Etikettarkiv: Kautsky

Den ryska revolutionen

I

Den ryska revolutionen är världskrigets väldigaste faktum. Dess utbrott, dess exempellösa radikalism, dess bestående verkan kommer alla de lögner på skam, med vilka den officiella tyska socialdemokratin att börja med tjänstvilligt ideologiskt har bemantlat den tyska militarismens erövningsfälttåg: fraserna om de tyska bajonetternas mission att störta den ryska tsarismen och befria dess undertryckta folk. Det väldiga omfång revolutionen i Ryssland har antagit, den djupgående verkan varmed den har skakat alla klassförhållanden, rullat upp samtliga sociala och ekonomiska problem, konsekvent med den inre logikens fatalitet rört sig framåt från den borgerliga republikens första stadium till alltjämt vidare faser varvid tsarismens störtande bara har blivit en knapp episod, nästan en bagatell -, allt detta visar tydligt, att Rysslands befrielse inte förorsakades av kriget och tsarismens militära nederlag, inte av förtjänsten hos ”tyska bajonetter i tyska nävar”, som Die neue Zeit under Kautskys redaktion lovade i en ledare, utan att den hade djupa rötter i eget land och hade nått full inre mognad. Den tyska imperialismens krigsäventyr under den tyska socialdemokratins ideologiska skylt har inte framkallat den ryska revolutionen utan endast för en kort tid att börja med – efter den första stigande stormfloden 1911-1913 – avbrutit den och sedan – efter dess utbrott -skapat de svåraste, de mest centrala betingelserna för den.

Men detta förlopp utgör också för varje tänkande iakttagare ett slående bevis mot den doktrinära teori som Kautsky delar med regeringens socialdemokrater, enligt vilken Ryssland som ekonomiskt efterblivet, övervägande jordbruksland ännu inte skulle vara moget för den sociala revolutionen och proletariatets diktatur. Denna teori, som anser att endast en borgerlig revolution är möjlig i Ryssland – av vilken uppfattning även följer de ryska socialisternas taktik: samarbete med den borgerliga liberalismen – är också uppfattningen hos den opportunistiska flygeln i den ryska arbetarrörelsen, de s.k. mensjevikerna under Axelrods och Dans beprövade ledning. Båda – de ryska såväl som de tyska opportunisterna – överensstämmer i denna principiella uppfattning av den ryska revolutionen, som automatiskt bestämmer inställningen till taktikens detaljfrågor, fullständigt med de tyska regeringssocialisterna: enligt alla tres mening hade den ryska revolutionen bort göra halt i det stadium, då den tyska militarismens krigföring hade uppnått det ädla mål den enligt den tyska socialdemokratins mytologi ställde sig: tsarismens störtande. När den har fortsatt därutöver, när den har ställt som sin uppgift proletariatets diktatur, så har det enligt denna doktrin helt enkelt varit ett fel av den ryska arbetarrörelsens radikala flygel, bolsjevikerna, att alla svårigheter som drabbat revolutionen i dess fortsatta förlopp, all oreda den fallit offer för, framträder just som ett resultat av detta ödesdigra fel. Teoretiskt går denna doktrin, som av både Stampfers Vorwärts och Kautsky anbefalles som en frukt av ”marxistiskt tänkande”, ut på den originella upptäckten, att den socialistiska omvälvningen är en nationell, så att säga hemmaangelägenhet för varje modern stat. I det abstrakta schemats blå dimma kan en Kautsky naturligtvis mycket ingående utmåla kapitalets internationella ekonomiska förbindelser som förvandlar alla moderna länder till en sammanhängande organism. Men Rysslands revolution – en frukt av den internationella utvecklingen och jordfrågan – är omöjlig att lösa inom det borgerliga samhällets ram.

Praktiskt har denna doktrin tendensen att avlyfta det internationella, i främsta rummet det tyska, proletariatets ansvar för den ryska revolutionens öden och förneka denna revolutions internationella sammanhang. Det är inte Rysslands omognad utan det tyska proletariatets bristande mognad att fylla de historiska uppgifterna krigets och den ryska revolutionens förlopp har visat – och att så tydligt som möjligt påvisa detta är den första uppgiften för en kritisk betraktelse över den ryska revolutionen. Rysslands revolution var ifråga om sina utsikter helt beroende av de internationella tilldragelserna. Att bolsjevikerna helt baserade sin politik på proletariatets världsrevolution är just det mest glänsande beviset på deras politiska vidsyn och deras principiella fasthet, deras politiks djärva tärningskast. Däri framträder bilden av det väldiga språng den kapitalistiska utvecklingen hade tagit det senaste årtiondet. Revolutionen 1905-1907 fann endast ett svagt eko i Europa. Den måste därför bli bara ett inledningskapitel. Fortsättning och lösning var bundna vid den europeiska utvecklingen.

Det är klart, att inte kritiklös apologetik utan endast ingående genomtänkt kritik kan bringa effarenheternas och lärdomarnas skatter i dagen. Det skulle i själva verket vara en vanvettig föreställning, att vid det första världshistoriska experimentet med arbetarklassens diktatur och därtill under de svårast tänkbara förhållanden – mitt i världsbranden och i ett imperialistiskt folkmördande kaos, i den reaktionäraste europeiska militärmaktens snara och utan bistånd från det internationella proletariatet – att vid ett experiment med arbetardiktaturen under så abnorma betingelser allt som gjordes och underläts i Ryssland skulle ha varit höjden av fulländning. Tvärtom tvingar den socialistiska politikens elementära begrepp och insikten i dess nödvändiga historiska förutsättningar till antagandet, att under så ödesdigra betingelser även den största idealism och stormfasta revolutionära energi inte skulle kunna förverkliga demokrati och inte heller socialism utan bara vanmäktiga, förvirrade ansatser till båda.

Att göra klart för sig detta i alla dess djupgående sammanhang och verkningar är just en elementär plikt för socialisterna i alla land. Ty endast med en sådan bitter insikt kan det internationella proletariatets eget ansvar för den ryska revolutionens öde mätas i hela dess omfattning. Å andra sidan kan man endast så klargöra den avgörande betydelse man måste tillmäta den proletära revolutionens slutna internationella frammarsch, varförutan proletariatet i ett enskilt land även med den största duglighet och de största offer oundvikligt måste trassla in sig i ett virrvarr av motsägelser och felgrepp.

Det råder heller intet tvivel om, att de kloka hjärnorna i den ryska revolutionens ledning, att Lenin och Trotskij på sin törnbeströdda, med försåt av alla slag kringgärdade väg har tagit många avgörande steg endast under största inre tvivel och med häftigaste inre motsträvighet – och att intet kan vara dem själva mera främmande än att se allt de gjort och underlåtit under det bittra tvånget och trycket i tilldragelsernas jäsande virvel – av Internationalen tas som upphöjt mönster för den socialistiska politiken, ett mönster för vilket endast kritiklös beundran och ivrig efterhärmning vore på sin plats.

Det vore likaså förfelat att frukta, att en kritisk granskning av de vägar den ryska revolutionen hittills har gått skulle innebära, att man undergrävde de ryska proletärernas anseende och försvagade det fascinerande föredöme de har givit och som ensamt skulle kunna overvinna de tyska massornas ödesdigra tröghet. Ingenting vore mera felaktigt att tro. Man kan aldrig väcka arbetarklassens revolutionära dådkraft i Tyskland genom förmyndarmetoderna hos den tyska socialdemokratin, saliga i åminnelse, genom någon fläckfri auktoritet – vare sig de egna ”instansernas eller ”det ryska exemplets”. Inte genom att framskapa en revolutionär hurrastämning utan tvärtom endast genom medvetandet om hela det fruktansvärda allvaret i uppgifterna, om deras komplicerade natur, genom politisk mognad och andlig självständighet, genom en kritisk omdömesförmåga hos massorna, vilken under olika förevändningar i årtionden systematiskt dödats av den tyska socialdemokratin, kan det tyska proletariatets aktionsduglighet födas. Att kritiskt ta upp till undersökning den ryska revolutionen i alla dess historiska sammanhang är den bästa skolning de tyska arbetarna såväl som arbetarna internationellt kan få för de uppgifter som för dem växer fram ur den föreliggande situationen.

II

Den ryska revolutionens första period, från utbrottet i mars till omvälvningen i oktober [rysk tideräkning, enligt den västerländska kom bolsjevikrevolutionen den 7 november], motsvarar i sitt allmänna förlopp noga utvecklingsschemat i såväl den stora engelska som den stora franska revolutionen. Det är det typiska förloppet i båda de första stora generaluppgörelserna mellan de i det borgerliga samhället alstrade revolutionära krafterna och det gamla samhället.

Deras utveckling rör sig helt naturligt i stigande linje: från moderata ansatser till allt större radikalisering av målen och parallellt därmed från klassernas och partiernas samarbete till det radikala partiets envälde.

I första momentet i mars 1917 stod ”kadetterna”, d v s den liberala bourgeoisin, i spetsen för revolutionen. Den allmänna första stegringen av den revolutionära floden rev med sig allt och alla: den fjärde duman, den mest reaktionära produkten av den ur statskuppen framgångna, ytterligt reaktionära fyrklassvalrätten, förvandlades plötsligt till ett organ för revolutionen. Samtliga borgerliga partier, inklusive den nationalistiska högern, bildade plötsligt en falang mot absolutismen. Den föll vid första anstormen nästan utan strid, som ett dött organ som man bara behövde peta på för att det skulle falla. Även den liberala bourgeoisins korta försök att åtminstone rädda dynastin och tronen slogs på några timmar i spillror. Utvecklingens rasande fortgång hoppade på dagar och timmar över sträckor, som Frankrike på sin tid behövde årtionden till. Här visade det sig, att Ryssland förverkligade resultaten av ett århundrades europeiska utveckling och framför allt – att revolutionen av 1917 var en direkt fortsättning av 1905-1907 års revolution och inte en gåva av de tyska ”befriarna”. Rörelsen i mars 1917 knöt omedelbart an där den tio år tidigare hade avbrutit sitt verk. Den demokratiska republiken var den färdiga, i sitt inre mogna produkten av just revolutionens första anstorm.

Men nu började den andra, svåra uppgiften. Revolutionens drivande kraft var för första ögonblicket stadsproletariatets massa. Men dess krav var inte slut med den politiska demokratin utan den inriktade sig på den internationella politikens brännande fråga: omedelbar fred. Revolutionen störtade sig samtidigt över arméns massa, som höjde samma krav på omedelbar fred, och på böndernas massa, som sköt jordfrågan i förgrunden, denna revolutionens centralaxel alltsedan 1905. Omedelbar fred och jord – med dessa båda mål var den revolutionära falangens inre klyvning given. Kravet på den omedelbara freden råkade i skarpaste motsats till den imperialistiska tendensen hos den liberala bourgeoisin, vars talesman var Miljukov. Jordfrågan var det skrämmande spöket närmast för bourgeoisins andra flygel godsägarna men också, som attentat mot den heliga privategendomen över huvud, en ömtålig punkt för alla de borgerliga klasserna.

Så började dagen efter revolutionens första seger en inbördes kamp i dess sköte om de båda brännande problemen: freden och jordfrågan. Den liberala bourgeoisin började med en taktik av förhalning och undanflykter. Arbetarmassorna, armén och bönderna trängde allt häftigare på. Det råder intet tvivel om, att med freds- och jordfrågorna också var förknippat det öde republikens politiska demokrati skulle få. De borgerliga klasserna, som överspolade av revolutionens första stormvåg hade låtit sig ryckas med till att acceptera den republikanska statsformen, började genast söka efter stödjepunkter bakåt och i stillhet organisera kontrarevolutionen. Kaledins kosackfälttåg mot Petersburg gav tydligt uttryck åt denna tendens. Om den framstöten hade krönts med framgång, då hade inte bara freds- och jordfrågorna varit avgjorda utan också demokratins, ja, själva republikens öde varit beseglat. Militärdiktatur med ett skräckvälde över proletariatet och sedan återgång till monarkin hade blivit den ofrånkomliga följden.

Därmed kan man mäta det utopiska och i grunden reaktionära i den taktik varav de ryska Kautsky-socialisterna, mensjevikerna, lät leda sig. Fastbitna i fiktionen om den ryska revolutionens borgerliga karaktär – enligt vilken Ryssland ju inte var moget för den sociala revolutionen -klamrade de sig förtvivlat fast vid samarbetet med de borgerliga liberalerna, d v s vid tvångsförbindelserna med de element som, splittrade av den revolutionära utvecklingens naturliga inre gång, hade råkat i den skarpaste motsättning till varandra. Axelrod, Dan och deras anhängare ville till varje pris samarbete med de klasser och partier, från vilka de största faror hotade revolutionen och dess första förvärv: demokratin.

Det är rent förvånande att se, hur denne flitige man (Kautsky) under världskrigets fyra år genom sitt outtröttliga skriveri lugnt och metodiskt sliter upp det ena teoretiska hålet efter det andra i socialismen, ett arbete varur den framgår som ett såll utan ett enda helt stycke. Det kritiklösa jämnmod, med vilket hans anhängare betraktar detta flitiga arbete av sin officiella teoretiker och utan att blinka slukar hans alltjämt nya upptäckter, får sin motsvarighet i det jämnmod med vilket Scheidemann & Co:s anhängare ser på hur dessa senare praktiskt urholkar socialismen. I själva verket kompletterar de båda arbetena varandra fullständigt och Kautsky, marxismens officiella tempelväktare, åstadkommer sedan krigsutbrottet bara teoretiskt detsamma som Scheidemännen i praktiken: 1. Internationalen, ett fredsinstrument, 2. avrustning och folkförbund, nationalism, och slutligen 3. demokrati, icke socialism.

I den situationen tillkommer då den bolsjevikiska riktningen den historiska förtjänsten att från början ha proklamerat och med järnhård konsekvens fullföljt den taktik, som ensam kunde rädda demokratin och driva revolutionen framåt. Hela makten uteslutande i arbetar- och bondemassans händer, i sovjeternas händer – det var i själva verket den enda utvägen ur den svårighet vari revolutionen hade råkat, det var det svärdshugg varmed den gordiska knuten höggs av, revolutionen fördes ut ur det trånga passet och fick öppnat för sig det fria fältet av en ohämmad fortsatt utveckling. Lenins parti var alltså det enda i Ryssland som förstod revolutionens sanna intressen i denna första period, det var dess framåtdrivande element, liksom i samma mening det enda partiet som driver verkligt socialistisk politik.

Därav förklaras också, att bolsjevikerna – i revolutionens början en från alla håll bannlyst, smädad och hetsad minoritet – inom mycket kort tid fördes fram i revolutionens spets och under sin fana kunde samla de verkliga massorna: stadsproletariatet, armén, bönderna och även demokratins revolutionära element, socialistrevolutionärernas vänstra flygel.

Den ryska revolutionens verkliga situation uttömde sig efter några få månader i alternativet: kontrarevolutionens seger eller proletariatets diktatur, Kaledin eller Lenin. Det var det objektiva läge, som mycket snart inträder i varje revolution sedan det första ruset förflyktigats och som i Ryssland följde på de konkreta freds- och jordfrågorna, för vilka det inte fanns någon lösning inom den borgerliga revolutionens ram.

Den ryska revolutionen har här endast bekräftat varje stor revolutions grundlära, där livets lag lyder: antingen måste den mycket snabbt och beslutsamt storma vidare, med järnhand slå ned alla hinder och flytta fram sina mål allt längre eller också kastas den snart tillbaka bakom sin svagare utgångspunkt och undertrycks av kontrarevolutionen. Ett stillastående, ett stampande på samma fläck, en självbelåtenhet med det första en gång uppnådda målet finns inte i revolutionen. Och den som vill överföra de parlamentariska grodkrigens hemmalagade visheter på den revolutionära taktiken visar bara, att revolutionens psykologi, ja, själva dess livslag, är honom lika främmande som all historisk erfarenhet är honom en bok med sju insegel.

Den engelska revolutionens förlopp efter dess utbrott 1642: Tingens logik medförde, att först presbyterianernas kraftlösa svängningar och det tveksamma kriget mot den rojalistiska armén, där de presbyterianska ledarna medvetet undvek en avgörande strid och en seger över Karl I, gjorde det till nästan oavvislig nödvändighet, att independenterna fördrev dem ur parlamentet och ryckte till sig makten. Och likaså var det i fortsättningen inom independenternas arméer soldaternas lägre småborgerliga massa, Lilburnes ”levellers”, som utgjorde stötkraften i hela independentrörelsen, liksom slutligen de proletära elementen i soldatmassan, de längst gående socialt omstörtande elementen, som fann sitt uttryck i ”digger”-rörelsen, vilka å sin sida utgjorde surdegen i det demokratiska ”leveller”partiet.

Utan den andliga påverkan de revolutionära proletära elementen utövade på soldatmassan, utan den demokratiska soldatmassans tryck på det borgerliga övre lagret i independentpartiet skulle det aldrig ha kommit till Långa parlamentets ”rensning” från presbyterianerna eller till det segerrika avslutandet av kriget mot kavaljerernas armé och mot skottarna, lika litet som till rättegången mot Karl I och hans avrättning samt till överhusets avskaffande och republikens proklamerande.

Hur var det i den stora franska revolutionen? Jakobinernas makterövring visade sig här efter fyra års strider vara det enda sättet att rädda revolutionens landvinningar, krossa feodalismen, organisera det revolutionära försvaret inåt som utåt, undertrycka kontrarevolutionens konspiration och sprida den revolutionära vågen från Frankrike över hela Europa.

Kautsky och hans ryska meningsfränder, som ville bevara den första fasens ”borgerliga karaktär” åt den ryska revolutionen, utgör den exakta motsvarigheten till förra århundradets tyska och engelska liberaler som i den stora franska revolutionen skiljer på de bekanta två perioderna: den första girondistiska fasens ”goda” revolution och den ”dåliga” efter den jakobinska omstortningen.

Den liberala ytligheten i historieuppfattningen kunde naturligtvis inte fatta, att utan de ”måttlösa” jakobinernas omstörtning skulle också de första tveksamma och halva landvinningarna genast ha begravts under revolutionens spillror, att det yerkliga alternativet till jakobindiktaturen – så som den historiska utvecklingens järnhårda gång år 1793 ställde frågan – var inte ”måttfull” demokrati utan – bourbonernas restauration! ”Den gyllene medelvägen” kan inte upprätthållas i någon revolution, revolutionens naturlag kräver ett snabbt avgörande: antingen körs lokomotivet för full ånga uppför den historiska backen till dess högsta höjd eller också rullar det av sin egen tyngd tillbaka i sin utgångsställning och drar dem, som med sina svaga krafter vill hålla sig kvar på halva vägen, hjälplöst med sig i avgrunden.

Detta förklarar, att i varje revolution endast det parti förmår rycka till sig ledningen och makten, som har modet att ge den framåtdrivande parollen och dra alla konsekvenser av den. Det förklarade de ryska mensjevikernas ömkliga roll – Dan, Tseretelli m fl som från början hade ett oerhört inflytande över massorna men efter långt pendlande fram och åter ärelöst sopades bort från scenen sedan de med händer och fötter hade strävat emot att överta makten och ansvaret.

Lenins parti var det enda som förstod ett revolutionärt partis bud och plikt och som med parollen ”hela makten i proletariatets och böndernas händer” säkerställde revolutionens fortgång.

Därmed har bolsjevikerna löst den berömda frågan om ”folkmajoriteten”, som alltid har legat som en mara på de tyska socialdemokraternas bröst. Som den parlamentariska kretinismens förkroppsligade lärjungar överför dessa på revolutionen helt enkelt den parlamentariska bamkammarens hembakade visdom: för att genomföra något måste man först ha majoriteten. Alltså även i revolutionen: först ska vi bli en ”majoritet”. Men revolutionernas verkliga dialektik ställer denna parlamentariska mullvadsvisdom på huvudet: inte från majoritet till revolutionär taktik utan från revolutionär taktik till majoritet går vägen. Endast ett parti som förstår att leda, d v s driva framåt, förvärvar sig i stormen anhängare. Den beslutsamhet, med vilken Lenin och hans kamrater i det avgörande ögonblicket kastade ut den enda framåtdrivande parollen ”hela makten i proletariatets och böndernas händer”, har nästan i en handvändning förvandlat dem från en förföljd, smädad, illegal minoritet, vars ledare måste som Marat gömma sig i källarna, till situationens absoluta herrar.

Bolsjevikerna har också genast som denna makterövrings mål ställt upp det hela och mest vittgående programmet: inte säkerställande av den borgerliga demokratin utan proletariatets diktatur till förverkligande av socialismen. De har därmed förvärvat sig den oförgängliga historiska förtjänsten att för första gången ha proklamerat socialismens slutmål som omedelbart program för den praktiska politiken.

Vad ett parti i den historiska stunden förmår uppbringa av mod, dådkraft, revolutionär vidsyn och konsekvens, det har Lenin, Trotskij och deras kamrater till fullo presterat. All den revolutionära heder och aktionsduglighet som socialdemokratin i väster saknade representerades av bolsjevikerna. Oktoberupproret räddade inte bara faktiskt den ryska revolutionen, det räddade också den internationella socialismens heder.

III

Bolsjevikerna är de historiska arvtagarna till de engelska ”levellers” och de franska jakobinerna. Men den konkreta uppgift, som efter makterövringen tillfallit dem i den ryska revolutionen, var ojämförligt svårare än deras historiska föregångares. (Jordfrågans betydelse. Redan 1905. Sedan i tredje duman högerbönderna! Bondefråga och försvar. Armén.) Visserligen var parollen om böndernas omedelbara beslag på och uppdelning av jorden den kortaste, enklaste och mest koncentrerade formeln för att uppnå två saker: att krossa storborgardömet och att genast binda bönderna vid den revolutionära rörelsen. Som politisk åtgärd för att befästa den proletärt socialistiska regimen var detta en utmärkt taktik. Men den hade tyvärr två sidor och frånsidan bestod i, att böndernas omedelbara beslag på jorden mestadels inte alls har något gemensamt med socialistisk ekonomi.

Den socialistiska omgestaltningen av de ekonomiska förhållandena förutsätter ifråga om jordbruket två saker. För det första: nationaliseringen av just storgodsen som den tekniskt mest avancerade koncentrationen av jordbrukets produktionsmedel och metoder, som ensam kan bli utgångspunkten för den socialistiska hushållningen på landet. När man givetvis inte behöver ta ifrån småbonden hans jordlott och lugnt kan låta honom – tack vare den samhälleliga driftens fördelar – frivilligt vinnas för den kooperativa sammanslutningen och slutligen för mordningen i den samhälleliga totaldriften, så måste varje socialistisk hushållningsreform på landet självklart börja med den stora och medelstora egendomen. Den måste här framför allt överföra egendomsrätten på nationen eller, vilket under socialistisk regim är detsamma, om man så vill på staten; ty endast så säkerställes möjligheten att organisera jordbruksproduktionen enligt sammanhängande stora socialistiska synpunkter.

Men för det andra är en av förutsättningarna för denna omgestaltning, att åtskillnaden mellan jordbruket och industrin – detta karaktäristiska drag hos det borgerliga samhället – upphävs för att ge plats för en ömsesidig infiltrering och sammansmältning, en utformning av såväl jordbruks- som industriproduktionen efter enhetliga synpunkter. Hur den praktiska skötseln i detalj må ske: genom stadskommuner, som på sina håll föreslås, eller centralt från staten – förutsättningen är i varje fall en enhetligt genomförd, från centrum inledd reform, som i sin tur förutsätter jordens nationalisering. Nationalisering av den stora och medelstora jordegendomen och föreningen av industri och jordbruk – det är två grundläggande synpunkter för varje socialistisk hushållningsreform, utan vilka det inte kan tänkas någon socialism.

Att sovjetregeringen i Ryssland inte har genomfört denna väldiga reform – vem kan förebrå den det? Det vore löjligt att av Lenin och hans kamrater kräva eller vänta, att de på den korta tid de härskat mitt i de inre och yttre stridernas virvel, runtom trängda av tallösa fiender och motståndsrörelser, skulle kunna lösa eller ens ta itu med den socialistiska omvälvningens svåraste uppgift! Vi kommer, när vi en gång har fått makten, även i väster – och under de gynnsammaste betingelser – att knäcka mången tand på denna hårda nöt innan vi ens är ute ur de största av de tusen komplicerade svårigheterna i denna jätteuppgift.

En socialistisk regering måste när den har kommit till makten i varje fall göra en sak: vidta åtgärder som ligger i linje med dessa elementära förutsättningar för en senare socialistisk reform av jordbrukets förhållanden: den måste åtminstone undvika allt som spärrar dess väg till dessa åtgärder.

Den paroll bolsjevikerna nu har proklamerat: böndernas omedelbara beslagtagande av jorden och dess uppdelning mellan dem måste verka i alldeles motsatt riktning. Den är inte bara ingen socialistisk uppgift utan den skär av vägen till en sådan, den hopar oövervinneliga svårigheter framför jordbrukets omdaning i socialistisk anda.

Böndernas beslagtagande av godsen enligt Lenins och hans vänners korta och koncentrerade paroll ”Gå och ta er jorden!” förde helt plötsligt till kaotisk överföring av storgodsen i bondejordbruk. Vad som skapades är inte samhällelig egendom utan ny privategendom och närmare bestämt den stora egendomens uppdelning i medelstor och liten egendom, den relativt avancerade stordriften i primitiv smådrift, som tekniskt arbetar med redskap från faraonernas tid. Inte nog med det: genom denna åtgärd och det kaotiska, rent godtyckliga sätt för dess utförande avskaffades inte utan skärptes egendomsåtskillnaderna på landet. Ehuru bolsjevikerna uppmanade bönderna att bilda bondekommittéer för att på något sätt göra övertagandet av adelsgodsen till en kollektiv aktion, så är det klart att detta allmänna råd inte förmådde ändra något i den verkliga praktiken och de verkliga maktförhållandena på landsbygden. Med eller utan kommittéer har de rika bönderna och ockrarna, vilka utgjorde bybourgeoisin och i varje rysk by hade den faktiska lokala makten i sin hand, säkert blivit de som huvudsakligen haft nytta av revolutionen i jordbruket. Vem som helst kan på fingrarna räkna ut att jordens uppdelning inte har avskaffat den sociala och ekonomiska ojämlikheten inom bondeklassen utan tvärtom stegrat den och att klassmotsättningarna har skärpts. Men denna maktförskjutning har skett till de proletära och socialistiska intressenas skada. Tidigare mötte en socialistisk reform på landsbygden på sin höjd motstånd från en liten kast adliga och kapitalistiska storgodsägare liksom från en liten minoritet rik bybourgeoisi, som det är en barnlek för en revolutionär folkmassa att expropriera. Nu, efter ”beslagtagandet”, står som fiende till varje socialistiskt samhällsövertagande av jordbruket en enormt ökad och stark massa självägande bönder, som kommer att med näbbar och klor försvara sin nyförvärvade egendom mot alla socialistiska attentat. Nu har frågan om jordbrukets, alltså över huvud den ryska produktionens, kommande socialisering blivit en motsats- och stridsfråga mellan stadsproletariatet och bondemassan. Hur stark motsättningen redan har blivit bevisar böndernas bojkott mot städerna, som de undanhåller livsmedlen för att driva ocker med dessa, alldeles som de preussiska junkrarna. Den franske småbonden blev den tappraste försvararen av den stora franska revolutionen, som hade försett honom med emigranternas konfiskerade jord. Han förde som napoleonsk soldat Frankrikes fana till seger, marscherade genom hela Europa och slog sönder feodalismen i det ena landet efter det andra. Lenin och hans vänner väntade kanske en liknande verkan av sin jordbruksparoll. Men den ryske bonden har inte, sedan han på egen hand tagit jorden i besittning, ens i drömmen tänkt på att försvara Ryssland och revolutionen, som han hade att tacka för sin jord. Han bet sig fast i sin nya besittning och utlämnade revolutionen åt dess fiender, staten åt förfall, stadsbefolkningen åt svälten.

Lenins tal om nödvändig centralisation i industrin, bankernas, handelns och industrins nationalisering. Varför inte jordens? Här tvärtom, decentralisation och privategendom.

Lenins eget jordbruksprogram före revolutionen var annorlunda. Parollen övertagen från de mycket smädade socialistrevolutionärerna eller rättare: från böndernas spontana rörelse.

För att införa socialistiska principer i jordbruket sökte sovjetregeringen nu skapa jordbrukskommuner av proletärer – mest arbetslösa stadselement. Men det är utan vidare lätt att gissa, att resultaten av dessa ansträngningar i relation till jordbrukets hela omfång måste bli endast försvinnande obetydliga och inte alls vara att räkna med för frågans bedömande. (Sedan man slagit sönder storgodsen, den lämpligaste utgångspunkten för den socialistiska hushållningen, i smådrift, söker man nu på små företag bygga upp kommunistiska mönsterföretag.) Under givna förhållanden kan dessa kommuner endast ha anspråk på experimentvärdet, inte på att vara en omfattande social reform. Spannmålsmonopol med premier. Nu post festum vill man föra in klasskampen i byn.

Den leninska jordreformen har skaffat socialismen på landsbygden ett nytt mäktigt folklager av fiender, vilkas motstånd kommer att bli mycket farligare och segare än de adliga storgodsägarnas var.

Att det militära nederlaget förvandlade sig i Rysslands sammanbrott och sönderfall – för det bär bolsjevikerna en del av skulden. Men dessa lägets objektiva svårigheter har bolsjevikerna i hög grad skärpt för sig genom en paroll som de har skjutit i förgrunden för sin politik: nationernas s k självbestämmanderätt eller vad som i själva verket låg under denna fras: Rysslands statliga sönderfall. Den doktrinärt hårdnackat, ständigt på nytt proklamerade formeln om de olika ryska nationaliteternas rätt att självständigt bestämma sina öden ”ända till det statliga lösslitandet från Ryssland” var ett speciellt fältrop av Lenin och hans kamrater under deras opposition mot Miljukovs såväl som Kerenskijs imperialism, den var axeln i deras inrikespolitik efter oktoberomvälvningen och den utgjorde bolsjevikernas hela plattform i Brest-Litovsk, det enda vapen de hade att sätta emot den tyska imperialismens maktställning.

Det som närmast frapperar ifråga om Lenins och hans kamraters hårdnackade och stela konsekvens vid fasthållandet av denna paroll är att den står i krass motsägelse till deras eljes utpräglade politiska centralism liksom också till den hållning de har intagit till de andra demokratiska principerna. Medan de visade en mycket kylig ringaktning för den konstituerande församlingen, den allmänna rösträtten, press- och församlingsfriheten, kort sagt hela systemet med massornas demokratiska grundfriheter – som alla tillsammans utgjorde ”självbestämmanderätten” i själva Ryssland – behandlade de nationernas självbestämmanderätt som en den demokratiska politikens klenod, inför vilken alla den verkliga kritikens praktiska synpunkter måste tystna. Medan de inte hade låtit sig imponeras det ringaste av folkomröstningen till den konstituerande församlingen i Ryssland – en folkförsamling på grundval av den mest demokratiska valrätt i världen och i en folkrepubliks fulla frihet – och mot mycket nyktra kritiska överväganden helt enkelt förklarade dess resultat för noll och intet värda, förfäktade de i Brest ”folkomröstning” för Rysslands icke-ryska nationer om deras statstillhörighet som palladiet för all frihet och demokrati, som folkviljans oförfalskade kvintessenser och som högsta avgörande instans ifråga om nationernas politiska öde.

Den motsägelse som här öppnas är så mycket mer obegriplig som det, då det gäller de demokratiska formerna för det politiska livet i varje land – vilket vi kommer att få se än mer i fortsättningen -, faktiskt är fråga om högst värdefulla, ja, oumbärliga grundvalar för den socialistiska politiken, medan den famösa ”nationernas självbestämmanderätt” inte är annat än ihålig småborgerlig fraseologi och humbug.

Vad ska i själva verket denna rätt betyda? Det tillhör den socialistiska politikens ABC, att den liksom den bekämpar varje slag av förtryck också bekämpar den ena nationens förtryck över den andra.

När trots allt eljest så nyktra och kritiska politiker som Lenin och Trotskij och deras vänner, som bara har en ironisk axelryckning för varje slag av utopisk fraselogi som avrustning, folkförbund o s v, denna gång gjorde en ihålig fras av precis samma kategori till sin direkta käpphäst, så skedde det, förefaller det oss, av en sorts opportunitetspolitik. Lenin och hans kamrater räknade tydligen med, att det inte fanns något säkrare medel att binda de många främmande nationaliteterna i det ryska riket vid revolutionens sak, vid det socialistiska proletariatets sak, än om man i revolutionens och socialismens namn medgav dem den yttersta och mest obegränsade frihet att förfoga över sitt öde. Detta var en analogi till bolsjevikernas politik gentemot de ryska bönderna, vars jordhunger skulle tillfredsställas med parollen om det direkta besittningstagandet av adelsjorden och som därmed skulle bindas vid revolutionens fana och vid den proletära regeringen. I båda fallen har beräkningen tyvärr slagit fullständigt fel. Medan Lenin och hans kamrater uppenbarligen väntade, att de som förfäktare av den nationella friheten – och det ”ända till statlig avsöndring” – skulle göra Finland, Ukralna, Polen, Litauen, de baltiska länderna, kaukasierna o s v till lika många trogna bundsförvanter till den ryska revolutionen, upplevde vi det rakt motsatta skådespelet: den ena efter den andra av dessa ”nationer” utnyttjade den nyskänkta friheten till att som ryska revolutionens dödsfiende förbinda sig mot denna med den tyska imperialismen och till att under dess skydd föra kontrarevolutionens fana in i själva Ryssland. Intermezzot med Ukraina i Brest, som förde till en avgörande vändning i dessa förhandlingar och i bolsjevikernas hela in- och utrikespolitiska situation, är ett mönsterexempel härpå. Finlands, Polens, Litauens, de baltiska ländernas och Kaukasus’ uppträdande visar på det mest övertygande sätt, att vi här inte har att göra med något möjligen tillfälligt undantag utan med en typisk företeelse.

Det var visserligen i alla dessa fall i realiteten inte ”nationerna” som drev denna reaktionära politik utan endast de borgerliga och småborgerliga klasserna, som i skarpaste motsättning till de egna proletära massorna förvandlade ”den nationella självbestämmanderätten” till ett verktyg för sin kontrarevolutionära klasspolitik. Men – och här kommer vi till själva kärnfrågan – däri ligger just den utopisk-småborgerliga karaktären hos denna nationalistiska fras, att den i klassamhällets brutala verklighet, till på köpet i en tid av till det yttersta skärpta motsättningar, helt enkelt förvandlas till ett medel för det borgerliga klassväldet. Bolsjevikerna skulle till utomordentlig skada för sig själva och revolutionen få lära sig, att det under kapitalismens herravälde inte finns någon nationell självbestämmanderätt, att i ett klassamhälle varje klass i nationen strävar till ”självbestämmande” på sitt vis och att för de borgerliga klasserna den nationella frihetens synpunkter helt träder tillbaka för klassväldets. Det finska borgardömet, liksom det ukrainska småborgardömet, var helt ense om att föredra den tyska våldsmakten framför den nationella friheten, om den skulle vara förbunden med riskerna för ”bolsjevismen”.

Förhoppningarna att på något sätt kunna förvandla dessa reella klassförhållanden till deras motsats genom ”folkomröstningar” och i tillit till den revolutionära folkmassan vinna ett majoritetsvotum för sammanslutningen med den ryska revolutionen var, om den var allvarligt menad av Lenin och Trotskij, ett utslag av en obegriplig optimism, om den bara var avsedd som en taktisk florettstöt i duellen med den tyska våldspolitiken, en farlig lek med elden. Även utan den tyska militärockupationen skulle den famösa ”folkomröstningen” – om det hade kommit till en sådan i gränsländerna – med andan hos böndernas massa och stora lager av ännu indifferenta proletärer, med småborgarnas reaktionära tendens och bourgeoisins tusentals medel att påverka omröstningen – med all sannolikhet under alla förhållanden givit ett resultat som hade varit till ringa glädje för bolsjevikerna. Det kan ju vid dessa folkomröstningar om den nationella frågan gälla som orubblig regel, att de härskande klasserna antingen, där en sådan inte passar dem, vet att förhindra den eller, där den komme till stånd, skulle veta att med alla medel och knep påverka dess resultat, medel som också hindrar att på folkomröstningarnas väg införa någon socialism.

Att över huvud frågan om de nationella strävandena och de separatistiska tendenserna kastades in mitt i de revolutionära striderna, ja, genom Brestfreden sköts i förgrunden och rent av stämplades som den socialistiska och revolutionära politikens schibbolet har skapat den största förvirring i socialismens led och skakat proletariatets ställning just i gränsländerna. I Finland hade det socialistiska proletariatet så länge det kämpade som en del av Rysslands slutna revolutionära falang redan en dominerande maktställning. Det hade majoriteten i lantdagen och i armén, det hade pressat ner bourgeoisin till fullständig vanmakt och var situationens herre i landet. Det ryska Ukraina hade i århundradets början, när löjligheterna med ”den ukrainska nationalismen”, ”karboventserna” och ”universalisterna” och Lenins käpphäst ett ”självständigt Ukraina” ännu inte var uppfunna, varit den ryska revolutionsrörelsens högborg. Därifrån, från Rostov, från Odessa, från Donetsområdet flöt revolutionens första lavaströmmar (redan kring 1902-1904) och tände hela Sydryssland i ett hav av lågor som förberedde utbrottet 1905. Detsamma upprepades i den nuvarande revolutionen, där det sydryska proletariatet satte upp elittrupperna i den proletära falangen. Polen och de baltiska länderna var sedan 1905 revolutionens mäktigaste och pålitligaste härdar, där det socialistiska proletariatet spelade en framstående roll.

Hur kommer det sig, att plötsligt kontrarevolutionen triumferar i alla dessa länder? Den nationalistiska rörelsen har förlamat proletariatet just genom att lösrycka det från Ryssland och utlämnat det åt den nationella bourgeoisin i gränsländerna. I stället för att just i den rena internationella klasspolitikens anda – som de eljest representerade – eftersträva den största koncentration av de revolutionära krafterna på hela rikets område och med näbbar och klor försvara det ryska rikets integritet som revolutionsområde och ställa det internationella proletariatets samhörighet och oskiljaktighet inom den ryska revolutionen som politikens högsta bud emot alla nationalistiska särsträvanden har bolsjevikerna med sin bombastiska nationalistiska fraseologi om ”självbestämmanderätt ända till det statliga lösslitandet” tvärtom givit bourgeoisin i alla gränsländerna den mest önskade och glänsande förevändning – rent av baneret – för dess kontrarevolutionära strävanden. I stället för att varna proletärerna i gränsländerna för all separatism som en rent borgerlig snara har de fast mer förvirrat massorna där med sin paroll och utlämnat dem till de borgerliga klassernas demagogi.

Det är sant, att utan den tyska imperialismens hjälp, utan ”de tyska gevärskolvarna i tyska nävar”, som Kautskys Neue Zeit skrev, hade Lubinsky och de andra kanaljerna i Ukraina liksom Erich, Mannerheim & Co i Finland och de baltiska baronerna aldrig blivit färdiga med de socialistiska proletärmassorna i sina länder. Men den nationella separatismen var den trojanska häst, i vilken de tyska ”kamraterna” med bajonetter i händerna kom intågande i alla dessa länder. De reella klassmotsättningarna och de militära maktförhållandena förde till Tysklands intervention. Men bolsjevikerna har levererat ideologien som har maskerat detta kontrarevolutionens fälttåg, de har stärkt bourgeoisins position och försvagat proletärernas. Det bästa beviset är Ukraina, som skulle komma att spela en så ödesdiger roll i den ryska revolutionen. Den ukrainska nationalismen var i Ryssland något helt annat än lät oss säga den tjeckiska, den polska eller den finska: inget annat än rena griller, tokerier av några dussin småborgerliga intelligensare utan ringaste rötter i landets ekonomiska, politiska eller andliga förhållanden, utan varje historisk tradition – eftersom Ukraina aldrig hade utgjort en nation eller en stat -, utan någon nationell kultur utom i Sjevtsjenkos reaktionärt romantiska dikter. Det är formligen som om en vacker dag människorna på kustremsan skulle vilja grunda en ny plattysk nation och stat på Fritz Reuter. Och denna löjliga pose av några universitetsprofessorer och studenter blåste Lenin och hans kamrater genom sin doktrinära agitation med ”självbestämmanderätt ända till etc” artificiellt upp till en politisk faktor. De gav vad som från början var ett narrspel en vikt tills narrspelet blev blodigaste allvar: nämligen inte en nationell rörelse, för vilken det efteråt som förut inte finns några som helst rötter, utan till skylt och samlingsfana för kontrarevolutionen! Ur detta vindägg kröp i Brest de tyska bajonetterna fram.

Fraserna har i klasstridernas historia ibland en mycket reell betydelse. Det är socialismens fatala öde, att den i detta världskrig utsågs till att leverera ideologiska förevändningar för den kontrarevolutionära politiken. Den tyska socialdemokratin skyndade sig vid krigsutbrottet att pryda den tyska imperialismens rövartåg med en ideologisk skylt ur marxismens skräpkammare genom att proklamera det som det av våra läromästare efterlängtade befrielsefälttåget mot den ryska tsarismen. Det var regeringssocialisternas antipoder boljsevikerna beskärt att med frasen om nationernas självbestämmanderätt ge vatten på kontrarevolutionens kvarn och därmed leverera en ideologi inte bara för stympningen av den ryska revolutionen själv utan för den planerade kontrarevolutionära avslutningen av hela världskriget. Vi har all anledning att i detta avseende mycket grundligt hålla ögonen på bolsjevikernas politik. ”Nationernas självbestämmanderätt” sammankopplas med Folkförbundet och avrustningen av Wilsons nåde utgör det fältrop, under vilket den förestående uppgörelsen mellan den internationella socialismen och den borgerliga världen kommer att utspelas. Det är alldeles klart, att fraserna om självbestämmanderätten och hela den nationella rörelse, som för närvarande utgör den största faran för den internationella socialismen, just genom den ryska revolutionen och Brestförhandlingarna har blivit utomordentligt stärkt. Vi återkommer utförligt till denna plattform. Denna fraseologis tragiska öden i den ryska revolutionen, i vars taggtråd bolsjevikerna skulle fastna och riva sig blodiga, måste tjäna det internationella proletariatet som varnande exempel.

Nu blev följden av allt detta Tysklands diktatur. Från Brestfreden till ”tilläggsfördraget”! De 200 försoningsoffren i Moskva. Ur det läget följde terrorn och undertryckandet av demokratin.

IV

Vi ska närmare granska detta med några exempel.

En framträdande roll i bolsjevikernas politik spelade den bekanta upplösningen av den konstituerande församlingen i november 1917. Den åtgärden var avgörande för deras fortsatta läge, den var i viss mån vändpunkten i deras taktik. Det är ett faktum, att Lenin och hans kamrater fram till sin seger i oktober stormande krävde att den konstituerande församlingen inkallades och att just Kerenskijregeringens förhalningspolitik här var en av bolsjevikernas anklagelsepunkter mot denna regering och gav dem anledning till de häftigaste angrepp. Ja, Trotskij säger i sin intressanta broschyr Från oktoberrevolutionen till fredsfördraget i Brest, att oktoberomvälvningen hade rent av varit ”en räddning för konstituanten” liksom för revolutionen över huvud. ”Och”, fortsätter han, ”när vi sade, att inträdet i den konstituerade församlingen skulle föra inte över Tseretellis förparlament utan över sovjeternas makterövring, var vi fullkomligt uppriktiga.”

Och nu var efter dessa förklaringar Lenins första steg efter oktoberrevolutionen – att upplösa denna samma konstituerande församling, till vilken den skulle bli inledningen. Vilka skäl kunde vara bestämmande för en så förbluffande vändning? Trotskij yttrar sig utförligt om det i nämnda skrift, och vi ska här anföra hans argument:

”Om de månader som föregick oktoberrevolutionen var en tid av massornas vänsterförskjutning och arbetarnas, soldaternas och böndernas tillströmning till bolsjevikerna, så tog denna process inom socialistrevolutionärernas parti sitt uttryck i förstärkningen av vänsterflygeln på högerflygelns bekostnad. Men alltjämt dominerade ännu på socialistrevolutionärernas partilistor till tre fjärdedelar högerflygelns gamla namn.

Härtill kom så den omständigheten, att själva valen ägde rum under de första veckorna efter oktoberomvälvningen. Underrättelsen om den förändring som hade ägt rum spred sig relativt långsamt i koncentriska cirklar från huvudstaden ut på landsbygden och från städerna till byarna. Bondemassorna var på många håll föga underkunniga om vad som försiggick i Petrograd och Moskva. De röstade för ‘jord och frihet’ och röstade på sina representanter i jordkommittéerna, som mestadels stod under ‘narodnikernas’ fana. Men därmed röstade de för Kerenskij och Avxentjev, som upplöste denna jordkommitté och lät häkta dess medlemmar. – Detta sakförhållande ger en klar föreställning om till vilken grad konstituanten hade blivit efter den politiska kampens utveckling och partigrupperingarna.”

Detta är alltsammans förträffligt och mycket övertygande. Man måste bara undra över, att så kloka människor som Lenin och Trotskij inte kom på den närmast liggande slutsatsen av föreliggande fakta. När den konstituerande församlingen var vald långt före den avgörande vändpunkten, oktoberomvälvningen, och i sin sammansättning återspeglade det förflutna, inte det nya sakläget, så var det självklart att de skulle kassera den förlegade, alltså dödfödda konstituanten och oförtövat utskriva nyval till en ny konstituant! De ville och vågade inte anförtro revolutionens öden åt en församling som återspeglade gårdagens Kerenskij-Ryssland, perioden av svängningarna och koalitionen med bourgeoisin. Nåväl, då återstod bara att genast i dess ställe inkalla en konstituant ur det förnyade, längre framskridna Ryssland.

I stället sluter sig Trotskij av den speciella otillräckligheten hos den i oktober sammanträdda konstituerande församlingen till, att varje konstituant är otillräcklig, ja, han generaliserar sig fram till odugligheten hos varje ur de allmänna folkvalen framgången folkrepresentation under revolutionen över huvud:

”Tack vare den öppna och omedelbara kampen om regeringsmakten samlar de arbetande massorna på mycket kort tid en mängd politisk erfarenhet och stiger i sin utveckling hastigt från det ena trappsteget till det andra. De demokratiska institutionernas tunga mekanism följer så mycket mindre med i denna utveckling ju större landet är och ju ofullkomligare dess tekniska apparat.”

Här har vi redan ”mekanismen i den demokratiska institutionen över huvud”. Häremot kan närmast framhållas, att i denna värdering av representantinstitutionerna kommer till uttryck en något schematisk, stel uppfattning, som eftertryckligt motsäger den historiska erfarenheten från just alla revolutionära epoker. Enligt Trotskijs teori återspeglar varje vald församling en gång för alla endast sin väljarkårs anda, politiska mognad och stämning just i det ögonblick den går till valurnan. Den demokratiska korporationen är därmed alltid spegelbilden av massan för val-perioden, alldeles som Herschels stjärnhimmel alltid visar oss himlakropparna inte som de är när vi betraktar dem utan som de var i det ögonblick de sände sina ljusbud från omätligt avstånd till jorden. Varje levande andligt sammanhang mellan de en gång valda och väljarkåren, varje varaktig växelverkan mellan båda förnekas här.

Vad detta motsäger all historisk erfarenhet! Den visar oss tvärtom, att folkomröstningens levande fluidum ständigt kringspolar representationskorporationerna, tränger in i dem, styr dem. Hur skulle det annars vara möjligt, att vi i varje borgerligt parlament då och då upplever de lustigaste krumsprång av ”folkrepresentanterna”, vilka plötsligt livade av en ny ”anda” frambringar helt nya toner, att de mest förtorkade mumier då och då uppträder ungdomligt och att de olika små scheidemännen med ens i sin barm hittar revolutionära toner – när det gnyr i fabrikerna och verkstäderna och på gatan?

Och denna ständigt levande påverkan av massornas stämning och politiska mognad på de valda korporationerna skulle just i en revolution komma till korta inför partiskyltarnas och vallistornas stela schema? Helt tvärtom! Just revolutionen skapar genom sin glödande hetta den tunna, vibrerande, mottagliga politiska atmosfär, där folkstämningens vågor, folklivets pulsslag, ögonblickligen på det mest underbara satt påverkar representantkorporationerna. Just därpå beror ju alltid de bekanta effektfulla scenerna ur begynnelsestadierna i alla revolutioner, där gamla reaktionära eller högst moderata, under den gamla regimen med begränsad rösträtt valda parlament plötsligt blir heroiska talesmän för omstörtningen, stormfåglar. Det klassiska exemplet har vi ju i det berömda ”långa parlamentet” i England, som valt 1642 och sedan det sammanträtt i sju år, stannade kvar på sin post och i sitt inre återspeglar alla växlande förskjutningar i folkstämningen, revolutionens politiska mognad, klassplittringen, revolutionens fortgång till sin kulmen, från i början devot skärmytsling med kronan under en på knä liggande ”speaker” och fram till avskaffandet av lordernas hus, Karl I:s avrättning och republikens proklamerande.

Och har inte samma underbara förvandling upprepats i Frankrikes generalstater, i Louis Philippes censurparlament, ja – det sista, mest slående exemplet ligger Trotskij så nära – i fjärde ryska duman som, vald i nådens år 1909, under kontrarevolutionens mest förstenande välde, i januari 1917 plötsligt kände omstörtningens ungdomsdrift och blev utgångspunkt för revolutionen?

Allt detta visar, att ”de demokratiska institutionernas tungrodda mekanism” har en mäktig korrigerande kraft -just i massans levande rörelse, i dess oavlåtliga tryck. Och ju mer demokratisk institutionen är, ju mer levande och kraftig pulsen i massans politiska liv, desto mer omedelbar och precis är verkan – trots stela partiskyltar, föråldrade vallistor etc. Varje demokratisk institution har visserligen sina gränser och brister, vilket den väl delar med alla mänskliga institutioner. Det är bara det, att det botemedel Trotskij och Lenin funnit – demokratins avskaffan över huvud – är ännu sämre än det onda det avser att bota: det täpper nämligen till själva den levande källa ur vilken ensamt alla medfödda brister i de sociala institutionerna korrigeras: de bredaste folkniassornas aktiva, ohämmade, energiska politiska liv.

Låt oss ta ett annat slående exempel: den av sovjetregeringen utarbetade rösträtten. Det är inte alldeles klart, vilken praktisk betydelse man tillmäter denna rösträtt. Av Trotskijs och Lenins kritik mot de demokratiska institutionerna framgår, att de principiellt avvisar folkrepresentationer framgångna ur allmänna val och endast vill stödja sig på sovjeterna. Varför då över huvud rösträttssystem med allmän rösträtt utarbetades kan man egentligen inte förstå. Det är oss heller inte bekant, att denna rösträtt på något sätt förts ut i livet. Val till någon sorts folkrepresentation på dess grund har man inte hört något om. Mera sannolikt är det att anta, att det har blivit endast en teoretisk skrivbordsprodukt. Men sådan den nu är utgör den en mycket märklig produkt av den bolsjevikiska diktaturteorien. Varje rösträtt liksom överhuvud varje politisk rättighet måste mätas inte efter ett godtyckligt abstrakt ”rättvise”schema och dylik borgerligt demokratisk fraseologi utan efter de sociala och ekonomiska förhållanden som den är tillskuren på. Den av sovjetregeringen utarbetade rösträtten är beräknad för övergångsperioden från den borgerligt kapitalistiska till den socialistiska samhällsformen, för den proletära diktaturens period. I denna av Lenin och Trotskij representerade diktaturs anda får endast de rösträtt som lever på eget arbete och alla andra förvägras den.

Nu är det klart, att en sådan rösträtt har mening endast i ett samhälle, som också ekonomiskt är i stånd att för alla som vill arbeta möjliggöra ett drägligt, kulturvärdigt liv på eget arbete. Passar det in på det nuvarande Ryssland?

Med de oerhörda svårigheter, med vilka det från världsmarknaden avspärrade Sovjet-Ryssland har att kämpa, med den allmänna, fruktansvärda upplösningen av det ekonomiska livet, med produktionsförhållandenas häftiga omstörtning till följd av omvälvningen av egendomsförhållandena i jordbruket såväl som i industrin och handeln, är det klart att otaliga existenser plötsligt blir rotlösa och slungas ut ur sin bana utan varje objektiv möjlighet att finna någon användning för sin arbetskraft i den ekonomiska mekanismen. Det gäller inte bara kapitalist- och godsägarklasserna utan också medelklassens breda lager och arbetarklassen själv. Det är dock ett faktum, att industrins sammankrympning har fört med sig ett massutflöde till landsbygden av stadsproletariatet, som söker sin tillflykt i jordbruket. Under sådana omständigheter är en politisk rösträtt, som har det allmänna arbetstvånget till ekonomisk förutsättning, en alldeles obegriplig förordning. Enligt sin tendens bör den endast göra utsugarna politisk rättslösa. Och medan produktiv arbetskraft i massor görs rotlös ser sig sovjetregeringen tvärtom ofta tvungen att överlämna den nationella industrin så att säga i arrende till de forna kapitalistiska ägarna. Likaledes såg sig sovjetregeringen tvungen att också ingå en kompromiss med de borgerliga kooperativa företagen. Vidare har det visat sig ofrånkomligt att anlita borgerliga specialister. En annan följd av samma företeelse är, att växande lager av proletariatet såsom rödgardister etc underhålls av staten på offentlig bekostnad. I realiteten blir breda och växande lager av småborgarna och proletariatet rättslösa, då den ekonomiska organismen för dem inte räknar med några som helst medel att utöva arbetstvånget.

Detta är en orimlighet som gör rösträtten till en utopisk, från den sociala verkligheten löst fantasiprodukt. Och just därför är den inte på allvar något verktyg för den proletära diktaturen. En anakronism, en antecipering av det rättsliga läge som kännetecknar en redan färdig socialistisk hushållning men inte något för den proletära diktaturens övergångsperiod.

När hela medelklassen och de borgerliga och småborgerliga intellektuella efter oktoberrevolutionen i månader bojkottade sovjetregeringen, lamslog järnvägs-, post- och telegraftrafiken och på så vis gjorde uppror mot arbetarregeringen, då var självklart alla påtryckningsåtgärder mot dem – som att frånta dem politiska rättigheter, ekonomiska existensmedel etc – på sin plats för att med järnnäve bryta motståndet. Då kom just den socialistiska diktaturen, som inte får rygga tillbaka för något maktuppbåd för att i det helas intresse framtvinga eller förhindra bestämda åtgärder, till uttryck. Men en rösträtt, som dekreterar en allmän rättslöshet för mycket breda lager av samhället, som politiskt ställer dem utanför samhällets ram, medan det till och med inom denna ram inte kan skaffa dem någon plats, ett rättsberövande inte som konkret åtgärd för ett konkret syfte utan som allmän regel med bestående verkan, det är inte en diktaturens nödvändighet utan en livsoduglig improvisation. Såväl sovjeter till ryggrad som konstituant och allmän rösträtt.

Bolsjevikerna betecknade sovjeterna som reaktionära därför att deras majoritet var bönder (bonde- och soldatombud). Sedan sovjeterna ställt sig på deras sida blev de riktiga representanter för folkmeningen. Men denna plötsliga omsvängning sammanhängde endast med freds- och jordfrågorna. [Detta stycke är en notis av förf. på onumrerat löst blad, sannolikt tänkt som komplettering till den omstridda sista satsen: ”Såväl sovjeter till ryggrad som konstituant och allmän rösträtt”.]

Men med den konstituerande församlingen och rösträtten är frågan inte uttömd. Man avskaffade utan vidare de viktigaste demokratiska garantierna för ett sunt offentligt liv och för de arbetande massornas politiska aktivitet: pressfriheten, förenings- och församlingsfriheten; de har blivit fågelfria vad det gäller alla sovjetregeringens motståndare. För dessa ingrepp räcker Trotskijs ovannämnda argumentering om den demokratiska väljarkårens tunga otymplighet på långa vägar inte till. Däremot är det ett klart och obestridligt faktum, att utan en fri och ohämmad press, utan ohindrat förenings- och församlingsliv just breda folkmassors välde är fullkomligt otänkbart.

Lenin säger, att den borgerliga staten är ett redskap för arbetarklassens undertryckande, den socialistiska för bourgeoisins. Men det vore bara den kapitalistiska staten i viss mån ställd på huvudet. Denna förenklade uppfattning bortser från det väsentligaste: det borgerliga klassväldet behövde ingen politisk skolning och fostran av hela folkets massa, åtminstone inte utöver vissa trångt dragna gränser. För den proletära diktaturen är den livselementet, luften utan vilken den inte kan existera.

”Tack vare den öppna och omedelbara kampen om regeringsmakten samlar de arbetande massorna på mycket kort tid en mängd politisk erfarenhet och stiger i sin utveckling hastigt från det ena trappsteget till det andra.” Här vederlägger Trotskij sig själv och sina egna partikamrater. Just för att detta är riktigt har de genom att undertrycka det offentliga livet stoppat till källan för den politiska erfarenheten och utvecklingen. Eljest måste man ju anta, att erfarenheten och utvecklingen var nödvändig fram till bolsjevikernas makterövring, att den då hade nått sin högsta grad och att den från och med nu var överflödig. (Lenins tal: Ryssland är övertygat för socialismen!!!)

I själva verket tvärtom! Just de jätteuppgifter bolsjevikerna modigt och beslutsamt tog itu med krävde den intensivaste skolning av massorna och samling av erfarenhet. Frihet endast för regeringens anhängare, endast för ett partis medlemmar – de må vara aldrig så talrika – är ingen frihet. Frihet är alltid den annorlunda tänkandes frihet. Inte på grund av någon ”rättfärdighets”-fanatism utan därför att allt det lärande, gagneliga och renande i den politiska friheten hör ihop med detta och dess verkan uteblir om ”friheten” blir privilegium.

Bolsjevikerna skulle säkert inte med handen på hjärtat vilja förneka, att de måste känna sig fram steg för steg, experimentera, pröva hit och dit och att en stor del av deras åtgärder inte är några mästerverk. Så måste det gå och kommer det att gå för oss alla, om vi ska gå till verket – även om inte så svåra förhållanden föreligger överallt.

Den tysta förutsättningen för diktaturteorien i Lenins och Trotskijs anda är, att den socialistiska omvälvningen är något som det ligger ett färdigt recept för i revolutionspartiets ficka och som man sedan bara behöver energiskt förverkliga. Tyvärr – eller lyckligtvis – är det inte så. Långt ifrån att vara en summa färdiga föreskrifter, som man bara skulle ha att bruka, är det praktiska förverkligandet av socialismen som ett ekonomiskt, socialt och rättsligt system en sak som ligger helt i framtidens dimma. Vad vi har i vårt program är endast några få vägvisare i stort som visar oss den riktning i vilken åtgärderna måste sökas, på köpet av övervägande negativ karaktär. Vi vet på ett ungefär vad vi allra först måste avskaffa för att få vägen fri för den socialistiska hushållningen men hur de tusen konkreta, praktiska små och stora åtgärderna ska se ut som behövs då det gäller att införa de socialistiska principerna i hushållningen, i rättsväsendet, i alla samhälleliga förhållanden, därom ger inget socialistiskt partiprogram och ingen socialistisk lärobok upplysning. Det är ingen brist utan tvärtom den vetenskapliga socialismens försteg framför den utopiska. Det socialistiska samhällssystemet bör och kan endast vara en historisk produkt, född ur erfarenhetens egen skola när stunden är inne, ur den levande historien, alldeles som den organiska naturen, av vilken den ytterst är en del, har den vackra vanan att tillsammans med ett verkligt samhälleligt behov också alltid frambringa medlen för dess tillfredsställande, med uppgiften samtidigt lösningen. Men om så är då är det klart, att socialismen enligt sin natur inte låter påbjuda sig, införas genom ukas. Den har till förutsättning en rad maktåtgärder – mot egendomen o s v. Det negativa, raseringen, kan man dekretera, inte uppbygget, det positiva. Ny mark, tusen problem. Endast erfarenheten kan korrigera och öppna nya vägar. Endast ohämmat skummande liv finner tusen nya former, improvisationer, frigör skapande kraft, korrigerar själv alla felgrepp. Det offentliga livet i stater med begränsad frihet är så torftigt, så fattigt, så schematiskt, så ofruktbart, just därför att de genom att utesluta demokratin spärrar av sig från de levande källorna till all andlig rikedom och allt framsteg. (Bevis: åren 1905 och februari-oktober 1917.) Liksom politiskt också ekonomiskt och socialt. Folkets hela massa måste vara med. Annars blir socialismen från början dekreterad, påbjuden av ett dussin intellektuella.

Ovillkorlig offentlig kontroll nödvändig. Annars stannar utbytet av erfarenheterna endast inom den slutna kretsen av den nya regeringens ämbetsmän. Korruption ofrånkomlig. (Lenins ord i cirkulär 29). Socialismens praktik kräver en hel andlig omvälvning i de genom århundraden av borgerligt klassvälde degraderade massorna. Sociala instinkter i stället för egoistiska, massinitiativ i stället för slöhet, idealism som bär utöver allt lidande o s v, o s v. Ingen vet det bättre, skildrar det mer intensivt, upprepar det mer hårdnackat än Lenin. Men han tar bara fullständigt miste på medlen. Dekret, diktatorisk makt hos fabrikens uppsyningsman, drakoniska straff, skräckvälde, detta är palliativ. Den enda vägen till pånyttfödelse är det offentliga livets egen skola, den oinskränktaste bredaste demokrati, offentlig mening. Det är just skräckväldet som demoraliserar.

Om allt detta faller bort, vad återstår då i realiteten? Lenin och Trotskij har i stället för de ur allmänna folkval framgångna representantkorporationerna framställt sovjeterna som den enda representationen för de arbetande massorna. Men med det politiska livets undertryckande i hela landet måste också livet i sovjeterna allt mera förlamas. Utan allmänna val, ohämmad press- och församlingsfrihet, fri meningskamp, utdör livet i varje offentlig institution, blir ett skenliv där byråkratin ensam förblir det aktiva elementet. Det offentliga livet somnar sa smaningom in, några dussin partiledare av outtömlig energi och gränslös idealism dirigerar och regerar, bland dem styr i realiteten ett dussin framstående hjärnor och en elit av arbetarklassen uppbådas då och då till församlingar för att applådera ledarnas tal, enhälligt anta förelagda resolutioner, i grund och botten alltså en klickhushållning – visserligen en diktatur men inte en proletariatets diktatur utan diktaturen av en handfull politiker, d v s diktatur i borgerlig mening, i jakobinväldets mening. (Sovjetkongressens ajournering från tre till sex månader!) Ja, än mer: sådana tillstånd måste föra med sig en förvildning av det offentliga livet: attentat, arkebusering av gisslan o s v.

Lenins tal om disciplin och korruption.

Ett speciellt problem av stor vikt i varje revolution utgör kampen med trasproletariatet. Även vi i Tyskland och överallt annars kommer att få syssla med det. Det trasproletära elementet sitter djupt i det borgerliga samhället, inte bara som ett särskilt lager, som socialt avfall, som alldeles särskilt växer enormt i tider när samhällsordningens murar störtar samman, utan som integrerande element i hela samhället. Händelserna i Tyskland, och mer eller mindre i alla andra stater, har visat hur lätt alla lager av det borgerliga samhället kan råka i förfall. Grader mellan merkantila, prisockrare, gulascheri, luftaffärer, prejeri, mutor, stöld, inbrott och rån flöt så samman, att gränsen mellan den ärbara borgerligheten och tukthusen försvann. Här upprepas samma företeelse som det regelbundet snabba förfallet av borgerliga dygder när de omplanteras i transoceana koloniala förhållanden på främmande social jord. När de konventionella skrankorna och stöden för moral och rätt störtar samman hemfaller det borgerliga samhället, vars innersta livslag är den djupaste omoral: människans utsugning av människan, omedelbart och hämningslöst åt klar förslumning. Den proletära revolutionen kommer överallt att nödgas kämpa med denna fiende, detta kontrarevolutionens redskap.

Och dock är ju även i det avseendet terrorn ett slött, ja, tveeggat svärd. Den drakoniska krigsjustisen är vanmäktig mot utbrotten av det trasproletära ofoget. Ja, varje varaktig regim under belägringstillstånd för ovillkorligen till godtycke, och varje godtycke verkar depraverande på samhället. De enda verksamma medlen i den proletära revolutionens hand är också här: radikala åtgärder av politisk och social natur, snabbaste omvandlingen av de sociala garantierna för massans liv och – uppeldande av den revolutionära idealismen, som endast i oinskränkt politisk frihet i längden kan hållas uppe genom massornas intensiva liv.

Liksom solstrålarnas verkan är det verksammaste, renande och botande medlet mot smittosamma sjukdomar, så är revolutionen själv och dess förnyande princip, det av revolutionen skapade andliga livet, massornas aktivitet och självansvar, alltså den bredaste politiska frihet som dess form, den enda botande och renande solen. [De följande ”bevisen” var skrivna på lösa blad men var antagligen av förf. planerade att utökas till en större framställning om trasproletariatet.]

Anarki kommer också hos oss och överallt att bli oundviklig. Trasproletära element tillhör det borgerliga samhället och kan inte lösgöras från det.

Bevis:

1. Ostpreussen, ”kosack”-plundringarna.

2. Det allmänna utbrottet av rov och stölder i Tyskland (”gulascherier”, post- och järnvägspersonal, polis, helt utplånande av gränserna mellan det välordnade samhället och tukthuset).

3. Fackföreningsledarnas mycket snabba förfall. Häremot är de drakoniska terroråtgärderna maktlösa. Tvärtom korrumperar de ytterligare. Enda motgiftet massornas idealism och sociala aktivitet, oinskränkt politisk frihet.

Detta är en övermäktig objektiv lag som inget parti förmår undandra sig.

Grundfelet i Lenins och Trotskijs teori är just det, att de liksom Kautsky ställer diktaturen i motsättning till demokratin. ”Diktatur eller demokrati” lyder frågeställningen såväl hos bolsjevikerna som hos Kautsky. Han bestämmer sig naturligtvis för demokratin och närmare bestämt den borgerliga demokratin, eftersom han ju framställer den som alternativet till den socialistiska omvälvningen. Lenin-Trotskij bestämmer sig tvärtom för diktaturen i motsats mot demokratin och därmed för en handfull personers diktatur, d v s för diktaturen efter borgerligt mönster. Det är två motsatta poler, båda lika långt avlägsna från den verkliga socialistiska politiken. Proletariatet kan när det tar makten aldrig enligt Kautskys goda råd under förevändning av ”landets mognad” avstå från den socialistiska omvälvningen och ägna sig enbart åt demokratin utan att begå förräderi mot sig självt, Internationalen och revolutionen. Man bör och måste genast igångsätta socialistiska åtgärder på det mest energiska, oeftergivliga, hänsynslösa sätt, alltså utöva diktatur, men klassens, inte ett partis eller en klicks, klassens diktatur, d v s i bredaste offentlighet, under det mest aktiva ohämmade deltagande av folkmassorna, i oinskränkt demokrati. ”Som marxister har vi aldrig varit avgudatjänare åt den formella demokratin”, skriver Trotskij. Javisst, vi har heller aldrig varit avgudatjänare åt socialismen eller marxismen. Men följer det kanske därav, att vi också kan – likt Cunow-Lensch-Parvus kasta socialismen, marxismen, i skräpkammaren när den blir oss obekväm? Trotskij och Lenin är det levande nejet på den frågan. Vi har aldrig varit avgudatjänare åt den formella demokratin. Det betyder bara, att vi alltid skilde den sociala kärnan i den borgerliga demokratin från dess politiska form, att vi alltid avslöjade den beska kärnan av social olikhet och ofrihet under den formella jämlikhetens och frihetens fina skal – inte för att förkasta denna demokrati utan för att egga arbetarklassen till att inte nöja sig med skalet utan erövra den politiska makten för att fylla den med nytt socialt innehåll. Det är proletariatets historiska uppgift, när det kommer till makten, att i stället för den borgerliga demokratin skapa socialistisk demokrati, inte att avskaffa all demokrati. Men socialistisk demokrati börjar inte först i det utlovade landet, när grunden för den socialistiska hushållningen har lagts, som färdig julklapp åt det tappra folket som under tiden har understött den lilla klicken socialistiska diktatorer. Socialistisk demokrati börjar genast med rivningen av klassväldet och uppbygget av socialismen. Den börjar i det ögonblick då det socialistiska partiet erövrar makten. Den är intet annat än proletariatets diktatur.

Ja, diktatur! Men denna diktatur består i sättet att använda demokratin, inte i dess avskaffande, i energiska, beslutsamma ingrepp i det borgerliga samhällets välförvärvade rättigheter och ekonomiska förhållanden, utan vilka den socialistiska omvälvningen inte låter förverkliga sig. Men denna diktatur måste vara klassens verk och inte en liten ledande minoritets i klassens namn, d v s den måste undan för undan framträda ur massornas aktiva deltagande, stå under deras omedelbara påverkan, underkastas hela offentlighetens kontroll, framgå ur folkmassornas växande politiska skolning.

Precis så skulle också bolsjevikerna hittills ha gått fram, om de inte hade lidit under världskrigets fruktansvärda tvång, den tyska ockupationen och alla därmed förbundna abnorma svårigheter, som måste förvränga varje av de bästa avsikter och de vackraste principer ledd socialistisk politik.

Ett krasst argument härför utgör rådsregeringens så rikliga bruk av terrorn, särskilt under sista perioden före den tyska imperialismens sammanbrott, efter attentatet på det tyska sändebudet. Banaliteten att revolutioner inte döps i rosenvatten är i sig tämligen torftig.

Allt som sker i Ryssland är begripligt och en ofrånkomlig kedja av orsaker och verkningar vilkas utgångspunkt är: det tyska proletariatets svek och den tyska imperialismens ockupation av Ryssland. Det vore att kräva övermänskliga ting av Lenin och hans kamrater, om man ytterligare ville av dem kräva, att de under sådana omständigheter skulle trolla fram den vackraste demokrati, den mest förebildliga proletariatets diktatur och en blomstrande socialistisk hushållning. De har genom sin beslutsamma revolutionära hållning, sin förebildliga dådkraft och sin obrottsliga trohet mot den internationella socialismen verkligen utfört vad som under så fördömt svåra förhållanden kunde utföras. Det farliga börjar där de ville göra en dygd av nödvändigheten och teoretiskt fixera sin av dessa ödesdigra betingelser påtvungna taktik och anbefalla den åt det internationella proletariatet som mönstret för den socialistiska taktiken. Liksom de därmed själva ställer sig fullständigt onödigt i rampljuset och ställer sin verkliga, obestridliga historiska förtjänst under nödtvångna felstegs skäppa, så visar de den internationella socialismen, för vilken de stridit och lidit, en dålig tjänst när de i sitt förråd vill som nya insikter införa alla de av nöd och tvång i Ryssland inspirerade skevlieter, som ytterst bara var utstrålningar av den internationella socialismens bankrutt i detta världskrig.

Må de tyska regeringssocialisterna skria, att bolsjevikernas välde i Ryssland är en vrångbild av proletariatets diktatur. Om det var eller är det, så var det bara därför att det just var en produkt av det tyska proletariatets hållning, som var en karikatyr på socialistisk klasskamp. Vi står alla under historiens lag och den socialistiska samhällsordningen låter sig bara genomföras internationellt. Bolsjevikerna har visat, att de förmår allt som ett äkta revolutionärt parti förmår åstadkomma inom de historiska möjligheternas gränser. De bör inte försöka agera som de ville utföra underverk. Ty en mönstergill och felfri proletär revolution i ett isolerat, av världskriget utmattat, av imperialismen strypt, av det internationella proletariatet förrått land vore ett underverk. Vad det gäller är att i bolsjevikernas politik skilja det väsentliga från det oväsentliga, kärnan från det tillfälliga. I denna sista period, där vi står inför avgörande slutstrider i hela världen, var och är socialismens viktigaste problem just den brännande tidsfrågan: inte den eller den taktiska detaljfrågan utan proletariatets aktionsduglighet, massornas dådkraft, socialismens vilja till makt över huvud. I den meningen var Lenin och Trotskij och deras vänner de första som föregick världsproletariatet med sitt exempel, de är tills vidare ännu de enda som med Hutten kan utropa: Jag har vågat!

Detta är det väsentliga och bestående i bolsjevikernas politik. I den meningen förblir det deras odödliga historiska förtjänst att med erövringen av den politiska makten och med den praktiska problemställningen till socialismens förverkligande ha gått före det internationella proletariatet och mäktigt drivit på uppgörelsen mellan kapital och arbete i hela världen. I Ryssland kunde problemet endast uppställas. Det kunde inte lösas i Ryssland. Och i den meningen tillhör framtiden överallt ”bolsjevismen”.

Rosa Luxemburg, 1918

Rosa Luxemburg och den tyska socialdemokratin

Det återstår ännu att exakt bestämma Rosa Luxemburgs verkliga plats i den revolutionära rörelsens historia. Även om den leninistiska monolitens sönderfall har inneburit att många har erkänt hennes förtjänster, så har de samtidigt skyndat sig att tillägga att ”hon tillhör epoken före 1914”.(1) Genom att närma sig arbetarrörelsens historia med i huvudsak subjektiva kriterier, skapar de författare som på detta sätt placerar henne i ett särskilt fack ett hinder för sig själva. På detta sätt blir Rosas förtjänster – beroende på nyckerna hos författaren ifråga – hennes kompromisslösa försvar av marxismen gentemot Eduard Bernsteins revisionism, hennes djupa tillgivenhet till principen om massaktioner och spontanitet, eller t.o.m. hennes försvar av arbetardemokratin mot bolsjevismens ”överdrifter”.

Dessa svårigheter upphör så fort vi närmas oss arbetarrörelsens historia med objektiva kriterier, och tillämpar den historiska materialismens gyllene regel på marxismen själv: till syvende och sist är det det materiella varat som bestämmer medvetandet och inte tvärtom. För att tolka de förändringar som ägt rum inom den internationella arbetarrörelsens tänkande, inbegripet de olika bidrag som har berikat eller utarmat marxismen, måste vi utgå från den föränderliga samhälleliga verkligheten. Istället för att verka uppsplittrad och fragmenterad behåller, med denna metod, Rosas plats i arbetarrörelsens utveckling före 1914 (om inte före 1919) sin enhet. Det är bara en sådan metod- och inte den berättande historiens och den specialiserade efterforskningens empiriska metoder – som fullkomligt kan visa vilken avgörande vikt Rosas teoretiska och praktiska arbete har haft.

‘Den gamla beprövade taktiken” i kris

I trettio år hade den tyska socialdemokratins taktik, ”die alle bewährte Taktik” (”den gamla beprövade taktiken”), fullständigt dominerat den internationella proletära rörelsen. Frånsett det lysande undantaget Pariskommunen, och erfarenheterna hos vissa, huvudsakligen anarkistiska, delar av den internationella arbetarrörelsen, så hade i själva verket klasskampens historia i ett halvt sekel burit socialdemokratins stämpel. Dess inflytande var så dominerade att t.o.m. personer som Lenin och bolsjevikerna, som på den nationella nivån i praktiken hade brutit med denna tradition, ändå fortsatte att betrakta den tyska modellen som en allmänt tillämpbar modell.

”Den gamla beprövade taktiken” hade en första klassens stamtavla. Trots en del vacklan,(2) hade Friedrich Engels under de sista åren av sitt liv så till den grad blivit förespråkare för den att han i sitt ”politiska testamente”, den ”Inledning” han 1895 skrev till den nya tyska utgåvan av Karl Marx Klasstriderna i Frankrike 1848/50, gjorde den till ett veritabelt stordåd. Mellan 1895 och 1914 citerades de mest berömda delarna av denna ”Inledning” ett oräkneligt antal gånger, och på samtliga europeiska språk. Och det var denna väg socialdemokratin följde från 1918 till 1929, fram till dess att den ekonomiska världskrisen och socialdemokratins kris sammanföll och satte punkt för denna sterila sysselsättning:

”Överallt har man följt det tyska exemplet att utnyttja rösträtten och erövra alla tillgängliga poster, överallt har den oförberedda revolten fått träda i bakgrunden. De två miljoner väljare, som den skickar till valurnorna, utgör jämte de unga män och kvinnor, som utan rösträtt står bakom dessa väljare, den talrikaste, mest kompakta massan, den avgörande maktfaktorn inom den internationella proletära armén. Denna folkmassa svarar redan nu för mer än en fjärdedel av de avgivna rösterna… Dess tillväxt sker lika spontant, oavbrutet och oemotståndligt och samtidigt lika lugnt som en naturprocess. Alla regeringsingripanden mot den har visat sig fruktlösa. Redan idag kan vi räkna med 2 1/4 miljon väljare. Om denna utveckling fortsätter, kommer vi att vid sekelskiftet ha erövrat större delen av samhällets mellanskikt, småborgare liksom småbönder, och ha växt ut till den avgörande maktfaktorn i landet, inför vilken alla andra makter måste böja sig, vare sig de vill eller inte. Att fortsätta denna stadiga tillväxt, tills den av sig själv växer det nuvarande regeringssystemet över huvudet, att inte riva upp denna dagligen i styrka tillväxande maktfaktor i förpostfäktningar utan bevara den intakt till avgörandets dag, det är vår huvuduppgift.(3)

Idag känner vi naturligtvis till att de tyska socialdemokratiska ledarna på ett skandalöst sätt hade censurerat Engels text och förvrängt dess mening, och strukit allt som fortfarande var revolutionärt i dessa ord från den gamle kämpen och livslånge kompanjonen till Marx.(4) Men allt det är ovidkommande. Ovanstående citat är autentiskt. Det är ett fullständigt rättfärdigande av ”den gamla beprövade taktiken”: rekrytera så många medlemmar som möjligt, skola så många arbetare som möjligt, få så många röster som möjligt i valen, och inför en ny sociallagstiftning i författningssamlingen (i första hand kortare arbetsvecka) – allt annat kommer att följa automatiskt: ”alla andra makter måste (sic) böja sig”; vår tillväxt är”oemotståndlig”; vi måste ”bevara vår maktfaktor intakt till avgörandets dag” (sic).. .(5)

Ännu mer övertygande än denna välsignelse från den internationella socialismens nestor var fakta. De understödde Bebel. Vandervelde. Victor Adler och de andra pragmatikerna, som var nöjda med att lunka fram på denna väg. som därefter upphöjdes till samma status som den heliga skrift. I varje val fick man allt fler röster. Om det någon gång blev ett oväntat bakslag (”Hottentotvalen” i Tyskland 1907),(6) så följdes det av en särskild lysande motstöt: riksdagsvalen 1912, där den tyska socialdemokratin fick en tredjedel av rösterna. Arbetarorganisationerna blev hela tiden allt starkare, de utbredde sig till samhällslivets alla områden, och de blev stödjepunkter för ett verkligt ”kontrasamhälle” som stimulerade en ökande utveckling av klassmedvetandet. Lönerna ökade, lagstiftningen för att skydda arbetarna förbättrades, och fattigdomen minskade (även om den inte försvann helt). Flodvågen verkade så oemotståndlig att inte bara de troende utan även deras motståndare rusade med den.

Men som alltid låg medvetandet efter verkligheten. Denna ”oemotståndliga flodvåg” återspeglade bara den internationella kapitalistiska boomen, en varaktig minskning av den”industriella reservarmén” i Europa (främst genom emigration), och imperialismens ökande superexploatering av de koloniala och halvkoloniala länderna. I början av 1900-talet började de källor som hade gett näring åt denna tillfälliga lindring av de samhällsekonomiska motsättningarna att sina. Alltifrån denna tidpunkt var det en skärpning, och inte en lindring, av de samhälleliga motsättningarna som stod på dagordningen. Det som stod för dörren var inte en epok av fredliga framsteg, utan en epok av imperialistiska krig, nationella befrielsekrig och inbördeskrig. Den långa perioden av förbättringar skulle följas av tjugo år av stagnerande eller t.o.m. minskande reallöner. Evolutionens tidsålder var slut; revolutionens tidsålder skulle börja.

Under denna nya epok förlorade ”den gamla beprövade taktiken ” allt berättigande; ur organisatorisk synvinkel skulle den förvandlas till en dödsfälla för den europeiska arbetarklassen. Före den 4 augusti 1914 (7) insåg inte den överväldigande majoriteten av de samtida detta. Inte ens Lenin hade insett det för de länder som låg väster om det tsaristiska imperiet; Trotskij tvekade. Rosas bedrift var att hon var den första som klart och systematiskt insåg behovet av en grundläggande förändring av arbetarrörelsens strategi och taktik i Väst, som stod inför en förändrad objektiv situation: den imperialistiska epokens gryning.(8)

Rötterna till Rosas kamp mot ”den gamla beprövade taktiken”

Givetvis hade de mest förutseende marxisterna i slutet av 1800-talet till viss del insett den nya objektiva situationen. Fenomenet med de koloniala imperiernas utbredning och imperialismens uppkomst, så till vida som den var ett uttryck för storkapitalets politiska expansion, hade analyserats. Hilferding hade skrivit det anmärkningsvärda monumentala verketFinanskapitalet. Han uppmärksammade uppkomsten av karteller, truster och monopol (som revisionisterna utnyttjade för att hävda att kapitalismen skulle bli mer och mer organiserad, och således dess motsättningar mindre akuta; egentligen finns det inget nytt under solen). Efter Internationalens Stuttgartkonferens ökade Lenins och den polska, holländska. belgiska och italienska vänsterns misstankar angående Kautskys eftergifter mot revisionisterna, speciellt i frågan om kampen mot det imperialistiska kriget. Valopportunism och ”taktiska”block med den liberala bourgeoisin i den ena eller andra regionen, eller från den ena eller andra nationella grupperingen (såsom Badengruppen i Tyskland, (9) majoriteten av det Belgiska Arbetarpartiet, Jaurés anhängare i Frankrike, etc.) attackerades hårt. Men all denna kritik förblev partiell och fragmenterad, och framför allt kasserades inte ”den gamla beprövade taktiken” till förmån för ett nytt strategiskt och taktiskt system. Tvärtom behandlades den mer vördnadsfullt än tidigare.

Mellan 1900 och 1914 var Rosa den enda socialist väster om Ryssland som slog in på en ny väg. Denna oerhörda bedrift var inte bara resultatet av hennes otvivelaktiga begåvning, hennes klara tänkande, och hennes orubbliga hängivenhet till socialismens och den internationella arbetarklassens sak. Framför allt kan den förklaras med de historiska och geografiska, dvs. sociala, förhållanden under vilka hennes teori och praktik utvecklades.

Hennes unika ställning som ledare för två socialdemokratiska partier (det tyska och det polska) gjorde att hon befann sig i en gynnsam position för att förstå de två motsatta tendenserna inom den internationella socialdemokratin. Å ena sidan det farliga glidandet in i byråkratisk slentrian, som blev alltmer uttalat i Tyskland, och å den andra uppkomsten av nya kampformer och kampmetoder i det tsaristiska imperiet. Därför kunde hon utföra samma djärva operation för arbetarrörelsens taktik som Trotskij hade utfört vad gäller de revolutionära perspektiven. Det var inte längre nödvändigt att de mest ”utvecklade” länderna utgjorde en bild av de ”efterblivna” ländernas framtid. Tvärtom visade arbetarna i de”efterblivna” länderna (Ryssland och Polen) vilka taktiska förändringar länderna i väst måste genomföra.

Givetvis hade vissa marxister förutsett även detta. Så tidigt som 1896 hade Parvus publicerat en lång studie i Neue Zeit, där han förutsåg att man skulle använda ”en politisk masstrejk” för att slå tillbaka hotet om en kupp för att krossa den allmänna rösträtten.(10) Denna studie hade i sin tur inspirerats av en resolution som Kautsky hade lagt fram vid Socialistkongressen i Zürich (1893) angående hur man lämpligen skulle besvara hot mot den allmänna rösträtten. Även Engels hade tidigare fört samma fråga på tal, men det hade hela tiden rört sig om isolerade framstötar som inte ledde till några strategiska eller taktiska förändringar.

Rosa var också hjälp av en djupgående studie av de två politiska kriser som hade skakat Västeuropa i slutet av seklet: Dreyfussaffaren i Frankrike och generalstrejken för allmän rösträtt i Belgien (1902). Denna dubbla erfarenhet gjorde att hon utvecklade ett djupgående hat mot den parlamentariska kretinismen. Dessutom blev hon alltmer övertygad om att”den gamla beprövade taktiken” skulle svika i ”avgörande stund” om inte massorna dessförinnan hade skolats ordentligt i både de utomparlamentariska aktionernas politik och rutinmässigt valagerande och rent ekonomiska strejker. Men det var främst erfarenheterna från den ryska revolutionen 1905 som gjorde att Rosa kunde inordna sin spridda kritik i en systematisk kritik av ”den gamla beprövade taktiken”. Så här i efterhand kan vi tveklöst säga att det var 1905 som markerade slutet på den internationella socialdemokratins i huvudsak progressiva roll och utgjorde inledningen på den långdragna fas av vacklan, där tidigare progressiva drag alltmer blandades med ett allt starkare reaktionärt inflytande, tills dessa slutligen förde partiet till katastrofen i augusti 1914.

För att inse hur betydelsefull den ryska revolutionen 1905 var, så måste vi ha i åtanke att det var det första revolutionära massuppsving Europa hade bevittnat sedan Pariskommunens dagar: dvs. på 34 år! Det var därför inte konstigt att en så passionerad revolutionär som Rosa noggrant skulle studera utbrottets alla detaljer och särdrag för att dra de centrala lärdomarna för de stundande uppsvingen i Europa. I detta följde hon bara i Marx och Engels fotspår, som genomförde exakt samma undersökningar av upproren år 1948 och Pariskommunen.

Det var speciellt en aspekt av 1905 års revolution som var avgörande för att påskynda utvecklingen av en ny strategi och taktik för den internationella socialdemokratin, en strategi och taktik som stod i motsättning till SPD:s ”gamla beprövade taktik”. Under årtionden hade debatten mellan anarkister och syndikalister å ena sidan och socialdemokrater å den andra suttit fast i en falsk polarisering som ställde företrädarna för direkta minoritetsaktioner i motsättning till de som var för organiserade massaktioner, vilket i praktiken innebar ”fredligt”,”lagligt” arbete (på det parlamentariska området eller i fackföreningarna). Men revolutionen 1905 uppvisade den kombination av händelser som ingendera sidan hade förutsett. Ty under denna revolution genomförde massorna direkta aktioner, men långt från att lyckligt vältra sig i ett tillstånd av spontan och oorganiserad oskuld, så medförde just dessa massaktioner att massorna organiserade sig för att förbereda ännu djärvare aktioner i framtiden.

Alltså, även om den revolutionära syndikalismen i åratal hade ställt ”myten” om generalstrejken (11) i motsättning till socialdemokratins elektoralism, och trots att vi just då såg den första segerrika generalstrejken i Europa, så insåg både Lenin och Rosa ett faktum som ingen i Väst hade förstått: att 1905 innebar dödsstöten för den revolutionära syndikalismen i Ryssland! Givetvis borde de ha tillagt – och först efter 1914 insåg Lenin detta – att den revolutionära syndikalismens nedgång i Ryssland bara kunde förklaras av de faktum att den ryska och polska socialdemokratin (eller åtminstone dess mest radikala delar), långt från att gå mot masstrejken eller försöka kuva den på något sätt, hade blivit entusiastiska organisatörer och propagandister för masstrejken, och de hade sålunda gradvis övervunnit den gamla utdelningen: ”gradvisa aktioner – revolutionära aktioner”. (12)

Rosa bländades av erfarenheterna från revolutionen 1905, erfarenheter som hade slagit an en sträng i arbetarnas hjärtan i flera länder väster om det tsaristiska imperiet -till att börja med i Österrike, där den framkallade en generalstrejk som erövrade allmän rösträtt. De sista 14 åren av Rosas liv blev ett tålmodigt arbete att lära det tyska proletariatet denna grundläggande lärdom:
man måste överge gradualismen, man måste göra förberedelser inför de revolutionära masstrider som än en gång stod på dagordningen. Det första världskrigets utbrott, den ryska revolutionen 1917, och den tyska revolutionen 1918 bekräftade samtliga hur rätt hon hade 1905.

Den första februari 1905 skrev hon:
”Men även för den internationella socialdemokratin innebär det ryska proletariatets uppror något helt nytt, som vi måste känna med varje fiber av vår kropp. Alla, oavsett vilka anspråk vi gör på att behärska dialektiken, är obotliga metafysiker, besatta av det inneboende i hela vår vardagstillvaro. .. Det är först under revolutionens vulkaniska explosion som vi inser vilka snabba och omvälvande resultat den unga mullvaden har uppnått, och hur lyckligt den underminerar marken under det europeiska borgerliga samhällets fötter. Att mäta arbetarklassens politiska mognad och politiska energi med hjälp av av/statistik och lokalavdelningarnas medlemsantal är som att försöka mäta Mont Blanc med en linjal!”

Hon fortsatte den första maj:
”Huvudsaken är emellertid att man har klart för sig. an den pågående revolutionen i tsarriket kommer att i hög grad påskynda den internationella klasskampen, så an även länderna i det ‘gamla Europa’ inom oväntat kort tid kan komma att ställas inför en revolutionär situation och inför nya taktiska uppgifter.”

Slutligen, i en sammandrabbning med reformistiska syndikalister av Robert Schmidts typ vid Jenakongressen den 22 september 1905, utropade hon indignerat:
”Hittills har man suttit här och lyssnat till många tal om den politiska masstrejken. Känns det inte som om man skulle vilja luta sin huvud i händerna och fråga sig själv: lever \i verkligen i den ärorika ryska revolutionens år eller är det fortfarande årtionden tills dess? Varje dag kan ni läsa rapporterna, och ändå har ni uppenbarligen varken ögon att se med eller öron att lyssna med… Inser inte Robert Schmidt alt det ögonblick, som våra stora lärofäder Marx och Engels förutsade, nu har kommit? Det ögonblick när evolution blir revolution! Vi härden ryska revolutionen rakt under näsan på oss. Vi vore dårar om vi inte lärde något av den.”(13)

När vi ser tillbaka vet vi att hon hade rätt. Precis som den ryska revolutionens seger 1917 skulle ha varit oändligt mycket svårare utan erfarenheterna från 1905 och den oerhörda lärotid den innebar för tiotusentals ryska arbetare, så skulle segern för den tyska revolutionen 1918-19 ha varit mycket lättare om de tyska arbetarna hade fått uppleva förrevolutionära eller revolutionära politiska masstrider före 1914. Man kan inte lära sig att simma utan att bli våt om fötterna, och massorna kan inte uppnå ett revolutionärt medvetande utan erfarenhet av revolutionära aktioner. Även om det var omöjligt att i Tyskland mellan 1905 och 1914 upprepa 1905 års revolution, så var det åtminstone fullt möjligt att fullkomligt omvandla socialdemokratins dagliga rutiner, att omorientera dem mot ett ständigt alltmer revolutionärt sätt att ingripa och forma kadrer, och på detta sätt förbereda massorna färden oundvikliga konfrontationen med bourgeoisin och dess statsapparat. Genom att vägra att slå in på en ny inriktning, och genom att envist hänga fast vid den alltmer overkliga formeln om socialismens ”oundvikliga” seger, bourgeoisins och dess ”oundvikliga” reträtt inför arbetarnas ”lugna och stilla styrka”, så sådde SPD:s ledare under dessa avgörande år de draktänder som 1914, 1919 och 1933 sprang fram som väpnade krigare, då de tyska arbetarna fick skörda nederlagets bittra frukt.

Debatten om masstrejken

Det är i detta sammanhang vi måste analysera den debatt om masstrejken som efter 1905 bröt ut i SPD. De viktigaste skedena i denna debatt var: Jenakonferens 1905 (i viss mening den mest ”vänsteristiska” konferensen före 1914, uppenbarligen p g a trycket från den ryska revolutionen); Mannheimkonferensen 1906; publiceringen samma år av två pamfletter, en av Kautsky och en av Rosa, bägge ägnade åt problemet med ”masstrejken”: debatten 1910 mellan Rosa och Kautsky; och slutligen debatten mellan Kautsky och Pannekoek.(14)

Schematiskt kan vi återge de viktigaste delarna av denna debatt så här: SPD-ledarna, som under årtionden hade bekämpat tanken på en generalstrejk som ”generalidioti”(”Generalstreik ist Generalsinn”) med förevändningen att man först måste organisera majoriteten av arbetarna innan en sådan strejk kan bli framgångsrik, blev skakade av den belgiska generalstrejken 1902-03. Men det var bara med yttersta tvekan de närmade sig varje förändring av små ”fridsamma” uppfattningar.(15) Vid Jenakonferensen 1905 drabbade fackföreningsledarna och SPD-ledarna samman, och fackföreningsledarna gick så långt som att föreslå att de som stödde generalstrejken omedelbart skulle bege sig till Ryssland eller Polen för att där sätta sina idéer i verket.(16) Motsträvigt, men inte utan kraft, trädde Bebel fram på scenen och angrep fackföreningsledarna och ”i princip” medgav han möjligheten av en politisk masstrejk. Mellan konferenserna i Jena och Mannheim kom man emellertid framtill en kompromiss. I Mannheim (1906) återupprättades freden i den centrala apparaten. Därefter skulle endast fackledarna kunna anses vara ”kompetenta” att ”proklamera” strejker, inbegripet en politisk masstrejk, och det sedan de hade övervägt alla ”organisatoriska”problem. tillgängliga resurser, ”styrkeförhållanden”. etc. Efter den förargliga incidenten med en verklig revolution i Ryssland drog SPD-ledarna en lättnadens suck och återgick till”den gamla beprövade taktikens” välkända och väl upptrampade stigar.

Under hela denna debatt var Rosa naturligtvis våldsamt otålig. Hon väntade bara på ett lämpligt tillfälle att slå ett slag för sin nya strategi och taktik. Tillfället uppdagade sig vid valen till den preussiska riksdagen 1910. när agitationen för allmän rösträtt sattes igång. Massorna krävde handling, och med hjälp av tusentals arbetare och partimedlemmar organiserade Rosa ett dussintal massmöten. Ett polisförbud mot dessa möten ledde till sammanstötningar och slutligen till att en stor demonstration med 200.000 deltagare organiserades i Treptow-parken i Berlin. Men SPD-ledningen hatade dessa ”oroligheter” som pesten, och de inriktade sig på förberedelserna inför valen 1912. Följaktligen kvävdes agitationen redan i sin linda, och denna gång var det Kautsky själv, ”ortodoxins beskyddare”, som gick i bräschen och ledde apparatens teoretiska och politiska kamp mot vänstern. Han skrev ett oräkneligt antal pedantiska artiklar och pamfletter, som framför allt visar på en total oförmåga att inse massrörelsens dynamik.(17)

Vid en första anblick kan det verka som om det hade ägt rum ett alliansbyte. Vid sekelskiftet hade Rosa och Kautsky (vänstern och centern) gått i allians med partiapparaten kring Bebel och Singer mot den revisionistiska minoriteten kring Bernstein. Vid Mannheimkonferensen 1906 gick fackföreningsapparaten över till det revisionistiska lägret, och Bebel-Kautsky-Rosa-alliansen verkade starkare än någonsin. Så hur ska vi då förklara den plötsliga omsvängning av dessa allianser som ägde rum inom loppet av fyra år (1906-10)? I själva verket skilde sig frågans sociala och politiska verklighet från dess sken. 1900 var Bebel och partiapparaten lika förälskad i ”den gamla beprövade taktiken” som 1910.1 grund och botten var de konservativa, dvs. företrädare for status quo inom arbetarrörelsen (utan att därför ha förlorat sin socialistiska övertygelse och t.o.m. lidelse, men förvisat den till en avlägsen framtid). Bernstein och revisionisterna hotade att störa den känsliga balansen mellan ”den gamla beprövade taktiken” (dvs. den dagliga reformistiska praktiken), den socialistiska propagandan, massornas förhoppningar och tro på socialismen, partiets enhet, och enheten mellan massorna och partiet. Av denna orsak – i grunden konservativa skäl – var Bebel och apparaten mot Bernstein.

Men 1905 års revolution och imperialismens effekter på förhållandena mellan klasserna i Tyskland förvärrade spänningarna i arbetarrörelsens hjärta. När efter Jenakonferensen risken för splittring uppstod. visade Bebel, Ebert och Scheidemann att de föredrog apparatens enhet framför enhet med de radikaliserade arbetarna – det var så de tolkade ”organisationens företräde”. Från och med då bröt hela partiapparaten med vänstern, eftersom det nu var vänstern som krävde att man skulle kasta ”den gamla beprövade taktiken” överbord, inte bara i teorin, utan också – fasa över alla fasor – i praktiken. Tärningen var kastad.

Den enda fråga som för en tid stod öppen var Kautskys ståndpunkt. Skulle han ta parti för partiapparaten mot vänstern, eller för vänstern mot partiapparaten? Efter 1905 års revolution lutade han för en kort tid åt vänstern, men en viktig händelse avgjorde hans öde. 1908 skrev Kautsky sin pamflett Vägen till makt.(18) I denna pamflett analyserade han just den fråga som hade varit obesvarad ända sedan Engels berömda förord från 1895: Hur går man från erövrandet av arbetarmassornas majoritet för socialismen (med hjälp av ”den gamla beprövade taktiken”} till erövrandet av den politiska makten? Hans skrivningar var moderata, och de innebar ingen systematisk revolutionär agitation. Han ställde inte frågan om monarkins avskaffande (istället hänvisade han blygsamt till att ”sträva efter demokrati i riket liksom i de enskilda staterna” (s. 140)). Men trots det fanns det i pamfletten alltför många”farliga meningar” för det småsinta, konservativa och byråkratiserade ”Parteivorstand”. Han nämnde möjligheten av en ”revolution”, han förde t.o.m. på tal att, ”Ingen kan väl vara så naiv alt vilja påstå, att vi omärkligt och utan strid kan växa från militärstaten… till demokratin.” (s. 115) Detta var ”farligt frasmakeri”. Det skulle t.o.m. kunna ”framprovocera en rättegång”. Och så beslutade Partievorstand att riva pamfletten i bitar.(19)

Efter detta följde en tragikomedi som skulle avgöra Kautskys öde som revolutionär och teoretiker. Han vädjade till partiets kontrollkommission, och denna tog ett beslut till hans förmån. Men Bebel lät sig inte rubbas. Kautsky gick då med på att vika sig för partiets censur och själv stympa texten. Han strök allt som kunde vara kontroversiellt, och i och med det gjorde han texten harmlös. Efter denna affär var han en helt ryggradslös person utan karaktärsstyrka. I denna episod kan man se fröna till hans framtida brytning med Rosa, hans centrism, hans roll som apparatens handgången man i debatten 1910-12, hans avgörande kapitulation 1914, etc.

Det är ingen slump att eldprovet för Kautsky, liksom för alla centrister, blev frågan om kampen om makten, och hur man skulle återinföra revolutionen i en strategi som helt och hållet grundades på en daglig reformistisk rutin. Till syvende och sist hade detta varit den avgörande frågan för den internationella socialdemokratin ända sedan 1905.

En genomgång av det första utkastet till Vägen till makt visar att det fanns element av centrism i den även innan byråkratin slog till. Ty även om Kautsky noggrant analyserade de faktorer som leder till ökande klassmotsättningar (imperialism, militarism, minskad ekonomisk tillväxt, etc.), så var hans grundläggande filosofi fortfarande ”den gamla beprövade taktiken”: industrialiseringen och kapitalkoncentrationen arbetar för oss, om inget oförutsett inträffar är vår tillväxt oemotståndlig… Sådant var Kautskys resonemang, och tanken på att överge den passiva fatalismen väckte han bara för de tillfällen när ”våra fiender begår ett idiotiskt misstag”– en statskupp eller ett världskrig. Trots allt hade inte saker och ting flyttat sig en tum framåt sedan 1896, när Parvus för första gången formulerade frågan.

Revolutionära strejker och massexplosioner hade ingen plats i Kautskys Väg till makten. Han åberopade endast den ryska revolutionen för att visa att den öppnade en tidsålder av revolutioner i Öst (vilket var riktigt), och att de mellanimperialistiska konflikterna skulle göra att den revolutionära perioden i Öst fick djupgående effekter på förhållandena i Väst (vilket också var riktigt) och tveklöst skulle öka spänningarna och förvärra det borgerliga samhällets instabilitet. Men han satte inte det ryska upprorets objektiva effekt att orsaka instabilitet i samband med revolutionens effekter på aktiviteten bland Västeuropas proletära massor. Politiska initiativ, den subjektiva faktorn, det aktiva elementet – dessa kastades överbord. ”Invänta fiendens misstag, förbered timmen noll med hjälp av rent organisatoriska medel, var noggrann med att ge fienden initiativet” -sådan är i ett nötskal summan av Kautskys centristiska visdom! Senare skulle denna visdom fördjupas av austro-marxistema -vars katastrofala misslyckande inte drabbade världen förrän 1934!

Rosas överlägsenhet framgår klart i samtliga aspekter på denna viktiga debatt. Mot det tråkiga statistikrabblande med vilket Kautsky rättfärdigade sin tes att ”revolutionen aldrig kan bryta ut för tidigt”, ställde Rosa en djupgående förståelse av de omogna villkor som varje proletär revolution kommer att få känna av vid sin födelse:

”… dessa proletariatets ‘för tidiga’ attacker bidrar nämligen i väsentlig grad till att skapa de politiska förutsättningarna för slutsegern, emedan proletariatet först under den politiska kris, som kommer att följa på dess maktövertagande, först genom dessa långa och hårdnackade strider kan uppnå den grad av politisk mogenhet, som är nödvändig för den slutgiltiga, stora omvälvningen.”(20)

Rosa hade skrivit detta så tidigt som år 1900, och det var här hon började formulera de första delarna av en teori om de subjektiva förutsättningar som är nödvändiga för revolutionens seger, medan Kautsky fortfarande var besatt av att undersöka rent objektiva villkor, och det i så hög grad att hon förnekade att de problem Rosa tog upp överhuvudtaget existerade! Med sin djupa sympati för massornas liv och strävanden, sin känslighet för massornas stämningar och massaktionernas dynamik, kunde Rosa så tidigt som i debatten 1910 resa det avgörande problemet för 1900-talets proletära strategi: det fåfänga i att förvänta sig en ständig uppgång i massornas kampförmåga, och det faktum att de skulle återfalla i passivitet om resultaten uteblev och om ledarskapet var bristfälligt.(21)

När Kautsky hävdade att framgången för en generalstrejk ”som är förmögen att stoppa alla fabriker” förutsatte att alla arbetare dessförinnan hade organiserats, så drev han”organisationens överlägsenhet” till en absurditet. Historien har visat att han i denna debatt hade fel och Rosa rätt. Vi har upplevt många generalstrejker som har lyckats förlama en modern nations hela sociala och ekonomiska liv trots att bara en minoritet av arbetarna var organiserade. Maj -68 är bara det senaste bekräftandet av en gammal erfarenhet.

Om Rosa är skyldig till en ”spontanistisk teori” (vilket är långt ifrån bevisat), så kan man verkligen inte utläsa det ur hennes bedömning av det oundvikliga i spontana massinitiativ under revolutionära uppsving (på denna punkt hade hon helt rätt), eller i någon illusion om att dessa spontana initiativ skulle vara tillräckliga för att revolutionen skulle segra, eller ens att sådana initiativ i sig själva skulle skapa den organisation som skulle leda revolutionen till seger. Hon gjorde sig aldrig skyldig till de barnsliga missuppfattningar som är dagens spontanister så kära.

Det som gav den ”politiska masstrejken” en sådan utomordentlig plats i Rosas schema var att hon i den såg det viktigaste medlet för att skola och förbereda massorna for de kommande revolutionära striderna (eller ännu bättre: att skola dem och skapa de förutsättningar som skulle möjliggöra för dem att genom sin egen aktivitet fullända sin skolning). Även om hon aldrig utarbetade en strategi av övergångskrav, så drog hon från de tidigare erfarenheterna följande slutsatser: att man måste bryta med den dagliga praktiken av valkampanjer, ekonomiska strejker och abstrakt propaganda ”för socialismen”. För henne var den politiska masstrejken det viktigaste instrumentet för att bryta sig ut ur detta ghetto.

Sammandrabbningar med statsapparaten, höjande av massornas politiska medvetande. revolutionär skolning… allt detta betraktade hon i ett klart revolutionärt perspektiv, som förutsåg revolutionära kriser inom en relativt kort tidsrymd. Om det var Lenin som grundade bolsjevismen i övertygelsen om den ryska revolutionens aktualitet, om det var han som först efter den 4 augusti 1914 utsträckte denna uppfattning till resten av Europa, Så är det Rosa som ska äras tor att hon var den första som direkt efter den första ryska revolutionen 1905 utarbetade en socialistisk strategi som grundade sig på revolutionens aktualitet i Västeuropa.

När Kautsky argumenterade mot Rosa att ”de organiserade massorna spontana rörelser alltid är oberäkneliga”, och farliga för ett ”revolutionärt parti”, så avslöjade han mentaliteten hos en lägre tjänsteman. som föreställer sig att en ”revolution” kommer att följa ett noggrant utarbetat schema. Rosa hade tusen gånger rätt när hon mot denna uppfattning betonade att ett revolutionärt parti, som den ryska eller polska socialdemokratin 1905, kännetecknades just av sin förmåga att förstå och inse vad som var progressivt i denna oundvikliga och hälsosamma masspontanitet, och utnyttja dess energi på de mål den hade formulerat och förkroppsligat i sin organisation.(22) Det krävdes den stalinistiska byråkratins hela envisa konservatism för att mot Rosa återigen dra fram den ogrundade anklagelsen att hennes analys av den revolutionära processen 1905 lade ”alltför mycket vikt” vid massornas spontanitet, och ”inte tillräcklig vikt vid partiets roll”.(23)

Det faktum att hon hade en realistisk -och tyvärr profetisk – vision av den roll som byråkratin inom arbetarrörelsen skulle kunna spela under en revolutionär kris visar sig i hennes tal vid Jenakonferensen i september 1905:
”Tidigare revolutioner, och speciellt de 1848. har visat att det under revolutionens lopp inte är massorna som måste kuvas, utan de parlamentariska folktalarna, så att de inte kan förråda massorna.”(24)

När hon 1910, efter de bittra erfarenheterna 1906-10, återvände till samma ämne, var hon ännu mer exakt:
”Om den revolutionära situationen slår ut i full blomning, om kampvågorna är mycket utvecklade, då kommer inte partiledarna att hitta någon effektiv broms, och massorna kommer bara att knuffa åt sidan de som står i stormens väg. En dag kan detta hända i Tyskland. Men i socialdemokratins intresse tror jag inte alt det är nödvändigt eller önskvärt att gå åt detta håll.”(25)

Enheten i Rosa Luxemburgs verk

Utifrån Rosas ”stora plan” – att få socialdemokratin att överge ”den gamla beprövade taktiken” och förbereda sig för de revolutionära strider hon ansåg vara nära förstående – får hela hennes arbete en otvivelaktig enhet.

Hennes analys av imperialismen motsvarar inte bara självständiga teoretiska intressen, även om dessa intressen verkligen fanns.(26) Hon ämnade avslöja, i alla dess aspekter, en av huvudorsakerna till att motsättningarna i den kapitalistiska världen, och i synnerhet det tyska samhället, förvärrades. På samma sätt var inte internationalismen bara ett mer eller mindre platonskt propagandatema, utan resultatet av två behov: strejkernas ökande internationalisering, och arbetarklassens förberedelser inför kampen mot det annalkande imperialistiska kriget. Det internationalistiska fälttåg som Rosa under tjugo år förde inom den internationella socialdemokratin vägleddes av ett revolutionärt perspektiv och strategiskt alternativ, liksom även hennes kampanj för den ”politiska masstrejken” och hennes djupgående analys av imperialismen.

Samma sak gäller för hennes antimilitaristiska och antimonarkistiska kampanjer. Tvärtemot en utbredd uppfattning, som ibland t.o.m. upprepas av vänligt inställda kommentatorer, (27) så var inte Rosas antimilitaristiska kampanj enbart ett resultat av hennes ”hat” (eller hennes ”rädsla” för krig), utan den var resultatet av en exakt förståelse för att den borgerliga staten måste krossas för att en socialistisk revolution ska kunna segra. Så tidigt som 1899 skrev hon i Leipziger Volkszeitung:

”Den borgerliga statens såväl som borgarklassens makt och dominans koncentreras i militarismen. Likaså är socialdemokratin det enda politiska parti som av principiella skäl bekämpar militarismen. Så denna principiella kamp mot militarismen tillhör socialdemokratins själva natur. Att överge kampen mot militarismen skulle i praktiken helt enkelt leda till ett övergivande av kampen mot den existerande samhällsordningen. ”(28)

I sina kommentarer till den obligatoriska värnplikten i Sociala reformer eller revolution ett år senare upprepar hon kortfattat, att om detta förbereder den materiella grunden för folkets beväpning, så sker det ”i den moderna utilitarismens form, där militärstatens kuvande av folket och statens klasskaraktär får sina bjärtaste uttryck.”(29) Dessa kristallklara skrivningar visar vilken enorm klyfta som skilde henne inte bara från Bernsteins förvirrade tankegångar, utan också från Kautskys juridiska fraseologi om ”kejsardömets demokratisering (sic!)”

Därför kan man lätt förstå den oerhörda vrede som Rosa måste ha känt när hon såg de reformister, som hade förebrått henne för att med sin ”äventyrstaktik riskera arbetarnas blod”,(30) efter augusti 1914 själva spilla arbetarnas blod i en omfattning som var tusen gånger större, och då inte ens för deras egen skull utan för utsugarnas. Det var denna indignation som låg bakom hennes bittra dom över SPD: ”socialdemokratin är ingenting annat än ett stinkande lik””de tyska socialdemokraterna är de största skurkar världen någonsin skådat.”(31)

Nå, vilken är då historiens dom över Rosa Luxemburg? Hon hade faktiskt fel i sin inbördes bedömning av bolsjevikerna och mensjevikerna i Ryssland. Samtidigt som hon bekämpade Lenins ”ultracentralism”, så tolererade hon Leo Jogisches järnregim i sitt eget underjordiska Polska Arbetarparti.(32) Hon lutade åt att sätta alltför stort värde vid förtruppens anammande av de socialistiska doktrinerna, och hon underskattade således behovet av att härda arbetarkadrer som verkligen kunde leda de breda massorna som först i samband med revolutionen skulle politiseras och träda in på historiens scen. Av samma skäl lade hon inte ner någon speciell energi på att bygga en tendens eller organiserad vänsterfraktion i SPD efter 1907 (bildandet av ett nytt parti var givetvis inte möjligt innan SPD-ledningens förräderi definitivt hade kunnat bevisas för massorna med hjälp av förräderier i historisk skala). Det unga Spartakusförbundet, och senare KPD /det tyska kommunistpartiet/, skulle få betala ett mycket högt pris för att man misslyckades med att använda det mellanliggande årtiondet till att bygga upp ett verkligt ledarskap; nu tvingades de ta itu med denna uppgift mitt under revolutionen.

Ändå fyllde alla dessa områden en funktion i den stora strid som hade dominerat hennes liv. Rosa utvecklade ett allt större förakt och en allt större misstänksamhet mot den socialdemokratiska apparatens opportunister och funktionärer, vars brott hon insåg långt tidigare och betydligt klarare än Lenin. Lenin anammade inte Rosas uppfattningar om den tyska socialdemokratin förrän 1914. Först då drog han tragedins grundläggande historiska lärdom – att det inte räckte att bygga upp en ”mäktig organisation”. Vad som behövdes var en organisation vars program och dagliga användande av detta program för att ingripa i klasskampen skulle garantera att partiet under revolutionen skulle bli proletariatets drivkraft och inte dess byråkratiska bödel. Och Rosa i sin tur uppnådde inte förrän 1918 Lenins slutsatser. Det var då hon insåg behovet av att bygga en organisation för det revolutionära avantgardet, och definitivt förstod att det inte räckte att ha en ohämmad tilltro till massornas skaparkraft, eller till deras spontana förmåga att kasta överbord de socialdemokratiska byråkrater som slutligen klart hade deklarerat sina kontrarevolutionära åsikter.

På det hela taget har dagens revolutionära marxism Rosa Luxemburg mycket att tacka för. Hon värden första marxist som definierade och böljade lösa den revolutionärt marxistiska strategins och taktikens centrala problem. Endast denna strategi och taktik kan garantera den proletära revolutionens seger i de imperialistiska nyckelländerna.

Ernest Mandel
Översättning: Göran Källqvist

NOTER

(1) Denna uppfattning hyllas speciellt av J.P. NettI, som har skrivit den hittills mest fullständiga biografin över Rosa Rosa Luxemburg, London 1966). NettI kombinerar en detaljrikedom och ofta imponerande bedömningar av delhändelser med en fullständig avsaknad av insikt i den proletära strategins, massrörelsens och de revolutionära perspektivens allmänna problem: just de problem som Rosa sysslade med under hela sitt liv.

(2) Därför hävdade Engels, när krigsfaran for första gången uppstod på 1890-talet, att socialdemokratin i händelse av krig skulle tvingas gripa makten, och han uttryckte farhågor för att detta skulle kunna sluta i en katastrof. I samma brev till Bebel utryckte han sin övertygelse att ”vi kommer att ha makten vid slutet av seklet” (brev till Bebel 24 oktober 1891). I ett tidigare brev (daterat l maj 1891) angrep han Bebels plan att censurera utgivningen av Kritiken av Gothaprogrammet, och han fördömde angreppen på kritik- och diskussionsfriheten i partiet (August Bebel, Briefwechsel mit Friedrich Engels, Mouton & Co., 1965, s. 417, 465.)

(3) Ur Marx i ett band. Prisma 1976, s. 133-134, vår kursiv.

(4) Den} april 1895 skrev Engels till Kautsky: ”Tillmin förvåning ser jag i dag i ‘Vorwärts’ att man utan att i förväg underrätta mig återgivit ett utdrag ur min inledning, med vars hjälp man söker framställa mig som en i alla lägen lika fridsam förkämpe för laglydnad och beskedlighet. Det skulle därför glädja mig mycket att få hela artikeln återgiven i ‘Neue Zeit’, så att denna nidbild hastigt blir oskadliggjord. ”(Marx/Engels, Brev i urval, Gidlunds 1972, s. 225.)

Med förevändningar om risk för rättsliga påföljder, vägrade Bebel och Kautsky att gå med på det. Engels vek sig och insisterade inte på att de skulle återge hans ”Inledning” fullständigt. Detta kom till stånd först efter 1918, genom en annan Internationals försorg – Kominterns.

‘(5) I den engelska översättningen av Engels förord översätts ”maktfaktor” med ”shock” force”. ö.a. (Not i International – När vi letade efter den för en engelsk publik mest lättillgängliga källan till detta citat, gick vi till Pelicans utgåva av Engels skrifter, vilka redigerats av Hendersson. Det är troligen den mest lästa engelska översättningen av Engels. Men t.o.m. i 1967 års upplaga används en översättning från 1937, gjord av E. Bums. I denna översättning utelämnas ett viktigt stycke helt: ”överallt har den oförberedda revolten fått träda i bakgrunden ”. Uppenbarligen är Ernest Mandel alltför generös mot reformisterna – så sent som 1937 var det fortfarande nödvändigt att förfalska denne ”gamle kämpe och kompanjon till Marx”.)

(6) De s.k. ”Hottentotvalen ” 1907 resulterade i ett oväntat bakslag för SPD. Eftersom valen följde på flera års enastående förbättring av massornas levnadsstandard och förbättrad sociallagstiftning, så trodde alla att SPD skulle förbättra sitt valresultat. Men när rikskansler Bülow upplöste parlamentet, så var det en manöver för att disciplinera det katolska ”Centerpartiet” och skapa ett parlamentariskt block som kunde regera utan hjälp av ”Centern”. Det slagfält han valde visade sig bli frågan om gerillans aktiviteter i Sydvästafrika, och även om det skenbara målet för Bülows kampanj var ”Centerpartiet”, så riktades hans våldsamt utlänningsfientliga kampanj i själva verket mot SPD.

Som så många gånger i Europas historia kraschade den socialistiska rörelsen på de chauvinismens och patriotismens grund, som de borgerliga demagogerna hade uppammat inom arbetarklassen. SPD drabbades av ett kraftigt bakslag och minskade från 81 till 43 platser. Men även om detta betraktades som ett klart nederlag för SPD, så visade sig den tyska socialdemokratins styrka i det faktum att den faktiskt ökade sitt röstetal med 240.000 – att den förlorade platser var mer resultatet av den anti-socialistiska koalitionen och den tyska valprocedurens nycker än ett verkligt minskande masstöd. Detta är viktigt att komma ihåg, eftersom den heliga frågan om ”maktbalans” skulle bli en av fackföreningsbyråkratins viktigaste skäl att under de följande åren vägra att organisera ett verkligt djupgående motstånd mot regeringen. – Ö.a.).

(7) Det datum då 1:a världskriget bröt ut – ö.a.

(8) I sin Resultat och framtidsutsikter (l 906) hade Trotskij nästan upprepat Rosas uppfattning och betonat socialdemokratins alltmer konservativa karaktär. Men p.g.a. den försonliga inställning han antog i fraktionskampen inuti RSDAP /det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet – ö.a./, så närmade han sig 1908 Kautsky, och i debatten om den ”politiska masstrejken ”stödde han honom mot Rosa. Lenin intog en mycket försiktig hållning till konflikten mellan Rosa och Kautsky 1910, och han försökte förhindra att det bildades ett block mellan Kautsky och mensjevikerna. l sin artikel ”Två världar” hävdade han att meningsskiljaktigheterna mellan marxisterna (till vilka han inte bara räknade Rosa och Kautsky, utan också Bebel) bara var av taktisk natur, och att de dessutom till syvende och sist bara var smärre meningsskiljaktigheter. Han lovordade Bebels ”försiktighet” och rättfärdigade hans tes att det var fördelaktigt att ge fienden initiativet i att inleda kriget. (Werke, vol. XVI, s. 311-16, Berlin, Dietz-Verlag).

(9) För att förstå den tyska socialdemokratins degenerering måste man inse de skilda förhållanden som fanns i Tyskland under 1800- och 1900-talen. Situationen i Sydtyskland var en helt annan än den i Preussen, och makten grundades på en allians mellan konservativa godsägare och liberala intellektuella skikt, vilket gav en helt annan bild än i den junkerdominerade och militaristiska preussiska staten. Sålunda använde inte den socialdemokratiska gruppen i Baden parlamentet enbart som en propagandatribun. utan den gick även i koalition med liberalerna mot det katolska ”Centerpartiet” för att genomdriva vissa sociala reformen. Från denna tidpunkt spred sig det reformistiska förfallet snabbt; snart övergav parlamentsledamöterna även den traditionella socialdemokratiska trotsiga gesten, och de slutade rösta mot budgeten! -ö.a.).

(10) Artikeln hette ”Staatsstreich und politischer Massenstreike”, och den publicerades första gången i Neue Zeit. Den har återuppgivits i antologin Die Massenstreikdebatte, publicerad av Europäische Verlagsanstalt (Frankfurt 1970, s. 46-95).

(11) Uppfattningen av generalstrejken som en ”myt” hade främst knäsatts av Georges Sorel. den revolutionära syndikalismens främste teoretiker. I sin bok Reflections on Violence (1906) definierade Sorel generalstrejkens mytiska karaktär: ”den myt i vilken socialismen fullständigt ingår, dvs. en grupp bilder som är förmögna att instinktivt framkalla alla de känslor som motsvarar olika sidor av det krig socialismen för mot det moderna samhället. ”Generalstrejkens styrka är alltså det faktum att den gör att arbetarklassen inte slår in på de sociala reformernas väg, utan istället symboliserar ”splittringen mellan det borgerliga samhällets grundläggande klasser, och omvandlar enskilda konflikter till ett rent klasskrig. Generalstrej ken är det ögonblick då proletariatet omvandlas till en klass för sig, och det är alltså därför generalstrejken får den centrala mytiska karaktär som omsluter ett folks, ett partis, eller en klass’ starkaste böjelser”. Följaktligen gjorde Sorel en klar klassåtskillnad mellan den revolutionära handlingen och socialdemokratins ”medelklass”-reformtsm. Se Reflections on Violence, Collier Books 1950, s. 124-6 och 133-5. -ö.a.).

(12) Så tidigt som i Sociala reformer eller revolution hade Rosa skrivit: Det är uteslutande Bernsteins privilegium att anse den borgerliga parlamentarismens hönshus för det organ, varigenom den väldigaste omvälvningen i världshistorien: samhällets omdaning från kapitalistisk till socialistisk skall kunna förverkligas.” (Ur Jag var, jag är, jag blir, Cavefors 1966, s. 88.)

Rosas kritik av parlamentarismen och hennes analys av det borgerliga parlamentets nedgång som skrevs år 1900 har en friskhet och tillämplighet som ingen marxistisk skrift i Västeuropa före 1914 har. I samma anda förklarade Rosa den revolutionära syndikalismens ökade styrka i Frankrike som ett resultat av den franska arbetarklassens illusioner om den ”Jauréssistiska ”parlamentarismen. (Se t.ex. de artiklar hon publicerade i Sächsische Arbeiterzeitung den 5 och 6 december 1906 – på svenska i Jag var, jag är, jag blir, s. 105-114).

(13) Dessa citat är från en artikel i Neue Zeit (”Nach dem ersten Akt”), i Sächsische Arbeiterzeitung (”I revolutionens eldsken ”-i Jag var, jag är, jag blir, s. 118) och från hennes tal vid Jenakongressen (se Rosa Luxemburg, Ausgewählte Reden und Skriften, vol. II, Dietz Verlag, Berlin 1955, s. 244).

(14) En bra sammanfattning av denna debatt görs av Antonia Grunenberg i hennes inledning till Die Massenstreikdebatte (s. 5—t4).

(15) Exempelvis i artikeln ”Lärdomar från gruvstrejken” (”Die Lehren des Bergarbeiterstreik”), som publicerades i Neue Zeit 1903.

(16) Rosa Luxemburg, Tal vid Jenakongressen 21 september 1905 (Ausgewähite Reden und Schriften, vol. H,s. 240-1).

(17) Se i synnerhet hans artikel ”Vad nu” (Neue Zeit, 1910) med dess uppdelning mellan ”förberedda defensiva strejker” och ”angreppsstrejker” (w åtskillnad som har sitt ursprung i Henriette Roland-Horsts bok om masstrejken), ”ekonomiska” och ”politiska” strejker, ”utmattningsstrategi” kontra ”omstörtningsstrategi”, etc. (Die Massenstreikdebatte, s. 96-121). (En aktuell resumé av denna debatt finns i New Left Review 100, i Perry Andersons artikel ”The Antinomies of Antonio Gramsci”, s. 96-121. – ö.a.)
.
(18) På svenska nyutgiven av Arkiv 1979 – ö.a.

(19)1 den utgåva av Vägen till makt som utgivits av Editions Anthropos (Paris 1969) finns en introduktion och ett appendix som kastar en del ljus över denna sorgliga affär.

(20) Jag var, jag är, jag blir, Cavefors 1966, s. 90.

(21) Rosa Luxemburg, Ausgewähite Reden und Schriften, vol. II, s. 325-6, 330. Utdrag ur en artikel med titeln ”Was Weiter?” som publicerades i Dortmunder Arbeiterzeitung.

(22) Det är ett rent förtal från stalinisterna, ett förtal som ”oskyldigt” upprepas av dagens spontanister, att Rosa tillskrev de ”oorganiserade massorna” 1905 års revolutions ”alla förtjänster” de ”oorganiserade massorna” utan att nämna RSDAP:s roll. Här är bara ett av många citat som bevisar motsatsen: ”Och även om till en början ledningen över upproret föll i händerna på tillfälliga ledare, även om upproret uppenbarligen var förhäxat av alla möjliga illusioner och traditioner, så är upproret ingenting annat än ett resultat av den oerhörda mängd politisk skolning som den ryska socialdemokratins underjordiska agitation har spridit inom den ryska arbetarklassen. .. Precis som i resten av världen ligger i Ryssland frihetens och de soda/framstegens sak i det medvetna proletariatets händer.” (8 februari 1905 i Die Gleichheit – Auswählte Reden und Schriften, vol. I, s. 216).

(23) Se t.ex. Fred Oelssners biografi över Rosa, Dietz Verlag, Berlin 1951 – speciellt sidorna 50-53.

(24) Ausgewähite Reden und Schriften, vol. I, s. 245.

(25) ”Theorie und Praxis” (Neue Zeit 1910) återgiven i Die Massenstreikdebatte, s. 231.

(26) Rosa anmärkte själv att hon medan hon skrev ”Inledning till den politiska ekonomin” snubblade på en teoretisk svårighet när hon ville visa de hinder som fanns for att realisera mervärdet. Därav uppstod hennes projekt att skriva ”Kapitalackumulationen”.

(27) I synnerhet Antonia Grunenberg i sin introduktion till Die Massenstreikdebatte (s. 43), där hon hävdar att Pannekoek stod i direkt motsättning till både Rosa och Kautsky i och med att han formulerade strategiska begrepp om erövrandet av makten och ställde frågan om kampen mot den borgerliga staten.

(28) Ausgewähite Reden und Schriften, vol. I, s. 47.

(29) Ur Jag var, jag är, jag blir, Cavefors 1966, s. 89. (39) Ibid., s. 245.

(31) Tal om programmet av Rosa vid KPD:s grundningskongress (Luxemburg, Om Spartacus, Röda Hälften 8, Partisanförlaget 1971).! synnerhet reste hon borst när SPD-ledarna efter vapenstilleståndet 1918 försökte använda tyska soldater mot den ryska revolutionen i de baltiska länderna.

(32) Nyligen gav Edda Weriel i Polen ut brevväxlingen mellan Rosa Luxemburg och Leo Jogische. Utan tvivel kommer denna att förse oss med ytterligare viktigt material för att studera Rosas praktiska och teoretiska inställning till ”den organisatoriska frågan” i sitt eget polska parti. En fransk och tysk översättning av delar av denna korrespondens (av Editions Anthropos och Europäische Verlagsanstalt) är på gång.

Från tidskriften Fjärde Internationalen 3/1980