Etikettarkiv: Växthuseffekten

När vädret blir vidrigt

Jörgen Hassler. Det nya vädret – växthuseffekten, kapitalismen och hotet mot mänskligheten. Serie: Moteld nr. 10. Stockholm: Internationalen, 2002. -22 sid. Hft.

– Istäcket över Arktis har minskat med 10-15 procent sen 1950. – 1998 var det varmaste året på 600 år.
– Fram till 2080 kommer havsytan att stiga med 40 cm.
– Nederbörden ökar med 40 procent i Nordeuropa…

Detta är bara en bråkdel av vad den pågående temperaturökningen innebär. Och jordens ekosystem kommer inte att klara av ökningen på 3 grader, som väntas fram till 2080.

Koldioxidutsläpp

Hoten är översvämningar, uttorkningar, eroderingar med drastiskt minskad jordbruksareal och 300 miljoner fler undernärda. Kust- och hamnstäder dränks. Tropiska sjukdomar sprids.

Det är främst koldioxiden (CO2) i atmosfären, som bidragit till det allt tätare gaslocket över jordytan, som ger denna växthuseffekt. CO2 har ökat med 31 procent sen 1750, dvs i stort sett under den tid vi använt fossila bränslen. Och sambandet med kol, olja och gas är idag tydligt nog. Hela 81 procent kommer från industri, kommers och transport. Det är den industrialiserade världen som står för huvuddelen av CO2utsläppen. Europa avger 28 procent, USA 24 procent osv. Sammanfattningsvis; ett i-land släpper ut i snitt 12 ton CO2/person/år, ett u-land 3 ton.

Dessa fakta är någorlunda kända. Hur de tolkas och/eller bör tolkas är däremot mindre känt. Jörgen Hassler diskuterar just detta. Hans resonemang kan indelas i två delar. Vad görs/bör göras. (sid. 7-12 och 17-19) och dagens produktionssätt. (sid. 12-16).

Produktionsefterblivenhet

Kyotoavtalet (1997) utlovade en minskning av CO2utsläppen med 5,2 procent till 2010. EU skulle sänka med 7, Japan med 6 och USA med 8 procent…. Men USA hoppade av och avtalet har – tvärtemot miljörörelsens förväntningar – omvandlats till ett avstamp för utsläppshandel. Med snillrika uträkningar kan CO2utsläpp ”överföras” till u-länder och de faktiska utsläppen får fortsätta och/eller öka i i-länderna. Oljebolagen BP och Shell ligger redan i startgroparna för en CO2börs. Världshandelsorganisationen (WTO) kallar Kyoto det mest omfattande handelsavtalet någonsin.

Mot detta ställer Hassler 12 åtgärder. Det är allt från att undandra energiproduktionen marknadens spekulationer till utbyggd kollektivtrafik och omställning till icke-fossil och kärnkraftsfri energi. Han gör det i förvissningen att utvecklingen av energikällor, såsom vindkraft, jordvärme, bränsleceller, kall fusion, nollpunktsenergi och energianvändning enligt politiska övervägningar, kommer att bli ett måste i närmsta framtid.

Varför det privatägda näringslivet inte valt denna energiväg beror på det kortsiktiga vinstbehovet dvs kravet på årlig utdelning av satsade pengar. Den fria marknadens utbud och efterfrågan premierar alltså en produktionsefterblivenhet, trots attdess ekonomer m.fl. inser att dagens energisystem inte är hållbart, ens på medellång sikt.

Politik och mervärde

Hassler klargör mycket tydligt att samhällets energibehov inte kan samsas med kapitalets kortsiktiga vinstkrav. Hans styrka är att han ställer problemet som ett i första hand politiskt (skötseln av gemensamma angelägenheter) problem. Men vilka krafter som ska tvinga problemet upp på den politiska dagordningen och hålla det där, är däremot oklart. Och det har sin orsak i att Hassler i sin analys inte går djupare än marknaden själv.

Vinsten skapas inte på marknaden genom utbud och efterfrågan, något man kan få intrycket av av Hassler. Den fullbordas och inhöstas (materialiseras) där. Vinst skapas med mervärdet i produktionen. Och det är där – om jag får hänvisa till miljöaktivisten och -forskaren Björn Eriksson – vi har nyckeln till en fusion av miljö- och arbetarrörelsen, och skapandet av en motvikt till kapitalet. (1).

Oljeanvändningen har stigit – grafiskt tecknat – i en 45 gradig vinkel sen andra världskriget mot att dessförinnan ha ökat i en 10 gradig vinkel. Kort sagt, levande arbete har alltmer ersatts av automation. I klartext betyder det att varje bortrationaliserad/avskedad arbetare har ökat växthuseffekten.

Fokus bör således sättas på rationaliseringsavtalen och medbestämmandelagen. Det är nödvändigt att på nytt aktualisera kra på fackföreningars rätt till veto visavi investeringar och avskedanden. Och detta krav är sannerligen inget särintresse, det kommer tvärtom att gynna även kapitalets ungar.

Jörgen Hasslers Det nya vädret är väl värd att läsas, även om den fordrar av läsaren att han/hon får bläddra fram och tillbaka pamfletten består av ett antal fristående artiklar.

Per-Erik Wentus

Noter

(1). Björn Eriksson (1943-1998) var en av de första i Västeuropa som pläderade för att miljö- och arbetarrörelsen har en gemensam sak. Se exempelvis “Miljövården och den revolutionära strategin” i: Fjärde Internationalen nr 2/76.

Ursprungligen publicerat på Marxistarkiv.

Frågor och svar om klimatet

Text från 2010

Det finns inga bevis för global uppvärmning!

Jo, det gör det. Medeltemperaturen på jorden stiger snabbt.
Det finns lokala undersökningar som påvisar en stigande temperatur under de senaste århundradena och det finns två undersökningar som till både kvantitet och kvalitet är störst och som kommer fram till samma reslutat.

Dessa är:
Nasa GISS (Goddard Institute for Space Studies) Surface Temperature Analysis och CRU direct surface temperature analysis

Men alla andra indakatorer pekar åt samma håll exempelvis.
Satellitdata
Radiosonder
Borrhålsanalyser i is
Smältande glaciärer
Havsisens minskning
Stigande havsvattennivå
Permafrostens avsmältning, m.m.

Det finns inget tvivel om att jordens medeltemperatur stiger, det finns inte heller några tvivel om att detta beror på de utsläpp av växthusgaser som människans industrier mm orsakar och orsakat de senaste 150-200 åren. Teorin om att växthusgaser värmer upp jorden är allmänt accepterad sedan cirka 100 år.

I diagrammet kan man se hur tydligt mängden av växthusgasen koldioxid i atmosfären är kopplad till jordens medeltemperatur.

Diagrammet kommer från det så kallade Vostokarkivet. Man kan mäta hur både halten av koldioxid och temperaturen förändrats genom årtusendena med hjälp av isprover.

Det övre strecket visar halten koldioxid i miljondelar i atmosfären under de senaste 420 000 åren och det undre hur mycket temperaturen varierat från medeltemperaturen. Halten koldioxid har varierat i cykler under perioden, och där har förhöjda halter lett till högre temperatur.

Det skrämmande är hur halten koldioxid, på grund av människans utsläpp, sticker iväg på slutet av skalan vilket bara ger en föraning om hur temperaturen kommer att förändras framöver.

Det var ju rekordkallt i Sverige denna vinter!

Klimatet är ett komplext fenomen och enskilda köldtoppar eller till och med att delar av jorden blir kallare står inte emotsättning till att meddeltemparturen ökar.

I Sverige skulle till exempel den globala uppvärmningen hypotetiskt kunna leda till att golfströmen upphör eller ändrar väg, vilket skulle leda till att vår del av norra halvklotet blir betydligt kallare. Detta förändrar inte det omtvistliga faktum att jordens medeltemperatur ökar och ökar fortare än någonsin förr i historien.

Att temperaturen ändå kan vara ovanligt låg på vissa platser under vissa perioder har mer med väder än klimat att göra. Att just denna vinter 2010 var ovanligt kall i Sverige berodde till stor del på att ett lågtryck som i vanliga fall ligger långt bort i östra delen av Asien istället låg över västra Ryssland och pumpade in kalluft över vår del av Europa. Sammantaget i världen har det varit en ovanligt varm vinter, även om det var kallt i Sverige.

Uppvärmningen har pågått de senaste 20 000 åren!

Det är sant att det var ca 8-10 grader Celsius kallare för ca 20 000 år sedan, och det är sant att det fanns en ovanligt snabb ökning av jordens medeltemperatur men den upphörde för ca 10 000 år sedan. Trots att denna temperaturökning var snabb går den inte att jämföra med den vi haft under senare delen av 1900-talet.

Vattenånga står för den största delen av växthuseffekten!

Det är sant, men koldioxid står för mellan 9%-30% av växthuseffekten. Vattenånga ingår i de naturliga växthusgascyklerna; något som inte det överskott av koldioxid gör som pumpas ut i atmosfären pga människans förbränning av fossila bränslen. Den normala växthuseffekten behövs för att jordens temperatur ska hålla sig på en lagom nivå. Utan den skulle jorden vara en kall och ogästvänlig planet. Det krävs helt enkelt en jämvikt av växthusgaser för att temperaturen ska hålla sig inom vissa gränser, och i denna jämvikt ingår vattenånga. Det är den koldioxid som människan släppt ut under de senaste 200 åren som börjat rubba jämvikten och som leder till att klimatet förändras. Detta har inget med vattenånga att göra.

Människans koldioxidutsläpp är för liten för att ha betydelse för uppvärmningen!

Borrprover i permanenta isar visar att koldioxidnivån i atmosfären legat på mellan 180 och 300 ppm (parts per million = miljondelar) under mycket lång tid, men de senaste 100 åren har koldioxidnivån i atmosfären kraftigt ökat till omkring 380 ppm. Detta har inte någon annan förklaring än att människans ökning av koldioxidutsläpp blivit mer än vad som naturligt kan tas om hand, till exempel via fotosyntesen (den process där växter tar upp koldioxid och släpper ut syre). Det går också att räkna på den mängd fossila bränslen som eldats upp sedan industriella revolutionen, hur mycket koldioxid de gett upphov till, och vad det då bidragit med till atmosfären. Det mänskliga bidraget blir då helt klart avgörande.

Forskare har visat att koldioxidutsläpp ökar efter det att jordens temperatur stigit, och alltså är koldioxidhalten ett resultat av uppvärmning och inte orsaken!

Det är sant att efter de senaste istiderna så har de större ökningarna av koldioxid kommit strax efter en temperaturhöjning. Men detta bevisar bara att ett varmare klimat kommer att öka koldioxidhalten i atmosfären. Det motbevisar inte det faktum att koldioxid är en växthusgas, och alltså håller kvar en massa solenergi på jorden. Att koldioxidhalten oftast stigit ordentligt efter en viss uppvärmning beror på återkopplingsmekanismer i naturen; att en temperaturökning leder till att naturen börjar släppa ifrån sig koldioxid som finns bunden i olika former. Så här kan det teoretiskt beskrivas: lite koldioxid -> viss uppvärmning -> återkopplingsmekanismer -> ännu mer koldioxid -> ännu mer uppvärmning. Koldioxidhalten sätter igång cykeln, men påverkas i ännu större utsträckning av uppvärmningen.

Koldioxid i atmosvären är inte människans fel! Vulkaner står för nästan all koldioxid utsläpp!

Med en metod som påminner om kol-14 metoden (”carbon dating”) kan man se var koldioxiden kommer från och hur gammal den är. Forskare har då kommit fram till att den koldioxid som ökar i atmosfären kommer från förbränning av fossila bränslen (naturgas, kol och olja). Dessutom har jordens vulkaniska aktivitet avtagit, och har absolut inte varit särskilt anmärkningsvärd de senaste åren, fast koldioxidhalten ökat.

Sveriges utsläpp har ju minskat! Hur kan ni säga att det inte går att minska utsläppen och behålla kapitalismen?!

Det är sant att Sveriges utsläpp har minskat. De minskade med 8 procent mellan 1990 och 2006. Detta beror på två saker: dels flyttade mycket av tillverkningen till utlandet (både hela företag och att delar till större del har lagts ut på underleverantörer). På så sätt har Sverige exporterat mycket av de utsläpp som annars skulle ha gjorts här till länder där tillverkningen är billigare, medan Sverige producerar fler renare produkter och tjänster idag än 1990. Det största skälet är dock att en mycket större del av energin idag kommer från biobränslen än fossila bränslen som olja idag än 1990. Detta beror på att biobränsle har subventionerats medan skatter och avgifter höjts för att t ex värma upp hus med olja.

Det betyder inte att det går att lösa klimathotet inom kapitalismen. Till att börja med är minskningen alldeles för liten och dessutom ökar utsläppen på de flesta ställen på jorden. Detta beror på den logik som driver kapitalismen. De förändringar som skett i Sverige är inte heller möjliga på så många ställen – tillgången på vattenkraft och biobränslen är relativt unik. Kol är så pass mycket billigare relativt sätt än biobränsle på många platser att företag som gick över till mer miljövänlig produktion skulle slås ut.

Tillväxtreligion och klimatkamp

Del 2 av 3 i serien Ekosocialism

Människan står inför sitt största hot någonsin – klimatförändringen.

Klimatförändringen som drivs av de växthusgaser som människan släpper ut har redan orsakat många katastrofer och dödar årligen tusentals människor – kanske mångdubbelt fler – genom de stormar och översvämningar, den torka och extrema värmeslag som den orsakar. Ändå har vi bara sett början på de katastrofer som klimatförändringen kommer att orsaka.

Faktum är att även om människan slutade släppa ut växthusgaser idag så skulle klimatet ändå fortsätta att värmas upp i årtionden framöver. Detta beror bland annat på klimatets tröga förändringstakt. Detta betyder inte att situationen är hopplös. Ekosystemen kommer inte att kollapsa inom den närmaste veckan och mänskligheten kommer inte att dö ut. Det innebär däremot att vi måste kämpa än hårdare för att begränsa skadan på klimatet och de ekosystem som vi människor är beroende av.

Läs hela pamfletten

Klimatet och människan

Del 1 av 3 i serien Ekosocialism

Miljontals människor på flykt från sina hem, miljontals döda av vattenbrist och naturkatastrofer. Allt fler obeboeliga ställen i världen.  Och alla undrar ”varför tilläts klimatet spåra ur?”

Så kommer världen se ut om vi fortsätter som idag. Klimatet håller på att gå åt helvete samtidigt som människans utsläpp av växthusgaser ständigt ökar i världen. Trots att alla vet att vi är på väg mot en katastrof om inte utsläppen stoppas.

Ändå görs nästan inget åt saken. Det beror inte på att det inte går att göra något utan på hur ekonomin fungerar idag. För dagens ekonomi så finns det bara en sak som är viktig – pengar.

I konkurrensen på marknaden måste företagen hela tiden sänka sina kostnader och öka produktiviteten, annars tjänar de inga pengar utan slås ut och går under. I den här kapitalistiska ekonomin är det oftast en konkurrensfördel att behandla sina anställda som skit men också att inte bry sig om miljön och klimatet. De som bryr sig om miljön ”för” mycket slås med andra ord ut. De mest hänsynslösa blir kvar.

I en kapitalistisk ekonomi är det inte bara företagen som måste växa och öka sina vinster hela tiden, hela ekonomin följer en liknande tillväxtlogik. Det innebär att utsläppen kommer att öka så länge vi har ett kapitalistiskt system – något alla förstår är en omöjlighet om vi ska ha en beboelig planet.

En annan värld – en bättre värld

Socialistiska partiet och Ungsocialisterna menar att den logik som styr ekonomin idag måste brytas. En ekonomi som har tillväxt som ett egenvärde kan inte hantera klimatkrisen. Det är också en omänsklig ekonomi som inte bryr sig om människors behov och som ständigt försöker trycka ner arbetares rättigheter.

Vi behöver en ekonomi som sätter människors behov och klimatet först. Före det som är det enda som verkar vara viktigt i dagens ekonomi – pengar, vinster och tillväxt.
Därför behöver vi ett annat ekonomiskt system.

Att vi inte ser tillväxt som ett egenvärde betyder inte att vi alltid är mot tillväxt. Vissa delar av ekonomin måste växa för att alla människors behov ska kunna uppfyllas, det gäller både i och utanför Sverige. Andra delar av ekonomin måste däremot minska sin produktion medan ytterligare delar kan ställas om helt och istället producera sånt som behövs för att hantera klimatkrisen. Detta är nödvändigt om vi ska rädda jobben och klimatet.

Vi i Socialistiska partiet och Ungsocialisterna kämpar för social rättvisa. Den nödvändiga omställningen av ekonomin ska inte drabba vanliga människor och arbetare. Därför försvarar vi allas rätt till arbete. När man ska anpassa ekonomin till ett samhälle där målet är att uppfylla människors behov utan att förstöra klimatet – istället för som idag där målet verkar vara att de rika ska bli ännu rikare – kommer det dessutom finnas massor av möjligheter att skapa nya arbetstillfällen.

I ett ekosocialistiskt samhälle skulle människors livskvalitet höjas radikalt. I motsats till idag skulle allas rätt till arbete, social rättvisa och demokratiskt inflytande garanteras.

Vi skulle dela på jobben och bara producerar för verkliga behov, istället för vinster. Detta skulle göra att människor inte skulle behöva arbeta lika mycket som idag vilket förstås skulle öka människors livskvalitén.

En annan sak som leder till högre livskvalitet är att man kan öka konsumtionen av alla de saker som inte påverkar klimatet så mycket.  Till exempel kan man konsumera mer välfärdstjänster, utbildning, kultur, tågresor konserter m.m.

Men idag har vi alltså ett system där pengar ständigt sätts före både människor och miljön. Hur kan det vara så?

Skälet är att de mäktigaste i samhället tjänar enormt mycket på det här ekonomiska systemet, det är därför de klamrar sig fast vid det med näbbar och klor. Det är därför, för att de aldrig kommer att sätta någonting före sina ekonomiska intressen, som alla lösningar som kommer uppifrån kommer att misslyckas. Det var också exakt vad som hände vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn 2009.

För att lösa klimatkrisen, men också för att skapa ett rättvisare samhälle och en rättvisare värld, måste kapitalismens vinst och tillväxtlogik stoppas.

Förändringen kommer inte komma uppifrån, därför måste vi tillsammans skapa en rörelse som kan förändra världen. Det är stora ord och otroligt långt borta men tänk på att samhällen alltid förändras och att det alltid är vanliga människor som du och jag som påverkar hur samhället ser ut. Det är dags att ta tillbaka makten över vår framtid.

Socialistiska Partiet

Kris, klass och klimat

Klimatresolution för Socialistiska Partiet
Antagen på 22:a kongressen 7-9/11 2008.

1. Vi kan redan idag se klimatförändringar till följd av den globala temperaturhöjningen, och att dessa klimatförändringar börjar få effekter på förutsättningarna för människors liv och levnadssätt. Dessa problem kommer att bli allt värre i framtiden. Det råder stor vetenskaplig samstämmighet om att den globala uppvärmningen beror på människans utsläpp av växthusgaser genom förbränning av fossila bränslen. De som motsätter sig detta samband, de så kallade ”klimatförnekarna”, blir allt mer isolerade. Inte bara den nuvarande civilisationens framtid står på spel, utan i sin förlängning själva människan som biologisk varelse, och möjligtvis allt liv på planeten. Att komma till rätta med dessa problem lär bli den största kollektiva utmaningen för människan i historien.

Utsläppen av växthusgaser får inte på lång sikt överstiga det naturen kan ta upp. Idag fortsätter temperaturen att öka av sig själv även om alla utsläpp omedelbart skulle upphöra, dels på grund av de alltför höga nivåerna av växthusgaser i atmosfären, dels på grund av att själva temperaturhöjningen gör att växthusgaser frigörs. För att vända utvecklingen krävs därför att utsläppen av växthusgaser minskas till en nivå som gör att naturen kan ta upp mer än vad som släpps ut.

2. Klimatpolitiken är intimt sammanbunden med energipolitiken. Det finns ingen annan långsiktig och realistisk väg ut ur problematiken än att ersätta de fossila bränslena – olja, kol och gas – och kärnkraften med förnyelsebar energi, samt att spara energi. Med tanke på situationens allvar krävs en snabb övergång till ett energisnålare och energieffektivare samhälle. Med detta menar vi ett samhälle som inte förbrukar energikällor eller andra resurser i högre takt än de förnyas.

3. Det största hinder en sådan omställning stöter på är de grundläggande drivkrafterna i dagens kapitalistiska värld: vinstmaximering och ständig expansion. Därför måste hela tiden fler och fler varor produceras. Det som är logiska och nödvändiga beslut under kapitalismen är skadligt och ohållbart för samhället och naturen. Med den globala uppvärmningen och dess effekter kommer det nuvarande systemet, baserat enbart på vinstjakt, idag i motsättning till biosfären och mänsklighetens fysiska livsvillkor. För att kunna göra produktionen klimatneutral och resurshushållande krävs att de enskilda besluten underordnas samhällets och naturens behov och inte vinstbehovet. För att detta skall kunna ske demokratiskt kan makten över produktionen inte ligga hos enskilda kapitalister, utan måste omvandlas till demokratiskt styrd gemensam samhällsegendom.

4. Dagens politiska och ekonomiska makthavare är fullständigt uppknutna till och stöder de intressen som kräver att vi producerar och konsumerar allt mer, och att samhället fortsätter sin överkonsumtion av de fossila bränslena. Därför har de agerat allt för sent och alldeles för försiktigt. Flera olika förslag diskuteras just nu med syftet att nå en klimatöverenskommelse som sträcker sig bortom år 2012. EU-kommissionens ”klimatpaket” för 2013-2020, Stern-rapporten och Warner-Liebermans lagförslag i USA är några av dem. Gemensamt för dessa förslag är att de är fullständigt otillräckliga för att undvika en global temperaturhöjning som överskrider den troliga tröskelnivån för allvarlig fara (+2°C i jämförelse med den förindustriella perioden). Den svenska regeringen utgör inget undantag, utan har hittills uträttat väldigt lite, trots ett ständigt bekymrat och inkännande prat. Istället har man upprepade gånger försökt vältra över ansvaret att agera på fattigare länder, trots att utsläppen där är mindre per capita än i Sverige, och trots att utsläppsminskningar inte är enklare eller effektivare att utföra där än i de industrialiserade länderna. Regeringens inställning signalerar att den inte vill bryta med det klassintresse den representerar. Det krävs därför att de sociala rörelserna skapar ett politiskt tryck av sällan skådat slag i klimatfrågan, och att en oberoende klimatrörelse blir en verklig maktfaktor.

5. Det är nödvändigt att vara aktsamma om vår gemensamma framtid, och det finns felmarginaler i förutsägelserna från de olika vetenskapliga klimatmodellerna. Därför är det nödvändigt att kräva utsläppsminskningar till de lägre tröskelvärden som FN:s klimatpanel IPCC presenterat. Skadorna måste förebyggas så mycket som möjligt – även om skador på biosfären olyckligtvis är ofrånkomliga, då den globala uppvärmningen redan är en realitet. IPCC har dessutom uppvisat en tendens till att vara alltför hoppfulla i sina prognoser, vilket innebär att vi måste vara lyhörda för ännu större minskningar av utsläppen. För Sveriges del reser vi kravet om ett importstopp för fossila bränslen inom femton år. Det är en tillräckligt kort tid för att vi ska tvingas vidta åtgärder nu, samtidigt som det är en tillräckligt lång tid för att vi ska kunna möta de utmaningar som ett fossilförbud kommer att innebära. Energisparande teknik och miljövänlig utvinning av energi behöver då utvecklas, men framför allt måste sådana planer som redan finns på ritbordet börja sättas i verket.

6. Det kapitalistiska systemet och dess politiska representanter uppvisar en brottslig cynism och oansvarighet, då de trots oemotsägliga vetenskapliga bevis för den globala uppvärmningens acceleration och dess konsekvenser sätter liv, hälsa, mat och arbete för hundratals miljoner människor på spel, och tillåter oåterkalleliga skador på biosfären. De föredrar teknik som är farlig (kärnkraft), destruktiv (massproduktion av biobränslen), eller orealistisk (koldioxidlagring och kolsänkor), framför att ifrågasätta kapitalets tillväxt och jakten på profiter som driver de nuvarande utsläppsspiralerna uppåt. Tiden borde egentligen vara kommen för en orientering bort från konsumtions- och produktionshetsen, och mot ett energisnålare samhälle, men kapitalismen klänger sig av överlevnadsinstinkt desperat fast vid det gamla.

7. Det kapitalistiska och patriarkala systemet kommer att försöka hitta kapitalistiska lösningar på klimatproblematiken, eller med andra ord utveckla en borgerlig klimatpolitik, där inte minst kvinnor kommer att missgynnas. Vi ser redan hur detta sker idag. Denna politik kännetecknas av två huvudsakliga tendenser: att försöka sätta prislappar på miljön och att individualisera frågan. Den första tendensen innebär ökade koldioxidskatter (framför allt bensin- och energiskatter), handel med utsläppsrätter, trängselavgifter och liknande. Detta leder till att de rika kan fortsätta att smutsa ned, även om det svider mer i deras plånböcker. Den andra tendensen innebär att ansvaret för utsläppsminskningarna läggs direkt på individen, som uppmanas ändra sin livsstil. Det innebär att sikten skyms för de lösningar som måste till på samhällelig nivå, med ordentliga kollektiva satsningar, jämställdhetssatsningar och omstruktureringar som är obekväma för kapitalet.

8. Vi måste vara på det klara med att vi inte direkt motsätter oss all borgerlig miljöpolitik för att komma till rätta med frågan. Dels kan den ha en faktisk effekt på klimatet, och dels kan den hjälpa till att medvetandegöra klimatproblemen bland arbetande människor världen över. Ett problem är snarast att politiken inte är tillräckligt resolut genomförd: utsläppsrätterna är för generösa och koldioxidskatterna för låga. Borgerlig klimatpolitik är ofta bättre än ingen klimatpolitik alls. Den nuvarande situationen innebär generellt att kapitalet kan begå rovdrift på vår gemensamma natur utan några hinder eller någon kompensation. Men att behandla vår livsmiljö som en vara förstärker kapitalismen, och är ingen långsiktig eller rättvis lösning. Det förstärker också utsugningen, förtrycket, arbetarnas inbördes konkurrens, brotten mot rättigheterna och den härskande klassens strypgrepp över alla aspekter av våra liv.

Hela världsekonomin är samtidigt formad efter kapitalistiska förhållanden. De flesta arbetande människor är därför beroende av sin plats i det kapitalistiska produktionsmönstret, och många arbetare skulle drabbas hårt av de nedläggningar, transportminskningar och den minskade produktion som måste bli en effekt av ett energibesparande samhälle under dagens kapitalism. Vi måste därför utveckla socialistiska alternativ på den klimatpolitiska arenan. Även klimatpolitiken är en arena för klasskamp och kampen om makten i samhället; det finns inga möjligheter att lägga klasskampen åt sidan i syfte att rädda klimatet. En av de viktigaste delarna i en sådan politik är en drastisk omfördelning av resurser från storföretag till arbetare och offentlig sektor.

Varje strid som stärker de arbetande istället för motståndaren är ett steg i rätt riktning. Arbetarklassen är kraften som kan genomföra den samhällsomvandling som krävs för att införa en hållbar resurshushållning. Om klimatrörelsen uppfattas som välmenande grupper som uppifrån manar arbetarklassen att göra uppoffringar kommer den att isoleras och driva arbetarklassen i armarna på borgerliga krafter.

9. En socialistisk klimatpolitik innebär framför allt att produktionen sker för människors behov inom de ramar naturen sätter, istället för kapitalismens produktion för profit. Inget tänkbart samhälle, oavsett hur jämlikt eller produktivt det är, kommer att kunna ge sina medlemmar oändlig tillgång på materiella ting. Gränserna för vår konsumtion sätts ytterst av jordens resurser. I alla samhällen ransoneras därför tillgången på materiella ting på något sätt. I ett kapitalistiskt samhälle sker det genom marknaden, vilket innebär att den som är rik får en större tilldelning av varor och därmed tillåts ta upp ett större ekologiskt utrymme än de fattiga. Alternativet är att samhället medvetet sätter gränser för hur mycket resurser var och en kan förbruka och hur mycket växthusgaser var och en får lov att ”släppa ut”. Den sortens ransonering utgår inte bara ifrån vad samhället just nu tekniskt kan producera utan också hur mycket vi på lång sikt kan tillåta oss utnyttja jordens resurser. Vi förordar sålunda ransoneringar och kvoteringar framför skatter, avgifter och utsläppshandel. Ransoneringar handlar inte om att fullständigt kontrollera varje enskild individs varukonsumtion, utan är främst till för att sätta ett tak för produktionen och därmed reglera de värsta klimatbovarna – företagen.

10. Vi är inte motståndare till att enskilda individer tar ett ansvar för miljön och agerar därefter. Tvärtom, vi strävar själva efter att vara föregångare på detta område så länge som det inte används som ett sätt att göra frågan opolitisk och något som beror på individens samvete. För att som enskild individ minska sin inverkan på klimatet räcker inte. Privata handlingar och politiska delstrider som dämpar växthuseffekten är steg i rätt riktning, men bara om den planlösa vinstdriften ersätts av en demokratisk resurshushållning har vi någon chans att göra den gigantiska omställning som krävs.

11. För att klimatkrisen skall kunna mötas krävs en gigantisk satsning på alternativa energikällor som sol-, vind-, våg-, och vattenkraft. Här måste göras mycket storskaliga investeringar framför allt i den fossilbränsleberoende transportsektorn; vi förespråkar en omflyttning till transporter på järnväg och överhuvudtaget en utbyggd kollektivtrafik. Resurser måste också läggas på forskning och utveckling. Detta måste göras nu. Resurser till dessa projekt måste tas från de mest välbeställda i samhället och resursslukande verksamheter som inte fyller något sant mänskligt behov, som exempelvis krigsmakten.

12. Den odling av biobränsle som sker i delar av Latinamerika visar dock att det finns risker i samband med att alternativ till de fossila bränslena tas fram. Om man ersätter regnskog, som sväljer koldioxid, med sockerrör för etanolproduktion, har man inte på ett positivt sätt bidragit till att minska växthuseffekten. Snarare tvärtom. När sådana avvägningar görs krävs det därför att politiker och rörelser, inte företag, fäller avgörandet. I samhällen där många människor idag inte har möjlighet att äta sig mätta är det också bakvänt och förkastligt att bördiga jordar används till energiproduktion. Men det går inte att ha en kritisk hållning till samtliga biobränslen, utan de kan på vissa tider och platser spela en positiv roll.

13. Kärnkraften, en ytterst farlig energikälla från utvinningen av råvaran till utsläppen av kylvattnet, innebär av flera anledningar inte ett stabilt försvar mot klimatförändringarna. Investeringskostnaderna är gigantiska, det saknas en rimlig lösning på avfallsfrågan vilket leder till att kostnaderna kommer att ackumulera sig i framtiden, och det finns allvarliga kopplingar till vapenindustrin och risk för kärnvapenspridning. Det finns därmed starka marknadskrafter som har intressen av att kärnkraften består och försvaras. Uran är inte en oändlig resurs och kommer att minska snabbt om antalet reaktorer byggs ut i global skala. Klimatrörelsen måste stå emot trycket från kärnkraftslobbyn, och avvisa kärnkraften som en möjlig lösning på klimat- och energiproblemen.

14. Alternativ energi kommer med all sannolikhet inte att räcka till för att ersätta de fossila bränslena i den takt som krävs. Därför krävs en rad energibesparande åtgärder; alltså en övergång till ett energisnålare samhälle. Att minska produktionen av kött till förmån för vegetariska livsmedel är exempelvis av stor betydelse. Viktigast är dock att minska dagens jättelika konsumtions- och produktionsvolymer av varor som kräver energi för att tillverkas och att transporteras till konsumenterna. Att minska dessa går dock på tvärs med kapitalismens funktionssätt, som kräver allt större produktionsserier och allt fler produkter att sälja. Valet mellan ständigt ökad förbrukning av materiella ting och mänsklig överlevnad är lätt, förutsatt att vi överhuvudtaget får göra valet. Ett sådant val kan bara ske gemensamt, på samhällsnivå och vi kommer därför tillbaka till frågan om makten över samhället och dess produktion.

15. En rättvis klimatomställning kommer inte att bli verklighet av sig själv. Liksom i alla andra samhällsfrågor krävs det sociala aktörer. En så omfattande förändring kommer att präglas av och vara beroende av samhällets grundläggande motsättning: den mellan arbete och kapital, mellan dem som lever av att sälja sitt arbete och dem som berikar sig genom att köpa det. Det gör det nödvändigt att formulera klimatkrav och organisera klimatkampen på ett sätt som förmår lösa arbetarklassens problem, dagliga såväl som långsiktiga. Samtidigt är arbetarklassen en del av det nuvarande samhället, präglas av den konsumtionshysteri som råder, och är målet för kapitalismens behov av masskonsumtion. Även om kapitalistklassen lever bra mycket mer resursslösande, så lever även den västerländska arbetarklassen utöver de ekologiska ramarna. De etablerade konsumtionsmönstren måste därför förändras. Dagens ohållbara förbrukning av resurser är dock inte främst ett resultat av att människors krav på ökad konsumtion. Drivkraften är istället kapitalismens jakt på ökad vinst. En väsentlig del av konsumtionen är dessutom sådant som inte på något sätt höjer levnadsstandarden, till exempel de jättelika militärutgifterna, de ständigt ökande transporterna av likvärdiga varor världen runt eller långa resor till jobb och vardagsbestyr. Som socialister måste vi vara tydliga med att de rika ska vara de som skall spara mest och göra den största omställningen i en ekologiskt betingad övergång till ett energisparande samhälle. Arbetarklassen skall inte stå tillbaka en millimeter gentemot kapitalägarna, utan måste vara den klass som tjänar mest och förlorar minst på omställningen till ett energisnålare samhälle.

Dagens konsumtionssamhälle skapar oss inte egentligen högre levnadsstandard, utan upprätthålls genom politiskt, socialt och kulturellt tryck, samt mängder av reklam. Minskade produktionsvolymer innebär dock att vi kan ta ut en del av de senaste decenniernas produktivitetsökning i kortare arbetstid istället för i ökat konsumtionsutrymme, och på detta sätt öka den del av produktionsvärdet som kommer arbetarklassen till godo. Med mer fritid och bättre miljö ökar vår levnadsstandard. Vår utmaning blir att finna en väg där arbetarklassens dagliga intressen och kamp kuggar i den ekologiskt nödvändiga förändringen. Att formulera och organisera kring fackliga krav som är klimatsmarta och pekar i riktning mot ett hållbart samhälle. Frågan om sänkt arbetstid måste därför få en överordnad ställning. Omställningen till ett energisnålare samhälle måste innebära att arbetarklassen jobbar mindre på kapitalistklassens bekostnad, att den minskande varukonsumtionen främst drabbar samhällets rika, samt att den reella levnadsstandarden – innefattande ren miljö och fritid snarare än prylhysteri – för arbetarklassen ökar.

16. Socialistiska Partiet har varit aktivt kring miljöfrågor och i miljörörelsen nästan sedan vårt bildande. 1977 antog vi en första resolution om Socialism och Ekologi. Tidigt tog vi också upp klimatfrågan i vår press. Liksom de flesta andra har vi dock inte förrän på senare år insett klimathotet i dess fulla vidd. Det är därför av största vikt att vi organiserar och konsekvent följer med i vad som händer med klimatet och i klimatdebatten, och rapporterar om detta i våra media. Partiet centralt och avdelningarna måste arbeta med frågan både i den skriftliga propagandan och genom att aktivt söka krav och frågor att driva som förenar klasskamp, feministisk kamp och klimatkamp.

Att föra in debatten och klimatrörelsen på arbetsplatserna, där löntagarna finns samlade och kan agera kollektivt är centralt, särskilt i Sverige där de arbetande till övervägande del är fackligt organiserade. Arbetarrörelsens nuvarande ledning har dock till största delen anammat arbetsgivarens krav på ständig ekonomisk tillväxt som överordnat mål, utan att ifrågasätta tillväxtens inriktning eller om den är ekologiskt hållbar. Detta måste vi utmana, och återuppväcka rörelsens krav på kortare arbetstid. Ett stort problem är dock att de flesta fack är toppstyrda av ledare som lever och verkar långt från medlemmarnas vardag och kontroll. Inom industrin går de dessutom ofta i armkrok med företagen för att försvara ”konkurrenskraften” (det vill säga vinsterna) och reflekterar sällan eller aldrig över produktionen och dess inriktning. Hur viktigt det än kan vara att få med fackliga representanter i rörelsen är inte mycket vunnet om man inte når medlemmarna på arbetsplatserna.

Socialistiska Partiets målsättning är att vara och uppfattas som en kraft som verkar för en klassinrikting och en feministisk inriktning i klimatrörelsen, liksom vi i vårt eget arbete strävar efter att förena klimatkrav med klasskrav och feministiska krav. Detta skall synas i vårt skriftliga material men framför allt i vårt vardagliga politiska arbete.

17. Kvinnor drabbas hårdast av klimatförändringarna; detta gäller framför allt arbetarklassens kvinnor och fattiga kvinnor runt om i världen. Skall en ekologiskt hållbar utveckling bli möjlig behöver de förändringar som genomförs utgå från kvinnors livsvillkor, och inte utgå från mannen som norm. Män gör större ekologiskt fotavtryck än kvinnor, oavsett klass, och män står för den största klimatpåverkan. När det gäller konsumtionsmönster, som svarar för en del av klimatpåverkan, kan en förändring uppnås genom att män tar större ansvar för hem och hushåll. Detta kommer att förändra mäns konsumtion vad gäller bland annat transporter, boende och dagligvaror, vilken idag på ett övergripande plan är mer klimatskadlig än kvinnors konsumtion. På bland annat detta sätt kopplas klimatpolitiken till den feministiska kampen.

18. Energikrisen kommer att medföra ett alarmerande och nytt krigshot som uppkommer ur den interimperialistiska och inomkapitalistiska konkurrensen om kontroll över naturtillgångarna, i synnerhet fossila energikällor, liksom ur försvaret av oljans vinster och de privilegier som är knutna till dem. Det finns en överhängande risk för en barbarisk och vapenskramlande kapitalistisk och patriarkal upplösning på klimatkrisen – till skada främst för de fattigaste människorna, för fattiga generellt, för arbetarklassen, för katastrofoffer, för klimatflyktingar, och i synnerhet för kvinnor. Kvinnor är de med minst resurser och har därmed mindre möjligheter att skydda sig eller bygga upp ett nytt liv vid klimatkatastrofer. Eftersom det är kvinnor som i störst utsträckning tar hand om barnen, betyder detta även död och stort lidande för otaliga barn som har ännu mindre makt att påverka sina livsförhållanden. De ideologiska – ofta rasistiska – yttringar som underblåser sådana lösningar måste bestämt bekämpas.

19. På samma sätt motsätter vi oss att skylla klimatförändringarna på befolkningstillväxten i de fattiga länderna. Det existerar en oemotsäglig koppling mellan ekonomisk utvecklingsnivå och befolkningsutveckling, och fattigdomen i utvecklingsländerna är främst orsakad av de rikare ländernas imperialism. Vi står fast vid kvinnors rätt att själva bestämma över huruvida de vill ha barn eller inte; en rätt som innebär att kvinnor skall ha fri tillgång till preventivmedel och rätt till abort. Internationella valutafondens och Världsbankens diktat om strukturanpassning, som anbefaller nedskärningar i välfärden, måste förkastas.

20. De industrialiserade länderna måste svara positivt på förslag från fattigare länder som för att skydda den biologiska mångfalden och bidra till en stabilisering av koldioxidhalten i atmosfären erbjuder sig att inte exploatera fossila bränsletillgångar i utbyte mot viss kompensation för uteblivna vinster (exempelvis Ecuador). I detta sammanhang måste vi trycka på att de industrialiserade länderna i Nord måste ta sitt historiska ansvar för de katastrofer som klimatförändringarna orsakar de fattigare länderna i Syd. Koldioxidutsläppen i Syd skulle dessutom kunna minska om mer modern teknik fördes över till utvecklingsländerna. Kapitalismens patenträttigheter utgör här ett stort hinder.

För de fattiga länderna är det ännu viktigare att industriländerna byter kurs, samt att regeringarna i dessa länder avbryter alliansen med det utländska kapitalet och avstår från exportledd utveckling. Dels för att ge dem ett utrymme att bygga upp en produktionsapparat som kan tillfredsställda befolkningens viktigaste behov. Dels för att en stor del av det som idag produceras i länder som Kina och Indien är till konsumtion i de rika länderna. Men också för att den modell för utveckling som idag erbjuds är en kapitalistisk utveckling som bygger på dominans genom skuldbörda, på underordning genom orättvisa handelsavtal, på snedvridna konsumtionsmönster och resursslösande produktionssystem.

Ju längre in på den ohållbara kapitalistiska vägen dessa länder går, desto svårare blir sedan den nödvändiga omställningen. För den stora majoriteten i Syd är det inga problem. För dem är det ingen uppoffring att avstå från flygresor, bilar eller ständigt nya modeller av elektroniska apparater. I synnerhet behöver de inte bombplan eller missiler. De omedelbara behov som behöver tillfredsställas i världen handlar om rent vatten, skolor, sjukvård, pensionssystem, tillräckligt med mat. Nord står för en stor majoritet av utsläppen, medan Syd drabbas hårdast av de negativa effekterna. I Syds länder är det dessutom de fattigaste som drabbas värst och blir klimatflyktingar.

21. Jorden åt dem som brukar den. Bönderna ska i första hand odla för sin egen och stadsbefolkningens behov. Närproducerad och icke-genmodifierad mat är lika viktig i alla länder, rika som fattiga. Alla odlingsmöjligheter måste tas till vara om försörjningen ska tryggas för hela jordens befolkning. Varje land måste utifrån sina egna förutsättningar ta ett lika stort ansvar för hälsa, miljö och klimat.

22. Med hänsyn till kapitalismens logik, förvärrad av nyliberalismen, är det angeläget att utveckla en alternativ global plan som kombinerar en omställning inom energisektorn med omfattande åtgärder för energisparande. En sådan plan bör hållas oberoende av kostnader och vinstutveckling, och respektera varje människas lika rätt att konsumera och släppa ut koldioxid inom biosfärens biologiska och fysiska gränser. I planen måste ingå att jämställdheten är en förutsättning för en varaktig hållbar utveckling, där jämställdheten är både mål och medel.

Införandet av en sådan plan innebär ett brott med tillväxtens logik, med kapitalismens globalisering och oavbrutna konsumerande, och ett undertryckande av de sektorer vars verksamhet är onyttig eller skadlig. Det innebär en förnyelse av den allmänna sektorn, kollektivt ägandeskap av energikällorna, en allomfattande omfördelning av välståndet mellan länderna, samhällsklasserna och könen, liksom folkflertalets deltagande genom demokratiska kontrollprinciper och praktiker. En demokratisk, socialistisk och feministisk planekonomi utgör det bästa och enda sant humanistiska svaret på klimatkrisen.

23. Energi- och klimatkrisen innebär att kapitalismen utgör ett hot mot mänsklighetens grundläggande livsvillkor. Eftersom det socialistiska svaret inte ”bara” är att ställa produktionen under arbetarstyre utan också att anpassa produktionen till de ekologiska ramarna, kallar vi det samhälle vi strävar efter för ”ekosocialistiskt”. Detta är ett begrepp som börjat användas i många länder och bildandet av ett internationellt ekosocialistiskt nätverk utgör här ett viktigt steg.

24. En global rörelse för klimatkamp har redan uppstått, i Sverige manifesterat bland annat genom att etablerade miljöorganisationer som Miljöförbundet Jordens Vänner vuxit till kring frågan, att den nya aktionsgruppen Klimax bildats och att folkrörelsen Klimataktion startat. Vi i Socialistiska Partiet arbetar efter förmåga inom de befintliga och framväxande klimat- och miljörörelserna för att stärka dem och bygga dem till verkliga massrörelser. Vi förespråkar en inriktning på massaktivitet och klass- samt feministiskt perspektiv, både i program och arbetsmetoder. Det innebär bland annat att vi är för att dessa rörelser är oberoende av kapital, stat och makthavare och att de strävar efter att bygga upp allianser med arbetarklassen och dess organisationer.

25. Det kommer att krävas bredast möjliga enhet i kampen på global skala för att mobilisera ett massivt tryck som kan tvinga regeringarna att vidta radikala åtgärder. Samtidigt måste de sociala och demokratiska rättigheterna respekteras. Även om vi inte tror att detta kan bli verklighet utan de genomgripande samhällsförändringar vi skissat tidigare, och de maktskiften som kan göra sådana förändringar möjliga, är situationen inte hopplös. Uppgiften är idag att bygga massrörelser. Dessa måste driva krav på att – här och nu – genomföra konkreta åtgärder för att stoppa den globala uppvärmningen. Att föra in debatten på arbetsplatserna, där löntagarna finns samlade, organiserade och kan agera kollektivt, är centralt.

26. Det finns flera sociala rörelser som bidrar till att utveckla alternativ till kapitalismens uppdrivna produktionsspiraler (kamp mot i synnerhet olje- och gasutvinning, för regnskogens bevarande, för rätten till ett traditionellt levnadssätt, för en småskalig och ekologisk jordbruksnäring, för en alternativ sophantering som prioriterar återvinning, mot den okontrollerade utbyggnaden av transporter på väg, vatten och i luft, för gratis kollektivtrafik, för en balanserad energianvändning, mot kärnkrafts- och vapenindustri, mot tillväxten av jobbflexibilitet och tillfälliga anställningar, för en rationell användning av vatten – och för fri tillgång av vatten, som något som inte kan privatiseras, mot reklam och överkonsumtion, för gratis överföring av teknologi och kunskaper). Dessa rörelser måste uppmuntras att ansluta sig till kampen för att rädda klimatet.

27. De härskande försöker på tusen sätt att knyta upp oss alla till det kapitalistiska samhället. Ett särskilt verksamt medel är hot om arbetslöshet ifall systemets ständiga tillväxt skulle brytas. I de branscher som är starkast knutna till fossilförbränningen, till exempel bilindustrin, är det hotet särskilt närvarande. För att hindra att de som arbetar i sådana branscher sluter upp bakom ”sina” företag är det viktigt att klimatrörelsen kan ge realistiska svar om hur deras försörjning skall garanteras vid en omställning till en hållbar ekonomi. Dels handlar det om förkortad arbetstid med bibehållen lön men också om att, åtminstone i princip, visa på hur den kunskap och erfarenhet som finns i dessa företag skulle kunna användas till hållbar och socialt nyttig produktion.

Eftersom de frågor det gäller berör så stora delar av samhället är det varken önskvärt eller möjligt att försöka finna lösningar som går runt de existerande klassmotsättningarna. Om klimatrörelsen skall ha framgång krävs att den blir en verklig folkrörelse, förankrad i arbetarklassen i vid mening, och får därför inte genomsyras av den patriarkala struktur som hotar att exkludera kvinnor. Klimatfrågorna behöver kopplas till krav på rättvisa, jämlikhet, jämställdhet och välfärd, och allianser skapas med andra folkliga rörelser som driver sådana frågor. Idag saknas de krafter som kan bära upp en lösning på klimatfrågan. De aktivistorganisationer som finns är alltför svaga och arbetarklassen har inte självförtroende och erfarenhet nog att utmana kapitalet, vare sig i klimatfrågan eller mer traditionella klassfrågor. För att skapa en massrörelse som kan lösa klimatfrågan måste väldigt många människor vinna ett grundläggande kollektivt självförtroende. Inte så att det går att vänta på att klassmedvetandet ska växa sig starkt och sedan ta upp klimatfrågan. Men en växelverkan mellan aktivitet kring omedelbara klass- och jämställdhetsfrågor och debatt, strid och organisering kring klimatfrågan är helt nödvändig.

28. I Sverige och andra stater med stark facklig tradition är det av yttersta vikt att få med sig fackföreningsrörelsen in i klimatkampen. Facket samlar de arbetande, vilka är en nyckelgrupp. Facket är också den aktör som kan ställa krav på att jobben tryggas och att bördor och vinster delas solidariskt när kapitalismen går in i kris. Vi måste arbeta för att våra fackföreningar blir aktiva i klimatfrågorna. På grund av den försvagning som fackföreningsrörelsen under lång tid genomgått är det nödvändigt att mobilisera för att alla – framför allt ungdomar, kvinnor, invandrare – organiserar sig fackligt och politiskt samt driver krav för en förändrad politisk inriktning. Det behövs verkliga politiska krafttag för en omställning till dagens och morgondagens alternativa energi och infrastruktur.

29. Den kapitalistiska klimatkrisen hotar mänsklighetens överlevnad och de härskande kommer bara att vidta de åtgärder de tjänar på. Men det innebär inte att slaget är förlorat. Historien har visat att mänskligheten är förmögen att lösa de problem den ställts inför. Det har den gjort med tekniska och vetenskapliga framsteg, men framför allt genom att omvälva de sociala förhållandena när dessa har blivit ett hinder för mänsklighetens utveckling. Dagens kris kommer att avgöras av huruvida arbetarklassen klarar av att störta det kapitalistiska systemet och påbörja uppbygget av det frihetens rike som var arbetarrörelsens mål när den växte fram. Vi är övertygade om att detta inte är ett omöjligt mål. Det är tvärtom det enda mål som är möjligt.

Konstigt väder

Ledare Internationalen nr 29, 18/ 7 2000

En drastisk minskning av storstädernas koldioxidutsläpp kan mycket väl kombineras med ett sänkt bensinpris på landsbygden.

Under de senaste tre åren beräknas 100 000 människor ha dött på grund av växthuseffekten. Regnet vräker ned och spolar bort människor, hus och vägar. Eller så faller det inte alls.
I förra årets översvämning i Venezuela omkom 30 000 människor. I Moçambique har livet äntligen så smått börjat återvända efter regnkatastrofen tidigare i år som kostade 700 livet och gjorde 330 000 människor hemlösa. Samtidigt höjs nu allt fler varnande röster om en annalkande svältkatastrof på Afrikas horn på grund av det uteblivna regnet.

Det är konstigt väder.

Som vanligt är det de fattigaste på jorden som får betala. I värsta fall med sina liv.
Miljöforskare världen över är ense om ungefär hur mycket växthusgaser som kan släppas ut om risken för allvarliga klimatstörningar ska hållas på en rimlig nivå. Mycket förenklat kan den nivån översättas till ett genomsnittsutsläpp på knappt 2 ton koldioxid per person och år. De nuvarande utsläppen motsvarar cirka 4 ton, det vill säga ungefär dubbelt så mycket som jorden tål Men utsläppen är inte jämt fördelade. Till exempel släpper USA ut ungefär 20 ton per person och år, Sverige cirka 7 ton. Moçambique och Honduras, två länder som drabbats hårt av växthusrelaterade översvämningar de senaste åren, släpper däremot ut mindre än ett ton per år.

Om varje land har rätt till lika stora utsläpp av koldioxid, innebär det för Sveriges del en minskning med ungefär 75 procent. Det kan låta mycket. Ändå menar många miljöorganisationer på det södra halvklotet att en sådan minskning är alldeles för liten. De hänvisar till att det är de samlade växthusgaserna i atmosfären som orsakar den globala uppvärmningen, och menar att man måste se till vem som historiskt sett svarat för utsläppen. Om man ser det på det sättet har länderna på den norra halvklotet förbrukat sitt miljöutrymme för länge sedan. Den rika världen har en ekologisk skuld till den fattiga, en skuld som bara ökar.

I Sverige pekar just nu all statistik åt fel håll: koldioxidutsläppen har ökat med ca 5 procent sedan 1990, och de förväntas öka ytterligare 10 procent till år 2010. Detta beror framför allt på att antalet flyg och långtradartransporter ökar stadigt. Utsläppen från inrikes transporter uppgick år 1990 till c:a 18,8 miljoner ton och till år 2010 väntas de öka till c:a 22,5 miljoner ton.

Ökad bilism och flygtrafik är del i samma idé om ökad tillväxt genom ökade transporter (baserade på fossila bränslen och individuella lösningar). Det ligger ett samhälleligt vägval i varje trafikpolitiskt beslut. Väljer man bilismen väljer man också bort kollektiva lösningar. Miljarder till Dennispaket eller kollektivtrafik. Statliga investeringspengar till storflygplats på Södertörn, eller satsningar på ekologiska höghastighetståg baserade på ny magnetteknik.

De beslut som fattas idag avgör vilket manöverutrymme som finns i framtiden. En drastisk förändring av den svenska trafikpolitiken är nödvändig. Koldioxidutsläppen måste minskas. Det handlar om global rättvisa och jordens överlevnad.

Växthuseffekten och kapitalismen

Del 5 av 5 i serien Stormens år

Ursprungligen publicerad som ”Därför kan växthuseffekten inte stoppas under kapitalismen” i Internationalen 13 december 2001 som en del i serien Stormens år 3. Också publicerad i Moteld nr 10.

Krisen som skapas av växthuseffekten liknar ingen annan kris i mänsklighetens historia. Genom decentraliserade utsläpp av i sig ganska harmlösa gaser håller vi på att förstöra förutsättningarna för mänskligt liv på den här planeten.

Vi står inför ett monumentalt problem, ett problem som kapitalisterna och deras företrädare i parlament, statsledningar och internationella institutioner visat sig helt oförmögna att lösa.

Det är ingen slump. Kapitalismen är ett flexibelt system, som kunnat anpassa sig till nya situationer ett otal gånger. Det har visat sig möjligt att lösa miljöproblem inom dess ramar, under två förutsättningar: att det finns ett tillräckligt stort tryck utifrån, en miljöopinion, och att problemet är begränsat. Ett exempel på att det faktiskt är möjligt är förbudet mot freoner. Här stod vi inför ett enormt hot, hål i ozonlagret, som hade en mycket tydlig källa. Trots det så ägnade den ledande freontillverkaren, DuPont, 14 år åt att förneka att det fanns något samband mellan ozonförtunning och freonutsläpp.

Växthuseffekten och ozonhålet

En allt digrare bevisning tvingade dem slutligen att erkänna sambandet, men först sedan de försäkrat sig om en så lång utfasningstid som möjligt, och inte minst: först sedan de erövrat den största marknadsandelen för freonersättningar.

På vissa sätt liknar växthuseffekten ozonhålet. Det handlar om utsläpp av gaser från en diffus källa. I ozonets fall miljontals sprayburkar och kylanläggningar, i växthusgasernas i stort sett all mänsklig aktivitet som kräver tillförd energi. Det är inte gift som rinner ur ett rör, det går inte att på något enkelt sätt hitta någon som är direkt skyldig. Möjligheterna att först förneka problemen, sedan bolla runt skulden, är oändliga.

En annan likhet är att en inskränkning i gasutsläppen i båda fallen står i direkt motsättning till en av kapitalismens mest grundläggande beståndsdelar: den ständiga jakten på allt större marknader. Som kapitalist vill jag alltid sälja mer av min vara, och jag vill alltid att kunden köper av mig, inte av min konkurrent. Vinsten är det som driver mig, och om jag för en sekund glömmer det kommer de som äger aktier i mitt företag att påminna mig per omgående. Omsorg om vår gemensamma luft, vatten och jord kommer i bästa fall i andra hand. (Ofta mycket längre ned på prioriteringslistan.) Om jag inte resonerar så kommer jag mycket snart att ha försvunnit från marknaden.

Drog in effektiviseringsprogram

Hur det här fungerar visades tydligt i en studie som Världsnaturfonden gjorde i USA 1998. De granskade vad som hände med programmen för energieffektivisering i offentligt ägda energibolag som privatiserades. Studien, som baserade sig på siffror från Energidepartementet, visade att motsvarande 7,4 miljarder kronor skurits bort i programmen under perioden 1993 – 1997. Pengarna blev vinst för företagen, och samtidigt ökade försäljningen. Energianvändarna köpte energi för 10 miljarder mer årligen än de skulle gjort om programmen genomförts, och 11 miljoner ton extra växthusgaser släpptes ut.

En tredje likhet mellan freoner och växthusgaser är att ett av huvudskälen till företagens motstånd mot förändring är att de lagt ner enorma summor på att utveckla produkterna. De har satsat på forskning och utveckling, de har byggt upp en produktionsapparat, ett distributionsnät och de har satsat på marknadsföring. Alla de här investeringarna har de gjort för att de ska tjäna pengar i framtiden, inte för att produktionen plötsligt ska läggas ner.

Omätliga investeringar

Men när vi börjat granska investeringarna blir också skillnaden uppenbar. Just nu investerar ett enda bolag, BP Amoco, på ett enda ställe, i Alaska, 10 miljarder kronor årligen på att utvinna ny olja. Resurserna som lagts ner i oljeutvinning, raffinering och distribution, som investerats i kolgruvor, i förbränningsanläggningar och inte minst i att bygga upp hela bilindustrin är omätliga.

En annan skillnad är att det inte finns någon enkel ersättning för olja och kol. I freonens fall ersatte man ett kylmedium med ett annat, men den grundläggande tekniken förblev densamma. Det är med största säkerhet inte möjligt i fallet med de fossila bränslena.

Att ställa om till förnyelsebara energikällor kommer att kräva en total teknikomläggning i hela samhället. Den mäktar inte storföretagen att genomföra. Ett bolag som till exempel föresatte sig att ersätta privatbilismen i Stockholm med bussar och spårbunden trafik skulle med största sannolikhet gå i konkurs: investeringarna i till exempel nya tunnelbanelinjer skulle vara enorma, och det skulle inte kunna garantera de vinster eller omloppstider som moderna kapitalister kräver.

Marknadssystemet ett hinder

Själva marknadssystemet är ett stort hinder för ny teknik. Det klassiska, och fortfarande giltiga, exemplet är solfångarna. Det finns idag flera olika rimligt effektiva sätt att ta vara på de 1000 kWh per kvadratmeter som solen strålar in varje år på våra breddgrader. I rapporten Solenergi, utgiven av Energimyndigheten 2000, ställs frågan varför solfångare inte utnyttjas i större utsträckning. Svaret är att det är de höga investeringskostnaderna som är problemet, driftskostnaderna är lägre än för alla andra energisystem. Höga investeringskostnader betyder helt enkelt att panelerna är dyra att köpa. Varför är det så? Jo: de är dyra, vilket ger en låg efterfrågan, vilket betyder små produktionsvolymer, vilket gör produktionen hantverksmässig, vilket i sin tur leder till att de är dyra, och därför är efterfrågan liten…

Samma problem kommer att drabba den bränslecellsdrivna bilen. Bensinstationerna säljer inte vätgas, eftersom det inte finns någon efterfrågan. Å andra sidan: hur ska det kunna uppstå en efterfrågan om det inte finns något utbud? Killen som köper den första bränslecellsbilen – var ska han tanka?

Det faktum att de fossila bränslena är en grundläggande förutsättning för att samhället i den industrialiserade världen ska fungera lägger till ännu en dimension: den geopolitiska. Under de senaste 15 åren har fyra stora krig förts för att kontrollera oljan: det mot Irak, det mot Tjetjenien, det mot Jugoslavien och det mot Afghanistan. Fler krig eller andra ingrepp från de imperialistiska ländernas sida är att vänta inom en snar framtid: Sudan, Somalia, Libyen…

Oljan som maktmedel

Oljan blir genom sin strategiska betydelse också ett maktmedel. Om en teknikomläggning genomförs till exempelvis solenergi, en energikälla som är någorlunda jämnt fördelad över klotet, försvinner en av de viktigaste baserna för de imperialistiska ländernas dominans över världen, och inte minst över varandra, i en hierarki med USA högst upp och små perifera stater som Sverige glatt påhejande vid kortsidan i de lägsta divisionerna.

Mänskligheten står inför hot som är större än någonsin förr, möjligen undantaget atombomben. Det finns ingen lösning på problemen inom det rådande systemet. Borgarklassens företrädare tvingas dock att agera, eftersom de annars riskerar att förlora initiativet i den politiska utvecklingen. I det läget väljer de att skapa illusionen av att problemen håller på att lösas, ofta med hjälp av forskare och aktivister som i grund och botten har ett ärligt uppsåt.

Det var syftet med ”Tillväxtens Gränser” 1972, med Bruntlandrapporten 1988, med Agenda 21 1992 och med Kyotoprotokollet 1997.

De senaste två modelösningarna handlar båda om att köpa sig rätten att förstöra för andra. Huvudvikten i Kyotoprotokollet ligger vid handel med utsläppsrättigheter, gärna på börser där de kan bli medel för spekulation, och allra helst i ett system där företagen som idag förstör miljön tilldelas utsläppsrättigheter som de sedan kan använda, om det är mest lönsamt, eller sälja om de kan tjäna mest pengar på det.

Skatteväxling och nedskärningar

Den svenska versionen av ”köp dig rätten att förstöra för andra” kallas grön skatteväxling, och av någon anledning, antagligen för att Svenskt Näringsliv för tillfället är mot, fått rykte om sig att vara radikal. Tanken är att skatten på arbete ska sänkas, och skatten på utsläpp ska ökas.

Idén har sitt ursprung i en romantisk tanke om att mänsklig muskelkraft skulle kunna ersätta bränsle och kemikalier. I ett modernt samhälle är det rent nonsens.

Om det genomförs kan förslaget få en av två effekter. Antingen sätts nivåerna så lågt att utsläppen fortppas under kapitalismen sätter som förut, och då är det värdelöst, eller så sätts de på en nivå där utsläppen, och med dem skatteintäkterna, minskar, och då får vi en direkt koppling mellan minskade utsläpp och nedskärningar i den offentliga sektorn.

Att förslag om olika metoder för att köpa sig rätten att förstöra miljön blivit populära under senare år beror på att miljörörelsen och vänstern försvagats under de senaste kvartsseklet, och att radikala åtgärder verkar allt mindre möjliga att framtvinga, om man ser det från grön ståndpunkt, och allt mindre verkar som något man kan tvingas genomföra om man ser det från kapitalets.

Inte desto mindre kommer de att bli nödvändiga. En total teknikomläggning kommer inte att vara möjlig utan en demokratisk planering av ekonomin, och därmed en demokratisk styrning av samhällsutvecklingen.

För att inte bara stoppa växthuseffekten, utan också stoppa utplundringen av ändliga resurser vare sig det gäller livsformer eller mineraler eller annat oersättligt krävs att vi bryter med kommersialism, vinstjakt, konkurrens och imperialistisk geopolitik. Inget av det är möjligt inom kapitalismens ramar.

Ensidigt inriktad på produktion

Arbetarrörelsens historia på miljöområdet är inte stolt. Både den stalinistiska byråkratin i öst och den socialdemokratiska byråkratin i väst har varit ensidigt inriktad på att producera allt mer, allt fortare. I båda fallen för att försvara sina egna intressen, och med hänvisning till marxismens teori om att det är produktivkrafternas utveckling som kommer att frigöra mänskligheten.

Om de läst sina källor lite mera noggrant skulle de kanske inte uttalat sig lika tvärsäkert. Så här skrev Friedrich Engels 1882: ”Men låt oss inte smickra oss själva alltför mycket på grund av vår seger över naturen. För varje sådan seger slår tillbaka mot oss själva. Den ger oss först de resultat vi väntat oss, det stämmer, men i andra och tredje led ger den oss oväntade resultat, som inte sällan omintetgör de första. Folken som i Mesopotamien, Grekland och mindre Asien högg ner träd för att möjliggöra odling föreställde sig inte att de med träden högg ner de reservoarer som samlade upp fukt, och därmed lade grunden för det förbrända tillstånd länderna befinner sig i idag”.

Väderförändringar: mer än palmer i Alperna

Ursprungligen publicerad i Internationalen 2001 som en del i serien Stormens år 3. Också publicerad i Moteld nr 10.

52 döda och 80 000 hemlösa efter en regnkatastrof i Moçambique. Reuters rapporterar den 10 mars, och det där blir ju knappt nyheter längre. Bara ett år tidigare dödades 700, och 500 000 blev hemlösa i en annan regnkatastrof i samma land.

Inget enskilt oväder går att härleda till växthuseffekten. Men att högre temperaturer innebär ett mer extremt väder, ja det är bara fysik på högstadienivå.

Alla energisystem strävar efter jämvikt. Värme är en form av energi. Därför kommer temperaturskillnader mellan olika luftmassor, eller mellan luft och land eller hav, att leda till att värme överförs. Det sätter luften i rörelse. Och ju högre värme, desto större energiinnehåll, och desto häftigare reaktioner.

IPCC har blickat framåt. I sin senaste rapport skriver de att nederbördsmönstren kommer att förskjutas: mer nederbörd under de kalla tiderna på året, mindre under de varma. El Niño kommer att förstärkas, liksom monsuncykeln. Värmeansättningen i havet till de norra halvklotet, Golfströmmen, kommer att försvagas. I en utblick förbi 2100 är det möjligt att den helt avstannar.

Mera torka

Det är också troligt att torka blir vanligare i de områden som redan idag är torra, och att vindarna i orkaner blir starkare.

Havsytan kommer att stiga mellan 9 och 88 centimeter när vattnet utvidgar sig i värmen och glaciärer och inlandsisen på Grönland smälter. Höjningen hålls dock tillbaka av att istäcket på Antarktis blir tjockare till följd av större nederbörd.

Ändå spår forskare i en annan IPCC-studie – Climate Change 2001 – att högre hav i kombination med hårdare vindar kommer att göra att låglänta områden, till exempel Bangladesh, översvämmas oftare. Tiotals miljoner kommer att drabbas.

I Climate Change 2001 listar forskarna de områden av mänsklig verksamhet som är känsliga för klimatförändringar: jord- och skogsbruk, boende i kustzoner, fiske, boende som en följd av naturkatastrofer, energiförsörjning, industri och hälsa.

Mindre skördar

Framtiden ser mörk ut: forskarna förutspår minskade skördar i tropiska och subtropiska regioner, och i mindre utsträckning i hela världen, sämre tillgång på vatten i de regioner som redan är torra, större spridning av sjukdomar som bärs av insekter, till exempel malaria, eller av vatten, till exempel kolera. Dessutom ökar risken för epidemier vid regnkatastrofer.

Fler värmeböljor kommer att öka dödligheten hos gamla och fattiga i världens storstäder. Mer nederbörd leder till fler laviner, jordskred och lerras. Torka kommer att skada byggnader, därför att marken krymper när fukten försvinner, och därmed skadas grunden.

Vissa positiva förändringar

Vissa förändringar kan vara positiva: färre dör av extrem kyla, skördarna ökar i vissa områden, förutsatt att temperaturhöjningen inte blir för stor, och avkastningen från skogsbruket ökar.

FN-studien konstaterar också att vår förmåga att hantera förändringar i klimatet beror av teknologisk nivå, tillgång på pengar, utbildning, resurser för informationsspridning och infrastrutur. De områden som drabbas hårdas av klimatförändringarna är också de som har sämst förutsättningar för att hantera dem, säger IPCC.

Missväxt, hetta, översvämningar, sjukdomar…

Del 4 av 5 i serien Stormens år

Ursprungligen publicerad i Internationalen 20 januari 2000 som en del av bilagan Stormens år 2. Också publicerad i Moteld nr 10.

Växthuseffekten utgör ett direkt hot mot människor i hela världen, även om riskerna varierar mycket beroende på var du bor. Det hävdar organisationen Läkare för Socialt Ansvar i USA.

Minskande skördar utgör det största hotet. Högre temperaturer och mindre regn kan göra traditionella grödor omöjliga att odla i stora områden. Stigande havsnivåer kan lägga viktig åkermark under vatten i tätbefolkade områden. Skördar kan komma att spolas bort av regnkatastrofer och översvämningar. Världshälsoorganisationen har räknat ut att växthuseffekten kan leda till ytterligare 300 miljoner fall av undernäring.

Extrema temperaturer kan leda till att fler dör av värmeslag, speciellt gamla, barn och låginkomsttagare som inte har råd med luftkonditionering. Folk med andnings- eller hjärtsjukdomar kommer också att vara speciellt utsatta.

Luftföroreningarna kommer att öka, speciellt det marknära ozonet. Högre temperatur och starkare uv-strålning skyndar på de kemiska processer som bildar ozon. Ozonet kan i sin tur oxidera molekyler direkt. I den processen frigörs fria radikaler med högt energiinnehåll. Fria radikaler skadar cellmembranen hos människan, och höjda ozonhalter kan leda till fler fall av hjärt- och luftvägssjukdomar. Studier som gjorts i USA tyder på höjda ozonhalter har samband med fall av astma hos barn.

Ändrade temperaturer leder till ändrade utbredningsområden för djur och insekter. Det innebär också ändrade utbredningsområden för sjukdomar som bärs av till exempel mygg eller råttor.

Den värsta av de sjukdomar som bärs av värddjur är malaria. Den plågar 350 miljoner människor världen över, och dödar mellan en och två miljoner varje år, mer än hälften av de som avlider är barn. Malariamyggan finns bara i områden där vintertemperaturen inte faller under 16 grader. Om det området blir större kommer myggan att breda ut sig. Världshälsoorganisationen har gjort beräkningar som visar att vi kan räkna med ytterligare mellan 50 och 80 miljoner malariafall om hundra år. Samma sak gäller för andra sjukdomar som bärs av myggor, till exempel denguefeber och gula febern.

Hjärnhinneinflammation bärs också av insekter, i Sverige till exempel av fästingar. Epidemiska utbrott av sjukdomen i St Louis i USA har visat sig sammanfalla med perioder med temperaturer över 30 grader, speciellt om föregående vinter varit våt och mild.

Växthuseffekten leder också till att sjukdomar som sprids med vatten ökar. Fler översvämningar betyder fler fall av de sjukdomar som uppträder i samband med dem, till exempel diarréer. Ökande yttemperaturer i havet leder till ökad planktontillväxt, vilket betyder fler och större blomningar av giftalger. Giftiga alger äts av fisk, och om fisken sedan äts av människor kan det leda till matförgiftningar. Vi kan också få en ökad tillväxt av den alg som är värd åt kolerabakterien. Kolera dödade 120 000 personer 1995, de flesta barn.

Men det är inte bara tidigare spridda sjukdomar som ökar, vi kan få se utbrott av helt nya epidemier. Till exempel har hantavisrusinfektionen hos navajoindianer i sydvästra USA kopplats till förändringar i den lokala gnagarpopulationen. Infektion av hantavirus leder till feber och njurskador och i vissa fall även blödningar. Dödligheten är ungefär 10 procent. Den form som indianerna fick drabbade främst lungorna, och ett tag var dödligheten 60 procent. Deer Mouse, som bär hantavirus, hålls i normala fall efter väl av sina naturliga fiender. Men våren 1993 regnade det ovanligt mycket, vilket ledde till att växtligheten exploderade och musen fick gott om föda. Antalet möss växte mycket snabbare än antalet rovdjur. Horder av möss invaderade hemmen i området där indianerna bodde, och det är sannolikt att det var den explosionsartade tillväxten av möss som spred infektionen som ledde till 50 personers död. I Sverige bär skogmusen på en mildare form av hantavirus, som ger buksmärtor, feber och tecken på njurskador, samt i sällsynta fall blödningar. Dödligheten är bara två promille.

Växthuseffekten är här

Del 1 av 5 i serien Stormens år

Ursprungligen publicerad i Internationalen 20 januari 2000 som en del av bilagan Stormens år 2. Också publicerad i Moteld nr 10.

En liten men högljudd klick forskare, alla på ett eller annat sätt finansierade av de stora oljebolagen, har under de senaste åren ifrågasatt rönen om stigande temperaturer. Men 1998 sjönk deras bästa argument som en sten. Eller rättare sagt som en satellit.

I stort sett hela deras argument har vilat på satellitmätningar av temperaturen i den lägre atmosfären. De mätningarna har visat på fallande i stället för stigande temperaturer under de senaste 20 åren. Dr. Frank Wentz på Remote Sensing Systems i Santa Rosa, Kalifornien, visade då att deras statistik innehöll ett systematiskt fel: de hade glömt att kompensera för att satelliten sakta föll mot jorden, i en takt på ungefär en kilometer per år. När korrigeringen utförts fanns inte längre någon avsvalning, tvärtom stämde värdena ganska bra med de temperaturförändringar som uppmäts på jorden.

2500 forskare

Mot sig har de forskare som förnekar växthuseffekten haft ett massiv samling data, och inte minst Intergovernmental Panel on Climate Change, 2 500 forskare från hela världen som 1995 slog fast att de temperaturförändringar som uppmätts ”näppeligen kan vara av helt naturligt ursprung”, och att ”den samlade bevisningen tyder på att det finns en urskiljbar mänsklig påverkan på klimatet”.

Under den andra hälften av nittonhundratalet steg temperaturen i världen med mellan 0,3 och 0,6 grader. Enligt NASA var 90-talet 0,1 grad varmare än 80-talet. De tio varmaste åren som uppmätts har infallit inom de senaste femton åren. 1998 var det varmaste året på 600 år (mätt med termometrar, årsringar från träd och borrkärnor ur is), 1997 det näst varmaste. 1999 var det femte varmaste, mycket på grund av att värmecykeln i Stilla Havet gått in i sin svalare del. Trots det var temperaturen i Stilla Havet förra året en av de tio högsta som uppmätts. År 2000 tros bli varmare än 1999.

Naturliga förändringar

Klimatologerna Michael MacCracken och Tom Karl ser tre möjliga anledningar till att temperaturen på jorden stiger: 1 solens instrålning ökar, 2 det handlar om naturliga fluktuationer eller, 3 det är effekten av mänskligt handlande. Att det skulle bero på ökad solinstrålning är inte troligt, därför att den övre atmosfären inte har blivit varmare, vilket den skulle ha blivit om värmen kom uppifrån.

Naturliga förändringar skulle värma vissa områden och kyla andra, och värma under en tid, kyla under andra, men vad vi ser är en utdragen värmeperiod. Vad gäller punkt tre säger de att de förändringar vi sett i praktiken stämmer med utfallet av de teoretiska modeller som gjorts för mänsklig påverkan av sammansättningen i atmosfären.

Växthuseffekten är i grund och botten naturlig. Solens strålar värmer jorden på dagarna. På nätterna försvinner värmen som solen strålat in ut i rymden igen, i from av infraröd strålning. Gaser i atmosfären, i första hand vattenånga, koldioxid och metan, lägger sig som ett lock över jordytan och hindrar att all värme försvinner. Utan växthusgaserna, som sammanlagt utgör ungefär en procent av atmosfären, skulle jordens medeltemperatur vara 33 grader lägre än nuvarande 15 grader.

Europa släpper ut mest

Under de senaste 200 åren har dock människan börjat förbränna fossila bränslen: kol och olja. Då frigörs den koldioxid som bands i de växter som senare genom geologiska processer blev fossila bränslen. Mänsklig aktivitet har gjort så att koncentrationen av koldioxid i atmosfären har ökat med trettio procent.

Europa står för 28 procent av utsläppen av växthusgas i världen, följt av USA som står för 24 procent och Kina som står för 14 procent. Afrika står för 3 procent. Om man räknar per invånare blir USA den största utsläppskällan, med 20 ton koldioxid per person och år, Kanada kommer på andra plats med 15 ton, Ryssland på tredje med 12 ton och Tyskland på fjärde med 11 ton. Indien släpper ut två ton, Kina tre. I genomsnitt släpper ett industrialiserat land ut tolv ton koldioxid per person och år, ett utvecklingsland tre ton. I USA orsakades 50 procent av utsläppen av industri och kommers 1998, 31 procent kom från transporter och 19 procent från bostadshus.

Utsläppen av växthusgaser i världen har fyrdubblats sedan 1950-talet, och fortsätter att öka.