Etikettarkiv: SAF

SAF som tillverkningsindustri

1. Att tillverka en nyhet

Tag nån kändis, i det här fallet några borgerliga partiledare som skriver en insändare om att ett konkurrerande parti tar emot mutor. Skicka den till Sveriges mest politiserade insändarsida, DN Debatt. Bara det är en bra början – DN Debatt är nämligen den enda insändarsida i Sverige som tillmäts nyhetsvärde. Åsikter publicerade där kan av någon anledning nästan slentrianmässigt komma att refereras av till exempel TT.

Gräv fram ett gammalt pressmeddelande från Justitiedepartementet (och här är det viktigt att veta att regeringspressmeddelanden daterade i april sällan är högvilt på de stora tidningarnas nyhetsredaktioner i augusti) om en promemoria som gått ut på remiss. Promemorian handlar om att anpassa Sveriges regler för mutor till EU- och OECD-konventioner. Ring upp en pålitligt borgerlig kommentator, i det här fallet Madeleine Leijonhufvud, som får uttala sig i egenskap av ordförande för en tidigare tämligen okänd näringslivsorganisation, Institutet Mot Mutor (att IMM är en näringslivsorganisation får du naturligt inte nämna i din rapportering).

Hur hittade du det tidigare okända IMM? Hur hittade du det fyra månader gamla pressmeddelandet? Möjligen kan det ha varit så att en liten fågel viskade i ditt öra?

I så fall är det ganska stor chans att den fågeln häckar på SAF:s bokförlag Timbro. Ett huvudnummer i de tre borgerliga partiledarnas debattartikel var nämligen ”Vi säger nej till allt tal om flexibilitet. Vi står i vägen. Mötesdeltagare! Jag lovar: vi står kvar.”, ett uttalande av Bertil Jonsson på LO-kongressen 1996.

Det uttalandet används även i lanseringen av boken ”Vi står i vägen”, utgiven på Timbro två månader innan debattartikeln publicerades. Den handlar om – ja just det – hur LO med sina pengar styr socialdemokraternas politik. Författaren Anders Johnsson är folkpartistisk riksdagsledamot.

2 Att tillverka åsikter

Timbro ja, ett av SAF:s viktigaste vapnen i den politiska kampen. Det är dom som har hand om den långsiktiga åsiktsbildningen. På SAF:s kongress i mars marknadsförde dom sig som ”det marknadsekonomiska alternativet”. Vi brukar ju skratta lite åt det där, eftersom Timbro år efter år gjort avsteg från allt ”sunt ekonomiskt förnuft”. Varje år har miljoner pumpats in från SAF.

Numera går AB Timbro med vinst, 1997 med 339 661 kronor och 39 öre, en räntabilitet på 1,5 procent (ganska uselt), enligt årsredovisningen. Dock vinst, men: utan intäkter från värdepapper och räntor hade förlusten hamnat på ungefär 300 000. Förlust i kärnverksamheten kompenseras alltså med intäkter från finansiella tillgångar på ungefär 20 miljoner uppbyggda under åren med SAF-stöd. Och, framför allt, men: 72 procent av Timbros försäljning gick till Stiftelsen Näringslivets Fond. Timbros ägare heter Stiftelsen Näringslivets Fond. Det ser ut som ett (illa) dolt ägartillskott på 15 miljoner.

Timbro är bara en av många SAF-organisationer för opinionsbildning. I en kartläggning som journalisterna Sven Ove Hansson och Anna-Lena Lodenius gjorde för tio år sedan hittade de 21 stycken, bland dem 4 oktoberkommittén (mot löntagarfonder/för fri företagsamhet), City Universitetet (”fristående universitet”, står för pengar, publiceringsmöjligheter, titlar och kurser för borgerliga akademiker), Radio City (gick i bräschen för reklamradio), Näringslivets Ekonomifakta (står för ekonominyheter med borgerlig vinkel) och Ung Företagsamhet. Det viktigaste som tillkommit sedan 1988 är SAF-satsningar på olika organisationer i ja-kampanjen inför EU-omröstningen, 200 miljoner enligt Dagens Industri.

Nu är det ju pengar till valkampanjer den senaste debatten gäller. Hansson och Lodenius går igenom SAF:s och närståendes satsningar i valrörelsen: 1979 10 miljoner, 1982 55-60 miljoner och 1985 55 miljoner. Arbetet bedrevs både i eget namn och genom tillexempel ”Kvinnor för en borgerlig regering”.

När jag ringer upp beklagar Sven Ove Hansson att han inte kunnat fortsätta kartläggningen. Den tog en oerhörd tid eftersom mycket var hemligt, speciellt det som rörde pengar.

Men det finns en uppgift från en källa som får anses som säker. Ulf Laurin, då ordförande i SAF, nu ordförande i Näringslivets Fond, uppgav 1991 att halva SAFs kanslibudget, 200 av 400 miljoner, gick till opinionsbildning.

På ett år lägger alltså SAF ut lika mycket som LO ger (s) i stöd på tio. Och det är en viktig del i de borgerliga partiernas strategi. 1995 skrev Tomas Idegard, nu ordförande för MUF, i en artikel i Moderaternas Svensk Linje att ”Den borgerliga valsegern i 1991 års val var själva kulmen på tjugo års aktiv opinionsbildning för borgerliga värden i Sverige. En opinionsbildning vars drivkrafter inte minst finansiellt i huvudsak funnits utanför de borgerliga partierna, närmare bestämt i näringslivet och dess organisationer SAF, Näringslivets Fond och Timbro”.

(Kanske var ”nyheten” om LO-miljonerna inte planterad i alla fall. Det är lite för uppenbart. SAF brukar vara skickligare än så. Ta till exempel kongressen i mars: stor kampanj och massa journalister där. Alla, inklusive jag själv, glömmer att rapportera det verkligt viktiga: hela kongressen är en bluff. Det fattas inga beslut där, det är bara ett mediajippo. När beslut fattas i SAF tilldelas röster efter antalet anställda i företagen, och ett sånt förfarande gör sig ju inte så bra i TV.)

3 Att tillverka en världsbild

Vi brukar smickra oss med att saker och ting händer i Sverige, men det gör det väldigt sällan. Det som händer i Sverige har redan hänt i världen och det som händer i världen händer i USA.

I en artikel i Covert Action Quarterly nummer 63 skriver Sally Covington att de tolv största konservativa stiftelserna 1994 tillsammans hade tillgångar på 1,1 miljarder dollar. Mellan 1992 och 1994 delade de ut 500 miljoner dollar i olika anslag.

Det är från dom stiftelserna SAF tagit en stor del av sin strategi. Genom att bygga upp konservativ media, satsa på utbildning för journalister, distribuera färdigskrivna artiklar, satsa på att stödja och utveckla konservativa akademiker, intellektuella och jurister samt genom att stödja ”fristående” organisationer för opinionsbildning (som Skattebetalarnas Förening i Sverige) förändrar dom långsiktigt samhällsklimatet.

Eftersom dom som bidrar till och kontrollerar dom konservativa stiftelserna också äger reklamindustrin och massmedia får dom ut budskapet mycket effektivt. Deras åsikter framstår som ”den allmänna meningen”.

En av dom saker dom konservativa stiftelserna drivit fram var den stora skattereformen 1981. Precis som i Sverige skulle den finansieras genom ”dynamiska effekter”. Efter sex år hade den amerikanska staten förlorat sammanlagt 1 biljon (tolv nollor) dollar. Den erfarenheten använde sig den socialdemokratiska regeringen, trots LO-miljonerna, tyvärr inte av när den genomförde en liknande reform tio år senare.

Jörgen Hassler

Från Internationalen 35/1998

* SAF, Svenska Arbetsgivarföreningen är en föregångare till dagens Svenskt Näringsliv.