Folkfrontens dilemma

En okänd men dock avgörande händelse ägde rum under folkfrontsregeringens sista dagar: En splittring mellan de olika grupperna som utgjorde UP blev mer eller mindre ett faktum på kvällen lördagen den 8 september.

Den dagen träffades de olika gruppernas ledarskap med Allende som ordförande. Det var inte rätta tillfället för tvivel eller tvekan. Den ekonomiska, sociala och politiska kris som orsakats av bourgeoisins och imperialismens sabotageverksamhet, hade nått ett sådant stadium att det krävdes snabb handling: Inom några dagar skulle t ex brödet vara slut i Santiago – mjöllagren böljade ta slut, åkarnas strejk hade maximal effekt och ingen valuta fanns tillgänglig för köp från utlandet. Efter bara några dagar skulle detta totalt paralyserade land gripas av svält.

Någonting måste göras och det omedelbart, speciellt som ryktena om en förestående militärkupp började florera. Chilenska kommunistpartiet var mest aggressivt i denna låsta position. Partiet krävde omedelbara förhandlingar med Kristdemokraterna och att Kristdemokraterna omedelbart skulle inbjudas att delta i regeringen.

Hur var det då med de hårda krav Kristdemokraterna ställde? »Vi måste acceptera dem allihop, mer eller mindre. Det är det enda sättet att vinna tillbaka medelklassens förtroende», sa KP:s generalsekreterare under mötets gång.

Experimentets slut

Att gå med på de krav som Kristdemokraterna ställde som villkor för att delta i en regerings- koalition skulle ha betytt slutet för folkfronten. och det reformistiska experiment den representerade. Vilka var Kristdemokraternas huvudkrav? En återgång till »ordning» var det första, d v s ett slut på arbetarnas och böndernas mobiliseringar. De skulle krossas med våld om det var nödvändigt. Industrin måste komma i gång igen, fabriksockupationerna skulle stoppas och en period av intensiv produktion skulle organiseras. De fabriker där nationaliseringen inte varit en formell överenskommelse skulle lämnas tillbaka till sina tidigare ägare. Vidare skulle det finnas garanterade begränsningar för jordreformens omfattning.

Inom den sektor som skulle förbli nationaliserad, skulle kommittéerna för arbetarnas mobilisering och självorganisering upplösas och ersättas av ett slags medinflytande.

I själva verket skulle detta betyda den mest moderata form av borgerlig reformism, med samma typ av åtgärder som föreslogs av Tomic, Kristdemokraternas motkandidat till Allende i presidentvalet 1970.

Det var detta det chilenska KP kämpade för den 8 september – »att rädda det som är viktigast», som Corvalán sa vid ett flertal tillfällen under mötets gång.

Dessutom vad gäller åkarstrejken, insisterade KP på en barmhärtighetspolitik när väl ordningen var återställd och man försäkrat sig om medelklassens stöd. Inga åtgärder gentemot bråkmakarna.

I samband med att man la fram en sådan inriktning, visade KP att de utgjorde högerflygeln inom UP – en högerflygel som var beredd till vilken eftergift som helst för att återvinna förtroendet inom både stor- och småbourgeoisin.

Beväpna arbetarna

De som stödde KP:s inriktning var Radikalpartiet (anslutet till socialistinternationalen) och den del av Mapu som leddes av Gazmuri. De som motsatte sig den inriktningen var socialistpartiet eller snarare dess generalsekreterare Altamirante, som i sin ställning var beroende av stödet från vänstern, de revolutionära sektorerna inom socialistpartiet såväl som stödet från MIR. För honom gällde det, nu eller aldrig. Dagen efter höll han ett stridstal på national- stadion. Det kan aldrig komma på fråga att förhandla med fienden och dess representanter, kristdemokraterna, sa han. Bara en utökad mobilisering av arbetarklassen, dess beväpning mot fascistattacker tillsammans med en allvarlig vädjan till soldaterna att ställa upp med arbetarna, kan kasta tillbaka militären och reaktionen i allmänhet.

Denna generella analys var välgrundad och korrekt. Emellertid var den på många sätt ansvars- lös. Altamirano föreslog inga konkreta åtgärder tör arbetarna, bara stora ord.

Mobiliseringen av arbetarklassen måste trappas upp? Men på vilka grunder? Arbetarna måste beväpnas? Men varför bara defensiva åtgärder? Och hur? Vilka vapen? Vem skulle träna dem?

På alla dessa frågor, grundläggande för varje liknande orientering, gav Altamirano inget svar. Han förblev lika vag och luddig som det parti han ledde, och som i alla händelser skulle hindrat honom från att ta ledningen i en sådan revolutionär process. Vad åkeriägarna anbelangar förfäktade Altamirano idén om en hård politik. Regeringen skulle på det viset visa sin beslutsamhet och auktoritet i behandlingen av dessa reaktionära småborgerliga skikt.

Mellan dessa två extremer försökte Allende söka en medelväg genom att låna element från båda parterna. Han var för hårda tag i en viss utsträckning vad gällde åkeriägarna. För öppnandet av förhandlingar med kristdemokraterna, fast han ville pressa dem till det yttersta. Han föreslog att man samtidigt återigen skulle förhandla om ett militärt deltagande i regeringen. I detta stöddes han av socialistpartiet och den sektor inom Mapu som leddes av Garreton (eller åtminstone dess representanter vid mötet).

Ett sken av enhet

Det var inte mycket, men han hade en stark ställning, för han var den ende som kunde ge ett sken av enhet inom en splittrad vänster, söndersliten av olika strategier. Men denna roll, som han spelat från den ena krisen till den andra under de senaste veckorna och månaderna förlorade sin verkan allt eftersom situationen blev alltmer pressande.

Lördagen den 8 september gick ledarskapen för de olika vänsterpartierna sina olika vägar utan att nå en överenskommelse. Splittringen hade blivit ett faktum även om den hemlighölls.

Mötet (8 sept) har en betydelse som går utöver detta enstaka tillfälle. De olika ställningstaganden som gjordes när krisen var som skarpast sammanfattar de erfarenheter folkfronten gav – speciellt de sprickor som gick rakt igenom den under dess sista månader och den totala paralyseringen det ledde till. Splittringen kvällen den 8 september – vars detaljer generalerna alltför väl kände till – ledde till att ett datum för kuppen bestämdes. En kupp som redan var planerad i detalj.

Splittringen och krisen var det som helt och hållet tog de olika partiledarskapens uppmärk- samhet mellan den 8 och 11 september. Detta såväl som deras felaktiga analyser betydde att de fullständigt togs på sängen när kuppen kom.

Det räcker att ge ett exempel på det. I socialistpartiets bas hade förberedelser gjorts för ett slags »alarmberedskap». Under denna »alarmberedskap» var det meningen att de som var medlemmar av »specialbrigaderna», väpnade grupper från basen, skulle vara klara för handling, samlas och vara beredda att ingripa. Den 10 september fanns ingen sådan »alarmberedskap» inom socialistpartiet vare sig på landsbygden eller i Santiago.

Total paralysering

Samma sak gällde för KP och militanterna som tillhörde de andra partierna som utgjorde UP. Inte så att motsatsen skulle förändrat kuppens utgång, eftersom i ett nederlag av den skala som den chilenska arbetarklassen lidit gällde frågan uppenbart inte den tekniska sidan. Orsaken måste sökas i den politiska orientering de olika partierna i fråga hade.

Men sådana förberedelser skulle troligen åtminstone förhindrat att så många politiska militanter och arbetarmilitanter fått sätta livet till på grund av den totala paralysering som rådde inom vänsterpartierna under kuppens första timmar. Sådan var situationen den 11 september, t o m bara några timmar före intagandet av Moncadapalatset. Dessa partier var paralyserade och oförmögna att fungera, med sina ledare utspridda, i en stad som patrullerades av ett stort antal poliser.

De första att ta lärdom at händelserna var KP:s ledare, av vilka några – en beslutsmässig politbyrå – lyckades samlas innan morgonen var över. Efter ett kort möte gav de partiet order att gå under jorden…

Jean-Pierre Beauvais

Publicerad i en broschyr om Chile, 1974