Etikettarkiv: Inflation

Lögnen om lönen

Lögnen om lönenBok av Sten Ljunggren, utgiven av Bokförlaget Röda Rummet, år 1986. En bok om inflationens orsaker.

1. Grundbulten
2. Lönen är inte boven
3. Pengar och skulder
4. Ett krissymptom
5. En ond cirkel

Pengar, kapital, inflation

Inget ekonomiskt problem har visat sig så svårt att greppa för den ekonomiska teorin som problemet pengar. Orsaken till detta är att pengarnas förhållande till den verkliga utvecklingen av varuproduktionen, kapitalet och kapitalismen är synnerligen komplicerat.

Penningen föds ur varuutbytet, och kan därför aldrig helt lösgöra sig från detta. Hela problemet för den marxistiska penningteorin rör frågan; Hur självständig är penningcirkulationen i förhållandet till varuutbytet?

Alla vet att speciellt under en inflationsperiod får penningmängdens storlek och omloppshastighet kraftiga återverkningar på produktionen. Alltsedan Keynes’ omvälvning av den borgerliga ekonomiska vetenskapen har de kapitalistiska staterna utnyttjat det faktum att det finns en viss grad av sådan självständighet för att med hjälp av finanspolitik påverka produktionens omfång. Men kan denna självständighet bli total – om inte är den relativ och i så fall i vilken utsträckning och hur länge, var ligger gränserna? Sådana frågeställningar är teoretiskt viktiga att besvara och dessutom synnerligen brännande problem. Ty det är dessa frågor som den permanenta inflationen ställer i centrum för den ekonomiska debatten i dag.

Eftersom penningen föds ur varuutbytet och aldrig kan skära av bandet med detta, innebär det alt penningen i sista hand är en vara. Pengar som universellt bytesmedel är en vara i vilken alla andra varor mäts. Man kan inte i en marknadsekonomi byta något som inte är en vara. som inte har ett eget inneboende värde, dvs som inte i sig är en produkt av mänskligt arbete. Penningen kan aldrig helt skära av banden med varuproduktionen.

Det finns en djupare aspekt av detta som gäller arbetets natur. Eftersom arbetets form i ett samhälle baserat på allmän varuproduktion ( en marknadsekonomi ) är uppdelat och splittrat i individuellt, privat arbete, så har ej produkterna av arbetet en omedelbar social karaktär. Dess sociala värde erkänns ej direkt. Endast genom utbytet, och utbytet mot pengar, får produkten social karaktär och socialt värde. Den motsättning som finns under kapitalismen mellan arbetets sociala karaktär som helhet betraktat och de privata arbetsformerna, får sitt uttryck i bytesprocessen, i cirkulationsprocessen. Arbetets inneboende sociala karaktär kan endast få sitt uttryck via ett ting, penningen. Människorna, producenterna är isolerade och uppsplittrade och behöver detta magiska ting, penningen för att kunna veta om deras arbete är socialt eller ej, för att kunna veta om produkten av arbetet är användbart eller inte.

Bakom förhållandet mellan varan och varan, mellan varan och penningen, finner vi således grundläggande aspekter av arbetet självt och grundläggande aspekter av det varuproducerande samhällets organisering. Men sa länge vi säger att penningen ursprungligen är en vara, vars värde används för att mäta alla andra varors värde i, ja så länge talar vi fortfarande om enkel varuproduktion, och ännu inte om kapitalismen. För att vi ska kunna tala om kapitalism måste penningen få en första självständig funktion. Den stora skillnaden mellan den enkla varuproduktionen och kapitalismen ligger i utvecklingen av formeln »vara – pengar – vara» till formeln »pengar – vara -pengar», från formeln »sälja för att kunna köpa» till formeln »köpa för att kunna sälja», dvs »köpa för att kunna sälja med profit». När samhället genomgått den utvecklingen, ja då har penningen som representant och symbol för värde, och penningcirkulationen nått en viss grad av självständighet. Kapitalet föds när penningcirkulationen når en relativ självständighet. När det på marknaden, jämsides med ägare till varor med ett bruksvärde, framträder ägare till varan pengar, som kommer dit inte för att tillfredsställa konsumtionsbehov, utan för att öka på sin varas värde, då är kapitalet fött. Penningcirkulationen blir en självständig process vid sidan av, och till en del oberoende av, det enkla varuutbytet. Övergången från kapitalism sker när denna självständiga process inte längre begränsas till handeln, utan tränger in i produktionen, när pengarnas ägare inte längre nöjer sig med att köpa varor för att sälja dem med profit, utan köper de speciella varorna arbetskraft och produktionsmedel för att producera mervärde.

I kapitalets cirkulationsprocess är penningen ursprunget och målet, start- och slutpunkten. Den har därför ett mycket speciellt förhållande till kapitalet och kapitalismen. Kapitalism utan pengar är en självmotsägelse. Kapitalismen är inte möjlig utan pengar, och inte heller utan en utvidgning av penningcirkulationen, som vida överstiger varuutbytets omedelbara behov. Kapitalismens födelse är knuten till kreditens födelse, till mekanismer som ökar mängden bytesmedel. Det är inte möjligt att under kapitalismen ha enbart en guld – och silvervaluta. Historiskt är detta inte svårt att visa. Kreditens födelse och expansion har åtföljt’ varje steg i det kapitalistiska produktionssättets utveckling från starten med de första manufakturerna till dagens senkapitalism med dess kreditinflation eller -explosion. Det finns en inneboende logik i detta som vi måste förstå.

Försäljningen av varor är grunden i förverkligandet av dessa varors värde. Om det inte fanns någon kredit skulle den kapitalistiska produktionen vara en mycket ojämn och ständigt avbruten produktion. En kapitalistisk fabrik skulle producera en viss mängd och sedan vara tvungen att vänta tills allt detta vore sålt, innan den kunde sätta igång att producera en ny mängd. En sådan situation vore fullkomligt omöjlig. Den kapitalistiska produktionens kontinuitet, för att inte tala om dess utvidgning, är därför mycket nära knuten till utvidgningen av mängden bytesmedel långt utöver vad som krävs för att klara utbytet av de redan existerande varorna.

Betyder då detta att inflationen funnits lika länge som kapitalismen och att alla pengar är inflationspengar? Svaret är nej, främst därför att det inte finns någon lag som säger att alla de betalnings – och bytesmedel som skapats ständigt måste vara i omlopp. Det finns en mekanism, som Marx analyserade mycket känsligt och detaljerat, som ser till att mängden betalnings – och bytesmedel alltid befinner sig i någorlunda harmoni med den kapitalistiska produktionens behov under de klassiska villkoren när pengarna var baserade på ädla metaller. Ty pengar baserade på ädla metaller är pengar baserade på varor med ett inneboende värde. Det finns inget skäl varför de då inte skulle kunna användas för att lagra värde och dras ut ur cirkulationsprocessen. Den totala guldmängden och den totala penningmängden växlingsbar i guld representerar ett visst inneboende värde. Om man ökar storleken på lagret, sjunker inte värdet på varje enhet eftersom värdet är inneboende i varje enhet. Den situation som kan uppstå är att en del av mängden inte .har en motsvarighet i varuutbytet och varucirkulationen. Då dras en del av penningmängden helt enkelt bort och lagras. När sedan varucirkulationen kräver en ökning av penningmängden i omlopp, dras delar av värde lagret ut i cirkulationsprocessen igen.

Under sådana omständigheter är ordet inflation meningslöst. Att tala om guldinflation är lika meningslöst som att tala om bilinflation, järninflation eller textilinflation. Det kan produceras för mycket varor av en viss typ. Då har vi överproduktion. Priset kan vara för högt i förhållande till det verkliga värdet, och vi får då en priskollaps därför att varan inte går att sälja. Men det ta har ingenting att göra med inflation. Inflation betyder värdeförlust och enligt arbetsvärdeläran kan inte varor förlora värde genom händelser i cirkulations-. processen. Endast genom att den socialt nödvändiga arbetstiden för att tillverka dem minskar, kan varornas värde minska. Så länge detta inte sker rör vi oss inte med inflation utan endast med variationer i cirkulationsprocessen.

Definitionsmässigt är därför inflation endast möjlig när det finns papperspengar, vars knytning till guldet inte längre är direkt, utan så indirekt att den verkar utplånas. Vi sammanför därför utvecklingen av inflationen och ett brott mellan papperspengarna och dess guld – och silverbas. Detta brott innebär en avsevärd ökning av penningcirkulationens självständighet i förhållande till varuproduktionen och de verkliga varorna. Att förstå detta är grunden till en förståelse av vad inflation egentligen är.

Under den imperialistiska epoken och dess slutliga senkapitalistiska stadium finns det i huvudsak två typer av inflationsprocesser. Det är främst den ena typen som studerats av de klassiska marxisterna, Marx själv och framför allt hans elever Hilferding, Bucharin, Otto Bauer, Lenin och Varga under perioden kring första världskriget. Denna första källa till inflation är utgivning av papperspengar för att täcka underskott i statskassan. Papperspengar har en dubbel funktion. Dels som kredit, dvs för att utvidga mängden bytesmedel i omlopp (den funktion vi talat om tidigare) och dels att täcka regeringarnas budgetunderskott. Vid otaliga möten de senaste femtio åren har marxister och socialistiska agitatorer använt sig av bilden med centralbankernas tryckpressar som används av regeringarna för att täcka underskotten. Det är en agitatorisk bild men den är inte felaktig. Det är något som sken om och om igen. Denna inflationskälla är intimt länkad till företeelserna krig , utländsk ockupation, krigsnederlag, betalning av krigsskadestånd, inbördeskrig eller sociala kriser. Företeelser som innebär att utomekonomiska faktorer skapar en våldsam omvälvning i ekonomin, vilket framtvingar ett plötsligt behov av stora mängder betalningsmedel, utan samband med vad som händer i produktionen. Om en regering plötsligt tvingas betala tio miljarder franc eller mark till en utländsk ockupationsmakt, har detta naturligtvis inget att göra med vad som händer i produktionsprocessen.

Om vi sätter upp följande ekvationer:
l ton järn = 10 (socialt nödvändiga) arbetstimmar,
1/2 kg silver = 10 arbetstimmar
så kan vi ställa upp värdeekvationen:
l ton järn = 1/2 kg silver. Om vi nu säger:
100 kr = 1/2 kg silver
kan vi sätta upp följande prisekvation:
l ton järn = 100 kr. Detta är en direkt och mekanisk tillämpning av arbetsvärdeläran.

Vad är då inflation? Inflation är helt enkelt att låta trycka fler och fler hundralappar ända till dess situationen uppstått att 300 kr motsvarar 1/2 kg silver. Om alla andra faktorer är lika är nu priset på ett ton järn 300 kr, utan att något har förändrats i silvrets eller järnets värde. En viss kvantitet ädel metall motsvaras helt enkelt av tre gånger så mycket papperspengar.

Det är därför som Marx säger att papperspengar är symboler eller representanter för ädla metaller, dock inom vissa gran ser. Den avgörande faktorn är alltid värdet, dvs vad som händer i produktionen. Och, om det som händer med mängden papperspengar, representerande en viss kvantitet ädel metall, står i motsättning till det som händer i själva varuproduktionen, då har dess a gränser passerats och de mekaniska ekvationerna går inte längre att tillämpa.

Något som ytterligare ökar problemet med denna analys är det speciella förhållandet mellan de ädla metallernas värde och andra varors värde. Så fort vi överger förutsättningen att ett ton järn är lika med tio arbetstimmar och att ett halvt kilo silver är lika med tio arbetstimmar, kan vi inte längre dra slutsatsen att tredubblingen av penningmängden innebär inflation. Vi kan inte heller dra några slutsatser om prisutvecklingen. Innan man kan göra detta måste man undersöka vad som hänt inom värdeproduktionen. En sådan undersökning kan innebära en hel del överraskningar.

Under de senaste sextio åren har arbetsproduktiviteten ökat avsevärt inom industrin och jordbruket, mycket mer än inom guldproduktionen. Detta betyder med andra ord att den långsamma utvecklingen av arbetsproduktiviteten inom guldproduktionen orsakat att värdet på övriga varor sjunkit, förutsatt att vi uttrycker deras värde i guld. Vi talar inte om priser i valutor som drabbats av inflation, utan om värde. Varornas värde uttryckt i guld sjunker därför att arbetsproduktiviteten ökat tre, fyra gånger så snabbt inom industrin och jordbruket, som inom guldproduktionen. Efter sextio år får vi då ekvationen:
l ton järn = l timme, 1/2 kg silver = 8 timmar.

Oberoende av vad som sker på penningområdet, sker det en värdeminskning av järnet uttryckt i guld/silver. Av detta kan man dra en mycket viktig men paradoxal slutsats, nämligen den att en av pappersvalutainflationens objektiva funktioner. är att dölja den kraftiga värdeminskningen på de flesta varor. Varornas värde har i genomsnitt sjunkit sjufalt sedan första världskrigets utbrott. Den genomsnittliga arbetstid som krävs för att producera en genomsnittlig kvantitet varor är i dag sju gånger mindre än den var 1914. Under samma tid har guldets värde endast sjunkit till hälften. Om valutorna hade varit stabila skulle priserna i dag ha varit ca tre och en halv gång så låga som för sextio år sedan.

Ett kapitalistiskt system med ständigt sjunkande värden uttryckt i stabil valuta skulle vara ett system med ständigt sjunkande priser. Och en kapitalism med sjunkande prisnivå i fyrtio, femtio år skulle vara en kapitalism med stora svårigheter och bekymmer. Det skulle vara mycket svårt att få detta system att expandera, bl a därför att de som lånar ut pengar skulle gynnas i förhållande till de som behöver krediter. Ett sådant kapitalistiskt system skulle gynna bankirer och ockrare på bekostnad av industrikapitalisterna. De senare skulle avskräckas från att utnyttja krediter, och detta skulle vara en mycket allvarlig hämsko på utbyggnaden av industriproduktionen. Bara detta skäl har från en viss tidpunkt nödvändiggjort en viss urholkning av penningenheternas värde, en viss permanent inflation.

Denna inflation tar inte nödvändigtvis formen av tryckpressar som rullar för att täcka underskottet i statskassan. Den härstammar ej från faktorer utanför det ekonomiska livet i strikt bemärkelse som krig, ockupation eDer inbördeskrig. Den härstammar i stället från systemet självt, från den kapitalistiska produktionens egen utveckling och främst då från bankkrediterna. Den huvudsakliga källan till den permanenta inflationen, speciellt då sedan andra världskriget, är »bankpengarnas» inflation, d v s de kontoöverdrag som bankirerna tillåter sina kunder göra.

Dessa krediter är av två typer, dels kredit till konsumenter (avbetalningsköp, kreditkort), dels krediter till kapitalistiska företag. De senare är viktigare än de första. I de kapitalistiska nyckelländerna USA, Västtyskland och Japan är resultatet av en statistisk analys mycket tydligt. Om vi ställer upp tre staplar: offentlig skuld (ackumulerade budgetunderskott under 30 – 40 år), konsumentkrediter samt industri -handels – och transportföretagens krediter, kommer vi att upptäcka att den andra plus den tredje är mycket större än den första, samt att den tredje är mycket större än den andra. Den viktigaste inflationskällan ar de ökade krediterna till företagen och den totala ökningen av den privata skuldsättningen, och inte den statliga skuldsättningen.

Det är enkelt att relatera denna utveckling till grundläggande motsättningar i det, kapitalistiska produktionssättet. Vad innebär en ökad skuldsättning av hushållen om inte ett försök att underlätta realiseringen av mervärdet. När det finns en tendens till överproduktion, när den totala disponibla inkomsten inte räcker för att köpa den totala mängden konsumtionsvaror som bjuds ut på marknaden, ökar man den disponibla inkomsten för att täcka skillnaden, dvs man ökar krediterna. Och vad innebär en ökad skuldsättning av företagen ? När profitkvoten minskar finns risk för att takten i kapitalackumulationen minskar. Profiten räcker inte längre till för att lösa alla de uppgifter som denna ackumulation kräver. Borgerliga ekonomer uttrycker det på följande sätt: kostnaden för de nya investeringsprojekten är så höga i dag att vinsten inte klarar av att täcka dem. Detta skapar återigen ett gap som täcks genom utvidgade krediter. Krediterna utvidgas för att en explosiv överproduktion av varor och en katastrofal minskning av takten i kapitalackumulationen skall kunna undvikas, dvs krediterna utvidgas för att minska de grundläggande kapitalistiska motsättningarna.
Kan detta pågå hur länge som helst? Nej, även här finns en gräns. Vi kommer att ge några exempel på vad inflationen har för effekter på detta område. De visar att penningcirkulationens självständighet har sina gränser och att det straffar sig att överträda dem. Det första exemplet är inflationens effekter på själva kreditsystemets sätt att fungera.

Under kapitalismen är kreditutgivningen ingalunda en social service. Kapitalistiska institutioner lånar ut pengar mot ränta. Men om det råder en ständig inflation förändras kalkylerna för denna ränta. Arbetarna har lärt sig att skilja på reallöner och nominella löner, medan ägare till penningkapital (främst banker) har lärt sig att skilja på nominell ränta och verklig ränta. Om den nominella räntan är fem procent samtidigt som pengarna förlorar sju procent av sitt värde per år, ja då är den verkliga räntan minus två procent.

Man får en sammansatt räntefot av inflation och verklig ränta som en följd av den permanenta inflationen. Den nominella räntan tenderar att ständigt stiga. I dag är detta en sak som ingen förnekar, men för 8 – 10 år sedan skrattade många åt marxisterna och menade att räntesatser på 12 – 14 procent var otänkbara under den nuvarande epoken. I dag finns sådana räntor överallt i den kapitalistiska världen, och de kommer att stiga än mer om inflationen fortsätter att stiga.
När vi får denna snabba och strukturellt betingade stegring av räntesatserna, får vi samtidigt en häftig motsättning mellan sjunkande profitkvoter och stegrade räntor. Om den nominella räntan är 12 procent krävs en profitkvot på 15 -16 procent för att det skall vara någon som helst idé att utnyttja krediter för den utvidgade expansionen. Under den senaste perioden finns det en klar tendens till sjunkande profitkvoter. Det har visats statistiskt för England, USA, Japan och Västtyskland bara för att ta de viktigaste kapitalistländerna. Resultatet blir att de produktiva investeringarna hotas. Detta är paradoxalt eftersom vi tidigare sagt att en av kreditinflationens funktioner var att göra det möjligt för kapitalistiska företag att gå utöver de ramar som de egna profiterna sätter upp, för att undvika att takten i kapitalackumulationen minskar. Men efter en viss övergångsperiod kan inflationen ha motsatt effekt, dvs den kan i stället strypa krediternas stimulerande effekt på ackumulationen. Självfinansieringsgraden i alla stora företag i världen har sjunkit och betydelsefulla kapitalister i USA talar om storbolagens likviditetskris under den accelererande inflationens villkor. Denna motsättning kan självklart inte ökas hur långt som helst, utan vid en viss tidpunkt måste den leda till en långsiktig tendens av sjunkande investerings – och ackumulationstakt. Det är visserligen svårt att i dag bevisa det statistiskt, men det finns redan många tecken som tyder på att denna vändpunkt är passerad (mitten och slutet på sextiotalet). Att bestämma den exakta tidpunkten är visserligen” viktigt ur politisk synpunkt och för att kunna göra vettiga förutsägelser, men det är inte så viktigt ur teoretisk synvinkel. Där är det viktigt att förstå de mekanismer som gör denna vändpunkt oundviklig, nämligen att kreditexpansionen inte längre har en stimulerande effekt på investeringar och ackumulation.

En annan av kreditinflationens effekter är att den uppmuntrar till spekulation. »Dåliga» pengar cirkulerar eftersom ingen vill behålla dem. Resultatet blir en jakt efter realvärden och därmed kraftiga prishöjningar på mark, guld, diamanter, konst och råvaror. Råvarupriserna t ex har ju mer än fördubblats under de senaste två åren, vissa råvarupriser har tre – och fyrdubblats. Vissa kapitalister har köpt upp råvaror därför att de föredrar att placera sin förmögenhet där i stället för att behålla den i penningform. De kraftigt ökade markpriserna, som är ett faktum över hela världen, blir i sin tur orsak till en ny inflationsvåg, eftersom det leder till ökade hyror och byggnadskostnader. Både företag och enskilda drabbas då av ökade fasta kostnader med prishöjningar som följd.

En annan av inflationens konsekvenser är att den allmänt tenderar att göra långsiktiga investeringar mycket osäkra. Det finns flera katastrofala exempel på detta under de senaste åren, t ex Rolls Royce – koncernens konkurs. Paradoxalt nog misslyckades Rolls Royce finansiellt därför att de lyckades på det teknologiska området. De byggde de effektivaste och bästa jetmotorerna och fick mycket stora order på dessa från amerikanska flygbolag. Detta tvingade dem att göra stora investeringar för att klara dess order, men på grund av den långvariga inflationen kalkylerades kostnaderna helt fel. Concorde-projektet är ett annat exempel av ungefär samma typ. Kalkylen har slagit fel med 100 procent. Denna typ av misstag är oundvikliga, eftersom ingen borgerlig ekonom i dag kan beräkna inflationens, råvaru – och maskinprishöjningarnas effekter under de kommande sju – åtta åren. Den accelererande inflationen utgör ett stort hinder för långsiktiga investeringsprojekt. Den utgör också ett hinder för accelererad teknologisk utveckling. Man kan säga att de snabba teknologiska framstegen under och efter andra världskriget var kreditfinansierade och – stimulerade. Men efter en viss tidpunkt har inflationen motsatt effekt på den tekniska utvecklingen.

Samma fenomen som vi talat om när det gäller kapitalackumulationen kan vi även iaktta vad gäller realisering av mervärdet. Så länge ökad skuldsättning verkligen ökar individernas och hushållens köpkraft, kan man säga att kreditinflationen vidgar marknaden. Men inte heller konsumentkrediten är en social service, utan någonting låntagaren måste betala tillbaka, och betala tillbaka med ränta. Å ena sidan ökar den totalt disponibla summan (inkomst plus kredit) men å andra sidan ökar också den del av denna summa som måste betalas tillbaka i form av amorteringar och ränta. När denna senare uppgift passerar en viss nivå riskerar kreditinflationen att strypa istället för att vidga markan den.

Vid andra världskrigets slut använde varje amerikansk familj fem procent av sin löpande inkomst till återbetalning av skulder, i dag är denna siffra tjugofem procent. När dessa tjugofem procent blivit till femtio har man hamnat i samma situation som ormen som biter sin egen svans. Resultatet av kreditinflationen blir då en minskning istället för en utvidgning av marknaden. Några amerikanska ekonomer har ganska övertygande försökt bevisa att konsumentmarknaden i USA slutat växa sedan flera år tillbaka om alla faktorer tas med i beräkningen. Men återigen är det viktigare att förstå utvecklingstendensen än att fastslå den fasta tidpunkten. Och denna utvecklingstendens är mycket tydlig – kreditexpansionen kan inte öka den verkliga köpkraften hur långt som helst. Kreditens möjligheter att lösa den långsiktiga kapitalistiska tendensen till överproduktion blir förr eller senare uttömda.

Vad blir då slutsatsen av allt detta? Jo, att det kapitalistiska produktionssättets grundläggande motsättningar, de grundläggande rörelselagar som leder till en sjunkande profitkvot etc, också får sitt uttryck i penningcirkulationen. Hur man än manipulerar med pengarna, sedelpressarna och bankkrediterna kan man inte i längden skilja detta från värde – och mervärdesproduktionens grundläggande motsättningar. Man kan skjuta problemen framför sig en tid, men man får betala ett pris även för detta. Det priset har varit det internationella valutasystemets sammanbrott och motsättningen mellan dollarn som ett krisbekämpningsmedel i USA och dollarn som bas för det internationella valutasystemet. Konsekvenserna av detta är mycket farliga för världens kapitalister, de är mycket nervösa nu för tiden och talar om risken för att världshandeln ska bryta samman. Allt detta hänger samman med penningens natur, att pengarna fötts ur varuutbytet och aldrig helt kan skiljas från detta. Och detta utbyte sker med varor som har ett inneboende värde bestämt av mängden arbete nedlagt i dem. Ett sådant varuutbyte kan i längden inte skötas med hjälp av helt godtyckliga och artificiella bytes – och betalningsmedel. I det långa loppet kan inte ens den största terror, inte ens Hitlers Gestapo, inte ens den amerikanska imperialismens väldiga maktapparat, tvinga någon varuägare att acceptera värdelösa papperspengar eller siffror i en bok som betalning för sina varor. Det är dessa grundläggande sanningar som ligger bakom alla konflikter och gräl, bakom all osäkerhet om valutasystemens och penningvärdenas utveckling och framtid. Världens kapitalister har verkligen orsak att vara nervösa.

Ernest Mandel

Artikeln bygger i huvudsak på en föreläsning som kamrat Ernest Mandel höll i Göteborg hösten 73 – red

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1974

Konjunkturuppgången, inflationen och den kommande nedgången

I början av detta år (den 7:e januari) förklarade vi den förändring i den ekonomiska konjunkturen som inträffade 1972 och som ledde till ett uppsving i alla de imperialistiska länderna utom Italien. Vi skrev att trots ”energikrisen”, den utökade öst-västhandeln och den åter uppträdande knappheten i livsmedelsindustrin så kunde det internationella uppsvinget inte vara särskilt länge (Se Intercontinental Press, den 29.1 s, 88).

Idag förespår allt fler en recession 1975. kanske t o m 1974. En efter en har OECD (organisationen för ekonomiskt och kulturellt samarbete, som omfattar regeringarna i alla imperialistiska länder), The Economist (engelsk veckotidning) Die Zeit och Der Spiegel (västtyska veckotidningar) hänvisat till dessa framtidsutsikter. Alla dessa Kassandraröster anslår en särskilt dyster ton i sina (för den kapitalistiska ekonomin) störande prognoser: Eftersom den nuvarande uppgångsfasen omfattar alla de imperialistiska länderna (återigen med Italien som undantag). så fruktar de att den kommande recessionen även skall slå samtidigt i den imperialistiska världen.
Det är den allmänna recession, vars oundviklighet vi förutsade 1969, som nu jagar den imperialistiska världen.

ALLMÄN INFLATION

Det är visserligen sant att bourgeoisins experter betonar inflationen som sjukdomens grundorsak, som ursprunget till de hot som idag tynger den internationella kapitalistiska ekonomin. Denna diagnos innehåller dock ordentliga doser av hyckleri och okunnighet.

Främst en stor dos hyckleri: Vilken ekonom kan vara okunnig om att det nuvarande uppsvinget långtifrån att hotas av inflation, snarare är den mest omedelbara och direkta produkten av inflation. Se t ex på vad som inträffade i USA och Storbritannien (för att bara ta två exempel) under recessionen 1969 – 1971 och på hur dessa två länder lyckades ta sig ur recessionen.

Valutatillgången ökade snabbt, i USA 10 procent på sex månader, i England 20 procent på ett år, utan att den materiella produktionen ökade märkbart. De borgerliga regeringarna, central- och privatbankerna och monopolen i dessa länder förklarade inflationen som sin officiella politik, som ett medel att ”komma över” recessionen. Utan denna inflation hade den nuvarande uppgången aldrig inträffat.

Och även en stor dos okunnighet: En permanent inflation som fortgår under mer än 25 år kan inte, efter en viss punkt, undvika att utlösa de klassiska accelererande fenomen, som den ekonomiska teorin så många gånger analyserat.

Att fördöma det ena eller andra ”tekniska misstaget” eller den ena eller andra ministern, att anklaga ”fackföreningsegoism” eller ”inflationsmentalitet” är liktydigt med att ersätta förklaring med besvärjelse.

När det finns en mängd betalningsmedel så är jakten på ”realvärden” oundviklig. Så länge dessa endast omfattar objets d’art (konstföremål) förblir de marginella i det ekonomiska livet. Men när guld (vars pris på den öppna marknaden fördubblats på ett år och nu står två eller tre gånger högre än för två år sedan) fångas upp i häxkitteln blir de ekonomiska effekterna mer allvarliga. När det finns ”revalverat” guld och ”devalverad” pappersvaluta så träder Greshams lag i funktion: Dålig valuta driver ut god valuta ur cirkulationen. ”Dålig valuta” är framförallt dollarn, som lagras i allt mindre utsträckning och därför cirkuleras allt mer. I sin tur utsätts den för den obevekliga lagen om tillgång och efterfrågan och skrivs därför ned undan för undan.

INFLATIONENS KUMULATIVA EFFEKTER

Jakten på realvärden blir mycket allvarligare när den berör två nyckelsektorer i det ekonomiska livet: fastigheter och råmaterial. Inköp av land och råmaterial blir alltmer spekulativt i en klimat som präglas av permanent inflation, oberoende av marknadens omedelbara behov.

Antalet spekulanter på råvarubörsen i New York har oavbrutet vuxit under de senaste åren. En ”plats” på börsen kostar nu flera hundra tusen dollar. Prisstegringarna på börsen har blivit svindlande: Under det dubbla trycket från spekulation och ekonomiskt uppsving har priserna under det senaste året stigit med 93 procent.

Men en prisökning på fastigheter — och därför på hyror – och på råmaterial har oundvikligen återverkningar på alla varors detaljpriser och levnadsomkostnaderna. Inflationen, som bestått genom recessionen 1969 – 1971 och som nu förstärks för att ge en utväg ur recessionen förstoras genom sina egna kumulativa effekter. Konsumentprisernas årliga ökning sträcker » sig från 3 eller 4 procent till 6 eller 8, ibland t o m 10 procent.

Inflationens kumulativa rörelser har strukturella effekter på räntenivån. När nu regeringarna försöker dämpa kreditinflationen något litet, stiger räntan till utomordentliga höjder;

– en in- och utlåningsränta i Storbritannien på 11,5 procent
– en ränta på Eurodollarn på 12 procent
– en ränta på kortfristiga lån mellan bankerna i Västtyskland på 30 procent

Experterna suckar: Kreditrestriktioner stryper uppsvinget. Och de skriftlärde svarar: Inflationen förorsakar oundvikligen deflation.

De djupare orsakerna till konjunkturcykelns oundvikliga nedgång

Även om inflationen utan tvekan till en viss del har en egen effekt får man inte överdriva kreditcykelns självständighet i förhållande till svängningarna i produktion och försäljning. Inflationen ger inte ”automatiskt” en förändring av affärernas periodisering. Det är expansionens inre krafter som har uttömts och därigenom förorsakas recessionen. Genom att koppla på eller stänga av kredit och inflation vid lämpligt eller olämpligt tillfälle kan de borgerliga ledarna i viss mån öka eller minska recessionens styrka. De kan påskynda eller försena tiden för dess utbrott. Men de kan lika litet garantera en permanent uppgång som de i det långa loppet kan förhindra en recession att bryta ut.

Det som binder samman kreditens och produktionens upp- och nedgångar är den ebb och flod som styr den kapitalistiska företagsamhetens perioder: svängningar i den genomsnittliga profitkvoten.

Recessionen 1969-1971 var den allvarligaste i den kapitalistiska ekonomin under efterkrigstiden. Den outnyttjade produktionskapaciteten var mycket klart markerad. Dessutom kunde tillväxten bli snabb när väl inflationen tillät en uppgång. Profitkvoten ökade starkt i USA och Västtyskland. Kapitalackumulationen stimulerades kraftigt. Så inträffade det oundvikliga. Nytt överskottskapital dök upp, men de nya öppningarna var redan övermättade. Nya sänkningar i profitkvoten uppenbarade sig vid horisonten.

Slutligen visade sig konkurserna i den tyska byggnadsindustrin och hotade att även dra med sig några banker i fallet. En återhållsam kreditpolitik och höga räntesatser har anklagats för denna katastrof. Men de djupare orsakerna ligger i ett annat faktum. För första gången sedan andra världskriget byggs i Västtyskland husenheter i en takt av 500 000 per år, medan det samtidigt finns mer än 100 000 nybyggda enheter som varken köpts eller förhyrts till de aktuella priserna, dvs enligt diskonterade profitkvoter.

Ett annat exempel: Alla väntar sig en förändring av marknadspriserna på råvaror. ”Spekulationen kan inte i längden höja priserna” säger de skriftlärde. Den mer grundläggande förklaringen är:

De svindlande pris- och profithöjningarna har retat aptiten. Truster som har monopolkontroll över många råmaterial har ökat sina investeringar och framkallat den oundvikliga överproduktionen. Enbart i kopparindustrin väntas 1978 en överskottskapacitet i storleksordningen 46 procent. Under sådana villkor behöver man inte vänta fem år innan kopparpriset börjar sjunka.

DOLLARNS FALL: DEN AMERIKANSKA IMPERIALISMENS BUMERANG”VAPEN”.

En av de mest seglivade legender som cirkulerar bland strategerna på börskaféet och andra vanligtvis väl underrättade källor är att dollarns ”fria fall” utgör en djävulsk krigsmaskin uppfunnen av den amerikanska imperialismen för att kämpa ned medtävlarna i Europa och Japan. De amerikanska varorna antas få ny konkurrenskraft tack vare den fortgående nedvärderingen av dollarn (som på några få år har förlorat en tredjedel av sin värde i förhållande till den tyska marken och en fjärdedel i förhållande till den japanska yenen).

Det kan inte förnekas att den amerikanska imperialismen under de renaste månaderna tagit hem några poäng på handelsnivån tack vare nedskrivningen av dollarn. Ett talande vittnesbörd om detta är Concordens öde, när Sabenas köper billigare amerikanska plan istället för franska Dassaultplan.

Vi har dock i åtskilliga år förutsagt vad som kommer att hända i den epok av kapitalismen, där kapitalrörelser är mer avgörande än varurörelser: Det den amerikanska imperialismen vinner i sektorn varuförsäljning förlorar den i sektorerna kapital och egendom.

I och med den senaste devalveringen av dollarn utlöstes en verklig jakt på amerikanska aktier inom den europeiska bourgeoisin. Samma aktiestock kunde fås för 15. 20. 25 eller t o m 35 procent mindre europeisk valuta jämfört med vad den skulle ha kostat för flera år sedan med hänsyn till svängningarna på Wall Street.

Och det som individuella borgare kan göra, det kan uppenbart de kapitalistiska företagen göra i mycket större skala. Veckotidningen Economist publicerade den 14 juli 1973 en artikel med den slående titeln ”Goda tider att köpa Amerika?”. British Petroleum köpte det amerikanska oljeföretaget Sohio; Plessey sög upp Alloys. British-American Tobacco köpte för struntsumman 200 miljoner dollar det enorma varuhuset Gimbels i New York. Nestlé köpte för 100 miljoner dollar ut Stouffer Foods från Litton Industries; Saint-Gobain tillägnade sig firman Certainteed. Och denna lista är långt ifrån fullständig.

Vad gäller den japanska imperialismen så har dess expanderande kapitalexport drivit ut amerikanskt kapital från en stor del av den östasiatiska marknaden och ifrågasätter nu betydelsefulla amerikanska jaktmarker som Brasilien och Mexiko. Japanska förelag sätter i Sydkorea och Taiwan upp stora stål- petrokemiska och skeppsbyggnadsindustrier. I Brasilien investerar de mer än USA. Fujibanken beräknar att den japanska kapitalexporten kommer att nå 3,500 – 4 000 miljoner dollar enbart under 1973 och den förutser en ärlig kvot på 25 000 miljoner dollar i slutet av 70-talet.

Men detta är åter en extrapolering som obetänksamt bortser från konjunkturella svängningar, strukturella kriser, sociala spänningar och revolutionära utbrott.

Även på handelsnivån liar devalveringen av dollarn visat sig vara en förgiftad gåva till den amerikanska imperialismen. Dollarns fall har t ex tillåtit de japanska kapitalisterna att hugga för sig allt större delar av den förefintliga råvaruproduktionen till avsevärt lägre priser (i yen) än vad den amerikanska industrin måste betala i dollar. Den svindlande ökningen av råmaterialpriserna är utan tvekan delvis en funktion av denna konkurrens.

En ansamling av explosivt material

Man kan -dra slutsatsen att den amerikanska imperialismen borde vara intresserad av en djupgående reform av det internationella valutasystemet. Men alla diskussioner hänger upp sig på de övergripande kostnaderna för denna reform. Ingen av de imperialistiska makterna är beredda att betala räkningen för de andra. USA-imperialismen kan inte garantera ett slut på dollarinflationen, vilken hotar att utlösa en överproduktionskris av hittills inte skådat slag i USA.

Men om man inte hejdar denna inflation: hur kan då dollarns utbytbarhet återupprättas? Och om man inte kan återupprätta denna utbytbarhet så är ingen effektiv reform av det internationella valutasystemet möjlig. ”Lösningen” skulle vara att återgå till ett kvotsystem, byteshandel och to m ett visst ekonomiskt envälde som skulle hota att strypa den internationella handeln som på 30-talet.

Det internationella valutasystemets kris och den skärpning av de mellanimperialistiska motsättningarna som den speglar kombineras idag med en recession som, mer än någon annan sedan det andra världskriget, närmar sig en allmän recession i alla de imperialistiska länderna.

Till denna ansamling av sprängämnen i det kapitalistiska systemet på det ekonomiska området läggs en del explosivt material på det sociala fältet som utgör ett ännu större hot mot kapitalet.

Den förestående recessionen kommer att bryta ut vid en tid punkt när den europeiska arbetarklassen tar stora steg framåt i organiserad styrka, kampvillighet och klassmedvetenhet. Aldrig någonsin tidigare har vi sed en sådant samtidigt uppsving i arbetarkampen i Italien, Storbritannien, Frankrike, Spanien och nu, om än långsammare, i Västtyskland; dvs i alla de imperialistiska nyckelländerna i Europa.

I detta avseende är exemplet på LIP-fabriken symboliskt. I sin nuvarande militans och medvetenhet är den europeiska arbetarklassen — i en högre grad än 1929 eller 1932 — besluten att inte tolerera återkomsten av en omfattande arbetslöshet. Under de senaste åren har den visat att den är förmögen att hindra Kapitalet att lägga på den inflationens kostnader. Den förbereder sig också för att hindra Kapitalet från att låta den bära kostnaderna för den kommande ekonomiska krisen.

På den europeiska kontinenten samlas därmed förutsättningarna för en ytterst allvarlig social kris. För det europeiska proletariatet och för hela mänskligheten kan denna kris inte lösas på ett positivt sätt utan att makten tas ur borgarnas händer, oförmögna som de är att under nuvarande styrkeförhållanden tillämpa sin egen klass’ lösningar; och l äggs i arbetarklassens händer, så att den kan ge krisen sina revolutionärt socialistiska lösningar.

Ernest Mandel, 4.8.1973.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1973