Etikettarkiv: Militärkupp

Chile – vilket motstånd

Att försöka beskriva motståndet i Chile idag leder lätt till en känsla av att jaga sin egen skugga.

Det är uppenbart att juntan är isolerad i Chile. Kanske mer än någonsin tidigare. Under de dryga tre år som gått sen kuppen har stora delar av de sociala skikt som i början stödde juntan – fr a bland de som politiskt artikulerade sig genom det Kristdemokratiska partiet (DC) – i allt högre grad direkt drabbats av den ekonomiska krisen och i olika former vänt sig mot juntans politik. Eller delar av den.

Samtidigt har något av den skräck och rädsla som den våldsamma repressionen gav upphov till börjat släppa. Folk pratar mer öppet. Den isolering som följde av skräcken börjar luckras upp.

Det råder ingen tvekan om att juntans sociala bas har minskat drastiskt sedan september 1973.

Det är också uppenbart att det finns ett motstånd i Chile. Men att göra en konkret beskrivning av detta motstånd; att analysera dess karaktär, peka ut de viktigaste tendenserna och söka konkretisera dess perspektiv, känns ändå näst intill hopplöst.
För att tala med Strindberg: ”Den är som ålen. Tar man åt huvet får man fatt i stjärten – ifall man får fatt i’n.”

Naturligtvis beror det på svårigheterna att få tag i information. Censuren är effektiv på alla nivåer. Repressionens effektivitet och de krav det ställer på ett strikt underjordiskt arbete från partiernas sida gör att informationen rör sig långsamt även inom partierna. Det tar lång tid för information från en del av landet att komma till en annan – det är svårt att centralisera informationen och skapa sig en övergripande bild av läget.

Motståndskommittéerna – motståndets verkliga grundval

Men det är ändå inte det främsta hindret. Vad som gör att man kommer att känna sig som en ålfångare är istället detta:

”Tusentals motståndskommittéer byggs underjordiskt upp över hela landet – på fabriker, jordbruk, universitet, skolor, gruvor m m. Inom dessa motståndskommittéer kämpar medlemmar i UP-partierna, MIR-anhängare, progressiva kristna och breda folkliga sektorer utan partitillhörighet sida vid sida till försvar av massornas levnadsnivå och för att upprätta de demokratiska rättigheterna. Under kampens gång kommer motståndskommittéerna att samordnas till en enad nationell motståndsrörelse och skapa en folkets revolutionära armé, den kraft som slutgiltigt kommer att krossa borgarklassens militärapparat och garantera ett socialistiskt Chile.” (1)

Dvs den uppfattning om vad motståndet i Chile är – fr a som den framställts i Chilebulletinen.
– Men, det här citatet är ju gammalt! Det skrevs för två år sedan, utropar någon. ”Idag har vi en mycket mer realistiskt uppfattning om läget”.

Fan tro’t. Så här skrev Chilebulletinen i det sista numret före Chilekommitténs förra kongress:

”Till stor del initieras eller organiseras detta motstånd av de s k motståndskommittéerna. Dessa omfattar upp till sju (!) personer och organiseras underjordiskt från basplanet på arbetsplatser och inom bostadskvarter (É) Motståndskommittéerna utgör basenheten inom den folkliga motståndsrörelsen och har som sådana såväl politiska som militära uppgifter. (…) Motståndskommittéerna är öppna för såväl partilösa som för medlemmar ur vänsterpartier och Kristdemokraternas vänsterflygel. Många – också kommunister och kristdemokrater – har anslutit sig till motståndskommittéerna i den aktiva kampen mot militärdiktaturen. Den enhet som ännu inte kunnat uppnås på partinivå kommer alltså många gånger till konkret uttryck på basnivå genom motståndskommittéerna och deras arbete.” (2)

Och så här stod det i nummer 5/76:
”Motståndskommittéerna organiseras inom fabriker, jordbruk, slumstäder, skolor och universitet. I frånvaro av en enad vänsterfront är de motståndets verkliga grundval i kampen mot Pinochets militärdiktatur. Bakom motståndskommittéerna står främst MIR, MAPU, Kristna Vänstern och sektorer ur Socialistpartiet, men de stöds i praktiken av medlemmar ur alla de chilenska vänsterpartierna och även av medlemmar i Kristdemokratiska Partiets demokratiska vänster. Till motståndskommittéerna sluter sig också många juntamotståndare som inte är medlemmar i något parti,” (3)

…och början till Folkets Revolutionära Armé?

Det finns också med passusar i de senare artiklarna som tar upp andra uttryck för motståndet än motståndskommittéerna. Företeelser som folkliga matsalar, mödracentra, idrottsklubbar, fackföreningar, verkstäder för arbetslösa nämns bl a. Men någon tvekan om att det organiserade motståndet är detsamma som motståndskommittéerna råder det inte. Uppfattningen om hur motståndet utvecklas är densamma. Även om man nu accepterar att det kanske inte har skett en utveckling av motståndskommittéerna av den omfattning som först gjordes gällande, så råder det ingen tvekan om att det är så det kommer att bli. Det som inte var sant igår kan bli det imorgon.

Det är den föreställningen om motståndets utseende man måste brottas med och komma förbi för att förstå vad motståndet är i Chile idag. Det hjälper inte så mycket att det i de senaste numren av Chilebulletinen publicerats reportage från Chile som försöker beskriva de olika formerna för motståndet och under vilka villkor det utvecklas (4). För trots att motståndskommittéerna knappt nämns i dessa reportage så bryter de heller inte med föreställningen om att det verkliga, det organiserade motståndet, det som ger perspektiv för kampen, är det som utvecklas av motståndskommittéerna. Det är motståndskommittéernas utveckling som är bestämmande för hur de övriga formerna kommer att utvecklas; dessas betydelse ses helt i förhållande till motståndskommittéerna.

Kanske är det en personlig tolkning. Men det faktum att motståndskommittéernas roll, som de tidigare beskrivits, aldrig någonstans direkt och öppet ifrågasätts gör att den vision om motståndets utveckling som de skapat – utanför Chile är det kanske bäst att tillägga – finns kvar.

Det är det som gör försöket att beskriva motståndet till en ålfångarliknande sysselsättning. Tar vi åt matsalarna får vi fatt i motståndskommittéerna. Tar vi åt fackföreningarna får vi fatt i motståndskommittéerna.

Men lika lite som ålens stjärt är detsamma som dess huvud, lika lite är motståndskommittéerna detsamma som motståndet. Att begreppet motståndskommittéer fått denna genomslagskraft har naturligtvis att göra med den intensiva propagandan, men fr a måste det förstås utifrån den strategiska uppfattning som ligger bakom:

”Under kampens gång kommer motståndskommittéerna att samordnas till en enad nationell motståndsrörelse och skapa en folkets revolutionära armé, den kraft som slutgiltigt kommer att krossa borgarklassens militärapparat och garantera ett socialistiskt Chile.”

Det är MIRs strategiska uppfattning som här kommer till uttryck; det förlängda folkkriget vilket idag reser uppgiften att bygga en folkets revolutionära armé med motståndskommittéerna som bas.

Syftet med den här artikeln är nu inte att diskutera MIRs strategiska uppfattningar.
Men den tyngd med vilket begreppet motståndskommittéer lanserades ligger just i dess anknytning till denna strategiska uppfattning; och har därför avgörande betydelse för de föreställningar om vad motståndet är som vi måste bryta oss igenom för att kunna närma oss en beskrivning av det verkliga motståndet.

Visserligen har motståndskommittéerna senare kommit att beskrivas på många olika och motsägelsefulla sätt vars slutsumma är att de helt enkelt är sammanslutningar av människor som ger varandra ömsesidigt stöd, diskuterar och kanske försöker sprida propaganda. Om vi utgår från den tolkningen så är det inga problem. Motståndskommittéerna skulle då helt enkelt vara ett samlande namn på grupper av helt olika karaktär och med helt olika inriktning. Med den beskrivningen förlorar motståndskommittéerna helt den betydelse de tidigare getts.

Vi menar att det är riktigt.

Vi menar att för att förstå skeendet i Chile och motståndets utveckling så måste motståndskommittéerna avmystifieras helt och hållet. Pascal Allende, MIR:s generalsekreterare, beskrev motståndskommittéerna så här i en intervju i Costa Rica i våras:

”Det finns fortfarande inte självständiga kommittéer, därför att partierna (som initierar dem) arbetar fr a inom de avantgardistiska sektorerna. Jag skulle vilja säga att många av motståndskommittéerna fortfarande är mycket beroende, de har mer karaktären av stödgrupper (till partierna). Och att de först nyligen har börjat penetrera massrörelsen.” (5)

Och om partierna sa han:

”Alla organisationer – några mer organiserade, andra mer försvagade – existerar som organiserad kraft fr a inom det revolutionära avantgardet. Det finns inga massorganisationer i den meningen att de har en organiserad kader som är närvarande inom breda arbetarsektorer. Den som påstår motsatsen ljuger. Några finns mer, andra mindre i form av avantgardistiska kärnor (nucleos). Ännu har vi inte nått de styrkeförhållandena mellan den dominerande klassen och arbetarna, inte heller den nivån av reaktivering, av svängning av tillbakagången, som skulle tillåta reorganisera partierna på ett omfattande sätt inom mer omfattande sektorer av massan.” (6)

Det är en realistisk beskrivning. Tar man sin utgångspunkt i den har man mycket större möjligheter att förstå vad som idag är motståndet i Chile och vilket perspektiv det har.
Men så länge inte MIR – och dess eftersägare i Sverige – öppet bryter med sitt strategiska schema, och den roll motståndskommittéerna där ges, så kommer det att – pga den genomslagskraft denna uppfattning haft – finnas en risk för att uppfattningen om motståndet som detsamma som motståndskommittéerna kommer att leva kvar. En uppfattning där verkligheten anpassas till strategin och inte tvärtom. Och så länge kommer det också att finnas en grund för demoralisering och besvikelser. En demoralisering som redan idag uttrycks av många chilenska kamrater: ”I Chile är allting slut”, säger de. ”I Chile finns ingenting”.

Den typen av demoralisering är baksidan av samma mynt där de osanna proklamationerna om motståndets framgångar är framsidan.

För de har fel.

Visst finns det ett motstånd i Chile. Det har t.o.m. skett en märkbar reaktivering av det under det senaste året. Men det motståndet har ingenting att göra med de beskrivningar av motståndet som vi citerade tidigare. Det är inte ett motstånd där ”motståndskommittéerna utgör grundvalen”. Det är t.o.m. tveksamt i vilken grad partierna har del i det.
Det är ett motstånd som fr.a. är mer eller mindre spontana reaktioner på den eländiga situationen som juntan tvingat människorna att leva under. Reaktioner som har börjat artikulera sig i olika former.

De folkliga matsalarna och verkstäderna för arbetslösa är två former. Genom dem har några av de mest näraliggande problemen börjat angripas; hungern och arbetslösheten som är störst i de fattiga arbetarkvarteren.

Matsalarna och verkstäderna är inga enhetliga företeelser. De flesta av dem är beroende av olika kyrkliga organisationer. Många är uttryck för ett rent biståndsarbete från kyrkans sida – sådant det alltid utövats av kyrkan; välgörenhet för att köpa själar.

Andra fungerar som något mer än ett ställe där man kan få ett mål mat eller där man kan utföra något slags arbete; som mötesplats, som fora för diskussion; som element som bidrar till att bearbeta isoleringen och uppsplittringen. Och därigenom återge något av det självförtroende som kuppen trasade sönder.

Det finns andra liknande exempel. Det genomgående positiva med dem är just detta att de bryter isoleringen; att de tillåter folk att börja tala med varandra. Och kanske börja göra något tillsammans.

Men det viktigaste motståndet är det som utvecklas av arbetarklassen. Det som utvecklas där arbetarna finns på fabriker och i fackföreningar.

Det är arbetarklassen som är den centrala kraften i all opposition mot juntan. Det är dess reaktivering som bestämmer hur motståndet mot juntan ser ut.

Och det är också här, på fabrikerna och inom fackföreningarna, som reaktiveringen – utvecklingen av motståndet – främst stått att finna under den senaste tiden.
Den här artikeln har inte ambitionen att beskriva läget i Chile i ett övergripande perspektiv. Den är istället begränsad till frågan om reaktiveringen inom den chilenska arbetarklassen.

Fackföreningen – arbetarnas organisation

Det var mot de fackliga organisationerna och vänsterpartierna som juntan riktade huvudelden den 11:e och därefter. CUT (det chilenska LO) förbjöds, tusentals fackliga ledare och militanter mördades, fängslades eller tvingades i landsflykt. Genom en serie olika bestämmelser stympade juntan den chilenska fackföreningsrörelsen.
Förhandlings- och strejkrätten upphävdes, mötesfriheten inskränktes och fackliga val – liksom alla typer av val – förbjöds. Allt detta som ”övergångsåtgärder”, enligt juntan. Men ”övergångsåtgärderna” har dröjt kvar till nu. Och de tenderar att bli permanenta inslag genom de nya lagförslag som juntan har presenterat.

Men fackföreningarna som sådana, som organisationer förbjöds inte. Något vi lätt skulle kunna tro pga den totala avsaknaden av analyser om arbetet i fackföreningarna i den chilenska vänsterns propaganda.

Fackföreningarna har minskat i antal. Försiktiga bedömningar antyder att endast hälften av fackföreningarna och förbunden fortsätter att fungera. På landsbygden har resultatet blivit än mer förödande. Där har de lokala fackföreningarna krossats nästan helt.
Som ersättning för fria fackliga val gäller dekret 198, som säger att vakanser (dvs när någon fängslas, mördas, tvingas i landsflykt eller i enstaka fall dör en naturlig död) i den fackliga ledningen ska fyllas av den längst anställde på företaget. Om det uppstår vakanser på förbundsnivå, utses ersättaren av juntan.

Många av de fackliga ledarna på olika nivåer idag är samarbetsmän, tillsatta av juntan. Men långt ifrån alla. Många fackliga ledare som valdes till sina poster före kuppen fick sitta kvar. Främst gäller det naturligtvis de som inte var organiserade i något vänsterparti, fr a många kristdemokrater. Men det finns också flera – inte bara enskilda – exempel på medlemmar ur UP-partierna som kunde bli kvar på sina poster efter kuppen.

Det är dessutom inte omöjligt att dekret 198 till viss del kommit att gynna de reformistiska arbetarpartierna; att gamla medlemmar i kommunistpartiet och socialistpartiet som varande de längst anställda på företagen blivit insatta i den fackliga ledningen efter kuppen.

Men trots stympningen av fackföreningarna och trots förändringar i den fackliga ledningens sammansättning tyder allt på att de chilenska arbetarna fortfarande upplever fackföreningarna – de organisationer som tillåts fortsätta – som sina egna organisationer.

En faktor som underlättat reaktiveringen inom fackföreningarna och som fungerat som ett sammanhållande element när de naturliga fackliga uppgifterna omöjliggjorts, har varit den mycket bredare sociala betydelse – i jämförelse med Sverige idag – som fackföreningarna har i Chile. Och Latinamerika överhuvudtaget.

Fackföreningarna har inte bara varit klassens kamporganisation. Det har varit den som stått bakom idrottsevenemang, kulturella tillställningar, danser och fester etc. Fackföreningslokalen har varit en central punkt – en självklar mötesplats. Arbetarfamiljens flesta aktiviteter har varit centrerade kring fackföreningen.

Den typen av aktiviteter kunde till stor del fortsätta även efter kuppen. Rättare sagt var det väl den enda typen av aktivitet som alls kunde fortsätta. Men det var tillräckligt för att ge en viss kontinuitet åt fackföreningarna. De sociala aktiviteterna gav ett fortsatt liv åt fackföreningarna. I allt större utsträckning har dessa aktiviteter också kommit att delvis upphäva mötesförbudet och istället kommit att fungera som kamouflage för vanliga fackliga möten.

En möjlighet att konkretisera och artikulera de diskussioner som började i skydd av en fotbollsmatch eller en folkmusikafton gavs i slutet av förra året då juntan – övertygad om sin styrka – tillät att dess förslag på ny arbetslagstiftning och socialförsäkringslagstiftning sändes ut på remiss till de fackliga organisationerna. Juntan tillät t o m att det ordnades stormöten och i vissa fall studiecirklar för att studera och diskutera förslagen… Efter ett samlat tryck från fackföreningarna tillät också juntan att tiden för diskussionerna förlängdes med mer än det dubbla.

För första gången sedan kuppen blev det möjligt för fackliga ledare från olika håll att träffas i stormöten. Möten med upp till tusen deltagare organiserades. Och dessa hade i sin tur förberetts av mindre lokala möten och av studiecirklar. Detta gav också en legal form för att genomföra diskussioner som gick långt utanför de ramar juntan tänkt sig skulle gälla. Såväl arbetslagen som socialförsäkringslagen är ju direkt relaterade till arbetarnas konkreta situation och till frågan om hur de akuta problemen bör lösas. Vad var då naturligare att diskutera än de konkreta problemen och vilka lösningar de krävde?
Istället för att, som juntan trodde, vinna politiska poäng genom sitt ”demokratiska” förfarande, hjälpte remissdiskussionerna till att slå undan spärrar för den fortsatta reaktiveringen. Klassammanhållningen stärktes. Att kunna mötas i stora församlingar och föra kollektiva diskussioner bidrog till att återföra något av självkänslan och förmågan att agera som klass.

Juntans lagförslag avslogs enhälligt av fackföreningarna. Men när synpunkterna på lagförslaget postades till arbetsministeriet så innehöll kuvertet inte bara dessa synpunkter. Många fackföreningar passade på att föra fram åsikter om de andra frågor som diskuterades i samband med lagförslagen. Frågor som rörde den ekonomiska situationen i stort; lönerna, arbetslösheten, de fackliga rättigheterna etc.

Av lättförståeliga skäl är breven oftast skrivna i hövlig, nästan underdånig ton; ”Vi är medvetna om de svårigheter som landet nu genomlider och vi litar på regeringens ansträngningar.” Men skalar man av de hövliga fraserna så står ändå kraven där ganska klart. Först och främst är det synpunkter på att den löneminskning arbetarna varit underkastade hela tiden sedan kuppen måste brytas. Sen kommer kraven på förhandlingsrätt. Vissa fackföreningar gick längre och krävde också mötesrätt och rätten att få välja sina egna fackliga ledare. Äter andra krävde strejkrätten tillbaka.

Eftersom breven skickades till arbetsministeriet blev de inte allmänt kända. De allra flesta av dem och de synpunkter de framförde stannade innanför ministeriets väggar. Men inte alla.

För samtidigt med remissdiskussionerna kring juntans lagförslag började det dyka upp allt fler brev från olika fackföreningar i juntatidningen La Tercera’s fackliga spalt. Spalten användes tidigare fr a för att försvara och ”förklara” juntans ekonomiska och fackliga politik. Men under 1975 börjar innehållet i den fackliga spalten att förändras. Från att ha riktat sig mot arbetarna för att få dem att ”förstå”, så kom den allt mer att riktas mot juntan för att få den att ”förstå” arbetarnas problem. Kopior av de brev som skickades till arbetsministeriet började nämligen skickas också till tidningarna, till den fackliga spalten i La Tercera och till den av kristdemokraterna dominerade veckotidningen La Ercilla. De krav som de fackliga organisationerna riktade till arbetsministeriet började bli kända för en bredare publik. Publiceringen av breven gjorde det lättare för andra arbetare att kräva av sina fackledningar att skriva liknande brev och skicka dem till tidningarna.

Strejker och brev

Gör man en genomgång av Boletin Informativo (som publiceras av den ”antifascistiska solidaritetskommittén för det chilenska folket” i Havanna och som har tillgång till de flesta chilenska tidningar och de chilenska vänsterpartiernas publikationer) finner man att det just är genom den här formen av petitioner och brev som den fackliga reaktiveringen tar sig uttryck. Och inte bara den fackliga reaktiveringen, utan motståndet överhuvudtaget.

Det finns enstaka exempel på strejker. I september förra året genomfördes t ex gruvarbetarna i El Salvador en sammanhängande fyratimmarsstrejk och därefter åtta halvtimmarstrejker för att tvinga företaget att återanställa några fackliga ledare som avskedats. I mars i år gick arbetarna i den stora koppargruvan Chuquicamata ut i en kortare strejk på 20 minuter för att företaget vägrat betala ut den årliga bonusen.
Det finns andra exempel, även om de ännu inte är många. De flesta av dem har naturligt nog genomförts av arbetarna på de stora industrierna eller gruvorna.

Men strejker är alltså undantag. Den vanligaste formen är brev, petitioner och uppvaktningar av olika slag. Det är de former som är möjliga idag med hänsyn till repressionen.

Men det är inte enbart lönekrav från begränsade arbetargrupper som dessa brev och petitioner idag gäller. I allt högre grad har det blivit kring de övergripande frågorna om de fackliga rättigheterna som kravet ställts.
För att ta några exempel:

I december skickade de 1 000 delegater (representanter för 350 000 arbetare) som samlats i södra Chile för att diskutera juntans förslag till ny socialförsäkringslagstiftning brev med krav på att den ekonomiska politiken förändras, att fria fackliga val måste få hållas och att regeringen aktivt söker lösningar på arbetslöshetsproblemet.

I februari skickade koppararbetarförbundet och metall- och stålarbetarförbundet ett av sina många brev med krav på att dekret 198 måste upphävas – dvs att juntan tillåter fria fackliga val.

I april skickade 120 olika fackliga organisationer ett brev där de samtidigt som de avvisar det nya förslaget till socialförsäkringslag ställer krav på att de fackliga friheterna återupprättas.

Höjdpunkten på den här typen av brevväxling nåddes i somras, då presidenterna i de tio största fackförbunden i Chile skickade ett långt brev till juntan. Brevet gör dels en analys av situationen för en normal chilensk arbetare idag och reser därefter ungefär de krav som kommit fram i de tidigare breven. De tio undertecknarna är just de av de fackliga ledare som juntan försökt söka stöd hos, som, trots att flera av dem stödde kuppen när den kom, har en reell arbetarförankring. I och med deras brev har t o m flera av dem som juntan betraktat som sina agenter inom arbetarklassen vänt sig emot juntan, pressade av basmedlemmarna inom deras organisationer.

Minimilön – en fjärdedel av existensminimum

Betydelsen av brevet visas också i det att juntan går i svaromål. Men på juntans svar följer ännu ett brev från ”de tio”. Brevväxlingen avslutas med ett kort brev från juntans arbetsminister där han helt kort konstaterar att han mottagit det andra brevet och lagt det till handlingarna.

Men viktigast för reaktiveringen av fackföreningarna var det faktum att hela denna brevväxling publicerades i sin helhet. Den kom därigenom att utgöra utgångspunkten för nya diskussioner inom fackföreningarna; diskussioner som i sin tur ledde till nya brev och nya petitioner till juntan.

Betydelsen av brevet kan motivera en lite mer omfattande genomgång av dess innehåll.
Den analys av den chilenska arbetarens livssituation som inleder det första brevet visar att den absoluta minimiinkomsten idag måste ligga på mellan 1 700 och 1 800 pesos. Mot detta ställs den inkomst som hälften av de chilenska arbetarna idag uppbär: 431 pesos.

Den nödvändiga minimilönen räknas ut utifrån en lista på de mest nödvändiga baslivsmedlen – men där inte sådana varor som kött, kaffe, mjölk och drycker finns medräknade. Enbart kostnaderna för dessa baslivsmedel uppgår för en trebarnsfamilj till drygt 950 pesos – dvs det dubbla mot vad hälften av de chilenska arbetarna tjänar. Till detta kommer hyra, resor, kläder, hygien etc. Dessutom, påpekar ”de tio”, uppgår arbetslösheten till 20 procent. Och till dessa kommer ytterligare 10 procent som är anställda inom det av juntan hårt propagerade ”sysselsättningsprogrammet” (Empleo minimo), som har ännu sämre förhållanden än övriga arbetare; inga som helst sociala förmåner, ingen som helst trygghet i anställningen, ingen som helst rätt till facklig organisering etc.

De tio fackföreningsledarnas tes är att juntans fackliga politik hittills kan delas upp i två faser.

Den första fasen, som genomfördes i ”den nationella säkerhetens namn” och enligt regeringsdeklarationen endast var av övergående karaktär, syftade till att paralysera den fackliga rörelsen genom en hel serie förbud och restriktioner; upplösningen av CUT, mötesförbudet, strejkförbudet, förhandlingsförbudet etc.

Den andra fasen – som fortfarande pågår – innebär att de ”övergående” inskränkningarna permanentas plus genomförandet av reformer som ”tenderar att helt försvaga och upplösa den fackliga rörelsen”. De reformer ”de tio” syftar på är fr a förslaget till ny arbetslagstiftning, socialförsäkringslagstiftning och lagar som har att göra med skötseln av fonder för utbildning som baseras på avgifter från arbetarna.

Brevet slutar med en begäran om att dekret 198 ska upphävas och att regeringen tar de synpunkter som kommit fram i diskussionerna inom de fackliga organisationerna i beaktande vid det vidare utarbetandet av ny arbetslagstiftning och ny socialförsäkringslagstiftning. ”Vi har information”, säger brevet, ”som pekar på att dessa synpunkter är av stort tekniskt värde och att de i många avseenden innehåller allvarlig och grundläggande kritik av de förslag som regeringen lagt fram”.

”Ännu en gång begär vi”, säger ”de tio” om dessa krav. Det är de krav som kommit fram i de flesta uttalanden som dessa fackliga ledare gjort under de senaste två åren.
Till dessa ”gamla” krav läggs också förslag om att i ett övergångsskede – tills förhandlingsrätten återinrättats – de s k ”comisiones tripartitas” (trepartskommissioner), som regeringen införde efter kuppen för att reglera förhandlingar mellan fackföreningarna och arbetsköparna, ska effektiviseras och att minimilönen höjs samt att dess beräkningsbas förändras.

”Trepartskommissionerna” ska, enligt juntadekretet, bestå av en representant för fackföreningen, en representant för arbetsköparna och en representant för regeringen. Dess uppgift är att studera inkomna förslag och lägga fram ett gemensamt förslag som slutligen regeringen – dvs juntan – har att ta ställning till. ”Trepartskommissioner” har bildats – även om det inte skett i någon större utsträckning. Och de som har bildats har knappast fungerat.

Så här uttrycker sig t ex Carlos Garrido, en fackföreningsledare från pappersmonopolet ”La Papelera” (känt i Sverige genom Markaryddemonstrationen) i juni i år om ”trepartskommissionernas” effektivitet:

”Dagarna gick, och veckorna och månaderna… Nu befinner vi oss redan i juni 1976 och vi väntar fortfarande på att regeringen ska säga ja eller nej till vad kommissionen kom fram till i slutet av oktober 1975.” (9)

Effektiviseringen av ”trepartskommissionerna” ska fr a ske genom en på förhand klart begränsad tidsperiod för dess arbete.

Men det klargörs i brevet att detta bara kan vara en övergångsform tills de traditionella förhandlingsrättigheterna som, betonar brevskrivarna, har en lång historia i Chile – återinförts.

Minimilönen måste justeras så att de åtminstone motsvarar vad som krävs utifrån de beräkningar om levnadskostnaderna som de presenterat tidigare i brevet. Dessutom, menar de, måste justeringarna av lönen genomföras inte som hittills utifrån konsumtionsprisindex, utan utifrån prisökningarna på de basvaror som finns med i den ”canasta populan; – dvs listan med baslivsmedel – som de tidigare presenterat. Detta därför att prisökningen på livsmedel är större än prisökningarna i allmänhet. Och att det officiella konsumtionsprisindex därför inte mäter den verkliga kostnadsökningen för en arbetarfamilj.

”Detta är elementära och minimala krav” säger brevskrivarna innan de avslutar brevet med de vanliga hövliga fraserna.

Som motivering för kraven för de fackliga ledarna fram risken med att den fackliga rörelsen helt ska paralyseras, men också att juntans politik idag skapar ett klimat av klasskamp som kan utnyttjas av de ”totalitära riktningar som tidigare dominerade fackföreningarna”!

Det sista sägs nästan i hotande ordalag: den nuvarande politiken leder till att de olika sociala klassernas intressen delas upp definitivt, utan att arbetarna får några som helst möjligheter att delta i beslutsprocesserna; så om inte de förändringar som vi föreslår genomförs kan vi inte ta ansvar för vad som kommer att hända.

”En liten reducerad grupp fackliga ledare”

Den 25 juni besvarar arbetsministern brevet. Det är ett ytterst kortfattat svar som går ut på att ”de tio” inte vet någonting om den verkliga situationen i landet. ”De tios” brev uttrycker en total brist på kännedom om den arbetarpolitik regeringen utvecklar till fördel för Chiles arbetare, skriver arbetsministern. ”Tillämpningen av denna politik har inneburit en harmonisk tillämpning av viktiga åtgärder inom det sociala området som skapat en tilltro till regeringen hos landets viktigaste sektorer och helt säkert hos arbetarna, som dag efter dag ger sitt stöd och erkännande till den nuvarande regeringen, något som i sin tur stimulerar dess beslutsamma och patriotiska handlande.”

Vidare skriver han att det knappast är ”de tios” – ”en liten reducerad grupp fackliga ledare, heterogena sinsemellan, som bara representerar vissa mycket begränsade sektorer” – sak att yttra sig om dessa frågor.

Ungefär en månad senare – den 21 juni – svarar ”de tio”:

”Strikt talat, herr minister, är vi övertygade om att vårt brev, som riktades till republikens president och till övriga medlemmar av regeringsjuntan, inte besvarats på ett sätt som arbetarna, vilka vi representerar, kan anse tillfredsställande. Detta också med hänsyn taget till den patriotism som vi visat under de senaste 34 månaderna. Emellertid, eftersom den fackliga rörelsen och dess ledare tjänar permanenta intressen uppfattar vi det som en skyldighet att behandla några av de argument som förts fram av Er. Och detta har inte bara ett intresse för dem vi direkt representerar, utan för alla arbetare i vårt fosterland.”

Så inleds brevet och fortsätter därefter med en genomgång av de ”reformer” som juntan genomfört. Punkt för punkt visas att ”reformerna” på inget sätt, ens marginellt, har förbättrat eller bibehållit arbetarnas levnadsstandard. Tvärtom. Situationen har ständigt försämrats och de eventuella åtgärder som juntan har vidtagit har varit sämre än de som gällde tidigare.

”Det är inga åtgärder vi kan uppfatta som positiva eller nyskapande. Tvärtom så är de flesta åtgärderna som vidtagits enbart negativa – eller negativa avspeglingar av den katastrofala situation vi arbetare tvingats in i.”

Brevet uttrycker i mycket skarpare ordalag än det första en total osämja med juntan: ”Ingenting är mer skadligt”, skriver de, ”än paternalismen hos dem som tror sig vara ägare av sanningen”.

Slutsatsen för ”de tio” blir att det nog snarare är juntan än de som har en felaktig uppfattning av hur verkligheten ser ut. ”Därför är det minsta vi kan begära”, fortsätter de, ”att de som säger sig vilja göra något med oss, gör det med oss”.

Arbetsministerns antydan om att ”de tio” inte skulle vara representativa besvaras med ett förvånat utrop. ”Tidigare var det regeringen som på olika sätt hävdade vår representativitet genom att skicka oss som representanter till internationella konferenser som ILO och utse oss som delegater i olika kommissioner som regeringen bildat. Hur och när har denna plötsliga förändring skett?”, frågar de.

”Dialogen har brutit samman”

”Vi har aldrig hävdat att vi representerar alla arbetare i landet. Vi representerar enbart vår egen has (….) Det enda sättet att kontrollera vår representativitet är för övrigt att tillåta fackliga val”, blir deras lakoniska slutkommentar. Dessutom begär de att – för att riktigheten i deras brev ska kunna bekräftas eller förkastas – att regeringen tillåter arbetarna i hela landet att samlas i lokala och regionala möten för att diskutera innehållet i dem.

Arbetsministerns svar blir helt kort att han bekräftar mottagandet av brevet och att det lagts till handlingarna eftersom alla relevanta svar redan getts i det första svarsbrevet.

I samband med att brevväxlingen publicerades hölls också en presskonferens i Santiago då ”de tio” beklagade att den dialog som de, tillsammans med ytterligare tio fackledare, inledde i augusti förra året med juntan, inte lett till några resultat.

”Vi kan inte diskutera våra problem med regeringen. Den tar inte emot oss. Brev vi skickar blir inte besvarade”, beklagar de sig inför journalisterna. De beklagar också att juntan förbjudit tidningen La Tercera att presentera en diskussion som tidningens redaktion haft med dem.

Publicerandet av breven från de tio är kanske den allvarligaste offentliga konfrontationen juntan tvingats in i sedan kuppen. När exilpresidenten, den kristdemokratiske reaktionären Eduardo Frei i slutet på förra året publicerade sin bok innebar det också en offentlig konfrontation, som dock juntan på ett ganska enkelt sätt kunde vinna. Frei stod för en borgerlig opposition mot juntan och hade genom sitt ansvar i kuppen mycket litet förtroende bland de chilenska massorna – t o m inom stora sektorer av sitt eget parti. De tio fackliga ledarna kan också skrivas in som en del av den borgerliga oppositionen.

Vad de står för framgick klart på presskonferensen:

”Den 11:e september trodde den stora massan av arbetare att befrielsen skulle komma”, sade de bl a då.

Det är uppenbart att de tio på inget sätt står för en socialistisk opposition. Deras opposition har samma syfte som Freis. Men de är inte Frei. De är inte borgare, de flesta av dem är valda fackföreningsledare. De krav de för fram är direkt lierade till vad arbetarklassen känner. De är formulerade på arbetsplatserna och på olika fackmöten. Deras gensvar inom arbetarklassen är därför helt annorlunda än det Frei kunde åstadkomma.

Ernesto Araneda – en av CUT:s utlandsrepresentanter – sa i en kommentar till brevet att de krav som breven för fram i sitt innehåll är det substansiella i vad som utgör kampplattformen för alla basorganisationer i Chile idag. ”Om de säger så, så innebär det att de uttrycker basens krav….”
Ernesto Aranedas representativitet kan diskuteras.

Men även om det egentligen inte på ett entydigt sätt existerar någon motsvarighet till CUT inne i Chile, utan fr a är det det organisatoriska uttrycket för en del av den gamla fackföreningsbyråkratin som nu befinner sig i exil – så är det inte ointressant att han menar att ”de tios” krav överensstämmer med de chilenska massornas krav. Samma synpunkter återfinns i de underjordiska vänstertidningarnas kommentarer till breven.

”De tio är förrädare, men kraven de för fram är korrekta och är uttryck för basens tryck på dem”, är den allmänna bedömningen.

Spontan reaktivering

Men, invänder någon, allt det som hittills behandlats är ju bara uttryck för reaktiveringen. Vad som visats är att det skett en reaktivering och hur denna artikulerat sig, men därmed är ju ingenting sagt om hur den organiserats.

Kan man inte tolka reaktiveringen som ett resultat av det arbete som revolutionärerna utfört i motståndskommittéer, fabrikskommittéer, arbetarkommissioner och andra underjordiska strukturer?

Är det inte så att breven och petitionerna från fackföreningarna bara är det synliga uttrycket för det underjordiska mullvadsarbete motståndskämparna utfört?
Till en viss del är det säkert så.

Säkert har medlemmar från de olika vänsterpartierna spelat en aktiv och ledande roll i denna reaktivering.

Säkert finns det också en mångfald exempel på hur arbetarna på olika fabriker organiserat sig i vad som skulle kunna kallas underjordiska strukturer.

Men lika säkert är det att det inte skett efter det schema som fr a MIR, men också MAPU, Kristna Vänstern och Socialistpartiets Coordinadora, har velat göra gällande – och här i Sverige fortfarande gör gällande.

Reaktiveringen – motståndets utveckling – har inte skett på det sätt som det framställs i Chilebulletinen.

Det har inte funnits några motståndskommittéer ”med upp till sju personer”, som är ”öppna för medlemmar i alla vänsterpartier och även partilösa” som utgjort ”grundvalen för motståndet”. Det finns inga sådana enhetliga strukturer.

”Vi har just börjat knyta kontakter med massrörelsen”, är den relativt samstämmiga beskrivning som representanter för olika vänsterpartier gett uttryck för i intervjuer gjorda i Chile.

Till det kommer att reaktiveringen främst skett inom de tunga delarna av ekonomin – storindustrin och gruvorna – dvs de sektorer där MIR och de andra partierna som brukar räknas till den revolutionära vänstern, hade sin absolut svagaste förankring och svagaste stöd före kuppen. Det är knappast troligt att det skett någon förändring av det förhållandet efter kuppen. Snarast har den brutala repressionen som juntan riktat mot fr a MIR inneburit att avståndet mellan dessa sektorer och den revolutionära vänstern ytterligare ökat.

Att därför vilja tolka reaktiveringen inom fackföreningarna som ett resultat av motståndskommittéernas och liknande organisationers arbete, är att göra sig blind för verkligheten.

Hur skulle organisationsformer som är isolerade från massrörelsen och som dessutom är beroende av partier som i sin tur är begränsade till vissa avantgardistiska skikt, kunna initiera denna reaktivering?

Nej, vad vi ser i Chile idag är en i huvudsak spontan reaktiveringsprocess som sker utan något större deltagande av ”den revolutionära vänstern”.

Naturligtvis är det troligt att det i själva reaktiveringsprocessen växer fram olika slags underjordiska strukturer (parallella ledningar för fackföreningarna, kärnor av revolutionära arbetare, enhetsstrukturer mellan medlemmar ur olika partier etc.) Men det sker då troligen snarare utifrån de speciella förhållandena på fabriken och inom fackföreningen och inte i relation till olika partiers ”projekt”. En växande aktivitet inom fackföreningarna borde också innebära nya möjligheter för partierna att stärka sina band med arbetarklassen och dess organisationer.

Men reaktiveringen idag är knappast i sig ett resultat av att dessa band redan har stärkts. Att beskriva det så – som den ”revolutionära vänstern” och dess svenska talesmän så länge velat göra – är att ställa allt på huvudet.

Om det vore så, så borde MIR – den organisation som mest konsekvent hävdat den synen och som framställt sig som representanten för den ena av de ”två linjerna” för motståndet; den revolutionära linjen – mer konsekvent och med än större kraft än tidigare hävda sina positioner.

Men vad gör MIR?
Vilka förslag reser MIR idag?

MIR och UP i exil

I det senaste dokumentet från MIR, skrivet i Havanna den 25 september i år och undertecknat av partiets generalsekreterare Pascal Allende och Nelson Gutierrez, vinns ingenting om motståndets ”två linjer”. Där finns ingenting om de revolutionära styrkornas frammarsch. Ingenting av den styrka MIR tidigare uttryckt i sina upprop till UP-partierna.(10)

Dokumentet är ett svar på det dokument som UP-partierna antog i Berlin den 10 september i år och som i stort upprepar vad som sagts i tidigare UP-dokument i exil. Men Pascal Allende och Nelson Gutierrez skriver att UP-dokumentet visar att det nu finns en tillräcklig grund för att komma fram till en snar enhet mellan hela den chilenska vänstern och alla krafter som är emot diktaturen.

De centrala uppgifterna för denna enhet ska, enligt den minimiplattform de föreslår, vara:

1. Enheten mellan hela folket i kampen mot diktaturen, under ledning av arbetarklassen.
2. Enhet mellan vänstern och alla anti-gorillastyrkor. Gemensam kamp med det Kristdemokratiska partiet.
3. Kämpa för att största diktaturen, för den politiska demokratin och socialismen, som idag tar sig uttryck i kampen för att upprätta en demokratisk, folklig och revolutionär regering.
4. Kampen för återerövrandet och utvidgandet av de demokratiska friheterna.
5. Kamp till försvar av massornas levnadsnivå.
6. Organisera en bred och stark folklig motståndsrörelse.
7. Utvecklandet av det chilenska folkliga motståndets sociala styrka, de politiska styrkorna och militära makt.

Den andra punkten i minimiplattformen är att organisera, utvidga och förstärka det folkliga motståndet. Den är uppdelad i fyra undergrupper:

1. Förstärka, återuppbygga och reaktivera den fackliga rörelsen på basnivå och på federal nivå, att initiera CUT:s återuppbyggande på nationell, provinsiell och lokal nivå.
2. Utveckla och mångdubbla de återstående basorganisationernas handlande, dvs: studentorganisationer, grannskapsorganisationer (juntas de vecinos), mödraskapscentra, ungdomsorganisationer etc.
3. Stödja och förstärka de nya legala och halvlegala organisationer som utvecklats efter kuppen: försvarskommittéerna för de arbetslösa, de folkliga matsalarna, solidaritetskassorna, försvarskommittéerna för de politiska fångarna och de försvunna.
4. Initiera och förstärka massornas underjordiska organisering i form av underjordiska baskommittéer som utvecklas under namn som motståndskommittéer, fabrikskommissioner, bondekommittéer, arbetarkommissioner etc.

Därefter följer sex ytterligare huvudpunkter som i sin tur är uppdelade i underpunkter. Huvudpunkterna är: ”kamp till försvar av levnadsnivån”, ”kamp mot repressionen”, ”försvar av den nationella ekonomin”, ”försvar av undervisningen och kulturen”, ”arbete gentemot de väpnade styrkorna” och ”arbetet utomlands”.

Dokumentet avslutas med att ytterligare en gång understryka att det finns mer än tillräckliga förutsättningar för att omedelbart konkretisera en överenskommelse som tillåter en verklig enhet mellan vänstern och alla krafter som är emot diktaturen.
Nej, det här dokumentet är inget uttryck för att de revolutionära positionerna stärkts. Det är inget förslag som ställs av ledningen för ”folkets motståndsrörelse”. Här är det inte representanterna för ”den revolutionära linjen” som vänder sig till ”den andra, den reformistiska linjens” ledning.

Det här dokumentet är uttryck för ”den revolutionära linjens” nästan totala underordnande under ”den reformistiska linjens” krav.

MIR har tvingats anpassa sig till verkligheten, men gör det inte genom att resa en revolutionär linje för arbetarklassens reorganisering utifrån de former reaktiveringen sker idag. MIR gör det genom att söka byråkratiska överenskommelser med ledningen för de reformistiska partierna inom UP. Och inte bara det. De gör det genom att acceptera hela det projekt som ligger bakom reorganiseringen av UP; ett bredare UP, en allians med Kristdemokratiska partiet, ett nytt klassamarbetsprojekt.

Pascal Allende och Nelson Gutierrez skriver att det idag finns en ”tillräcklig grund” för att komma fram till en enhet. Men vilken är denna grund?

På vilket sätt har förutsättningarna förändrats så att det idag är möjligt att föra ”gemensam kamp med det kristdemokratiska partiet”?

Varför behandlas idag det som igår var ”det grundläggande elementet i folkets motståndsrörelse” – motståndskommittéerna – enbart som ett namn bland många andra?
Hur kommer det sig att CUT för Pascal Allende och Nelson Gutierrez plötsligt blivit ett uttryck för arbetarrörelsens reorganisering? CUT finns ju inte i Chile. Enligt vad Pascal Allende själv sagt. CUT är ju bara uttryck för ett antal gamla fackliga byråkrater i exil. Också enligt Pascal Allende. Är det det CUT som nu ska återupprättas?
Vad är det som förändrats?

Dokumentet ger inga svar på de frågorna. Det motiverar överhuvudtaget inte mer än att ”det finns nu en tillräcklig grund”. Det är naturligtvis allvarligt. Framför allt är det allvarligt för MIR:s egna medlemmar; en kursändring annonseras uppifrån utan att några element som kan förklara förändringen presenteras; utan att någon motivering utifrån en självkritisk analys av motståndets utveckling presenteras.

Men det är också allvarligt för solidaritetsrörelsen. För så länge inga klargöranden presenteras, så länge förändringarna av linjen inte presenteras som förändringar utan bara på ett indirekt sätt; i glidande formuleringar som inte bryter med det tidigare schemat, så länge kommer förvirringen om vad motståndet är att finnas kvar.

Förvirringen blir ännu större när MIR:s representanter i Sverige tillsammans med Sverigerepresentanterna för MAPU och Socialistpartiets Coordinadora presenterar dokument i vilka de säger sig ha bildat en ”revolutionär enhet i Chile”. Och inte bara det. I flygblad går de till häftig attack mot UP-överenskommelsen ungefär samtidigt som Pascal Allende och Nelson Gutierrez skriver sitt positiva svar. ”upprättandet i utlandet av Unidad Popular speglar inte den enhetsprocess som pågår i Chile och utgör i praktiken ett hinder för skapandet av en bred enhet med revolutionär inriktning”, skriver de. Om motståndskampen säger de: ”den viktigaste uppgiften idag är att skapa, stärka och mångdubbla motståndskommittéerna, arbetarkommissionerna och andra organismer i motståndets bas”. (11)

Vem har rätt?
Vilken linje är det som gäller?

Det är inte så konstigt att förvirringen bland chileaktivisterna är stor vad gäller motståndet, när representanter för samma partier säger så olika saker.
Men det är Pascal Allende som är MIR:s generalsekreterare.

Vi måste utgå från att de dokument han skriver under är de som står för partiets linje.
Och den linjen innebär att MIR böjt sig för UP-partiernas – fr a Kommunistpartiernas – krav. Att MIR är villig att ställa sig bakom kommunistpartiets projekt för att inte bli helt isolerade.

Och kommunistpartiets projekt innebär en allians med Kristdemokraterna. Ett nytt klassamarbetsprojekt.

Det troliga är också att det är just kommunistpartiet och kristdemokraterna som stärkt sina positioner både inom den chilenska arbetarklassen och inom bredare skikt av befolkningen.

Den styrka MIR uppnådde direkt efter kuppen har sargats svårt av den våldsamma repression partiet utsatts för. Och som bl a inneburit att partiets hela historiska ledning antingen mördats eller tvingats i landsflykt.

Men det är inte alls omöjligt att kristdemokraterna stärkt sin prestige bland stora sektorer av den chilenska befolkningen. Även om de upplevs som förrädare av många chilenska arbetare, så är det dom som kunnat ta en öppen konfrontation med juntan.
De fackliga ledare som kan agera är kristdemokrater. De biskopar och präster som kommit i skarpa motsättningar till juntan – och som ofta arbetar med matsalar och de politiska fångarna – är kristdemokrater. Många av de advokater som arbetat med de politiska fångarna är kristdemokrater.

Allt detta innebär förmodligen att många kristdemokratiska talesmän idag framstår som trovärdiga. Och genom dem framstår det kristdemokratiska projektet som trovärdigt. I vart fall som ett oändligt mycket bättre alternativ än det som juntan står för.
Men det kristdemokratiska partiet är ett borgerligt parti. Dess linje är det konsekventa uttrycket för kommunistpartiets linje.

Men det kan inte vara de revolutionära organisationernas linje. Att nu MIR är villig att ställa upp bakom kommunistpartiets projekt – med hela sin prestige, sitt rykte som den revolutionära organisationen – kommer naturligtvis att stärka kommunistpartiets positioner. Och försvaga MIR:s. Och därmed hela den revolutionära strömningens. Enheten är nödvändig. Men MIR:s ledning föreslår en byråkratisk enhet på reformisternas villkor.

En enhet som kommer att lägga grunden för ett nytt klassamarbetsprojekt.
Ett nytt – bredare – UP.
Ett nytt nederlag.

Lars Palmgren

Lars Palmgren har sedan sin återkomst från arbete i Colombia 1975 arbetat med Chile-kommittén och latinamerikanska flyktingar. Våren -76 reste han i Latinamerika och vistades bl a en månad i Chile.

Noter
1. Chilebulletinen nr. 5 1975.
2. Chilebulletinen nr. 5/6 1975.
3. Chilebulletinen nr. 4 1976.
4. Se bl a Chilebulletinen nr 5 och nr 6 1976.
5. Reportaje a Pascal Allende, Cuadernos Rojos. En intervju med Pascal Allende gjord i Costa Rica i mars i år av Pierre Fruhling och Lars Palmgren. Tyvärr finns den ännu inte tillgänglig på svenska, men har publicerats i sin helhet på spanska.
6. Reportaje Pascal Allende. Not 7 – 8 har utgått ur artikeln.
9. Boletin Informativo no. 94.
10. Boletin Informativo no. 100.
11. Flygblad undertecknat den 11 september av representationerna i Sverige för MIR, MAPU och Socialistpartiets Coordinadora.

Från Fjärde Internationalen 6/76

Solidaritet med de chilenska arbetarna!

Uttalande från 4:e Internationalens förenade sekretariat 19/9 1973

Efter nederlaget för den bolivianska arbetarklassen i augusti 1971, blev Chile epicentrum för klasskampen i Latinamerika. Den internationella revolutionära rörelsen följde händelserna i Chile i medvetande om att ett styrkeprov var oundvikligt. Detta styrkeprov — som förberetts genom alltmer bittra partiella konfrontationer under de senaste två åren och som förebådats genom den misslyckade statskuppen den 29 juni i år – kom dramatiskt den 11 september. De väpnade styrkorna gjorde ett brottsligt angrepp på arbetarklassen, dess organisationer och dess gamla och nyvunna rättigheter, ett angrepp mot de mest grundläggande demokratiska rättigheterna. Detta nya uttryck för barbariet hos de s.k. nationella härskande klasserna och hos imperialismen har befästs genom tusentals och t.o.m. tiotusentals döda, i Santiago och i andra delar av landet. Än en gång har dessa härskare visat – i floder av blod – att alla politiska, juridiska och mänskliga hänsyn är underordnade ett vildsint och obarmhärtigt försvar för deras hotade intressen.

Än en gång har vi fått se en tragisk bekräftelse på den fara för mänskligheten som finns i kapitalismen under dess dödskamp; än en gång har vi fått en bekräftelse på den mystifierade naturen i de »principer» och »värden» som finns i ett samhälle som bygger på utsugning och förtryck! Än en gäng har vi fått en bekräftelse på de katastrofala följder för arbetarklassen som ligger bakom det illusoriska och oansvariga perspektivet på en »fredlig» och »demokratisk» övergång till socialismen i en värld där det under mer än ett halvsekel rått lokala och allmänna krig, revolutionära omvälvningar, blodigt förtryck och fascistiska och militära diktaturer på alla kontinenter!

Unidad Populars program och dynamiken i massrörelsen.

Unidad Populars schema presenterades av dess anhängare som ett stadium där övergången till socialismen skulle stå på dagordningen; det förutsåg reformistiska handlingar inom ramen för det kapitalistiska systemet. Därför innefattade koalitionen politiska organisationer med stöd i borgarklassen. Och än värre: man sökte samarbete med sektorer av bourgeoisin och de partier som representerade dem och bekräftade sin fullständiga trohet mot det existerande konstitu- tionella systemet. Därför beslöt bourgeoisins nyckelskikt – som redan sanktionerat en moderat reformistisk inriktning under Freis presidentur — att ge grönt ljus för Allendes experiment inom ramen för de villkor som fastställts under förhandlingarna efter valet den 4 september 1970, villkor som innefattade att den militära apparaten skulle förbli intakt. För att ge en symbol för den relativa kontinuiteten i det reformistiska företaget, föreslog Unidad Popular inte en ny jordreform, utan nöjde sig med att på ett mer systematiskt och snabbare sätt tillämpa den reform som genomförts under Frei. Likväl uppfattade de stora massorna valsegern den 4 september och Allendes utnämning till president som ett nederlag för klassfienden av historiska dimensioner. I själva verket skapades ett nytt styrkeförhållande, gynnsammare än någonsin för arbetarklassen, för bönderna och den radikaliserade småbourgeoisin.

Genomförandet av de reformer som utlovats i UP:s program och det slag som riktades mot den imperialistiska egendomen i gruvindustrin var ytterligare en stimulans för massrörelsen. Ganska snart visade massrörelsen en tendens att kollidera med den ram som Allende och hans koalition upprätthöll; arbetarna ville expropriera de fabriker som skulle vara kvar i den privata sektorn; bönderna tolkade jordreformen på sitt eget sätt. Klasskampens dynamik utvecklades snabbt enligt logiken i de grundläggande klassintressena och bröt sönder förutbestämda schematan.

T.o.m. de sektorer av bourgeoisin som ursprungligen varit gynnsamt inställda till UP började bli rädda, eftersom de blev medvetna om den fara som hotade deras intressen som exploa- törer, inte »friheten» för det chilenska folket eller de grundläggande demokratiska rättig- heterna. Efter många kriser gick de definitivt över till oppositionen. UP:s högerflygel lämnade regeringen och koalitionen. Kristna Demokrater intog en alltmer aggressiv attityd och gick så långt att de engagerade sig i obstruktion och sabotage. Efterhand som konflikterna blev mer akuta, blev aktioner från fascistiska gäng och agitation för en reaktionär revolt bland små- borgerliga skikt det politiska instrument som i allt högre grad utnyttjades. Imperialismen – och i första hand USA-imperialismen – gav sina egna bidrag genom utpressning, hot, finansiella och ekonomiska påtryckningar och manövrer av alla de slag.

Situationen blev sålunda en absolut klar motsatsställning och avgränsning av antagonistiska styrkor, med de småborgerliga skikten splittrade och vacklande. Vid den punkten skrämdes bourgeoisin av massrörelsens dynamik och övergav det reformistiska projektet. Proletariatet kämpade för att vidga den bräsch som öppnats i systemet och upprätta sin egen makt. Unidad Popular sökte en överenskommelse och önskade desperat en kompromiss. Men den kunde inte acceptera den kapitulation som bourgeoisin ville ha eftersom det skulle ha lett till en brytning med massorna och därigenom skulle regeringen besegras.

Bourgeoisin väljer militärkuppens väg

Kristna Demokrater ville tvinga Allende att kapitulera genom en serie partiella konfronta- tioner som skulle leda till ett växande sönderfall för hans massbas. Det grundläggande miss- lyckandet för denna plan sågs i blixtbelysning genom resultaten av kampen i oktober 1972, genom resultaten i valen i mars 1973 och genom oförmågan i juni 1973 att mobilisera mer än en liten procent av gruvarbetarna i El Teniente i en demagogisk sabotagekampanj. För Kristna Demokrater och hela den borgerliga fronten ställde detta misslyckande än en gång frågan om den grundläggande strategin. Kunde de fortsätta respektera de konstitutionella spelreglerna och utnyttja statsapparatens mekanismer för att stoppa eller t.o.m. paralysera Allendes aktioner eller skulle de gå in för en statskupp?

Misslyckandet i kuppen den 29 juni återspeglade – även om vi bortser från möjliga misstag och tekniska tabbar – bourgeoisins fortsatta obeslutsamhet, dess inre skillnader och tveksamheten också inom de väpnade styrkorna, Men överste Soupers kupp utlöste en betydelsefull massmobilisering. Massorna nådde en ny, oöverträffad radikaliseringsnivå. över 1000 fabriker ockuperades av arbetarna, och med hjälp av den fulla potentialen i cordones industriales – de organ för den proletära demokratin som vuxit fram under striderna i oktober 1972 – organiserade de sin egen politiska kontroll och sitt försvar. De uttalade sin beslut- samhet att inte återlämna fabrikerna till de forna ägarna, inte ens de fabriker som teoretiskt sett skulle inkluderas i den privata sektorn. Samtidigt tog massornas medvetande ett nytt kliv framåt eftersom arbetarna insåg nödvändigheten att beväpna sig för att möta nya reaktionära angrepp.

Den chilenska bourgeoisin insåg snart att situationen nått en avgörande vändpunkt. Den hade utdelat mycket kraftiga slag mot den ekonomiska makten; den såg att konturerna till en dubbelmaktssituation växte fram och att embryon till arbetarmiliser bildades. Med hjälp av ledarna för USA-imperialismen beslöt den att överge de partiella konfrontationerna och i stället gå in för en stor styrkemätning, att sluta utnyttja »legala» påtrycknings- och obstruktionsmanövrer för att i stället bruka vapen. Förhandlingarna i juli-augusti utnyttjades antingen för att vinna tid eller för att en sista gång undersöka om det var möjligt att tvinga Allende att träda tillbaka i lugn och ro.

Eftersom Allende inte kunde och inte ville träda tillbaka i lugn och ro och eftersom massrörelsen inte gick mot någon ebb, inleddes kuppen med all nödvändig beslutsamhet och vildhet, för att försvara exploatörernas intressen, allt i en mycket explosiv situation och utomordentligt kraftig massmobilisering.

Den chilenska arbetarklassen motsatte sig statskuppen med ett mod och en offervilja som kommer att gå till den internationella arbetarrörelsens historia. De försvarade fabrikerna

ett mod och en offervilja som kommer att gå till den internationella arbetarrörelsens historia. De försvarade fabrikerna med vapen i hand mot militärernas angrepp; motståndsfickor växte upp t.o.m. i Santiagos centrum och i förstäderna; grupper av soldater och sjömän av arbetar- och bondeursprung vägrade att lyda de brottsliga order de fick av officerarna och gjorde heroiskt uppror. Trots ett massivt bruk av utrotningsmedel, trots veritabla massakrer, har motståndet inte helt brutits. Arbetarklassen och den demokratiska opinionen på alla kontinenter uttryckte snabbt sin indignation och fördömde kuppen i massiv skala.

Arbetarrörelsen i Latinamerika, som i juli led nederlag i kuppen i Uruguay, har mött ett nytt nederlag av stora dimensioner. Om den nya militärregimen konsolideras, kommer detta nederlag att kraftigt påverka styrkeförhållandena på hela kontinenten.

Lärdomarna av ett tragiskt nederlag

Under tre år höll kommunist- och socialistpartier över hela världen fram det chilenska exemplet som ett bevis för sina egna teorier om övergången till socialismen. Unidad Populars tragiska erfarenheter innebär en serie nödvändiga lärdomar. Dessa lärdomar borde ha dragits efter otaliga erfarenheter i det förflutna, i Latinamerika alltifrån det att Arbenzregimen i Guatemala störtades av armén 1954 till den kupp som planerades av imperialisterna och den brasilianska gorillan och som förde Banzer till makten i Bolivia i augusti 1971. Det chilenska proletariatet har betalt ett mycket högt pris för det faktum att dessa lärdomar endast drogs av avantgardistiska element som inte kunde påverka det stora händelseförloppet. Det är revolutionärernas plikt att nu kämpa för att tusentals chilenska arbetares och militanters heroiska offer inte varit förgäves, för att de reformistiska och opportunistiska mystifikationer som de traditionella byråkratiska apparaterna tvingat på massorna nu definitivt krossas.

De chilenska händelserna under de senaste tre åren visar just hur illusoriskt perspektivet på ett »demokratiskt, anti-oligarkiskt och anti-imperialistiskt» stadium av revolutionen är, ett stadium där den nationella bourgeoisin skulle kunna deltaga. Denna teori är illusorisk både om man studerar objektiva fakta och politiska möjligheter. Ingen bourgeoisi kan gå bortom absolut begränsade reformer eller angripa imperialismens grundläggande intressen. Vidare är ingen bourgeoisi intresserad av ens en reformistisk väg om den inte har försäkringar om att den noggrant kan kontrollera processen och krossa varje självständig dynamik i massrörelsen. Den peruanska militärregimen är en klassisk illustration av detta.

De chilenska händelserna visar att reformismen, även under mycket fördelaktiga förhållanden, snabbt leder till en återvändsgränd. Också de reformer som verkligen genomförts hotar att utmanas och tömmas på allt innehåll såvida de inte generaliseras. En sådan generalisering leder oundvikligen till den tröskel som inte kan korsas utan att man bryter mot det kapitalistiska systemets egen mekanism. Och även partiella åtgärder angriper många borgerliga intressen utan att helt förstöra dem; de tvingar oundvikligen fram reaktioner från styrkor som fortsätter att ha mäktiga resurser och mäktiga allierade. Än en gång har det visat sig att småbourgeoisin inte kan vinnas över genom eftergifter; ett antikapitalistiskt perspektiv måste ställas för att man på ett beslutsamt sätt skall kunna bekämpa den härskande klassens manövrer.

De chilenska händelserna visar det absurda i en plan för övergången till socialism utan att man förstör hela Statsapparaten, den apparat som den härskande klassen har organiserat och strukturerat för att den så effektivt som möjligt skall garantera att exploaterings- och förtryckssystemet fortsätter bestå. Detta innebär inte att vi förnekar det taktiska behovet att utnyttja varje laglig möjlighet eller exceptionella omständigheter som de som skapades genom valen den 4 september 1970 i Chile. Vad man måste inse är den absoluta och tvingande nödvändigheten att i en situation av revolutionärt massuppsving, bygga revolutionära organ för den proletära demokratin, element av maktdualism, kampinstrument för att erövra makten och embryon till kvalitativt nya politiska strukturer i den arbetarstat som kommer att växa fram ur revolutionen.

De chilenska reformisterna förnekade systematiskt denna nödvändighet; de nöjde sig med att verka för organ med helt begränsade funktioner, utan någon som helst självständighet från de »konstitutionella» statsorganen. Under trycker från de dramatiska händelserna återupptäckte arbetarna, särskilt under det senaste året, dessa grundläggande behov och bildade organ med en revolutionär-potential, såsom cordones industriales. Men dessa initiativ utvecklades för sent; de generaliserades inte; och än värre: de tömdes ofta delvis på sitt innehåll genom byråkratins manövrer. Den hade bestämt sig för att hindra cordones från att bli chilenska arbetarråd och efter att ha avväpnat dem sökte man integrera dem i den reformistiska konstitutionella strategin.

Och slutligen visar de chilenska händelserna än en gång att tron på att man kan störta den kapitalistiska regimen utan revolutionärt våld, utan väpnad kamp är en skamlig mystifiering och rena självmordsplanerna. En väpnad konflikt är oundviklig när kampen om makten börjat, oberoende av de specifika styrkor som är inbegripna. För att använda Lenins uttryck: »den militära frågan är den centrala politiska frågan».

Arbetarklassen måste systematiskt förbereda sig för ett sådant perspektiv, avvisa alla spontanistiska illusioner och förstå nödvändigheten att också på denna punkt centralisera hand handlingarna. De måste förstå att en ren försvarsattityd förbereder nederlagen när den avgörande stunden kommer, och att den måste ta initiativet från fienden.

»Andra länders erfarenhet, framför allt i Latinamerika» – sade en resolution om Chile som Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat antog i december 1971 – »från invasionen i Guatemala 1954 till Banzers statskupp i Bolivia i augusti /1971/ har visat att arbetarklassen måste se sitt självförsvar som en elementär uppgift. Denna lärdom har inpräntats med blodsbokstäver – arbetarnas, böndernas och studenternas blod. Varje illusion om ‘fiendens goda vilja’ måste avvisas som en självmordslinje. Med tanke på regeringens natur och förhållandena mellan Folkfrontskoalitionen och massornas stora majoritet, är den uppgift som åligger arbetarna och bönderna främst deras egen beväpning, att bilda politiska och militära instrument för självförsvar, att organisera en genuin folkmilis, att sprida revolutionär propaganda bland soldaterna. Att inte börja längs dessa linjer vore att praktiken lita på arméns och de speciella repressiva organens ‘demokratiska lojalitet’. Det vore en oförmåga att svara mot de behov som allt bredare sektorer av massorna nu känner, väckta av händelserna i Bolivia. Allendes proklamationer, enligt vilka Folkfronten kommer att möta varje reaktionärt våld, är inget annat än demagogiskt skrävel eftersom de inte innehåller någonting praktiskt. 1 stället för att lita till spontanism och improvisationer måste de nödvändiga instrumenten nu skapas för att hindra klassfienden från att uppnå en förkrossande materiell överlägsenhet när den oundvikliga konfrontationen kommer. Gentemot ett möjligt missförstånd betonar de revolutionära marxisterna att det inte är mot Allende, utan mot hoten från höger och för att besvara varje attack från det borgerliga förtryckets styrkor som arbetarna och bönderna nu måste ställa frågan om sin beväpning på dagordningen.»

De chilenska reformisterna ifrågasatte dessa elementära sanningar. Det faktum att många av dem nu blivit namn på den långa listan av martyrer inom arbetarrörelsen vare sig minskar eller suddar ut deras historiska ansvar. Bristen på ett revolutionärt parti som kunde spela en ledande roll i masskala har än en gång visat sig vara en avgörande faktor för proletariatet.

»…Chile kommer inte att visa sig vara ett historiskt undantag» hävdade Förenade Sekretariatets resolution från december 1971, »det kapitalistiska systemet i Chile kommer inte att störtas utan en bestämd intervention från det revolutionära partiet, massornas avantgarde. De uppgifter som åligger ett sådant parti kan inte utföras av det chilenska kommunistpartiet. Detta parti som bär stämpeln av en lång stalinistisk tradition är instrument för en inhemsk arbetarbyråkrati och relativt konservativa skikt av proletariatet, vilka inte mobiliserats i den nuvarande krisen med samma dynamik som den yngre generationen. Det har bibehållit alla sina traditionella begrepp utan att på något sätt skära av den navelsträng som knyter fast det vid sovjetbyråkratin. Det. revolutionära partiets uppgifter kan inte heller överlämnas i det Socialistiska Partiets händer. Medan SP har vunnit större genklang, särskilt bland de yngre arbetarna, och i de organisationer det kontrollerar, har antagit ståndpunkter som ligger till vänster om Kommunistpartiet – en verklig ankdamm för reformismen – har det inte ett stridande partis uppbyggnad, det har inte solida och kontinuerliga länkar med de massor det påverkar, och är mera ett konglomerat av tendenser och grupper än en homogen bildning. Det bär i sista hand de karaktäristiska dragen för en centristisk organisation. I vilket fall är det nödvändigt att avvisa varje tanke som, direkt eller indirekt, baseras på hypotesen att tack vare den revolutionära processens dynamik och massrörelsens makt och tack vare bourgeoisins svaghet och dess mycket troliga fortsatta sönderfall och en situation där imperialismen skulle tvingas avvisa militär intervention, proletariatet kan komma till makten utan ett verkligt revolutionärt leninistiskt parti. Det är likaså nödvändigt att avvisa den variant som härrör ur hypotesen att ett substitut för de revolutionära partiet kan visa sig tillräckligt, dvs någon slags front där revolutionärerna samlas eller en kartell där olika organisationer på yttersta vänsterkanten ingår.»

Kamp mot den militära diktaturen! Organisera militant internationell solidaritet!

En militär statskupp i en situation som den som rått i Chile under de senaste månaderna kunde inte genom föras utan blodsutgjutelse eller genom begränsade repressiva aktioner. Alla tecken tyder på att den mött ett modigt och ihärdigt motstånd från proletariatet: det är inte uteslutet att sektorer av armén den bas som utgörs av arbetar- och bondesöner som gör sin värnplikt kan revoltera mot de order som ges av reaktionära officerare och således starta en dynamik mot inbördeskrig.

Motståndet har utvecklats heroiskt och inte fullständigt kunnat krossas. Men möjligheten till en revolt i armén har inte materialiserats eller inte nätt tillräcklig intensitet för ett omedelbart inbördeskrig.

Frågan om kamp mot militärdiktaturen står i dag på dagordningen. Det är det revolutionära avantgardets plikt att genomföra den nödvändiga svängningen så snabbt som möjligt. Frågan om väpnad kamp ställs inte längre på samma sätt som efter september 1970. Den främsta inriktningen som centreras kring massornas beväpning – förblir i grunden giltig i ett inbördeskrig där arbetar- och bondestyrkor ockuperar vissa regioner i landet. Om denna eventualitet inträffar skulle revolutionärerna starta en världsomfattande kampanj för att bygga internationella brigader.

Det är nödvändigt att nu bygga upp en aktiv solidaritetskampanj över hela världen i de bästa traditioner som funnits efter mobiliseringen kring Vietnam.

Chile måste försvaras mot kuppmakarnas barbari och mot den »nationella bourgeoisin» och deras imperialistiska herrar!

För omedelbar, massiv och militant solidaritet med det chilenska proletariatet! Stoppa mördarnas brottsliga agerande!

Kräv att det chilenska folkets elementära demokratiska rättigheter omedelbart återupprättas! Kräv att alla politiska fångar omedelbart släpps! Försvara asylrätten för politiska flyktingar från andra länder i Latinamerika och deras rätt att resa till annat land efter eget val! Ge politiskt och materiellt stöd till de chilenska arbetarnas heroiska motstånd!

Imperialismen och den s k nationella bourgeoisin hyllar cyniskt den kupp som de gjort mot de chilenska arbetarna och bönderna och mot arbetar- och bonderörelsen i Latinamerika och hela världen. Men brottets enorma omfattning och motståndets heroism kommer att få oräkneliga återverkningar. De chilenska händelserna kommer att pressa fram det revolutionära medvetandets mognande, precis som skedde vid imperialismens brottsliga krig i Vietnam och den heroiska vietnamesiska folkliga kampen. Kapitalismen kommer att få betala för sin nuvarande framgång i Chile – en framgång som historiskt sett är av noll och intet värde – med en dramatisk skärpning av sina egna motsättningar.

Uttalande från 4:e Internationalens förenade sekretariat 19/9 1973

Publicerad i en broschyr om Chile, 1974

Chile – den kommande konfrontationen

(Följande resolution antogs enhälligt av Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat i slutet av december 1971.)

Organisera demokratiska råd för arbetarna, bönderna, sluminvånarna och studenterna! Kämpa för proletariatets beväpning och bildandet av en folkmilis!

Bygg ett revolutionärt parti!

För fjorton månader sedan blev Salvador Allende president i Chile som ett resultat av valen den 4 september 1970 och av avtalet mellan partierna i Unidad Popular och Partido Democrata-Cristiano (Kristna demokrater) och han bildade en folkfrontsregering. Detta var en viktig händelse som tvingade alla politiska grupper både inom landet och i Amerika som helhet till ett ställningstagande. Från början fungerade den som en prövosten, som avslöjade de synsätt och attityder som hölls av olika strömningar inom arbetarrörelsen. Experimentet i Chile beskådas av hela världen, särskilt som ett prov på effektiviteten i den parlamentariska och fredliga väg som förespråkats av reformisterna som en väg till socialismen.

I en miljö av kraftig mobilisering av motsatta sociala och politiska styrkor har krisen i Chile blivit alltmer akut. Särskilt efter det nederlag massorna led i Bolivia i augusti har motsätt- ningarna och kampen i Latinamerika fått sitt fokus i Chile. Det är sålunda absolut nödvändigt för revolutionära marxister att förstå händelsernas karaktär, att förstå de tendenser som utvecklas och de frågeställningar som kommer i förgrunden och att definiera sin ställning utan någon som helst tvetydighet för att kunna ingripa på ett effektivt sätt.

1. Den kubanska revolutionens seger – som sammanföll med den oåterkalleliga krisen för de borgerliga eller småborgerliga nationalistiska rörelserna och som innebar ett helt nytt stadium i den politiska kampen i många latinamerikanska länder – tvingade USA-imperialismen och den inhemska härskande klasserna att på nytt undersöka sin position. Å ena sidan trappade imperialisterna upp sina militära förberedelser samtidigt som de höll ögonen på risken för revolutionära strider inspirerade av det kubanska exemplet; å andra sidan utstakade de en reformistisk utveckling vars målsättningar var att förstärka vissa ekonomiska sektorer som ansågs mest dynamiska , att verka för en förändring i styrkeförhållandena mellan de härskande klasserna till förmån för »nya» borgerliga skikt och att bredda – om än aldrig så litet – systemets massbas. Detta försök – som Washington emellertid endast gav några futtiga slantar genom den s k Alliance för Progress (Framstegsalliansen) – slutade med fullständigt nederlag. Inom denna kontext blev de reformistiska experimenten eller de som gick i denna riktning (ex.vis Goulart i Brasilien, Belaunde i Peru) antingen kvävda i sin linda eller också gick de snart bankrutt. En av dess konsekvenser var utbredningen av militärregimer, oftast av reaktionärt slag, och en tendens att utnyttja armén i allt högre grad som ersättning för de traditionella politiska mekanismerna vilka visat sig oförmögna att uppfylla sin plikt.

De brasilianska gorillornas diktatur var en av de varianter som upprättades för att skapa en relativ politisk jämvikt och få fart på ekonomin genom en ökad exploatering av arbetarklassen och de arbetande i helhet. En annan variant var en utsträckning av reformismen med sikte på att modernisera och rationalisera de ekonomiska och sociala strukturerna, att införa en ny balans inom de härskande klasserna på bekostnad av den traditionella oligarkin, och att upprätta bättre och mer aktiva relationer med massorna eller stora skikt av dem. Det vägledande experimentet för detta var den militärregim som upprättades i Peru av Velasco Alvarado i oktober 1968.

Den peruanska regimens relativa framgångar tillsammans med de nederlag som drabbade andra regeringar, eller de återvändsgränder de hamnade i, understödde liknande reformistiska tendenser – antingen de nu var militära eller civila – i andra länder, även om dessa tendenser endast var nymornade. I sin helhet ställde dessa strömningar frågan om en modernisering av jordbruksstrukturerna genom jordreformer som skulle drabba de mest konservativa jordägar- skikten och som avsåg att skapa ett skikt av små- och mellanbönder. De sökte en mer substantiell placering av kapitalet mot industriella och urbana sektorer i ekonomin i allmänhet med tanken att söka bryta den direkta imperialistiska dominansen i de traditionella råvarusektorerna. Mot den gamla ordningen, som förespråkare för en kraftigare inblandning i ekonomin från statens sida, vilken de såg som en stabiliserande faktor, föredrog de »samarbete» med de s k moderna industriella sektorerna. En sådan orientering ansåg de, skulle möjliggöra en förbättring i förhållandet till massorna, vilka inom strikta gränser kunde spela rollen som stöd åt de nya regimerna mot ultrahögerns motstånd och motangrepp.

2. Händelserna i Chile under det senaste året har skett inom denna mer allmänna trend. Man får inte glömma att själva Frei-regimen började som ett reformistiskt experiment som sökte modernisera socio-ekonomiska strukturer, särskilt genom en jordreform, större inblandning från statens sida och en slutlig eliminering av de forna oligarkiska härskande skikten. I detta allmänna perspektiv är Folkfrontsregeringen en arvtagare till den regering som föregick den. Det var ingen tillfällighet att under den period som förgick valet den 4 september sektorer inom Folkfronten och De Kristna Demokraterna inte uteslöt tanken på en gemensam kandidat och att de Kristna Demokraterna antog ett program som liknade det som förespråkades av Allendes front. Och än mer betydelsefullt: Den nya presidenten drog inte upp en ny jordreform utan nöjde sig med att tillämpa den reform som antagits av Frei.

Den i huvudsak reformistiska karaktären hos Allendes regering sammanfaller dessutom med det program som presenterats före och efter valet. I huvudsak förespråkar detta program en jordreform dikterad av Kristna Demokrater, att det direkta imperialistiska greppet över utvinningen av råmaterialet bryts, att en serie industriella sektorer förstatligas och bankerna nationaliseras.

Om detta program verkställdes i sin helhet skulle det i mycket ändra Chiles ekonomiska struktur och innebära avsevärda modifieringar i förhållandet mellan klasstyrkorna, i nationalinkomstens fördelning och i den politiska roll de olika styrkorna har. Men det innebär inte en kvalitativ för ändring – Chile skulle inte upphöra att vara ett kapitalistiskt land som domineras av profitlagen och fortfarande är integrerat i den imperialistiska världsstrukturen. På landsbygden skulle jordbruket mer och mer kännetecknas av framväxten av kapitalistiska företag och skikt av jordägande små- och mellanbönder som skulle fungera som stabiliserande element åtminstone för närvarande. Industribourgeoisin skulle fortfarande vara den starkaste och ekonomiskt mest dynamiska klassen, de skulle återuppta och t o m stärka sina band med den internationella kapitalismen och i sista hand vore det de som huvudsakligen skulle tjäna på den nya ekonomiska och politiska jämvikten och systemets rationalisering, inkl. genom närvaron av en mycket viktig sektor som kontrolleras av staten.

Upprätthållandet av kapitalismens grundläggande ekonomiska strukturer garanteras än mer av det faktum att folkfronten kämpade för presidentposten inte endast på en strikt valmässig nivå utan också lovade att arbeta inom ramen för den existerande statsapparaten (parlamentet, den administrativa apparaten, konstitutionellt auktoriserade kontrollorgan som polisen, armén). Det var därför Alessandri och Tomic, som vid denna tid stöddes av praktiskt taget alla borgerliga väljare, gick med på att avvakta valresultatet och tillät Allende att överta makten (de fraktioner som förespråkade en statskupp bestod endast av mycket små grupperingar inom armén).

3. Samtidigt som händelserna i Chile sker inom det mer allmänna sammanhanget av liknande strömningar – antingen de nu bara är potentiella eller redan trätt i kraft i andra latinamerikanska länder – kännetecknas de likväl av mycket viktiga specifika drag som klart skiljer Allenderegimen från alla andra regimer i Latinamerika.

För det första: Medan den peruanska reformismen genomförts av ett militärt ledarskap som har ersatt de traditionella borgerliga partierna, sker det i Chile under kontroll av en koalition vars bas huvudsakligen är arbetarna, bönderna och sluminvånarna och där de två arbetarpartierna utövar en otvivelaktig dominans. Den chilenska reformismen sker alltså under arbetarbyråkratins ledning.

Frågan måste ställas om Allenderegimen är en folkfrontsregering i termens traditionella betydelse. Man har sagt att bourgeoisin som sådan, politiskt representerad av Kristna Demokrater och i mindre grad av Nationalpartiet, inte direkt representeras i regeringen. Men även om man bortser från att åtminstone ett av partierna i koalitionen var ett traditionellt borgerligt parti utövar bourgeoisin sitt inflytande genom de småborgerliga partier som inkluderades både i folkfronten och i regeringen. Dessutom tvingas Allende ständigt att förhandla med majoritetsblocket i parlamentet som domineras av Kristna Demokrater, som tillät hans val och som kan stoppa alla hans handlingar när helst de vill. Slutligen – och detta är det avgörande – bestämdes koalitionens karaktär av klassamarbete genom att man accepterade det kapitalistiska systemets och den borgerliga demokratins grundläggande ekonomiska ram.

En sådan karaktäristik får inte leda till en identifikation mellan massrörelsen och koalitionen eller ens till försök att alltför mycket förenkla förhållandet mellan Allende och massorna. Allendes seger var resultatet av en lång historia av hårda strider, av många upp- och nedgångar, av proletariatets långsamma mognande, detta proletariat som är bland de äldsta och mest homogena i Latinamerika. I arbetarnas, böndernas och sluminvånarnas ögon var valet den 4 september 1970 en seger över bourgeoisin, ett historiskt steg framåt i kampen för att eliminera den kapitalistiska utsugningen. Det uttryckte ett nytt styrkeförhållande, mer fördelaktigt för massorna än någonsin tidigare. Allt detta förvandlades efter den 4 september till ett ovanligt uppsving, en bred mobilisering av arbetarklassen och bönderna, en radikalisering av småborgerliga skikt, en stegring i den politiska medvetenheten bland de plebejiska sektorerna i de stora städerna. Breda skikt av avantgardet som inspirerats av massornas stora mobilisering och konfronterats med omedelbara politiska behov började diskutera den revolutionära strategins huvudtemata och frågan om övergången från kapitalism till socialism.

4. En av de grundläggande tendenserna i den chilenska situationen är den oundvikliga tendensen hos massmobiliseringarna att bryta genom reformismens och klassamarbetets ram som den föreskrivits av Allende. I sista hand är det detta som skapar de skarpaste konflikterna och skrämmer den inhemska bourgeoisin och imperialisterna. Av rädsla för att överväldigas ställer de frågan om en oundviklig konfrontation.

Med andra ord: Bourgeoisin som förstod dess nödvändighet tvingades acceptera och t o m skapa ett reformistiskt ingrepp. Efter Freis nederlag kunde detta endast ske under arbetarpartiernas ledning Men den fruktar massrörelsens dynamik, vilken kan bryta igenom reformismens ramar, påskynda en genuin revolutionär kris och ställa frågan om makten på dagordningen. På samma sätt fruktar imperialismen att den chilenska situationens dynamik kan få explosiva återverkningar i kontinental skala och inspirera till nya uppsving bland proletariatet och bönderna.

I själva verket har arbetarna och bönderna under den period som förevarit efter valet inte alls begränsat sig till att stödja Allende och vänta på regeringens handlande. De har ofta tagit initiativet och tvingat regeringen att godkänna det som redan genomförts. Än viktigare är att de praktiska handlingar som genomförts av massorna ofta har gått utöver Folkfrontens program. Bönderna har övertagit jorden utan att vänta på de formella besluten och t o m ockuperat jord som enligt lagen inte fick röras. Arbetarna har genomfört aktioner efter samma linjer, accelererat förstatligandets process och låtit företag drabbas som i princip skulle lämnas i den privata sektorn. För bourgeoisin innebar detta en svårlöst fråga – en omfattande utsträckning av exproprieringen innebar en risk för att dess egen sociala tyngd skulle minskas, eller att styrkeförhållandena skulle ändras på ett djupgående sätt. Detta kunde hindra den från att effektivt genomföra den planerade omstruktureringen av ekonomin till egen fördel. Men samtidigt insåg bourgeoisin att om denna kurs fortsatte, skulle arbetarklassen och bönderna genom omständigheternas makt alltmer tvingas att tränga förbi konstitutionens gränser och bilda kvalitativt nya organ för proletär makt.

I de framväxande konflikterna mobiliseras de stridande styrkorna och de reagerar allt starkare på de frågor som måste avgöras inom relativt kort tid. Massorna – åtminstone de skikt som står i ledningen – är inte beredda att avbryta sin offensiv och söker i stället ge eftertryck åt den större sociala och politiska tyngd som de vunnit. Bourgeoisin kombinerar försvars- åtgärder med utfall för att uppmuntra sina egna trupper. För bourgeoisin är det livsviktigt att vinna en exakt begränsning av de tre ekonomiska »områdena» (statligt, privat, blandat) och upprätthålla systemets politiska strukturer.

Det senare krävs som en garanti mot varje tendens att gå bortom det reformistiska experimentets ramar. Allende och hans koalition som inte kan tillgripa medel som skulle innebära en brytning med massorna eller med avsevärda delar av massorna tvingas besvara bourgeoisins angrepp; men samtidigt söker de ständigt hålla tillbaka massorna och kontra de påtryckningar som sker från vänster. De behöver ha kvar en viss manövermarginal och undvika eller uppskjuta en större konfrontation. Detta är innebörden i den allmänt tillämpade åtgärd som kallas för intervention vilket genom att utse en direktör som agerar i regeringens namn innebär en viss eftergift till arbetarna, samtidigt som det inte innebär en expropriering och sålunda bevarar de kapitalistiska produktionsförhållandena. Detta är också innebörden i det planerade enkammarparlamentet, vilket om det antas kan möjliggöra för regeringen att genomföra sitt program snabbare och bättre återspegla de existerande styrkeförhållandena i Chile, samtidigt som det garanterar bourgeoisin bevarandet av de parlamentariska strukturerna helt inom den borgerliga traditionen.

5. I en situation liknande den som råder i Chile har de olika styrkorna inte alltid möjlighet att välja och vraka vad den vill engagera sig i och handla i enlighet med en övergripande, genomtänkt plan. Motsättningarna och de potentiella konflikterna ackumuleras från dag till dag, och händelser som i sig är obetydliga och svåra att föregripa kan påskynda dramatiska konfrontationer i praktiskt taget varje ögonblick. Detta får man aldrig glömma och det vore ett grovt misstag från arbetarrörelsens sida att insöva sig med illusioner om en smärtfri utveckling av händelserna.

Men det är föga troligt att en avgörande konfrontation skulle ske inom den närmaste framtiden. Regeringen söker för sin del behålla initiativet samtidigt som den utför sin balansakt och bromsar upp aktioner underifrån som den anser farliga ur sin synvinkel. Vad gäller bourgeoisin försöker den provocera mångfaldiga spänningar för att både skapa svårigheter för Folkfronten och få den att modifiera sin kurs alltmer (den vet genom erfarenhet att reaktioner av detta slag är typiska för reformister och centrister). Men den kan inte skapa ett omedelbart fall och det önskar den inte heller göra.

Man måste komma ihåg följande: För det första att den chilenska bourgeoisin har en ganska lång demokratiskt-parlamentarisk tradition och att dess politiska gestalter utbildats i dess skola. Detta motsvaras av existensen av en serie strukturer och flexibla, effektiva mekanismer som gör försvars- och motattacker mycket troliga. »Den starka statens» lösning, en militärkupp, förutsätter i vilket fall förberedelser som armén själv knappast ännu har inlett. De styrkor som redan ropar om »golpista» eller visar fascistiska tendenser och som förbereder marken för en sådan orientering är för närvarande fullständigt i minoritet, även om de vinner terräng. Slutligen – och detta är det viktigaste – är bourgeoisin och dess mest representativa parti, de Kristna Demokraterna, mycket medvetna om att den knappast kan genomföra en konfrontation utan att ha en avsevärd massbas. De senast händelserna har visat att tiden kan spela dem i händerna tack vare Folkfrontens svagheter, och motsättningar och de ekonomiska svårigheter som härrör ur dessa. I själva verket har de Kristna Demokraterna vunnit eller konsoliderat ställningar som inte kan negligeras bland bönderna, har återvunnit inflytande bland studenterna och vidgat sina manövermarginaler inkl. inom arbetarklassen (särskilt bland de sektorer som förledda under lång tid av reformisternas blinda ekonomism har svalt det demagogiska betet); och, som händelserna i Santiago i november och december visade, kan reaktionärerna mobilisera avsevärda styrkor i ganska aggressiva gatudemonstrationer.

Icke desto mindre är ett uppskjutande av de avgörande slagen inte nödvändigtvis av ondo för arbetarklassen, vilken behöver stärka sina ställningar organisera en offensiv, begrunda och lösa det avgörande problemet i själva beväpningen. Men detta är endast sant i den mån varje tendens att begränsa och kanalisera massmobiliseringarna och ge prioritet åt politiska operationer på de byråkratiska maskinernas och statsinstitutionernas toppnivå bestämt bekämpas; i den mån och med vilken snabbhet det ekonomiska sabotaget möts; i den mån arbetarklassen inte anser sig ha några skyldigheter att ta på sig de ekonomiska svårigheternas börda utan att kunna försvara sig, att gripa in på ett aktivt sätt och utöva kontroll; och i den mån illusionen avvisas att »moderation» och lojalitet gentemot den borgerliga konstitutionens normer är det bästa sättet att undvika en reaktionär kontraoffensiv och en fascistisk kupp.

6. Det är av största vikt i detta stadium av den strategiska omgrupperingen att arbetarklassen befriar sig fullständigt från varje slag av reformistiskt tankegods och alla former av parlamentarisk kretinism. Den måste inse att Chile inte kommer att bli ett undantag.

I ett land vars ekonomiska och sociala strukturer är mycket avancerade jämfört med genom- snittsnivån i den neo-koloniala världen, är det tydligare än någonsin att perspektivet på en borgerligt-demokratisk revolution, skild från en socialistisk, inte har det minsta objektiva rättfärdigande. Den enda tänkbara revolutionen i Chile är en revolution med en socialistisk dynamik utan något brott i sin kontinuitet och med en relativt hög hastighet. Och en frigörelse från imperialismen kan – med tanke på den nära symbiosen mellan imperialism och nationell bourgeoisi – endast uppnås genom en fullständig expropriering av den inhemska härskande klassen. Varje tvetydighet, varje tvekan på denna punkt kan få förödande konsekvenser genom att den avväpnar de grundläggande revolutionära styrkorna, vilka måste få en klar förståelse för det de intuitivt känner och försöker utföra empiriskt.

Att tro på att en revolutionär dynamik av detta slag kan utvecklas fullständigt till seger utan att bryta det gamla samhällets politiska ramar tack vare en »fredlig» utveckling och inte genom att bryta upp den gamla statsstrukturen, inklusive både administrationen och det militära etablissemanget och börja på nytt, är att medvetet lura sig själv, att glömma de lärdomar som kan dras av arbetarrörelsens långa historia, att inte se den obevekliga logiken i den situation som utvecklas i landet. I stället för att vara en teoretisk förnyelse, vilket påstås av dessa charlataner av alla färger och av dem som ersätter den marxistiska metoden med empiricism och opportunism, är tanken om en »chilensk väg» endast en ny variant av den reformistiska ideologi som marxismen bekämpat sedan sekelskiftet och som vid avgörande stadier har ödelagt arbetarrörelsen i andra delar av världen. Den avgörande punkten är att i Chile har frågan om maktövertagandet inte lösts alls eller ens börjat lösas. Den kan endast mötas och verkligen lösas på den revolutionära vägen.

Från allt det föregående följer att varje form av klassamarbete med bourgeoisin eller med sektorer av denna bourgeoisi absolut måste avvisas. Detta innebär att massorna i Chile måste kämpa för att ersätta Folkfrontens koalitionsregering med en arbetar- och bonderegering som utesluter varje deltagande av partier eller grupper som representerar – om än endast indirekt – bourgeoisins intressen och andra skikt av exploatörer. Detta innebär att den revolutionära processen måste fördjupas och stimuleras genom skapandet av organ för dubbelmakten, genom organ för den genuina arbetardemokratin bildade direkt i fabrikerna, på fälten, på campamientos och i skolorna, där medlemmarna väljs, när som helst kan återkallas och inte åtnjuter några materiella privilegier. Dessa organ kommer att representera proletariatet och bönderna som helhet och utgöra medlen för att mobilisera nyckelsektorer av massorna i den revolutionära kampen för makterövringen. Fackföreningarna är separata och fortsätter spela sin specifika roll på basis av vidast möjliga interna demokrati för alla tendenser inom arbetarrörelsen och fullständigt oberoende av regeringen och staten.

De revolutionära marxisterna är medvetna om de svårigheter som ligger i att bilda och utsträcka sådana sovjetorgan; men om de inte byggs upp saknas ett av de nödvändiga elementen i makterövringen och revolutionen kan kvävas redan i sin linda. I kampen för arbetar- och bonderåd måste skarpast tänkbara demarkationslinje dras mellan de exploaterande klasserna och deras politiska maskiner samtidigt som detta sammankopplas med ett kompromisslöst försvar av bredast möjliga demokrati för massorna och alla organisationer och tendenser inom arbetarrörelsen. Försvaret av den proletära demokratin är desto nödvändigare med tanke på det faktum att detta begrepp har fördunklats under decennier av socialdemokratisk och stalinistisk dominans. Detta är en trängande praktisk nödvändighet som tyvärr inte har absorberats och förståtts av de organisationer som kämpar mot de opportunistiska, byråkratiska partierna.

En kontinuerlig, mycket bred, genomgående mobilisering av massorna är det villkor sine qua non för en positiv utveckling av den revolutionära krisen i Chile. Det är just därför de reformistiska ledarskapen – som arbetarklassen och bondemassorna i dess stora majoritet fortsätter att acceptera – har sökt begränsa och kanalisera dessa mobiliseringar och verkställa beslut som endast tagits på regerings- och parlamentsnivå; det är just därför som rörelsen försvagats och gett fienden möjligheten att ta initiativet och delvis sätta lager i rörelse vars intressen inte i princip sammanfaller med reaktionens. Om denna kortsynta politik fortskrider – och än värre: Om regeringen slår ner på sektorer av proletariatets och böndernas avantgarde, som den redan gjort vid vissa tillfällen – kan detta stärka tendenserna mot förvirring och demobilisering. De förhållanden som sålunda skapas kan underlätta en reaktionär motattack och en högerriktad statskupp enormt.

7. En strategi för en revolutionär kamp för makten måste skilja ut åtskilliga nyckelhål. Utan att låtsas att vi har svaren på alla problem som har uppstått och som kan uppstå vid olika stadier, betonar de revolutionära marxisterna följande:

(a) De fattiga bönderna och jordbruksarbetarna kan inte acceptera den ram för jordreformen som satts av Frei-regimen, d v s av ett borgerligt politiskt ledarskap. Jordbruksstrukturernas omvandling måste inkludera en total uteslutning av jordherrarna och exproprieringen av de kapitalistiska entreprenörerna.

Gränserna för jordägor måste sättas på en nivå som å ena sidan inriktas på att undvika framväxten av ett skikt rika bönder som utgör en fara för revolutionen, och å andra sidan att garantera naturresurser för de bönder som önskar äga en egen lott. Mycket precisa normer måste upprättas (särskilt med hänsyn till köp och försäljning av jord) för att uppnå en motsvarighet till en nationalisering av jorden och hindra varje tendens till en ny koncentration av egendomen. Om jordbruksreformen undviker att röra de kapitalistiska företagen kommer

den fullständiga dominansen över den mest dynamiska sektorn av jordbruket att lämnas i privata händer och jordbruksarbetarna kommer att vända sig bort från den revolutionära processen. Det är nödvändigt att i programmet för arbetar- och bonderegeringen skriva in exproprieringen av jordbrukskapitalisternas och bildandet av kollektivjordbruk. De senare spelar tack vare sin teknologiska nivå en central roll i ekonomins utveckling under övergångsperioden.

(b) På industrins område är det nödvändigt att avvisa begreppet om tre »områden» som reserverar en sektor för privatkapitalet. En sådan sektor som omgriper de modernaste och mest dynamiska fälten i det existerande kapitalistiska systemet skulle oundvikligen bli nervcentrum för en ackumuleringsprocess och mötesplatsen för nationellt och utländskt kapital. Genom en allmän expropriering är det nödvändigt att knäcka ryggen på den chilenska kapitalismen och samtidigt bryta det inhemska stödet åt den imperialistiska penetrationen. Det är självklart att arbetar- och bonderegeringen i den mån den fullständigt och direkt kontrollerar alla nyckelsektorer i industrin och inom jordbruket inte har intresse av att bryta upp små- och hantverksindustrin och inte heller har den något behov av detta.

(c) Nationaliseringen av bankerna och upprättandet av ett statsmonopol över utrikeshandeln måste genomföras till slutet. Dessa åtgärder är desto nödvändigare på grund av Chiles ställning som ett halvkolonialt land underkastat den imperialistiska exploateringen.

(d) Arbetarkontrollen spelar en nyckelroll i en revolutionär strategi för maktens erövring. Den skapar former för dubbelmakten, ett aktivt deltagande från massorna och en fördjupad förståelse för vad som verkligen står på spel. Genom arbetarkontrollen mobiliserar proletariatet på ett konkret sätt vid själva produktionens knut och hjälper sålunda allt bredare lager att i praktiken förstå behovet att ställa frågan om makten. Varje form av »deltagande» för arbetarna, i verkligheten underordnad chefernas eller regeringsteknikernas makt, eller varje form av »samstyre» måste avvisas. Det är nödvändigt att kräva arbetarkontroll över produktionen, utövad genom demokratiska organ direkt valda av arbetarna. Frågan om arbetarstyret och självstyret kommer inte att förverkligas förrän efter det kvalitativa revolutionära språnget, förrän efter det att den borgerliga makten störtats och den proletära makten störtats och den proletära makten sett dagen.

Samtidigt möjliggör arbetarkontrollen för arbetarna att bevaka varje aspekt i arbets- relationerna. De kan utmana den arbetsorganisation som införts av cheferna, aktivt gripa in i ackordssystemet, i uppdelningen av arbetet, i pauserna etc. Det gör också att man i redan nationaliserade industrier kan undvika att en teknokrat helt enkelt går i chefens eller den kapitalistiska ägarens fotspår. Arbetarkontrollen kan likaså bli en skola där man lär sig administrationens och skötselns tekniska uppgifter vilka arbetarklassen måste bemästra efter maktövertagandet om inte de byråkratiska tendenserna skall ta överhanden.

Slutligen kan arbetarklassen tjäna som ett kampinstrument mot det ekonomiska sabotaget från de utländska och chilenska kapitalisternas sida. I samband med detta måste allmänna åtgärder angående planering och kontroll föras fram till regeringen för antagande tillsammans med avskaffandet av affärshemligheten, öppnandet av räkenskapsböckerna och strikt kontroll över alla bankoperationer, liksom över priserna, hyrorna etc. Kapitalflykten, fabriksstängningarna och hamstringen av varor gör dessa åtgärder extremt nödvändiga.

(e) Kampen för en arbetar- och bonderegering, för maktens erövring, måste framför allt ske genom bildandet och ständig mobilisering av de organ för den proletära demokratin som stiger fram ur massorna. Byggandet av dessa organ är en absolut central uppgift vid detta stadium, och själva revolutionens öde hänger i sista hand på förverkligandet av denna uppgift. Som en övergångsparoll är det nödvändigt att gentemot Allendes förslag om enkammar- riksdag – som sammanfaller med den borgerliga demokratin – ställa parollen om en folklig Konstituerande församling, vars uppgift måste vara att skapa nya politiska och administrativa strukturer. Denna församling måste väljas på ett sådant sätt att den säkrar arbetarna och bönderna den dominerande representation som de har rätt att kräva på grund av sin sociala tyngd och sålunda bryter sönder det nuvarande bedrägliga valsystemet.

8. Den strategi och orientering som skisserats här vore fullständigt abstrakt och inte fri från risken för spontanistiska avvikelser om två nödvändiga element utelämnades – vars frånvaro hittills har utgjort den stora svagheten för det chilenska proletariatet – d v s arbetarnas och böndernas beväpning och byggandet av ett revolutionärt parti. Att kämpa för en korrekt strategi innebär sålunda att kämpa för att beväpna proletariatet och kämpa för att bygga ett revolutionärt parti som de enda medlen som tillförsäkrar massorna ett medvetet ledarskap och effektivt genomför den strategi och den taktik som krävs för att segern skall befästas.

Andra länders erfarenhet, framför allt i Latinamerika, – från invasionen i Guatemala 1954 till Banzers statskupp i Bolivia i augusti /1971/ har visat att arbetarklassen måste se sitt självförsvar som en elementär uppgift. Denna lärdom har inpräntats med blodsbokstäver – arbetarnas, böndernas och studenternas blod. Varje illusion om fiendens »goda vilja» måste avvisas som en självmordslinje. Med tanke på regeringens natur och förhållandena mellan Folkfrontskoalitionen och massornas stora majoritet, är den uppgift som åligger arbetarna och bönderna deras egen beväpning, att bilda politiska och militära instrument för självförsvar, att organisera en genuin folkmilis, att sprida revolutionär propaganda bland soldaterna. Att inte börja längs dessa linjer vore att i praktiken lita på arméns och de speciella repressiva organens »demokratiska lojalitet». Det vore en oförmåga att svara mot det behov som allt bredare sektorer av massorna känner, väckta av händelserna i Bolivia. Allendes proklamationer, enligt vilka Folkfronten kommer att möta varje reaktionärt våld, är ingenting annat än demagogiskt skrävel eftersom de inte innehåller någonting praktiskt. I stället för att lita till spontanism och improvisationer, måste de nödvändiga instrumenten nu skapas för att hindra klassfienden från att uppnå en förkrossande materiell överlägsenhet när den oundvikliga konfrontationen kommer. Gentemot ett möjligt missförstånd betonar de revolutionära marxisterna att det inte är mot Allende, utan mot hoten från höger och för att besvara varje attack från det borgerliga förtryckets styrkor, som arbetarna och bönderna nu måste ställa frågan om sin beväpning på dagordningen.

9. På något annat sätt kommer Chile inte att visa sig vara ett historiskt undantag – det kapitalistiska systemet i Chile kommer inte att störtas utan en bestämd intervention från det revolutionära partiet, massornas medvetna avantgarde. De uppgifter som åligger ett sådant parti kan inte utföras av det chilenska kommunistpartiet. Detta parti som bär stämpeln av en lång stalinistisk tradition är instrument för en inhemsk arbetarbyråkrati och relativt kon- servativa skikt av proletariatet, vilka inte har mobiliserats i den nuvarande krisen med samma dynamik som den yngre generationen. Det har bibehållit alla sina traditionella begrepp utan att på något sätt skära av den navelsträng som knyter fast det vid Sovjetbyråkratin. Det revolutionära partiets uppgifter kan inte heller överlämnas i det Socialistiska Partiets händer. Medan SP har vunnit större genklang, särskilt bland de yngre arbetarna och, i de organisationer det kontrollerar, har antagit positioner som ligger till vänster om Kommunistpartiets – en verklig ankdamm för reformismen –har det inte ett stridande partis struktur, det har inte solida och kontinuerliga länkar med de massor det påverkar och är mer ett konglomerat av tendenser och grupper än en homogen bildning och bär i sista hand de karaktäristiska dragen för en centristisk organisation. I vilket fall är det nödvändigt att avvisa varje tanke som, uttryckligen eller indirekt baserar sig på hypotesen att tack vare den revolutionära processens dynamik och massrörelsens styrka och tack vare bourgeoisins svaghet och dess mycket troliga fortsatta sönderfall och en situation där imperialismen skulle tvingas avvisa militär intervention, proletariatet kan komma till makten utan ett verkligt revolutionärt leninistiskt parti.

Det är likaså nödvändigt att avvisa den variant som härrör ur hypotesen att ett substitut för det revolutionära partiet kan visa sig tillräckligt, d v s någon slags front där revolutionärerna samlas eller en kartell där olika organisationer på yttersta vänsterkanten ingår.

Uppgiften att bygga ett parti är otvivelaktig svår också i en objektiv situation vilken är gynnsam ur olika synvinklar. Men den måste absolut utföras. Vid detta stadium i klasskampen i Latinamerika, den snabbhet med vilken den revolutionära krisen i Chile utvecklas till en höjd- punkt beror i i sista hand på den snabbhet med vilken partiet byggs.

10. Det skärpta och dramatiska läget kommer oundvikligen att skapa en växande differentiering bland massorna och få avsevärda lager inom avantgardet att mogna, vilket gör att de förstår den reformistiska regimens natur, motsättningarna i arbetarorganisationerna och nödvändigheten av att utarbeta en revolutionär strategi. I själva verket är denna utvecklingslinje redan skönjbar.

Sedan sitt framstigande har Allende tvingats möta ett ökat tryck från vänster och ibland t o m våldsamma demonstrationer. Det har blivit en avsevärd tillväxt av tendenser som kommit i konflikt med de reformistiska restriktionerna. Konkreta bevis på detta kan ses på klassnivån i de drag som sektorer av arbetare och bönder gjort och som gått bortom de programmatiska riktlinjerna från Folkfronten och konfronterat regeringen med fullbordade fakta. På den politiska nivån kan ses i ett ökat inflytande för de organisationer som står till vänster om de kommunistiska och socialistiska partierna. Det är i relation till dessa differentieringar och dessa objektiva tendenser som frågan om att bygga det revolutionära partiet måste ställas, och inte på det absurda hoppet om att kunna lösa den genom deklarationer och halvhjärtade drag.

Det är inte av en tillfällighet som en organisation som Movimiento de la Izquierada Revolucionaria (MIR), den enda i sitt slag i Latinamerika för närvarande, har kommit fram just i Chile. MIR har ett avsevärt inflytande. Efter att ha uppstått i student- och småborgerliga kretsar har det lyckats – som demonstrationerna under den sista perioden klart har visat – att vinna auktoritet bland de bondestyrkor som mobiliserats i jordockupationer och bland åtskilliga sektorer av de arbetare som inte längre accepterar reformisternas ledning. Det är möjligt att denna tendens kommer att växa under den period som nu börjar och som ger löfte om en ökning av det politiska medvetandet bland ganska breda lager som hittills kontrollerats av Folkfronten.

MIR:s inflytande förklaras av dess förmåga att slå rot hos de mest dynamiska skikten i studentrörelsen under dess inledningsfas, att uppträda som den mest konsekventa och effektiva organisationen på yttersta vänsterkanten när det gäller att skapa en ganska solid organisatorisk ram, baserade på celler av yrkesrevolutionärer, trots de ultravänster- deformationer som kännetecknade det för en hel period fram till den spektakulära om- svängningen i september -70. Samtidigt visste MIR hur man skulle utnyttja den kubanska revolutionens inflytande i Chile sedan början av 60-talet.

Det motsättningar som man kan finna i MIR ligger i dess oförmåga att nå en övergripande, rigorös definition av den revolutionära strategins problem i världsskala, i den empiricism som ofta kännetecknar dess orientering och som lett till plötsliga kast från ultravänster- till opportunistiska positioner, i dess syn på partiet som ligger långt från den leninistiska demokratiska centralismen, särskilt i praktiken, och i dess byråkratiska syn på relationerna mellan partiet och massorganisationerna. Detta visade sig under perioden efter september 1970 i en mycket klar tendens att anpassa sig till Folkfrontens synsätt och behov, i en nästan absolut tystnad med hänsyn till de internationella händelserna, även de av största betydelse (MIR har t ex inte publicerat någon analys av Moskvas och Pekings utrikespolitik), i en »verticalista» organisatorisk praktik som reserverar viktiga beslut åt toppskiktet (det är typiskt att ingen kongress hållits på flera år), i försök att genom administrativa åtgärder och utan konsultation tvinga beslut som tagits av partiapparaten på organisationen som anses vara instrument för att nå massorna.

Konsekvensen av detta har blivit friktioner inom organisationen; grupper av militanter har lämnat den, särskilt studenter, och förlusten av viktiga positioner i campamientos. Med tanke på dess inflytande bär MIR på grund av bristerna i sin orientering ansvaret i stora mått för krisen inom studentrörelsen. Under det senaste året har studentrörelsen inte kunnat spela en större roll; i stället har den blivit rekryteringsplatsen för reaktionära provokatörer.

De styrkor som organiserats eller påverkats av MIR kommer utan tvivel att spela en viktig roll i byggandet av det revolutionära parti som är ett villkor sine qua non för en seger för de chilenska arbetarna och bönderna. Men andra styrkor som fortfarande tillhör de traditionella partierna kommer att deltaga i detta. Socialistpartiet utgör, på grund av sin nuvarande sammansättning och struktur, en grogrund för militanter och stridbara och politiskt medvetna kadrer som kommer att ha mycket att ge i processen. Man får inte heller glömma att en avgörande förändring i styrkeförhållandena till revolutionärernas förmån också förutsätter en djup differentiering bland de arbetarskikt som fortfarande utgör huvudbasen inom Kommunistpartiet.

Då de genomför den elementära uppgiften att bygga ett leninistiskt parti måste de revolutionära marxisterna undvika såväl en sekteristisk dogmatik som opportunistiska anpassningar och integrera sig i de verkliga rörelserna och föra fram sitt program på ett djärvt sätt, som en självständig organiserad styrka, i konfrontation med alla andra tendenser inom vänstern.

Detta inbegriper angrepp utan varje tvetydighet eller eftergift på regimens reformistiska natur och de styrkor som stöder den. Fullständig självständighet måste upprättas med hänsyn till Folkfrontskoalitionen. Revolutionärer kan inte delta i en sådan koalition ens genom att ge den valstöd. (Revolutionära marxister kan i vissa situationer rösta för en arbetarkandidat, men inte för en kandidat i en front som inkluderar småborgerliga och borgerliga partier.) Men den måste stödja de progressiva åtgärder som Allende-regimen vidtar och upprätta en enhetsfront mot reaktionärernas angrepp.

Den nödvändiga kritiken av motsättningarna och svagheterna i MIR får inte hindra ett erkännande av den viktiga roll MIR spelar som en katalysator för närvarande eller uttrycka gillande av de programmatiska tillrättalägganden eller de framsteg man gör (t ex i Miguel Enriquez tal i november).

En ständig, ihärdig kamp måste föras för att konkretisera den revolutionära strategi som skisserats ovan och för att dra fram de övergångskrav som härrör ur den.

11. Utgången i den chilenska krisen kommer inte bara att bestämmas av dynamiken i den inre situationen utan också av de mäktiga internationella styrkorna. Detta måste man desto mer minnas med tanke på det faktum att tesen om Chiles »undantag» går hand i hand med en bestämd och slående underskattning av dessa styrkor. Under denna attityd ligger i själva verket extremt farliga illusioner och inbiten opportunism.

Det är uppenbart att imperialismen, om nödvändigt genom sina satelliter, kommer att göra allt som står i dess makt för att påverka utvecklingen i Chile och hindra Santiago från att blir huvudstaden i den andra arbetarstaten i Latinamerika. Genom sin internationella betydelse och genom sina länkar med det chilenska kommunistpartiet kommer Sovjetbyråkratin också a att utöva ett kraftigt tryck. Den kinesiska byråkratin har endast spelat en sekundär roll i Chile och detta kommer knappast att ändras. Vad gäller Kuba tar dess inflytande sig motsägelsefulla former. Fidel Castros besök var symboliskt i detta avseende. Å ena sidan gick massorna ut i stora demonstrationer för att hälsa honom och hylla den kubanska revolutionen. Å andra sidan blev Castros nästan ovillkorliga stöd av Allende och hans anslutning till Folkfrontens svada ett hinder för utvecklingen av en förståelse bland massorna för nödvändigheten av att bygga ett leninistiskt parti och utveckla en revolutionär strategi för maktens erövring.

Det är sålunda nödvändigt för revolutionärerna att förstå relationen mellan världssituationen och det som händer i Chile och föra fram det på ett klart sätt. Behovet av ett internationellt revolutionärt perspektiv har blivit mer akut än någonsin. Därför gäller inte kampen som nu utvecklas i Chile bara landets egna revolutionära marxister utan Fjärde Internationalen i dess helhet.

Under detta stadium som är av så stor vikt för Latinamerika måste den använda sin teoretiska tradition, sina politiska analyser, sin erfarenhet och sin världsorganisation.

Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat, december 1971

Publicerad i en broschyr om Chile, 1974

Priset för rekonstruktionen

Under kuppens första veckor lyckades juntan föra stora delar av arbetarklassen bakom ljuset när det gällde dess beslutsamhet att låta arbetarmassorna betala ett högt pris för återuppbygget av den chilenska kapitalismen.

De officiella deklarationerna under de första dagarna togs mer på allvar än vad man kunde vänta sig. Speciellt de som talade om generalernas avsikter »att inte återvända till det förflutna, att bibehålla sociala förmåner, att utöka förråden av mat, att skydda arbetarnas rättigheter o s v».

En vecka efter kuppen, när transportväsendet återigen fungerade normalt, betalades lönerna för de två första veckorna i september. Samtidigt publicerade juntan en lista på officiellt godkända priser på de väsentligaste bruksvarorna, påtalade att hårda åtgärder skulle vidtas mot dem som inte höll sig till priserna och återinförde ett antal sällsynta varor på marknaden, som de statliga organen för distribution tidigare försökt kontrollera för att garantera en rättvisare fördelning för alla.

Dessutom tvingades alla privata producenter och distributörer, som själva hade lager av dessa varor, att sälja dem som en »gest av patriotism».

Kritisk period

På det viset kunde stora delar av befolkningen, åtminstone i de flesta städerna, köpa kondenserad mjölk, nescafé, grädde, kött (t o m oxkött), cigaretter (utan att behöva köa en halvtimme), ris, socker etc. Under denna för juntan så kritiska period måste den för att konsolidera sin ställning åtminstone neutralisera de massor som stött UP. Det faktum att de varor som tidigare varit sällsynta eller inte alls tillgängliga åter började dyka upp i affärerna spelade en mycket stor roll, liksom den svarta börsens omedelbara och nästan totala försvinnande.

Man bör också lägga på minnet att den här kampanjen åtföljdes av en vanvettig hatkampanj där varje tillfångatagen militant beskrevs som en »självmordsextremist», »svindlare», »moralförstörare». Var och en av folkfrontens ledare anklagades för att aha stulit tusentals dollar ur statskassan, lagrat tonvis med socker, smör o s v, hållit sig med dussintals älskarinnor, haft ett flertal luxuösa lantegendomar där »ett oändligt antal orgier ägde rum». Varje centrum för jordreformen blev till »träningsläger för gerillan», varje fabriksmatsal blev »en lagringsplats för material som användes i förberedelserna för det inbördeskrig UP skulle starta». Ett gammalt svärd upphängt på väggen blev en »vapendepå». Ett medicinskåp hos en familj blev ett »underjordiskt sjukhus» o s v.

De dagliga angiverierna, genom alla möjliga kanaler, om dussintals »folkfrontsskandaler» av alla sorter (av vilka många, tyvärr, stämde) misslyckades inte med att få en effekt och bana väg för det mest brutala förtryck som någonsin följt en latinamerikansk kupp.

Det brådskar för juntan. Dess väsentligaste mål är helt klart: Att återställa den chilenska kapitalismen. Det betyder att så snabbt som möjligt få till stånd ökade investeringar, speciellt utländska, vilket i sig kräver ett speciellt förhållande av förtroende tillsammans med en hög profitkvot. Politiskt betyder det olagligförklarandet av arbetarklassens organisationer (vilket redan gjorts), upplösning av fackföreningarna (också redan gjort), likviderandet av dess ledare på alla nivåer (något som energiskt utförs av militärerna). På det ekonomiska planet betyder det en omedelbar minskning av massornas köpkraft genom en kraftig devalvering, lönestopp, skyhöga prishöjningar, utökning av arbetstiden, ett återlämnande av tusentals fabriker till deras tidigare ägare och avsked för tusentals arbetare.

Stoppet av löneökningar i alla former kom först, före de kraftiga prishöjningarna, vid en tid då massan av anställda just fått sin första septemberlön.

Den andra åtgärden – devalveringen – passerade fullständigt obemärkt. Ingen i Chile talade om devalvering. Det var bara en fråga om »en justering av växelkursen i förhållande till dollarn».

Höjningen av antalet arbetstimmar i alla former åtföljdes av en kampanj i pressen. Från början bad man de chilenska arbetarna att göra »en frivillig insats» för att hjälpa »landets återuppbyggnad». Efter ett par veckors intensiv kampanj om den här frågan publicerade juntan ett dekret om att femdagarsveckan avskaffades och att det blev obligatoriskt att arbeta fyra timmar på lördagar. Vidare fick arbetsköparna »valfrihet» att »föreslå» arbetarna ytterligare två arbetstimmar per dag.

Återlämnandet av fabriker är ännu inte slutfört. Huvudprinciperna är klara. Inom en snar framtid kommer denna process att avslöjas genom att hundratals av de fabriker som nationaliserades av Allenderegimen återlämnas till den privata sektorn. T o m några där aktierna köptes av staten.

Prisoffensiv

Den andra veckan i oktober påbörjades den mest »känsliga» delen av juntans »nödvändiga program»: prisoffensiven.

Efter att tidigare ha genomfört stoppet på alla löneförhöjningar, föregicks prisoffensiven av en falsk och förvirrad presskampanj där det sades att p g a nödvändigheten att »återjustera priserna på några varor» hade juntan beslutat att det skulle utbetalas fem månadslöner under perioden oktober–december plus en bonus, vilket skulle innebära en höjning av lönen med 90 procent. Kampanjen genomfördes under parollen: »Inte någonstans kan ni hitta en lön under 12 000 Escudos i månaden» (vilket förresten är en komplett lögn).

För att få ett perspektiv på detta är det nödvändigt att gå bakåt i tiden. Från oktober -72 till mitten av september -73 ökade levnadskostnaderna med strax under 300 procent. Emellertid bör man komma ihåg att kalkylen utgår från ett index som tillkom under Frei-regimen, eftersom parlamentet alltid vägrade att göra det mer aktuellt. Det baserar sig på en medelklassfamiljs inkomster, och den kan inte på något sätt jämföras med en arbetarfamiljs.

I april genomfördes en generell löneförhöjning med 60 procent. En förhöjning med ytterligare 150 procent skulle trätt i kraft i oktober i år för att kompensera arbetarnas ökade levnadsomkostnader. Men i slutet av september, trots att levnadsomkostnaderna ökat med 300 procent sen oktober -72, låg lönenivån endast 160 procent högre än i oktober -72.

De chilenska massornas köpkraft hade därför fallit, åtminstone teoretiskt, med ca 50 procent. Allenderegimen minskade emellertid priserna på de mest nödvändiga varorna för de lågavlönade arbetarna (omkring 70 procent av arbetsstyrkan) till en mycket låg nivå, så att de inte drabbades så hårt av den allmänna minskningen i köpkraft. Faktum är att nästan alla nödvändiga matvaror undgick de generella prishöjningarna under den tiden, utom några som berördes av transportstrejken, exempelvis potatis.

Katastrofala följder

Sedan juntan släppte lös prisoffensiven i oktober (»åter till de riktiga priserna»), har minskningen av arbetarnas köpkraft fått katastrofala följder, speciellt som det är de mest nödvändiga varorna som berörts. Bara för att ge några exempel. Brödet har ökat med 207 procent, mjölk med 328 procent, socker med 380 procent, te med 600 procent och kaffe med 1 233 procent.

Det är därför omöjligt att göra en exakt bedömning av ökningen av levnadsomkostnaderna i oktober, fast den troligen är ca 300-400 procent högre än i september. Arbetarnas köpkraft uppgick till bara 10 procent av vad den var vid årets början. Löneförhöjningarna som påbjöds av juntan kommer att utbetalas först i slutet på november och de kommer bara att fördubbla köpkraften sen oktober, d v s höja den från 10 till 20 procent av dess tidigare nivå.

Alla dessa beräkningar är naturligtvis väldigt ungefärliga. För att ge en konkret bild av den tragiska situation som de chilenska arbetarna i dag befinner sig i, är följande exempel kanske mer användbart.

Tidskriften Alimentacion, officiellt organ för den ultrareaktionära nationella jordbruksföreningen, publicerade i sin augustiupplaga en serie listor på olika maträtter (veckomenyer) för en vecka. De skulle visa de olika födoämnena och den mängd de behövdes i för att täcka en vuxen persons minimibehov av kalorier och proteiner. Om man följde denna plan skulle en vuxen person använda – enligt den nya prissättningen –mellan 7 500 och 8 500 Escudos per månad. Med bränsle för att laga maten, ytterligare 3 100 Escudos, skulle den personen alltså, bara för att föda sig själv, behöva använda mer än vad 88 procent av den chilenska arbetarna tjänar! !

Förutsatt att denna person levde utan skydd över huvudet, gick och la sig med solen, inte rökte, inte drack, aldrig var sjuk, förflyttade sig till fots (eller låg helt stilla), tvättade enbart med kallt vatten, slutade upp att roa sig eller göra något som kostade överhuvudtaget…kunde hon eller han lätt köpa de kalorier och proteiner som en vuxen person behöver så länge som de tillagades av solens hetta…och så länge som han eller hon inte var en av de 70 procent av arbetarna som tjänade mindre än 6 500 Escudos.

Jean-Pierre Beauvais

Publicerad i en broschyr om Chile, 1974

Folkfrontens dilemma

En okänd men dock avgörande händelse ägde rum under folkfrontsregeringens sista dagar: En splittring mellan de olika grupperna som utgjorde UP blev mer eller mindre ett faktum på kvällen lördagen den 8 september.

Den dagen träffades de olika gruppernas ledarskap med Allende som ordförande. Det var inte rätta tillfället för tvivel eller tvekan. Den ekonomiska, sociala och politiska kris som orsakats av bourgeoisins och imperialismens sabotageverksamhet, hade nått ett sådant stadium att det krävdes snabb handling: Inom några dagar skulle t ex brödet vara slut i Santiago – mjöllagren böljade ta slut, åkarnas strejk hade maximal effekt och ingen valuta fanns tillgänglig för köp från utlandet. Efter bara några dagar skulle detta totalt paralyserade land gripas av svält.

Någonting måste göras och det omedelbart, speciellt som ryktena om en förestående militärkupp började florera. Chilenska kommunistpartiet var mest aggressivt i denna låsta position. Partiet krävde omedelbara förhandlingar med Kristdemokraterna och att Kristdemokraterna omedelbart skulle inbjudas att delta i regeringen.

Hur var det då med de hårda krav Kristdemokraterna ställde? »Vi måste acceptera dem allihop, mer eller mindre. Det är det enda sättet att vinna tillbaka medelklassens förtroende», sa KP:s generalsekreterare under mötets gång.

Experimentets slut

Att gå med på de krav som Kristdemokraterna ställde som villkor för att delta i en regerings- koalition skulle ha betytt slutet för folkfronten. och det reformistiska experiment den representerade. Vilka var Kristdemokraternas huvudkrav? En återgång till »ordning» var det första, d v s ett slut på arbetarnas och böndernas mobiliseringar. De skulle krossas med våld om det var nödvändigt. Industrin måste komma i gång igen, fabriksockupationerna skulle stoppas och en period av intensiv produktion skulle organiseras. De fabriker där nationaliseringen inte varit en formell överenskommelse skulle lämnas tillbaka till sina tidigare ägare. Vidare skulle det finnas garanterade begränsningar för jordreformens omfattning.

Inom den sektor som skulle förbli nationaliserad, skulle kommittéerna för arbetarnas mobilisering och självorganisering upplösas och ersättas av ett slags medinflytande.

I själva verket skulle detta betyda den mest moderata form av borgerlig reformism, med samma typ av åtgärder som föreslogs av Tomic, Kristdemokraternas motkandidat till Allende i presidentvalet 1970.

Det var detta det chilenska KP kämpade för den 8 september – »att rädda det som är viktigast», som Corvalán sa vid ett flertal tillfällen under mötets gång.

Dessutom vad gäller åkarstrejken, insisterade KP på en barmhärtighetspolitik när väl ordningen var återställd och man försäkrat sig om medelklassens stöd. Inga åtgärder gentemot bråkmakarna.

I samband med att man la fram en sådan inriktning, visade KP att de utgjorde högerflygeln inom UP – en högerflygel som var beredd till vilken eftergift som helst för att återvinna förtroendet inom både stor- och småbourgeoisin.

Beväpna arbetarna

De som stödde KP:s inriktning var Radikalpartiet (anslutet till socialistinternationalen) och den del av Mapu som leddes av Gazmuri. De som motsatte sig den inriktningen var socialistpartiet eller snarare dess generalsekreterare Altamirante, som i sin ställning var beroende av stödet från vänstern, de revolutionära sektorerna inom socialistpartiet såväl som stödet från MIR. För honom gällde det, nu eller aldrig. Dagen efter höll han ett stridstal på national- stadion. Det kan aldrig komma på fråga att förhandla med fienden och dess representanter, kristdemokraterna, sa han. Bara en utökad mobilisering av arbetarklassen, dess beväpning mot fascistattacker tillsammans med en allvarlig vädjan till soldaterna att ställa upp med arbetarna, kan kasta tillbaka militären och reaktionen i allmänhet.

Denna generella analys var välgrundad och korrekt. Emellertid var den på många sätt ansvars- lös. Altamirano föreslog inga konkreta åtgärder tör arbetarna, bara stora ord.

Mobiliseringen av arbetarklassen måste trappas upp? Men på vilka grunder? Arbetarna måste beväpnas? Men varför bara defensiva åtgärder? Och hur? Vilka vapen? Vem skulle träna dem?

På alla dessa frågor, grundläggande för varje liknande orientering, gav Altamirano inget svar. Han förblev lika vag och luddig som det parti han ledde, och som i alla händelser skulle hindrat honom från att ta ledningen i en sådan revolutionär process. Vad åkeriägarna anbelangar förfäktade Altamirano idén om en hård politik. Regeringen skulle på det viset visa sin beslutsamhet och auktoritet i behandlingen av dessa reaktionära småborgerliga skikt.

Mellan dessa två extremer försökte Allende söka en medelväg genom att låna element från båda parterna. Han var för hårda tag i en viss utsträckning vad gällde åkeriägarna. För öppnandet av förhandlingar med kristdemokraterna, fast han ville pressa dem till det yttersta. Han föreslog att man samtidigt återigen skulle förhandla om ett militärt deltagande i regeringen. I detta stöddes han av socialistpartiet och den sektor inom Mapu som leddes av Garreton (eller åtminstone dess representanter vid mötet).

Ett sken av enhet

Det var inte mycket, men han hade en stark ställning, för han var den ende som kunde ge ett sken av enhet inom en splittrad vänster, söndersliten av olika strategier. Men denna roll, som han spelat från den ena krisen till den andra under de senaste veckorna och månaderna förlorade sin verkan allt eftersom situationen blev alltmer pressande.

Lördagen den 8 september gick ledarskapen för de olika vänsterpartierna sina olika vägar utan att nå en överenskommelse. Splittringen hade blivit ett faktum även om den hemlighölls.

Mötet (8 sept) har en betydelse som går utöver detta enstaka tillfälle. De olika ställningstaganden som gjordes när krisen var som skarpast sammanfattar de erfarenheter folkfronten gav – speciellt de sprickor som gick rakt igenom den under dess sista månader och den totala paralyseringen det ledde till. Splittringen kvällen den 8 september – vars detaljer generalerna alltför väl kände till – ledde till att ett datum för kuppen bestämdes. En kupp som redan var planerad i detalj.

Splittringen och krisen var det som helt och hållet tog de olika partiledarskapens uppmärk- samhet mellan den 8 och 11 september. Detta såväl som deras felaktiga analyser betydde att de fullständigt togs på sängen när kuppen kom.

Det räcker att ge ett exempel på det. I socialistpartiets bas hade förberedelser gjorts för ett slags »alarmberedskap». Under denna »alarmberedskap» var det meningen att de som var medlemmar av »specialbrigaderna», väpnade grupper från basen, skulle vara klara för handling, samlas och vara beredda att ingripa. Den 10 september fanns ingen sådan »alarmberedskap» inom socialistpartiet vare sig på landsbygden eller i Santiago.

Total paralysering

Samma sak gällde för KP och militanterna som tillhörde de andra partierna som utgjorde UP. Inte så att motsatsen skulle förändrat kuppens utgång, eftersom i ett nederlag av den skala som den chilenska arbetarklassen lidit gällde frågan uppenbart inte den tekniska sidan. Orsaken måste sökas i den politiska orientering de olika partierna i fråga hade.

Men sådana förberedelser skulle troligen åtminstone förhindrat att så många politiska militanter och arbetarmilitanter fått sätta livet till på grund av den totala paralysering som rådde inom vänsterpartierna under kuppens första timmar. Sådan var situationen den 11 september, t o m bara några timmar före intagandet av Moncadapalatset. Dessa partier var paralyserade och oförmögna att fungera, med sina ledare utspridda, i en stad som patrullerades av ett stort antal poliser.

De första att ta lärdom at händelserna var KP:s ledare, av vilka några – en beslutsmässig politbyrå – lyckades samlas innan morgonen var över. Efter ett kort möte gav de partiet order att gå under jorden…

Jean-Pierre Beauvais

Publicerad i en broschyr om Chile, 1974

Chile under generalerna

Nu har det gått sju veckor sen de chilenska generalernas kupp. En tid av fruktansvärt och chockande förtryck.

Det har varit sju kaotiska veckor med massakrer, angivanden, bokbål, exekutionspatruller, döda, försvinnanden, och en massiv arresteringsvåg.

För att kunna dra slutsatser från den här tiden måste vi få en bild av situationen. T o m skeptiker och cyniker måste böja sig för fakta: Antalet döda kan räknas i tiotusentals (20 000, kanske så många som 25 000); de som fängslats likaså (omkring 30 000); också de som gått under jorden för att fly undan detta mardrömsliknande helvete kan räknas i tiotusental. De arbetare som förlorat sina jobb då de misstänks för vänstersympatier och tvingas leva på svältgränsen måste räknas i hundratusental.

Sju veckor har gått – och under den tiden har förtrycket bara ökat. För två dagar sen avkunnade domstolarna, enligt officiella källor, 32 dödsdomar.

Efter sju veckor finns det fortfarande inget organiserat eller samordnat motstånd mot general Pinochet och hans medbrottslingar. Endast isolerade och spontana attacker. Det har varit en tid av kraftig demoralisering.

Regimens natur

Bakom dessa händelser, bakom de chilenska arbetarnas blod och tårar, ligger en mängd olika politiska frågor. Den första av dessa, den fråga som bestämmer ramen för alla andra, diskussioner, speciellt när det gäller vänsterns uppgifter, rör regimens karaktär. Vilken social bas har den? Vad är dess mål?

Det vore ett misstag att se den nya chilenska militärregimen bara som en ny militärdiktatur av samma typ som vi sett tidigare i Latinamerikas historia. Chiles militärregim skiljer sig från de militärregeringar som kommit till makten i ett tillstånd av allmän apati, då det utan överdrift kan sägas att den har ett verkligt masstöd.

Kapitaliserna och småbourgeoisin, som fortfarande skakar av rädsla efter arbetarklassens mobilisering under folkfrontsstyrets sista månader, stöder i dag militärjuntan blint, utan förbehåll. Hantverkare, små och större köpmän, jordägare som hotades av en utvidgad jordreform, administrativ personal i handeln och industrin, innehavare och utövare och de »fria yrkena» tävlar med varandra för att visa sin slaviska tacksamhet mot landets herrar. Det finns en mängd exempel på det – saker som vem som helst kan se och uppleva dagligen i Santiago och över hela landet.

Angivanden

En av de mest utbredda sakerna, och den mest utbredda, är angivandena. I varje tidning, i varje chilensk stad, ges telefonnummer man ska ringa för att ange någon eller rapportera någon som uppträder misstänkt. Dag och natt, tjugofyra timmar om dygnet, är numren upptagna trots att de är så många. Tusentals samtal kommer varje dag, talade en växel- telefonist om för oss. Hon var opolitisk, men nära nog utmattad av nervositet efter alla de samtal hon måste ta emot och banda under dagarna.

Det mest groteska är kvinnorna från medel- och överklassen som står i kö timme efter timma för att få skänka en del av sina smycken eller besparingar till fonden för nationellt återupp- bygge. En annan otäck syn är den oändliga ström av tusentals män och kvinnor som kommer för att öppet visa sin glädje framför Monedapalatsets ruiner.

På grund av det chilenska samhällets särskilda ekonomiska och politiska kännetecken är det nödvändigt att ta upp hantverkarna, köpmännen och de små jordägarna, vilka tillsammans utgör 30.40 procent av Chiles totala befolkning. Vid en analys av regimen och försök att förstå en del av dess politik är stödet från dessa grupper ett huvudelement. När det gäller förtrycket kan bara det totala och ibland t o m entusiastiska stödet från dessa grupper – som inte tvekar att tillfälligtvis agera som förtryckets hjälptrupper – förklara och få oss att förstå den massiva, hämndlystna karaktär som förtrycket haft sedan kuppens första dagar.

Organisationsplaner

I och med att vi påstått detta framkommer ytterligare två frågor. Stödet är nu i allt väsentligt spontant. Det är inte strukturerat, inte organiserat. Det följer inte några direktiv. Hur länge kan det vara? Finns det några planer på att organisera massorna i ett fascistiskt eller halvfascistiskt parti?

Från militärens sida finns det just nu inga färdigformulerade idéer. Flyggeneralen Leigh, som beskrivs som militärens starka man, har gjort sig själv till expert på konstitutionella lagar, och är nu i färd med att tillverka en ny konstitution. För ett tag sedan gav han i en TV-utsändning besked om sin preliminära resultat.

Dessa demonstrerade en förvånansvärd uppriktighet. Här fanns gott om historiska jämförelser : Mussolini? Inte så dålig. Franco? Den man och den regim vi står närmast. Cortes (spanska parlamentet)? En demokratisk modell. Hitler? Måste tas på allvar, det finns mycket att lära av hans exempel. Salazar? En mästare…

Det tycks som om militären på längre sikt ser fram mot en korporativ regim där yrkessammanslutningar – som tillhörde högern och den yttersta högern – kommer att spela den grundläggande rollen. Sammanslutningar som representerar åkeriägarna, handelsmännen och hantverkarna blir på det viset belönade för den nyckelroll de intog i folkfrontsregeringens störtande.

Men ingen har på allvar föreslagit en upporganisering av ett fascistliknande massparti för att strukturera dessa borgerliga och småborgerliga grupper. Anledningen till detta är ganska enkel: Det spelar ingen roll hur massivt stödet för militären är bland dessa sektorer, det förblir på många sätt ytligt och underordnat kraftiga begränsningar. Det är inget stöd åt en utarbetad politisk plan eller ens medellånga riktlinjer för en ekonomisk och politisk politik.

Ty stödet är inget mer än tacksamhet – ofta bara hysterisk – till dem som eliminerat ett allvarligt hot. Trots att militären för närvarande inte har en utarbetad plan för framtiden är det möjligt att noggrant utvärdera den politik den lägger fram på grundval av en del trevande försök som gjorts.

Storbourgeoisins intressen

Generalerna planerar inte en politik som gynnar mellan- och småbourgeoisin utan en politik som sammanfaller med de chilenska storkapitalistemas intressen. En storbourgeoisi som består av ett fåtal rika familjer, vilka tillsammans med utländskt (främst nordarmerikanskt) kapital kontrollerar och äger de avgörande delarna av industrin.

Det är utifrån detta som vi kan förstå knytandet av Mercurios direktör (Mercurio är stor- bourgeoisins tidning) till ekonomiministeriet. Förutom sin »journalistiska» aktivitet är denna publikation källan till makt för flera av dessa »stora» familjer, av vilka Edwards är den starkaste, där en av familjemedlemmarna är vice-president o Pepsi Colas internationella avdelning.

En politik avsedd för dessa grupper, den chilenska storbourgeoisin länkad till det inter- nationella storkapitalet, måste komma i en motsatsställning till mellan- och småkapitalisternas intressen. Den politiken innebär nödvändigtvis en rationalisering av ekonomin. En moderni- sering av den ekonomiska strukturen, som i många fall går utöver de intressen som det överdrivna antalet småhantverkare, handlare och mellanhänder av alla slag har. Och det är de som är karaktäristiska för den chilenska ekonomin. På kort sikt kommer de hårda åtgärder som juntan vidtar för att undertrycka den svarta börsen – den olovliga handel av alla slag som figurerade under folkfronten – betyda ett hårt slag mot dessa sektorers inkomster.

Så snart den första tidens entusiasm har lagt sig kommer uppvaknandet att bli hårt och bittert för dem som backar upp det massiva förtrycket.

Mot denna bakgrund är det lättare att förstå varför juntan inte planerar att organisera upp det nuvarande masstödet i politiska strukturer, och att det inte existerar ett perspektiv på en massiv fasciströrelse.

Förtrycket

Ett annat kännetecken som måste utgöra en del av analysen är det förtryck som juntan utövar och som blivit dess grundsten. Det är inte så mycket fråga om den kvantitativa omfattningen. I stället rör det förtryckets kvalitativa aspekter: Vilka riktas det främst mot och vilka är dess syften?

På kortare sikt har det massiva förtryck som Pinochet utövar ett klart syfte: Alla försök till motstånd mot kuppen ska kvävas i sin linda. Massmobiliseringarnas nivå och vänsterns och den yttersta vänsterns organisatoriska tyngd gjorde det nödvändigt för juntan att slå till fort och hårt för att krossa vänsterns organisationer, såväl de politiska som fackföreningarna. Att fysiskt likvidera deras kader och mest aktiva militanter.

Detta är verkligen en väsentlig aspekt av detta förtryck: Det syftar till att systematiskt förstöra, att fysiskt likvidera den organiserade chilenska arbetarrörelsen. Men, och det har knappast påpekats förrän nu, förtrycket går längre än så. Förtryckarpolitiken är inte bara till för att förstöra den organiserade arbetarrörelsen, utan det riktas mot hela arbetarklassen.

Hur utövas exempelvis förtrycket i fabrikerna? Efter att ha krossat de olika motståndscentra som fanns i fabrikerna, arresterade militärerna –och sköt ofta direkt – ombuden och de lokala ledarna för vänsterpartierna tillsammans med folkfrontsregeringens utsedda administratörer. Den gjorde de före detta ägarna och direktörerna till administratörer. Sen sammankallade de arbetarna och organiserade verkliga stormöten…men med deltagande av väpnade trupper.

Arbetarklassen attackeras

I många fall, antingen efter angivanden framtvingade under hot om våld eller efter våldsamma massmöten, gick en exekutionspatrull till verket inför stormötets åsyn, och sköt ner kända eller identifierade »ledare» som var närvarande. Efteråt talade man om för arbetarna att endast de fogliga och opolitiska skulle återanställas. I de viktigaste företagen avskedades alla folkfrontspartiernas sympatisörer och kadrer.

Ledarna för MIR, fackliga representanter och medlemmarna i kommunistpartiets central- kommitté är i dag helt överens om att åtminstone 30 procent av den chilenska arbetarklassen har blivit avskedade, saknar arbete eller inte har hopp om att få något och därmed är tvingade till fattigdom och svält. När man har klart för sig att priserna på femton dagar har höjts med 400-600 procent, att de väntas stiga med 1800 procent till årets slut, förstår man att uttrycket »svält» bör uppfattas i sin bokstavligaste mening.

Utöver den organiserade arbetarrörelsen är det verkligen arbetarklassen som klass som för- trycket slår mot och som militären fullkomligt vill demobilisera och avfolka. Ett område har nästan helt klarat sig från förtrycket: Koppargruvorna – som ger 80 procent av exporten. Där har inga sociala förmåner tagits bort, och t o m de fackföreningsrepresentanter som tillhör folkfronten – en minoritet – har lämnats orörda. Storbourgeoisin och imperialismen vet att vara barmhärtiga när deras grundläggande intressen är i fara.

Oavsett vilken form av möjlig utveckling som ligger i framtiden kan det i dag finnas ytterst små invändningar mot att Santiagoregimens kännetecken – förtrycket, de politiska syftena (öppet proklamerade eller inte), masstödet från små- och mellankapitalisterna (även om de inte är organiserade i ett massparti som var fallet i 30-talets Europa) – är en fascistregims kännetecken, någon vars like inte existerar i nutidens Latinamerika.

Jean-Pierre Beauvais

Publicerad i en broschyr om Chile, 1974

Frågor kring den chilenska revolutionen

Inledning

Militärregimen i Chile försöker nödtorftigt städa upp efter sig. Bombmattor och napalm sprids inte längre över proletära bostadsområden, fabriker eller andra områden där arbetarklassen samlas. Liken i Santiagos kanaler har draggats. Masslägret i Chiles Nationalstadion har utrymts till förmån för andra, mindre uppseendeväckande uppsamlingsplatser och tortyrläger. Omklädningsrummen, läktarna och fotbollsplanen kan åter tas i bruk – av idrottsmännen…

Men terrorn mot arbetarklassen är inte över. Den första våldsamma konfrontationen har ersatts med en mer utvald och uppsökande taktik. Om morgnarna hämtar gendarmer arbetarledare som angivits och fått sina gömställen avslöjade. BAUTISTA VON SCHOWEN, en av den revolutionära organisationen MIR:s ledare, arresterades den 14 december och har sedan dess torterats med hjälp av all den vidriga teknik som det chilenska våldsmaskineriet kan uppbringa. OSCAR GARRETON, ledare för det revolutionära MAPU, är belägrad på den colombianska ambassaden där han lyckats få en tillfällig tillflyktsort. LUIS CORVALÁN och LUIS VITALE, ledare för respektive Kommunistpartiet och Fjärde Internationalens chilenska sektion, hålls fängslade och utsätts troligtvis för tortyr…

Tusentals andra, arbetarledare och intellektuella, hålls fängslade och utsätts troligtvis för tortyr…

Solidaritetsarbetet med den chilenska arbetarklassen måste fortsätta. Våra arbetsuppgifter är nu ännu mer omfattande än tidigare, nu när nyhetsmaterialet från borgerliga massmedia blir allt mer tunnsått och ännu mer otillförlitligt. Den fråga som i dag måste utgöra ett centrum för solidaritetsarbetet är kampen för att frige de tusentals politiska fångarna i Chile. Slagen mot arbetarklassen har varit hårda eftersom klassens förberedelser var helt otillräckliga.

I centrum för motståndskampen i Chile står just nu en omfattande reorganisering av de egna styrkorna. Breda kampanjer till försvaret av de politiska fångarna står i samklang med denna uppgift. När motståndskampen kan börja överge de resta försvarslinjerna och gå på offensiven måste också solidaritetsarbetet delvis skifta karaktär. En reell och kontinuerlig väpnad kamp i Chile måste innebära att solidaritetsrörelsen förskjuter tyngdpunkten i sitt arbete till att gälla just ett stöd till denna väpnade kamp.

Om solidaritetsrörelsen ska förstå dessa skiftningar, om den ska förstå vad som är dess främsta uppgift i olika lägen, krävs en fortlöpande utvärdering av den chilenska klasskampen. Det krävs politiska klargöranden och preciseringar. En politisk förståelse för de villkor som gäller för den chilenska klasskampen är också en förutsättning för att inte solidaritetsarbetet i Sverige ska fångas upp i reformismens garn, dessa garn som inte bara snärjde arbetarklassen i Chile utan som också läggs ut inom solidaritetsrörelsen. och som ersätter självständiga diskussioner och politisk klarhet med politisk grumlighet.

Denna broschyr ges ut i syfte att bidra till sådana klargöranden.

Chilekommittéerna i Europa har tagit initiativ till en gemensam konferens i Frankfurt den 24- 26 april i år. Konferensen kommer att räkna många hundra deltagare. Ett tiotal länder är redan med i det s k koordinationskollektivet, bl a den svenska Chilekommittén. På konferensen kommer olika politiska strömningar att konfronteras i utvärderingen av de frågor som står på dagordningen. De fem teman som tas upp är vittomfattande:

a) Klasskampens fördjupning under Unidad Popular. Vilka slutsatser kan man dra av förhållandet mellan den reformistiska regeringens politik och klasskampen?

b) Bourgeoisins uppror och den väpnade konfrontationen. Borgarnas olika strategier för att ta makten, först defensiv och sedan en offensiv till fascismen. Här ska också arméns roll, förberedelserna för kuppen och beväpningen av arbetarklassen diskuteras.

c) Konfrontationen mellan de två linjerna. Vilken väg till socialismen? Problemet om övergång till socialismen; medelklassens roll, relationen mellan massrörelsen och statsapparaten, motsättningen mellan Unidad Populars program och dess politik.

d) Innebörden för Europa av det chilenska experimentet. e) Formerna för stödet till det chilenska folkets motstånd.

Dagordningen är ambitiös, kanske för ambitiös. Men en förutsättning för att konferensen tillfredsställande ska kunna svara på åtminstone de viktigaste av dessa frågor är naturligtvis ett omfattande förberedelsearbete. Den samling artiklar och resolutioner som är medtagna i broschyren kan här fylla en viktig roll. Vi hoppas därför att de ska studeras i lokalgrupperna i Chilekommittéerna och då naturligtvis i konfrontation mot de andra politiska strömningar som arbetar inom solidaritetsrörelsen.

Chilekommittéernas dagliga och praktiska solidaritet på arbetsplatser, gator och torg utsätts naturligtvis för en påfrestning av detta slag av studier. Diskussionerna kan – om de inte organiseras på ett bra och ansvarigt sätt –leda till en försummelse av just det arbete som motiverar kommittéernas existens: solidariteten. Att avstå från diskussionerna vore ändå en större risk. I perspektivet av en motståndskamp i Chile som under en längre period inte äger rum i mer »spektakulära» former än de som nu tagits i bruk finns det onekligen stora faror för en avmattning i breda lagers intresse för vad som händer i Chile. Faror som naturligtvis också gäller medlemmarna i Chilekommittéerna, som kan tappa modet på grund av ett vikande gensvar från just de breda lagren. En viss avmattning är troligtvis oundviklig, men den kan motverkas om medlemmarna i Chilekommittéerna besitter en förståelse för klasskampens villkor i Chile, på den latinamerikanska kontinenten i sin helhet och för solidaritetsarbetet i det egna landet.

Dessa diskussioner kan också träna medlemmarna i den demokrati som är grundläggande för att en gemensam handling i solidaritet med den chilenska arbetarklassen ska vara möjlig även om de underliggande analyserna till dessa handlingar inte nödvändigtvis är gemensam.

En viktig del av broschyren utgörs av tre artiklar skrivna av kamrat Jean-Pierre Beauvais. Kamrat Beauvais var medlem i den politiska byrån för Fjärde Internationalens franska sektion, Ligue Communiste, innan regeringen Pompidou förbjöd denna organisation. I dag är han medlem i redaktionskollektivet för sektionens gamla huvudorgan ROUGE vilken fortfarande ges ut. Kamrat Beauvais har under många år arbetat med frågor kring den latinamerikanska revolutionen. Han har vid ett flertal tillfällen rest i olika länder, främst Argentina och Chile. Dagarna efter kontrarevolutionens seger i Chile tog han sig dit och kunde under ett par veckor skaffa sig en viktig information i diskussioner inte bara med medlemmar från Internationalens chilenska sektion, PSR, (Partido Socialista Revolucionario) utan också från den mest betydelsefulla revolutionära organisationen MIR, (Movimiento de la Izquierda Revolucionaria) samt med representanter från Kommunistpartiets centralkommitté. Kamrat Beauvais ställer och besvarar en rad frågor om regimens karaktär, de olika vänsterpartiernas roll inför kuppen, Chiles ekonomiska utveckling o s v. De svar som kamrat Beauvais ger representerar inte nödvändigtvis en politisk linje antagen av Fjärde Internationalen. De två resolutioner som finns med gör det däremot. De diskuterar den chilenska arbetarklassens strategiska och taktiska uppgifter i Chile, dels före kuppen (resolutionen från 1971), dels efter. Resolutionen efter kuppen anger också den linje i solidaritetsarbetet som Fjärde Internationalens medlemmar arbetar efter.

Utöver detta material har vi valt att ta med ett dokument som på ett tragiskt sätt blottlägger alla Allenderegimens svagheter inför kuppen. En kamrat som deltog i en del av motståndet i cordonen Vicuna Mackenna berättar i en intervju om sina egna erfarenheter.

Politiska Byrån januari 1974

Läs hela broschyren.

Socialistisk Politiks textarkiv

Alltid mot etablissemanget, alltid mot orättfärdigheten. Om det finns hopp eller inte, oberoende av hur det sägs eller om det ligger rätt i tiden, alltid mot!

Etikettarkiv: Militärkupp

Chile – vilket motstånd

Solidaritet med de chilenska arbetarna!

Chile – den kommande konfrontationen

Priset för rekonstruktionen

Folkfrontens dilemma

Chile under generalerna

Frågor kring den chilenska revolutionen