregation och inte ha någon talan i det egna landets styrelse.

Den svarta befrielsekampen uppmärksammades av de revolterande ungdomarna på universiteten i USA, och denna ungdom började aktivt delta i kampen. Den svarta befrielsekampen spelade sålunda en nyckelroll i radikaliseringsprocessen på universiteten. Den kubanska revolutionen medverkade i denna process genom att rikta den aktiva och kritiska ungdomens uppmärksamhet på frågor såsom den amerikanska imperialismens roll i dagens värld, kolonialvärldens revolutionära tendens, det historiska alternativet mellan det kapitalistiska barbariet och det socialistiska planekonomisystemet, ”fredlig samexistens” kontra revolutionens utbredning, ”den fredliga och parlamentariska vägen till socialismen” kontra väpnad kamp etc. Slutligen skapade eskaleringen av den amerikanska interventionen i inbördeskriget i Vietnam en utbredd revolt på universiteten, vilken kristalliserades i en antikrigsrörelse, som i sin tur har fortsatt att expandera och fördjupas och som karakteriseras av mobiliseringar i en skala utan tidigare motsvarighet i USA. Denna mobilisering har haft internationella återverkningar, stimulerat klasskampen i andra länder, där den särskilt påverkat universitetsungdomen och hjälpt till att återuppväcka den internationella solidaritetens anda och praktik.

Kombinationen av en dynamisk svart befrielsekamp och en ung generation som alltmer utmanar kapitalismens ideologi, institutioner och politik – om än fortfarande på ett förvirrat sätt– har åstadkommit en djupgående radikaliseringsprocess i USA. I förening med krigets ekonomiska konsekvenser och inflationen, det teknologiska framåtskridandets tryck, nedskärningen av socialutgifterna, oppositionen mot kriget och fruktan för vart det kan leda håller den på att skaka bort de vita arbetarnas apati. Det finns talrika tecken på detta: basens påtryckningar på fackföreningsbyråkratin i löneförhandlingarna, beredvillighet till strejk, en sektor av fackföreningsbyråkratin som börjar delta i antikrigsrörelsen, en splittring mellan de två flyglar av fackföreningsbyråkratin vilka leds av George Meany och Walter Reuter. De växande svårigheter som det internationella kapitalistiska systemet tvingas genomlida som resultat av den ökade konkurrensen, av ett instabilt betalningssystem, politisk rivalitet, revolutionär utveckling etc., kan endast accelerera denna process.

Dessa förändringar och framträdandet av nya krafter som hotar att skaka det amerikanska samhällets politiska och sociala stabilitet som aldrig förr har orsakat meningsskiljaktigheter inom den härskande klassen i USA, särskilt i fråga om taktiken i det krig den har startat i Vietnam. Men tills nu har detta endast lett till försök att reintegrera massans upproriska sektorer i det traditionella tvåpartisystemet. Detta är avsikten med den ”fredspropaganda” som bedrivs av vissa republikanska eller demokratiska kandidater vid valen och med politiken att ge ytterligare några poster inom administrationen åt svarta som skulle kunna påverka ett visst antal väljare.

Dessa demagogiska gester kan för en kort tid få en avledande effekt, men de kan inte lösa ett enda av de akuta problem som orsakat den nya massradikaliseringen i USA. Avsevärda eftergifter vore nödvändiga för att lugna det växande missnöjet för en längre period. Men sådana eftergifter tycks uteslutna, ty de skulle kräva avsevärda förändringar i den amerikanska kapitalismens struktur och en drastisk reträtt på den internationella arenan. Framför allt skulle de innebära att man övergav sin roll som internationell polis i många områden, offrade utlevade reaktionära regimer vilka Pentagon och State Departement nu håller om ryggen över hela världen, och tillät nya revolutionära framsteg för de upproriska folken.

Den kommande perioden i USA kommer att bli stormig, och det kommer inte att saknas tillfällen att smida en solid allians mellan de svarta massorna, de miljoner otåliga ungdomarna på universiteten, och den mäktigaste styrkan av alla – den amerikanska arbetarklassen.

VII. Skapa ett nytt revolutionärt ledarskap

Under dessa sista år har en enorm förbättring inträtt i de förhållanden under vilka revolutionära marxister träget arbetat för att bygga upp ett nytt revolutionärt ledarskap. Detta gäller i så hög grad att man t. o. m. kan tala om en kvalitativ förändring. Detta ledarskaps genombrott har ännu inte skett, men ett viktigt stadium av kvantitativ förstärkning och förnyelse av kadern har avslutats, vilket kommer att medge ett språng under nästa fas, såvida politiska och organisatoriska misstag undvikes.

Konkret sett har denna fundamentala förbättring berott på samtidigheten av Vietnamkriget, de kubanska ledarnas omorientering mot uppbyggnaden av nya revolutionära styrkor i Latinamerika, och den praktiskt taget världsomfattande framväxten av ett nytt ungdomsavantgarde. Historiskt sett återspeglar dessa faktorer en mer fundamental förändring: en kraftig förstärkning av de sociala skikt som längs en bred väg kontinuerligt rör sig mot en socialistisk världsrevolution. För första gången sedan perioden 1945-48, om inte för första gången sedan sin tillkomst, har den internationella trotskistiska rörelsen på bred front kunnat bryta sin relativa isolering. I många länder behöver den inte längre simma mot strömmen utan bärs fram av folkliga strömningar, som, även om de fortfarande är minoriteter i samhället, redan är mycket kraftigare än de revolutionära marxistiska organisationerna i egentlig mening.

Den världsomfattande kampanjen för att avvärja dödsdomen mot Hugo Blanco var ett förebud om förändringen, och denna kampanj kan sägas ha räddat den peruanske revolutionäre ledarens liv. De socialdemokratiska och kommunistiska partiernas liksom fackföreningsapparaternas brottsliga passivitet inför den imperialistiska aggressionen mot den vietnamesiska revolutionen, och de ömkliga ultraopportuniska chrusjtjovistiska kampanjerna för ”fred i Vietnam” och ”förhandlingar”, som ungdoms avantgardet med avsky avvisat, skapade ett organisatoriskt vakuum för den radikala oppositionen mot detta smutsiga krig och den aktiva solidariteten med den vietnamesiska revolutionen. Detta vakuum fylldes i många länder genom ad hoc- eller ungdomsrörelser, där revolutionära marxister kunde spela en viktig och i många fall avgörande roll (antikrigsrörelsen i USA, Kanada, Australien, Zengakuren i Japan, CVN och JCR i Frankrike, SDS i Västtyskland, VSC i Storbritannien, Vietnamkommittéerna i Belgien och Danmark etc.).

Det revolutionära uppsvinget i maj 1968 bekräftade den kvalitativa förändringen i styrkeförhållandena mellan detta nya avantgarde och de traditionella organisationerna liksom de avsevärt förbättrade arbetstillfällena för revolutionära marxister inom detta avantgarde. Sedan sin födelse har vår rörelse aldrig tidigare haft möjligheter till inflytande på de revolutionära händelserna i ett imperialistiskt land som kan jämföras med JCR:s i maj 1968.

Det kubanska ledarskapets vändning åt vänster mellan Tricontinentalen och OLAS-konferenserna skapade möjligheter till en enhetsfront mellan de olika strömningarna i den latinamerikanska revolutionära rörelsen vilka omfattar OLAS’ linje. De revolutionära marxistiska styrkorna har kunnat dra fördel av denna möjlighet för att bredda sitt aktionsfält i länder som Argentina, Bolivia, Peru, Chile och Guatemala. Överensstämmelsen mellan Ernesto Che Guevaras sista budskap och Fjärde Internationalens teser gjorde djupt intryck på revolutionära militanter i många länder. Det är ingen tillfällighet att revolutionära marxistiska militanter och organisationer efter mordet på den kubanske ledaren stod i främsta ledet bland dem som startade den internationella solidaritetsrörelsen för Che och OLAS. I många länder var de praktiskt taget de enda.

Den begynnande ”avstaliniseringen” i Sovjetunionen, tjugonde partikongressen, Chrusjtjovs rapport och den sino-sovjetiska konflikten har successivt brutit ned de gamla antitrotskistiska fördomarna i den internationella revolutionära och kommunistiska rörelsen. Den roll revolutionära marxister spelat i försvaret av de algeriska och kubanska revolutionerna, deras medverkan i främsta ledet vid försvaret av den vietnamesiska revolutionen och den latinamerikanska revolutionens utbredning har lett till den punkt där dessa gamla fördomar upplöses och försvinner.

Men försvinnandet av dessa gamla antitrotskistiska fördomar innebär endast eliminationen av ett hinder för byggandet av ett nytt revolutionärt ledarskap. Framgång beror på positiva kvaliteter – på en ständigt förnyad och à jour-förd marxistisk analys av en ständigt föränderlig verklighet, på sammansmältning av styrkor som stiger fram ur olika miljöer, på deltagande i aktion. Dessa kvaliteter måste först bevisas i praktiken och bekräftas genom framgångar och genombrott i åtskilliga länder innan styrkebalansen inom den internationella arbetar- och revolutionära rörelsen börjar att definitivt förändras till de revolutionära marxisternas förmån.

Samtidigt som uppkomsten av ett nytt ungdomsavantgarde utgör en viktig möjlighet för revolutionära marxister att vidga sitt aktivitetsområde, att föras samman med nya sociala skikt, öka sin numeriska styrka och skola många unga kadrar, ställs de också inför fördomar och invändningar av en ny typ som de inte är vana att behandla. Från och med nu kommer de inte så mycket att mötas av gammalt skvaller och historieförfalskning som av en viss likgiltighet gentemot de problem som uppkom under perioden 1923-48, av ett generellt fördömande av den klassiska arbetar- och kommuniströrelsen (detta fördömande innefattar i många unga revolutionärers ögon även den trotskistiska strömningen), av tvivel på några av marxismens grundläggande begrepp, såsom den avgörande roll som arbetarna i de imperialistiska länderna måste spela i den världsrevolutionära processen eller det revolutionära partiets roll för att säkra revolutionens seger. Revolutionära marxister måste lära sig att besvara dessa utmaningar utan arrogans eller otålighet genom teoretisk debatt på hög nivå, ett ständigt berikande av marxismen, och, framför allt, genom att bevisa sina kvaliteter som revolutionärer och ledare för grupper och skikt vilka är inbegripna i en bestämd antiimperialistisk och antikapitalistisk aktion.

Två problem förtjänar särskilt uppmärksamhet i detta avseende: bekräftelsen av proletariatets revolutionära roll, och en korrekt tillämpning av enhetsfrontstaktiken i den antikapitalistiska och antiimperialistiska kampen.

Proletariatets avgörande revolutionära roll för den socialistiska revolutionens seger beror ytterst på den plats som proletariatet intar i produktionsprocessen, på dess förmåga att paralysera hela det ekonomiska och sociala livet genom sin beslutsamma aktion, på den initiativ- och organisationsförmåga som det kan utveckla i bredaste skala sedan väl de byråkratiska apparaternas fjättrar brutits genom återgång till spontan klassaktion. Erfarenheterna från Frankrike i maj 1968 bekräftar detta dramatiskt och desavuerar Sweezys, Marcuses och andras pessimistiska analyser. Denna erfarenhet visade att den relativa standardhöjningen, proletariatets differentiering, dess utsträckning till ”tekniska” och ”intellektualiserade” skikt, massmedias inflytande – i korthet alla de faktorer som dessa teoretiker åberopar för att förklara arbetarnas påstådda växande integration i det neokapitalistiska samhället – i verkligheten inte representerade några objektiva hinder, att de tvärtom t. o. m. kunde bli faktorer som återuppväckte proletariatets revolutionära kraft. Det var de traditionella politiska organisationernas systematiska avväpning av proletariatet och frånvaron av ett konsekvent avslöjande av den borgerliga ideologin för massorna som tillät dessa faktorer att tillfälligt framkalla en nedgång i stridbarhet. Men så snart villkor som gynnade en vaknande stridbarhet (och t. o. m. revolutionära explosioner) inträtt, visade sig verkligheten överskugga spökbilderna. Och verkligheten är att det västerländska proletariatet bevarat sin revolutionära potential, som beror på de olösta grundläggande motsättningarna i det borgerliga samhället.

Under tre decennier har aktionsenhetens problem – vilket inte får sammanblandas med en enhetsfront av massorganisationer –till stor del varit ett propagandistiskt och litterärt problem för revolutionära marxister. Under den senaste perioden har det alltmer blivit en fråga om praktisk handling, särskilt i kampen för den vietnamesiska revolutionens försvar inom ramen för det nya ungdomsavantgardet. Det är nödvändigt att visa på två missförstånd som revolutionära marxister måste undvika vid tillämpningen av denna taktik.

Att se aktionsenheten enbart som ett instrument för att bygga det revolutionära partiet genom att ”avslöja” andra strömningar och visa deras misstag och brott inför massorna är en sekteristisk avvikelse. Enhetskommittéer kan lika litet reduceras till medel för att avslöja opportunister, centrister, eller ultravänsterströmningar, som strejkkommittéer kan reduceras till blotta instrument för att bygga ett revolutionärt parti hellre än att vinna seger i strejken – dvs. i en konkret episod i klasskampen. I enhetskommittéer för den vietnamesiska revolutionens försvar, för försvaret av studentrevolter, för återupptagandet av arbetarklassens kamp, måste revolutionära marxister inta en ansvarig attityd och alltid sätta klassrörelsens behov och dess seger före snäva gruppintressen.

Å andra sidan är avvisandet av uppgiften att bygga nya revolutionära partier under förevändningen att helt ägna sig åt aktionsenheten en opportunistisk avvikelse. Framgång för sådana aktiviteter är oundgänglig för seger i konkreta episoder i klasskampen. Men vår historiska uppgift är inte bara att uppnå tillfälliga segrar utan att leda arbetarklassen till seger genom att störta det internationella kapitalistiska systemet och kapitalismen i varje enskilt land. Om vi enbart begränsade oss till enhetsaktioner, skulle vi löpa risken av ett allmänt nederlag i släptåget på episodiska och flyktiga framgångar. Detta skulle alltmer undergräva möjligheten av framtida framgångar, ty dessa kräver framförallt ett korrekt teoretiskt och praktiskt grepp om verkligheten, vilket är ouppnåeligt utan det revolutionära partiets ojämförliga instrument.

Att bygga ett parti är nödvändigt för att utveckla en kontinuerlig ackumulation av de krafter som leder revolutionen till seger. Enhetsaktioner, vilka enligt sakens natur är osammanhängande och fragmentariska, kommer mest att bidra till partibyggandet om de revolutionära kadrerna genom dem lär sig att handla som de mest hängivna och dugliga försvararna av sin klass’ allmänna intressen. I denna betydelse är aktionsenhetens taktik (med bevarad kritikrätt gentemot andra strömningar, varvid dock kritiken för att vara effektiv måste röra enhetsaktionens mål) långt ifrån motsatt uppgiften att bygga det revolutionära partiet; tvärtom kompletterar och förstärker dessa två aspekter varandra.

Det nya ungdomsavantgardets snabba utveckling till en massrörelse har återupplivat spontanistiska föreställningar, som utgör ett nytt hinder för de revolutionära marxisternas genombrott. Dessa föreställningar utgår, liksom den opportunistiska tillämpningen av aktionsenheten, implicit eller explicit från illusionen att de tusentals studenter och unga arbetare som kämpar sida vid sida mot Vietnamkriget, för en ”konfrontation” med det borgerliga universitetet eller till och med det kapitalistiska samhället i dess helhet, redan nått samma ideologiska nivå som de revolutionära marxisterna, och att därför ett revolutionärt marxistiskt parti och en International inte längre är nödvändiga.

Verkligheten är naturligtvis helt annorlunda. I ett givet ögonblick kan en skenbart total överensstämmelse utvecklas mellan det nya massavantgardet och de revolutionära marxisterna i fråga om vissa specifika kampmål. Men ingenstans har man bevittnat någon kristallisering av massungdomsrörelser som tar upp det revolutionära marxistiska programmet i dess helhet eller i fråga om de väsentliga strategiska och taktiska problem som måste lösas för att världsrevolutionen skall segra. Att sluta bygga partiet under förevändning att ungdomsavantgardets massa redan vunnits för de revolutionära marxistiska idéerna innebär att man ersätter marxismens revolutionära program och teoretisk stränghet med tillfälliga och ytliga överensstämmanden, vilka kan brytas vid nästa vändpunkt eller då de första svårigheterna visar sig. Därför kommer de revolutionära marxisterna, utan sekterism och under samtidigt förordande av största möjliga aktionsenhet för välbestämda mål (inbegripet, vid vissa tidpunkter, revolutionära mål), mer än någonsin att försvara behovet att fostra revolutionära marxistiska kadrer och outtröttligt fullfölja detta syfte.

Den världsomfattande imperialistiska motoffensiven vann både på den utomordentliga koncentration av styrkorna som utvecklats av det amerikanska storkapitalet och på den beklagansvärda splittringen och desorienteringen av de internationella anti-imperialistiska och antikapitalistiska styrkorna. Aldrig har behovet av en global antikapitalistisk strategi (som uttryckts av Che Guevara och nordvietnameserna) varit klarare än under Vietnamkriget. För tio år sedan, när inte så få styrkor inom den internationella arbetarrörelsen flirtade med ”polycentrismen”, avvisade även många avantgardeströmningar tanken på en International. I dag, då vi står ansikte mot ansikte med imperialismens globala strategi, är behovet av ett världscentrum för utformning av politik, strategisk orientering och samordnad aktion uppenbart. De nya relationerna mellan världsrevolutionens tre sektorer garanterar att frågan om Internationalen kommer att skiljas från polariseringen kring Sovjetunionen, som varit i kraft ända sedan oktober 1917 och som efter att ha varit en gynnsam faktor när Sovjetunionen leddes av Lenin och Trotskij fick en förödande effekt sedan Kremls politik kommit i direkt motsättning till världsrevolutionens utvidgning.

IV Internationalen har visat att även med fortfarande svaga styrkor viktiga resultat kan nås. Genom att envetet fortsätta bygga sina egna partier och sin egen International vet sig de revolutionära marxisterna samtidigt lämna det effektivaste bidraget till skapandet av den revolutionära marxistiska massinternational som är oundgänglig för att transformera alla de revolutionära möjligheter som nu kan skönjas i lika många segrar.

Ur Fjärde internationalen 2-69

Maj 1968, en generalrepetition

Inledande anmärkning

Denna bok skrevs under besvärliga omständigheter: ‘författarna’ är inte publicister utan
aktivister. Under hela sommaren 1968 stod de inför omfattande och pressande uppgifter.
Dessutom drabbades deras organisation, Jeunesse Communiste Révolutionnaire, av förbud
och förföljelse. Ett dussin aktivister spärrades in i fängelse … Husundersökningar och polis-
övervakning blev allt vanligare och vi tvingades till snabba byten av uppehållsort … Kort sagt,
vi har inte kunnat dra fördel av det lugn, den samling och de möjligheter till dokumentation
som gynnar litterärt arbete. Därför måste läsaren ursäkta oss brister i detaljprecision och
stilistiska klumpigheter .. .

En del av texten redigerades före den 12 juni 1968, det datum då vänstergrupperna upplöstes
genom ministerdekret. Vi ansåg det onödigt att lägga till ett ‘ex-’ framför grupperna varje
gång vi nämnde en av dem. Läsaren får själv göra det tillägget …

Den här boken vänder sig till Maj-aktivisterna. Den är inte någon lärd historisk eller
sociologisk avhandling. Det uttömmande, vetenskapliga studiet av Majrevolutionen återstår
att göra. Det kommer att bli ett kollektivt arbete av tusentals aktivister som, inom sina olika
områden, idag gör en genomgång av de sociala striderna. Till Maj-aktivisterna har vi velat ge
informationer och analyser som kan tänkas öppna perspektiv och stimulera till debatt. Texten
har även en polemisk sida. Polemiken är en ofrånkomlig och fruktbar form för ideologisk
kamp inom arbetarrörelsen. Den är den revolutionära marxismens favoritvapen. Men den
måste vara lojal och konstruktiv. Vår polemik håller sig inom dessa gränser även när den är
våldsam. Vi sjunker aldrig ner till förtal och personförföljelse. Till dem som får känna på våra
hugg sträcker vi också fram brodershanden:

Det var bara början … kampen fortsätter!

Daniel Bensaid och Henri Weber

Läs hela boken Maj 1968, en generalrepetition

Är det ännu möjligt att förstå Ernesto Che Guevara 1997?

Michael Löwys förord till boken om Che Guevara

Är det ännu möjligt att förstå Ernesto Che Guevara 1997?

Vi kan bara med svårighet tänka oss en värld mer olik vår än sextiotalets. Det var en tid av kallt krig, men också av förhoppningar och utopier. Nyliberalismen var bortglömd eller sågs som en anakronism från 1800-talet. En revoltens vind blåste genom tredje världen och Kuba sågs som ett socialistiskt alternativ till den sovjetiska modellen. Länderna i Syd var inte föremål för humanitärt medlidande utan för frigörande solidaritet. I korthet var det en period av förblindelser och illusioner men också av klarsynta strider och logiska revolter.

Det är som Francois Maspéro så väl uttryckte det i förordet till den franska nyutgåvan 1995 av Ches Dagbok från Bolivia:

”Eftersom vår tid är en tid då två nyckelord ständigt upprepas: historiens slut och det enda tänkandet” måste vi för att förstå Guevara ”återvända till den tid, då historien gick framåt och motstridiga tankar ständigt konfronterades”.

I själva verket är denna radikala scenförändring på trettio år inte så överraskande: År 1901 – vad fanns då kvar av Pariskommunens drömmar från 1871? Och 1974 -vad fanns kvar av förhoppningarna från befrielsen från den tyska ockupationen 1945?

Och ändå finns det något i denna argentinsk-kubanske läkares och gerillasoldats liv och budskap som ännu talar till nya generationer 1997. Hur ska vi annars förklara överflödet av böcker, artiklar, filmer och debatter? Det handlar inte bara om att intresset ökar på grund av trettioårsdagen av Ches död – vem intresserade sig 1983, trettio år efter hans död, för Josef Stalin?

Bortom språket, terminologin, vissa föråldrade teman och käpphästar finns det fortfarande i Che Guevaras gestalt en glödande kärna som fortsätter att brinna.

Den här lilla boken skrevs 1969, ungefär två år efter Ches död och ett år efter maj -68. Den har översatts till spanska (i femton upplagor), till portugisiska, tyska, engelska, grekiska, turkiska, persiska och thailändska. Den uttrycker en viss Zeitgeist, en atmosfär, ett historiskt sammanhang som idag verkar avlägset. Och ändå vill jag inte avsvära mig det jag skrev då: med risk att framstå som en flygödla eller någon annan förhistorisk fågel, envisas jag med att tro att många av Guevaras idéer fortfarande utmanar oss. Det betyder inte att jag skulle ha redigerat boken på samma sätt idag: på detta avstånd ser jag mycket väl mina luckor, misstag och begränsningar.

Den första delen, om Ches humanism, tycks vara den som bäst stått emot tidens tand. Det är kanske också den sida av hans verk som mest attraherar den europeiska ungdomen idag, den ungdom för vilken det aktiva engagemanget – mot rasismen eller i solidaritet med tredje världen – inspireras av etiska och humanistiska motiv. Det inflytande som en ”anti-humanistisk” och strukturalistisk läsning av marxismen kunde få på sextiotalet har sedan länge försvunnit.

Marxismen kommer inte att åter kunna bli en intellektuell kraft i de nya rebelliska generationernas ögon, om den inte, som Che, införlivar värden som mänsklig frihet och värdighet. Inför dagens uppsving för nationalismen har marxismens maning till en aktiv och vaksam internationalism, som är redo att solidarisera sig med orättvisans offer var de än finns, inte förlorat något av sin moraliska och politiska kraft.

Däremot har andra delen om Ches ekonomiska tänkande och problemen i övergången till socialismen allvarliga brister. Mindre för vad den säger, än för vad den inte säger, vad den förtiger: frågan om den socialistiska demokratin.

Det är inte det att Che Guevaras argument för ekonomisk planering mot marknadsmekanismer skulle vara felaktiga. De har tvärtom fått en ny aktualitet i striden mot dagens förhärskande nyliberala bibel. Men de skyler över den politiska nyckelfrågan: vem planerar? Vem fattar beslut om de stora vägvalen i den ekonomiska planen? Vem bestämmer vilken produktion och vilken konsumtion som ska prioriteras? Utan verklig demokrati – det vill säga, utan a) politisk pluralism, b) fria diskussioner om prioriteringarna, och c) befolkningens fria val mellan olika alternativa ekonomiska förslag och plattformar – blir planeringen oundvikligen ett byråkratiskt system, en auktoritär och ineffektiv ”diktatur över behoven”, som Sovjetunionens historia ger så rikliga exempel på. Med andra ord, de ekonomiska problemen under övergången till socialismen går inte att skilja från frågan om det politiska systemet. Den kubanska erfarenheten under de senaste tjugo åren visar, även den, att avsaknaden av demokratiska, socialistiska institutioner får negativa konsekvenser. Ändå har Kuba kunnat undvika de värsta byråkratiska och totalitära avvikelserna i andra så kallat ”realsocialistiska” stater.

Ches polemik mot marknadsideologin var helt berättigad. Men hans argument för planering skulle vara mycket mer övertygande, om de ingick i ett perspektiv på arbetarnas demokratiska kontroll över planeringen. Som den belgiske ekonomen Ernest Mandel en gång underströk i ett annat sammanhang, så gives det ett tredje mellan marknadens återvändsgränd å ena sidan och den byråkratiska planeringens å den andra. Detta tredje är ett demokratiskt och centraliserat självstyre, de förenade producenternas planerade självstyre.1På det här området var Guevaras idéer – trots hans misstro mot den sovjetiska modellen och trots hans stora antibyråkratiska känslighet – långt ifrån klara, och min presentation av hans ståndpunkter väl okritisk…

Denna brist på distans visas också i mitt avsnitt om det revolutionära kriget. Det är desto viktigare som Guevaras arv i Latinamerika i hög grad handlat om detta. Frågorna som jag ställer i slutet av kapitlet Gerillan är högst otillräckliga och berör inte de grundläggande begränsningarna i Ches politiska och militära strategi.

Det skulle vara fel att reducera hans tänkande till idén om gerillakärnor (foco på spanska). Hans idéer om den latinamerikanska revolutionen är mycket djupare än så. Hans berömda formulering från 1967, i budskapet till Tricontinentalkonferensen – ”Endast två alternativ återstår: antingen en socialistisk revolution eller en karikatyr av revolutionen” – hjälpte en hel generation av revolutionärer att befria sig från den sovjetiska doktrinen om ”revolution i etapper”.2

Inte desto mindre finner man i hans skrifter – antingen det gäller de kubanska erfarenheterna eller Latinamerika – och ännu mer i hans tragiska försök i Bolivia en tendens att reducera revolutionen till väpnad kamp, den väpnade kampen till landsbygdsgerilla och den sistnämnda till den lilla kärnan, foco. Den tendensen har varit dominerande i Guevaras arv i Latinamerika, även om det också finns passager i hans verk som nyanserar den uppfattningen. Till exempel insisterar han på vikten av politiskt massarbete, eller hävdar att väpnad kamp är olämplig i ett land där det finns en demokratisk regim. För att nu inte tala om hans uttryckliga och kategoriska förkastande av attentat och blind terrorism.3

De organisationer som inspirerades av Guevara led nederlag i länderna på Latinamerikas södra kon. En hel generation av revolutionära aktivister offrade sina liv i kampen mot obarmhärtiga militärregimer: Inti Peredo, Carlos Marighela, Carlos Lamarca, Roberto Santucho, Miguel Enriquez och många andra. Det hindrar inte att arvet från Guevara, med hans revolutionära känslighet och okuvliga motstånd mot den etablerade ordningen, förblir livskraftigt inom den radikala vänstern i Latinamerika, lika väl som i vissa folkliga rörelser, som de jordlösas rörelse, MST, i Brasilien. Det gäller också de gerillaorganisationer som finns kvar, som MRTA i Peru eller UCELN i Colombia.

Det är framförallt i Centralamerika som gerillarörelser, vilka från början inspirerades av Guevara, lyckats utveckla sin politiska och militära strategi påtagligt och därmed uppnått viktiga resultat. Det gäller främst Nicaragua och (i mindre grad) El Salvador och Guatemala. Sandinistfronten FSLN i Nicaragua gick vidare från foco-teorin till ett bredare och mer varierat synsätt. Den kombinerade landsbygdsgerilla och stadsbaserade aktioner, politiskt arbete i fattigkvarteren och lokala uppror, politiska allianser och masstrejker. Men om den inte, under inflytande från Guevaras tänkande, hade valt den väpnade resningens väg, skulle den inte ha störtat Somozadiktaturen i juli 1979.

I El Salvador lyckades befrielsefronten FMLN under åttiotalet bli en politisk och militär kraft med djupa rötter bland städernas och landsbygdens fattiga och utslagna. Även om den inte som FSLN lyckades ”ta makten”, kunde den åtminstone genom fredsavtalen genomdriva en viss demokratisering av landet. Detsamma gäller för gerillafronten URNG i Guatemala, där vissa delar (som EGP, Folkets gerillaarmé) fortfarande stöder sig på Guevaras idéer.

Det zapatistiska upproret nyligen i Chiapas i Mexiko utgör en ny, ganska överraskande, form av landsbygdsgerilla. Zapatisterna strävar inte efter att ”ta makten”, men ser sig själva som en kraft i det civila mexikanska samhällets tjänst i kampen för demokrati. En strömning som inspirerats av Guevara är representerad i den kärna som bildade EZLN, zapatistarmén. Denna rörelse, som under åttiotalet blev det ”organiska” uttrycket för indianbefolkningen i Chiapas, har sedan resningen i januari 1994 prioriterat politiska aktioner och mobiliseringar underifrån, från det ”civila samhället” mot det mexikanska statsbärande partiets auktoritära regim. Genom sin frihetskänsla, sin självironi, sin vägran att ta makten, sin internationalistiska appell till kamp mot nyliberalismen, har zapatismen vunnit ett brett eko, långt utanför Mexikos gränser. Som i de andra, tidigare nämnda rörelserna, är det nya oskiljaktigt förbundet med det gamla. Men det är klart att arvet från Guevara är en av de väsentliga ingredienserna i denna sjudande och oförutsebara revolutionära kultur.

I alla dessa revolutionära aktiviteter i Latinamerika skymtar vi spåren, än synliga, än osynliga, av Ches tänkande. Det är lika närvarande i de kampandes kollektiva fantasi som i deras debatter om metoder, strategi och kampens karaktär. Man kan se det som ett frö som har grott under de senaste trettio åren i den latinamerikanska vänsterns politiska kultur. Den har skapat grenar, lövverk och frukter. Eller man kan se det som en av de röda trådar med vilka man från Patagonien till Rio Grande väver revolutionens drömmar, utopier och handlingar.

Dagens värld, efter Berlinmurens fall, efter slutet för de auktoritära regimerna i Östeuropa, efter den kapitalistiska globaliseringens seger och under dominansen för nyliberala ideologier – dagens värld tycks befinnas sig på ljusårs avstånd från den värld som såg Ernesto Che Guevara leva och kämpa. För dem som inte tror på idén om ”historiens slut”, eller på den liberalkapitalistiska marknadsekonomins eviga fortbestånd; för dem som vägrar acceptera himmelsskriande sociala orättvisor och ”den nya världsordningens” marginalisering av folken i Syd – för dem är Ches humanistiska och revolutionära budskap fortfarande ett fönster som står öppet mot framtiden.

Michael Löwy

Noter:
l. Ernest Mandel, ”In Defense of Socialist Planning”, New Left Review nr 159, september 1986.
2. Kontinent i uppror, s. 146.
3. Se t ex essän Gerillakrig: en metod, på svenska i Guerillakrig, Bo Cavefors, Staffanstorp 1968.

Den ryska revolutionen

I

Den ryska revolutionen är världskrigets väldigaste faktum. Dess utbrott, dess exempellösa radikalism, dess bestående verkan kommer alla de lögner på skam, med vilka den officiella tyska socialdemokratin att börja med tjänstvilligt ideologiskt har bemantlat den tyska militarismens erövningsfälttåg: fraserna om de tyska bajonetternas mission att störta den ryska tsarismen och befria dess undertryckta folk. Det väldiga omfång revolutionen i Ryssland har antagit, den djupgående verkan varmed den har skakat alla klassförhållanden, rullat upp samtliga sociala och ekonomiska problem, konsekvent med den inre logikens fatalitet rört sig framåt från den borgerliga republikens första stadium till alltjämt vidare faser varvid tsarismens störtande bara har blivit en knapp episod, nästan en bagatell -, allt detta visar tydligt, att Rysslands befrielse inte förorsakades av kriget och tsarismens militära nederlag, inte av förtjänsten hos ”tyska bajonetter i tyska nävar”, som Die neue Zeit under Kautskys redaktion lovade i en ledare, utan att den hade djupa rötter i eget land och hade nått full inre mognad. Den tyska imperialismens krigsäventyr under den tyska socialdemokratins ideologiska skylt har inte framkallat den ryska revolutionen utan endast för en kort tid att börja med – efter den första stigande stormfloden 1911-1913 – avbrutit den och sedan – efter dess utbrott -skapat de svåraste, de mest centrala betingelserna för den.

Men detta förlopp utgör också för varje tänkande iakttagare ett slående bevis mot den doktrinära teori som Kautsky delar med regeringens socialdemokrater, enligt vilken Ryssland som ekonomiskt efterblivet, övervägande jordbruksland ännu inte skulle vara moget för den sociala revolutionen och proletariatets diktatur. Denna teori, som anser att endast en borgerlig revolution är möjlig i Ryssland – av vilken uppfattning även följer de ryska socialisternas taktik: samarbete med den borgerliga liberalismen – är också uppfattningen hos den opportunistiska flygeln i den ryska arbetarrörelsen, de s.k. mensjevikerna under Axelrods och Dans beprövade ledning. Båda – de ryska såväl som de tyska opportunisterna – överensstämmer i denna principiella uppfattning av den ryska revolutionen, som automatiskt bestämmer inställningen till taktikens detaljfrågor, fullständigt med de tyska regeringssocialisterna: enligt alla tres mening hade den ryska revolutionen bort göra halt i det stadium, då den tyska militarismens krigföring hade uppnått det ädla mål den enligt den tyska socialdemokratins mytologi ställde sig: tsarismens störtande. När den har fortsatt därutöver, när den har ställt som sin uppgift proletariatets diktatur, så har det enligt denna doktrin helt enkelt varit ett fel av den ryska arbetarrörelsens radikala flygel, bolsjevikerna, att alla svårigheter som drabbat revolutionen i dess fortsatta förlopp, all oreda den fallit offer för, framträder just som ett resultat av detta ödesdigra fel. Teoretiskt går denna doktrin, som av både Stampfers Vorwärts och Kautsky anbefalles som en frukt av ”marxistiskt tänkande”, ut på den originella upptäckten, att den socialistiska omvälvningen är en nationell, så att säga hemmaangelägenhet för varje modern stat. I det abstrakta schemats blå dimma kan en Kautsky naturligtvis mycket ingående utmåla kapitalets internationella ekonomiska förbindelser som förvandlar alla moderna länder till en sammanhängande organism. Men Rysslands revolution – en frukt av den internationella utvecklingen och jordfrågan – är omöjlig att lösa inom det borgerliga samhällets ram.

Praktiskt har denna doktrin tendensen att avlyfta det internationella, i främsta rummet det tyska, proletariatets ansvar för den ryska revolutionens öden och förneka denna revolutions internationella sammanhang. Det är inte Rysslands omognad utan det tyska proletariatets bristande mognad att fylla de historiska uppgifterna krigets och den ryska revolutionens förlopp har visat – och att så tydligt som möjligt påvisa detta är den första uppgiften för en kritisk betraktelse över den ryska revolutionen. Rysslands revolution var ifråga om sina utsikter helt beroende av de internationella tilldragelserna. Att bolsjevikerna helt baserade sin politik på proletariatets världsrevolution är just det mest glänsande beviset på deras politiska vidsyn och deras principiella fasthet, deras politiks djärva tärningskast. Däri framträder bilden av det väldiga språng den kapitalistiska utvecklingen hade tagit det senaste årtiondet. Revolutionen 1905-1907 fann endast ett svagt eko i Europa. Den måste därför bli bara ett inledningskapitel. Fortsättning och lösning var bundna vid den europeiska utvecklingen.

Det är klart, att inte kritiklös apologetik utan endast ingående genomtänkt kritik kan bringa effarenheternas och lärdomarnas skatter i dagen. Det skulle i själva verket vara en vanvettig föreställning, att vid det första världshistoriska experimentet med arbetarklassens diktatur och därtill under de svårast tänkbara förhållanden – mitt i världsbranden och i ett imperialistiskt folkmördande kaos, i den reaktionäraste europeiska militärmaktens snara och utan bistånd från det internationella proletariatet – att vid ett experiment med arbetardiktaturen under så abnorma betingelser allt som gjordes och underläts i Ryssland skulle ha varit höjden av fulländning. Tvärtom tvingar den socialistiska politikens elementära begrepp och insikten i dess nödvändiga historiska förutsättningar till antagandet, att under så ödesdigra betingelser även den största idealism och stormfasta revolutionära energi inte skulle kunna förverkliga demokrati och inte heller socialism utan bara vanmäktiga, förvirrade ansatser till båda.

Att göra klart för sig detta i alla dess djupgående sammanhang och verkningar är just en elementär plikt för socialisterna i alla land. Ty endast med en sådan bitter insikt kan det internationella proletariatets eget ansvar för den ryska revolutionens öde mätas i hela dess omfattning. Å andra sidan kan man endast så klargöra den avgörande betydelse man måste tillmäta den proletära revolutionens slutna internationella frammarsch, varförutan proletariatet i ett enskilt land även med den största duglighet och de största offer oundvikligt måste trassla in sig i ett virrvarr av motsägelser och felgrepp.

Det råder heller intet tvivel om, att de kloka hjärnorna i den ryska revolutionens ledning, att Lenin och Trotskij på sin törnbeströdda, med försåt av alla slag kringgärdade väg har tagit många avgörande steg endast under största inre tvivel och med häftigaste inre motsträvighet – och att intet kan vara dem själva mera främmande än att se allt de gjort och underlåtit under det bittra tvånget och trycket i tilldragelsernas jäsande virvel – av Internationalen tas som upphöjt mönster för den socialistiska politiken, ett mönster för vilket endast kritiklös beundran och ivrig efterhärmning vore på sin plats.

Det vore likaså förfelat att frukta, att en kritisk granskning av de vägar den ryska revolutionen hittills har gått skulle innebära, att man undergrävde de ryska proletärernas anseende och försvagade det fascinerande föredöme de har givit och som ensamt skulle kunna overvinna de tyska massornas ödesdigra tröghet. Ingenting vore mera felaktigt att tro. Man kan aldrig väcka arbetarklassens revolutionära dådkraft i Tyskland genom förmyndarmetoderna hos den tyska socialdemokratin, saliga i åminnelse, genom någon fläckfri auktoritet – vare sig de egna ”instansernas eller ”det ryska exemplets”. Inte genom att framskapa en revolutionär hurrastämning utan tvärtom endast genom medvetandet om hela det fruktansvärda allvaret i uppgifterna, om deras komplicerade natur, genom politisk mognad och andlig självständighet, genom en kritisk omdömesförmåga hos massorna, vilken under olika förevändningar i årtionden systematiskt dödats av den tyska socialdemokratin, kan det tyska proletariatets aktionsduglighet födas. Att kritiskt ta upp till undersökning den ryska revolutionen i alla dess historiska sammanhang är den bästa skolning de tyska arbetarna såväl som arbetarna internationellt kan få för de uppgifter som för dem växer fram ur den föreliggande situationen.

II

Den ryska revolutionens första period, från utbrottet i mars till omvälvningen i oktober [rysk tideräkning, enligt den västerländska kom bolsjevikrevolutionen den 7 november], motsvarar i sitt allmänna förlopp noga utvecklingsschemat i såväl den stora engelska som den stora franska revolutionen. Det är det typiska förloppet i båda de första stora generaluppgörelserna mellan de i det borgerliga samhället alstrade revolutionära krafterna och det gamla samhället.

Deras utveckling rör sig helt naturligt i stigande linje: från moderata ansatser till allt större radikalisering av målen och parallellt därmed från klassernas och partiernas samarbete till det radikala partiets envälde.

I första momentet i mars 1917 stod ”kadetterna”, d v s den liberala bourgeoisin, i spetsen för revolutionen. Den allmänna första stegringen av den revolutionära floden rev med sig allt och alla: den fjärde duman, den mest reaktionära produkten av den ur statskuppen framgångna, ytterligt reaktionära fyrklassvalrätten, förvandlades plötsligt till ett organ för revolutionen. Samtliga borgerliga partier, inklusive den nationalistiska högern, bildade plötsligt en falang mot absolutismen. Den föll vid första anstormen nästan utan strid, som ett dött organ som man bara behövde peta på för att det skulle falla. Även den liberala bourgeoisins korta försök att åtminstone rädda dynastin och tronen slogs på några timmar i spillror. Utvecklingens rasande fortgång hoppade på dagar och timmar över sträckor, som Frankrike på sin tid behövde årtionden till. Här visade det sig, att Ryssland förverkligade resultaten av ett århundrades europeiska utveckling och framför allt – att revolutionen av 1917 var en direkt fortsättning av 1905-1907 års revolution och inte en gåva av de tyska ”befriarna”. Rörelsen i mars 1917 knöt omedelbart an där den tio år tidigare hade avbrutit sitt verk. Den demokratiska republiken var den färdiga, i sitt inre mogna produkten av just revolutionens första anstorm.

Men nu började den andra, svåra uppgiften. Revolutionens drivande kraft var för första ögonblicket stadsproletariatets massa. Men dess krav var inte slut med den politiska demokratin utan den inriktade sig på den internationella politikens brännande fråga: omedelbar fred. Revolutionen störtade sig samtidigt över arméns massa, som höjde samma krav på omedelbar fred, och på böndernas massa, som sköt jordfrågan i förgrunden, denna revolutionens centralaxel alltsedan 1905. Omedelbar fred och jord – med dessa båda mål var den revolutionära falangens inre klyvning given. Kravet på den omedelbara freden råkade i skarpaste motsats till den imperialistiska tendensen hos den liberala bourgeoisin, vars talesman var Miljukov. Jordfrågan var det skrämmande spöket närmast för bourgeoisins andra flygel godsägarna men också, som attentat mot den heliga privategendomen över huvud, en ömtålig punkt för alla de borgerliga klasserna.

Så började dagen efter revolutionens första seger en inbördes kamp i dess sköte om de båda brännande problemen: freden och jordfrågan. Den liberala bourgeoisin började med en taktik av förhalning och undanflykter. Arbetarmassorna, armén och bönderna trängde allt häftigare på. Det råder intet tvivel om, att med freds- och jordfrågorna också var förknippat det öde republikens politiska demokrati skulle få. De borgerliga klasserna, som överspolade av revolutionens första stormvåg hade låtit sig ryckas med till att acceptera den republikanska statsformen, började genast söka efter stödjepunkter bakåt och i stillhet organisera kontrarevolutionen. Kaledins kosackfälttåg mot Petersburg gav tydligt uttryck åt denna tendens. Om den framstöten hade krönts med framgång, då hade inte bara freds- och jordfrågorna varit avgjorda utan också demokratins, ja, själva republikens öde varit beseglat. Militärdiktatur med ett skräckvälde över proletariatet och sedan återgång till monarkin hade blivit den ofrånkomliga följden.

Därmed kan man mäta det utopiska och i grunden reaktionära i den taktik varav de ryska Kautsky-socialisterna, mensjevikerna, lät leda sig. Fastbitna i fiktionen om den ryska revolutionens borgerliga karaktär – enligt vilken Ryssland ju inte var moget för den sociala revolutionen -klamrade de sig förtvivlat fast vid samarbetet med de borgerliga liberalerna, d v s vid tvångsförbindelserna med de element som, splittrade av den revolutionära utvecklingens naturliga inre gång, hade råkat i den skarpaste motsättning till varandra. Axelrod, Dan och deras anhängare ville till varje pris samarbete med de klasser och partier, från vilka de största faror hotade revolutionen och dess första förvärv: demokratin.

Det är rent förvånande att se, hur denne flitige man (Kautsky) under världskrigets fyra år genom sitt outtröttliga skriveri lugnt och metodiskt sliter upp det ena teoretiska hålet efter det andra i socialismen, ett arbete varur den framgår som ett såll utan ett enda helt stycke. Det kritiklösa jämnmod, med vilket hans anhängare betraktar detta flitiga arbete av sin officiella teoretiker och utan att blinka slukar hans alltjämt nya upptäckter, får sin motsvarighet i det jämnmod med vilket Scheidemann & Co:s anhängare ser på hur dessa senare praktiskt urholkar socialismen. I själva verket kompletterar de båda arbetena varandra fullständigt och Kautsky, marxismens officiella tempelväktare, åstadkommer sedan krigsutbrottet bara teoretiskt detsamma som Scheidemännen i praktiken: 1. Internationalen, ett fredsinstrument, 2. avrustning och folkförbund, nationalism, och slutligen 3. demokrati, icke socialism.

I den situationen tillkommer då den bolsjevikiska riktningen den historiska förtjänsten att från början ha proklamerat och med järnhård konsekvens fullföljt den taktik, som ensam kunde rädda demokratin och driva revolutionen framåt. Hela makten uteslutande i arbetar- och bondemassans händer, i sovjeternas händer – det var i själva verket den enda utvägen ur den svårighet vari revolutionen hade råkat, det var det svärdshugg varmed den gordiska knuten höggs av, revolutionen fördes ut ur det trånga passet och fick öppnat för sig det fria fältet av en ohämmad fortsatt utveckling. Lenins parti var alltså det enda i Ryssland som förstod revolutionens sanna intressen i denna första period, det var dess framåtdrivande element, liksom i samma mening det enda partiet som driver verkligt socialistisk politik.

Därav förklaras också, att bolsjevikerna – i revolutionens början en från alla håll bannlyst, smädad och hetsad minoritet – inom mycket kort tid fördes fram i revolutionens spets och under sin fana kunde samla de verkliga massorna: stadsproletariatet, armén, bönderna och även demokratins revolutionära element, socialistrevolutionärernas vänstra flygel.

Den ryska revolutionens verkliga situation uttömde sig efter några få månader i alternativet: kontrarevolutionens seger eller proletariatets diktatur, Kaledin eller Lenin. Det var det objektiva läge, som mycket snart inträder i varje revolution sedan det första ruset förflyktigats och som i Ryssland följde på de konkreta freds- och jordfrågorna, för vilka det inte fanns någon lösning inom den borgerliga revolutionens ram.

Den ryska revolutionen har här endast bekräftat varje stor revolutions grundlära, där livets lag lyder: antingen måste den mycket snabbt och beslutsamt storma vidare, med järnhand slå ned alla hinder och flytta fram sina mål allt längre eller också kastas den snart tillbaka bakom sin svagare utgångspunkt och undertrycks av kontrarevolutionen. Ett stillastående, ett stampande på samma fläck, en självbelåtenhet med det första en gång uppnådda målet finns inte i revolutionen. Och den som vill överföra de parlamentariska grodkrigens hemmalagade visheter på den revolutionära taktiken visar bara, att revolutionens psykologi, ja, själva dess livslag, är honom lika främmande som all historisk erfarenhet är honom en bok med sju insegel.

Den engelska revolutionens förlopp efter dess utbrott 1642: Tingens logik medförde, att först presbyterianernas kraftlösa svängningar och det tveksamma kriget mot den rojalistiska armén, där de presbyterianska ledarna medvetet undvek en avgörande strid och en seger över Karl I, gjorde det till nästan oavvislig nödvändighet, att independenterna fördrev dem ur parlamentet och ryckte till sig makten. Och likaså var det i fortsättningen inom independenternas arméer soldaternas lägre småborgerliga massa, Lilburnes ”levellers”, som utgjorde stötkraften i hela independentrörelsen, liksom slutligen de proletära elementen i soldatmassan, de längst gående socialt omstörtande elementen, som fann sitt uttryck i ”digger”-rörelsen, vilka å sin sida utgjorde surdegen i det demokratiska ”leveller”partiet.

Utan den andliga påverkan de revolutionära proletära elementen utövade på soldatmassan, utan den demokratiska soldatmassans tryck på det borgerliga övre lagret i independentpartiet skulle det aldrig ha kommit till Långa parlamentets ”rensning” från presbyterianerna eller till det segerrika avslutandet av kriget mot kavaljerernas armé och mot skottarna, lika litet som till rättegången mot Karl I och hans avrättning samt till överhusets avskaffande och republikens proklamerande.

Hur var det i den stora franska revolutionen? Jakobinernas makterövring visade sig här efter fyra års strider vara det enda sättet att rädda revolutionens landvinningar, krossa feodalismen, organisera det revolutionära försvaret inåt som utåt, undertrycka kontrarevolutionens konspiration och sprida den revolutionära vågen från Frankrike över hela Europa.

Kautsky och hans ryska meningsfränder, som ville bevara den första fasens ”borgerliga karaktär” åt den ryska revolutionen, utgör den exakta motsvarigheten till förra århundradets tyska och engelska liberaler som i den stora franska revolutionen skiljer på de bekanta två perioderna: den första girondistiska fasens ”goda” revolution och den ”dåliga” efter den jakobinska omstortningen.

Den liberala ytligheten i historieuppfattningen kunde naturligtvis inte fatta, att utan de ”måttlösa” jakobinernas omstörtning skulle också de första tveksamma och halva landvinningarna genast ha begravts under revolutionens spillror, att det yerkliga alternativet till jakobindiktaturen – så som den historiska utvecklingens järnhårda gång år 1793 ställde frågan – var inte ”måttfull” demokrati utan – bourbonernas restauration! ”Den gyllene medelvägen” kan inte upprätthållas i någon revolution, revolutionens naturlag kräver ett snabbt avgörande: antingen körs lokomotivet för full ånga uppför den historiska backen till dess högsta höjd eller också rullar det av sin egen tyngd tillbaka i sin utgångsställning och drar dem, som med sina svaga krafter vill hålla sig kvar på halva vägen, hjälplöst med sig i avgrunden.

Detta förklarar, att i varje revolution endast det parti förmår rycka till sig ledningen och makten, som har modet att ge den framåtdrivande parollen och dra alla konsekvenser av den. Det förklarade de ryska mensjevikernas ömkliga roll – Dan, Tseretelli m fl som från början hade ett oerhört inflytande över massorna men efter långt pendlande fram och åter ärelöst sopades bort från scenen sedan de med händer och fötter hade strävat emot att överta makten och ansvaret.

Lenins parti var det enda som förstod ett revolutionärt partis bud och plikt och som med parollen ”hela makten i proletariatets och böndernas händer” säkerställde revolutionens fortgång.

Därmed har bolsjevikerna löst den berömda frågan om ”folkmajoriteten”, som alltid har legat som en mara på de tyska socialdemokraternas bröst. Som den parlamentariska kretinismens förkroppsligade lärjungar överför dessa på revolutionen helt enkelt den parlamentariska bamkammarens hembakade visdom: för att genomföra något måste man först ha majoriteten. Alltså även i revolutionen: först ska vi bli en ”majoritet”. Men revolutionernas verkliga dialektik ställer denna parlamentariska mullvadsvisdom på huvudet: inte från majoritet till revolutionär taktik utan från revolutionär taktik till majoritet går vägen. Endast ett parti som förstår att leda, d v s driva framåt, förvärvar sig i stormen anhängare. Den beslutsamhet, med vilken Lenin och hans kamrater i det avgörande ögonblicket kastade ut den enda framåtdrivande parollen ”hela makten i proletariatets och böndernas händer”, har nästan i en handvändning förvandlat dem från en förföljd, smädad, illegal minoritet, vars ledare måste som Marat gömma sig i källarna, till situationens absoluta herrar.

Bolsjevikerna har också genast som denna makterövrings mål ställt upp det hela och mest vittgående programmet: inte säkerställande av den borgerliga demokratin utan proletariatets diktatur till förverkligande av socialismen. De har därmed förvärvat sig den oförgängliga historiska förtjänsten att för första gången ha proklamerat socialismens slutmål som omedelbart program för den praktiska politiken.

Vad ett parti i den historiska stunden förmår uppbringa av mod, dådkraft, revolutionär vidsyn och konsekvens, det har Lenin, Trotskij och deras kamrater till fullo presterat. All den revolutionära heder och aktionsduglighet som socialdemokratin i väster saknade representerades av bolsjevikerna. Oktoberupproret räddade inte bara faktiskt den ryska revolutionen, det räddade också den internationella socialismens heder.

III

Bolsjevikerna är de historiska arvtagarna till de engelska ”levellers” och de franska jakobinerna. Men den konkreta uppgift, som efter makterövringen tillfallit dem i den ryska revolutionen, var ojämförligt svårare än deras historiska föregångares. (Jordfrågans betydelse. Redan 1905. Sedan i tredje duman högerbönderna! Bondefråga och försvar. Armén.) Visserligen var parollen om böndernas omedelbara beslag på och uppdelning av jorden den kortaste, enklaste och mest koncentrerade formeln för att uppnå två saker: att krossa storborgardömet och att genast binda bönderna vid den revolutionära rörelsen. Som politisk åtgärd för att befästa den proletärt socialistiska regimen var detta en utmärkt taktik. Men den hade tyvärr två sidor och frånsidan bestod i, att böndernas omedelbara beslag på jorden mestadels inte alls har något gemensamt med socialistisk ekonomi.

Den socialistiska omgestaltningen av de ekonomiska förhållandena förutsätter ifråga om jordbruket två saker. För det första: nationaliseringen av just storgodsen som den tekniskt mest avancerade koncentrationen av jordbrukets produktionsmedel och metoder, som ensam kan bli utgångspunkten för den socialistiska hushållningen på landet. När man givetvis inte behöver ta ifrån småbonden hans jordlott och lugnt kan låta honom – tack vare den samhälleliga driftens fördelar – frivilligt vinnas för den kooperativa sammanslutningen och slutligen för mordningen i den samhälleliga totaldriften, så måste varje socialistisk hushållningsreform på landet självklart börja med den stora och medelstora egendomen. Den måste här framför allt överföra egendomsrätten på nationen eller, vilket under socialistisk regim är detsamma, om man så vill på staten; ty endast så säkerställes möjligheten att organisera jordbruksproduktionen enligt sammanhängande stora socialistiska synpunkter.

Men för det andra är en av förutsättningarna för denna omgestaltning, att åtskillnaden mellan jordbruket och industrin – detta karaktäristiska drag hos det borgerliga samhället – upphävs för att ge plats för en ömsesidig infiltrering och sammansmältning, en utformning av såväl jordbruks- som industriproduktionen efter enhetliga synpunkter. Hur den praktiska skötseln i detalj må ske: genom stadskommuner, som på sina håll föreslås, eller centralt från staten – förutsättningen är i varje fall en enhetligt genomförd, från centrum inledd reform, som i sin tur förutsätter jordens nationalisering. Nationalisering av den stora och medelstora jordegendomen och föreningen av industri och jordbruk – det är två grundläggande synpunkter för varje socialistisk hushållningsreform, utan vilka det inte kan tänkas någon socialism.

Att sovjetregeringen i Ryssland inte har genomfört denna väldiga reform – vem kan förebrå den det? Det vore löjligt att av Lenin och hans kamrater kräva eller vänta, att de på den korta tid de härskat mitt i de inre och yttre stridernas virvel, runtom trängda av tallösa fiender och motståndsrörelser, skulle kunna lösa eller ens ta itu med den socialistiska omvälvningens svåraste uppgift! Vi kommer, när vi en gång har fått makten, även i väster – och under de gynnsammaste betingelser – att knäcka mången tand på denna hårda nöt innan vi ens är ute ur de största av de tusen komplicerade svårigheterna i denna jätteuppgift.

En socialistisk regering måste när den har kommit till makten i varje fall göra en sak: vidta åtgärder som ligger i linje med dessa elementära förutsättningar för en senare socialistisk reform av jordbrukets förhållanden: den måste åtminstone undvika allt som spärrar dess väg till dessa åtgärder.

Den paroll bolsjevikerna nu har proklamerat: böndernas omedelbara beslagtagande av jorden och dess uppdelning mellan dem måste verka i alldeles motsatt riktning. Den är inte bara ingen socialistisk uppgift utan den skär av vägen till en sådan, den hopar oövervinneliga svårigheter framför jordbrukets omdaning i socialistisk anda.

Böndernas beslagtagande av godsen enligt Lenins och hans vänners korta och koncentrerade paroll ”Gå och ta er jorden!” förde helt plötsligt till kaotisk överföring av storgodsen i bondejordbruk. Vad som skapades är inte samhällelig egendom utan ny privategendom och närmare bestämt den stora egendomens uppdelning i medelstor och liten egendom, den relativt avancerade stordriften i primitiv smådrift, som tekniskt arbetar med redskap från faraonernas tid. Inte nog med det: genom denna åtgärd och det kaotiska, rent godtyckliga sätt för dess utförande avskaffades inte utan skärptes egendomsåtskillnaderna på landet. Ehuru bolsjevikerna uppmanade bönderna att bilda bondekommittéer för att på något sätt göra övertagandet av adelsgodsen till en kollektiv aktion, så är det klart att detta allmänna råd inte förmådde ändra något i den verkliga praktiken och de verkliga maktförhållandena på landsbygden. Med eller utan kommittéer har de rika bönderna och ockrarna, vilka utgjorde bybourgeoisin och i varje rysk by hade den faktiska lokala makten i sin hand, säkert blivit de som huvudsakligen haft nytta av revolutionen i jordbruket. Vem som helst kan på fingrarna räkna ut att jordens uppdelning inte har avskaffat den sociala och ekonomiska ojämlikheten inom bondeklassen utan tvärtom stegrat den och att klassmotsättningarna har skärpts. Men denna maktförskjutning har skett till de proletära och socialistiska intressenas skada. Tidigare mötte en socialistisk reform på landsbygden på sin höjd motstånd från en liten kast adliga och kapitalistiska storgodsägare liksom från en liten minoritet rik bybourgeoisi, som det är en barnlek för en revolutionär folkmassa att expropriera. Nu, efter ”beslagtagandet”, står som fiende till varje socialistiskt samhällsövertagande av jordbruket en enormt ökad och stark massa självägande bönder, som kommer att med näbbar och klor försvara sin nyförvärvade egendom mot alla socialistiska attentat. Nu har frågan om jordbrukets, alltså över huvud den ryska produktionens, kommande socialisering blivit en motsats- och stridsfråga mellan stadsproletariatet och bondemassan. Hur stark motsättningen redan har blivit bevisar böndernas bojkott mot städerna, som de undanhåller livsmedlen för att driva ocker med dessa, alldeles som de preussiska junkrarna. Den franske småbonden blev den tappraste försvararen av den stora franska revolutionen, som hade försett honom med emigranternas konfiskerade jord. Han förde som napoleonsk soldat Frankrikes fana till seger, marscherade genom hela Europa och slog sönder feodalismen i det ena landet efter det andra. Lenin och hans vänner väntade kanske en liknande verkan av sin jordbruksparoll. Men den ryske bonden har inte, sedan han på egen hand tagit jorden i besittning, ens i drömmen tänkt på att försvara Ryssland och revolutionen, som han hade att tacka för sin jord. Han bet sig fast i sin nya besittning och utlämnade revolutionen åt dess fiender, staten åt förfall, stadsbefolkningen åt svälten.

Lenins tal om nödvändig centralisation i industrin, bankernas, handelns och industrins nationalisering. Varför inte jordens? Här tvärtom, decentralisation och privategendom.

Lenins eget jordbruksprogram före revolutionen var annorlunda. Parollen övertagen från de mycket smädade socialistrevolutionärerna eller rättare: från böndernas spontana rörelse.

För att införa socialistiska principer i jordbruket sökte sovjetregeringen nu skapa jordbrukskommuner av proletärer – mest arbetslösa stadselement. Men det är utan vidare lätt att gissa, att resultaten av dessa ansträngningar i relation till jordbrukets hela omfång måste bli endast försvinnande obetydliga och inte alls vara att räkna med för frågans bedömande. (Sedan man slagit sönder storgodsen, den lämpligaste utgångspunkten för den socialistiska hushållningen, i smådrift, söker man nu på små företag bygga upp kommunistiska mönsterföretag.) Under givna förhållanden kan dessa kommuner endast ha anspråk på experimentvärdet, inte på att vara en omfattande social reform. Spannmålsmonopol med premier. Nu post festum vill man föra in klasskampen i byn.

Den leninska jordreformen har skaffat socialismen på landsbygden ett nytt mäktigt folklager av fiender, vilkas motstånd kommer att bli mycket farligare och segare än de adliga storgodsägarnas var.

Att det militära nederlaget förvandlade sig i Rysslands sammanbrott och sönderfall – för det bär bolsjevikerna en del av skulden. Men dessa lägets objektiva svårigheter har bolsjevikerna i hög grad skärpt för sig genom en paroll som de har skjutit i förgrunden för sin politik: nationernas s k självbestämmanderätt eller vad som i själva verket låg under denna fras: Rysslands statliga sönderfall. Den doktrinärt hårdnackat, ständigt på nytt proklamerade formeln om de olika ryska nationaliteternas rätt att självständigt bestämma sina öden ”ända till det statliga lösslitandet från Ryssland” var ett speciellt fältrop av Lenin och hans kamrater under deras opposition mot Miljukovs såväl som Kerenskijs imperialism, den var axeln i deras inrikespolitik efter oktoberomvälvningen och den utgjorde bolsjevikernas hela plattform i Brest-Litovsk, det enda vapen de hade att sätta emot den tyska imperialismens maktställning.

Det som närmast frapperar ifråga om Lenins och hans kamraters hårdnackade och stela konsekvens vid fasthållandet av denna paroll är att den står i krass motsägelse till deras eljes utpräglade politiska centralism liksom också till den hållning de har intagit till de andra demokratiska principerna. Medan de visade en mycket kylig ringaktning för den konstituerande församlingen, den allmänna rösträtten, press- och församlingsfriheten, kort sagt hela systemet med massornas demokratiska grundfriheter – som alla tillsammans utgjorde ”självbestämmanderätten” i själva Ryssland – behandlade de nationernas självbestämmanderätt som en den demokratiska politikens klenod, inför vilken alla den verkliga kritikens praktiska synpunkter måste tystna. Medan de inte hade låtit sig imponeras det ringaste av folkomröstningen till den konstituerande församlingen i Ryssland – en folkförsamling på grundval av den mest demokratiska valrätt i världen och i en folkrepubliks fulla frihet – och mot mycket nyktra kritiska överväganden helt enkelt förklarade dess resultat för noll och intet värda, förfäktade de i Brest ”folkomröstning” för Rysslands icke-ryska nationer om deras statstillhörighet som palladiet för all frihet och demokrati, som folkviljans oförfalskade kvintessenser och som högsta avgörande instans ifråga om nationernas politiska öde.

Den motsägelse som här öppnas är så mycket mer obegriplig som det, då det gäller de demokratiska formerna för det politiska livet i varje land – vilket vi kommer att få se än mer i fortsättningen -, faktiskt är fråga om högst värdefulla, ja, oumbärliga grundvalar för den socialistiska politiken, medan den famösa ”nationernas självbestämmanderätt” inte är annat än ihålig småborgerlig fraseologi och humbug.

Vad ska i själva verket denna rätt betyda? Det tillhör den socialistiska politikens ABC, att den liksom den bekämpar varje slag av förtryck också bekämpar den ena nationens förtryck över den andra.

När trots allt eljest så nyktra och kritiska politiker som Lenin och Trotskij och deras vänner, som bara har en ironisk axelryckning för varje slag av utopisk fraselogi som avrustning, folkförbund o s v, denna gång gjorde en ihålig fras av precis samma kategori till sin direkta käpphäst, så skedde det, förefaller det oss, av en sorts opportunitetspolitik. Lenin och hans kamrater räknade tydligen med, att det inte fanns något säkrare medel att binda de många främmande nationaliteterna i det ryska riket vid revolutionens sak, vid det socialistiska proletariatets sak, än om man i revolutionens och socialismens namn medgav dem den yttersta och mest obegränsade frihet att förfoga över sitt öde. Detta var en analogi till bolsjevikernas politik gentemot de ryska bönderna, vars jordhunger skulle tillfredsställas med parollen om det direkta besittningstagandet av adelsjorden och som därmed skulle bindas vid revolutionens fana och vid den proletära regeringen. I båda fallen har beräkningen tyvärr slagit fullständigt fel. Medan Lenin och hans kamrater uppenbarligen väntade, att de som förfäktare av den nationella friheten – och det ”ända till statlig avsöndring” – skulle göra Finland, Ukralna, Polen, Litauen, de baltiska länderna, kaukasierna o s v till lika många trogna bundsförvanter till den ryska revolutionen, upplevde vi det rakt motsatta skådespelet: den ena efter den andra av dessa ”nationer” utnyttjade den nyskänkta friheten till att som ryska revolutionens dödsfiende förbinda sig mot denna med den tyska imperialismen och till att under dess skydd föra kontrarevolutionens fana in i själva Ryssland. Intermezzot med Ukraina i Brest, som förde till en avgörande vändning i dessa förhandlingar och i bolsjevikernas hela in- och utrikespolitiska situation, är ett mönsterexempel härpå. Finlands, Polens, Litauens, de baltiska ländernas och Kaukasus’ uppträdande visar på det mest övertygande sätt, att vi här inte har att göra med något möjligen tillfälligt undantag utan med en typisk företeelse.

Det var visserligen i alla dessa fall i realiteten inte ”nationerna” som drev denna reaktionära politik utan endast de borgerliga och småborgerliga klasserna, som i skarpaste motsättning till de egna proletära massorna förvandlade ”den nationella självbestämmanderätten” till ett verktyg för sin kontrarevolutionära klasspolitik. Men – och här kommer vi till själva kärnfrågan – däri ligger just den utopisk-småborgerliga karaktären hos denna nationalistiska fras, att den i klassamhällets brutala verklighet, till på köpet i en tid av till det yttersta skärpta motsättningar, helt enkelt förvandlas till ett medel för det borgerliga klassväldet. Bolsjevikerna skulle till utomordentlig skada för sig själva och revolutionen få lära sig, att det under kapitalismens herravälde inte finns någon nationell självbestämmanderätt, att i ett klassamhälle varje klass i nationen strävar till ”självbestämmande” på sitt vis och att för de borgerliga klasserna den nationella frihetens synpunkter helt träder tillbaka för klassväldets. Det finska borgardömet, liksom det ukrainska småborgardömet, var helt ense om att föredra den tyska våldsmakten framför den nationella friheten, om den skulle vara förbunden med riskerna för ”bolsjevismen”.

Förhoppningarna att på något sätt kunna förvandla dessa reella klassförhållanden till deras motsats genom ”folkomröstningar” och i tillit till den revolutionära folkmassan vinna ett majoritetsvotum för sammanslutningen med den ryska revolutionen var, om den var allvarligt menad av Lenin och Trotskij, ett utslag av en obegriplig optimism, om den bara var avsedd som en taktisk florettstöt i duellen med den tyska våldspolitiken, en farlig lek med elden. Även utan den tyska militärockupationen skulle den famösa ”folkomröstningen” – om det hade kommit till en sådan i gränsländerna – med andan hos böndernas massa och stora lager av ännu indifferenta proletärer, med småborgarnas reaktionära tendens och bourgeoisins tusentals medel att påverka omröstningen – med all sannolikhet under alla förhållanden givit ett resultat som hade varit till ringa glädje för bolsjevikerna. Det kan ju vid dessa folkomröstningar om den nationella frågan gälla som orubblig regel, att de härskande klasserna antingen, där en sådan inte passar dem, vet att förhindra den eller, där den komme till stånd, skulle veta att med alla medel och knep påverka dess resultat, medel som också hindrar att på folkomröstningarnas väg införa någon socialism.

Att över huvud frågan om de nationella strävandena och de separatistiska tendenserna kastades in mitt i de revolutionära striderna, ja, genom Brestfreden sköts i förgrunden och rent av stämplades som den socialistiska och revolutionära politikens schibbolet har skapat den största förvirring i socialismens led och skakat proletariatets ställning just i gränsländerna. I Finland hade det socialistiska proletariatet så länge det kämpade som en del av Rysslands slutna revolutionära falang redan en dominerande maktställning. Det hade majoriteten i lantdagen och i armén, det hade pressat ner bourgeoisin till fullständig vanmakt och var situationens herre i landet. Det ryska Ukraina hade i århundradets början, när löjligheterna med ”den ukrainska nationalismen”, ”karboventserna” och ”universalisterna” och Lenins käpphäst ett ”självständigt Ukraina” ännu inte var uppfunna, varit den ryska revolutionsrörelsens högborg. Därifrån, från Rostov, från Odessa, från Donetsområdet flöt revolutionens första lavaströmmar (redan kring 1902-1904) och tände hela Sydryssland i ett hav av lågor som förberedde utbrottet 1905. Detsamma upprepades i den nuvarande revolutionen, där det sydryska proletariatet satte upp elittrupperna i den proletära falangen. Polen och de baltiska länderna var sedan 1905 revolutionens mäktigaste och pålitligaste härdar, där det socialistiska proletariatet spelade en framstående roll.

Hur kommer det sig, att plötsligt kontrarevolutionen triumferar i alla dessa länder? Den nationalistiska rörelsen har förlamat proletariatet just genom att lösrycka det från Ryssland och utlämnat det åt den nationella bourgeoisin i gränsländerna. I stället för att just i den rena internationella klasspolitikens anda – som de eljest representerade – eftersträva den största koncentration av de revolutionära krafterna på hela rikets område och med näbbar och klor försvara det ryska rikets integritet som revolutionsområde och ställa det internationella proletariatets samhörighet och oskiljaktighet inom den ryska revolutionen som politikens högsta bud emot alla nationalistiska särsträvanden har bolsjevikerna med sin bombastiska nationalistiska fraseologi om ”självbestämmanderätt ända till det statliga lösslitandet” tvärtom givit bourgeoisin i alla gränsländerna den mest önskade och glänsande förevändning – rent av baneret – för dess kontrarevolutionära strävanden. I stället för att varna proletärerna i gränsländerna för all separatism som en rent borgerlig snara har de fast mer förvirrat massorna där med sin paroll och utlämnat dem till de borgerliga klassernas demagogi.

Det är sant, att utan den tyska imperialismens hjälp, utan ”de tyska gevärskolvarna i tyska nävar”, som Kautskys Neue Zeit skrev, hade Lubinsky och de andra kanaljerna i Ukraina liksom Erich, Mannerheim & Co i Finland och de baltiska baronerna aldrig blivit färdiga med de socialistiska proletärmassorna i sina länder. Men den nationella separatismen var den trojanska häst, i vilken de tyska ”kamraterna” med bajonetter i händerna kom intågande i alla dessa länder. De reella klassmotsättningarna och de militära maktförhållandena förde till Tysklands intervention. Men bolsjevikerna har levererat ideologien som har maskerat detta kontrarevolutionens fälttåg, de har stärkt bourgeoisins position och försvagat proletärernas. Det bästa beviset är Ukraina, som skulle komma att spela en så ödesdiger roll i den ryska revolutionen. Den ukrainska nationalismen var i Ryssland något helt annat än lät oss säga den tjeckiska, den polska eller den finska: inget annat än rena griller, tokerier av några dussin småborgerliga intelligensare utan ringaste rötter i landets ekonomiska, politiska eller andliga förhållanden, utan varje historisk tradition – eftersom Ukraina aldrig hade utgjort en nation eller en stat -, utan någon nationell kultur utom i Sjevtsjenkos reaktionärt romantiska dikter. Det är formligen som om en vacker dag människorna på kustremsan skulle vilja grunda en ny plattysk nation och stat på Fritz Reuter. Och denna löjliga pose av några universitetsprofessorer och studenter blåste Lenin och hans kamrater genom sin doktrinära agitation med ”självbestämmanderätt ända till etc” artificiellt upp till en politisk faktor. De gav vad som från början var ett narrspel en vikt tills narrspelet blev blodigaste allvar: nämligen inte en nationell rörelse, för vilken det efteråt som förut inte finns några som helst rötter, utan till skylt och samlingsfana för kontrarevolutionen! Ur detta vindägg kröp i Brest de tyska bajonetterna fram.

Fraserna har i klasstridernas historia ibland en mycket reell betydelse. Det är socialismens fatala öde, att den i detta världskrig utsågs till att leverera ideologiska förevändningar för den kontrarevolutionära politiken. Den tyska socialdemokratin skyndade sig vid krigsutbrottet att pryda den tyska imperialismens rövartåg med en ideologisk skylt ur marxismens skräpkammare genom att proklamera det som det av våra läromästare efterlängtade befrielsefälttåget mot den ryska tsarismen. Det var regeringssocialisternas antipoder boljsevikerna beskärt att med frasen om nationernas självbestämmanderätt ge vatten på kontrarevolutionens kvarn och därmed leverera en ideologi inte bara för stympningen av den ryska revolutionen själv utan för den planerade kontrarevolutionära avslutningen av hela världskriget. Vi har all anledning att i detta avseende mycket grundligt hålla ögonen på bolsjevikernas politik. ”Nationernas självbestämmanderätt” sammankopplas med Folkförbundet och avrustningen av Wilsons nåde utgör det fältrop, under vilket den förestående uppgörelsen mellan den internationella socialismen och den borgerliga världen kommer att utspelas. Det är alldeles klart, att fraserna om självbestämmanderätten och hela den nationella rörelse, som för närvarande utgör den största faran för den internationella socialismen, just genom den ryska revolutionen och Brestförhandlingarna har blivit utomordentligt stärkt. Vi återkommer utförligt till denna plattform. Denna fraseologis tragiska öden i den ryska revolutionen, i vars taggtråd bolsjevikerna skulle fastna och riva sig blodiga, måste tjäna det internationella proletariatet som varnande exempel.

Nu blev följden av allt detta Tysklands diktatur. Från Brestfreden till ”tilläggsfördraget”! De 200 försoningsoffren i Moskva. Ur det läget följde terrorn och undertryckandet av demokratin.

IV

Vi ska närmare granska detta med några exempel.

En framträdande roll i bolsjevikernas politik spelade den bekanta upplösningen av den konstituerande församlingen i november 1917. Den åtgärden var avgörande för deras fortsatta läge, den var i viss mån vändpunkten i deras taktik. Det är ett faktum, att Lenin och hans kamrater fram till sin seger i oktober stormande krävde att den konstituerande församlingen inkallades och att just Kerenskijregeringens förhalningspolitik här var en av bolsjevikernas anklagelsepunkter mot denna regering och gav dem anledning till de häftigaste angrepp. Ja, Trotskij säger i sin intressanta broschyr Från oktoberrevolutionen till fredsfördraget i Brest, att oktoberomvälvningen hade rent av varit ”en räddning för konstituanten” liksom för revolutionen över huvud. ”Och”, fortsätter han, ”när vi sade, att inträdet i den konstituerade församlingen skulle föra inte över Tseretellis förparlament utan över sovjeternas makterövring, var vi fullkomligt uppriktiga.”

Och nu var efter dessa förklaringar Lenins första steg efter oktoberrevolutionen – att upplösa denna samma konstituerande församling, till vilken den skulle bli inledningen. Vilka skäl kunde vara bestämmande för en så förbluffande vändning? Trotskij yttrar sig utförligt om det i nämnda skrift, och vi ska här anföra hans argument:

”Om de månader som föregick oktoberrevolutionen var en tid av massornas vänsterförskjutning och arbetarnas, soldaternas och böndernas tillströmning till bolsjevikerna, så tog denna process inom socialistrevolutionärernas parti sitt uttryck i förstärkningen av vänsterflygeln på högerflygelns bekostnad. Men alltjämt dominerade ännu på socialistrevolutionärernas partilistor till tre fjärdedelar högerflygelns gamla namn.

Härtill kom så den omständigheten, att själva valen ägde rum under de första veckorna efter oktoberomvälvningen. Underrättelsen om den förändring som hade ägt rum spred sig relativt långsamt i koncentriska cirklar från huvudstaden ut på landsbygden och från städerna till byarna. Bondemassorna var på många håll föga underkunniga om vad som försiggick i Petrograd och Moskva. De röstade för ’jord och frihet’ och röstade på sina representanter i jordkommittéerna, som mestadels stod under ’narodnikernas’ fana. Men därmed röstade de för Kerenskij och Avxentjev, som upplöste denna jordkommitté och lät häkta dess medlemmar. – Detta sakförhållande ger en klar föreställning om till vilken grad konstituanten hade blivit efter den politiska kampens utveckling och partigrupperingarna.”

Detta är alltsammans förträffligt och mycket övertygande. Man måste bara undra över, att så kloka människor som Lenin och Trotskij inte kom på den närmast liggande slutsatsen av föreliggande fakta. När den konstituerande församlingen var vald långt före den avgörande vändpunkten, oktoberomvälvningen, och i sin sammansättning återspeglade det förflutna, inte det nya sakläget, så var det självklart att de skulle kassera den förlegade, alltså dödfödda konstituanten och oförtövat utskriva nyval till en ny konstituant! De ville och vågade inte anförtro revolutionens öden åt en församling som återspeglade gårdagens Kerenskij-Ryssland, perioden av svängningarna och koalitionen med bourgeoisin. Nåväl, då återstod bara att genast i dess ställe inkalla en konstituant ur det förnyade, längre framskridna Ryssland.

I stället sluter sig Trotskij av den speciella otillräckligheten hos den i oktober sammanträdda konstituerande församlingen till, att varje konstituant är otillräcklig, ja, han generaliserar sig fram till odugligheten hos varje ur de allmänna folkvalen framgången folkrepresentation under revolutionen över huvud:

”Tack vare den öppna och omedelbara kampen om regeringsmakten samlar de arbetande massorna på mycket kort tid en mängd politisk erfarenhet och stiger i sin utveckling hastigt från det ena trappsteget till det andra. De demokratiska institutionernas tunga mekanism följer så mycket mindre med i denna utveckling ju större landet är och ju ofullkomligare dess tekniska apparat.”

Här har vi redan ”mekanismen i den demokratiska institutionen över huvud”. Häremot kan närmast framhållas, att i denna värdering av representantinstitutionerna kommer till uttryck en något schematisk, stel uppfattning, som eftertryckligt motsäger den historiska erfarenheten från just alla revolutionära epoker. Enligt Trotskijs teori återspeglar varje vald församling en gång för alla endast sin väljarkårs anda, politiska mognad och stämning just i det ögonblick den går till valurnan. Den demokratiska korporationen är därmed alltid spegelbilden av massan för val-perioden, alldeles som Herschels stjärnhimmel alltid visar oss himlakropparna inte som de är när vi betraktar dem utan som de var i det ögonblick de sände sina ljusbud från omätligt avstånd till jorden. Varje levande andligt sammanhang mellan de en gång valda och väljarkåren, varje varaktig växelverkan mellan båda förnekas här.

Vad detta motsäger all historisk erfarenhet! Den visar oss tvärtom, att folkomröstningens levande fluidum ständigt kringspolar representationskorporationerna, tränger in i dem, styr dem. Hur skulle det annars vara möjligt, att vi i varje borgerligt parlament då och då upplever de lustigaste krumsprång av ”folkrepresentanterna”, vilka plötsligt livade av en ny ”anda” frambringar helt nya toner, att de mest förtorkade mumier då och då uppträder ungdomligt och att de olika små scheidemännen med ens i sin barm hittar revolutionära toner – när det gnyr i fabrikerna och verkstäderna och på gatan?

Och denna ständigt levande påverkan av massornas stämning och politiska mognad på de valda korporationerna skulle just i en revolution komma till korta inför partiskyltarnas och vallistornas stela schema? Helt tvärtom! Just revolutionen skapar genom sin glödande hetta den tunna, vibrerande, mottagliga politiska atmosfär, där folkstämningens vågor, folklivets pulsslag, ögonblickligen på det mest underbara satt påverkar representantkorporationerna. Just därpå beror ju alltid de bekanta effektfulla scenerna ur begynnelsestadierna i alla revolutioner, där gamla reaktionära eller högst moderata, under den gamla regimen med begränsad rösträtt valda parlament plötsligt blir heroiska talesmän för omstörtningen, stormfåglar. Det klassiska exemplet har vi ju i det berömda ”långa parlamentet” i England, som valt 1642 och sedan det sammanträtt i sju år, stannade kvar på sin post och i sitt inre återspeglar alla växlande förskjutningar i folkstämningen, revolutionens politiska mognad, klassplittringen, revolutionens fortgång till sin kulmen, från i början devot skärmytsling med kronan under en på knä liggande ”speaker” och fram till avskaffandet av lordernas hus, Karl I:s avrättning och republikens proklamerande.

Och har inte samma underbara förvandling upprepats i Frankrikes generalstater, i Louis Philippes censurparlament, ja – det sista, mest slående exemplet ligger Trotskij så nära – i fjärde ryska duman som, vald i nådens år 1909, under kontrarevolutionens mest förstenande välde, i januari 1917 plötsligt kände omstörtningens ungdomsdrift och blev utgångspunkt för revolutionen?

Allt detta visar, att ”de demokratiska institutionernas tungrodda mekanism” har en mäktig korrigerande kraft -just i massans levande rörelse, i dess oavlåtliga tryck. Och ju mer demokratisk institutionen är, ju mer levande och kraftig pulsen i massans politiska liv, desto mer omedelbar och precis är verkan – trots stela partiskyltar, föråldrade vallistor etc. Varje demokratisk institution har visserligen sina gränser och brister, vilket den väl delar med alla mänskliga institutioner. Det är bara det, att det botemedel Trotskij och Lenin funnit – demokratins avskaffan över huvud – är ännu sämre än det onda det avser att bota: det täpper nämligen till själva den levande källa ur vilken ensamt alla medfödda brister i de sociala institutionerna korrigeras: de bredaste folkniassornas aktiva, ohämmade, energiska politiska liv.

Låt oss ta ett annat slående exempel: den av sovjetregeringen utarbetade rösträtten. Det är inte alldeles klart, vilken praktisk betydelse man tillmäter denna rösträtt. Av Trotskijs och Lenins kritik mot de demokratiska institutionerna framgår, att de principiellt avvisar folkrepresentationer framgångna ur allmänna val och endast vill stödja sig på sovjeterna. Varför då över huvud rösträttssystem med allmän rösträtt utarbetades kan man egentligen inte förstå. Det är oss heller inte bekant, att denna rösträtt på något sätt förts ut i livet. Val till någon sorts folkrepresentation på dess grund har man inte hört något om. Mera sannolikt är det att anta, att det har blivit endast en teoretisk skrivbordsprodukt. Men sådan den nu är utgör den en mycket märklig produkt av den bolsjevikiska diktaturteorien. Varje rösträtt liksom överhuvud varje politisk rättighet måste mätas inte efter ett godtyckligt abstrakt ”rättvise”schema och dylik borgerligt demokratisk fraseologi utan efter de sociala och ekonomiska förhållanden som den är tillskuren på. Den av sovjetregeringen utarbetade rösträtten är beräknad för övergångsperioden från den borgerligt kapitalistiska till den socialistiska samhällsformen, för den proletära diktaturens period. I denna av Lenin och Trotskij representerade diktaturs anda får endast de rösträtt som lever på eget arbete och alla andra förvägras den.

Nu är det klart, att en sådan rösträtt har mening endast i ett samhälle, som också ekonomiskt är i stånd att för alla som vill arbeta möjliggöra ett drägligt, kulturvärdigt liv på eget arbete. Passar det in på det nuvarande Ryssland?

Med de oerhörda svårigheter, med vilka det från världsmarknaden avspärrade Sovjet-Ryssland har att kämpa, med den allmänna, fruktansvärda upplösningen av det ekonomiska livet, med produktionsförhållandenas häftiga omstörtning till följd av omvälvningen av egendomsförhållandena i jordbruket såväl som i industrin och handeln, är det klart att otaliga existenser plötsligt blir rotlösa och slungas ut ur sin bana utan varje objektiv möjlighet att finna någon användning för sin arbetskraft i den ekonomiska mekanismen. Det gäller inte bara kapitalist- och godsägarklasserna utan också medelklassens breda lager och arbetarklassen själv. Det är dock ett faktum, att industrins sammankrympning har fört med sig ett massutflöde till landsbygden av stadsproletariatet, som söker sin tillflykt i jordbruket. Under sådana omständigheter är en politisk rösträtt, som har det allmänna arbetstvånget till ekonomisk förutsättning, en alldeles obegriplig förordning. Enligt sin tendens bör den endast göra utsugarna politisk rättslösa. Och medan produktiv arbetskraft i massor görs rotlös ser sig sovjetregeringen tvärtom ofta tvungen att överlämna den nationella industrin så att säga i arrende till de forna kapitalistiska ägarna. Likaledes såg sig sovjetregeringen tvungen att också ingå en kompromiss med de borgerliga kooperativa företagen. Vidare har det visat sig ofrånkomligt att anlita borgerliga specialister. En annan följd av samma företeelse är, att växande lager av proletariatet såsom rödgardister etc underhålls av staten på offentlig bekostnad. I realiteten blir breda och växande lager av småborgarna och proletariatet rättslösa, då den ekonomiska organismen för dem inte räknar med några som helst medel att utöva arbetstvånget.

Detta är en orimlighet som gör rösträtten till en utopisk, från den sociala verkligheten löst fantasiprodukt. Och just därför är den inte på allvar något verktyg för den proletära diktaturen. En anakronism, en antecipering av det rättsliga läge som kännetecknar en redan färdig socialistisk hushållning men inte något för den proletära diktaturens övergångsperiod.

När hela medelklassen och de borgerliga och småborgerliga intellektuella efter oktoberrevolutionen i månader bojkottade sovjetregeringen, lamslog järnvägs-, post- och telegraftrafiken och på så vis gjorde uppror mot arbetarregeringen, då var självklart alla påtryckningsåtgärder mot dem – som att frånta dem politiska rättigheter, ekonomiska existensmedel etc – på sin plats för att med järnnäve bryta motståndet. Då kom just den socialistiska diktaturen, som inte får rygga tillbaka för något maktuppbåd för att i det helas intresse framtvinga eller förhindra bestämda åtgärder, till uttryck. Men en rösträtt, som dekreterar en allmän rättslöshet för mycket breda lager av samhället, som politiskt ställer dem utanför samhällets ram, medan det till och med inom denna ram inte kan skaffa dem någon plats, ett rättsberövande inte som konkret åtgärd för ett konkret syfte utan som allmän regel med bestående verkan, det är inte en diktaturens nödvändighet utan en livsoduglig improvisation. Såväl sovjeter till ryggrad som konstituant och allmän rösträtt.

Bolsjevikerna betecknade sovjeterna som reaktionära därför att deras majoritet var bönder (bonde- och soldatombud). Sedan sovjeterna ställt sig på deras sida blev de riktiga representanter för folkmeningen. Men denna plötsliga omsvängning sammanhängde endast med freds- och jordfrågorna. [Detta stycke är en notis av förf. på onumrerat löst blad, sannolikt tänkt som komplettering till den omstridda sista satsen: ”Såväl sovjeter till ryggrad som konstituant och allmän rösträtt”.]

Men med den konstituerande församlingen och rösträtten är frågan inte uttömd. Man avskaffade utan vidare de viktigaste demokratiska garantierna för ett sunt offentligt liv och för de arbetande massornas politiska aktivitet: pressfriheten, förenings- och församlingsfriheten; de har blivit fågelfria vad det gäller alla sovjetregeringens motståndare. För dessa ingrepp räcker Trotskijs ovannämnda argumentering om den demokratiska väljarkårens tunga otymplighet på långa vägar inte till. Däremot är det ett klart och obestridligt faktum, att utan en fri och ohämmad press, utan ohindrat förenings- och församlingsliv just breda folkmassors välde är fullkomligt otänkbart.

Lenin säger, att den borgerliga staten är ett redskap för arbetarklassens undertryckande, den socialistiska för bourgeoisins. Men det vore bara den kapitalistiska staten i viss mån ställd på huvudet. Denna förenklade uppfattning bortser från det väsentligaste: det borgerliga klassväldet behövde ingen politisk skolning och fostran av hela folkets massa, åtminstone inte utöver vissa trångt dragna gränser. För den proletära diktaturen är den livselementet, luften utan vilken den inte kan existera.

”Tack vare den öppna och omedelbara kampen om regeringsmakten samlar de arbetande massorna på mycket kort tid en mängd politisk erfarenhet och stiger i sin utveckling hastigt från det ena trappsteget till det andra.” Här vederlägger Trotskij sig själv och sina egna partikamrater. Just för att detta är riktigt har de genom att undertrycka det offentliga livet stoppat till källan för den politiska erfarenheten och utvecklingen. Eljest måste man ju anta, att erfarenheten och utvecklingen var nödvändig fram till bolsjevikernas makterövring, att den då hade nått sin högsta grad och att den från och med nu var överflödig. (Lenins tal: Ryssland är övertygat för socialismen!!!)

I själva verket tvärtom! Just de jätteuppgifter bolsjevikerna modigt och beslutsamt tog itu med krävde den intensivaste skolning av massorna och samling av erfarenhet. Frihet endast för regeringens anhängare, endast för ett partis medlemmar – de må vara aldrig så talrika – är ingen frihet. Frihet är alltid den annorlunda tänkandes frihet. Inte på grund av någon ”rättfärdighets”-fanatism utan därför att allt det lärande, gagneliga och renande i den politiska friheten hör ihop med detta och dess verkan uteblir om ”friheten” blir privilegium.

Bolsjevikerna skulle säkert inte med handen på hjärtat vilja förneka, att de måste känna sig fram steg för steg, experimentera, pröva hit och dit och att en stor del av deras åtgärder inte är några mästerverk. Så måste det gå och kommer det att gå för oss alla, om vi ska gå till verket – även om inte så svåra förhållanden föreligger överallt.

Den tysta förutsättningen för diktaturteorien i Lenins och Trotskijs anda är, att den socialistiska omvälvningen är något som det ligger ett färdigt recept för i revolutionspartiets ficka och som man sedan bara behöver energiskt förverkliga. Tyvärr – eller lyckligtvis – är det inte så. Långt ifrån att vara en summa färdiga föreskrifter, som man bara skulle ha att bruka, är det praktiska förverkligandet av socialismen som ett ekonomiskt, socialt och rättsligt system en sak som ligger helt i framtidens dimma. Vad vi har i vårt program är endast några få vägvisare i stort som visar oss den riktning i vilken åtgärderna måste sökas, på köpet av övervägande negativ karaktär. Vi vet på ett ungefär vad vi allra först måste avskaffa för att få vägen fri för den socialistiska hushållningen men hur de tusen konkreta, praktiska små och stora åtgärderna ska se ut som behövs då det gäller att införa de socialistiska principerna i hushållningen, i rättsväsendet, i alla samhälleliga förhållanden, därom ger inget socialistiskt partiprogram och ingen socialistisk lärobok upplysning. Det är ingen brist utan tvärtom den vetenskapliga socialismens försteg framför den utopiska. Det socialistiska samhällssystemet bör och kan endast vara en historisk produkt, född ur erfarenhetens egen skola när stunden är inne, ur den levande historien, alldeles som den organiska naturen, av vilken den ytterst är en del, har den vackra vanan att tillsammans med ett verkligt samhälleligt behov också alltid frambringa medlen för dess tillfredsställande, med uppgiften samtidigt lösningen. Men om så är då är det klart, att socialismen enligt sin natur inte låter påbjuda sig, införas genom ukas. Den har till förutsättning en rad maktåtgärder – mot egendomen o s v. Det negativa, raseringen, kan man dekretera, inte uppbygget, det positiva. Ny mark, tusen problem. Endast erfarenheten kan korrigera och öppna nya vägar. Endast ohämmat skummande liv finner tusen nya former, improvisationer, frigör skapande kraft, korrigerar själv alla felgrepp. Det offentliga livet i stater med begränsad frihet är så torftigt, så fattigt, så schematiskt, så ofruktbart, just därför att de genom att utesluta demokratin spärrar av sig från de levande källorna till all andlig rikedom och allt framsteg. (Bevis: åren 1905 och februari-oktober 1917.) Liksom politiskt också ekonomiskt och socialt. Folkets hela massa måste vara med. Annars blir socialismen från början dekreterad, påbjuden av ett dussin intellektuella.

Ovillkorlig offentlig kontroll nödvändig. Annars stannar utbytet av erfarenheterna endast inom den slutna kretsen av den nya regeringens ämbetsmän. Korruption ofrånkomlig. (Lenins ord i cirkulär 29). Socialismens praktik kräver en hel andlig omvälvning i de genom århundraden av borgerligt klassvälde degraderade massorna. Sociala instinkter i stället för egoistiska, massinitiativ i stället för slöhet, idealism som bär utöver allt lidande o s v, o s v. Ingen vet det bättre, skildrar det mer intensivt, upprepar det mer hårdnackat än Lenin. Men han tar bara fullständigt miste på medlen. Dekret, diktatorisk makt hos fabrikens uppsyningsman, drakoniska straff, skräckvälde, detta är palliativ. Den enda vägen till pånyttfödelse är det offentliga livets egen skola, den oinskränktaste bredaste demokrati, offentlig mening. Det är just skräckväldet som demoraliserar.

Om allt detta faller bort, vad återstår då i realiteten? Lenin och Trotskij har i stället för de ur allmänna folkval framgångna representantkorporationerna framställt sovjeterna som den enda representationen för de arbetande massorna. Men med det politiska livets undertryckande i hela landet måste också livet i sovjeterna allt mera förlamas. Utan allmänna val, ohämmad press- och församlingsfrihet, fri meningskamp, utdör livet i varje offentlig institution, blir ett skenliv där byråkratin ensam förblir det aktiva elementet. Det offentliga livet somnar sa smaningom in, några dussin partiledare av outtömlig energi och gränslös idealism dirigerar och regerar, bland dem styr i realiteten ett dussin framstående hjärnor och en elit av arbetarklassen uppbådas då och då till församlingar för att applådera ledarnas tal, enhälligt anta förelagda resolutioner, i grund och botten alltså en klickhushållning – visserligen en diktatur men inte en proletariatets diktatur utan diktaturen av en handfull politiker, d v s diktatur i borgerlig mening, i jakobinväldets mening. (Sovjetkongressens ajournering från tre till sex månader!) Ja, än mer: sådana tillstånd måste föra med sig en förvildning av det offentliga livet: attentat, arkebusering av gisslan o s v.

Lenins tal om disciplin och korruption.

Ett speciellt problem av stor vikt i varje revolution utgör kampen med trasproletariatet. Även vi i Tyskland och överallt annars kommer att få syssla med det. Det trasproletära elementet sitter djupt i det borgerliga samhället, inte bara som ett särskilt lager, som socialt avfall, som alldeles särskilt växer enormt i tider när samhällsordningens murar störtar samman, utan som integrerande element i hela samhället. Händelserna i Tyskland, och mer eller mindre i alla andra stater, har visat hur lätt alla lager av det borgerliga samhället kan råka i förfall. Grader mellan merkantila, prisockrare, gulascheri, luftaffärer, prejeri, mutor, stöld, inbrott och rån flöt så samman, att gränsen mellan den ärbara borgerligheten och tukthusen försvann. Här upprepas samma företeelse som det regelbundet snabba förfallet av borgerliga dygder när de omplanteras i transoceana koloniala förhållanden på främmande social jord. När de konventionella skrankorna och stöden för moral och rätt störtar samman hemfaller det borgerliga samhället, vars innersta livslag är den djupaste omoral: människans utsugning av människan, omedelbart och hämningslöst åt klar förslumning. Den proletära revolutionen kommer överallt att nödgas kämpa med denna fiende, detta kontrarevolutionens redskap.

Och dock är ju även i det avseendet terrorn ett slött, ja, tveeggat svärd. Den drakoniska krigsjustisen är vanmäktig mot utbrotten av det trasproletära ofoget. Ja, varje varaktig regim under belägringstillstånd för ovillkorligen till godtycke, och varje godtycke verkar depraverande på samhället. De enda verksamma medlen i den proletära revolutionens hand är också här: radikala åtgärder av politisk och social natur, snabbaste omvandlingen av de sociala garantierna för massans liv och – uppeldande av den revolutionära idealismen, som endast i oinskränkt politisk frihet i längden kan hållas uppe genom massornas intensiva liv.

Liksom solstrålarnas verkan är det verksammaste, renande och botande medlet mot smittosamma sjukdomar, så är revolutionen själv och dess förnyande princip, det av revolutionen skapade andliga livet, massornas aktivitet och självansvar, alltså den bredaste politiska frihet som dess form, den enda botande och renande solen. [De följande ”bevisen” var skrivna på lösa blad men var antagligen av förf. planerade att utökas till en större framställning om trasproletariatet.]

Anarki kommer också hos oss och överallt att bli oundviklig. Trasproletära element tillhör det borgerliga samhället och kan inte lösgöras från det.

Bevis:

1. Ostpreussen, ”kosack”-plundringarna.

2. Det allmänna utbrottet av rov och stölder i Tyskland (”gulascherier”, post- och järnvägspersonal, polis, helt utplånande av gränserna mellan det välordnade samhället och tukthuset).

3. Fackföreningsledarnas mycket snabba förfall. Häremot är de drakoniska terroråtgärderna maktlösa. Tvärtom korrumperar de ytterligare. Enda motgiftet massornas idealism och sociala aktivitet, oinskränkt politisk frihet.

Detta är en övermäktig objektiv lag som inget parti förmår undandra sig.

Grundfelet i Lenins och Trotskijs teori är just det, att de liksom Kautsky ställer diktaturen i motsättning till demokratin. ”Diktatur eller demokrati” lyder frågeställningen såväl hos bolsjevikerna som hos Kautsky. Han bestämmer sig naturligtvis för demokratin och närmare bestämt den borgerliga demokratin, eftersom han ju framställer den som alternativet till den socialistiska omvälvningen. Lenin-Trotskij bestämmer sig tvärtom för diktaturen i motsats mot demokratin och därmed för en handfull personers diktatur, d v s för diktaturen efter borgerligt mönster. Det är två motsatta poler, båda lika långt avlägsna från den verkliga socialistiska politiken. Proletariatet kan när det tar makten aldrig enligt Kautskys goda råd under förevändning av ”landets mognad” avstå från den socialistiska omvälvningen och ägna sig enbart åt demokratin utan att begå förräderi mot sig självt, Internationalen och revolutionen. Man bör och måste genast igångsätta socialistiska åtgärder på det mest energiska, oeftergivliga, hänsynslösa sätt, alltså utöva diktatur, men klassens, inte ett partis eller en klicks, klassens diktatur, d v s i bredaste offentlighet, under det mest aktiva ohämmade deltagande av folkmassorna, i oinskränkt demokrati. ”Som marxister har vi aldrig varit avgudatjänare åt den formella demokratin”, skriver Trotskij. Javisst, vi har heller aldrig varit avgudatjänare åt socialismen eller marxismen. Men följer det kanske därav, att vi också kan – likt Cunow-Lensch-Parvus kasta socialismen, marxismen, i skräpkammaren när den blir oss obekväm? Trotskij och Lenin är det levande nejet på den frågan. Vi har aldrig varit avgudatjänare åt den formella demokratin. Det betyder bara, att vi alltid skilde den sociala kärnan i den borgerliga demokratin från dess politiska form, att vi alltid avslöjade den beska kärnan av social olikhet och ofrihet under den formella jämlikhetens och frihetens fina skal – inte för att förkasta denna demokrati utan för att egga arbetarklassen till att inte nöja sig med skalet utan erövra den politiska makten för att fylla den med nytt socialt innehåll. Det är proletariatets historiska uppgift, när det kommer till makten, att i stället för den borgerliga demokratin skapa socialistisk demokrati, inte att avskaffa all demokrati. Men socialistisk demokrati börjar inte först i det utlovade landet, när grunden för den socialistiska hushållningen har lagts, som färdig julklapp åt det tappra folket som under tiden har understött den lilla klicken socialistiska diktatorer. Socialistisk demokrati börjar genast med rivningen av klassväldet och uppbygget av socialismen. Den börjar i det ögonblick då det socialistiska partiet erövrar makten. Den är intet annat än proletariatets diktatur.

Ja, diktatur! Men denna diktatur består i sättet att använda demokratin, inte i dess avskaffande, i energiska, beslutsamma ingrepp i det borgerliga samhällets välförvärvade rättigheter och ekonomiska förhållanden, utan vilka den socialistiska omvälvningen inte låter förverkliga sig. Men denna diktatur måste vara klassens verk och inte en liten ledande minoritets i klassens namn, d v s den måste undan för undan framträda ur massornas aktiva deltagande, stå under deras omedelbara påverkan, underkastas hela offentlighetens kontroll, framgå ur folkmassornas växande politiska skolning.

Precis så skulle också bolsjevikerna hittills ha gått fram, om de inte hade lidit under världskrigets fruktansvärda tvång, den tyska ockupationen och alla därmed förbundna abnorma svårigheter, som måste förvränga varje av de bästa avsikter och de vackraste principer ledd socialistisk politik.

Ett krasst argument härför utgör rådsregeringens så rikliga bruk av terrorn, särskilt under sista perioden före den tyska imperialismens sammanbrott, efter attentatet på det tyska sändebudet. Banaliteten att revolutioner inte döps i rosenvatten är i sig tämligen torftig.

Allt som sker i Ryssland är begripligt och en ofrånkomlig kedja av orsaker och verkningar vilkas utgångspunkt är: det tyska proletariatets svek och den tyska imperialismens ockupation av Ryssland. Det vore att kräva övermänskliga ting av Lenin och hans kamrater, om man ytterligare ville av dem kräva, att de under sådana omständigheter skulle trolla fram den vackraste demokrati, den mest förebildliga proletariatets diktatur och en blomstrande socialistisk hushållning. De har genom sin beslutsamma revolutionära hållning, sin förebildliga dådkraft och sin obrottsliga trohet mot den internationella socialismen verkligen utfört vad som under så fördömt svåra förhållanden kunde utföras. Det farliga börjar där de ville göra en dygd av nödvändigheten och teoretiskt fixera sin av dessa ödesdigra betingelser påtvungna taktik och anbefalla den åt det internationella proletariatet som mönstret för den socialistiska taktiken. Liksom de därmed själva ställer sig fullständigt onödigt i rampljuset och ställer sin verkliga, obestridliga historiska förtjänst under nödtvångna felstegs skäppa, så visar de den internationella socialismen, för vilken de stridit och lidit, en dålig tjänst när de i sitt förråd vill som nya insikter införa alla de av nöd och tvång i Ryssland inspirerade skevlieter, som ytterst bara var utstrålningar av den internationella socialismens bankrutt i detta världskrig.

Må de tyska regeringssocialisterna skria, att bolsjevikernas välde i Ryssland är en vrångbild av proletariatets diktatur. Om det var eller är det, så var det bara därför att det just var en produkt av det tyska proletariatets hållning, som var en karikatyr på socialistisk klasskamp. Vi står alla under historiens lag och den socialistiska samhällsordningen låter sig bara genomföras internationellt. Bolsjevikerna har visat, att de förmår allt som ett äkta revolutionärt parti förmår åstadkomma inom de historiska möjligheternas gränser. De bör inte försöka agera som de ville utföra underverk. Ty en mönstergill och felfri proletär revolution i ett isolerat, av världskriget utmattat, av imperialismen strypt, av det internationella proletariatet förrått land vore ett underverk. Vad det gäller är att i bolsjevikernas politik skilja det väsentliga från det oväsentliga, kärnan från det tillfälliga. I denna sista period, där vi står inför avgörande slutstrider i hela världen, var och är socialismens viktigaste problem just den brännande tidsfrågan: inte den eller den taktiska detaljfrågan utan proletariatets aktionsduglighet, massornas dådkraft, socialismens vilja till makt över huvud. I den meningen var Lenin och Trotskij och deras vänner de första som föregick världsproletariatet med sitt exempel, de är tills vidare ännu de enda som med Hutten kan utropa: Jag har vågat!

Detta är det väsentliga och bestående i bolsjevikernas politik. I den meningen förblir det deras odödliga historiska förtjänst att med erövringen av den politiska makten och med den praktiska problemställningen till socialismens förverkligande ha gått före det internationella proletariatet och mäktigt drivit på uppgörelsen mellan kapital och arbete i hela världen. I Ryssland kunde problemet endast uppställas. Det kunde inte lösas i Ryssland. Och i den meningen tillhör framtiden överallt ”bolsjevismen”.

Rosa Luxemburg, 1918

Att gripa tillfället – vilken väg leder till samhällsomvandling?

Medan jag läser boken ”Det gyllene tillfället” av Hans Abrahamsson fladdrar ännu ett protestomvävt toppmöte förbi. Utanför Evian blir protesterna till självlärande massuniversitet för den globala rättviserörelsen samtidigt som franska fackföreningar slår samman sina pensionsprotester med G8-demonstrationerna. De sociala rörelserna tycks vara på väg att enas, åtminstone om vad man är emot. Frågan är vad man är för. Och, lika viktigt, hur man skall kunna nå dit. I ”Det gyllene tillfället” ger sig Hans Abrahamsson i kast med dessa frågor som så smått börjat leda till debatt i rörelsen, inte minst kring de internationella Sociala Forumsamlingarna

Abrahamsson tillhör de akademiker som inte nöjer sig med att förklara världen utan också försöker förändra den. Både genom sin yrkesroll som utvecklingsekonom med tidigare uppdrag i Afrika och som aktivist och tongivande medlem i Attac.

Även om Abrahamsson lägger stor möda på det teoretiska ramverket så bygger mycket på hans egna studier och handgripliga erfarenheter av att leda in konflikter i konstruktiva banor, från inbördeskrigets Mocambique till EU-toppmötet i Göteborg 2001.

En av bokens röda trådar är Gramscis idéer om hegemoni, det tankemässiga utrymme inom vilket diskussionen i ett samhälle förs. Att åstadkomma ett skifte i hegemonin ser Abrahamsson som de sociala rörelsernas stora uppgift. Från dagens företagsstyrda globalisering, mot en ny global grund för den politiska debatten, baserat på solidaritet och demokratiskt styre.

Titeln syftar på de tillfällen då sådana skiften enligt Abrahamsson är möjliga, då hegemonin krackelerar och makten inte längre kan upprätthålla sin legitimitet, samtidigt som starka sociala rörelser förmår formulera alternativ.

En central roll i detta ger Abrahamsson de ”upplysta eliterna”, politiker, byråkrater och företagare som ser det ohållbara i dagens värld men som inte förmår göra något åt det, delar av systemet som de är. Trycket från de sociala massrörelserna som sammanfaller med självbevarelsedriften från den ”upplysta eliten” – där ser Abrahamsson vår tids gyllene tillfälle att skapa ett nytt, globalt socialt kontrakt. Trots att marknadsfundamentalismen behärskar dagens värld menar han paradoxalt nog att manöverutrymmet och den ”upplysta elitens” behov av kompromisser har ökat. Att USA:s ledning, i en period när en tidvattensvåg av kriser och företagsskandaler drar runt jorden, måste ersätta ideologisk hegemoni med militärmakt kan onekligen ses som en svaghet, för även om man kan göra mycket med Tomahawkrobotar är det som bekant svårt att sitta på dem…

MELLAN REVOLUTION OCH REFORM

Abrahamssons metod för att gripa tillfället är ”konfrontativ dialog”, ett begrepp han och Attac lanserade under EU-toppmötet 2001 då politiker mötte aktivister i direkta diskussioner och på TV-skärmar. En ”konfrontativ dialog” är varken en debatt eller en förhandling utan syftar till att klargöra meningsskiljaktigheter och gemensamma intressen. Ett sätt för sociala rörelser att inlåta sig i diskussioner med makten utan att sugas upp eller bli harmlösa alibin.

Abrahamsson försöker hitta en väg mellan tandlösa reformer som lämnar de problemskapande strukturerna intakta och en osannolik, riskfylld revolution. Hans alternativ är transformation, kompromisser mellan makten och de sociala rörelserna om genomgripande förändringar i strukturerna.

Många dörrar lämnas öppna. De sociala rörelsernas strävan är inte att ta makten slår Abrahamsson fast, men frågan om var makten bör ligga förblir obesvarad. För inte leder väl resonemangen om ”diskursiv makt” – makten över tanken – till att makt egentligen inte finns? Dess hårda kärna: kontroll över kapital, statsbyråkrati, polis och militär låter sig svårligen diskuteras bort. Även i frågan om hur långt kapitalismen låter sig regleras utan att man utmanar de grundläggande ägandeförhållandena passar han.

För en socialist och revolutionär är det frestande att avfärda Abrahamssons ”konfrontativa dialog” som illusionsmakeri och hans tankar om att det gäller att ändra den hegemoniska balanspunkten som harmlösa inomkapitalistiska reformer. Som en strategi i en tid där alternativen till kapitalismen är så grundligt utraderade att de inte ens kan nämnas och där de härskande sitter så säkert och folkrörelserna är så svaga att det enda man kan tänka sig är att påverka de upplysta bland de mäktiga. Men det är att göra det lätt för sig. Det Abrahamsson försöker göra är något mycket viktigt nämligen att hitta en väg från dagens problem till morgondagens lösningar. En väg som tar sin utgångspunkt inte bara i de konkreta problem världen står inför utan även försöker identifiera tänkbara aktörer och allianser som skall kunna ta de steg som krävs för att lösa dem. Denna ansats liksom den ärlighet och uppriktighet som genomsyrar boken är skäl att ta den på allvar. Abrahamsson formulerar sig inte med smygande list, han talar inte som representant för något byråkratiskt egenintresse utan söker, utifrån sina egna erfarenheter och kunskaper, efter en väg att utmana makten. Inte i princip, utan här och nu.

Denna artikel skall därför inte ses så mycket som en recension av eller polemik mot Abrahamssons bok utan mer som ett försök att utifrån de frågor han ställer och svar han ger resonera om möjliga strategier för samhällsförändring.

Är Abrahamsons ”transformationer” möjliga? Finns det ett mellanting mellan revolution och reform? Går det att i dagens värld genomföra strukturella förändringar som skapar fundamentalt nya livsvillkor för världens folk som skulle kunna vara förenliga med en upplyst elits strävan efter mer stabila sociala förhållanden? Är det för det första möjligt att genomföra stora förändringar i samhället utan att angripa äganderätten över de stora kapitaltillgångarna?

Ett första, allmänt svar är naturligtvis ja. Det räcker att se på de samhällsformationer som vuxit fram på en kapitalistisk grund för att konstatera att systemet i sig är förenligt med de mest skilda sociala förhållanden. Bushs USA, Palmes Sverige, Mussolinis Italien eller dagens Japan har erbjudit oerhört olika livsvillkor för de arbetande trots att ägandet i princip sett likadant ut. Varför skulle det då inte idag vara möjligt att driva fram en ny social kompromiss, ett nytt folkhemsprojekt, en kompromiss på internationell nivå där ägandets makt inskränks men inte avskaffas?

Två stora invändningar infinner sig. För det första, varför skulle makthavarna, borgarklassen, vilja gå med på en sådan kompromiss? För det andra, räcker det för att lösa problemen?

Abrahamssons stora exempel är det han beskriver som efterkrigstidens sociala kompromisser – alltifrån det svenska Folkhemmet till Bretton Woods. Keynesianismen som skulle reglera kapitalismen och förhindra nya 30-talskriser och förödande krig. Som gav välfärdsstater och u-hjälp.

Bakgrunden till mycket av detta var, förutom det traumatiska decenniet innan och rädslan för en efterkrigsdepression, existensen av Sovjet och en numerärt stark arbetarrörelse i Europa. Utan det, visserligen avlägsna, hotet från revolutionen är det inte troligt att den tidens överhet skulle känt sig föranlåten att satsa på några välfärdsstater.

Att projektet – vars huvudsyfte var att rädda kapitalismen – lyckades kan nog också tillskrivas en stor svaghet hos den europiska arbetarklassen. Trots att arbetarorganisationerna, partier och fackföreningar, växte och reorganiserades efter kriget var det mot en grund av nederlag och demoralisering. Ännu en gång hade arbetarrörelsen misslyckats att stoppa ett förödande krig. Arbetarungdomen hade inte förenats under de röda fanorna utan i massgravarna, var och en under sin egen nations fana. Ingenstans hade man lyckats slå tillbaka fascismen genom oberoende klassmobilisering. Det var genom Röda Armén, grundligt staliniserad och befriad från alla tankar på revolutionär internationalism, och de borgerliga demokratiernas krigsmakter som arbetarklassen, avskalad allt klassoberoende, besegrat fascismen. Arbetarklassens tilltro till sin egen styrka var bruten. Välfärdsstaternas sociala ingenjörskonst kunde genomföras med arbetarklassen i stor utsträckning på åskådarläktaren, representerad av sina byråkratiserade och till det borgerliga samhället anpassade organisationer.

En avgörande ekonomisk bakgrund till välfärdsstaterna var att de växte fram i en period av uppgång utan motstycke, efterkrigstidens historiska undantag med två årtionden av obruten expansion. Det innebar att välfärdsstaterna inte byggdes upp genom expropriering av de rikas tillgångar utan genom en något mer jämlik fördelning av frukterna av den ökade produktiviteten.

Redan här stupar troligen tanken på en hållbar social kompromiss av idag. Även om kapitalet har firat stora triumfer under de senaste decennierna med nyöppnade jaktmarker i Östeuropa, en försvagad arbetarrörelse i Väst och ett Syd som hållits nedtryckt under skuldbördor har de inte lyckats vända den långa fasen av kriser och osäkerhet som rått sedan början av 70-talet. Typiskt nog ledde till och med vår tids stora teknologiska revolution, informationsteknologin, snabbt till en spekulationsbubbla som brast med världsvida effekter. Utrymmet för ett nytt välfärdsbygge i samförstånd, som dessutom skulle vara internationellt solidariskt, skulle kräva en ny våg av tillväxt i klass med efterkrigsboomen. Jag är inte mannen att säga om detta är möjligt eller ej, man skall aldrig räkna ut kapitalismen förmåga till återhämtning, men det förefaller inte särskilt realistiskt. Förra gången krävdes det den ”skapande förstörelsen” av två världskrig, för att lägga grunden för tillväxten. Och efter det tredje världskriget är det inte troligt att det finns särskilt stora förutsättningar för någon slags civilisation.

Utan en sådan ny fas av obruten tillväxt skulle resurserna få tas genom en enorm omfördelning av resurser i samhället, en total omvändning av de senaste decenniernas omfördelning från arbete till kapital, något som direkt skulle leda till en konfrontation med kapitalet. Det som skulle kunna få kapitalet att gå med på sådana eftergifter är om alternativet är ännu värre. Det krävdes hot om revolution – och ett tyst löfte från arbetarrörelsens ledning om gott samarbete och gemensam kamp mot revolutionen för att erövra den allmänna rösträtten i Sverige i början av förra seklet.

SYSTEMETS KRISER

Den jättelika omfördelning som skulle krävas för en rättvis värld skulle kräva betydligt större uppoffringar för borgerligheten – och än kraftigare hot från de arbetandes sida. Och en rörelse som är förmögen att utöva ett sådant hot skulle med all sannolikhet inte behöva kompromissa särskilt mycket med makten utan vara förmögen att ta den.

Men den mest grundläggande invändningen mot att målet för de sociala rörelserna skulle vara att upprätta en ny social kompromiss är att dagens problem inte plågar mänskligheten på grund av misstag eller oklok politik. Det är, nu som tidigare, kapitalismens inneboende drivkrafter och motsättningar som är orsaken. Den grundläggande drivkraften i kapitalismen är kapitalets jakt på högsta möjliga avkastning.

Den kapitalist som inte följer denna drivkraft kommer snart att sluta vara kapitalist. Kapitalet smälter bort och övertas av andra, hungrigare, kapitalister. Det är denna jakt på överprofiter som leder till att kapitalet dras till de sektorer där den högsta profiten kan förväntas. Men när investeringarna där ökar på grund av denna förhoppning skapas överkapacitet och överproduktion.

De förväntade vinsterna uteblir och en kris utbryter. Detta mönster ha kapitalismen återupprepat i 250 år. Det är en egenskap hos systemet som aldrig kan administreras bort utan som, gång på gång, kommer att kasta miljoner och åter miljoner människor ut arbetslöshet, krig och elände genom sina återkommande kriser. Inte förrän vi lyckas ersätta den med ett system som sätter människors behov i första rummet kommer dessa problem att kunna lösas på lång sikt.

De ”upplysta eliterna” då? Hur ser möjligheten ut för en allians med denna Abrahamssons nyckelgrupp som inser dagens problem men inte förmår göra något åt dem? Industriägarna är självklart inte förtjust i avregleringar som leder till att strömmen försvinner då och då på grund av bristande investeringar och underhåll eller att tågen inte går för att något företag lagt underbud och så vidare.

Det är inte bara människorna i ett samhälle som är beroende av infrastrukturen, tvärtom är den ofta skräddarsydd för storindustrins behov. Samtidigt vill kapitalet ha så fria händer som möjligt och inte hämmas av folkliga krav uttryckta i politiska beslut. Här slits kapitalet mellan intresset att i varje stund göra maximal profit och tillägna sig nya marknader å ena sidan och behovet av ett fungerande samhälle å den andra. Marx gamla motsättning mellan produktionens sociala natur och det privata tillägnandet träffar nyliberalerna i nacken. Detta var ett av skälen till efterkrigstidens statliga interventionspolitik.

Säkert kommer därför nu röster att höjas från industrikapitalister om viss reglering av de ”hårda” delarna av den offentliga sektorn.

Det är dock något helt annat än att viktiga delar av borgarklassen och dess politiska representanter skulle vara intresserade av en allmän reglering där sociala krav genom politiska beslut skull sättas före kapitalackumulationen. Sådana ingripanden skulle med alls sannolikhet leda till våldsamma motreaktioner oavsett hur demokratiskt beslutade de är. Investeringsstrejker, kapitalflykt, massiv propaganda och även öppet våld. Borgarklassen har inga hämningar när det gäller det allra heligaste: äganderätten. Exemplen är otaliga på hur kapitalägarna reagerat om de känt sig hotade, från Allendes Chile till 80-talets löntagarfondsmarscher i Sverige, eller dagens hets och kuppförsök mot Hugo Chavez i Venezuela.

Varje kapitalist eller byråkrat som ställer sig på de sociala rörelsernas sida är givetvis välkommen. Det urholkar den rådande hegemonin och ökar trovärdigheten i alternativet. Se bara vad den unika splittringen i det ekonomisk-politiska etablissemanget gjort i EMU-debatten. Men då gäller de att se sådana ”klassförrädare” som högst temporära allierade och eventuella allianser måste ske helt på de folkliga rörelsernas villkor. Historien känner alltför många exempel på arbetarorganisationer som anpassat sin politik för att inte skrämma bort borgerliga ”allierade” med resultatet att de dels blivit harmlösa och dels demoraliserat sin egen bas. En utveckling som tyvärr verkar vara i full gång i Brasilien under Lula idag.

En kompromiss med borgarklassen på dess villkor innebär att den sitter kvar i orubbat bo, med den makt som finns i kapitalet och med det kapitalistiska systemets drivkrafter redo att släppas lösa.

IDEOLOGIPRODUKTION

Utan att ge mig alltför djupt in i debatten om plan och marknad, som bland annat förts i Röda rummet, vill jag påstå att kontrollen över samhällets stora tillgångar är en avgörande fråga. Dels är det en demokratisk fråga. Vad motiverar att ett fåtal individer har kontrollen över förmögenheter som ger dem möjlighet att styra över företag, landsändar, ja hela länders väl och ve? Den makt som finns i ägandet uttrycks inte bara genom investeringsbeslut som avgör ödet för miljoner människor. Det är svårt att tänka sig någon reell folklig makt utan att ta denna ekonomiska makt ur händerna på ägarna av dagens storföretag, banker och försäkringsbolag och ställa dessa under demokratisk kontroll. Hur samhället skall styras är en fråga om makt över ekonomin och produktionen.

Abrahamssons försöker, som sagt, använda Gramscis tankar om hegemonin för att skissera en strategi där man kan åstadkomma långtgående förändringar i samhället genom förändringar på denna, ideologiska nivå. Men makten över kapitalet används också till att sätta dagordningen i debatten. Den ideologiska hegemonin i det kapitalistiska samhället må ha sina rötter i produktionssystemets ogenomskinliga natur, marknadens anonyma karaktär och i de roller vi tilldelas beroende på om vi äger kapital eller arbetar för vår existens. Men i vår tid är det också något som direkt och medvetet produceras av borgerligheten genom att enorma summor grävs ner i ideologiproduktion. Ibland genom staternas försorg genom utbildnings- och forskningsinstitutioner, ibland direkt genom politiska eller halvpolitiska organisationer, ibland genom ”oberoende” institut, ”think tanks”, vars enda uppgift är att skapa en ideologisk bas för de härskande. För att inte tala om de stora mediekoncerner som, långt ifrån att vara någon oberoende ”fjärde statsmakt”, själva är integrerade delar av det internationella kapitalet. Inget av detta hade varit möjligt utan de enorma privata förmögenheterna.

En framgångsrik framryckning i ställningskriget mellan arbete och kapital kräver alltså å ena sidan långtgående ingrepp i det privata ägandet för att alls kunna genomföra de nödvändiga, konkreta åtgärder som krävs för att lösa de stora problem mänskligheten står inför. Å andra sidan blir sådana ingrepp nödvändiga för att de nuvarande ägarna inte skall kunna slå tillbaka det som demokratiskt beslutats.

Och här har vi troligen lämnat dagens makteliter långt bakom oss, hur upplysta de än må vara.

HOT OCH FÖRHANDLING

En grundsten i Abrahamssons argumentation är att han utgår från folkrörelserna, det är inte genom att underdånigt vädja till makten som hans gyllene tillfälle kan gripas. Det är genom att konfrontera och utmana makten som de folkliga rörelserna kan pressa fram ändrade styrkeförhållanden där en ny världsordning kan börja ta form.

Här går det antagligen att finna en gemensam grund för debatten om vilka slutsatser detta leder till idag för aktiva inom de olika rörelserna, oavsett om vi har ett uttalat perspektiv som går utanför kapitalismen eller ej.

Oberoende av om man tror att kompromisser är det bästa vi kan åstadkomma eller ser förhandlingen med de härskande bara som en nödvändig del i ett utdraget ställningskrig som syftar till att ta samhällsmakten, är det samma sak som krävs för att det skall ge resultat: att den härskande klassen känner sig hotad. De ägande måste veta eller frukta att de har mer att förlora på att avstå från en sådan kompromiss än de har att vinna, annars har de ingen anledning att gå med på eftergifter. Sådana hot kommer inte från terrorister eller fönsterkrossare, sådana är kapitalets önskemotståndare. De kan visserligen skapa upprördhet men den är mest ett effektivt vapen i händerna på dem som förfogar över den verkliga våldsmakten, kravallpolis såväl som hangarfartyg. Det hot som kan skrämma fram eftergifter är att hotet om att ta makten bärs upp av starka organisationer förankrade i folkdjupet. Ju mer utmanande och förankrade dessa krav är, desto större möjlighet att vinna eftergifter.

Det betyder absolut inte att vi som socialister jämt och ständigt skall försöka pressa på fackföreningar, solidaritetsorganisationer eller andra rörelser de mest långtgående ståndpunkterna. Vår uppgift är att försöka finna och förankra de krav, lösningar och metoder för att uppnå dessa, som svarar mot den nuvarande situationen samtidigt som de flyttar fram de arbetandes positioner. Alltså mål som är så konkreta och som upplevs som så uppnåeliga av stora grupper att de är beredda att ta strid för dem, som löser de problem som människor står inför och som samtidigt pekar mot en mer långsiktig, socialistisk, lösning av samhällsproblemen. Och, kanske allra viktigast i dagens svenska situation, där striden både genom sin utgång och de metoder den förs med kan börja ge människor den tilltro till den egna styrkan och förmågan som vi i så stor utsträckning saknar idag. Sådana krav som vi i den tradition Socialistiska partiet tillhör kallar för ”övergångskrav”.

Vi behöver en strategi, inte för någon önskad rörelse eller allians utan för reellt existerande rörelser, organisationer och samhällskrafter. Är det då en möjlig och önskvärd strategi att utmana makthavarna utan att, åtminstone i princip, ställa frågan om makten?

Frågan om samhällsmakten är inget som står på dagordningen i dagens Sverige. Kapitalet sitter tämligen ohotat. Den rörelse som reste konkreta paroller om samhällsmakten skulle, om den inte vore det innan, reduceras till en politisk propagandagrupp.

En annan sak är vilka teoretiska resonemang vi för. En rörelse som skolar sig i tanken på att dess uppgift inte är att delta i en utmaning av samhällsmakten riskerar att också hämmas i vilka frågor eller krav den bör och kan driva. Om konsekvenserna av ett visst krav blir att man ifrågasätter det borgerliga samhället och kapitalets styre, bli det då inte för farligt att driva?

En rimlig hållning för rättviserörelsen borde därför vara att hålla maktfrågorna öppna och under debatt. För med jämna mellanrum förvandlas maktfrågorna från teori till handfast praktik. Och i den kaotiska verklighet en sådan utveckling kastar ut alla aktörer i är det bra om man lärt sig hantera sin karta och kompass redan innan.

MASSMOBILISERING

I Argentina har till exempel frågan om hur samhället skall styras ställts av massrörelserna under 2002. Starka och stridbara sociala rörelser ledde protester mot effekterna av det nyliberala sammanbrottet. Strejker och fabriksockupationer ifrågasatte och bröt stundtals i handling de styrandes hegemoni. Självorganisering, kvarters- och fabrikskommittéer spred sig. Nedlagda företag togs över av de arbetande, ibland med de lokala myndigheternas goda minne, ibland våldsamt angripna av polis. Många förutsättningar fanns för en radikal samhällsförändring, inklusive krafter som kunde bära upp den. Men massmobiliseringar kan inte bara pågå i evighet utan att utan ett något sånär gemensamt mål. Och här svek de som satt i en position där de kunde pekat framåt och föreslagit vad rörelsen kunde ena sig för, och inte bara mot. Som när den välkände anti-imperialisten Luis Zamora, efter att ha lett opinionsundersökningarna inför presidentvalet, förklarade att han inte var intresserad av makten. Den radikala vänsterns uppsplittring i en rad fraktioner och grupper med uppslitande inbördes strider gjorde inte saken bättre. Trots att landet nyligen skakats av en enorm massrörelse med den samlande parollen ”Bort med alla politiker. Låt inte en enda bli kvar!”, kunde därigenom det politiska systemet repa sig och återvinna en bräcklig hegemoni eftersom det inte utmanades på något centraliserat sätt. Massrörelserna förmådde inte gå utöver protester och ställa frågan om samhällsmakten ens som ett sätt att utmana den gamla makteliten i val.

Detta är en tung lärdom att studera. Såväl för dem som anser att de sociala rörelsernas roll bara skall vara påtryckarens som för de anarkistiskt influerade strömningar som genom att de förnekar behovet av erövra politisk makt låter den ligga kvar i borgarklassens händer. Om man aldrig ställer frågan om makten annat än på den enskilda arbetsplatsen, kvarteret eller gatan, överlåter man makten till dem som redan har den, kapitalägarna och deras politiska företrädare.

Det motsatta exemplet finns hos den rörelse som på många sätt utlöste och inspirerade den nuvarande internationella rättviserörelse – zapatisterna i Chiapas i Mexiko. De lyckades göra detta genom en lokal maktbas, trots att de talade om att de inte var ute efter att ta makten var det vad som faktiskt skedde i Chiapas. De propagerade inte bara upproret, de ledde det till framgång, till legitimitet och makt vilket gav ett enormt internationellt gensvar.

EN ALLIANS AV RÖRELSER

Som det mesta annat här i världen är det viktigaste i maktfrågorna inte vad man säger eller skriver utan vad man gör. En strategi för att på lång sikt utmana makten bör därför utgå lika mycket från vad som är möjligt att göra här och nu som från vad som är önskvärt.

Abrahamssons resonemang fokuseras mycket på de existerande institutionerna. Det är genom dessa rörelser kan komma i ”konfrontativ dialog” med makten och det är här internationella regelverk kan upprättas. Dagens internationella institutioner, från FN till EU är uppbyggda och dominerade av de härskande. Det är för att få världen att fungera efter deras vilja som institutionerna finns till. Även om vi lyckas skrämma fram eftergifter i dessa institutioner är det inte där styrkeförhållandena skapas. De kan möjligen formaliseras. Vilka framsteg de sociala rörelserna lyckas göra är ett uttryck för hur ställningskriget – klasskampen – utvecklas. Det är inte diplomatin som avgör, det är hur starka rörelserna är och vilka val samhällsaktörerna gör i att formulera och driva sina krav.

Den strategiska inriktningen blir då att bygga starkast möjliga motmakt i samhället.

En motmakt, en rörelse eller allians av rörelser som inte bara är stark nog att komma i förhandlingsposition med makten utan som genom sitt sätt att arbeta på sikt lägger grunden för ett annat samhälle.

Hur kan en sådan utmaning av makten se ut i vår del av världen?

En rörelse som Abrahamsson behandlar ganska kortfattat är den jag har störst personlig erfarenhet av, den fackliga rörelsen. De svenska fackföreningarna har väl inte direkt stått i första ledet i den rättviserörelse som vuxit fram och jag vet att jag löper risken att överbetona dess principiella betydelse eftersom fackligt arbete varit det jag främst ägnat min aktivitet åt det senaste kvartsseklet. Ändå tror jag att just fackföreningarna kan vara en grundbult för en utmaning mot makten i Sverige. Inte ensamma utan i en bred allians med andra befintliga och kommande rörelser. Jag tror att ett begrepp som ”folkrörelsesamverkan” kan vara användbart för detta. Det myntades på 80-talet i miljörörelsen och utvecklades bland annat av den alltför tidigt bortgångne socialisten och miljöaktivisten Björn Eriksson (se Fjärde Internationalen 6/86). Jag uppfattar det som en skiss till en möjlig allians, inte mellan klasser eller skikt med bara delvis gemensamma intressen utan mellan rörelser med olika inriktning inom arbetarklassen i vid mening. Jag har försökt använda mig av detta begrepp i resonemang kring det som i den engelskspråkiga världen kallas ”social movement unionism” (se Arbetaren 22-03) något som började växa till under det 90-tal då den nyliberala offensiven accelererade under namn av ”globalisering”. Grupper av arbetare kom sakta över 80-talets chock och en ny generation började träda in på scenen. Samtidigt har motståndet mot nyliberalismen tagit fart i hela samhället och nya rörelser vuxit fram utanför de fackliga organisationerna. I skärningen mellan dessa båda motstridiga tendenser av svaghet och motstånd har ”social movement unionism”– facklig verksamhet som knyter an till folkliga rörelser i samhället, vunnit insteg. Där den ”rena” fackliga styrkan inte räckt till har man kompletterat den genom allianser med krafter utanför fabrikerna.

SOCIALA KRAV

De fackliga rörelserna i Sydafrika, Sydkorea och Brasilien har i mycket vuxit fram genom detta sätta att arbeta. Men det är inget som behöver vara begränsat till halvlegala förhållanden i tredje världen. Ett av de bästa exemplen på folkrörelsesamverkan som jag kommit i kontakt med är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet, även detta en ung fackförening som bildades på 80-talet efter en utbrytning ur det USA-baserade UAW. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som – med japanska företag som förebild – innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning där facklig sammanhållning skulle ersättas med lojalitet mot arbetsgivaren.

CAW:s linje var att backa upp de lokala fackliga organisationer som tog strider för att återerövra makt från arbetsgivarna på fabriksgolvet och knöt på ett obyråkratiskt sätt länkar över gränserna för att utbyta erfarenheter och utforma en strategi för motståndet.

Men CAW har inte nöjt sig med att hävda sina medlemmars intressen innanför fabriksgrindarna. De har drivit avtalsrörelser där de medvetet formulerat krav för att gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

En av de stora frågorna för CAW och de arbetande i Nordamerika var det nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA. Genom sin aktivitet i arbetet mot NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med aktivister inom miljö-, kvinno- och solidaritetsorganisationer. Folk som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade utan som delar av arbetarklassens organisering inom många olika områden som de kunde bygga långsiktiga allianser med. Men även i USA med dess många gånger hårda fackliga klimat, har fackföreningar sträckt ut handen till sociala rörelser utanför arbetsplatserna för att kunna hävda sina intressen.

VERKLIG MAKT

De frågor som globaliseringen sätter på dagordningen – utförsäljning, social dumpning, uttunnad arbetsrätt, privatisering, nedskärningar och så vidare – kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi blir akut. Mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats utan det krävs omfattande sociala rörelser. Men när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen, arbetande, arbetslösa, andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av folkrörelsesamverkan.

De olika rörelserna kan hjälpa fackliga organisationer som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser. Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Till skillnad mot ”ideologiska” organisationer som Attac eller solidaritetsgrupper där man går med av egen övertygelse, organisationer som kommer och går, där aktiviteten går upp och ner efter händelser och politiska konjunkturer är fackföreningar intresseorganisationer. Motsättningen mellan arbete och kapital gör att de alltid kommer att finnas så länge de inte undertrycks med våld. Fackföreningar kan därför också tillföra kontinuitet och stabilitet i en folkrörelsesamverkan.

Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken, ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

Allt detta är naturligtvis beroende av i vilken utsträckning fackföreningarna är demokratiska, medlemsstyrda organisationer som baserar sig på medlemsaktivitet på basplanet. Så är sällan fallet i dagens Sverige och det är en strid i sig som måste föras av oss som är medlemmar i byråkratiserade och toppstyrda fack. Vi behöver dock inte vänta på att kolosser som LO eller Metall skall bli demokratiska och medlemsstyrda för att ta initiativ till folkrörelsesamverkan. Det kan ske i lokala fackliga organisationer eller genom initiativ från enskilda på gräsrotsnivå.

Där kan också dessa frågor, arbetsformer och försök till alliansbyggen kugga i vår strävan att omvandla vår fackförening till organisationer där folk verkligen är i rörelse.

Detta är en lång process men långt ifrån utopisk eller något som behöver stanna i tidskriftsartiklar eller seminarier. Redan idag är det möjligt att lokalt ta initiativ i denna riktning även om vi ännu bara ser små, små steg åt detta håll i Sverige. Ett litet exempel jag själv nyligen varit inblandad i var när Attac på Volvo i Göteborg, genom opinionsbildning och debatt, stödde en grupp strejkande arbetare i USA vars arbetsgivare anlitat strejkbrytare och som sålde sina produkter till Volvo i Sverige. Även om jag inte vill överdriva vår inverkan hjälpte det definitivt det lokala facket att hålla uppe moralen och föra den årslånga strejken till framgång. Eller för att ta ett annat aktuellt Göteborgsexempel: om fackföreningarna i vården skulle engagera sig i det initiativ som Attac just tagit för att stoppa nedläggningar och privatisering av vårdcentraler skulle denna rörelse kunna få en enorm kraft.

Den anti-krigsrörelse som i vintras blommade upp, till synes från ingenstans, hade inte blivit på långa vägar så kraftfull och internationellt samordnad om det inte varit för de nätverk som de senaste åren formats av de sociala rörelserna. Initiativet till de stora demonstrationerna världen över 15 februari 2003 togs i samband med European Social Forum i Florens i december 2002.

De olika sociala rörelserna, var och en med sin förmåga att mobilisera människor, med sina särskilda kunskaper och sina krav, skulle genom samverkan kunna bryta den borgerliga hegemonin och den perspektivlöshet som hämmar motståndet mot den nyliberala globaliseringen. I teorin så väl som i praktiken. Genom gemensamma aktiviteter kan de olika rörelserna tillsammans göra erfarenheter och utveckla en sammansatt bild av världen – och en strategi för att förändra den. Med folkrörelsesamverkan som strategisk inriktning blir samarbete mellan olika sociala rörelser inte bara viktigt att för att uppnå det ena eller andra konkreta målet. Den blir ett mål i sig som pekar fram mot en möjlig motmakt i samhällelig skala. Och – inte minst viktigt – något vi kan ta tag i här och nu, i handling såväl som i ord.

Lars Henriksson

Röda Rummet 3-4/2003

Revolution – mer än bara ord…

Rodney, det var ett långt inlägg som tyvärr inte innehöll mycket som jag inte redan svara på. Dessutom lider det av en några andra svagheter: För det första består det till stor del av en massa kvasivetenskapliga etiketterande skällsord: stalinism, stadieteori, andra internationalen (plötsligt blev det SPs fel att första världskriget bröt ut), odialektisk…

För det andra blandar du ihop paroller och program. Jord, bröd, fred var inte bolsjevikernas program. Våra valparoller är inte heller vårt program.

För det tredje verkar du ha missat kärnan i hela mitt resonemang: det är ingen idé att prata om ingen lyssnar. Det var ett problem som varken Marx, Lenin eller Luxemburg ställdes inför, de hade alltid en stor och växande publik. Det var ett problem som Trotskij ställdes inför mycket sent (och aldrig artikulerade). Han försökte (men misslyckades) att lösa det problemet genom övergångsprogrammet.

Eftersom det problemet aldrig artikulerats av de stora väljer Arbetarmakt (AM) att bekvämt (men kontraproduktivt) bortse från det. Du talar om ”förklarande paroller”, men exakt vad förklara dom? Hur? Och för vem?

Du skriver helt korrekt att övergångsprogrammets syfte är att försöka överkomma klyftan mellan minimi- och maximiprogrammet. Sen försöker du i praktiken komma över klyftan genom att kasta ner minimiprogrammet i den, trampa på det och köra på med maximiprogrammet, lyfta paroller som ”skapa arbetarmiliser för att krossa den borgerliga staten”.

Om vi konkret tar parollen ”krossa den borgerliga staten” reser ni den samtidigt som ni förklarar att ni försvarar en stor del av det som idag kallas staten. Då kan den parollen inte sägas vara förklarande, vi måste kalla den förvirrande (å ena sidan krossa, å andra sidan försvara, samma sak samtidigt).

Och detta att lyfta paroller som propaganda och inte som agitation, alltså… i realiteten, för små organisationer i en tid som våran, är skillnaden obefintlig. Parollen om arbetarmiliser skulle väl möjligen kunna resas som ”bilda arbetarmiliser i en revolutionär situation när vi hotas av angrepp från borgarklassens väpnade styrkor”, men det är ju inte det ni begär att vi ska göra.

Sen talar du om arbetarklassen avancerade skikt, var finns dom? Vad gör dom? Vad särskiljer dom från mindre avancerade skikt? Hur stora är dom? Hur når ni dom? Hur arbetar ni med dom?

Vi är överens om att revolutionärernas (även om jag skulle använda ett annat ord) uppgift är att visa på behovet en revolution idag. Vi i SP gör det genom att ständigt peka på hur makten är fördelad och hur det kapitalistiska systemet fungerar, i Sverige och i världen. Vi kopplar de påpekandena till behovet att klasskamp för att bryta kapitalets makt. Vi talar om behovet av ett nytt samhälle, organiserat efter andra principer.

Ni gör det genom att förvandla (jag vill nästan skriva förvanska) revolutionen till en paroll. Problemet är att revolutionen är en lösning på ett problem som för de flesta ännu inte är formulerat, svaret på en fråga som inte är ställd. Parollen finner ingen anklang, den faller död ner.

Bitvis är din text mycket underlig. Förnekar du tillexempel att vi lever i en borgerlig demokrati? Betyder själva konstaterandet av det att man ansluter sig till en stadieteori? Och ibland sprutar etiketterna ur tangentbordet i en sådan hastighet att de hamnar snett – om vi är ickerevolutionära men bara halv-reformistiska, vad är i så fall den andra halvan? Stalinofil?

Vad gäller revolutionära organisationer så finns det inget sätt att pröva om en organisation är revolutionär eller inte i en tid av nästan fullständigt stiltje i klasskampen. Självutropade revolutionära organisationer går det tretton på dussinet, men det är inte särskilt intressant. En kritiskt tänkande marxist bedömer inte organisationer efter vad de säger utan efter hur de agerar. Vi vet i stort sett ingenting om vilken roll dagens vänstergrupper kommer att kunna spela när läget skärps. Det finns inget vaccin mot att byråkratiseras, det finns inget vaccin mot självvald isolering, det finns inget vaccin mot att små organisationer som vet precis alltig om precis allting förlorar två eller tre ledande kamrater och sedan upplöses.

Fast det finns ett första lackmustest man kan göra på en organisation även i vår tid: försöker den bidra till att det för klasskamp? Kan den bid ra? Ett positivt svar på den frångan gör inte en organisation revolutionär, men det är en nödvändig förutsättning.

Vidare skulle vi behöva förklara hur vi skulle förhålla oss i parlamentet om det fanns en chans att vi blev invalda. Tyvärr ställs inte den uppgiften. Jag tror inte att den kommer att ställas med mindre än att nivån på klasskampen höjs väsentligt, kanske inte med mindre än att vi lyckas skapa ett annat slags parti.

En röst på SP är med automatik (i dagens läge) en röst på att skita i de parlamentariska spelreglerna. (Däremot förklarar Jönköpingskamraterna, som ju faktiskt kan komma in i kommunfullmäktige, på ett mycket klok sätt att de inte kommer att kunna göra några underverk där, men att de kommer att kunna bidra till att föra in frågor från dom som kämpar utanför.)

Jörgen Hassler

Från en debatt år 2003 på Arbetarmakts hemsida.

Che Guevara: etik och politisk kamp

Förord av Janette Habel till Michael Löwys bok Che Guevara – en revolutionär humanist, 1997.

Che Guevara: etik och politisk kamp

1967-1997: han skulle ha varit sextionio år gammal i år. I en världsordning han aldrig kunde ha tänkt sig, på en kontinent som härjats av nyliberalismen, på en ö i dollariseringens tvångströja. Hur kan vi idag utveckla vår syn på Che? Bilden av Che har grumlats i en kaotisk värld, och pendlar mellan misstolkningar och förhånanden. En myt utan mening eller en utopisk myt med totalitära, självdestruktiva drag. För några var han en hjältemodig gerillakämpe men en dålig militär, för vissa en usel organisatör, och för ytterligare andra en självplågande puritan som obarmhärtigt missbrukade makten, och vars ansvarslöshet och politiska orubblighet – utan den smidige Fidel Castros genialitet – skulle ha lett till nederlag för revolutionen i Kuba, lika väl som i Kongo och Bolivia.

Hur ska vi mot slutet av detta sekel kunna förstå betydelsen av en kamp som fördes på sextiotalet, detta revolutionära årtionde? Det hör till förtjänsterna med Michael Löwys bok att den återskapar dessa eldfängda år. Idag vet vi mer om Ches liv, men hans – otaliga -skrifter finns i Kuba och är än idag inte tillgängliga. Hans ideologiska utveckling återstår att utforska.
Hans politiska liv var kort (tretton år från CIA:s seger över president Jacobo Arbenz i Guatemala till Ches död i Bolivia, åtta år i Kuba varav sex efter revolutionens seger) och den historia som han deltog i att skapa accelererade våldsamt. Det gör tolkningen av vissa av hans texter ännu mer komplicerad. Ches tänkande utvecklades hela tiden.

Även om han inte såg sig som teoretiker och även om han aldrig tillhörde ett politiskt parti före sitt engagemang på Kuba är alla vittnesmål samstämmiga: i gerillan i Sierra Maestra, liksom under maktövertagandet, var han en av dem som främst – ja, till och med den som allra mest – drev på revolutionens radikala utveckling. Men hans politiska medvetenhet förändrades på djupet under några år. Det gick knappt sex år mellan hans positiva omnämnande av ”järnridåns” länder i Sierra Maestra (i ett brev till en av 26 juli-rörelsens ledare/ René Ramos Latour, ett brev som han senare skulle kalla för ”idiotiskt”) till den obarmhärtiga kritik av Sovjetunionen och länderna i Östeuropa som han förde fram under åren 1964-65.

I oktober 1960 reser han till Moskva. Kuba förkvävs under den amerikanska handelsblockaden som hade införts 13 oktober. Från sovjetblocket får han krediter och får byta ett stort parti kubanskt socker mot olja (Kina skulle sedan köpa resten av sockret). Han deltar vid årsdagen av den ryska oktoberrevolutionen och hyllas av folkmassan. Han är säker på att ett amerikanskt angrepp är omedelbart förestående (invasionen av Grisbukten ägde rum fyra månader senare) och återvänder till Kuba övertygad om att ”Sovjetunionen och alla socialistiska länder är beredda att gå i krig för att försvara vår suveränitet”.2 I oktober 1962 blir Kubakrisen en svidande dementi av denna illusion. Och gerillakämpen som blivit minister kommer att få egna erfarenheter av den sovjetiska handelspolitiken och av Moskvas diplomati under raketkrisen. Han upptäcker den byråkratiskt auktoritära socialismens trista verklighet och ser makthavarnas privilegier. På industriministeriets konferenser angriper han det man då ännu inte döpt till den ”reellt existerande” socialismen.

Hans iakttagelser stärker honom i en humanism som grundmurats under hans resor i Latinamerika. Som argentinare känner han till president Perons styre med dess korruption och populism. Han kommer senare att upptäcka de privilegier som ges åt ”direktörer” och ansvariga inom partiet. Det är i opposition mot stalinistisk praktik som han vill skapa den ”nya människa”, av vilken man senare gjort en totalitär karikatyr, som han ålägger sig själv som ledare ett exemplariskt uppförande och som han inför frivilligarbetet. Han vägleds av en moralisk syn på maktutövningen vilken också härrör ur en politisk nödvändighet.

När han 1961 tillkännager för sockerarbetarna att bristsituationen kommer att förvärras (kött och mjölk ska ransoneras), ger han ett löfte som väcker deltagarnas entusiasm:
”I den nya etappen av den revolutionära kampen kommer ingen att få mer än andra, det kommer varken att finnas privilegierade ämbetsmän eller storgodsägare. De enda privilegierade på Kuba kommer att vara barnen.”

Befolkningen drabbas redan av många umbäranden och för att kunna göra motstånd mot den amerikanska invasionen fordras det en enorm folklig mobilisering, som inte skulle vara möjlig om det revolutionära projektet saknade stöd. På annat sätt går det inte att förklara segern vid Grisbukten 1961, det första imperialistiska nederlaget i Latinamerika.

Che skiljer sig mycket från de latinamerikanska ledarna, caudillos, med deras korruption och svågerpolitik, och han framstår som en sträng ledare som kräver lika mycket av sig själv som av andra. Anekdoterna är oräkneliga: han drar in det extra matstödet till sin familj, han förklarar offentligt varför han som sjuk provisoriskt förfogar över en bostad vid havet som han inte skulle ha råd att betala med sin lön. Che förstod mycket snabbt nödvändigheten av att bekämpa privilegierna. Enligt honom måste det revolutionära projektet fostra ledare som är fria från all korruption, och för vilka ord och handling stämmer överens. Hans strama livsföring var legendarisk.

Han för en oupphörlig kamp mot byråkratiseringen av den nya administrationen och försöker införa radikalt nya styressätt. Han misslyckas och ”argentinaren”, som vissa ämbetsmän föraktfullt kallar honom, får många fiender.

Ibland har man tolkat hans oförsonlighet i psykoanalytiska termer. Då har man inte förstått att den nya makten på Kuba med nödvändighet tvingas markera ett radikalt brott med den gamla regimens korruption. Annars återställs ”naturens ordning” snabbt. Ett exempel är de gerillasoldater från 26 juli-rörelsen som efter den strategiska segern vid Santa Clara, då Batista besegrats, lade beslag på polisens Cadillacbilar och begav sig till Havanna. De bestraffades omedelbart av Che. Idag sägs de att dessa reprimander, ja till och med stränga bestraffningar, var uttryck för en speciell form av stalinism, ett tropiskt Gulag. På så sätt blandar man ihop allt. Disciplinen inom en gerillarörelse som bekämpar en USA-stödd diktatur och avrättningarna av Batistas torterare i Cabanakasernen efter maktövertagandet ses som första steget mot en förtryckarregim. Man glömmer att Che vårdade de sårade fångarna för att därefter släppa dem, man glömmer hans stränga men gränslösa generositet.

En oavslutad betraktelse

Vid en omläsning av Ches sista texter i den stora offentliga ekonomiska debatten som han förde med anhängarna av de sovjetiska sextiotalsreformerna – vilka förebådade 80-talets perestrojka -, av hans essä Människan och socialismen på Kuba och hans sista tal, särskilt det tal han höll i Alger 1965, framträder en kritisk och profetisk syn på övergångssamhällets problem i Sovjetunionen. I en bok han påbörjade kort tid före sin död, och som han aldrig hann avsluta, skrev han:

”Många överraskningar väntar mänskligheten före hennes slutliga befrielse men – och det är vi övertygade om – den kommer inte att förverkligas om inte de socialistiska stormakterna ändrar sin strategi radikalt. Kommer en sådan förändring att bli resultatet av imperialismens oundvikliga tryck eller av utvecklingen hos massorna i dessa länder, eller kommer det att bli en kedjereaktion av olika faktorer? Historien kommer att ge oss svaret. Vi för vår del drar vårt anspråkslösa strå till stacken och fruktar att företaget ska överstiga våra krafter.”3

Han blev snabbt medveten om de svårigheter Kuba riskerade att hamna i på grund av sitt beroende gentemot sin sovjetiske ”storebror”.

Redan från maktövertagandet hade han förstått, att det var nödvändigt att bryta med den ensidiga sockerodlingen för att minska landets beroende, och att det var viktigt att försöka få igång en mer autonom ekonomisk utveckling. Den vikt som lades vid industrialiseringen var ett uttryck för denna prioritering. Men världsmarknadens järnhårda lagar gav sig snart till känna: produktionen av den främsta exportprodukten, sockerrör, sjönk och kunde inte längre betala för den import som behövdes för den ekonomiska utvecklingen i ett land utan energiresurser, och vars inkomster huvudsakligen kom från odlingen av denna enda gröda, vilken hade införts av kolonisatörerna på 1800-talet. Det blev nödvändigt att korrigera linjen.

”Vi ville accelerera industrialiseringen. Det var en dumhet. Vi ville ersätta all import och tillverka förädlade varor utan att se de enorma svårigheterna med importen av halvfabrikat”, sade Che senare till den uruguayanske författaren Eduardo Galeano.4

Handeln med Sovjetunionen och särskilt oljeleveranserna efter den totala brytningen med USA skulle ge valutastabilitet och en verkligt rättvis handel mellan ett litet ekonomiskt beroende land och en stormakt, som kallade sig socialistisk och som förfogade över kärnvapen och nyss hade kastat sig ut i erövringen av rymden.

Det dröjde inte länge innan Che – till skillnad från andra kubanska ledare – började begripa riskerna och svagheterna i dessa handelsrelationer.

Övergång och underutveckling

Mycket snart började han tvivla om inrikespolitiken. Förslag om att införa marknadsreformer av den typ som förespråkades av sovjetiska ekonomer som Liberman och Trapetsnikov blev föremål för många debatter, samtidigt som landet redan stod inför tvånget att förändra sin utvecklingsstrategi.

Den stora ekonomiska debatten som fördes mellan 1963 och 1965 inom industriministeriet, och därefter inom den kubanska ledningen, handlade om bygget av socialismen, närmare bestämt om villkoren för övergången från kapitalism till socialism på en ö som lider av att vara beroende av en enda produkt, socker, som direkt drabbas av den internationella marknadens tryck och vars utveckling hindras av den blockad som införts av den främsta ekonomiska världsmakten.

Motsättningen gällde värdelagens roll under övergångsperioden, graden av centralisering av företagen, betydelsen av materiella och moraliska incitament. De som betonade värdelagens betydelse gav marknadsmekanismerna en stor roll i den planerade ekonomin. De menade att det var nödvändigt att ge företagen stor ekonomisk autonomi och hävdade att det behövdes penningstimulans för att öka arbetsproduktiviteten. Che och hans anhängare lade framför allt vikten vid ett centraliserat styre, som skulle kunna ta hänsyn till den ojämna utvecklingen i landet. Så var till exempel telekommunikations- och transportnätet utvecklat samtidigt som det rådde en dramatisk brist på arbetskraft, och blockaden, den låga utvecklingsnivån och särskilt valutabristen gjorde det nödvändigt med en rigorös kontroll av tillgångarna.

Han hävdade att företagens finansiella autonomi äventyrade de nationellt beslutade prioriteringarna och gynnade vissa skikt. Företagens autonomi riskerade också att göra direktörerna mer självständiga i frågor om investeringar och löner, och den kunde på så sätt leda till en ojämlik och obalanserad utveckling. Om arbetet bara skulle organiseras utifrån ekonomiska incitament, fruktade han konsekvenserna och menade att det med nödvändighet skulle leda till sociala klyftor.

Han skrev profetiskt:
”Man talar om marknadsteorin. Varje marknadsorganisation syftar till materiella incitament […] och det är alltid direktörerna som tjänar mest. Det räcker att se på DDR:s senaste planer, och den betydelse man ger åt företagsledningen, eller snarare åt den lön direktörerna får för att leda företagen.”5

Tjugo år senare såg vi konsekvenserna av detta då folkmassorna reste sig i Östtyskland, trötta på den ekonomiska nedgången, på bristen på politisk frihet och på de korrumperade ledarnas privilegier.

Che vägleddes av en skarp antibyråkratisk känslighet, och använde sociala och politiska argument när han uttalade sig mot att prioritera marknadsrelationer under uppbygget av socialismen – men det innebar aldrig att han hade några illusioner om att det skulle gå att plötsligt avskaffa marknadsrelationerna. Fjärran från den karikatyr man gjort av hans ståndpunkter, hävdade han behovet av moraliska incitament, som han såg som kollektiva stimulanser till arbete, och som skulle kopplas till en lönepolitik som gynnade utveckling av kompetens. Det viktigaste var att ”på rätt sätt välja medlet för massornas mobilisering” – utan det var socialismen enligt honom dömd till nederlag.

Jämlikhetsreformerna och socialiseringen av ekonomin – vilken utan tvivel hade drivits för långt – hade varit avgörande för det folkliga motståndet. Gentemot de utländska angreppen byggdes det upp en ny värld, som det tycktes värt att kämpa för. Men han hävdade rätten att ta fel och preciserade att om hans uppfattningar skulle visa sig vara ”en farlig broms för produktivkrafternas utveckling, kommer beslut att fattas om att bryta och falla tillbaka på mer beprövade tillvägagångssätt”.6

Utvecklingen av det revolutionära medvetandet och den ökade utbildningen skulle bidra till att skapa en kommunistisk inställning till arbetet (och därför satte han själv ett exempel inte av självplågeri utan av nödvändighet). ”Skapandet av en ny människa och teknikens utveckling” skulle hindra att övergången till socialismen gick fel. Förhållandet mellan socialismen och människan stod i centrum för hans tänkande. Människan sågs som revolutionens huvudfaktor, ”aktören i det egendomliga och gripande drama som uppbygget av socialismen utgör”. Skolning och medvetande utgjorde hjärtat i detta mer rättvisa samhälle.

”I denna period av socialismens byggande kan vi bevittna den nya människans födelse. Hennes bild är ännu inte fullständigt fixerad och den kan aldrig bli det, eftersom denna process sker parallellt med utvecklingen av nya ekonomiska strukturer. […] Det är människan av det kommande tjugoförsta århundradet som vi måste skapa, trots att det ännu endast är en subjektiv icke-systematiserad strävan.”7

Så Ches utgångspunkter var inte stalinistiskt förvrängda utan humanistiska och revolutionära. Men det är sant att han alltför mycket betonade den ekonomiska kritiken av marknadsrelationernas tyngd och otillräckligt framhävde det sovjetiska politiska systemets karaktär av förtryckande polisstat. Det är utan tvekan en av de största bristerna i hans tänkande. En av hans levnadstecknare, Roberto Massari,8 understryker (i likhet med journalisten K.S. Karol) de svagheter i Ches analys, som flera av hans tal och texter fram till ungefär 1963 vittnar om. Denna svaghet åtföljs av en viss naivitet, särskilt i hans omdömen om ledningen i det gamla Folkliga socialistpartiet (PSP).

Det är först 1966, när han kommenterar den sovjetiska handboken i ekonomisk politik, som han fördjupar sin teoretiska betraktelse. Han skriver då:
”Stalins förfärliga historiska brott” kommer att visa sig vara ”att han föraktat den kommunistiska skolningen och infört obegränsad ledarkult.”9

Mot dogmatismen

”Ett uppror mot oligarkierna och mot de revolutionära dogmerna.” Det var så han i sin dagbok i Bolivia hyllade minnet av 26 juli-rörelsen. Han kritiserade livligt ”den skolastik som hämmat den marxistiska filosofins utveckling och förhindrat en systematisk behandling av denna period, vars politiska ekonomi inte analyserats”. (Människan och socialismen på Kuba).10

Hans uppfattning om ett avantgarde, vars ledare skulle vara föredömen vittnade om en kritisk men ofullständig syn på partiets roll och plats i förhållande till massorganisationerna. Han ironiserade:
”Partiet har redan beslutat för dig och du har inget annat att göra än att svälja det.”11 Och han slog fast:
”Vi skall inte skapa löntagare som underkastar sig det officiella tänkandet, inte heller stipendiater som lever gott på sina stipendier och utövar en frihet inom citationstecken.”12

Men han analyserade inte det enda och statsbärande partiets missgärningar – därtill var hans erfarenhet av sex år i den kubanska statens ledning för kort. Han var präglad av kriget, av den omfattande konflikten med Washington och av det specifika i de kubanska lärdomarna.
I Sierra Maestra hade han gått emot 16 juli-rörelsens avdelningarna i städerna, vilka sågs som en högerströmning. Fram till 1965 fanns det tre olika politiska strömningar (26 juli-rörelsen, PSP och Revolutionära direktoratet13), vilket visade sig vara ett hinder för revolutionens enhet. Det enade partiet bildades inte formellt förrän 1975, vid det kubanska kommunistpartiets första kongress – så stora var svårigheterna att enas. I det krigsklimat som rådde under revolutionens första år var det väsentliga att härda ut. Pluralismen sköts på framtiden.

Inte desto mindre praktiserade han en i grunden annorlunda politisk stil än den som den nya makten införde. Under det första nationella produktionsmötet 1961 är det öppenheten som råder. Misstagen och de ansvariga nämns offentligt: ”Ni har just tagit emot mig med varma applåder […] Men jag vet inte om det är som konsumenter eller som medbrottslingar […] Jag tror att det snarare är som medbrottslingar”, förklarar han inför 3 500 regeringstjänsteman.

Han var den ende – och det ledde till kritik – som i industriministeriets tidskrift lät föra en offentlig och motsättningsfylld debatt om landets ekonomiska system. Ministeriet var för övrigt en tillflykt för dem som avlägsnats från andra ansvarsposter. Så anställde han till exempel den förre kommunikationsministern Oltuski sedan denne fått lämna regeringen i juli 1960. Det är så mycket mer betydelsefullt, som Che hade fört en hård debatt just med Oltuski under upproret. Oltuski var medlem av 26 juli-rörelsens vänsterflygel och bedömdes som alltför antisovjetisk vid denna tid, då närmandet till Sovjetunionen stod på dagordningen.

Che vägrade på samma sätt att ge efter för påtryckningarna från en facklig ledare, som krävde att en bankanställd som anklagades för att ha varit Batistaanhängare skulle avskedas. Che försvarade bankmannens heder och avvisade redan från början varje ansats till häxjakt.

I en mycket klargörande text (Un pecado de la revolucion, ”En revolutionssynd”) påminner Che om de misstag, som han menar att man gjort gentemot den ”andra Escambray-fronten”,14 som marginaliserades under marschen mot Havanna. Han menar att dessa misstag ledde till att många medlemmar lämnade rörelsen. Denna självkritiska betraktelse om enhetsarbetet före maktövertagandet är den enda självkritik som överhuvudtaget hittills publicerats.

Han var mer medveten än alla andra ledare i tredje världen vid den tiden om den reellt existerande socialismens skavanker. Han var fientlig till byråkraternas kodade språk och drog sig därför inte för att framföra sin kritik offentligt och i hårda ordalag. I ett offentligt tal i Alger 1965 (hans sista officiella tal som kubansk representant) angrep han på ett afroasiatiskt seminarium den sovjetiska ledningens ”tysta samförstånd” med den imperialistiska utsugningen och bevarandet av den ojämlika handeln. Det var också för att han förutsåg de helvetiska svårigheter som bygget av socialismen på en enda ö skulle möta, och insåg behovet av andra revolutionära segrar, som han i sitt budskap till Tricontinental-konferensen lanserade det berömda slagordet ”Skapa två, tre, flera Vietnam” – ett slagord som ofta karikerats. Han upprördes av ”den batalj av krokben och invektiv som redan för tämligen lång tid sedan inleddes av representanter för det socialistiska lägrets två stormakter” och greps ”av ångesten i detta mänsklighetens ödesdigra ögonblick” gentemot ”Vietnams ensamhet”.15 Med klarsynthet förutsåg Che den historiska utvecklingen och faran med isolerade uppror i en värld som under kalla kriget tragiskt dominerades av imperialismen och stalinismen, och där den senares undergångsväg redan var utstakad.

Från 1962., ett år efter det officiella utropandet av den kubanska revolutionens socialistiska karaktär och två år efter upprättandet av privilegierade förbindelser med Sovjetunionen, hade raketkrisen rubbat hans förtroende för alliansens hållbarhet och stödets pålitlighet. Han hade fått i uppdrag att förhandla med Moskva om militärt stöd gentemot de allt tydligare hoten om amerikansk intervention efter misslyckandet i Grisbukten 1961. Förslaget att installera kärnvapen på Kuba – ett förslag som Moskva hade ansvar för – syftade till att avskräcka Pentagon från att utlösa ett sådant angrepp. Men i själva verket rubbade förslaget atomvapenjämvikten, eftersom närheten till USA:s territorium innebar att en sovjetisk attack skulle kunna komma mycket snabbare och amerikanerna inte skulle kunna svara lika effektivt. Hotet om kärnvapenkrig ökade. Kennedy krävde att raketerna skulle dras tillbaka och hotade med en termonukleär konflikt: världen stod vid randen av krig. Den sovjetiska regeringen accepterade att montera ned de offensiva vapnen under amerikansk kontroll.

Men tillbakadragandet av raketerna och förhandlingarna mellan Chrusjtjev och Kennedy skedde i den sovjetiska diplomatins byråkratiska tradition utan att rådfråga någon, och med totalt förakt för den kubanska suveräniteten. Kubanerna blev oerhört överraskade och indignerade och oktoberkrisen (”de ljusa och svåra dagarna” som Che skrev i sitt avskedsbrev) utgjorde utan tvivel den första sprickan i relationerna mellan Kuba och Sovjetunionen.

Sovjetunionens utrikespolitik – och särskilt det småsnåla stödet till det vietnamesiska folket – skulle komma att förstärka hans alltmer kritiska syn på det socialistiska lägret.

Den mystiska avfärden

Hur ska vi förstå hans avresa från Kuba? Var det övertygelsen om att det var omöjligt med vidare utveckling för en isolerad ö? Var det en önskan att bege sig ut i striden igen? Var det viljan att bryta det kubanska beroendet av Sovjetunionen, en vilja som han delade med Fidel Castro? Den arbetsdelningen mellan statsmannen och upprorsmannen var kanske resultatet av en kompromiss. Men den arbetsfördelningen räcker inte för att förklara de sprickor och konflikter som fanns före hans avresa, och den räcker inte för att förstå vad som hände senare. Är han medveten om att han allt mindre passar in i det politiska system som håller på att upprättas? Hans krav irriterar ämbetsmännen och de politiska ledarna. Hans livsstil är en utmaning mot den nomenklatura som håller på att födas och vars inkompetens han kritiserar. Bristen på ekonomiskt utbildade ledare är katastrofal, men han anklagar också sig själv för att vara ansvarig för misstagen:

”Vi är skyldiga och det måste vi säga öppet. Vill arbetarklassen döma oss för det? Må den fördöma oss, må den ersätta oss, må den avrätta oss, må den göra vad den vill. Där ligger problemet.”

Han angriper de fackliga ledarna, som i flertalet fall inte har någon massbas och tror sig bara ha rättigheter och inga skyldigheter. Han hävdar:

”I den här situationen skulle fackföreningarna kunna upphöra att existera och överföra sina funktioner till kommittéer för arbetets rättvisa. Bara den fackliga byråkratin skulle ha något emot det, eftersom den skulle tvingas återvända till produktionen […] de mest berörda svarar på detta att de har varit fackliga ledare i arton år.”

På samma sätt angriper han mycket tidigt urartningen hos Kommittéerna till försvar för revolutionen (CDR), vilka han ser som ett fäste för opportunister. Han påminner medlemmarna i säkerhetstjänsten om att ”kontrarevolutionär är någon som kämpar mot revolutionen, men den som använder sitt inflytande för att få en bostad och därefter skaffar sig två bilar, den som bryter mot ransoneringen, som äger allt det som folket inte har, är också en kontrarevolutionär.”

Den biografi som nyligen publicerades av Paco Ignacio Taibo II illustrerar mycket väl den växande spänning som skapas av klyftan mellan bristande ekonomiska och mänskliga resurser och nödvändigheten av snabb utveckling i ett land under angrepp utifrån.

”Vi befinner oss i en svår situation; vi kan inte unna oss lyxen att bestraffa misstagen, kanske kan vi det om ett år. Vem ska avskeda industriministern som i november skrev på en plan för att producera 10 miljoner skor och några andra dumheter?”

Han tycks förbrukas i en utmattande strid och skärper sin kritik och sin självkritik mot ett alltför krävande funktionssätt:
”Beslut som ska verkställas, uppgifter som inte diskuteras […] till slut ser vi inte folk som mänskliga varelser utan som soldater, som nummer i ett krig som det gäller att vinna. Spänningen är så stor att vi inte ser något annat än målet […] och vi glömmer så sakta den dagliga verkligheten […] Vi måste göra något för att det här ministeriet ska bli lite mer mänskligt.”16

Che slåss på alla terränger. Samtidigt som han genomför en omorganisering inom industrin deltar han i teoretiska debatter om sökandet efter en annan socialism, allt mer övertygad om Sovjetunionens misslyckande. Men den ekonomiska debatten – som handlar om Kubas utvecklingsstrategi – sluter med ett nederlag för Che. Han ger sig av på en lång resa. Det mycket Moskva-kritiska tal som han håller i Alger tas illa emot. Flera vittnesmål bekräftar det17 och talet kommer aldrig att publiceras i sin helhet i den kubanska pressen. En av attachéerna vid den sovjetiska ambassaden som idag lever i exil (och som vill förbli anonym) bekräftar att den sovjetiska regeringen meddelade, att ett sådant tal från en kubansk ledare var oacceptabelt. Che togs emot av Fidel Castro på flygplatsen, och stängde in sig med honom under två dagar – efter det uppträder han aldrig mer offentligt.

En månad senare avreser han i hemlighet till Kongo. Att Havanna såg Afrika som en av de viktigaste terrängerna i konflikten mellan tredje världen och imperialismen på sextiotalet står bortom tvivel. Men det är tveksamt om Ches deltagande fanns med i de ursprungliga planerna. Bortsett från de diplomatiska problemen, måste hans närvaro skapa svårigheter för de afrikanska ledarna (bland dem Kongos nuvarande ledare Laurent-Désiré Kabila), som inte drog sig för att tala om det. Även om den kubanska utrikespolitiken vid den tiden var djärv – och den var verkligen utomordentligt djärv – verkar det inte troligt att man tänkt, att den främste kubanske ledaren efter Fidel Castro skulle delta. Enligt Taibo II tog Che i februari 1965 upp med Nasser, att han eventuellt skulle delta i kampen i Kongo, men gav upp idén sedan han övertygats av den egyptiske ledarens argument. Hur ska man förklara denna tvekan och dessa omsvängningar som var så föga typiska för hans person?

Några månaders deltagande räckte för att han skulle inse hur orealistiskt företaget var med tanke på de afrikanska befrielserörelsernas svagheter. Han beslöt att organisera reträtten. En inställning som motsäger att han skulle ha drivits av böjelser för ”självmord”. Han gick emot Fidel Castros förslag att skicka ytterligare kubaner.18 Han är realistisk och pragmatisk och bedömer reträtten som oundviklig. Hans dagbok i Afrika (som han ville kalla ”Minnen från det revolutionära kriget: Kongo”) publicerades endast i delar, trettio år senare. Hans korrespondens med Fidel Castro är okänd.

Han stannade flera månader i Prag, ”ett säkert ställe där han ska bestämma sig för vad han vill göra”.19 Hans närvaro är hemlig, eftersom han misstror den tjeckiska säkerhetstjänsten djupt. Man vet inget om motiven för denna långa vistelse eller om de brev han skickar till Fidel Castro. Han återvänder i hemlighet till Kuba och tränar sig några månader underjordiskt.

Hur förbereds avfärden till Bolivia i slutet av 1966? Hur ska man förklara den roll som det bolivianska kommunistpartiet får, trots att deras relationer sedan tidigare är konfliktfyllda? Che mötte 1964 på Kuba ledaren för en utbrytning ur bolivianska kommunistpartiet vilken förespråkade väpnad kamp, och redan det hade lett till generalsekreteraren Mario Monjes vrede. Denne uteslöt andra bolivianska vänsterkrafter innan han övergav gerillan.20

Hur ska vi förstå bristerna, ”planernas avsaknad av genomskinlighet och deras tvetydighet”, enligt Taibo II, när vi vet hur sträng och minutiös Che var? Den franske förläggaren Francois Maspéro upptäckte senare, att han själv var den främste stöttepelaren i det utländska nätverket. Regis Debray reste för att rekognoscera och studera terrängen – ett tungt ansvar för en fransk student vars bedömning sedan kom att ifrågasättas.
Enligt Taibo II som citerar en ClA-rapport skulle CIA ha blivit informerade redan i slutet av 1966 om förberedelserna för gerillan.21

Räcker det oförutsedda händelseförloppet med den för tidiga upptäckten av träningslägret, vilket tvingade gruppen ut i oförutsedda strider, som förklaring till de dramatiska händelserna och den slutliga utgången? Ingen kan svara på den frågan idag.

Deformerad och mumifierad överlever Che. Efter Berlinmurens fall, i ruinerna av 1900-talets revolutioner. Besegrad och segrare. Var ligger kraften i hans budskap? En övertygelsens man, krigsledare och misslyckad poet, upprorisk och engagerad, minister och därefter gerillasoldat. Han förkroppsligar föraktet mot makten, han återupprättar politiken. Det har inte funnits, det finns inte någon ”guevaristisk” modell för uppbygget av socialismen. Men det finns ett sökande efter andra samhälleliga organisationsformer, ett samhälle till nytta för los de abajo (dem där nere) och inte los de arriba (de där uppe), som man säger idag i Latinamerika. Bärare av en moralisk syn på makten, politisk ledare av en ny typ vars ord och handlingar stämmer överens, vildsint kritiker av socialismens avvikelser – det som gör honom modern är denna blandning av humanism och integritet. ”Guevara har anlänt, slut på maskeraden”, skrek redan demonstranterna i Montevideo 1961…

Janette Habel
Maj 1997

Noter
1. 26 juli-rörelsen, har fått namnet efter det datum — 26 juli 1953 – då Castro och hans anhängare genomförde attacken mot Moncadakasernen. Se avsnittet ”Några årtal”.
2. Paco Ignacio Taibo II, Ernesto Guevara también conocido como el Che, Ed. Planera 1996. Citaten i den här boken från den franska översättningen, Ed. Métaille/Payot 1997.
3. Opublicerad text. Källa: Carlos Tabladas manuskript.
4. Taibo II, s. 42.4. Den politik Che beskriver här kallas ”importsubstitu-tion” och rekommenderades vid den här tiden av FN för Latinamerikas länder.
5. Ernesto Che Guevara, Ecrits d’un révolutionnaire. Ed. La Bréche, Paris 1987.
6. Bettelheim, Guevara m.fl. Planeringsdebatten på Kuba, Rabén & Sjögren, Stockholm 1972., s. 57.
7. Guevara, Vi skall segra!, artikeln ”Människan och socialismen på Kuba”, Rabén & Sjögren, Stockholm 1968, s. 133.

8. Roberto Massari, Che Guevara pensiero e politica dell’utopia. Ed. Asso-ciate, Rom 1987.
9. Opublicerade kommentarer till Sovjetiska vetenskapsakademiens handbok i politisk ekonomi. Citeras i Juan Antonio Blanco, Tercer Milenio, s. 83, Havanna 1995.
10. Vi skall segra!, s. 130.
11.Opublicerat, ur Tabladas manuskript.
11. Vi skall segra!, s. 134.
13. Revolutionära direktoratet, en studentorganisation som deltog i kampen mot diktaturen.
14. Den andra Escambrayfronten, en utbrytning ur Revolutionära direktoratet, bildades under ledning av Eloy Gutierrez Renoyo. Den uteslöts under marschen mot Havanna, samtidigt som Che hade lyckats ena alla rebellstyrkor i regionen. Det tycks ha varit Fidel Castro som fattade beslutet.
15. Debray, Guevara m.fl. Kontinent i uppror, Rabén & Sjögren, Stockholm 1967, ur artikeln ”Vietnam får inte lämnas ensamt!” s. 144.
16. Citaten i detta stycke från Taibo II.
17. Raul Roa ringer upp Che när denne återvänt till Havanna (i mars 1965) för att be honom ta emot journalisterna Huberman och Sweezy samt för att gratulera honom till talet i Alger. Che svarar: ”Det är nästan ingen jävel utom du som gillar det talet.” (Muntlig redogörelse. Paris 1997.)
18. Framgår av utdrag ur Ches dagbok, som publicerats i Taibo II m.fl. L’année ou nous nettons nulle part. Ed. Métaille, Paris 1995.
19. Enligt en kubansk säkerhetsagent, citeras i Taibo II. zo. Taibo II, s. 614. ii. Taibo II, s. 635.

Den kinesiska revolutionen 1949

Ted Grants artikel, skriven innan Mao Tse Tungs Röda Armé tog makten för femtio år sedan, är ett lysande exempel på marxismens metod för att analysera nya fenomen. Grant förstod revolutionens enorma effekt på världsrelationerna, men varnade också för att ”det totalitära styret kommer att använda sig av den gamla regimens barbari och grymheter”.

Den kinesiska  revolutionen 1949

Den kinesiska Röda Arméns spektakulära avancemang gör att diplomaterna i USA:s och Storbritanniens utrikesdepartement nu på allvar diskuterar möjligheten av att Chiang Kai Sheks regim kollapsar totalt. Hela den kapitalistiska pressen skriver i nedstämd ton om möjligheten av att norra och centrala Kina till Yangtze hamnar under stalinistiskt styre.

Mindre än tre år efter den japanska imperialismens kollaps har Röda Armén lagt under sig Manchuriet och större delen av norra Kina. Den kinesiska huvudstaden Nanking kan tillsammans med den rikaste staden Shanghai, med fem miljoner invånare, inom kort falla i Röda Arméns händer. Stalinisterna kontrollerar redan nu ett territorium med över 170 miljoner invånare.

De brittiska kapitalisterna, som har investeringar på 450 miljoner pund i Kina, är förskräckta över utsikten att förlora denna enorma investeringsmarknad. Den amerikanska imperialismen, i vars intressesfär Kina kom att ingå i och med att de andra imperialistiska makterna försvagades under kriget (andra världskriget, ö a), har givit Kuomintangregeringen tre miljarder dollar i bistånd i ett fruktlöst försök att bevara Kina för fortsatt imperialistisk utsugning.
De amerikanska imperialisterna inser nu att ytterligare investeringar vore att kasta pengarna i sjön. Trots att de vid krigets början hade alla fördelar vad gäller militär och teknisk styrka har Kuomintang lidit nederlag efter nederlag. Kuomintangregimen under Chiang Kai Sheks diktatoriska styre representerar de feodala godsherrarna och kapitalisterna. Den kontrolleras av en ytterligt korrupt militär klick som förtrycker arbetarna och bönderna.

Stalin och Bukharin

Chiang Kai Shek kom till makten efter nederlaget för den kinesiska revolutionen 1925-27 där han spelade rollen av huvudslaktare av arbetarklassen. Att han lyckades med det berodde på Stalin, Bukharin och det kinesiska kommunistpartiets ledning. Deras linje var att bilda block med de kinesiska godsherrarna, kapitalisterna och feodala krigsherrarna under förevändning av enighetsbehovet i kampen mot imperialismen. Som en konsekvens av detta saboterade de arbetarnas och böndernas försök att ta kontroll över industrierna och jorden. En ”kommunistisk” arbetsminister saboterade strejker och bestraffade strejkande arbetare. En ”kommunistisk” jordbruksminister lät skjuta bönder som försökte ta över jorden.
Det kapitalistiska Kuomintang anslöts som sympatiserande sektion till Kommunistiska internationalen. Trotskij visar i ”Tredje internationalen efter Lenin” stalinisternas roll: ”Kuomintang erkändes som sympatiserande sektion till Komintern i början av 1926 på förslag av SUKP:s politbyrå med Trotskij som enda röst emot. Hu Han-min från Kuomintangs högerflygel deltog på Kominterns VU:s sjätte plenum i februari 1926 i egenskap av besökare från Kuomintang. Chiang Kai Sheks hantlangare Shao Ki-tze var besökare vid det sjunde plenat i november 1926”.

Den 21 och 22 mars 1927 tog Shanghais arbetare över kontrollen över staden. Chiang började genast förbereda för att krossa dem. För detta konspirerade han med imperialisterna.
Istället för att rusta för strid gav stalinisterna fullt stöd till Chiang. I Kominterns officiella bulletin International Press Correspondence franska upplaga stod det den 23 mars 1927: ”Istället för att, som imperialisterna säger, splittra, har Kuomintang stålsatt sina styrkor”.
Den 30 mars: ”En splittring i Kuomintang och stridigheter mellan arbetarna i Shanghai och de revolutionära trupperna är helt uteslutet för tillfället… Chiang Kai Shek… sade själv att han skulle följa partilinjen… En revolutionär som Chiang Kai Shek kommer inte att, som imperialisterna fått för sig, gå över till Chang Tao-lin (en nordkinesisk general) och bekämpa befrielserörelsen…”

Chiang gick vidare med att organisera en kupp, massakrera gräddan av de kämpande arbetarna, förbjuda fackföreningarna och kommunistpartiet och beröva massorna alla rättigheter. De upproriska massorna besegrades grundligt och resterna av kommunistpartiets ledning flydde ut på landsbygden och försökte organisera ett bondekrig.

Bondearmén

Gerillakriget kastade fram ledare med en anmärkningsvärd militär begåvning. Mao Tse Tung, Chu Teh och andra lyckades gäcka de starka arméer som Kuomintang satte in mot dem. Trots den felaktiga politiska linjen, vilken ledde till upprepade katastrofer, lyckades man i en av militärhistoriens större bedrifter genomföra Den långa marschen, en årslång omgruppering på över 10 000 km till bergsmassiven i Yenanprovinsen där man satte upp en ”sovjet”-republik med uppskattningsvis 10 miljoner invånare. Där lyckades man hålla ut mot upprepade anfall av Chiangregimen. Nyckeln till framgång var att man delade ut jorden till dem som brukade den.

Under tiden ökade Chiangregimen ständigt trycket på arbetarna och bönderna. I vissa områden drev korrupta kronofogdar in skatterna från bönderna 80 år i förskott.

Militärutgifterna ökade konstant och den bräckliga Kuomintangregimen visade sig oförmögen att åstadkomma ett revolutionärt motstånd mot den japanska imperialismens härjningar.

En ruttnande regim

Chiangregimen urartade till ett kaos av mutor och polisbrutalitet. På 20 år blev den så totalt degenererad att den förlorade nästan allt stöd även hos medelklassen.

Efter Japans kollaps, påskyndat av Röda Armén i Manchuriet varvid stalinisterna fick tillgång till stora mängder materiel och ammunition, föll stora delar av Manchuriet och norra Kina i de kinesiska kommunisternas händer. Den kinesiska Röda Armén hade bedrivit gerillakrig mot japanerna och kunde smidigt ta över stora områden när den japanska armén kollapsade. Även under kriget mot Japan var Chiangs primära angelägenhet den sociala oron på hemmafronten, kriget mot kommunisterna och arbetarna, och hade det inte stått klart att Japan skulle komma att förlora hade han antagligen kapitulerat och gjort upp med den japanska imperialismen.
Den amerikanska imperialismen hjälpte Chiang med ammunition och andra förnödenheter och t o m med transport av trupper till Manchuriet och norra Kina utförd av USA:s flotta och flygvapen. Chiang hade till en början framgångar men förgäves. Han ledde en döende regim, t o m mer kaotisk än tsarregimen i Ryssland. Den var så rutten att stora delar av förnödenheterna från USA såldes direkt till stalinisterna i utbyte mot guld, och ministrar och ämbetsmän stoppade en stor del av det amerikanska biståndet direkt i sina egna fickor. Bara en mindre del av ammunitionen och förnödenheterna nådde faktiskt fram till trupperna vid fronten.

Som inom alla dödsdömda regimer intrigerade ledarna mot varandra. Chiang själv skar av försörjningslinjerna till general Fu Tso Yi, den ende kompetente militären på nationalistsidan, av ren rädsla för att denne skulle utmanövrera honom. De övriga generalerna visade sig helt underlägsna Röda Armén vad gäller strategi och taktik.

Mao Tse Tung påpekade dock att huvudskälet till stalinisternas seger var de sociala frågorna. ”Jorden till den som brukar den” som i ryska revolutionen innebar dödsstöten för de feodala godsherrarna och deras korrupta regim. I stora delar av landet har de kinesiska stalinisterna genomfört den agrara revolutionen. Det är den stora skillnaden mellan 1927 och idag. Det är detta faktum som gjort att Chiangs arméer har smält samman. De består av de fattigaste bönderna som inte har råd att muta sig fria från militärtjänstgöring. Till och med News Chronicle (11 december 1948) erkänner detta: ”Det råder utbrett missnöje bland manskapet i nationalistarmén. Chiangs meniga soldater får ungefär 50 öre i månaden. I vissa byar leds de värnpliktiga bort till tjänstgöringen i rep och när de transporteras med tåg låser man dörrar och skjutluckor som vid boskapstransporter så att de inte kan fly”.

Naturligtvis deserterar soldaterna med sina vapen, ibland hela divisioner, när de möter stalinisternas program för jordreform.

Jordbruksprogrammet

Vid det kinesiska kommunistpartiets nationella jordbrukskonferens den 13 september 1947 föreslogs ett agrart program med bl a följande punkter:

§ 1. Feodal och halvfeodal utsugning inom jordbruket avskaffas. Principen ”jorden till brukaren” ska råda.
§ 2. Rätten för godsherrar att äga jord avskaffas.
§ 3. Den nedärvda rätten för kloster, tempel, skolor, institutioner och organisationer att äga jord avskaffas.
§ 4. Alla skulder som bönder ådragit sig före jordreformen avskrivs.
Paragraf 10, som riktar sig direkt till Kuomintangs soldater och även officerare lyder i delar:
§ 10c. Allt manskap i Folkets befrielsearmé, demokratiska styrelser och alla folkliga organisationer på landsbygden ska få jord i samma utsträckning som bönder för sin egen och sin familjs behov.
§ 10d. Godsherrar och deras familjer ska få jord i samma utsträckning som bönder.
§ 10e. Kuomintangs officerare och soldaters familjer och andra fientliga styrkors familjer ska om de är bosatta på landsbygden få jord i samma utsträckning som bönder.

En av de utmärkande faktorerna i den kinesiska situationen är arbetarklassens relativa passivitet. Förvisso har som resultat av den nationalistiska arméns sammanbrott utbredda strejker ägt rum i de stora städerna, Shanghai, Kanton, Hanchow och Nanking, trots den omfattande repressionen. Det står dock klart att arbetarna i takt med att stalinisterna avancerar mot de större städerna vid Yangtze bara har att ansluta sig till dem i brist på ett massalternativ. Chiang Kai Sheks regim har aldrig haft stöd hos arbetarklassen.

Varje socialistiskt sinnad arbetare måste välkomna störtandet av kapitalismen och feodalismen i denna viktiga del av Asien, trots att det äger rum under stalinistisk ledning. Dess långsiktiga betydelse är lika stor som den ryska revolutionen. Det finns ingen bättre marxistisk analys av den dystra framtiden för kapitalistklassen i världen än den som står att läsa i The Times’ ledare den 10 november 1948:

Lika stor som 1917

”I bästa fall är detta ett lysande undantag (staden Hsuchow som hölls av nationalisterna och sedan dess har fallit) efter månader av nederlag som ändrat styrkebalansen – militärt, ekonomiskt, politiskt – till kommunisternas fördel. Deras hårdnade grepp över stora delar av norra Kina har en djupare betydelse än den japanska invasionen för tio år sedan, för kommunisterna – hjälpta av Ryssland som de varit och marxister som de är – sammanför och organiserar lokala revolutionära styrkor. I fråga om omfattning och sannolika konsekvenser måste det pågående upproret jämföras med det i Ryssland 1917 – ur vilket det uppenbarligen direkt härstammar. Fortsatta framgångar för de kinesiska kommunisterna skulle innebära utvidgat inflytande och vid rätt tillfälle större framgångar för den makt med vilken de allierar sig. Hyllade sovjetiska planer på att ansluta de asiatiska miljonerna till det läger som redan sträcker sig från Oder till Sakhalin skulle innebära den största förändringen av styrkebalansen hittills.

De kan rekrytera ur bondemassorna till sina arméer, och de har vunnit stöd bland bönderna genom att expropriera godsherreegendomen och omfördela jorden. Hittills har kommunisternas jordreformer skapat ett uppenbart välstånd eftersom de inte har behövt försörja några större städer; livsmedlen har stannat på landsbygden.

I vissa regioner har befälhavare hänsynslöst skjutit eller fängslat de som betraktats som antikommunister, i andra regioner har man visat tolerans och vardagslivet har inte förändrats i någon större utsträckning. Affärsidkare och dylika har t o m fått välja mellan att stanna eller ge sig av.

Denna tolerans verkar vara medveten politik från Mao Tse Tung, den synnerligen sluge kommunistiske ledaren. Hans skrifter och tal visar att han är en orubblig marxist, men som sådan inser han att Marx’ analys av revolutionens möjligheter i det industrialiserade Europa det senaste århundradet inte utan vidare kan appliceras på det huvudsakligen agrara och mer primitiva kinesiska samhället.

Mao verkar ha bestämt sig för att nå sitt kommunistiska mål i två stadier. Först etablerar han ett system av relativt fri handel, liknande den Nya Ekonomiska Politiken som Lenin introducerade efter krigskommunismens sammanbrott i Ryssland. Det är på detta stadium han f n befinner sig, varigenom han inte utan grund hoppas att kunna vinna över bönderna och även dämpa rädslan hos många stadsbor. Därefter, när det första stadiet är genomfört, planerar han att gå vidare i riktning mot ”marxistisk socialism”.

Beteckningarna marxism och kommunistisk om Maos politik är naturligtvis felaktiga. Den stalinistiska politiken i Ryssland, östeuropa och Kina har kallats marxistisk av samtliga kapitalistiska skribenter. I själva verket är stalinismen en perversion av marxismen. Icke desto mindre konstaterar The Times att de kinesiska stalinisternas taktik uppvisar stora likheter med den östeuropeiska varianten.

Två sidor av myntet

Samtidigt som vi välkomnar feodalismens sönderfall i Kina måste det betonas att det stalinistiska ledarskapet innebär en seger för en fruktansvärd karikatyr på en marxistisk revolution. Istället för riktig demokrati kommer en regim lika brutal som den ledd av Chiang Kai Shek att etableras. Precis som ledningarna i östeuropa kommer Mao att betrakta Ryssland som sin förebild. Utan tvekan kommer man att uppnå stora ekonomiska framgångar. Men massorna, både bönder och arbetare, kommer att tvingas inse att byråkratin förslavar dem.

Stalinisterna inlemmar i sin regim exfeodala ministrar, kapitalistiska element och den byråkratiska ämbetsmannakasten i städerna som kommer att suga åt sig privilegier och makt. På basis av en sådan outvecklad ekonomi kommer en differentiering av bondeklassen liknande den i Ryssland efter NEP att äga rum.

I kombination med misslyckandena att nationalisera jorden och de kapitalistiska elementen inom handeln och eventuellt även den lätta industrin kan vägen på så vis komma att beredas för en kapitalistisk kontrarevolution. Man ska komma ihåg att den kinesiska arbetarklassen relativt sett är svagare än bondeklassen jämfört med i Ryssland under NEP, detta p g a Kinas underutveckling.

Till och med i Tjeckoslovakien och övriga östeuropa med sin relativt sett svagare kapitalistklass var faran av ett kapitalistiskt maktövertagande en realitet under en period. Det faktum att arbetarna och bönderna inte kommer att ha någon demokratisk kontroll och att det totalitära styret kommer att använda sig av den gamla regimens barbari och grymheter understryker risken för ett kapitalistiskt maktövertagande.

Det förefaller dock mest sannolikt att kapitalismen kommer att besegras p g a dess försvagning i världsskala. Imperialismens kraftlöshet i den nuvarande situationen visas av det faktum att de intervenerade aktivt mot den kinesiska revolutionen 1925-27, medan den idag bara hjälplöst ser på när Chiangs regim faller sönder.

Det verkar troligt att Stalin kommer att få en ny Tito att räkna med. De mer beräknande borgerliga kommentatorerna spekulerar redan i detta med viss förtjusning. Mao kommer att ha en stark bas i Kina med sin befolkning på 450-500 miljoner, sina stora resurser och det massstöd hans regim tveklöst kommer att åtnjuta i början. De konflikter som kommer att uppstå bör användas för att förklara för och hjälpa arbetarklassen världen över att förstå stalinismens karaktär.

Ted Grant (översättning: Johan Sand)

Från Tidskriften Marxismen Idag.

Paris. Från studentoroligheter till en proletär socialistisk revolution

Av Pierre Frank. Från antologin De nya revolutionärerna, Aldus Bonniers 1969, red Tariq Ali.

Paris. Från studentoroligheter till en proletär socialistisk revolution

Maj 1968 har gått till den franska socialismens historia som den månad då Quartier Latin gjorde ”revolt”. ”Upploppen” här ledde till storstrejken den 13 maj, på dagen tio år efter generalernas och les pieds noirs (de franska kolonisternas) kupp i Alger, som föregick de Gaulles uppstigande till makten. ”Upploppen” innebar också inledningen till den period som kommer att likvidera den gaullistiska regimen. Hur skedde det och vad var det egentligen som hände?

Dag för dag

För att finna rötterna till den intensiva politiseringen av student- och universitetsvärlden måste man gå tillbaka till kriget i Algeriet. Kriget i Algeriet, inflytandet från Kuba, Che Guevaras martyrdöd och i viss utsträckning också ”kulturrevolutionen” i Kina skärpte denna politiska utveckling och drev den allt mer och mer bort från den ”fredliga samexistensens” politik, från den ”fredliga och parlamentariska vägen” till socialismen.

Det var i detta sammanhang de speciella universitetsproblem som skapades av det franska undervisningsväsendets och dess metoders föråldrade karaktär kom att sättas in som pådrivande medel. Den senaste händelseutvecklingen inleddes den 22 mars i Nanterreuniversitetet, detta nya universitet i en förstad till Paris som var avsett att bli landets allra modernaste undervisningsanstalt, utrustad med alla tänkbara moderna hjälpmedel.
Men det förlades till en plats där det kom att exponeras för en rad sociala motsägelser. Det uppfördes med en kåkstad som närmaste granne. Kommunen behärskas av kommunistiska partiet, och det lokala KP såg med stort ogillande på den agitation, den politiska debatt och den splittrande jäsning som grupper, som i stor utsträckning leddes av aktivister som vid olika tidpunkter uteslutits ur UEC (Union des Étudiants Communistes), drev igång i förstaden. Och en stor del av studenterna kom från sextonde arrondissementet och andra områden i västra Paris, som hör till de högborgerligaste i hela staden. Till skillnad från sina kamrater vid Sorbonne hade studenterna i Nanterre inte någon befryndad miljö utanför universitetsområdet, utan tvangs att diskutera sina undervisnings- och samhällsproblem sinsemellan. Och de sammanförde snart dessa båda grupper av problem.

Myndigheternas syn på vad som skedde framgår rätt väl av vad undervisningsministern yttrade i parlamentet, sedan sammandrabbningarna på gatorna hade pågått några dagar: ”Vad är det egentligen för intriger de här ’galningarna’ i Nanterre ägnar sig åt dag ut och dag in? … Under samlingsbeteckningen ’det kritiska universitetet’ framfördes de vansinnigaste snillefoster i hörsalar som för att hylla Saken döpts om till Fidel Castro, Che Guevara, Mao Tse-tung och Leo Trotskij.(1)

Universitetsmyndigheterna bestämde sig för att ingripa mot en grupp studenter, bland dem Daniel Cohn-Bendit. Den sistnämnde hade redan haft en sammandrabbning med en minister som kommit till universitetet för att inviga en simbassäng. Studenterna vid Sorbonne beslöt att solidarisera sig med sina kamrater i Nanterre, som hotades med relegering, och att hålla ett stödmöte för dem fredagen den 3 maj på Sorbonnes gård. Samtidigt förklarade en fascistisk grupp, Occident (Västerlandet) – gruppen är numerärt obetydlig men har så goda förbindelser att den ostraffat kan genomföra vilka attacker som helst – att den skulle ”rensa” Quartier Latin.

På eftermiddagen den 3 maj samlades ledarna och större delen av aktivisterna inom universitetsrörelsen på Sorbonnes gård. Gruppens ordningsmän hade också kommit, för att stoppa eventuella fascistiska attacker. Men mot slutet av mötet, som försiggått helt utan intermezzon, invaderade polisen Sorbonne och arresterade flera hundra av de närvarande. Polisen hade berett sig tillträde till universitetsområdet i enlighet med en skriftlig anhållan från universitetets rektor, Roche. Men även om den saken inte befriar honom från hans ansvar för de aktioner som företogs, kan det inte råda något tvivel om att polisoperationen ingick i en plan som kläckts ut på ännu högre ort.

Myndigheterna räknade med att oron bland studenterna åstadkommits av smågrupper utan stöd bland studenterna i stort. Man var övertygad om att allt som behövdes för att göra slut på oron var några beslutsamma åtgärder, och detta inte minst som examensperioden snart skulle vara inne. Därtill hade organisationssekreteraren i Frankrikes kommunistiska parti, Marchais, i våldsamma ordalag brutit staven över dessa ”smågrupper” i l’Humanité och bland annat talat om ”den där tysken Cohn-Bendit”. Myndigheterna måste därför ha räknat med att lugnt kunna slå ner studenterna, utan risk för att arbetarorganisationerna skulle provoceras att solidarisera sig med dem.

Arresteringen av studentaktivisterna, som fördes bort i polispikéter mitt för ögonen på alla som befann sig på Boulevard St Michel, ledde emellertid till omedelbara motaktioner. Studenterna gick till angrepp mot polisbilarna och det kom till spontana sammandrabbningar, våldsammare än vad man hade upplevt i Frankrike på åratal. Många partilösa studenter spelade ledande roller i dessa sammandrabbningar.

Dagen därpå utlyste UNEF (Union Nationale des Étudiants de France) och SNES (Syndicat National de l’Enseignement Supérieur) obegränsad strejk till måndagen den 6 maj. Sedan en snabbt sammankallad domstol dömt flera demonstranter till kännbara fängelsestraff, inleddes strejken på utsatt dag och man förde fram tre krav som måste uppfyllas innan man alls gick med på förhandlingar: de dömda studenterna skulle friges och få amnesti, polisen skulle dras tillbaka från Sorbonne och universitetet skulle öppnas igen med fullständiga politiska och fackliga rättigheter för studenterna.

Den 6 maj blev en stormig dag från tidigt på morgonen. På eftermiddagen kom det till ännu hårdare sammandrabbningar än de som hade ägt rum veckan innan. Och på kvällen hade man i St Germain des Prés sammanstötningar som varade i flera timmar och krävde offer på båda sidor. Distriktets invånare upprördes över polisbrutaliteten och visade klart sin sympati för demonstranterna.

Ingen av de borgerliga tidningar som kom ut dagen därpå stödde polisen. Ledarna för UNEF och SNES kallade till ett möte klockan i3.30 på Place Denfert-Rochereau. De strejkande ockuperade torget vid den anbefallda tidpunkten och höll sitt möte. Polisen meddelade via pressen att den inte hade givit sitt tillstånd till mötet (det var ingen som hade begärt något tillstånd) men att man ändå hade ”tolererat” det! Efter mötet samlades man till ett demonstrationståg, som under flygande röda fanor marscherade cirka tjugo kilometer genom Paris gator och tågade Champs Elysées fram upp till Place de l’Étoile.

Både den borgerliga pressen och l’Humanité undvek att nämna ett visst bestämt inslag i denna demonstration. Men vid parlamentets sammanträde dagen därpå kunde en representant för UNR (Union pour la Nouvelle République) inte hålla tillbaka sin indignation: ”. . . Internationalen sjöngs där [vid den okände soldatens grav under Triumfbågen] och man tillverkade röda fanor genom att riva sönder blå-vit-röda [den franska trikoloren] .(2)

Som så ofta under de här striderna improviserade demonstranterna också denna dag, och vilken improvisation sedan! Natten till den 8 maj kom det till häftiga sammanstötningar i området mellan St Germain des Prés och Montparnasse.

Den 8 maj gjorde undervisningsministern för regeringens räkning diverse tvetydiga uttalanden inför nationalförsamlingen. Man kom med diverse falska löften utan några bestämda åtaganden och ställde som villkor att ordningen skulle återställas i Quartier Latin. Ställda inför en synnerligen svår situation tvekade ledarna för UNEF och SNES och dagen avslutades med en demonstration som upplöstes i brist på mål.

Fredagen den 9 maj samlades studenterna på nytt på Boulevard St Michel, inte för att demonstrera utan för att diskutera vad man skulle göra nu. Fram på eftermiddagen stod det klart att rörelsen inte hade knäckts av regeringens manövrer och att den också höll på att sprida sig till landsorten.

De ledande organisationerna sammankallade till ett nytt möte på fredagen, återigen på Place Denfert-Rochereau och klockan 18.30, och bekräftade att man inte tänkte inlåta sig på några förhandlingar förrän man fått sina tre preliminära krav godtagna. Detta nya uppsving för rörelsen fortsatte fram till kvällen dm 9 maj. En månad tidigare hade JCR (Jeunesse Communiste Révolutionnaire) bestämt att just den 9 maj hålla ett möte över temat ”Från revolt till revolution” i Salle de la Mutualité. Meningen var att diskutera orsakerna till och målsättningarna hos den studentrörelse som höll på att växa fram i flera olika länder. Händelsernas utveckling gav detta möte en alldeles särskild aktualitet.

Under dagen meddelade JCR att sedan de talare som stod på listan hållit sina anföranden, skulle mötet överlämnas åt studenterna för fortsatt diskussion. De fyra-femtusen personer som samlats fick genom sin entusiasm och stridbarhet mötet att verka som en revolutionsförsamling. Italienska, holländska, belgiska, tyska och spanska studenter förklarade sig solidariska med de franska studenternas kamp. Talarna underströk att deras kamp inte var reformistisk, att den utmanade själva det kapitalistiska samhället och att den inte skulle upphöra förrän arbetarklassen gick till aktion genom en revolutionär kamp för socialismen.

Den senare delen av mötet som anslagits till diskussioner blev inte mindre viktig. I närmare två timmars tid förde talare med divergerande politiska uppfattningar fram sina synpunkter, förslag och perspektiv. Detta var visserligen inte någon församling av valda representanter, men man föreslog ändå att man skulle inrätta en student-sovjet. Utöver och bortom de speciella problem som gällde den egna kampen var det framför allt två begrepp som dominerade diskussionen: i) Studenternas kamp kunde bara ingå som ett led i kampen för socialismen; den fundamentala samhälleliga basen för denna kamp måste vara arbetarklassen. Man lät sig inte påverkas av repliker och påståenden av Marcuse-typ eller liknande. Däremot diskuterade man energiskt vilka medel som skulle kunna användas för att förena studenternas kamp med arbetarnas, a) Demokratin var livsnödvändig för rörelsens utveckling.

Åsiktsskiljaktigheter var något normalt och existensen av olika politiska grupper en självklarhet. Men dessa grupper fick inte försöka påtvinga rörelsen sin ledning eller splittra den genom att ta upp ovidkommande frågor.

När de församlade vid ettiden på natten åtskildes hade flera tusen aktivister enats politiskt inför den stora dagen den 10 maj, den dag som skulle bli avgörande.

Den 10 maj

Dagen karakteriserades av tre olika på varandra följande faser, alla med helt oförgätliga karakteristika. Det började på morgonen med att rörelsen spred sig också till de medicine studerandena och därtill och vad än viktigare var också med den gymnasiestrejk som hade kungjorts vid mötet i Mutualité den 9 maj. Varifrån kom denna gymnasiströrelse? Vietnamkriget hade gjort stort intryck på gymnasisterna. De anslöt sig till Comité National Vietnam. Men när de försökte föra in denna fråga i sina skolor’ stötte de på patrull hos en skolförvaltning – och endast alltför ofta också bristande förståelse hos många lärare, också sådana på vänsterflygeln – som betraktade gymnasierna som blott och bart kaserner för tonåringar, som absolut inte fick intressera sig för politik.

Det kom till intermezzon på gymnasierna. När en elev tvingades lämna Lycée Condorcet, ledde detta till en demonstration av elever från flera hundra gymnasier utanför denna skola och därtill och framför allt till CAL:s (Comités Action Lycéens) bildande i november 1967. Denna organisations aktivitet utvecklades mer och mer under de månader som följde. Organiserandet av gymnasisterna underlättades av det faktum att de är tillsammans hela dagarna i sina skolor, precis som arbetarna i sina fabriker. Man borde skriva en broschyr om just denna rörelse -om allvaret och uthålligheten hos dessa unga aktivister i fjorton- till sextonårsåldern.

Deras strejk började i viss mån som arbetarnas. Några få skolor ”visade vägen”. Klockan nio på morgonen marscherade eleverna vid dessa skolor ut på Paris gator och gick från skola till skola för att mana eleverna till strejk och höll möten med mellan tusen och tvåtusen gymnasister på stadens torg och öppna platser. Deras grundkrav rörde rätten att diskutera politik och samhälleliga frågor i allmänhet i gymnasierna. De beslöt att hålla ett stormöte klockan 18 på Place de Gobelins och marschera mot Place Denfert-Rochereau för att delta i studenternas aktion. ”Era problem är ju våra problem i morgon”, förklarade de. På eftermiddagen anslöt sig cirka åttatusen gymnasister till en procession, som kom fram till Place Denfert-Rochereau klockan arton.

Därmed inleddes dagens andra etapp. Efter ett möte som snarare blev till en församling för att diskutera rörelsen och dess fortsatta handlande, tågade man ut på Boulevard Arago och marscherade förbi Santéfängelset för att demonstrera sin solidaritet med de som arresterats eller dömts för sin andel i de föregående dagarnas demonstrationer. Demonstrationståget marscherade fram genom arbetarstadsdelarna och vände sedan, för att återvända längs Rue Monge och Boulevard St Michel.

Detta blev en demonstration vars like Paris inte hade skådat på mycket länge. Tåget var redan från början cirka trettiotusen man starkt, och förstärktes hela tiden mer och mer; mot slutet var det tydligt och klart dubbelt så stort. Det utstrålade en entusiasm och ungdom, som stod helt i samklang med den förnyade vår som redan hade återskänkt boulevardernas träd deras blad. De demonstrerande var till stor del studenter, gymnasister och strejkande akademiska lärare. Men tåget fick också anslutning av många unga arbetare, som i ständigt stigande antal hade deltagit i de strejkandes demonstrationer och av revolutionära arbetare och aktivister som i många, långa år lidit under den stalinistiska munkavlen på den organiserade arbetarrörelsen. Äntligen fick Paris på nytt uppleva demonstrationer som planerats utan polisens deltagande, som hölls utan tidigare inhämtat tillstånd och som inte var underkastade kontroll av ordningsmän från KP och CGT (Confédération Générale de Travail – den kommunist -behärskade fackföreningsrörelsen), som förbjöd alla sådana slagord och banderoller som betraktades som ”subversiva”. Äntligen fick man uppleva en demonstration som gav massans initiativ fria tyglar.

Denna demonstration med femtiotusen deltagare, varav den överväldigande majoriteten ungdom, hade en mycket stark politisk tendens. Där fanns röda fanor, en svart flagga, Vietnams fana, men inte en enda trikolor. Man sjöng Internationalen och andra gamla revolutionssånger. Revolutionära slagord blandades med de strejkandes omedelbara krav: ”Mot polisstaten”, ”Mot borgerligheten och den borgerliga undervisningen”. I arbetarstadsdelarna vädjade demonstranterna om solidaritet mellan studenter och arbetare.
När demonstrationståget återvände till Quartier Latin ställdes det på nytt inför ett Sorbonne omringat av poliser i flera täta led, gendarmer (paramilitär polis) och framför allt det gangsterliknande CRS (Compagnies Républicains de Sécurité, den halvmilitära eliten inom säkerhetspolisen). Hatet mot ”ordningens upprätthållare” svallade upp i osedvanligt stark form; ropen och förolämpningarna haglade över dem. UNEF:s ordningsmän kunde knappt hejda demonstranterna. En konfrontation, en sammandrabbning verkade oundviklig.

Eftersom demonstranterna inte släpptes in på Sorbonne, beslöt de att stanna kvar på Quartier Latins gator tills man gick med på deras krav. Efter några sammanstötningar började de kasta upp barrikader. Vem som helst kunde se hur spontan hela aktionen var. Studerar man en karta över Paris märker man genast att ingen ”specialist” på guerillastrid och gatukamper säkert ens skulle ha kunnat drömma om att besätta ställningar som var så lätta att innesluta. Men här fanns inga ”specialister”. Däremot fanns det gott om spontanitet och folkligt initiativ.

Man tog snabbt hand om några bilar, redskap och material hämtades från närbelägna byggplatser och man använde till och med tryckluftsborrar för att lossa på gatstenarna. Arbetarna var studenterna till mycken och god hjälp i det sistnämnda arbetet. Ett vittnesbörd om hur väl denna verksamhet stod i samklang med den allmänna upprördheten ges av följande fakta. Det område där barrikaderna uppfördes är ett i huvudsak borgerligt och småborgerligt sådant. Men ingen protesterade när demonstranterna tog bilarna för att uppföra sina barrikader. Ändå vet vi ju alla vad en bil betyder för sin ägare. Därtill gav samma människor demonstranterna, som varit ute på gatorna ända sedan klockan fem och sex på morgonen, mat och dryck och transistorapparater så att de kunde följa vad som hände i radion. Och när polisen under natten ingrep med hela sin brutalitet, fick ett stort antal barrikadkämpar i flera timmars tid skydd och tillflykt i lägenheterna inom området.

Några dagar senare, under jättedemonstrationen den 13 maj, ropade en stor kontingent ”barrikadkämpar” när den marscherade fram längs Rue Gay-Lussac i talkör: ”Tack, tack. Gay-Lussac”. Och från fönstren kom svaret; ”Bravo, bravo!” Det var en mycket gripande episod.

Från barrikaderna till generalstrejken

Det vore fel att påstå att Frankrike vaknade upp till allt detta på lördagsmorgonen, för alla hade följt händelseutvecklingen minut för minut under hela natten, allt eftersom den rapporterades i icke-officiella radiosändare. Journalister på platsen beskrev den våldsamma repression som sattes in och deras kommentarer interfolierades av ljudet av exploderande handgranater. Vreden steg.

Kvällen innan hade CGT och CFDT (Confédération Française et Démocratique du Travail) beslutat om en demonstration på kvällen nästföljande tisdag. De sammanträdde nu på nytt, eftersom det kändes outhärdligt att bara stå vid sidan av ända till dess och inte engagera sig starkare. På lördagskvällen kom det på nytt till demonstrationer i Quartier Latin, där många av gatorna redan såg ut som rena slagfält – rester av barrikader, sönderbrända bilar, uppriven gatubeläggning. . .. Skulle kampen på gatorna börja på nytt?

Vid niotiden på kvällen framträdde premiärminister Pompidou i radio och TV. Blek och med spända drag, och utstrålande en nervositet som stod i våldsam kontrast till hans vanliga sätt att uppträda, kom han med några allmänna erbjudanden och antydde sedan direkt att regeringen kapitulerat och gått med på de tre villkor som de strejkande studenterna och lärarna hade uppställt. Alla demonstranter skulle friges, polisen skulle dras tillbaka och Sorbonne skulle öppnas igen på måndagen. Men vid det laget hade utvecklingen redan gått för långt. Deklarationen fick helt andra konsekvenser än ett undvikande av nya konfrontationer ute på gatorna. CGT och CFDT hade redan beslutat att utlysa generalstrejk och en stor demonstration i Paris på måndagen. De höll fast vid dessa beslut. UNEF och SNES tog upp regeringens eftergifter och löften och underströk att detta bevisade att det var regeringen som bar hela ansvaret för det som hänt de föregående dagarna. De beslöt att fortsätta kampen intill dess de där löftena verkligen infriades.

Söndagen användes till förberedelserna för måndagens generalstrejk och demonstrationer. Framemot kvällen meddelades att studenterna och lärarna skulle samlas vid Gare de 1’Est, att tåget skulle utgå därifrån fram till Place de la République där fackföreningarna skulle samlas och att också de fackföreningar som tillhörde Force Ouvriére (FÖ) i Parisregionen nu för första gången skulle delta tillsammans med de andra. Från Place de la République skulle en väldig demonstration dra fram tvärs genom Paris och genom Quartier Latin fortsätta till Place Denfert-Rochereau. Man skulle kunna uttrycka det sålunda att segrarna ämnade besöka slagfältet.

Diskussionen mellan organisationerna tog flera timmar. Vi kan avslöja en del inside information om vad som hände.

De stalinistiska ledarna för CGT ville att demonstrationen skulle utgå från Place St Michel och gå fram till Bourse du Travail vid Place de la République. De var med andra ord ute efter att undvika Quartier Latin och avsluta tåget utanför byråkraternas port. UNEF:s och SNES: s talesmän förklarade att de inte kunde gå med på ett sådant förslag; om fackföreningarna vägrade att ändra på det, skulle de i så fall organisera en egen demonstration från Place de la République till Place Denfert-Rochereau. CGT:s ledare tvingades ge med sig, precis som regeringen hade måst göra kvällen innan. Därtill tvingades de också acceptera ledaren för ”22 marsrörelsen”, samme Daniel Cohn-Bendit som1’Humanité så sent som den 3 maj hade kallat ”den där tysken”. Hälften av ordningsmannen skulle tas från fackföreningarna och hälften från studentorganisationerna.

Tilläggas bör att ledarna för de stalinistiska organisationerna – och framför allt ordningsmannen, som dittills aldrig hade använts mot polisen (organisationerna böjde sig alltid för polisens befallningar) utan bara mot ”vänsterelementen” – på söndagen varnades av sina chefer att de inte fick ge sig på ”vänsterelementen” ens om dessa provocerade dem. Man märkte tydligt att de måste lägga band på sig åtskilliga gånger under demonstrationen. Men det skulle vara ett stort misstag att tolka detta sålunda att stalinisterna i fortsättningen ämnar respektera arbetardemokratin. De genomförde denna demonstration mot sin vilja, och man kan tryggt räkna med att de säkert kommer att försöka hämnas i något lämpligt ögonblick.
Det är omöjligt att med bara några korta ord beskriva söndagens demonstration. Vi får nöja oss med några antydningar. De flesta av de arbetare som marscherade med fackföreningarna hade förvisso långt kvar till den politiska nivå och aktivismen hos de grupper som samlats kring studenterna och lärarna och deras slagord, som genomgående var antikapitalistiska, revolutionära, riktade mot den borgerliga statsmakten och för den socialistiska revolutionen, för arbetarmakt, för internationalismen (”Rom, Berlin, Warszawa, Paris!”). Men arbetarnas politiska temperament stod på en avsevärt högre nivå än någonsin tillförne. Här fanns inte längre några ovärdiga slagord i stil med ”des sous, Charlot” (”några ören, Kalle”).

Det viktigaste draget hos denna demonstration var dess anti-gaullism. Att demonstrationen genomfördes på dagen tio år efter den militärkupp i Paris som förde de Gaulle till makten, medförde att ett slagord som man hörde överallt blev ”Tio år är för mycket”. De politiska partiernas ledare (Federation de la Gauche Démocrate Socialiste och Partie Communiste Francaise), hade på UNEF:s och SNES:s bestämda begäran utestängts från de främsta leden och marscherade inne bland folket. De fick mycket svaga applåder.

För de revolutionära aktivisterna blev detta en dag som väckte stora förhoppningar. Deras grupper blev allt större allt eftersom demonstrationen drog fram genom staden. De behövde inte ens tolerera några trikolorer i tåget. Och än mera – en av demonstranterna klättrade upp på polisprefekturens annex och slet ner en flagga som vajade från dess fönster. Samma sak hände vid Justitiepalatset, där en demonstrant slet ner trikoloren och ersatte den med anarkismens svarta flagga. Surrealisterna bar på en docka föreställande en medlem av CRS dinglande i ett rep. Här fanns bara revolutionära slagord och dramatiska handlingar. Vid Place Denfert-Rochereau manade CGT-ledarna via en högtalare massan att skingras. Men avantgardet (22 marsrörelsen, JCR osv.) beslöt att fortsätta demonstrationen. Några grupper under ledning av bland andra anarkisterna drog sig mot Elysée-palatset – en satsning som var både utopisk och äventyrlig. Men de flesta fortsatte till Champ de Mars, där man höll ett massmöte med cirka 20-25 000 deltagare.

Detta möte var det i särklass mest imponerande som hände den 13 maj 1968. I vissa avseenden och i en långt större skala var det på sätt och vis en fortsättning av den diskussion som ägde rum den 9 maj, först på Boulevard St Michel och sedan på JCR-mötet. När grupperna på från något dussintal personer till flera hundra eller rentav tusentals fortsatte från Place Denfert-Rochereau till Champ de Mars, och fyllde trottoarerna på flera kilometers längd, trodde många åskådare att det drog ihop sig till en ny revolt. Men i själva verket var de flesta av deltagarna klart medvetna om att detta inte var rätta ögonblicket för nya strider, utan att det nu i stället gällde att dra lärdom av det som hänt och göra upp planer för framtiden. I över två timmar diskuterade man demokratiskt allehanda olika idéer och förslag, på ett sätt som direkt förebådade en demokratiskt fungerande sovjet-församling. Slutligen bestämde man att studentstrejken skulle fortsätta och att man skulle ockupera Sorbonne redan samma kväll, och så skedde också. Studentrörelsen hade trätt in i en ny fas. Fortfarande är det alltför tidigt att göra upp en verklig balansräkning över vad som hänt, men några slutsatser kan dock dras.

En ny period

Här rör det sig inte om tillfälligheter och intermezzon utan om en nedbrytning av den politiska jämvikten i Frankrike och början till en ny era. Det är naturligtvis inte svårt att göra upp en lista över de ”misstag” regeringen begick (ockupationen av Sorbonne, de omfattande repressiva åtgärderna, undervärderingen av ”smågrupper” helt enligt stalinistiskt mönster etc.), men rörelsen skulle aldrig ha fått den bredd den fick, aldrig ha vunnit sådan sympati, aldrig blivit den tändande gnistan till en generalstrejk från fackföreningarnas sida (CGT, CFDT och FÖ), trots att dessa bara några dagar tidigare inte ens hade kunnat drömma om sådana åtgärder, om det inte hade utvecklats ett läge där många sociala motsättningar redan börjat drivas till sin spets. Den franska studentrörelsen var sent ute i jämförelse med liknande studentrörelser i andra länder; men fördröjningen berodde ingalunda på att de franska studenterna utvecklats långsammare, utan korresponderade i stället med den långt våldsammare explosiviteten hos krafter som ackumulerats på en långt bredare politisk nivå än någon annanstans.

För närvarande förbereder myndigheterna med en viss feberaktighet diverse olika åtgärder. ”I dag vädjar jag till alla om samarbete, framför allt till studenterna, och kommer också att vidta nödiga åtgärder”, förklarade Pompidou inför ett parlament som visade upp svaga livstecken just därför att händelserna till en viss grad visar på vad som skall efterträda gaullismen.
Men låt oss bortse från gaullisterna och säga några ord om den demokratiska och socialdemokratiska oppositionen. Herrarna i FGDS kommer säkert att tillsammans med kommunistpartiet bli de som vinner mest på de val som eventuellt kan komma att hållas inom en nära framtid. De skulle i så fall föras till makten ”legalt”. Under revolten gav de knappt minsta livstecken ifrån sig. Nu åstadkommer de allt möjligt buller på den parlamentariska nivån, men utan att någonsin nämna det faktum att de står inför möjligheten av att komma till makten genom påtryckningar från gatan.

Kommunistiska partiet är av speciellt intresse. Det gör allt för att ”återvinna” ledningen över rörelsen. Dagen efter demonstrationen uppträdde det som om byråkraterna inte hade upplevt något obehagligt alls under marschen. Det yttrade inte ett ord om mötet på Champ de Mars. En deklaration från politiska byrån höll fortfarande hårt på samarbetet med den demokratiska borgerligheten och varnade ”arbetarna och studenterna för sådana äventyrliga slagord, som under nuvarande omständigheter kan bryta ner den breda kampfront som har skapats och ge den gaullistiska regimen en förevändning att konsolidera sitt vacklande välde”.

Så lät det visserligen inte riktigt förr, men själva andan har inte förändrats. Nu talas det inte om ”provokatörer” längre, utan om risken av att vara äventyrlig. Tanken att på fredlig och parlamentarisk väg återupprätta en demokrati, som sedan antas gradvis utveckla sig vidare till socialism, lever fortfarande kvar. Inte desto mindre skulle det vara rätt förvånande om inte den senaste tidens händelser snart skulle få sina följdverkningar också inom det kommunistiska partiet. Detta partis politik bland ungdomen har gjort fullständig bankrutt. I cirka sex år uteslöt KP-ledningen ur de organisationer och demonstrationer som stod under dess kontroll – och ofta tämligen våldsamt – dessa ”vänsterradikala” som nu har återvänt i spetsen för tiotusentals ungdomar. Genom en aktion som inte hade ett dugg gemensamt med parlamentarism och pacifism, tvingade dessa ”vänsterradikala” regeringen att kapitulera och hela det byråkratiska maskineri som upprättats i det borgerliga samhället att genomföra en tjugofyra timmars generalstrejk.

I flera månader har kommunistiska partiets ledning varit sysselsatt med att förbereda en ny politisk kombination tillsammans med vissa fraktioner av borgerligheten, ägnad att åstadkomma ett alternativ som kan överta makten från gaullismen. Den roll som tilldelats KP i sammanhanget var som garant mot att den nya regimen störtades från vänster. Det spelade samma roll intill perfektion både 1936 och 1945-47. Både 1936 och 1945-47 fanns det ”smågrupper” (den gången var termen fullt riktig) till vänster. Ledarna åtnjöt stor prestige. (Socialdemokraterna utmanades, men stöddes ganska länge av de stalinistiska ledarna, som hjälpte till att kväva protesterna.) Även om vänstern inte var obetydlig, nådde dess utveckling på den tiden aldrig en sådan nivå att den innebar en praktisk utmaning mot dessa ledare.

I dag är läget helt annorlunda. Redan innan man skapade FGDS/KP-kombinationen, fanns det en kraft till vänster som inte var så lätt att handskas med, beroende på att den faktiskt hade förstått själva kärnan i både den klassiska reformismen och den efterstalinistiska reformismen. Alla de olika problemen i det franska samhället, denna kombination av gamla problem som uppstått genom diverse maskätna strukturer som levde kvar från 1800-talet och nya problem som skapats genom moderniseringen efter andra världskriget, lades fram på ett trängande angeläget sätt. De stridande lägren blir nu tvungna att ge klart besked om var de står, organisera sig och bestämma sin politik. Studenternas initiativ öppnade dörren för en väldig massrörelse i riktning mot socialismen. Man kan vara övertygad om att det kommer att ske politiska omgrupperingar på högerkanten och att det snart kommer att organiseras profascistiska styrkor till kapitalistregimens försvar. Under sådana omständigheter blir skapandet av ett massrevolutionärt marxistiskt parti av avgörande betydelse. Det finns stora krafter som kan genomföra den uppgiften, men de är splittrade både politiskt och organisationsmässigt. Man måste göra en kraftansträngning för att bemästra detta sakernas tillstånd och så snabbt som möjligt samla de många aktivister som nu framträder bland ungdomen och de många äldre personer som i åratal har väntat på att få se bättre dagar gry.
Vi återkommer så småningom till dessa problem och till de följder som denna vändning i det politiska läget i Frankrike inte kan undgå att få också internationellt – i första hand i Västeuropa.

Pierre Frank

Noter:
1 Journal Officiel, nr 26, A.N. (9 maj 1968), s. 1606.
2 Ibid., s. 1620. Detta att man slet sönder trikolorer för att få röda fanor var ett helgerån som ingen dagstidning vågade avslöja.