Etikettarkiv: Kommunisterna

Partibygget på arbetsplatserna – från socialdemokratin till kommunisterna

Inledning

När vi ställer oss uppgiften att bygga upp ett nytt socialistiskt parti är en självklar utgångspunkt for oss att det partiet måste vara ett arbetarparti. Det är bara arbetarklassen som inte har någonting att förlora på kapitalismens undergång och allt att vinna på en ny socialistisk ordning. Det handlar inte för oss bara om ett arbetarparti i programmatisk betydelse, utan vi försöker, vi vill, bygga ett arbetarparti i ordets mest direkta mening: ett parti som bärs upp av arbetare, leds av arbetare och i första hand har sina röner och bastioner i arbetarvärlden.

Vi vet att vi ännu är en bra bit frän den målsättningen. Men när vi ser oss omkring inser vi lätt att vi måste uppnå den, att själva nyckeln till det socialistiska partiets uppbygge ligger här. Ty, arbetarklassen står idag utanför det politiska livet i en utsträckning som saknar motstycke. Inom socialdemokratin har arbetarna trängts undan, inom vpk likaså. Vän eget parti byggdes i början upp helt utanför arbetarklassen.

Det är tveksamt om vi kan hitta någon tidsperiod sedan sekelskiftet där arbetarbefolkningen i Sverige i praktiken varit så utestängd från det politiska livet som idag.

Därför är det nödvändigt för oss att tänka på arbetarpartiet inte bara i programmatisk mening utan i lika hög grad social: Hur ska arbetare dras in i det politiska livet och kampen? Det är något av samma uppgift som de socialdemokratiska pionjärerna ställde sig för nu över hundra år sedan.

Följande är ett föredrag som hölls av Håkan Blomqvist på Socialistiska Partiets fackliga konferens i april 1987. Blomqvist är redaktör för Socialistiska Partiets tidning Internationalen.

Partibygget på arbetsplatserna – från socialdemokratin till kommunisterna
Håkan Blomqvist

Pionjärårens uppbygge

Det var under August Palms första agitationsresor på 1880-talet som en handfull intellektuella, litet udda och vinddrivna existenser, försökte bilda socialdemokratiska föreningar och agitera i en hav av politisk passivitet. Det handlade om några hundratal socialister som ofta fick på skallen, såg sina föreningar falla ihop och vred sina händer över svårigheterna att få med arbetarna.

Förändringen skedde i mitten av 1880-talet. Då hade socialdemokraterna börjat arbeta inom de fackföreningar som växte fram under samma tid. Fackföreningarna var oftast ”opolitiska”, vilket i verkligheten betydde att de leddes av liberalt inriktade arbetare. Socialdemokraterna förde politisk kamp inom dessa fackföreningar och mot slutet av årtiondet hade man vunnit majoritet i några. Det var då , efter nära tio års verksamhet, man tog initiativ till att bilda det socialdemokratiska arbetarpartiet, SAP.

Av de sjuttio organisationer som sände ombud till grundningskongressen 1889 var så många som femtio fackföreningar. Av de tretusen medlemmarna i det parti som då grundades var bara några hundra individuellt anslutna i de socialdemokratiska föreningarna, resten var medlemmar genom sina fackföreningar. Tio år senare var hela 97 procent av partiets då 40 000 medlemmar kollektivt anslutna genom sina fackföreningar.

Fackföreningarna var alltså partiets grundorganisationer för arbetare.

De lokalorganisationer som bar upp partiet – arbetarkommunerna – utformades oftast som representantskap där de olika medlemsorganisationerna var representerade utifrån sitt medlemsantal. Därigenom fick arbetarna genom sina fackföreningar ett dominerande inflytande över partiet och dess politik. Än idag föreställer sig en del fackföreningsrepresentanter att arbetarinflytandet inom socialdemokratin garanteras av kollektivanslutningen och vänder sig mot att den avskaffas. I själva verket handlar det om deras eget inflytande i partiorganisationerna, som fackfunktionärer.

Ty, detta sätt att bygga upp det socialdemokratiska partiet garanterade inte alls att arbetarna kontrollerade rörelsens politik. Tvärtom blev det så att de tusentals passivt anslutna arbetarna kom att ge de fackliga funktionärerna en oerhörd auktoritet i partiet. Dessa funktionärer blev snabbt ett ganska konservativt skikt. De skulle representera både den lilla minoriteten socialistiskt inställda arbetare och den stora majoriteten opolitiska. De skulle försvara det fackliga organisations- och apparatintresset liksom längre fram den egna gynnade funktionärsställningen. De kom därför efter en tid att utgöra basen för de politiker inom rörelsen som förespråkade samförstånd med kapitalet istället för partiets ursprungliga klasskampssyn. Dessa politiker, varav Branting var en ledande företrädare, kom ofta från medelklassen och hade ett förflutet som borgerliga liberaler. De förde med sig sin klassamarbetssyn in i arbetarrörelsen och välkomnades av den alltmer konservativa fackföreningsbyråkratin.

Istället för att garantera arbetarnas makt över socialdemokratin blev ”fackföreningspartiet” en oerhörd bastion för konservativa krafter inom arbetarrörelsen som drog den revolutionära gadden ur socialdemokratin.

Den unga kommunismen

När den Kommunistiska Internationalen, Komintern, bildades 1919 var den avgörande frågan för dess nya partier inte hur man rent praktiskt , på ett organisatoriskt sätt, skulle garantera arbetarnas kontroll över organisationerna. Det avgörande var att samla kring det proletära program man ansåg hade övergetts av de socialdemokratiska ledarna. De nya partiernas karaktär av arbetarpartier kunde bara säkras politiskt genom programmet och arbetarnas aktiva politiska liv i partierna för det programmet

Ofta framställs det som om Lenin förespråkade uppbygga av en liten organisation av yrkesrevolutionärer där den sociala basen bland arbetarna garanterades endast av att partiet anförde arbetarnas massorganisationer. Det är en felaktig bild. Lenin såg det som helt avgörande att partiets ryggrad bestod av arbetare från storindustrin. Men det fanns inget organisatoriskt knep att garantera deras ledning i partiet, bara deras egen politiska aktivitet.

När de nya kominternpartierna började formas var alltså programmet det centrala: för eller emot klasskamp, för eller emot revolution, för eller emot proletariatets diktatur och den nya sovjetstaten.
Det var mängder av vitt skilda organisationer som anslöt sig till internationalen. Små revolutionära kadergrupper som Rosa Luxemburgs spartakister, revolutionära fackföreningar som de franska och italienska syndikalisterna, radikala socialistiska masspartier som det norska arbeiderpartiet och delar av de gamla socialdemokratiska partierna som det svenska socialdemokratiska vänsterpartiet.

Det var partier och grupper som inte bara hade skilda politiska ursprung. De bar också med sig helt olika organisationstraditioner. Samtidigt med uppgiften att skapa politisk klarhet började därför Komintern från och med sin andra kongress 1920 strama upp partierna organisatoriskt med syfte att skapa demokratiska och centraliserade kamporganisationer.

Socialdemokratiska vänstern

Det svenska socialdemokratiska vänsterpartiet hade uppstått genom en splittring inom SAP i februari 1917. SAP hade då 105 000 medlemmar varav troligen över 80 000 var kollektivanslutna. Vänstern sade sig ha fått 40 procent av rösterna inför den avgörande partikongressen och vid splittringen trodde man att cirka 40 000 medlemmar följde med till det nya partiet. I det organisatoriska kaoset vid brytningen visste ingen riktigt säkert. Dessutom tog vänstern med sig i stort sett hela det socialdemokratiska ungdomsförbundet med 15 000 medlemmar. Endast 500 ungdomar stannade med det gamla partiet och bildade dagens SSU.

Enligt vänsterns egna bedömningar borde den alltså haft anslutning av kanske majoriteten av de aktiva socialdemokraterna. På grund av kollektivanslutningen märktes emellertid knappast splittringen i SAP:s medlemssiffror. Partiet förlorade ett par hela distrikt och några arbetarkommuner men kontrollerade alltjämt fackföreningarna då de fackliga funktionärerna i allmänhet stannade kvar i det gamla partiet. Genom att den fackliga anslutningen detta revolutionsår var på starkt uppåtgående kunde SAP, på grund av kollektivanslutningen, vid slutet av året faktiskt peka på en ökning av sitt medlemstal trots splittringen.

Det nya socialdemokratiska vänsterpartiet var ett litet massparti. Det hade säkerligen fler aktiva medlemmar än SAP och det var ett genuint arbetarparti. Endast en handfull medlemmar kom från andra samhällsskikt. Men partiet levde ännu inom de socialdemokratiska idé- och organisationstraditionen. Partiets grundorganisation vararbetarkommunen som ofta liksom tidigare var formad som ett representantskap för de organisationer på orten som var anslutna. På några få håll rörde det sig även om kollektivt anslutna fackföreningar. Partiverksamheten sköttes av styrelserna och genom medlemmarnas individuella aktiviteter i fackstyrelser. Folkets husföreningar, kooperationen osv.

På arbetsplatserna samlades många av medlemmarna inom det så kallade Fackliga Propagandaförbundet för art propagera en mer radikal facklig inriktning.

Upporganiseringen

Det var vid Kominterns tredje kongress 1921 som världsrörelsen ställde uppbygget av kommunistiska masspartier i centrum och på allvar tog itu med den organisatoriska uppryckningen och med att försöka skapa den nya typ av kamppartier man drömde om. Medlemmarna i de kommunistiska partierna skulle ha ”arbetsplikt” och överallt organiseras i arbetslag, celler och grupper, allt utifrån vilka uppgifter som skulle genomföras. För de partier som, i likhet med det svenska, bar med sig den socialdemokratiska organisationstraditionen underströks att omorganisationen inte fick ske administrativt eller tvångsmässigt Det handlade om att mobilisera och motivera medlemmarna till ökad aktivitet. Komintern underströk också att de organisatoriska formerna måste anpassas efter varje partis förutsättningar. Huvudsaken var inte formen utan att organiserad kommunistisk aktivitet bedrevs där partimedlemmarna levde och verkade.

Utifrån denna inriktning började Sveriges Kommunistiska Parti, SKP, som vänsterpartiet kallade sig från 1921, att på allvar ta itu med att organisera medlemmarna i dagligt arbete. Det var faktiskt först nu som tankarna på en särskild kommunistisk organisering på arbetsplatserna började ta form! I fyrtio år hade den politiska arbetarorganiseringen på arbetsplatserna uppfattats som synonym med den fackliga organiseringen. Det var fackföreningarna som varit arbetarpartiets organisationer på arbetsplatserna. Det var fackföreningarna som anslöt sig till partiet. Och vänstersocialisterna hade verkat inom den traditionen. Nu , 1922, ställde man sig uppgiften att organisera kommunistiska fackföreningsgrupper.

I början handlade det egentligen inte om att skapa någon partiorganisation
på arbetsplatserna utan mer om att skapa kampanjgrupper som skulle ”propagera en omläggning av den reformistiska fackföreningsrörelsen till en revolutionär klasskampsorganisation”. Alltså samma uppgift som Fackliga Propagandaförbundet tidigare hade ställt sig. I de första instruktionerna för dessa kommunistiska grupper framgår det också att de inte skulle omfatta alla partimedlemmar. Nej, arbetarkommunen på orten skulle välja ut cirka tjugo kommunister frän de olika fackföreningarna på platsen. Dessa tjugo skulle fungera som en propaganda- och ledningsgrupp för det kommunistiska fackföreningsarbetet. De skulle ge skolning, sprida partiets material, mobilisera de kommunistiska medlemmarna till facklig aktivitet och sätta upp kommunistiska kandidater i det fackliga valen.

Instruktionerna ändrades emellertid redan samma är till att partiets samtliga medlemmar inom olika fackföreningar skulle sammanslutas i kommunistiska grupper. Detta skulle inte bara ske inom LO-fackföreningar utan också inom syndikalisternas lokala samorganisationer, LS. Syndikalisterna samlade vid denna tid omkring 25 000 av Sveriges mest radikala och kampinriktade arbetare. En stor del av SKP:s medlemmar var också anslutna till syndikalisterna, där de kände sig mer hemma, istället för till LO-fack. På en organisationskonferens inom SKP 1924 rapporterade exempelvis ett ombud från Norrbotten: ”Två tredjedelar av Norrbottens organiserade syndikalister är kommunister”.

De kommunistiska grupperna skulle se till att kommunisterna deltog vid fackföreningsmötena, hälla egna förberedande möten innan fackmötena och nominera kommunistiska kandidater. Man kan säga att grupperna var fackliga fraktioner för de kommunistiska arbetarna. Deras målsättning var att göra LO-fackföreningarna och de syndikalistiska LS till ”medvetna organ för kapitalismens tillintetgörelse” samt att ”skapa kommunister av fackföreningsmedlemmarna”.

Den första stora sprängningen av det unga partiet 1921, när omkring 6 000 medlemmar vägrade gå vidare på den kommunistiska organisationsvägen, medförde emellertid stora svårigheter redan i inledningen av den organisatoriska uppstramningen. Förlusterna bestod i första hand av fackföreningsfolk i Västerbotten och Västernorrland där partiet nästan helt raderades ut. Det var ett svårt sargat parti som skulle göras till en kamporganisation av aktiva medlemmar 1922. Året präglades också av den fruktansvärda arbetslöshetskris som följt på världskriget.

Den verklighet som kommunisterna levde i kan illustreras av Blekingedistriktets årsrapport från 1922:

”Inget distrikt torde i så hög grad drabbas av arbetslösheten som värt. Av våra 66 partimedlemmar ha endast 7 st inom hela distriktet varit i arbete hela året, övriga ha varit arbetslösa alltsedan hösten 1920. Härtill kommer att på de flesta platser inget understöd utbetalas vare sig från stat eller kommun; dessa medlemmar ha följaktligen ej kunnat offra ett öre på rörelsen, varför distriktet fullständigt saknar ekonomi” Trots dessa förhållanden menade man att vissa framgångar nåtts i att organisera medlemmarnas aktivitet.

Vad gäller partiet som helhet rapporterades i slutet av 1922 drygt 12 000 medlemmar. Av dessa var 6 000 verksamma inom fackföreningarna, 2 000 i nykterhetsrörelsen, l 200 i kooperationen och 800 inom Folkets hus- och Folketsparkrörelsen. 883 arbetslag hade bildats och 393 varaktiga celler. Celler var det nya namnet på de kommunistiska fackföreningsgrupperna och- bostadsgrupperna. Att arbetsplatscellerna bedrev en ganska framgångsrikt arbete visades under LO-kongressen samma år då ett 70-tal av de 250 ombuden var kommunister eller närstående.

”Bolsjeviseringen”

1924 sprängdes partiet på nytt när Zäta Höglund och dennes omkring 5 000 anhängare uteslöts. Det innebar att mycket slogs sönder. Partiet förlorade, som en av partiledarna uttryckte det, ”hela underbefälet” och fick börja om det svära och strävsamma organisationsarbetet med omkring 7 000 kvarvarande medlemmar Och nu, när man började på nytt, var det med helt andra organisationsmönster än tidigare.

Komintern hade tidigare formulerat sig: ”Huvudsaken är att organisera medlemmarna i kommunistisk verksamhet”. Utgångspunkten var att alla medlemmar var inskrivna i en gemensam lokal medlemsorganisation. Utifrån denna skulle sedan medlemmarna aktiveras i såväl tillfälliga som varaktiga arbetsgrupper, utskott och celler. Nu, med Kominterns femte världskongress 1924 skulle partierna ”bolsjeviseras” och byggas upp med driftcellerna som grundval. Uppbygget utifrån driftceller motiverades principiellt enligt följande resonemang: Det är arbetarklassen som är revolutionens drivkraft både genom sitt historiska klassintresse och genom sin ställning i produktionen. Därför är det just här, iproduktionen där klassens sociala ställning uttrycks tydligast som fundamentet för det kommunistiska partiet måste ligga. Här måste grundorganisationerna byggas och det politiska arbetet i första hand utföras.

I verkligheten fungerade ”bolsjeviseringskampanjen” från Moskvas sida som ett verktyg för att utplåna oppositionens ställningar såväl i det ryska partiet som inom övriga Komintern. Dels riktades fördömanden mot alla de krafter som motsatte sig en ytterligare centralisering av internationalen. Dessa sades sabotera uppbygget av verkliga kamppartier och vägra göra sig av med sitt socialdemokratiska förflutna. Dels innebar själva omorganisationen minskade möjligheter för oppositionen att uppträda inför breda forum. De breda medlemsmötena slogs ju sönder till förmån för små celler med att fåtal medlemmar i varje.

Man kan också säga att ”bolsjeviseringen” med driftcellerna som partiets grundval innebar att kommunisterna drog närmast syndikalistiska konsekvenser av synen på arbetarklassen som den enda konsekvent revolutionära klassen. Den närmast fixerade synen på att bygga partiets organisationer ”i produktionen” var något nytt inom Komintern.

Så här var systemet tänkt:
På varje arbetsplats med minst 2 partimedlemmar (ändrades senare till 3) upprättas en driftcell. Driftcellen är partiets grundorganisation. Den väljer in medlemmar, tar upp medlemsavgifter och ansvarar för det politiska arbetet på arbetsplatsen. Det var bara dessa driftceller som skulle betraktas som grundorganisationer, inte by-, gärds-, gatu- eller kvarterscellerna. Detta motiverades helt enkelt med ”industriarbetarklassens betydelse som revolutionens drivkraft”.

Vad skulle då driftcellerna göra, hur skulle de arbeta? Ja, de skulle uträtta allt det arbete som förväntades av allsidigt verkande kommunistiska partimedlemmar. De skulle sprida partiets litteratur, om möjligt ge ut en fabrikstidning där både små frågor på arbetsplatsen och stora politiska spörsmål behandlades. Cellerna fick ”under inga förhållanden bli yrkes- eller fackorganisationer i den meningen att de endast sysslar med yrkets, fackets eller arbetsplatsens avgränsande frågor.” Partiet fick inte bli, skrev man, ”en samlingspunkt för allehanda specialiteter. Vi får icke utbilda våra medlemmar till metallarbetarkommunister, träarbetarkommunister, järnvägskommunister, kommunalarbetarkommunister etc utan rät och slätt till kommunister med sin synvidd utsträckt utöver arbetsplatsens järngrindar eller träplank.” Cellen skulle därför syssla med alla politiska problem, både dagsaktuella, utifrån småfrågor på arbetsplatsen eller ute i samhället och mer principiella. Vid varje möte (som skulle hållas en gång i veckan eller var fjortonde dag) skulle cellordföranden hålla en ”veckorevy” där ”de viktigaste händelserna under veckan, nationellt och internationellt sammanfattas och belyses från kommunistisk synpunkt”.(Dessa revyer fick inte bara bestå i att cellordföranden i sista stund före mötet rafsade igenom en bunt gamla dagstidningar, klagade en verksamhetsrapport. De skulle vara ordentligt förberedda). Cellerna skulle också bedriva skolning med föredrag i ”teoretiska frågor” som den materialistiska historieuppfattningen, leninismen, kommunismens historia. Och så skulle förstås cellerna föra ut partiets olika kampanjer och aktioner på arbetsplatserna, sälja partipressen osv.

Vad var då skillnaden gentemot de tidigare kommunistiska fackföreningsgrupperna (som senare kommit att kallas fackklubbar). Jo, dessa var ju en form av fackliga fraktioner. Vid denna tid var ännu inte industriförbundsprincipen genomförd inom LO, utan många olika fackföreningar kunde verka på en och samma arbetsplats. Fackklubbarna blev nu fackliga fraktioner medan cellerna samlade partimedlemmarna över de fackliga gränserna.

Framgångar och problem

Hur gick då denna omorganisering? Ja, dll en början ganska bra. Rätt snart avskaffades emellertid driftscellens ”privilegierade” ställning. Alla celler blev grundorganisationer. Många kommunister kunde ju inte naturligt placeras in i en driftscell och man fick problem med dubbelorganiseringen.
Partiet växte kraftigt efter 1924. Det berodde säkerligen inte endast på att organisationen fick en stunds arbetsro efter alla sprängningar utan också på högkonjunkturen från 1925 och strejkvågen. När partiet höll en organisationskonferens 1926 hade medlemsantalet ökat till cirka 11 000. 650 celler var organiserade varav 170-180 driftsceller på arbetsplatser inom industrin. Ett år senare räknade partiet 13 000 medlemmar och 700 celler varav 191 inom industrin. Sommaren 1928 konstaterades att landets största kommunistiska arbetarkommun, den i Stockholm, hade ökat från 500 medlemmar 1924 till nu 2 400. En av förklaringarna till den goda frammarschen såg partiledningen i att driftsceller hade bildats på 82 företag i staden och därtill kom 48 bostadsceller. Då var det, menade partiledningen, lätt att rekrytera och behålla folk.

Partiets förankring i arbetarklassen var under denna tid nära nog hundraprocentig. På organisationskonferensen -26 rapporterade partisekretaren att ”endast ett tiotal av våra 11 000 medlemmar har akademisk examen”. I slutet av 20-talet hade SKP sin starkaste ställning någonsin inom den svenska fackföreningsrörelsen. Så här fördelade sig stödet för kommunisterna i de fackliga valen inom några av de största LO-förbunden 1929:

Grov och Fabriks 20 %
Gruv 35
Kommunal 13
Livs 25
Pappers 26
Textil 12
Transport 17
Metall 15

(Kommentar: partiet hade inom Metall tappat sitt starkaste fäste. Metall 41 i Göteborg och gått tillbaka från som mest 30 %)

Under 20-talets andra hälft organiserade kommunisterna den så kallade Enhetskommittén, en facklig klasskampsopposition som omfattade mer än en femtedel av LO:s samlade medlemstal som då låg kring en halv miljön.

Men det var också problem med cellorganiseringen. Det första problemet var att den bara genomfördes på en del håll i partiet. Av partiets 200 största kommuner – där man överhuvudtaget bedömde det som möjligt att införa cellsystemet (de övriga 160 kommunerna ansågs vara för små) hade bara hälften reorganiserats 1929. Ofta, menade partisekreteraren Oskar Samuelsson vid en organisationskonferens 1926, var reorganisering dessutom rent formell utan att aktiviteten ökade. Samuelsson menade att cellerna inte diskuterade partiets politiska paroller:

– Man sväljer dem helt utan att blinka, man accepterar dem fixa och färdiga såsom de kommer från particentralen, utan att också lyckas att lokalt anpassa parollerna.
– Man skummar bara på ytan, tränger icke ned på djupet av ett enda problem. Underlåter att diskutera viktiga politiska problem.
– Vad gäller veckorapporterna, ledarna förbereder icke en noggrann behandling av dessa revyer och underlåter ganska ofta att beröra de for arbetarna på den lokala platsen viktigaste problemen.
– Vi löper den faran att våra medlemmar utbildar sig till specialister i världspolitik men till mycket dåliga kännare av de enklaste problem på den lokala arbetsplatsen.

Han klagade över brister i ”självverksamheten”, medlemmarna ”ligger och väntar på order, tar inte egna lokala initiativ”.
– Kamraterna på många platser är för beskedliga, för tillbakadragna. Det skulle sannerligen icke skada med ett något järvare uppträdande åtskilliga gånger.

Partisekreteraren tog också upp problemet med svaga celledningar och att ett fåtal kamrater fick dra hela lasset:
– Man hopar ofta en rad viktiga uppgifter på en eller ett par tre kamrater därför att dessa har namn om sig att kunna utföra ett uppdrag tillfredsställande. Detta är fullständigt oriktigt. För det första överanstränges dessa kamrater och kan icke gå iland med att på ett tillfredsställande sätt fullgöra alla sina uppdrag på grund av den överbelastning de utsattes för. För det andra hindrar denna metod framskapandet av nya kvalificerade krafter och hindrar massan av partimedlemmar att komma i dagligt partiarbete. För det tredje är det ju icke alltid så saken att de ledande kamraterna är lämpliga att utföra allt slags arbete, att de är kvalificerade för varenda uppgift för att de är duktiga på något område.

– Vi måste också, underströk Samuelsson, med storslägga hamra medvetandet hos varje distriktsledning, hos varje lokal ledning att de har högsta ansvaret för sitt område, att de valts till ledning och att de alltså allvarligen begrundar detta ansvar och vad det ligger i att vara ledning. Varken partiledningen eller kommunerna kan tolerera att man inom vissa distrikt har en ledning som knappast är mer än en dåligt fungerande brevlåda.

Och så kom världskrisen efter börskraschen 1929.

Ny sprängning

Partiet sprängdes på nytt 1929 när det stod på toppen av sitt inflytande i arbetarvärlden. Ett par tusen partimedlemmar följde Moskva och Stalin medan omkring 7 000 tröttnade och, lämnade åtminstone för tillfället, den kommunistiska rörelsen. Det kvarvarande partiet som senare skulle ta sig namnet Socialistiska Partiet, fick åter starta från en nivå på cirka 7 000 medlemmar. Men man hade en erfaren kärna av kader liksom erfaret fackföreningsfolk och inom fem år hade man fördubblat sitt medlemstal. I mitten av 30-talet hade Socialistiska Partiet ungefär samma medlemstal som SKP före partisprängningen 1929; 16 -17000.

Problemet med cellsystemet hade emellertid förvärrats. Dels förstås på grund av splittringen med förlusten av erfarna organisatörer och lokala ledare (liksom med rivaliteten på arbetsplatserna mellan de två kommunistiska partierna). Dels på grund av depressionen.

När ”bolsjeviseringen” inleddes 1924 och driftscellsreformen påbörjats hade parollen varit: ”Varje fabrik vår fästning”. Och tanken var an partiet skulle byggas upp på driftsceller just för den revolutionära situationens skull. Driftscellerna skulle inte bara ”garantera partimedlemmarnas rätta sociala sammansättning och partiets proletära karaktär”. De skulle också möjliggöra för partiet att bedriva en ”verksam kamp för kontroll över produktionen, och efter övertagandet av makten, behärskandet av produktionen på arbetsplatsen”. Problemet var att den revolutionära situation man kunde ana 1931 i samband med morden i Ådalen och generalstrejken i Söderhamnsområdet, sammanföll med kapitalismens ekonomiska sammanbrott. Nedläggningar, avsked och massarbetslöshet blev följden. Partiets ”fästningar” försvann. Partisekreterare Emil Andersson kunde därför konstatera på kongressen 1932:

”Driftscellen såsom grundorganisation på arbetsplatsen har visat sig vara en god organisatorisk form under kapitalismens så kallade normala tider. Men kapitalismens utveckling har i stor utsträckning raserat möjligheterna för driftscellernas arbete. Vi bygger upp en bra driftscell. Arbetsgivaren permitterar och avskedar arbetare. Cellen slås sönder. Arbetsplatserna har blivit gästgivargårdar.”

Istället for att till varje pris bita sig fast i driftscellsystemet började partiet övergå till att lägga större vikt vid den geografiska organiseringen (stadsdelsföreningar osv) och vidfackklubbar. Fackklubbarna var helt enkelt de tidigare fackliga fraktionerna, som nu blev grundorganisationer. Partiledningens förslag om en viss form av ”kollektivanslutning” där de som reserverade sig mot medlemsskap i SAP gemensamt kunde ansluta sig till Socialistiska Partiet genom så kallade ”reservantklubbar” avvisades av socialistmedlemmarna. Vad var då skillnaden mellan en fackklubb och den tidigare cellen. Ta exempelvis byggnadsarbetarna i Stockholm. Där försökte partiet tidigare bygga upp driftsceller som förenade alla kommunistiska arbetare vid olika byggen. Nu satsade man istället på att bilda fackklubbar för målarna, murarna, snickarna osv. Då hölls partimedlemmarna samman även när en bygge var färdigt.

Fördelen med det här sättet att organisera var att det gav större kontinuitet och innebar mindre problem med den ständiga bristen på ledare och erfaret folk. I de små cellerna krävdes ju en oerhörd mängd ledande krafter, för att sköta sekretar- och kassörsuppgifter, inleda på mötena med veckorevyer osv. Ofta hade man inte de krafterna varför cellerna föll ihop. Fackklubbarna innebar en kaderbesparing eftersom klubbarna i allmänhet var större än cellerna.

Men man kan förstås också se en svaghet. Där cellsystemet hade fungerat – genom att det helt enkelt fanns tillräckligt många aktiva och erfarna kommunister för att bära upp dem – hade det varit en oerhörd tillgång och gett kommunisterna ett närmast oproportionerligt inflytande bland arbetarna. Cellerna blev verkligen i vissa fall partiets ögon och öron i hjärtat av arbetarklassen och en allsidig revolutionär skola för många arbetare. Cellmedlemmarna tvingades lära sig att organisera och prata politik i stort som i smått. Fackklubbarna var mer inriktade på fackföreningens frågor – och hela deras verksamhet förhöll sig till fackföreningen. Man kan säga att cellerna i första hand hade syftet attbygga partiet på arbetsplatsen medan fackklubbens syfte först och främst var att vinna ledningen över fackföreningen.

Det var också ganska följdriktigt att efter splittringen 1929 de moskvatrogna sillénarna fortsatte sina försök med driftscellsystemet – de såg kampen om fackföreningarna som en andrahandsfråga. Den revolutionära kampen skulle, menade de, bryta igenom och utöver de gamla fackliga strukturerna. Vilda strejker med strejkkommittéer valda utanför facket var några av de viktigaste kampmetoderna. Kilbomarna, Socialistiska Partiet, å andra sidan höll fast vid den gamla leninska synen att till varje pris stanna i och kämpa om fackföreningarna. De såg detta som en långsiktig kamp inom ramarna för försvaret av de existerande fackliga organisationerna. Deras gamla och oerhört erfarna fackliga kader var verkligen ”fackföreningskommunister”, både i ordets positiva mening: de tog ansvar för arbetarnas dagliga intressen och vägrade acceptera att de fackliga organisationerna inte tillhörde arbetarna. Och i den mera negativa bemärkelsen: de utvecklade en konservativ inställning till utomfacklig kamp, vände sig mot ”vilda strejker” och drevs ibland av sitt ansvar för fackföreningen till att ta ansvar för organisationen istället för medlemmarna.

Kilbomarna fick också rätt snart en del politiska problem med högt uppsatt facklig kader. Metalls vice ordförande Oscar Westerlund tvingades partiet utesluta 1932 för att denne, mot partilinjen, gått med på ett lönesänkningsavtal. Ombudsmannen Sten Andersson frän Sko & Läders avdelning 17 i Örebro stödde ett medlingsförslag som partiet hade fördömt och skrev på. Erik Jansson i Pappers förhandlingsdelegation 1930 gick med på att bryta den gemensamma fackliga fronten för en generell avtalsuppgörelse och godkände ett separatavtal. Sågverksavtalet 1932 undertecknades av förbundsledningen trots att medlemmarna i en allmän omröstning sagt nej. Sillénarna i ledningen för avdelning 35 i Svartvik följde omröstningsresultatet och tog ut avdelningen i strejk men uteslöts förstås av förbundsledningen. Kilbomarna protesterade men gjorde ingenting i praktiken för att hindra uteslutningen.

Strejken inom Pappers våren -32 fördes som punktstrejker mot lönesänkningar men arbetarna ville gå ut på bred front. Sillénarna gick ut med ett par avdelningar vilket kritiserades av kilbomarnas Folkets Dagblad. Ett brev från en SP-medlem i Pappers avdelning i Essvik till partiledningen berättade om arbetarnas raseri och krav på att hela förbundet skulle ut i strejk, och att de själva skulle gå ut om Pappers ledning sa nej. Han varnade för att arbetarna tyckte att partiet var för beskedligt och om partiet inte skulle stödja den vilda strejken ”kommer arbetarna icke längre att betrakta vårt parti som i något avseende olikt sossepartiet”.

Vad har då detta med celler och fackklubbar att göra. Bara en sak: övergången till fackklubbar var ett litet uttryck för att Socialistiska Partiet såg partiinsatserna på arbetsplatserna i första hand i förhållande till fackföreningen, att de som parti hade länkat sitt öde ull fackföreningarna. Detta, som var en oerhörd styrka i ett skede (som för den unga socialdemokratin när den valde att strid och den framväxande fackföreningsrörelsen) blev en svaghet i den förrevolutionära situationen 1932 när stora massor av arbetare var beredda att bryta med byråkratin – och därmed också med dess centrala organisationer – i handling.

Den följande utvecklingen är känd: Socialistiska Partiet gick under med man och allt. Sillénarna blev Linderotare och övergav driftscellsystem och vänsterperiod för folkfront och mer svenska beteckningar som fackklubbar. Dessa lades till stor del ned under 50- och 60-talet i samband med att partiet avstod ifrån att kandidera på partisedlar i de fackliga valen. 1962 avskaffades posten som facklig sekreterare i SKP och det fackliga utskottet bytte namn till ”arbetsmarknadsutskottet”. Kommunisterna gav upp kampen om arbetsplatsen som partiets ”fästning”.

Slutsatser?

Kan vi dra några slutsatser ur allt detta? Jag vet inte säkert, men jag tror att några allmänna slutsatser för partibygget är dessa:

* Det nya socialistiska partiet måste byggas överallt bland arbetarbefolkningen, för att på bästa sätt känna vad som sker i klassen, för att kunna samordna de socialistiska krafterna och göra dem effektiva samt för att på bästa sätt kunna dra in och lära upp nya arbetare till aktiva socialister.
* Uppbygget av partiet på arbetsplatserna och inom fackföreningarna spelar här en avgörande roll. Exakt vilken form man väljer är en rent praktisk fråga. Den har ingenting att göra med att det ena eller andra vore ”bolsjevikiskt”. Som Kominterns tredje världskongress uttryckte det: ”Namnet är inte det viktigaste. Viktigast är att kommunistisk aktivitet bedrivs”.

Just detta måste vara mattstocken: att en allsidig socialistisk verksamhet bedrivs och att organiseringen underlättar och stimulerar alla medlemmars aktivitet i stort som i smått.Här har erfarenheterna frän såväl driftscellsystemets bästa sidor som fackklubbsorganiseringen sin givna plats.

Nu är det ju så att dagens Socialistiska Partiet är av en helt annan typ än de partier som nämnts här. De var proletära masspartier i vardande. Vi står mycket mer i början. Det betyder inte att vi kan nonchalera dessa föregångares erfarenheter – vi brottas ibland själva med ett ston partis problem, ty lokalt är vi ”stora” och har inflytande. Även om det vore skönt kan vi inte först bygga upp en grupp av sammansvurna heltidsrevolutionärer och slippa grubbla över masspartiets problem. För att i övermorgon galant klara av att organisera tusenden. Nej, vi måste både bygga kärnan och masspartiet. Det är också det behovet som måste prägla vår organisering på arbetsplatserna.

Avslutningsvis några diskussionstrådar

* Hur naturligt är det för oss an föra ut partiet på arbetsplatserna? Tidigare har vi ibland sagt: ”Vi är bra på att göra partimedlemmar individuellt kända, men det handlar också om att göra vän parti som helhet och alternativ känt, inte något udda och främmande.”

* Ett av de viktigaste medlen för detta är att sälja Internationalen på arbetsplatserna. Vågar vi det? Och fungerar tidningen, är den först och främst riktad till era arbetskamrater som börjar ifrågasätta det gamla? Kan ni sälja Internationalen till dem med gott samvete och tänka: ”Fint, nu får Stina en bra bild av vad värt parti står för”. Eller smusslar ni undan tidningen och tänker: ”Hoppas inte gubbarna ser den här!” Vad är det för annat material ni behöver, vad kan ni framställa själva och vad måste vi göra centralt?

* Hur offentligt förmår ni bedriva partiarbetet? Anslås era möten och cirklar på arbetsplatsen, får ni presentera er som personalklubb i personaltidningen? Om ni har denna offentlighet, hur förbereder ni försvaret av arbetsplatsorganisationen inför den dagen då de svarta listorna, uteslutningarna och avskeden kommer – ty att de kommer måste vi alla ta som en utgångspunkt.

* Hur fördelar ni krafterna mellan fackliga insatser och partibygge? Utan att vara drivande i facket får ingen förtroende för det parti vi vill bygga. Men utan att ha kamrater som bygger partiorganisationen kan förtroendet aldrig omvandlas till något bestående.

Håkan Blomqvist

Folkfrontens dilemma

En okänd men dock avgörande händelse ägde rum under folkfrontsregeringens sista dagar: En splittring mellan de olika grupperna som utgjorde UP blev mer eller mindre ett faktum på kvällen lördagen den 8 september.

Den dagen träffades de olika gruppernas ledarskap med Allende som ordförande. Det var inte rätta tillfället för tvivel eller tvekan. Den ekonomiska, sociala och politiska kris som orsakats av bourgeoisins och imperialismens sabotageverksamhet, hade nått ett sådant stadium att det krävdes snabb handling: Inom några dagar skulle t ex brödet vara slut i Santiago – mjöllagren böljade ta slut, åkarnas strejk hade maximal effekt och ingen valuta fanns tillgänglig för köp från utlandet. Efter bara några dagar skulle detta totalt paralyserade land gripas av svält.

Någonting måste göras och det omedelbart, speciellt som ryktena om en förestående militärkupp började florera. Chilenska kommunistpartiet var mest aggressivt i denna låsta position. Partiet krävde omedelbara förhandlingar med Kristdemokraterna och att Kristdemokraterna omedelbart skulle inbjudas att delta i regeringen.

Hur var det då med de hårda krav Kristdemokraterna ställde? »Vi måste acceptera dem allihop, mer eller mindre. Det är det enda sättet att vinna tillbaka medelklassens förtroende», sa KP:s generalsekreterare under mötets gång.

Experimentets slut

Att gå med på de krav som Kristdemokraterna ställde som villkor för att delta i en regerings- koalition skulle ha betytt slutet för folkfronten. och det reformistiska experiment den representerade. Vilka var Kristdemokraternas huvudkrav? En återgång till »ordning» var det första, d v s ett slut på arbetarnas och böndernas mobiliseringar. De skulle krossas med våld om det var nödvändigt. Industrin måste komma i gång igen, fabriksockupationerna skulle stoppas och en period av intensiv produktion skulle organiseras. De fabriker där nationaliseringen inte varit en formell överenskommelse skulle lämnas tillbaka till sina tidigare ägare. Vidare skulle det finnas garanterade begränsningar för jordreformens omfattning.

Inom den sektor som skulle förbli nationaliserad, skulle kommittéerna för arbetarnas mobilisering och självorganisering upplösas och ersättas av ett slags medinflytande.

I själva verket skulle detta betyda den mest moderata form av borgerlig reformism, med samma typ av åtgärder som föreslogs av Tomic, Kristdemokraternas motkandidat till Allende i presidentvalet 1970.

Det var detta det chilenska KP kämpade för den 8 september – »att rädda det som är viktigast», som Corvalán sa vid ett flertal tillfällen under mötets gång.

Dessutom vad gäller åkarstrejken, insisterade KP på en barmhärtighetspolitik när väl ordningen var återställd och man försäkrat sig om medelklassens stöd. Inga åtgärder gentemot bråkmakarna.

I samband med att man la fram en sådan inriktning, visade KP att de utgjorde högerflygeln inom UP – en högerflygel som var beredd till vilken eftergift som helst för att återvinna förtroendet inom både stor- och småbourgeoisin.

Beväpna arbetarna

De som stödde KP:s inriktning var Radikalpartiet (anslutet till socialistinternationalen) och den del av Mapu som leddes av Gazmuri. De som motsatte sig den inriktningen var socialistpartiet eller snarare dess generalsekreterare Altamirante, som i sin ställning var beroende av stödet från vänstern, de revolutionära sektorerna inom socialistpartiet såväl som stödet från MIR. För honom gällde det, nu eller aldrig. Dagen efter höll han ett stridstal på national- stadion. Det kan aldrig komma på fråga att förhandla med fienden och dess representanter, kristdemokraterna, sa han. Bara en utökad mobilisering av arbetarklassen, dess beväpning mot fascistattacker tillsammans med en allvarlig vädjan till soldaterna att ställa upp med arbetarna, kan kasta tillbaka militären och reaktionen i allmänhet.

Denna generella analys var välgrundad och korrekt. Emellertid var den på många sätt ansvars- lös. Altamirano föreslog inga konkreta åtgärder tör arbetarna, bara stora ord.

Mobiliseringen av arbetarklassen måste trappas upp? Men på vilka grunder? Arbetarna måste beväpnas? Men varför bara defensiva åtgärder? Och hur? Vilka vapen? Vem skulle träna dem?

På alla dessa frågor, grundläggande för varje liknande orientering, gav Altamirano inget svar. Han förblev lika vag och luddig som det parti han ledde, och som i alla händelser skulle hindrat honom från att ta ledningen i en sådan revolutionär process. Vad åkeriägarna anbelangar förfäktade Altamirano idén om en hård politik. Regeringen skulle på det viset visa sin beslutsamhet och auktoritet i behandlingen av dessa reaktionära småborgerliga skikt.

Mellan dessa två extremer försökte Allende söka en medelväg genom att låna element från båda parterna. Han var för hårda tag i en viss utsträckning vad gällde åkeriägarna. För öppnandet av förhandlingar med kristdemokraterna, fast han ville pressa dem till det yttersta. Han föreslog att man samtidigt återigen skulle förhandla om ett militärt deltagande i regeringen. I detta stöddes han av socialistpartiet och den sektor inom Mapu som leddes av Garreton (eller åtminstone dess representanter vid mötet).

Ett sken av enhet

Det var inte mycket, men han hade en stark ställning, för han var den ende som kunde ge ett sken av enhet inom en splittrad vänster, söndersliten av olika strategier. Men denna roll, som han spelat från den ena krisen till den andra under de senaste veckorna och månaderna förlorade sin verkan allt eftersom situationen blev alltmer pressande.

Lördagen den 8 september gick ledarskapen för de olika vänsterpartierna sina olika vägar utan att nå en överenskommelse. Splittringen hade blivit ett faktum även om den hemlighölls.

Mötet (8 sept) har en betydelse som går utöver detta enstaka tillfälle. De olika ställningstaganden som gjordes när krisen var som skarpast sammanfattar de erfarenheter folkfronten gav – speciellt de sprickor som gick rakt igenom den under dess sista månader och den totala paralyseringen det ledde till. Splittringen kvällen den 8 september – vars detaljer generalerna alltför väl kände till – ledde till att ett datum för kuppen bestämdes. En kupp som redan var planerad i detalj.

Splittringen och krisen var det som helt och hållet tog de olika partiledarskapens uppmärk- samhet mellan den 8 och 11 september. Detta såväl som deras felaktiga analyser betydde att de fullständigt togs på sängen när kuppen kom.

Det räcker att ge ett exempel på det. I socialistpartiets bas hade förberedelser gjorts för ett slags »alarmberedskap». Under denna »alarmberedskap» var det meningen att de som var medlemmar av »specialbrigaderna», väpnade grupper från basen, skulle vara klara för handling, samlas och vara beredda att ingripa. Den 10 september fanns ingen sådan »alarmberedskap» inom socialistpartiet vare sig på landsbygden eller i Santiago.

Total paralysering

Samma sak gällde för KP och militanterna som tillhörde de andra partierna som utgjorde UP. Inte så att motsatsen skulle förändrat kuppens utgång, eftersom i ett nederlag av den skala som den chilenska arbetarklassen lidit gällde frågan uppenbart inte den tekniska sidan. Orsaken måste sökas i den politiska orientering de olika partierna i fråga hade.

Men sådana förberedelser skulle troligen åtminstone förhindrat att så många politiska militanter och arbetarmilitanter fått sätta livet till på grund av den totala paralysering som rådde inom vänsterpartierna under kuppens första timmar. Sådan var situationen den 11 september, t o m bara några timmar före intagandet av Moncadapalatset. Dessa partier var paralyserade och oförmögna att fungera, med sina ledare utspridda, i en stad som patrullerades av ett stort antal poliser.

De första att ta lärdom at händelserna var KP:s ledare, av vilka några – en beslutsmässig politbyrå – lyckades samlas innan morgonen var över. Efter ett kort möte gav de partiet order att gå under jorden…

Jean-Pierre Beauvais

Publicerad i en broschyr om Chile, 1974