Etikettarkiv: Bolsjevikerna

Den ryska revolutionen

I

Den ryska revolutionen är världskrigets väldigaste faktum. Dess utbrott, dess exempellösa radikalism, dess bestående verkan kommer alla de lögner på skam, med vilka den officiella tyska socialdemokratin att börja med tjänstvilligt ideologiskt har bemantlat den tyska militarismens erövningsfälttåg: fraserna om de tyska bajonetternas mission att störta den ryska tsarismen och befria dess undertryckta folk. Det väldiga omfång revolutionen i Ryssland har antagit, den djupgående verkan varmed den har skakat alla klassförhållanden, rullat upp samtliga sociala och ekonomiska problem, konsekvent med den inre logikens fatalitet rört sig framåt från den borgerliga republikens första stadium till alltjämt vidare faser varvid tsarismens störtande bara har blivit en knapp episod, nästan en bagatell -, allt detta visar tydligt, att Rysslands befrielse inte förorsakades av kriget och tsarismens militära nederlag, inte av förtjänsten hos ”tyska bajonetter i tyska nävar”, som Die neue Zeit under Kautskys redaktion lovade i en ledare, utan att den hade djupa rötter i eget land och hade nått full inre mognad. Den tyska imperialismens krigsäventyr under den tyska socialdemokratins ideologiska skylt har inte framkallat den ryska revolutionen utan endast för en kort tid att börja med – efter den första stigande stormfloden 1911-1913 – avbrutit den och sedan – efter dess utbrott -skapat de svåraste, de mest centrala betingelserna för den.

Men detta förlopp utgör också för varje tänkande iakttagare ett slående bevis mot den doktrinära teori som Kautsky delar med regeringens socialdemokrater, enligt vilken Ryssland som ekonomiskt efterblivet, övervägande jordbruksland ännu inte skulle vara moget för den sociala revolutionen och proletariatets diktatur. Denna teori, som anser att endast en borgerlig revolution är möjlig i Ryssland – av vilken uppfattning även följer de ryska socialisternas taktik: samarbete med den borgerliga liberalismen – är också uppfattningen hos den opportunistiska flygeln i den ryska arbetarrörelsen, de s.k. mensjevikerna under Axelrods och Dans beprövade ledning. Båda – de ryska såväl som de tyska opportunisterna – överensstämmer i denna principiella uppfattning av den ryska revolutionen, som automatiskt bestämmer inställningen till taktikens detaljfrågor, fullständigt med de tyska regeringssocialisterna: enligt alla tres mening hade den ryska revolutionen bort göra halt i det stadium, då den tyska militarismens krigföring hade uppnått det ädla mål den enligt den tyska socialdemokratins mytologi ställde sig: tsarismens störtande. När den har fortsatt därutöver, när den har ställt som sin uppgift proletariatets diktatur, så har det enligt denna doktrin helt enkelt varit ett fel av den ryska arbetarrörelsens radikala flygel, bolsjevikerna, att alla svårigheter som drabbat revolutionen i dess fortsatta förlopp, all oreda den fallit offer för, framträder just som ett resultat av detta ödesdigra fel. Teoretiskt går denna doktrin, som av både Stampfers Vorwärts och Kautsky anbefalles som en frukt av ”marxistiskt tänkande”, ut på den originella upptäckten, att den socialistiska omvälvningen är en nationell, så att säga hemmaangelägenhet för varje modern stat. I det abstrakta schemats blå dimma kan en Kautsky naturligtvis mycket ingående utmåla kapitalets internationella ekonomiska förbindelser som förvandlar alla moderna länder till en sammanhängande organism. Men Rysslands revolution – en frukt av den internationella utvecklingen och jordfrågan – är omöjlig att lösa inom det borgerliga samhällets ram.

Praktiskt har denna doktrin tendensen att avlyfta det internationella, i främsta rummet det tyska, proletariatets ansvar för den ryska revolutionens öden och förneka denna revolutions internationella sammanhang. Det är inte Rysslands omognad utan det tyska proletariatets bristande mognad att fylla de historiska uppgifterna krigets och den ryska revolutionens förlopp har visat – och att så tydligt som möjligt påvisa detta är den första uppgiften för en kritisk betraktelse över den ryska revolutionen. Rysslands revolution var ifråga om sina utsikter helt beroende av de internationella tilldragelserna. Att bolsjevikerna helt baserade sin politik på proletariatets världsrevolution är just det mest glänsande beviset på deras politiska vidsyn och deras principiella fasthet, deras politiks djärva tärningskast. Däri framträder bilden av det väldiga språng den kapitalistiska utvecklingen hade tagit det senaste årtiondet. Revolutionen 1905-1907 fann endast ett svagt eko i Europa. Den måste därför bli bara ett inledningskapitel. Fortsättning och lösning var bundna vid den europeiska utvecklingen.

Det är klart, att inte kritiklös apologetik utan endast ingående genomtänkt kritik kan bringa effarenheternas och lärdomarnas skatter i dagen. Det skulle i själva verket vara en vanvettig föreställning, att vid det första världshistoriska experimentet med arbetarklassens diktatur och därtill under de svårast tänkbara förhållanden – mitt i världsbranden och i ett imperialistiskt folkmördande kaos, i den reaktionäraste europeiska militärmaktens snara och utan bistånd från det internationella proletariatet – att vid ett experiment med arbetardiktaturen under så abnorma betingelser allt som gjordes och underläts i Ryssland skulle ha varit höjden av fulländning. Tvärtom tvingar den socialistiska politikens elementära begrepp och insikten i dess nödvändiga historiska förutsättningar till antagandet, att under så ödesdigra betingelser även den största idealism och stormfasta revolutionära energi inte skulle kunna förverkliga demokrati och inte heller socialism utan bara vanmäktiga, förvirrade ansatser till båda.

Att göra klart för sig detta i alla dess djupgående sammanhang och verkningar är just en elementär plikt för socialisterna i alla land. Ty endast med en sådan bitter insikt kan det internationella proletariatets eget ansvar för den ryska revolutionens öde mätas i hela dess omfattning. Å andra sidan kan man endast så klargöra den avgörande betydelse man måste tillmäta den proletära revolutionens slutna internationella frammarsch, varförutan proletariatet i ett enskilt land även med den största duglighet och de största offer oundvikligt måste trassla in sig i ett virrvarr av motsägelser och felgrepp.

Det råder heller intet tvivel om, att de kloka hjärnorna i den ryska revolutionens ledning, att Lenin och Trotskij på sin törnbeströdda, med försåt av alla slag kringgärdade väg har tagit många avgörande steg endast under största inre tvivel och med häftigaste inre motsträvighet – och att intet kan vara dem själva mera främmande än att se allt de gjort och underlåtit under det bittra tvånget och trycket i tilldragelsernas jäsande virvel – av Internationalen tas som upphöjt mönster för den socialistiska politiken, ett mönster för vilket endast kritiklös beundran och ivrig efterhärmning vore på sin plats.

Det vore likaså förfelat att frukta, att en kritisk granskning av de vägar den ryska revolutionen hittills har gått skulle innebära, att man undergrävde de ryska proletärernas anseende och försvagade det fascinerande föredöme de har givit och som ensamt skulle kunna overvinna de tyska massornas ödesdigra tröghet. Ingenting vore mera felaktigt att tro. Man kan aldrig väcka arbetarklassens revolutionära dådkraft i Tyskland genom förmyndarmetoderna hos den tyska socialdemokratin, saliga i åminnelse, genom någon fläckfri auktoritet – vare sig de egna ”instansernas eller ”det ryska exemplets”. Inte genom att framskapa en revolutionär hurrastämning utan tvärtom endast genom medvetandet om hela det fruktansvärda allvaret i uppgifterna, om deras komplicerade natur, genom politisk mognad och andlig självständighet, genom en kritisk omdömesförmåga hos massorna, vilken under olika förevändningar i årtionden systematiskt dödats av den tyska socialdemokratin, kan det tyska proletariatets aktionsduglighet födas. Att kritiskt ta upp till undersökning den ryska revolutionen i alla dess historiska sammanhang är den bästa skolning de tyska arbetarna såväl som arbetarna internationellt kan få för de uppgifter som för dem växer fram ur den föreliggande situationen.

II

Den ryska revolutionens första period, från utbrottet i mars till omvälvningen i oktober [rysk tideräkning, enligt den västerländska kom bolsjevikrevolutionen den 7 november], motsvarar i sitt allmänna förlopp noga utvecklingsschemat i såväl den stora engelska som den stora franska revolutionen. Det är det typiska förloppet i båda de första stora generaluppgörelserna mellan de i det borgerliga samhället alstrade revolutionära krafterna och det gamla samhället.

Deras utveckling rör sig helt naturligt i stigande linje: från moderata ansatser till allt större radikalisering av målen och parallellt därmed från klassernas och partiernas samarbete till det radikala partiets envälde.

I första momentet i mars 1917 stod ”kadetterna”, d v s den liberala bourgeoisin, i spetsen för revolutionen. Den allmänna första stegringen av den revolutionära floden rev med sig allt och alla: den fjärde duman, den mest reaktionära produkten av den ur statskuppen framgångna, ytterligt reaktionära fyrklassvalrätten, förvandlades plötsligt till ett organ för revolutionen. Samtliga borgerliga partier, inklusive den nationalistiska högern, bildade plötsligt en falang mot absolutismen. Den föll vid första anstormen nästan utan strid, som ett dött organ som man bara behövde peta på för att det skulle falla. Även den liberala bourgeoisins korta försök att åtminstone rädda dynastin och tronen slogs på några timmar i spillror. Utvecklingens rasande fortgång hoppade på dagar och timmar över sträckor, som Frankrike på sin tid behövde årtionden till. Här visade det sig, att Ryssland förverkligade resultaten av ett århundrades europeiska utveckling och framför allt – att revolutionen av 1917 var en direkt fortsättning av 1905-1907 års revolution och inte en gåva av de tyska ”befriarna”. Rörelsen i mars 1917 knöt omedelbart an där den tio år tidigare hade avbrutit sitt verk. Den demokratiska republiken var den färdiga, i sitt inre mogna produkten av just revolutionens första anstorm.

Men nu började den andra, svåra uppgiften. Revolutionens drivande kraft var för första ögonblicket stadsproletariatets massa. Men dess krav var inte slut med den politiska demokratin utan den inriktade sig på den internationella politikens brännande fråga: omedelbar fred. Revolutionen störtade sig samtidigt över arméns massa, som höjde samma krav på omedelbar fred, och på böndernas massa, som sköt jordfrågan i förgrunden, denna revolutionens centralaxel alltsedan 1905. Omedelbar fred och jord – med dessa båda mål var den revolutionära falangens inre klyvning given. Kravet på den omedelbara freden råkade i skarpaste motsats till den imperialistiska tendensen hos den liberala bourgeoisin, vars talesman var Miljukov. Jordfrågan var det skrämmande spöket närmast för bourgeoisins andra flygel godsägarna men också, som attentat mot den heliga privategendomen över huvud, en ömtålig punkt för alla de borgerliga klasserna.

Så började dagen efter revolutionens första seger en inbördes kamp i dess sköte om de båda brännande problemen: freden och jordfrågan. Den liberala bourgeoisin började med en taktik av förhalning och undanflykter. Arbetarmassorna, armén och bönderna trängde allt häftigare på. Det råder intet tvivel om, att med freds- och jordfrågorna också var förknippat det öde republikens politiska demokrati skulle få. De borgerliga klasserna, som överspolade av revolutionens första stormvåg hade låtit sig ryckas med till att acceptera den republikanska statsformen, började genast söka efter stödjepunkter bakåt och i stillhet organisera kontrarevolutionen. Kaledins kosackfälttåg mot Petersburg gav tydligt uttryck åt denna tendens. Om den framstöten hade krönts med framgång, då hade inte bara freds- och jordfrågorna varit avgjorda utan också demokratins, ja, själva republikens öde varit beseglat. Militärdiktatur med ett skräckvälde över proletariatet och sedan återgång till monarkin hade blivit den ofrånkomliga följden.

Därmed kan man mäta det utopiska och i grunden reaktionära i den taktik varav de ryska Kautsky-socialisterna, mensjevikerna, lät leda sig. Fastbitna i fiktionen om den ryska revolutionens borgerliga karaktär – enligt vilken Ryssland ju inte var moget för den sociala revolutionen -klamrade de sig förtvivlat fast vid samarbetet med de borgerliga liberalerna, d v s vid tvångsförbindelserna med de element som, splittrade av den revolutionära utvecklingens naturliga inre gång, hade råkat i den skarpaste motsättning till varandra. Axelrod, Dan och deras anhängare ville till varje pris samarbete med de klasser och partier, från vilka de största faror hotade revolutionen och dess första förvärv: demokratin.

Det är rent förvånande att se, hur denne flitige man (Kautsky) under världskrigets fyra år genom sitt outtröttliga skriveri lugnt och metodiskt sliter upp det ena teoretiska hålet efter det andra i socialismen, ett arbete varur den framgår som ett såll utan ett enda helt stycke. Det kritiklösa jämnmod, med vilket hans anhängare betraktar detta flitiga arbete av sin officiella teoretiker och utan att blinka slukar hans alltjämt nya upptäckter, får sin motsvarighet i det jämnmod med vilket Scheidemann & Co:s anhängare ser på hur dessa senare praktiskt urholkar socialismen. I själva verket kompletterar de båda arbetena varandra fullständigt och Kautsky, marxismens officiella tempelväktare, åstadkommer sedan krigsutbrottet bara teoretiskt detsamma som Scheidemännen i praktiken: 1. Internationalen, ett fredsinstrument, 2. avrustning och folkförbund, nationalism, och slutligen 3. demokrati, icke socialism.

I den situationen tillkommer då den bolsjevikiska riktningen den historiska förtjänsten att från början ha proklamerat och med järnhård konsekvens fullföljt den taktik, som ensam kunde rädda demokratin och driva revolutionen framåt. Hela makten uteslutande i arbetar- och bondemassans händer, i sovjeternas händer – det var i själva verket den enda utvägen ur den svårighet vari revolutionen hade råkat, det var det svärdshugg varmed den gordiska knuten höggs av, revolutionen fördes ut ur det trånga passet och fick öppnat för sig det fria fältet av en ohämmad fortsatt utveckling. Lenins parti var alltså det enda i Ryssland som förstod revolutionens sanna intressen i denna första period, det var dess framåtdrivande element, liksom i samma mening det enda partiet som driver verkligt socialistisk politik.

Därav förklaras också, att bolsjevikerna – i revolutionens början en från alla håll bannlyst, smädad och hetsad minoritet – inom mycket kort tid fördes fram i revolutionens spets och under sin fana kunde samla de verkliga massorna: stadsproletariatet, armén, bönderna och även demokratins revolutionära element, socialistrevolutionärernas vänstra flygel.

Den ryska revolutionens verkliga situation uttömde sig efter några få månader i alternativet: kontrarevolutionens seger eller proletariatets diktatur, Kaledin eller Lenin. Det var det objektiva läge, som mycket snart inträder i varje revolution sedan det första ruset förflyktigats och som i Ryssland följde på de konkreta freds- och jordfrågorna, för vilka det inte fanns någon lösning inom den borgerliga revolutionens ram.

Den ryska revolutionen har här endast bekräftat varje stor revolutions grundlära, där livets lag lyder: antingen måste den mycket snabbt och beslutsamt storma vidare, med järnhand slå ned alla hinder och flytta fram sina mål allt längre eller också kastas den snart tillbaka bakom sin svagare utgångspunkt och undertrycks av kontrarevolutionen. Ett stillastående, ett stampande på samma fläck, en självbelåtenhet med det första en gång uppnådda målet finns inte i revolutionen. Och den som vill överföra de parlamentariska grodkrigens hemmalagade visheter på den revolutionära taktiken visar bara, att revolutionens psykologi, ja, själva dess livslag, är honom lika främmande som all historisk erfarenhet är honom en bok med sju insegel.

Den engelska revolutionens förlopp efter dess utbrott 1642: Tingens logik medförde, att först presbyterianernas kraftlösa svängningar och det tveksamma kriget mot den rojalistiska armén, där de presbyterianska ledarna medvetet undvek en avgörande strid och en seger över Karl I, gjorde det till nästan oavvislig nödvändighet, att independenterna fördrev dem ur parlamentet och ryckte till sig makten. Och likaså var det i fortsättningen inom independenternas arméer soldaternas lägre småborgerliga massa, Lilburnes ”levellers”, som utgjorde stötkraften i hela independentrörelsen, liksom slutligen de proletära elementen i soldatmassan, de längst gående socialt omstörtande elementen, som fann sitt uttryck i ”digger”-rörelsen, vilka å sin sida utgjorde surdegen i det demokratiska ”leveller”partiet.

Utan den andliga påverkan de revolutionära proletära elementen utövade på soldatmassan, utan den demokratiska soldatmassans tryck på det borgerliga övre lagret i independentpartiet skulle det aldrig ha kommit till Långa parlamentets ”rensning” från presbyterianerna eller till det segerrika avslutandet av kriget mot kavaljerernas armé och mot skottarna, lika litet som till rättegången mot Karl I och hans avrättning samt till överhusets avskaffande och republikens proklamerande.

Hur var det i den stora franska revolutionen? Jakobinernas makterövring visade sig här efter fyra års strider vara det enda sättet att rädda revolutionens landvinningar, krossa feodalismen, organisera det revolutionära försvaret inåt som utåt, undertrycka kontrarevolutionens konspiration och sprida den revolutionära vågen från Frankrike över hela Europa.

Kautsky och hans ryska meningsfränder, som ville bevara den första fasens ”borgerliga karaktär” åt den ryska revolutionen, utgör den exakta motsvarigheten till förra århundradets tyska och engelska liberaler som i den stora franska revolutionen skiljer på de bekanta två perioderna: den första girondistiska fasens ”goda” revolution och den ”dåliga” efter den jakobinska omstortningen.

Den liberala ytligheten i historieuppfattningen kunde naturligtvis inte fatta, att utan de ”måttlösa” jakobinernas omstörtning skulle också de första tveksamma och halva landvinningarna genast ha begravts under revolutionens spillror, att det yerkliga alternativet till jakobindiktaturen – så som den historiska utvecklingens järnhårda gång år 1793 ställde frågan – var inte ”måttfull” demokrati utan – bourbonernas restauration! ”Den gyllene medelvägen” kan inte upprätthållas i någon revolution, revolutionens naturlag kräver ett snabbt avgörande: antingen körs lokomotivet för full ånga uppför den historiska backen till dess högsta höjd eller också rullar det av sin egen tyngd tillbaka i sin utgångsställning och drar dem, som med sina svaga krafter vill hålla sig kvar på halva vägen, hjälplöst med sig i avgrunden.

Detta förklarar, att i varje revolution endast det parti förmår rycka till sig ledningen och makten, som har modet att ge den framåtdrivande parollen och dra alla konsekvenser av den. Det förklarade de ryska mensjevikernas ömkliga roll – Dan, Tseretelli m fl som från början hade ett oerhört inflytande över massorna men efter långt pendlande fram och åter ärelöst sopades bort från scenen sedan de med händer och fötter hade strävat emot att överta makten och ansvaret.

Lenins parti var det enda som förstod ett revolutionärt partis bud och plikt och som med parollen ”hela makten i proletariatets och böndernas händer” säkerställde revolutionens fortgång.

Därmed har bolsjevikerna löst den berömda frågan om ”folkmajoriteten”, som alltid har legat som en mara på de tyska socialdemokraternas bröst. Som den parlamentariska kretinismens förkroppsligade lärjungar överför dessa på revolutionen helt enkelt den parlamentariska bamkammarens hembakade visdom: för att genomföra något måste man först ha majoriteten. Alltså även i revolutionen: först ska vi bli en ”majoritet”. Men revolutionernas verkliga dialektik ställer denna parlamentariska mullvadsvisdom på huvudet: inte från majoritet till revolutionär taktik utan från revolutionär taktik till majoritet går vägen. Endast ett parti som förstår att leda, d v s driva framåt, förvärvar sig i stormen anhängare. Den beslutsamhet, med vilken Lenin och hans kamrater i det avgörande ögonblicket kastade ut den enda framåtdrivande parollen ”hela makten i proletariatets och böndernas händer”, har nästan i en handvändning förvandlat dem från en förföljd, smädad, illegal minoritet, vars ledare måste som Marat gömma sig i källarna, till situationens absoluta herrar.

Bolsjevikerna har också genast som denna makterövrings mål ställt upp det hela och mest vittgående programmet: inte säkerställande av den borgerliga demokratin utan proletariatets diktatur till förverkligande av socialismen. De har därmed förvärvat sig den oförgängliga historiska förtjänsten att för första gången ha proklamerat socialismens slutmål som omedelbart program för den praktiska politiken.

Vad ett parti i den historiska stunden förmår uppbringa av mod, dådkraft, revolutionär vidsyn och konsekvens, det har Lenin, Trotskij och deras kamrater till fullo presterat. All den revolutionära heder och aktionsduglighet som socialdemokratin i väster saknade representerades av bolsjevikerna. Oktoberupproret räddade inte bara faktiskt den ryska revolutionen, det räddade också den internationella socialismens heder.

III

Bolsjevikerna är de historiska arvtagarna till de engelska ”levellers” och de franska jakobinerna. Men den konkreta uppgift, som efter makterövringen tillfallit dem i den ryska revolutionen, var ojämförligt svårare än deras historiska föregångares. (Jordfrågans betydelse. Redan 1905. Sedan i tredje duman högerbönderna! Bondefråga och försvar. Armén.) Visserligen var parollen om böndernas omedelbara beslag på och uppdelning av jorden den kortaste, enklaste och mest koncentrerade formeln för att uppnå två saker: att krossa storborgardömet och att genast binda bönderna vid den revolutionära rörelsen. Som politisk åtgärd för att befästa den proletärt socialistiska regimen var detta en utmärkt taktik. Men den hade tyvärr två sidor och frånsidan bestod i, att böndernas omedelbara beslag på jorden mestadels inte alls har något gemensamt med socialistisk ekonomi.

Den socialistiska omgestaltningen av de ekonomiska förhållandena förutsätter ifråga om jordbruket två saker. För det första: nationaliseringen av just storgodsen som den tekniskt mest avancerade koncentrationen av jordbrukets produktionsmedel och metoder, som ensam kan bli utgångspunkten för den socialistiska hushållningen på landet. När man givetvis inte behöver ta ifrån småbonden hans jordlott och lugnt kan låta honom – tack vare den samhälleliga driftens fördelar – frivilligt vinnas för den kooperativa sammanslutningen och slutligen för mordningen i den samhälleliga totaldriften, så måste varje socialistisk hushållningsreform på landet självklart börja med den stora och medelstora egendomen. Den måste här framför allt överföra egendomsrätten på nationen eller, vilket under socialistisk regim är detsamma, om man så vill på staten; ty endast så säkerställes möjligheten att organisera jordbruksproduktionen enligt sammanhängande stora socialistiska synpunkter.

Men för det andra är en av förutsättningarna för denna omgestaltning, att åtskillnaden mellan jordbruket och industrin – detta karaktäristiska drag hos det borgerliga samhället – upphävs för att ge plats för en ömsesidig infiltrering och sammansmältning, en utformning av såväl jordbruks- som industriproduktionen efter enhetliga synpunkter. Hur den praktiska skötseln i detalj må ske: genom stadskommuner, som på sina håll föreslås, eller centralt från staten – förutsättningen är i varje fall en enhetligt genomförd, från centrum inledd reform, som i sin tur förutsätter jordens nationalisering. Nationalisering av den stora och medelstora jordegendomen och föreningen av industri och jordbruk – det är två grundläggande synpunkter för varje socialistisk hushållningsreform, utan vilka det inte kan tänkas någon socialism.

Att sovjetregeringen i Ryssland inte har genomfört denna väldiga reform – vem kan förebrå den det? Det vore löjligt att av Lenin och hans kamrater kräva eller vänta, att de på den korta tid de härskat mitt i de inre och yttre stridernas virvel, runtom trängda av tallösa fiender och motståndsrörelser, skulle kunna lösa eller ens ta itu med den socialistiska omvälvningens svåraste uppgift! Vi kommer, när vi en gång har fått makten, även i väster – och under de gynnsammaste betingelser – att knäcka mången tand på denna hårda nöt innan vi ens är ute ur de största av de tusen komplicerade svårigheterna i denna jätteuppgift.

En socialistisk regering måste när den har kommit till makten i varje fall göra en sak: vidta åtgärder som ligger i linje med dessa elementära förutsättningar för en senare socialistisk reform av jordbrukets förhållanden: den måste åtminstone undvika allt som spärrar dess väg till dessa åtgärder.

Den paroll bolsjevikerna nu har proklamerat: böndernas omedelbara beslagtagande av jorden och dess uppdelning mellan dem måste verka i alldeles motsatt riktning. Den är inte bara ingen socialistisk uppgift utan den skär av vägen till en sådan, den hopar oövervinneliga svårigheter framför jordbrukets omdaning i socialistisk anda.

Böndernas beslagtagande av godsen enligt Lenins och hans vänners korta och koncentrerade paroll ”Gå och ta er jorden!” förde helt plötsligt till kaotisk överföring av storgodsen i bondejordbruk. Vad som skapades är inte samhällelig egendom utan ny privategendom och närmare bestämt den stora egendomens uppdelning i medelstor och liten egendom, den relativt avancerade stordriften i primitiv smådrift, som tekniskt arbetar med redskap från faraonernas tid. Inte nog med det: genom denna åtgärd och det kaotiska, rent godtyckliga sätt för dess utförande avskaffades inte utan skärptes egendomsåtskillnaderna på landet. Ehuru bolsjevikerna uppmanade bönderna att bilda bondekommittéer för att på något sätt göra övertagandet av adelsgodsen till en kollektiv aktion, så är det klart att detta allmänna råd inte förmådde ändra något i den verkliga praktiken och de verkliga maktförhållandena på landsbygden. Med eller utan kommittéer har de rika bönderna och ockrarna, vilka utgjorde bybourgeoisin och i varje rysk by hade den faktiska lokala makten i sin hand, säkert blivit de som huvudsakligen haft nytta av revolutionen i jordbruket. Vem som helst kan på fingrarna räkna ut att jordens uppdelning inte har avskaffat den sociala och ekonomiska ojämlikheten inom bondeklassen utan tvärtom stegrat den och att klassmotsättningarna har skärpts. Men denna maktförskjutning har skett till de proletära och socialistiska intressenas skada. Tidigare mötte en socialistisk reform på landsbygden på sin höjd motstånd från en liten kast adliga och kapitalistiska storgodsägare liksom från en liten minoritet rik bybourgeoisi, som det är en barnlek för en revolutionär folkmassa att expropriera. Nu, efter ”beslagtagandet”, står som fiende till varje socialistiskt samhällsövertagande av jordbruket en enormt ökad och stark massa självägande bönder, som kommer att med näbbar och klor försvara sin nyförvärvade egendom mot alla socialistiska attentat. Nu har frågan om jordbrukets, alltså över huvud den ryska produktionens, kommande socialisering blivit en motsats- och stridsfråga mellan stadsproletariatet och bondemassan. Hur stark motsättningen redan har blivit bevisar böndernas bojkott mot städerna, som de undanhåller livsmedlen för att driva ocker med dessa, alldeles som de preussiska junkrarna. Den franske småbonden blev den tappraste försvararen av den stora franska revolutionen, som hade försett honom med emigranternas konfiskerade jord. Han förde som napoleonsk soldat Frankrikes fana till seger, marscherade genom hela Europa och slog sönder feodalismen i det ena landet efter det andra. Lenin och hans vänner väntade kanske en liknande verkan av sin jordbruksparoll. Men den ryske bonden har inte, sedan han på egen hand tagit jorden i besittning, ens i drömmen tänkt på att försvara Ryssland och revolutionen, som han hade att tacka för sin jord. Han bet sig fast i sin nya besittning och utlämnade revolutionen åt dess fiender, staten åt förfall, stadsbefolkningen åt svälten.

Lenins tal om nödvändig centralisation i industrin, bankernas, handelns och industrins nationalisering. Varför inte jordens? Här tvärtom, decentralisation och privategendom.

Lenins eget jordbruksprogram före revolutionen var annorlunda. Parollen övertagen från de mycket smädade socialistrevolutionärerna eller rättare: från böndernas spontana rörelse.

För att införa socialistiska principer i jordbruket sökte sovjetregeringen nu skapa jordbrukskommuner av proletärer – mest arbetslösa stadselement. Men det är utan vidare lätt att gissa, att resultaten av dessa ansträngningar i relation till jordbrukets hela omfång måste bli endast försvinnande obetydliga och inte alls vara att räkna med för frågans bedömande. (Sedan man slagit sönder storgodsen, den lämpligaste utgångspunkten för den socialistiska hushållningen, i smådrift, söker man nu på små företag bygga upp kommunistiska mönsterföretag.) Under givna förhållanden kan dessa kommuner endast ha anspråk på experimentvärdet, inte på att vara en omfattande social reform. Spannmålsmonopol med premier. Nu post festum vill man föra in klasskampen i byn.

Den leninska jordreformen har skaffat socialismen på landsbygden ett nytt mäktigt folklager av fiender, vilkas motstånd kommer att bli mycket farligare och segare än de adliga storgodsägarnas var.

Att det militära nederlaget förvandlade sig i Rysslands sammanbrott och sönderfall – för det bär bolsjevikerna en del av skulden. Men dessa lägets objektiva svårigheter har bolsjevikerna i hög grad skärpt för sig genom en paroll som de har skjutit i förgrunden för sin politik: nationernas s k självbestämmanderätt eller vad som i själva verket låg under denna fras: Rysslands statliga sönderfall. Den doktrinärt hårdnackat, ständigt på nytt proklamerade formeln om de olika ryska nationaliteternas rätt att självständigt bestämma sina öden ”ända till det statliga lösslitandet från Ryssland” var ett speciellt fältrop av Lenin och hans kamrater under deras opposition mot Miljukovs såväl som Kerenskijs imperialism, den var axeln i deras inrikespolitik efter oktoberomvälvningen och den utgjorde bolsjevikernas hela plattform i Brest-Litovsk, det enda vapen de hade att sätta emot den tyska imperialismens maktställning.

Det som närmast frapperar ifråga om Lenins och hans kamraters hårdnackade och stela konsekvens vid fasthållandet av denna paroll är att den står i krass motsägelse till deras eljes utpräglade politiska centralism liksom också till den hållning de har intagit till de andra demokratiska principerna. Medan de visade en mycket kylig ringaktning för den konstituerande församlingen, den allmänna rösträtten, press- och församlingsfriheten, kort sagt hela systemet med massornas demokratiska grundfriheter – som alla tillsammans utgjorde ”självbestämmanderätten” i själva Ryssland – behandlade de nationernas självbestämmanderätt som en den demokratiska politikens klenod, inför vilken alla den verkliga kritikens praktiska synpunkter måste tystna. Medan de inte hade låtit sig imponeras det ringaste av folkomröstningen till den konstituerande församlingen i Ryssland – en folkförsamling på grundval av den mest demokratiska valrätt i världen och i en folkrepubliks fulla frihet – och mot mycket nyktra kritiska överväganden helt enkelt förklarade dess resultat för noll och intet värda, förfäktade de i Brest ”folkomröstning” för Rysslands icke-ryska nationer om deras statstillhörighet som palladiet för all frihet och demokrati, som folkviljans oförfalskade kvintessenser och som högsta avgörande instans ifråga om nationernas politiska öde.

Den motsägelse som här öppnas är så mycket mer obegriplig som det, då det gäller de demokratiska formerna för det politiska livet i varje land – vilket vi kommer att få se än mer i fortsättningen -, faktiskt är fråga om högst värdefulla, ja, oumbärliga grundvalar för den socialistiska politiken, medan den famösa ”nationernas självbestämmanderätt” inte är annat än ihålig småborgerlig fraseologi och humbug.

Vad ska i själva verket denna rätt betyda? Det tillhör den socialistiska politikens ABC, att den liksom den bekämpar varje slag av förtryck också bekämpar den ena nationens förtryck över den andra.

När trots allt eljest så nyktra och kritiska politiker som Lenin och Trotskij och deras vänner, som bara har en ironisk axelryckning för varje slag av utopisk fraselogi som avrustning, folkförbund o s v, denna gång gjorde en ihålig fras av precis samma kategori till sin direkta käpphäst, så skedde det, förefaller det oss, av en sorts opportunitetspolitik. Lenin och hans kamrater räknade tydligen med, att det inte fanns något säkrare medel att binda de många främmande nationaliteterna i det ryska riket vid revolutionens sak, vid det socialistiska proletariatets sak, än om man i revolutionens och socialismens namn medgav dem den yttersta och mest obegränsade frihet att förfoga över sitt öde. Detta var en analogi till bolsjevikernas politik gentemot de ryska bönderna, vars jordhunger skulle tillfredsställas med parollen om det direkta besittningstagandet av adelsjorden och som därmed skulle bindas vid revolutionens fana och vid den proletära regeringen. I båda fallen har beräkningen tyvärr slagit fullständigt fel. Medan Lenin och hans kamrater uppenbarligen väntade, att de som förfäktare av den nationella friheten – och det ”ända till statlig avsöndring” – skulle göra Finland, Ukralna, Polen, Litauen, de baltiska länderna, kaukasierna o s v till lika många trogna bundsförvanter till den ryska revolutionen, upplevde vi det rakt motsatta skådespelet: den ena efter den andra av dessa ”nationer” utnyttjade den nyskänkta friheten till att som ryska revolutionens dödsfiende förbinda sig mot denna med den tyska imperialismen och till att under dess skydd föra kontrarevolutionens fana in i själva Ryssland. Intermezzot med Ukraina i Brest, som förde till en avgörande vändning i dessa förhandlingar och i bolsjevikernas hela in- och utrikespolitiska situation, är ett mönsterexempel härpå. Finlands, Polens, Litauens, de baltiska ländernas och Kaukasus’ uppträdande visar på det mest övertygande sätt, att vi här inte har att göra med något möjligen tillfälligt undantag utan med en typisk företeelse.

Det var visserligen i alla dessa fall i realiteten inte ”nationerna” som drev denna reaktionära politik utan endast de borgerliga och småborgerliga klasserna, som i skarpaste motsättning till de egna proletära massorna förvandlade ”den nationella självbestämmanderätten” till ett verktyg för sin kontrarevolutionära klasspolitik. Men – och här kommer vi till själva kärnfrågan – däri ligger just den utopisk-småborgerliga karaktären hos denna nationalistiska fras, att den i klassamhällets brutala verklighet, till på köpet i en tid av till det yttersta skärpta motsättningar, helt enkelt förvandlas till ett medel för det borgerliga klassväldet. Bolsjevikerna skulle till utomordentlig skada för sig själva och revolutionen få lära sig, att det under kapitalismens herravälde inte finns någon nationell självbestämmanderätt, att i ett klassamhälle varje klass i nationen strävar till ”självbestämmande” på sitt vis och att för de borgerliga klasserna den nationella frihetens synpunkter helt träder tillbaka för klassväldets. Det finska borgardömet, liksom det ukrainska småborgardömet, var helt ense om att föredra den tyska våldsmakten framför den nationella friheten, om den skulle vara förbunden med riskerna för ”bolsjevismen”.

Förhoppningarna att på något sätt kunna förvandla dessa reella klassförhållanden till deras motsats genom ”folkomröstningar” och i tillit till den revolutionära folkmassan vinna ett majoritetsvotum för sammanslutningen med den ryska revolutionen var, om den var allvarligt menad av Lenin och Trotskij, ett utslag av en obegriplig optimism, om den bara var avsedd som en taktisk florettstöt i duellen med den tyska våldspolitiken, en farlig lek med elden. Även utan den tyska militärockupationen skulle den famösa ”folkomröstningen” – om det hade kommit till en sådan i gränsländerna – med andan hos böndernas massa och stora lager av ännu indifferenta proletärer, med småborgarnas reaktionära tendens och bourgeoisins tusentals medel att påverka omröstningen – med all sannolikhet under alla förhållanden givit ett resultat som hade varit till ringa glädje för bolsjevikerna. Det kan ju vid dessa folkomröstningar om den nationella frågan gälla som orubblig regel, att de härskande klasserna antingen, där en sådan inte passar dem, vet att förhindra den eller, där den komme till stånd, skulle veta att med alla medel och knep påverka dess resultat, medel som också hindrar att på folkomröstningarnas väg införa någon socialism.

Att över huvud frågan om de nationella strävandena och de separatistiska tendenserna kastades in mitt i de revolutionära striderna, ja, genom Brestfreden sköts i förgrunden och rent av stämplades som den socialistiska och revolutionära politikens schibbolet har skapat den största förvirring i socialismens led och skakat proletariatets ställning just i gränsländerna. I Finland hade det socialistiska proletariatet så länge det kämpade som en del av Rysslands slutna revolutionära falang redan en dominerande maktställning. Det hade majoriteten i lantdagen och i armén, det hade pressat ner bourgeoisin till fullständig vanmakt och var situationens herre i landet. Det ryska Ukraina hade i århundradets början, när löjligheterna med ”den ukrainska nationalismen”, ”karboventserna” och ”universalisterna” och Lenins käpphäst ett ”självständigt Ukraina” ännu inte var uppfunna, varit den ryska revolutionsrörelsens högborg. Därifrån, från Rostov, från Odessa, från Donetsområdet flöt revolutionens första lavaströmmar (redan kring 1902-1904) och tände hela Sydryssland i ett hav av lågor som förberedde utbrottet 1905. Detsamma upprepades i den nuvarande revolutionen, där det sydryska proletariatet satte upp elittrupperna i den proletära falangen. Polen och de baltiska länderna var sedan 1905 revolutionens mäktigaste och pålitligaste härdar, där det socialistiska proletariatet spelade en framstående roll.

Hur kommer det sig, att plötsligt kontrarevolutionen triumferar i alla dessa länder? Den nationalistiska rörelsen har förlamat proletariatet just genom att lösrycka det från Ryssland och utlämnat det åt den nationella bourgeoisin i gränsländerna. I stället för att just i den rena internationella klasspolitikens anda – som de eljest representerade – eftersträva den största koncentration av de revolutionära krafterna på hela rikets område och med näbbar och klor försvara det ryska rikets integritet som revolutionsområde och ställa det internationella proletariatets samhörighet och oskiljaktighet inom den ryska revolutionen som politikens högsta bud emot alla nationalistiska särsträvanden har bolsjevikerna med sin bombastiska nationalistiska fraseologi om ”självbestämmanderätt ända till det statliga lösslitandet” tvärtom givit bourgeoisin i alla gränsländerna den mest önskade och glänsande förevändning – rent av baneret – för dess kontrarevolutionära strävanden. I stället för att varna proletärerna i gränsländerna för all separatism som en rent borgerlig snara har de fast mer förvirrat massorna där med sin paroll och utlämnat dem till de borgerliga klassernas demagogi.

Det är sant, att utan den tyska imperialismens hjälp, utan ”de tyska gevärskolvarna i tyska nävar”, som Kautskys Neue Zeit skrev, hade Lubinsky och de andra kanaljerna i Ukraina liksom Erich, Mannerheim & Co i Finland och de baltiska baronerna aldrig blivit färdiga med de socialistiska proletärmassorna i sina länder. Men den nationella separatismen var den trojanska häst, i vilken de tyska ”kamraterna” med bajonetter i händerna kom intågande i alla dessa länder. De reella klassmotsättningarna och de militära maktförhållandena förde till Tysklands intervention. Men bolsjevikerna har levererat ideologien som har maskerat detta kontrarevolutionens fälttåg, de har stärkt bourgeoisins position och försvagat proletärernas. Det bästa beviset är Ukraina, som skulle komma att spela en så ödesdiger roll i den ryska revolutionen. Den ukrainska nationalismen var i Ryssland något helt annat än lät oss säga den tjeckiska, den polska eller den finska: inget annat än rena griller, tokerier av några dussin småborgerliga intelligensare utan ringaste rötter i landets ekonomiska, politiska eller andliga förhållanden, utan varje historisk tradition – eftersom Ukraina aldrig hade utgjort en nation eller en stat -, utan någon nationell kultur utom i Sjevtsjenkos reaktionärt romantiska dikter. Det är formligen som om en vacker dag människorna på kustremsan skulle vilja grunda en ny plattysk nation och stat på Fritz Reuter. Och denna löjliga pose av några universitetsprofessorer och studenter blåste Lenin och hans kamrater genom sin doktrinära agitation med ”självbestämmanderätt ända till etc” artificiellt upp till en politisk faktor. De gav vad som från början var ett narrspel en vikt tills narrspelet blev blodigaste allvar: nämligen inte en nationell rörelse, för vilken det efteråt som förut inte finns några som helst rötter, utan till skylt och samlingsfana för kontrarevolutionen! Ur detta vindägg kröp i Brest de tyska bajonetterna fram.

Fraserna har i klasstridernas historia ibland en mycket reell betydelse. Det är socialismens fatala öde, att den i detta världskrig utsågs till att leverera ideologiska förevändningar för den kontrarevolutionära politiken. Den tyska socialdemokratin skyndade sig vid krigsutbrottet att pryda den tyska imperialismens rövartåg med en ideologisk skylt ur marxismens skräpkammare genom att proklamera det som det av våra läromästare efterlängtade befrielsefälttåget mot den ryska tsarismen. Det var regeringssocialisternas antipoder boljsevikerna beskärt att med frasen om nationernas självbestämmanderätt ge vatten på kontrarevolutionens kvarn och därmed leverera en ideologi inte bara för stympningen av den ryska revolutionen själv utan för den planerade kontrarevolutionära avslutningen av hela världskriget. Vi har all anledning att i detta avseende mycket grundligt hålla ögonen på bolsjevikernas politik. ”Nationernas självbestämmanderätt” sammankopplas med Folkförbundet och avrustningen av Wilsons nåde utgör det fältrop, under vilket den förestående uppgörelsen mellan den internationella socialismen och den borgerliga världen kommer att utspelas. Det är alldeles klart, att fraserna om självbestämmanderätten och hela den nationella rörelse, som för närvarande utgör den största faran för den internationella socialismen, just genom den ryska revolutionen och Brestförhandlingarna har blivit utomordentligt stärkt. Vi återkommer utförligt till denna plattform. Denna fraseologis tragiska öden i den ryska revolutionen, i vars taggtråd bolsjevikerna skulle fastna och riva sig blodiga, måste tjäna det internationella proletariatet som varnande exempel.

Nu blev följden av allt detta Tysklands diktatur. Från Brestfreden till ”tilläggsfördraget”! De 200 försoningsoffren i Moskva. Ur det läget följde terrorn och undertryckandet av demokratin.

IV

Vi ska närmare granska detta med några exempel.

En framträdande roll i bolsjevikernas politik spelade den bekanta upplösningen av den konstituerande församlingen i november 1917. Den åtgärden var avgörande för deras fortsatta läge, den var i viss mån vändpunkten i deras taktik. Det är ett faktum, att Lenin och hans kamrater fram till sin seger i oktober stormande krävde att den konstituerande församlingen inkallades och att just Kerenskijregeringens förhalningspolitik här var en av bolsjevikernas anklagelsepunkter mot denna regering och gav dem anledning till de häftigaste angrepp. Ja, Trotskij säger i sin intressanta broschyr Från oktoberrevolutionen till fredsfördraget i Brest, att oktoberomvälvningen hade rent av varit ”en räddning för konstituanten” liksom för revolutionen över huvud. ”Och”, fortsätter han, ”när vi sade, att inträdet i den konstituerade församlingen skulle föra inte över Tseretellis förparlament utan över sovjeternas makterövring, var vi fullkomligt uppriktiga.”

Och nu var efter dessa förklaringar Lenins första steg efter oktoberrevolutionen – att upplösa denna samma konstituerande församling, till vilken den skulle bli inledningen. Vilka skäl kunde vara bestämmande för en så förbluffande vändning? Trotskij yttrar sig utförligt om det i nämnda skrift, och vi ska här anföra hans argument:

”Om de månader som föregick oktoberrevolutionen var en tid av massornas vänsterförskjutning och arbetarnas, soldaternas och böndernas tillströmning till bolsjevikerna, så tog denna process inom socialistrevolutionärernas parti sitt uttryck i förstärkningen av vänsterflygeln på högerflygelns bekostnad. Men alltjämt dominerade ännu på socialistrevolutionärernas partilistor till tre fjärdedelar högerflygelns gamla namn.

Härtill kom så den omständigheten, att själva valen ägde rum under de första veckorna efter oktoberomvälvningen. Underrättelsen om den förändring som hade ägt rum spred sig relativt långsamt i koncentriska cirklar från huvudstaden ut på landsbygden och från städerna till byarna. Bondemassorna var på många håll föga underkunniga om vad som försiggick i Petrograd och Moskva. De röstade för ‘jord och frihet’ och röstade på sina representanter i jordkommittéerna, som mestadels stod under ‘narodnikernas’ fana. Men därmed röstade de för Kerenskij och Avxentjev, som upplöste denna jordkommitté och lät häkta dess medlemmar. – Detta sakförhållande ger en klar föreställning om till vilken grad konstituanten hade blivit efter den politiska kampens utveckling och partigrupperingarna.”

Detta är alltsammans förträffligt och mycket övertygande. Man måste bara undra över, att så kloka människor som Lenin och Trotskij inte kom på den närmast liggande slutsatsen av föreliggande fakta. När den konstituerande församlingen var vald långt före den avgörande vändpunkten, oktoberomvälvningen, och i sin sammansättning återspeglade det förflutna, inte det nya sakläget, så var det självklart att de skulle kassera den förlegade, alltså dödfödda konstituanten och oförtövat utskriva nyval till en ny konstituant! De ville och vågade inte anförtro revolutionens öden åt en församling som återspeglade gårdagens Kerenskij-Ryssland, perioden av svängningarna och koalitionen med bourgeoisin. Nåväl, då återstod bara att genast i dess ställe inkalla en konstituant ur det förnyade, längre framskridna Ryssland.

I stället sluter sig Trotskij av den speciella otillräckligheten hos den i oktober sammanträdda konstituerande församlingen till, att varje konstituant är otillräcklig, ja, han generaliserar sig fram till odugligheten hos varje ur de allmänna folkvalen framgången folkrepresentation under revolutionen över huvud:

”Tack vare den öppna och omedelbara kampen om regeringsmakten samlar de arbetande massorna på mycket kort tid en mängd politisk erfarenhet och stiger i sin utveckling hastigt från det ena trappsteget till det andra. De demokratiska institutionernas tunga mekanism följer så mycket mindre med i denna utveckling ju större landet är och ju ofullkomligare dess tekniska apparat.”

Här har vi redan ”mekanismen i den demokratiska institutionen över huvud”. Häremot kan närmast framhållas, att i denna värdering av representantinstitutionerna kommer till uttryck en något schematisk, stel uppfattning, som eftertryckligt motsäger den historiska erfarenheten från just alla revolutionära epoker. Enligt Trotskijs teori återspeglar varje vald församling en gång för alla endast sin väljarkårs anda, politiska mognad och stämning just i det ögonblick den går till valurnan. Den demokratiska korporationen är därmed alltid spegelbilden av massan för val-perioden, alldeles som Herschels stjärnhimmel alltid visar oss himlakropparna inte som de är när vi betraktar dem utan som de var i det ögonblick de sände sina ljusbud från omätligt avstånd till jorden. Varje levande andligt sammanhang mellan de en gång valda och väljarkåren, varje varaktig växelverkan mellan båda förnekas här.

Vad detta motsäger all historisk erfarenhet! Den visar oss tvärtom, att folkomröstningens levande fluidum ständigt kringspolar representationskorporationerna, tränger in i dem, styr dem. Hur skulle det annars vara möjligt, att vi i varje borgerligt parlament då och då upplever de lustigaste krumsprång av ”folkrepresentanterna”, vilka plötsligt livade av en ny ”anda” frambringar helt nya toner, att de mest förtorkade mumier då och då uppträder ungdomligt och att de olika små scheidemännen med ens i sin barm hittar revolutionära toner – när det gnyr i fabrikerna och verkstäderna och på gatan?

Och denna ständigt levande påverkan av massornas stämning och politiska mognad på de valda korporationerna skulle just i en revolution komma till korta inför partiskyltarnas och vallistornas stela schema? Helt tvärtom! Just revolutionen skapar genom sin glödande hetta den tunna, vibrerande, mottagliga politiska atmosfär, där folkstämningens vågor, folklivets pulsslag, ögonblickligen på det mest underbara satt påverkar representantkorporationerna. Just därpå beror ju alltid de bekanta effektfulla scenerna ur begynnelsestadierna i alla revolutioner, där gamla reaktionära eller högst moderata, under den gamla regimen med begränsad rösträtt valda parlament plötsligt blir heroiska talesmän för omstörtningen, stormfåglar. Det klassiska exemplet har vi ju i det berömda ”långa parlamentet” i England, som valt 1642 och sedan det sammanträtt i sju år, stannade kvar på sin post och i sitt inre återspeglar alla växlande förskjutningar i folkstämningen, revolutionens politiska mognad, klassplittringen, revolutionens fortgång till sin kulmen, från i början devot skärmytsling med kronan under en på knä liggande ”speaker” och fram till avskaffandet av lordernas hus, Karl I:s avrättning och republikens proklamerande.

Och har inte samma underbara förvandling upprepats i Frankrikes generalstater, i Louis Philippes censurparlament, ja – det sista, mest slående exemplet ligger Trotskij så nära – i fjärde ryska duman som, vald i nådens år 1909, under kontrarevolutionens mest förstenande välde, i januari 1917 plötsligt kände omstörtningens ungdomsdrift och blev utgångspunkt för revolutionen?

Allt detta visar, att ”de demokratiska institutionernas tungrodda mekanism” har en mäktig korrigerande kraft -just i massans levande rörelse, i dess oavlåtliga tryck. Och ju mer demokratisk institutionen är, ju mer levande och kraftig pulsen i massans politiska liv, desto mer omedelbar och precis är verkan – trots stela partiskyltar, föråldrade vallistor etc. Varje demokratisk institution har visserligen sina gränser och brister, vilket den väl delar med alla mänskliga institutioner. Det är bara det, att det botemedel Trotskij och Lenin funnit – demokratins avskaffan över huvud – är ännu sämre än det onda det avser att bota: det täpper nämligen till själva den levande källa ur vilken ensamt alla medfödda brister i de sociala institutionerna korrigeras: de bredaste folkniassornas aktiva, ohämmade, energiska politiska liv.

Låt oss ta ett annat slående exempel: den av sovjetregeringen utarbetade rösträtten. Det är inte alldeles klart, vilken praktisk betydelse man tillmäter denna rösträtt. Av Trotskijs och Lenins kritik mot de demokratiska institutionerna framgår, att de principiellt avvisar folkrepresentationer framgångna ur allmänna val och endast vill stödja sig på sovjeterna. Varför då över huvud rösträttssystem med allmän rösträtt utarbetades kan man egentligen inte förstå. Det är oss heller inte bekant, att denna rösträtt på något sätt förts ut i livet. Val till någon sorts folkrepresentation på dess grund har man inte hört något om. Mera sannolikt är det att anta, att det har blivit endast en teoretisk skrivbordsprodukt. Men sådan den nu är utgör den en mycket märklig produkt av den bolsjevikiska diktaturteorien. Varje rösträtt liksom överhuvud varje politisk rättighet måste mätas inte efter ett godtyckligt abstrakt ”rättvise”schema och dylik borgerligt demokratisk fraseologi utan efter de sociala och ekonomiska förhållanden som den är tillskuren på. Den av sovjetregeringen utarbetade rösträtten är beräknad för övergångsperioden från den borgerligt kapitalistiska till den socialistiska samhällsformen, för den proletära diktaturens period. I denna av Lenin och Trotskij representerade diktaturs anda får endast de rösträtt som lever på eget arbete och alla andra förvägras den.

Nu är det klart, att en sådan rösträtt har mening endast i ett samhälle, som också ekonomiskt är i stånd att för alla som vill arbeta möjliggöra ett drägligt, kulturvärdigt liv på eget arbete. Passar det in på det nuvarande Ryssland?

Med de oerhörda svårigheter, med vilka det från världsmarknaden avspärrade Sovjet-Ryssland har att kämpa, med den allmänna, fruktansvärda upplösningen av det ekonomiska livet, med produktionsförhållandenas häftiga omstörtning till följd av omvälvningen av egendomsförhållandena i jordbruket såväl som i industrin och handeln, är det klart att otaliga existenser plötsligt blir rotlösa och slungas ut ur sin bana utan varje objektiv möjlighet att finna någon användning för sin arbetskraft i den ekonomiska mekanismen. Det gäller inte bara kapitalist- och godsägarklasserna utan också medelklassens breda lager och arbetarklassen själv. Det är dock ett faktum, att industrins sammankrympning har fört med sig ett massutflöde till landsbygden av stadsproletariatet, som söker sin tillflykt i jordbruket. Under sådana omständigheter är en politisk rösträtt, som har det allmänna arbetstvånget till ekonomisk förutsättning, en alldeles obegriplig förordning. Enligt sin tendens bör den endast göra utsugarna politisk rättslösa. Och medan produktiv arbetskraft i massor görs rotlös ser sig sovjetregeringen tvärtom ofta tvungen att överlämna den nationella industrin så att säga i arrende till de forna kapitalistiska ägarna. Likaledes såg sig sovjetregeringen tvungen att också ingå en kompromiss med de borgerliga kooperativa företagen. Vidare har det visat sig ofrånkomligt att anlita borgerliga specialister. En annan följd av samma företeelse är, att växande lager av proletariatet såsom rödgardister etc underhålls av staten på offentlig bekostnad. I realiteten blir breda och växande lager av småborgarna och proletariatet rättslösa, då den ekonomiska organismen för dem inte räknar med några som helst medel att utöva arbetstvånget.

Detta är en orimlighet som gör rösträtten till en utopisk, från den sociala verkligheten löst fantasiprodukt. Och just därför är den inte på allvar något verktyg för den proletära diktaturen. En anakronism, en antecipering av det rättsliga läge som kännetecknar en redan färdig socialistisk hushållning men inte något för den proletära diktaturens övergångsperiod.

När hela medelklassen och de borgerliga och småborgerliga intellektuella efter oktoberrevolutionen i månader bojkottade sovjetregeringen, lamslog järnvägs-, post- och telegraftrafiken och på så vis gjorde uppror mot arbetarregeringen, då var självklart alla påtryckningsåtgärder mot dem – som att frånta dem politiska rättigheter, ekonomiska existensmedel etc – på sin plats för att med järnnäve bryta motståndet. Då kom just den socialistiska diktaturen, som inte får rygga tillbaka för något maktuppbåd för att i det helas intresse framtvinga eller förhindra bestämda åtgärder, till uttryck. Men en rösträtt, som dekreterar en allmän rättslöshet för mycket breda lager av samhället, som politiskt ställer dem utanför samhällets ram, medan det till och med inom denna ram inte kan skaffa dem någon plats, ett rättsberövande inte som konkret åtgärd för ett konkret syfte utan som allmän regel med bestående verkan, det är inte en diktaturens nödvändighet utan en livsoduglig improvisation. Såväl sovjeter till ryggrad som konstituant och allmän rösträtt.

Bolsjevikerna betecknade sovjeterna som reaktionära därför att deras majoritet var bönder (bonde- och soldatombud). Sedan sovjeterna ställt sig på deras sida blev de riktiga representanter för folkmeningen. Men denna plötsliga omsvängning sammanhängde endast med freds- och jordfrågorna. [Detta stycke är en notis av förf. på onumrerat löst blad, sannolikt tänkt som komplettering till den omstridda sista satsen: ”Såväl sovjeter till ryggrad som konstituant och allmän rösträtt”.]

Men med den konstituerande församlingen och rösträtten är frågan inte uttömd. Man avskaffade utan vidare de viktigaste demokratiska garantierna för ett sunt offentligt liv och för de arbetande massornas politiska aktivitet: pressfriheten, förenings- och församlingsfriheten; de har blivit fågelfria vad det gäller alla sovjetregeringens motståndare. För dessa ingrepp räcker Trotskijs ovannämnda argumentering om den demokratiska väljarkårens tunga otymplighet på långa vägar inte till. Däremot är det ett klart och obestridligt faktum, att utan en fri och ohämmad press, utan ohindrat förenings- och församlingsliv just breda folkmassors välde är fullkomligt otänkbart.

Lenin säger, att den borgerliga staten är ett redskap för arbetarklassens undertryckande, den socialistiska för bourgeoisins. Men det vore bara den kapitalistiska staten i viss mån ställd på huvudet. Denna förenklade uppfattning bortser från det väsentligaste: det borgerliga klassväldet behövde ingen politisk skolning och fostran av hela folkets massa, åtminstone inte utöver vissa trångt dragna gränser. För den proletära diktaturen är den livselementet, luften utan vilken den inte kan existera.

”Tack vare den öppna och omedelbara kampen om regeringsmakten samlar de arbetande massorna på mycket kort tid en mängd politisk erfarenhet och stiger i sin utveckling hastigt från det ena trappsteget till det andra.” Här vederlägger Trotskij sig själv och sina egna partikamrater. Just för att detta är riktigt har de genom att undertrycka det offentliga livet stoppat till källan för den politiska erfarenheten och utvecklingen. Eljest måste man ju anta, att erfarenheten och utvecklingen var nödvändig fram till bolsjevikernas makterövring, att den då hade nått sin högsta grad och att den från och med nu var överflödig. (Lenins tal: Ryssland är övertygat för socialismen!!!)

I själva verket tvärtom! Just de jätteuppgifter bolsjevikerna modigt och beslutsamt tog itu med krävde den intensivaste skolning av massorna och samling av erfarenhet. Frihet endast för regeringens anhängare, endast för ett partis medlemmar – de må vara aldrig så talrika – är ingen frihet. Frihet är alltid den annorlunda tänkandes frihet. Inte på grund av någon ”rättfärdighets”-fanatism utan därför att allt det lärande, gagneliga och renande i den politiska friheten hör ihop med detta och dess verkan uteblir om ”friheten” blir privilegium.

Bolsjevikerna skulle säkert inte med handen på hjärtat vilja förneka, att de måste känna sig fram steg för steg, experimentera, pröva hit och dit och att en stor del av deras åtgärder inte är några mästerverk. Så måste det gå och kommer det att gå för oss alla, om vi ska gå till verket – även om inte så svåra förhållanden föreligger överallt.

Den tysta förutsättningen för diktaturteorien i Lenins och Trotskijs anda är, att den socialistiska omvälvningen är något som det ligger ett färdigt recept för i revolutionspartiets ficka och som man sedan bara behöver energiskt förverkliga. Tyvärr – eller lyckligtvis – är det inte så. Långt ifrån att vara en summa färdiga föreskrifter, som man bara skulle ha att bruka, är det praktiska förverkligandet av socialismen som ett ekonomiskt, socialt och rättsligt system en sak som ligger helt i framtidens dimma. Vad vi har i vårt program är endast några få vägvisare i stort som visar oss den riktning i vilken åtgärderna måste sökas, på köpet av övervägande negativ karaktär. Vi vet på ett ungefär vad vi allra först måste avskaffa för att få vägen fri för den socialistiska hushållningen men hur de tusen konkreta, praktiska små och stora åtgärderna ska se ut som behövs då det gäller att införa de socialistiska principerna i hushållningen, i rättsväsendet, i alla samhälleliga förhållanden, därom ger inget socialistiskt partiprogram och ingen socialistisk lärobok upplysning. Det är ingen brist utan tvärtom den vetenskapliga socialismens försteg framför den utopiska. Det socialistiska samhällssystemet bör och kan endast vara en historisk produkt, född ur erfarenhetens egen skola när stunden är inne, ur den levande historien, alldeles som den organiska naturen, av vilken den ytterst är en del, har den vackra vanan att tillsammans med ett verkligt samhälleligt behov också alltid frambringa medlen för dess tillfredsställande, med uppgiften samtidigt lösningen. Men om så är då är det klart, att socialismen enligt sin natur inte låter påbjuda sig, införas genom ukas. Den har till förutsättning en rad maktåtgärder – mot egendomen o s v. Det negativa, raseringen, kan man dekretera, inte uppbygget, det positiva. Ny mark, tusen problem. Endast erfarenheten kan korrigera och öppna nya vägar. Endast ohämmat skummande liv finner tusen nya former, improvisationer, frigör skapande kraft, korrigerar själv alla felgrepp. Det offentliga livet i stater med begränsad frihet är så torftigt, så fattigt, så schematiskt, så ofruktbart, just därför att de genom att utesluta demokratin spärrar av sig från de levande källorna till all andlig rikedom och allt framsteg. (Bevis: åren 1905 och februari-oktober 1917.) Liksom politiskt också ekonomiskt och socialt. Folkets hela massa måste vara med. Annars blir socialismen från början dekreterad, påbjuden av ett dussin intellektuella.

Ovillkorlig offentlig kontroll nödvändig. Annars stannar utbytet av erfarenheterna endast inom den slutna kretsen av den nya regeringens ämbetsmän. Korruption ofrånkomlig. (Lenins ord i cirkulär 29). Socialismens praktik kräver en hel andlig omvälvning i de genom århundraden av borgerligt klassvälde degraderade massorna. Sociala instinkter i stället för egoistiska, massinitiativ i stället för slöhet, idealism som bär utöver allt lidande o s v, o s v. Ingen vet det bättre, skildrar det mer intensivt, upprepar det mer hårdnackat än Lenin. Men han tar bara fullständigt miste på medlen. Dekret, diktatorisk makt hos fabrikens uppsyningsman, drakoniska straff, skräckvälde, detta är palliativ. Den enda vägen till pånyttfödelse är det offentliga livets egen skola, den oinskränktaste bredaste demokrati, offentlig mening. Det är just skräckväldet som demoraliserar.

Om allt detta faller bort, vad återstår då i realiteten? Lenin och Trotskij har i stället för de ur allmänna folkval framgångna representantkorporationerna framställt sovjeterna som den enda representationen för de arbetande massorna. Men med det politiska livets undertryckande i hela landet måste också livet i sovjeterna allt mera förlamas. Utan allmänna val, ohämmad press- och församlingsfrihet, fri meningskamp, utdör livet i varje offentlig institution, blir ett skenliv där byråkratin ensam förblir det aktiva elementet. Det offentliga livet somnar sa smaningom in, några dussin partiledare av outtömlig energi och gränslös idealism dirigerar och regerar, bland dem styr i realiteten ett dussin framstående hjärnor och en elit av arbetarklassen uppbådas då och då till församlingar för att applådera ledarnas tal, enhälligt anta förelagda resolutioner, i grund och botten alltså en klickhushållning – visserligen en diktatur men inte en proletariatets diktatur utan diktaturen av en handfull politiker, d v s diktatur i borgerlig mening, i jakobinväldets mening. (Sovjetkongressens ajournering från tre till sex månader!) Ja, än mer: sådana tillstånd måste föra med sig en förvildning av det offentliga livet: attentat, arkebusering av gisslan o s v.

Lenins tal om disciplin och korruption.

Ett speciellt problem av stor vikt i varje revolution utgör kampen med trasproletariatet. Även vi i Tyskland och överallt annars kommer att få syssla med det. Det trasproletära elementet sitter djupt i det borgerliga samhället, inte bara som ett särskilt lager, som socialt avfall, som alldeles särskilt växer enormt i tider när samhällsordningens murar störtar samman, utan som integrerande element i hela samhället. Händelserna i Tyskland, och mer eller mindre i alla andra stater, har visat hur lätt alla lager av det borgerliga samhället kan råka i förfall. Grader mellan merkantila, prisockrare, gulascheri, luftaffärer, prejeri, mutor, stöld, inbrott och rån flöt så samman, att gränsen mellan den ärbara borgerligheten och tukthusen försvann. Här upprepas samma företeelse som det regelbundet snabba förfallet av borgerliga dygder när de omplanteras i transoceana koloniala förhållanden på främmande social jord. När de konventionella skrankorna och stöden för moral och rätt störtar samman hemfaller det borgerliga samhället, vars innersta livslag är den djupaste omoral: människans utsugning av människan, omedelbart och hämningslöst åt klar förslumning. Den proletära revolutionen kommer överallt att nödgas kämpa med denna fiende, detta kontrarevolutionens redskap.

Och dock är ju även i det avseendet terrorn ett slött, ja, tveeggat svärd. Den drakoniska krigsjustisen är vanmäktig mot utbrotten av det trasproletära ofoget. Ja, varje varaktig regim under belägringstillstånd för ovillkorligen till godtycke, och varje godtycke verkar depraverande på samhället. De enda verksamma medlen i den proletära revolutionens hand är också här: radikala åtgärder av politisk och social natur, snabbaste omvandlingen av de sociala garantierna för massans liv och – uppeldande av den revolutionära idealismen, som endast i oinskränkt politisk frihet i längden kan hållas uppe genom massornas intensiva liv.

Liksom solstrålarnas verkan är det verksammaste, renande och botande medlet mot smittosamma sjukdomar, så är revolutionen själv och dess förnyande princip, det av revolutionen skapade andliga livet, massornas aktivitet och självansvar, alltså den bredaste politiska frihet som dess form, den enda botande och renande solen. [De följande ”bevisen” var skrivna på lösa blad men var antagligen av förf. planerade att utökas till en större framställning om trasproletariatet.]

Anarki kommer också hos oss och överallt att bli oundviklig. Trasproletära element tillhör det borgerliga samhället och kan inte lösgöras från det.

Bevis:

1. Ostpreussen, ”kosack”-plundringarna.

2. Det allmänna utbrottet av rov och stölder i Tyskland (”gulascherier”, post- och järnvägspersonal, polis, helt utplånande av gränserna mellan det välordnade samhället och tukthuset).

3. Fackföreningsledarnas mycket snabba förfall. Häremot är de drakoniska terroråtgärderna maktlösa. Tvärtom korrumperar de ytterligare. Enda motgiftet massornas idealism och sociala aktivitet, oinskränkt politisk frihet.

Detta är en övermäktig objektiv lag som inget parti förmår undandra sig.

Grundfelet i Lenins och Trotskijs teori är just det, att de liksom Kautsky ställer diktaturen i motsättning till demokratin. ”Diktatur eller demokrati” lyder frågeställningen såväl hos bolsjevikerna som hos Kautsky. Han bestämmer sig naturligtvis för demokratin och närmare bestämt den borgerliga demokratin, eftersom han ju framställer den som alternativet till den socialistiska omvälvningen. Lenin-Trotskij bestämmer sig tvärtom för diktaturen i motsats mot demokratin och därmed för en handfull personers diktatur, d v s för diktaturen efter borgerligt mönster. Det är två motsatta poler, båda lika långt avlägsna från den verkliga socialistiska politiken. Proletariatet kan när det tar makten aldrig enligt Kautskys goda råd under förevändning av ”landets mognad” avstå från den socialistiska omvälvningen och ägna sig enbart åt demokratin utan att begå förräderi mot sig självt, Internationalen och revolutionen. Man bör och måste genast igångsätta socialistiska åtgärder på det mest energiska, oeftergivliga, hänsynslösa sätt, alltså utöva diktatur, men klassens, inte ett partis eller en klicks, klassens diktatur, d v s i bredaste offentlighet, under det mest aktiva ohämmade deltagande av folkmassorna, i oinskränkt demokrati. ”Som marxister har vi aldrig varit avgudatjänare åt den formella demokratin”, skriver Trotskij. Javisst, vi har heller aldrig varit avgudatjänare åt socialismen eller marxismen. Men följer det kanske därav, att vi också kan – likt Cunow-Lensch-Parvus kasta socialismen, marxismen, i skräpkammaren när den blir oss obekväm? Trotskij och Lenin är det levande nejet på den frågan. Vi har aldrig varit avgudatjänare åt den formella demokratin. Det betyder bara, att vi alltid skilde den sociala kärnan i den borgerliga demokratin från dess politiska form, att vi alltid avslöjade den beska kärnan av social olikhet och ofrihet under den formella jämlikhetens och frihetens fina skal – inte för att förkasta denna demokrati utan för att egga arbetarklassen till att inte nöja sig med skalet utan erövra den politiska makten för att fylla den med nytt socialt innehåll. Det är proletariatets historiska uppgift, när det kommer till makten, att i stället för den borgerliga demokratin skapa socialistisk demokrati, inte att avskaffa all demokrati. Men socialistisk demokrati börjar inte först i det utlovade landet, när grunden för den socialistiska hushållningen har lagts, som färdig julklapp åt det tappra folket som under tiden har understött den lilla klicken socialistiska diktatorer. Socialistisk demokrati börjar genast med rivningen av klassväldet och uppbygget av socialismen. Den börjar i det ögonblick då det socialistiska partiet erövrar makten. Den är intet annat än proletariatets diktatur.

Ja, diktatur! Men denna diktatur består i sättet att använda demokratin, inte i dess avskaffande, i energiska, beslutsamma ingrepp i det borgerliga samhällets välförvärvade rättigheter och ekonomiska förhållanden, utan vilka den socialistiska omvälvningen inte låter förverkliga sig. Men denna diktatur måste vara klassens verk och inte en liten ledande minoritets i klassens namn, d v s den måste undan för undan framträda ur massornas aktiva deltagande, stå under deras omedelbara påverkan, underkastas hela offentlighetens kontroll, framgå ur folkmassornas växande politiska skolning.

Precis så skulle också bolsjevikerna hittills ha gått fram, om de inte hade lidit under världskrigets fruktansvärda tvång, den tyska ockupationen och alla därmed förbundna abnorma svårigheter, som måste förvränga varje av de bästa avsikter och de vackraste principer ledd socialistisk politik.

Ett krasst argument härför utgör rådsregeringens så rikliga bruk av terrorn, särskilt under sista perioden före den tyska imperialismens sammanbrott, efter attentatet på det tyska sändebudet. Banaliteten att revolutioner inte döps i rosenvatten är i sig tämligen torftig.

Allt som sker i Ryssland är begripligt och en ofrånkomlig kedja av orsaker och verkningar vilkas utgångspunkt är: det tyska proletariatets svek och den tyska imperialismens ockupation av Ryssland. Det vore att kräva övermänskliga ting av Lenin och hans kamrater, om man ytterligare ville av dem kräva, att de under sådana omständigheter skulle trolla fram den vackraste demokrati, den mest förebildliga proletariatets diktatur och en blomstrande socialistisk hushållning. De har genom sin beslutsamma revolutionära hållning, sin förebildliga dådkraft och sin obrottsliga trohet mot den internationella socialismen verkligen utfört vad som under så fördömt svåra förhållanden kunde utföras. Det farliga börjar där de ville göra en dygd av nödvändigheten och teoretiskt fixera sin av dessa ödesdigra betingelser påtvungna taktik och anbefalla den åt det internationella proletariatet som mönstret för den socialistiska taktiken. Liksom de därmed själva ställer sig fullständigt onödigt i rampljuset och ställer sin verkliga, obestridliga historiska förtjänst under nödtvångna felstegs skäppa, så visar de den internationella socialismen, för vilken de stridit och lidit, en dålig tjänst när de i sitt förråd vill som nya insikter införa alla de av nöd och tvång i Ryssland inspirerade skevlieter, som ytterst bara var utstrålningar av den internationella socialismens bankrutt i detta världskrig.

Må de tyska regeringssocialisterna skria, att bolsjevikernas välde i Ryssland är en vrångbild av proletariatets diktatur. Om det var eller är det, så var det bara därför att det just var en produkt av det tyska proletariatets hållning, som var en karikatyr på socialistisk klasskamp. Vi står alla under historiens lag och den socialistiska samhällsordningen låter sig bara genomföras internationellt. Bolsjevikerna har visat, att de förmår allt som ett äkta revolutionärt parti förmår åstadkomma inom de historiska möjligheternas gränser. De bör inte försöka agera som de ville utföra underverk. Ty en mönstergill och felfri proletär revolution i ett isolerat, av världskriget utmattat, av imperialismen strypt, av det internationella proletariatet förrått land vore ett underverk. Vad det gäller är att i bolsjevikernas politik skilja det väsentliga från det oväsentliga, kärnan från det tillfälliga. I denna sista period, där vi står inför avgörande slutstrider i hela världen, var och är socialismens viktigaste problem just den brännande tidsfrågan: inte den eller den taktiska detaljfrågan utan proletariatets aktionsduglighet, massornas dådkraft, socialismens vilja till makt över huvud. I den meningen var Lenin och Trotskij och deras vänner de första som föregick världsproletariatet med sitt exempel, de är tills vidare ännu de enda som med Hutten kan utropa: Jag har vågat!

Detta är det väsentliga och bestående i bolsjevikernas politik. I den meningen förblir det deras odödliga historiska förtjänst att med erövringen av den politiska makten och med den praktiska problemställningen till socialismens förverkligande ha gått före det internationella proletariatet och mäktigt drivit på uppgörelsen mellan kapital och arbete i hela världen. I Ryssland kunde problemet endast uppställas. Det kunde inte lösas i Ryssland. Och i den meningen tillhör framtiden överallt ”bolsjevismen”.

Rosa Luxemburg, 1918

Den ryska socialdemokratins organisationsfrågor

FÖRORD

I början av detta århundrade var Ryssland ett efterblivet land. Den övervägande delen av befolkningen fick sin utkomst från jordbruket. Industrin som fanns var starkt koncentrerad. Den var till största delen statsägd eller kontrollerad av utländskt kapital, och hade inte som i västeuropa vuxit upp som en fortlöpande stegring av en kapitalistisk produktion. I Ryssland hade istället storindustrin grundlagts med hjälp av ”främmande” västeuropeiskt kapital. På grund av detta fanns inte någon stark borgarklass att räkna med. Ryssland styrdes av en absolutistisk regim och staten och dess byråkrati spelade en central roll med stöd av adeln och storbönder. I marxistiska termer skulle Ryssland kunna beskrivas som en blandning av asiatiskt, feodalt och imperialistiskt dominerat kapitalistiskt produktionssätt.

Den ryska intelligensian hade en lång tradition av kamp mot den absolutistiska regimen, i t ex narodnikerrörelsen. I arbetarklassen – fåtalig i förhållande till den övriga befolkningen, men starkt koncentrerad – såg intelligensian en allierad.

”Som kamp mot absolutismen, storgodsägande och prästerskap var kampen i Ryssland lik den som bourgeoisin och intelligensian var tvungen att föra i väst- och centraleuropa under 1800- talet. Därför uppträder hos Lenin samma tankegångar och grundåskådningar som tidigare under namn av borgerlig materialism så djupt upprörde de ”bildade” klickarna i väst. Han känner sig besläktad med dess förespråkare. Men i Ryssland var det arbetarklassen som måste föra denna kamp. Därför måste organet för denna kamp vara ett socialistiskt parti som bekände sig till marxismen och övertog så mycket från den – läran om den nödvändiga u-vecklingen från feodalismen över kapitalismen till kommunismen, läran om klasskampen som drivande kraft – som var nödvändig för en rysk revolution. Därför kallade Lenin sin materialism för marxism och trodde att hans materialism var marxism.” Ur Anton Pannekoek ”Lenin som filosof

Lenin, ledare för bolsjevikpartiet och därmed för ryska revolutionen och den unga sovjetstaten, ”anpassade” marxismen till det ryska samhället, men lyckades samtidigt med att förvränga teorin. Denna förvrängning tog sig flera uttryck: i synen på filosofin, synen på arbetarklassen, synen på den revolutionära organisationen, på fackföreningarna och parlamentet, förhållandet till nationalismen.

Rosa Luxemburg, fostrad i den mer avancerade europeiska arbetarrörelsen, reagerade på några delar av denna förvrängning, och kritiserade i sin artikel ”Organisationsfrågan i den ryska socialdemokratin” Lenins partiuppfattning. Hennes artikel är ett direkt bemötande av Lenins skrift ”Ett steg framåt två gå steg tillbaka”. F.ö. kan man konstatera att Lenin fick stöd av väldigt få teoretiker inom den revolutionära delen av den europeiska arbetarrörelsen. Desto fler utvecklade, i likhet med Rosa Luxemburg en annan syn på marxismen än den Lenin stod för; t ex Anton Pannekoek, Karl Korsch, Georg Lukacs och Paul Mattick.

Lenins verk tog upp bolsjevikernas syn på händelserna under Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiets 2:a kongress år 1903 och månaderna därefter, då partiet splittrades på bolsjeviker och mensjeviker. ”Ett steg framåt, två steg tillbaka behandlar speciellt hur kongressminoriteten, mensjevikerna, efter kongressen vägrat rätta sig. efter dess beslut och på olika vägar fått in egna kandidater i partiets ledande organ, så att dessa kom att bli mensjevikdominerade. Lenin för härvid fram synen att partiledningen ska ha kontroll över de lägre instanserna i partiet, t ex över lokalavdelningarna.

Rosa Luxemburg skriver sin kritik bl a utifrån sitt medlemskap i Polska och Litauiska Socialdemokratiska Partiet (Polen och Litauen lydde då under Tsar- ryssland). Det var meningen att det Polsk-Litauiska partiet skulle gå samman med det Ryska. Så blev nu inte fallet, och det berodde inte bara på motsättningarna kring partidemokratin. Rosa Luxemburg hade också en annan syn än Lenins på frågan: om ”den natione11a självständigheten”, där hon var avvisande till parollen om ”nationellt självbestämmande” (bl a för Polen).

Den artikel av Rosa Luxemburg som vi publicerar nu, kritiserar bara en del av den leninistiska revolutionsteorin, nämligen frågan om partiets organisering. Därför är den titel som bl a anarkister och syndikalister har gett artikeln när de publicerat denMarxism kontra Leninism”, både oegentlig och felaktig.

Rosa Luxemburgs artikel har snart 80 år på nacken, men så länge leninisterna dominerar över andra strömningar som också kallar sig revolutionära och marxistiska, är den aktuell.

Red.

I.

En uppgift utan motstycke i den socialistiska rörelsens historia har fallit på den ryska socialdemokratins lott. Det är uppgiften att bestämma vilken som är den bästa socialistiska taktiken i ett land där det fortfarande råder absolut monarki. Det är ett misstag att dra en strikt parallell mellan den nuvarande situationen i Ryssland och de förhållanden som rådde i Tyskland under åren 1878-90, då Bismarcks antisocialistiska lagar gällde. I övrigt är de på intet sätt jämförbara.

De hinder som den socialistiska rörelsen möter genom att det inte finna några demokratiska friheter är av en ganska sekundär betydelse (sic!). Även i Ryssland har den folkliga rörelsen lyckats med att komma över de barriärer, som staten satt upp. Folket har funnit en egen ”konstitution” (men en ganska osäker sådan) i gatans parlament. Om det ryska folket håller denna kurs, kommer det så småningom att vinna fullständig seger över självhärskardömet.

Den främsta svårigheten som den socialistiska verksamheten i Ryssland ställs inför, kommer sig av att borgarklassens herravälde i detta land döljs av en absolutistisk makt. Detta ger den socialistiska propagandan en abstrakt karaktär, medan däremot den kortsiktiga politiska agitationen antar en demokratisk-revolutionär förklädnad.

Bismarcks antisocialistiska lagar ställde vår rörelse utanför den konstitutionella ramen i ett högt utvecklat borgerligt samhälle, där klassmotsättningarna redan slagit ut i full blom i de parlamentariska striderna (häri låg för övrigt det absurda i Bismarcks plan). Situationen är helt annorlunda i .Ryssland. Problemet där är hur man skall kunna skapa en socialdemokratisk rörelse vid en tidpunkt, då staten ännu inte är i händerna på borgarklassen.

Denna omständighet har betydelse för agitationen och för sättet att omplantera den socialistiska läran i rysk jord. Den leder också direkt och på ett speciellt sätt till frågan om partiorganisationen.

Under normala förhållanden – dvs när borgarklassens politiska herravälde har föregått socialiströrelsen – får arbetarklassen den första början till politisk solidaritet till skänks av bourgeoisien. På detta stadium är enligt Kommunistiska Manifestet arbetarnas enande inte resultatet av deras egna strävanden efter enhet utan en följd av borgarklassens handlande ”som för att nå sina egna politiska mål tvingas att sätta proletariatet i rörelse…”

Men i Ryssland måste socialdemokratin genom egna ansträngningar skapa en hel historisk period. Den måste leda de ryska proletärerna från deras nuvarande fullständiga splittring, som förlänger enväldet, till en klassorganisering som kommer att hjälpa dem att bli medvetna om sina historiska mål och förbereda dem för kampen att nå dessa mål.

De ryska socialisterna tvingas att genomföra en sådan organisering utan att kunna dra nytta av de formella garantier, som man ofta har under en borgerligt demokratisk regim, De förfogar inte över det politiska råmaterial, som i andra länder bestås av det borgerliga samhället självt. Liksom Gud Fader måste de så att säga låta sin organisation växa fram ur intet.

Hur skall man åstadkomma en övergång från den organisationstyp som är kännetecknande för det förberedande stadiet inom socialiströrelsen – vanligen präglat av fristående lokala grupper och klubbar med propaganda som huvudsaklig verksamhet – till enheten hos en stor nationell sammanslutning som lämpar sig för gemensam politisk verksamhet över hela det vidsträckta landområde, som behärskas av den ryska staten? Det är de speciella problem som den ryska socialdemokratin har grubblat över en tid tillbaka.

Autonomi och isolering är de mest utmärkande dragen hos den gamla organisationstypen. Det är därför lätt att förstå att ”centralism!” har blivit slagordet för dem som vill ha en omfattande nationell organisation.

Centralism blev temat i den kampanj som har bedrivits av Iskra-gruppen de senaste tre åren. Det var den kampanjen som gav upphov till kongressen i augusti 1903, en kongress som har kallats ryska socialdemokratiska partiets andra kongress, men i själva verket var dess konstituerande församling.

Vid partikongressen blev det klart, att termen ”centralism” inte helt täcker organisationsfrågan inom det ryska socialdemokratiska partiet. Åter igen har vi fått lära oss, att ingen strikt formel kan erbjuda lösningen på något problem inom den socialistiska rörelsen.

”Ett steg framåt – två steg tillbaka”, författad av Lenin, en framstående medlem av Iskra-gruppen, är en metodisk framställning av de idéer som framförts av ultracentralisterna i den ryska rörelsen. Den ståndpunkt som i denna bok förs fram med ojämförlig styrka och logik, är den skoningslösa centralismen. .Den första princip som slås fast är att det är nödvändigt att välja ut alla aktiva revolutionärer och av dem bilda en särskild kår. Detta för att skilja dem från den revolutionära men oorganiserade massan som omger denna elit.

Lenins tes är att partiets centralkommitté måste få privilegiet att utnämna alla lokala partikommittéer. Den ska ha rätt att förordna verkställande organ i alla lokalavdelningar, från Genéve till Liége, från Tomsk till Irkutsk. Den ska också ha rätt att påtvinga alla dessa sina egna färdiga regler och stadgar. Den ska ha rätt att döma i sådana frågor som upplösning och bildande av lokala organisationer utan att någon kan överklaga besluten. På detta sätt skulle centralkommittén efter eget behag kunna bestämma sammansättningen av både partiets centrala organ och partikongressen. Centralkommittén skulle bli den enda tänkande delen i partiet. Alla andra grupperingar skulle bli dess lydiga lemmar.

Lenin menar, att föreningen av den socialistiska massrörelsen och en sådan strängt centraliserad organisationstyp är en specifik princip i den :revolutionära marxismen. För att stödja denna tes lägger han fram en hel rad argument som vi nu ska se litet närmare på.

Allmänt talat kan man inte förneka, att den socialdemokratiska rörelsen har en stark inneboende tendens till centralisering. Denna tendens kommer från kapitalismens ekonomiska struktur, som huvudsakligen är en centraliserande faktor. Den socialdemokratiska rörelsen verkar inom den stora borgerliga staten. Dess uppgift är att inom nationalstatens gränser representera proletariatets klassintressen och att ställa gemensamma intressen mot alla lokala intressen och gruppintressena.

Därför är socialdemokratin i regel motståndare till alla yttringar av lokalism och federalism. Den strävar efter att förena alla arbetare och alla arbetarorganisationer till ett enda parti oavsett nationella, religiösa och yrkesmässiga skillnader. Socialdemokratin överger denna princip till förmån för federalismen endast i undantagsfall, som t.ex. i kejsardömet Österrike-Ungern.

Det är klart att den ryska socialdemokratin inte bör organiseras som en federativ klump, bestående av en massa nationella grupper. Det bör snarare bli ett enhetligt parti för hela tsarriket. Men det är inte det, som vi ifrågasätter här. Vad vi diskuterar, är hur stark centralisering som är nödvändig inom ett enat ryskt parti i perspektivet av de speciella förhållanden, som partiet har att verka under.

Socialdemokratiska partiet har ju vissa uppgifter som organ för klasskampen. Och ser man problemet ur denna synvinkel, så verkar det först som om partiets makt och styrka är direkt beroende av, att man kan centralisera det. Men dessa formella uppgifter finna inom alla aktiva partier. När det gäller socialdemokratin, betyder de mindre än de historiska förutsättningarna.

Den socialdemokratiska rörelsen är den första i klassamhällets historia, som i alla sina utvecklingsskeden hela tiden räknar med massornas organisering och direkta, självständiga handlande.

Härigenom skapar socialdemokratin en typ av organisation som helt och hållet skiljer sig från den som fanns hos tidigare revolutionära rörelser, som t ex. jakobinernas och Blanqui-anhängarnas rörelser.

Lenin tycks nonchalera detta faktum, när han i sin bok (sid. 140) påstår att,. den revolutionäre socialdemokraten inte är någonting annat än ”en jakobin som är oupplösligt förenad med det organiserade proletariatet, ett. proletariat som har blivit medvetet om sina klassintressen”.

För Lenin är skillnaden mellan socialdemokrati och blanquism inte särskilt stor. Han menar, att vi istället för en handfull konspiratörer har fått ett klassmedvetet proletariat. Då glömmer han att hans uppfattning av denna skillnad kräver en fullständig omvärdering av våra organisationsidéer och även en helt annan innebörd i begreppet centralism och i förhållandet mellan partiet och själva kampen.

Blanquismen räknade inte med att arbetarklassen skulle delta med direkt handlande. Därför behövde man inte heller organisera folket för revolutionen. Folket skulle spela sin roll bara i själva revolutionsögonblicket. Förberedelserna skulle skötas av en liten grupp revolutionärer som hade rustat sig för kuppen, ,Ja, det var till och med så, att för att den revolutionära konspirationen, skulle. lyckas så ansågs det vara bäst att hålla massan på avstånd från konspiratörerna. Orsaken till att blanquisterna kunde hitta på något sådant var, att det. inte fanns någon närmare kontakt mellan organisationens konspirationer och folkmassornas dagliga kamp.

Blanquistrevolutionärernas taktik och konkreta uppgifter hade inte mycket med den grundläggande klasskampen att göra. De improviserade fritt. Och därför kunde de bestämma i förväg. De blev ti11 en färdigarbetad plan. Som en följd av detta blev organisationens ordinarie medlemmar reducerade till verkställande organ, som utförde på förhand givna order, bestämda av någon utanför deras verksamhetsområde. De blev centralkommitténs redskap. Här ser vi en annan egendomlighet hos konspirationscentralismen – partisektionernas absoluta och blinda underkastelse under styrelsens vilja, och utbredningen av styrelsens auktoritet till alla delar av organisationen.

Socialdemokratin, däremot, arbetar på ett radikalt annorlunda sätt. Den växer fram som en historisk nödvändighet ur den grundläggande klasskampen. Och den sprider sig och utvecklas i enlighet med följande dialektiska motsägelse: den proletära armén rekryteras och blir medveten om sina mål under själva striden. Partiorganisationens verksamhet, proletärernas växande medvetande om kampens mål, kampen själv – dessa tre ting kan inte skiljas åt tidsmässigt och mekaniskt De är bara olika aspekter på samma process. Socialdemokratin har bara allmänna principer för kampen och inte någon färdig strategi som en centralkommitté kan lära medlemmarna i partiet på samma sätt som man utbildar militära förband. Dessutom varierar det socialistiska partiets inflytelsesfär ständigt med kampens framgångar och motgångar, under. det att organisationen skapas, och växer.

Därför kan inte en socialdemokratisk centralism grundas på partimed1emmarnas blinda lydnad och mekaniska underkastelse under partistyrelsen. Därför kan inte den socialdemokratiska rörelsen tillåta, att man bygger en lufttät skiljemur mellan å ena sidan proletariatets klassmedvetna kärna som redan finns inom partiet och å andra sidan de delar av proletariatet som finns utanför partiet, ute bland folket.

Lenin bygger sin centralism på följande två principer:

1. Alla partiorgan skall in i minsta detalj blint underkasta sig partistyrelsen, som ensam har att tänka, leda och besluta.

2. Kärnan av organiserade revolutionärer skall omsorgsfullt skiljas från sin sociala och revolutionära miljö.

En sådan typ av centralism är enbart ett överflyttande av blanquismens organisationsprinciper till den socialistiska arbetarklassens massrörelse.

I enlighet med denna uppfattning definierar Lenin sin ”revolutionära socialdemokrat” som en jakobin som är förenad med det organiserade proletariatet, ett proletariat som har blivit medvetet om sina klassintressen”.

I själva verket är inte socialdemokratin förenad med det organiserade proletariatet. Det är proletariatet självt. Och därför är socialdemokratisk centralism helt och hållet olik blanquistisk centralism. Den kan bara vara vissa gruppers och individers samlade vilja, nämligen de grupper och individer som är representativa för arbetarklassens mest klassmedvetna, militanta och avancerade delar. Den är, så att säga det avancerade proletariatets ”själv-centralism”. Det är majoritetens styre inom partiet.

De nödvändiga villkoren för ett förverkligande av socialdemokratisk centralism är: 1. Existensen av en stor skara arbetare som utbildats för den politiska kampen. 2. Möjlighet för arbetarna att utveckla sin egen politiska verksamhet genom inflytande på det offentliga livet, partipressen, offentliga kongresser, etc.

Dessa villkor är ännu inte helt uppfyllda i Ryssland. När det gäller det första villkoret, kan man nu bara se embryot till en proletär förtrupp medveten om sina klassintressen och med förmåga till självstyrelse i den politiska verksamheten. All socialistisk agitation och organisation borde syfta till att påskynda bildandet av en sådan förtrupp. Det andra villkoret kan bara uppfyllas under en regim som tillåter fri politisk verksamhet.

Lenin förkastar helt och hållet dessa slutsatser. Han är övertygad om att det i Ryssland redan finns alla nödvändiga förutsättningar för ett mäktigt och centraliserat parti. Han förklarar, att ”det är inte längre är proletärerna utan istället vissa intellektuella i vårt parti som behöver undervisas i organisations- och disciplinfrågor” (sid. 145). Han förhärligar fabrikens uppfostrande betydelse. Fabriken, säger han, vänjer proletariatet vid ”disciplin och organisation” (sid. 147).

När Lenin säger detta, visar han åter, att hans uppfattning om socialistisk organisation är helt mekanisk. Den disciplin som Lenin talar om inhamras i arbetarklassen inte bara av fabriken utan också av den militära apparaten och den statliga byråkratin – av hela den auktoritära borgerliga staten.

Vi gör oss skyldiga till självbedrägeri och missbruk av ord, om vi använder en och samma term – disciplin – för att beskriva så olika företeelser som: 1. avsaknaden av tanke och vilja hos en tusenlemmad robot, som rör sig automatiskt, och 2. den spontana samordningen av medvetna politiska handlingar hos en grupp människor. Vad finns det gemensamt mellan den lydiga undergivenheten hos en förtryckt klass och den organiska självdisciplinen hos en klass som kämpar för sin frigörelse?

Självdisciplin inom socialdemokratin betyder inte, att man ersätter de borgerliga härskarnas herravälde med den socialistiska centralkommitténs herravälde. Arbetarklassen kommer att få en annan sorts disciplin, den socialistiska, frivilligt påtagna självdisciplinen. Och den har ingenting att göra med den disciplin som kapitaliststaten tvingat på arbetarna. Nej, den kommer när man utrotar det gamla samhällets lydnad och servilitet.

Centralism är i socialistisk mening inte något absolut, som kan tillämpas i vilken fas som helst i arbetarrörelsens utveckling. Den är en tendens, som förverkligas i samma takt som den utveckling och politiska träning som arbetarmassorna uppnår under sin kamp.

Det finns inte de nödvändiga förutsättningarna för att denna typ av centralism helt och hållet skall kunna förverkligas i den ryska rörelsen. Och utan tvivel är detta ett svårt hinder för rörelsen.

Absolut makt åt centralkommittén (som på något mystiskt sätt skulle representera de andras vilja) istället för det majoritetsvälde bland partiets medvetna arbetare som än så länge inte går att förverkliga – detta skulle innebära, att arbetarmassorna inte kunde få någon öppen kontroll över partiorganen. Istället skulle det bli så att centralkommittén kontrollerade det revolutionära proletariatet. Det är ett misstag att tro, att detta skulle kunna bli endast ett ”provisorium”.

Den ryska arbetarrörelsens historia visar det tvivelaktiga värdet av en sådan centralism. Lenin vill ha en allsmäktig centralmakt med obegränsad rätt att kontrollera och intervenera. Givetvis kommer denna makt inte att inskränkas till rent tekniska frågar som förvaltning av fonder, fördelningen av uppgifter inom propaganda och agitation och distributionen av trycksaker. Det politiska syftet med ett organ med så stor makt är förståeligt endast om det gäller utarbetandet av en enhetlig aktionsplan, i det fall centralorganet tar initiativet till en omfattande revolutionär verksamhet.

Men vad har man hittills gjort för erfarenheter inom den ryska socialistiska rörelsen’? De mest lyckade och fruktbärande förändringarna i den taktiska politiken under de senaste tio åren har inte varit några påfund som kommit från vissa ledare och ännu mindre från några centrala organ. De har alltid varit spontana produkter av en jäsande rörelse. Så var det under den ryska arbetarrörelsens första stadium, som började med den spontana generalstrejken i S:t Petersburg i mars 1901, Generalstrejken i Rostov Don 1903, som utgjorde nästa taktiska vändpunkt i det ryska proletariatets rörelse, var också en spontan handling. ”Helt av sig själv” utvidgades strejken till att omfatta även politiska demonstrationer gatuagitation och stora utomhusmöten. Inte ens den mest optimistiske revolutionär hade kunnat drömma om något sådant några år tidigare.

Vår sak gynnades mycket av dessa händelser. Men när det gällde initiativ och ledning spelade inte de socialdemokratiska organisationerna någon större roll för utvecklingen. Visserligen var det så att dessa organisationer inte var särskilt förberedda för sådana händelser men detta faktum kan inte förklara revolutionärernas obetydliga roll. Inte heller kan det förklaras ‘av att det inte fanns någon sådan allsmäktig central partiapparat som Lenin vill ha. Om en sådan dirigerande institution funnits, skulle förmodligen lokalkommittéernas oordning ökat ytterligare genom att skillnaden mellan massans häftiga angrepp och den officiella socialdemokratins försiktiga hållning betonats. Samma fenomen – att de centrala partiorganen spelar en mycket obetydlig roll när det gäller att utarbeta kampformerna – kan man se i Tyskland och andra länder idag. Socialdemokratins kampformer är överhuvudtaget inte någonting som man kan ”hitta på”. De är resultatet av en rad skapande handlingar i den ofta helt spontana klasskampen, medan man prövar sig fram.

Det medvetna kommer efter det omedvetna. Den subjektiva logiken hos de. mänskliga varelser som deltar i det historiska skeendet kommer efter det historiska skeendets logik. Ledarinstitutionerna i socialistpartiet utgör alltid en konservativ kraft. Erfarenheten visar att varenda gång som arbetarrörelsen vinner terräng så utnyttjas detta till det yttersta av dessa institutioner. Och samtidigt förvandlar de framgångarna till det slags fästning, som understödjer vidare framsteg.

Det tyska socialdemokratiska partiets nuvarande taktiska politik har vunnit allmän uppskattning, eftersom den är både smidig och fast på en gång. Detta är ett tecken på partiets fina anpassning in i minsta detalj i vardagens arbete. Partiet har metodiskt studerat alla tänkbara möjligheter under dessa förhållanden. De vet hur man ska utnyttja dem utan att behöva ändra på sina principer.

Men just fulländningen av denna anpassning förhindrar nu vidare utblick. Det finns en tendens inom partiet att betrakta den parlamentariska taktiken som den socialistiska verksamhetens enda och oföränderliga taktik. Folk vägrar t.ex. att överväga den möjligheten (som förespråkats av Parvus) att vi måste ändra taktik, om den allmänna rösträtten skulle avskaffas i Tyskland. Och det trots att den tyska socialdemokratins ledare anser att en sådan förändring är tänkbar.

En sådan tröghet beror till stor del på att det är mycket besvärligt att i de abstrakta hypotesernas tomrum göra sig en föreställning om politiska situationer som ännu inte existerar. Det står klart, att det viktiga för socialdemokratin inte är att göra i ordning en uppsättning direktiv, som är klara att användas i alla kommande situationer. I stället gäller det, att för det första uppmuntra till en riktig historisk värdering av de kampformer som svarar till de givna situationerna, och för det andra att skapa en förståelse för dels föränderligheten i det nuvarande skedet och dels den oundvikliga ökningen av den revolutionära spänningen när klasskampens slutliga mål närmar sig.

Om vi, i enlighet med Lenins önskemål, tillåter att partiets centrala organ får en sådan absolut makt av negativ karaktär, så stärker vi den konservatism som alltid finns hos sådana organ, och det kommer att bli farligt. Men om vi vill att det socialistiska partiets taktik skall utformas inte av en centralkommitté utan av hela partiet, eller ännu bättre av hela arbetarrörelsen, då är det klart att partiets sektioner och federationer behöver handlingsfrihet. Och en sådan frihet är det enda som kan få dem att utveckla sin revolutionära initiativkraft och att utnyttja alla en situations möjligheter. Lenins auktoritära ultracentralism är full av dödas ben. Den är inte någon positiv eller skapande idé. Lenin försöker inte göra partiets verksamhet mera fruktbärande. I stället är hans mål att själv kunna kontrollera partiet. Han vill krympa rörelsen, inte utveckla den. Han vill slå rörelsen i bojor, inte ena den.

För närvarande skulle ett sådant experiment bli dubbelt farligt för den ryska socialdemokratin. Den står inför en rad avgörande slag mot tsarismen. Den skall just gå in, eller har just gått in, i ett skede av skapande verksamhet i ökande takt. Och under denna period kommer den att. (som van1igt under en revolutionär period) utöka sitt område, och den kommer att spontant gå framåt med stora steg. Att i detta ögonblick försöka binda partiets initiativkraft, att omge det med taggtrådsstängsel, det är att göra det oförmöget att genomföra dagens stora uppgifter.

De allmänna idéer som vi här har lagt fram om den socialistiska centralismen räcker inte som bas för ett förslag till stadgar som kan passa det ryska partiet. Slutgiltigt kan sådana stadgar bestämmas bara av de förhållanden under vilka en organisation verkar under en viss epok. Problemet för rörelsen i Ryssland är hur man skall sätta en stor proletär organisation i rörelse. Inga stadgar kan vara ofelbara. De måste gå igenom eldprovet.

Men utifrån vår allmänna uppfattning om socialdemokratins organisationsprinciper tycker vi det är viktigt att säga, att den socialistiska andan kräver – särskilt när masspartiet nyss har börjat bildas – att det blir samordning och enighet inom rörelsen och inte en stel underkastelse under en rad förordningar. Om partiet har förmåga till politisk rörlighet kombinerad med en orubblig lojalitet till våra principer och en strävan efter enighet, då kan vi lita på att alla brister i partiets stadgar kommer att bli avhjälpta. Det som bestämmer värdet av den eller den organisationsformen är för oss inte bokstaven utan den levande ande som tillförs organisationen genom medlemmarna.

II.

Så långt har vi behandlat problemet centralism med utgångspunkt från socialdemokratins allmänna principer, och i viss utsträckning även i perspektivet av de speciella ryska förhållandena. Men den militära ultracentralism Lenin och hans vänner talar för är inte en följd av tillfällig meningskiljaktligheter. Det sägs, att den har att göra med en kampanj mot opportunismen som Lenin har fört på alla nivåer.

”Det är viktigt”, säger Lenin (sid. 52) ”att smida ett mer eller mindre effektivt vapen mot opportunismen”. Han tror, att opportunismen härstammar från de intellektuellas karaktäristiska böjelse för decentralisering , från deras motvilja mot sträng disciplin och ”byråkrati”, trots att detta är nödvändigt för att partiet skall kunna fungera.

Lenin säger, att de intellektuella förblir individualister och strävar efter nihilism även efter det att de anslutit sig till det socialdemokratiska partiet. Enligt honom är det bara bland de intellektuella som man kan se ett avståndstagande från centralkommitténs absoluta makt. Lenin menar, att den verklige proletären genom att följa sin klassinstinkt finner ett slags vällustig njutning i att överlämna sig i det fasta ledarskapets och den skoningslösa disciplinens järngrepp. ”Att motsätta sig byråkrati och sträva efter demokrati”, skriver Lenin, ”är att förkasta den revolutionära socialdemokratins organisationsprincip och godta opportunismens organisationsmetoder”. (sid. 151)

Han säger, att en sådan konflikt mellan centralstyre och självstyre finns i alla länder där reformism och revolutionär socialdemokrati möts ansikte mot ansikte. Han pekar särskilt på den senaste striden inom den tyska socialdemokratin, som gällde frågan om hur mycket handlingsfrihet som partiet kan ge till socialistiska ledamöter av lagstiftande församlingar.

Låt oss se lite närmare på de här parallellerna som Lenin dragit upp.

Först och främst måste vi betona, att förhärligandet av proletärernas förmodade medfödda genialitet i fråga om socialistisk organisation inte i och för sig måste vara tecken på ett ”revolutionärt marxistiskt” sinnelag, Inte heller behöver den allmänna misstron mot intellektuella vara det. Det är mycket lätt att visa att sådana argument själva är ett uttryck för opportunism.

Motsättningen mellan de rent proletära elementen och de icke-proletära intellektuella i arbetarrörelsen framställs som en ideologisk stridsfråga av följande riktningar: De franska syndikalisternas halvanarkism. som har ”Varning för politikern!” som lösenord. De engelska fackföreningarna som är fulla av misstro mot de ”socialistiska visionärerna”. Och, om vi är korrekt informerade, den ”rena ekonomismen”, för en tid sedan representerad inom den ryska socialdemokratin av Rabotjaja Mysl, som trycktes i hemlighet i S:t Petersburg.

I de flesta västeuropeiska socialistiska partier finns det utan tvekan ett samband mellan opportunism och de ”intellektuella”, lika sant som det finna ett samband mellan opportunism och decentralistiska tendenser inom arbetarrörelsen.

Men ingenting är mera främmande för det marxistiska tänkesättets historiskt-dialektiska metod än att skilja sociala företeelser från sitt historiska sammanhang, och att lägga fram dessa företeelser som abstrakta formler, som kan tillämpas på alla tänkbara förhållanden.

Om vi resonerar i abstrakta termer, kan vi säga, att den intellektuelle” är ett socialt element som kommer från borgarklassen och därmed är främmande för proletariatet. Han går med i den socialistiska rörelsen inte på grund av sina naturliga klassintressen utan trots dessa. Och av denna anledning har han lättare att göra opportunistiska avvikelser än proletären. Av den sistnämnde kan vi vänta, att han finner en säker revolutionär stödjepunkt i sina klassintressen, så länge han inte lämnar sin ursprungliga miljö, den arbetande massan. Men den konkreta form som denna den intellektuellas böjelse åt opportunismen får, och framförallt på vilket sätt denna tendens kommer till uttryck i organisatoriska frågor, beror alltid på hans särskilda sociala miljö.

Borgerlig parlamentarism utgör den sociala grunden för de företeelser som Lenin observerat i de tyska, franska och italienska socialistiska rörelserna. Denna parlamentarism är grogrunden för alla opportunistiska tendenser som nu finns inom den västeuropeiska socialdemokratin.

Det svaga parlamentarism som vi nu har i Frankrike, Italien och Tyskland skapar en grund för sådana villfarelser hos den nuvarande opportunismen som övervärdering av sociala reformer klass- och partisamarbete, hopp om fredlig utveckling mot socialismen etc. Och detta är möjligt genom att intellektuella i sin verksamhet som parlamentariker placeras ovanför huvudena på proletariatet och genom att intellektuella och proletärer skiljs åt inom det socialistiska partiet. Allt efter som arbetarrörelsen växer, blir parlamentarismen en språngbräda för politiska karriärister. Det är därför så många av borgarklassens ambitiösa men misslyckade politiker samlas under de socialistiska partiernas fanor. En annan källa till opportunismen av idag är de stora socialdemokratiska organisationernas väldiga inflytande och materiella tillgångar.

Partiet är ett bålverk som skyddar klassrörelsen mot avvikelser i riktning mot mera borgerlig parlamentarism. För att kunna segra måste dessa tendenser förstöra bålverket. De måste upplösa proletariatets aktiva, klassmedvetna del till den formlösa massa, som ”väljarkåren” utgör.

Det är så idéer om ”självstyre” och decentralisering uppstår i våra socialdemokratiska partier. Vi märker, att dessa idéer tjänar bestämda politiska syften. Man kan inte, som Lenin, förklara dem genom att hänvisa till den intellektuelles psykologi och hans förmodade brist på stabilitet. Man kan endast förklara dem genom att betrakta den borgerliga parlamentariske politikerns behov, det vill säga genom opportunistisk politik.

Läget är helt annorlunda i det tsaristiska Ryssland. Opportunismen i den ryska arbetarrörelsen är allmänt sett inte en biprodukt till socialdemokratins styrka eller borgarklassens sönderfall. Den är en följd av det ryska samhällets efterblivenhet i politiskt avseende.

I Ryssland rekryteras de intellektuella till socialismen från en enklare och betydligt mindre borgerlig miljö än i Västeuropa. I förening med den ryska proletära rörelsen omognad åstadkommer denna omständighet ett teoretiskt kringflackande, som sträcker sig från ett fullständigt förnekande av den politiska aspekten på arbetarrörelsen till den enfaldiga tron på effektiviteten av enstaka terroristdåd, eller till och med fullständig politisk likgiltighet dränkt i liberalismens och Kant-idealismens träsk.

Men den intellektuelle inom den ryska socialdemokratiska rörelsen kan endast med svårighet lockas till oordning och upplösning. Det strider nämligen mot det allmänna synsättet i den intellektuelles miljö i Ryssland. Det finns inget borgerligt parlament i Ryssland som kan stödja en sådan tendens.

Den Västeuropeiska intellektuelle som för närvarande bekänner sig till ”kulten av jaget” och som färgar även sin längtan efter socialism med en aristokratisk moral, han är inte representativ för den borgerliga intelligentian ”i allmänhet”. Han representerar bara en viss fas i den sociala utvecklingen. Han är resultatet av det borgerliga förfallet.

I Ryssland däremot, brukar den intellektuelle som gått med i socialiströrelsen låta sina utopiska eller opportunistiska drömma livnära sig på teoretiska formler i vilka jaget inte upphöjs utan trycks ner, i vilka självförnekelsens och försoningsoffrets moral är den ledande principen.

Narodniki (”populisterna”) av 1875 uppmanade den ryska intelligentian att försvinna i bondemassan. De överciviliserade efterföljarna till Tolstoj talar idag om att fly bort till ”det enkla folkets” liv. På samma sätt vill ”den rena ekonomismens” förkämpar i den ryska socialdemokratin, att vi ska böja oss för arbetets ”valkiga hand”.

Om vi i stället för att på Ryssland mekaniskt tillämpa formler som utarbetats i Västeuropa närmar oss organisationsproblemen utifrån de särskilda ryska förutsättningarna, så kommer vi till slutsatser som är diametralt motsatta Lenins.

Att pådyvla opportunismen en oföränderlig kärlek till en viss organisationsform, dvs. decentralism, det är att tappa själva kärnan i opportunismen.

När det gäller organisationsfrågan, eller vilken annan fråga som helst, så känner opportunismen bara till en princip: frånvaron av principer. Opportunismen väljer sitt sätt att handla med syftet att det skall passa med de förutsättningar som finns för tillfället, förutsatt att dessa ser ut att leda till målet i fråga.

Om vi i likhet med Lenin definierar opportunismen som den tendens som förlamar arbetarklassens oberoende revolutionära rörelse och förvandlar den till en grupp ambitiösa borgerliga intellektuella, då måste vi också erkänna, att i en arbetarrörelses första stadium sker detta mycket lättare genom sträng centralisering (sic!) än genom decentralisering. Det är genom extrem centralisering som en ung outbildad proletär rörelse mest fullständigt kan komma i händerna på de intellektuella ledare som sitter i en centralkommitté.

Även i Tyskland möttes förkämpar för de två motsatta organisationstyperna i diskussioner. Det var i den socialdemokratiska rörelsens begynnelse innan det uppstått en fast kärna av medvetna proletärer och innan man fått en taktisk politik grundad på erfarenhet. ”Allmänna tyska arbetarföreningen”, grundad av Lassalle stod för extremt centralstyre. /Allgemeine Deutsche Arbeitervereing bildad 1863 – ö,a./ Självstyrelsens princip stöddes av det parti som bildades vid kongressen i Eisenach under medverkan av W. Liebknecht och A. Bebel. /Deutsche Sozialdemokratische Arbeiter Partei. bildad 1869 – ö.a./

”Eisenach-männens” taktik var helt förvirrad: Men ändå bidrog de betydligt mer till väckande av klassmedvetande hos de tyska massorna än vad Lassalle-anhängarna gjorde. Mycket tidigt spelade arbetarna en framträdande roll i detta parti (vilket visades genom de många arbetarpublikationerna i provinserna), och rörelsen utbredde sig snabbt. Samtidigt ledde Lassalle-anhängarna sina trogna från det ena misslyckandet till det andra – trots alla sina experiment med diktatorer.

Allmänt talat föredrar de opportunistiska intellektuella en sträng, despotisk centralism vid en tidpunkt då de revolutionära elementen bland arbetarna ännu saknar sammanhållning och då rörelsen trevar sig fram, som i Ryssland idag. I ett senare utvecklingsskede under ett parlamentariskt styre och då det finns ett starkt arbetarparti då framträder de opportunistiska tendenserna hos de intellektuella som en böjelse för ”decentralisering”.

Om vi antar den ståndpunkt som Lenin påstår är hans egen, och är rädda för de -intellektuellas inflytande i den proletära rörelsen så kan vi inte tänka oss någon större fara för det ryska partiet än Lenins organisationsplan. Ingenting kommer mera säkert att förslava en ung arbetarrörelse under en makthungrig intellektuell elit än denna byråkratiska tvångströja. som kommer att förlama rörelsen och förvandla den till en robot som styrs av en centralkommitté. Å andra sidan finns det ingen säkrare garanti mot opportunistiska intriger och personlig maktsträvan än proletariatets fria revolutionära handlande. Och det ger också arbetarna politisk ansvarskänsla och självtillit.

Det som idag bara är ett spöke som jagar Lenin i hans fantasi, kan bli verklighet i morgon.

Låt oss inte glömma bort, att den revolution som snart kommer att bryta ut i Ryssland blir en borgerlig och inte en proletär revolution. Detta förändrar radikalt villkoren för den socialistiska kampen. Även Rysslands intellektuella kommer snabbt att genomsyras av borgerlig ideologi. Socialdemokratin är för närvarande det ryska proletariatets enda vägledare. Men med detsamma efter revolutionen kommer vi att få se, hur borgarklassen, och framförallt de borgerliga intellektuella, försöker utnyttja massorna som ett trappsteg till makten.

De borgerliga demagogernas gyckelspel underlättas bara, om det på nuvarande stadium blir så att spontant handlande, initiativkraft och politiskt medvetande hålls tillbaka och hämmas i sin utveckling genom förmynderskap av en auktoritär centralkommitté.

Ännu viktigare är, att den idé som ligger till grund för den odugliga centralismen är grundfalsk – idén att vägen till opportunism kan spärras genom paragrafer i partistadgarna.

Påverkade av de senaste händelserna i de socialistiska partierna i Frankrike, Italien och Tyskland, tror de ryska socialdemokraterna, att opportunism är något främmande som införts i arbetarrörelsen av representanter för den borgerliga demokratin. Om det är så, kan inga bestraffningar som är föreskrivna i partistadgarna hejda detta intåg. Tillströmningen av icke-proletära rekryter till proletariatets parti har djupliggande sociala orsaker. t.ex. småborgerlighetens ekonomiska sammanbrott, den borgerliga liberalismens bankrutt och den borgerliga demokratins urartning. Det är naivt att tro, att denna ström kan stoppas av en formel som är nedskriven i stadgarna.

En handbok med regler kan leda verksamheten i en liten sekt eller en privat klubb. Men den historiska strömmen forsar utan vidare genom ett nätverk av de mest utstuderade paragrafer. Vidare är det inte sant, att man försvarar arbetarklassens intressen, om man stöter bort de element som slungas mot socialiströrelsen, när det borgerliga samhället faller sönder. Socialdemokratin har alltid hävdat, att den representerar inte bara proletariatets klassintressen utan också hela det nuvarande samhällets framstegssträvanden. Den representerar alla deras intressen som förtrycks av det borgerliga samhället. Detta får man inte förstå enbart i den bemärkelsen, att alla dessa intressen är inneslutna i det socialistiska programmet. Den historiska utvecklingen förvandlar teorin till verklighet. I egenskap av politiskt parti blir socialdemokratin en fristad för alla missnöjda element i vårt samhälle, dvs. för hela folket. Och det står i kontrast mot de kapitalistiska herrarnas ynkliga minoritet.

Men socialisterna måste alltid veta, hur man skall underordna lidandet, hatet och hoppet hos denna brokiga blandning under arbetarklassens högsta mål. Socialdemokratin måste innesluta den icke-proletära oppositionens uppror mot det nuvarande samhället inom gränserna för proletariatets revolutionära handlande. Den måste i sig införliva de element som kommer till rörelsen.

Detta är möjligt endast om socialdemokratin har hunnit få en stark, politiskt skolad proletär kärna som är tillräckligt klassmedveten för att, som hittills skett i Tyskland, ta på släp de klasslösa och småborgerliga element som går med i partiet. I detta fall kan strängare centralisering och hårdare disciplin formulerad i partistadgarna, bli en effektiv vakt mot den opportunistiska faran. Det var så den revolutionära socialistiska rörelsen i Frankrike försvarade sig mot jauréisternas kaos. En förändring av den tyska socialdemokratins stadgar i denna riktning skulle vara en mycket 1ämplig åtgärd.

Men även här är det fel att tänka på partistadgarna som ett vapen som är självtillräckligt. De kan bli ett kraftfullt medel som förstärker den proletära majoritetens vilja inom partiet. Men om det inte finns en sådan majoritet, så är alla hot på papperet, även de mest fruktansvärda straff, av noll och intet värde. Men tillströmningen av borgerliga element till partiet är långt ifrån den enda orsaken till de opportunistiska tendenser gom nu börjar synas inom socialdemokratin. En annan orsak är själva naturen av den socialistiska verksamheten och de motsägelser som finns i den.

Proletariatets internationella rörelse mot sin fullständiga befrielse är något unikt. För första gången i civilisationens historia uttrycker nämligen folket sin vilja medvetet och i opposition mot alla styrande klasser. Men denna vilja kan inte tillfredställas inom det nuvarande systemet.

Men nu kan massan uppnå och stärka denna vilja enbart under den dagliga kampen mot den rådande sociala ordningen – dvs. inom gränserna för det kapitalistiska samhället.

Dels har vi massan – och dels massans historiska mål som ligger utanför det rådande samhället. Dels har vi den dagliga kampen – och dels den sociala revolutionen. Det är under sådana dialektiska motsättningar som socialiströrelsen arbetar.

Det visar sig, att denna rörelse avancerar bäst genom att hålla en kurs mitt emellan de båda faror som ständigt hotår den. Den ena faran är masskaraktärens försvinnande – den andra att den överger sitt mål. Den ena att den går tillbaka och blir en sekt – den andra faran att den blir en borgerlig socialreformistisk rörelse.

Det är därför meningslöst att i motsättning till den historiska erfarenheten en gång för alla försöka fastställa den revolutionära socialistiska kampens inriktning med formella metoder, som man tror ska skydda arbetarrörelsen mot alla möjligheter till opportunistiska avvikelser. Den marxistiska teorin är ett pålitligt hjälpmedel som ger oss möjlighet att känna igen och slå ner typisks yttringar av opportunism. Men den socialistiska rörelsen är en massrörelse. Fårorna inom fen kommer inte från lömska stämplingar av individer och grupper. De uppstår ur oundvikliga sociala förhållanden. Vi kan inte i förväg försäkra oss mot alla möjligheter av opportunistiska avvikelser. Sådana faror kan bara övervinnas av rörelsen själv – och då med hjälp av den marxistiska teorin, men först efter att dessa faror blivit påtagliga.

Från denna utgångspunkt tycks opportunismen vara resultatet av och en oundviklig fas i arbetarrörelsens historiska utveckling.

Den ryska socialdemokratin uppstod för en kort tid sedan. De politiska förhållanden under vilka den proletära rörelsen utvecklas i Ryssland är helt egenartade. I detta land är opportunismen till stor del en biprodukt till en trevande och experimenterande socialistisk verksamhet, som söker sig fram på mark som inte liknar någon annan i Europa.

I belysning härav är vi mycket förvånade över att höra påståendet att det skulle vara möjligt att undvika varje möjlighet till opportunism i den ryska rörelsen genom att skriva ner vissa ord – istället för andra – i partistadgarna. Ett sådant försök att driva ut opportunismen med besvärjelser på en bit papper kan visa sig bli mycket farligt – inte för opportunismen utan för den socialistiska rörelsen.

Om man stör den naturliga rytmen hos en levande varelse, så försvagar man den, och man minskar dess motståndskraft och stridslust – i detta fall inte bara mot opportunismen utan också (och det är säkert mycket viktigt) mot den rådande sociala ordningen. De metoder som föreslagits vänder sig mot det som de skulle försvara.

I Lenins ängsliga strävan att upprätta den allvetande och allsmäktige centralkommitténs förmyndarskap över en lovande och livskraftig arbetarrörelse för att skydda den mot varje felsteg, känner vi igen symptom på samma subjektivism som mer än en gång lagt hinder i vägen för det socialistiska tänkandet i Ryssland.

Det är roande att tänka på de egendomliga kullerbyttor som det aktningsvärda mänskliga ”jaget” har fått göra i den moderna, ryska historien. Slagen till marken och nästan söndersmulad av den ryska absolutismen tar ”jaget” hämnd genom att ägna sig åt revolutionär verksamhet. I skepnaden av en grupp konspiratörer och under namnet av den icke existerande Folkviljan sätter den sig på en tron och förklarar sig vara allsmäktig. /Förf. syftar på perioden 1879-1883 med terroristdåd och mordet på Alexander II. – ö.a./ Men motståndaren visar sig vara starkare. Knutpiskan triumferar, och den tsaristiska makten tycks vara det ”legitima” uttrycket för historien.

Så småningom uppträder på scenen ett ännu legitimare barn till historien – den ryska arbetarrörelsen. För första gången läggs grunden till en verklig ”folkvilja” på rysk mark.

Men här kommer ”jaget” hos den ryske revolutionären fram igen! Det står på huvudet och förklarar sig åter vara historiens allsmäktige ledare – denna gång med titeln Hans Excellence det Ryska Socialdemokratiska Partiets Centralkommitté.

Den vige akrobaten tycks inte fatta, att den ende som idag förtjänar att vara ledare är arbetarklassens kollektiva ”Jag”. Arbetarklassen kräver rätten att få göra sina egna misstag och själv lära sig av historiens dialektik.

Låt oss tala rent ut. De misstag som en verkligt revolutionär arbetarrörelse begår är historiskt sett omätligt mycket fruktbarare och värdefullare än ofelbarheten hos den dugligaste centralkommitté.

Rosa Luxemburg (1904)

Var Lenin en massmördare?

”Det går ett spöke runt världen, Lenins spöke. Alla den gamla världens makter har slutit sig samman till en helig hetsjakt mot detta spöke…”

Så kunde man i dessa 1900-talets yttersta dagar travestera kommunistiska manifestets inled- ningsrader. Kanonaden mot Lenin och den ryska Oktoberrevolutionen 1917 mullrar fram med tilltagande styrka över offentligheten i öst som väst. På universitet och tidningsredaktioner, inom kulturlivet och politiken håller en revidering av historien på att cementeras som syftar till att helt omvärdera förståelsen av seklet.

Där den tidigare dominerande, även borgerliga, historieskrivningen gjorde en skillnad mellan våldet i samband med den ryska revolutionen och inbördeskriget och å andra sidan 30-talets institutionaliserade terror, handlar det idag om att belägga kontinuiteten.’ Ja, om att fastställa det bolsjevikiska maktövertagandet i november 1917 (oktober enligt den dåvarande ryska almanackan) som big bang inte bara för framväxten av Stalins totalitära terrorstat i Ryssland utan även för Hitlers Tredje Rike och de folkmord som följde över planeten.

Naturligtvis är denna historieskrivning i sig inte ny. Bland Europas mest hårdföra aristokra- tiska och borgerliga kretsar, inte minst de tyska nazisterna – och även från undertryckta vänsterkrafter – flödade beskrivningarna över omedelbart efter revolutionen om den bolsje- vikiska terrorstaten och om Lenin, Trotskij, Zinovjev och Kamenev som mänsklighetens onda genius. Tillsammans med en seriös kritik av bolsjevikernas inriktning och metoder har denna typ av ren kampagitation fortgått genom seklet med mer eller mindre – eller ibland obefintligt – underbyggda anklagelseakter. Det tillhörde krigen, såväl de heta som kalla.

Propagandistiska arbeten

Förändringen idag är att agitationen omformats till lärda utredningar som inte sällan menar sig bygga på nya källor och fakta sedan de sovjetiska arkiven öppnats. I strömmen av dessa åter- finns såväl propagandistiska arbeten som mer seriösa försök att ta till sig det nya källmaterialet. Till de förra bör räknas den forne Reagan-rådgivaren Richard Pipes stora arbete ”Den ryska revolutionen”, utgiven på svenska 1997, och Dmitri Volkogonovs ”Lenin – Life and Legacy” från 1994. De tillhör genren som underskattar – eller bortser ifrån – den ryska revolutionen som gigantisk folklig flodvåg, där mars och november 1917 (alltså tsarens störtande på våren och bolsjevikernas maktövertagande på hösten) bara var politiska stationer längs vägen. De ansluter sig snarast till den klassiskt konservativa skola som i revolutionen såg ett verk av extremistisk agitation och folkligt oförstånd i en svår tid, en tragisk återvändsgränd som exploaterades av Lenins bolsjeviker i eget syfte.

Volgokonovs verk

Vad gäller Volkogonovs verk, som väckt uppseende genom blodtörstiga Lenin-citat på temat ”Inget prat, skjut de trilskande bönderna direkt” och framställningar av Lenin som dement, bör läsaren ha i minnet att Volkogonov, som avled 1995, var en av sovjetstatens officiella historieskrivare, eller typisk ”hovskrivare”, som en bedömare uttryckte det. Som sådan tillhörde han det ledande byråkratiska sovjetskiktet och förändrade sina versioner i takt med att politbyrån bytte fot. I sin stora Stalin-biografi från 1988 framställde han, i linje med den officiella politiken, Lenin som den store hjälten. I biografin över Trotskij 1991, när Jeltsin tagit makten och privatiseringarna påbörjats, började han ifrågasätta revolutionen. Och med Leninbiografin tre år senare hade tsaren Nikolaus II förvandlats till en fredsälskare som förgäves sökte stoppa världskriget. De källor han fick tillgång till har därefter åter stängts för forskningen och har i många fall inte kunnat kontrolleras.

Annorlunda är det med exempelvis historikern Nicolas Werths bidrag till den omtalade ”Le livre noir du communisme”, en mycket omfattande vidräkning med den internationella kommunismen som utgavs i Paris i fjol och som under våren -99 kommer på svenska. Denna ”Kommunismens svarta bok” har flitigt åberopats av dem som kräver en ”Nürnbergprocess mot kommunismen” efter rannsakningen av nazismen. Den franska upplagan av boken var också försedd med undertiteln ”Förbrytelser, terror, repression” och en röd banderoll med texten: ”85 miljoner döda”. I såväl förord som efterord ramades verket in av Stéphane Courtois’ uppfattning att kommunismens och nazismens dåd måste jämställas inför historiens domstol. Ja, Courtois, som en gång var troende så kallad ”maoist”, beklagade till och med att Auschwitz, och föreställningen om det unika i Tredje Rikets industriella folkutrotning, så länge fått skymma sikten för ”kommunismens brott”.

Historierevisionism

De politiska motiven bakom Courtois’ bok och strömmen av historierevisionism i synen på Lenin och Oktoberrevolutionen är närmast övertydliga. I marknadens och liberalismens tidsålder ska inte sten på sten lämnas kvar av försöken att finna alternativ till den etablerade världsordningen. I synnerhet idag, när bortåt hälften av jordens befolkning lever i spillrorna av sammanstörtade nyliberala experiment och varningarna om nya krascher avlöser varandra. För oss svenskar illustreras detta med sedvanlig provinsiell bondkomik av tumultet kring IB- affären och åsiktsregistreringen. Ju starkare krav på sanningskommission och alla papper på bordet, desto fastare planer på skolkampanjer ”om kommunismen” och attacker mot exempel- vis vänsterpartiet för ”leninism”. Folkpartiledaren Lars Leijonborg gör (i Dagens Nyheter 8 dec -98) inte ens något försök att dölja sambandet. ”Det är ju bara i den belysningen som IB:s och angränsande verksamheter kan diskuteras på ett rimligt sätt”.

Schyman och Lindahl

Inför dessa uppenbara motiv kan en frestande – och enkel – utväg för socialister vara att vända ryggen åt den nya litteraturen och istället ägna sig åt att attackera dess politiska syften eller funktion. Detta vore emellertid lika illa som Gudrun Schymans och v-ledningens uppläxning av ungdomsförbundets Jenny Lindahl. Inställsamheten kan vara ett bekvämt sätt att undvika det svåra och den egna rörelsens historiska ansvar. Men det kommer att betinga sitt pris. Inte bara i form av växande brist på förståelse för vår tids realiteter. När vänsterpartisterna i exempelvis Stockholms kommunfullmäktige ska föra ut en ”upplysningskampanj” på skolorna om Oktoberrevolutionens förbrytelser sätter de samtidigt yxan till roten för sin egen rörelse – som ju själv var ett barn av denna revolution. Istället för att med vämjelse vända ryggen åt Pipes, Volkogonov, Courtois med flera bör socialister ta tjuren vid hornen; bemöta det som måste bemötas, sopa undan det som redan tidigare tillhört historiens skräphögar och ta på allvar de nya fakta och samband som röjts när sovjetiska källor öppnats – eller när vi så här i slutet av seklet har en annan utsiktspunkt.

Det är i det sammanhanget Nicolas Werths bidrag till ”Kommunismens svarta bok” känns som det kanske mest angelägna att behandla.

Werth skiljer sig från Pipes med flera liberala historiker, ”vulgärliberalism” som han kallar deras historiesyn, i det att han utgår ifrån den folkliga ryska revolutionsrörelsen som en följd inte av några fanatikers agitation utan av en objektiv nödvändighet. Tsardömet var som statsbildning och samhällsformation på väg mot sin undergång. De monumentala krigsnederlagen, den olösta jordfrågan, de undertryckta nationaliteterna, utsugningen av den hastigt växande industriarbetarklassen, borgerskapets brist på rättigheter och inflytande… fick obönhörligen den gamla aristokratiska ordningen att spricka sönder.

Tsarismens kaos

Och i gliporna växte det sociala myteriet. Werths genomgång av hur den tsaristiska statsmakten redan i slutet av 1916 inte längre kunde styra landet, hur den ekonomiska infrastrukturen bröt samman, den tolv miljoner man starka krigsmakten upplöstes av deserteringar på tiotusentals man – per dag – och hur kaoset grep omkring sig i ett av jordens största riken står i skarp kontrast till vurmen för tsardömet hos andra revisionister. Likaså hans skildringar av den växande självorganiseringen i råden – eller sovjeterna – bland miljontals arbetare, soldater och bönder under våren och sommaren 1917. Werth ser också hur den provisoriska regering som tillsattes av duman vid tsarens abdikation i mars inte är i stånd att kanalisera upproret. När miljoner bönder, i de klassiska ryska bondeupprorens efterföljd, stormar godsen och börjar fördela jorden, när soldater i tätnande skaror lämnar fronten för att återvända till sina byar och få sin del av de nya jordlotterna, när tsardömets nedtryckta nationaliteter – ukrainare, polacker, balter, finnar – kräver självständighet, när städernas arbetare vägrar acceptera nya umbäranden, står den provisoriska regeringen maktlös. Dess avsikt att fortsätta kriget på de allierades sida, att åstadkomma en reglerad jordreform och bevilja minoriteterna viss autonomi har ingen chans mot flodvågen. Trots regeringens formella radikalisering, där socialdemokratiska mensjeviker träder in i vid sidan av de landsbygdsbaserade socialrevolutionärerna, SR, driver den, som Werth noterar, alltmer in i en konfrontation med den stormande rörelsen.

Redan vid denna punkt försvagas emellertid Werths historieskrivning i och med att han utelämnar en rimlig beskrivning av konfrontationen: ingenting om den provisoriska regeringens katastrofala försök till militäroffensiv på östfronten med ytterligare hundratusentals offer. Försöken att med våld undertrycka arbetarprotesterna i städerna och olagligförklara bolsjevikerna förvandlas till en bisats. De allt hårdare militära ultimata som riktades mot de finska och ukrainska kraven på självständighet har utelämnats. Några få ord i förbigående om tsargeneralen Kornilovs försök att störta provisoriska regeringen i augusti – en kupp som bara kunde stoppas av bolsjevikerna.

Parodi

Därmed blir upproret i november, Oktoberrevolutionen, parodierat även i Werths version. Och han torgför den nu vanliga nidbilden av en Lenin vars enda syfte – ”den enda raka linjen” – var hans eget stålhårt disciplinerade partis makterövring genom inbördeskrig. Den bilden tillhör definitivt skräphögen. Att Lenin före 1917 förfäktade den traditionella socialdemokratiska synen om att Ryssland måste passera igenom en revolution i stadier, där det först var en borgerligt demokratisk ordning som gällde, är allmängods. Liksom att det var den väldiga revolutionslavinen själv som under våren 1917 fick honom att ändra uppfattning. Myten om det ”stålhårda partiet” är en efterhandskonstruktion som inte minst Tony Cliff i sin Lenin-trilogi från 70-talet skjutit i sank. När de revolutionära arbetarna i Petrograd brände sina medlemskort i juli 1917 i protest mot att bolsjevikerna inte tog makten, när frågan om en andra revolution diskuterades offentligt för och emot i partiets press, när den provisoriska regeringen inte kunde försvara revolutionen mot Kornilovs tsarister utan allt kom att hänga på bolsjevikerna – handlade det knappast om någon stålhård liten sekt.

Bolsjevikmajoritet

Att Werth inte vill nämna att bolsjevikerna i valen till Andra Allryska Sovjetkongressen i oktober 1917 fick egen majoritet bland de cirka 20 miljoner väljarna, 390 av de 650 valda ombuden, är logiskt. Det passar knappast in i bilden av den lilla gruppen sammansvurna som på morgonen den 7 november ställde sovjetkongressen ”inför fullbordat faktum”. I själva verket hade, som Werth också noterar, den provisoriska regeringen upphört att styra Ryssland. Det var i händerna på den dittills bredaste demokratiska församling som någonsin sammanträtt på rysk jord – vald av de arbetar-, soldat- och bondesovjeter som också Werth förstår utgjorde ”revolutionens självorganisering” – som bolsjevikerna lade makten. Den historiska tragedin är att både socialrevolutionärerna och mensjevikerna i det skedet valde att inte acceptera denna församlings suveränitet. Mensjevikerna bland annat av sin övertygelse om att arbetarstyre och socialism tillhörde ett annat ”stadium” i en oöverblickbar framtid. Socialrevolutionärerna bland annat av sin vägran att uppge kriget mot Tyskland.

Likt övriga historierevisionister avstår Werth från att redovisa Oktoberrevolutionens och den nya sovjetregeringens politiska och sociala program. Orsaken är att han bara ser det som en kuliss. Lenin var, menar Werth, ”makterövringens teoretiker och strateg”, ingenting annat. Därför lyckades han placera sitt parti mitt i skärningspunkten av de i själva verket helt olika revolutionära förlopp som präglade Ryssland 1917. En och en halv miljon myterister i krigsmakten ville bara hem, några ytterligare miljoner ville slippa sina officerare och några föra krig för egna syften. De tiotals miljoner bönder som försökte erövra storgodsens jordar ville bli av med såväl godsägarnas som militärens och städernas utsugning. Arbetarna ville äta sig mätta och bestämma på sina arbetsplatser. De förtryckta nationaliteterna ville bryta sig loss från Storryssland, och så vidare…

”Fred med Tyskland”

Under sommaren och hösten 1917, konstaterar Werth, slungade bolsjevikerna ut just de paroller som passade var och en av dessa upplösningsprocesser. Omedelbar fred med Tyskland, jorden åt den som brukar den, arbetarkontroll över industrin, nationernas självbestämmanderätt. Dessutom reste man parollen ”All makt åt sovjeterna!”, som kunde rikta in hela den brokiga självorganiseringen med dess olika viljeinriktningar mot en enda springande punkt.

Men, menar Werth, massornas växande stöd åt bolsjevikerna byggde på flera ”missförstånd”. Bolsjevikernas stöd åt bönderna var bara taktiskt, egentligen var ju bolsjevikernas gamla program kollektivisering av jorden. Arbetarkontroll betydde egentligen statsstyre, nationernas självbestämmanderätt bara de bolsjevikledda nationernas, sovjetmakt betydde enpartidiktatur och så vidare.

Det är egentligen synd att Werth här vulgariserar sin egen analys. För i själva verket rymmer hans tal om ”missförstånden” den väldiga problematik som bolsjevikerna snart fick konfrontera. Som Werth antyder, drog inte de olika revolutionära förloppen med nödvändighet åt samma håll. Tvärtom var de ofta helt motstridiga – i synnerhet när den obekanta faktorn, ”kontrarevolutionen”, gav sig in i leken. För de bönder som erövrat en jordlott var det ingen självklarhet att avstå något ”jordbruksöverskott” till städernas halvsvältande arbetare – i synnerhet som dessa knappast kunde lämna något i utbyte. För arbetarna hade revolutionen å andra sidan först och främst handlat om mat på bordet. De miljoner bondpojkar som övergav fronten hade ingen som helst önskan att låta sig rekryteras till en ny ”röd” krigsmakt. Den nationella frågan visade sig hastigt klyvas av den sociala. Snart kämpade finska och ukrainska arbetargarden med stöd av sina kamrater i Moskva mot finska och ukrainska nationalister med rötter bland bönder och borgerlighet och med stöd från Tyskland eller forna tsargeneraler.

Olöslig ekvation

Inför denna olösliga ekvation hade, bör man förstå Werth, bolsjevikerna egentligen inget annat program än sin egen makt. Den följande utvecklingens formidabla blodighet berodde, menar han, ytterst på detta. Lenins folk tvingades efter hand att bekämpa alla de revolutionära processer man taktiskt gjort sig till tolk för. Det kunde inte ske utan den terror som till sist förintade självaktiviteten och efterlämnade de ödelagda civila samhällen som den stalinistiska monsterstaten kunde växa i.

För var och en som studerar den ryska revolutionen känns denna bild igen. ”När Trotskij började bygga Röda Armén, föreföll han bränna allt han hade dyrkat och dyrka allt han hade bränt… För att kunna skapa den armé, som var ett villkor för deras egen överlevnad, tvingades de bryta ner den inställning som de själva byggt upp”, skrev Isaac Deutscher i en av sina berömda skildringar. Formuleringen hade kunnat gälla vilken som helst av bolsjevikledarna; inte minst Lenin och hans syn på statens bortvittrande, arbetarklassens makt över produktionen, nationernas självbestämmanderätt och så vidare.

Ty, Werth tar fullkomligt fel i att bolsjevikerna saknade annat program än det egna partiets makt. Tvärtom var rörelsen en del av den internationella socialdemokrati som hade det rikaste politiska liv den tidens värld skådat.

Kvinnans rätt till abort

Det demonstrerades också i den unga sovjetregeringens deklarationer och lagar på livets olika områden; från ekonomi till kultur, från kvinnornas rätt till abort, skilsmässa, ekonomiskt oberoende och medborgerliga friheter till bannlysningen av antisemitism och ras- och nationshat.

Men, det är sant – och motbevisar historierevisionismens favorittes – de saknade program för barbariet.

I vårt relativt sett ombonade västeuropeiska 90-tal, med krigsförbytarrättegångar och föreställningar om mänskliga rättigheter, är första världskrigets folkslakt närmast omöjlig att leva sig in i. Nivån på de styrandes förakt för människoliv även i de så kallade demokratierna kanske kan illustreras av tyskarnas militära order i det ockuperade Belgien, där varje skott mot en tysk soldat från någon motståndsman, franctireur, betydde arkebuseringar av tiotals, ibland hundratals civila som plockades ut på måfå, eller redan på förhand tagits som gisslan i oroliga byar eller kvarter. Eller av den engelske överbefälhavaren Douglas Haigs dagboks- anteckningar från slaget vid Somme 1916. Under de första morgontimmarnas brittiska anfall mot de tyska linjerna massakrerades 19 240 oskyddade engelska soldater i ingenmansland. Ändå tvingades kompani på kompani upp ur skyttegravarna för att marschera rakt mot kulsprute- och artillerielden. Dagen efter summerade Haig: ”Totala förlustsiffrorna för idag och igår ska enligt rapporterna vara 40 000. Jag tycker inte det verkar farligt.” På ett av hundratals frontavsnitt, på den mest ”civiliserade” sidan, i ett krig som inte gällde demokrati, yttrandefrihet, nationella och mänskliga rättigheter – utan världens koloniala uppdelning…

Om ett människoliv vägde lätt som en gevärskula i väster, vägde det mindre än en brödkant i öster. Tsarens självhärskardöme befann sig inte en mansålder från livegenskapen där kropps- arbetare betraktades som en råvara. Den lilla aristokratins självklara våld och rätt att ta kål på underlydande och misshagliga, hade genom seklen mötts av vulkaniska utbrott av motvåld i ryska och ukrainska bondejacquerier, uppror som inte lämnade sten på sten eller huvud på hals kvar av dem som föll i rebellernas händer.

”Våldet allestädes närvarande”

Tre och ett halvt år av storkrig med bortåt 1,7 miljoner dödade och 5 miljoner sårade ryska soldater bara vid fronterna hade injicerat en ny laddning i det på våld uppbyggda ryska tsardömet. Nicolas Werths formulerar i sammanhanget några mycket tänkvärda ord:

”Från sommaren 1917 var våldet allestädes närvarande i det ryska samhället. Detta våld var inte nytt, men händelserna under året 1917 hade låtit de olika formerna av våld, närvarande och latent, sammanstråla: ett urbant motvåld mot kapitalisternas våld inom industrin, ett traditionellt bonde- våld, det första världskrigets moderna våld som förde med sig en extrem tillbakagång och oerhörd brutalisering av mänskliga förhållanden. Blandningen av dessa tre former av våld utgjorde en explosiv cocktail vars effekt kunde bli ödesdiger i det extrema läge som den ryska revolutionen

utgjorde, markerat både av sammanbrottet för ordningens och auktoritetens olika institutioner, av den växande sociala frustration som så länge ansamlats och av utnyttjandet av det folkliga våldet som politiskt verktyg”.

För detta barbari hade bolsjevikerna inget eget program, bara 1700- och 1800-talets revolutionära erfarenheter; av den Stora Franska revolutionen 1789, 1848 års europeiska revolutionsår, Pariskommunen 1871, den första ryska revolutionen 1905…

Staffan Skott

För Leninjägare som Staffan Skott, vars anklagelseakt mot bolsjevikerna numera även om- fattar ansvaret för första världskriget, innebar Lenins paroll om omedelbart eldupphör i världskriget och strävan att förverkliga den för ryskt vidkommande, i själva verket en förlängning av storkriget! Tanken hos Skott är att separatfreden i öster tillät tyskarna att flytta flera jättearméer till västfronten där de inledde den så kallade Mikaeloffensiven i mars 1918 – alltså alldeles efter freden med Bolsjevikryssland i Brest-Litovsk. Bortsett från att krigs- aktivister alltid brukar anklaga fredsmäklare för att ”i själva verket” försvåra och förlänga krigen, är Skotts anklagelse rent sakligt sett absurd. Det krig som 1914 var tänkt att handla om månader visade sig snart växa med geometriska tal – i fråga om allt från inblandade resurser till offer och geografisk omfattning. Egentligen upphörde det aldrig av rent militära skäl – utan först när den mänskliga råvaran, vid och bakom fronterna, vägrade fortsätta det. Och just denna vägran upptändes i kontinental skala av den ryska revolutionen och bolsjevikernas fanatiska motstånd mot att föra kriget vidare. Många är de historiker som skildrat hur fredsappellernas farsot från öster undergrävde stridsmoral och militär disciplin först och främst bland de trupper från centralmakterna som direkt kämpat mot Ryssland. ”Likt sin forna ryska fiende knäppte också den tyske soldaten upp sin vapenrock, slutade göra honnör och ägnade sig åt sina leriga stövlar”, sammanfattar George Stewart i sin ”The White Armies of Russia”. Stora delar av de tyska armékårer som skulle föras över till västfronten smalt bort på vägen och desertörernas myterier lades till den växande sociala oron på hemmaplan.

Målsättning: inbördeskrig

Bolsjevikernas föreställning att världskrigets barbari bara kunde stoppas av det sociala inbördeskriget – något som Werth tolkar som Lenins målsättning och dogm om inbördeskrig – var därmed inte bara förståelig. Den bekräftades till fullo av utvecklingen själv. Ja, när det sociala upproret i centrala Europa långt senare till sist krossades av den framväxande nazismen, startade ju också som bekant världskrigets akt 2, det andra världskriget.

Bara revolutionen kunde stoppa detta ändlösa barbari, menade bolsjevikerna. Därför fick chansen, när de olika revolutionsprocesserna löpte samman, inte försittas. I just den meningen reducerades också bolsjevikernas program – i det givna historiska ögonblicket – till frågan om makten. Bara genom att erövra makten och avsluta kriget fanns skuggan av en chans att öppna dörren för det system av åtgärder som kunde tillgodose de olika intressen – arbetarnas, böndernas, soldaternas, nationaliteternas… – som annars skulle förgöra varandra.

Att makten måste bäras fram av den folkliga revolutionsrörelsen som den kommit till uttryck i sovjeterna var bolsjevikernas utgångspunkt. Bara sovjeterna var det sammanfattande organiserande uttrycket för den massiva men motsägelsefulla folkrörelsen. Bara de kunde ge den nya makten legitimitet. Att lägga makten i sovjetkongressens händer och hävda auktoriteten hos den regering som kongressen utsåg, folkkommissariernas råd, blev därför bolsjevikernas första uppgift. Till varje pris – och med alla medel.

Pariskommunen

De europeiska revolutioner som Lenin med flera hämtade sina erfarenheter ifrån lärde att de gamla härskarklasser som störtades inte skulle sky några medel för att slå tillbaka. När de upproriska parisarbetarna krossades i juni 1848 hade tusentals av dem skjutits på gatorna och än fler deporterats till den tidens koncentrationsläger – straffkolonier på andra sidan haven. När Pariskommunen besegrades ett kvarts sekel senare skedde samma sak, bara i en helt annan skala, då de massakrerade kommunardernas antal räknades till minst trettiotusen. Och detta i den europeiska kontinentens mest moderna och civiliserade huvudstad. Vad som väntade en besegrad revolution i det medeltidspräglade Ryssland som just vadat genom den krigets våldscocktail Werth talar om, torde få ens våga tänka på. Att segra blev lika med att överleva.

Många har skildrat den hårdhet och beslutsamhet som från första stund präglade bolsjevikernas försök att hävda den nya regeringsmakten. Men de flesta tillstår också att den massiva repressionen tillhör ett senare stadium, ja att bolsjevikerna inledningsvis också levde i en romantiserad föreställning om vad som väntade. Frigivandet av tsaristiska officerare mot ”hedersord” på att de inte skulle ta till vapen mot republiken, brukar anföras som exempel.

Under själva maktövertagandet i november var antalet offer också förhållandevis litet, även om de veckolånga striderna i Moskva kunde räkna dem i hundratal. Vid sammanstötningar efter upplösningen av konstituerande församlingen i januari dödades ett tjugotal människor. Även plundrare och vandaler sköts under de första veckornas försök att upprätta den nya ordningen på storstädernas gator.

Fredsförhandlingarna

När Moskvas anarkistgrupper upplöstes i april 1918 – av sovjetstyret uppfattat mer som en samlingspunkt för plundrare än en politisk formation – ska också ett tjugofemtal anarkister ha dödats. Men i själva verket var då redan den första fasen på väg att övergå i en snabb upp- trappning av våldet. Från februari, när tyskarna avbrutit fredsförhandlingarna och gått till förnyade attacker på östfronten, försattes den nya staten i krigstillstånd och Trotskijs prokla- mation från den 21 februari om ”Det socialistiska fosterlandet i fara” vibrerade av kamp på liv och död: ”Alla fiendeagenter, spekulanter, plundrare, kontrarevolutionära agitatorer och tyska spioner kommer att skjutas på fläcken”.

Bolsjevikernas kontroll

Även ute i provinserna förekom våld och motvåld när den nya makten försökte etablera sig. Sovjetregeringen bemästrade långt ifrån situationen i hela landet. Tvärtom var makten koncentrerad till de viktigaste industristäderna, medan mängder av olika grupperingar stred i vacuumet efter den gamla statsmaktens sammanbrott på andra håll: komponenterna i den forna provisoriska regeringen – socialrevolutionärer, mensjeviker och kadeter – tsarlojala militärer, upproriska bönder, kosacker med flera. Att dessa strider inte var mindre blodiga efter november än före säger sig självt, även om man bör förhålla sig kritisk till de källor som härrör från de olika inblandade parterna. Nicolas Werths resumé över bolsjevikiska bestialiteter – med massarkebuseringar, lemlästningar och styckningar av officerare, kosacker och borgerskap i sydryska städer vid och på Krim – redan under vårvintern 1918 får honom att reflektera över klyftan mellan antalet inblandade styrkor, som ännu var mycket litet, och den ”oerhörda nivån av våld som utövades av bolsjevikerna”. Kanske den klyftan till en del kan förklaras av valet av källa. Werths uppgifter har hämtats från den vite generalen Denikins så kallade undersökningskommission från 1919. Denikin var en av de mest hårdföra bland de vita härförarna. Hans kommission lade fram sin rapport under inbördeskrigets mest blodiga fas och syftade till att mobilisera allt och alla mot Röda armén. En sådan källa kan knappast utan vidare betraktas som sanningsvittne.

Samtidigt kan dock inte alla uppgifter om sådana våldsutbrott bara viftas bort. Att revolutionära matroser från Svarta havsflottan i februari 1918 gick bärsärkagång i Sevastopol och mördade hundratals civila, inklusive kvinnor och barn, i de borgerliga kvarteren är belagt. Liksom att rödgardister vid olika tillfällen agerade lynchmobbar och stormade sjukhus med sårade vitgardister eller plundrade borgerliga kvarter i ryska provinsstäder.

Social revanschlystnad

Men det handlade om övergrepp som inte sanktionerats uppifrån, om utbrott som inte ingick i någon plan utan uttryckte allt ifrån blint klasshat och social revanschlystnad till moraliska sammanbrott av brutalitet, fylleri och kaos.

Med den nya sovjetregeringens appeller om att överallt hävda den nya auktoriteten gavs de lokala maktorganen, oftast under bolsjevikisk ledning, en närmast konstitutionell legitimitet, åtminstone i deras egna ögon. En legitimitet de försökte hävda även rent polisiärt. Problemet var förstås att de oftast saknade motsvarande legitimitet i motståndarnas ögon, för att inte tala om medel att sanktionera sina beslut.

Det paradoxala inträffade därmed att medan sovjetregeringen i Moskva beordrade skoningslösa repressalier mot plundrare, provokatörer, anarkister med flera, tvingades de lokala sovjetstyrena inte sällan rida på just denna typ av ”spontana” vedergällare och rebeller för att kunna hävda sin makt. I takt med att motståndet mot den nya regeringen ansamlade kraft under våren 1918, ökade också bolsjevikernas appeller till de upproriskas klasshat och rena sociala revanschlystnad..” I brist på statsmakt och institutioner måste vi förlita oss på massornas egen revolutionära upprorskraft”, brukade det heta från Lenin och i synnerhet Trotskij. Och det var sant. Den nya statsmakten förfogade endast över något tiotusental man i arbetargarden och trupper som ställt sig till förfogande. Bara den folkliga urkraften var i besittning av styrka att knäcka tsarister, borgerlighet, spekulanter och andra som omedelbart trotsade den nya ordningen. Men den kraften var förstås inte alltid sporrad av ädla mål om mänsklig frigörelse, som i de stolta parollerna, utan lika ofta av personlig vinningslystnad och blint hat utan ett uns av ideologi eller medvetenhet. Det vill säga just så som, enligt det gamla kommunistiska manifestet, också den objektiva intressekampen mellan klasser tar sig uttryck i vardagligare förhållanden mellan anställda och arbetsgivare – i kampen mellan den enes lön och den andres vinst. Socialdemokratin, internationellt liksom Lenins ryska, hade byggts upp på föreställningen om att detta blinda klassintresse utgjorde den motor kring vilken en socialistisk medvetenhet kunde formas, det gamla brytas ned och ett socialistiskt samhällsprojekt byggas. Så när bolsjevikerna vädjade till ”massorna” och sanktionerade deras revansch föreställde de sig att den spontana kompassnålen pekade i den socialistiska riktning de själva strävade. Att saken var betydligt mer komplicerad skulle de snart bli varse.

Finland 1917

Redan under vårvintern stod det klart att de olika revolutionsprocesser som burit fram bolsjevikerna till makten ett par månader tidigare bara korsat varandra och nu var på väg åt skilda håll. Tydligast var detta i Finland, där de finska socialdemokraterna som sommaren 1917 hotats av den provisoriska ryska regeringen för sina krav på oberoende, tvingades söka stöd från det bolsjevikiska Moskva och de radikaliserade ryska garnisonerna i Finland. Att det var bolsjevikregeringen som i början av januari 1918 erkände Finlands oberoende hindrade inte landets borgerliga och militära kretsar från att starta ett ”nationellt frihetskrig” mot de ännu inte evakuerade ryska styrkorna och den socialdemokratiska regeringen i Helsingfors. Följden blev det allt blodigare inbördeskriget mellan röda och vita där hela provkartan av ett sådant krigs bestialiteter förvandlades till vardagsmat: gisslantagande, ståndrätter, massakrer, epidemier och svält. Mannerheims seger med hjälp av tyska trupper i april/maj, och med massavrättningar och koncentrationsläger i släptåg visade vad som väntade revolutionens förlorare.

Sovjetryssland under attack

Det var under samma vårmånader som Sovjetryssland förlorade en tredjedel av sitt territorium och huvuddelen av sina industriella råvaror och kornbodar till tyskarna vid freden i Brest- Litovsk. En fred som knappt hade undertecknats innan den välrustade tjeckiska legion som kämpat på Rysslands sida mot tyskarna nu med fransk hjälp vändes mot bolsjevikstyret, mitt i det sovjetryska territoriets hjärta. Samtidigt hade de tsargeneraler, Kornilov, Denikin och Wrangel, som en kort tid efter Oktoberrevolutionen hållits fängslade, redan i december 1917 begivit sig till Sydryssland för att börja skrapa ihop resterna av tsarens officerskår till den vita så kallade ”Frivillig-armén”. Denna gjorde gemensam sak med kosacksamhällena kring Don och i Ukraina. Långt ifrån den folkloristiska romantiken kring kosackerna var dessa samhällen ett slags militära sköldar för tsarismen i ett pärlband av bosättningar längs imperiets periferi. De hade erhållit jord och privilegier i utbyte mot att ställa väpnade styrkor till regimens förfogande och användes flitigt till att undertrycka social oro både på landsbygden och i städerna. Kosackledarna, atamanerna, fungerade i praktiken som lokala krigsherrar vilka inte sällan också försökte bryta sig loss från beroendet av Moskva.

Trupper i Murmansk

I öster försökte socialrevolutionärernas högerflygel återsamla krafterna och formade längre fram en egen regering i Samara, som åberopade sig på den konstituerande församlingen. Den forne tsargeneralen Koltjak erbjöd sina tjänster och sina vita trupper som alternativ- regeringens väpnade arm. Därmed var det sociala innehållet i Samara-regeringens position bestämd och Koltjak kom ett halvår senare att bli det östra frontavsnittets oinskränkte ledare och till slut dess diktator. I norr skeppades de första engelska trupperna in till Murmansk för att ta kontroll över ententmakternas förråd – till en början med den lokala sovjetens goda minne för att hindra Mannerheims finska vitgardister från att erövra den nord-sydgående järnvägen, men efterhand som ett stöd åt den vita uppladdningen i Archangelsk. Under tiden förlades fransk trupp i Odessa, och snaran började dras åt kring den knappt halvårsgamla sovjetmakten.

Samtidigt började det stå klart att bonderevolutionen på landsbygden inte alls utvecklades mot en växande harmoni med städernas proletariat. Under senvintern 1918, när svälten var ett faktum i arbetarhemmen och regeringens uppköpare av livsmedel från landsbygden inte hade någonting att erbjuda bönderna i utbyte inleddes rekvisitionerna. För bolsjevikerna var saken ofrånkomlig.

Tjugofem miljoner bondehushåll hade genom revolutionen fått en bit jord. Sovjetregeringen hade lagfäst denna omvälvning och försvarat den mot godsägare och tsarister. Nu måste bönderna i gengäld avstå ifrån jordbruksprodukter till städernas revolutionära arbetare i ett strängt jämlikt ransoneringssystem för att övervinna nöden. Om inte, skulle svälten slita sönder sovjetmakten och även böndernas nya ställning gå förlorad. För stora bondemassor, långt från det politiska livet på industrier och i städer var detta fjärran frågeställningar. De hade erövrat sin jord och tänkte försvara den. Och rekvisitionsgrupperna från sovjeterna drabbades snart på flera håll av just den bonderevolution och de maningar till oförsonlighet de själva hade backat upp mot tsarismen. De lokala bonderevolterna kunde ofta påräkna ett taktiskt stöd från Denikins och andra vita styrkor – vilkas strategiska syfte egentligen var att återställa de gamla ägoförhållandena. Likaså sammanföll tillfälligt Don- och Kuban-kosackernas strävan att kasta loss från centralmakten i Moskva med de storryska vita styrkornas motstånd mot sovjetstyret. Ja, även ukrainska högernationalister – som egentligen var de tsaristiska storryssarnas dödsfiender – kunde i det aktuella läget kortsiktigt förena sina krafter mot samma fiende.

Om de olika revolutionsprocesserna under hösten 1917 kunde sammanstråla kring mål- sättningen om makten till sovjeterna – uttryckt av bolsjevikernas paroller och kamp – var den motsatta utvecklingen ett faktum ett drygt halvår senare, då alltfler motståndskrafter, av vitt skilda skäl, strålade samman kring målsättningen att störta bolsjevikerna och sovjetmakten, en makt vars dagar tycktes räknade.

Den Röda Terrorn

Det är mot den bakgrunden den annalkande våldsorkanen under sensommaren 1918 måste förstås.

Den slog inte ner som en blixt från klar himmel. Ingredienserna i Werths våldscocktail hade rörts samman länge och nya tillkommit efterhand. I takt med att snaran drogs åt skärptes också bolsjevikernas åtgärder. Ihjälslagna rekvisitionsmän på landsbygden möttes av stånd- rätter och arkebuseringar. Politisk och ekonomisk obstruktion från borgerligheten besvarades med konfiskation och arresteringar, myterier från tsarofficerare av repressalier mot deras an- höriga. Repressionen riktades även mot rivaler inom de delar av folkrörelsen som inte accep- terat sovjetregeringen. Under våren stängdes flera mensjevikiska tidningar, exempel finns även på strejker som undertrycktes. I juni uteslöts mensjevikerna och socialrevolutionärerna från landets högsta sovjetförsamling, den sovjetiska riksdagen. I juli brast alliansen mellan bolsjevikerna och den socialrevolutionära vänstern de hade samregerat med under våren. SR-vänstern hade vägrat godta fredsuppgörelsen med Tyskland och inledde ett uppror med en serie attentat mot tyska intressen. Den tyske ambassadören mördades liksom ett antal bolsjevikledare och ett attentat genomfördes mot Lenin i augusti. De vita arméerna hade satt sig i rörelse liksom de röda. Inbördeskriget var ett faktum.

Massivt våld

Det är under sommaren 1918 som tröskeln passeras mellan det mer eller mindre spontana våldet och den organiserade terrorn i det ryska revolutionsdramat. Den 3 september proklamerade sovjetregeringen den röda terrorn.

Att bruka organiserad terror under krigs- och revolutionsförhållanden var ingen uppfinning av bolsjevikerna. Den liberala borgerlighetens stora revolutioner, i 1600-talets England och 1700-talets Frankrike, använde sig i de mest kritiska skedena av massiv terror mot sina motståndare. I krigföringen mellan stater var metoden vardag. Borgerliga historiker som tidigare tecknat Oktoberrevolutionens historia har i allmänhet också noga skiljt på sina bedömningar av terrorn i krigstid och när den utnyttjades i fredstid. ”1930-talets hemska slakt”, skrev Robert Conquest om Stalinterrorn, ”utfördes inte som Lenins och Robespierres terror under en period av kriser, revolution och krig”. Bolsjevikterrorn 1918-21 påminde mer om jakobinernas i Frankrike, menade Conquest. ”Saint-Just, ja till och med den frånstötande Robespierre, håller sig till något av samma begränsade, hederliga våld som Lenin”.

Egentligen lägger varken Werth, Pipes eller Volkogonov till någonting när det gäller den principiella innebörden av bolsjevikernas terror under inbördeskriget – i förhållande till vad som redan framkommit hos klassiska historiker, pro- eller antibolsjevikiska, som Carr, Deutscher eller Chamberlain. De mest skräckinjagande uttalandena av Trotskij eller Lenin och de brutala metoderna har skildrats många gånger. Men vad de nygamla skildringarna nu gör är att, i likhet med dåtidens stridsskrifter, dissekera terrorn; det var detta den innebar för människor av kött och blod, det var så här människor valdes ut, gisslan sköts och byar brändes. Det var så här man värvade dem som skulle utföra dåden, det var detta som hände med dem själva…

Viktig tankeställare

Och läsningen blir en viktig tankeställare för alla, både människor som tar lätt på krig och bombningar i fjärran land i demokratins namn, och för romantiskt lagda vänsterrebeller. När Werth radar upp torra rapporter ur de sovjetiska arkiven från säkerhetsstyrkornas massarkebuseringar, från repressalier mot kosacksamhällen eller tagandet av gisslan bland borgerskapets familjer vecklar det verkliga inbördeskrigets fasor ut sig.

I december 1917 hade den polskfödde bolsjeviken Felix Dzersjinski fått i uppdrag att formera sovjetmaktens egen säkerhetsstyrka – den Allryska Specialkommissionen för kamp mot kontrarevolution, spekulation och sabotage – V Tj K, eller Tjekan som den kom att kallas, föregångaren till den sovjetiska säkerhetstjänstens olika förkortningar, som NKVD, GPU och KGB. Tjekan, som i början bara förfogade över något hundratal man, växte under våren 1918 till en styrka på omkring tiotusen som användes för repressalier mot sovjetmaktens fiender. Det kunde handla om polisiära uppgifter som att arrestera förrädiska officerare, slå ner på spekulanter eller hindra motstånd mot jordbruksrekvisitioner. Den skulle fungera som sovjetregimens, proletariatets diktaturs, väpnade arm och växte i takt med uppgifterna. Werths korta skildring visar, genom Tjekans egna arkivuppgifter och dess offentliga tidning som utkom under några månader med helt offentliga rapporter, med vilken hårdhet tjekisterna slår till mot motståndare, hur de arresterar och arkebuserar med växande själv- förtroende.

Vidden av uppgiften att demonstrera en orubblig makt i det ryska kaoset 1918 kan exemplifieras av Trotskijs försök att bygga upp den nya statens krigsmakt, Röda Armén.

Forna tsarofficerare

För att överhuvudtaget kunna gå i land med uppgiften måste officerare från Rysslands gamla väpnade styrkor förmås att delta. Detta skedde både genom försök att politiskt övertyga och genom hot. När Röda Armén invecklades i inbördeskriget 1918 bestod, berättar Deutscher, tre fjärdedelar av dess officerskår av forna tsarofficerare. För att försäkra sig om att dessa inte förrådde revolutionen var deras familjer statens gisslan, antingen genom att bara vara registrerade eller genom att placeras i koncentrationsläger. För att få ett begrepp om hur många människor detta kunde gälla kan nämnas att Röda Armén i början av 1919 omfattade cirka 30 000 forna tsarofficerare. Gisslan-systemet utnyttjades även på annat sätt; städers borgerliga familjer kunde tas som gisslan i ett slags terrorbalans gentemot de hot som riktades mot sovjeternas folk i de vitas territorier. Bondbyar kunde, med hot om att brännas ned, göras ansvariga för att vapen inte gömdes undan, att rebeller inte fick förnödenheter eller att spannmål inte undanhölls. Werth citerar till och med ett exempel på hur Lenin beordrar lokala makthavare att hota skjuta gisslan bland bönder som ålagts att ploga en järnvägssträcka fri från snö – en uppgift som under krigsförhållanden kunde handla om liv eller död.

Tjekans verksamhet

Med beslutet i september 1918 om den röda terrorn fick Tjekans verksamhet en helt ny dimension. Terrorn innebar inte bara att ta och hålla gisslan, utan att skjuta den, att kallblodigt kunna avrätta mängder av människor som kanske inte personligen behövde ha gjort sig skyldiga till något som helst brott – annat än att vara släkt med en officer, tillhöra stadens borgerlighet eller bo i en fattig bondby nära en oplogad järnväg. I Petrograd sköt Tjekan över 500 ur sin fängslade gisslan samma dag beslutet om terrorn fattades. Ytterligare 300 sköts innan månaden var slut. Från provinserna kunde rapporterna i Tjekans tidning se ut så här.

Nishni-Novgorod: från 31 augusti 141 ur gisslan arkebuserade, på tre dagar har 700 arresterats som gisslan. Viatka: 23 f d gendarmer arkebuserade, 154 kontrarevolutionärer, 8 monarkister, 28 medlemmar i Kadetpartiet, 186 officerare, 10 mensjeviker och höger-SR inom en vecka. Ivano-Voznessensk: 181 gisslan tagna, arkebusering av 25 kontra- revolutionärer och skapandet av ett koncentrationsläger med 1000 platser…

Ohyggligheten i de mänskliga öden som fångades av terrorns kniptänger är uppenbar. Konsekvenserna, både för dem som drabbades och även för den makt som genomförde besluten var förstås oöverskådliga. Och Werth rapporterar om hur diskussionens vågor går höga bland bolsjevikledarna själva om ”brutaliseringen” av Tjekans folk, däremot avstår han ifrån att skildra hur också initiativ togs för att lätta och trappa ned på repressionen, inte minst under slutet av 1918, då mensjeviker och socialrevolutionärer i inbördeskrigets stund tog ställning för sovjetmakten och åter kunde verka öppet. Men hur i olika skeden nya offensiver från de vitas sidor åter drog in regimen i krigets virvel.

Vad som ändå reducerar Werths skildring till agitation är hans val att ensidigt undersöka den röda terrorn, inte för att han förnekar den vita, men ”detta är inte en undersökning av den vita terrorn”. Dilemmat är att den röda terrorn inte kan förstås för sig. Den ingrediensen i Werths cocktail kan inte isoleras från den brygd den reagerade i.

Den vita terrorn

Och trots att Werth påstår sig ha gjort en rent vetenskaplig avgränsning är hans skildring smockfull av chockerade kommentarer och bedömningar som skulle ha sett annorlunda ut i ljuset av den vita terrorn. Tjekarapporterna om 140, 78 eller 500 arkebuserade är förstås skrämmande även för den som läser om den vita terrorn: ”Varje person vet att mer än 2 000 män sköts av Ataman Kalmykov. Alla dessa dödades utan rättegång eller dom. Alla dessa mord kan inte motiveras med försvar för landet eller patriotism, de tjänade bara egenintresset hos en terroristisk regering”, skrev exempelvis trehundra myterister från Kalmykovs vita sibiriska kosacktrupper i januari 1919. Tillsammans med japanska interventionstrupper skövlade sig kosackgeneralen västerut under massakrer på tusentals människor, inte minst egna myterister (Stewart). Det gör inte den röda terrorn mindre brutal, men ger proportioner och förståelse av på vilken nivå våldet låg i inbördeskriget.

”Varje gräslighet av röda eller vita i inbördeskriget hade sin motsvarighet i den tsarryska historien”, skriver Stewart. Men likt en del andra historiker (exempelvis Chamberlain) menar Werth att bolsjevikernas organiserade terror stod i särklass gentemot den vita som, menar han, ofta mer var uttryck för okontrollerat våld från soldatesker som löpte amok. Och han summerar Tjekans egna rapporter till mellan 10 000 och 15 000 arkebuserade under två höstmånader 1918. Det ska, menar Werth, ställas mot 6 321 tsaristiska dödsdomar under hela perioden från 1823 till 1917, varav inte ens alla verkställdes.

Våldscocktail

Självklart har ingen rätt att nonchalera sådana siffror, men saken är långt mer komplicerad än siffra mot siffra. Dels handlar den om tillblandningen av hela den våldscocktail Werth själv talat om. Våldet i inbördeskriget var som ett vulkanutbrott av de laddningar som anbringats under lång tid. Dels döljer siffrorna viktiga delar av verkligheten. När tsarens trupper sköt hundratals obeväpnade män och kvinnor på väg till Vinterpalatset 1905 krävdes förstås inga dödsdomar. När flera hundra arbetare sköts ihjäl vid strejken på guldfälten vid floden Lena 1912 hamnade de inte rättsapparatens statistik över dödsdomar.

Rapporteringen om Tjekans avrättningar härrör från den tid när den bolsjevikiska terrorn i allt mindre grad tog skepnaden av ”spontan” bärsärkagång som när matroserna stormade Sevasto- pol i februari. Under Trotskijs ledning hade irreguljära röda garden och partisangrupper införlivats i den nya Röda Armén som utvecklat en allt strängare disciplin där plundringar och massakrer på civila och krigsfångar straffades strängt. Att bolsjevikernas terror i högre grad än den vita var uttryck för beslut och organisation låter förstås extra belastande men innebar i det aktuella skedet att den också kunde stoppas. Ja, den omgavs inte av hycklande bortförklaringar utan deklarerades öppet inför världen, även om Conquests ord ”hederlig” knappast känns välfunnet i sammanhanget.

Om att de vitas ”irreguljära” terror inte var mindre än bolsjevikernas medvetna, utan i flera avseenden långt mer skräckinjagande, handlar ett av kontrarevolutionens svartaste kapitel.

Med tanke på Staffan Skotts och Per Ahlmarks allt vanligare slagord: ”Utan Lenin ingen Hitler”, bör detta kapitel inte falla i glömska. ”Om detta må ni berätta…” hette informationskampanjen på landets skolor om förintelsen av det judiska folket under Tredje Riket. Att förspelet till den förintelsen inte regisserades av Lenin utan av just de krafter som den nuvarande kampanjen mot kommunismen brukar urskulda, är också något som bör berättas. Det märkliga är egentligen att det har gjorts många gånger utan att det tycks påverka de liberala historiedomarna en tum.

”Ner med judebolsjevikerna”

Werths skildring återkommer gång på gång parollen ”Ner med judebolsjevikerna!” i redo- visningen av revolter mot sovjetmakten från kosacker, vita officerare, ukrainska bönder och ibland till och med hungriga arbetargrupper. Och han nämner närmast i förbigående – inom en enda mening i ett samlingsverk på 850 sidor – resultatet av den ukrainske nationalistledaren Simon Petljuras och de vitas general Denikins framfart i Ukraina och Sydryssland sommaren och hösten 1919. Under några få vårmånaders tid slaktades tiotusentals judar i den största vågen av antisemitiska pogromer före Hitler och Förintelsen. Bedömningen av antalet mördade judar under denna terror har skiftat. Men de undersökningar och kommittéer Chamberlain redovisar hamnar på siffror mellan 100 000 och 120 000. Werth själv nämner i sin korta mening 150 000. Till och med talet 200.000 mördade har angetts (Nathan Ausubels judiska historia).

En detaljerad skildring, från by till by och stad till stad som av detta folkmord, som när det gällde Tjekans terror, hade givit delvis andra proportioner åt bolsjevikernas agerande. Den 9 augusti 1918 utfärdade sovjetregeringen ett dekret författat av Lenin som instruerade ”alla sovjetdeputerade att ta till kompromisslösa åtgärder för att rycka upp den antisemitiska rörelsen med rötterna. Pogrommakare och de som agiterar för pogromer står utanför lagen”.

Svarta hundraden

Dekretet riktades mot den vita terror som på klassiskt tsartids-manér hetsade sina ”Svarta Hundraden” mot arbetare och socialister under slagordet om att krossa judarna. Bolsjevikerna framställdes som judiska despoter och blodsugare vilka skulle bryta ned Moder Ryssland och skinna bönder och arbetare in på bara kroppen. Eftersom många av bolsjevikledarna också var judar – Sverdlov, Trotskij, Kamenev, Sinovjev… – kunde agitationen lätt slå rot där antisemitismen länge plöjt upp marken. I synnerhet gällde detta Ukraina där klyftan mellan stad och land var djup även i etniskt avseende. För Richard Pipes är en av förklaringarna till det antisemitiska inslaget i oppositionen mot bolsjevikerna att Lenin avsiktligt använde sig av judar i antireligiösa kampanjer för att göra dem till syndabockar (s.393 svenska upplagan). Dmitri Volkogonov går emellertid ett rejält steg längre och tycker sig, efter ett invecklat släktforskningsresonemang, finna att Lenin själv egentligen hade judiskt blod i ådrorna. Det skulle, menar Volkogonov, ha varit en bidragande orsak till att judar placerades i framskjuten position och till Lenins ”hat mot ryssar”. Ja, Volkogonov ansluter sig i realiteten, om än med mer sofistikerade vetenskapliga fraser, till de vitas agitation när det begav sig att Lenin och bolsjevikerna ”sålde ut Ryssland” för att de var judar!

Den antisemitiska antibolsjevismen i Ukraina utgick ifrån att medan landsbygdsbefolkningen var ukrainsktalande bestod arbetarklassen i städerna av ryssar – och judar. Den judiska befolkningen i Ukraina på cirka 1,2 miljoner var nämligen en ren stadsbefolkning, eftersom judar fram till revolutionen inte haft rätt att äga jord. Handel och köpenskap dominerades av judar och judar hade använts som uppbördsmän av den avskydda polska lågadeln som länge utsugit de ukrainska bönderna. Att bolsjevikerna organiserade många judar hängde samman med att de betraktades som det enda pålitliga partiet för de radikala judar som så ofta utsatts för förföljelse. Bland arbetare i småverkstäder, arbetslösa och tillfällighetsarbetare utgjorde också judar en betydande del.

För många ukrainska bönder var därmed kopplingen inte svår att göra, i synnerhet inte om man fick lite hjälp av de vitas agitatorer: rekvisitionsgrupperna som kom och tog en del av deras spannmål var bolsjeviker. Bolsjevikerna var judar. Och judarna hade bara bytt mössa från den polske uppbördsmannens till kommunistens. När upproriska bönder plundrade byar och städer var det ofta judiska affärer och varuhus de stötte på, och röveriet – som förstås rättfärdigades av rekvisitionsgruppernas ageranden – utvecklades till pogromer. Pogromer som underblåstes och användes av bolsjevikernas motståndare. Om de drabbade judarna var bolsjeviker – som de upproriska arbetarna i Proskurov i Ukraina vilka i februari 1919 drabbades av en av krigets värsta pogromer – så mycket bättre. Om de inte var det – som de judiska antibolsjeviker som flytt till Sibirien –mördades de ändå i tusental av Koltjaks och Wrangels folk.

Nej, den vita terrorn kanske inte var lika ”strukturerad” som den röda. Den kunde inte medges öppet, den kunde inte redovisas inför världen, ty den kunde inte legitimeras ens av kriget självt. Den var till viktig del bara plundring och massmord mot de svaga i tsarens, nationens, rasens eller bara den personliga vinningens namn.

”Ingen Hitler utan Lenin”

Att på grund av ”vetenskaplig avgränsning” bortse från det historiska sammanhanget handlar inte om prioritering utan om mörkläggning vars enda slutresultat måste bli historieförfalsk- ning. En förfalskning som våra svenska Staffan Skott och Per Ahlmark, medvetet eller omedvetet, utnyttjar för sin kampanj om ”Ingen Hitler utan Lenin”. ”Hitler” uppträdde i själva verket i en mängd skepnader redan under det ryska inbördeskriget. Under namn som Petljura, Denikin, Semesenko, Grigoriev och Wrangel inledde han förövningarna till det som skulle bli Förintelsen i Polen, Litauen, Vitryssland och Ukraina. Hans mest skoningslösa dödsfiende var Lenins bolsjeviker. Det är mot den bakgrunden man måste förstå många av de uttalanden och åtgärder som vibrerar av raseri och hänsynslöshet och som idag används för att framställa bolsjevikerna som en bunt blodtörstiga dobermans.

Kanske var det ingen slump att Stephane Courtois som är huvudredaktör för ”Kommunismens svarta bok” beklagade att Auschwitz så länge fått skymma sikten för bolsjevikernas brott. I hans eget verk tillåts ingen sikt i världen att skymmas av en sådan sak som massmorden på något hundratusental judar i antibolsjevismens namn. Nicolas Werth har offentligt (i Le Monde 14 nov -97) tagit avstånd från Courtois’ likställande av nazismen och kommunismen liksom från hans formulering om Auschwitz. Men Werth har själv placerat sig i en politisk kampanj och låtit sina vetenskapliga ambitioner förvandlas till agitation.

Och det är egentligen mycket synd.

För diskussionen om Sovjetunionen, Lenin och bolsjevismen borde vara en ocean av lärdom att ösa ur för alla som vill en rättvisare värld. De som nu rannsakas utgjorde ju spjutspetsen av den rörelse som en gång utmanade barbariet när det var som svartast och tycktes för evigt.

Ödesdigra missgrepp

De begick mängder av fel, ödesdigra missgrepp – och övergrepp, de var sprungna ur 1800- talet och kunde inte överblicka det sekel vi har upplevt. När de tog till den franska revolutionens Terreur mot sina terroristiska motståndare kunde de ännu inte – likt första världskrigets generaler som använde föråldrade militärdoktriner mot kulsprutor – bedöma innebörden av att använda 1800-talets metoder med 1900-talets teknik. Den nya sovjetstat de byggde upp med Tjekan som väpnad arm, skulle aldrig bli Lenins bortvittrande och gräsrotskontrollerade halvstat – där ”varje köksa” kunde delta i styret – utan efter hand en av de mest totalitära diktaturer 1900-talet skådat. Och det vore barnsligt att förneka att den stalinistiska stat som befästes på 30-talet hämtade motiveringar och metoder från inbördeskrigets dagar.

Ändå är det historiskt oriktigt att sätta likhetstecken mellan Stalinterrorns stat och den sovjetmakt som kämpade för sin överlevnad 1917-21. Werth och andra historierevisionister nämner det förstås inte, men i varje skede under inbördeskriget böljade frågeställningar och debatter om metoder och framtid utifrån att den socialistiska fredstiden skulle innebära andra alternativ och möjligheter än dem som kriget gav.

I flera skeden när kriget tycktes över, före de fjorton allierade arméernas intervention, eller före Pilsudkis polska anfall 1920 och så vidare fattades beslut om att börja återgå till den socialistiska demokratin, med frihet för sovjetpartierna, nedtrappning av Tjekans repression, avskaffande av dödsstraffet med mera. Men varje gång drog kriget bara ett nytt andetag.

När det till sist var över sommaren 1921 stod bolsjevikerna som ensamma segrare på en ruinhög. De hade nedgjort kontrarevolutionen men drivits, eller låtit sig drivas, till att också krossa rivalerna inom revolutionsrörelsen, till sist symboliserat genom kuvandet av Kronstadtmatrosernas uppror några gråkalla marsdagar just innan de första vårtecknen bröt fram.

Det märkliga är egentligen kanske, att trots mardrömmen, trots brutaliteten, lidandet och offren hade ännu inte all kraft från den självorganisering och de revolutionsprocesser Werth talade om stampats ut. Minnena från förhoppningarna 1917 glödde fortfarande i miljoner människor. Kunde den kraften ha fogats till ett samhällsbygge i ökande frihet och folkförankrad jämlik demokrati, kunde den ha funnit former att läka det som varit, på vägen mot ett samhälle där människa kan möta människa utan socialt eller etniskt hat? Under 20-talet kunde det ännu diskuteras av revolutionärer som sade sin uppriktiga mening, innan de tystades i Stalins nya slavstat.

Deras erfarenheter är alldeles för dyrbara att begravas när nyliberalerna nu försöker sopa igen spåren efter sitt eget historiska fiasko.

Håkan Blomqvist

Håkan Blomqvist är historiker knuten till Södertörns Högskola och var under många år ansvarig utgivare för Socialistiska Partiets tidning Internationalen.

Ursprungligen publicerad i Lenin massmödareMoteld nr 1, 1999