Etikettarkiv: Michael Löwy

Inledning till ”Che Guevara” av Michael Löwy

Inledning av Maria Sundvall till den svenska utgåvan av Che Guevara av Michael Löwy.

Samma dag som jag satte mig vid datorn för att börja översätta den här lilla boken, såg jag tre ynglingar på sta’n med T-shirts med Che Guevara på.

Är det betydelselöst? ”En myt utan mening” som Janette Habel befarar i sitt förord. Kanske, kanske inte. Det väcker i vart fall en önskan, att den här boken ska ha något av substans att ge åt dem som bär Ches bild på magen, men som inte ens var födda när Löwy skrev den 1969.

I strömmen av artiklar och böcker inför trettioårsdagen av Ches död, är det här ett av de få verken som analyserar Ches tänkande, inte bara hans spektakulära liv. Det är en lättillgänglig och systematisk genomgång, och oundgänglig för att kunna besvara frågan, om vad Che Guevara har att ge oss idag.

Michael Löwy föddes 1938 i Brasilien, sedan hans föräldrar flytt från det tysk-ockuperade Österrike. Sedan 1961 har han levt i Paris, där han idag är universitetslärare. Han har gett ut en lång rad böcker om Marx, Rosa Luxemburg, Georg Lukacs, marxismen i Latinamerika, befrielseteologin med mera. Han har också hållit täta kontakter med radikala rörelser i Latinamerika, från arbetarpartiet PT i Brasilien till sandinistregeringen i Nicaragua.

På svenska finns böckerna Förtvivlan, förhoppning, försoning (Arkiv, Lund 1986) och Förlossning och utopi (Daidalos, Göteborg 1990). Flera artiklar av honom har publicerats i tidskriften Fjärde Internationalen (numera Röda Rummet), bland annat ”Marxism, modernism och det nya århundradet” (Fjärde Intemationalen 1/1994).

Janette Habel, som skrivit förordet, har deltagit i solidaritetsrörelsen med Kuba sedan sextiotalets början. Hon gav 1989 ut en bok om krisen i Kuba.

Det politiska språket har förändrats mycket sedan 1969. Marxistiska termer som man då kunde använda i dagstidningsartiklar är idag bortglömda. Händelser som då var dagsaktuella är sannolikt okända av dagens Che-tröjebärare. Vi har därför i den svenska utgåvan lagt in ett kapitel med Ord- och namnförklaringar. Vi hänvisar också till kapitlet Några årtal, som vi utvidgat för att ge en något fylligare bakgrund till den tid då Che levde och verkade.

Maria Sundvall september 1997

Che Guevara: etik och politisk kamp

Förord av Janette Habel till Michael Löwys bok Che Guevara – en revolutionär humanist, 1997.

Che Guevara: etik och politisk kamp

1967-1997: han skulle ha varit sextionio år gammal i år. I en världsordning han aldrig kunde ha tänkt sig, på en kontinent som härjats av nyliberalismen, på en ö i dollariseringens tvångströja. Hur kan vi idag utveckla vår syn på Che? Bilden av Che har grumlats i en kaotisk värld, och pendlar mellan misstolkningar och förhånanden. En myt utan mening eller en utopisk myt med totalitära, självdestruktiva drag. För några var han en hjältemodig gerillakämpe men en dålig militär, för vissa en usel organisatör, och för ytterligare andra en självplågande puritan som obarmhärtigt missbrukade makten, och vars ansvarslöshet och politiska orubblighet – utan den smidige Fidel Castros genialitet – skulle ha lett till nederlag för revolutionen i Kuba, lika väl som i Kongo och Bolivia.

Hur ska vi mot slutet av detta sekel kunna förstå betydelsen av en kamp som fördes på sextiotalet, detta revolutionära årtionde? Det hör till förtjänsterna med Michael Löwys bok att den återskapar dessa eldfängda år. Idag vet vi mer om Ches liv, men hans – otaliga -skrifter finns i Kuba och är än idag inte tillgängliga. Hans ideologiska utveckling återstår att utforska.
Hans politiska liv var kort (tretton år från CIA:s seger över president Jacobo Arbenz i Guatemala till Ches död i Bolivia, åtta år i Kuba varav sex efter revolutionens seger) och den historia som han deltog i att skapa accelererade våldsamt. Det gör tolkningen av vissa av hans texter ännu mer komplicerad. Ches tänkande utvecklades hela tiden.

Även om han inte såg sig som teoretiker och även om han aldrig tillhörde ett politiskt parti före sitt engagemang på Kuba är alla vittnesmål samstämmiga: i gerillan i Sierra Maestra, liksom under maktövertagandet, var han en av dem som främst – ja, till och med den som allra mest – drev på revolutionens radikala utveckling. Men hans politiska medvetenhet förändrades på djupet under några år. Det gick knappt sex år mellan hans positiva omnämnande av ”järnridåns” länder i Sierra Maestra (i ett brev till en av 26 juli-rörelsens ledare/ René Ramos Latour, ett brev som han senare skulle kalla för ”idiotiskt”) till den obarmhärtiga kritik av Sovjetunionen och länderna i Östeuropa som han förde fram under åren 1964-65.

I oktober 1960 reser han till Moskva. Kuba förkvävs under den amerikanska handelsblockaden som hade införts 13 oktober. Från sovjetblocket får han krediter och får byta ett stort parti kubanskt socker mot olja (Kina skulle sedan köpa resten av sockret). Han deltar vid årsdagen av den ryska oktoberrevolutionen och hyllas av folkmassan. Han är säker på att ett amerikanskt angrepp är omedelbart förestående (invasionen av Grisbukten ägde rum fyra månader senare) och återvänder till Kuba övertygad om att ”Sovjetunionen och alla socialistiska länder är beredda att gå i krig för att försvara vår suveränitet”.2 I oktober 1962 blir Kubakrisen en svidande dementi av denna illusion. Och gerillakämpen som blivit minister kommer att få egna erfarenheter av den sovjetiska handelspolitiken och av Moskvas diplomati under raketkrisen. Han upptäcker den byråkratiskt auktoritära socialismens trista verklighet och ser makthavarnas privilegier. På industriministeriets konferenser angriper han det man då ännu inte döpt till den ”reellt existerande” socialismen.

Hans iakttagelser stärker honom i en humanism som grundmurats under hans resor i Latinamerika. Som argentinare känner han till president Perons styre med dess korruption och populism. Han kommer senare att upptäcka de privilegier som ges åt ”direktörer” och ansvariga inom partiet. Det är i opposition mot stalinistisk praktik som han vill skapa den ”nya människa”, av vilken man senare gjort en totalitär karikatyr, som han ålägger sig själv som ledare ett exemplariskt uppförande och som han inför frivilligarbetet. Han vägleds av en moralisk syn på maktutövningen vilken också härrör ur en politisk nödvändighet.

När han 1961 tillkännager för sockerarbetarna att bristsituationen kommer att förvärras (kött och mjölk ska ransoneras), ger han ett löfte som väcker deltagarnas entusiasm:
”I den nya etappen av den revolutionära kampen kommer ingen att få mer än andra, det kommer varken att finnas privilegierade ämbetsmän eller storgodsägare. De enda privilegierade på Kuba kommer att vara barnen.”

Befolkningen drabbas redan av många umbäranden och för att kunna göra motstånd mot den amerikanska invasionen fordras det en enorm folklig mobilisering, som inte skulle vara möjlig om det revolutionära projektet saknade stöd. På annat sätt går det inte att förklara segern vid Grisbukten 1961, det första imperialistiska nederlaget i Latinamerika.

Che skiljer sig mycket från de latinamerikanska ledarna, caudillos, med deras korruption och svågerpolitik, och han framstår som en sträng ledare som kräver lika mycket av sig själv som av andra. Anekdoterna är oräkneliga: han drar in det extra matstödet till sin familj, han förklarar offentligt varför han som sjuk provisoriskt förfogar över en bostad vid havet som han inte skulle ha råd att betala med sin lön. Che förstod mycket snabbt nödvändigheten av att bekämpa privilegierna. Enligt honom måste det revolutionära projektet fostra ledare som är fria från all korruption, och för vilka ord och handling stämmer överens. Hans strama livsföring var legendarisk.

Han för en oupphörlig kamp mot byråkratiseringen av den nya administrationen och försöker införa radikalt nya styressätt. Han misslyckas och ”argentinaren”, som vissa ämbetsmän föraktfullt kallar honom, får många fiender.

Ibland har man tolkat hans oförsonlighet i psykoanalytiska termer. Då har man inte förstått att den nya makten på Kuba med nödvändighet tvingas markera ett radikalt brott med den gamla regimens korruption. Annars återställs ”naturens ordning” snabbt. Ett exempel är de gerillasoldater från 26 juli-rörelsen som efter den strategiska segern vid Santa Clara, då Batista besegrats, lade beslag på polisens Cadillacbilar och begav sig till Havanna. De bestraffades omedelbart av Che. Idag sägs de att dessa reprimander, ja till och med stränga bestraffningar, var uttryck för en speciell form av stalinism, ett tropiskt Gulag. På så sätt blandar man ihop allt. Disciplinen inom en gerillarörelse som bekämpar en USA-stödd diktatur och avrättningarna av Batistas torterare i Cabanakasernen efter maktövertagandet ses som första steget mot en förtryckarregim. Man glömmer att Che vårdade de sårade fångarna för att därefter släppa dem, man glömmer hans stränga men gränslösa generositet.

En oavslutad betraktelse

Vid en omläsning av Ches sista texter i den stora offentliga ekonomiska debatten som han förde med anhängarna av de sovjetiska sextiotalsreformerna – vilka förebådade 80-talets perestrojka -, av hans essä Människan och socialismen på Kuba och hans sista tal, särskilt det tal han höll i Alger 1965, framträder en kritisk och profetisk syn på övergångssamhällets problem i Sovjetunionen. I en bok han påbörjade kort tid före sin död, och som han aldrig hann avsluta, skrev han:

”Många överraskningar väntar mänskligheten före hennes slutliga befrielse men – och det är vi övertygade om – den kommer inte att förverkligas om inte de socialistiska stormakterna ändrar sin strategi radikalt. Kommer en sådan förändring att bli resultatet av imperialismens oundvikliga tryck eller av utvecklingen hos massorna i dessa länder, eller kommer det att bli en kedjereaktion av olika faktorer? Historien kommer att ge oss svaret. Vi för vår del drar vårt anspråkslösa strå till stacken och fruktar att företaget ska överstiga våra krafter.”3

Han blev snabbt medveten om de svårigheter Kuba riskerade att hamna i på grund av sitt beroende gentemot sin sovjetiske ”storebror”.

Redan från maktövertagandet hade han förstått, att det var nödvändigt att bryta med den ensidiga sockerodlingen för att minska landets beroende, och att det var viktigt att försöka få igång en mer autonom ekonomisk utveckling. Den vikt som lades vid industrialiseringen var ett uttryck för denna prioritering. Men världsmarknadens järnhårda lagar gav sig snart till känna: produktionen av den främsta exportprodukten, sockerrör, sjönk och kunde inte längre betala för den import som behövdes för den ekonomiska utvecklingen i ett land utan energiresurser, och vars inkomster huvudsakligen kom från odlingen av denna enda gröda, vilken hade införts av kolonisatörerna på 1800-talet. Det blev nödvändigt att korrigera linjen.

”Vi ville accelerera industrialiseringen. Det var en dumhet. Vi ville ersätta all import och tillverka förädlade varor utan att se de enorma svårigheterna med importen av halvfabrikat”, sade Che senare till den uruguayanske författaren Eduardo Galeano.4

Handeln med Sovjetunionen och särskilt oljeleveranserna efter den totala brytningen med USA skulle ge valutastabilitet och en verkligt rättvis handel mellan ett litet ekonomiskt beroende land och en stormakt, som kallade sig socialistisk och som förfogade över kärnvapen och nyss hade kastat sig ut i erövringen av rymden.

Det dröjde inte länge innan Che – till skillnad från andra kubanska ledare – började begripa riskerna och svagheterna i dessa handelsrelationer.

Övergång och underutveckling

Mycket snart började han tvivla om inrikespolitiken. Förslag om att införa marknadsreformer av den typ som förespråkades av sovjetiska ekonomer som Liberman och Trapetsnikov blev föremål för många debatter, samtidigt som landet redan stod inför tvånget att förändra sin utvecklingsstrategi.

Den stora ekonomiska debatten som fördes mellan 1963 och 1965 inom industriministeriet, och därefter inom den kubanska ledningen, handlade om bygget av socialismen, närmare bestämt om villkoren för övergången från kapitalism till socialism på en ö som lider av att vara beroende av en enda produkt, socker, som direkt drabbas av den internationella marknadens tryck och vars utveckling hindras av den blockad som införts av den främsta ekonomiska världsmakten.

Motsättningen gällde värdelagens roll under övergångsperioden, graden av centralisering av företagen, betydelsen av materiella och moraliska incitament. De som betonade värdelagens betydelse gav marknadsmekanismerna en stor roll i den planerade ekonomin. De menade att det var nödvändigt att ge företagen stor ekonomisk autonomi och hävdade att det behövdes penningstimulans för att öka arbetsproduktiviteten. Che och hans anhängare lade framför allt vikten vid ett centraliserat styre, som skulle kunna ta hänsyn till den ojämna utvecklingen i landet. Så var till exempel telekommunikations- och transportnätet utvecklat samtidigt som det rådde en dramatisk brist på arbetskraft, och blockaden, den låga utvecklingsnivån och särskilt valutabristen gjorde det nödvändigt med en rigorös kontroll av tillgångarna.

Han hävdade att företagens finansiella autonomi äventyrade de nationellt beslutade prioriteringarna och gynnade vissa skikt. Företagens autonomi riskerade också att göra direktörerna mer självständiga i frågor om investeringar och löner, och den kunde på så sätt leda till en ojämlik och obalanserad utveckling. Om arbetet bara skulle organiseras utifrån ekonomiska incitament, fruktade han konsekvenserna och menade att det med nödvändighet skulle leda till sociala klyftor.

Han skrev profetiskt:
”Man talar om marknadsteorin. Varje marknadsorganisation syftar till materiella incitament […] och det är alltid direktörerna som tjänar mest. Det räcker att se på DDR:s senaste planer, och den betydelse man ger åt företagsledningen, eller snarare åt den lön direktörerna får för att leda företagen.”5

Tjugo år senare såg vi konsekvenserna av detta då folkmassorna reste sig i Östtyskland, trötta på den ekonomiska nedgången, på bristen på politisk frihet och på de korrumperade ledarnas privilegier.

Che vägleddes av en skarp antibyråkratisk känslighet, och använde sociala och politiska argument när han uttalade sig mot att prioritera marknadsrelationer under uppbygget av socialismen – men det innebar aldrig att han hade några illusioner om att det skulle gå att plötsligt avskaffa marknadsrelationerna. Fjärran från den karikatyr man gjort av hans ståndpunkter, hävdade han behovet av moraliska incitament, som han såg som kollektiva stimulanser till arbete, och som skulle kopplas till en lönepolitik som gynnade utveckling av kompetens. Det viktigaste var att ”på rätt sätt välja medlet för massornas mobilisering” – utan det var socialismen enligt honom dömd till nederlag.

Jämlikhetsreformerna och socialiseringen av ekonomin – vilken utan tvivel hade drivits för långt – hade varit avgörande för det folkliga motståndet. Gentemot de utländska angreppen byggdes det upp en ny värld, som det tycktes värt att kämpa för. Men han hävdade rätten att ta fel och preciserade att om hans uppfattningar skulle visa sig vara ”en farlig broms för produktivkrafternas utveckling, kommer beslut att fattas om att bryta och falla tillbaka på mer beprövade tillvägagångssätt”.6

Utvecklingen av det revolutionära medvetandet och den ökade utbildningen skulle bidra till att skapa en kommunistisk inställning till arbetet (och därför satte han själv ett exempel inte av självplågeri utan av nödvändighet). ”Skapandet av en ny människa och teknikens utveckling” skulle hindra att övergången till socialismen gick fel. Förhållandet mellan socialismen och människan stod i centrum för hans tänkande. Människan sågs som revolutionens huvudfaktor, ”aktören i det egendomliga och gripande drama som uppbygget av socialismen utgör”. Skolning och medvetande utgjorde hjärtat i detta mer rättvisa samhälle.

”I denna period av socialismens byggande kan vi bevittna den nya människans födelse. Hennes bild är ännu inte fullständigt fixerad och den kan aldrig bli det, eftersom denna process sker parallellt med utvecklingen av nya ekonomiska strukturer. […] Det är människan av det kommande tjugoförsta århundradet som vi måste skapa, trots att det ännu endast är en subjektiv icke-systematiserad strävan.”7

Så Ches utgångspunkter var inte stalinistiskt förvrängda utan humanistiska och revolutionära. Men det är sant att han alltför mycket betonade den ekonomiska kritiken av marknadsrelationernas tyngd och otillräckligt framhävde det sovjetiska politiska systemets karaktär av förtryckande polisstat. Det är utan tvekan en av de största bristerna i hans tänkande. En av hans levnadstecknare, Roberto Massari,8 understryker (i likhet med journalisten K.S. Karol) de svagheter i Ches analys, som flera av hans tal och texter fram till ungefär 1963 vittnar om. Denna svaghet åtföljs av en viss naivitet, särskilt i hans omdömen om ledningen i det gamla Folkliga socialistpartiet (PSP).

Det är först 1966, när han kommenterar den sovjetiska handboken i ekonomisk politik, som han fördjupar sin teoretiska betraktelse. Han skriver då:
”Stalins förfärliga historiska brott” kommer att visa sig vara ”att han föraktat den kommunistiska skolningen och infört obegränsad ledarkult.”9

Mot dogmatismen

”Ett uppror mot oligarkierna och mot de revolutionära dogmerna.” Det var så han i sin dagbok i Bolivia hyllade minnet av 26 juli-rörelsen. Han kritiserade livligt ”den skolastik som hämmat den marxistiska filosofins utveckling och förhindrat en systematisk behandling av denna period, vars politiska ekonomi inte analyserats”. (Människan och socialismen på Kuba).10

Hans uppfattning om ett avantgarde, vars ledare skulle vara föredömen vittnade om en kritisk men ofullständig syn på partiets roll och plats i förhållande till massorganisationerna. Han ironiserade:
”Partiet har redan beslutat för dig och du har inget annat att göra än att svälja det.”11 Och han slog fast:
”Vi skall inte skapa löntagare som underkastar sig det officiella tänkandet, inte heller stipendiater som lever gott på sina stipendier och utövar en frihet inom citationstecken.”12

Men han analyserade inte det enda och statsbärande partiets missgärningar – därtill var hans erfarenhet av sex år i den kubanska statens ledning för kort. Han var präglad av kriget, av den omfattande konflikten med Washington och av det specifika i de kubanska lärdomarna.
I Sierra Maestra hade han gått emot 16 juli-rörelsens avdelningarna i städerna, vilka sågs som en högerströmning. Fram till 1965 fanns det tre olika politiska strömningar (26 juli-rörelsen, PSP och Revolutionära direktoratet13), vilket visade sig vara ett hinder för revolutionens enhet. Det enade partiet bildades inte formellt förrän 1975, vid det kubanska kommunistpartiets första kongress – så stora var svårigheterna att enas. I det krigsklimat som rådde under revolutionens första år var det väsentliga att härda ut. Pluralismen sköts på framtiden.

Inte desto mindre praktiserade han en i grunden annorlunda politisk stil än den som den nya makten införde. Under det första nationella produktionsmötet 1961 är det öppenheten som råder. Misstagen och de ansvariga nämns offentligt: ”Ni har just tagit emot mig med varma applåder […] Men jag vet inte om det är som konsumenter eller som medbrottslingar […] Jag tror att det snarare är som medbrottslingar”, förklarar han inför 3 500 regeringstjänsteman.

Han var den ende – och det ledde till kritik – som i industriministeriets tidskrift lät föra en offentlig och motsättningsfylld debatt om landets ekonomiska system. Ministeriet var för övrigt en tillflykt för dem som avlägsnats från andra ansvarsposter. Så anställde han till exempel den förre kommunikationsministern Oltuski sedan denne fått lämna regeringen i juli 1960. Det är så mycket mer betydelsefullt, som Che hade fört en hård debatt just med Oltuski under upproret. Oltuski var medlem av 26 juli-rörelsens vänsterflygel och bedömdes som alltför antisovjetisk vid denna tid, då närmandet till Sovjetunionen stod på dagordningen.

Che vägrade på samma sätt att ge efter för påtryckningarna från en facklig ledare, som krävde att en bankanställd som anklagades för att ha varit Batistaanhängare skulle avskedas. Che försvarade bankmannens heder och avvisade redan från början varje ansats till häxjakt.

I en mycket klargörande text (Un pecado de la revolucion, ”En revolutionssynd”) påminner Che om de misstag, som han menar att man gjort gentemot den ”andra Escambray-fronten”,14 som marginaliserades under marschen mot Havanna. Han menar att dessa misstag ledde till att många medlemmar lämnade rörelsen. Denna självkritiska betraktelse om enhetsarbetet före maktövertagandet är den enda självkritik som överhuvudtaget hittills publicerats.

Han var mer medveten än alla andra ledare i tredje världen vid den tiden om den reellt existerande socialismens skavanker. Han var fientlig till byråkraternas kodade språk och drog sig därför inte för att framföra sin kritik offentligt och i hårda ordalag. I ett offentligt tal i Alger 1965 (hans sista officiella tal som kubansk representant) angrep han på ett afroasiatiskt seminarium den sovjetiska ledningens ”tysta samförstånd” med den imperialistiska utsugningen och bevarandet av den ojämlika handeln. Det var också för att han förutsåg de helvetiska svårigheter som bygget av socialismen på en enda ö skulle möta, och insåg behovet av andra revolutionära segrar, som han i sitt budskap till Tricontinental-konferensen lanserade det berömda slagordet ”Skapa två, tre, flera Vietnam” – ett slagord som ofta karikerats. Han upprördes av ”den batalj av krokben och invektiv som redan för tämligen lång tid sedan inleddes av representanter för det socialistiska lägrets två stormakter” och greps ”av ångesten i detta mänsklighetens ödesdigra ögonblick” gentemot ”Vietnams ensamhet”.15 Med klarsynthet förutsåg Che den historiska utvecklingen och faran med isolerade uppror i en värld som under kalla kriget tragiskt dominerades av imperialismen och stalinismen, och där den senares undergångsväg redan var utstakad.

Från 1962., ett år efter det officiella utropandet av den kubanska revolutionens socialistiska karaktär och två år efter upprättandet av privilegierade förbindelser med Sovjetunionen, hade raketkrisen rubbat hans förtroende för alliansens hållbarhet och stödets pålitlighet. Han hade fått i uppdrag att förhandla med Moskva om militärt stöd gentemot de allt tydligare hoten om amerikansk intervention efter misslyckandet i Grisbukten 1961. Förslaget att installera kärnvapen på Kuba – ett förslag som Moskva hade ansvar för – syftade till att avskräcka Pentagon från att utlösa ett sådant angrepp. Men i själva verket rubbade förslaget atomvapenjämvikten, eftersom närheten till USA:s territorium innebar att en sovjetisk attack skulle kunna komma mycket snabbare och amerikanerna inte skulle kunna svara lika effektivt. Hotet om kärnvapenkrig ökade. Kennedy krävde att raketerna skulle dras tillbaka och hotade med en termonukleär konflikt: världen stod vid randen av krig. Den sovjetiska regeringen accepterade att montera ned de offensiva vapnen under amerikansk kontroll.

Men tillbakadragandet av raketerna och förhandlingarna mellan Chrusjtjev och Kennedy skedde i den sovjetiska diplomatins byråkratiska tradition utan att rådfråga någon, och med totalt förakt för den kubanska suveräniteten. Kubanerna blev oerhört överraskade och indignerade och oktoberkrisen (”de ljusa och svåra dagarna” som Che skrev i sitt avskedsbrev) utgjorde utan tvivel den första sprickan i relationerna mellan Kuba och Sovjetunionen.

Sovjetunionens utrikespolitik – och särskilt det småsnåla stödet till det vietnamesiska folket – skulle komma att förstärka hans alltmer kritiska syn på det socialistiska lägret.

Den mystiska avfärden

Hur ska vi förstå hans avresa från Kuba? Var det övertygelsen om att det var omöjligt med vidare utveckling för en isolerad ö? Var det en önskan att bege sig ut i striden igen? Var det viljan att bryta det kubanska beroendet av Sovjetunionen, en vilja som han delade med Fidel Castro? Den arbetsdelningen mellan statsmannen och upprorsmannen var kanske resultatet av en kompromiss. Men den arbetsfördelningen räcker inte för att förklara de sprickor och konflikter som fanns före hans avresa, och den räcker inte för att förstå vad som hände senare. Är han medveten om att han allt mindre passar in i det politiska system som håller på att upprättas? Hans krav irriterar ämbetsmännen och de politiska ledarna. Hans livsstil är en utmaning mot den nomenklatura som håller på att födas och vars inkompetens han kritiserar. Bristen på ekonomiskt utbildade ledare är katastrofal, men han anklagar också sig själv för att vara ansvarig för misstagen:

”Vi är skyldiga och det måste vi säga öppet. Vill arbetarklassen döma oss för det? Må den fördöma oss, må den ersätta oss, må den avrätta oss, må den göra vad den vill. Där ligger problemet.”

Han angriper de fackliga ledarna, som i flertalet fall inte har någon massbas och tror sig bara ha rättigheter och inga skyldigheter. Han hävdar:

”I den här situationen skulle fackföreningarna kunna upphöra att existera och överföra sina funktioner till kommittéer för arbetets rättvisa. Bara den fackliga byråkratin skulle ha något emot det, eftersom den skulle tvingas återvända till produktionen […] de mest berörda svarar på detta att de har varit fackliga ledare i arton år.”

På samma sätt angriper han mycket tidigt urartningen hos Kommittéerna till försvar för revolutionen (CDR), vilka han ser som ett fäste för opportunister. Han påminner medlemmarna i säkerhetstjänsten om att ”kontrarevolutionär är någon som kämpar mot revolutionen, men den som använder sitt inflytande för att få en bostad och därefter skaffar sig två bilar, den som bryter mot ransoneringen, som äger allt det som folket inte har, är också en kontrarevolutionär.”

Den biografi som nyligen publicerades av Paco Ignacio Taibo II illustrerar mycket väl den växande spänning som skapas av klyftan mellan bristande ekonomiska och mänskliga resurser och nödvändigheten av snabb utveckling i ett land under angrepp utifrån.

”Vi befinner oss i en svår situation; vi kan inte unna oss lyxen att bestraffa misstagen, kanske kan vi det om ett år. Vem ska avskeda industriministern som i november skrev på en plan för att producera 10 miljoner skor och några andra dumheter?”

Han tycks förbrukas i en utmattande strid och skärper sin kritik och sin självkritik mot ett alltför krävande funktionssätt:
”Beslut som ska verkställas, uppgifter som inte diskuteras […] till slut ser vi inte folk som mänskliga varelser utan som soldater, som nummer i ett krig som det gäller att vinna. Spänningen är så stor att vi inte ser något annat än målet […] och vi glömmer så sakta den dagliga verkligheten […] Vi måste göra något för att det här ministeriet ska bli lite mer mänskligt.”16

Che slåss på alla terränger. Samtidigt som han genomför en omorganisering inom industrin deltar han i teoretiska debatter om sökandet efter en annan socialism, allt mer övertygad om Sovjetunionens misslyckande. Men den ekonomiska debatten – som handlar om Kubas utvecklingsstrategi – sluter med ett nederlag för Che. Han ger sig av på en lång resa. Det mycket Moskva-kritiska tal som han håller i Alger tas illa emot. Flera vittnesmål bekräftar det17 och talet kommer aldrig att publiceras i sin helhet i den kubanska pressen. En av attachéerna vid den sovjetiska ambassaden som idag lever i exil (och som vill förbli anonym) bekräftar att den sovjetiska regeringen meddelade, att ett sådant tal från en kubansk ledare var oacceptabelt. Che togs emot av Fidel Castro på flygplatsen, och stängde in sig med honom under två dagar – efter det uppträder han aldrig mer offentligt.

En månad senare avreser han i hemlighet till Kongo. Att Havanna såg Afrika som en av de viktigaste terrängerna i konflikten mellan tredje världen och imperialismen på sextiotalet står bortom tvivel. Men det är tveksamt om Ches deltagande fanns med i de ursprungliga planerna. Bortsett från de diplomatiska problemen, måste hans närvaro skapa svårigheter för de afrikanska ledarna (bland dem Kongos nuvarande ledare Laurent-Désiré Kabila), som inte drog sig för att tala om det. Även om den kubanska utrikespolitiken vid den tiden var djärv – och den var verkligen utomordentligt djärv – verkar det inte troligt att man tänkt, att den främste kubanske ledaren efter Fidel Castro skulle delta. Enligt Taibo II tog Che i februari 1965 upp med Nasser, att han eventuellt skulle delta i kampen i Kongo, men gav upp idén sedan han övertygats av den egyptiske ledarens argument. Hur ska man förklara denna tvekan och dessa omsvängningar som var så föga typiska för hans person?

Några månaders deltagande räckte för att han skulle inse hur orealistiskt företaget var med tanke på de afrikanska befrielserörelsernas svagheter. Han beslöt att organisera reträtten. En inställning som motsäger att han skulle ha drivits av böjelser för ”självmord”. Han gick emot Fidel Castros förslag att skicka ytterligare kubaner.18 Han är realistisk och pragmatisk och bedömer reträtten som oundviklig. Hans dagbok i Afrika (som han ville kalla ”Minnen från det revolutionära kriget: Kongo”) publicerades endast i delar, trettio år senare. Hans korrespondens med Fidel Castro är okänd.

Han stannade flera månader i Prag, ”ett säkert ställe där han ska bestämma sig för vad han vill göra”.19 Hans närvaro är hemlig, eftersom han misstror den tjeckiska säkerhetstjänsten djupt. Man vet inget om motiven för denna långa vistelse eller om de brev han skickar till Fidel Castro. Han återvänder i hemlighet till Kuba och tränar sig några månader underjordiskt.

Hur förbereds avfärden till Bolivia i slutet av 1966? Hur ska man förklara den roll som det bolivianska kommunistpartiet får, trots att deras relationer sedan tidigare är konfliktfyllda? Che mötte 1964 på Kuba ledaren för en utbrytning ur bolivianska kommunistpartiet vilken förespråkade väpnad kamp, och redan det hade lett till generalsekreteraren Mario Monjes vrede. Denne uteslöt andra bolivianska vänsterkrafter innan han övergav gerillan.20

Hur ska vi förstå bristerna, ”planernas avsaknad av genomskinlighet och deras tvetydighet”, enligt Taibo II, när vi vet hur sträng och minutiös Che var? Den franske förläggaren Francois Maspéro upptäckte senare, att han själv var den främste stöttepelaren i det utländska nätverket. Regis Debray reste för att rekognoscera och studera terrängen – ett tungt ansvar för en fransk student vars bedömning sedan kom att ifrågasättas.
Enligt Taibo II som citerar en ClA-rapport skulle CIA ha blivit informerade redan i slutet av 1966 om förberedelserna för gerillan.21

Räcker det oförutsedda händelseförloppet med den för tidiga upptäckten av träningslägret, vilket tvingade gruppen ut i oförutsedda strider, som förklaring till de dramatiska händelserna och den slutliga utgången? Ingen kan svara på den frågan idag.

Deformerad och mumifierad överlever Che. Efter Berlinmurens fall, i ruinerna av 1900-talets revolutioner. Besegrad och segrare. Var ligger kraften i hans budskap? En övertygelsens man, krigsledare och misslyckad poet, upprorisk och engagerad, minister och därefter gerillasoldat. Han förkroppsligar föraktet mot makten, han återupprättar politiken. Det har inte funnits, det finns inte någon ”guevaristisk” modell för uppbygget av socialismen. Men det finns ett sökande efter andra samhälleliga organisationsformer, ett samhälle till nytta för los de abajo (dem där nere) och inte los de arriba (de där uppe), som man säger idag i Latinamerika. Bärare av en moralisk syn på makten, politisk ledare av en ny typ vars ord och handlingar stämmer överens, vildsint kritiker av socialismens avvikelser – det som gör honom modern är denna blandning av humanism och integritet. ”Guevara har anlänt, slut på maskeraden”, skrek redan demonstranterna i Montevideo 1961…

Janette Habel
Maj 1997

Noter
1. 26 juli-rörelsen, har fått namnet efter det datum — 26 juli 1953 – då Castro och hans anhängare genomförde attacken mot Moncadakasernen. Se avsnittet ”Några årtal”.
2. Paco Ignacio Taibo II, Ernesto Guevara también conocido como el Che, Ed. Planera 1996. Citaten i den här boken från den franska översättningen, Ed. Métaille/Payot 1997.
3. Opublicerad text. Källa: Carlos Tabladas manuskript.
4. Taibo II, s. 42.4. Den politik Che beskriver här kallas ”importsubstitu-tion” och rekommenderades vid den här tiden av FN för Latinamerikas länder.
5. Ernesto Che Guevara, Ecrits d’un révolutionnaire. Ed. La Bréche, Paris 1987.
6. Bettelheim, Guevara m.fl. Planeringsdebatten på Kuba, Rabén & Sjögren, Stockholm 1972., s. 57.
7. Guevara, Vi skall segra!, artikeln ”Människan och socialismen på Kuba”, Rabén & Sjögren, Stockholm 1968, s. 133.

8. Roberto Massari, Che Guevara pensiero e politica dell’utopia. Ed. Asso-ciate, Rom 1987.
9. Opublicerade kommentarer till Sovjetiska vetenskapsakademiens handbok i politisk ekonomi. Citeras i Juan Antonio Blanco, Tercer Milenio, s. 83, Havanna 1995.
10. Vi skall segra!, s. 130.
11.Opublicerat, ur Tabladas manuskript.
11. Vi skall segra!, s. 134.
13. Revolutionära direktoratet, en studentorganisation som deltog i kampen mot diktaturen.
14. Den andra Escambrayfronten, en utbrytning ur Revolutionära direktoratet, bildades under ledning av Eloy Gutierrez Renoyo. Den uteslöts under marschen mot Havanna, samtidigt som Che hade lyckats ena alla rebellstyrkor i regionen. Det tycks ha varit Fidel Castro som fattade beslutet.
15. Debray, Guevara m.fl. Kontinent i uppror, Rabén & Sjögren, Stockholm 1967, ur artikeln ”Vietnam får inte lämnas ensamt!” s. 144.
16. Citaten i detta stycke från Taibo II.
17. Raul Roa ringer upp Che när denne återvänt till Havanna (i mars 1965) för att be honom ta emot journalisterna Huberman och Sweezy samt för att gratulera honom till talet i Alger. Che svarar: ”Det är nästan ingen jävel utom du som gillar det talet.” (Muntlig redogörelse. Paris 1997.)
18. Framgår av utdrag ur Ches dagbok, som publicerats i Taibo II m.fl. L’année ou nous nettons nulle part. Ed. Métaille, Paris 1995.
19. Enligt en kubansk säkerhetsagent, citeras i Taibo II. zo. Taibo II, s. 614. ii. Taibo II, s. 635.

Ekologi och socialism

Resolution och inledningstal från Fjärde Internationalens 15:e världskongress år 2003

Ekologi och socialism, resolutionen på svenska

Ekologi och socialism, inledningstal av Michael Löwy (engelska)

Ekologi och socialism, resolutionen på engelska