Etikettarkiv: Kris

Spara lite krut tills det verkligen behövs!

Jag blev förvånad över Bo Almungers debattinlägg i förra numret av Fjärde Internationalen, med dess kritik mot min artikel om ”Den ekonomiska utvecklingen på 80-talet”FI 2/80.

Först på grund av det onödigt uppskruvade tonläget. Sedan genom själva udden i BA:s polemik: en kritik mot ”min” systematiska ”underkonsumtionsteori”. (Och det så mycket mer som jag själv vid ungefär samma tidpunkt som jag skrev FI-artikeln var inbegripen i en egen motsvarande polemik på annat håll, i en förberedande diskussion inför KAF:s sjunde kongress. En polemik gentemot en verklig, medvetet systematiserad underkonsumtionsteori, där efterfrågan på den kapitalistiska marknaden görs till en isolerad, bestämmande faktor, för hela den kapitalistiska krisutvecklingen!)

Att det här meningsutbytet mellan mig och BA kommit till stånd tror jag har tre skäl:

• Rubriken över min artikel var missvisande. Där får jag väl skylla mig själv. Eftersom jag aldrig satte någon egen rubrik, satte FI-redaktionen en alltför vittgående överskrift. Min avsikt var dock inte att försöka täcka in hela den ekonomiska krisutvecklingen under 80-talet, än mindre att ge mig på en systematisk förklaring till den. Den var att påvisa vissa borgerliga och reformistiska myter som ger lättköpta och skenbara recept mot krisen och ställer frågorna fel; att varna för en undervärdering av krisens djup och varaktighet och att utifrån detta stimulera fortsatta bidrag och en vidare debatt. (Ingen kan därför vara gladare än jag över det kommande material som B.A. förannonserar i sitt inlägg.)

• En formulering kring överproduktionskrisen i min artikel (sid. 4, kapitel II, andra stycket) är förvisso slarvig och missvisande då den ”förklarar” överproduktionskrisen utifrån en överproduktion av varor (vilket är ett av uttrycken för den och ingår i definitionen av överproduktionskrisen, snarare än en orsak till den). Detta (som skulle kunna vara ett element i en underkonsumtionsanalys) påtalar B.A. med all rätt, men han missar ändå den egentliga poängen i dessa korta stycken: att tända ett misstänksamhetens ljus hos läsare som satt sin lit till olika föreställningar om att en ökad ”stimulans av produktionen” genom ökade tillskott av kapital till företagen i sig skulle lösa krisen. (Jfr fortsättningen.)

Jag inser också att den konkreta polemiken mot ensidiga borgerliga argument om lönekostnadernas betydelse och en gradvist minskad kris, borde ha kompletterats (!) med ett resonemang om vad borgarna faktiskt kan uppnå på sikt genom en drastisk sänkning av reallönerna, en drastiskt ökad utsugning av arbetarklassen (med de effekter det får på profitkvotens utveckling). Det är en komplettering som B.A, gör och som jag förstås inte har något emot.

Men återigen missar B.A. syftet med att detta resonemang överhuvudtaget förs in. Det är att ifrågasätta den vanställda argumentering som ofta används för att hålla tillbaka en offensiv facklig kamp — som om en ”liten eftergift” idag (i form av återhållsamma lönekrav, större beredskap att byta jobb eller flytta och ”ökat sparande” genom en försämrad social service) skulle komma arbetarklassen till godo i morgon, genom att hjulen då åter börjar snurra för fullt och en ny fas av ekonomisk expansion tar sin början.

• Jag accepterar gärna B.A:s korrigeringar och kompletteringar på dessa två punkter. Men därutöver är B.A:s polemik högst överdriven. Dels är det ju knappast så att två ”svalor” gör en underkonsumtionsteori. (Så mycket mindre som det också skulle strida mot vad som faktiskt sägs på andra håll i texten och de uttryckliga politiska slutsatserna av den.) Dels begår han en kraftig överpolemik på de två övriga punkter som han nämner.

Först mitt ”Bucharinskt” färgade misstag, där det inte skulle finnas någon plats för en borgerlig lösning på krisen. Vad jag försöker diskutera — vilket B.A också borde kunna se, om han inte var så fångad av sin egen polemiklusta — är något mycket konkretare än att det skulle vara omöjligt med någon som helst borgerlig lösning.

Det jag var ute efter i artikeln (och som framgår av sammanhanget kring det lösryckta citat som B.A. återger från sista meningen i kapital I, sid 4) var just att en inom-kapitalistisk lösning på krisen kräver något mycket mera drastiskt än vad såväl den borgerliga regeringen som den socialdemokratiska oppositionen länge låtsats respektive spritt illusioner om, i syfte att förmå arbetarklassen till omedelbara eftergifter. Här är vi ense B.A. och jag att döma av hans definition av vad denna drastiska lösning skulle gå ut på.

Eller som det formuleras i den rapport som publicerades i mitt namn i FI 2/79 (”Arbetarrörelsen inför 80-talet”):

”Det som borgare och kapitalister måste uppnå för att än en gång avvärja den fördjupade ekonomiska och sociala krisen är inte en frysning av reallönerna eller några procents reallöne-nedpressning. Det är inte heller en eller annan lagparagraf som försvårar kampen mot den borgerliga offensiven. I dokument efter dokument, artikel efter artikel, har vår rörelse istället visat att den fråga den kapitalistiska krisen ställer på dagordningen är denna:

• antingen löser den internationella borgarklassen krisen på sina villkor, dvs lägger grunden till ett nytt kapitalistiskt uppsving, via en avgörande höjning av profitkvoterna; något som i sin tur förutsätter ett definitivt nederlag för arbetarklassen och dess organisationer;

• eller också förmår den internationella arbetarklassen ge sitt svar, dvs erövrar den politiska makten i olika imperialistiska länder och inleder en ny period i världsrevolutionens historia.”

Också när han citerar mitt resonemang om löntagarfonderna och borgarnas motstånd mot socialdemokraternas projekt där, missar B.A. den konkreta diskussion jag vill ta upp.

Vad jag diskuterar är inte om kapitalisterna vill öka utsugningen av arbetarklassen — självklart vill och försöker de det! (Eller som jag ironiskt skriver: ”Företagsledarna har väl knappast någon anledning att gallskrika över att socialdemokraterna vill tillskjuta innehållna löner till företagen som riskvilligt kapital.”) Men flertalet kapitalister ser mer direkta metoder för det än socialdemokraternas löntagarfonds-modell, åtminstone som den skisserats hittills.

Det gör inte kritiken mot (s)’ projekt mindre viktig. Men det gör löntagarfondsdebatten något mer begriplig.

Återigen drar B.A. upp en konstlad motsättning mellan en omedelbar och uttalad polemik mot borgarnas eller socialdemokraternas argument idag och en mer grundläggande analys av kapitalets verkliga drivkrafter, något som den här polemiken också syftar till att bana väg för. Men det är väl mer en pedagogisk motsättning än skilda uppfattningar i själva sakfrågan.

Efter att så ha försökt nysta i vad som är konstruktivt och berättigat och vad som är missriktat i B.A:s kritik kan jag inte se annat än att vi egentligen är överens på de tre mest avgörande punkterna:

1. Vi är ense om de alternativ som arbetarrörelsen idag står inför mellan en borgerlig och en socialistisk lösning på krisen (som jag nyss sammanfattade dem och som B.A ställer upp dem i sitt inlägg.)

2. Vi är ense om behovet av en grundläggande marxistisk krisanalys, i motsättning till alla undervärderingar av krisens djup och alla ensidiga och förenklade förklaringar till den.

3. Vi är ense om den omedelbara politiska betydelsen av en sådan krisanalys i ett läge där allehanda borgerliga och reformistiska ideologer försvårar och försvagar den fackliga och politiska kampen med sina ”analyser” och ”profetior”.

den ideologiska kampen kommer det att behövas många och vassa argument. Så jag hoppas att du, B.A. kamrat, inte slösar bort onödigt mycket av ditt krut i förtid.

Tom Gustafsson

Ur Fjärde Internationalen nr 4/1980

Utan en revolutionär teori inte heller någon revolutionär praktik

1. Att skriva enkelt är inte så enkelt

Det är en vedertagen tradition bland marxister att söka popularisera den marxistiska teorin, dvs. göra den tillgänglig för var och en. Det gäller alltifrån filosofi, ekonomi, historieteori till frågan om staten, partiet, strategin etc. Även om detta alltid är eftersträvansvärt, så känner dock historien alltför många exempel på katastrofala misslyckanden, för att vi skall ta lätt på den uppgiften[1]. Tvärtom.

Det svåraste inom skrivkonsten och författarskapet, och då i synnerhet inom den revolutionära rörelsen, är just att på ett förhållandevis enkelt och överskådligt sätt visa samhälleliga förhållanden och rörelselagar. Men detta får aldrig ske på bekostnad av den marxistiska teorins grundläggande konsistens. Ty, om man inte anstränger sig att ge en strikt materialistisk förklaring – dvs. använda den dialektiskt materialistiska metoden[2] – med alla dess förmedlingar mellan olika abstraktionsnivåer, så leder det hela till en elektrisk soppa, som varken är marxistisk eller skolande i någon bemärkelse.

Vad jag vill säga är alltså, att försök att skriva enkelt kan leda till de största svårigheter (för läsaren), om författaren tar för givet att det är antalet teser som avgör svårighetsgraden. Förhållandet är snarare ofta det motsatta, nämligen att ”många idéer” underlättar, medan för få omöjliggör förståelsen av ett svårt ämne.[3]

2. Slarv eller helt enkelt okunnighet?

Innan jag helt kort går in på vad en teoretisk artikel om krisen bör innehålla för att kunna fylla en politisk funktion, vill jag nämna några direkta felaktigheter i TG:s artikel.

Redan i avslutningen till avsnitt 1 ”’Krismedvetande’ eller klassmedvetande” upprepar TG det gamla bucharinska misstaget från 1929[4]:

”Tron att minskade resurser för löner och social service och ökade överföringar till kapitalägarna och exportindustrin i sig skulle häva krisen är just en tro, som strider mot allt vetande.”

Det finns alltså ingen plats för en borgerlig lösning på krisen, om man får tro TG. Men det är lika fel idag som 1929. Lyckas borgarna genomdriva drastiska höjningar av mervärdeskvoten, som stått i centrum för klasstriderna i de imperialistiska staterna sedan omkring 1967-68, devolarisera (dvs. värdeförringa) det konstanta kapitalets båda element, omstrukturera kapitalet genom nedläggningar, utveckla eller återerövra profitabla investeringssfärer, rusta ned den offentliga sektorn till ett minimum, bygga upp en tillräcklig reservarmé av arbetskraft, etc., ja då får vi uppleva ännu en period av kapitalistisk expansion.

Att basen för hela systemet väsentligen krympt, som ett resultat av den mycket starkt stigande organiska sammansättningen av kapitalet (automatisering, industrirobotar, datorisering osv.) och den därmed förbundna minskningen av antalet produktiva arbetare i kombination med ihopkrympningen av den kapitalistiska världsmarknaden, försvårar givetvis en borgerlig lösning på krisen, men utesluter den inte.

Det som färgar hela TG:s artikel är hans felaktiga och icke-marxistiska kristeori.[5] I början av avsnitt 2 ”Myten om lönekostnaderna” säger han så här:

”Men den internationella krisen är inte en ”knapphets”-kris. Tvärtom är det en överproduktionskris. Den beror på att det inte finns en tillräcklig marknad – inom ramen for den nuvarande internationella marknadsekonomin -för att köpa allt det som skulle kunna produceras i den kapitalistiska världen.”

Detta är inget annat än det femtioelfte försöket att förklara krisen med hjälp av den reformistiska underkonsumtionsteorin.[6] Och för samma gång i ordningen lämnar vi här följande invändningar mot denna teori:

a) enligt underkonsumtionsteorin har arbetarna för liten köpkraft och följaktligen kapitalisterna för stora profiter. Om en ”arbetarregering” via en progressiv skattepolitik återställer den störda jämvikten, så skulle alltså hjulen komma igång igen.

En ”arbetarregering” skulle alltså kunna garantera en krisfri kapitalism!!!!

b) Om det hela (överproduktionen av varor) vore avhjälpt om man fick sålt överskottet, varför sänker man då inte priserna och säljer hela skiten till ett lägre pris?

c) Om det hängde på arbetarnas köpkraft, varför löser då borgarna krisen bl.a. genom att just sänka lönerna och öka arbetslösheten?[7]

Detta är bara några av de mer snusförnuftiga invändningar, som förekommer i den marxistiska litteraturen. Det finns många fler. Men de är tillräckliga för att bevisa att underkonsumtionsteorin är falsk.

Tyvärr kan jag inte här gå in på den marxistiska kristeorin. Så mycket kan dock sägas, då det är allmängods bland marxister, att överproduktionen av varor inte i sig är orsaken till krisen. Det är snarare så, att överproduktionen av kapital driver fram överproduktionen av varor. Eller med ett annat uttryckssätt: överproduktionen av kapital framträder i form av en försäljningskris av varor.

Den grundläggande (yttersta) orsaken ligger alltså i själva produktionsledet, dvs. i den undergrävande effekt som produktivitetsstegringarna (den ökade organiska sammansättningen) har på profitkvoten.

Men inte ens detta är någon förklaring till krisens utbrott i form av en försäljningskris, som i sig endast är ett ytfenomen. Nej, för att förklara krisen måste vi göra den långa resan från abstraktionsnivån kapitalet i allmänhet (kapital im allgemeinen), där vi återfinner analysen av den motsägelsefulla värdeproduktionen, till abstraktionsnivån de många kapitalen (vielen kapitalen), dvs. konkurrensen, krediten, profiten etc.[8]

Utan att för den skull ha någon större insikt i marxistisk kristeori förstår man lätt denna dialektik, när man konfronteras med följande två frågeställningar[9]:

a) skulle någonsin en kapitalist producera varor om han inte realiserade åtminstone genomsnittsprofiten, vilken frambringas i produktionsledet?

b) skulle någonsin en kapitalist producera varor, som i och för sig produceras under sådana villkor som garanterar genomsnittsprofiten, men som inte kan säljas?

Svaret på dessa frågor är naturligtvis nej, vilket förklaras av det faktum att kapitalismen både är en profitproduktion och en varuproduktion, vilka förutsätter varandra och alltså inte kan åtskiljas.

TG:s underkonsumtionsteori får som alltid ödesdigra konsekvenser för den övriga framställningen av ekonomin, vilket förklaras av att varje kristeori är ett koncentrat av hela ens politiska ekonomi – det må sedan vara underkonsumtions-, s.k. disproportions- eller ricardiansk teori. Följdriktigt snärjer TG in sig i motsägelser både i fråga om lönekostnader[10] och löntagarfonderna, för att bara nämna två exempel. Om löntagarfonderna säger TG:

”Mot den här bakgrunden blir också den så kallade löntagarfondsdebatten något overkligt. Socialdemokraternas återkommande tal om att ”det behövs riskvilligt kapital” imponerar knappast på dagens företagsledare. De vet av egen erfarenhet att det inte är kapitalbrist i och for sig som är huvudproblemet. Det är de otillräckliga marknaderna för svensk produktion.”

Inom ramen för underkonsumtionsteorin blir det självfallet ”overkligt” att tala om löntagarfonder. Utifrån marxistisk teori däremot, blir frågan om löntagarfonder lika självklar som den om lönesänkningar, ökad arbetslöshet, nedläggningar av landsändar och företag etc.

Ty det tvångssparande åt kapitalisterna som löntagarfonder skulle innebära skulle få en liknande inverkan på profitkvoten som en ökning av aktiekapitalet[11], men indirekt också öka själva mervärdeskvoten och därmed profitkvoten ceteris paribus. Det är hela hemligheten bakom frågan om löntagarfonder i sin obeslöjade borgerliga form.

3. Krismedvetande är klassmedvetande

En teoretisk artikel om den nuvarande kapitalistiska krisen bör utgå från en analys av kapitalets inre motsägelser, för att sedan genom förmedlingar visa hur detta slår igenom i krisförloppet. Endast så kan vi förklara varför efterkrigskapitalismens långa blomstring i och med nedgången 1974–75 slår om i en strukturell och mer eller mindre permanent kris, som varken krisens eget reningsverk eller keynesiansk skatte- och penningpolitik kan lösa, utan endast en brutal borgerlig offensiv.

Vidare kan vi med hjälp av en sådan analys direkt härleda den borgerliga offensivens olika fronter och förklara vad de syftar till var och en för sig. Inte nog med det: Vi kan ge läsaren övertygande bevis för – och inte bara till synes godtyckliga påståenden, som i och för sig kan grunda sig på hundratals referenser -, att vi är på väg mot ett verkligt barbari om kapitalismen består.

Genom att börja analysen precis som Marx, dvs. på nivån kapitalet i allmänhet, kan vi således förena klassmedvetenheten med en insikt om vad den kapitalistiska krisen är och vad den inte är. Därmed har vår teoretiska artikel både lyckats lägga grunden för den proletära motoffensivens revolutionära program och motivera klassmedvetna arbetare att sluta upp bakom just detta program – alltså bygga partiet.

Bo Almunger

Ur Fjärde Internationalen nr 3/1980


Noter

[1] Tre exempel ur denna hög av ”populariserande” alster, som är lika berömda for sin enkelhet som sin icke-marxism, är Huberman/May Socialismens ABC, Sweezy Teorin om den kapitalistiska utvecklingen och Stalins Den historiska och dialektiska materialismen.

[2] Tre böcker som på ett utomordentligt sätt avhandlar den marxistiska metoden och som finns på svenska är Lundkvist Introduktion till metoden i Kapitalet, Rosdolsky Kapitalets tillkomsthistoria och kapitel l i Mandels Senkapitalismen.

[3] Detta visar redan Kommunistiska manifestet – den revolutionära arbetarrörelsens första programskrift – där just en mångfald idéer diskuteras. Idéer som inte var och inte heller kunde vara bekanta för dåtidens publik. Ett annat exempel är Engels Anti-Dühring, som Lenin i en artikel om marxismen kallade ”varje klassmedveten arbetares handbok.”

[4] Under Kominterns tredje period (1928-34), då socialdemokratin utmålades som huvudfienden och betecknades som socialfascism, lanserade bland andra Bucharin teorin om att kapitalismen inte längre hade någon återvändo. Nu återstod bara socialismen. Trotskij kritiserade denna uppfattning, som i grunden var fatalistisk, och framhöll att det visst fanns utvägar för den imperialistiska bourgeoisin. Andra världskriget och den efterföljande ekonomiska utvecklingen var en tragisk bekräftelse på Trotskijs kritik.

[5] Marx efterlämnade inte någon systematisk teori om den kapitalistiska krisen. Däremot finns utförliga diskussioner, som sammantaget bildar ett tillräckligt underlag för en marxistisk kristeori. De viktigaste avsnitten är kapitel 17 i ”Teorier om mervärde” (finns i Caveforsutgåvan Ekonomiska skrifter i urval), kapitel 14, 15 och 30 i Kapitalets 3:e band, kapitel 16, 20 och 21 i Kapitalets 2:a band. Därutöver finns endast korta uttalanden i tidiga 50-tals artiklar, i Grundrisse och i en passage i Engels Anti-Dühring.

[6] Se framför allt Mandels Marxist economic theory kapitel 11, Senkapitalismen kapitel l och 14 och ”The Second slump” kapitel 5. Dessutom kan rekommenderas Yaffes artikel i den på Röda bokförlaget utgivna Kristeori och statsutgifter.

[7] Ett i raden av ställen där Marx gör sig löjlig över anhängarna av den reformistiska underkonsumtionsteorin, är följande:
  ”Det är en ren tautologi att påstå, att kriserna uppkommer av brist på köpkraftig konsumtion eller köpkraftiga konsumenter. Några andra konsumtionsformer än betalande känner det kapitalistiska systemet inte till, undantaganden de sub forma pauperis/fattiga understödstagares konsumtionsform/eller ”tjuvarnas ”Att varor är osäljbara, betyder inget annat än att inga solventa köpare eller konsumenter funnits (vare sig nu produkterna i sista hand är avsedda för den produktiva eller den’ enskilda konsumtionens behov). Men om man vill ge denna tautologi ett sken av djupare motivering genom att säga, att arbetarna får för liten del av sin egen produkt, och att det onda alltså bleve avhjälp, om de finge en större andel av produkten, alltså högre lön, så kan denna åsikt bemötas med anmärkningen, att varje kris föregås just av en period med stigande arbetslöner, då arbetarklassen i verkligheten får en större andel i den del av årsprodukten, som är avsedd för konsumtion. Denna period måste tvärtom – som dessa riddare av del sunda och ”enkla ”(!) människoförnuftet ser saken – förhindra krisen. Det verkar alltså, som om den kapitalistiska produktionen innesluter betingelser, oberoende av den goda eller onda viljan, vilka endast tillfälligt medger denna relativa förbättring för arbetarklassen och alltid endast såsom en stormvarning inför den annalkande krisen.” (Kapitalet band 2, kapitel 20 avsnitt 4/Cavefors sid. 361).

[8] En lika vårdslös och felaktig hantering av den marxska metoden återfinns i Benny Åsmans Varför är det kris?.

[9] Dessa två suggestiva frågeställningar är hämtade från kapitel 11 i Mandels Marxist economic theory.

[10] Så här säger TG under rubriken ”Myten om lönekostnaderna”:
  ”Förlorade marknadsandelar för svenska varor beror på att de mist konkurrenskraft i förhållande till samma varor producerade i andra länder. Och konkurrenskraften bestäms nästan enbart av styckekostnaderna i produktionen, dvs. hur mycket det kostar att framställa en vara i en serie, exempelvis vad det kostar att producera en av de bilar som lämnar Volvos band under en månad.
  – Lönerna utgör bara en del av den kostnaden. Ja, i själva verket utgör de vanligen inte mer än 25-30 % av den totala styckekostnaden i en normal exportindustri. De övriga 65-77 % är råvarukostnader, övriga driftkostnader, kapitalavskrivningar, reklam och annat. Då står det också klart att styckekostnaden bestäms i mycket högre grad av sådana faktorer som produktivitet, stordrift med långa serier, teknologiska nyheter, tillgången på krediter m.m. – än av lönernas totala storlek eller tillväxt.”
  Av detta följer att automatisering och robotteknologi skulle dämpa krisen för exportindustrin, medan det i själva verket är just sådana åtgärder som under den nuvarande överhettningsfasen skärper krisen. Så går det när man överger marxismen till förmån för den ricardianska skolan, vilket TG gör i ovanstående input-output resonemang.

[11] Se avsnittet om de motverkande faktorerna till profitkvotens fall i Kapitalets 3:e band, kapitel 14.

Den ekonomiska utvecklingen på 80-talet

I. ”Krismedvetenhet“ eller klassmedvetenhet?

Modeordet för dagen i den allmänna ekonomiska och politiska debatten är nu “krismedvetenheten Till höger – och vänster – spekuleras det om det svenska folkets “mognad och krismedvetande”.[1] En färsk SIFO-undersökning har också fått fram vad den hade till uppgift att få fram, nämligen att det svenska folket nu är så “moget” att det skulle ställa sig bakom ett långtgående parlamentariskt krispaket.

Som man frågar får man, som bekant, svar. Det är minst sagt osannolikt att “8 av 10” svenskar i själ och hjärta skulle anse att minskade reallöner, försämrad social service och “ökat personligt och kollektivt sparande” verkligen skulle bana väg för allmänna förbättringar. Allt hänger, som vanligt, på hur man formulerar frågorna – och alternativen.

Ändå bör man inte ta lätt på detta och andra inslag i den borgerliga opinionsbildningen. När politiker efter politiker, journalist efter journalist, TV-kommentator efter TV-kommentator, får upprepa de vanligaste borgerliga myterna gång på gång utan att bli ordentligt emotsagd, då får det så småningom effekter på växande befolkningsgrupper.

Då lockas också fler och fler arbetare och tjänstemän att tro att det verkligen finns ett enkelt samband mellan deras egna löner eller prishöjningarna på olja och andra råvaror – och den kris som nu härjar hela “västvärlden”. Men det finns inte något sådant enkelt orsakssammanhang – det är och förbli en borgerlig myt! Och ännu mindre får de lönearbetande sätta sin tilltro till de falska profeter som nu oförhindrat får sprida sitt ideologiska gift – att åtstramade löner, åtsnörning av den offentliga sektorn och minskat beroende av oljan skulle “häva krisen”!

Den ideologiska kampen mot dessa vanföreställningar blir allt viktigare. Den får en mer och mer betydelsefull politisk funktion ju mer en “krismedvetenhet” med borgerliga förtecken får breda ut sig istället för en verklig klassmedvetenhet bland de arbetande.

De etablerade borgerliga och socialdemokratiska politikerna är – trots sitt parlamentariska gnabb i marginalen – påtagligt ense om de stora linjerna i den svenska ekonomins problem. Så här ser de dem:

– Industrin har inte byggts ut som den borde. Den har inte förnyats som den skulle. Samtidigt härden offentliga sektorn fått svälla ut som den inte borde – den har “överdimensionerats”, som det heter. Den privata konsumtionen har varit för hög under andra hälften av 70-talet i förhållande till ökningen av produktionen och produktiviteten.

Denna “överdrivna” privata konsumtion har alltmer kommit att bekostas genom betungande mångmiljardlån från utlandet, som nu skall betalas med höga räntor. Ont har blivit etter värre genom prishöjningarna på olja och andra råvaror, vilket drivit upp en redan tidigare stigande inflation och försämrar vårt exportläge. Och så vidare.

– De etablerade politikernas lösning blir att skapa ett “företagsvänligt” eller “investeringsvänligt” klimat, hur det nu uttrycks. Det handlar om att skapa en “gynnsam grogrund för framtidsinriktade industrisatsningar”. Olönsamma branscher måste skäras ner (mer eller mindre snabbt och mer eller mindre drastiskt). Företagens allmänna subventioner bör krympas.

Den offentliga servicen måste sättas på sparlåga. Tillgångar skall istället skjutas över från privat konsumtion och offentliga tjänster till “näringslivet” (läs: “ökade vinster på bekostnad av löner och andra ersättningar”). Exportföretagens satsningar utomlands skall stimuleras. Beroende av oljan skall hävas genom en ”balanserad energipolitik”. Etcetera.[2]

I dagens läge är det en borgerlig koalitionsregering som får administrera den här politiken. Det vill den göra genom en allomfattande åtstramning, även till priset av en kraftigt ökad arbetslöshet och sänkt levnadsstandard förde arbetande. Marknadsmekanismerna måste få ”slå igenom” mer.

Socialdemokraterna är i princip överens om detta.[3] De har dock dragit sig hittills för att ta ut svängarna lika snabbt och lika långt som borgarregeringen. De vet förstås att deras främsta väljarbas finns bland de lönearbetande och att det är minst sagt svårt att popularisera och förankra en arbetarfientlig politik av den här typen. Men de har samtidigt inte något egentligt alternativ att komma med så länge som de inte är beredda att skjuta skarpt mot den privata äganderätten till produktionsmedlen och alla konsekvenser den får i det nuvarande krisläget.

Socialdemokraterna har länge tvekat att ta det fulla ansvaret för ett konkret alternativ till den borgerliga regeringens ”sparprogram”. Som oppositionsparti har de ju större möjligheter än regeringen att “prata runt. Samtidigt vet de ju mycket väl att sanningens timma måste komma förr eller senare, de allmänna riktlinjerna göras mer konkreta.

Det är inte heller svårt att ange konturerna av det som är på gång. Därom har såväl riksdagsmotioner som egna utredningar, intervjuuttalanden och interna partimöten och partikonferenser kunnat ge besked. Dessutom vet socialdemokraterna i Sverige mycket väl vad deras partifränder i andra länder håller på med, från Danmark[4] till Norge, England, Spanien och Portugal. Överallt talar socialdemokratiska ledare mer och mer i klartext. Det går inte att “reglera eller administrera bort krisen”. “Vi” måste “arbeta och svettas oss ur den.”

l ett privatkapitalistiskt samhälle betyder det alltid en och samma sak: ökade profiter för att locka kapitalisterna att investera för framtiden; ökad “framtidstro” för mer långsiktiga satsningar; mindre av resurser åt de breda arbetargrupperna, mer åt kapitalet för att skapa denna gynnsamma tillit till kommande år.

Kort sagt: åtstramning. En socialdemokratisk regerings “krispolitik” skulle inte heller bli minde hårdhänt än en borgerlig. Det danska exemplet visar motsatsen. Genom sina länkar till fackföreningsrörelsen har socialdemokrater lättare att lotsa en långtgående “utsvettningspolitik” i hamn åtminstone till en viss gräns.

Där det kan komma att skilja sig är framför allt på två punkter och de gäller mer formen än innehållet. Socialdemokraterna är mer benägna att försöka “balansera” åtstramningen än den nuvarande borgarregeringen. De vill få det att se ut som man också kapitalägare och spekulanter får bära bördorna “rättvist”.

Och de är mindre benägna och låta nedskärningar och nedläggningar slå igenom i en kraftigt ökad öppen arbetslöshet. De vill fr a satsa mer än borgarna på “arbetsmarknadspolitiska åtgärder” för att “jämna utḋ konjunkturerna. Det är detta som Kalas “nedskärning i socialt acceptabla former” – den skall ske smidigt och lugnt och helst utan större protester.[5]

Med detta socialdemokratiska “alternativ” till borgarregeringens ekonomiska politik är det inte underligt om många arbetare och tjänstemän faller offer för dagens krispropaganda. Ändå är det inte svårt att visa att den främsta hörnstenen i båda dessa fall, är byggd på synnerligen lösan sand. Tron att minskade resurser för löner och social service och ökade överföringar till kapitalägarna och exportindustrin i sig skulle häva krisen är just en tro, som strider mot allt vetande.

II. Myten om lönekostnaderna

I debatten låter det ofta som om det grundläggande ekonomiska problemet är en brist på energi och en brist på “riskvilligt kapital”. Det som skulle ha kunnat satsas på lönande investeringar plottras nu bort genom allmänna subventioner och används för en onyttig eller “överdriven” konsumtion, sägs det.

Men den internationella krisen är inte en “knapphetskris”. Tvärtom är det en överproduktionskris. Den beror på att det inte finns en tillräcklig marknad – inom ramen för den nuvarande internationella marknadsekonomin – för att köpa allt det som skulle kunna produceras i den kapitalistiska världen. Det produceras därför mindre än vad som skulle vara möjligt. Maskiner och fabriker går inte för fullt. De som har investerat kapital där klagar över bristande lönsamhet just på grund av detta.

Under den föregående lågkonjunkturen (1974-76) användes bara 70% av produktionsförmågan. Siffran steg en del åren därefter, men nu sjunker den igen.

Det saknas inte heller pengar. Enorma belopp, tiotals miljarder bara i Sverige, får förränta sig på banker eller görs till föremål för enorma spekulationsaffärer och valutaöverföringar.

En sådan kris avhjälps inte genom att de arbetande får det sämre. Det garanterar verkligen inga nya ”framtidsinriktade” investeringar. Dessutom minskar det ytterligare efterfrågan på diverse konsumtionsvaror, som de arbetande kunde ha inhandlat om inte konsumtionen snörts åt. Det kan man visa på följande sätt.

För det första måste man fråga sig vad löneandelen verkligen betyder i produktionen – och därmed vad det innebär att minska löneandelen av de nedlagda produktionskostnaderna.

– Förlorade marknadsandelar för svenska varor beror på att de mist konkurrenskraft i förhållande till samma varor producerade i andra länder. Och konkurrenskraften bestäms nästan enbart av styckekostnaderna i produktionen, dvs hur mycket det kostar att framställa en vara i en serie, exempelvis vad det kostar att producera en av de bilar som lämnar Volvos band under en månad.

– Lönerna utgör bara en del av den kostnaden. Ja, i själva verket utgör de vanligen inte mer än 25-30% av den totala styckekostnaden i en normal exportindustri. De övriga 65-77% är råvarukostnader, övriga driftskostnader, kapitalavskrivningar, reklam och annat. Då står det också klart att styckekostnaden bestäms i mycket högre grad av sådana faktorer som produktivitet, stordrift med långa serier, teknologiska nyheter, tillgången på krediter mm – än av lönernas totala storlek eller tillväxt.

– Vad som hänt med dessa andra kostnader talas det dock mindre om. Bara det borde räcka för att förstå att Bohman m fl inte i första hand är ute efter sanningen. För då skulle de ju också jämföra dessa kostnader med situationen i andra länder, innan löneökningen ges skulden för minskade marknadsandelar och sämre konkurrenskraft.[6]

Om man ändå renodlar lönekostnaderna och jämför dem med utvecklingen i andra länder, får man inte ens då den entydiga bild som de borgerliga ideologerna målar fram. Sverige ligger enligt de senaste uppgifterna någonstans i mitten på den västeuropeiska skalan. Och i förhållande till ett land som Västtyskland – som haft en relativt sett högre löneutveckling under 70-talet än Sverige – kan man knappast förklara styrkan i den västtyska ekonomin med “låga löner”. Det är de övriga faktorer vi nyss nämnde som spelat huvudrollen.

En andra aspekt när det gäller förhållandet mellan lönerna och utvecklingen i stort gäller hur de samhälleliga resurserna används. De fördelas på tre poster:

1) lönearbetarnas konsumtion (inräknat de olika former av social service som ger dem en mer eller mindre dräglig levnadsstandard: sjukvård; pensioner; arbetslöshetsersättning; utbildning; kulturellt stöd m fl);

2) nyttiga investeringar;

3) socialt onyttiga utgifter, som inte används för en positiv samhällsutveckling (såsom kapitalisternas konsumtion och förmögenhetsbildning; spekulation; kostnader för delar av den offentliga sektorn som inte är kopplad till den produktiva verksamheten, som försvaret, förvaltningsapparaten osv).

Minskar man punkten 1) här ovan – lönearbetarnas konsumtion – så finns det inget som säger att de resurserna överförs till samhällsnyttiga investeringar.[7] I själva verket är det fullt möjligt att såväl lönearbetarnas konsumtion som de produktiva investeringarna sjunker samtidigt. Det som ökar är istället kapitalägarnas och andra gruppers egen konsumtion och en mängd kortsiktiga spekulationer och kapitalöverföringar. Slutsatsen är alltså entydig: det finns verkligen inget direkt samband mellan försämringar för folkflertalet och en positiv ekonomisk utveckling i stort.

Det slagord som den västtyske regeringschefen Helmut Schmidt myntat – ”dagens profiter är morgondagens jobb” – är alltså dubbelt obefogad. Det är visserligen sant att det finns en ”lönsamhetskris” för kapitalet. Men den beror på att kapitalisternas hittillsvarande marknader inte ger den utdelning som kapitalägarnas önskar; och 2) att de inte finner tillräckligt stora nya marknader, där de kan investera sitt kapital med högre grad av lönsamhet.

Det är visserligen också sant att kapitalägarna har ett direkt intresse av att sänka produktionskostnaderna och lönerna är en del som de lätt kan överblicka och hoppas kunna åtgärda direkt. Men det är – om sanningen ska fram – mer uttryck för kapitalägarnas intresse av att kunna förfoga över så mycket som möjligt av de samlade samhälleliga resurserna än av illusioner om att sänkta löner i sig skulle garantera en krisfri kapitalism.

Mot den här bakgrunden blir också den så kallade löntagarfondsdebatten något overklig. Socialdemokraternas återkommande tal om att “det behövs riskvilligt kapital” imponerar knappast på dagens företagsledare. De vet av egen erfarenhet att det inte är kapitalbrist i och för sig som är huvudproblemet. Det är de otillräckliga marknaderna för svensk produktion.[8]

Företagsledarna har väl knappast någon anledning att gallskrika över att socialdemokraterna vill tillskjuta innehållna löner till företagen som riskvilligt kapital. Men de gillar inte att “utomstående” lägger sig i deras egna vinstandelar och naggar lite grand på dem dessutom, även om de skulle få igen dubbelt efteråt (omfördelat kapital plus skatteavskrivningar).

Och de accepterar definitivt inte frivilligt att frånhändas en aldrig så liten del av kontrollen över de samhälleliga resurserna (genom styrelsemajoritet för fackrepresentanter i skötseln av fonderna) och fruktar subventioner från fonderna till “överlevda” eller “icke-expansiva” branscher och regioner.

III. En samordnad internationell lågkonjunktur och dess följder i Sverige

Den ekonomiska debatt som nu förs i Sverige är inget enastående. Precis samma debatt breder ut sig i varje västeuropeiskt land idag. och överallt skrivs det ut ungefär samma recept: åtstramning för att överföra resurser till exportindustrin.

Det som gör denna “lösning” särskilt tvivelaktig är just att den rekommenderas överallt och av alla – och då måste man fråga sig: vem skall importera all denna ökade export (importen skall ju också strypas åt överallt). Om vi dessutom står inför en allmän internationell lågkonjunktur (vilket alla tecken tyder på idag) blir detta problem än mer akut. Då är ju perspektivet raka motsatsen till en blomstrande världshandel (vilket hur som helst är något förgånget): ett stagnerande eller till och med krympande utbyte länder emellan, med växande konkurrens och handelshinder som följd![9]

De särskilda fördelar som svensk industri red på årtiondena efter andra världskriget har efter hand tunnats ut. l den meningen ligger det förstås många korn av sanning i de etablerade politikernas “krismedvetenhet”. Svensk industri är sämre rustad än någonsin efter andra världskriget för en allmän internationell nedgång i ekonomin.

Att en sådan verkligen har börjat står idag utom allt tvivel.

– En recession (lågkonjunktur) har inletts i USA, av allt att döma också i Storbritannien och Italien. En motsvarande utveckling förutsägs nu – av internationella borgerliga ekonomer – för Frankrike och Västtyskland, senare i år. Detta för att nu nämna några av de mest inflytelserika industriländerna.

De amerikanska ekonomer och politiker – med president Carter i spetsen – som väntat sig en kortvarig och begränsad konjunktursvacka, lär få se sig om efter uppgången länge än. Istället börjar man nu spekulera i de amerikanska finanstidningarna om “den värsta nedgången sedan 30-talskrisenḋ.

Det må vara hur det vill med den förutsägelsen. Det är i alla fall ett faktum att den amerikanska bruttonationalprodukten, BNP, bara steg 1% mellan första kvartalen 1979 respektive 1980. l december 1979 förutspådde de stora industrinationernas samarbetsorgan OECD en nedgång på 3,5% av BNP första halvåret 1980. (Verklig siffra: 3% t o m april.)

OECD räknade med att arbetslösheten skulle stiga från 5,9% till 7,2% under året. Men redan i april var siffran uppe i 7% – och det talas nu om ökningar upp emot 8 eller 9% i år. Här handlar det alltså om den officiellt redovisade genomsnittliga arbetslösheten. För särskilda grupper som ungdomar, svarta och kvinnor ligger den skyhögt över den genomsnittliga nivån.

Bostadsbyggandet förväntas av amerikanska myndigheter sjunka med 20-25% under 1980. Företagens utbyggnadsplaner anpassas nu också nedåt. Investeringsvolymen krymper sannolikt kraftigt. Vid sidan av byggnadsverksamheten är det hittills bilindustrin som drabbats värst, med Chrysler som en negativ symbol. ”En nysning på Wall Street betyder snuva i Europa”, sägs det – och det ligger mycket i det. Nedgången i USA har sina motsvarigheter och driver ytterligare på liknande tendenser i Västeuropa.

– För England förutspådde OECD i slutet av förra året en nedgång av BNP på 2,8% första halvåret 1980, en siffra som nu ter sig alltför optimistisk. Tillverkningsindustrins investeringar väntas allmänt sjunka med minst 8%.

Den brittiska recessionen har påskyndats av Thatcherregeringens antiinflationspolitik och dess hårdhänta nedskärningsprogram av ”krisdrabbade industrier” och offentliga utgifter (med undantag för bl a försvaret förstås).

– Den västtyska ekonomin, som under det senaste året levt högt på en 7%-ig exportökning (medan BNP som helhet stigit 4,5%) beräknas plana ut under 1980 och 1981, i takt med att exportmarknaderna blir allt kärvare och drabbas ytterligare av konjunkturnedgången i USA och andra länder inom EG.

– Den här kritiska genomgången kan göras mycket längre. Det enda egentligen undantaget utgör Japan, som också var det enda land som upplevde ett verkligt uppsving under perioden mellan 1976 och 1979. (Den ekonomiska uppgången i andra länder drevs till stor del fram genom en växande kreditmarknad och andra inflationsdrivande åtgärder.) Det finns heller inga omedelbara tecken på en förestående recession i Japan, snarare tvärtom.[10]

Men frågan är ändå hur Japan – med dess stora exportberoende – skall kunna ställa sig utanför den allmänna internationella konjunkturnedgång som skymtar vid horisonten. Inför en sådan utveckling torde det inte hjälpa med “beslutsamma kraftåtgärder”, “flit”, och “god ordning”.[11]

– För Sveriges del kommer en samordnad internationell recession definitivt att spräcka alla drömmar om att det går att ”slå en brygga” över lågkonjunkturen.

Under den förra internationella recessionen var just detta socialdemokratins och den dåvarande borgerliga oppositionens nyckelord. Men problemen blev mycket större och mycket mer ihållande än vad de hade väntat sig. Den kapitalistiska krisen var, är – och förblir – djupare.

Ännu i årets kompletteringsbudget hoppades Gösta Bohman på en begränsad och måttlig konjunkturnedgång. Men han lär inte bli sannspådd. Det gäller inte för den internationella utvecklingen och det kommer inte att gälla för den svenska.[12]

Sveriges ekonomi är ju i hög grad beroende av att det finns marknader för järnmalm, stålprodukter, papper, pappersmassa, bilar samt diverse elektroniska produkter. En krympande internationell marknad och en växande konkurrens kommer att slå igenom – och då förmodligen hårdare och brutalare än vid den förra lågkonjunkturen.

LO-chefen Gunnar Nilssons varningar nyligen för kraftigt ökade arbetslöshetssiffror under 1981 har tyvärr alla möjligheter att slå in. För viktiga kapitalgrupper är det till och med något välkommet. Det skulle öka konkurrensen och pressen på löntagarna, sägs det[13], och leda till “större rörlighet” på arbetsmarknaden.

En internationell lågkonjunktur kommer att slå hårt inom den svenska arbetarklassen liksom på de arbetande i alla industriländer, såvida den inte möts med kraftfulla motåtgärder.

Men den kommer att slå ännu hårdare på de arbetande i koloniala och halvkoloniala länder världen över, inklusive i de oljeproducerande länderna

IV. Myten om oljepriserna

Vid sidan av de “höga lönerna” är den populäraste borgerliga myten den om de “fruktansvärt höga priserna på olja och andra råvaror”, med ty åtföljande “överföring av kapital” till framför allt de oljeproducerande länderna och en relativt fördyrad export.

Även frånsett att en kommande lågkonjunktur också kommer att drabba efterfrågan på olja och andra råvaror (och därmed pressa priserna, vilket för övrigt också diskuterades öppet vid de oljeproducerande OPEC-ländernas möte i juni 1980); frånsett att olje- och bensinpriserna inte tycks vara högre än den svenska regeringen gång på gång kan spä på dem med egna skattepålagor; frånsett att det mesta av inkomsterna från försäljningen av oljan går tillbaka till investeringar och insättningar i industriländerna eller stannar hos oljebolagen, “de sju systrarna” – frånsett allt detta är det dessutom osant att priserna på olja och andra råvaror skulle öka relativt sett. De påverkar den allmänna prisnivån, men det är också allt.

I själva verket ökar de mindre än priserna på färdiga industriprodukter!

För perioden 1976-1978 kan man visa detta med följande tabell:

Förändringar i världshandelspriserna (med index 100 satt till 1975)

ÅrRåmaterialprisernaPriserna på industriprodukter
1976106100
1977117109
1978119125
4:e kv.1978122132

(Från Die Weltkonjunktur 3/1979, citerat efter Intercontinental Press/Inprecor volym 18, nr 10.)

Det som händer är att industriländerna bakar in såväl de ökade priserna på energi som sina egna pålagor i de slutliga prisen på industriprodukter. De kompenserar sig och mer till; till ovanstående siffror bör man egentligen också lägga effekterna av de förändringar av valutakurser som ägt rum under perioden. Eftersom mycket av oljan och andra råvaror betalas i dollar, samtidigt som dollarkursen sjunkit relativt mot andra valutor, förstärks den här effekten ytterligare!

I den mån som de oljeproducerande länderna, tagna som helhet, satsar på att utveckla sina länder med hjälp av inkomsterna från oljeexporten, drabbas de direkt av detta ojämna utbyte. Men allra ojämnast blir utbytet med alla de länder som både måste importera energi och industriprodukter utifrån. Det är också de som har minst förutsättningar att klara sig undan de allra värsta effekterna av en internationell lågkonjunktur.

Under de kommande åren kan vi därför räkna med nya fruktansvärda svältkatastrofer i Afrika, men också i Asien och Syd- och Mellanamerika!

Nu finns det förstås ingen anledning att behandla de industriella och underutvecklade länderna som helheter. De splittras ju alla upp i olika klasser och skikt.

Likväl som det år de arbetande massorna i t ex de oljeproducerande länderna som får betala dyrt för “överklassens” handelspolitik och valutaöverföringar till de stora kapitalistländerna, likaväl är det de lönearbetande i industriländerna som får stå för “fiolerna” där.

Hela propagandakampanjen kring de “oerhörda oljeprisstegringarna” och det “gräsliga oljeberoendet” fyller endast en väsentlig funktion: att intala de arbetande att de inte har rätt att kompensera sig för oljeprishöjningarna som i stället måste “bäras av alla”.[14]

Tjuten om hotet från oljeländerna är ägnat att slå blå dunster i ögonen på folk. Det är som tjuven som ropar: “Ta fast tjuven!”

Detta är alltså den ekonomiska utveckling som vi kan vänta oss de första åren av 80-talet. Och liksom den förra lågkonjunkturen utsatte den internationella arbetarrörelsen för svåra prövningar, så kommer den nya samordnade recessionen att ställa ytterst hårda – och skärpta – krav på en verklig krispolitik från arbetarrörelsens sida.

Inte en krispolitik som utgår från samma “hotbild” som borgarna! Inte en krispolitik som utgår från att vi “först måste få det sämre för att sen kunna få det bättre!” Nej, en krispolitik som tar fasta på alla de erfarenheter som vunnits under de gångna åren – alltifrån de amerikanska gruvarbetarnas kamp mot borgaroffensiven i sitt land 1978, till de engelska, västtyska och franska stålarbetarnas kamp för jobben och reallönerna och det positiva i den svenska fackföreningsrörelsens hårda avtalsrörelse i år!

Den förestående internationella lågkonjunkturen är bara ett nytt och logiskt uttryck för kapitalismens återkommande kriser. Den kommer att utspelas i en period av minskad ekonomisk tillväxt och följa på en första samordnad recession i mitten på 70-talet. Den kommer därför att slå igenom med full kraft – och mer uttalat än på mycket, mycket långe ställa arbetarrörelsen inför valen:

Antingen dras med i den nedåtgående kapitalistiska spiralen eller inleda en offensiv antikapitalistisk politik.

Antingen en fortsatt och förstärkt satsning på kapitalismens “självläkande krafter” (med återkommande kriser, krig och katastrofer som följd) eller en frigörelse från den borgerliga tvångströjan.

Antingen lita till en alltmer renodlad marknadsekonomi (med utslagning av nya befolkningsgrupper, områden och resurser) eller ta radikala initiativ för att erövra makten och upprätta en nationell och internationell planering av de tillgängliga och kommande resurserna!

Antingen spela med i de borgerliga propagandakampanjerna eller genomföra ideologisk motoffensiv och ett stöd till de länder och folk som redan brutit sig loss från det kapitalistiska herraväldet!

Det talas idag allmänt om att det blåser högervindar. Och det är sant att kapitalägare, borgerliga regeringar och de som sätter sin lit till dem allmänt går åt höger i den kapitalistiska världen. Men det är inte hela sanningen.

Den traditionella reformistiska politiken utsätts samtidigt för en växande kritik i fackföreningar, bland radikala ungdomsskikt och miljögrupper. Det kommer också att bli allt svårare för den byråkrati som härskar över fackföreningar och arbetarpartier att bevara sin maktställning, när den samhälleliga basen för dess redan tidigare ytterst återhållsamma reformprogram nu undergrävs ytterligare.

Om radikala grupper inom arbetarrörelsen kan möta den borgerliga högervinden med en vänstervind inom sina organisationer då är framtiden inte längre så mörk! Om de investeringar som reaktionen gör för 80- och 90-talen i form av skärpt kamp mot arbetarrörelsen[15] och en ökad uppslutning bakom mer aggressiva borgerliga krafter,[16] dessutom kan leda till en motsvarande skärpning och en lika aggressiv motoffensiv – då är framtiden rent av ljus! Då skapas de bästa förutsättningarna för en framtid utan kriser, krig och katastrofer!

Tom Gustafsson

Noter

[1] Ett aktuellt exempel; så här uttrycker sig Volvo-chefen Per Gyllenhammar på frågan om det svenska folket har mognat och nu fått en ökad förståelse för landets ekonomiska problem: “Vi vet att krismedvetandet normalt växer ganska långsamt i samspel mellan medborgare och politiker. Jag har uppfattningen att medborgarna i och för sig är mer vakna och välinformerade än man normalt vill hålla dem räkning för. Därför skulle det inte behövas så lång inkubationstid – nu tappar man mycket tid genom att bara ligga och vänta på att våga genomföra nödvändiga politiska åtgärder.” (Dagens industri 10.6.1980)

[2] Det hemska 80-talet heter en bok av Christer Petersson och Håkan Hedberg (utgiven av Affärsförlaget), som innehåller ett stort antal bearbetade intervjuer med nationalekonomer och politiker. (Boken är delvis refererad och recenserad i Internationalen 23/1980. Där återfinns en hel provkarta på de åtgärder som ledande borgerliga representanter nu verkar för. inom regering, förvaltning och företag – för övrigt ofta i nära samspel med inflytelserika socialdemokrater. Boken ger verkligen en “hemsk” bild av “deras 80-tal”.

[3] Redan 1978 skisserade ledande fackföreningsmän och socialdemokrater de perspektiv som sedan kommit mer och mer i förgrunden, framför allt i interna sammanhang och i intervju-uttalanden för den borgerliga fackpressen (mindre i de allmänna utspelen som alltid görs mer publikfriande). Det skedde dels i anslutning till den brett upplagda metall-konferensen om Sveriges industripolitik, dels i utredningsmaterial inför den socialdemokratiska partikongressen detta år. Se Håkan Anderängs genomgång i Internationalen 36/1978: S-kongress inför 80-talet.

[4] Vi tänker på Anker Jörgensens och de danska socialdemokraternas hämningslösa åtstramningsprogram våren 1980, för övrigt livligt applåderat av borgerlig press och borgerliga politiker som ett “mönster för svenska socialdemokrater”. Dagens industri (10.6 1980) låter t ex Steffen Möller, chefsekonom i danska Metall, breda ut sig om de “djärva” danska krislösningarna under rubriken Dansk fackförbundsekonoms råd till Sverige: Sluta drömma om 60-talet, minska sysselsättningen och öka exporten.

[5] Jämför t ex det socialdemokratiska alternativ för varvsindustrin, som klubbades av riksdagen våren 1980 och som innebar en långsammare och smidigare avveckling av “varvskapaciteten” med flera, återkommande omprövningar “om den skulle visa sig otillräcklig” – och de socialdemokratiska ledarnas samtycke till nedskärningar av den svenska stålindustrin, med endast begränsade invändningar mot den borgerliga regeringens nedläggningar och “neddragningar”.

[6] Avsnittet citerat från Benny Åsmans artikel ”Är din lön för hög?” i Internationalen 4/1978.

[7] l den nyss nämnda boken om Det hemska 80-talet finns en häpnadsväckande genomgång av hur spekulationen och prishöjningarna slagit inom bostadsmarknaden, samtidigt som industriinvesteringarna sjunkit kraftigt under andra hälften av 70-talet. En del av dessa siffror citeras i Internationalen 23/1980.

[8] ”Jag förstår inte varför frågan om löntagarfonder inte avförts från dagordningen”, säger Pehr Gyllenhammar till Dagens industri (10.6 1980). “Bara för att frågan kom upp under det s k övervinståret 1974 finns det ingen anledning att segdra den här frågan i evigheter. Det finns bara ett land som infört löntagarfonder och det är Peru. Om behovet av fonder av olika anledningar skulle komma upp i Sverige kan vi lösa det då.”

[9] I Intercontinental Press/Inprecor finns en omfattande genomgång av den aktuella ekonomiska utvecklingen i en artikel av Winfried ”Wolf om International Capitalist Recession on Horizon 1980”. (“En internationell kapitalistisk recession vid 1980 års horisont”). Tyvärr är den inte översatt till svenska.

[10] Den japanska BNP steg till exempel 6,1 % under det budgetår som löpte fram till mars 1980. Det var en ökning med 0,4%. Den japanska regeringen hoppas på en 4,8%-ig ökning under det innevarande budgetåret.

[11] Dessa omdömen om det så kallades “japanska undret” fälldes av en fascinerad Metall-delegation som genomförde en studieresa till Japan. Jämför Kent Kjellgren/Eva Nikells artikel i Internationalen 13/1978.

[12] En av Bohmans rådgivare, den nya riksbankschefen Lars Wohlin, är ännu mer skeptisk än ekonomiministern till den internationella konjunkturutvecklingen och varnar för en alltför optimistisk ekonomisk politik: “Vi har inte ekonomiska förutsättningar att överbrygga en internationell lågkonjunktur genom en expansion av den inhemska konsumtionen. Vi försökte under den senaste svackan – med svåra följder.” (Veckans Affärer, 3.1 1980).

[13] ”En stor och öppen arbetslöshet synes oundviklig. Då kanske vi alla kan samlas kring uppgiften, vi spottar i nävarna och tar nya tag. Vi borde minnas t ex krisen på 20-talet, ett decennium som innebar ett djupt hack i vår utvecklingskurva, värre än 30-talets djupdykning. Folk fick sina förmögenheter förstörda över en natt, arbetslösheten och det sociala lidandet blev stort. Men då fanns ingen socialvård för företagen – krisen fick blomma ut, och återhämtningen kom mycket snabbt.”

  Sagt av Bo Carlsson, nationalekonom och forskare vid Industrins Utvecklingsinstitut, i Det hemska 80-talet.

[14] Jämför socialdemokraternas envetna plädering för att oljeprishöjningarna inte skall räknas in i det index som ligger till grund för den återkommande uppjusteringen (“indexregleringen”) av skatteskalorna – och den borgerliga regeringens varsel om att pensionärerna inte bör kompenseras för oljeprishöjningarna. Om dessa principer genomdrivs kommer de att få många efterföljare på andra områden, med stora negativa effekter. Självklart måste alla prishöjningar räknas in i indexberäkningarna av kostnadsutvecklingen.

[15] En rapport från ETUI, The European Trade Union Institute “Det europeiska fackföreningsinstitutet” gjorde nyligen en genomgång av den skärpta antifackliga lagstiftningen som nu förbereds, genomförs eller försökt genomdrivas i länder som USA, Västtyskland, Storbritannien och Frankrike m fl. Detta är bara ett exempel på olika åtgärder ägnade att kringskära de demokratiska rättigheterna för de lönearbetande och deras organisationer.

[16] Valet av Franz Josef Strauss till kanslerskandidat för det dominerande borgerliga partiet i Västtyskland, CDU (Kristligt Demokratiska Unionen), uttrycker en högervridning inom den västtyska borgerligheten. Det är det kanske mest slående exemplet på hur arbetsköparna världen över nu sätter större tilltro till mer aggressiva politiker inför den fördjupade ekonomiska och sociala krisen.

Inte så att ledande krafter inom den västtyska borgarklassen skulle vara otacksamma mot allt vad Helmut Schmidt, den nuvarande regeringschefen, uträttat i deras intresse (när det gäller stöd åt den kapitalistiska industrin, västtysk upprustning och attacker mot de demokratiska rättigheterna i Västtyskland). Men många av dem tvivlar på om socialdemokraterna verkligen är rätt folk att ha i ledningen för den västtyska staten, när angreppen måste skärpas ännu mycket mer mot arbetarklassen i Västtyskland och deras organisationer.

Kris, klass och klimat

Klimatresolution för Socialistiska Partiet
Antagen på 22:a kongressen 7-9/11 2008.

1. Vi kan redan idag se klimatförändringar till följd av den globala temperaturhöjningen, och att dessa klimatförändringar börjar få effekter på förutsättningarna för människors liv och levnadssätt. Dessa problem kommer att bli allt värre i framtiden. Det råder stor vetenskaplig samstämmighet om att den globala uppvärmningen beror på människans utsläpp av växthusgaser genom förbränning av fossila bränslen. De som motsätter sig detta samband, de så kallade ”klimatförnekarna”, blir allt mer isolerade. Inte bara den nuvarande civilisationens framtid står på spel, utan i sin förlängning själva människan som biologisk varelse, och möjligtvis allt liv på planeten. Att komma till rätta med dessa problem lär bli den största kollektiva utmaningen för människan i historien.

Utsläppen av växthusgaser får inte på lång sikt överstiga det naturen kan ta upp. Idag fortsätter temperaturen att öka av sig själv även om alla utsläpp omedelbart skulle upphöra, dels på grund av de alltför höga nivåerna av växthusgaser i atmosfären, dels på grund av att själva temperaturhöjningen gör att växthusgaser frigörs. För att vända utvecklingen krävs därför att utsläppen av växthusgaser minskas till en nivå som gör att naturen kan ta upp mer än vad som släpps ut.

2. Klimatpolitiken är intimt sammanbunden med energipolitiken. Det finns ingen annan långsiktig och realistisk väg ut ur problematiken än att ersätta de fossila bränslena – olja, kol och gas – och kärnkraften med förnyelsebar energi, samt att spara energi. Med tanke på situationens allvar krävs en snabb övergång till ett energisnålare och energieffektivare samhälle. Med detta menar vi ett samhälle som inte förbrukar energikällor eller andra resurser i högre takt än de förnyas.

3. Det största hinder en sådan omställning stöter på är de grundläggande drivkrafterna i dagens kapitalistiska värld: vinstmaximering och ständig expansion. Därför måste hela tiden fler och fler varor produceras. Det som är logiska och nödvändiga beslut under kapitalismen är skadligt och ohållbart för samhället och naturen. Med den globala uppvärmningen och dess effekter kommer det nuvarande systemet, baserat enbart på vinstjakt, idag i motsättning till biosfären och mänsklighetens fysiska livsvillkor. För att kunna göra produktionen klimatneutral och resurshushållande krävs att de enskilda besluten underordnas samhällets och naturens behov och inte vinstbehovet. För att detta skall kunna ske demokratiskt kan makten över produktionen inte ligga hos enskilda kapitalister, utan måste omvandlas till demokratiskt styrd gemensam samhällsegendom.

4. Dagens politiska och ekonomiska makthavare är fullständigt uppknutna till och stöder de intressen som kräver att vi producerar och konsumerar allt mer, och att samhället fortsätter sin överkonsumtion av de fossila bränslena. Därför har de agerat allt för sent och alldeles för försiktigt. Flera olika förslag diskuteras just nu med syftet att nå en klimatöverenskommelse som sträcker sig bortom år 2012. EU-kommissionens ”klimatpaket” för 2013-2020, Stern-rapporten och Warner-Liebermans lagförslag i USA är några av dem. Gemensamt för dessa förslag är att de är fullständigt otillräckliga för att undvika en global temperaturhöjning som överskrider den troliga tröskelnivån för allvarlig fara (+2°C i jämförelse med den förindustriella perioden). Den svenska regeringen utgör inget undantag, utan har hittills uträttat väldigt lite, trots ett ständigt bekymrat och inkännande prat. Istället har man upprepade gånger försökt vältra över ansvaret att agera på fattigare länder, trots att utsläppen där är mindre per capita än i Sverige, och trots att utsläppsminskningar inte är enklare eller effektivare att utföra där än i de industrialiserade länderna. Regeringens inställning signalerar att den inte vill bryta med det klassintresse den representerar. Det krävs därför att de sociala rörelserna skapar ett politiskt tryck av sällan skådat slag i klimatfrågan, och att en oberoende klimatrörelse blir en verklig maktfaktor.

5. Det är nödvändigt att vara aktsamma om vår gemensamma framtid, och det finns felmarginaler i förutsägelserna från de olika vetenskapliga klimatmodellerna. Därför är det nödvändigt att kräva utsläppsminskningar till de lägre tröskelvärden som FN:s klimatpanel IPCC presenterat. Skadorna måste förebyggas så mycket som möjligt – även om skador på biosfären olyckligtvis är ofrånkomliga, då den globala uppvärmningen redan är en realitet. IPCC har dessutom uppvisat en tendens till att vara alltför hoppfulla i sina prognoser, vilket innebär att vi måste vara lyhörda för ännu större minskningar av utsläppen. För Sveriges del reser vi kravet om ett importstopp för fossila bränslen inom femton år. Det är en tillräckligt kort tid för att vi ska tvingas vidta åtgärder nu, samtidigt som det är en tillräckligt lång tid för att vi ska kunna möta de utmaningar som ett fossilförbud kommer att innebära. Energisparande teknik och miljövänlig utvinning av energi behöver då utvecklas, men framför allt måste sådana planer som redan finns på ritbordet börja sättas i verket.

6. Det kapitalistiska systemet och dess politiska representanter uppvisar en brottslig cynism och oansvarighet, då de trots oemotsägliga vetenskapliga bevis för den globala uppvärmningens acceleration och dess konsekvenser sätter liv, hälsa, mat och arbete för hundratals miljoner människor på spel, och tillåter oåterkalleliga skador på biosfären. De föredrar teknik som är farlig (kärnkraft), destruktiv (massproduktion av biobränslen), eller orealistisk (koldioxidlagring och kolsänkor), framför att ifrågasätta kapitalets tillväxt och jakten på profiter som driver de nuvarande utsläppsspiralerna uppåt. Tiden borde egentligen vara kommen för en orientering bort från konsumtions- och produktionshetsen, och mot ett energisnålare samhälle, men kapitalismen klänger sig av överlevnadsinstinkt desperat fast vid det gamla.

7. Det kapitalistiska och patriarkala systemet kommer att försöka hitta kapitalistiska lösningar på klimatproblematiken, eller med andra ord utveckla en borgerlig klimatpolitik, där inte minst kvinnor kommer att missgynnas. Vi ser redan hur detta sker idag. Denna politik kännetecknas av två huvudsakliga tendenser: att försöka sätta prislappar på miljön och att individualisera frågan. Den första tendensen innebär ökade koldioxidskatter (framför allt bensin- och energiskatter), handel med utsläppsrätter, trängselavgifter och liknande. Detta leder till att de rika kan fortsätta att smutsa ned, även om det svider mer i deras plånböcker. Den andra tendensen innebär att ansvaret för utsläppsminskningarna läggs direkt på individen, som uppmanas ändra sin livsstil. Det innebär att sikten skyms för de lösningar som måste till på samhällelig nivå, med ordentliga kollektiva satsningar, jämställdhetssatsningar och omstruktureringar som är obekväma för kapitalet.

8. Vi måste vara på det klara med att vi inte direkt motsätter oss all borgerlig miljöpolitik för att komma till rätta med frågan. Dels kan den ha en faktisk effekt på klimatet, och dels kan den hjälpa till att medvetandegöra klimatproblemen bland arbetande människor världen över. Ett problem är snarast att politiken inte är tillräckligt resolut genomförd: utsläppsrätterna är för generösa och koldioxidskatterna för låga. Borgerlig klimatpolitik är ofta bättre än ingen klimatpolitik alls. Den nuvarande situationen innebär generellt att kapitalet kan begå rovdrift på vår gemensamma natur utan några hinder eller någon kompensation. Men att behandla vår livsmiljö som en vara förstärker kapitalismen, och är ingen långsiktig eller rättvis lösning. Det förstärker också utsugningen, förtrycket, arbetarnas inbördes konkurrens, brotten mot rättigheterna och den härskande klassens strypgrepp över alla aspekter av våra liv.

Hela världsekonomin är samtidigt formad efter kapitalistiska förhållanden. De flesta arbetande människor är därför beroende av sin plats i det kapitalistiska produktionsmönstret, och många arbetare skulle drabbas hårt av de nedläggningar, transportminskningar och den minskade produktion som måste bli en effekt av ett energibesparande samhälle under dagens kapitalism. Vi måste därför utveckla socialistiska alternativ på den klimatpolitiska arenan. Även klimatpolitiken är en arena för klasskamp och kampen om makten i samhället; det finns inga möjligheter att lägga klasskampen åt sidan i syfte att rädda klimatet. En av de viktigaste delarna i en sådan politik är en drastisk omfördelning av resurser från storföretag till arbetare och offentlig sektor.

Varje strid som stärker de arbetande istället för motståndaren är ett steg i rätt riktning. Arbetarklassen är kraften som kan genomföra den samhällsomvandling som krävs för att införa en hållbar resurshushållning. Om klimatrörelsen uppfattas som välmenande grupper som uppifrån manar arbetarklassen att göra uppoffringar kommer den att isoleras och driva arbetarklassen i armarna på borgerliga krafter.

9. En socialistisk klimatpolitik innebär framför allt att produktionen sker för människors behov inom de ramar naturen sätter, istället för kapitalismens produktion för profit. Inget tänkbart samhälle, oavsett hur jämlikt eller produktivt det är, kommer att kunna ge sina medlemmar oändlig tillgång på materiella ting. Gränserna för vår konsumtion sätts ytterst av jordens resurser. I alla samhällen ransoneras därför tillgången på materiella ting på något sätt. I ett kapitalistiskt samhälle sker det genom marknaden, vilket innebär att den som är rik får en större tilldelning av varor och därmed tillåts ta upp ett större ekologiskt utrymme än de fattiga. Alternativet är att samhället medvetet sätter gränser för hur mycket resurser var och en kan förbruka och hur mycket växthusgaser var och en får lov att ”släppa ut”. Den sortens ransonering utgår inte bara ifrån vad samhället just nu tekniskt kan producera utan också hur mycket vi på lång sikt kan tillåta oss utnyttja jordens resurser. Vi förordar sålunda ransoneringar och kvoteringar framför skatter, avgifter och utsläppshandel. Ransoneringar handlar inte om att fullständigt kontrollera varje enskild individs varukonsumtion, utan är främst till för att sätta ett tak för produktionen och därmed reglera de värsta klimatbovarna – företagen.

10. Vi är inte motståndare till att enskilda individer tar ett ansvar för miljön och agerar därefter. Tvärtom, vi strävar själva efter att vara föregångare på detta område så länge som det inte används som ett sätt att göra frågan opolitisk och något som beror på individens samvete. För att som enskild individ minska sin inverkan på klimatet räcker inte. Privata handlingar och politiska delstrider som dämpar växthuseffekten är steg i rätt riktning, men bara om den planlösa vinstdriften ersätts av en demokratisk resurshushållning har vi någon chans att göra den gigantiska omställning som krävs.

11. För att klimatkrisen skall kunna mötas krävs en gigantisk satsning på alternativa energikällor som sol-, vind-, våg-, och vattenkraft. Här måste göras mycket storskaliga investeringar framför allt i den fossilbränsleberoende transportsektorn; vi förespråkar en omflyttning till transporter på järnväg och överhuvudtaget en utbyggd kollektivtrafik. Resurser måste också läggas på forskning och utveckling. Detta måste göras nu. Resurser till dessa projekt måste tas från de mest välbeställda i samhället och resursslukande verksamheter som inte fyller något sant mänskligt behov, som exempelvis krigsmakten.

12. Den odling av biobränsle som sker i delar av Latinamerika visar dock att det finns risker i samband med att alternativ till de fossila bränslena tas fram. Om man ersätter regnskog, som sväljer koldioxid, med sockerrör för etanolproduktion, har man inte på ett positivt sätt bidragit till att minska växthuseffekten. Snarare tvärtom. När sådana avvägningar görs krävs det därför att politiker och rörelser, inte företag, fäller avgörandet. I samhällen där många människor idag inte har möjlighet att äta sig mätta är det också bakvänt och förkastligt att bördiga jordar används till energiproduktion. Men det går inte att ha en kritisk hållning till samtliga biobränslen, utan de kan på vissa tider och platser spela en positiv roll.

13. Kärnkraften, en ytterst farlig energikälla från utvinningen av råvaran till utsläppen av kylvattnet, innebär av flera anledningar inte ett stabilt försvar mot klimatförändringarna. Investeringskostnaderna är gigantiska, det saknas en rimlig lösning på avfallsfrågan vilket leder till att kostnaderna kommer att ackumulera sig i framtiden, och det finns allvarliga kopplingar till vapenindustrin och risk för kärnvapenspridning. Det finns därmed starka marknadskrafter som har intressen av att kärnkraften består och försvaras. Uran är inte en oändlig resurs och kommer att minska snabbt om antalet reaktorer byggs ut i global skala. Klimatrörelsen måste stå emot trycket från kärnkraftslobbyn, och avvisa kärnkraften som en möjlig lösning på klimat- och energiproblemen.

14. Alternativ energi kommer med all sannolikhet inte att räcka till för att ersätta de fossila bränslena i den takt som krävs. Därför krävs en rad energibesparande åtgärder; alltså en övergång till ett energisnålare samhälle. Att minska produktionen av kött till förmån för vegetariska livsmedel är exempelvis av stor betydelse. Viktigast är dock att minska dagens jättelika konsumtions- och produktionsvolymer av varor som kräver energi för att tillverkas och att transporteras till konsumenterna. Att minska dessa går dock på tvärs med kapitalismens funktionssätt, som kräver allt större produktionsserier och allt fler produkter att sälja. Valet mellan ständigt ökad förbrukning av materiella ting och mänsklig överlevnad är lätt, förutsatt att vi överhuvudtaget får göra valet. Ett sådant val kan bara ske gemensamt, på samhällsnivå och vi kommer därför tillbaka till frågan om makten över samhället och dess produktion.

15. En rättvis klimatomställning kommer inte att bli verklighet av sig själv. Liksom i alla andra samhällsfrågor krävs det sociala aktörer. En så omfattande förändring kommer att präglas av och vara beroende av samhällets grundläggande motsättning: den mellan arbete och kapital, mellan dem som lever av att sälja sitt arbete och dem som berikar sig genom att köpa det. Det gör det nödvändigt att formulera klimatkrav och organisera klimatkampen på ett sätt som förmår lösa arbetarklassens problem, dagliga såväl som långsiktiga. Samtidigt är arbetarklassen en del av det nuvarande samhället, präglas av den konsumtionshysteri som råder, och är målet för kapitalismens behov av masskonsumtion. Även om kapitalistklassen lever bra mycket mer resursslösande, så lever även den västerländska arbetarklassen utöver de ekologiska ramarna. De etablerade konsumtionsmönstren måste därför förändras. Dagens ohållbara förbrukning av resurser är dock inte främst ett resultat av att människors krav på ökad konsumtion. Drivkraften är istället kapitalismens jakt på ökad vinst. En väsentlig del av konsumtionen är dessutom sådant som inte på något sätt höjer levnadsstandarden, till exempel de jättelika militärutgifterna, de ständigt ökande transporterna av likvärdiga varor världen runt eller långa resor till jobb och vardagsbestyr. Som socialister måste vi vara tydliga med att de rika ska vara de som skall spara mest och göra den största omställningen i en ekologiskt betingad övergång till ett energisparande samhälle. Arbetarklassen skall inte stå tillbaka en millimeter gentemot kapitalägarna, utan måste vara den klass som tjänar mest och förlorar minst på omställningen till ett energisnålare samhälle.

Dagens konsumtionssamhälle skapar oss inte egentligen högre levnadsstandard, utan upprätthålls genom politiskt, socialt och kulturellt tryck, samt mängder av reklam. Minskade produktionsvolymer innebär dock att vi kan ta ut en del av de senaste decenniernas produktivitetsökning i kortare arbetstid istället för i ökat konsumtionsutrymme, och på detta sätt öka den del av produktionsvärdet som kommer arbetarklassen till godo. Med mer fritid och bättre miljö ökar vår levnadsstandard. Vår utmaning blir att finna en väg där arbetarklassens dagliga intressen och kamp kuggar i den ekologiskt nödvändiga förändringen. Att formulera och organisera kring fackliga krav som är klimatsmarta och pekar i riktning mot ett hållbart samhälle. Frågan om sänkt arbetstid måste därför få en överordnad ställning. Omställningen till ett energisnålare samhälle måste innebära att arbetarklassen jobbar mindre på kapitalistklassens bekostnad, att den minskande varukonsumtionen främst drabbar samhällets rika, samt att den reella levnadsstandarden – innefattande ren miljö och fritid snarare än prylhysteri – för arbetarklassen ökar.

16. Socialistiska Partiet har varit aktivt kring miljöfrågor och i miljörörelsen nästan sedan vårt bildande. 1977 antog vi en första resolution om Socialism och Ekologi. Tidigt tog vi också upp klimatfrågan i vår press. Liksom de flesta andra har vi dock inte förrän på senare år insett klimathotet i dess fulla vidd. Det är därför av största vikt att vi organiserar och konsekvent följer med i vad som händer med klimatet och i klimatdebatten, och rapporterar om detta i våra media. Partiet centralt och avdelningarna måste arbeta med frågan både i den skriftliga propagandan och genom att aktivt söka krav och frågor att driva som förenar klasskamp, feministisk kamp och klimatkamp.

Att föra in debatten och klimatrörelsen på arbetsplatserna, där löntagarna finns samlade och kan agera kollektivt är centralt, särskilt i Sverige där de arbetande till övervägande del är fackligt organiserade. Arbetarrörelsens nuvarande ledning har dock till största delen anammat arbetsgivarens krav på ständig ekonomisk tillväxt som överordnat mål, utan att ifrågasätta tillväxtens inriktning eller om den är ekologiskt hållbar. Detta måste vi utmana, och återuppväcka rörelsens krav på kortare arbetstid. Ett stort problem är dock att de flesta fack är toppstyrda av ledare som lever och verkar långt från medlemmarnas vardag och kontroll. Inom industrin går de dessutom ofta i armkrok med företagen för att försvara ”konkurrenskraften” (det vill säga vinsterna) och reflekterar sällan eller aldrig över produktionen och dess inriktning. Hur viktigt det än kan vara att få med fackliga representanter i rörelsen är inte mycket vunnet om man inte når medlemmarna på arbetsplatserna.

Socialistiska Partiets målsättning är att vara och uppfattas som en kraft som verkar för en klassinrikting och en feministisk inriktning i klimatrörelsen, liksom vi i vårt eget arbete strävar efter att förena klimatkrav med klasskrav och feministiska krav. Detta skall synas i vårt skriftliga material men framför allt i vårt vardagliga politiska arbete.

17. Kvinnor drabbas hårdast av klimatförändringarna; detta gäller framför allt arbetarklassens kvinnor och fattiga kvinnor runt om i världen. Skall en ekologiskt hållbar utveckling bli möjlig behöver de förändringar som genomförs utgå från kvinnors livsvillkor, och inte utgå från mannen som norm. Män gör större ekologiskt fotavtryck än kvinnor, oavsett klass, och män står för den största klimatpåverkan. När det gäller konsumtionsmönster, som svarar för en del av klimatpåverkan, kan en förändring uppnås genom att män tar större ansvar för hem och hushåll. Detta kommer att förändra mäns konsumtion vad gäller bland annat transporter, boende och dagligvaror, vilken idag på ett övergripande plan är mer klimatskadlig än kvinnors konsumtion. På bland annat detta sätt kopplas klimatpolitiken till den feministiska kampen.

18. Energikrisen kommer att medföra ett alarmerande och nytt krigshot som uppkommer ur den interimperialistiska och inomkapitalistiska konkurrensen om kontroll över naturtillgångarna, i synnerhet fossila energikällor, liksom ur försvaret av oljans vinster och de privilegier som är knutna till dem. Det finns en överhängande risk för en barbarisk och vapenskramlande kapitalistisk och patriarkal upplösning på klimatkrisen – till skada främst för de fattigaste människorna, för fattiga generellt, för arbetarklassen, för katastrofoffer, för klimatflyktingar, och i synnerhet för kvinnor. Kvinnor är de med minst resurser och har därmed mindre möjligheter att skydda sig eller bygga upp ett nytt liv vid klimatkatastrofer. Eftersom det är kvinnor som i störst utsträckning tar hand om barnen, betyder detta även död och stort lidande för otaliga barn som har ännu mindre makt att påverka sina livsförhållanden. De ideologiska – ofta rasistiska – yttringar som underblåser sådana lösningar måste bestämt bekämpas.

19. På samma sätt motsätter vi oss att skylla klimatförändringarna på befolkningstillväxten i de fattiga länderna. Det existerar en oemotsäglig koppling mellan ekonomisk utvecklingsnivå och befolkningsutveckling, och fattigdomen i utvecklingsländerna är främst orsakad av de rikare ländernas imperialism. Vi står fast vid kvinnors rätt att själva bestämma över huruvida de vill ha barn eller inte; en rätt som innebär att kvinnor skall ha fri tillgång till preventivmedel och rätt till abort. Internationella valutafondens och Världsbankens diktat om strukturanpassning, som anbefaller nedskärningar i välfärden, måste förkastas.

20. De industrialiserade länderna måste svara positivt på förslag från fattigare länder som för att skydda den biologiska mångfalden och bidra till en stabilisering av koldioxidhalten i atmosfären erbjuder sig att inte exploatera fossila bränsletillgångar i utbyte mot viss kompensation för uteblivna vinster (exempelvis Ecuador). I detta sammanhang måste vi trycka på att de industrialiserade länderna i Nord måste ta sitt historiska ansvar för de katastrofer som klimatförändringarna orsakar de fattigare länderna i Syd. Koldioxidutsläppen i Syd skulle dessutom kunna minska om mer modern teknik fördes över till utvecklingsländerna. Kapitalismens patenträttigheter utgör här ett stort hinder.

För de fattiga länderna är det ännu viktigare att industriländerna byter kurs, samt att regeringarna i dessa länder avbryter alliansen med det utländska kapitalet och avstår från exportledd utveckling. Dels för att ge dem ett utrymme att bygga upp en produktionsapparat som kan tillfredsställda befolkningens viktigaste behov. Dels för att en stor del av det som idag produceras i länder som Kina och Indien är till konsumtion i de rika länderna. Men också för att den modell för utveckling som idag erbjuds är en kapitalistisk utveckling som bygger på dominans genom skuldbörda, på underordning genom orättvisa handelsavtal, på snedvridna konsumtionsmönster och resursslösande produktionssystem.

Ju längre in på den ohållbara kapitalistiska vägen dessa länder går, desto svårare blir sedan den nödvändiga omställningen. För den stora majoriteten i Syd är det inga problem. För dem är det ingen uppoffring att avstå från flygresor, bilar eller ständigt nya modeller av elektroniska apparater. I synnerhet behöver de inte bombplan eller missiler. De omedelbara behov som behöver tillfredsställas i världen handlar om rent vatten, skolor, sjukvård, pensionssystem, tillräckligt med mat. Nord står för en stor majoritet av utsläppen, medan Syd drabbas hårdast av de negativa effekterna. I Syds länder är det dessutom de fattigaste som drabbas värst och blir klimatflyktingar.

21. Jorden åt dem som brukar den. Bönderna ska i första hand odla för sin egen och stadsbefolkningens behov. Närproducerad och icke-genmodifierad mat är lika viktig i alla länder, rika som fattiga. Alla odlingsmöjligheter måste tas till vara om försörjningen ska tryggas för hela jordens befolkning. Varje land måste utifrån sina egna förutsättningar ta ett lika stort ansvar för hälsa, miljö och klimat.

22. Med hänsyn till kapitalismens logik, förvärrad av nyliberalismen, är det angeläget att utveckla en alternativ global plan som kombinerar en omställning inom energisektorn med omfattande åtgärder för energisparande. En sådan plan bör hållas oberoende av kostnader och vinstutveckling, och respektera varje människas lika rätt att konsumera och släppa ut koldioxid inom biosfärens biologiska och fysiska gränser. I planen måste ingå att jämställdheten är en förutsättning för en varaktig hållbar utveckling, där jämställdheten är både mål och medel.

Införandet av en sådan plan innebär ett brott med tillväxtens logik, med kapitalismens globalisering och oavbrutna konsumerande, och ett undertryckande av de sektorer vars verksamhet är onyttig eller skadlig. Det innebär en förnyelse av den allmänna sektorn, kollektivt ägandeskap av energikällorna, en allomfattande omfördelning av välståndet mellan länderna, samhällsklasserna och könen, liksom folkflertalets deltagande genom demokratiska kontrollprinciper och praktiker. En demokratisk, socialistisk och feministisk planekonomi utgör det bästa och enda sant humanistiska svaret på klimatkrisen.

23. Energi- och klimatkrisen innebär att kapitalismen utgör ett hot mot mänsklighetens grundläggande livsvillkor. Eftersom det socialistiska svaret inte ”bara” är att ställa produktionen under arbetarstyre utan också att anpassa produktionen till de ekologiska ramarna, kallar vi det samhälle vi strävar efter för ”ekosocialistiskt”. Detta är ett begrepp som börjat användas i många länder och bildandet av ett internationellt ekosocialistiskt nätverk utgör här ett viktigt steg.

24. En global rörelse för klimatkamp har redan uppstått, i Sverige manifesterat bland annat genom att etablerade miljöorganisationer som Miljöförbundet Jordens Vänner vuxit till kring frågan, att den nya aktionsgruppen Klimax bildats och att folkrörelsen Klimataktion startat. Vi i Socialistiska Partiet arbetar efter förmåga inom de befintliga och framväxande klimat- och miljörörelserna för att stärka dem och bygga dem till verkliga massrörelser. Vi förespråkar en inriktning på massaktivitet och klass- samt feministiskt perspektiv, både i program och arbetsmetoder. Det innebär bland annat att vi är för att dessa rörelser är oberoende av kapital, stat och makthavare och att de strävar efter att bygga upp allianser med arbetarklassen och dess organisationer.

25. Det kommer att krävas bredast möjliga enhet i kampen på global skala för att mobilisera ett massivt tryck som kan tvinga regeringarna att vidta radikala åtgärder. Samtidigt måste de sociala och demokratiska rättigheterna respekteras. Även om vi inte tror att detta kan bli verklighet utan de genomgripande samhällsförändringar vi skissat tidigare, och de maktskiften som kan göra sådana förändringar möjliga, är situationen inte hopplös. Uppgiften är idag att bygga massrörelser. Dessa måste driva krav på att – här och nu – genomföra konkreta åtgärder för att stoppa den globala uppvärmningen. Att föra in debatten på arbetsplatserna, där löntagarna finns samlade, organiserade och kan agera kollektivt, är centralt.

26. Det finns flera sociala rörelser som bidrar till att utveckla alternativ till kapitalismens uppdrivna produktionsspiraler (kamp mot i synnerhet olje- och gasutvinning, för regnskogens bevarande, för rätten till ett traditionellt levnadssätt, för en småskalig och ekologisk jordbruksnäring, för en alternativ sophantering som prioriterar återvinning, mot den okontrollerade utbyggnaden av transporter på väg, vatten och i luft, för gratis kollektivtrafik, för en balanserad energianvändning, mot kärnkrafts- och vapenindustri, mot tillväxten av jobbflexibilitet och tillfälliga anställningar, för en rationell användning av vatten – och för fri tillgång av vatten, som något som inte kan privatiseras, mot reklam och överkonsumtion, för gratis överföring av teknologi och kunskaper). Dessa rörelser måste uppmuntras att ansluta sig till kampen för att rädda klimatet.

27. De härskande försöker på tusen sätt att knyta upp oss alla till det kapitalistiska samhället. Ett särskilt verksamt medel är hot om arbetslöshet ifall systemets ständiga tillväxt skulle brytas. I de branscher som är starkast knutna till fossilförbränningen, till exempel bilindustrin, är det hotet särskilt närvarande. För att hindra att de som arbetar i sådana branscher sluter upp bakom ”sina” företag är det viktigt att klimatrörelsen kan ge realistiska svar om hur deras försörjning skall garanteras vid en omställning till en hållbar ekonomi. Dels handlar det om förkortad arbetstid med bibehållen lön men också om att, åtminstone i princip, visa på hur den kunskap och erfarenhet som finns i dessa företag skulle kunna användas till hållbar och socialt nyttig produktion.

Eftersom de frågor det gäller berör så stora delar av samhället är det varken önskvärt eller möjligt att försöka finna lösningar som går runt de existerande klassmotsättningarna. Om klimatrörelsen skall ha framgång krävs att den blir en verklig folkrörelse, förankrad i arbetarklassen i vid mening, och får därför inte genomsyras av den patriarkala struktur som hotar att exkludera kvinnor. Klimatfrågorna behöver kopplas till krav på rättvisa, jämlikhet, jämställdhet och välfärd, och allianser skapas med andra folkliga rörelser som driver sådana frågor. Idag saknas de krafter som kan bära upp en lösning på klimatfrågan. De aktivistorganisationer som finns är alltför svaga och arbetarklassen har inte självförtroende och erfarenhet nog att utmana kapitalet, vare sig i klimatfrågan eller mer traditionella klassfrågor. För att skapa en massrörelse som kan lösa klimatfrågan måste väldigt många människor vinna ett grundläggande kollektivt självförtroende. Inte så att det går att vänta på att klassmedvetandet ska växa sig starkt och sedan ta upp klimatfrågan. Men en växelverkan mellan aktivitet kring omedelbara klass- och jämställdhetsfrågor och debatt, strid och organisering kring klimatfrågan är helt nödvändig.

28. I Sverige och andra stater med stark facklig tradition är det av yttersta vikt att få med sig fackföreningsrörelsen in i klimatkampen. Facket samlar de arbetande, vilka är en nyckelgrupp. Facket är också den aktör som kan ställa krav på att jobben tryggas och att bördor och vinster delas solidariskt när kapitalismen går in i kris. Vi måste arbeta för att våra fackföreningar blir aktiva i klimatfrågorna. På grund av den försvagning som fackföreningsrörelsen under lång tid genomgått är det nödvändigt att mobilisera för att alla – framför allt ungdomar, kvinnor, invandrare – organiserar sig fackligt och politiskt samt driver krav för en förändrad politisk inriktning. Det behövs verkliga politiska krafttag för en omställning till dagens och morgondagens alternativa energi och infrastruktur.

29. Den kapitalistiska klimatkrisen hotar mänsklighetens överlevnad och de härskande kommer bara att vidta de åtgärder de tjänar på. Men det innebär inte att slaget är förlorat. Historien har visat att mänskligheten är förmögen att lösa de problem den ställts inför. Det har den gjort med tekniska och vetenskapliga framsteg, men framför allt genom att omvälva de sociala förhållandena när dessa har blivit ett hinder för mänsklighetens utveckling. Dagens kris kommer att avgöras av huruvida arbetarklassen klarar av att störta det kapitalistiska systemet och påbörja uppbygget av det frihetens rike som var arbetarrörelsens mål när den växte fram. Vi är övertygade om att detta inte är ett omöjligt mål. Det är tvärtom det enda mål som är möjligt.