Författararkiv: Janette Habel

Che Guevara: etik och politisk kamp

Förord av Janette Habel till Michael Löwys bok Che Guevara – en revolutionär humanist, 1997.

Che Guevara: etik och politisk kamp

1967-1997: han skulle ha varit sextionio år gammal i år. I en världsordning han aldrig kunde ha tänkt sig, på en kontinent som härjats av nyliberalismen, på en ö i dollariseringens tvångströja. Hur kan vi idag utveckla vår syn på Che? Bilden av Che har grumlats i en kaotisk värld, och pendlar mellan misstolkningar och förhånanden. En myt utan mening eller en utopisk myt med totalitära, självdestruktiva drag. För några var han en hjältemodig gerillakämpe men en dålig militär, för vissa en usel organisatör, och för ytterligare andra en självplågande puritan som obarmhärtigt missbrukade makten, och vars ansvarslöshet och politiska orubblighet – utan den smidige Fidel Castros genialitet – skulle ha lett till nederlag för revolutionen i Kuba, lika väl som i Kongo och Bolivia.

Hur ska vi mot slutet av detta sekel kunna förstå betydelsen av en kamp som fördes på sextiotalet, detta revolutionära årtionde? Det hör till förtjänsterna med Michael Löwys bok att den återskapar dessa eldfängda år. Idag vet vi mer om Ches liv, men hans – otaliga -skrifter finns i Kuba och är än idag inte tillgängliga. Hans ideologiska utveckling återstår att utforska.
Hans politiska liv var kort (tretton år från CIA:s seger över president Jacobo Arbenz i Guatemala till Ches död i Bolivia, åtta år i Kuba varav sex efter revolutionens seger) och den historia som han deltog i att skapa accelererade våldsamt. Det gör tolkningen av vissa av hans texter ännu mer komplicerad. Ches tänkande utvecklades hela tiden.

Även om han inte såg sig som teoretiker och även om han aldrig tillhörde ett politiskt parti före sitt engagemang på Kuba är alla vittnesmål samstämmiga: i gerillan i Sierra Maestra, liksom under maktövertagandet, var han en av dem som främst – ja, till och med den som allra mest – drev på revolutionens radikala utveckling. Men hans politiska medvetenhet förändrades på djupet under några år. Det gick knappt sex år mellan hans positiva omnämnande av ”järnridåns” länder i Sierra Maestra (i ett brev till en av 26 juli-rörelsens ledare/ René Ramos Latour, ett brev som han senare skulle kalla för ”idiotiskt”) till den obarmhärtiga kritik av Sovjetunionen och länderna i Östeuropa som han förde fram under åren 1964-65.

I oktober 1960 reser han till Moskva. Kuba förkvävs under den amerikanska handelsblockaden som hade införts 13 oktober. Från sovjetblocket får han krediter och får byta ett stort parti kubanskt socker mot olja (Kina skulle sedan köpa resten av sockret). Han deltar vid årsdagen av den ryska oktoberrevolutionen och hyllas av folkmassan. Han är säker på att ett amerikanskt angrepp är omedelbart förestående (invasionen av Grisbukten ägde rum fyra månader senare) och återvänder till Kuba övertygad om att ”Sovjetunionen och alla socialistiska länder är beredda att gå i krig för att försvara vår suveränitet”.2 I oktober 1962 blir Kubakrisen en svidande dementi av denna illusion. Och gerillakämpen som blivit minister kommer att få egna erfarenheter av den sovjetiska handelspolitiken och av Moskvas diplomati under raketkrisen. Han upptäcker den byråkratiskt auktoritära socialismens trista verklighet och ser makthavarnas privilegier. På industriministeriets konferenser angriper han det man då ännu inte döpt till den ”reellt existerande” socialismen.

Hans iakttagelser stärker honom i en humanism som grundmurats under hans resor i Latinamerika. Som argentinare känner han till president Perons styre med dess korruption och populism. Han kommer senare att upptäcka de privilegier som ges åt ”direktörer” och ansvariga inom partiet. Det är i opposition mot stalinistisk praktik som han vill skapa den ”nya människa”, av vilken man senare gjort en totalitär karikatyr, som han ålägger sig själv som ledare ett exemplariskt uppförande och som han inför frivilligarbetet. Han vägleds av en moralisk syn på maktutövningen vilken också härrör ur en politisk nödvändighet.

När han 1961 tillkännager för sockerarbetarna att bristsituationen kommer att förvärras (kött och mjölk ska ransoneras), ger han ett löfte som väcker deltagarnas entusiasm:
”I den nya etappen av den revolutionära kampen kommer ingen att få mer än andra, det kommer varken att finnas privilegierade ämbetsmän eller storgodsägare. De enda privilegierade på Kuba kommer att vara barnen.”

Befolkningen drabbas redan av många umbäranden och för att kunna göra motstånd mot den amerikanska invasionen fordras det en enorm folklig mobilisering, som inte skulle vara möjlig om det revolutionära projektet saknade stöd. På annat sätt går det inte att förklara segern vid Grisbukten 1961, det första imperialistiska nederlaget i Latinamerika.

Che skiljer sig mycket från de latinamerikanska ledarna, caudillos, med deras korruption och svågerpolitik, och han framstår som en sträng ledare som kräver lika mycket av sig själv som av andra. Anekdoterna är oräkneliga: han drar in det extra matstödet till sin familj, han förklarar offentligt varför han som sjuk provisoriskt förfogar över en bostad vid havet som han inte skulle ha råd att betala med sin lön. Che förstod mycket snabbt nödvändigheten av att bekämpa privilegierna. Enligt honom måste det revolutionära projektet fostra ledare som är fria från all korruption, och för vilka ord och handling stämmer överens. Hans strama livsföring var legendarisk.

Han för en oupphörlig kamp mot byråkratiseringen av den nya administrationen och försöker införa radikalt nya styressätt. Han misslyckas och ”argentinaren”, som vissa ämbetsmän föraktfullt kallar honom, får många fiender.

Ibland har man tolkat hans oförsonlighet i psykoanalytiska termer. Då har man inte förstått att den nya makten på Kuba med nödvändighet tvingas markera ett radikalt brott med den gamla regimens korruption. Annars återställs ”naturens ordning” snabbt. Ett exempel är de gerillasoldater från 26 juli-rörelsen som efter den strategiska segern vid Santa Clara, då Batista besegrats, lade beslag på polisens Cadillacbilar och begav sig till Havanna. De bestraffades omedelbart av Che. Idag sägs de att dessa reprimander, ja till och med stränga bestraffningar, var uttryck för en speciell form av stalinism, ett tropiskt Gulag. På så sätt blandar man ihop allt. Disciplinen inom en gerillarörelse som bekämpar en USA-stödd diktatur och avrättningarna av Batistas torterare i Cabanakasernen efter maktövertagandet ses som första steget mot en förtryckarregim. Man glömmer att Che vårdade de sårade fångarna för att därefter släppa dem, man glömmer hans stränga men gränslösa generositet.

En oavslutad betraktelse

Vid en omläsning av Ches sista texter i den stora offentliga ekonomiska debatten som han förde med anhängarna av de sovjetiska sextiotalsreformerna – vilka förebådade 80-talets perestrojka -, av hans essä Människan och socialismen på Kuba och hans sista tal, särskilt det tal han höll i Alger 1965, framträder en kritisk och profetisk syn på övergångssamhällets problem i Sovjetunionen. I en bok han påbörjade kort tid före sin död, och som han aldrig hann avsluta, skrev han:

”Många överraskningar väntar mänskligheten före hennes slutliga befrielse men – och det är vi övertygade om – den kommer inte att förverkligas om inte de socialistiska stormakterna ändrar sin strategi radikalt. Kommer en sådan förändring att bli resultatet av imperialismens oundvikliga tryck eller av utvecklingen hos massorna i dessa länder, eller kommer det att bli en kedjereaktion av olika faktorer? Historien kommer att ge oss svaret. Vi för vår del drar vårt anspråkslösa strå till stacken och fruktar att företaget ska överstiga våra krafter.”3

Han blev snabbt medveten om de svårigheter Kuba riskerade att hamna i på grund av sitt beroende gentemot sin sovjetiske ”storebror”.

Redan från maktövertagandet hade han förstått, att det var nödvändigt att bryta med den ensidiga sockerodlingen för att minska landets beroende, och att det var viktigt att försöka få igång en mer autonom ekonomisk utveckling. Den vikt som lades vid industrialiseringen var ett uttryck för denna prioritering. Men världsmarknadens järnhårda lagar gav sig snart till känna: produktionen av den främsta exportprodukten, sockerrör, sjönk och kunde inte längre betala för den import som behövdes för den ekonomiska utvecklingen i ett land utan energiresurser, och vars inkomster huvudsakligen kom från odlingen av denna enda gröda, vilken hade införts av kolonisatörerna på 1800-talet. Det blev nödvändigt att korrigera linjen.

”Vi ville accelerera industrialiseringen. Det var en dumhet. Vi ville ersätta all import och tillverka förädlade varor utan att se de enorma svårigheterna med importen av halvfabrikat”, sade Che senare till den uruguayanske författaren Eduardo Galeano.4

Handeln med Sovjetunionen och särskilt oljeleveranserna efter den totala brytningen med USA skulle ge valutastabilitet och en verkligt rättvis handel mellan ett litet ekonomiskt beroende land och en stormakt, som kallade sig socialistisk och som förfogade över kärnvapen och nyss hade kastat sig ut i erövringen av rymden.

Det dröjde inte länge innan Che – till skillnad från andra kubanska ledare – började begripa riskerna och svagheterna i dessa handelsrelationer.

Övergång och underutveckling

Mycket snart började han tvivla om inrikespolitiken. Förslag om att införa marknadsreformer av den typ som förespråkades av sovjetiska ekonomer som Liberman och Trapetsnikov blev föremål för många debatter, samtidigt som landet redan stod inför tvånget att förändra sin utvecklingsstrategi.

Den stora ekonomiska debatten som fördes mellan 1963 och 1965 inom industriministeriet, och därefter inom den kubanska ledningen, handlade om bygget av socialismen, närmare bestämt om villkoren för övergången från kapitalism till socialism på en ö som lider av att vara beroende av en enda produkt, socker, som direkt drabbas av den internationella marknadens tryck och vars utveckling hindras av den blockad som införts av den främsta ekonomiska världsmakten.

Motsättningen gällde värdelagens roll under övergångsperioden, graden av centralisering av företagen, betydelsen av materiella och moraliska incitament. De som betonade värdelagens betydelse gav marknadsmekanismerna en stor roll i den planerade ekonomin. De menade att det var nödvändigt att ge företagen stor ekonomisk autonomi och hävdade att det behövdes penningstimulans för att öka arbetsproduktiviteten. Che och hans anhängare lade framför allt vikten vid ett centraliserat styre, som skulle kunna ta hänsyn till den ojämna utvecklingen i landet. Så var till exempel telekommunikations- och transportnätet utvecklat samtidigt som det rådde en dramatisk brist på arbetskraft, och blockaden, den låga utvecklingsnivån och särskilt valutabristen gjorde det nödvändigt med en rigorös kontroll av tillgångarna.

Han hävdade att företagens finansiella autonomi äventyrade de nationellt beslutade prioriteringarna och gynnade vissa skikt. Företagens autonomi riskerade också att göra direktörerna mer självständiga i frågor om investeringar och löner, och den kunde på så sätt leda till en ojämlik och obalanserad utveckling. Om arbetet bara skulle organiseras utifrån ekonomiska incitament, fruktade han konsekvenserna och menade att det med nödvändighet skulle leda till sociala klyftor.

Han skrev profetiskt:
”Man talar om marknadsteorin. Varje marknadsorganisation syftar till materiella incitament […] och det är alltid direktörerna som tjänar mest. Det räcker att se på DDR:s senaste planer, och den betydelse man ger åt företagsledningen, eller snarare åt den lön direktörerna får för att leda företagen.”5

Tjugo år senare såg vi konsekvenserna av detta då folkmassorna reste sig i Östtyskland, trötta på den ekonomiska nedgången, på bristen på politisk frihet och på de korrumperade ledarnas privilegier.

Che vägleddes av en skarp antibyråkratisk känslighet, och använde sociala och politiska argument när han uttalade sig mot att prioritera marknadsrelationer under uppbygget av socialismen – men det innebar aldrig att han hade några illusioner om att det skulle gå att plötsligt avskaffa marknadsrelationerna. Fjärran från den karikatyr man gjort av hans ståndpunkter, hävdade han behovet av moraliska incitament, som han såg som kollektiva stimulanser till arbete, och som skulle kopplas till en lönepolitik som gynnade utveckling av kompetens. Det viktigaste var att ”på rätt sätt välja medlet för massornas mobilisering” – utan det var socialismen enligt honom dömd till nederlag.

Jämlikhetsreformerna och socialiseringen av ekonomin – vilken utan tvivel hade drivits för långt – hade varit avgörande för det folkliga motståndet. Gentemot de utländska angreppen byggdes det upp en ny värld, som det tycktes värt att kämpa för. Men han hävdade rätten att ta fel och preciserade att om hans uppfattningar skulle visa sig vara ”en farlig broms för produktivkrafternas utveckling, kommer beslut att fattas om att bryta och falla tillbaka på mer beprövade tillvägagångssätt”.6

Utvecklingen av det revolutionära medvetandet och den ökade utbildningen skulle bidra till att skapa en kommunistisk inställning till arbetet (och därför satte han själv ett exempel inte av självplågeri utan av nödvändighet). ”Skapandet av en ny människa och teknikens utveckling” skulle hindra att övergången till socialismen gick fel. Förhållandet mellan socialismen och människan stod i centrum för hans tänkande. Människan sågs som revolutionens huvudfaktor, ”aktören i det egendomliga och gripande drama som uppbygget av socialismen utgör”. Skolning och medvetande utgjorde hjärtat i detta mer rättvisa samhälle.

”I denna period av socialismens byggande kan vi bevittna den nya människans födelse. Hennes bild är ännu inte fullständigt fixerad och den kan aldrig bli det, eftersom denna process sker parallellt med utvecklingen av nya ekonomiska strukturer. […] Det är människan av det kommande tjugoförsta århundradet som vi måste skapa, trots att det ännu endast är en subjektiv icke-systematiserad strävan.”7

Så Ches utgångspunkter var inte stalinistiskt förvrängda utan humanistiska och revolutionära. Men det är sant att han alltför mycket betonade den ekonomiska kritiken av marknadsrelationernas tyngd och otillräckligt framhävde det sovjetiska politiska systemets karaktär av förtryckande polisstat. Det är utan tvekan en av de största bristerna i hans tänkande. En av hans levnadstecknare, Roberto Massari,8 understryker (i likhet med journalisten K.S. Karol) de svagheter i Ches analys, som flera av hans tal och texter fram till ungefär 1963 vittnar om. Denna svaghet åtföljs av en viss naivitet, särskilt i hans omdömen om ledningen i det gamla Folkliga socialistpartiet (PSP).

Det är först 1966, när han kommenterar den sovjetiska handboken i ekonomisk politik, som han fördjupar sin teoretiska betraktelse. Han skriver då:
”Stalins förfärliga historiska brott” kommer att visa sig vara ”att han föraktat den kommunistiska skolningen och infört obegränsad ledarkult.”9

Mot dogmatismen

”Ett uppror mot oligarkierna och mot de revolutionära dogmerna.” Det var så han i sin dagbok i Bolivia hyllade minnet av 26 juli-rörelsen. Han kritiserade livligt ”den skolastik som hämmat den marxistiska filosofins utveckling och förhindrat en systematisk behandling av denna period, vars politiska ekonomi inte analyserats”. (Människan och socialismen på Kuba).10

Hans uppfattning om ett avantgarde, vars ledare skulle vara föredömen vittnade om en kritisk men ofullständig syn på partiets roll och plats i förhållande till massorganisationerna. Han ironiserade:
”Partiet har redan beslutat för dig och du har inget annat att göra än att svälja det.”11 Och han slog fast:
”Vi skall inte skapa löntagare som underkastar sig det officiella tänkandet, inte heller stipendiater som lever gott på sina stipendier och utövar en frihet inom citationstecken.”12

Men han analyserade inte det enda och statsbärande partiets missgärningar – därtill var hans erfarenhet av sex år i den kubanska statens ledning för kort. Han var präglad av kriget, av den omfattande konflikten med Washington och av det specifika i de kubanska lärdomarna.
I Sierra Maestra hade han gått emot 16 juli-rörelsens avdelningarna i städerna, vilka sågs som en högerströmning. Fram till 1965 fanns det tre olika politiska strömningar (26 juli-rörelsen, PSP och Revolutionära direktoratet13), vilket visade sig vara ett hinder för revolutionens enhet. Det enade partiet bildades inte formellt förrän 1975, vid det kubanska kommunistpartiets första kongress – så stora var svårigheterna att enas. I det krigsklimat som rådde under revolutionens första år var det väsentliga att härda ut. Pluralismen sköts på framtiden.

Inte desto mindre praktiserade han en i grunden annorlunda politisk stil än den som den nya makten införde. Under det första nationella produktionsmötet 1961 är det öppenheten som råder. Misstagen och de ansvariga nämns offentligt: ”Ni har just tagit emot mig med varma applåder […] Men jag vet inte om det är som konsumenter eller som medbrottslingar […] Jag tror att det snarare är som medbrottslingar”, förklarar han inför 3 500 regeringstjänsteman.

Han var den ende – och det ledde till kritik – som i industriministeriets tidskrift lät föra en offentlig och motsättningsfylld debatt om landets ekonomiska system. Ministeriet var för övrigt en tillflykt för dem som avlägsnats från andra ansvarsposter. Så anställde han till exempel den förre kommunikationsministern Oltuski sedan denne fått lämna regeringen i juli 1960. Det är så mycket mer betydelsefullt, som Che hade fört en hård debatt just med Oltuski under upproret. Oltuski var medlem av 26 juli-rörelsens vänsterflygel och bedömdes som alltför antisovjetisk vid denna tid, då närmandet till Sovjetunionen stod på dagordningen.

Che vägrade på samma sätt att ge efter för påtryckningarna från en facklig ledare, som krävde att en bankanställd som anklagades för att ha varit Batistaanhängare skulle avskedas. Che försvarade bankmannens heder och avvisade redan från början varje ansats till häxjakt.

I en mycket klargörande text (Un pecado de la revolucion, ”En revolutionssynd”) påminner Che om de misstag, som han menar att man gjort gentemot den ”andra Escambray-fronten”,14 som marginaliserades under marschen mot Havanna. Han menar att dessa misstag ledde till att många medlemmar lämnade rörelsen. Denna självkritiska betraktelse om enhetsarbetet före maktövertagandet är den enda självkritik som överhuvudtaget hittills publicerats.

Han var mer medveten än alla andra ledare i tredje världen vid den tiden om den reellt existerande socialismens skavanker. Han var fientlig till byråkraternas kodade språk och drog sig därför inte för att framföra sin kritik offentligt och i hårda ordalag. I ett offentligt tal i Alger 1965 (hans sista officiella tal som kubansk representant) angrep han på ett afroasiatiskt seminarium den sovjetiska ledningens ”tysta samförstånd” med den imperialistiska utsugningen och bevarandet av den ojämlika handeln. Det var också för att han förutsåg de helvetiska svårigheter som bygget av socialismen på en enda ö skulle möta, och insåg behovet av andra revolutionära segrar, som han i sitt budskap till Tricontinental-konferensen lanserade det berömda slagordet ”Skapa två, tre, flera Vietnam” – ett slagord som ofta karikerats. Han upprördes av ”den batalj av krokben och invektiv som redan för tämligen lång tid sedan inleddes av representanter för det socialistiska lägrets två stormakter” och greps ”av ångesten i detta mänsklighetens ödesdigra ögonblick” gentemot ”Vietnams ensamhet”.15 Med klarsynthet förutsåg Che den historiska utvecklingen och faran med isolerade uppror i en värld som under kalla kriget tragiskt dominerades av imperialismen och stalinismen, och där den senares undergångsväg redan var utstakad.

Från 1962., ett år efter det officiella utropandet av den kubanska revolutionens socialistiska karaktär och två år efter upprättandet av privilegierade förbindelser med Sovjetunionen, hade raketkrisen rubbat hans förtroende för alliansens hållbarhet och stödets pålitlighet. Han hade fått i uppdrag att förhandla med Moskva om militärt stöd gentemot de allt tydligare hoten om amerikansk intervention efter misslyckandet i Grisbukten 1961. Förslaget att installera kärnvapen på Kuba – ett förslag som Moskva hade ansvar för – syftade till att avskräcka Pentagon från att utlösa ett sådant angrepp. Men i själva verket rubbade förslaget atomvapenjämvikten, eftersom närheten till USA:s territorium innebar att en sovjetisk attack skulle kunna komma mycket snabbare och amerikanerna inte skulle kunna svara lika effektivt. Hotet om kärnvapenkrig ökade. Kennedy krävde att raketerna skulle dras tillbaka och hotade med en termonukleär konflikt: världen stod vid randen av krig. Den sovjetiska regeringen accepterade att montera ned de offensiva vapnen under amerikansk kontroll.

Men tillbakadragandet av raketerna och förhandlingarna mellan Chrusjtjev och Kennedy skedde i den sovjetiska diplomatins byråkratiska tradition utan att rådfråga någon, och med totalt förakt för den kubanska suveräniteten. Kubanerna blev oerhört överraskade och indignerade och oktoberkrisen (”de ljusa och svåra dagarna” som Che skrev i sitt avskedsbrev) utgjorde utan tvivel den första sprickan i relationerna mellan Kuba och Sovjetunionen.

Sovjetunionens utrikespolitik – och särskilt det småsnåla stödet till det vietnamesiska folket – skulle komma att förstärka hans alltmer kritiska syn på det socialistiska lägret.

Den mystiska avfärden

Hur ska vi förstå hans avresa från Kuba? Var det övertygelsen om att det var omöjligt med vidare utveckling för en isolerad ö? Var det en önskan att bege sig ut i striden igen? Var det viljan att bryta det kubanska beroendet av Sovjetunionen, en vilja som han delade med Fidel Castro? Den arbetsdelningen mellan statsmannen och upprorsmannen var kanske resultatet av en kompromiss. Men den arbetsfördelningen räcker inte för att förklara de sprickor och konflikter som fanns före hans avresa, och den räcker inte för att förstå vad som hände senare. Är han medveten om att han allt mindre passar in i det politiska system som håller på att upprättas? Hans krav irriterar ämbetsmännen och de politiska ledarna. Hans livsstil är en utmaning mot den nomenklatura som håller på att födas och vars inkompetens han kritiserar. Bristen på ekonomiskt utbildade ledare är katastrofal, men han anklagar också sig själv för att vara ansvarig för misstagen:

”Vi är skyldiga och det måste vi säga öppet. Vill arbetarklassen döma oss för det? Må den fördöma oss, må den ersätta oss, må den avrätta oss, må den göra vad den vill. Där ligger problemet.”

Han angriper de fackliga ledarna, som i flertalet fall inte har någon massbas och tror sig bara ha rättigheter och inga skyldigheter. Han hävdar:

”I den här situationen skulle fackföreningarna kunna upphöra att existera och överföra sina funktioner till kommittéer för arbetets rättvisa. Bara den fackliga byråkratin skulle ha något emot det, eftersom den skulle tvingas återvända till produktionen […] de mest berörda svarar på detta att de har varit fackliga ledare i arton år.”

På samma sätt angriper han mycket tidigt urartningen hos Kommittéerna till försvar för revolutionen (CDR), vilka han ser som ett fäste för opportunister. Han påminner medlemmarna i säkerhetstjänsten om att ”kontrarevolutionär är någon som kämpar mot revolutionen, men den som använder sitt inflytande för att få en bostad och därefter skaffar sig två bilar, den som bryter mot ransoneringen, som äger allt det som folket inte har, är också en kontrarevolutionär.”

Den biografi som nyligen publicerades av Paco Ignacio Taibo II illustrerar mycket väl den växande spänning som skapas av klyftan mellan bristande ekonomiska och mänskliga resurser och nödvändigheten av snabb utveckling i ett land under angrepp utifrån.

”Vi befinner oss i en svår situation; vi kan inte unna oss lyxen att bestraffa misstagen, kanske kan vi det om ett år. Vem ska avskeda industriministern som i november skrev på en plan för att producera 10 miljoner skor och några andra dumheter?”

Han tycks förbrukas i en utmattande strid och skärper sin kritik och sin självkritik mot ett alltför krävande funktionssätt:
”Beslut som ska verkställas, uppgifter som inte diskuteras […] till slut ser vi inte folk som mänskliga varelser utan som soldater, som nummer i ett krig som det gäller att vinna. Spänningen är så stor att vi inte ser något annat än målet […] och vi glömmer så sakta den dagliga verkligheten […] Vi måste göra något för att det här ministeriet ska bli lite mer mänskligt.”16

Che slåss på alla terränger. Samtidigt som han genomför en omorganisering inom industrin deltar han i teoretiska debatter om sökandet efter en annan socialism, allt mer övertygad om Sovjetunionens misslyckande. Men den ekonomiska debatten – som handlar om Kubas utvecklingsstrategi – sluter med ett nederlag för Che. Han ger sig av på en lång resa. Det mycket Moskva-kritiska tal som han håller i Alger tas illa emot. Flera vittnesmål bekräftar det17 och talet kommer aldrig att publiceras i sin helhet i den kubanska pressen. En av attachéerna vid den sovjetiska ambassaden som idag lever i exil (och som vill förbli anonym) bekräftar att den sovjetiska regeringen meddelade, att ett sådant tal från en kubansk ledare var oacceptabelt. Che togs emot av Fidel Castro på flygplatsen, och stängde in sig med honom under två dagar – efter det uppträder han aldrig mer offentligt.

En månad senare avreser han i hemlighet till Kongo. Att Havanna såg Afrika som en av de viktigaste terrängerna i konflikten mellan tredje världen och imperialismen på sextiotalet står bortom tvivel. Men det är tveksamt om Ches deltagande fanns med i de ursprungliga planerna. Bortsett från de diplomatiska problemen, måste hans närvaro skapa svårigheter för de afrikanska ledarna (bland dem Kongos nuvarande ledare Laurent-Désiré Kabila), som inte drog sig för att tala om det. Även om den kubanska utrikespolitiken vid den tiden var djärv – och den var verkligen utomordentligt djärv – verkar det inte troligt att man tänkt, att den främste kubanske ledaren efter Fidel Castro skulle delta. Enligt Taibo II tog Che i februari 1965 upp med Nasser, att han eventuellt skulle delta i kampen i Kongo, men gav upp idén sedan han övertygats av den egyptiske ledarens argument. Hur ska man förklara denna tvekan och dessa omsvängningar som var så föga typiska för hans person?

Några månaders deltagande räckte för att han skulle inse hur orealistiskt företaget var med tanke på de afrikanska befrielserörelsernas svagheter. Han beslöt att organisera reträtten. En inställning som motsäger att han skulle ha drivits av böjelser för ”självmord”. Han gick emot Fidel Castros förslag att skicka ytterligare kubaner.18 Han är realistisk och pragmatisk och bedömer reträtten som oundviklig. Hans dagbok i Afrika (som han ville kalla ”Minnen från det revolutionära kriget: Kongo”) publicerades endast i delar, trettio år senare. Hans korrespondens med Fidel Castro är okänd.

Han stannade flera månader i Prag, ”ett säkert ställe där han ska bestämma sig för vad han vill göra”.19 Hans närvaro är hemlig, eftersom han misstror den tjeckiska säkerhetstjänsten djupt. Man vet inget om motiven för denna långa vistelse eller om de brev han skickar till Fidel Castro. Han återvänder i hemlighet till Kuba och tränar sig några månader underjordiskt.

Hur förbereds avfärden till Bolivia i slutet av 1966? Hur ska man förklara den roll som det bolivianska kommunistpartiet får, trots att deras relationer sedan tidigare är konfliktfyllda? Che mötte 1964 på Kuba ledaren för en utbrytning ur bolivianska kommunistpartiet vilken förespråkade väpnad kamp, och redan det hade lett till generalsekreteraren Mario Monjes vrede. Denne uteslöt andra bolivianska vänsterkrafter innan han övergav gerillan.20

Hur ska vi förstå bristerna, ”planernas avsaknad av genomskinlighet och deras tvetydighet”, enligt Taibo II, när vi vet hur sträng och minutiös Che var? Den franske förläggaren Francois Maspéro upptäckte senare, att han själv var den främste stöttepelaren i det utländska nätverket. Regis Debray reste för att rekognoscera och studera terrängen – ett tungt ansvar för en fransk student vars bedömning sedan kom att ifrågasättas.
Enligt Taibo II som citerar en ClA-rapport skulle CIA ha blivit informerade redan i slutet av 1966 om förberedelserna för gerillan.21

Räcker det oförutsedda händelseförloppet med den för tidiga upptäckten av träningslägret, vilket tvingade gruppen ut i oförutsedda strider, som förklaring till de dramatiska händelserna och den slutliga utgången? Ingen kan svara på den frågan idag.

Deformerad och mumifierad överlever Che. Efter Berlinmurens fall, i ruinerna av 1900-talets revolutioner. Besegrad och segrare. Var ligger kraften i hans budskap? En övertygelsens man, krigsledare och misslyckad poet, upprorisk och engagerad, minister och därefter gerillasoldat. Han förkroppsligar föraktet mot makten, han återupprättar politiken. Det har inte funnits, det finns inte någon ”guevaristisk” modell för uppbygget av socialismen. Men det finns ett sökande efter andra samhälleliga organisationsformer, ett samhälle till nytta för los de abajo (dem där nere) och inte los de arriba (de där uppe), som man säger idag i Latinamerika. Bärare av en moralisk syn på makten, politisk ledare av en ny typ vars ord och handlingar stämmer överens, vildsint kritiker av socialismens avvikelser – det som gör honom modern är denna blandning av humanism och integritet. ”Guevara har anlänt, slut på maskeraden”, skrek redan demonstranterna i Montevideo 1961…

Janette Habel
Maj 1997

Noter
1. 26 juli-rörelsen, har fått namnet efter det datum — 26 juli 1953 – då Castro och hans anhängare genomförde attacken mot Moncadakasernen. Se avsnittet ”Några årtal”.
2. Paco Ignacio Taibo II, Ernesto Guevara también conocido como el Che, Ed. Planera 1996. Citaten i den här boken från den franska översättningen, Ed. Métaille/Payot 1997.
3. Opublicerad text. Källa: Carlos Tabladas manuskript.
4. Taibo II, s. 42.4. Den politik Che beskriver här kallas ”importsubstitu-tion” och rekommenderades vid den här tiden av FN för Latinamerikas länder.
5. Ernesto Che Guevara, Ecrits d’un révolutionnaire. Ed. La Bréche, Paris 1987.
6. Bettelheim, Guevara m.fl. Planeringsdebatten på Kuba, Rabén & Sjögren, Stockholm 1972., s. 57.
7. Guevara, Vi skall segra!, artikeln ”Människan och socialismen på Kuba”, Rabén & Sjögren, Stockholm 1968, s. 133.

8. Roberto Massari, Che Guevara pensiero e politica dell’utopia. Ed. Asso-ciate, Rom 1987.
9. Opublicerade kommentarer till Sovjetiska vetenskapsakademiens handbok i politisk ekonomi. Citeras i Juan Antonio Blanco, Tercer Milenio, s. 83, Havanna 1995.
10. Vi skall segra!, s. 130.
11.Opublicerat, ur Tabladas manuskript.
11. Vi skall segra!, s. 134.
13. Revolutionära direktoratet, en studentorganisation som deltog i kampen mot diktaturen.
14. Den andra Escambrayfronten, en utbrytning ur Revolutionära direktoratet, bildades under ledning av Eloy Gutierrez Renoyo. Den uteslöts under marschen mot Havanna, samtidigt som Che hade lyckats ena alla rebellstyrkor i regionen. Det tycks ha varit Fidel Castro som fattade beslutet.
15. Debray, Guevara m.fl. Kontinent i uppror, Rabén & Sjögren, Stockholm 1967, ur artikeln ”Vietnam får inte lämnas ensamt!” s. 144.
16. Citaten i detta stycke från Taibo II.
17. Raul Roa ringer upp Che när denne återvänt till Havanna (i mars 1965) för att be honom ta emot journalisterna Huberman och Sweezy samt för att gratulera honom till talet i Alger. Che svarar: ”Det är nästan ingen jävel utom du som gillar det talet.” (Muntlig redogörelse. Paris 1997.)
18. Framgår av utdrag ur Ches dagbok, som publicerats i Taibo II m.fl. L’année ou nous nettons nulle part. Ed. Métaille, Paris 1995.
19. Enligt en kubansk säkerhetsagent, citeras i Taibo II. zo. Taibo II, s. 614. ii. Taibo II, s. 635.

Växande kritik inför partikongressen på Kuba

De ekonomiska problemen och samhällsmotsättningarna på Kuba i dag kommer ovanpå de frågor som reses genom krisen i de östeuropeiska länderna, vilka under lång tid framställdes som socialismens bastioner. Tvivel, oro och ovisshet om framtiden kommer till uttryck på de förberedande mötena inför det kubanska kommunistpartiets fjärde kongress, vilken skulle ha hållits under det första kvartalet i år, men som skjutits upp.

Anledningen till att kongressen flyttades fram var kriget i Persiska viken. Men kongressen utgör ett svårt dilemma för partiledningen: hur skall den uppfylla alla förväntningar som väckts under de otaliga uppmaningarna till en debatt? Och framför allt: vad skall ledningen säga till alla dem som frågar sig om landet kommer att överleva, och i så fall hur? Frågorna förstärks genom alla de problem som fyller vardagen och partiledningen är tvungen att besvara den växande otålighet som kommer till uttryck bland ungdomar och intellektuella.

Den svarte generalen Antonio Maceo var en av de viktigaste ledarna i kampen för Kubas oberoende från Spanien i slutet av 1800-talet. Den 11 februari 1878 hölls ett möte vid El Zanjon mellan spanjorerna och upprorsmännen för att bestämma fredsvillkoren och göra slut på kriget. I själva verket innebar det fullständig kapitulation som varken garanterade oberoende eller slavarnas frigörelse. I mars 1878 samlade Maceo l 500 officerare och soldater vid Baragua mot den skamliga fredsuppgörelsen och för att fullfölja kampen.

Den samlande symbolen för det kubanska kommunistpartiets kongress blir Maceos proklamation då han förkastade Zanjon-pakten. Kongressen kommer att ansluta sig till traditionen av nationellt oberoende, kamp för värdighet och nationell suveränitet. ”För försvaret av revolutionära, patriotiska och internationalistiska principer utan dogmer eller främmande scheman”,(1) i en tid då imperialisterna ”tror att de bevittnar socialismens definitiva och oåterkalleliga kris”.(2)

Inför sammanbrottet för vad som på Kuba nyligen kallades ”det socialistiska lägret” försöker Fidel Castro på nytt knyta an till revolutionens – i grunden nationalistiska – rötter. Men uppmaningen till motstånd i en ekonomisk krissituation kan ändå inte dra uppmärksamheten från de mer grundläggande frågorna: historien (hur situationen kunnat uppstå och varför en analys av Östeuropa inte utvecklats tidigare), politiken och ekonomin.

Det kubanska kommunistpartiets tidning Granma betonade den 10 februari 1991 att kongressen måste prioritera ”samhällets ekonomiska utveckling och demokratisering” även ”partiets demokratisering,” parallellt med en ”en bred nationell dialog.” Det är om dessa frågor som ofta mycket livliga diskussioner, ibland väl utanför de givna ramarna, uppstått i de lokala församlingarna.

Öppna partimöten

Om lite är känt om debatterna i de provinsiella församlingarna, finns bättre information om debatterna i Havanna bland intellektuella och yrkesmän inom olika områden, vid universitetet, bland journalisterna, författarna och konstnärerna samt vid Filminstitutet. Dessa öppna partimöten har långt ifrån hållit sig till de bestämda frågorna utan har även tagit upp mer allmängiltiga politiska frågor. I dessa relativt gynnade kretsar – de har bland övriga privilegier också möjlighet att resa, en rätt som majoriteten av ungdomar kräver – står utvidgandet av de politiska rättigheterna i centrum för diskussionerna. Kritiken som förs fram skyr varken pressen, myndigheterna (inklusive Fidel Castro personligen) eller kommunistpartiet. De i stort sett formella folkmaktsorganen (OPP) och Nationalförsamlingen har ifrågasatts; Nationalförsamlingens provinsiella ledarskap och nationella representation väljs via indirekta val men kontrolleras i praktiken direkt av kommunistpartiet. Lokala myndigheter, i vilka delegaterna i princip kan återkallas, är reducerade till att sköta de lokala frågorna.

Problemet med ett enda parti har knappast förts upp, men å andra sidan har monolitism, bristen på respekt för andra åsikter och omöjligheten att uttrycka dem i skritt starkt kritiserats och problem med korruption, dubbelmoral och hyckleri har oavbrutet förts fram.

Hypercentralisering

Många har nämnt den ekonomiska hypercentraliseringen som orsak till vardagslivets svårigheter. Röster har höjts för att legalisera vissa privata verksamheter som t ex en fri marknad för böndernas produkter och för olika typer av hantverk (något som i dag sker i smyg och utan någon som helst kontroll eftersom den statliga sektorns ineffektivitet gör vardagslivet till en plåga).

Talare har på möten understrukit hur svårt och dyrt det är att t ex få tag i en rörmokare utanför normal arbetstid. Myndigheternas förbud leder varken till att privata förmögenheter eller korruption förhindras. Inte heller fungerar den sociala kontrollen. Dessutom leder de till att den statliga sektorns resurser förslösas.

Därför är det nödvändigt att i framtiden dra fram all ekonomisk verksamhet i ljuset i stället för att de drivs under jorden. Byråkratiska orimligheter gynnar i sista hand de en utveckling a v en anarkisk och spekulativ småborgerlig verksamhet. Genom att tillåta denna skulle man åtminstone kunna kontrollera utvecklingen och priserna.

Eftersom ingen officiell förklaring eller sammanhängande analys framställts av krisen i Östeuropa – något som skulle få konsekvenser för det institutionella systemet på Kuba, förs mängder av tolkningar fram.

Öppen bitterhet

Vissa intellektuella visar i dag sin bitterhet öppet, vilket de inte tidigare skulle ha gjort i utlänningars närvaro (privat kritik har alltid existerat).

En som gör det är författaren Lisandro Otero, tidigare ordförande för Kubas författar- och konstnärsförbund. Hans senaste roman Livets träd (som tar itu med byråkratiseringen) har publicerats i Mexiko men inte på Kuba. ”Revolutionen är hjärtslitande, vacker, hemsk. Den utgör slutet på en period och början till en annan. På Kuba har den lett till att vi skapat en nation av något som tidigare endast var en koloni.”

Men kommer revolutionen att överleva? Otero säger: ”Det är mycket svårt att säga. Problemen är många och svåra. Folk är förbannade och osäkra . Vissa håller på att bli våldsamma. Det finns gott om ängslan och irritation. Byråkraterna gör inget. Det är så de skyddar sina poster. Å andra sidan ser du ingen graffiti, inga demonstrationer. Folk känner oro, men de har inte nått brytpunkten…

”Enpartisystemet fungerar inte. Tidigare, under [den störtade USA-stödda diktatorn] Batista, fanns det fjorton partier, men det fungerade inte heller. Något mitt emellan behövs. Vi behöver diskussioner, idéer, en ny dialektik; vi vill inte ha det här förmynderiet. Vi måste stimulera personliga initiativ. Problemet med socialismen är att allt är abstrakt.”

Är Lisandro Otero motståndare till regimen? ”Jag ser mig inte som dissident. Jag tror fortfarande på många av revolutionens idéer. Jag trakasseras inte, jag tvingas inte till underkastelse. De utelämnar bara ditt namn från listan. Jag lever i ett socialt vakuum, i ett tomrum…”

”Jag skriver på mina memoarer. Det kommer säkert att ge mig en massa problem men en konstnär måste tala för sig själv… Man måste nästan ha blivit 60 år för att göra det!”(3)

De intellektuella känner olust. Fallet Otero, en gång en ortodox författare, är inte isolerat. Sedan Kubas Filminstitut för tekniker och skådespelare (ICAIC) fick rätt att fatta sina egna beslut förekommer en kritisk politisk allegori i de bästa kubanska filmerna.(4) Satir över byråkratin, den officiella inställningen och regimens (in)kompetens förekommer i filmer som Supporting roles av Orlando Rojas eller Alice i underlandet av Daniel Diaz Torres i samarbete med den framstående kubanske författaren Jesus Diaz. I den sistnämnda filmen vaknar Alice upp i en by i vilken tronados (ett populärt uttryck för de byråkrater som tvingats lämna sina jobb efter beslut från partihierarkin) omskolas och får uppleva hemska saker.

Det är inte förvånande att ett av de längsta förberedande mötena inför den fjärde kongressen ägde rum vid ICAIC (det varade i tre dagar). En stor majoritet av personalen deltog, flera hundra, både tekniker och artister, såväl medlemmar som icke medlemmar av kommunistpartiet.

Kritisk tradition

Kubanska filmproducenter har en lång kritisk tradition. De drabbades av intoleransen under de mörka åren 1975 till 1985, en period som var starkt påverkad av idéer som anknöt till den ”socialistiska realismen.” Under dessa år bannlystes filmer som Techo och Vidrio av Sergio Giral och romaner som Las iniciales de la tierra av Jesus Diaz.(5)

Men det bör betonas att inom detta område, liksom andra, kan inte repressionen jämföras med den som förekom i Östeuropa. Artisterna är också medvetna om att den inhemska filmens födelse, som blivit internationellt erkänd, är förknippad med revolutionen. Som jämförelse har filmproducenter i exil knappt rönt någon uppmärksamhet.

Den nuvarande öppenheten gynnar både artister och intellektuella – framför allt inom de humanistiska vetenskaperna. Den visar sig i den kritiska forskning, i synnerhet om stalinismen, som förs fram i tidskrifter som Cuadernos de Nuestra America eller Casa de las Americas.

I den politiska press som är knuten till kommunistpartiet märks den emellertid knappast. Den officiella dagstidningen Granma, (om man kan hitta den vilket är svårt med den nuvarande bristen på papper), är torr och trist och även en tidskrift som Bohemia är andefattig. Allt tyder på att såväl dags- som veckopress är strikt kontrollerad. Castro fördömde för några år sedan de kubanska journalisternas ”förtegenhet”. Om detta problem kvarstår är det uppenbart inte journalisternas fel utan den monolitism som skapats av ett partisystem som stryper all offentlig debatt.

Lättrörlig

Ungdomar utgör en annan lättrörlig grupp. Apparaten får betala priset för en stor motsättning: de generationer som fötts efter revolutionen har fått utbildning och tiotusentals ungdomar går vidare till universitet.

Höjningen av den kulturella nivån är verkligen imponerande. De kubanska ungdomarna har Latinamerikas högsta utbildningsnivå, men samtidigt konfronteras de med ett samhälle som blockerar deras möjligheter. Deras förhoppningar möter institutionell tröghet, könsfördomar och kulturella hinder. Sociala framsteg, vilket den föregående generationen fick uppleva, är svårare att genomföra i dagens kristider. Det leder till att vissa ungdomsgrupper marginaliseras och till en apolitisk attityd.

Självmord utgör den sjätte vanligaste dödsorsaken. Enligt Kubas årliga statistik utgörs den mest utsatta riskgruppen av unga flickor som blivit gravida och vars familjer inte kan hantera detta.(6)

Polisattack

De händelser som det franska kommunistpartiets tidning L’ Humanité nyligen rapporterat om är lika oroande – polisen ingrep vid en rockkonsert i Kulturhuset i stadsdelen Playa i Havanna. ”Man såg många jeans och söndersprättade T-shirts, långt hår och en del med ringar i öronen. Men också en del vanliga, ungdomliga rock-fans. Flera kubanska grupper spelade vid konserten, Horus, Red, Metat Oscuro. Kulturhuset ordnar regelbundet sådana konserter och upplåter lokaler till grupper så att de kan repetera utan att några problem uppstått. Flera hundra ungdomar besökte konserten när polisen ingrep för att utrymma byggnaden.”(7)

Enligt den officiella versionen ingrep polisen för att stoppa ett slagsmål. Korrespondenten från L’Humanité, som knappast kan misstänkas för politisk fientlighet, hörde olika versioner och antyder att fientliga slagord mot regimen hördes och för första gången kastades stenar mot polisen. Tidigare polisingripanden, vilka i allmänhet motiverats med problem med alkohol, har aldrig genomförts på liknande sätt.

Visserligen har man märkt spänningar mellan de unga poliserna, som kommer från landsbygden, och ungdomarna i städerna som så ofta klär sig ”amerikanskt”. Detta klädmode är ofta utmanande för en regim vars radikala antiimperialism i sig själv uttrycker en kritik mot hela den amerikanska livsstilen.

Roberto Robaina, ungdomsförbundets sekreterare, bekräftar att kubanska ungdomar opponerar sig mot stereotypier, även revolutionära sådana: ”Denna generation tänker inte bara på att roa sig,” men den måste ”söka sig vägar för att kunna fortsätta det revolutionära arbetet.” Ungdomen är ingen homogen grupp ”och när någon tycker att det är dåligt att bli kritiserad känner jag oro: det visar en brist på förtroende för dagens ungdom att kritisera dem för omogenhet.”

Generationsklyftan

Det finns en klyfta mellan de generationer som radikaliserats i totalt motsatta historiska situationer: Castros generation upplevde den nationella frihetskampens höjdpunkt och segern över nykolonialismen, de nya generationerna upplevde det ”socialistiska lägrets” sammanbrott och den utmaning av etablerade värderingar som det innebar.

Kommunistpartiets ledare riskerar att få betala ett högt pris för frånvaron av pluralism, för monolitismen och institutionernas förstelnande. Eftersom det saknas debatt, former för meningsutbyten och diskussioner, kan ungdomar bli cyniska och apolitiska. Det gäller desto mer eftersom ungdomsförbundets tidning, Juventud Rebelde, som blivit påtagligt öppen, p.g.a. bristen på sovjetiskt papper inte längre kommer ut lika ofta.

Detsamma gäller för det Kubanska kvinnoförbundet (FMC), som leds av Vilma Espin. Trots att hon har ett ärofullt förflutet i Sierras Maestra blev hon först nyligen vald till politbyrån, som fram till dess helt och hållet bestått av män. Kvinnoförbundet har fått utstå mycket kritik, framför allt för att det misslyckats att effektivt bekämpa machokulturen. Kvinnoförbundet uppmärksammade sent kvinnornas radikalisering och ungdomsfrågorna. Sexualmoralen – också synen på den numera tolererade homosexualiteten – förändras också snabbt och generationsklyftan är stor.

Det kubanska samhället har förändrats oerhört på 30 år:
• befolkningen har nästan fördubblats;
• den har urbaniserats (70 procent lever i städerna, 20 procent i enbart Havanna);
• i ett land som 1959 hade 25 procent analfabeter slåss man nu om böckerna.

Mot denna bakgrund är det absurt fortsätta att tillämpa förstelnade strukturer som importerats från Sovjet, att inte respektera olika opinionsströmningar, ungdomens kritiska manifestationer och de nya, om än kätterska, kulturella fenomenen. Hela systemet med ett enda parti där partiet växt ihop med staten (som dessutom inte är förskonad från korruption) utmanas. Det sker i en situation där inga absoluta sanningar förs fram och där motsättningen mellan ord och handling – dubbelmoralen – blir allt tydligare.

Paralyserat

Landets ledare, som reagerar olika beroende på om de representerar olika delar av apparaten eller den castrotrogna kärnan tycks vara paralyserad – detta förklarar utan tvekan varför den fjärde kongressen skjutits fram.

Samtidigt påskyndas händelseutvecklingen under såväl den internationella utvecklingens som befolkningens tryck och de nödvändiga förändringarna kan inte skjutas upp hur länge som helst om mer all varliga omvälvningar skall kunna undvikas.

Enligt den allmänna opinionen (inklusive de mer resonabla exilgrupperna) är ingen av dissidentgrupperna verkligt representativ. Ofta är de i händerna på de mest reaktionära falangerna med bas i Miami och utgör för närvarande inte något verkligt hot mot regimen.
Den mest offensiva kritiken kommer inifrån eller nära kommunistpartiet, ett faktum som skulle gynna en revolutionär pluralism om den fick komma till uttryck i de två stora frågorna i dag: den ekonomiska politiken och demokratiseringen av institutionerna. Till dessa problem finns åtminstone två olika svar: Fidel Castros och byråkraternas, vars främsta drivkraft är hur de skall lyckas behålla sina privilegier.

Pragmatisk

Den pragmatiske och empiriske kubanske ledaren är beredd att göra viktiga eftergifter vad gäller privatiseringar i den svåra situation som landet upplever, i synnerhet som de avtal som med möda förhandlats fram med Sovjet del vis börjat brytas.

Castro handlar motsägelsefullt: Å ena sidan förkastar han ”kapitalistiska mekanismer”, samtidigt som han sluter avtal med utländska monopol. Antalet samriskföretag (joint ventures) ökar, vilket medför att arbetslagar inte respekteras och att ojämlikheten ökar. Detta banar vägen för explosiva motsättningar. Å andra sidan fördömer han att hantverkare och bönder berikar sig, samtidigt som han inte inser att denna privata småföretagsamhet skulle kunna leda till att vardagslivet blev lättare att leva och att de sociala spänningarna skulle kunna minska.

”Korrigerings”-kampanjen har genomgått alla slags förändringar och det är inte mycket som återstår av det ursprungliga projektet. En rad ekonomiska initiativ har undandragits den kubanske ledarens kontroll: monopol på att hålla tal är en sak – ”bara prat” säger en del teknokrater i privata sammanhang – och praktisk handling något annat.

Castros uppfattning om avbyråkratiseringen har fått flera följder: å ena sidan är det en avbyråkratisering från ovan, auktoritär och utan verklig masskontroll och därmed nödvändigtvis bräcklig. Å andra sidan destabiliserar den stats- och partiapparaten på djupet. En apparat som strävar efter att skydda sig – ofta effektivt – mot den kubanske ledarens offensiv. Men han vågar inte tillgripa åtgärder som skulle leda till en effektiv kamp mot den byråkratiska cancersvulst som tär på landet.

Ett bevis på detta är det öde som drabbade de beslutade åtgärder som skulle skära ner antalet byråkrater – en hel del av dem återigen återtagit sina positioner (på en del förberedande möten inför den fjärde kongressen beslutades att upp till 50 procent av tjänsterna skulle avskaffas).

De beslutade förändringarna för hur förtroendevalda inom kommunistpartiet skall väljas – direkta och hemliga val -har fått följder lokalt, men tycks inte ha fått genomslag på den provinsiella eller nationella nivån. De lokala politiska styrkeförhållandena är i stort sett formella, såvida inte valen genomförs på basis av en plattform eller ett mandat. Delegaterna på basnivå har inte kunnat slå igenom i partivalen på provinsnivå, trots att de valts demokratiskt och dessutom ofta varit nya. Det sätt på vilket de politiska debatterna – trots de ursprungliga proklamationerna – har förts, bevisar det.

Nationell debatt

Den l juli 1990 återgav Granma en lång artikel från politbyrån: ”Kommunistpartiet vill ha en bred nationell debatt… Försvaret av socialismen kan inte förenas med en sluten eller stel inställning. Om vi pratar om förstelning så kan vi inte till ytterlighet försvara våra nuvarande metoder.” Uppmaningen till debatt måste tillåta ”att de politiska institutionerna och staten fungerar mer demokratiskt.”

Artikeln betonar ”att ett mötes kvalitet inte alls kan mätas ‘så som vi gjorde förr’, med hur enigt det var eller att inga frågor som kunde betraktas som problematiska eller avvikande fördes fram. Vi skall inte klaga om åsikter som tidigare förtryckts eller motarbetats kommer fram offentligt i dag – de inbjuder till diskussion, för fram nya element och leder till att förvirring och misstag undviks.”

Mötesrapport

Åtta månader senare, i februari 1991, sammanfattade en rapport till partiavdelningen i Havanna vad som hade tilldragit sig i andra avdelningar: rapporten sammanfattade 11 337 basmöten som hållits för att dryfta ca en miljon människors åsikter. Rapporten betonade att en person av femton ”hade tillkännagivit sina åsikter öppet” och att en del ”nyliberala och kapitalistiska förslag” hade förts fram; dokumentet betraktar dem som ”kvantitativt försumbara” och förklarar dem med ”politisk naivitet, förvirring eller att de är inspirerade av ståndpunkter som öppet står i motsättning till partiets politik.”

Enligt rapporten ”förespråkade en del deltagare privatisering av produktion och tjänster, införandet av en marknadsekonomi, återinförandet av en fri bonde-marknad och i ett fåtal fall ett flerpartisystem.”

Det fanns i vissa fall ”en brist på kampglöd eller en viss naivitet” bland kommunister och revolutionärer och ”man var tvungen att genomföra en del analyser i partiets basorganisationer för att klargöra innehållet i dessa förslag… På ett allmänt plan har klargörandena gått fram. Det har emellertid varit nödvändigt att tillgripa disciplinära medel mot några militanter och utdela kritiska anmärkningar till några celler som inte kunnat försvara partiets politik.”

Den breda nationella debatten skulle därför kunna hållas kort och den fjärde kongressen skulle kunna bekräfta den linje som sammanfattas med det kubanska uttrycket ”mas de lo mismo” (mer av samma sak).

Rapporten slutar med att referera inställningen till fyra frågor:
• nej till privatisering;
• nej till marknadsekonomi;
• nej till flerpartisystem;
• nej till entreguistas (kapitulation) för kapitalistiska reformer.

Ingen utmaning

Castro tycks inte vilja gå den enda väg som skulle kunna utmana byråkratins härjningar: förkasta dess privilegier, cynism och korruption. Det skulle innebära att folket ges verklig kontroll över makten (vilket inte Folkmaktsorganen har eftersom de har tömts på sitt innehåll, något som en officiell och offentlig undersökning fastslagit), ett medel att utmana enpartisystemet och det patriarkaliska ledarsätt som castrismen införde.

Det är inte av rent maktintresse som överbefälhavaren motsätter sig förändringar, utan snarare ett övergripande ideologiskt synsätt, som påverkats av militarism och som likställer försvaret av revolutionen med monolitism och en oförståelse för de sociala, politiska och kulturella olikheter som råder på Kuba. Detta synsätt bestrids alltmer. Myten om Kubas homogenitet är förknippad med försvaret av enpartisystemet.

Det stämmer ätten del latinamerikanska ledare inte delar denna vision, t ex ledaren för Tupamaros i Uruguay, Fernandez Huidobro. ”Fidel är oppositionens ledare och allt oftare en ledare i minoritet.”(8) Enligt Huidobro kämpar Fidel ”mot något flyktigt, som befinner sig under honom, men över folket och tycks vara osårbart. Något stort, tjockt, klibbigt och oanständigt.” Men varför, efter 30 år, är byråkratin – för det är den det handlar om – osårbar?

Den allt mer ökande kritiken (som ibland framförs offentligt, vilket är något nytt) av Castro spelar en viss roll. Även i detta fall är vägen till helvetet belagd med goda intentioner. En del personer inom apparaten, vilka blivit djupt oroade sen Ochoa-affären i juli 1989(9), är medvetna om att de kan råka illa ut om det folkliga missnöjet riktar Castros vrede mot dem.

Det är därför som några höga funktionärer – för första gången – privat uttalat sig för ekonomiska reformer, en slags perestrojka och för politiska förändringar, en större öppenhet. Detta skulle minska Fidels roll och öka deras egen. Denna infallsvinkel, vilken i går knappast skulle varit trovärdig, blir det desto mer i dag med tanke på de förändringar som är på gång i det kubanska exilsamhället i Miami.

Florida

Det kubanska immigrantsamhället utgör en ekonomisk och politisk makt i Florida: en och halv miljon kuban-amerikaner bor i Miami. Fram till nyligen var målet för ”det gamla gardet i exil” att genomföra en invasion av Kuba med hjälp av amerikanska marintrupper eller att med hjälp av CIA mörda Castro (vilket de försökt många gånger med illa genomtänkta metoder).

Denna extremhöger skulle aldrig tveka att använda sig av vedergällning, attacker eller mord på dialogueros, de som vill ha en dialog och ”nationell försoning”. Högern ser inte Miami som sin stad och drömmer om att kunna återvända till ”sin” ö.

Dessa människor, en gång i minoritet, håller på att bli dominerande av flera skäl. Å ena sidan för att Sovjet försöker förhandla fram ett fredligt och ekonomiskt fördelaktigt sätt att lätta på den börda som Kuba utgör för dem. Det kalla kriget är slut och Kuba intresserar dem inte längre, men de vill organisera en acceptabel och därmed fredlig övergång för att behålla sin image i Tredje världen. Å andra sidan saknar förhoppningarna om ett våldsamt störtande av Fidel inifrån Kuba grund. Det är som Jacobo Timerman betonar i den spanska tidningen El Pais:
”Ingen i Miami tror längre på att försämrade levnadsförhållanden skulle driva fram ett uppror mot Castro.”(10)

De hypoteser som framkastades för två år sedan har inte bekräftats. Idén om en mordgrupp – eller mer preciserat att Castro skulle arresteras av militären och därefter sändas till Sovjet som en del av en sovjetisk sammansvärjning (en idé som blomstrade efter avrättningen av Ochoa 1989) – saknar trovärdighet. Slutligen – och detta är en verklig förändring – har resorna och kontakterna mellan kubanska familjer i exil och på Kuba fört med sig något nytt (majoriteten av familjerna på Kuba har en familjemedlem i exil).

Fruktar våldsamt slut

Ett stort antal kuban-amerikaner fruktar att krisen skall få ett våldsamt slut och de som är för en dialog vill inte ha en amerikansk intervention – ett nytt Gulf-krig tilltalar dem inte. Faktum är, att under ett inbördeskrig ”skulle USA kunna intervenera. Det skulle vara olycksbådande att se USA överlämna makten till en Endara [den president som tillsattes i Panama efter den amerikanska invasionen], men även till en något klipskare vid namn Valladares.”(11)

En av förutsättningarna för att en eventuell förhandling ska äga rum är att den måste föras mellan kubaner. ”Övergången till frihet och demokrati måste diskuteras av alla kubaner. Nationens öde måste avgöras på Kuba och av kubaner, inte i Moskva eller Washington”, förklarade den kubanska Demokratisk Plattform, som grundades i Madrid i augusti 1990 med stöd av den spanska regeringen. För första gången har ledaren för det spanska socialdemokratiska partiet Felipe Gonzalez tagit kontakt med Castros motståndare.(12)

Eftersom den spanska staten är den främsta bland Kubas europeiska partners har dess beslut säkert anknytning till händelserna vid ambassaderna i juli 1990. Enligt Plattformen är de politiska krafter som skulle delta i denna dialog följande: ”En bred representation av de grupper, rörelser och partier vilka förespråkar en politisk och social förändring på Kuba, en bred representation av exilkubanerna, en delegation från den kubanska regeringen och internationella observatörer som ger sitt stöd till förhandlingarna.” En mycket väl balanserad blandning av politiska strömningar!

Koalitionsregering

För exilkubanerna finns det en rad möjliga lösningar: den bästa skulle vara en koalitionsregering (möjligen ledd av Fidel!). På samma sätt som Humberto Ortega kvarstår som överbefälhavare för armén i Nicaragua skulle Raul Castro kunna göra detsamma på Kuba. Miami skulle inta en bestämd roll och förstärka sin roll som ekonomisk pol genom att investera i hotell och ett andra hem för kubaner i Florida som vill tillbringa veckoslutet på Kuba. Dessutom finns den familjehjälp som exilkubaner ombesörjer (”som turkar, greker eller portugiser utgör i dag”).

Detta scenario är i själva verket bara första steget. Det exilkubanska samhället har förstått att perspektivet på ett beväpnat övertagande utifrån är osannolikt och de har dragit denna slutsats efter vad som hänt i Östeuropa. De förbereder sig nu på en snabb övergång och ytterst en regeringsförändring; en regering som de i dag försöker underminera genom att underblåsa dess egna motsättningar.

Det står klart att det förekommer kontakter mellan Havanna och de mer moderata exilledarna. Men vilka villkor har Kuba ställt för att öppna denna dialog?
• att USAs blockad upphör;
• att Kuba återfår militärbasen vid Guantanamo (mycket viktigt eftersom Sovjet för första gången minskar sina vapenleveranser),
• en eventuell politisk öppning – med respekt för den kubanska regimen— om garantier ges för att all aggression upphör

Det är som Carlos Aldana, ledare för kommunistpartiet sagt: ”Vi vill göra systemet mer effektivt, mer demokratiskt, mer effektivt på det ekonomiska planet. Om ni verkligen vill lämna Kuba ifred, acceptera då Kuba sådant det är – ett underbart uttryck för en världspluralism, om pluralism innebär att olika typer av regeringar accepteras. Då skulle ni se om vårt system kan korrigera sig självt och bli mer demokratiskt. Men om ni tränger in oss i ett hörn, trakasserar oss, förtalar oss och utsätter oss för alla möjliga slags påtryckningar, kan ni inte begära att vi skall fortsätta utvecklas ytterligare i den riktningen än vad det sunda förnuftet och överlevnadsinstinkten säger oss.”(13)

Dystra utsikter

Utsikterna är inte uppmuntrande: Kubas allierade i Centralamerika är trängda. Spanien liksom de viktigaste regeringarna i Latinamerika stöder en dialog efter Miami-modell. Situationen i Sovjet är dyster. Utvecklingen i Albanien och Nord-Korea, den ekonomiska öppningen i Vietnam och de gemensamma påtryckningarna från Sovjet och Washington (efter den förkrossande segern i Gulfkriget) visar hur svårt det är att göra motstånd när man står med ryggen mot väggen. Dessutom är den kinesiska modellen – i vilken ekonomiska friheter kombineras med förtryck som t ex på Himmelska Fridens torg – som skulle kunna tilltala vissa personer inom apparaten, inte tänkbar på Kuba.

Den kubanska regeringen kan inte bortse från riskerna med förhandlingar vars ekonomiska motsvarighet är oklar – vi har redan sett vad löftena om hjälp till Panama och Nicaragua varit värda.

Återvinna initiativet?

I denna svåra situation får man hoppas att Fidel Castros regim kommer att ta initiativet till en institutionell demokratisering på alla nödvändiga sätt – så att den inte införs under förhållanden som den inte alls har någon kontroll över. Det är också ett nödvändigt villkor för att kunna bevara massmobiliseringarna och systemets trovärdighet – kort sagt den revolution som castristerna vill försvara till varje pris.

Janette Habel
Översättning och redigering:
Ingemar Sandström
Översatt ur: International Viewpoint nr 207, 227 maj 1991

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1991

Noter
1. Rapport till Kommunistpartiets rad i Havanna, AFP, februari 1991.
2. Appell till kongressen.
3. Guardian Weekly, 17 mars 1991.
4. Se Paolo Paranuaga, ”Brev från Kuba till ett opålitligt Europa, den kubanska filmens politiska ställning”, i den brittiska tidskriften Framework maj-juni 1991.
5. Utkommer på Acte Sud Editions hösten 1991.
6. Granma, 17 februari 1991.
7. L ‘Humanité, 26 april 1991.
8. Mate Amargo, 13 mars 1991.
9. Se International Viewpoint, nr 173.
10. Jacobo Timerman, El Pais, 16 december 1991.
11. Tidigare polis hos Batista, under många år i kubanska fängelser, där han påstod sig vara förlamad. Han släpptes efter ingripande från president Mitterand, med hjälp av Regis Debray. Han leder USAs delegation till Genéve-kommissionen för mänskliga rättigheter.
12. Den demokratiska plattformen innefattar kristdemokrater, liberaler, socialdemokrater och konservativa, vilka alla får stöd av sina internationella partiorganisationer.
13. Cambio 16, Madrid. Intervjun återgavs i Courier International, 18 april 1991.

”En unik period i fredstid ”på Kuba

Efter det sovjetledda COMECON-blockets sammanbrott har Kuba drabbats av en allt djupare kris. Sedan augusti 1990 har det rått en ”unik period i fredstid”, för att använda Fidel Castros omskrivning för den svåraste perioden under de trettio år som gått sedan revolutionen.

De planer för landets ekonomiska utveckling under 90-talet som gjordes upp inom ramen för den ”socialistiska arbetsdelningen” har blivit mer eller mindre överspelade. Industrialiseringen, som grundades på garanterad sovjetisk olja, skulle koncentreras och specialiseras på:

• sockerrörsprodukter, en viktig industripotential;
• bioteknologi, som stimulerats av kubanska hälsovårdens framgångar (som upptäckten av vaccin mot meningitis B visar);
• tillverkning av delar till informationsteknologi, tillsammans med Östtyskland;
• modernisering av sockerplantagerna;
• teknologisk upprustning av nickelberedningen.

Genom förnyad jakt efter oljefyndigheter och genom att bygga en kärnkraftsanläggning skulle Kuba övervinna sitt allvarligaste handikapp: den nästan totala bristen på energitillgångar. Denna brist har lett till ett kroniskt internationellt beroende, som sockerproduktionen inte kan kompensera p.g.a. råvaruprisernas svängningar på världsmarknaden.

Gulfkriget visade hur bräcklig och spekulativ oljemarknaden var. Iraks erbjudande efter införandet av FNs embargo om att förse världens fattigaste länder med gratis olja väckte genklang: Tredje världens oljeimporterande länder köper små kvantiteter till de högsta priserna eftersom de inte har råd att finansiera kontrakt som löper över lång tid.

Fram till 1989 fanns inte detta hinder för Kuba – det var utan tvekan den största fördelen med den ”broderliga” hjälp, som i andra delar var betydligt mycket mindre ensidig än vad man i allmänhet antar. Knapphet på olja betyder omedelbart kaos i transporter och arbete. Detta påverkar industrin, matproduktionen och de förnödenheter som skall till befolkningen, som till två tredjedelar bor i städerna.

Stor armé

Landets försvar ligger i händerna på en armé som näst efter Brasiliens betraktas som den starkaste i Latinamerika. 15 procent av befolkningen kan på ett eller annat sätt beväpnas och den militära styrkan framställs ofta som ett direkt hot mot USA.

Nyligen talade Jeane Kirkpatrick om faran för att kommandotrupper från Kuba skulle kunna förstöra kämkraftsanläggningen vid Floridas kust.(1) Det politiska syftet är att sätta press på Sovjet att ytterligare dra åt tumskruvarna på Kuba, men det bortser den kubanska arméns grundläggande defensiva karaktär. Dessutom är arméns räckvidd begränsad p.g.a. det nästan totala beroendet av utländsk olja och reservdelar.

Det är därför ingen överdrift att påstå att det är revolutionens överlevnad som står på spel. För första gången utgörs inte hotet av risken för en direkt invasion, utan den mer försåtliga kombinationen av en ytterligt allvarlig ekonomisk kris, en förstärkning av den amerikanska blockaden, extrema svårigheter att kunna leva ett normalt vardagsliv samt reella men alltför ytliga politiska förändringar. Detta kan leda till att befolkningens mest demoraliserade delar revolterar med följder som är omöjliga att förutse.

I åtta månader, med början i maj 1990, förhandlade Kuba med Sovjet innan en tillfällig överenskommelse undertecknades. Tillfällig därför att handeln länderna emellan skall ske på nya villkor, som ännu inte helt bestämts. Den slutliga överenskommelsen gäller enbart för 1991 och förnyade förhandlingar kommer att krävas för att bestämma villkoren för framtida ekonomiska och handelsförbindelser.

Enligt den kubanske utrikeshandelsministern Ricardo Cabrisas beror osäkerheten delvis på att förhandlingarna ägde rum samtidigt som varken planen för 1991 eller den sovjetiska statsbudgeten hade godkänts.(2) Avtalets slutgiltiga utformning är än mer osäkert eftersom förhandlarna måste bestämma viktiga detaljer, t.ex. vissa priser. Men huvudorsaken är att den ekonomiska och politiska krisen i Sovjet gör att avtalen inte blir tillförlitliga.

Det gamla betalningssystemet gällde fram till den 31 mars; därefter måste handeln betalas i hårdvaluta med priser som beräknats utifrån världsmarknadspriserna.(3) Inte heller med detta prissystem, oavsett hur bra det är, kommer Kuba att ha något val när det gäller reservdelar eftersom en stor del av industrin av nödtvång utrustats med sovjetiska maskiner

Sockerpriset

Att ta hänsyn till världsmarknadspriserna för t ex sockerprodukter är inte lätt. Cabrisas har påpekat att detta pris varken återspeglar handeln mellan EG och ACP-länderna (länder i Afrika, Karibien och Stilla Havet) eller handeln mellan USA och dess traditionella handelspartners, som sker med priser som ligger betydligt över världsmarknadens.

Sovjet gick till slut med på att köp fyra miljoner ton socker under 1991 till det förmånliga priset 0,24 dollar per pound (l pound = 454 gram), ett pris som är lägre än under de tidigare avtalen men dubbelt så högt som det nuvarande marknadspriset. Tio miljoner ton olja och oljeprodukter – tre miljoner mindre än tidigare – skall säljas till 20 dollar per fat, något högre än det rådande världsmarknadspriset. Kuba måste betala betala transportkostnaderna med hårdvaluta. Det finns flera begränsningar även för andra viktiga leveranser.

Tidigare hade avtal slutits med 62 sovjetiska myndigheter och 25 000 företag tilläts handla med Kuba.(4) Dessa avtal fungerar inte längre och en bristsituation har uppstått. För att undvika katastrof fick Kuba extra oljeleveranser i januari.(5)

Det mest överraskande politiska utspelet rör avbetalningen av Kubas skuld till Sovjet – Castro har i flera år räknat med att skulden skall avskrivas. Skulden uppskattas till ca 15 miljarder rubel och skall från nästa år skrivas om i hårdvaluta med en ännu inte fastställd ränta. Med tanke på Kubas brist på hårdvaluta har 90-talet börjat dystert, och landets valutabrist kommer att förvärras eftersom man inte längre kommer att få vidareexportera sovjetisk olja.

Livsmedelsproduktionen

Kuba har en stor jordbrukspotential. Men trots verkliga framsteg är varken produktionen av grödor eller kreatur tillräcklig för att kunna föda befolkningen. Det beror på att produktionen av sockerrör och citrusfrukter för export på statsjordbruken prioriterats. Dessutom måste Kuba importera gödningsämnen, utsäde och reservdelar.

Lägg därtill de energikostnader som mekaniseringen av sockerrörsskörden medför (ett sätt att komma till rätta med bristen på arbetskraft på landsbygden). ‘På detta område spelar såväl det internationella beroendet som ekonomiska och politiska beslut en viktig roll.

Importen av livsmedel har minskat betydligt och tillgången har påverkats avsevärt i framför allt Havanna, där ca 20 procent av befolkningen bor. Livsmedelsplanens speciella betydelse förklaras av det akuta behovet av att garantera landets självförsörjning på livsmedel efter de alarmerande bristerna under 1990 vilket försatte hela landet i larmberedskap.

Förseningar av de sovjetiska sädesleveranserna ledde till brist på bröd, samtidigt som bristen på säd till hönsen ledde till kraftigt minskad äggproduktion. Tidigare rådde fri tillgång på ägg men nu är de ransonerade till 4-5 st per vecka. Bulgariska kycklingar och tjeckoslovakiskt öl har inte heller kommit fram och risimporten har minskats trots att riset tillhör basmaten på ön.

Kuba står inte på randen till hungersnöd. Detta beror delvis på att libreta (ransoneringskorten) garanterar att alla får den grundläggande näringen, men framför allt på att kubanerna en gång om dagen äter på kollektiva institutioner, arbetsplatser, skolor os v vilka har sina egna kanaler för att skaffa livsmedel . Inte desto mindre är läget mycket allvarligt – förutom bristerna finns akuta distributionsproblem vilket gör vardagslivet svårt. Att köa kan ta timmar och kräver en avancerad planering; hela familjen tvingas delta (speciellt far- och morföräldrar), ”rotation” skapas med hjälp av kölappar och frånvaron på arbetsplatserna har ökat.

Ransoneringar

Sedan 1990 har antalet ransonerade varor ökats och omfattar 242 olika dagligvaror, t ex skor, kläder, möbler, leksaksbilar och hygienprodukter. För en kort tid sedan blev det omöjligt att få tag i rengöringsmedel, såpa, schampo och rakknivar i vissa delar av landet. Försäljningen av elektriska apparater har också begränsats avsevärt, framför allt för att hushålla med energi och för att det inte finns några pengar att importera dem för. Därför kommer det heller inte att säljas några kylskåp i år på det tropiska Kuba. Luftkonditioneringsanläggningar – ett arv i städerna från den amerikanska epoken – kommer att ersättas med kinesiska ventilationsanordningar och endast nygifta kommer att få strykjärn.

Cykelåldern – med cyklar från Kina – har inträtt. Flera allvarliga olyckor har inträffat eftersom cyklar ett okänt transportmedel på Kuba. I städerna har man tagit sig fram med bilar och på landsbygden med hästar. Antalet tidningar, antalet sidor samt upplagan har skurits ner (utan att innehållet därför skulle ha blivit bättre!).

Bokkris

Pappersbristen har också lett till kris i bokproduktionen. Enligt The Economist (9 feb. 1991) publicerades fram till förra året årligen 500 nya titlar-”öns befolkning är glupska läsare och det säljs så mycket böcker att det Kubanska bokinstitutet varje vecka publicerar en tio-bästa-lista över de mest sålda titlarna.”

Man bör i detta sammanhang komma ihåg, vilket också The Economists Havannakorrespondent gör, att ”1959 var en fjärdedel av befolkningen analfabeter.” Detta visar såväl på hur omfattande de senaste trettio årens kulturella revolution varit som på hur allvarlig krisen är i dag. Kubanska vetenskapsmän försöker finna ett sätt att använda sockerrörsskal för att tillverka papper samtidigt som inga nya böcker trycks. De kvarvarande boklagren försvinner från bokhandlarnas hyllor trots att priset höjts med 50 procent.

Det tydligaste tecknet på hur allvarlig krisen är är den strikta kontroll på försäljning av mediciner, som tillkännagavs av regeringen i mars. Restriktioner kommer att införas på ett stort antal mediciner i de offentliga apoteken, individuella recept kommer att kontrolleras och viktiga ordinationer kommer att ges på sjukhusen. Priset på vissa mediciner kommer att höjas för att hindra all onödig konsumtion. Med tanke på hur stolt Kuba är över sitt sjuk- och hälsovårdssystemet – ett av Tredje Världens mest utvecklade – talar åtgärderna sitt tydliga språk.

Den 17 februari 1991 varnade Fidel Castro för Kuba måste göra sig redo för ”den värsta av alla ekonomiska situationer. Vi måste vinna tid under denna första fas under ‘den unika perioden’ och förbereda oss för den andra och tredje fasen.” Denna tredje fas skulle i värsta fall – om inte ens de nuvarande avtalen med Sovjet respekteras – kunna leda till en slags krigskommunism under fredstid.

För att undvika detta lutar sig de kubanska ledarna mot att handeln med Latinamerika och Kina skall öka, ökad turism, fler joint ventures (samriskföretag) med europeiska länder (under villkor som ännu inte specificerats) och att den amerikanska blockaden skall upphöra (tyvärr fullständigt hypotetiskt). Det är nödvändigt att finna en ekonomisk politik – eller enbart en politik – som leder till att det kubanska folket håller ut till slutet av tunneln och tills den internationella solidariteten visar sig.

Fler joint ventures

Under tiden är det nödvändigt att förbereda sig för det värsta, hushålla på alla områden, speciellt med energi, och vinna tid. Regeringen har redan ändrat sin inställning till delägarskap. Det finns redan många joint ventures inom turism: spanska och kanadensiska företag har varit med om att bygga nya hotell och anställa och avskeda personal efter eget gottfinnande. Men hittills har det inte förekommit utländskt kapital inom industrin.

För första gången har regeringen brutit en trettioårig tradition och tillåtit ett franskt konsortium bestående av Total Enterprise och Compagnie Européenne des Pétroles (CEP)(6) att börja exploatera olja utanför Kubas nordkust.

Sexårskontraktet undertecknades i Havanna i december 1990 med Kubas Union del Petroleo med ekonomiska villkor som inte avslöjats. Kontraktet innebär, enligt en kubansk diplomat, att om lönsamma oljefyndigheter hittas, så ”kommer inkomsterna att delas mellan Compagnie och kubanerna.”(7)

Kuba överväger också att tillåta utländska köpare att äga 49 procent av vissa företag – gränsen är bestämd i lagen om utländska investeringar från 1982. Enligt ordföranden i föreningen för kubanska ekonomer, Luis Cardet Henando, skulle utländska investeringar innebära att det ekonomiska beroendet av en marknad försvinner”, något som Kuba lider av idag. Ett beroende som samtidigt riktat investeringarna till sockerindustrin, sockerrörsprodukter, bioteknologi och ordbehandling inom ramen för COMECON.(8)

Dessutom ägde en annan talande händelse rum i början av 1991: den 16 januari undertecknades för första gångenen fem-årigt handelsavtal med Kina. Efter Östtysklands ”försvinnande” har Kina blivit Kubas främsta handelspartner. En gemensam kommission på regeringsnivå tillsattes 1988, ett år då handeln ökade med 50 procent, och i januari träffades den för tredje gången. Under 1990 uppgick handeln länderna emellan till 578,15 miljoner dollar. En femårig överenskommelse har undertecknats jämte ett handelsfördrag för 1991. Kuba skall leverera socker, citrusfrukter, nickel och, för första gången, kubanska biokemiska produkter.

Enligt det kubanska kommunistpartiets tidning Granma är förhoppningarna stora på samarbetet. Kina har garanterat krediter för tillverkning av cyklar och ventilationsanläggningar och samarbete är på gång inom konfektion, skor, keramik, motorer, verktygsmaskiner, traktorer, livsmedelsindustri, elektronik mm.

Kinas utrikeshandelsminister Li Lan-qing har betonat att skälen för den kubansk-kinesiska handeln är ekonomiska – Kina hoppas kunna utöka sina relationer med Latinamerika, medan Kuba söker en marknad för de produkter som tidigare såldes till Östeuropa. Men han identifierade också en politisk aspekt – vilket kan syfta på betalningssättet som stipulerats i det ännu inte offentliggjorda avtalet.

Traditionellt har handeln mellan de två länderna skett med dollar, men det kan antas att den kinesiska regeringen har gjort eftergifter med tanke på Kubas brist på hård valuta. Sedan mars 1990 har Kina garanterat förmånliga betalningsvillkor samt kreditmöjligheter till Kuba. Men trots den ökade handeln med Kina kompenserar den inte de förluster Kuba lidit på annat sätt.

Turism

Ett tredje sätt att mildra de ekonomiska spänningarna är turismen. Mer än 320 000 turister besökte ön 1989 och under de sex senaste åren har turismen i genomsnitt ökat med tio procent. Regeringen försöker fyrdubbla antalet hotell till 1992, vilket också kommer att leda till fler joint ven-tures med spanska, italienska, österrikiska, franska och finska företag. Men även om antalet turister p.g.a. de låga priserna ökar från Kanada och Europa beroende, så kräver en mer fullständig expansion turister från Kubas närmaste granne, dvs amerikanska turister.

Amerikanska resor till Kuba är emellertid hårt reglerade (dock ej för journalister, kubansk-amerikanska familjer och forskare) och straffen kan innebära 250 000 dollar i böter eller 12 år i fängelse.(9) Även om straffen i stort sett är teoretiska, är de tillräckliga för att avråda de flesta potentiella besökare (i synnerhet som det samtidigt råder blockad).

Sist men inte minst skall man inte underskatta den avundsjuka som kan väckas hos kubanerna av det som en del kallar ”turist-apartheid.” Kontrasten mellan denna privilegierade och skyddade sektor och folkets vardagsbekymmer bär frön till en konflikt.

Teoretiskt skulle Kuba kunna dra fördel av att banden med Östeuropa bryts genom att på nytt knyta an till landets naturliga geopolitiska fält: den latinamerikanska kontinenten. I praktiken är Kuba inte längre totalt isolerat och handeln har utvecklats. Denna utväg är emellertid begränsad eftersom de latinamerikanska länderna själva är alltför skuldsatta och p.g.a. att trycket från den amerikanska blockaden är starkt.

Dåliga grannar

Från Mexico, Venezuela och Colombia skulle Kuba kunna köpa olja och samtidigt få starkt reducerade transportkostnader. Men de vill inte gå med på några som helst ekonomiska eftergifter gentemot Kuba samtidigt som de själva befinner sig i förhandlingar med USA. De förnyade förhandlingarna om San José-avtalet, som gäller oljeleveranser inom regionen, innefattar inte Kuba så länge som vissa villkor inte godtas (villkor som Castro heller inte tycks vara villig att acceptera).(10)

Med tanke på de enorma internationella hindren och dagens ogynnsamma politiska förhållanden skapas den ekonomiska politiken från dag till dag. Tendensen tycks peka mot decentralisering, vilket innebär att kubanska företag som har utrikeshandel får större självständighet gentemot ministerierna, samtidigt som den kubanska Handelskammaren kommer att få en viktigare roll i utrikeshandeln. Skiljedomstolen för utrikeshandeln skall omorganiseras för att ta hand om tvister som kan uppstå mellan kubanska och utländska företag då de gör allt för att kringgå byråkratisk kontroll.

Men huvudproblemet är huruvida decentraliseringen också kommer att gälla socialt och politiskt. Om verklig makt att kontrollera och styra överlåts till såväl företag som lokala institutioner samtidigt som byråkratiskt kaos endast kan förvärra fattigdomen och göra folket ursinnigt. Idén att återinföra en fri marknad för jordbruksprodukter och stimulera bönderna att förbättra tillgången på mat tycks delas av många åtminstone i Havanna.(11)

Undertryckandet av fria marknader rättfärdigades genom de orättvisor de orsakade, men frågan är om den svarta marknadens orättvisor är bättre. Målet är att förhindra profitering på bönder och mellanskikt, men utvecklingen av en underjordisk ekonomi har gynnat ”en tendens mot kapitalism” p.g.a. ”växande kommersiella profiter” (enligt en officiell tapport).

De allvarliga distributionsproblemen är ytterligare en störande faktor. Det finns oräkneliga chistes (skämt) som hånar den statliga sektorns ineffektivitet och slöseri; en sektor inom vilken korrupta tjänstemän, som genom sin teque-teque (jargong) döljer sin dubbelmoral och gjort stora pengar.

Kriminellt utslagna

I rapporten Merkantilism och brott på Kuba: nuvarande och framtida konsekvenser skriver Fernando Barral om ”den konstant ökande brottsligheten i landet, oavsett om det förekommer hårda straff eller om viss brott avkriminaliseras” och om faran för att strafflagen utnyttjas för ”att reducera sociala fenomen till individuella handlingar.”(12)

Barral bedömer att det finns tre delar av befolkningen som är försöker skaffa sig illegala profiter: ”en marginaliserad eller anti-social grupp… .som tycks stärkas genom bestraffning; ett skikt bestående av korrupta anställda och tjänstemän, om blivit kriminella genom ‘sitt tjänstemannauppdrag’; samt ett skikt av nya borgare som består av mellanhänder och legala handelsmän och resterna av den gamla småbourgeoisin.” Den gemensamma nämnaren är att de inte vill ge upp sina egna intressen.

”Så till vida som dessa intressen står i motsats till revolutionens, bildar de en social grupp med en mycket farlig potential och som i en gynnsam politisk konjunktur skulle kunna framkalla en spontan politisk rörelse med en ansenlig kontrarevolutionär dynamik. Enligt vår mening kan det inte uteslutas att de kriminella klasserna i sin helhet kan inta negativa politiska attityder som skulle kunna leda till spontana kontrarevolutionära rörelser. Denna fara är desto större eftersom det finns grupper av intellektuella som vill hjälpa dem till självmedvetande, att identifiera sina intressen, om de förmår övertyga dem om att de revolutionära institutionerna är deras fiende och om de lyckas ge dem en politisk grund och ledare.”

Detta är den explosiva situation i vilken det kubanska kommunistpartiets fjärde kongress skall äga rum. Enligt en del kubaner skall den bli en kongress då man skapar en ”ny grundval,” men ännu har inget datum bestämts.

Janette Habel
Översättning och redigering:
Ingemar Sandström Översatt ur:
International Viewpoint nr 205, 29 april 1991

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1991

Noter
1. Intemational Herald Tribune, 31 mars 1991.
2. Granma, 3 februari 1991.
3. Informe Latinoamericano, 7 februari 1991.
4. A. a.
5. R. Cabrisas, Granma, 3 februari 1991.
6. CEP har specialiserat sig på utvinning och produktion av kolväten, ingår i Interagra-gruppen, och leds av Michel Doumeng, och har även varit verksam i Östeuropa, Laos och Vietnam. Se Investir, 8 april 1991.
7. Financial Times, 8 mars 1991.
8. International Herald Tribune, l april 1991.