Etikettarkiv: SP

Att arbeta i rörelser

Jag tror att den viktigaste skillnaden mellan RS och SP är vår syn på rörelser, deras roll, och deras inre liv.

For RS är rörelser bara något värda om de styrs av ”marxister”. Eftersom RS är de enda verkliga marxisterna är rörelser bara något värda om de styrs av er. Ni har en idé, hämtad från Trotskij, att revolutionärer alltid ska strida till det yttersta för att kontrollera rörelser. Problemet med den är att den metoden inte delas av någon annan – vi andra kräver respekt och rimlighet i anspråk. Er metod (alltid försöka dominera ledningen, svärma över manifestationer med era tidningsförsäljare, springa och ställa er banderoll först i tåget (for att hamna på bild i tidningen), alltid kräva talare och dessutom försöka fixa in flera talare via olika underorganisationer) gör att ni alltid blir hatade i rörelser och samarbeten. Ni respekterar inte andras ståndpunkter och arbete. Att ni sedan efteråt gärna tar på er äran av att genomfört olika protester under det ständigt upprepade ”bara Offensiv kan” gör ju inte saken bättre.

Vi har en annan syn. För oss har rörelser ett egenvärde. De är uttrycket for arbetarklassens medvetenhet och självaktivitet. Vi måste vårda dem som man vårdar ömtåliga blommor, särskilt i det politiska ökenklimat vi befinner oss i idag.

Eftersom rörelserna uttrycker klassens medvetenhet kommer de med nödvändighet vara reformistiska i dagens läge.

Att vi därför skulle underordna oss olika element stämmer inte, men vi framför vår kritik och våra idéer med respekt och med rimliga anspråk.

Jörgen Hassler

RS:are i Eskilstuna (utdrag ur dennes svar)
Det handlar mer om sättet att möta brister

”För er är rörelser bara något värda om de styrs av ”marxister”.”

Vilken nidbild. Vi menar att sociala rörelser inom arbetarklassen måste ha ett socialistiskt perspektiv för att kunna lyckas.

”Er meto√d (alltid försöka dominera ledningen, svärma över manifestationer med era tidningsförsäljare, springa och ställa er banderoll först i tåget (för att hamna på bild i tidningen), alltid kräva talare och dessutom försöka fixa in flera talare via olika underorganisationer) gör att ni alltid blir hatade i rörelser och samarbeten. Ni respekterar inte andras ståndpunkter och arbete. Att ni sedan efteråt gärna tar på er äran av att genomfört olika protester under det ständigt upprepade ”bara Offensiv kan” gör ju inte saken bättre.”

Återigen en nidbild. ”Försöka dominera ledningen” betyder att vi tar en ideologisk debatt. ”svärma över manifestationer med era tidningsförsäljare” betyder kanske att det är ett misstag att försöka föra ut vår syn och vår politiska analys? ”springa och ställa er banderoll först i taget (for att hamna på bild i tidningen)” är en nidbild som kanske uppkommit av att vi har många aktiva medlemmar? ”alltid kräva talare och dessutom πförsöka fixa in flera talare via olika underorganisationer” betyder kanske att det är fel att vi försöker föra ut vår analys och vår politiska syn? ”gör att ni alltid blir hatade i rörelser och samarbeten” – exakt vilka rörelser är det som verkligen HATAR oss i RS? ”Ni respekterar inte andras ståndpunkter och arbete” – tja, vi gör inte opportunism till en utgångspunkt, men så sätter vi heller inte likhetstecken mellan ”respektera” och ”underkasta sig”. Tycker du att du visar respekt för våra ståndpunkter och vårt arbete i ditt inlägg?

”Att ni sedan efteråt gärna tar på er äran av att genomfört olika protester under det ständigt upprepade ‘bara Offensiv kan'” är åter en nidbild och förfalskning; vi har förvisso organiserat och genomfört många protester (t.ex. organiserade vi i E-tuna demonstrationen mot rasistföreläsningen på högskolan, vilket inte hindrade ”vissa” som ej deltagit i organiserandet att upprepa mantrat att ”vi tog åt oss är°an”). Samtidigt – när sa vi senast ”bara Offensiv kan”?

Däremot tycker jag det låter som om Jörgen Hassler vill påskina att ”bara SP kan” när han formulerar sig så här:

”Vi har en annan syn. For oss har rörelser ett egenvärde. De är uttrycket för arbetarklassens medvetenhet och självaktivitet. Vi måste vårda dem som man vårdar ömtåliga blommor, särskilt i det politiska ökenklimat vi befinner oss i idag.

Eftersom rörelserna uttrycker klassens medvetenhet kommer de med nödvändighet vara reformistiska i dagens läge.

Att vi därför skulle underordna oss olika element stämmer inte, men vi framför var kritik och vara idéer med respekt och med rimliga anspråk.”

För mig låter det som: ”Vi är de som vet bäst hur man gör”. OK, det får Jörgen gärna tycka. Men anklaga då inte andra för att säga samma sak.

RS:are i Eskilstuna

Jörgen Hasslers replik till RS:are: (utdrag)

””Försöka dominera ledningen” betyder att vi tar en ideologisk debatt.” Nej, det betyder att ni försöker dominera ledningen, det vill säga se till att personer från era egna organisationer sitter på så många ledande poster som möjligt, utan att ta någon hänsyn till styrkeförhållandena inom rörelserna. I sin tur leder detta till uppslitande och onödiga konflikter.

””svärma över manifestationer med era tidningsförsäljare” betyder kanske att det är ett misstag att försöka föra ut vår syn och vår politiska analys?” Nej, det betyder att ni ibland, ofta, kör ut sa många tidningsförsäljare att utomstående får en felaktig bild av vilka som genomför aktionen. Det är inte fel att sälja tidningar, men om det ar 300 demonstranter behöver man inte ha 30 tidningsförsäljare, det räcker med tre.

””springa och ställa er banderoll först i tåget (for att hamna på bild i tidningen)” är en nidbild som kanske uppkommit av att vi har många aktiva medlemmar?” Nej den har uppkommit ur er ovana att springa och ställa er banderoll först i tåget. Ni har inte många (men väl aktiva) medlemmar, i alla fall inte i Stockholm. Dock har denna vana fört det goda med sig att nästan alla demonstrationer numera har frontbanderoll.

””alltid kräva talare och dessutom försöka fixa in flera talare via olika underorganisationer” betyder kanske att det är fel att vi försöker föra ut vår analys och vår politiska syn?” Nej det ar inte fel, men när ni till exempel ska ha en talare från RS och en från EK när vi bestämt att vi bara ska ha en per organisation (demon mot TABD förra hösten) och debatten som följer tar timme efter timme blir man tillslut rutten. Det finns andra sätt att föra ut sin syn än att tala.

””gör att ni alltid blir hatade i rörelser och samarbeten” – exakt vilka rörelser är det som verkligen HATAR oss i RS?” Tja, for ett par år sedan var det ett gäng grupper som tyckte så illa om er att de handgripligen försökte hindra er från att delta i 8 mars-demon. (Ett felaktigt agerande, naturligtvis) Och arbetslöshetsrörelsen har vi ju redan tagit upp. Kanske bör RS fundera en minut över varför den typen av problem numera bara drabbar er?

Men kanske har ni bättrat er på punkten ”bara Offensiv kan”. Det var dock er refräng under de antirasistiska mobilisationerna 92-94.

Och att det skulle varit ”råd och hjälp att flyga” de arbetslösas organisationer fick? De uppfattade det inte på det sättet… Tvärt om såg de en rad vildsinta verbala angrepp, toppade med försöket att fysisk tränga sig upp till talarstolen vid demonstrationen på Norra Bantorget.

Jag tror att det grundläggande problemet är att ni dels överskattar er egen betydelse och förmåga (trädgårdsmästaren som skulle vattna blomman var ju Per-Åke & Co, eller hur?) dels att ni tror att massrörelser for att ”lyckas” måste ha ett socialistiskt program, vilket bara kan komma från er.

Det sistnämnda ar allvarligt, därför att om man går med på att massrörelsen uttrycker klassens medvetenhet kommer man i dagens läge att döda rörelser om man ger dem alltför omfattande program. Rörelsen avlägsnar sig från klassen, och dör ut. De som måste ha socialistiska program ar klassens politiska organisationer, som SP och RS. I en framtid kommer rörelser att kunna anta socialistiska ståndpunkter, men bara när klassen kräver det. (Alltså hela klassen, inte bara något hundratal RS:are.)

Det jag ber RS om är något som med er ofta svartvita världsbild naturligtvis blir svårt att förstå vad det är: sans och vett. Utöver detta: de rörelser som kontrollerats och kontrolleras av RS, varför får inte de masskaraktär? (Känner du igen frågan?)

Problemen i SP skulle jag vilja dela upp i två icke sammanhängande delar. De ena är slentrianen. ”Vi gör som vi alltid gjort, talar med dem vi alltid talat med”. Det ar en dödlig fara for varje organisation med några år på nacken. Vad slentrianen leder till kan illustreras med hur det står till med vår Umeå-avdelning: deras skämt om telepatisk centralism var roligt. Att de inte haft någon verksamhet på många år är inte lika kul.

Det andra, viktigare, är bristen på fungerande apparat. Vi har dåliga resurser att organisera debatter, ge ut medlemstidning och så vidare. Varför? Problemen grundar sig i satsningarna vi gjorde under tidigt 90-tal. Vid ingången till krisen kände majoriteten av de ledande medlemmarna: kan vi inte nu så kan vi inte. Vi gjorde stora satsningar, ofta med lånade pengar (ibland till och med helt ofinansierade). Problemet var att vi inte ”kunde”. Perioden 94-98 var partiet flera gånger på väg att gå i konkurs.

Det ekonomiska saneringsprogrammet tvingade oss att riva hela apparaten, utom ett minimum av funktioner, så som partistyrelse. De krisinsamlingar som vi tvingades genomföra (totalt rör det sig säkert om över en miljon kronor) var psykiskt tröttande och demoraliserande.

Du frågar varför vi inte gör något åt saken. Svaret är att vi gör det, att vi ständigt debatterar olika metoder för att reorganisera partiet och ställa det på fötter igen. Vi har experimenterat med partiråd (en god erfarenhet), vi har återupprättat en fungerande medlemstidning, vi har upprättat en intern e-postlista for debatt, och så vidare.

Jörgen Hassler

(från debatt år 2003 på Ungsocialisternas hemsida)

Inledning om politiska resolutionen för Partistyrelse-majoriteten

Av Dick Forslund på den Socialistiska Partiets 13:e kongress

”Kapitalismens era av kriser är slut”. Det sade Kjell Olof Feldt i en intervju när socialdemokraterna återtog regeringsmakten 1982. ”Vad vi nu kommer att se är små konjuktursvängningar”. Nu är han f d finansminister och bl a rådgivare åt Volvos P G Gyllenhammar. Han har själv blivit ett levande exempel på den politiska instabiliteten under åttiotalet.

I går kunde vi också läsa i Dagens Nyheter om OECD: s senaste rapport om Sveriges ekonomi. ”Krisen går inte att hejda” var rubriken. ”Alla siffror pekar i fel riktning och det finns inte något undermedel som kan rädda Sverige ur den ekonomiska krisen” heter det i artikeln.

Någon gång i början av seklet fanns det en teori om att socialdemokratin, genom att sätta sig som ryttare på den kapitalistiska hästen skulle kunna styra samhället mot socialism. Idag är (s) i samma situation som Gustav III på sin häst framför kungliga slottet.(1) Häst och ryttare är ett! Hur trött Gustav III än är på måsarna kan han inte hoppa av hästen. Och hur trött socialdemokratin än är på opinionsundersökningar och arbetare och låginkomsttagares protester, kan man inte bryta med kapitalismen.

Det är bara att bita ihop och försöka hålla sig kvar i galoppen allt vad tygen håller. Just nu styr färden, med (s) på ryggen, rakt in i EG.

När 12 till 14 miljarder kronor rasade ut ur landet för någon månad sedan och regeringen lade fram sitt åtstramningspaket, intervjuades LO-ekonomen P O Edin och fick frågan om det ändå inte fanns någon annan utväg än att höja räntorna och strama åt. ”Jo”, sade han uppgivet, ”det ar klart att man skulle t ex kunna nationalisera bankerna, men sådana förslag är ju inte populära idag.”

Löntagarfondsteoretikerna är demoraliserade. På (s)-kongressen fick alla förslag som på något sätt uttryckte opposition stryk. Och den socialdemokratiska regeringen försöker hålla skenet uppe och inbilla oss att de är svansen som viftar med hunden. Direkt pinsamt har det här blivit i EG-frågan där t ex arbetsmarknadsminister Mona Sahlin har visat att hon inte vet vad EG får för konsekvenser för det svenska momssystemet. Men ”det spelar ingen roll”… Det är bara att gå med i EG och se hur det blir, annars lämnar kapitalet Sverige.

En idé har blivit populär i denna situation. Den förs fram av Arbetarlistans representanter. Den förs fram av ekonomen Sven Grassman. Den förs fram av TCO, och nu faktiskt också i veckans utspel av Stig Malm. Idén är: ”Det är ingen kris. Krisen är påhittad”. Därför går det ännu, menar man, att föra en mer eller mindre gammaldags socialdemokratisk politik. Men det är en felaktig idé.

Från Stig Malms sida var utspelet förstås ett försök att lägga sig till vänster om regeringen och rädda LO-byråkratins anseende bland medlemmarna – att få LO-kollektivet att svälja ett lönestopp.
Sedan vill kanske också Stig Malm själv hålla sig utanför ett väntat socialdemokratiskt valnederlag… Förresten ”gammaldags” (s)-politik: för tre månader sedan gav Malm sitt fulla stöd till regeringen på kongressen. Tre månader är väl nu ”gammaldags” för honom…

För Arbetarlistan, däremot, tror jag att det är ett försök att försvara arbetarintressena utan att inrikta striden mot kapitalets makt… (Och här ligger deras uppfattning för övrigt också i linje med vår arbetarrörelses ”bästa traditioner”).

Men det går inte. Internationalens ekonomijournalist Sten Ljunggren diskuterade på ett partistyrelsemöte för ett tag sedan kravet på att införa den valutareglering som avskaffades för två år sedan. Han beskrev det som ett sätta ”att försöka bota en dödlig sjukdom med magnecyl”. En återinförd valutareglering skulle inte på något sätt ha förhindrat valutakrisen för en månad sedan. Kapitalisterna har otaliga sätt att utnyttja det faktum att de är härskande klass.

För att exempelvis förhindra Volvos spekulation mot kronan krävs det helt enkelt kontroll över Volvos finansavdelning. Makt att stoppa deras finanstransaktioner. Att beordra hem pengarna från redan försålda bilar i USA, att stoppa förtida betalningar av elektriska detaljer till Bosch i Tyskland osv.

Vi står helt enkelt där med vår socialistiska revolution som enda lösning på krisen. En mobiliserad arbetarrörelse måste ta makten från den härskande klassen och upprätta sitt eget demokratiska styre över samhället.

På samma sätt är det i EG-frågan. Ett Nej till EG! kan bara vara ett uppehållande försvar mot den rasering av sociala rättigheter, miljövårdslagstiftning, nedskärningar av sociala servicen, kvinnans ställning osv, som EG innebär. Utan EG flyttar kapitalet utomlands och fortsätter sin ekonomiska utpressning. Lösningen ligger bara i att samordna kampen mot kapitalismen i hela Europa. Lösningen finns i ett socialistiskt Europa. Det är det som är vårt alternativ.

Internationalens temanummer om EG fick mycket beröm. Massor av bra material om EGs konsekvenser… Men någon påpekade för mig att det ju inte fanns någonting om vårt alternativ till EG i hela tidningen!

Ja, hur skriver vi en helsidesartikel i Internationalen om vårt alternativ?! Det är en otrolig utmaning för oss. I synnerhet i dessa tider, när ordet ”socialism” är diskrediterat.

Under 80-talets ”rekordår” för kapitalismen har vi – trots att vi visste att uppgången var en stor skuldballong – talat om ”omfördelning” av pengar, om att ”ta från dom rika”. Vi kan förstås fortsätta att peka på högarna av pengar, men det räcker inte! Nu handlar det om att det är makten som arbetarrörelsen ska ta. Våra idéer om arbetarkontroll, om självorganisering för att utmana den privata äganderätten till produktionsmedlen… allt detta måste åter bli en del av vår propaganda.

Fortfarande saknar svensk arbetarrörelse exempel av typ franska klockfabriken LIP på 70-talet där arbetarna under en period tog makten över fabriken för att försvara jobben… Eller, ännu hellre, en arbetarkamp som franska maj -68 med ett nätverk av demokratiskt valda strejkkommittéer över hela landet… Eller rörelsen av samma slag i Italien 1968-69 som kallades ”krypande maj”.

Så: när kommer volvoarbetarna att, ställda inför avskedshot, ockupera fabrikerna och kräva tillverkning av kollektiva transportmedel i stället för privatbilar till den amerikanska medel- och överklassen?

Jag tror att vårt eget partis utveckling är en viktig del av svaret på denna fråga om ”när?”. Det finns faktiskt bara en strömning i Sverige som kollektivt kan diskutera dessa frågor. Där begrepp som arbetarkontroll, övergångskrav, revolutionär strategi, enhetsfront, självorganisering, arbetarnas egen stat i stället för borgarnas, arbetardemokrati, internationalism och internationell organisering o s v är kollektiv egendom och en del av vårt ”arv”. Och där dessa termer av grundläggande solidaritet med den kamp som förts under ett halvt sekel mot den stalinistiska urartningen och terrorn kan diskuteras. För det är inte arbetarpartiet kommunisterna eller vänsterpartiet som håller kongress här idag.

Vi kan också diskutera vad vårt parti ska göra utifrån erfarenheterna från den tyska fascismens seger, spanska inbördeskriget, den nicaraguanska revolutionen och, (ännu bättre, om vi ansträngde oss mer): vi kan diskutera våra problem och vårt läge i levande kontakt med den politiska utvecklingen i väst, öst och söder med hjälp av det nätverk av systerpartier som Fjärde Internationalen, trots sin svaghet, trots allt utgör.

Med detta i minne – låt oss då gå över och tänka på det som kongressdiskussionen så mycket kommit att handla om.

Först till frågan om det är ”vargavintern som stundar” enligt en del Göteborgs-kamraters modell, eller om ”läget aldrig har varit bättre för att rekrytera till Socialistiska Partiet”, som Matts Nilsson anser.

Om jag säger att läget är ”mittemellan” är det kanske inte särskilt dialektiskt… Men några fakta är klara för alla att se:

Å ena sidan ser vi en politisk och ideologisk offensiv utan motstycke för ohejdad kapitalism, mot kollektiva lösningar, mot socialistiska lösningar över huvud taget… Sedan tre månader tillbaka ser vi också en kampanj för ett imperialistiskt storkrig i Mellanöstern.

Allt detta sker i skydd av stalinismens sammanbrott i öst och massakern på Himmelska fridens torg, som i tiotals miljoner människors ögon kopplas samman med socialismen. Allt detta också i skydd av krisen för socialdemokratin och den etablerade arbetarrörelsen i väst som sammankopplas med åtstramningspolitik och byråkrati.

1900-talets två dominerande traditioner i arbetarrörelsen i Europa vacklar och deras apparater befinner sig i olika grad av upplösning. I deras ställe finns ännu nästan ingenting. Och vi har också länge talat om alla de politiskt hemlösa, det vakuum som har uppstått. Allt fler människor som inte tror på något längre… Det är den ena sidan av saken.

A andra sidan befinner vi oss inte i samma situation som vid inledningen av det kalla kriget. Det imperialistiska systemet kunde då basera sin propaganda för ”the american way of life” och ”sugar in the morning” på en gigantisk ekonomisk uppgång. På den tredje teknologiska revolutionen, som faktiskt förbättrade situationen materiellt för majoriteten i hela västvärlden.

Nu baserar de i stället sin propaganda på det enda kända alternativets sammanbrott, samtidigt som deras eget system går in i en djup kris.

De talar om Marknaden, att den betyder ”välstånd och frihet”. Men i verkligheten har de bara olika varianter av Thatchers Liverpool att erbjuda majoriteten. USA är faktiskt världens mest skuldsatta land i dag. Vi kan nu se hur Bush tigger om ekonomisk hjälp för krigsuppladdningen i Persiska viken. Kan ni föreställa er att USA skulle gjort det under Vietnamkriget?

Och under 80-talets ”uppgång” har Tredje världens massor pressats tillbaka. 50 år tillbaka i tiden enligt Förenta Nationernas siffror. Vid horisonten tornar dessutom de ekologiska problemen upp sig.

Trots att socialismen dödförklarats så vet vi att arbetande människor kommer att gå ut i strid för sina intressen, att de kommer att göra det organiserat, att de kommer att söka övergripande samhällslösningar. Och i de samhällslösningarna kommer idéer om jämlikhet och bestämmanderätt för majoriteten över samhällets tillgångar och samhällets rörelseriktning att ingå. Det vill säga: grundläggande socialistiska idéer.

Vi kan se det i Sovjetunionen. Här har arbetande människor själva upplevt stalinismens brott mot mänskligheten, inte bara läst om dem. Här förkastas hela den gängse marxistiska terminologin. Ändå är det så, att idéerna om jämlikhet och de arbetande massornas bestämmanderätt lever. Ändå kämpar man, om än ibland till och med under paroller om ”privatisering”!

Och i det perspektivet, på medellång sikt, är det naturligtvis en historisk fördel att de stalinistiska regimerna har fallit. Snart är det för övrigt kanske vi som kan säga ”Åk till Ryssland så får du se på marknadskrafternas renande inverkan”.

Inför krisen i den svenska vänstern, inför den relativa stiltje som den svenska klasskampen befinner sig, föreslår vi följande till kongressen i PS-majoritetens resolutionsförslag: Dels breda enhetsinitiativ i klasskampen, för att bekämpa åtstramning, arbetslöshet och nedpressning av levnadsvillkoren. Enhet – inte som en slags manöver för att bygga oss själva, utan som något som motsvarar ett djupt behov inför kapitalets offensiv bland arbetare och låginkomsttagare.
Dels att vårt parti ska stå för politisk klarhet i både de historiska och de grundläggande politiska frågorna och gentemot imperialismens kampanjer, som nu i mellanösternfrågan. Vi ska gripa in i den övriga vänsterns kris med våra idéer.

När Arbetarlistan dök upp på scenen i februari blev det lite av alarm i partiet. Var detta brytningen i arbetarrörelsen med ”stort B”? Det som vi talat om i kongressresolutioner sedan 70-talet. En brytning där vi på inga villkors vis får stå utanför utan måste delta i och bygga så stark som möjligt.
Den reaktionen var djupt sund. Att från början avfärda ett ärligt uppbrott vänsterut p g a dess oklara program vore djupt felaktigt. Sedan är det en annan sak att vi i Arbetarlistan sett ett rekord i politisk urartning. Efter ett första genomslag i massmedia och en positiv opinionsmätning har Arbetarlistan fångats i sin egen isolerade utveckling utan ett program som är förankrat bland medlemmarna. I brist på ett uppsving i klasskampen är man nu ett offer för olika fraktionsprojekt
– och vi har sett en uppvisning i toppstyrning och intrigmakeri i ledningen med passiva medlemmar i andra änden.

Vi har på sista tiden hön mycket om den interna striden. Det senaste utåtriktade bottennappet såg vi i ett tidningsklipp från Falukuriren nu i veckan, där Arbetarlistans talespersoner på ett torgmöte i Falun anklagar våra svenska Glistrupar – Bert Karlsson och lan Wachtmeister – för att ha ”knyckt Arbetarlistans program i flyktingfrågan”. ”Vi vill också begränsa invandringen” säger Arbetarlistan i Falun (och Falun är ju Arbetarlistans födelsestad!). Tankarna går till Danmark där det invandrarfientliga Faelleskurs, ledd av Sjöfolksförbundets Preben Möller Hansen, gick i valallians med Glistrups nya Trivselparti.

Vi hade kunnat göra bättre ifrån oss i förhållande till Arbetarlistan. Men med tanke på de förslag vi hade under våren, de motstridande förslagen i partistyrelsen, tyckte jag vi gjorde i stort sett rätt. Vi förhöll oss aktivt och gick med för att bygga Arbetarlistan under öppen flagg på några ställen. Vi propagerade för ett begränsat klasskampsprogram. D v s vi agerade på det sätt som vi ska göra inför en brytning i arbetarrörelsen. Inför denna lilla brytning – som sammanföll med en proteststorm mot regeringens februaripaket men som inte bars fram av något uppsving i klasskampen – borde vi dock ha dragit oss ur tidigare. Vi har olika åsikter om detta, jag vet det, men jag tycker själv att vi skulle ha varit med fram till delegatsvalen. Däremot skulle vi inte ha utmanat interimsstyrelsens byråkratiska agerande och också åka på kongressen. Det var så vi gjorde i Malmö. Det borde vi ha gjort över hela landet. Det hade kanske givit oss ett bättre läge, nu när Arbetarlistan har gått i stå (och t o m faller sönder – vi hörde rykten om en djup spricka igen på senaste partistyrelsemötet), att diskutera i en lugnare atmosfär med de friska krafter som säkert finns i Arbetarlistan.

Vilket ska då vårt förhållningssätt vara nu? Hård politisk kritik mot ställningstaganden av den typ jag nämnde. Dessutom konfrontera Arbetarlistan med deras sekterism. Det gäller både enat fackligt arbete, kampanjer mot högeroffensiven på alla plan och i debatten om valunion.

Vänsterpartiet är ett större parti. Och ett större problem för oss. Det är ett parti som nu också formellt står nästan utan program. Det är stalinismens historiska parti i Sverige (eller hur man nu ska formulera det) som brutit med stalinismen utan att göra upp med den och som genomgått en process av socialdemokratisering sedan 50-talet. Utan fungerande demokrati i partiet. Där stalinismens sönderfall skapat stor turbulens och förvirring och där regeringens februaripaket skapat en diskussion om partiets roll som regeringspartiets stödparti. Särskilt som Werner och kompani agerade på ett annat sätt än det vanliga i februari – åtminstone i första omröstningen om paketet.

Tre tydliga markeringar har skett sedan dess i förhållande till socialdemokratin. För det första ställer man upp tillsammans med oss och oberoende i det kommande klubbvalet på Volvo. För det andra ställde man upp en motkandidat och vann ordförandevalet i Metall på SAAB-Scania i Södertälje. För det tredje har vi den kommunala budgeten i Göteborg – som faktiskt var tydligt påverkad av debatten med oss. Och där debatten nu fortsätter. Den är också offentlig i Göteborgsposten. Vänsterpartiet gick med på en uppgörelse med (s) och stöd till (s)-budgeten efter en överenskommelse om 150 oklara miljoner som på något sätt ska dimpa ned. Samtidigt tror jag det ingår i budgeten att mer än 2 000 offentliga jobb ska skäras bort inom en viss period. Jag är oklar om vad överenskommelsen betyder. Kanske kamraterna från Göteborg kan förklara följderna och vad som föregått vänsterpartiets agerande i Göteborg.

Alltså: vad gäller vänsterpartiet har vi att göra med ett parti i kris och på många ställen i upplösning. P g a sin stalinistiska historia. P g a att dess strategi att vrida (s) till vänster har kört in i en vägg. Där man skolat sina medlemmar i en ”fredlig samexistens med (s)” och därmed raserat sitt fackliga arbete. P g a sin parlamentariska nedkördhet. Vars medlemmar och lokala ledningar på vissa ställen är påverkade av oss, eller delade i sin inställning till oss och till övrig vänster. Vi vet att en minoritet börjat läsa Internationalen efter Ny Dagsnedläggning… och att en majoritet börjat läsa Norrskensflamman.

Som en följd av allt detta: under interna slitningar öppnar de sig för oss för ett gemensamt arbete och en debatt med oss och med andra.

Allt detta, både med Arbetarlistan och med (v) äger rum i en situation när klasskampen går på sparlåga. Detta är viktigt: För hade Arbetarlistans formering ackompanjerats av en strejkrörelse, hade budgetdiskussionerna i kommunerna under hösten – som undantagslöst handlat om nedskärningar – följts av proteströrelser bland offentliganställda eller dagisföräldrar, då hade den linje vi drivit under hela året om enhet i kamp (och som en del i det, en verklig valunion som ger uttryck åt en arbetar- och ungdomsprotest) varit betydligt lättare att driva och få stöd för.

Men ändå märker vi – och jag tar ett exempel från Nacka där jag bor – att när två, tre personer tar initiativ till att organisera, så kan hundratals sluta upp i protester. Så skedde i Värmdö kommun där ett par SP:are tillsammans med några andra radikala föräldrar med organisationsvana, lyckades få 300 värmdöbor att ställa politikerna till svars på ett ston möte. De lyckades nästan slå tillbaka nedskärningarna. Uppgiften i Värmdö är nu att försöka permanenta en kampanjorganisation bland föräldrar och personal. Våra kamrater har faktiskt väckt tanken på en lista mot sociala nedskärningar i kommunvalet.

Detta är den absolut viktigaste uppgiften under de kommande månaderna – inte ”perioden” som det brukar stå i resolutionerna, utan månaderna! – nu när hyreshöjningar slår igenom i februari, när avtalsrörelsen ska börja under överinseende av Rehnbergskommissionen, i den fortsatta marschen mot EG. I allt detta kan vi också få draghjälp av en lyckad klubbvalskampanj på Volvo i februari som markerar att arbetarna har fått nog.

Jag vet att vi inte kan stampa fram saker ur marken, men någon gång måste folk ha fått nog. Samma uppgift ställs också omedelbart i förhållande till krigshotet i Mellanöstern. Vi måste med alla medel, trots politiska skillnader, bygga breda fredsdemonstrationer i januari.

Till slut om debatten om gemensam vänstertidning. Norrskensflamman har byggt sin tidning under hösten, vi har byggt vår och (v):are från Bonalägret – som är utan tidning – är pigga på att diskutera hur en gemensam vänstertidning ska skapas. Diskussionerna har nu hamnat där, att vi föreslagit ett par kampanjtidningar för massutdelning riktade mot sociala nedrustningen och skattereformen, som ett instrument att använda i kampen för sådana organisationer som ”Folkkampanjen mot social nedrustning i Göteborg”. Där ligger bollen nu. Vi försöker alltså rikta in diskussionen om vänstertidning på massarbete.

Inte lägga ett förslag om en allmän politisk tidning. Vi har sagt: ”Kan man inte göra en enda tidning i en enda fråga där man är någorlunda enig, så kan man inte göra en tidning varje vecka, eller än mindre varje dag, om alla frågor där man är djupt oeniga.”

Göte Kildén har i Internationalen skrivit ett inlägg som har givit eko i hela vänstern om enat parti. Götes idé om gemensamt parti ingår inte i majoritetens förslag.

Vad gäller vår egen framtid säger vi: i majoritetens resolutionsförslag är inte perspektivet på ett ”paraplyparti”, ett PT á la Brasilien, utraderat för hela nittiotalet. Det kan vara en möjlighet. Och vår linje i förhållande till Arbetarlistan under våren var faktiskt att väcka den idén! Men en period av stiltje i klasskampen, av avvaktan och misströstan, av passiv protest, skiljer sig från en period av uppsving, optimism och klasskamp, som föder fram nya brytningar och aktiva ställningstaganden mot de traditionella partierna och programmen.

Så vi säger: För det första har hösten visat att vi trots stiltjen kan få nya läsare och nya kontakter. Internationalens upplaga kommer när året börjar att vara över 2 000. Under våren ska vi ha en partikampanj tillsammans med Ungsocialisterna. Vi ska gå ut och försöka värva ungdomar till våra idéer.

För det andra: Den akuta krisen i (v) har skapat en öppning både för gemensamma kampanjer och politisk debatt. Krisen för stalinismen har skapat en helt ny organisation i Malmö, Spartakus, med nästan hundratalet medlemmar där vår lilla lokalförening är välkomna på lika villkor som andra, där ledande kamrater i den nya organisationen har åsikter som inte är så olika Socialistiska Partiets. Striden i Nässjö med SAFE har nu kulminerat i uteslutningar av de radikala socialdemokraterna. Kommunistisk Ungdom inbjuder ungdomar till en vänsterfront och debatterar samtidigt internt ledningens klavertramp om FN och Mellanösternfrågan. Röd Press chefredaktör skriver regelbundet i Internationalen.

Att inför denna allmänna oreda, placera vår organisation i det parti där oredan och förvirringen är som störst (som Göte Kildén föreslog) …så att säga späka oss och känna deras kris inpå bara huden, samtidigt som vi omedelbart skulle tvingas strida för rätten att försvara våra idéer i en främmande organisation, är huvudlöst. Då handlar det inte om ”vargavinter” längre. Då handlar det i stället om istiden för 15 000 år sedan.

Alla dessa öppningar ska vi i stället utnyttja till att skapa det som är nödvändigt i klasskampen och utnyttja legitimiteten i att olika vänsterorganisationer går ihop i klasskampen: Gemensamma motkampanjer mot högeroffensiven, gemensamma fackliga oppositioner, gemensamt organiserande arbete bland arbetare och låginkomsttagare, kvinnor i offentlig sektor och ungdomar, gemensam strid mot krigshotet. I det perspektivet reser vi frågan om en valunion som ett uttryck för allt detta.

Dels ska vi utnyttja situationen till att vara mitt i den debatt som förs, med vårt program och här utnyttja vår organisations fulla styrka. Och här hoppas vi inte på något politiskt omtänkande bland politrukerna över 40 år (eller var man ska dra gränsen?), utan på de fördomsfria medlemmar som inte har förstörts av åratals harvande, och på den periferi som finns runt de organiserade krafterna, som kan fås att delta i verkliga kampanjer. (Sådana människor finns redan runt vänstersamarbetet i Nacka).

Samtidigt fortsätter vi vår satsning på Internationalen, på att organisera vår periferi av stödmedlemmar, på att gå ut till ungdomar direkt med våra idéer. Då har vi alla möjligheter att gå framåt!

Dick Forslund

Noter:
1 Talaren misstar sig vad gäller statyn utanför slottet. Gustav III sitter på en stol nära slottet. Däremot sitter Karl XIV Johan på en häst vid slussen. /D.F/

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1991