Författararkiv: Jörgen Hassler

Revolution – mer än bara ord…

Rodney, det var ett långt inlägg som tyvärr inte innehöll mycket som jag inte redan svara på. Dessutom lider det av en några andra svagheter: För det första består det till stor del av en massa kvasivetenskapliga etiketterande skällsord: stalinism, stadieteori, andra internationalen (plötsligt blev det SPs fel att första världskriget bröt ut), odialektisk…

För det andra blandar du ihop paroller och program. Jord, bröd, fred var inte bolsjevikernas program. Våra valparoller är inte heller vårt program.

För det tredje verkar du ha missat kärnan i hela mitt resonemang: det är ingen idé att prata om ingen lyssnar. Det var ett problem som varken Marx, Lenin eller Luxemburg ställdes inför, de hade alltid en stor och växande publik. Det var ett problem som Trotskij ställdes inför mycket sent (och aldrig artikulerade). Han försökte (men misslyckades) att lösa det problemet genom övergångsprogrammet.

Eftersom det problemet aldrig artikulerats av de stora väljer Arbetarmakt (AM) att bekvämt (men kontraproduktivt) bortse från det. Du talar om ”förklarande paroller”, men exakt vad förklara dom? Hur? Och för vem?

Du skriver helt korrekt att övergångsprogrammets syfte är att försöka överkomma klyftan mellan minimi- och maximiprogrammet. Sen försöker du i praktiken komma över klyftan genom att kasta ner minimiprogrammet i den, trampa på det och köra på med maximiprogrammet, lyfta paroller som ”skapa arbetarmiliser för att krossa den borgerliga staten”.

Om vi konkret tar parollen ”krossa den borgerliga staten” reser ni den samtidigt som ni förklarar att ni försvarar en stor del av det som idag kallas staten. Då kan den parollen inte sägas vara förklarande, vi måste kalla den förvirrande (å ena sidan krossa, å andra sidan försvara, samma sak samtidigt).

Och detta att lyfta paroller som propaganda och inte som agitation, alltså… i realiteten, för små organisationer i en tid som våran, är skillnaden obefintlig. Parollen om arbetarmiliser skulle väl möjligen kunna resas som ”bilda arbetarmiliser i en revolutionär situation när vi hotas av angrepp från borgarklassens väpnade styrkor”, men det är ju inte det ni begär att vi ska göra.

Sen talar du om arbetarklassen avancerade skikt, var finns dom? Vad gör dom? Vad särskiljer dom från mindre avancerade skikt? Hur stora är dom? Hur når ni dom? Hur arbetar ni med dom?

Vi är överens om att revolutionärernas (även om jag skulle använda ett annat ord) uppgift är att visa på behovet en revolution idag. Vi i SP gör det genom att ständigt peka på hur makten är fördelad och hur det kapitalistiska systemet fungerar, i Sverige och i världen. Vi kopplar de påpekandena till behovet att klasskamp för att bryta kapitalets makt. Vi talar om behovet av ett nytt samhälle, organiserat efter andra principer.

Ni gör det genom att förvandla (jag vill nästan skriva förvanska) revolutionen till en paroll. Problemet är att revolutionen är en lösning på ett problem som för de flesta ännu inte är formulerat, svaret på en fråga som inte är ställd. Parollen finner ingen anklang, den faller död ner.

Bitvis är din text mycket underlig. Förnekar du tillexempel att vi lever i en borgerlig demokrati? Betyder själva konstaterandet av det att man ansluter sig till en stadieteori? Och ibland sprutar etiketterna ur tangentbordet i en sådan hastighet att de hamnar snett – om vi är ickerevolutionära men bara halv-reformistiska, vad är i så fall den andra halvan? Stalinofil?

Vad gäller revolutionära organisationer så finns det inget sätt att pröva om en organisation är revolutionär eller inte i en tid av nästan fullständigt stiltje i klasskampen. Självutropade revolutionära organisationer går det tretton på dussinet, men det är inte särskilt intressant. En kritiskt tänkande marxist bedömer inte organisationer efter vad de säger utan efter hur de agerar. Vi vet i stort sett ingenting om vilken roll dagens vänstergrupper kommer att kunna spela när läget skärps. Det finns inget vaccin mot att byråkratiseras, det finns inget vaccin mot självvald isolering, det finns inget vaccin mot att små organisationer som vet precis alltig om precis allting förlorar två eller tre ledande kamrater och sedan upplöses.

Fast det finns ett första lackmustest man kan göra på en organisation även i vår tid: försöker den bidra till att det för klasskamp? Kan den bid ra? Ett positivt svar på den frångan gör inte en organisation revolutionär, men det är en nödvändig förutsättning.

Vidare skulle vi behöva förklara hur vi skulle förhålla oss i parlamentet om det fanns en chans att vi blev invalda. Tyvärr ställs inte den uppgiften. Jag tror inte att den kommer att ställas med mindre än att nivån på klasskampen höjs väsentligt, kanske inte med mindre än att vi lyckas skapa ett annat slags parti.

En röst på SP är med automatik (i dagens läge) en röst på att skita i de parlamentariska spelreglerna. (Däremot förklarar Jönköpingskamraterna, som ju faktiskt kan komma in i kommunfullmäktige, på ett mycket klok sätt att de inte kommer att kunna göra några underverk där, men att de kommer att kunna bidra till att föra in frågor från dom som kämpar utanför.)

Jörgen Hassler

Från en debatt år 2003 på Arbetarmakts hemsida.

Att arbeta i rörelser

Jag tror att den viktigaste skillnaden mellan RS och SP är vår syn på rörelser, deras roll, och deras inre liv.

For RS är rörelser bara något värda om de styrs av ”marxister”. Eftersom RS är de enda verkliga marxisterna är rörelser bara något värda om de styrs av er. Ni har en idé, hämtad från Trotskij, att revolutionärer alltid ska strida till det yttersta för att kontrollera rörelser. Problemet med den är att den metoden inte delas av någon annan – vi andra kräver respekt och rimlighet i anspråk. Er metod (alltid försöka dominera ledningen, svärma över manifestationer med era tidningsförsäljare, springa och ställa er banderoll först i tåget (for att hamna på bild i tidningen), alltid kräva talare och dessutom försöka fixa in flera talare via olika underorganisationer) gör att ni alltid blir hatade i rörelser och samarbeten. Ni respekterar inte andras ståndpunkter och arbete. Att ni sedan efteråt gärna tar på er äran av att genomfört olika protester under det ständigt upprepade ”bara Offensiv kan” gör ju inte saken bättre.

Vi har en annan syn. För oss har rörelser ett egenvärde. De är uttrycket for arbetarklassens medvetenhet och självaktivitet. Vi måste vårda dem som man vårdar ömtåliga blommor, särskilt i det politiska ökenklimat vi befinner oss i idag.

Eftersom rörelserna uttrycker klassens medvetenhet kommer de med nödvändighet vara reformistiska i dagens läge.

Att vi därför skulle underordna oss olika element stämmer inte, men vi framför vår kritik och våra idéer med respekt och med rimliga anspråk.

Jörgen Hassler

RS:are i Eskilstuna (utdrag ur dennes svar)
Det handlar mer om sättet att möta brister

”För er är rörelser bara något värda om de styrs av ”marxister”.”

Vilken nidbild. Vi menar att sociala rörelser inom arbetarklassen måste ha ett socialistiskt perspektiv för att kunna lyckas.

”Er meto√d (alltid försöka dominera ledningen, svärma över manifestationer med era tidningsförsäljare, springa och ställa er banderoll först i tåget (för att hamna på bild i tidningen), alltid kräva talare och dessutom försöka fixa in flera talare via olika underorganisationer) gör att ni alltid blir hatade i rörelser och samarbeten. Ni respekterar inte andras ståndpunkter och arbete. Att ni sedan efteråt gärna tar på er äran av att genomfört olika protester under det ständigt upprepade ”bara Offensiv kan” gör ju inte saken bättre.”

Återigen en nidbild. ”Försöka dominera ledningen” betyder att vi tar en ideologisk debatt. ”svärma över manifestationer med era tidningsförsäljare” betyder kanske att det är ett misstag att försöka föra ut vår syn och vår politiska analys? ”springa och ställa er banderoll först i taget (for att hamna på bild i tidningen)” är en nidbild som kanske uppkommit av att vi har många aktiva medlemmar? ”alltid kräva talare och dessutom πförsöka fixa in flera talare via olika underorganisationer” betyder kanske att det är fel att vi försöker föra ut vår analys och vår politiska syn? ”gör att ni alltid blir hatade i rörelser och samarbeten” – exakt vilka rörelser är det som verkligen HATAR oss i RS? ”Ni respekterar inte andras ståndpunkter och arbete” – tja, vi gör inte opportunism till en utgångspunkt, men så sätter vi heller inte likhetstecken mellan ”respektera” och ”underkasta sig”. Tycker du att du visar respekt för våra ståndpunkter och vårt arbete i ditt inlägg?

”Att ni sedan efteråt gärna tar på er äran av att genomfört olika protester under det ständigt upprepade ’bara Offensiv kan'” är åter en nidbild och förfalskning; vi har förvisso organiserat och genomfört många protester (t.ex. organiserade vi i E-tuna demonstrationen mot rasistföreläsningen på högskolan, vilket inte hindrade ”vissa” som ej deltagit i organiserandet att upprepa mantrat att ”vi tog åt oss är°an”). Samtidigt – när sa vi senast ”bara Offensiv kan”?

Däremot tycker jag det låter som om Jörgen Hassler vill påskina att ”bara SP kan” när han formulerar sig så här:

”Vi har en annan syn. For oss har rörelser ett egenvärde. De är uttrycket för arbetarklassens medvetenhet och självaktivitet. Vi måste vårda dem som man vårdar ömtåliga blommor, särskilt i det politiska ökenklimat vi befinner oss i idag.

Eftersom rörelserna uttrycker klassens medvetenhet kommer de med nödvändighet vara reformistiska i dagens läge.

Att vi därför skulle underordna oss olika element stämmer inte, men vi framför var kritik och vara idéer med respekt och med rimliga anspråk.”

För mig låter det som: ”Vi är de som vet bäst hur man gör”. OK, det får Jörgen gärna tycka. Men anklaga då inte andra för att säga samma sak.

RS:are i Eskilstuna

Jörgen Hasslers replik till RS:are: (utdrag)

””Försöka dominera ledningen” betyder att vi tar en ideologisk debatt.” Nej, det betyder att ni försöker dominera ledningen, det vill säga se till att personer från era egna organisationer sitter på så många ledande poster som möjligt, utan att ta någon hänsyn till styrkeförhållandena inom rörelserna. I sin tur leder detta till uppslitande och onödiga konflikter.

””svärma över manifestationer med era tidningsförsäljare” betyder kanske att det är ett misstag att försöka föra ut vår syn och vår politiska analys?” Nej, det betyder att ni ibland, ofta, kör ut sa många tidningsförsäljare att utomstående får en felaktig bild av vilka som genomför aktionen. Det är inte fel att sälja tidningar, men om det ar 300 demonstranter behöver man inte ha 30 tidningsförsäljare, det räcker med tre.

””springa och ställa er banderoll först i tåget (for att hamna på bild i tidningen)” är en nidbild som kanske uppkommit av att vi har många aktiva medlemmar?” Nej den har uppkommit ur er ovana att springa och ställa er banderoll först i tåget. Ni har inte många (men väl aktiva) medlemmar, i alla fall inte i Stockholm. Dock har denna vana fört det goda med sig att nästan alla demonstrationer numera har frontbanderoll.

””alltid kräva talare och dessutom försöka fixa in flera talare via olika underorganisationer” betyder kanske att det är fel att vi försöker föra ut vår analys och vår politiska syn?” Nej det ar inte fel, men när ni till exempel ska ha en talare från RS och en från EK när vi bestämt att vi bara ska ha en per organisation (demon mot TABD förra hösten) och debatten som följer tar timme efter timme blir man tillslut rutten. Det finns andra sätt att föra ut sin syn än att tala.

””gör att ni alltid blir hatade i rörelser och samarbeten” – exakt vilka rörelser är det som verkligen HATAR oss i RS?” Tja, for ett par år sedan var det ett gäng grupper som tyckte så illa om er att de handgripligen försökte hindra er från att delta i 8 mars-demon. (Ett felaktigt agerande, naturligtvis) Och arbetslöshetsrörelsen har vi ju redan tagit upp. Kanske bör RS fundera en minut över varför den typen av problem numera bara drabbar er?

Men kanske har ni bättrat er på punkten ”bara Offensiv kan”. Det var dock er refräng under de antirasistiska mobilisationerna 92-94.

Och att det skulle varit ”råd och hjälp att flyga” de arbetslösas organisationer fick? De uppfattade det inte på det sättet… Tvärt om såg de en rad vildsinta verbala angrepp, toppade med försöket att fysisk tränga sig upp till talarstolen vid demonstrationen på Norra Bantorget.

Jag tror att det grundläggande problemet är att ni dels överskattar er egen betydelse och förmåga (trädgårdsmästaren som skulle vattna blomman var ju Per-Åke & Co, eller hur?) dels att ni tror att massrörelser for att ”lyckas” måste ha ett socialistiskt program, vilket bara kan komma från er.

Det sistnämnda ar allvarligt, därför att om man går med på att massrörelsen uttrycker klassens medvetenhet kommer man i dagens läge att döda rörelser om man ger dem alltför omfattande program. Rörelsen avlägsnar sig från klassen, och dör ut. De som måste ha socialistiska program ar klassens politiska organisationer, som SP och RS. I en framtid kommer rörelser att kunna anta socialistiska ståndpunkter, men bara när klassen kräver det. (Alltså hela klassen, inte bara något hundratal RS:are.)

Det jag ber RS om är något som med er ofta svartvita världsbild naturligtvis blir svårt att förstå vad det är: sans och vett. Utöver detta: de rörelser som kontrollerats och kontrolleras av RS, varför får inte de masskaraktär? (Känner du igen frågan?)

Problemen i SP skulle jag vilja dela upp i två icke sammanhängande delar. De ena är slentrianen. ”Vi gör som vi alltid gjort, talar med dem vi alltid talat med”. Det ar en dödlig fara for varje organisation med några år på nacken. Vad slentrianen leder till kan illustreras med hur det står till med vår Umeå-avdelning: deras skämt om telepatisk centralism var roligt. Att de inte haft någon verksamhet på många år är inte lika kul.

Det andra, viktigare, är bristen på fungerande apparat. Vi har dåliga resurser att organisera debatter, ge ut medlemstidning och så vidare. Varför? Problemen grundar sig i satsningarna vi gjorde under tidigt 90-tal. Vid ingången till krisen kände majoriteten av de ledande medlemmarna: kan vi inte nu så kan vi inte. Vi gjorde stora satsningar, ofta med lånade pengar (ibland till och med helt ofinansierade). Problemet var att vi inte ”kunde”. Perioden 94-98 var partiet flera gånger på väg att gå i konkurs.

Det ekonomiska saneringsprogrammet tvingade oss att riva hela apparaten, utom ett minimum av funktioner, så som partistyrelse. De krisinsamlingar som vi tvingades genomföra (totalt rör det sig säkert om över en miljon kronor) var psykiskt tröttande och demoraliserande.

Du frågar varför vi inte gör något åt saken. Svaret är att vi gör det, att vi ständigt debatterar olika metoder för att reorganisera partiet och ställa det på fötter igen. Vi har experimenterat med partiråd (en god erfarenhet), vi har återupprättat en fungerande medlemstidning, vi har upprättat en intern e-postlista for debatt, och så vidare.

Jörgen Hassler

(från debatt år 2003 på Ungsocialisternas hemsida)

Kebabpizzans dialektik

Då jag inte kunde förstå några kamrater från Arbetarmakt och deras resonemang om dialektiken skrev jag ihop den här texten om hur jag ser på dialektiken, hur den fungerar och hur den kan användas. Innan någon i falsett svarar att jag är en stalinofil högercentrist med pablistiska avvikelser därför att jag hoppat över viktiga saker i den marxistiska tillämpade dialektiken (klasskampen, övergången från att vara en klass i sig till en klass för sig, revolutionen) så vill jag påpeka att jag i den här texten försöker att förklarar hur våra analysverktyg fungerar, inte täcka in alla områden där de används.

Treenigheten tes-antites-syntes kommer inte från Marx och Engels, utan från en av deras viktigaste inspirationskällor: Hegel.

Tesen ska vara antitesens motsats, och syntesen ska innehålla element av både tes och antites, men inte vara olika med någon av dem.

Tes-antites-syntes kan användas för att beskriva en dialektiskt process, men bara om vi är fullt på det klara med två saker. För det första beskriver satsen bara EN dialektisk relation, dessutom en relation som mycket sällan förekommer i verkligheten. För det andra betyder ordet motsats i det här sammanhanget att det finns en motsättning mellan tesen och antitesen. Men den motsättningen är inte som den mellan materia och antimateria, eller som den mellan +1 och –1, där resultatet av en sammanslagning blir ingenting. Det rör sig heller inte nödvändigtvis om en motsättning mellan två oförenliga saker, som tillexempel motsättningen mellan is och eld.

Om vi söker denna treenighet i vardagen kan vi se på följande exempel från Internationalens redaktion: Marco Espvall och Jörgen Hassler ska gå och äta lunch. Marco vill ha kebab, Jörgen vill ha pizza. För att lösa denna konflikt, denna motsättning, föreslår Marco (som är smidigare, alternativt mer konflikträdd än Jörgen) att dom går till en pizzeria på Odengatan där dom har väldigt bra kebabpizza. I det här exemplet är kebab tes, pizza antites och kebabpizzan syntes. Processen som leder fram till beslutet att äta kebabpizza är en dialektisk process.

Om vi ska titta på satsens begränsningar kan vi ta ett annat exempel från Internationalens redaktion. Kjell Pettersson och Jörgen Hassler ska gå på fotboll. Kjelle vill gå på AIK, Jörgen på Hammarby. Kjelle tänker aldrig i helvete gå och titta på Hammarby, Jörgen dör hellre än går på en AIK-match. Istället går dom och tar en öl. AIK är tes, Hammarby är antites, men ta en öl innehåller varken AIK eller Hammarby, och kan därför kan det knappast sägas vara en syntes i Hegels mening. Trots det så är sambandet AIK-Hammarby-öl ett dialektiskt samband. Ölen är resultatet av den dialektiska processen AIK-Hammarby.

Det finns all√tså dialektiska processer där syntesen inte innehåller delar av tesen och antitesen (men syntesen är alltid djupt påverkad av de två, ölen i exemplet ovan är resultatet dialektiken, vore det inte för idén att gå på fotboll kanske de båda gått hem var för sig i stället).

Idén om den dialektiska syntesen innehåller en viktig insikt: att lösningen på ett problem ibland står att finna i något som innehåller en del av problemet, inte automatiskt i problemets raka motsats. Men det blir allt för platt, allt för abstrakt att reducera dialektiken till tes-antites-syntes. Det är bättre att beskriva dialektiken som den ömsesidiga påverkan mellan åtskilda, ickeidentiska sammanbundna objekt. AIK och Hammarby kan exemplet ovan sägas var sammanbundna genom Kjell och Jörgen och påverka varandra i så mening att den ena utesluter den andra. (Det kan naturligtvis finna andra, mindre drastiska sätt för tes och antites att påverkar varandra.)

När vi ska upphöja dett…a till en samhällelig nivå måste vi ha klart för oss att vi mycket, mycket sällan talar om påverkan mellan bara två faktorer, mellan tes och antites, kebab och pizza. Helt plötslig ska Gunvor Karlström med och äta lunch också, och hon vill ha honungsgriljerad fläskkarré. Sen visar det sig att strömmen har gått på pizzerian så att ugnen inte funkar, varefter Jörgen kommer på att han ju bestämt med Rikard Brennius att dom skulle äta lunch på den malaysiska på andra sidan Sveavägen…

Att vi blandar in så många faktorer gör att det i verkligheten aldrig blir några fixerade synteser. Kebabpizzan hamnar aldrig på talriken. Vi kan se processerna, och ju noggrannare vi studerar dom desto bättre kommer vi att förstå dom, men synteserna kommer vi bara att kunna se historiskt, i frusna ögonblick. I verkligheten fortsätter synteserna att påverkas av det dialektiska spelet (där de själva samtidigt är en av faktorerna), så att de aldrig förblir fasta.

Hegel utgick från att det samhälle vi lever i skapas av det dialektiska samspelet mellan idéer. Marx och Engels byggde vidare på den tanken, samtidigt som de genom att undersöka dess motsats revolutionerade den. Det tog in de materiella förutsättningarna i den dialektiska processen.

Om vi återgår till pizzaexemplet kan påpekade accepterade Marx och Engles att kebabpizzan var resultatet av det dialektiska spelet kebab – pizza. Men dom visade på det grundläggande faktum att det är Marcos och Jörgens materiella förutsättningar som gör att de diskuterar om dom ska äta kebab eller pizza, inte om dom ska äta cognacflamberad hummer eller gåsleverspäckad oxfilé. Marco och Jörgen kan naturligtvis tänka tanken ”gåsleverspäckad oxfilé”, men den kan aldrig bli en del av den dialektiska processen, eftersom de materiella förutsättningarna saknas. (Ofta utesluter vi sådant som är materiellt omöjligt att uppnå automatiskt och omedvetet. När vi tänker ”lunch” tänker vi inte ”oxfilé”.)

Samhället delas i den dialektiska materialismen ofta schematiskt upp i två delar: bas och överbyggnad. En analys av basen ger svar på frågor som: vilken teknik används i samhället? Vilka råvaror har samhället tillgång till? Hur organiserar samhället produktionen (vem äger, vem arbetar etc)?

En analys av överbyggnaden ger svar på sådant som: vad har samhället för lagar? Vad har det för ideologi (hur förklarar det för sig själv varför det fungerar som det gör)?

En viss bas kräver en viss överbyggnad. En samhällsideologi som säger att alla medborgare har rätt till en lika stor andel av det som produceras i samhället är tillexempel inte förenlig med ett kapitalistiskt sätt att organisera den produktionen.

Därför brukar marxister ibland säga att basen är bestämmande för överbyggnaden. Det är sant, men det leder tanken fel, eftersom överbyggnaden i lika hög grad är bestämmande för basen. Borgerliga tänkare är mycket medvetna om detta, därför för de ti¿llexempel nu en kampanj för att få den privata äganderätten införd i grundlagen. Lagändringar vad gäller ägande kan hota det kapitalistiska systemets sätt att fungera (även om sådana lagändringar naturligtvis inte kommer till stånd utan att ofantliga sociala krafter är i rörelse). Åsikten att basen är bestämmande för överbyggnaden gör lätt att man försöker reducera sitt politiska tänkande och handlande till att bara gälla basen, direkt kamp om ägandet. En politisk rörelse som gör det blir steril, den missar viktiga möjligheter att föra kamp inom överbyggnaden, en kamp som är nödvändig för att ta sig till en nivå där kamp om basen blir möjlig. Det är bättre att tänka att basen och överbyggnaden står i ett dialektiskt förhållande till varandra, de är sammanbundna och påverkar varandra ömsesidigt.

Men om den dialektiska relationerna gör att ingenting är konstant, hur kommer det sig då att vi upplever världen som om den vore den samma dag för dag? ªDet beror på att alla förändringar inte är märkbara.

Om vi utgår från tillexempel en stol av trä, kan vi säga att det är samma stol oavsett om den står i ett rum där det är 10 grader, eller om den står i ett rum där det är 30 grader. En noggrann mätning skulle visa att det inte stämmer: stolen i det varmare rummet skulle vara något större och ha en något annorlunda form än stolen i det kallare. Men för det dagliga användandet är det ointressant.

Vi skulle kunna fortsätta att höja temperaturen grad för grad, utan att vi skulle märka någon större skillnad. Till slut skulle dock stolen fatta eld, och då skulle skillnaden som temperaturen gör bli uppenbar.

Den sortens plötsliga förändringar, när stolen fattar eld, har ofta en långa förhistoria. Dock ser det ut som om dom är plötsliga. Inom dialektiken talar vi om det dialektiska sambandet mellan kvantitet och kvalité. En tillräckligt stor kvantitativ förändring, förändring av temperaturen Ÿi rummet, gav en kvalitativ förändring, stolen förvandlas från något man kan sitta på till något som brinner. (Kvalité har i den vardagliga svenskan blivit synonymt med ”god kvalité”, men här används det in sin ursprungliga, neutrala betydelse.)

Det faktum att kvantitet övergår i kvalité i en viss tidpunkt, och inte oavbrutet, gör att vi oftast kan tala med den dagliga visdomen, vi kan säga att någonting ÄR på ett visst sätt, bara vi är medvetna om att det som är också ständigt förändras.

Den kvantitativa förändringens övergång i kvalité förklarar också ett annat fenomen som är grundläggande för en dialektisk förståelse: motsättningen mellan form och innehåll. Det som ser ut som en stol som går att sitta på kan mycket väl vara något som är på väg att börja brinna, som är på väg att bli något annat. I mer komplexa skeenden än en stol på väg att börja brinna är företeelser ofta på väg åt flera olika håll samtidigt. Saker är summan av sina inre motsättningar.

Den dial¿ektiska förståelsen går utöver den vardagliga visdomen, där saker är som dom är. För en dialektiker ÄR ingenting, det BLIR ständigt. Den dialektiska analysen innefattar men går utöver den mekaniska idén om orsak och verkan. Verkligheten bestäms inte av ett antal kugghjul som driver på varandra, verklighetens kugghjul kan mycket väl snurra i olika takt och åt olika håll utan att maskineriet skär.

Den dialektiska materialismen är i sig ingen kunskap. Den befriar oss inte från behovet att göra erfarenheter, att undersöka hur saker verkligen förhåller sig. Men den säger oss vad vi ska leta efter: efter materiella begränsningar, efter motsättningar, efter möjliga språngvisa förändringar (kvantitetens övergång i kvalité). De lär oss hur vi ska betrakta världen: inte som döda ting med en fast innebörd, utan som processer, som ständig förändring driven av motsättningar. Den lär oss att väja för enkla förklaringar, att undvika tänkande i svart och vitt,z den lär oss att se att saker kan innehålla komponenter som är motsägelsefulla, se att företeelser är resultatet av komplexa skeenden, skeenden som måste förstås i sin helhet, som inte kan reduceras till någon av sina beståndsdelar. Och den lär oss att en företeelses form inte behöver vara det samma som dess innebörd, där med lär den oss att tänka kritiskt.

Jörgen Hassler

Ursprungligen publicerad på ett numera nedlagt debattforum på Internet

Därför kan socialismen aldrig vara en marknadsekonomi

En sak är viktig att ha klart för sig i plan/marknadsdebatten: den handlar inte om ekonomi. Diskussioner kring ekonomi uppfattas av många som svåra, ofta därför att de förs i avsiktligt döljande ordalag. Att bemöta påståendet att ”osynliga händer” styr samhällsutvecklingen är inte enklare än att bemöta påståenden om att gud, frimurarna eller grannens katt styr den.

Den här debatten gäller hur samhället ska styras, på vilket sätt beslut ska fattas. Där har alla inte bara rätt att ha en åsikt, i en demokrati är det nödvändigt att de har en.

Eftersom diskussionen planekonomi vs marknadsekonomi är en ickeekonomisk debatt som förs i ekonomiska termer blir den lätt förvirrad. Marknadsekonomi och marknadsekonomi är inte samma sak; i det dagliga samtalet är ordet alltid synonymt med kapitalism, men placeras det utanför tid och rum kan det vara liktydigt med 1800-talets konkurrenskapitalism, krigsplaneringen i USA efter 1930-talsdepressionen, det ekonomiska systemet i Nazityskland eller den svenska välfärdskapitalismen.

På samma sätt kan olika system med prefixet ”plan-” – planerad ekonomi, planhushållning, planekonomi – beskriva samhällssystem som skiljer sig åt i ganska stor utsträckning.

Trots problemen tror jag att debatten är någorlunda meningsfull att föra i termerna av ”plan” eller ”marknad”, om termerna används i inte allt för snäva betydelse. Det är kraftfulla metaforer för vad vi vill med samhället. Motsättningen gäller om samhällsavgörande beslut ska fattas kollektivt, i medvetna processer (och alltså resultera i någon form av plan) eller om de ska fattas dolt av företagare och konsumenter, av uppsplittrade, atomiserade medborgare på en marknad, där tillgång, efterfrågan och – inte minst viktigt – köpkraft gör att köpare och säljare kommer överens om ett pris för produkterna som produceras, och att produktionen sedan anpassas efter det.

För kapitalisterna handlar försvaret av marknadsekonomin om ett försvar av den egna makten. De äger produktionsapparaten, och kan därmed bestämma vad som produceras. Men det handlar också om att försvara själva kärnan i det kapitalistiska systemet. Marknaden är visserligen urgammal, men med kapitalismen har den fått en ny roll. Relationen på den ursprungliga marknaden kan beskrivas med formeln V-P-V, (vara-pengar-vara). På den marknaden sålde bönderna sina varor för att få pengar till att köpa andra varor.

Kapitalismen uppkom ur den feodala marknaden, men fungerar istället utifrån formeln P-v-P’, (pengar-vara-pengar): handelskapitalisten går till marknaden med pengar för att köpa en Vara som han sedan säljer, målet för transaktionen är inte längre att få saker han behöver, utan att i slutänden ha mer pengar än han började med.

Det är detta, att produkten inte är målet, utan medlet, som är kärnan i kapitalismen. Produkter bär i ett kapitalistiskt system på två värden: det värde som de har för köparen, hos en korkskruv att den kan öppna vinflaskor, det värde som vi brukar kalla bruksvärde, och det värde som den har för kapitalisten, som kan mätas i pengar, och som vi brukar kalla bytesvärde. Jag använder i fortsättningen ordet Vara med stor bokstav för det som bär bytesvärdet.

Det är Varan – och inte till exempel industriproduktion (skapades liksom företaget hundra år eller mer efter kapitalismen) eller den privata äganderätten (uppkom för tusentals år sedan, då den mänskliga produktionen skapade mer än vad vi åt för dagen) eller en konsoliderad klasskiktning (skapades i och med slaveriet) – som är kapitalismens hjärta. Det är också i form av Varor vi i första hand stöter på kapitalismen i det dagliga livet. Vi arbetar på ett eller möjligen två företag, men vi kommer i kontakt med tusentals Varor på marknaden.

När kapitalismen uppkom började Varan utgöra den dominerande sociala relationen. Handel med målet att göra vinst i pengar blev det viktigaste sättet att reglera förhållanden i samhället (med viktigaste menas inte att det var det vanligaste sättet, det är det antagligen fortfarande inte, utan att det blev bestämmande för den framtida utvecklingen, och att det bestämde hur de modeller den härskande klassen utvecklar för att förstå samhället, deras ideologi och moral, såg ut). Kapitalisten realiserar värdet av den produktion han styr över genom att sälja en Vara till anonyma köpare på en marknad, en stor skillnad mot förhållandena under feodalismen, då feodalherren och hans följe till största delen realiserade värdet av den produktion de styrde över genom att dra från slott till slott och konsumera den direkt.

Varan är en förutsättning för att kapitalisten ska existera, samtidigt som det för honom är en storartad uppfinning. Den gör det möjligt att flytta pengar – det vi brukar kalla kapitalet – från en verksamhet till en annan, allt efter hur vinsterna utvecklar sig. Ena dagen tjänar kapitalisten pengar på att tillverka skor, nästa dag handlar han i framtidsutsikter på något som kallas aktiemarknaden. Under kapitalismen går allt att förvandla till en Vara, till och med förhoppningar om framtiden.

Varan är hjärtat i kapitalismen, och precis som hjärtat är drivkraften i kroppen, är Varan drivkraften i det kapitalistiska samhället. Om kapitalisten inte kan sälja Varan, eller om Varan sjunker i pris, kan kapitalisten inte realisera hela produktionens värde.

Därför får vi ständigt nya Varor, alltid bättre än de gamla. Vi får automatiska hundskålar, plastcykeln och schampo med vitaminer (som vi alltså ska hälla i håret, inte äta, gärna samtidigt som vi skrattar åt hur dumma och skrockfulla folk var förr).

Konsumentmarknaden i de rika kapitalistiska länderna, med 10 000-tals Varor, är inte ett positivt val, något som någon skapat för att hon så gärna vill ha det. Det är ett tvång. När vinst läggs på vinst växer kapitalet. och vinsten från varje såld Vara utgör en allt mindre del av det samlade värdet. Därför måste vi ständigt konsumera allt fler och allt dyrare Varor i allt högre takt.

Om vi plötsligt skulle sluta ha konsumtion som främsta mål i livet skulle inte bara enskilda kapitalisters vinster hotas, hela systemet skulle störta ner i en kris. Varorna skulle ligga osålda på hyllorna, vinsterna skulle utebli, investeringarna skulle först styras om till spekulationssektorn, där enorma vinster skapas (enligt lagen om tillgång och efterfrågan: när fler vill köpa tillexempel aktier stiger priset), men när investeringarna där inte heller ser ut att garantera vinsterna i framtiden spricker bubblan, och förlusten måste täckas med resurser som i sin tur ytterligare minskar investeringarna. (Vi brukar kalla den minskade vinsten per vara för ”profitkvotens fallande tendens” och krisen som uppstår när producerade Varor inte går att sälja för ”överproduktionskriser”.) Eftersom konsumtionen aldrig kan hålla jämna steg med produktionen i det kapitalistiska samhället inträffar överproduktionskriser med jämna mellanrum, och i längre cykler om ungefär 50 år leder profitkvotens fallande tendens till mer djupgående depressioner.

Varans centrala roll för att realisera värde är det som driver på produktutvecklingen i det kapitalistiska samhället. Det är kapitalismens tvång att ständigt sälja mer, dyrare och fortare som gett den oerhörda tillväxten i antalet Varor, och som ständigt tvingar kapitalisterna att försöka lägga under sig nya marknader, oavsett om det handlar om att sälja reklamplatser på månen eller om att ta över det gemensamt ägda och planekonomiskt styrda skolsystemet i de välfärdskapitalistiska samhällena.

Arbetaren i varusystemet – hon som med sina händer verkligen skapar det värde som sedan ska realiseras på marknaden – är mentalt skild från produktionen. Hon har inget inflytande över hur produktionen går till, hon har inget inflytande över vad produkten används till och hon kan när som helst få sparken eller flyttas till andra arbetsuppgifter, utan att någon frågar efter hennes vilja. Vi brukar säga att arbetaren är främmande inför produktionen, alienerad.

Målet på marknaden är att tillskansa sig så stora fördelar som möjligt, oftast om än inte alltid på andras bekostnad. De sociala egenskaper som behövs för att vara framgångsrik på marknaden är förmågan att ljug, att dölja, att berika sig. Marknaden skapar inte bara varor och marknadsrelationer, tyvärr skapar den också marknadsmänniskor.

Marknadens centrala roll i kapitalismen gör att mönstret efter vilket det fungerar, köpare-säljare-marknad-pengar, tenderar att ersätta alla andra modeller för social samvaro, modeller baserade på formella hierarkier (som adelssystemet), på religiösa eller ideologiska band, på släkt eller på vänskap. (Även om de naturligtvis aldrig ersätter dem helt, ens på den kapitalistiska marknaden.) Marknadens funktionssätt övergår från att vara något som präglar en begränsad del avvara liv, och blir till något som koloniserar hela världen, all vår tid. På så sätt spränger alienationen sina gränser, den övergår från att vara något som drabbar den enskilda arbetaren till att vara något som präglar hela samhället.

Det är alltså kapitalismen som lett till Varuexplosionen. Det är Varans tvång – vinstjakten – som gör att kapitalismen är det optimala systemet för att skapa nya typer av materiella rikedomar. Kapitalismen är inte bara bättre på det än socialismen, den är bättre på det än alla andra kända system. Samtidigt undergräver vinstjakten förutsättningarna för mänskligt liv på jorden, genom miljöförstöring och uttömning av naturresurser.

Den socialistiska rörelsens uppgift är att lösa alla de problem marknadsekonomin skapar: maktlösheten, överproduktionen, kriserna, överkonsumtionen, miljöförstöringen, alienationen.

I ett socialistiskt system i det industrialiserade väst blir det en framträdande uppgift att bekämpa varukulturen. Hur bekämpar vi den? Först befriar vi radio, tv, tidningar och stadsmiljön från reklam, varför inte för att ersätta den med konst. Vi minskar därmed viljan att konsumera.

Vi avskaffar dessutom Varan från andra hållet – där det inte råder brist inför vi undan för undan fri tilldelning.

Den fria tilldelningens samhälle kan tyckas utopiskt, i alla fall om vi tar vår utgångspunkt i hur dagens människor agerar (och i än högre grad om vi tar vår utgångspunkt i den borgerliga indoktrineringen, i idén om människans inneboende egoism). Men den är inte så konstig:
vi njuter redan idag av rätten att fritt andas, att fritt bada i en sjö, att fritt plocka bär i skogen. Dessa och andra områden har ännu inte invaderats av kapitalism eller marknadsrelationer.

På vägen mot socialismen kommer de fria rättigheterna att utvidgas till andra områden, många av dem lika livsnödvändiga som att andas: fri tillgång till mat, fri tillgång till bostad, fri tillgång till kommunikationsmedel, till kultur…

Socialismen måste innebära att folk medvetet väljer ett system där de konsumerar färre saker. Istället för konsumtionen erbjuder vi i första hand tiden. Ett första prioriteten i ett socialistiskt system i den industrialiserade delen av världen måste vara att sänka arbetstiden och arbetstempot. Det bör vara en mer eller mindre omedelbar åtgärd att införa sex timmars arbetsdag, och en viktig uppgift att fortsätta sänkningen ner till fyra timmar.

När vi befriar människor från tvångsarbete – som ju idag uppgår till åtta timmar per dag – är det också ett sätt att bekämpa marknaden. Arbete är något som köps och säljs. Vi minimerar tvångsarbetet, och samtidigt befriar vi människor så att de har tid och kraft till att utföra arbeten direkt för sig själva, för sina närstående, för det område de lever i eller för och tillsammans med andra som delar deras intressen, arbeten som inte säljs och köps. Att folk skulle arbeta gratis med den sortens uppgifter är inte så otroligt som det låter – de skulle utföra sådant som idag kallas ideellt arbete, arbeten där de inte är alienerade.

Det nya systemet erbjuder också inflytandet, över arbetet, över bostadsområdet, över stadsdelen, över landet. Och det erbjuder tillfredställelsen att leva i ett system som inte bygger på människans förtryck av människan, som inte bygger på rovdrift på naturresurserna, som inte bygger på svält och elände i den fattiga delen av världen.

Förhoppningen är att skapa det Che Guevara kallade den nya människan. En människa som i första hand gör, skapar, lär, umgås, samarbetar, inte konsumerar. En människa som lever i ett samhälle som präglas av jämlikhet, där behovet att manifestera överhöghet genom exklusiv konsumtion försvunnit. En människa som lever i ett samhälle där gränserna mellan vad som är arbete och fritid suddas ut, där allt kanske slutligen ingår i en helhet med ett mål: att få samhället att fungera, så som vi vill ha det. En människa som bytt de kapitalistiska idealen egoism och girighet mot generositet och hjälpsamhet.

Inget av ovanstående är möjligt i ett samhälle baserat på produktion för att göra vinst. Där är den enda möjliga riktningen mer! fortare!, oavsett om det gäller arbete, råvaruuttag eller konsumtion.

Marknaden som forum för beslutsfattande upprätthåller idag en air av demokrati. Vi uppmanas att använda oss av olika former av ”konsumentmakt”, att förändra samhället genom att köpa vissa varor och avstå från att köpa andra. Sådan beslut kan dock bara förändra samhället på marginalen, aldrig i grunden, samtidigt som de som har mer pengar har fler ”röster” än de som har mindre.

Än värre är att konsumentens demokratiska rösträtt inte respekterar hur människor fungerar. När tar jag mest genomtänkta beslut om hur bröd bör framställas, när jag är hungrig och stressad i affären, eller när jag är mätt, har tänkt efter och diskuterat frågan?

Socialismens motsvarighet till marknadens rösträtt är den demokratiska församlingen. Där beslut fattas i öppenhet, efter ärliga debatter, med allas bästa för ögonen. Målet för den socialistiska revolutionen är att lägga produktionsmedlen, makten över produktionen, i arbetarklassens händer. Att överföra besluten från individer till kollektiv. Makten över produktionsmedlen ska utövas av representativa eller direktdemokratiska organ.

Naturligtvis kommer inte utvecklingen på det materiella planet att avstanna helt. Motsättningen mellan plan och marknad är delvis en illusion, skapad av de som har intresse av att upprätthålla det kapitalistiska systemet. De vill dölja att människans produktion alltid är planerad, att just förmågan att planera samhällets, vid den tiden flockens, produktion antagligen var avgörande för att människan blev människa, slutade att vara djur.

Det finns många sätt som nya produkter skulle kunna skapas på i ett socialistiskt system. En del kan skapas efter storskaliga debatter i hela samhället. Demokratiska församlingar formulerar problem, valda grupper eller experter löser dem. På samma sätt skulle problem som kan lösas med nya produkter formuleras av olika former av intresseorganisationer.

Andra nya produkter kan komma ur forskarvärden. När affärshemlighet och äganderätt till kunskap försvinner blir det lättare att fånga upp hugskott och idéer som kan tillämpas på sätt deras upphovsmän inte förutsett. På samma sätt skulle produkter och metoder kunna födas ur det som kallas tyst kunskap. När kapitalismens hierarkier inte längre är nödvändiga, och när alienationen minskat, kommer det vara lättare fånga upp anställda och brukares förslag och tankar.

Ytterligare ett sätt att skapa nya produkter är att göra det inom verksamheter där själva produktionen är så intressant att ett vinstmotiv inte behövs: skateboarden skapades genom att ungdomar satte hjul på sina surfingbrädor, operativsystemet Linux är gratis och har skrivits och förbättrats ideellt.

Historisk erfarenhet har lärt oss att upphävandet av marknader och avskaffandet av kapitalismen i sig inte löser någonting. Planerade system kan lika gärna – som i Sovjetunionen eller, om än på en helt annan nivå, i den svenska offentliga sektorn – utgöra grund för ett byråkratiskt styre. Inom ramen för ickekapitalistiska system går det utmärkt att kombinera resursslöseri med ineffektivitet och brist.

Vissa debattörer, i Sverige främst Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren – har velat lägga skulden för misslyckandet i Sovjet på planeringen i sig. De har därför upprunnit något de kallar socialistisk marknadsekonomi eller marknadssocialism.

Vad jag vet har de dock inte presenterat något annan grundläggande drivkraft än vinstjakten i ett sådant system. Själva meningen med den ekonomiska aktiviteten skulle därmed fortfarande vara att kapa åt sig så mycket resurser som möjligt, och systemet – arbetarstyrda företag som agerar på en marknad – borde därför snarast kallas arbetarkapitalism.

Det viktigaste nackdelen med ett sådant system är att det inte löser problemen som Varuproduktionen skapar. Det kommer även fortsatt att vara ett system där de som suger ut mer arbetet och naturresurser får fördelar framför dem som suger ut mindre. Det kommer samtidigt att vara ett system som drabbas av samma sorts kriser som en kapitalism baserad på privategendom.

Säkerligen kommer de arbetarkapitalistiska idéerna att bli allt populärare ju tydligare det blir att dagens elit inte kan lösa de stora samhällsproblemen. Under den första tiden efter att kapitalismen störtats och vägen mot socialismen beträtts kommer olika former av arbetarkapitalism kanske till och med dominera. Men arbetarkapitalismens dominans kan inte vara konstant.

När vi talar om det samhälle som inträder efter att kapitalismen är avskaffad och arbetarna tagit makten måste vi ha klart för oss att vi diskuterar ett instabilt samhälle, ett samhälle vars former inte mognat. Vägen till socialismen kommer att vara lång, innan vi är där kommer vi leva i ett samhälle mellan socialism och kapitalism, ett övergångssamhälle.

Exakt hur det kommer att se ut, och där med exakt vilken roll marknadsrelationer kommer att spela i förhållande till andra former av beslutsfattande, är omöjligt att veta. Övergångssamhället kommer att vara en historisk företeelse, det kommer att påverkas av det samhälle det uppstår ur (skillnaden på övergångssamhällen i Nord och Syd kommer tillexempel att vara mycket stor), liksom det kommer att påverkas av hur samhällssituationen ser ut då borgarklassen berövas makten: sker det i ett samhälle som ser ut ungefär som Sverige gör idag, eller sker det efter en djup ekonomisk kris, kanske till och med efter ett krig?

Övergångssamhället är något som kan gå åt två håll: antingen mot socialismen, eller mot att kapitalismen återupprättas. Vänstern måste acceptera att det är så, alla försök att mot majoritetens vilja tvinga samhället i en socialistisk riktning kommer bara att bli grunden för en byråkrati som dödar socialismens själ.

Dock är det är viktigt att ha klart för sig principerna för det socialistiska samhället: arbetet ska vara en källa till glädje, konsumtionen ett sätt att stilla fysiska behov. Vårt mål är inte att öka produktionen, utan livskvalitén. Om vi glömmer det är det stor risk att vi också glömmer från vad till vad övergångssamhället är på väg, och står svarslösa när också det arbetarkapitalistiska samhället krisår.

Kanske måste vi hålla öppet för att just ordet plan i så hög grad förknippas med stalinisternas brott mot mänskligheten att det inte längre är användbart. Ett uttryck som bättre beskriver vad det är vi kämpar för skulle kunna vara ”demokratisk kretsloppsekonomi”. Socialistisk marknadsekonomi tycker jag däremot inte är särskilt lyckat. Marknadsekonomi är på svenska synonymt med kapitalism. Uttrycket är därför en självmotsägelse.

Jörgen Hassler

Från Tidskriften Socialistisk Debatt nr 34, år 2003

Här styr arbetarna

I december för ett år sedan ockuperades textilfabriken Brukman i Buenos Aires av arbetare som tröttnat på de usla förhållandena. Här berättar de om sina motiv och om kampen för att driva produktionen vidare.

10 000 arbetare driver 120 arbetarkontrollerade företag i krisens Argentina. Ett av dem, textilfabriken Brukman, ligger i centrala Buenos Aires. Det var den första ockupationen i huvudstaden, och en av de första i landet. Fabriken tillverkar kostymer och uniformer, och nyligen har arbetarna beslutat att försöka utöka produktionen med damkläder. Juan Carlos Righini berättar om ockupationen:

– 15 december förra året var vi några stycken som definitivt tröttnat på att inte få ut våra löner. Sanningen var av vi inte kunde fortsätta att leva på så enstaka dollarsedlar ur bossens ficka, därför att vi inte hade pengar så att det räckte för att köpa mat för dagen. Därför kallade vi till ett möte med alla anställda, där vi sa att det bara fanns en sak att göra: vi måste ockupera fabriken.

Ockupationen fick stöd av de flesta av arbetarna i tillverkningen, medan de som skötte administrationen valde att sluta.

– En grupp av de anställda lämnade fabriken, en grupp blev kvar, det är vi som fortfarande arbetar här. Vissa av dem som lämnade fabriken började motarbeta oss, förtala oss, ljuga. Naturligtvis var dom allierade till ägarna. Därför blev vi tvungna att gå till massmedia, för att förklara hur saker och ting egentligen låg till.

Det arv som de som ägande fabriken lämat till arbetarna var också ett problem.
– Ägarna smet som råttor, och sedan dess har vi inte sett dom här, inte heller har dom betalat de löner de är skyldiga oss, gett oss semesterersättning eller betalt sociala avgifter.

Inte heller hade de betalt lån, skatter, hyra, vatten, gas eller el.
– Så vårt största problem till att börja med var att elen stängdes av, vattnet stängdes av, gasen stängdes av. Det första vi fick göra efter att vi ockuperat fabriken var att betala de skulder ägarna samlat på sig.

Slut med toppstyret

Även om ägarna inte kommit till fabriken personligen har de likväl låtit höra av sig mer än en gång.

– Dom försatte oss i konkurs för att kunna hämta maskinerna, men det gick vi inte med på. Dom skickade hit kravallpolis för att kasta ut oss, men vi försvarade oss. Dom kom hit med advokater, jurister, lagvrängare av alla sorter, dom släppte vi inte ens in. Och när dom fick arbetsmarknadsdepartementet att utse en administratör som skulle styra företaget – naturligtvis enligt deras intresse – vägrade vi att lämna över fabriken till honom. Därefter började hoten, skrämselförsöken, utpressningarna?

– Arbetarnas kamp har inte varit enkelt, vi har genomfört demonstrationer, hållit stödmöten, genomfört vägblockader, använt alla metoder som sått till buds.

För att segra i kampen har Brukmans anställda varit tvungna att förlita sig på solidaritet, och de har inte behövt bli besvikna.

– Från och med att vi ockuperat fabriken fick vi stöd från kamraterna i områdesråden, i fackföreningarnas basorganisationer, i vänsterpartierna, från studenterna. Stödet gjorde att vi kunde stå emot.

Idag är Brukman i produktion. De har betalat de mest akuta skulderna, och kan betala ut löner igen.

– Vi säljer kläder, dels till våra gamla kunder, dels till en del nya vi fått. Dessutom säljer vi direkt till privatpersoner i fabriksbutiken här, vi tar emot beställningar på måttsydda kostymer, till och med lagningar och ändringar gör vi idag.

Total omorganisering

Arbetarstyret har inneburit att fabriken omorganiserats från grunden.
– Alla som jobbade med administration lämnade oss, så vi var tvungna att lära oss logistik, bokföring? Vi har delat in oss i arbetsgrupper: några ansvarar för försäljning, några ansvarar för inköp, lager och leveranser, och så vidare. Bland arbetskamraterna väljs sedan koordinatörer som ser till att arbetet flyter och att vi håller hög kvalité.

Grupperna undersöker och planerar, men besluten fattas gemensamt.
– Varje torsdag har vi generalförsamling, där vi tar de stora besluten, både vad gäller vårt politiska arbete och vad gäller produktionen. Till exempel kanske arbetsgruppen som är ansvarig för produktionen säger att ”idag behöver vi producera 50 par byxor, vad tycker ni om det”? Någon säger att det är för lite, att 60 par är bättre, någon säger att det är mycket, att 40 är mer rimligt. Sen röstar vi helt enkelt om hur många vi ska göra.

Arbetarna på Brukman ser på ett helt nytt sätt på sitt arbete idag.
– Vi har passerat den tråkiga tiden med ägare, chefer och förmän, och det har förändrat vårt sätt att arbeta på. Vi arbetar tillsammans: Den som gör fickor gjorde tidigare bara det. När arbetet var klart satte hon sig med armarna i kors och väntade. Idag hjälper vi varandra, om jag inte har fickor att göra går jag till min kamrat som syr ärmar och frågar om hon behöver hjälp, om hon inte behöver det går jag till kamraten som stryker.

Parallellt med produktionen arbetar de Brukmananställda politiskt, de organiserar samma sorts solidaritet som de själva var beroende av för att klara sig. Dagen innan intervjun var många av dem med i försvaret av spinnerifabriken Lavalan, där ägarna försökte – men misslyckades – ta med sig 300 ton ull med hjälp av kravallpolis. I Brukmans lokaler pågår också förberedelser för ett nationellt möte för representanter från de ockuperade fabrikerna och de kämpande sociala rörelserna.

– Främst försvarar vi naturligtvis våra arbetstillfällen, men det innebär inte att vi stänger in oss hos oss själva. Problemen i det här landet är så svåra att vi måste samarbeta med andra kamrater: med dem från bageriet Grissinopoli, med arbetarna på keramikfabriken Zanon, med dem som driver tryckeri, kylhus, stormarknader? Var och en bryr sig om sin produktion, men när vi måste kämpa enar vi oss, en för alla, alla för en. Arbetarstyre handlar inte bara om att gå till jobbet.

Kapitalismen i Argentina är över

Juan Carlos Righini ser också de ockuperade företagens kamp i ett större sammanhang.
– Det är en viktig erfarenhet därför att den kapitalistiska etappen av landets utveckling är över nu. Nu börjar arbetarnas etapp, den tid då arbetarna måste ta makten, då vi måste kämpa, arbeta, skapa klassmedvetande, allt i ett.

– Den klass som styr landet har under många år har visat att dom inte kan regera. Vi måste ena kampen så att arbetarna själva kan ta makten, vi kan inte lämna över ansvaret till någon annan.

Jörgen Hassler

(Ursprungligen publicerad i Internationalen nr 45/02 och i ETC 021002)

Vad är UCK?

Nationella befrielsekämpar eller terrorister?

Den gerilla som för första gången visade sig öppet i november 1997 liknade inte en gerilla i den skepnad vi är vana att se den. Medlemmarna var klädda i dyra schweizisk-tillverkade uniformer och välförsedda med Kalashnikovs. De deklarerade att den pacifistiska kampen som letts av Ibraim Rugova nått vägs ände. Albanernas självständiga institutioner i Kosovo gav visserligen ett visst mått av grundläggande samhällsservice, men betalades med en extra skatt och innebar i praktiken att det apartheidliknande systemet som införts i delstaten vid kuppen 1989 rättfärdigades. Det var dags att ta till vapen. UCK, Ushtria Clirimtare ’ Kosov’s, Kosovos befrielsearm, fick inget omedelbart gensvar. När Belgrad bestämde sig för att ta itu med de kriminella terroristerna i februari 1998 beräknas deras antal har uppgått till några hundra. Belgrad stod inför ett val: skulle man sätta in en specialutbildad antigerillastyrka, och på så vis riskera att tillmäta UCK större betydelse än vad de verkligen hade, eller skulle en liten effektiv reguljär trupp sättas in?

Valet föll på det senare alternativet, vilket visade sig vara en politisk blunder av stora mått. Istället för en effektiv aktion som träffade gerillan använde sig den jugoslaviska armn av den brända jordens taktik, attacker med alla till buds stående medel. Anfallet mot Jasharifamiljens egendom i Perkaz tog exempelvis 48 timmar. För att döda 10 män i vapen krävdes 40 civila offer, inklusive kvinnor och barn.UCK led nederlag efter nederlag under februari och mars, men bilderna på slakten kablades ut över hela världen. På några månader hundrafaldigades antalet stridande, styrkan växte från kanske 300 till 30 000. Tillströmningen kom både från unga albaner som återvände från landsflykt och från Kosovos albanska befolkning – Jasharis hade bara varit enkla bönder och till stor del bestod UCK av bönder som med vapen i hand skyddade sig, sina byar och sina gårdar mot den jugoslaviska armén och framförallt polisen.

Folket i vapen

Det fanns ett stort inslag av folket i vapen, väpnat självförsvar, under första halvan av 1998. Vapen fanns det gott om, under krisen i Albanien stormades militärförråden och vapen flödade in över gränsen. FN uppger att UCK lade beslag på så mycket som 200 000 Kalashnikovs av albanskt ursprung. Politiskt fanns i början drömmen om ett Storalbanien som hägrande mål ett Albanien bestående av Albanien, Kosovo och delar av Montenegro och Makedonien. I praktiken sökte man sig dock mot Adem Demacis Kosovos Parlamentariska Parti. Demaci hade suttit 28 år i serbiska fängelser för sina separatistiska aktiviteter. Han såg Rugovas försök att vara resonabel, och på så sätt vinna stöd från väst, som utsiktslösa. Kosovofrågan hade hela tiden ignorerats av väst, det kan till och med sägas att Milosevic gav upp Bosnien i Daytonavtalet mot att han fick behålla Kosovo. Demaci förespråkade gemensam kamp med den serbiska oppositionen mot Milosevic.

Ståndpunkten var problematisk: oppositionen var inte sällan mer chauvinistisk än regeringen i Belgrad, men under 1997 vann den serbisk-albanska dialogen som upprättats med hjälp av Serbiens Helsingforskommitté stort stöd bland antinationalistiska serber. Idén var att ett självständigt Kosovo skulle ingå som en del i en ny federation med Serbien och Montenegro. Federationens namn skulle vara Balkanija. I mitten av 1998 blev det UCKs program, och partiets avdelningar och gerillagrupperna smälte samman. Trots att de kom från mycket olika bakgrunder hade de ett gemensamt: de ansåg att kosovoalbanerna måste lita till sina egna krafter.

Militärt svaga

Militärt har UCK hela tiden varit svagt. Efter februari 1998 hade de ett genuint folkligt stöd, och dessutom gott om handeldvapen, inte bara från Albanien. De köpte också en del av de 75 000 gevär som distribuerats av den jugoslaviska armn till kosovoserberna för att de skulle kunna slå ned ett eventuellt uppror och de bytte till sig vapen mot heroin i Ryssland, mest handeldvapen men även antitankgranater, luftvärnsmissiler och småkalibriga granatkastare.

Utöver det saknades allt: politisk strategi, militär strategi, kunnande, kommandostrukturer, samordning, logistik, fältsjukvård. De enda med militär erfarenhet var polis- och militärbefäl som avskedats ur de jugoslaviska styrkorna i början av 90-talet.De offensiva attackerna riktades i första hand mot den serbiska polisen, i andra hand mot albanska kollaboratörer. Den serbiska militären lämnades till stor del i fred, och den acceptansen var länge ömsesidig. UCK uppger också att de aldrig attackerat civila serber. Det lilla antalet attacker av det slaget som trots allt förekommit kan mycket väl ha utförts av enskilda eller grupper av albaner som inte är knutna till gerillan.

Strategin var alltså från början i stort sett terroristisk: attacker på polispatruller och polisstationer. Då det kom till öppen strid visade sig UCK:s svaghet tydligt: man utförde hellre heroiska frontalattacker och försvarade vägspärrar än utnyttjade sin rörlighet. Det lilla artilleri man hade fick inte understöd av handeldvapen, befälhavarna konkurrerade inte sällan med varandra.

UCK tog kontroll över stora landområden, men de var glest befolkade. Det enda försök som gjordes att inta en större stad, Orahovac, misslyckades kapitalt på grund av brister i planeringen och disciplinen. Gerillan finansieras genom en treprocentig skatt på kosovoalbaner som lever och arbetar utomlands. Dessutom får de stora frivilliga bidrag: vid ett enda tillfälle i år samlades så mycket som sju miljoner dollar in i Schweiz. Dock verkar den viktigaste inkomstkällan vara handel med heroin. Narkotikan tillverkas i länderna kring Svarta havet och exporteras till Europa, och i viss utsträckning USA, genom balkan.

Enligt Interpol 1997 hade kosovoalbaner kontroll över den största delen av heroinhandeln i Schweiz, Österrike, Belgien, Tyskland, Ungern, Tjeckien, Norge och Sverige. Även andra albaner är inblandade, fattigdomen bereder en god jordmån för såväl konsumenter som kurirer. Heroin är billigare än öl, och att smuggla ett kilo över gränsen till Grekland ger en makedonsk alban motsvarande nio genomsnittliga årslöner, en alban från Albanien mer än 30. Genom Balkan slussas varje år knark för 400 miljarder dollar enligt Interpol. Parisbaserade Geopolitical Drug Watch uppger att UCK i mindre utsträckning själva exporterar droger; dels till Ryssland för att byta till sig vapen, dels till Västeuropa för att sälja. De stora pengarna får man in genom att beskatta de drogkarteller som fanns redan innan kriget. UCK är inte ensamma i området om att blanda droger och politik i. En annan stor aktör på heroin- och haschmarknaden är enligt Drug Watch Zeljko Raznatovic, alias Arkan, ökänd serbisk milisledare och krigsförbrytare. Pengar från heroinhandeln spelar stor roll för att finansiera både serbisk lobby i väst och politiker i Belgrad. Efter attacken på Orahovac slog den Jugoslaviska armn till brutalt mot UCK. Byar förstördes, framför allt för att skapa en buffertzon mot vapenflödet och träningslägren i Albanien, och 100 000 kosovoalbaner tvingades på flykten. Gerillan led avgörande nederlag men räddades än en gång av serbernas brutalitet.

Trycket från väst

Den nya flyktingvågen väckte västmakternas intresse. Från att ha varit minst sagt skeptisk till UCK James Jolly på USAs utrikesdepartement kallade Jugoslaviska armns aktioner mot gerillan lagliga och legitima och tämligen likgiltiga till albanernas lidande övergick NATO till att hotaMilocevic med bombningar, och på så sätt uppnåddes en vapenvila, övervakad av OSSE. UCK utnyttjade respiten till att organisera sina styrkor. Under sommaren 1998 skapades den nuvarande strukturen: kommandot lades hos en generalstab, och styrkorna delades in i sju operativa zoner. Generalstaben har 16 kända medlemmar, som var och en har ett speciellt ansvarsområde. Den mest inflytelserika är, enligt den amerikanska militärtidskriften Jane«s Intelligence Review, Hashim Thaci, chef för det politiska direktoratet. Det operativa direktoratet är svagt, och det är okänt vem som leder det. Det gör att befälhavarna för de sju operativa zonerna fortfarande handlar ganska självständigt, även om samordning och disciplin blivit starkare. En utbildning på mellan fyra och sex veckor har införts, där före detta officerare i jugoslaviska armn lär ut taktik, logistik och människorätt, men en så kort utbildning gör antagligen mer för moralen än för kunskapsnivån. Med den OSSE-övervakade vapenvilan följde ett förslag om uppgörelse med serberna. Avtalet avvisades som inte ens värt att diskutera av UCK. I Rambouillet lades ett nytt förslag fram med större självstyre, Natoskydd för den albanska befolkningen och där gerillans styrkor skulle ställas under Natokommando. Också det avvisades av UCK, speciellt av Demaci som kallade det en kapitulation i utbyte mot illusioner och tomma löften.

Trycket på UCK att acceptera avtalet blev dock hårt, och till slut segrade den mer västvänliga linjen. Demaci avgick ur ledningen. Stödet från Nato hade ett mycket bestämt villkor: UCK fick inte på egen hand dra nytta av Natos aktioner. Frågan är om den överhuvudtaget skulle kunnat göra det. Inte ens med de nuvarande flygbombningarna från Natos sida vinner gerillan några större segrar över den serbiska armn, snarare har den tryckts tillbaka ytterligare. Stöd från väst har varit den viktigaste ingrediensen i UCKs strategi, åtminstone sedan tidigt i höstas. Delar av kärnan i UCK har rötter som går tillbaka till det stalinistiskt influerade motståndet i Kosovo på 80-talet, på den tiden med starka band till diktaturen i Albanien. Idag är man mycket långt från någon sorts kommunistisk ståndpunkt, UCKs representant i Sverige, skriver i ett pressmeddelande daterat 23 april i år att ingen del av gerillan kan kallas röd. Den är helt inriktad på samarbete med väst och målet är att skapa ett fritt demokratiskt Kosovo.

Gerillan säger sig vara opolitisk, men det är mycket tveksamt. Den 16 oktober antogs en politisk deklaration (nummer 14) som bland annat innehåller detta: UCK utropar sig som den som ska föra de internationella förhandlingarna för albanernas räkning, vilket de senare fick. Ingen ska få inta en ledande ställning utan generalstabens godkännande. Alla politiska krafter ska sluta bilda små obetydliga grupper och istället delta i upprättande av lagliga institutioner i Kosova under Demaci.

Media ska informera korrekt och snabbt och arbeta för landets frigörelse, Informationsdirektoratet kommer att visa både inhemsk och utländsk media UCKs hjältemodiga kamp och serbernas förstörelse och massakrer. UCK uppmanar alla partier i Albanien att bilägga sina åsiktsskillnader. UCK begär nationell enighet på det politiska, nationella, professionella, materiella, sociala och moraliska planet. UCK erbjuder sitt stöd till Natos arbete för att upprätta fred, frihet och demokrati över allt där så behövs. Det är ett kort program, nio punkter, men den logiska följden är snarare uppkomsten av en diktatur än en demokratisk utveckling, speciellt givet att det från första början var en del av gerillans verksamhet att överfalla och döda de albaner som samarbetade med serberna eller den jugoslaviska statens institutioner.

Resultatet av Natos bombningar kan i praktiken komma att bli först en folkfördrivning och sedan en narkodollarfinansierad diktatur i Pristina.

Jörgen Hassler

Artikelförfattaren är journalist på veckotidningen Internationalen

Källor:
What is the KLA? Green Left Weekly 21 april 1999
KLA linked to enormous heroine trade.
San Fransico Chronicle 5 maj 1999
The KLA: braced to defend and control.
Janes Intelligence Review april 1999
KLA political declarations 8,9 och 14-20
Geopolitical Drug Report 1997 och 1998

Från tidskriften Röda Rummet 2/1999.

SAF som tillverkningsindustri

1. Att tillverka en nyhet

Tag nån kändis, i det här fallet några borgerliga partiledare som skriver en insändare om att ett konkurrerande parti tar emot mutor. Skicka den till Sveriges mest politiserade insändarsida, DN Debatt. Bara det är en bra början – DN Debatt är nämligen den enda insändarsida i Sverige som tillmäts nyhetsvärde. Åsikter publicerade där kan av någon anledning nästan slentrianmässigt komma att refereras av till exempel TT.

Gräv fram ett gammalt pressmeddelande från Justitiedepartementet (och här är det viktigt att veta att regeringspressmeddelanden daterade i april sällan är högvilt på de stora tidningarnas nyhetsredaktioner i augusti) om en promemoria som gått ut på remiss. Promemorian handlar om att anpassa Sveriges regler för mutor till EU- och OECD-konventioner. Ring upp en pålitligt borgerlig kommentator, i det här fallet Madeleine Leijonhufvud, som får uttala sig i egenskap av ordförande för en tidigare tämligen okänd näringslivsorganisation, Institutet Mot Mutor (att IMM är en näringslivsorganisation får du naturligt inte nämna i din rapportering).

Hur hittade du det tidigare okända IMM? Hur hittade du det fyra månader gamla pressmeddelandet? Möjligen kan det ha varit så att en liten fågel viskade i ditt öra?

I så fall är det ganska stor chans att den fågeln häckar på SAF:s bokförlag Timbro. Ett huvudnummer i de tre borgerliga partiledarnas debattartikel var nämligen ”Vi säger nej till allt tal om flexibilitet. Vi står i vägen. Mötesdeltagare! Jag lovar: vi står kvar.”, ett uttalande av Bertil Jonsson på LO-kongressen 1996.

Det uttalandet används även i lanseringen av boken ”Vi står i vägen”, utgiven på Timbro två månader innan debattartikeln publicerades. Den handlar om – ja just det – hur LO med sina pengar styr socialdemokraternas politik. Författaren Anders Johnsson är folkpartistisk riksdagsledamot.

2 Att tillverka åsikter

Timbro ja, ett av SAF:s viktigaste vapnen i den politiska kampen. Det är dom som har hand om den långsiktiga åsiktsbildningen. På SAF:s kongress i mars marknadsförde dom sig som ”det marknadsekonomiska alternativet”. Vi brukar ju skratta lite åt det där, eftersom Timbro år efter år gjort avsteg från allt ”sunt ekonomiskt förnuft”. Varje år har miljoner pumpats in från SAF.

Numera går AB Timbro med vinst, 1997 med 339 661 kronor och 39 öre, en räntabilitet på 1,5 procent (ganska uselt), enligt årsredovisningen. Dock vinst, men: utan intäkter från värdepapper och räntor hade förlusten hamnat på ungefär 300 000. Förlust i kärnverksamheten kompenseras alltså med intäkter från finansiella tillgångar på ungefär 20 miljoner uppbyggda under åren med SAF-stöd. Och, framför allt, men: 72 procent av Timbros försäljning gick till Stiftelsen Näringslivets Fond. Timbros ägare heter Stiftelsen Näringslivets Fond. Det ser ut som ett (illa) dolt ägartillskott på 15 miljoner.

Timbro är bara en av många SAF-organisationer för opinionsbildning. I en kartläggning som journalisterna Sven Ove Hansson och Anna-Lena Lodenius gjorde för tio år sedan hittade de 21 stycken, bland dem 4 oktoberkommittén (mot löntagarfonder/för fri företagsamhet), City Universitetet (”fristående universitet”, står för pengar, publiceringsmöjligheter, titlar och kurser för borgerliga akademiker), Radio City (gick i bräschen för reklamradio), Näringslivets Ekonomifakta (står för ekonominyheter med borgerlig vinkel) och Ung Företagsamhet. Det viktigaste som tillkommit sedan 1988 är SAF-satsningar på olika organisationer i ja-kampanjen inför EU-omröstningen, 200 miljoner enligt Dagens Industri.

Nu är det ju pengar till valkampanjer den senaste debatten gäller. Hansson och Lodenius går igenom SAF:s och närståendes satsningar i valrörelsen: 1979 10 miljoner, 1982 55-60 miljoner och 1985 55 miljoner. Arbetet bedrevs både i eget namn och genom tillexempel ”Kvinnor för en borgerlig regering”.

När jag ringer upp beklagar Sven Ove Hansson att han inte kunnat fortsätta kartläggningen. Den tog en oerhörd tid eftersom mycket var hemligt, speciellt det som rörde pengar.

Men det finns en uppgift från en källa som får anses som säker. Ulf Laurin, då ordförande i SAF, nu ordförande i Näringslivets Fond, uppgav 1991 att halva SAFs kanslibudget, 200 av 400 miljoner, gick till opinionsbildning.

På ett år lägger alltså SAF ut lika mycket som LO ger (s) i stöd på tio. Och det är en viktig del i de borgerliga partiernas strategi. 1995 skrev Tomas Idegard, nu ordförande för MUF, i en artikel i Moderaternas Svensk Linje att ”Den borgerliga valsegern i 1991 års val var själva kulmen på tjugo års aktiv opinionsbildning för borgerliga värden i Sverige. En opinionsbildning vars drivkrafter inte minst finansiellt i huvudsak funnits utanför de borgerliga partierna, närmare bestämt i näringslivet och dess organisationer SAF, Näringslivets Fond och Timbro”.

(Kanske var ”nyheten” om LO-miljonerna inte planterad i alla fall. Det är lite för uppenbart. SAF brukar vara skickligare än så. Ta till exempel kongressen i mars: stor kampanj och massa journalister där. Alla, inklusive jag själv, glömmer att rapportera det verkligt viktiga: hela kongressen är en bluff. Det fattas inga beslut där, det är bara ett mediajippo. När beslut fattas i SAF tilldelas röster efter antalet anställda i företagen, och ett sånt förfarande gör sig ju inte så bra i TV.)

3 Att tillverka en världsbild

Vi brukar smickra oss med att saker och ting händer i Sverige, men det gör det väldigt sällan. Det som händer i Sverige har redan hänt i världen och det som händer i världen händer i USA.

I en artikel i Covert Action Quarterly nummer 63 skriver Sally Covington att de tolv största konservativa stiftelserna 1994 tillsammans hade tillgångar på 1,1 miljarder dollar. Mellan 1992 och 1994 delade de ut 500 miljoner dollar i olika anslag.

Det är från dom stiftelserna SAF tagit en stor del av sin strategi. Genom att bygga upp konservativ media, satsa på utbildning för journalister, distribuera färdigskrivna artiklar, satsa på att stödja och utveckla konservativa akademiker, intellektuella och jurister samt genom att stödja ”fristående” organisationer för opinionsbildning (som Skattebetalarnas Förening i Sverige) förändrar dom långsiktigt samhällsklimatet.

Eftersom dom som bidrar till och kontrollerar dom konservativa stiftelserna också äger reklamindustrin och massmedia får dom ut budskapet mycket effektivt. Deras åsikter framstår som ”den allmänna meningen”.

En av dom saker dom konservativa stiftelserna drivit fram var den stora skattereformen 1981. Precis som i Sverige skulle den finansieras genom ”dynamiska effekter”. Efter sex år hade den amerikanska staten förlorat sammanlagt 1 biljon (tolv nollor) dollar. Den erfarenheten använde sig den socialdemokratiska regeringen, trots LO-miljonerna, tyvärr inte av när den genomförde en liknande reform tio år senare.

Jörgen Hassler

Från Internationalen 35/1998

* SAF, Svenska Arbetsgivarföreningen är en föregångare till dagens Svenskt Näringsliv.

Bin Ladin: Based on a true story?

Sheriffen från Texas ger sig upp i de afghanska bergen för att hämta skurken till rättvisa, ”dead or alive”.

Erfarenheten har lärt mig att inte ta uppgifter från State Department, Pentagon eller Vita Huset för sanningar när USA drar i krig mot Ondskan.

Manus låg färdigt redan någon timme efter attacken mot World Trade Center och Pentagon, onekligen kvickt marscherat för en säkerhetstjänst som några timmar tidigare uppenbarligen var lyckligt ovetande om det kommande angreppet. Och trovärdigheten stärks inte direkt av att fyra av dem som med namn och bild pekats ut som förövare, och knutna till huvudpersonens bin Ladins nätverk, omöjligt kan ha utfört kapningarna, eftersom de fortfarande lever.

Men låt oss anta att krigets mediamanus är ”based on a true story”. Låt oss anta att det verkligen är bin Ladin, eller någon annan med avsikt att skada USA, som ligger bakom dåden. Inte heller det är helt otroligt, vill man utmåla någon som skurk är det en fördel om han, som till exempel i fallet Milosevic, faktiskt råkar vara en sådan.

Om syftet med angreppet den 11 september var att skada USA, och att försvaga det imperialistiska systemet (möjligen för att på lång sikt ersätta det med talibanismens feodala dominans) så har vi de senaste veckorna fått en massiv och mycket dyrköpt lektion i hur terrorismen som politisk strategi fungerar.

Den 10 september har USA en president som allmänt anses vara en clown. Hans största problem är att han inte kan uttala ord med fler än tre stavelser. Och inte nog med att han framstår som närmast analfabet, många tycker dessutom att det faktum att han kom till makten genom ett utslag i en domstol där hans pappa och en nära vän tillsatt många av ledamöterna gör det svårt att kalla honom folkvald, att processen i Florida, den delstat som styrs av hans bror, närmast luktar valfusk.

De styrande har svårt att förklara varför de styr. Samtidigt ifrågasätts makten av en protestvåg underifrån – de globala protesterna mot nyliberalismen.

Total uppslutning

Ett par veckor senare lyssnar 79 procent på ett tal av sagde president. 95 procent av befolkningen stöder honom i ”kriget mot terrorismen”.

Uppslutningen är i det närmaste total.

För protestvågen mot nyliberalismen är situationen den motsatta. Det politiska manöverutrymmet krymps till i stort sett ingenting. Varje ifrågasättande av den rådande ordningen kan vrängas till en spottloska i ansiktet på de döda eller deras familjer. Och den statsapparat som från första stund bemött protesterna med batonger, tårgas och gummikulor kommer inte att behöva be två gånger för att få utvidgade befogenheter eller allmän acceptans för ingripanden mot dem som trotsar högervinden och marscherar på gatorna.

Vinnarna sitter i Pentagon, och i de stora vapentillverkarnas huvudkontor. Veckan innan attentatet publicerar Ben Cohen en sarkastisk annons på Alternet: ”FIENDE SÖKES. Seriös fiende sökes för att rättfärdiga Pentagons nya budget. Försvarsindustrin är desperat. Intresserade fiender sänder foto, brev och video till…” Pengar att betala fienden finns säkert, försvarsindustrin lägger årligen en halv miljard kronor på lobbying.

Texten som följer är full av frågor: Varför ökar Bush Pentagons anslag med 330 miljarder kronor? Varför använder USA tre gånger så mycket pengar till krigsmaskinen som Kina, Ryssland, Kuba, Iran, Irak, Lybien, Nordkorea, Sudan och Syrien tillsammans? Varför lägger vi 3500 miljarder på krigs- industrin, men bara 420 miljarder på utbildning?

Riktiga vapen för riktiga krig

En majoritet av vapentillverkarna har hela tiden varit emot SDI, det rymdbaserade robotförsvaret. Istället för imperiedrömmarnas snygga datoranimationer vill de ha riktiga beställningar på riktiga vapen. Inte på satelliter som tyst svävar där ingen kan se dem, utan på båtar, flygplan, tanks, bomber, robotar, maskingevär. Riktiga vapen för riktiga krig, som ständigt måste förnyas eller uppdateras, och som därför ständigt går att tjäna pengar på. Den sorts vapen som används just nu mot Afghanistan. När presidenten vänder sig till kongressen för att begära resurser för att föra kriget mot terrorismen får han inte bara sin vilja igenom – anslagen dubblas.

Det inhemska opinionsmönstret från USA kopieras sedan ut över världen. Samma kväll som de första kryssningsmissilerna lyfter mot Afghanistan matas vi gång på gång, nästan varje kvart, med Bushs TV- sända krigsförklaring. Den amerikanska clownen visar sig ha en sheriffstjärna under kostymen. Han drar pistolen ur hölstret och frågar ”Är ni med mig, eller är ni med skurken i bergen?” Alla de framstående medborgarna i ”den globala byn” försäkrar att dom är med sheriffen, liksom många av storbönderna i ödemarken kring byns utkanter. Småfolket i byarna och på landsbygden är mera tveksamt, men i terrorpaniken spelar de bara en biroll.

När tvillingtornen rasade glömdes alla otrevligheter: fiaskot i WTO, gruset i FTAA-förhandligarna, bråket om Kyotofördraget, grälet om rasismen i Durban, otrevligheterna i Colombia, det politiska nederlaget i Kosova, de amerikanska vapen som riktas mot stenkastande ungdomar i Palestina, ifrågasättandet av angreppen på Irak.

Och för oss som ihärdigt pekat på problemen i den rådande ordningen liknar situationen den för våra amerikanska kamrater. Vi kunde le roat när polisen i Göteborg genomgående kallade oss terrorister – nu känns det inte lika kul. Vi kunde skratta när den italienska militären satte ut luftvärnsstyrkor kring G8-mötet i Genua – trodde de att Tute Bianche skulle blåsa upp de vita overallerna med helium och segla över maktens mur? – nu fastnar skrattet lätt i halsen. Alla som inte sluter upp kring överhetens projekt och kapitalismens politiska institutioner kan tryckas till som motståndare till det öppna demokratiska samhället.

Oljeindustrins president

Men Bush är inte bara världssheriff. Han är också den amerikanska oljeindustrins president, mannen som gått till val på att garantera tillgången på billig olja i obegränsad mängd, den olja som driver ”the American way of life”.

De länder som nu nämns som första mål i kampen mot terrorismen och de regeringar som härbärgerar eller legitimerar den – Afghanistan, Irak, Libyen och Sudan – har förutom regeringar som i varierande grad hänvisar till islam en sak gemensamt: olja som de amerikanska jätteföretagen inte har tillgång till.

Dessutom: med Saudiarabien, Kuwait, Turkiet, Azerbajdjan och Turkmenistan som gamla allierade, Afghanistan och Irak invaderade eller på andra sätt gjorda till marionetter och kärnvapenmakten Pakistan neutraliserad är Iran helt inringat. Kanske kan en sådan ”stabilitet” då skapas i landet att det blir möjligt att bygga den oljeledning från Kaspiska havet till Persiska viken som skulle göra det möjligt att utvinna den kaspiska regionens ofantliga oljereserver utan att frakta dem den politiskt känsliga vägen genom Ryssland eller den dyra omvägen via Turkiet.

Terrorismen har kallats den fattiges krig. Allting är relativt, nej det är inte de svältande i bergen som utförde attacken mot World Trade Center, det är en patriark, en rik förtryckare, men i förhållande till sin fiende, Pentagon, är han fattig. Kriget gäller makt och kontroll i arabvärlden, arabvärldens geopolitik stavas olja, det var därför GI Joe åkte dit från första början. Nu har han åter trampat någon på tårna, någon som blivit sur och slagit tillbaka. Kriget som följer är ett imperialistiskt krig. Samma imperialism som håller en majoritet av mänskligheten i fattigdom och maktlöshet i rollen som råvaruproducenter dikterar spelet kring det svarta guldet, den viktigaste råvaran, oljan. Fattigdom, imperialism och krig är vävda in i varandra, det är omöjligt att säga var den ena börjar och den andra slutar.

Redan innan den 11 september verkade den mystiske mannen med turbanen och de medeltida idea- len, Osama bin Ladin, för bra för att vara sann. Efter attacken mot USA ser han ut som ett strategiskt och politiskt litet underverk.

Jörgen Hassler 9 oktober 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001

Växthuseffekten och kapitalismen

Ursprungligen publicerad som ”Därför kan växthuseffekten inte stoppas under kapitalismen” i Internationalen 13 december 2001 som en del i serien Stormens år 3. Också publicerad i Moteld nr 10.

Krisen som skapas av växthuseffekten liknar ingen annan kris i mänsklighetens historia. Genom decentraliserade utsläpp av i sig ganska harmlösa gaser håller vi på att förstöra förutsättningarna för mänskligt liv på den här planeten.

Vi står inför ett monumentalt problem, ett problem som kapitalisterna och deras företrädare i parlament, statsledningar och internationella institutioner visat sig helt oförmögna att lösa.

Det är ingen slump. Kapitalismen är ett flexibelt system, som kunnat anpassa sig till nya situationer ett otal gånger. Det har visat sig möjligt att lösa miljöproblem inom dess ramar, under två förutsättningar: att det finns ett tillräckligt stort tryck utifrån, en miljöopinion, och att problemet är begränsat. Ett exempel på att det faktiskt är möjligt är förbudet mot freoner. Här stod vi inför ett enormt hot, hål i ozonlagret, som hade en mycket tydlig källa. Trots det så ägnade den ledande freontillverkaren, DuPont, 14 år åt att förneka att det fanns något samband mellan ozonförtunning och freonutsläpp.

Växthuseffekten och ozonhålet

En allt digrare bevisning tvingade dem slutligen att erkänna sambandet, men först sedan de försäkrat sig om en så lång utfasningstid som möjligt, och inte minst: först sedan de erövrat den största marknadsandelen för freonersättningar.

På vissa sätt liknar växthuseffekten ozonhålet. Det handlar om utsläpp av gaser från en diffus källa. I ozonets fall miljontals sprayburkar och kylanläggningar, i växthusgasernas i stort sett all mänsklig aktivitet som kräver tillförd energi. Det är inte gift som rinner ur ett rör, det går inte att på något enkelt sätt hitta någon som är direkt skyldig. Möjligheterna att först förneka problemen, sedan bolla runt skulden, är oändliga.

En annan likhet är att en inskränkning i gasutsläppen i båda fallen står i direkt motsättning till en av kapitalismens mest grundläggande beståndsdelar: den ständiga jakten på allt större marknader. Som kapitalist vill jag alltid sälja mer av min vara, och jag vill alltid att kunden köper av mig, inte av min konkurrent. Vinsten är det som driver mig, och om jag för en sekund glömmer det kommer de som äger aktier i mitt företag att påminna mig per omgående. Omsorg om vår gemensamma luft, vatten och jord kommer i bästa fall i andra hand. (Ofta mycket längre ned på prioriteringslistan.) Om jag inte resonerar så kommer jag mycket snart att ha försvunnit från marknaden.

Drog in effektiviseringsprogram

Hur det här fungerar visades tydligt i en studie som Världsnaturfonden gjorde i USA 1998. De granskade vad som hände med programmen för energieffektivisering i offentligt ägda energibolag som privatiserades. Studien, som baserade sig på siffror från Energidepartementet, visade att motsvarande 7,4 miljarder kronor skurits bort i programmen under perioden 1993 – 1997. Pengarna blev vinst för företagen, och samtidigt ökade försäljningen. Energianvändarna köpte energi för 10 miljarder mer årligen än de skulle gjort om programmen genomförts, och 11 miljoner ton extra växthusgaser släpptes ut.

En tredje likhet mellan freoner och växthusgaser är att ett av huvudskälen till företagens motstånd mot förändring är att de lagt ner enorma summor på att utveckla produkterna. De har satsat på forskning och utveckling, de har byggt upp en produktionsapparat, ett distributionsnät och de har satsat på marknadsföring. Alla de här investeringarna har de gjort för att de ska tjäna pengar i framtiden, inte för att produktionen plötsligt ska läggas ner.

Omätliga investeringar

Men när vi börjat granska investeringarna blir också skillnaden uppenbar. Just nu investerar ett enda bolag, BP Amoco, på ett enda ställe, i Alaska, 10 miljarder kronor årligen på att utvinna ny olja. Resurserna som lagts ner i oljeutvinning, raffinering och distribution, som investerats i kolgruvor, i förbränningsanläggningar och inte minst i att bygga upp hela bilindustrin är omätliga.

En annan skillnad är att det inte finns någon enkel ersättning för olja och kol. I freonens fall ersatte man ett kylmedium med ett annat, men den grundläggande tekniken förblev densamma. Det är med största säkerhet inte möjligt i fallet med de fossila bränslena.

Att ställa om till förnyelsebara energikällor kommer att kräva en total teknikomläggning i hela samhället. Den mäktar inte storföretagen att genomföra. Ett bolag som till exempel föresatte sig att ersätta privatbilismen i Stockholm med bussar och spårbunden trafik skulle med största sannolikhet gå i konkurs: investeringarna i till exempel nya tunnelbanelinjer skulle vara enorma, och det skulle inte kunna garantera de vinster eller omloppstider som moderna kapitalister kräver.

Marknadssystemet ett hinder

Själva marknadssystemet är ett stort hinder för ny teknik. Det klassiska, och fortfarande giltiga, exemplet är solfångarna. Det finns idag flera olika rimligt effektiva sätt att ta vara på de 1000 kWh per kvadratmeter som solen strålar in varje år på våra breddgrader. I rapporten Solenergi, utgiven av Energimyndigheten 2000, ställs frågan varför solfångare inte utnyttjas i större utsträckning. Svaret är att det är de höga investeringskostnaderna som är problemet, driftskostnaderna är lägre än för alla andra energisystem. Höga investeringskostnader betyder helt enkelt att panelerna är dyra att köpa. Varför är det så? Jo: de är dyra, vilket ger en låg efterfrågan, vilket betyder små produktionsvolymer, vilket gör produktionen hantverksmässig, vilket i sin tur leder till att de är dyra, och därför är efterfrågan liten…

Samma problem kommer att drabba den bränslecellsdrivna bilen. Bensinstationerna säljer inte vätgas, eftersom det inte finns någon efterfrågan. Å andra sidan: hur ska det kunna uppstå en efterfrågan om det inte finns något utbud? Killen som köper den första bränslecellsbilen – var ska han tanka?

Det faktum att de fossila bränslena är en grundläggande förutsättning för att samhället i den industrialiserade världen ska fungera lägger till ännu en dimension: den geopolitiska. Under de senaste 15 åren har fyra stora krig förts för att kontrollera oljan: det mot Irak, det mot Tjetjenien, det mot Jugoslavien och det mot Afghanistan. Fler krig eller andra ingrepp från de imperialistiska ländernas sida är att vänta inom en snar framtid: Sudan, Somalia, Libyen…

Oljan som maktmedel

Oljan blir genom sin strategiska betydelse också ett maktmedel. Om en teknikomläggning genomförs till exempelvis solenergi, en energikälla som är någorlunda jämnt fördelad över klotet, försvinner en av de viktigaste baserna för de imperialistiska ländernas dominans över världen, och inte minst över varandra, i en hierarki med USA högst upp och små perifera stater som Sverige glatt påhejande vid kortsidan i de lägsta divisionerna.

Mänskligheten står inför hot som är större än någonsin förr, möjligen undantaget atombomben. Det finns ingen lösning på problemen inom det rådande systemet. Borgarklassens företrädare tvingas dock att agera, eftersom de annars riskerar att förlora initiativet i den politiska utvecklingen. I det läget väljer de att skapa illusionen av att problemen håller på att lösas, ofta med hjälp av forskare och aktivister som i grund och botten har ett ärligt uppsåt.

Det var syftet med ”Tillväxtens Gränser” 1972, med Bruntlandrapporten 1988, med Agenda 21 1992 och med Kyotoprotokollet 1997.

De senaste två modelösningarna handlar båda om att köpa sig rätten att förstöra för andra. Huvudvikten i Kyotoprotokollet ligger vid handel med utsläppsrättigheter, gärna på börser där de kan bli medel för spekulation, och allra helst i ett system där företagen som idag förstör miljön tilldelas utsläppsrättigheter som de sedan kan använda, om det är mest lönsamt, eller sälja om de kan tjäna mest pengar på det.

Skatteväxling och nedskärningar

Den svenska versionen av ”köp dig rätten att förstöra för andra” kallas grön skatteväxling, och av någon anledning, antagligen för att Svenskt Näringsliv för tillfället är mot, fått rykte om sig att vara radikal. Tanken är att skatten på arbete ska sänkas, och skatten på utsläpp ska ökas.

Idén har sitt ursprung i en romantisk tanke om att mänsklig muskelkraft skulle kunna ersätta bränsle och kemikalier. I ett modernt samhälle är det rent nonsens.

Om det genomförs kan förslaget få en av två effekter. Antingen sätts nivåerna så lågt att utsläppen fortppas under kapitalismen sätter som förut, och då är det värdelöst, eller så sätts de på en nivå där utsläppen, och med dem skatteintäkterna, minskar, och då får vi en direkt koppling mellan minskade utsläpp och nedskärningar i den offentliga sektorn.

Att förslag om olika metoder för att köpa sig rätten att förstöra miljön blivit populära under senare år beror på att miljörörelsen och vänstern försvagats under de senaste kvartsseklet, och att radikala åtgärder verkar allt mindre möjliga att framtvinga, om man ser det från grön ståndpunkt, och allt mindre verkar som något man kan tvingas genomföra om man ser det från kapitalets.

Inte desto mindre kommer de att bli nödvändiga. En total teknikomläggning kommer inte att vara möjlig utan en demokratisk planering av ekonomin, och därmed en demokratisk styrning av samhällsutvecklingen.

För att inte bara stoppa växthuseffekten, utan också stoppa utplundringen av ändliga resurser vare sig det gäller livsformer eller mineraler eller annat oersättligt krävs att vi bryter med kommersialism, vinstjakt, konkurrens och imperialistisk geopolitik. Inget av det är möjligt inom kapitalismens ramar.

Ensidigt inriktad på produktion

Arbetarrörelsens historia på miljöområdet är inte stolt. Både den stalinistiska byråkratin i öst och den socialdemokratiska byråkratin i väst har varit ensidigt inriktad på att producera allt mer, allt fortare. I båda fallen för att försvara sina egna intressen, och med hänvisning till marxismens teori om att det är produktivkrafternas utveckling som kommer att frigöra mänskligheten.

Om de läst sina källor lite mera noggrant skulle de kanske inte uttalat sig lika tvärsäkert. Så här skrev Friedrich Engels 1882: ”Men låt oss inte smickra oss själva alltför mycket på grund av vår seger över naturen. För varje sådan seger slår tillbaka mot oss själva. Den ger oss först de resultat vi väntat oss, det stämmer, men i andra och tredje led ger den oss oväntade resultat, som inte sällan omintetgör de första. Folken som i Mesopotamien, Grekland och mindre Asien högg ner träd för att möjliggöra odling föreställde sig inte att de med träden högg ner de reservoarer som samlade upp fukt, och därmed lade grunden för det förbrända tillstånd länderna befinner sig i idag”.

Väderförändringar: mer än palmer i Alperna

Ursprungligen publicerad i Internationalen 2001 som en del i serien Stormens år 3. Också publicerad i Moteld nr 10.

52 döda och 80 000 hemlösa efter en regnkatastrof i Moçambique. Reuters rapporterar den 10 mars, och det där blir ju knappt nyheter längre. Bara ett år tidigare dödades 700, och 500 000 blev hemlösa i en annan regnkatastrof i samma land.

Inget enskilt oväder går att härleda till växthuseffekten. Men att högre temperaturer innebär ett mer extremt väder, ja det är bara fysik på högstadienivå.

Alla energisystem strävar efter jämvikt. Värme är en form av energi. Därför kommer temperaturskillnader mellan olika luftmassor, eller mellan luft och land eller hav, att leda till att värme överförs. Det sätter luften i rörelse. Och ju högre värme, desto större energiinnehåll, och desto häftigare reaktioner.

IPCC har blickat framåt. I sin senaste rapport skriver de att nederbördsmönstren kommer att förskjutas: mer nederbörd under de kalla tiderna på året, mindre under de varma. El Niño kommer att förstärkas, liksom monsuncykeln. Värmeansättningen i havet till de norra halvklotet, Golfströmmen, kommer att försvagas. I en utblick förbi 2100 är det möjligt att den helt avstannar.

Mera torka

Det är också troligt att torka blir vanligare i de områden som redan idag är torra, och att vindarna i orkaner blir starkare.

Havsytan kommer att stiga mellan 9 och 88 centimeter när vattnet utvidgar sig i värmen och glaciärer och inlandsisen på Grönland smälter. Höjningen hålls dock tillbaka av att istäcket på Antarktis blir tjockare till följd av större nederbörd.

Ändå spår forskare i en annan IPCC-studie – Climate Change 2001 – att högre hav i kombination med hårdare vindar kommer att göra att låglänta områden, till exempel Bangladesh, översvämmas oftare. Tiotals miljoner kommer att drabbas.

I Climate Change 2001 listar forskarna de områden av mänsklig verksamhet som är känsliga för klimatförändringar: jord- och skogsbruk, boende i kustzoner, fiske, boende som en följd av naturkatastrofer, energiförsörjning, industri och hälsa.

Mindre skördar

Framtiden ser mörk ut: forskarna förutspår minskade skördar i tropiska och subtropiska regioner, och i mindre utsträckning i hela världen, sämre tillgång på vatten i de regioner som redan är torra, större spridning av sjukdomar som bärs av insekter, till exempel malaria, eller av vatten, till exempel kolera. Dessutom ökar risken för epidemier vid regnkatastrofer.

Fler värmeböljor kommer att öka dödligheten hos gamla och fattiga i världens storstäder. Mer nederbörd leder till fler laviner, jordskred och lerras. Torka kommer att skada byggnader, därför att marken krymper när fukten försvinner, och därmed skadas grunden.

Vissa positiva förändringar

Vissa förändringar kan vara positiva: färre dör av extrem kyla, skördarna ökar i vissa områden, förutsatt att temperaturhöjningen inte blir för stor, och avkastningen från skogsbruket ökar.

FN-studien konstaterar också att vår förmåga att hantera förändringar i klimatet beror av teknologisk nivå, tillgång på pengar, utbildning, resurser för informationsspridning och infrastrutur. De områden som drabbas hårdas av klimatförändringarna är också de som har sämst förutsättningar för att hantera dem, säger IPCC.