Kategoriarkiv: Europa

Bokanmälan av Karel Kaplans ”I centralkommitténs hemliga arkiv – sanningen om Slanskyprocessen”

Karel Kaplan: I centralkommitténs hemliga arkiv – sanningen om Slanskyprocessen, (Ordfronts förlag, Stockholm 1982). Bokanmälan av MF

Efter Stalins brytning med Jugoslavien 1948 startades en intensiv internationell kampanj mot »titoismen« för att skapa rättning i de kommunistiska leden och utrensa »opålitliga« element (se Claudin, Krisen i den kommunistiska rörelsen, del 2, s 233-326).

I Östeuropa fick denna kampanj särskilt stor omfattning. Där kulminerade det hela i en lång rad politiska processer, där de anklagade tillvitades de avskyvärdaste brott och förräderier. Toppen på isberget var ett antal rättegångar, där personer ur kommunistpartiernas högsta ledning satt på de anklagades bänk (Rajk-processen i Ungern, Kostov-processen i Bulgarien, Xoxe-processen i Albanien, Slansky-processen i Tjeckoslovakien m fl). De domar som utfärdades var hårda. Många dömdes till döden och de övriga fick långa fängelsestraff. Vid sidan av dessa med stor publicitet omgivna skådeprocesser genomfördes ett stor antal liknande rättegångar, där mindre prominenta personer figurerade. Sammanlagt var det tusentals människor från varje nivå i stat och parti som drogs med i denna malström.

Det sätt på vilket »bekännelser« framtvingades och processerna regisserades liknade i mångt och mycket de s k Moskvarättegångarna 1936-38 (för en inträngande analys av dessa, se Kent-Åke Anderssons utmärkta redogörelse i »Lögnens renässans«, Fjärde Internationalen nr 7/8 -72).

Även om vi idag vet en hel del om processernas allmänna mekanismer och drivkrafter, så återstår fortfarande många frågetecken att räta ut innan vi kan rekonstruera det skedda i detalj, liksom sambandet mellan de olika processerna och särskilt Moskvas roll i det hela. Trots att de dömda i dessa rättegångar numera officiellt återupprättats (förutom Xoxe-gruppen i Albanien), har nämligen mycket få uppgifter släppts ut om vad som verkligen hände och de hemliga arkiven i Östeuropa och Sovjet har förblivit oåtkomliga för forskning (med ett undantag: Tjeckoslovakien, se nedan). Anledningen till detta är uppenbar: En öppen redovisning av fakta och en grundlig diskussion om de förhållanden som ledde fram till rättegångarna skulle vara politisk dynamit för de härskande byråkratierna i Sovjet/Östeuropa. Förutom att många personligt inblandade i säkerhetspolis, rättsväsende och partitopp därmed skulle tvingas att stå vid skampålen, skulle det resa besvärande frågor om hela maktstrukturens uppbyggnad, funktionssätt och samhällsroll. Och detta uppfattar de härskande byråkratierna, med Moskva i högsätet, som livsfarligt för det rådande systemet – och detta med rätta!

För att det ska bli möjligt att lätta på förlåten krävs således omfattande förändringar i det byråkratiska systemet i Öst. Symptomatiskt nog är det fallet Tjeckoslovakien som vi vet mest om. (I den mest kända processen där dömdes Rudolf Slansky, kommunistpartiets generalsekreterare, och ett tiotal andra högt uppsatta kommunistfunktionärer till döden och ytterligare tre till livstids fängelse.) Det är »Pragvåren« 1968 som vi har att tacka för denna unika inblick i skeendet, ty försöken att skapa »en socialism med ett mänskligt ansikte« inkluderade en verklig vilja att grundligt göra upp med det förflutna och finna sanningen hur bitter den än må vara. Från denna tid härrör många skriftliga vittnesmål, bl a från två av de som överlevde rättegångarna: Artur London och Eugen Löbl. (1)

Men ännu viktigare är att det tjeckoslovakiska kommunistpartiets centralkommitté i april 1968 tillsatte en undersökningskommission, med vittgående befogenheter att använda de hemliga arkiven och utfråga alla inblandade. Kommissionens uppgift var att komma fram till sanningen om vad som skett och föreslå åtgärder för att förhindra att något liknande kunde upprepas i framtiden. Och kommissionen gjorde verkligen ett gediget arbete, men då rapporten, i början av 1969, presenterades för partiledningen var den politiska situationen helt förändrad (d v s efter invasionen av Tjeckoslovakien). Rapporten var nu politiskt oacceptabel, inte minst för Moskva, vars roll i skådeprocesserna hade varit allt annat än smickrande. Följaktligen stoppades rapporten och de kommissionsmedlemmar som vägrade göra avbön bestraffades. Lyckligtvis letade sig en kopia till väst och finns nu publicerad på flera språk (dock inte på svenska). (2)

Sammanfattningsvis kan man konstatera att den som vill tränga djupare i frågan om skådeprocesserna i Tjeckoslovakien har ett rikhaltigt, mångsidigt och inträngande material att tillgå. Därför är det också oriktigt, som påstås i baksidesreklamen till Kaplans bok, att det är först nu, när Kaplan lyckats smuggla ut sina anteckningar, som »sanningen om Slanskyprocessen, som legat gömd i centralkommitténs hemliga arkiv«, kunnat avslöjas. I själva verket har t ex kommissionens rapport, som bygger på samma källor som Kaplan, varit tillgängliga i över tio år. Men detta gör inte Kaplans bok ointressant, särskilt som vi på svenska hittills bara har haft Londons bok att tillgå.

Vem är då denne Karel Kaplan? Jo, han var just en av medlemmarna i undersökningskommissionen. Som sådan är hans öde efter 1969 typiskt: avsattes från kommunistpartiets kontrollkommission, ställdes inför rätta för att ha »missbrukat arkiven«, uteslöts ur partiet, fick lämna sin anställning som historiker och återgå till det han sysslat med innan revolutionen (arbetare vid en fabrik).

Kaplans bok är skriven efter alla dessa händelser. Författarens och Tjeckoslovakiens bittra öde har inte kunnat undgå att starkt påverka slutresultatet. De hårda törnar som Kaplan själv råkat ut för, liksom de krossade förhoppningarna om »en mänsklig socialism« i Tjeckoslovakien, förklarar den grundton av djup pessimism som ljuder genom hela boken. I detta avseende utgör Artur Londons ovannämnda bok en skarp kontrast. Hans verk skrevs innan Pragvåren och dess förhoppningar hade grusats och genomsyras följaktligen av optimism och tro på socialismens framtid. Kaplan däremot verkar ha förlorat sitt hopp. (Det är i detta sammanhang symptomatiskt att det är det SKP närstående bokförlaget Ordfront som publicerat Kaplans bok, vars pessimism passar väl in i SKP:s egen nuvarande världsbild, med en fullkomligt nattsvart uppfattning om Sovjet och Östeuropa å ena sidan och en allmän perspektivlöshet och demoraliseringssymptom å den andra.)

Även om läsaren kan vara oense med en del av Kaplans ståndpunkter och irriteras av det sätt på vilket han behandlar en del frågor (ibland får t ex personteckningarna karaktären av skvallerkrönikor), så går det inte att komma ifrån att I centralkommitténs hemliga arkiv är ett tungt vägande inlägg i diskussionen om Slanskyprocessens orsaker, genomförande och konsekvenser. Kaplan vet vad han talar om. Från det att han 1947 som ung entusiastisk arbetare blev medlem i kommunistpartiet och därefter avancerade ända upp i partiets högsta ledning, fram till dess han ett kvartssekel senare åter befann sig utanför partiet (och på fabriksgolvet), har han haft tillfälle att utifrån olika – lägre och högre – partibefattningar följa hela utvecklingen »inifrån«. Som kronan på verket ingick Kaplan, som vi sett, i den undersökningskommission som skulle utreda rättegångarna. Kaplan besitter därför i det närmaste unika erfarenheter och kunskaper om ämnet. Trots de kritiska anmärkningar som kan riktas mot hans arbete, utgör detta obestridligt ett viktigt historiskt dokument som bör läsas av alla som är intresserade av Östeuropas efterkrigshistoria, helst då tillsammans med Artur Londons tidigare nämnda bok – och i den engelskkunniges fall också åtminstone undersökningskommissionens rapport (se noterna)

Martin Fahlgren

Noter

(1) Londons gripande bok Bekännelsen finns på svenska (tyvärr utgången på förlaget – kolla på biblioteken!) och har dessutom utgjort underlaget för en film med samma namn (regisserad av Costa Gavras). Av övriga böcker finns följande på engelska: E. Löbl, Sentenced and Tried, Elek, London 1969; J. Slanska (hustru till dödsdömde Slansky), Report on my Husband, Hutchinson, London 1969 och M. Slingova (hustru till O. Sling, en annan av de dödsdömda), Truth will Prevail, Merlin Press, London 1968.

(2) Jiri Pelikan (ed), The Czechoslovak Political Trials 1950-1954, MacDonald, London 1971. Förutom rapporten innehåller denna upplaga ett upplysande för- och efterord av en av Pragvårens män, J. Pelikan.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4-5/1982

Den nationella frågan och den revolutionära rörelsen

Problemet med de förtryckta nationaliteternas frigörelse – vilket blev särskilt brännande efter det första världskriget 1914-1918, som tillintetgjorde det avskyvärda multinationella österrikiska-ungerska kejsardömet och ersatte detta med Europas balkanisering – erbjuder ett odiskutabelt intresse för arbetarrörelsen särskilt i de länder som likt Spanien konfronteras med problemet på ett så levande sätt att en likgiltig inställning är helt otillåtlig. Proletariatet måste ta en klar och bestämd ställning till detta spörsmål.

Lyckligtvis har proletariatet, framförallt tack vare Lenins värdefulla bidrag, tillgång till en väl underbyggd teori vilken utgör en oersättlig vägledning för handling. Denna teori, som fullbordades av bolsjevismens grundare, är ett resultat av en långvarig utarbetningsprocess vars ursprung måste sökas i den stormiga epoken under 1840-talet och i de reaktioner inför epokens utmärkande händelser hos de stora revolutionärer vilka lade grunden till den internationella arbetarrörelsen

De idéer som den vetenskapligt socialismens grundare hade om de nationella rörelserna utgör ingen utarbetad, helgjuten doktrin. I själva verket ägnade de inte problemet någon större uppmärksamhet. Den epok de levde i ställde andra krav. Vid tiden för 1848 års revolution inriktades alla ansträngningar på att åstadkomma största möjliga koncentration av revolutionens styrkor. Därför uttalade sig Marx och Engels bestämt emot t ex slavernas nationella rörelse som spelade reaktionen i händerna och aktivt bidrog till att hålla tillbaka folkmassornas revolutionära kraft.

Ur de idéer som finns spridda i deras teoretiska och politiska arbeten och i deras brevväxling, som i förbigående sagt utgör en outtömlig skattkammare av lärdomar, framgår ändå de allmänna riktlinjerna för ett bestämt och klart förhållningssätt. Dessa första teoretiska premisser utgör hörnstenen i den doktrin som den revolutionära marxismen för närvarande försvarar i fråga om de förtryckta nationaliteterna.

Marx’ och Engels’ centrala tankegång var att alla problem måste underordnas revolutionens övergripande intressen. Deras inställning till de nationella rörelserna avvek aldrig från denna grundläggande och orubbliga regel. När Marx sålunda förkunnar nödvändigheten av Irlands befrielse, utgår han inte från den irländska nationens intressen, utan från proletariatets. I sitt brev till Kugelmann från den 29 november 1869 skrev han:

»Man måste inte endast göra gemensam sak med irländarna utan även ta initiativet för att upplösa den union som kom till 1801 och i dess ställe skapa ett förbund mellan verkligt självstyrande stater. Inte bara solidariteten med Irlands folk utan även det engelska proletariatets egen sak gör detta nödvändigt. Om det inte sker, kommer Englands folk att förbli tvunget att gå i de styrande klassernas ledband eftersom arbetarna då måste ställa upp på härskarnas sida i konflikten med Irland«.

Engels å sin sida skrev 1891 till Bernstein med anledning av upproret i Dalmatien:

»Vi måste arbeta för det västerländska proletariatets befrielse. Allt annat måste underordnas detta mål. Hur intressanta folken på Balkan och andra liknande folk må vara, vill jag inte höra talas om dem ifall deras längtan efter frigörelse hamnar i motsättning till proletariatets intressen. Elsassarna är också offer för förtryck. Men om de på tröskeln till en revolution, som helt uppenbart närmar sig, provocerar fram ett krig mellan Frankrike och Tyskland, ställer ett folk mot ett annat och därmed fördröjer revolutionen, säger jag dem:’Stanna upp! Ha tålamod så länge som proletariatet har tålamod. Om arbetarna frigör sig kommer ni också att bli fria, men under tiden kommer vi inte att tolerera att ni fördärvar det kämpande proletariatets sak.«

Marx’ och Engels’ ståndpunkt skulle kunna sammanfattas så här: en konsekvent demokratisk inställning till den nationella frågan, ovillkorligt stöd till allt det som är progressivt i denna och som kan tjäna proletariatets intressen, samtidigt, ett framhävande av den utsugna klassens enhet gentemot de nationella intressena. De betraktade varje avsteg från en konsekvent demokratisk ståndpunkt i detta avseende som en borgerlig och reaktionär avvikelse. På samma sätt uppfattade de varje avsteg från principen om klassens enhet som ett uttryck för ett borgerligt inflytande över proletariatet, som en återspegling av en borgerlig nationalism. Därför reagerade de precis lika kraftfullt mot både dem som likt Proudhon, i namn av en abstrakt nationalism, ansåg att den nationella frågan var en »borgerlig fördom«, och mot de som underordnade arbetarsaken nationella intressen.

1 ett brev till Engels, daterat 29 juni 1866, skrev Marx – med hänsyftning på Lafargue, en revolutionär av den första kategorin som på ett av 1:a Internationalens generalråds möten förnekat nationaliteterna – att Lafargue utan att själv vara medveten därom, med »förnekandet av nationaliteterna« tycktes mena att de alla skulle absorberas av den franska nationen. För den odödlige författaren till Kapitalet var denna internationalism en grotesk och fullständigt otillåten mystifiering.

Principen om arbetarklassens enhet, om arbetarnas gemensamma intressen i de olika nationerna, betonas med särskilt eftertryck i följande rader som vi hämtat ur ett brev från Engels till den österrikiske socialdemokratiske ledaren Victor Adler:

»Idag vet vi vad de böhmiska arbetarna av båda nationaliteter endast kände: hatet mellan nationaliteter är endast möjligt under feodalherrarnas, de stora godsägarnas och kapitalisternas herravälde. Detta hat tjänar till att vidmakthålla herraväldet. De tjeckiska och tyska arbetarna har gemensamma intressen. Så snart som arbetarklassen kommer till makten försvinner varje förevändning för nationella dispyter, ty arbetarklassen är internationell till själva sin natur.«

I ljuset av detta dialektiska synsätt försvinner de motsägelser som Marx’ och Engels’ ställningstaganden i de olika nationella problemen i Europa ytligt sett förefaller vara behäftade med. 1 enlighet med detta synsätt försvarar de Irlands obestridliga rätt till frigörelse från det engelska oket. De uttalar sig bestämt för Italiens enhet och befrielse. De betonar det orimliga och historiskt innehållslösa i en nationell rörelse i Sydfrankrike. De bekämpar panslavismen som ett reaktionärt element; slår fast den tyska enhetens progressiva karaktär, för att radikalt ändra uppfattning när Paris utropar Kommunen 1871. Och slutligen solidariserar de sig med Polens frigörelsekamp utan att detta därför hindrar dem att senare i någon mån justera sitt ställningstagande när det i Ryssland uppstår en revolutionär rörelse med viss styrka.

Irland och Polen var de två stora nationella problem som skakade Europa mest i mitten av förra århundradet. Att Marx och Engels ägnade dem särskild uppmärksamhet är helt naturligt.

Vi har redan sett, beträffande Irland, att de som lösning förordade en fri federation med England. Men man bör hålla i minnet att de, trogna sin konsekventa demokratiska uppfattning, samtidigt ansåg att Irlands rätt att avskilja sig var odiskutabel om det var omöjligt att komma överens.

I ett brev om det irländska problemet, som i 1:a Internationalens generalråds namn skickades till det federala rådet i Genève, framför Marx sin åsikt med enastående klarhet. P g a dess utomordentliga betydelse återger vi här de viktigaste avsnitten i dokumentet.

»Om England«, säger Marx, »är godsägarväldets och den europeiska kapitalismens bålverk, är Irland den enda punkt varifrån ett avgörande slag kan riktas mot detofficiella England. För det första är Irland det engelska godsägarväldets bålverk. Om det faller i Irland, kommer det oundvikligen att falla i England. På Irland är denna operation hundrafalt lättare eftersom den ekonomiska kampen där är uteslutande koncentrerad till jordegendomen. Denna kamp är samtidigt nationell och folket på Irland är mer revolutionärt och mer uppretat än det engelska. Det irländska godsägarväldet upprätthålls enbart av den engelska arménI det ögonblicket som den påtvingade unionen mellan dessa länder upphör, kommer den sociala revolutionen att omedelbart bryta ut på Irland även om det sker under gammalmodiga former. Det engelska godsägarväldet kommer att förlora inte enbart en avsevärd källa till sina rikedomar utan också sin största moraliska styrka – det faktum att de representerar Englands herravälde över IrlandÅ andra sidan gör det engelska proletariatet sina godsägare osårbara i England genom att lämna dess makt på Irland i orubbat bo.

Dessutom utnyttjar den engelska bourgeoisie den irländska misären inte bara för att försämra den engelska arbetarklassens situation genom en påtvingad invandring av den irländska befolkningen. Den har också splittrat proletariatet i två antagonistiska läger… I alla stora engelska industricentra finns en djup fiendskap mellan det engelska och det irländska proletariatet. Den vanlige engelske arbetaren hatar den irländske arbetaren som en konkurrent som sänker lönerna och levnadsstandarden. Han känner ett nationellt och religiöst hat mot honom… Bourgeoisie underblåser på konstgjord väg denna fiendskap, för den vet att på denna vilar hemligheten med den egna maktens upprätthållande. Denna fiendskap kommer likaså till uttryck på andra sidan Atlanten. Utkörda från sitt hemland av oxar och får1 har irländarna flyttat till USA där de utgör en betydande del av befolkningen. Deras enda tanke, deras enda lidelse, är hatet mot engelsmännen. De engelska och nordamerikanska regeringarna, d v s de klasser dessa företräder, underblåser detta hat för att vidmakthålla de internationella motsättningar som utgör ett hinder för en seriös och ärlig förening av arbetarklassen i alla länder och därigenom ett hinder för dess gemensamma frigörelse… England representerar idag det, som, antikens Rom representerade i mycket större skala. Ett folk som förslavar ett annat smider sina egna bojor.

Den Internationella Arbetarassociationens ståndpunkt i den irländska frågan är följaktligen mycket klar. Dess främsta uppgift är att påskynda den sociala revolutionen i England. I detta syfte måste man utdela ett avgörande slag på Irland.

Läsaren kommer säkert förlåta oss längden av detta utdrag med hänsyn till dess betydelse och den oöverträffade klarhet med vilken Marx lägger fram sin syn på det irländska problemet. Att återge dessa rader är dessutom så mycket mer nödvändigt då de tillhör en text som är fullständigt okänd i vårt land (Spanien, ö. anm) och räcker till för att precisera det marxistiska kriteriet i fråga om de nationella befrielserörelserna.

Marx och Engels grundar sitt ställningstagande till den polska nationella rörelsen på den roll som denna spelat som en av de mest avgörande faktorerna i kampen mot tsarismen och för revolutionens seger. Ett demokratiskt Polen skulle, enligt deras mening, bli den europeiska demokratins bålverk gentemot Ryssland. Men kampen för den polska nationens oberoende borde vara intimt förknippad med folkmassornas allmänna revolutionära kamp och särskilt med den ryska revolutionen. Polens oberoende och den ryska revolutionen är två ting som ömsesidigt betingar varandra. I den mån som den polska rörelsen för nationell frigörelse omvandlades till alla de förtryckta folkens sak och följaktligen utgjorde en progressiv faktor, borde den ges helhjärtat stöd. P.g.a sina speciella sociala förhållanden höll Polen på att förvandlas till en revolutionär del av Ryssland, Österrike och Preussen.

»Så länge som vi tyskar«, sade Marx, »bidrar till att förtrycka Polen, så länge som vi behåller en del av Polen annekterat till Tyskland, förblir vi bundna till Ryssland och till den ryska politiken, och vi kan inte befria oss från den feodala absolutismen i vårt eget land. Bildandet av ett demokratiskt Polen är första villkoret för bildandet av ett demokratiskt Tyskland.«

1851 hade Engels till Marx uttryckt sina tvivel beträffande Polens historiska betydelse, som han ansåg vara övergående »ända fram till jordbruksrevolutionens utbrott i Ryssland«2. Men detta hindrade honom ändå inte från att några år senare inta en hållning av varm sympati när Polen började röra på sig medan den revolutionära rörelsen ännu inte vaknat i Ryssland.

»Det officiella Ryssland«, säger han i sin artikel i Volkstaat den 11 juni 1874, »förblir hela den europeiska reaktionens bålverk och tillflyktsort, dess armé, och reserv för de övriga europeiska arméerna som försvarar den sociala regim som grundår sig på arbetarklassens förtryck. De första som kommer att konfronteras med denna enorma armé kommer att bli de tyska arbetarna från såväl det germanska (tyska) som det österrikiska kejsardömet. Så länge som ryssarna står bakom den österrikiska och tyska bourgeoisin, kommer den tyska arbetarrörelsen att förbli förlamad. Därför är vi tyskar mer än någon annan intresserade av att befria oss från reaktionens ok och från de ryska arméerna. Och i denna sak har vi bara en säker allierad under alla omständigheter. Denna bundsförvant är det polska folket.. Polen visade 1863 och fortsätter varje dag att visa att det inte kan kuvas. Dess rätt till en oberoende existens i de europeiska folkens familj är obestridlig. Men Polens befrielse är särskilt nödvändig för två folk: för tyskarna och för ryssarna själva. Ett folk som förtrycker ett annat kan inte frigöra sig självt. Det våld som det behöver för att förtrycka andra vänds till syvende och sist mot det självt. Så länge som det i Polen finns ryska soldater kan man varken vänta sig en politisk eller social frigörelse för det ryska folket. Men i Rysslands nuvarande läge är det otvivelaktigt att den dag då Polen frigör sig kommer rörelsen i Ryssland att vara tillräckligt stark för att störta de rådande tingens ordning«.

Marx’ och Engels’ ställningstaganden till de nationella problemen i Europa inspirerades alltså ständigt av den revolutionära sakens övergripande intressen. Det är en inställning som står lika långt från den borgerliga, begränsade, chauvinistiska nationalismen (som tenderar att ersätta klasskampen med den nationella enheten) som från den abstrakta internationalismen (som omedvetet bidrar till att dölja det nationella förtryckets politik). Under den epok då grundarna av proletariatets revolutionära teori levde, kretsade frågorna om de nationella befrielserörelserna kring Irland, Polen och det avskyvärda österrikiska-ungerska kejsardömet. Marx’ och Engels’ ställningstaganden till dessa problem är underordnat kampen för Europas demokratiska omvälvning, som finner sitt mest karakteristiska utryck i 1848 års revolutioner. Endast i ljuset av denna omständighet kan man riktigt bedöma de allmänna dragen i dessa ställningstaganden, som vad gäller. det europeiska läget och för att avsluta dessa rader, kan sammanfattas som följer:

1. Österrike-Ungern, vars existens, med Engels uttryck, var en skam och nesa, måste upphöra att existera och till Tyskland och Italien avträda alla de territorier som krävdes för dessa länders nationella enande.

2. Upprättandet av ett demokratiskt och oberoende Polen måste bli den europeiska demokratins bålverk mot Tsarryssland och en signal till den ryska revolutionen.

3. Irlands befrielse måste bli det avgörande slaget mot Englands borgerliga och jordägande oligarki.

Andreu Nin
Översättning från spanska: Martin Fahlgren

Noter

1. De engelska jordägarna använde till betesmark den jord som de fördrivit de irländska bönderna från.

2. »Man kan inte för ett ögonblick anta att Polen, ens mot Ryssland, representerar ett framsteg eller kan ha någon som helst historisk betydelse. l Ryssland finns element av civilisation, bildning, industri och bourgeoisi som i Polen bara halvslumrar. Vad betyder Warszawa och Krakow jämfört med Petersburg, Moskva och Odessa?« (brev från Engels till Marx, den 23 maj 1851).

Från Fjärde Internationalen 1/1981

Rättvisa åt Andreu Nin

Del 4 av 4 i serien Spanska inbördeskriget

Från slutet av 1800-talet fram till Franco-sidans seger i det spanska inbördeskriget (1939) genomgick Spanien många konvulsioner – massresningar, militärkupper m.m. De spanska arbetarna, daglönarna och fattigbönderna var under denna tid förmodligen de mest stridbara i hela Västeuropa. Detta gav emellertid paradoxalt nog mycket få resultat på den revolutionära teorins område. De spanska revolutionärerna var handlingsmänniskor, inte teoretiker. Marxismen hade en svag ställning i arbetarrörelsen som istället dominerades av anarkistiska och syndikalistiska idéer.

Avsaknaden av en revolutionär teori och ett redskap (parti) för att omsätta denna teori i medveten handling utgör en av huvudorsakerna till att den spanska revolutionen slutade i nederlag.

Det faktum att den spanska arbetarrörelsen på det hela taget var teorilös innebar inte att det var ett becksvart mörker. Det fanns enstaka glimrande ljus som lyste upp i mörkret. Det främsta var Andreu Nin.

Några biografiska data

Nin föddes 1892 i den lilla katalanska jordbruksstaden Vendrell, där hans familj drev ett litet skomakeri. I Nins hem talades inte mycket politik, men när Andreu 1909 kom till Barcelona för att utbilda sig till lärare, kom han i kontakt med syndikalismen och den katalanska nationalismen som väckte hans politiska intresse. När lärarutbildningen var avslutad hade Nin redan blivit övertygad socialist och tog anställning i en skola som drevs av fackföreningarna. Nin anslöt sig till det socialistiska ungdomsförbundet och började skriva i den socialistiska vänsterflygelns veckotidskrift Justícia Social (Social rättvisa). Trots sin socialistiska övertygelse betraktade Nin den anarkosyndikalistiska organisationen CNT som den viktigaste revolutionära kraften i Spanien och gick med i CNT:s fackförening för de fria yrkena, där han snart blev vald till ordförande.

Den ryska Oktoberrevolutionen 1917 gjorde ett starkt intryck på den spanska arbetarrörelsen och i både socialistpartiet och CNT utvecklades strömningar som drogs till bolsjevismen.

Nin anslöt sig till dessa och kämpade för anslutning till den 1919 bildade Tredje Internationalen (Komintern) – Nin hade blivit kommunist. I mars 1921 valdes han till generalsekreterare i CNT:s nationella kommitté och månaden därpå utsågs han att ingå i den CNT-delegation som skulle närvara vid Kominterns tredje världskongress och vid Röda Fackföreningsinternationalens (RFI) grundningskongress samma år. I Moskva valdes Nin till sekreterare i RFI och stannade kvar i Sovjetunionen för att sköta denna uppgift. Som representant för RFI ingick han också i Kominterns exekutivkommitté (EKKI). Under sin vistelse i Sovjetunionen blev han dessutom medlem i det ryska kommunistpartiet och delegat i Moskvasovjeten.

Under andra hälften av 20-talet började emellertid svårigheterna. Nin anslöt sig till den antistalinistiska vänsteroppositionen och när denna besegrats av Stalin & Co uteslöts Nin 1927 (tillsammans med ett stort antal sovjetiska kommunister) ur partiet. Slutligen utvisades han 1930 ur Sovjetunionen och återvände till Spanien.

I Spanien återupptog Nin sin politiska aktivitet, vilket ledde till att han vid flera tillfällen arresterades och fick sitta i fängelse. Nin deltog i uppbygget av den internationella vänsteroppositionen och var ledare för dess spanska sektion ända till 1935, då denna bröt med den internationella rörelsen på frågan om hur partiet skulle byggas i Spanien. Trotskij och majoriteten av den internationella vänsteroppositionen menade att man borde ta fasta på den radikalisering som ägde rum i det spanska socialistpartiet och ansluta sig till detta för att där stärka de revolutionära strömningarna (entrism). Nin och majoriteten av den spanska sektionen förkastade denna inriktning. I stället slog den sig 1935 samman med Joaquin Mauríns Bloc Obrer i Campero (Arbetar- och Bondeblocket), en Bucharin-inspirerad utsplittring ur det spanska kommunistpartiet som hade nästan hela sin styrka förlagd till Katalonien och Valencia. Detta gav upphov till en ny partibildning, Partido Obrero de Unificación Marxista (arbetarpartiet för marxistiskt enande) – POUM.

Efter det spanska inbördeskrigets utbrott blev Nin POUM:s generalsekreterare och främste ledare, ty Maurín hade oturen att befinna sig i Galicien vid upproret och tillfångatogs där av de segrande Franco-styrkorna.

Som representant för POUM blev Nin justitieminister i den katalanska provinsregeringen. Detta kritiserades skarpt av Trotskij eftersom det innebar att POUM deltog i en borgerlig regering som arbetade för att undergräva de spanska massornas landvinningar. POUM:s politik vacklade mellan en revolutionär och reformistisk inriktning (centrism).1

För stalinisterna, som slogs för att vrida tillbaka den spanska revolutionen i helt borgerliga banor och därför gick till frontalangrepp på arbetarnas och de fattiga böndernas sociala erövringar, var dock POUM med sin syn på den spanska revolutionen som en socialistisk revolution en fiende som, måste undanröjas. POUM:s kritik av stalinismen och övergreppen mot oppositionella i Sovjetunionen kunde heller inte tolereras. Den stalinistiska hetsen mot POUM nådde sitt klimax efter de s k majhändelserna i Barcelona 1937.2 Nin arresterades den 16 juni (tillsammans med andra POUM-ledare) och den ryska säkerhetspolisen (GPU!) tog hand om honom. Efter att ha utsatts för tortyr för att i Moskvarättegångarnas anda fås att erkänna att han var Franco-agent – något som skändligen misslyckades – mördades han.3

Det spanska kommunistpartiet och mordet på Nin

Mordet på Andreu Nin tillhör de mörkaste kapitlen i den stalinistiska världsrörelsens historia. Det är därför heller inte så underligt ät detta brott har plågat det spanska kommunistpartiets sjuka samvete fram till våra dagar.

Detta kan helt naturligt lättast iakttas då ledande spanska kommunister uteslutits eller brutit med partiet och därmed frigjorts från partidisciplinen. Nästan undantagslöst har sådana f d stalinister uttryckt sin avsky och ånger över behandlingen av POUM och i synnerhet mordet på Nin. Ett sådant exempel är Jesús Hernandez som under inbördeskriget tillhörde det allra högsta ledargarnityret i partiet (politbyråmedlem och spansk representant i EKKI, minister i folkfrontsregeringen och generalkommissarie i armén). Efter några års exil i Sovjetunionen och sedan i Mexico, hamnade Hernandez i opposition mot gruppen kring »La Pasionaria« och uteslöts ur partiet. En tid efteråt (1952) publicerade han en bok som avslöjade många detaljer om spanska kommunistpartiets inre liv och agerande under inbördeskriget. Till de frågor som Hernandez sprider ljus kring är hur spanska kommunistpartiet och den ryska säkerhetspolisen iscensatte förföljelsen av POUM och mordet på Nin.4

Ett exempel av senare datum är Fernando Claudín, som tillhörde kommunistpartiets högsta ledning ända till 1964. I en numera mycket känd bok om den kommunistiska världsrörelsen skriver Claudín:

»… repressionen mot POUM, och i synnerhet det avskyvärda mordet på Andreu Nin, är det svartaste bladet i PCE:s (spanska kommunistpartiet) historia. PCE blev medbrottsling till det brott som begicks av Stalins hemliga polis. Liksom alla andra kommunister i världen vid denna tid och under många år därefter, var vi spanska kommunister utan tvivel förblindade av de monstruösa lögner som fabricerats i Moskva. Men detta befriar oss inte från vårt historiska ansvar. Det har gått fjorton år sedan SUKP:s 20:e partikongress (1956), och PCE har fortfarande inte gjort självkritik eller erbjudit sig att samarbeta för att reda ut vad som hände. Även om vi antar – och detta är enligt min mening ganska troligt – att de nuvarande PCE-ledarna inte kan bidra med så mycket till det som redan är känt, skulle de åtminstone kunna kräva av SUKP att det offentliggör den information som endast de besitter. Nin-affären tillhör Spaniens historia, inte bara Sovjetunionens.« 5

Claudín formulerade detta omdöme för drygt tio år sedan och sedan dess har faktiskt en del hänt i frågan om det spanska kommunistpartiets hållning till POUM och fallet Nin, men i det stora hela är omdömet fortfarande giltigt.

Hur har då den officiella hållningen utvecklats i det spanska kommunistpartiet under historiens lopp? I själva verket har den genomgått olika faser.

Under inbördeskriget och de närmaste fem åren därefter drev de spanska stalinisterna en omfattande smädeskampanj mot allt som hade med POUM att göra och försvarade hetsjakten mot dess medlemmar. POUM stod i maskopi med Franco och den internationella fascismen hävdade man. Men i fråga om Nins försvinnande förnekades att partiet hade något med det att göra. I stället påstods att han flytt till fascisterna! På frågan om vart Nin tagit vägen svarade kommunistpartiets propagandister: »Till Salamanca (Francos huvudstad, min anm.) eller Berlin!«.

Några år senare följde nästa fas, i mystifieringen av fallet POUM och Nin. Man fortsatte förstås att beskylla POUM för kontrarevolutionär aktivitet, men de allra grövsta anklagelserna fick efterhand falla i glömska. Beträffande förföljelserna mot POUM lägrade sig emellertid en fullständig tystnad. Man talade inte om det.6 Detta återspeglade givetvis partiledningens sjuka samvete. De officiella partirösternas tystnad kring de värsta aspekterna av behandlingen av POUM var bara ena sidan av det mynt vars andra sida var de ångerfulla f d partimedlemmar som försökte lätta på sina samveten genom att avslöja partiets ruttna agerande under inbördeskriget.

Den fas som vi nu befinner oss i inleddes i mitten av 70-talet. Då började ledande kommunistpartimedlemmar att försiktigt ta avstånd från delar av partiets verksamhet under inbördeskriget. Denna omsvängning möjliggjordes av att banden till Moskva lossades och dess främsta drivkraft var att partiets möjligheter att spela en roll i Spanien krävde att det bättrade på sitt skamfilade rykte. Agerandet mot POUM tillhörde de frågor som många inom den spanska arbetarrörelsen hade svårt att förlika sig med och därför måste partiledningen göra något åt detta.

Den som anslog tonen var partiets generalsekreterare, Santiago Carrillo, som tillhörde de ledande kommunisterna redan under inbördeskriget. I en filmintervju 1974 yttrade han för första gången att POUM »inte var något provokatörsparti«, utan »en strömning i den revolutionära rörelsen«.7 Förvisso ett förvånande uttalande för de som vant sig att från kommunistpartiet höra att POUM var fascistagenter.

Från denna tidpunkt har partiet och dess talesmän hävdat att POUM nog ville väl, men att det förde en ansvarslös »äventyrspolitik«. Detta sägs vara anledningen till att POUM förföljdes, men man påstår inte längre att denna förföljelse var riktig. Den framställs istället som ett olycksfall i arbetet. Den andra sidan av denna nya officiella hållning är att man samtidigt försöker bagatellisera kommunistpartiets roll och ansvar för förföljelserna, och fallet Nin förnekar man all kännedom om.

Den nya attityden är givetvis »smakligare« än den gamla och fungerar därför också smärtlindrande för den vanlige kommunistpartimedlemmen, som hjälpligt kan döva sina olustkänslor i fråga om partiets historiska arv. Den nya hållningen är emellertid inte ärlig. Den är ett nytt sätt att sopa sanningen under mattan. Kommunistpartiets ledning vill helt enkelt inte röra i frågan alltför mycket och reda ut det verkliga händelseförloppet och partiets roll. I stället tillgrips förtiganden, halvsanningar och förvrängningar för att dölja de värsta aspekterna av politiken och rättfärdiga andra. Självkritiken är milt sagt halvhjärtad och utgör bara en ny fas i mystifieringen av partiets historia. Det ovan citerade omdömet från F. Claudín står därför fast.

Som ett exempel på hur man nu behandlar frågan kan vi ta Carrillos bok om eurokommunismen, där han skriver

»Andreu Nin försvann efter majputschen i Barcelona 1937. Enligt en version mördades han av en parallellpolis, enligt en annan version flydde han till det fascistiska lägret. Allt som har kommit fram efter kriget, eller snarare den slutsats man kan dra av det som kommit fram, bekräftar otvivelaktigt att Andreu Nin mördades och inte försökte fly till fiendelägret. Jag kan säga att kommunistpartiet, dess ledande organ, hade inget materiellt ansvar i dessa händelser och om någon kommunist deltog som individ i det hela – något som jag inte känner till – så gjorde han det på eget bevåg och inte på partiets order …«

Carrillo erkänner nu att »Nins död var en avskyvärd och oförsvarlig handling« men tillägger att det måste ses i sitt sammanhang (»vi befann oss i fullt inbördeskrig mot fascismen«).8

Vi upprepar att t ex Carrillos uttalande ovan givetvis utgör ett stort steg framåt jämfört med de stinkande besvärjelser som serverades förut. De erkännande som nu faktiskt gjorts kan också användas för att pressa fram ytterligare klargöranden, något som Carrillo & Co helt naturligt inte är så villiga till. Citatet ovan illustrerar också det vi sagt om att ledarna i kommunistpartiet fortfarande är ovilliga att gå till grunden med det hela och ärligt beskriva partiets roll i händelseutvecklingen. Carrillo skriver t ex med en falsk »objektivitet« att Nin enligt »en version« flydde till fascistlägret. Vems »version«? Givetvis var detta det stalinistiska kommunistpartiets version, ingen annans. Carrillo hävdar att kommunistpartiet inte hade något »materiellt ansvar« för mordet på Nin. Med ideologiskt och politiskt då? Tystnad! Carrillo spelar okunnig om det verkliga händelseförloppet trots att det idag finns mängder av fakta och vittnesmål som visar hur det gick till och att partiledningen bevisligen var informerad om och sanktionerade arresteringen av Nin m m. Det är möjligt att ledningen för partiet inte hade något direkt med mordet på Nin att göra. Det är möjligt att Carrillo personligen inte var informerad om arresteringen av Nin (vilket däremot »La Pasionaria« var – om C. haft något intresse av att utreda frågan kunde han ju krävt att hon skulle tala om vad hon visste). Det allvarligaste med Carrillos ståndpunkt är att han inte vill framställa partiets agerande på ett ärligt sätt och inte vill utreda frågan närmare. Oavsett partiets roll i själva mordet på Nin var det nämligen stalinisterna som skapat de materiella betingelserna och de politiska och ideologiska förutsättningarna som möjliggjorde förföljelserna mot POUM och dess medlemmar.

Andreu Nins renässans

En av anledningarna till att Carrillo och det spanska kommunistpartiet inte längre så hårdnackat vill försvara sin politik under inbördeskriget är att de sista åren av kamp mot Franco-diktaturen och de första åren av demokratisk öppning i Spanien medförde att många radikala spanjorer sökte sig tillbaka till den spanska arbetarrörelsens historia för att där finns svar på de frågor man stod inför i sin revolutionära aktivitet. I detta sökande efter historiska inspirationskällor stötte man på POUM och Nin, vars teori och praktik innehöll mycket mera matnyttigt än den sterila soppa som fanns i en Jose Diaz’ (partiets generalsekreterare under inbördeskriget) eller en Dolores Ibárruris (»La Pasionaria«) skrifter från 30-talet och framåt. Som ett resultat av detta publicerades en rik flora av böcker och dokument om spanska inbördeskriget och många av dessa behandlade POUM ur en helt annan synvinkel än den som kommunistpartiet försökt stadfästa. Andreu Nins liv och verk kom på modet.9 Nins skrifter plockades fram igen och gavs ut i upplagor som många gånger fick strykande åtgång. 10

Detta är nu inget förvånande, ty i försöket att bygga upp en revolutionär rörelse i Spanien är det omöjligt att bortse från arvet från POUM och Nin. Även om man kan ha många kritiska synpunkter på denna tradition, så är det ändå i stort sett endast i denna strömning i den spanska arbetarrörelsen som det finns något att lära överhuvudtaget. Detta blir särskilt uppenbart vid en jämförelse med det spanska kommunistpartiet, som i sina led inte kan uppvisa någon teoretiker av format överhuvudtaget: det finns inte en enda bok av teoretiskt värde som skrivits av en aktiv partimedlem.

Nin som teoretiker

Nin var en lysande skribent. Förutom politiska skriverier gjorde han sig också känd som en kunnig litteraturkritiker och en mycket skicklig översättare (till katalanska och spanska) av både skönlitteratur (främst från ryska) och politisk litteratur (bl a av Trotskij).

Det bestående värdet i Nins politiska och teoretiska arbeten ligger inte främst i att de skulle vara särskilt originella eller nyskapande. I detta avseende kan Nin inte jämföras med en Lenin, Trotskij, Luxemburg eller Gramsci. Nej, hans främsta företräde består i att han hade en stor förmåga att på ett levande och lättfattligt sätt sammanfatta och förklara redan existerande marxistiska idéer och tillämpa dessa i analyser av konkreta problem. Nin var så att säga något av en pedagog, en lärare, vilket f ö ju överensstämde med hans profession.

Nins viktigaste arbeten kan indelas i tre grupper:

Den nationella frågan

Att Nin skrev så mycket om problemen kring nationalismen, nationella självbestämmanderätten osv var egentligen ganska naturligt med tanke på att dessa frågor var av stor vikt i Spanien (vid denna tid gällde det främst katalanerna och baskerna). Nin behandlade de nationella problemen både utifrån mer principiella, teoretiska utgångspunkter och i dess konkreta uttryck i Spanien. Till den första kategorin hör förutom en rad artiklar också ett större arbete (»Rörelserna för nationell frigörelse«, skriven 1934) som på ett utomordentligt sätt sammanfattar den marxist-leninistiska teorin i frågan och försvarar denna mot andra politiska strömningar och teorier. På sin tid var Nins arbete det enda verk som på ett helgjutet sätt försökte framställa denna teori (Lenin gjorde t ex aldrig något försök att sammanställa sina spridda skrifter till en helhet). Idag är det bättre beställt, men Nins arbete intar fortfarande en hedersplats bland det bästa som skrivits i frågan.11

Den spanska revolutionens problem

Dessa arbeten, som utgörs av artiklar, programmatiska skrifter m m behandlar många aspekter av den spanska verkligheten: Spaniens ekonomiska, politiska och sociala utveckling, anarkosyndikalismens natur och roll, den spanska socialdemokratin och stalinismen, kampen mot fascismen, taktiska och strategiska problem i partibygget och i den spanska revolutionen m m.12

En del av dessa skriverier är kontroversiella ur politisk synvinkel, men det är obestridligt att de kvalitetsmässigt står skyhögt över allt det som producerades av stalinister, socialister eller anarkister vid denna tid. Därför är de också – oberoende av vad man anser om POUM:s politik under inbördeskriget – en obligatorisk läsning för den som önskar en djupare förståelse för utvecklingen i Spanien på 30-talet och idag. Detta är givetvis också en av anledningarna till det stora intresse som POUM i allmänhet och Nin i synnerhet rönt i Spanien under det senaste årtiondet. Som politisk organisation är POUM av idag bara en betydelselös liten grupp, men dess arv – på gott och ont – utgör fortfarande en rik källa att ösa ur för revolutionärer. Och POUM:s främste teoretiker – Nin – är död, men hans tankar lever.

Internationella frågor

Nin behandlade de flesta av de frågor som var brännande på 20- och 30-talen. Han skrev om fascismen och kampen mot den, han synade den internationella arbetarrörelsen (både partier och fackföreningsrörelsen), han spred kunskap om Oktoberrevolutionen och följde initierat utvecklingen i Sovjetunionen (stalinismens framväxt och roll) m m. Många av dessa skrifter och böcker bibehåller fortfarande en friskhet och aktualitet som gör dem utmärkta både för skolningsändamål och i propagandistiska syften.13

l en så här kortfattad redogörelse är det givetvis omöjligt att ge någon rättvisande bild av Nin, som utan tvivel var den främste spanske marxisten under 1900-talets första hälft. Det bästa sättet att bilda sig en uppfattning om hans bidrag till marxismen är helt naturligt att läsa hans skrifter. Tyvärr är det ju en ganska poänglös uppmaning eftersom det inte är så många förunnat att läsa spanska eller katalanska. För att göra en bredare svensk publik förtrogen med Nin krävs det tillgång till översättningar, helst till svenska men även översättningar till engelska skulle kunna läsas av åtskilliga. Vi lär dock få vänta på sådana mer omfattande Nin-urval. Vi i Fjärde Internationalens redaktion kommer dock att dra vårt strå till stacken för att våra läsare ska få några smakprov. Till detta nummer har vi översatt en liten artikel om Marx’ och Engels’ syn på den nationella frågan. Den publicerades första gången i Comunismo (den spanska vänsteroppositionens teoretiska tidskrift) i augusti 1934.

Martin Fahlgren

NOTER

1. Trotskijs kritik av POUM, samt ett utdrag ur den brevväxling som Trotskij och Nin förde fram till 1935, finns publicerad på engelska i Trotsky, The Spanish Revolution, Pathfinder Press, New York 1973. En historik över den spanska trotskismen fram till 1935 finns på spanska: Pelai Pages, El movimiento Trotskista en España, Ediciones Peninsula, Barcelona 1977 (författaren sympatiserar med POUM).

2. Om majhändelserna, se t ex F. Morrow, Spanien – revolution och kontrarevolution. Bokförlaget Röda Rummet, Stockholm 1976 (kap. 10).

3. Om mordet på Nin och förföljelserna mot POUM, se Thomas, Spanska inbördeskriget, Rabén och Sjögren. Ystad 1978, s. 557-563. För den som läser spanska finns en mer detaljerad redogörelse i Gorkin, El Proceso de Moscú en Barcelona, Aymá, Barcelona 1974.

4. Boken kallades ursprungligen »Det stora förräderiet«, men senare upplagor har haft den mer agentromanaktiga titeln »Jag var en minister åt Stalin«. (Yo fui un ministro de Stalin, G. del Toro, Madrid 1974).

5. Claudín, Krisen i den kommunistiska rörelsen, del 1, Röda Rummet/Barrikaden, Surte 1979, s. 438.

6. Detta gäller t ex den officiella partihistoriken Historia del Partido Comunista de España, Editions sociales, Paris 1960 och Dolores Ibárruris memoarer, El único Camino, Memorias de la Pasionaria, Mexico, D.F., 1963.

7. Citerat i V. Alba, El Partido Comunista en España, Editorial Planera, Barcelona 1979, s. 228. Filmen heter Les deux memoires.

8. S. Carrillo, Eurocomunismo y Estado, Ed. Crítica, Barcelona 1977, s. 151-152. Med det krystade argumentet att frågan om Nin måste »betraktas som inlägg i en spansk diskussion« (!) har i svenska upplagan översättaren strukit det ovan citerade avsnittet (Europakommunismen och staten, Rabén & Sjögren, Malmö 1978, s.10).

9. Det publicerades t ex flera biografier över Nin. Av dessa kan vi nämna följande: Victor Alba, Dos Revolucionarios: Andreu Nin – Joaquin Maurín. Seminarios y Ediciones, Madrid 1975; Pelai Pagés: Andreu Nin: Su Evolución Política, Zero, Madrid 1975; F. Bonamusa: Andreu Nin y el Movimiento Comunista en España, Anagrama, Barcelona 1977.

10. Den fullständigaste utgåvan av Nins arbeten står bokförlaget Editorial Fontamara i Barcelona för, men även en rad andra har bidragit till Nins renässans, t ex Castellote Editor, Ruedo Ibérico, Ediciones Júcar, Ediciones de la Torre och Zero.

11. Boken nyutgavs 1977 under titeln Los Movimientos de Emancipación Nacional, Ed. Fontamara, Barcelona och har utkommit i flera upplagor sedan dess. Nins viktigaste artiklar om den nationella frågan i Spanien finns samlade i La Cuestión Nacional en el Estado Español, Ed. Fontamara, Barcelona 1979.

12. De viktigaste arbetena om den spanska revotutionen finns samlade i La Revolución Española, Ed. Fontamara, Barcelona 1978.

13. Om fascismen, se t ex boken Las Dictaduras de Nuestro Tiempo (skriven 1930), Ed. Fontamara, Barcelona 1977; om fackföreningsfrågan, se t ex Las Organizaciones Obreras Internacionales, (skriven 1932), Ed. Fontamara, Barcelona 1978; ett urval av Nins skrifter om den ryska revolutionen finns i La revolución Rusa, Ed. Fontamara, Barcelona 1978.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1981

Vad händer i Frankrike?

Pekka Haapakoski – intervjuar Daniel Bensaid

Vad händer i Frankrike i dag? Hur skall man förklara den innevarande perioden? För några år sedan var många revolutionärer mycket optimistiska om vad den kunde medföra ifråga om öppningar för nya strider, stora polariseringar och nya öppningar att intervenera i. Men vad vi upplever nu, i slutet av denna period, är inte bara en högerregerings återkomst. Vi ser också en stor försvagning och en viss demoralisering av den franska arbetarklassen – i synnerhet den fackliga rörelsen. Vad är det som har hänt?

Jag tror att det handlar om tre aspekter. Den första tar sin början vid den tidpunkt då vänstern vann parlamentsvalet 1981. Det vill säga i samband med den vändning som ägde rum i merparten av de europeiska länderna i slutet av 1970-talet: efter den portugisiska revolutionens nederlag, splittringen mellan det franska Kommunistpartiet (PCF) och Socialistpartiet, fram till François Mitterands seger i valet 1981. Jag anser att kombinationen av förlusten av det politiska perspektivet och de första effekterna av den sociala och ekonomiska krisen försvagade arbetarklassen före valsegern. Det betyder att segern inte var resultatet av en lång period av styrketillväxt för arbetarklassen utan kom som en sista elektoral ansträngning för att få till stånd en förändring. Och jag anser att vi underskattade en hel del av det som hände mellan 1977 och 1981.

Den andra aspekten är att vänsterregeringens seger sammanföll med effekterna av den andra ekonomiska recessionen 1981-82. När vänsterregeringen kom till makten handlade det inte så mycket om det program den valdes på som uppfattningen att det efter 23 års kamp mot borgerliga regeringar ägde rum en stor förändring. Det var för övrigt Mitterands och Socialistpartiets eget argument. Och så blockerades denna öppning fullständigt av vänsterregeringens kapitulation (med eller utan PCF i regeringen). Redan 1982 började den att föra en moderat åtstramningspolitik som tog död på möjligheterna till förändringar. I dag är problemet att folk anser att de inte har något annat alternativ än valet mellan två typer av åtstramningspolitik – höger eller vänster -som utgår från samma ram.
Det tredje anser jag bestå i en omfattande social förändring, som inte bara berör Frankrike: organiseringen av arbetsprocessen, med nya teknologier som för med sig verkliga förändringar i sättet att kämpa, att organisera stora rörelser inom fackföreningarna och så vidare.

Det var kombinationen av dessa tre aspekter – en förändrad situation, politiska förhoppningar om en omfattande förändring och den sociala omvandlingen av arbetarklassen – som tillsammans förändrade förutsättningarna för kampen.

Det fanns en hel del optimistiska illusioner 1981 om vad den nya regeringen kunde medföra. Ett regeringsskifte kan innebära att det uppkommer ett antal omvända illusioner. Vilken är innebörden av högerns valseger 1986? Existerar det en ny politisk situation i Frankrike?

Ja, men jag måste specificera den verkliga innebörden av illusionerna 1981. Dessa handlade inte främst om vad regeringen Mitterand kunde åstadkomma, utan mer om massrörelserna: att regeringen skulle utnyttja valsegern till att mobilisera kring sina egna krav. Nu finns det en fara för illusioner i motsatt riktning, nämligen att man lägger sig till med en pessimistisk, defaitistisk syn på den aktuella situationen.

För det första anser jag inte att så är fallet. Jag anser att det är fullt möjligt att vi i Frankrike kommer att få se fler strider och strejker framöver än som varit fallet under de två, tre senaste åren. Detta är redan ett faktum. Jag vill inte påstå att det handlar om en stor rörelse, men under de tre månader vi har haft en högerregering har vi upplevt en viss återhämtning i arbetarklassens aktivitet. Men det faktum att vi kan förvänta oss stora strider som kan ge upphov till nya möjligheter för revolutionärer att ingripa, förändrar inte de mer djupgående villkoren för för arbetarklassens ideologiska upprustning. Det handlar om en inte speciellt kortvarig process som går ut på att förbereda vår organisation för denna typ av verksamhet och att utnyttja alla möjligheter, utan att för den skull tro att det kommer att leda till snabba resultat.

Jag återkommer till frågan om högerns seger i valen i mars i år. Vi får inte underskatta den. Det som utgör skillnaden mellan vänsterregeringen och denna handlar exempelvis inte enbart om en ny form av åtstramningspolitik. Det handlar om ett kvalitativt annorlunda angrepp: privatiseringar av lokala sektorer av ekonomin, inklusive traditionella sektorer som nationaliserades efter det Andra världskriget. En av regeringens första åtgärder var att öka bossarnas frihet att sparka folk.

De har också gett en symbolisk amnesti åt kapital som strömmade ut ur landet under vänsterregeringen. Amnesti att kunna återvända. En eftergift som är konsekvent utifrån regeringens klasslojaliteter.

Men vi ser inte detta som början på lång period av reaktion. Vi tror inte att högerregeringen varar i 24 år i likhet med de Gaulles regim. Den är mycket mer instabil. Borgarklassens ledarskapskris är inte löst. Det existerar djupa meningsskiljaktigheter inom den borgerliga koalitionen. I opinionsmätningarna går de snabbt tillbaka. Folk var frustrerade av regeringen Mitterand. Men redan idag anser alla att den nuvarande regeringen är mycket värre. Så Mitterand-regeringen framstår som det mindre onda i den här situationen. Kanske förlorar Jacques Chiracs regering nästa val.

Vilket är då alternativet? I förra valet trodde man att en vänsterregering skulle medföra en verklig förändring. Vad Socialistpartiet vill uppnå i dag är att stabilisera den nya institutionaliserade situationen i Frankrike – med ett stort konservativt parti (eller en koalition av borgerliga partier om man så vill) och ett stort socialdemokratiskt parti.

Socialistpartiet fick 32 procent i förra valet och vill uppnå 40 procent, så att de blir ett stort parti. Därför vill man utvidga partiet åt vänster och riktar vissa inviter till de Gröna, gamla vänsterorganisationer, osv. Samtidigt försöker många på högerkanten i partiet att återknyta banden till partier som de Radikala osv. Men det är överdrivet att tala om ett nytt demokratiskt parti i Frankrike. Socialistpartiet är rotat i arbetarklassen och fackföreningarna med organiska band. På samma gång är det uppenbart att det till exempel inte vill lägga fram ett nytt program för att vinna valet. Man försöker bara att via massmedia skapa en bild av en profil. Men det gör inga konkreta åtaganden i några sociala eller ekonomiska frågor. Det vill vara obundet. Och alla diskussioner som förs inom Socialistpartiet handlar om att ta bort allt som minner om 70-talet då partiet återuppstod och framträdde med tydliga hänvisningar till arbetarklassen, socialismen och nödvändigheten av att bryta med kapitalismen. Då ville de konkurrera med PCF och det var Mitterands uttalade avsikt att dra till sig några miljoner röster från PCF. Något som var lätt. Nu är tendensen den att vilja ta bort alla antydningar om nödvändigheten av ett brott med kapitalismen – och verkligen framstå som ett ansvarskännande regeringsparti.

Bortsett från dessa förändringar på regeringsnivå är de verkligt stora förändringarna – i termer av styrkeförhållanden – å ena sidan en mycket starkt växande högerextremistisk fascistisk strömning. Front National med Le Pen i spetsen, och å andra sidan en signifikant försvagning av arbetarklassens traditionella ledarskap. Jag tänker på PCF, men också på de fackliga organisationerna. I synnerhet på CGT, som har gått tillbaka mycket starkt medlemsmässigt. Ta Front National först. Hur förklarar du denna spektakulära tillväxt av en från början liten och isolerad grupp. På bara några få år har det vuxit till något som framstår som ett mössparti. Vad står det för socialt och politiskt?

Denna strömning har ännu inte stabiliserats, men vi uppfattar den inte enbart som ett konjunkturellt fenomen. Den kommer att bestå även om vi inte vet i vilken omfattning – kanske kommer den att ligga på 10 procent av rösterna, kanske mindre. Men betraktat som socialt fenomen – exempelvis utifrån valkartan – framgår det tydligt att Front National vunnit stora framgångar i områden med många arbetslösa, franska arbetslösa, vissa ungdomar, exempelvis ungdomar som står utanför produktionen, marginaliserad ungdom, förstagångsväljare, och i områden med hög koncentration av invandrararbetare. I städer som Marseille och Perpignan fick Front National uppemot 25 procent, kring frågor som den sociala tryggheten.

Betraktat som politiskt fenomen, anser jag att den gamla franska nationalismen – med Le Pen som en symbolisk figur från kriget i Algeriet – reaktiveras genom denna organisation. Traditionell småbourgeoisie har en alldeles speciell vikt i det franska samhället. För att vara ett utvecklat land består den av småbönder och väldigt traditionella samhällssektorer. Allt detta sammantaget tror jag förklarar Le Pens framgångar.

Men låt mig göra en nyansering: Le Pen hade möjlighet att demagogiskt utnyttja frågor som trygghet i städerna, invandrararbetarna, arbetslöshet osv. Men det är först nu det blivit ett etablerat parti. Det handlar inte om ett utomparlamentariskt högerextremt parti. Det vann över många kända personer som varit professionella politiker i många år från t ex Gaullisterna. Jag vet inte hur denna stuvning kan komma att konsolideras. Det är inte klart än. Dessutom är det ett stort gap mellan valresultatet (på cirka 10 procent) och den verkliga basen av aktivister, som har börjat växa, men fortfarande är starkt begränsad.

Ytterligare ett politiskt skäl är det faktum, som är välbekant i Frankrike, att Front National nått sina bästa resultat i traditionellt starka PCF-fästen. Så vi kan påstå att PCF, som har en lång tradition av nationalistisk propaganda, med början i motståndsrörelsen under Andra världskriget, med sin chauvinistiska kampanj om att ”handla franskt”, vilket nästan antyder ”producera franskt” och främlingsfientlighet, legitimerar typer som Le Pen. I stället för att gå i total konfrontation med Le Pen’s ideologi har man försökt övertyga samma grupp av människor som Le Pen vänder sig till med likalydande paroller. Detta har underlättat för folk att bli förvirrade och söka sig till Le Pen. Detta har fullständigt demoraliserat folk som drabbats av arbetslöshet och andra sociala problem.

Så du anser inte att Front National är ett fascistiskt parti? Vad exakt är det då?

Jag tror inte att man kan använda en klar och entydig definition. Det finns vissa fascistiska komponenter i Front National. I dag är det ett slags legalistiskt högerparti med vissa korporativistiska drag, fast de är av mer underordnad karaktär. Vi upplevde ett sådant parti redan på 50-talet. Något som kallades den poujadistiska strömningen, ett småborgerligt korporativistiskt parti. Men Front National kan, beroende på krisens utveckling, förvandlas till en verklig fascistisk strömning. Det står inför ett vägskäl mellan att bli en högerinriktad korporativistisk grupp som utövar påtryckning på den traditionella högern, vilket är den roll det i dag försöker spela i parlamentet, eller att, åtminstone delvis, bli en riktig, militant, fascistisk organisation.

Är Front National ett speciellt franskt fenomen, eller finns det mer allmänna strukturella orsaker i Europa som helhet som skulle kunna leda till samma slags fenomen i andra länder?

Det verkar röra sig om ett rent franskt fenomen. Det kan dyka upp i andra länder, men än så länge verkar det vara ett rent franskt fenomen. Extremhögern i till exempel Spanien är på på tillbakagång. I Italien har det alltid funnits nyfascister och de har inte ökat särskilt under senare tid.

Jag vet inte hur situationen är i Storbritannien, men det verkar för tillfället som om Front National är ett speciellt franskt fenomen, som dock uppvisar vissa drag som kan antyda liknande fenomen i andra länder. I Frankrike är en av nyckelfrågorna frågan om invandrararbetare och främlingshat. I till exempel Italien och Spanien är det annorlunda.

Där finns det inte så många invandrararbetare. De har också andra traditioner. Spanien är ett öppnare samhälle, de känner sig mycket mer besläktade med araberna på grund av kulturella och historiska traditioner. Även i Italien under kriget var fascismen inte så främlingsfientlig som i Tyskland. Till och med den antisemitiska sidan hos Mussolini var mycket mer modererad och inte så aggressiv. I Schweiz däremot har vi sett ett mycket starkt främlingshat.

I svallet från Front Nationals frammarsch har vi sett en viss tillväxt av tydliga rasistiska tendenser. Å andra sidan har vi sett en mycket spektakulär tillväxt av organiserade mottendenser. I synnerhet, om man ser till publicitet, har SOS- Racisme rönt stor uppmärksamhet. Hur skulle du vilja beskriva denna organisation? I Sverige beskrivs den ofta som en till stor del spontan självorganisering bland invandrarungdom. År detta en riklig beskrivning, och vad anser du mer generellt om SOS-Racisme?

Först måste vi vara på det klara med att invandrarungdomens självorganisering kom igång för fyra år sedan. Men det var inte SOS-Racisme som tog initiativet. Det var unga invandrare ur den andra generationen som protesterade mot rasistiska övergrepp och mord i Marseille och Lyon. De tog egna initiativ och underströk den egna identiteten. Något som var mycket viktigt. Att tala om självorganisering är en smula överdrivet. Mobiliseringen byggdes upp av dem själva. Men den permanenta organiseringen är begränsad till speciella föreningar och grupper och den är tyvärr inte särskilt stark. Detta till skillnad från SOS-Racisme – även om en del av dessa människor är med i denna rörelse.

SOS-Racisme är mer ett uttryck för ett annat fenomen. Man kan karaktärisera den som en stor elementär social protest som är mycket betydelsefull, eftersom den ger ett brett folklager möjlighet att offentligt uttrycka sin personliga avsky för rasismen. Den startades av en liten grupp med vissa kopplingar till Socialistpartiet. Det är riktigt att Socialistpartiet bidrog med pengar för att hjälpa organisationen och att den fick stort stöd i massmedia. Och det är positivt i så motto att när tusentals människor sätter på sig ett litet märke – ”Rör inte min kompis” – och bär det på sig på jobbet eller på bussen så provocerar man fram debatt och konfrontation med polemik och diskussioner. Det skapar en barriär, ett slags brett motstånd, mot rasismen. Men detta handlar inte alls om självorganisering. SOS-Racisme är mer en central kampanjorganisation, som verkar genom återkommande kampanjer och initiativ, men där den permanenta aktiviteten är mycket liten. Men den är trots detta mycket betydelsefull.

Socialt har den ett brett stöd bland unga människor. En tredje aspekt av fenomenet är att den framträder som en ny scen som inte är länkad till de traditionella partierna. Det svarar mycket väl mot många människors känslor gentemot rasism och militarism. En slags bred social protest bland ungdomen där folk är personligt engagerade, men inte känner sig manipulerade av någon främmande apparat. Ett brett och öppet ramverk för en social protest som svarar mot unga människors behov. Jag är mer tveksam vad gäller arbetarklassens deltagande. Ungdomar och medelklassfolk är med,men arbetarklassen är inte så direkt engagerad. Visst deltar man och ger stöd. T ex sprider vi information via fackliga organisationer och tar initiativ till kontakter mellan facket och SOS-Racisme. Men det är inte frågan om någon mobilisering av arbetarklassen som sådan.

Låt oss återvända till arbetarrörelsen. Kan du först säga något om kommunistpartiet, PCF. Enligt min uppfattning håller en förändring av historisk betydelse på att äga rum. Efter fyrtio års dominans inom fransk arbetarrörelse är PCF idag på stark tillbakagång. I det senaste valet gick Mitterands socialistparti om PCF. Det är nu mycket mindre än Socialistpartiet om man ser till valresultatet. Vad ligger bakom denna starka nedgång?

Jag tror att det handlar om många orsaker som samverkar. För det första handlar det om det pris det franska kommunistpartiet fått betala för sin identifiering med stalinismen. Det är ett av de kommunistpartier som förnekade existensen av Chrustjev-rapporten 1956 fram till i början av 60-talet. Nu har de börjat diskutera varför de var så sena med sin självkritik, för att inte ha följt det italienska kommunistpartiets exempel, som inledde förnyelsen redan under 50-talet. Detta är vad jag skulle vilja betrakta som den ”historiska” orsaken. Detta är en del av stalinismens allmänna kris. En kris som verkar desto djupare som det franska kommunistpartiet är starkt förknippat med stalinismen.

För det andra har vi att göra med en mer konjunkturen orsak. PCF har under de allra senaste åren framstått som fullständigt perspektivlöst. Vid ett tillfälle upprättade det en enhetsfront med Socialistpartiet, bröt därefter enheten, för att slutligen återvända till enhetsfronten. Allt detta framstår som en serie manövrer och inte som en sammanhängande politisk linje. Splittrade drev de en kampanj mot Mitterand 1977; det uppmanade i smyg sina aktivister att inte rösta på Mitterand 1981;

Mitterand vann, PCF ändrade sig och gick in i regeringen; de gick ur 1983. Detta förvirrade folk. De kunde inte hitta någon sammanhängande politik mot åtstramningen.

För det tredje finns det också en social orsak. De stora fästen där PCF har haft sin bas och sitt stöd inom arbetarklassen, har till stor del slagits ut av krisen. Det handlar inte bara om diffus en spridning av PCF’s inflytande bland väljarna. PCF vann vissa nyckelsektorer av arbetarklassen under Folkfronten 1936 och via motståndsrörelsen under den tyska ockupationen på 40-talet. Det hade hegemoni i metallindustrin, en industri som Renault, bland järnvägsarbetarna, i stålindustrin. Alla dessa sektorer har drabbats hårt av krisen, och PCF håller på att förlora sin sociala bas utan att ha kunnat erövra nya baser inom nya sektorer av arbetarklassen.

Det är en kombination av dessa tre faktorer som lett till att PCF i dag befinner sig i en djup kris. Det finns andra och mindre faktorer som förvärrar krisen. Till exempel rekryterades 70-80 procent av PCF’s nuvarande medlemmar efter 1968. Det rör sig om folk som delade PCF’s perspektiv eller människor med vänsterperspektiv som lämnat Socialistpartiet och som saknade erfarenhet av revolutionär kamp. Man kan inte ens påstå att de i likhet med 50-talet och det Kalla kriget gick mot strömmen. Nej, det handlar om folk som rekryterats i en parlamentariskt inriktad period; det sena 60-talet med expansion och tilltro på fortsatt välfärd osv. Detta hade betydelse för vilken slags kader PCF fick.

De har väldigt oerfaret folk. Inte alls som deras fackliga eller till och med stalinistiska kader som har en viss politisk och organisatorisk erfarenhet. Så varje gång PCF gör en kursändring rättas inte misstagen till utan förstärks och utvidgas av partiapparaten på mellannivå. De har exempelvis ingen kader för ungdomsrörelsen och lider stor brist på organisatorisk kader.

Krisen kommer att fördjupas även om det kan finnas konjunkturella svängningar. Nästa fas kommer att påverka PCF direkt i dess materiella bas – vilken utgörs det kommunala nätverket. Om det hade varit kommunala val skulle PCF bara behållit 7-8 städer i Parisområdet. Socialistpartiet skulle vunnit resten. Till och med Saint-Denis som är en traditionell symbol för PCF. Och det kommer att gå dithän eftersom PCF kommer att gå ut med en mycket sekteristisk politik i nästkommande kommunalval. Man vill inte ha något att göra med Socialistpartiet – inga enhetsmobiliseringar – men kommer ändå att behöva det för att kunna behålla vissa städer. Blir det inte någon allians kan de förlora nästan alltihop. Det blir ett stort problem för dem i nästa val.

För det andra, vad gäller det kommande valet, kan de förlora på grund av att de inte längre kan åtnjuta fördelarna med det proportionella valsystemet. Detta är avskaffat nu.

Det andra problemet kommer att utgöras av fackföreningarna. Trots PCFs nedgång är de dess verkliga styrka. Socialistpartiet vann en definitiv valmässig framgång över PCF. Men inne på fabrikerna och bland aktivisterna på basnivå är fortfarande PCF det som är starkast. Socialistpartiet som parti växer inte på fabrikerna. De har väljare men inga militanter likt det PCF har i CGT och facken. Nu satsar Socialistpartiet på en stor offensiv i syfte att skapa en ny stor facklig centralorganisation, och för att försöka splittra och marginalisera CGT. I viss mån kommer det att lyckas därför att det svarar mot vissa sociala förändringar. Och vi kan redan se detta. Ty CGT har stora ekonomiska problem och de måste skära ner på sin apparat, vilken är enorm.

Allt detta utgör dynamiken bakom krisens fördjupning för PCF.

Låt oss gå övergå till Socialistpartiet. Vad som ägt rum är två parallella fenomen: en är nedgången för PCF och en är förstärkningen av Socialistpartiet – åtminstone fram tillför ett tag sedan. Vilken innebörd har detta? Uttrycker det bara en övergång från ett odemokratiskt och inkonsekvent reformistiskt parti till ett mer konsekvent reformistiskt? Kan man också tala om en verklig högersväng hos den franska arbetarklassen?

Jag skulle inte vilja påstå att det rör sig om en högersväng. Det handlar snarare om en förlust av motståndskraft – en slags allmän stämning. I början av 70-talet trodde en massa människor att samhällsförändring, dvs revolution, var var både trovärdig och möjlig. Men kanske inte nödvändig. Den var möjlig men kanske inte så nödvändig för att överleva. Nu, när folk börjar känna av problemen med det kapitalistiska systemet tror de inte att revolutionen är möjlig av flera skäl: brist på erfarenhet hos den yngre generationen som gick in i politiken på 60- och 70-talet under dåliga förutsättningar; på grund av den politiska situationen. Sovjetunionen ter sig inte längre som en förebild vilket det fortfarande kunde göra på 40-talet. Det var visserligen inte demokratiskt men det var kris i världen och Sovjet upplevde samtidigt en bruttotillväxt.

Människor ser inte hur de skall ta sig an denna situation. Så om det inte handlar om en högersväng, handlar det istället om att människor letar efter lösningar. PCF saknar perspektiv och Socialistpartiet identifieras med två saker som är mycket betydelsefulla: försvar av demokratin (inte bara politisk demokrati, utan även den som existerar i fabrikerna i form av fackliga rättigheter och så vidare) och försvar av välfärdssystemet. Socialdemokratin är fullständigt identifierad med den sociala tryggheten och olika sociala trygghetslagar. Folk vill försvara dessa. De upplever att de nått slutet av ett system som tog sin början i slutet av 30-talet. Hela systemet verkar vara på tillbakagång och deras första reflex är att söka efter ett parti som effektivt kan försvara det. Det socialdemokratiska verkar vara mer demokratiskt än PCF och är dessutom förknippat med en rad sociala erövringar som gjorts tidigare.

I bland brukar vi fråga oss hur det kommer sig folk kan ge upp sina illusioner om Socialistpartiet och PCF och ändå inte ge uttryck för detta genom att rösta på vänstern. Vi kan inte påstå att det handlar om misstag i orientering i förhållande till massorna. Vilken linje vänstern (Lutte Ouvrière, Lambertister och så vidare) än prövat i ett val har den misslyckats. I huvudsak därför att det inte finns någon medveten överföring till väljarplanet av folks erfarenheter av Socialistpartiet och PCF. Det fungerar inte på det sättet och får inte folk att söka sig till vänstern.

En sådan förmedling av revolutionära ståndpunkter enbart via den elektorala nivån svarar inte mot en ny generations erfarenheter. Det är huvudskälet till att det inte finns någon korrespondens alls mellan vår egen sociala närvaro och vikt och vårt elektorala inflytande.

En av ledarna för CFDT uttryckte detta mycket klan. Dagen efter valen sa han att situationen var helt abnorm: Vi kan inte längre acceptera att vänsterextremistiska revolutionärer har en stark ställning i facket. Och man iscensatte en häxjaktskampanj mot oss som dock inte fick någon framgång.

När vi talar om försvar av arbetarklassens levnadsstandard – det som bekymrar mig mest i denna kris för den franska arbetarklassens organisationer är inte motsättningarna mellan PCF och Socialistpartiet, utan den mest oroväckande aspekten är det som hänt inom fackföreningsrörelsen. Även om arbetarna förlorar det ena eller det andra arbetarpartiet har de ändå inte förlorat allt. Men om de förlorar sina grundläggande försvarsorganisationer – då kan man verkligen tala om en katastrof. Du talade om att den fackliga organiseringen gått ned från 35 till 10 procent. Metallarbetarnas fackförening är nu bara en femtedel av vad det varit. Vad representerar denna trend? I mina ögon ser det ut som en katastrof för den traditionella fackföreningsrörelsen. År det verkligen det? Hur allvarlig är denna utveckling?

Om den är katastrofartad vet jag inte. Men det är verkligen bekymmersamt även om vi måste vara försiktiga i vår bedömning ty det finns en ”tradition”. I början av 30-talet låg den fackliga organiseringsgraden på 10 procent. Den ökade snabbt under Folkfronten och återigen 1945. Så det har ägt rum upp- och nedgångar. Det är sant att 10 procent är en låg nivå, både 1930 och i dag. Men man måste korrigera bilden en smula. Ty samma människor som inte längre anser att det är viktigt att vara med i facket längre deltar ändå i de fackliga valen. En viss förändring har ägt rum, men åtminstone fram till nu har en absolut majoritet av folk röstat på fackliga delegater osv. Det finns en väljarbas men inte ett aktivistmedlemsskap. Det är en liten korrigering av bilden.

För det andra: Samma människor som inte ansluter sig till facket röstar en masse på Socialistpartiet. Det är ingen total avpolitisering.

Det finns ett problem med fackens funktionssätt. Man kan vara med och välja ledning för facket. Men det har ingen betydelse för förhandlingarna på toppnivå om jag är medlem eller inte. Jag kan ändå inte påverka något. Det handlar bara om ett formellt, symboliskt, medlemskap. Det som är mer allvarligt har att göra med sociala förändringar, verkliga sociala förändringar, i fabrikerna: arbetets organisering. Arbetsköparna försöker sätta press på facken, bryta sönder de nationella facken i riktning mot lokala, autonoma, fack och få till stånd förhandlingar på lokal nivå om kategoriindelning, löner osv.

Dessa är de mest akuta problemen. Försöken att krossa industrifacken och att pressa in dem i ett fabrikssystem, i ett slags ”partnership” i stil med Japan. Det finns ett utomparlamentariskt motstånd mot detta. Vi får se vad som händer. Det beror på reaktionerna inom den offentliga sektorn – en starkt skyddad sektor – hur folk kommer att reagera på försöken till reprivatisering av de stora industribranscherna, med början kring TV. Men TV är mer symbolisk än socialt betydelsefull för folk. Regeringen skall börja privatisera posten, järnvägarna, och Renault. Om den lyckas återstår att se.

Finns det några framgångsrika exempel på försök att göra motstånd från arbetarklassens sida? Ett motstånd som är oberoende av stat och fackföreningar?

Nej, uppriktigt sagt nej. Om arbetslösheten kan sägas att i den frågan har inga segrar vunnits på tio år. LIP var ett nederlag och stålindustrin är en stor förlust.

Det fanns en viss mobilisering, 1982-83, när lagen om reducering av arbetstiden till 39 timmar i veckan kom. Folk mobiliserades på grund av att det diskuterades att sänka lönen. Man ville korta arbetstiden men det utan sänkta löner. Detta blev till en bred proteströrelse. Mitterand lagstadgade bibehållen lön

En annan mobilisering vi upplevt handlade om en rörelse som uppstod efter segern för vänsterregeringen 1981. En rörelse i de mest efterblivna fabrikerna. Reaktionära ställen som Talbot och Citroen, där det existerade gula fackföreningar, ”boss”-fack och där folk primärt var invandrararbetare. De tillkämpade sig sociala och fackliga rättigheter.

Och under den allra senaste perioden har vi sett några mycket speciella strider iscensatta av järnvägsarbetare och tunnelbanetågsförare. Säregna och lokala strider som handlat om yrkesstolthet. Som exempelvis hos järnvägsarbetarna, vilka gavs skulden för en olyckshändelse och påstods vara inkompetenta när det gällde säkerhetsfrågor. Detta resulterade omedelbart i en stor strejk till försvar av yrkesvärdigheten.

Den typ av kamp vi har i dag är mer av typen att folk kämpar för sådant de kan vinna – även mycket små saker. Och detta utan att förlora de egna kraven i en bred politisk rörelse. Man vill inte vara med om någon slags allmän strejkkamp som i själva verket är en protest manipulerad av de stora partierna och som inte ger några konkreta resultat. I de begränsade striderna för saker som kan vinnas kan man återerövra självförtroendet.

Låt oss få reda på lite om den revolutionära vänstern i Frankrike, i synnerhet om Ligue Communiste Révolutionaire, Socialistiska partiets systerparti. Vilket är ert huvudsakliga projekt? Vilka politiska prioriteringar har ni?

Vi har flera prioriteringar. Den första är att få igång en betydelsefull kamp för enhet som är riktad mot de stora angreppen från regeringen. Frågan om enhet är en nyckelfråga. Arbetarklassen är djupt splittrad i sitt stöd till Socialistpartiet och PCF. Fackföreningsrörelsen är också djupt splittrad. Folk börjar uppleva att de behöver verklig enhet för att kunna göra motstånd i dag. Jag anser att vi snart måste ta vissa initiativ för att försöka reorganisera trycket från basen för enhet.

Vi har redan tagit initiativ i samband med en del fackliga kongresser. I exempelvis Toulouse där järnvägsarbetare kongressade var PCF splittrat på frågan om enhet. En del gick samman med oss i frågan.

Det är viktigt att återuppbygga en front kring frågor som arbetslösheten för att möta den borgarnas stora offensiv. Inte bara kring arbetslösheten som sådan, utan kring alla aspekter av den: för invandrararbetare, för ungdomar, för kvinnor, försvar mot privatiseringar. Allt detta kan länkas samman kring frågan om arbetslösheten.

För att inte tala om att utmana folk: Socialistpartiet kan komma tillbaka i regeringsställning. Vi har inte samma möjligheter som i Storbritannien att kämpa inom Labourpartiet. Där kan man säga:

Okey, vill vi ha ett klart löfte att ni inte kommer att upprepa exempelvis Callaghans politik om ni kommer tillbaka i regeringsställning. Men det finns ingen demokratisk mekanism i Socialistpartiet för att kontrollera det eftersom partiet inte har något program. Så programmet måste formuleras via massmobiliseringar: vi kämpar nu mot privatiseringarna av TV och Renault. Får vi en socialistisk regering i morgon måste tvinga den att gå emot det vi i dag slåss mot. Det är därför viktigt att bygga en organisk enhet kring sådana konkreta kampanjer.

För det andra: alla kampanjer kring antirasistiska frågeställningar kommer att fortsätta. Det skall bli en ny marsch i december. Den kommer att relateras till en massa frågor: polisen, nya lagar, mot terrorism osv. Detta kommer, tror jag, att ge upphov till en bred demokratisk rörelse. Huvudaxeln kommer att vara antirasiströrelsen men det kan komma att uppstå en rad sektorsbetingade demokratiska rörelser kring den.

Och så har vi vissa internationalistiska uppgifter. Vi vet till exempel inte vad som kommer att hända med kolonin Nya Kaledonien. Där pågår en utveckling som kan leda till en explosion – vi vet inte än, men vi upprätthåller solidariteten. Detta är en mycket enkel och klar axel, men den är tillräcklig för att kunna mobilisera utifrån. Rörelsen är redan aktiv och det blir mer med början i september.

På en mer politisk grund anser jag att vi bör systematisera ett kraftfullt ingripande i PCFs kris. Ty risken är att dess utgång enbart blir demoralisering och förlust av hundratusentals människor för PCF. Vi tror inte att vi kan lösa PCFs inre kris – men om vi inte lyckas bana väg för ett perspektiv som klargör för dessa människor vad krisen bottnar i och ger dem ett nytt perspektiv kommer utvecklingen bara att leda till en fördjupad kris som slutar i PCFs upplösning. Något som skulle vara en stor förlust för hela arbetarrörelsen. Även om PCF besegrades i valet av Socialistpartiet är det på fabriksnivå, i fråga om basaktiviteten, ett starkare parti än det senare. Den verkliga styrkan på fabrikerna ligger hos PCF. Men dessa människor är helt desorienterade. Till slut kan det återstå en reducerad bas och ett mycket byråkratiserat PCF lett av Marchais eller någon annan. Och hundratusentals människor förlorade – en stor del av den franska arbetarrörelsens aktivister. Men vi har börjat att lägga tonvikt på denna intervention.

På tal om enhet. Från tid till annan har ni tagit initiativ till enhet mellan vänsterorganisationerna. Det mest kända är det i förhållande till Lutte Ouvrière. Är enhetsinitiativ aktuella i dag?

Nej. Vi vill bibehålla perspektivet på enhet med alla organisationer på en viss nivå och framför allt i förhållande till Lutte Ouvrière, ty det är den organisation som står oss närmast. Vi upprätthåller kontakten med dem.

Själv har jag en mycket pessimistisk syn på situationen. Jag anser att det är fråga om en historisk tillbakagång om man ser till de senaste tre åren. Det vi måste göra är att förbereda en stark konsoliderad kärna för att stå rycken. Lutte Ouvrière har vägrat att delta i gemensamma valkampanjer med oss i de senaste valen. De anser att läget är så dåligt att det som behövs är en total och absolut gränsdragning. De ställer enhet med oss mot all annan enhet. De ställer oss inför ett val:

antingen allians med PCF-dissidenter eller med dem. Både och, går inte ihop, enligt LO. Jag anser att vi måste övertyga dem om att det handlar om en reträtt, att det kanske handlar om en historisk reträtt. Men att situationen kanske inte är lika besvärlig som på 50-talet. Vi har utrymme att ingripa i, en massa möjligheter.

En uppgift i den här situationen är att ingripa i arbetarrörelsens kris. Inte för att isolera oss utan för att nå enhet – för att desto starkare kunna intervenera gentemot PCF i fackföreningsrörelsen osv. Detta är den verkligt stora meningsskiljaktigheten med Lutte Ouvrière i dag. Vi har inte upphört att försöka övertyga dem. Vi fortsätter att föra fram enhetsförslag. Inte bara i förhållande till dem utan också i förhållande till Lambertisterna. Vad som kan komma ut av detta, det vet vi inte. Vi får se.

Till sist. Det tal du höll på Socialistiska Partiets sommarläger hade fått rubriken ”Från maj-68 till maj-88”. Blir det ett maj-88 i Frankrike?

Vem vet och varför inte? Två månader innan maj -68 skrev den mest välkände ledarskribenten på den välkända tidningen Le Monde i en ledarartikel att fransmännen är utleda. Detta bara två månader före maj -68; så varför inte? Själv tror jag inte att det kommer att gå på det sättet. Förhållandena är helt annorlunda, men vi kan ändå inte utesluta en stor rörelse. Detta löser inte frågan om förtruppen eller bygget av ett parti, men en stor rörelse under de två nästkommande åren kan inte uteslutas. Men det skulle vara alltför impressionistiskt att utgå ifrån detta. Vi vet inte vad som kan dyka upp.

Risken är att allt kan komma att polariseras kring den presidentvalskampanj som redan förbereds mellan Mitterand och Jacques Chirac. En kampanj som kommer att utgöra en avledning för de sociala striderna – men samtidigt kan komma att politisera dem. Så det är osäkert vad som kan komma att hända framöver.

Det finns två aspekter på försvagningen av arbetarrörelsen. Det har onekligen skett en försvagning – men den är inte av samma typ som på 30-talet. Folk är inte besegrade. Samtidigt har arbetarorganisationerna inte längre samma kontroll över läget. Stora och breda rörelser kan ta form utanför byråkratins kontroll. Folk är inte uppgivna. Vi har upplevt vissa nederlag, men det finns en massa möjligheter som exempelvis kommer till uttryck i antirasiströrelsen. En fusion kan äga rum och leda vidare om förutsättningarna ges.

Pekka Haapakoski

Från Fjärde Internationalen 4/1986.

Om ”Lik i garderoben?” En rapport om VPK:s öststatskontakter

Sven-Eric Liedman, Kent Lindkvist, Lars-Arne Norberg och Ulf Nymark, Lik i garderoben? En rapport om SKP/VPKs internationella förbindelser
Recension och bokanmälan av John Andersson

Staffan Skott har i sin bok Liken i garderoben, sagt att man är kommunist i dag om man ”1: inte vet något om partiets förflutna, eller 2: inte vill veta något om partiets förflutna eller 3: känner till partiets förflutna men tycker att det inte spelar någon roll”. Följaktligen skulle de flesta av den här artikelns läsare inte vara kommunister – tala om förolämpning! Nåja, kängan var naturligtvis avsedd för Vänsterpartiet.

Eller som den f d VPK-aren Per Kågeson skrev i Dagens Nyheter den 14 januari 1991:

”Aldrig skall jag glömma hur partikongressen applåderade när partistyrelsens föredragande hävdade att VPK saknade resurser att analysera förhållandena i öststaterna till de berörda folken. Detta sagt av en VPK-ledning som annars anser sig ha underlag och anledning att uttala sig om konflikter över hela världen.”

Realsocialismens fäll i Östeuropa tvingade dock till slut Vänsterpartiet att ta bladet från munnen. På partiets kongress år 1990 beslöts det att en ”vitbok” om förhållandet till de f d broderpartier skulle utarbetas. I augusti 1991 tillsattes en arbetsgrupp, vilken i december 1992 kunde presentera Hk i garderoben? En rapport om SKP/VPKs internationella förbindelser.

Arbetsgruppen har bestått av några Vänsterpartiet närstående forskare – Lars-Arne Norberg, Kent Lindkvist, Sven-Eric Liedman samt Ulf Nymark.

Enligt utredningsuppdraget skulle gruppen göra ”en grundlig utvärdering av partiets internationella arbete och förbindelser” och inte bara upprepa vad som stod i partikongressernas verksamhetsberättelser; onekligen ett underbetyg åt partiets politiska teori och praktik!

Lars-Arne Norberg, tidigare docent vid Historiska institutionen vid Lunds universitet, men numera pensionär och läroboksförfattare, är enligt egen uppgift inte någon gammal partiveteran, utan har under årens lopp valsat omkring i Folkpartiet, Socialdemokraterna och Centerpartiet, innan han rekryterades till VPK är 1988.

Norbergs avsnitt behandlar SKP/VPK:s interna debatt om de internationella förbindelserna. Om man undantar de senaste årens händelser, använder han sig i stor utsträckning av tidigare forskning om svensk kommunism. Avsnittet innehåller därför inte särskilt många nyheter, men för den som är obekant med Vänsterpartiets historia, duger den faktiskt utmärkt som introduktion.

SSV (Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti) bildades i maj 1917, som en utbrytning ur SAP (Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti). Partiet var i början allt annat än ideologiskt enhetligt: ”en töcknig nebulösa som ännu ej förtätat sig till en fast och lysande himlakropp”, för att citera en av partiets grundare, Zeth Höglund.

Där fanns allt från klasskampssocialister till vänsterreformister å la Ivar Vennerström och virriga ”humanister” som Carl Lindhagen. Vad som främst förenade dem, var motståndet mot den auktoritära ledningen av SAP och det pågående imperialistiska världskriget. Arthur Engberg, då socialdemokratisk riksdagsman och senare ecklesiastikminister, gav i Arbetet den 17 augusti 1920 följande, inte helt osanna, beskrivning av ett antal SSV-riksdagsmän:

”Ty säga vad man vill om vår skönlockige vän Ivar Vennerström, någon revolutionär propaganda bedriver han icke i riksdagen. Lika litet som Fabian, Hage och de andra… Hr Vennerströms grupp är den beskedligaste i världen. Den motionerar flitigt om allehanda små och stora reformer. Men för proletariatets diktatur eller för en revolutionär handling har den ännu icke dragit en enda lans. Rosénliberalismen och Vennerströms politik äro tvenne befryndade produkter av allmän norrländsk radikalism. Något märkvärdigare är det icke.”

Lindhagen tog avstånd från klasskamp och politiskt våld, även i självförsvar. Hans ”humanism” tog sig dock ibland egenartade former. När Sverige år 1918, på initiativ av den socialdemokratiske utrikesministern Erik Palmstierna, skickade militär trupp till Åland, protesterade Finlands revolutionära socialdemokratiska regering mot detta ohöljda försök att med våld annektera området. Alla SSV-are röstade emot ockupationen i riksdagen, utom en – Lindhagen:

”Handlingen motiverades endast med humanitära skäl och dem sätter jag högre än alla andra”, förklarade han, när han i Helsingfors i mars 1918 träffade ledare för det finländska broderpartiet. Sedan kan man undra vilken nytta Lindhagen hade haft av sin humanism, om läget hade skärpts i Sverige. Greve Adolf Hamilton, en av de i den ”vita” svenska soldatesk, som under inbördeskriget i Finland år 1918 spred ohämmad terror mot de besegrade revolutionära arbetarna och torparna, skrev bl a:

”Vår livliga förhoppning är, att Lindhagen och Vennerström skall hålla på att förhandla med de röda i Helsingfors, när vi hinner dit. Det är inte bara oss svenskar här som det skulle bereda en särskild njutning att fä hänga just dem.”

Norborg har uttalade sympatier för Carl Lindhagen och hans humanister. Han rentav påstår, att cirkeln har slutits och att gamla SSV återuppstått i form av Vänsterpartiet (vilket visar hur lite han förstår). Norborg är därför förvånad över, att SSV blev medlem i Komintern (Kommunistiska Internationalen) år 1919, men han ser förklaringen till detta dels i vissa tidsbestämda faktorer, bl a entusiasmen för den ryska revolutionen, men också i ”att man inte hunnit sätta sig tillräckligt in i vad leninismen innebar.”

Han förlägger därför tidpunkten för SSV/ SKP:s urartning till år 1921, då partiet antog de 21 villkoren för medlemskap i Komintern. Beskrivningen är definitivt inte acceptabel. Fast den ligger trots allt på en avsevärt högre nivå, än den som fanns i förslaget till nytt program för Vänsterpartiet:

”Vårt parti grundades… i maj 1917, före den ryska revolutionen… Senare anslöt sig partiet till den kommunistiska världsrörelsen. Ett beroende växte fram och ledde till ödesdigra misstag.”

Detta påminner mest om gammal ”hederlig” stalinistisk historieförfalskning… Men SSV anslöt sig varken till Komintern av misstag eller okunnighet. Vid första världskrigets utbrott i augusti 1914 upplöstes Andra Internationalen i sina beståndsdelar, genom att de flesta socialdemokratiska partier slöt upp bakom det egna landets borgerliga regering och dess krigföring.

De ryska bolsjevikerna var bland de första som därefter började att organisera de socialister, som ännu höll fast vid Internationalens antimilitaristiska principer. Detta resulterade först i Zimmerwaldrörelsen och sedan från år 1919 Kommunistiska Internationalen.

För bolsjevikerna var den svenska vänstern en viktig målgrupp, men man var väl medveten om dess brister. Den 27 oktober 1914 skrev Lenin till sin i Stockholm bosatte partikamrat Aleksandr Sjljapnikov:

”Ta kontakt med Höglund, en ung svensk socialdemokrat, ledare för ‘oppositionen’, läs vårt manifest för honom (referera till mig, vi träffades i Köpenhamn [på Andra Internationalens kongress 1910]). Undersök om vi kan finna en ideologisk anknytning (han är bara en naiv, sentimental antimilitarist. Just dem måste man också säga, att om man inte ställer inbördeskrigsparollen, så blir man kvar hos opportunisterna och chauvinisterna).”

Men den svenska vänstern kom sedan att bli en framträdande medlem i Zimmerwaldrörelsen. Bl a dömdes Zeth Höglund 1916 till tre års fängelse för ”förräderi”, efter att ha gett ut ett antimilitaristiskt manifest. Domen ledde till att den kejserliga regimen i Tyskland ansåg sig behöva fördubbla straffet (från två till fyra års fängelse) för landets ledande antimilitarist Karl Liebknecht, för att inte verka svag i jämförelse med högerregimen i det ännu icke krigförande Sverige.

Man bör därför inte förvånas över, att när de revolutionära regeringarna i Ryssland och Finland slöt ett bilateralt avtal den i mars 1918, stadgades det att den som skulle utse ordföranden i den skiljedomstol, som skulle avgöra eventuella tolkningstvister mellan de två länderna, var – SSV! På Kominterns II kongress 1920 framhöll dess dåvarande ordförande, Grigorij Zinovjev, att:

”Vi måste erkänna de tjänster, som den svenska socialdemokratiska vänstern har gjort den Kommunistiska Internationalen. Det är en strömning, som uppstått ur ungdomsrörelsen. Vi vet, att vi där har ett antal folk, som verkligen är revolutionära. Men vi måste klart säga dem, att vi måste ha ett kommunistiskt parti, som inte ställer upp frågan om samarbete med Branting till diskussion och måste kasta tanken på avrustning över bord och att vi inte är kallade att förbättra Nationernas Förbund [Lindhagen hade motionerat om detta i riksdagen] utan att begrava NF självt.”

Zeth Höglund (”som tillsammans med oss grundat den Kommunistiska Internationalen”, om man ska tro vad Zinovjev sa då) deltog inte på kongressen. Men en av SSV:s representanter var den legendariska agitatorn Kata Dalström, som svarade Zinovjev så här:

”Vi ha utan förbehåll ställt oss på den Kommunistiska Internationalens mark. För oss är proletariatets diktatur och arbetare klassens beväpning förutsättningen för ett framgångsrikt genomförande av den sociala revolutionen.”

Anförandet, framfört med Katas sedvanliga öppenhet och kraft, mottogs med stormande applåder. Om man som Norborg hoppar över dessa ”detaljer”, är det föga förvånande att han anser att roten till det onda ligger i att Vänsterpartiet inte har varit tillräckligt ”svenskt”. Han citerar med gillande den norske statsvetaren Trond Gilberg, som menar ”att Kominternanslutningen gav upphov till en kollision mellan två helt olikartade politiska kulturer och till den problematik som en mansålder senare skulle leda till frontställningen moskvakommunism – eurokommunism.”

Som han ser det, ”representerade Komintern med sina centralistiska underkastelsekrav en kollektivistisk mentalitet med rötter i bysantism, ortodoxi och tsardöme, som var till ytterlighet svårsmält för de nordiska kommunisterna med sin individualistiska och demokratiska bakgrund.”

Stalinismen då, som SKP/VPK-arna, ”med sin individualistiska och demokratiska bakgrund”, i större eller mindre utsträckning haft med sig i det ideologiska bagaget ända fram till våra dagar? Ja, det är något som praktiskt taget helt försvinner i handlingarna. Förvisso konstaterar Norborg att ”Trotskij manövrerades ut”, vilket resulterade i ”att man slog in på en högerkurs i såväl inrikes- som utrikespolitiskt avseende. Planerna på en snart förestående världsrevolution avskrevs, samtidigt som den marknadsekonomiskt inriktade NEP-politiken fullföljdes.”

Men Stalins legitimitet som förvaltare av arvet efter oktoberrevolutionen ifrågasätts dock aldrig. Ulf Nymark tillhör, precis som Norborg, Vänsterpartiets Lundaavdelning, vilket i klartext betyder partiets mest högerinriktade falang. Hans del av rapporten är en genomgång av debatten på VPK:s senaste kongresser om förbindelserna med öststaterna.

Hjältarna här är Skånedistriktets snälla vänsterliberaler, vilka krävt att förbindelserna skulle avbrytas, men som ideligen fått stryk av de elaka stalinisterna. Men läser man lite närmare, upptäcker man att den kritik som Skånedistriktet fört fram, och som Nymark ger så stort utrymme, egentligen inte har varit riktad emot de stalinistiska broderpartierna, utan haft udden riktad emot VPK:s få kvarvarande rester av antikapitalistisk radikalism.

På exempelvis 1987 ars kongress framhöll en delegat från Skåne, att det fanns ”förvånansvärt många kamrater som med en fnysning pratade om ‘borgerlig demokrati’. Demokratin är inte och kommer aldrig att bli borgerlig – den är en tillgång för arbetarklassen. Vi lever i ett borgerligt samhälle, men demokratin tjänar arbetarklassen på… Var finns denna goda socialistiska demokrati att beskåda i verkligheten i dag, den goda cigarren existerar inte.”

Nu resulterade ju Vänsterpartiets kongress inte i att speciellt många ”förnyare” valdes in i partistyrelsen, vilket för Skåneliberalerna var en klar besvikelse. Rolf Nilsson, (v)-riksdagsman från Lund, hade nämligen strax innan kongressen släppt alla hämningar och i Sydsvenska Dagbladet förklarat:

”Ett vänsterparti för 2 000-talet ska inte identifiera sig med arbetarrörelsen…..”

Rapporten tar delvis upp den kritik som vissa inom VPK har riktat emot den typ av ”socialistisk” ekonomi som funnits i Sovjetunionen, och där man i stället krävt ett införande av ”marknadssocialism”. Frågan är dock, hur partiet numera har tänkt att detta märkliga djur skulle se ut. I C-H Hermanssons artikel ”Perestrojka-processen och Sverige” i den 1989 utgivna antologin Omvälvning i Östeuropa, hette det:

”I debatten sägs ibland att socialism inte kan förenas med marknadsekonomi. Marknadsekonomi görs i stället, öppet eller underförstått, identisk med kapitalism. Detta torde vara en ideologisk felsyn betingad av vissa intressen och önskningar. Marknadssocialism är ingen skvader. Den kan mycket väl framgå ur den pågående perestrojka-processen. Frågan är om den inte redan existerar i länder som Jugoslavien och Ungern.”

I Ungern uppmuntrade Kaderregimen folk till att bli småborgare, samtidigt som det sociala trygghetssystemet urholkades. Och Jugoslavien? – ”Skapa två, tre, flera Bosnien-Hercegovina”!?

Den intressantaste och matnyttigaste delen av rapporten står Kent Lindkvist för. Han är ursprungligen statsvetare; hans doktorsavhandling från 1982, Program och parti, behandlade det svenska kommunistpartiets program mellan åren 1917-72. Lindkvists bidrag till rapporten heter ”VPK och de socialistiska regimerna”. Här finns det gott om intressanta fakta – fast om man är ute efter riktigt smaskiga saker, så får man i stället gå till t ex Staffan Skotts Liken i garderoben.

Trots att även Lindkvist är aktiv vid Lunds universitet, skiljer han sig från de tre andra. Hans stil är mera ”traditionell”, och han verkar inte heller ha några direkta sympatier för de liberala ”förnyarna”. Han är också den ende av de fyra, som förmår att göra en analys som kan kallas historiematerialistisk; de andra skriver som vilka liberaler som helst. Medan Norborg anser att dagens vänsterparti härstammar i rakt nedstigande led i från SSV, är Lindkvist klart medveten om, att partiet är resultatet av den utbrytning som de Stalin-trogna ”sillénarna” gjorde 1929, efter det att det gamla, av Karl Kilbom ledda, svenska kommunistpartiet uteslutits ur Komintern.

Men förvisso finns det invändningar även i Lindkvists avsnitt, för han är ibland terminologiskt lika virrig som Norborg. Båda kallar de den radikala falang inom SSV, som var positiv till anslutningen till Komintern, för ”leninister”. Norborg kan därför påstå, att det svenska kommunistpartiet under Stalin-epoken blev – leninistiskt:

”Leninismens inträngande i partiet var en långsam process som upptog större delen av 2000-talet och gav upphov till nya fraktionsstrider och två nya partisprängningar, 1924 och 1929. Slutresultatet blev, att SK P på Kominterns sjätte kongress 1928 gick upp i ett världsparti med världsrevolutionen och proletariatets diktatur som mål.”

”Den leninistiska klass-mot-klass-ideologi som dominerade inom den kommunistiska rörelsen mellan 1928 och 1935 byttes ut mot en folkfrontsideologi som i de flesta avseenden var motsatsen till klass-mot-klass-ideologin”, förklarar Lindkvist utan att blinka.

Förvisso la Lenin aldrig fingrarna emellan, när han polemiserade med sina politiska fiender. Men att hävda att han skulle ha utarbetat den avgrundsdjupt enfaldiga teori som var rådande inom Komintern och SKP under 1929-35 – alltså att socialdemokraterna (”socialfascisterna”) var huvudfienden – borde klassas som ärekränkning! Men det var först efter Lenins död som termen ”leninism” dök upp som ett positivt begrepp (tidigare var det ett mensjevikiskt skällsord!) bl a i Stalins föredrag Om leninismens grunder i april 1924, senare utvecklat till Leninismens problem. ”För leninismen!” var också samlingsbegrepp för de teser och beslut, som Komintern antog på sin femte kongress i juni-juli 1924.

Norborg framhåller också den skadliga inverkan som ”sektionernas bolsjevisering” fick för det svenska kommunistpartiet, men nämner inte att beslutet om detta togs vid Kominterns utvidgade Exekutivmöte i april 1925. Detta här inte frågan om hårklyverier. Termerna ”leninism” och ”bolsjevisering” producerades nämligen av den styrande gruppen inom Komintern, för att de lättare skulle kunna krossa Vänsteroppositionen och likrikta de olika nationella kommunistpartierna. Att ”leninismen” och ”bolsjevismen” dessutom höll på att övergå i stalinism, är troligtvis en hemlighet som kommer att vara förborgad för Vänsterpartiets analytiker ända fram till tidernas ände….

Att ledande VPK-are hälsade på broderpartierna i Östeuropa ända fram till Berlinmurens fall är ju allmänt känt. Men hur går det ihop med allt prat om att VPK slog in på en självständig väg efter sin berömda partikongress 1964? Ja, om man tittar närmare på vad som avhandlades på den, så undvek den blivande partiordföranden C-H Hermansson sorgfälligt allt tal om Östeuropa, arvet från stalinismen, etc.

Däremot beslöt kongressen att ta avstånd från den kritik som Kinas Kommunistiska Parti fört fram emot ”den fredliga samexistensen” mellan socialistiska och kapitalistiska stater och möjligheterna till en fredlig övergång till socialismen – ståndpunkter vilka däremot Moskva stödde! Men sedan tog partiet små, mycket små, steg bort från den upptrampade stigen. Tanken var dock inte att bryta förbindelserna med stalinistregimerna, utan att bredda VPK:s kontaktytor.

Hermansson talade om ”samarbete inte bara med de kommunistiska partierna utan också med nationella befrielserörelser, vänstersocialdemokratiska partier, eller vänstersocialistiska partier, men även socialdemokratiska partier om det är möjligt när det gäller konkreta frågor.”

Detta säger väldigt mycket om VPK. För var i hela denna pladdriga önskelista finns det ens en tillstymmelse till resonemang om på vilka principiella grunder detta borde ske!? Lindkvist har försökt att strukturera upp var VPK-resorna har gått. I en grovuppdelning i områdena Öst, Väst, och Syd, visade det sig att det förekommit kraftiga svängningar under årens lopp:

ÅR

 ÖST %

VÄST %

SYD %

1953

 89

11

0

1963

 50

50

0

1973

 17

58

25

1983

 33

53

14

Efter invasionen i Tjeckoslovakien drogs de facto resandet österut ner. Brottet med det kinesiska kommunistpartiet inverkade också negativt. Men man måste ha i minnet, att det här är fråga om procentuella tal.

Det är således möjligt, att resandet till Öst inte sjönk fullt så drastiskt i absoluta tal efter 1953, som det först ser ut som – det kanske rent av steg! Att partiet efter 1964 började att intressera sig även för befrielserörelserna och de nya progressiva regimerna i Tredje världen, innebar också en mer varierad kost på resandet.

Enligt Lindkvist minskade också de rena partiresorna, för att ersättas av deltagande på konferenser om fred etc. Till det kommer diverse informella och indirekta möten, främst då med företrädare för tredjevärlden-länder, som inte finns inregistrerade ovan. Men varför fortsatte man att behålla förbindelserna med broderpartierna i Öst? Ja, inte berodde det på slentrian.

VPK:s dåvarande internationelle sekreterare Bo Hammar höll ett inledningstal vid ett partistyrelsemöte i juni 1977, där han underströk ”kontinuitetsfaktorn och sammanhållningen inom den världskommunistiska rörelsen.” Hammar citerade där en passus från 1975 års kongress:

”Det finns viktiga och avgörande gemensamma ståndpunkter mellan de kommunistiska partierna. Dessa gemensamma ståndpunkter grundas på marxismen-leninismen. Däri ligger förutsättningen för ett skapande samarbete mellan partierna, inte minst i form av ett åsikts- och meningsutbyte, där olika utgångslägen och förhållanden bidrar till att frågor får en allsidig belysning… VPK vill ytterligare utveckla och fördjupa samarbetet och aktionsgemenskapen mellan alla kommunistiska partier och progressiva rörelser.”

Ingenting har förändrats eller kommer att förändras, underströk Hammar slutligen. Med tiden utvecklades också något som kan kallas ”teorin om antiimperialismens tre huvudkrafter”, eller som Lars Werner förklarade 1978 i riksdagen:

”Vårt stöd till och vår solidaritet med nationella och sociala befrielserörelser, med arbetarklassen i andra kapitalistiska länder och med de länder och folk som bygger socialismen – de tre huvudkrafterna i kampen mot imperialismen – har alltid varit en självklarhet för partiet”.

Ännu tio år senare var det här perspektivet något självklart inom VPK. I en intervju i Östeuropasolidaritet 2/1988, svarade KU:s dåvarande ordförande Stellan Hermansson så här på frågan om hur man ställde sig, när det gällde samhällssystemen i Östeuropa:

”Jag har besökt de flesta länder i området och skillnaderna från land till land är ganska stora. Det är inte ett block rakt igenom som man kanske tror i Sverige. Vi anser att den östeuropeiska verkligheten utgörs av många misslyckade exempel på den socialism vi ville se. Byråkraterna har tagit makten och hindrat utvecklandet av en socialism med brett folkligt deltagande. Politisk demokrati är en förutsättning för en fungerande socialism. För Sveriges del är vi entydigt förespråkare av flerpartisystem, och förutsättningarna för sådan pluralism finns så vitt vi förstår också i Östeuropa. Men demokrati behöver inte i alla länder betyda just flerpartisystem. Ett land som Kuba har inte flerpartisystem. Där är förutsättningarna andra och folkets intressen tas tillvara av revolutionskommittéerna. Jag anser att Kuba breddat sin demokrati efter revolutionen. Förutsättningen för en positiv utveckling tycks finnas t ex i Ungern, men läget är mycket värre i t ex Tjeckoslovakien. Där stöder vi en utveckling av det slag som Dubcek ville se… Men när det gäller Sovjet har ödesdigra misstag begåtts, särskilt under Stalin. Det är en enda mörk period. Om Bucharin hade fått genomföra sina idéer, kanske mycket skulle ha vant bättre.”

Detta förhindrade inte KU från att ha regelbundna kontakter med de ”socialistiska” staterna:

”Vi besöker olika socialistiska länder en eller två gånger om året. Men våra kontakter är väldigt olika i olika länder. Med Polen efter militärens maktövertagande är de nedfrysta, och mycket svala med en del andra länder som Tjeckoslovakien och Rumänien. Bättre går det med t ex vår ungerska motsvarighet och östtyska FDJ. Och Komsomol tar nu upp problem i sitt eget land ungefär som vi ser dem också.”

När det gällde den riktiga politiska oppositionen, alltså inte den ”opposition” som ledde de stalinistiska ungdomsförbundet, hade dock KU-ordföranden betydligt mindre att komma med:

”Inte med sådana som förespråkar kapitalism! Men jag vill framhålla att VPK har träffat representanter för tjeckoslovakiska Charta 77. Vi har också vid olika tillfallen mött företrädare för Solidaritet. Och vid olika konferenser i Östeuropa, jag minns särskilt en ungdomskonferens i Tjeckoslovakien, kan man träffa folk på stan, diskutera och höra kritiska kommentarer mot landets styrande. Men vi lämnar inget materiellt stöd till oppositionella grupper i Östeuropa. Det anser vi behövs i tredje världen.”

Uttalandet var förmodligen representativt för VPK:s dåvarande vänsterflygel. Ett konstaterade om att stalinistsamhällena var ruttna, men att de blivit så av ”misstag”; Gorbatjovs höga tankar om högerkommunisten Bucharin återspeglas också här på ett väldigt typisk sätt!

En vacklande teori om demokratin, där Hermansson pendlar mellan en rent borgerlig syn och en åsikt om att demokrati egentligen bara är till besvär. Kritik av broderpartierna, men endast i form av intetsägande deklarationer. Det allra nödvändigaste stödet till oppositionen, det materiella, framställs som ett ohemult lyxkrav. Man förvånar sig inte över, att Stellan Hermansson efter Berlinmurens fäll förespråkat att ”marxismen-leninismens” skulle ersättas av ”marxismen-humanismen”!

Vad som tydligt framgår av Kent Lindkvists rapportdel, ledde teorin om antiimperialismens tre huvudkrafter till att man inom VPK ansåg det som otänkbart att de ”socialistiska” regimerna skulle störtas, för detta skulle bara gynna imperialismen. I stället skulle VPK upprätthålla förbindelserna med broderpartierna, för att kunna påverka dem i framstegsvänlig riktning.

”Det är oklart vilken sorts reformer VPK har önskat se i Östeuropa och vad reformkommunismen egentligen skulle innebära”, förklarar Lindkvist kritiskt. Vilka lärdomar drar Vänsterpartiet av detta, när man nu helt övergått till att reformera kapitalismen i stället…? Under årens lopp har det inom VPK förts fram motioner om en utvärdering av de ”socialistiska staterna”, men detta har hela tiden avvisats av partiledningen:

”När vi har anledning att framföra kritik gör vi det av omsorg om socialismen… VPK är motståndare till att göra allmänna fördömanden av det ena eller andra partiet.”

Kent Lindkvist har gjort en detaljerad genomgång av VPK:s östrelationer efter 1977. Årtalet har valts med tanke på att APK bildades då. Det verkar som om de östeuropeiska stalinistpartierna under de närmaste åren efter partisprängningen gynnade APK. Men eftersom VPK förblev det större partiet av de två, normaliserades uppenbarligen förbindelserna mellan VPK och broderpartierna rätt snabbt. Bo Hammar träffade 1990 Hermann Axen i DDR.

Axen förklarade då, att ”den högsta sovjetiska ledningen var djupt inblandad i striderna i VPK under 70-talet: ‘Jag sade flera gånger till Suslov och Ponomarjov att det var fel att splittra VPK och bilda APK. Man borde inte uppmuntra något sådant.” Med vissa länder har VPK inte haft något som helst samröre med, t ex Albanien. Med en del länder, t ex Mongoliet, har förbindelserna varit broderliga, men har inte sträckt sig över ömsesidiga lyckönskningstelegram till varandras partikongresser.

När det gäller det kinesiska kommunistpartiet, bröt det förbindelserna med SKP, när maoisterna bröt sig ut och bildade KFML 1967. Men när Kina började avveckla maoismen, för att övergå till en mera kapitalistisk politik, ledde det till att Kinas Kommunistiska Parti fick förnyat intresse för VPK. Vid 1981 års VPK-kongress fanns således en observatör från KKP närvarande. Under de följande åren skedde en rejält töväder mellan VPK och det kinesiska kommunistpartiet. I april 1983 reste en delegation från VPK, med partiledaren Lars Werner i spetsen, till Kina, där de mottogs bl a av KKP:s generalsekreterare Hu Yaobang.

När det sovjetiska kommunistpartiet fick redan på resan, framförde de till VPK-delegationen sina förhoppningar om, att mötet inte skulle utmynna i ”antisovjetiska uttalanden”! I sitt hälsningsanförande vid 1985 års VPK-kongress, beskrev Lars Werner de återupptagna förbindelserna med KKP som en ”stor händelse i våra internationella förbindelser”.

Eventuella invändningar avvisade VPK-ledningen med att ”skilda meningar i olika frågor kan förekomma men utgör inget hinder för vänskapliga förbindelser”.

Men efter massakern på Himmelska Fridens Torg den 4 juni 1989 fick dock VPK så kalla fötter, att förbindelserna med det kinesiska kommunistpartiet avbröts. Vänsterpartiet har därefter inte velat återuppta förbindelserna med KKP, men det har i gengäld APK gjort.

Nordkorea var ett annat land, som VPK hade synnerligen goda förbindelser med. ”Vi är glada över de utmärkta förbindelser som finns mellan våra båda partier”, hälsade VPK till Koreas Arbetarpartis sjätte kongress 1980. Därefter skickade VPK årligen ett telegram till Kim Il-Sung och hans parti med ”varmaste välgångshälsningar”. 1983 besökte Lars Werner, Bo Hammar och Catarina Edgar Nordkorea. Efter besöket skrev de, att ”även om det finns mycket i Korea som är främmande för våra uppfattningar så kan man inte undgå att imponeras av den fantastiska återuppbyggnaden av ett land som var totalförstört 1953 efter Koreakriget.”

I ett telegram med anledning av Kim II-Sungs 75-årsdag 1987, underströk VPK och Lars Werner Kims personliga insatser:

”Vänsterpartiet Kommunisterna och jag personligen gratulerar Dig hjärtligt med anledning av Din 75-årsdag och vill uttrycka vår höga värdering av de stora insatser Du gjort under decennier för Koreas arbetarklass och folk och i den världsomspännande antiimperialistiska kampen… Vi önskar Dig framgång i arbetet för ett fredligt och kärnvapenfritt Nordöstasien, god hälsa och ett långt liv. Varma kamratliga hälsningar”.

Det hängivna utbytet av smicker mellan det svenska och nordkoreanska partiet och deras respektive partiledare fortsatte ända fram till Berlinmurens fall, då VPK plötsligt upptäckte att det hade varit Sveriges mest hängivna antistalinistiska bålverk genom tiderna. Efter 1989 har Vänsterpartiet således sorgfälligt undvikit alla kontakter med Nordkorea.

Med vissa länder och partier, som Vietnam och Kuba, har VPK haft mer än goda förbindelser. Vänskapen med Vietnams Kommunistiska Parti nådde sin höjdpunkt under Vietnamkriget. Det fortsatte sedan, om än i ett mera formellt tonläge. Inställningen till Laos var ungefär det samma, men utvecklades sig inte till något mer än utbyte av lyckönskningstelegram.

När det gällde Kambodja, var förhållandet mera komplicerat. Man hade inga förbindelser med den maoistiska Pol Pot-regimen, men väl senare med den Vietnamstödda Heng Samrin-regeringen. Men även där förblev relationerna på en låg och outvecklad nivå. VPK fortsatte att försvara Vietnam efter krigsslutet.

Under riksdagsåret 1978-79 avvisade Bertil Måbrink vid flera tillfällen blankt alla angrepp på Vietnam från borgerligt och socialdemokratiskt håll. Även 1980-81 försvarade han principiellt de åtgärder som den vietnamesiska regeringen vidtog:

”Har det undgått borgerligheten att tusen och åter tusen vietnameser i f d Sydvietnam begick grova brott mot sina bröder och systrar – tortyr och mord? Är det dessa människor som borgarna ömmar för?”

Ännu under riksdagsåret 1984-85 förnekade Måbrink att det fanns tvångsarbete i Vietnam:
”Det finns ingen tvångsarbetslag i Vietnam. Däremot finns en lag som säger att man
måste ta anvisat arbete.”

Men så 1987-88 motionerade VPK om att ”Omskolningslägren ska tömmas eller stängas”, och i 1989-90 års partimotion förklarade man att ”vi fått en mer realistisk bild av Vietnam, som granskats närgånget av massmedia”. Det är oklart om VPK:s förändrade hållning berodde på att man tagit intryck av fakta eller om man gett efter för högervindarna – förmodligen var det en kombination av båda delarna.

Kuba är ett annat land som VPK från början har haft synnerligen goda förbindelser med. Med anledning av den kubanska revolutionens 20-årsdag skickade VPK sina ”varmaste välgångshälsningar”, därför att man var ”förvissat om att Kubas folk går mot nya segrar i kampen för fred, demokrati och socialism”. 1980 skickade VPK en hälsning till Fidel Castro personligen:

”Under ditt ledarskap har de kubanska kommunisterna och det kubanska folket många gånger visat sin heroiska insats i kampen för fred, nationellt oberoende och socialism. Vi svenska kommunister bekräftar ännu en gång vår helhjärtade solidaritet och vårt stöd.”

Även i riksdagen försvarade VPK Kuba. Under riksdagsåret 1986-87 försiggick en debatt mellan Bertil Måbrink och centerpartisten och förste vice talmannen Thorsten Bengtsson:

”För det första säger herr Bengtsson att inga allmänna val har hållits på Kuba sedan 1959. Det är lögn. Herr Bengtsson som sitter i utrikesutskottet borde väl vara informerad om att det förra året hölls ett parlamentsval på Kuba”.

I en partimotion från samma år skrev VPK:

”1970-talet har också präglats av snabba framsteg vad gäller skapandet av demokratiska institutioner och en decentralisering av beslutsfattandet och i december inleddes landets första valda riksdag sitt arbete”.

Ett flertal resor har gjorts till Kuba. Rapporterna därifrån har varit översvallande entusiastiska, med handskakningar med Fidel Castro i Revolutionspalatset som höjdpunkt. Men från 1990 har Vänsterpartiet i princip nollställt sina utlandsförbindelser, och några kontakter med Kuba verkar man därefter inte att ha haft.

Det allra mest typiska exemplet på VPK:s reformistiska och av dubbel bokföring präglade inställning till de realsocialistiska regimerna, var Etiopien. Från början stödde VPK den eritreanska befrielsekampen, och ännu 1987 förklarade VPK i ett brev till den eritreanska befrielserörelsen EPLF:

”VPK tar detta tillfälle i akt för att upprepa vår solidaritet med det eritreanska folket i dess kamp för rätten att bestämma sitt öde”.

Men när Dergen kom till makten 1974 och introducerade ”socialistiskt” styre i Etiopien, försökte VPK sitta på två stolar – d v s, att stödja både regimen i Addis Abeba och befrielserörelserna i Eritrea, trots att de var i krig med varandra. I riksdagen 1980-81 förklarade Bertil Måbrink, att politiken i Etiopien ”kommer att leda till demokrati”. Att många människor satt inspärrade utan rättegång bemötte Måbrink med att ”man kan rikta kritik mot regimen i Etiopien för att fångar inte blivit föremål för rättegång. Jag har personligen framfört den kritiken. Man har svarat mig att många av dessa då skulle dömas till döden. Dagligen släpps också människor från fängelserna”.

I de hälsningstelegram VPK sände till de kongresser som Etiopiens Förenade Arbetarparti, den styrande militärdiktaturens parti, höll 1982 och 1984, hette det att ”Vårt parti har med stort intresse och sympati följt era strävanden att utveckla det etiopiska samhället i socialistisk riktning”.

Bertil Måbrink m fl ledande VPK-are besökte Etiopien i mitten av 1980-talet, där de framförde sina förhoppningar om en ”stor seger för de progressiva krafterna i hela området”. Ännu under riksdagsåret 1984-85 tillbakavisade VPK i en partimotion påståenden om att den etiopiska regeringens ”strid med oppositionella grupperingar i Eritrea och Tigre” skulle vara ”huvudorsaken till [svält] -katastrofen”. I stället menade man att detta ”bör ses som ett led i den kampanj som drivits av mot Etiopien fientliga krafter alltsedan revolutionen 1974”.

Men så sprang verkligheten i kapp Vänsterpartiet, och i en partimotion i riksdagen 1990-91 skrev man om Etiopien, att ”rimligen borde demokratikraven snart slå igenom även i detta land”…
Slutligen regimerna i Östeuropa. Minst utvecklade har förbindelserna med Jugoslavien varit. I telegram stödde man Jugoslaviens Kommunistiska Förbunds inställning när det gällde socialistisk självförvaltning, principen om icke-inblandning i andra kommunistpartiers angelägenheter, samt landets roll i den alliansfria rörelsen.

Men med tanke på Vänsterpartiets nuvarande hängivenhet för ”socialistisk marknadsekonomi”, är det förvånande att det aldrig förekom några resor till den socialistiska marknadsekonomins förlovade land, Jugoslavien. Desto hjärtligare var förbindelserna med Bulgarien.

Med anledning av Bulgariens Kommunistiska Partis 90-årsjubileum 1981, sände VPK ett telegram som hyllade ”den store Georgi Dimitrov” – Stalins lydiga redskap som Kominterns generalsekreterare 1935-43 – en ”framstående [‘outstanding’] revolutionär personlighet”, och det bulgariska kommunistpartiet, som ”i dag står inför det komplicerade problemet att utveckla och stärka socialismen i Bulgarien. Stora framsteg har uppnåtts sedan er revolution segrade”.

En VPK-delegation besökte Bulgarien 1984:

”Man måste nog säga att delegationen fick ett gott intryck. God planering, systematiskt, hårt och målmedvetet arbete har gett en god försörjning som resultat. Naturmiljöskyddet är välutvecklat och man arbetar metodiskt”, rapporterade Per Franke i VPK-information. Men efter 1989 års revolutioner i Östeuropa slutade VPK så tvärt att hylla ”den store Georgi Dimitrov”…

I gengäld var Tjeckoslovakien en källa till oro. Invasionen 1968 ledde till en gemensam protest från VPK-ledningen och den tjeckoslovakiska ambassaden i Stockholm. Gruppen kring Norrskensflamman stödde dock invasionen, vilket kom att lägga grunden till APK:s utbrytning nio år senare.

Men som alltid förde VPK en vacklande, reformistisk, politik. Man besökte båda de XIV:e kongresser som det tjeckoslovakiska kommunistpartiet organiserade; först genomfördes en underjordisk 1968, sedan gjordes den om i en laglig och regimkontrollerad form 1971. VPK fortsatte dock att fördöma Husakregimen, men samtidigt avslogs alla motioner till partikongresserna om att stödja Charta 77. Under 1980-talet skedde dock uttalanden från VPK-ledningen, där man protesterade emot förföljelserna av Charta 77.

Lindkvist har bara registrerat ett VPK-besök på en tjeckoslovakisk partikongress, nämligen 1986. Enligt uppgift från det tjeckoslovakiska kommunistpartiet 1987, förklarades det att ”TKP upprätthåller regelbundna kontakter med VPK i Sverige”, l september 1990 framförde TKP en invit till Vänsterpartiet om samarbete, men det har inte utvecklats från svenska sida.

Det är väl föga underligt. I en intervju i Dagens Nyheter 1989 hade Lars Werner förklarat, att VPK inte haft några som helst kontakter med det tjeckoslovakiska kommunistpartiet sedan 1968…

Polen har varit ett lika knepigt fall för VPK. 1980 framförde VPK sina ”hjärtligaste hälsningar till vårt polska broderparti och delegaterna vid partiets åttonde kongress”. Meddelandet avslutades med hälsningen ”För vänskap mellan Polens Förenade Arbetarparti och Vänsterpartiet Kommunisterna!”

När det polska kommunistpartiet året efter höll en extrakongress, skickade VPK ett telegram, som bl a uttryckte ”vår förhoppning att de vänskapliga relationerna mellan våra partier liksom mellan våra länder skall utvecklas ytterligare i framtiden”. Detta var dock i ett läge, då relationerna var ansträngda mellan den sovjetiska regimen och Polen. I ett riksdagsanförande 1980-81, förklarade Lars Werner att det ”pågår en omfattande demokratisk och socialistisk förnyelseprocess i vårt grannland Polen. Vi kämpar själva i vårt parti för en socialistisk demokrati, och vi ser naturligtvis med stor sympati på utvecklingen i Polen”.

Före kuppen i december 1981 ansåg VPK att Polens Förenade Arbetarparti hade ”demokratiserats och förnyat sin ledning och politik”. Statskuppen blev ett allvarligt bakslag för VPK:s reformistiska politik. När Bo Hammar 1982 utgav en skrift om Polen, lade han i den huvudansvaret för kuppen på ”de krafter som under hela efterkrigstiden lett Polen, i första hand Polens Förenade Arbetarparti”. I en partimotion i riksdagen 1989-90 förklarade VPK:

”Strejkerna sommaren 1980 och Solidaritets framväxt blev början till slutet för enpartiregimen. Det militära maktövertagandet den 13 december 1981 kunde bara tillfälligt stoppa utvecklingen mot demokrati”.

När den ungerska revolutionen krossades 1956, stödde SKP denna. VPK omvärderade aldrig den ståndpunkten, vilket gjorde förhållandet till det ungerska kommunistpartiet avsevärt mycket hjärtligare än till de tjeckoslovakiska och polska partierna.

”VPK framför sina varma hälsningar till Ungerns Socialistiska Arbetarparti… Länge leve vänskapen mellan USAP och VPK”, hette det i VPK:s hälsning till det ungerska kommunistpartiets tolfte kongress 1980. En ungersk delegation, inbjuden av VPK, kom till Sverige 1983. Enligt Ny Dag konstaterades stor åsiktsgemenskap mellan de två broderpartierna. Det skedde sedan ett otal resor till Ungern, men enligt Lindkvist mest till olika samhällsvetenskapliga konferenser. Men när stalinistregimerna började att falla som käglor, tvekade inte Bertil Måbrink för ett ögonblick att i TV den 9 augusti 1989 skjuta sitt broderparti i ryggen:

”Jag är inte alls förvånad över att kommunistpartierna i Ungern och Polen lidit nederlag i de val som hållits. Vem vill ge förtroende åt makthavare som på ett så groteskt sätt tillämpat socialismen?”

Dock återgick man till en mera försiktigt positiv syn i en partimotion under riksdagsåret 1989-90:

”I Ungern har demokratiseringsprocessen pågått sedan länge och har haft ett lugnt och fredligt tempo. Redan under Janos Kadars ledning introducerades viktiga reformer och Ungern intog en alltmer självständig hållning i förhållande till Sovjetunionen”. Några förbindelser med det gamla stalinistpartiet har dock Vänsterpartiet inte haft. Relationerna med SED i Östtyskland lär ha varit relativt frostiga. Möten mellan partierna har ofta börjat med, att SED-representanterna har tillrättavisat VPK. Grälen ska oftast ha handlat om olika välkända dissidenter, som Rudolf Bahro, Wolf Biermann och Robert Havemann. Dock normaliserades tydligen förbindelserna i mitten av 1980-talet. Enligt Ny Dag från 1985 sammanträffade Lars Werner i Berlin med Hermann Axen, politbyråmedlem i SED, varvid de ”diskuterade åtgärder för vidareutveckling av förbindelserna mellan de båda partierna”. Enligt vad SED sa officiellt, var dock förbindelserna mellan SED och VPK utmärkta – men det ska man självklart inte lita på.

Störst uppmärksamhet fick VPK, när man deltog i firandet av DDR:s 40-årsjubileum, kort innan att det Honeckerregimen föll.

”Kamrat Erich Honecker. Inför denna 40-årsdag önskar vi kamraterna i SED och medborgarna i DDR stor framgång i socialismens byggande. Med kommunistisk hälsning”, var det budskap som VPK framförde.

Arbetaren 4/90 intervjuades Bertil Måbrink om varför han var närvarande vid jubileet. Efter mycket slingrande och förnekande, avslutande han intervjun med att säga, att:

”Jag kan hålla med om att så här efteråt när vi har alla fakta om bristande demokrati och korruption i DDR att det inte var så lyckat kanske. Det var inte bra. Men östtyskarna själva har ju varit okunniga om detta. Det är lätt att vara efterklok.”

VPK-information angav dock Måbrink som skäl till deltagandet, att den östtyska oppositionen (!) ville att VPK skulle bibehålla kontakten med SED och DDR.

Det parti som VPK länge hade de allra bästa förbindelserna med, men som också blev de mest kontroversiella, var med Rumäniens Kommunistiska Parti. Redan sommaren 1971 besökte C-H Hermansson, Lars Werner och Eivor Marklund Bukarest. Hermansson talade på ett stort möte ihop med Ceaucescu, och de gjorde gemensamma uttalanden om oberoende och icke-inblandning för de olika kommunistiska partierna.

Medan de östeuropeiska stalinistpartierna under de närmaste åren efter partisprängningen 1977 gynnande APK, var reaktionen från det rumänska partiet den rakt motsatta. Man inbjöd Bo Hammar till Rumänien, som där hade ett långt samtal med Ceaucescu, vilket resulterade i ett rumänskt uttalande om stöd till VPK mot utbrytarna. Enligt VPK-information hade samtalen ”bekräftat de förbättrade förbindelserna mellan de två partierna” och att de hävdat sin ”gemensamma vilja att vidareutveckla och fördjupa de vänskapliga och solidariska förbindelserna mellan det rumänska kommunistpartiet och VPK i Sverige”.

På VPK:s kongress 1978 gjorde den rumänske delegaten ett uttalande på ungefär samma tema. Werner och Hammar besökte åter igen Rumänien 1981. Efter ett sammanträde med Ceaucescu utfärdades en presskommuniké, där det förklarades att ”båda parter uttryckte sin tillfredsställelse över vänskapen och det goda samarbetet mellan Rumäniens Kommunistiska Parti och Vänsterpartiet Kommunisterna och sin beslutsamhet att utveckla kontakterna och solidariteten”.

Även vid VPK:s kongress 1981 fanns det en representant från Rumänien, som där framhöll vänskapen och det goda samarbetet med VPK. När Ceaucescu fyllde 65 år 1983, skickade Werner personligen sina ”varma gratulationer”, med förhoppningen om ”ännu många års framgångsrik verksamhet för dessa stora målsättningar (avspänning, nedrustning och fred)”.

1984 besökte Hammar och Måbrink Bukarest. I en kommuniké, publicerad i den rumänska partitidningen Scinteia, underströks det att relationerna mellan de båda partierna ”präglas av vänskap, solidaritet och samarbete. Båda parter uttryckte sin önskan att utveckla dessa förbindelser till ömsesidig fördel för de båda partierna, länderna och folken”.

Från 1987 försämrades dock relationerna mellan VPK och RKP. Anledningen till detta var det i massmedia mycket omtalade fallet Stoican. En svensk kvinna, gift med en rumänsk man, protesterade mot att de rumänska myndigheterna inte tillät att hennes make och dotter fick resa till Sverige. VPK-ledningen kände sig uppenbarligen besvärad av trycket från allmänheten, för man instämde i protestkören.

Från oktober 1988 protesterade man också emot diskrimineringen av den ungerska minoriteten i Rumänien. När stalinistregimerna började falla i Östeuropa, skärptes VPK:s ton emot Ceaucescudiktaturen också drastiskt. I en riksdagsmotion 1989-90 förklarades det, att Rumänien utvecklades i ”totalitär riktning”. I november 1989 förklarade Bertil Måbrink i riksdagen, att ”även denna groteska samhällsstruktur och dess härskare kommer att smulas sönder av ett folkligt uppror”.

I slutet av 1989 fördömde så Lars Werner ”Ceaucescus våldsregemente”, varvid han kallade regimen ett ”rent kejsarvansinne”.

Men ännu när Rumäniens Kommunistiska Partis genomförde sin kongress i november 1989, skickade VPK ett hälsningstelegram. Året efter försökte partisekreteraren Kenneth Kvist förklara det hela med, att hälsningen inte riktades till partiet, utan till kongressombuden.

Formuleringen – ”Vi välkomnar den stora omvandling som pågår i många socialistiska länder. Glasnost och perestrojka öppnar perspektiv för socialismens förnyelse” – skulle enligt Kvist ses som en skarp kritik av den rumänska regimen. Måbrink försvarade kontakterna med att, andra partier gjort samma bedömning som VPK, nämligen ”att man delvis var medveten om detta (bl a övergrepp på de demokratiska fri- och rättigheterna), men såg genom fingrarna bara därför att Ceaucescu hårdnackat vägrade underordna sig Moskva”.

Sovjetunionen slutligen. Relationerna med det sovjetiska partiet var rätt svala, efter det att APK brutit sig loss. På 1978 års VPK-kongress prisade den sovjetiske delegaten vänskapen och solidariteten ”mellan de svenska och sovjetiska kommunisterna”; en lagom neutral formulering, som kunde omfatta både VPK och APK. Relationerna irriterades också av att VPK kritiserat Sovjetunionen för dess invasion av Afghanistan och för den grundstötta sovjetiska ubåten U 137.

VPK kritiserade också 1985 utplaceringen av sovjetiska kärnvapenbärande SS20-missiler i Östeuropa. I gengäld kritiserade det sovjetiska kommunistpartiet VPK 1981 för dess agerande i Polen, varvid VPK svarade med att man oroades ”över vissa uttalanden i Polens socialistiska grannländer och där oroväckande paralleller har dragits med utvecklingen i Tjeckoslovakien 1968”.

VPK sände också 1981 och 1983 ”kamratliga” hälsningar till SUKP – enligt den nu gällande vänsterpartistiska tolkningsmodellen, så innebar detta en markering om att man bara hade ”diplomatiska” förbindelser med det sovjetiska partiet och inget mera.

Fast problemet är ju, att ingen annan än vänsterpartister uppfattar saken på det sättet… Detta innebar dock inte ett stopp för resandet. När Brezjnev dog 1982 gjorde Werner ett officiellt uttalande, där han framhöll hans insatser för fred och avspänning. Vid Andropovs död förklarade Werner, att det var en ”stor förlust för Sovjetunionen och dess kommunistiska parti”, eftersom han introducerat ”en rad viktiga och nödvändiga reformer”.

Man deltog även vid begravningarna av de båda ledarna. När Sovjetunionen firade sitt 60-årsjubileum i november 1982 fanns VPK på plats; olika studiedelegationer besökte Sovjetunionen vid två tillfällen på hösten 1983, en gång i juni 1984 och en gång 1985; Lars Werner träffade SUKP på senhösten 1984; en fem personer stark miljödelegation åkte 1986; och samma år åkte partisekreteraren till en ”vetenskaplig konferens” i Moskva. Tala om ”diplomatiska förbindelser”!

Anledningen till att VPK och SUKP fortsatte att upprätthålla ”kamratliga” förbindelser med varandra, visade sig delvis bero på pragmatiska orsaker. Sovjetunionen använde sig nämligen av VPK som förmedlare, när man ville komma i kontakt med viktiga svenska socialdemokrater eller andra intressanta personer. Men paradoxalt nog innebar Gorbatjovs makttillträde, att intresset för VPK från sovjetisk sida nästan helt försvann. Ville man ha kontakt med SAP, ja, då gick man direkt till källan och inte via VPK!

Sammanfattningsvis kan man konstatera, att VPK:s relationer med broderpartierna inte har präglats av några djuplodande ideologiska och principiella överväganden, utan i stället av pragmatism och opportunism. När den allmänna opinionen har kritiserat olika företeelser, t ex invasionen av Tjeckoslovakien, militärkuppen i Polen eller Stoicanfallet i Rumänien, har VPK slutit upp bakom kritikerna.

Men när det hela har lugnat ner sig, har VPK försökt normalisera förbindelserna igen. När det gäller en rad länder, som Bulgarien, Ungern, Kina och Nordkorea, har VPK aldrig framfört någon kritik emot dem, utan tvärtom har man slösat med smickret när man beskrivit deras ledare. Detta trots att samhällssystemen i dessa länder inte kvalitativt har skiljt sig åt från de i Tjeckoslovakien och Polen. Först efter det att stalinistregimerna i Östeuropa slutgiltigt fallit, har VPK uttalat sitt totala fördömande av dem. Mindre hänsynsfulla personer skulle naturligtvis kalla detta ”hyckleri”…

På 1990 års kongress nollställde Vänsterpartiet sina internationella förbindelser. Eller som Lars Werner uttryckte det i sitt tal:

”Vi har inte några broderpartier, vi har inte några speciella förbindelser med något parti, vi har inte några särskilda band till andra partier – Kominterntraditionen är död och begraven”.

Detta har avspeglats tydligt i den debatt som förts inom partiet. Det principiella fel man anser att man gjorde, var inte att man hade förbindelser med stalinistpartierna, utan att man hade utländska förbindelser över huvud taget, i synnerhet då medlemskapet i en international. Eftersom det är Lenin som förknippas med internationalismen och inte Stalin, är det ”leninismen” som man kräver att Vänsterpartiet ska göra sig av med. Därför försöker Vänsterpartiet just nu framställa sig som ett genompräktigt, helyllesvenskt, genomreformistiskt parti. I det nya partiprogrammet står det: ”Vår politik kan inte byggas på dogmer och beroende av utländska partier”.

Däremot vill man förbättra FN, ESK (Europeiska säkerhetskonferensen). Europarådet och Nordiska rådet. Självklart finns det inte ett ord om behovet av en stark socialistisk arbetarintemational – däremot faktiskt att ”internationellt fackligt samarbete blir allt viktigare i vår tid”! Nåja, helt isolerat har Vänsterpartiet inte varit. Man har haft kontakt med Socialistisk Folkeparti i Danmark, Sosialistisk Venstreparti i Norge, Vänsterförbundet i Finland och det franska kommunistpartiet.

Vänsterpartiet har dock valt att ligga lågt, när det gäller Östeuropa. De enda gamla stalinistpartier man har haft kontakt med är PDS i Tyskland och de f d kommunistpartierna i Baltikum. Detta trots att även de andra öststatspartierna i regel har döpt om sig till ”socialdemokrater”, att de oftast för samma politik som Vänsterpartiet, samt att de har varit intresserade av att återuppta förbindelserna. Man ska dock inte utesluta att Vänsterpartiet i framtiden återknyter förbindelserna med åtskilliga av de forna broderpartierna, om det politiska klimatet i Sverige skulle tolerera detta.

För Vänsterpartiet är, precis som tidigare, ett opportunistiskt parti – och det liket är med all säkerhet det sista man kommer att kasta ut ur garderoben… Men det intressantaste med rapporten är egentligen inte alla fakta om hur vänsterpartisterna åkt skytteltrafik till Östeuropa, för det hade ju alla ändå ett visst hum om. Den är nämligen ett skolexempel på hur ett reformistiskt-opportunistiskt parti resonerar och agerar.

Det visar hur det går, när ideologi och principer ersätts med diverse kortsiktiga manövrer och genvägar. Hur det går, när man medvetet ljuger eller döljer fakta. Hur det går, när man väljer att försöka reformera klassamhället genom ruttna kompromisser, i stället för att störta det. Tyvärr uppfattar väl knappast någon vänsterpartist rapporten på här sättet, utan enbart som ett bevis på att man ”slutligen” rensat ut alla lik ur garderoben.

Så här långt skulle man dock ändå vara fullt beredd att avge ett positivt omdöme om vänsterpartirapporten. Förvisso finns det invändningar mot både det ena och det andra. Men det är ju trots allt uppenbart, att arbetsgruppen eftersträvat att göra en intellektuellt hederlig produkt.

Men så kommer man till Sven-Eric Liedmans ”ovetenskapliga efterskrift” i rapporten. Liedman är professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Enligt egen uppgift, har han aldrig varit medlem i VPK, utan bara varit sympatisör. Trots detta, är hans korta efterskrift den del av rapporten, som mest inriktat sig på att diskutera de ideologiska frågor, som legat all grund för Vänsterpartiet.

Få har väl betytt så mycket för spridningen av Karl Måne och Friedrich Engels verk i Sverige som Liedman. Ännu år 1987, i boken Positivism och marxism, förklarade Liedman, att det ”talades ganska mycket om ‘marxismens kris’ på 1890-talet och kring 1900; bland dem som nyttjade uttrycket märks Georgij Plechanov och Georges Sorel. På 1920-talet blev uttrycket åter populärt -liksom på 50-talet, och 70-talet.” Men Berlinmurens fall har fatt även denne lärde idéhistoriker att i praktiken döma ut marxismen fullständigt. Den ryska revolutionen genomfördes i ett perspektiv av att den behövde spridas till den omgivande världen, för att den skulle kunna överleva; detta var en allmänt vedertagen uppfattning under Kommunistiska Internationalens första år.

”Den proletära internationalismen kräver för det första, att de intressen, som knyts till den proletära kampen i ett enskilt land, ska underordna sig de intressen, som knyts till kampen i världsmåttstock; för det andra kräver den, att de nationer, som hemfört segern över bourgeoisien, ska ha förmåga och vilja att frambringa de största nationella offer för att störta det internationella kapitalet”, förklarade Lenin 1920.

Men 1924 framlade Stalin sin teori om ”socialism i ett land”. Enligt den var Sovjetunionen tvärtom fullt kapabel att uppnå det socialistiska stadiet helt på egen hand, bara man uppvisade lite god vilja. Men det stannade inte vid detta.

”En internationalist är utan förbehåll, utan tvekan, utan villkor, beredd till att beskydda Sovjetunionen”, förklarade Stalin 1927. Sovjetunionens och det sovjetiska kommunistpartiets behov förklarades vara överordnade allt annat. Den som inte ställde upp på detta, stöttes ut ur Komintern. Men medan SKP/ VPK/Vänsterpartiets praktiska arbete konstant utvecklades i pragmatisk-reformistisk riktning, fortsatte man på det teoretiska planet att tämligen okritiskt släpa med sig ”socialismen i ett land” och andra av Stalin, Chrusjtjev, och Brezjnev, konstruerade dogmer. Detta är en av de viktigaste orsakerna till att Vänsterpartiet Kommunisterna bibehöll förbindelserna med partierna i Östeuropa ända fram till det bittra slutet.

Som Liedman förklarar, ansågs det nämligen inom VPK som en självklarhet, ”att den ryska revolutionen var en oåterkallelig händelse. Vad som än skulle ske, skulle Sovjet fortsätta att vara ett postrevolutionärt samhälle. Tolkat i traditionellt marxistiska termer skulle det dessutom representera ett högre stadium… Sovjetunionens fall innebär här det definitiva slutet på denna föreställningsvärld. Revolutionen kunde inte bara leda till ett uselt och omänskligt samhälle; den kunde också göras om intet. Den ‘reellt existerande socialismen’ kunde upphävas”.

Vänsterpartiet skulle nu alltså vara berett att kasta teorin om socialism i ett land, och över huvud taget hela den dogmatiska, mekaniska och stalinistiska form av marxism, som kvarlevt inom partiet ännu in i våra dagar, över bord – det låter onekligen lovande! Men detta utslag av klarsynthet blev uppenbarligen för mycket för Liedman, för i stället drar han följande slutsats:

”Det innebär… att hela kategorin ‘socialistiskt samhälle’… måste överges [!] …Man kan och bör ha ideal, man kan och bör ha riktvisare för sin dagspolitik. Men man måste uppge alla tankar på ett samhälle där ens egna idéer tränger ut [?!] alla andras eller åtminstone förhindrar att de andras idéer kan förverkligas [?!]”.

Fortfarande ”tror” Liedman, att det finns klassmässiga konflikter i Sverige:

”Men det betyder inte att lösningen av konflikter skulle kunna ligga i den ‘öppna och skoningslösa striden’ som Marx, Engels, Lenin osv menade”.

Liedman går rent av så långt, att han kräver att alla ”krigiska metaforer”, som ”strid” och ”kamp”, ska rensas ut ur partiets språkbruk:

”Menar partiet allvar med sin bekännelse till de demokratiska spelreglerna skorrar talet om skoningslös strid illa. Då gäller att genom goda och övertygande argument vinna folk på sin sida. Man kan inte tala som om man ständigt var inlåten i en envig på liv och död och samtidigt delta i förutsättningslösa förhandlingar.”

Vänsterpartiet – det enda parti i Sverige, som inte kämpar för något! Marx då? Jodå, Liedman anser att mycket av det han sagt om ”kapitalismens klasskaraktär, om tendenserna till monopol etc… fortfarande är giltigt.”

Fast det skulle ”behövas nya marxska analyser av det sena 1900-talets kapitalism, inspirerad av hans materialism men helt obunden av hans resultat och hans framtidsprognoser.”

Men när det gäller det viktigaste hos Marx, hans revolutionära åskådning, ”finns i dag ingenting att hämta hos Marx; varje klokt vänsterparti måste inse detta. Redan ryska revolutionen kunde förenas med Marx förutsägelser enbart genom Lenins hårdhänta retuschering; och det förhållandet att sedan denna revolution inte blev startsignalen för en världsrevolution kunde tvångsanknytas till den marxska föreställningsvärlden bara i och med Stalins gravt omarxistiska tes om ‘revolutionen i ett land’.”

Nu är dock Liedmans braskande upptäckter inte nya. Liknande fördömanden utstötte olika reformister och bakåtsträvare över den ryska revolutionen. Han nyupptäcker Eduard Bernstein, som 1899 utdömde allt revolutionärt inom den socialistiska ideologin och i stället proklamerade att ”rörelsen är allt, målet intet”.

Ja, Liedman tom hamnar på samma nivå som de vid sekelskiftet verksamma ultrareformistiska brittiska fabianerna. De var lika hängivna motståndare till allt vad kamp hette, som de var övertygade om det riktiga i att ”genom goda och övertygande argument vinna folk på sin sida.”
Lars-Arne Norberg var den på Vänsterpartiets kongress i januari 1993, som föredrog rapporten. Efteråt har han förklarat, att det var Liedmans avsnitt som han förväntade sig mest rabalder om. Men tvärtom visade det sig, att responsen för just det var helt översvallande bland kongressdeltagarna.

Redan i sitt inledningstal prisade Lars Werner det, och när det var Gudrun Schymans tur att tala, beskrev hon Liedmans bidrag i närmast lyriska ordalag. Detta dock är inte fullt så märkligt, som Norborg upplevde det. Omvälvningarna i Östeuropa pulvriserade inte bara Berlinmuren, utan också alla de illusioner och fördomar, som VPK byggt upp under årens lopp.

Under de följande tre åren har de villrådiga och övergivna vänsterpartisterna känt ett starkt psykologiskt behov av att ha dem ersatta med nya illusioner. Liedmans inlägg, som upphöjer Vänsterpartiets hittillsvarande praktik till högsta teoretiska visdom, var förmodligen den bästa julklapp partiet kunde tänka sig. Aldrig förr har så få sidor, innehållande så mycket tvivelaktigt, fått ett sådant entusiastiskt mottagande…

John Andersson

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1993

Vad är UCK?

Del 6 av 6 i serien Kosovo

Nationella befrielsekämpar eller terrorister?

Den gerilla som för första gången visade sig öppet i november 1997 liknade inte en gerilla i den skepnad vi är vana att se den. Medlemmarna var klädda i dyra schweizisk-tillverkade uniformer och välförsedda med Kalashnikovs. De deklarerade att den pacifistiska kampen som letts av Ibraim Rugova nått vägs ände. Albanernas självständiga institutioner i Kosovo gav visserligen ett visst mått av grundläggande samhällsservice, men betalades med en extra skatt och innebar i praktiken att det apartheidliknande systemet som införts i delstaten vid kuppen 1989 rättfärdigades. Det var dags att ta till vapen. UCK, Ushtria Clirimtare ‘ Kosov’s, Kosovos befrielsearm, fick inget omedelbart gensvar. När Belgrad bestämde sig för att ta itu med de kriminella terroristerna i februari 1998 beräknas deras antal har uppgått till några hundra. Belgrad stod inför ett val: skulle man sätta in en specialutbildad antigerillastyrka, och på så vis riskera att tillmäta UCK större betydelse än vad de verkligen hade, eller skulle en liten effektiv reguljär trupp sättas in?

Valet föll på det senare alternativet, vilket visade sig vara en politisk blunder av stora mått. Istället för en effektiv aktion som träffade gerillan använde sig den jugoslaviska armn av den brända jordens taktik, attacker med alla till buds stående medel. Anfallet mot Jasharifamiljens egendom i Perkaz tog exempelvis 48 timmar. För att döda 10 män i vapen krävdes 40 civila offer, inklusive kvinnor och barn.UCK led nederlag efter nederlag under februari och mars, men bilderna på slakten kablades ut över hela världen. På några månader hundrafaldigades antalet stridande, styrkan växte från kanske 300 till 30 000. Tillströmningen kom både från unga albaner som återvände från landsflykt och från Kosovos albanska befolkning – Jasharis hade bara varit enkla bönder och till stor del bestod UCK av bönder som med vapen i hand skyddade sig, sina byar och sina gårdar mot den jugoslaviska armén och framförallt polisen.

Folket i vapen

Det fanns ett stort inslag av folket i vapen, väpnat självförsvar, under första halvan av 1998. Vapen fanns det gott om, under krisen i Albanien stormades militärförråden och vapen flödade in över gränsen. FN uppger att UCK lade beslag på så mycket som 200 000 Kalashnikovs av albanskt ursprung. Politiskt fanns i början drömmen om ett Storalbanien som hägrande mål ett Albanien bestående av Albanien, Kosovo och delar av Montenegro och Makedonien. I praktiken sökte man sig dock mot Adem Demacis Kosovos Parlamentariska Parti. Demaci hade suttit 28 år i serbiska fängelser för sina separatistiska aktiviteter. Han såg Rugovas försök att vara resonabel, och på så sätt vinna stöd från väst, som utsiktslösa. Kosovofrågan hade hela tiden ignorerats av väst, det kan till och med sägas att Milosevic gav upp Bosnien i Daytonavtalet mot att han fick behålla Kosovo. Demaci förespråkade gemensam kamp med den serbiska oppositionen mot Milosevic.

Ståndpunkten var problematisk: oppositionen var inte sällan mer chauvinistisk än regeringen i Belgrad, men under 1997 vann den serbisk-albanska dialogen som upprättats med hjälp av Serbiens Helsingforskommitté stort stöd bland antinationalistiska serber. Idén var att ett självständigt Kosovo skulle ingå som en del i en ny federation med Serbien och Montenegro. Federationens namn skulle vara Balkanija. I mitten av 1998 blev det UCKs program, och partiets avdelningar och gerillagrupperna smälte samman. Trots att de kom från mycket olika bakgrunder hade de ett gemensamt: de ansåg att kosovoalbanerna måste lita till sina egna krafter.

Militärt svaga

Militärt har UCK hela tiden varit svagt. Efter februari 1998 hade de ett genuint folkligt stöd, och dessutom gott om handeldvapen, inte bara från Albanien. De köpte också en del av de 75 000 gevär som distribuerats av den jugoslaviska armn till kosovoserberna för att de skulle kunna slå ned ett eventuellt uppror och de bytte till sig vapen mot heroin i Ryssland, mest handeldvapen men även antitankgranater, luftvärnsmissiler och småkalibriga granatkastare.

Utöver det saknades allt: politisk strategi, militär strategi, kunnande, kommandostrukturer, samordning, logistik, fältsjukvård. De enda med militär erfarenhet var polis- och militärbefäl som avskedats ur de jugoslaviska styrkorna i början av 90-talet.De offensiva attackerna riktades i första hand mot den serbiska polisen, i andra hand mot albanska kollaboratörer. Den serbiska militären lämnades till stor del i fred, och den acceptansen var länge ömsesidig. UCK uppger också att de aldrig attackerat civila serber. Det lilla antalet attacker av det slaget som trots allt förekommit kan mycket väl ha utförts av enskilda eller grupper av albaner som inte är knutna till gerillan.

Strategin var alltså från början i stort sett terroristisk: attacker på polispatruller och polisstationer. Då det kom till öppen strid visade sig UCK:s svaghet tydligt: man utförde hellre heroiska frontalattacker och försvarade vägspärrar än utnyttjade sin rörlighet. Det lilla artilleri man hade fick inte understöd av handeldvapen, befälhavarna konkurrerade inte sällan med varandra.

UCK tog kontroll över stora landområden, men de var glest befolkade. Det enda försök som gjordes att inta en större stad, Orahovac, misslyckades kapitalt på grund av brister i planeringen och disciplinen. Gerillan finansieras genom en treprocentig skatt på kosovoalbaner som lever och arbetar utomlands. Dessutom får de stora frivilliga bidrag: vid ett enda tillfälle i år samlades så mycket som sju miljoner dollar in i Schweiz. Dock verkar den viktigaste inkomstkällan vara handel med heroin. Narkotikan tillverkas i länderna kring Svarta havet och exporteras till Europa, och i viss utsträckning USA, genom balkan.

Enligt Interpol 1997 hade kosovoalbaner kontroll över den största delen av heroinhandeln i Schweiz, Österrike, Belgien, Tyskland, Ungern, Tjeckien, Norge och Sverige. Även andra albaner är inblandade, fattigdomen bereder en god jordmån för såväl konsumenter som kurirer. Heroin är billigare än öl, och att smuggla ett kilo över gränsen till Grekland ger en makedonsk alban motsvarande nio genomsnittliga årslöner, en alban från Albanien mer än 30. Genom Balkan slussas varje år knark för 400 miljarder dollar enligt Interpol. Parisbaserade Geopolitical Drug Watch uppger att UCK i mindre utsträckning själva exporterar droger; dels till Ryssland för att byta till sig vapen, dels till Västeuropa för att sälja. De stora pengarna får man in genom att beskatta de drogkarteller som fanns redan innan kriget. UCK är inte ensamma i området om att blanda droger och politik i. En annan stor aktör på heroin- och haschmarknaden är enligt Drug Watch Zeljko Raznatovic, alias Arkan, ökänd serbisk milisledare och krigsförbrytare. Pengar från heroinhandeln spelar stor roll för att finansiera både serbisk lobby i väst och politiker i Belgrad. Efter attacken på Orahovac slog den Jugoslaviska armn till brutalt mot UCK. Byar förstördes, framför allt för att skapa en buffertzon mot vapenflödet och träningslägren i Albanien, och 100 000 kosovoalbaner tvingades på flykten. Gerillan led avgörande nederlag men räddades än en gång av serbernas brutalitet.

Trycket från väst

Den nya flyktingvågen väckte västmakternas intresse. Från att ha varit minst sagt skeptisk till UCK James Jolly på USAs utrikesdepartement kallade Jugoslaviska armns aktioner mot gerillan lagliga och legitima och tämligen likgiltiga till albanernas lidande övergick NATO till att hotaMilocevic med bombningar, och på så sätt uppnåddes en vapenvila, övervakad av OSSE. UCK utnyttjade respiten till att organisera sina styrkor. Under sommaren 1998 skapades den nuvarande strukturen: kommandot lades hos en generalstab, och styrkorna delades in i sju operativa zoner. Generalstaben har 16 kända medlemmar, som var och en har ett speciellt ansvarsområde. Den mest inflytelserika är, enligt den amerikanska militärtidskriften Jane«s Intelligence Review, Hashim Thaci, chef för det politiska direktoratet. Det operativa direktoratet är svagt, och det är okänt vem som leder det. Det gör att befälhavarna för de sju operativa zonerna fortfarande handlar ganska självständigt, även om samordning och disciplin blivit starkare. En utbildning på mellan fyra och sex veckor har införts, där före detta officerare i jugoslaviska armn lär ut taktik, logistik och människorätt, men en så kort utbildning gör antagligen mer för moralen än för kunskapsnivån. Med den OSSE-övervakade vapenvilan följde ett förslag om uppgörelse med serberna. Avtalet avvisades som inte ens värt att diskutera av UCK. I Rambouillet lades ett nytt förslag fram med större självstyre, Natoskydd för den albanska befolkningen och där gerillans styrkor skulle ställas under Natokommando. Också det avvisades av UCK, speciellt av Demaci som kallade det en kapitulation i utbyte mot illusioner och tomma löften.

Trycket på UCK att acceptera avtalet blev dock hårt, och till slut segrade den mer västvänliga linjen. Demaci avgick ur ledningen. Stödet från Nato hade ett mycket bestämt villkor: UCK fick inte på egen hand dra nytta av Natos aktioner. Frågan är om den överhuvudtaget skulle kunnat göra det. Inte ens med de nuvarande flygbombningarna från Natos sida vinner gerillan några större segrar över den serbiska armn, snarare har den tryckts tillbaka ytterligare. Stöd från väst har varit den viktigaste ingrediensen i UCKs strategi, åtminstone sedan tidigt i höstas. Delar av kärnan i UCK har rötter som går tillbaka till det stalinistiskt influerade motståndet i Kosovo på 80-talet, på den tiden med starka band till diktaturen i Albanien. Idag är man mycket långt från någon sorts kommunistisk ståndpunkt, UCKs representant i Sverige, skriver i ett pressmeddelande daterat 23 april i år att ingen del av gerillan kan kallas röd. Den är helt inriktad på samarbete med väst och målet är att skapa ett fritt demokratiskt Kosovo.

Gerillan säger sig vara opolitisk, men det är mycket tveksamt. Den 16 oktober antogs en politisk deklaration (nummer 14) som bland annat innehåller detta: UCK utropar sig som den som ska föra de internationella förhandlingarna för albanernas räkning, vilket de senare fick. Ingen ska få inta en ledande ställning utan generalstabens godkännande. Alla politiska krafter ska sluta bilda små obetydliga grupper och istället delta i upprättande av lagliga institutioner i Kosova under Demaci.

Media ska informera korrekt och snabbt och arbeta för landets frigörelse, Informationsdirektoratet kommer att visa både inhemsk och utländsk media UCKs hjältemodiga kamp och serbernas förstörelse och massakrer. UCK uppmanar alla partier i Albanien att bilägga sina åsiktsskillnader. UCK begär nationell enighet på det politiska, nationella, professionella, materiella, sociala och moraliska planet. UCK erbjuder sitt stöd till Natos arbete för att upprätta fred, frihet och demokrati över allt där så behövs. Det är ett kort program, nio punkter, men den logiska följden är snarare uppkomsten av en diktatur än en demokratisk utveckling, speciellt givet att det från första början var en del av gerillans verksamhet att överfalla och döda de albaner som samarbetade med serberna eller den jugoslaviska statens institutioner.

Resultatet av Natos bombningar kan i praktiken komma att bli först en folkfördrivning och sedan en narkodollarfinansierad diktatur i Pristina.

Jörgen Hassler

Artikelförfattaren är journalist på veckotidningen Internationalen

Källor:
What is the KLA? Green Left Weekly 21 april 1999
KLA linked to enormous heroine trade.
San Fransico Chronicle 5 maj 1999
The KLA: braced to defend and control.
Janes Intelligence Review april 1999
KLA political declarations 8,9 och 14-20
Geopolitical Drug Report 1997 och 1998

Från tidskriften Röda Rummet 2/1999.

Kosovoalbanerna – ett folk utan stat

Del 1 av 6 i serien Kosovo

År 1913 beslöt dåtidens stormakter att dela Albanien. Nästan halva landet (regionen Kosovo) införlivades med Serbien. Det är den historiska bakgrunden till dagens konflikt mellan de västliga stormakterna och Serbien. Återigen har det albanska folket hamnat i skottlinjen mellan den serbiska nationalismen och de imperialistiska stormakterna. Serbiska nationalister hävdar att Kosovo alltid och för evigt är en del av den egna nationen. De fastslår att serbiska stammar härskade i regionen ända fram till den turkiska invasionen 1389, då man led sitt historiska nederlag i slaget vid Kosovo-Polje (en serbisk bosättning 18 kilometer väster om Pristina, Kosovos nuvarande huvudstad).

Om vår tids serbiska statsbildning, vars rötter sträcker sig tillbaka till 1800-talet, hävdar en historisk rätt till Kosovo för att feodalherrar med serbiska som modersmål kontrollerade regionen på 1300-talet, i så fall har den albanskspråkiga befolkningen i regionen en än större historisk rätt. Den albanska nationen, som också har sitt ursprung i 1800-talet, är en sammansmältning av människor med dialekter som härstammar från de illyriska stammar som tog västra Balkan i besittning från åtminstone det andra årtusendet före Kristus. Det gamla illyriska kungadömet formades på 300-talet före Kristus och hade sitt säte i Skhoder, i den norra delen av det nuvarande Albanien. år 168 före Kristus erövrades det av det romerska imperiet. När imperiet splittrades 395 efter Kristus kom Illyrien (inklusive dagens Kosovo) att tillfalla Öststrom.Slaviska stammar ( kroater, slovener och serber) bosatte sig i Illyrien på 500- och 600-talen, endast i de södra delarna ( Kosovo och Albanien) kom den ursprungliga illyriska befolkningen att överleva.
Självständiga feodala stater växte fram i området under 1200- och 1300-talen. år 1217 etablerades ett serbiskt furstendöme i dagens Kosovo och under första delen av 1300-talet kom detta furstendöme att annektera hela Kosovo.

Efter serbernas nederlag mot turkarna 1389 återuppstod ett albanskt furstendöme som framgångsrikt motstod alla turkiska erövringsförsök ända fram till 1479. Albanien och Kosovos moderna historia tog sin början 1878, då den Albanska Ligan bildades med ett självständigt albanskt rike som mål. Detta första upprorsförsök slogs brutalt ned av den turkiska armén 1881. Ett antal uppror 1910-12 kulminerade i en självständighetsförklaring och bildandet av en provisorisk regering. En del av det uppnådda schackrades emellertid bort av den tidens stormakter. Vid en konferens i London 1913 med Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern vid förhandlingsbordet kom helt sonika Kosovo att inkorporeras med Serbien. Den serbiska staten hade självt bildats 1878, med Belgrad som huvudstad, i en fredsuppgörelse efter ett krig mellan Ryssland och Turkiet.

Över en halv miljon albaner gav sig av från Kosovo, till Turkiet och annorstädes, för att undslippa det serbiska styret. Det följdes av en serbisk inflyttning. år 1940 hade den serbiska staten tilldelat minst en miljon familjer land i det uppkomna tomrummet. Under andra världskriget var Kosovo en del av ett Storalbanien under italiensk kontroll, medan det serbdominerade kungadömet Jugoslavien ockuperades av Nazityskland 1941. Albanerna i Kosovo stödde de kommunistledda partisanerna i Albanien och Jugoslavien, som kämpade mot såväl ockupationsmakterna som inhemska reaktionära nationalister. I oktober 1944 befriades Kosovo av de albanska partisanerna, som även kastat ut den italienska ockupationsmakten från sitt eget land.

Titos förräderi

Under kriget hade de albanska kommunisterna, under ledning av Enver Hoxha, och de jugoslaviska kommunisterna, med Josip Broz Tito som ledare, ingått en överenskommelse om att albanerna i Kosovo efter kriget själva skulle få avgöra om de ville tillhöra Albanien eller Serbien. De jugoslaviska kommunisterna inkorporerade dock återigen Kosovo med Serbien, varvid de brutalt slog ned ett albanskt uppror vintern 1944-45. Hoxha har berättat att när han besökte Belgrad 1946 fällde Tito detta yttrande: Kosovo och andra regioner som bebos av albaner tillhör Albanien och vi kommer att återlämna dem till er, men inte just nu för de storserbiska nationalisterna skulle inte acceptera det.

Titos anpassning till den den storserbiska nationalismen fick till effekt att albanerna i Kosovo förnekades sina nationella rättigheter. Det inlemmades som en del av republiken Serbien utan att den lokala befolkningen fick göra sin röst hörd. Den jugoslaviska konstitutionen från 1946 gav inte Kosovo någon form av självstyre. Som en eftergift gentemot de nationella känslorna i Kosovo tillerkände den jugoslaviska regimen det ställningen som autonom provins i den nya konstitution som antogs 1963. Eftergifterna gjorde att Tito drog på sig de serbiska nationalisternas missnöje, men situationen för albanerna förbättrades inte. Många tvingades fortfarande av myndigheterna att emigrera till Turkiet. Kosovo behandlades som en koloni, med en gruvnäring som levererade råvaror till den serbiska industrin.

Genomsnittsinkomsten i Kosovo låg endast på en fjärdedel av den jugoslaviska som helhet. Efter att Kosovo 1968 skakats av allvarliga upprorsungar, tillgavs man en större andel av Jugoslaviens budget. Konstitutionella förändringar 1974 gav sedan Kosovo även rätt att välja sina egna representanter till Jugoslaviens federala politiska organ. Dessa politiska förändringar följdes dock inte av några radikalt förbättrade levnadsvillkor för folkflertalet. År 1981, när stora mobiliseringar bland albanerna krävde att Kosovo skulle tillerkännas status som jugoslavisk delrepublik, uppgick arbetslösheten till 27,5 procent, dubbelt så mycket som det jugoslaviska genomsnittet.

Protester mot det serbiska styret

Protesterna i mars och april 1981, som leddes av studenter från det nya universitetet i Pristina, slogs ner av den serbdominerade jugoslaviska armn till ett pris av mer än 300 människoliv. Dessutom dömdes 7000 unga albaner till långa fängelsestraff. Å r 1986 gick en arbetsgrupp från den serbiska vetenskapsakademin ut med ett upprop där de uppmanade de serbiska myndigheter att ta kontroll över hela den Jugoslaviska federationen. året efter tog Slobodan Milosevic över ledningen för kommunistpartiet i Serbien. Milosevic framställde den serbiska minoriteten i Kosovo som förföljd och sig själv som dess räddare. Det var genom att spela ut det nationalistiska kortet som han lyckades nå de absoluta politiska höjderna. Milosevics mål var att återvinna den kommunistiska byråkratins vikande popularitet genom att slå an chauvinistiska strängar mot kosovoalbanernas krav på större kontroll över sina egna angelägenheter.

I november 1988 utbröt det återigen protester i Pristina, när de serbiska myndigheterna avskedade lokala befattningshavare, inklusive presidenten Azem Villasis som senare också arresterades.Efter en gruvstrejk i februari 1989 införde myndigheterna i Belgrad militärt undantagstillstånd. Tusentals soldater sändes ut för att injaga fruktan hos den albanska befolkningen. 24 demonstranter dödades av de jugoslaviska säkerhetsstyrkorna.

Trakasserier mot kosovoalbaner

5 juli 1990 upphävde det serbiska parlamentet Kosovos ställning som autonom provins, upplöste
dess nationalförsamling och avsatte dess regering. Rilindja, en albanskspråkig daglig nyhetstidning, förbjöds att komma ut. Myndigheterna försökte också förhindra radiosändningar från Albanien över Kosovo. De följande månaderna avskedades 115 000 albaner från sina jobb. På universitetet i Pristina fick 800 lektorer sparken, undervisning på albanska förbjöds och alla utom 500 av 23 000 albanska studenter tvingades att avsluta sina studier. Lärarna på mellan- och högstadiet nödgades att arbeta utan lön, annars skulle skolorna ha stängts. Alla albaner inom den offentliga sjukvården fick sparken. Arbetslösheten bland albanerna i Kosovo närmade sig 80 procent. Milosevics drömmar om ett Storserbien och hans regims framfart i Kosovo satte skräck bland befolkningen i Slovenien och Kroatien och banade väg för att de nyligen valda icke kommunistiska regeringarna förklarade dessa två delrepubliker självständiga i juni 1991. I september 1991 kunde inte serbisk polis och paramilitära styrkor hindra genomförandet av en folkomröstning om Kosovos självständighet. Den organiserades av det upplösta parlamentet. 90 procent av de röstberättigade albanerna gick till valurnorna och 98 procent röstade för
självständighet. De serbiska myndigheterna kunde inte heller hindra albanerna från att hålla val i maj 1992.

Författaren Ibrahim Rugova valdes till president i den självständiga republiken Kosovo. Det valdes också ett parlament som försökte bygga upp en parallell administration vid sidan om den serbiska. Trots att albanerna i Kosovo tydligt uttryckt sin önskan om självständighet, håller stormakterna fast vid sitt beslut från 1913; att Kosovo skall tillhöra Serbien. Dessa stormakter bär idag ansvaret för den katastrof som albanerna i Kosovo utsätts för.

Doug Lorimer

Artikelförfattaren är medarbetare i den australiska vänstertidskriften Green Left Weekly

Ur Green Left Weekly, 7 april 1999. Publicerat på svenska i Tidskriften Röda Rummet 2/1999
Översättning: Anders Karlsson

Kan demokrati vara en väg ur barbariet?

Del 5 av 6 i serien Kosovo

Diskussionen om Balkankriget och socialisters syn på kampen för nationella rättigheter går vidare. Senast presenterade Göte Kildén en replikMaria Sundvalls inlägg som fanns i numret innan. Att stödja kosovoalbanernas kamp för nationella rättigheter innebär, hävdade Kildén , att sluta upp bakom imperialismen Här återkommer Maria Sundvall med ett svar.

Kan demokrati vara en väg ur barbariet?

Göte Kildén fortsätter i Röda Rummet 1/2000 debatten om Kosovo och kampen för nationella rättigheter. En del frågor blir definitivt klarare genom det inlägget – men alltför få. Det går för långsamt. Låt oss se om detta inlägg kan bidra till att i frågeform klargöra några motsättningar. En utgångspunkt, och ett avgörande dilemma, för alla oss som kallar oss socialister är: Hur ska vi kunna bekämpa nationalismen, hejda dess uppsving och stoppa den förstörelse som orsakas av nationella krig och konflikter?

1. Kan vi aldrig stödja nationella krav?

Ett ytterlighetssvar skulle vara att säga att vårt motvapen bara är ideologiskt, rakt och oförväget. Vi är mot nationalism och bekämpar den genom att fördöma, avslöja, ta avstånd, markera internationalismens ståndpunkt i alla lägen. Vi tar aldrig ställning i en nationell motsättning eller till ett nationellt förtryck. Så tycker inte jag och säkert inte heller Göte. Dels därför att det finns nationellt förtryck som vi är överens om att ta ställning mot, till exempel (rester av) kolonialt förtryck. Så har jag till exempel inte hört någon motsätta sig …sttimors krav på självständighet. Dels därför att vi nog är överens om att det inte bara är en fråga om ideologi (hur socialister vill att världen ska vara inrättad) utan också om taktik och strategi (hur vi når dit).

2. Stödja nationella krav men aldrig avskiljande?

Ett mer vettigt svar skulle vara ungefär så här: ”Det är klart att vi stödjer kampen mot nationellt förtryck men i vår tid, efter 1900-taletsförfärliga erfarenheter av blodig slakt i nationernas namn, löser det ingenting att kräva nationers rätt till avskiljande och upprättandet av nya stater. ”Så resonerar den brittiske historikern E J Hobsbawm i boken Nationer och nationalism. Lenins linje om stöd till förtryckta folks nationella rättigheter, inklusive rätten till avskiljande, förverkligades i praktiken i freden efter första världskriget. Det ledde bara till nya förtryck och nya nationella motsättningar, menar Hobsbawm. Och så resonerar nog alla socialister idag i någon mån, i högre grad än våra föregångare i arbetarrörelsens barndom. Rätten till avskiljande betyder inte att avskiljande är den bästa lösningen. Socialister förespråkar det alltmer sällan. Nederlaget för nationella rörelser – som det pågående nederlaget för den kurdiska rörelsen – bidrar också till känslan av att det fordras nya svar.

3. Kan stöd till nationella krav vara ett sätt att stärka enheten?

Jag har ett problem med dem som helt tar avstånd från de gamla svaren. Det är i det sammanhanget jag hänvisar till Lenin. Kärnan i hans argumentation, som jag fortfarande finner överraskande övertygande, är att arbetarrörelsen ska stödja nationella rättigheter, inte för att det är en god idé med nationellt avskiljande utan för att det är en politisk nödvändighet för att bevara arbetarklassens enhet. Nationellt förtryck gynnar splittring mellan de arbetande. Det är för att bekämpa nationalismen och stärka internationalismen som arbetarrörelsen måste ta den nationella frågan på allvar.

Jag tycker att Lenins svar fortfarande har sin giltighet, inte därför att han eller bolsjevikerna var ofelbara. Tvärtom, när Göte citerar Lenins rigida utläggning om att den nationella frågan får sin aktualitet därför att världen är på väg in i den ”andra kapitalistiska epoken”, ja då är det väl det minst övertygande i hela Lenins pamflett. Det är en variant av hans stelbenta syn på hur kapitalismen i till exempel Ryssland skulle utveckla sig, den syn som gjorde att han inte förrän 1917 såg möjligheterna av en socialistisk revolution. Lenin använder i sina skriverier om nationella frågan två skilda metoder – å ena sidan denna stela epokindelning med därav följande tankar om specifika uppgifter för arbetarrörelsen, å andra sidan den levande och dynamiska tanken att det är arbetarrörelsens enhet som är avgörande. Jag tror att vi kan dra mer nytta av den andra tråden i Lenins tänkande

4. Har något förändrats i vår tid vad gäller det politiska behovet att stödja nationella krav?

Jag förstår inte argumentet att vi skulle ändra vår hållning till nationella rörelser och krav på nationellt självbestämmande, därför att nationalismen visat sig än mer motbjudande under 1900-talets avslutning. Än en gång, de tidiga socialdemokraterna stödde inte nationella krav därför att de fann nationalismen aptitlig – utan för att avväpna den. Finns inte det behovet längre? Och om socialister inte längre ska ta sig an dessa strategiska problemgenom att stödja kampen mot förtrycket på de förtrycktas villkor – vilken alternativ linje ska de då inta? Tvångssamman-hållning av stater på de förtrycktas bekostnad?

Det här är för mig det verkliga dilemmat. Jag har i något års tid försökt få till stånd en debatt kring det. Göte svarar med att höja röstvolymen när det gäller att beskriva nationalismens fruktansvärda effekter eller hur imperialismen använder nationalismen som vapen mot de arbetande. Men det var vi aldrig oense om.

5. Hur förhåller sig socialister till ”särintressen”?

En frågeställning som är levande för mig är förhållandet mellan vad jag valt att kalla ”partikularism” och ”universalism”. Marxismen är universalistisk till sin natur. Den strävar efter hela mänsklighetens frigörelse, inte det ena eller andra ”särintressets” tillfredsställande. Ändå hamnar marxister ständigt, mer eller mindre motvilligt, i denpositionen att de måste ta hänsyn till partikularismer, just för att gynna helheten. Göte tycks av sitt svar att döma ha blivit stött för att jag kallat honom universalist. Men bara någon spalt senare skriver han: ”Baskernas kamp för en egen stat var och är inte revolutionär utan leder till splittring av den spanska statens arbetarklass!” Ett utmärkt exempel på en universalistisk ståndpunkt! Ett exempel som också visar hur problematisk universalismen kan bli.

För lika gärna kunde man säga att arbetarklassen i staten Spanien försvagas av att en del av den tillhör förtryckta nationer, och att det är bara genom att de spanska arbetarna tar klart avstånd från statens förtryck som de kan enas med de baskiska arbetarna. Syftet är inte att uppmuntra bildandet av en baskisk stat. Men det vore ett hycklande stöd – lika med inget stöd alls – att säga till ett förtryckt folk att ”visst, ni får kämpa för rätten att tala ert språk, men ni får aldrig bilda en egen stat”. I vissa historiska lägen måste till och med socialister inse att tilltron till möjligheten att existera i en gemensam stat gått förlorad

Ett sådant historiskt läge var Kosovo efter tio år av upphävda nationella och demokratiska rättigheter och efter inledd serbisk etnisk rensning. Jag skulle kunna ta ett annat exempel på en ”partikularism” som arbetarrörelsen haft ännu svårare att förhålla sig till. För att lätt parafrasera Götes uttalande om baskerna skulle man kunna säga: ”Kvinnornas kamp för lika rättigheter splittrar bara arbetarklassen!” Och visst, det har också företrädare för den manligt dominerade arbetarrörelsen sagt. Ändå är vi väl i grunden överens om att det som splittrar arbetarna är ojämlikheten, kvinnoförtrycket. Vi stöder vissa uttryck för kvinnlig separatism (som en självständig kvinnorörelse, rätten till separata kvinnomöten inom partiet), vi förespråkar inte andra (som separata kvinnliga fackföreningar) – men vi är alltid noga med att lägga ansvaret för ojämlikheten på det patriarkala systemet och de manliga ledningarna i partier och fackföreningar.

6. Hur avgör man vem som är förtryckt?

Göte har givetvis rätt i att alla nationella rörelsers kamp inte stärker helheten. Vilka nationella rörelser kan vi då tänka oss att stödja? Det traditionella svaret från socialisters sida skulle väl vara att säga: dem och endast dem som representerar förtryckta folk. Göte redovisar ironiskt nog en hållning till nationella rörelser som är nästan rakt den motsatta. Han stöder inte de baskiska nationalisterna, inte de irländska republikanerna mot den brittiska imperialismen – men uttrycker stor förståelse för den serbiska nationalismen, som han enbart tecknar som en begriplig försvarskamp.

Göte glider också in på att mäta och väga olika historiska rättigheter .Han talar om Bosniens avsaknad av ”nationella eller historiska rötter” men om ”den faktiska realitet” som utgjordes av ett serbiskt ”starkt dokumenterat kungadöme under tidig medeltid”. Bortsett från att historieskrivningen är minst sagt godtycklig kan det inte vara avgörande för ställningstagande till här-och-nu-existerande folks kamp mot förtryck. Annars hamnar socialister som något slags överdomare i den internationella rättvisans tribunal med checklistan i handen för att se vem som ska ha rätt att kalla sig nation och åtnjuta vissa rättigheter.

7. Är förtrycket av albanerna en myt?

Den oenighet mellan mig och Göte som blivit tydligast, och sorgligast, i hans senaste inlägg är utan tvivel när han påstår att albanerna i Kosovo inte är förtryckta! Nej, de är så förblindade av etnisk nationalism att de frivilligt avstår från skolgång. Visst ska vi misstro borgerliga media. Från krigen i Vietnam, Nicaragua, Persiska viken och nu senast på Balkan har vi lärt oss att alla slags fakta går att förfalska i imperialismens intresse. Men det måste finnas proportioner.

När universitetsstudenter startar omfattande protester 1981 för bättre levnadsförhållanden och för att Kosovo ska få en republikstatus inom Jugoslavien (men inte för förening med Albanien) möts de av undantagstillstånd och massivt förtryck. 1989 upphävs den autonomi som Kosovo haft under påtryckningar från stridsvagnar på Pristinas gator. Gruvarbetarna i Trepca hungerstrejkar under åtta dagar i gruvgångarna (inte med storalbanska paroller utan med Titoporträtt!) för att beslutet att upphäva autonomin skulle bli föremål för demokratisk debatt och för att albaner inte skulle behandlas som andra klassens medborgare i sitt eget land. Alla strejkande avskedas. Många grips, misshandlas och får fängelsestraff. Det talas om att 100 000 albaner avskedas av politiska och etniska skäl, många av dem sedan de vägrat skriva på en lojalitetsförsäkran mot regimen. Radio och TV ockuperas av säkerhetspolisen och de albanskspråkiga programmen upphör (eller snarare reduceras till snuttar med propagandasändningar). Albanska dagstidningar överlämnas till serbiska tidningsföretag. Polistrakasserierna är dagliga. Är allt detta inte exempel på förtryck?

8. Är massgravarna avgörande för frågan om nationella rättigheter?

Kosovoalbanerna, tycks Göte resonera, är inte förtryckta eftersom uppgifterna om antalet dödade albaner i de västliga media var kraftigt överdrivna. Själv vet jag inte om det fanns några massgravar. Men jag vet att det alldeles oavsett förföljelsernas omfattning och art fanns ett nationelltförtryck av albanerna. Det förtas inte heller av att serber nu skändligen förföljs i Kosovo. Vi stöder inte något folks nationella rättigheter därför att vi tror att de förkroppsligar någon högre grad av godhet än andra. Ondskan är säkert ungefär jämnt och tyvärr rundhänt fördelad i mänskligheten. Ondskan göds bland annat av att folk förvägras medborgerliga, demokratiska rättigheter. Som albanerna i Kosovo förvägrades den tidigare rätten till autonomi, yttrande-, organisations-, pressfriheten, demonstrationsrätten, rätten att använda sitt eget språk och så vidare.

9. Finns det en kollektiv skuld?

Att albanska nationalistiska ledare är inskränkta nationalister, som inte stöder demokratin utan bara sin egen etnicitet, tar Göte som argument för att inte stödja albanernas nationella rättigheter. För det första tror jag inte alls att det är sant att den albanska rörelsen är så homogen att man kan göra ett så svepande uttalande. Gruvarbetarna i Trepca visar vilka som kunde ha stått i spetsen för rörelsen. För det andra är det just för att vränga vapnen ur händerna på inskränkta nationalistiska ledare som de nationella kraven måste tas på allvar. Kosovos historia från 1989 och framåt visar vad som händer annars – mer reaktionära nationalister stärks och tar ledningen. Det är en reaktionär idé att döma ut folks och folkgruppers rättigheter därför att deras ledare betett sig illa genom historien. Den franska socialisten Catherine Samary har i sina skrifter upprepade gånger visat just hur denna idé om kollektiv skuld blivit ett instrument för att bryta ned Jugoslavien. Kroatiska människor har ingen kollektiv skuld för Ustasjaregimen under andra världskriget, serber ingen för cetnikernas härjningar – och, i strid med vad Göte antyder, har kosovoalbanerna ingen kollektiv skuld för att deras ledare stött fascistregimer.

10. Har en del mer rättigheter än andra?

Det finns en idé hos Göte om att vissa folk är mer framåtsträvande och andra mer efterblivna. Givetvis är olika kulturer och olika ekonomier olika utvecklade. Det som är oacceptabelt är om det på ett glidande sätt tas som intäkt för att de mer outvecklade inte har samma rättigheter. I vår tid, efter 1900-talets erfarenheter, kan ingen vänster vara trovärdig om den inte tar klar ställning för mänskliga rättigheter, det vill säga för alla människors lika rättigheter. Då är det inte trovärdigt att avfärda albanernas nationella rättigheter med att det är ett primitivt herdefolk.

Göte genmäler säkert att han bara yttrat sig om deras förmåga att bilda en nationalstat med överlevnadskraft. Givetvis finns det inget underlag för ett etniskt rent Kosova (en lösning som vi alldeles oavsett dess livskraft är bestämda motståndare till). Men sanningen är ju att det gäller alla nationalismerna i forna Jugoslavien. Det var i själva verket det främsta, och det fortfarande oslagbara argumentet för Jugoslavien: endast tillsammans kunde dessa folk utveckla sitt land och förverkliga sin frihet. Det är tragiskt att den möjligheten slagits sönder och att största ansvaret för det bärs av storserbiska nationalister.

11. Vad finns det för politiska svar?

Det tidiga 1900-talets socialister uttryckte ingen förståelse för den serbiska myten om Kosovo. På samma sätt som den radikala arbetarrörelsen i Sverige inte uttryckte något stöd åt de svenska härskarna när de åberopade historien i sina försök att dra ut i krig för att bevara Norges venskt. Inför den typen av nationalism, de härskandes instrument för att splittra de behärskade, finns det ett nödvändigt svar: att säga att det är dumheter. Fast det räcker inte. Det var därför som det tidiga 1900-talets socialister förde fram kravet om en Balkanfederation, som ett sätt att undvika att gamla förtryck ersätts med nya. Det är därför en linje i forna Jugoslavien idag också måste vända sig till den serbiska befolkningen – inte dess ledare, men befolkningen. Inte heller den ska drabbas av någon kollektiv skuld. Det finns ingen lösning för Jugoslavien som inte också garanterar deras medborgerliga rättigheter.

Vad betyder den linjen för nationalitetsfrågan i Kosovo? Någon gång vore det roligt om vi kunde ha en debatt där vi hann fram till framtidsfrågorna före sista manuslappen. Nu får jag nöja mig med att presentera några funderingar: En grund måste vara att vi är mot NATO-protektoratet i forna Kosovo. Att vi dessutom stöder kosovoalbanernas rätt till självbestämmande(inklusive rätten till avskiljande) samtidigt som serbernas minoritetsrättigheter måste garanteras. Men hur skulle några steg kunna tas i den riktningen? Genom en inriktning på kamp för demokrati, tänker jag mig. Om kosovoalbanerna ska kunna välja, då måste de först ha tidningar, TV, radio och egna organisationer som kan presentera de olika alternativen. Olika politiska krafter måste få mötas i öppen debatt. Om inte kosovoalbanernas organisationer och yttringar undertryckts, kanske inte så många hade drivits i UCK:s armar.

Att stödja demokratiska krav är inte bara en paroll vi kan svinga i den här tidskriftens spalter. Det innebär också en möjlig inriktning i vardagen: på kontakter med representanter för fackföreningar, tidningar, offentliganställda, mänskliga-rättighetsorganisationer i såväl Kosovo som Serbien. Utbyten, delegationer, konferenser. Särskilt viktigt är det stöd vi kan ge till den lilla och undertryckta icke-nationalistiska oppositionen i Serbien. Redan att berätta att den finns och ge den en röst vore en revolution.

Catherine Samary skriver (i den fortfarande utmärkta artikelserien ”Fem frågor om den jugoslaviska modellen”, publicerad i Fjärde Internationalen 2/1993): ”Vi får ofta höra att folken på Jugoslaviens territorium bara har samexisterat när de tvingats till det av ett yttre ”ok” (ett imperium, den serbiska monarkin, Titos regim). Men varför inte pröva ett inre kitt: demokratin? Det är bara om olika folkgrupper som lever på det här territoriet får ta det fulla ansvaret, det är bara på basen av deras gemensamma intressen, som samexistens åter kommer att bli möjlig, inom de statsformer de själva väljer. Gränsernas betydelse kommer då att bli omvänt proportionell till graden av individuella och kollektiva demokratiska rättigheter. Ju mer alla mäns och kvinnors, alla individers rättigheter kan garanteras, desto mindre kommer gränserna att betyda.”
Är en sådan utveckling osannolik? Jo, tyvärr, barbariet är fortfarande det mest sannolika. Men en hållning som tar avstånd från nationellt förtryck och ställning för demokratiska rättigheter kan bli ettlitet bidrag för att göra gränserna mindre betydelsefulla.

Maria Sundvall

Från Tidskriften Röda Rummet 2/2000

Slutsatser om Balkankriget och nationalismen

Del 4 av 6 i serien Kosovo

I Röda Rummet nr 3/99 skrev Göte Kildén en artikel om bombkriget på Balkan, där han gav sin syn på hur socialister skulle förhålla sig till kosovoalbanernas kamp för nationella rättigheter. Kraven på ”nationell självständighet” som ställs av olika folkgrupper på Balkan är reaktionära, menade Kildén.

Han fick starkt mothugg av Maria Sundvall i förra numret, 4/99 . Hon hävdade i sitt debattinlägg att Göte Kildén blundar för det nationella förtrycket av kosovoalbanerna och pläderade för att socialister bör stödja Kosovos rätt till självbestämmande, en politik som också Fjärde Internationalens ledning tagit ställning för

Här återkommer Göte Kildén med en replik där han polemiserar mot den uppfattningen.
Ett vanligt talesätt är att i krig – är sanningen det första offret. Visst är det så. Men för det mesta offras sanningen även i fredstid. I en krönika, i Aftonbladet den 21 november 1999, slår exempelvis Staffan Heimerson (som för övrigt fick något stort journalistpris för sina totalt okunniga skriverier under inbördeskriget i Bosnien-Hercegovina) fast att: ”Kosovo? Det är inte mycket vi längre hör därifrån. Hälsan tiger still. Grymheterna har upphört”.

Slutsatser om Balkankriget och nationalismen

Detta samtidigt som det i Kosovo har skett en så gott som fullständigt klinisk rensning av alla människor som inte etniskt är albaner. Uppemot 250 000 serber, montenegriner, romer , goranis (omkring 12 000 muslimska slaver), judar, turkar, bosnier och kroater har drivits bort med hjälp av mord, mordbränder, plundring, våldtäkter och misshandel. 1) De som fallit offer för UCK:s mördarband är inte heller några kvardröjande medlemmar i serbiska frikårer eller chauvinistiska serbiska poliskårer. Nej. Det handlar inte om hämnd. De serber som var skyldiga till våldsdåd mot oskyldiga albaner har sedan länge lämnat Kosovo. Nej. Nu handlar det bara om att UCK – först med hjälp av NATO:s bombningar och sedan med KFOR:s 40 000 soldater – fått en praktisk möjlighet att genomföra sitt politiska program: ett Kosovo med bara ett folk – etniska albaner – som senare ansluts till ett Stor-Albanien. Robert Fisk från den brittiska tidningen Independent, som var en av de få journalister, som stannade kvar när bomberna slutat falla och CNN åkt hem, har exempelvis rapporterat att man i staden Zupa hittat en 96 år gammal man, bunden och med munkavle, ihjälskjuten i huvudet. I Kamenica brändes en 82 år gammal kvinna ihjäl inne i sitt hus. En nittioårig serbisk kvinna Ljubica Vujovic hittades dränkt i sitt eget badkar. Nitton fattiga småjordbrukare avrättades på sina fält…2)

Nyligen skulle ett litet kroatiskt samhälle vid Lecnice fira sin sjuhundraåriga närvaro i provinsen. Men dess innevånare fick fly hals över huvud och är nu flyktingar i Dubrovnik. Nyligen fick också en av de sista judarna, ordföranden för Pristinas församling, Cedra Prlincevic, fly till Belgrad. ”Det pågår en pogrom mot alla icke-albaner”, underströk han. Av Pristinas 40 000 serber finns det nu bara 400 kvar. De albanska terrorbanden riktar också in sig på ”den serbiska kulturens och religionens Jerusalem”, som tidningen Le Figaro uttrycker det. I november var snart 150 ortodoxa kyrkor, kloster eller begravningsplatser förstörda. 3)

I mitten på november började också den Internationella Krisgruppen (ICG) slå larm. ICG leds av senatsledaren i USA, George Mitchell, och är grundad av EU, USA och tretton andra länder och kan nog inte med all möda i världen räknas som ett proserbiskt forum. I ICG:s rapport hette det bland annat :

”Det aktuella kriget är över, men dödandet fortsätter på den nivå som fanns före NATO:s bombningar. Då dödades i snitt 10-15 serber i veckan och ett liknande antal UCK-soldater. Nu i augusti uppskattas att omkring 30 människor i veckan blir mördade (lägg märke till att ICG nu inte talar om de dödas etniska härkomst). I två månader har siffran varit ungefär densamma.” 4)

Alla tillgängliga siffror fram till januari vittnar om samma våld. I sin rapport är ICG också mycket kritisk till att UCK bytt uniformer och förvandlats till en femtusen man stark Kosovo Protection Corps. Det kommer inte att hindra våldet eller att den etniska rensningen blir hundraprocentig utan snarare ”förstärka serbernas skräck och isolering”, skriver man i sin rapport.

Heimerson, liksom ”världssamfundet”, media i stort eller våra ”humanitära” politiker, talar också lika tyst om Haagtribunalens sensationella rapport i höstas. En rapport från fyrahundra medicinska experter från fjorton länder, där dessa i månader finkammat Kosovo på jakt efter massgravar från mördade albaner. Men inte hittat en enda. Där USA:s försvarsminister William Cohen talade om ”upp till 100 000 dödade albaner”. Där har tribunalens experter ‘bara’ hittat 2018 kroppar sedan 1992. Många av offren är också serber ( lika många serber som UCK-soldater sa ICG ). Doktor Emilio Perez Pujol, som ledde den spanska gruppen, sa så här till Sunday Times: ”Jag beräknar att slutsumman av döda i Kosovo kommer att bli högst 2 500. Det inkluderar en rad märkliga dödsfall som inte kan läggas någon part till svars”. I El Pais beklagar sig också Pujol över att han och hans kollegor ”blivit offer för en semantisk piruett av krigets propagandamaskiner. Vi hittade inte en – inte en enda massgrav.” 5)

Under bombningarna av Jugoslavien hävdade NATO och UCK exempelvis att serberna dumpat upp till tusen kroppar om dagen i Trepcas gruvschakt. I brittisk press jämfördes gruvområdet med de nazistiska döslägren. De grönas ledare i Tyskland, Joschka Fischer, fick sitt partis färger att gå över i allt mer brunt när han sa att tyska bombplan, efter femtiofem år, kunde lyfta och sättas in i ”kampen mot Auschwitz”

Ingen etnisk rensning

Haagtribunalens rapport är samstämmig med de uppgifter vi fått från de jugoslaviska myndigheterna. NATO och västvärldens ledare bedrog världsopinionen för att få mandat för sina terrorbombningar. Punkt slut. I sin replik skriver Maria Sundvall: ”Men vi behöver väl inte vänta på albanska massgravar för att kunna slå fast att det funnits och finns ett nationellt förtryck mot albaner…ett av de klaraste exemplen i Europa i vår tid på nationellt förtryck”. Nej, vi behöver inte vänta. Det finns inga massgravar i Kosovo. Inget Auschwitz. Sommaren 1998 kontrollerade UCK 25-30 procent av Kosovo. Med egen administration , vägblockader och militära värn. Om nätterna kontrollerade de albanska nationalisterna långt större ytor. UCK hade kanske upp till 50 000 beväpnade män i ryggen, mer eller mindre organiserade, och genomförde över tvåtusen militära operationer under åren före NATO:s luftstöd. Innan NATO:s bomber började att falla, drevs ett fåtal albaner ut ifrån Kosovo. Albanernas exodus kom efter NATO:s bombmattor. Serbisk polis, militär och serbiska högernationalistiska frikårer fick tiotusentals albaner att fly upp i skogs- och bergsområden i den egna staten. Men det fanns ingen medveten och planerad serbisk ”etnisk rensning” av Kosovos albaner. Inte heller några organiserade våldtäktspogromer eller koncentrationsläger. Däremot en militär konflikt mellan UCK:s militära uppror mot den jugoslaviska staten och motangreppen från polis och militär. Det tycks klarlagt att huvudparten av de offer som hittats kommer från dessa strider. 6) Ett första bokslut tycks klart. Det fanns inget serbiskt ”Holocaust” i Kosovo.

Ett andra bokslut är lika klart. En av de största amerikanska militärbaserna sedan USA:s invasionskrig i Vietnam har nu upprättats i det jugoslaviska Kosovo. 7) Här finns allt för de femtusen soldaterna. Flygfält och helikopterplattor kors och tvärs. Två kapell, rörliga toaletter, bibliotek. Både Mac Donalds och Burger King. (Trehundra miljoner svenska kronor har också investerats). Militärt är flygbasen strategisk för vidare uppdrag norr- och österut. FN har i Kosovo också ersatt den jugoslaviska dinaren med deutsche mark. Den albanska nationalismen har segrat. Men kan bara överleva i den politiska spisvärmen från den amerikanska och tyska imperialismen.

Så har vi ett tredje bokslut. Det civila samhället har kollapsat. Överallt fattigdom, kriminalitet, knarkoffer eller offer från trafikolyckor. Eller bara vanliga mord. Kosovo är nu laglöst land. Maffia från Turkiet, Montenegro, Italien och inte minst från Albanien slåss med varandra om kontrollen över bland annat herointrafiken till Europa. Här finns mängder med prostituerade. Den marknaden är så het att det importeras prostituerade från Ryssland och Baltikum. 8) Albanskorna räcker inte till. Kanske kan någon ”humanitär organisation” ge oss några TV-bilder på nöden hos dessa kvinnor? Här ser vi Internationella valutafondens land. IMF Country. Här är Clintons New Frontier. Långt viktigare än bakgården i någon centralamerikansk bananrepublik. I grunden är programmen från alla Balkans nationalister visitkort till imperialismen. Amerikansk- eller tysk imperialism blir blott en fråga om taktik.

Ett fjärde bokslut: Regionens ekonomi, dess sociala liv kollapsar. USA och dess allierade bombade Jugoslavien tillbaka om inte till stenåldern, så nästan till tiden efter Andra Världskriget. Enligt Human Rights Watch dog 527 civila jugoslaver. Tusentals andra invalidiserades. Floder, vägar, broar, järnvägar, fabriker, sjukhus, skolor, barnhem, bostadsområden, vattenverk, kraftverk och kraftledningar totalförstördes i en omfattning som Europa inte sett sedan Andra Världskriget. 9) Det ”humanistiska världssamfundet” ristade knappt den jugoslaviska armén – men slog medvetet ut civil infrastruktur och dödade medvetet mer än femhundra civila. I Jugoslavien finns det också 800 000 flyktingar från Bosnien och Kroatien. Liksom snart 300 000 flyktingar från den egna provinsen Kosovo.

Karavanen mot Azerbajdzjan

Inte bara Kosovo, utan också hela Jugoslavien, dvs i stort sett hela Balkan, har rivits sönder i småstycken. Ekonomiska band har klippts av. Samarbete har ersatts av etniskt hat. Arbetarklass har blivit nation. Det finns inga dinarer. Bara D-Mark, dollar, automatgevär, NATO och IMF. För massan av arbetare, bönder och tjänstemän på Balkan har livets möjligheter kastats decennier tillbaka.

Nåväl, nu har inte USA och dess allierade bara tänkt sig att stanna vid att utplundra Balkan på råvaror och billig arbetskraft. Den imperialistiska karavanen drar vidare mot Azerbajdzjan och Kaspiska havet. Det kan också bli stridigheter om vem som ska leda den. Det var ingen tillfällighet att EU beslöt att stärka, eller snarare bygga upp, sina egna militära muskler, efter USA:s stora kliv in i det senaste balkankriget. De 80 000 man elitrupper, som bland andra Sverige nu är med och skapar, är en ren reflexrörelse från europeisk imperialism.

Detta är det femte bokslutet: ”Vi vill också ha del av oljan, naturgasen, alla andra råvaror, billig arbetskraft och marknader i det centrala Eurasien”, är budskapet från de europeiska kapitalgrupperna. De vet vad USA vill. De vet vad Zbigniew Brezezinski, en av den amerikanska presidentmaktens viktigaste rådgivare, skrev i Foreign Affairs september/oktobernummer 1997:

”Förenta Staternas roll som världens ledande makt kommer med säkerhet att inte ifrågasättas på en generation. Ingen nation kommer troligen att kunna utmana USA på maktens fyra nyckelområden – militärt, ekonomiskt, teknologiskt, kulturellt – vilka sammantagna leder till global politisk kontroll”.

Brezezinski fortsätter om vad som gäller för den euroasiatiska superkontinenten:
”efter Förenta staterna finns de sex största ekonomierna och militära styrkorna där, liksom alla utom en av de erkända kärnvapenmakterna, liksom alla utom en av de dolda. Euroasien omfattar 75 procent av jordens befolkning, 60 procent av dess ekonomiska tillgångar och 75 procent av dess kända energitillgångar…..ett mer utsträckt Europa och ett utvidgat NATO (kommer ) att tjäna USA:s både kortsiktiga och långsiktiga intressen. Ett större Europa kommer att utvidga det amerikanska inflytandet, utan att samtidigt skapa ett Europa så politiskt integrerat att det kan utmana Förenta Staterna i frågor av geopolitisk betydelse, särskilt i Mellanöstern”.

I den kaspiska regionen finns några av de största återstående reserverna av olja och naturgas i världen. En energi som också är drivkraften i USA:s hela ekonomi, samtidigt som dess egna resurser kommer att tryta. Därav krigen mot Irak. Därav karavanen mot Azerbajdzjan. Mängder med ekonomiska och militära avtal har slutits mellan USA, dess oljebolag och olika regeringar i regionen. Blairs brittiska bolag är också med på ett hörn. Allt görs för att få makt över energitillförseln genom länder utanför Rysslands, Irans och Jugoslaviens kontroll.

Tjetjenienkriget

Det finns också ett sjätte bokslut. Rysslands militära nederlag i Tjetjenien 94 -95 tillsammans med en ekonomisk, ideologisk, politisk, militär och moralisk förruttnelse av det gamla stalinistiska sk sovjetsamhället blev inte den droppe som fick den ryska bägaren att rinna över. Stanken och nedbrytningen fortsatte som förut. Utan politiska massrörelser. Men situationen i dagens Ryssland visar skrämmande likheter med den i Tyskland efter Första Världskriget då krigsnederlaget och de oerhörda ekonomiska skadestånd, som segrarmakterna avkrävde Tyskland, bokstavligen blev ”blut und boden” för Hitler och nationalsocialismen. USA:s beslut att bomba sönder Jugoslavien ( med hjälp av UCK:s och OSSE:s satellittelefoner ) utan hänsyn till Rysslands protester, blev till sist den droppe, som kom den ryske bägaren att skvalpa över rejält. Därför fick vi se de ryska fallskärmsjägarna på plats ute på Pristinas flygfält innan NATO:s styrkor hann dit. Kanske en symbolisk räd för att göra på samma sätt som när de sovjetiska soldaterna stormade Hitlers Berlin, innan de allierade hann fram. Men framförallt ett budskap från den ryska militären: – Nu är det nog. Nu sätter vi ner våra stövelklackar. Många uppgifter talar om att USA försökte få Storbritanniens trupper att skjuta bort ryssarnas trupper på Pristinas flygfält. Britterna svarade bara att de vägrade att gå med på ett tredje världskrig. Det är också därför vi fick se hur den ryska ledningen fattade en lång rad beslut om militära upprustningar och brytningar med USA. Bland annat meddelade Putin världen att Ryssland är berett att använda kärnvapen som första land – om dess intressen hotas. När USA så tydligt visade att man ville ha fri sikt fram till Kaspiska Havet, samtidigt som de tjetjenska rebellerna försökte sig på en militär erövring av Dagestan – där Ryssland projekterat och börjat bygga en ny oljeledning runt Tjetjenien, då kom beslutet att till varje pris krossa den tjetjenska rebellstaten. I vågskålarna , när vi bedömer det senaste Balkankriget, ska vi definitivt väga in åtminstone en del av krigets fasor i Tjetjenien. Utan UCK:s och NATO:s krig mot Jugoslavien kanske det senaste kriget i Tjetjenien inte blivit av.

Samma slutsatser

Så till Maria Sundvalls svaromål på min artikel om just det senaste balkankriget. Först till två märkligheter. Den första börjar så här: ”Att som Göte reducera hela denna utveckling till en fråga om tysk konspiration blir alltför torftigt enögt”.

Så skriver Maria. Varför? I min artikel finns ett långt stycke som handlar om Jugoslaviens sönderfall. Maria ”rättar mig” genom att sammanfatta med det sammandrag från Chossudovsky’s artiklar om bland annat IMF:s roll som jag redan försökt beskriva. Därpå refererar hon till Samary’s artiklar om den ojämna ekonomiska utvecklingen i Titos Jugoslavien. En del av en grundläggande materiell förklaring till den sydslaviska statens sammanbrott. Javisst. Det var därför jag försökte understryka detta genom en lång sammanfattning av Samary’s tankegångar. 10) Efter Marias referat av det jag redan refererat drar hon så slutsatsen att ”kanske kan man säga att den viktigaste inhemska faktorn som störtade Jugoslavien i avgrunden var det byråkratiska styret”. Vad jag skrev var följande: ”Den ekonomiskt så ojämna regionala utvecklingen på Balkan blev politiskt outhärdlig med hjälp av IMF:s reformer,. I avsaknaden av en socialistiskt, solidarisk rörelse med ett program av förbrödring och samarbete, fick vi dåraktiga politiker som hundra år för sent försökte pröva nationella lösningar. Men i början på 1990-talet var det fortfarande inte klart hur kartan skulle se ut. Vad kom att bestämma att exempelvis Bosnien-Hercegovina kom att göra anspråk på en egen statsbildning? Något som i stort sett saknade nationella eller historiska rötter…”

Drar vi inte samma slutsatser? Om än inte med exakt samma ord. Var är Marias poäng? Jag begriper ingenting.

Så till den andra märkligheten. Maria läser min artikel som om att jag trodde att nationalismen dog i Första Världskrigets skyttegravar och påpekar lite skolläraraktigt att så är det naturligtvis inte. Hon skriver till och med att detta är ”en universalists önskedröm”. Men i min artikel stod det så här: ”Under Första Världskriget – i Europas huvudländer – dog nationalismen som progressiv idé eller politiskt program. Den slets sönder tillsammans med de fyra imperier som hade ansvaret för kriget. Den är lika död och förmultnad som de miljoner och åter miljoner arbetare och bönder som under de egna nationernas fanor dödades och ruttnade bort i krigets stinkande skyttegravar.”
Vad jag skriver och menar är naturligtvis att nationalismen i Europas huvudländer är död, stendöd, som en progressiv ide«. Punkt slut.

Kapitalismens fjärde epok

Så till vårt program och dagens Balkan. Maria har många referenser till Lenin och till Michael Löwy, till Internationalernas historiska program om nationell självbestämmanderätt. Färre till Balkan och framförallt färre till imperialismens roll i dag.

För mig är det som stundom kallas ”leninismen” framförallt två enkla citat. Dels ”en konkret analys av konkreta förhållanden”. Dels ”Det gäller att lära känna alla klasser och alla klassers rörelse”. Här är några viktiga stycken från Lenins ”Om nationernas självbestämmanderätt”:

”Den marxistiska teorin kräver vid analysen av varje social fråga ovillkorligen att denna ställs inom en bestämd historisk ram och vidare, ifall det är fråga om ett land (exempelvis om det nationella programmet för ifrågavarande land), att hänsyn tages till de konkreta särdrag som skiljer detta land från andra under en och samma epok.
Vad innebär detta marxismens ovillkorliga krav, tillämpat på vår fråga?

Det betyder framförallt att två, ur den nationella rörelsens synpunkt i grunden olika kapitalistiska epoker måste strängt särskiljas.  ena sidan har vi epoken för feodalismens och absolutismens sammanbrott, epoken för det borgerliga demokratiska samhällets och den borgerligt demokratiska statens uppkomst, då de nationella rörelserna för första gången blir massrörelser och på ett eller annat sätt, genom pressen, genom deltagande i representationsorganen osv; drar in alla befolkningsklasser i politiken.  andra sidan har vi en epok som kännetecknas av fullt utvecklade kapitalistiska stater med ett för länge sedan stabiliserat konstitutionellt system, med en stark utvecklad antagonism mellan proletariatet och bourgeoisien – en epok som kan betecknas som inledningen till kapitalismens sammanbrott…

Naturligtvis är den förra och senare epoken inte åtskilda genom någon mur utan förbundna genom talrika övergångslänkar, varvid de olika länderna dessutom skiljer sig från varandra genom den nationella utvecklingens snabbhet, befolkningens nationella sammansättning och lokala fördelningar osv. Det kan inte ens vara tal om att marxisterna skulle börja utarbeta ett nationellt program i ett visst land utan att ta hänsyn till alla dessa allmänt historiska och konkreta statliga betingelser.” 11)

Det här är alldeles förträffliga utgångspunkter för en marxistisk analys av den nationella frågan. Lenins oerhört konkreta ochpolitiska inställning måste vara den rätta utgångspunkten när vi hanterar den så explosiva nationalismen. Men Lenin beskriver Europa för snart hundra år sedan. Hans kritik då (och Marias nu) av exempelvis Rosa Luxemburgs syn på den ”polska frågan” delar jag till fullo. Men vårt problem när vi i dag ska hantera nationalismen på Balkan, är att vi vare sig står inför kapitalismens första eller andra epok. Använder vi vår traditionella begreppsapparat ser vi en tredje, eller mer troligt en fjärde epok, (den tredje epoken tror jag att vi ska kalla perioden mellan oktoberrevolutionen 1917 fram till Berlinmurens fall 1989) där vi ska försöka förstå de ekonomiska och politiska rörelserna när en ”deformerad arbetarstat” bryter samman.

Rekolonialisering

Jugoslavien var en stat som föddes ur det revolutionära motståndet mot nazismen. ”Titoismen” betonade också att en verklig politisk självständighet bara var möjlig genom en federation av Balkans alla nationer. Endast den enigheten skulle ge tillräcklig kraft att stå emot den ena eller andra stormakten. Under det senaste decenniet har denna statsbildning kollapsat. De stora imperialistiska staterna är samtidigt i färd med en rekolonialisering av Balkan (och delar av Euro-Asien) . En rekolonialisering där de nya lilleputtstaterna obönhörligen blir till imperialistiska protektorat. Motsättningarna i regionen mellan Tyskland/EU och USA har också skärpts. Det finns ingen större spännvidd mellan E.J.Hobsbawm och Lenin. Hobsbawm använder samma utgångspunkter, samma metod, som Lenin. Skillnaden är att han i sin lysande bok om ”Nationer och nationalism” försöker förstå världen hundra år senare. Vi måste försöka förstå en helt ny epok. Ta Michael Löwys analys av ”Marxismen och den nationella frågan”. (Fjärde internationalen nr 2 1980). Löwy gör alldeles förträffliga referat och kloka analyser – fram till Första Världskriget. Men han gör inga konkreta analyser av konkreta förhållanden av ”kapitalismens fjärde epok”, men låter ändå någon ”modern” ståndpunkt slinka med: ”Baskerna enligt Engels ”en huvudsakligen reaktionär nation”, står i dag på höjden av en revolutionär kamp i Spanien”. Nej och åter nej. Baskernas kamp för en egen stat var och är inte revolutionär utan leder till en splittring av den spanska statens arbetarklass! Vi känner till Francos och den spanska fascismens oerhörda förtryck av den baskiska nationen. Men och åter men. Det betyder inte att det är en politiskt lyckad taktik från oss socialister att säga att vi stödjer baskernas rätt till att skilja av sig och upprätta en egen stat. Den statens huvudstad skulle t ex bli Bilbao, där arbetarklassen i huvudsak inte är baskisk, utan kommer från andra nationer i den spanska staten.

Ser vi nu till de ”konkreta särdragen” när det gäller serbisk och albansk nationalism tycker jag att en del viktiga faktorer sammanfattas på ett bra sätt av Diana Johnstone:

”Konflikten mellan serber och albaner utvecklades tre århundraden senare. En kristen massutvandring från södra Serbien (Kosovo), som också innefattade albaner, och som av Habsburgsmonarkin togs emot i Krajina där de kunde få nya bosättningar, var resultatet av krigen mellan Habsburg och det ottomanska imperiet. Bergsborna som under 17-talet bosatte sig på Kosovos slättland, konverterade till islam under aktiv påverkan från turkarna…De etniska albaner som hade konverterat till islam fick under 18-talet privilegier ( att bära vapen, tjänstgöra i administrationen, driva in skatter). Privilegier som förnekades den kristna befolkningen. Dessa privilegier stod i vägen för att utveckla en albansk nationalism parallell med 1800-talets serbiska, grekiska och bulgariska nationella befrielserörelser. När albanska feodala godsägare revolterade, var det snarare för att försöka återta dessa privilegier än för att uppnå en oberoende stat med jämlika medborgare. Denna historiska skillnad har haft ideologiska konsekvenser. Eftersom serberna förnekades lika rättigheter under det ottomanska styret, kom de serbiska ledarna att anamma en egalitär politisk filosofi lånad från Frankrike… detta betydde att man argumenterade för en stat med jämlika medborgare som åtnjöt lika rättigheter.” 12)

Proletariatets enhet

I Michael Löwys sammanfattning av Lenins synsätt skriver han att ”Han var fullkomligt likgiltig till huruvida den ena eller andra nationen hade en självständig stat, eller vilka gränser det fanns mellan två stater. Hans mål var demokrati och proletariatets internationalistiska enhet, som båda kräver att man erkänner nationernas rätt till självbestämmande”. Utsökt formulerat. Just detta är problemet med den albanska nationalismen. Dess kroppspulsåder är inte demokratin utan etnicitet. Den albanska nationalismen har inte betonat lika medborgerliga rättigheter, dvs just det som Lenin tog fasta på i sin taktik för kapitalismens första epok.

De jugoslaviska myndigheterna har heller aldrig berövat albanerna dessa rättligheter. Diana Johnstone igen (samma källa som ovan):

”Hela världen, alla dessa mästare i mänskliga rättigheter säger att albanerna har blivit bannlysta från skolorna. Detta är en ren lögn! Nej, det är de som vägrar att närvara i skolor som styrs av den serbiska statens skolprogram, som hursomhelst också garanterar dem kurser i albansk historia och kultur och användningen av sitt språk. De insisterar på att skolor som upprätthålls och betalas av den serbiska republiken ska ha scheman och skolböcker som kommer från Albanien. I diplom och betyg ska det i huvudet stå ”Republiken Kosovo”! Argumentet om mänskliga rättigheter är inte längre något annat än ett ideologiskt vapen för de som vill avskilja Kosovo och för deras utländska beskyddare.”

Vad jag förstår var det så här över hela fältet. Både Rugovas« LKD och UCK bojkottade medvetet alla sina rättigheter i syftet att bilda ett Stor-Albanien. Hade albanerna utnyttjat exempelvis sin rösträtt hade de kunnat ta plats i 42 av det serbiska parlamentets stolar – och på så sätt också röstat bort Milosevic. Dessa rörelser har medvetet valt att utelämna arbetarrörelsens kamp för ”rättigheter” till förmån för den egna nationens etnicitet.

Förtryckta samer

Så till det mest ledsamma. När Maria skriver så här:

”Göte skriver om detta i ett avsnitt mot slutet av sin artikel, i ett avsnitt som skulle kunna användas i studier av politisk retorik. Det är ett skenbart faktafyllt avsnitt, som dignar av olika förklenande värdeomdömen om albanernas nationella anspråk. Man får bilden av en liten, nomadiserande, outvecklad folkspillra i ett område av ” av randstatskaraktär”; Quislingar” som stött ockupationsregimer, ja till och med fascister och försvarat sina privilegier. Serberna däremot hade sitt ”historiska sköte” i Kosovo och ett ”starkt” kungadöme under medeltiden, de var ”fasta” jordbrukare under medeltiden och numerärt övermäktiga….men Götes användning av ordet ”samisk” får väl oss snarare att tänka på en grupp som går att räkna i ett par tusental.”

Javisst. Jag är glad över att kunna använda retoriken. Men samtidigt bara om den är sann. Inte om den är falsk. Så till fakta. När jag använder ordet ”samisk” går denna folkgrupp inte bara att räkna i tusental . Snarare finsk-ugriska stammar, bortåt 100 000 människor i norra Skandinavien och på Kola-halvön. När jag ser lillpojken Karl hemma , hans blåsvarta kalufs , är jag både glad och stolt över hans och min hustrus och mina andra barns starka samiska ursprung. Samiskt ursprung från den norska staten, som bröt med den svenska staten. Men lika förbaskat samer, vidrigt förtryckta av fyra stater, bland andra den svenska och sedan den norska(!), men också lika förbaskat en nation, som jag aldrig skulle rekommendera att kämpa för en egen statsbildning. Den typen av nationalism skulle jag t o m bekämpa, just som en splittring av de arbetande klasserna i denna nordregion, trots sonens blåsvarta kalufs.

Vidare tecknar Maria in ordet ”outvecklad”. Det omdömet har jag aldrig använt. Här använder hon falsk retorik. ”Samisk” använder jag för att beskriva de ekonomiska produktionsförhållanden då albanerna levde i bergsområden genom frigående betande djur. Idén om en albansk stat fanns överhuvudtaget inte i huvudet på dess herdar. Snarare priset per kilo för det kött de kunde sälja eller byta bort. ”Randstatskaraktär” är också en del av en analys av en nation, som var klämd mellan romare, bysans, ottomaner, habsburgare, ungrare osv och aldrig hade en tillräckligt ekonomisk, politisk eller militär kraft för att av egen kraft skapa en nationalstat. Varje försök har betytt ett visitkort till en stormakt fientlig till den serbiska nationen. I Enver Hoxhas Albanien försökte man det motsatta genom en nästan psykotisk nationalism. Ett försök som oundvikligen var dömt till ett haveri. Sedan radar Maria på med ”quislingar, som stött ockupationsregimer, ja till och med fascister och (?) som försvarat sina privilegier”. Javisst. Dessa ord eller denna analys är korrekt. Därför finns det enorma problem, inte med albanerna utan med den albanska nationalismen. Det är detta som är problemet med de konkreta förhållanden, som gäller för en nation av ”randstatskaraktär”, om dess innevånare vill bilda en egen stat.

Blindtarmsstat

Om serbernas nationalism skriver Maria sedan att :
”de matas ständigt med berättelsen om Kosovo som en helig plats för serberna, en plats vars förlust skulle såra deras nationalkänsla. Men den berättelsen kan bara bemötas med analys som visar att det är en myt”.

Den mest reaktionära serbiska nationalismen, med rötter från cetniks och den serbiska monarkin, Arkans arv och delvis Milosovic«s, ser gärna sin födelse i Kosovos serbiska sköte. Må så vara. Om detta är vi överens. Men om vi marxister förnekar detta ”historiska minne” spelar vi bara dessa reaktionärer i händerna. Ett starkt dokumenterat kungadöme under tidig medeltid och en nästan etthundraårig statsbildning under 1900-talet är inte bara något man ”matas med” utan en faktisk realitet. Den reaktionära serbiska nationalismen, Arkans vänner, dundrar mot Tito för att han i förbrödringens och stabilitetens namn, förbjöd 40- 50 000 serber att återvända till Kosovo efter Andra Världskriget. Ett förbud i den etniska jämviktens namn. Efter världskriget, utan att räkna dessa tiotusentals serber, som flytt från Kosovo undan nazismen, var serberna 40 procent av Kosovos befolkning. I jämvikt med albanerna. Resten var romer, turkar, kroater mm. Om de andra nationerna 1999 var 20 procent och de etniska albanerna 80, tyder inte detta direkt på en etnisk diskriminering eller fördrivning av den albanska befolkningsgruppen. Jag ber också Maria och många andra att studera ikonernas plats i den ortodoxa kristendomen och hos serberna, och i dess nationalism, för att bättre förstå innebörden av att de nu i Kosovo slås sönder eller bränns ner av UCK:s blindtarmsstat. Blindtarm därför att statens militära grovtarm , KFOR-styrkorna och USA:s jättelika militärbas, är det enda skälet till att UCK kan regera.

Maria menar också att ”Göte Kildén motsätter sig Kosovos rätt till avskiljande och tonar ner det serbiska förtrycket av albanerna”.

Det är kanske är korrekt. Jag ”tonar ner”. Men i Kosovo fanns det flera tusen kameror och TV-filmare som tonade upp. Ofta med förfalskade bilder eller filmer. Tonar ner? Finns det i dag en enda TV- kamera från några av det sk världssamfundets stater som filmar helvetet för de över en miljon flyktingarna i Serbien? Inga gråtande kvinnor, inga skrikande spädbarn får vi se. Inte ett ord om att insulinet nu snart är slut vid alla jugoslaviska sjukhus. Det är så här den imperialism, som Maria knappt berör, spelar upp sin världsbild i alla de mediala utrymmen som finns. När jag då ska daska ner en motbild på några få sidor i en tidskrift som läses av några tusental, inte katten kan jag då ta utrymme för en helt allsidig bild. Maria har säkert rätt. I förhållande till utrymmet i min artikel kanske jag tonar ner den reaktionära serbiska nationalismen. Men egentligen möter jag strålkastare med det fladdriga skenet från ett ynka litet stearinljus! Dessutom är jag oerhört ledsen och förtvivlad över att hundratusentals människor, som uppfattar sig som socialister av någon kulör, var eller är beredda att stödja UCK militärt och därmed krypa ner i imperialismens trygga bunkrar. Allt i namn av mänskliga rättigheter eller i ett försvar av det internationella samfundet

Innan jag avslutar med några viktiga, mycket avgörande politiska frågor, ska jag än en gång citera Diana Johnstone (källa som ovan) för att visa rasismen hos ”världssamfundet”, dvs imperialismen. Här i dess senaste skepnad av en rapport från 1998 från ICG (som presenterats tidigare i min artikel). Läs och dra politiska slutsatser:

”Den vanligtvis väldokumenterade vårrapporten 1998 från den inflytelserika Internationella Krisgruppen (ICG), ger här en kommentar till varför man genomgående refererar till etniska albaner i Kosovo som ”kosovarer”: ”Serber som lever i Kosovo kallas också ibland för kosovarer. I denna rapport betyder emellertid kosovarer alltid etniska albaner som lever i Kosovo. Serbernas uttryck för etniska albaner, är antingen ”Albanci” eller det nedsättande uttrycket ”Siptar”..”. För det första, genom att ge de etniska albanerna och inte serberna, ett namn rotat i regionen, påstår man att att albanerna verkligen tillhör regionen, medan serberna är outsiders, kommer utifrån. detta har gjorts förut genom att ta till sig uttrycket ”bosniak” och t o m ”bosnisk”, exklusivt för de muslimska innevånarna i Bosnien-Hercegovina. I Kosovo är affischeringen av platsnamnet ännu mer anslående och ifrågasatt, med tanke på att en mycket stor, men oklar mängd albaner, helt nyligen har immigrerat till provinsen. Antingen under den fascistiska ockupationen under andra världskriget, eller därefter när det etniska Albanska Partiet tolererade albansk illegal immigration från det egentliga Albanien… Ståndpunkten att ”serberna använder det fördomsfulla begreppet ”Siptar” är lika fördomsfullt. Det albanska uttrycket eller ordet för en alban är just Shqiptar, som på serbiska skrivs Siptar. Det är så som albanerna alltid namngett sig själva. Det betyder ”örnmän” och är knappast nedsättande. I ICG:s rapport finns inga av de nedsättande termer som albanerna använder om serberna…..I början av ICG-rapporten, tar man upp betydelsen av Kosovo för serberna och för ”kosovarerna”. När man talar om Kosovos betydelse för serberna börjar man med: ” Enligt den serbiska mytologin är Kosovo, skötet för deras nation”. När man talar om kosovarerna ( egentligen albanerna ) börjar man med ” Som arvtagare till de gamla illyrierna”.

Alltså: När det gäller det rakt igenom dokumenterade serbiska kungadömet, beskrivs detta som mytologi. När det gäller det albanska antagandet ( om Illyrien. Min anm.) beskrivs detta som fakta.”

ICG:s språkbruk, som sannerligen är politiskt, borde få Maria, att fundera ett par gånger till över sin beskrivning av serbernas relation till Kosovo .

Så till de frågor vi alla söker svar på när vi försöker förstå kapitalismens fjärde epok.

För det första. Om vi nu ser till hur Lenin såg det hela. Har då albanernas kamp för att avskilja sig från Jugoslavien gynnat arbetarklassen och småbönderna i regionen? Nu när ockupationen av Kosovo är ett faktum vill vare sig Maria Sundvall eller Fjärde internationalens ledning (exekutivkommittén), erkänna albanernas rätt i Kosovo att bilda en egen stat, dvs ett Stor-Albanien. Argumenten är i princip att UCK var NATO:s marktrupper och att vi var emot NATO:s bombkrig och därmed nuvarande ockupation. Exekutivkommitténs resolution är den svagaste, snurrigaste och mest politiskt felaktiga jag läst under mina snart fyrtio års medlemskap i Internationalen. Bland annat beklagar man sig över att inte de facto UCK har ledningen över KFOR-styrkorna… I ingen annan debatt har jag under min politiska levnad upplevt sådana skarpa motsättningar. Maria och Exekutivkommittén kan inte när det kommer till kritan, stödja UCK, på grund av politiska tveksamheter. De avgör alltså vad det albanska folket i Kosovo ska tycka. Inte albanerna själva. De stödjer en abstraktion och i verkligheten är de politiskt i fritt fall. Bra ändå. Hade de valt den väg som var stöd åt UCK, då hade jag valt en annan väg.

För det andra: Är vi för montenegrinernas rätt att bilda en egen stat ? Tar vi då ansvar för det inbördeskrig som bryter ut. Liksom ett större balkankrig? För kanske halva befolkningen är Montenegro mer serbiskt än Serbien.

För det tredje: Är vi för albanernas rätt i Makedonien att bilda en egen stat och sedan ansluta sig till ett Stor-Albanien. Tar vi då ansvar för ett totalt krig på Balkan. Ett krig där Grekland och Bulgarien omedelbart blir nya stridande parter.

För det fjärde: Är vi för att serberna i Republika Serpska ska kunna avskilja sig från Bosnien-Hercegovina och ansluta sig till Jugoslavien.

För det femte. Är vi för att kroaterna i Bosnien-Hercegovina ska kunna ansluta sig till Kroatien? Liksom att de 150 000 serbiska flyktingarna från Krajina ska kunna återerövra sitt hemland och ansluta detta område till Jugoslavien.

För det sjätte: Är vi för ungrarnas rätt att bilda en egen stat i den serbiska provinsen Vojvodina? Tar vi då ansvar för det inbördeskrig och de krig som då bryter ut?

För det sjunde: Är vi för ungrarnas och romernas rätt att bilda egna stater i Tjeckien? Om så. Gynnar detta arbetarklassen i regionen?

För det åttonde: Är vi för baskernas rätt att bilda en egen stat? Skulle en sådan baskisk kamp verkligen gynna enigheten mellan den spanska statens olika nationer

För det nionde: Ska vi socialister ska ge fullt stöd åt de delar av IRA som militärt vill ansluta Nord-Irland till republiken Irland? Skulle detta gynna arbetarnas rörelse på Irland i stort eller i Storbritannien?

Mitt svar på alla dessa frågor är ett bestämt nej. Vad tycker du, Maria?

Jag kunde fortsätta att rada frågor sida upp och sida ner. Men då blir det för liturgiskt. Framförallt om vi lämnade Europa och gick till Ryssland, till den indiska subkontinenten eller till republiken Kina. Det verkar troligt att vi socialister kommer att tvingas att besvara frågor om nationalism och sociala revolutioner som rör alla dessa landområden. Därför är det så nödvändigt att vi börjar med att ta itu med de frågor som ligger närmast och där vi är någorlunda hemmastadda. En viktigare debatt har vi sällan fört.

I skrivande stund försöker de albanska nationalisterna , med stjärnbaneret i topp, att driva bort den sista större befolkningsgruppen i Kosovo, från den delade staden Mitrovica. De har också inlett en väpnad kamp i södra Serbiens dalar. Därför avslutar jag detta inlägg med att citera ett gammalt serbiskt ordspråk:

”Det är lätt att kasta sten i Donau. Det är svårare att plocka upp dem. ”

Göte Kildén

Noter:
1) Senast bekräftat av Dennis Mc Namara, FN:s flyktingsändebud, vid en presskonferens i Tirana: ”Tragedin är att vi har nästan en miljon ( etniska albaner ) tillbaka och en kvarts miljon nya (serber och andra minoriteter ) utanför ( BBC.news. 20.3.00 ). Enligt samme Mc Namara är det också för tidigt för icke-albanerna att komma tillbaka. ”Vi är inte för att de kommer tillbaka om detta betyder att ta folk i bepansrade bilar in i militärt skyddade enklaver.”
2) Uppgifterna finns i en artikelserie av Robert Fisk i den brittiska tidningen Independent. Bland annat från den 24.11. På OSSE:s hemsidor,www.osce.org/kosovo/, finns också ett otal uppgifter om alla övergrepp.
3) Uppgifterna är hämtade från en ”dossier” i Le Figaro Magazine från den 15 oktober.
4) ICG:s rapport från v.45 -99 citeras extensivt på www.wsws.org:s hemsida ( World Socialist Web site).
5) Pujols kommentarer citeras efter bland andra John Pilger i New Statesman 15 november. Haagtribunalens chefsåklagare Carla del Pontes presskonferens återgavs i internationell press. Hennes talesman, Paul Risley hävdade att man inte kunde fortsätta jakten efter massgravar på grund av tjälen. I Le Mondes stora marsnummer om Kosovo visade man att detta var bedrägeri. För när Risley gjorde sitt uttalande var det tio plusgrader i Kosovo. Detta marsnummer med en lång ”Chronique dœn génocide annonce” och ett ”Adieu au Kosovo multiethnique” är för övrigt en ren journalistisk slåtter av alla dem som hävdat en serbisk förintelse av Kosovos serber.
6) Söndagen den 12 mars i år visade BBC en sensationell dokumentär om NATO:s och OSSE.s stöd åt och samarbete med UCK. Samma dag dubblerades och utvidgades materialet i tidningen The Sunday Times. Där säger den albanska förhandlaren Dug Gorani att ”ju mer civila som dödades, desto större är chansen till en internationell intervention”. Det var en utländsk diplomat som sa till mig, fortsätter han: ”Se här. Om ni inte passerar en kvot på femtusen döda, får ni aldrig någon permanent närvaro från den utländska diplomatin”. Tidningen fortsätter ”När OSSE lämnade Kosovo en vecka före flygattackerna, lämnade många av dem sina satellittelefoner och globala navigationssystem till UCK-ledare. Många UCK-ledare hade telefonnumret till General Clark, NATO:s befälhavare”.
7) Citerat efter Internationalen 50/99.
8) Från ett reportage i TV-aktuellt samt från Robert Fisks novemberserie i Independent.
9) 7 februari. Citerat efter Le Monde Diplomatique, mars/2000.
10) Som en parentes har i veckan en gammal lärobok i historia, R R Palmers världshistoria, gett mig en förklaring till detta. Den region som var och är så förtvivlat ekonomisk efterbliven, dominerades av den magyariska, totalt improduktiva godsägarklassen. Den region som ekonomiskt sprudlade dominerades av den tyska borgarklassen i …sterrike. Dubbelmonarkin var inte minst dubbel när det gällde produktionsförhållandena. Desto mer makt och styrka som Bismarcks Tyskland kämpade sig till, desto svagare blev …sterrike, vilget gjorde magyarerna starkare i deras inbördes relation. Ekonomiskt och politiskt påminner relationen om den mellan Amerikas nord- och sydstater.
11) Lenins Valda Verk. Progress Moskva 1979. Sid. 549.
12) Diana Johnstone. Jugoslavienkännare. Tidigare de Grönas presstalesman i Bryssel. Här från ”Notes on the Kosovo Problem and the International Community, http//kosovo.serbhost.org/diana_johnstone.html. Ett uttryck för denna betoning av de medborgerliga rättigheterna är att det i Jugoslavien står varje människa fritt att deklarera och registrera sin nationalitet. Vid folkräkningen 1994 kallade sig då tusentals av de romer som drivits bort, för egyptier, eftersom de har uppfattningen att de kommit därifrån. Se ”Les Tziganes, indésirables au Kosovo”, Le Monde Diplomatique, nov -99.

Från Röda Rummet 1/2000

Kosovo, kriget och nationen

Del 3 av 6 i serien Kosovo

I förra numret gav Göte Kildèn sin syn på hur socialister bör förhålla sig till nationalismen på Balkan. Han menade att den gamla parollen ”Alla nationers rätt till självbestämmande” i
vår tid är en farlig återvändsgränd. Detta är ett gammalt och knepigt tvisteämne inom
arbetarrörelsen, med rötter som sträcker sig bakåt till den klassiska polemiken mellan Lenin och Rosa Luxemburg. Nu ger sig Maria Sundvall in i debatten med ett skarpt svaromål.

Kosovo, kriget och nationen

Det var på ett möte om Rosa Luxemburg en ljum, syrendoftsmättad majkväll i Lund. Vi kom
att diskutera logiken i att Luxemburg både var kallsinnig till självständiga kvinnorörelser och till nationella rörelser. Hon var till och med mot självständighet för sitt eget land, Polen. Vad fanns det för gemensam nämnare i dessa ställningstaganden ? Hon avskydde väl alla partikularismer, sade en av kamraterna. Och det klack till i mig som en aha-upplevelse.

Partikularism är ett konstigt ord, kanske skulle man kunna översätta det med ”särintressen”. Det blir lättare att förstå varför just det ordet skulle ramla ned som en uppenbarelse för mig, om man betänker att dess motsats borde vara universalism. Just så var det. Rosa Luxemburg avskydde säkert, hatade och föraktade verkligen, alla hinder på vägen för de arbetandes enade kamp. Hon avskydde det därför att hon var universalist.

Hon ville världsamhällets omvandling och upphävandet av klyftor och orättvisor mellan
människor. Hon var universalist, på samma sätt som marxismen är universell till sitt väsen. Den eftersträvar en värld utan gränser och rivandet av alla skrankor, inte upprättandet av nya.Den nöjer sig inte med socialism i ett land, utan menar att världskapitalismen måste bemötasmed internationell kamp. Jag kom att tänka på den där episoden när jag läste Göte Kildéns artikel om vårens Balkankrig i förra numret av Röda Rummet. En tes i Götes artikel är att nationalismen dog i skyttegravarna under första världskriget. Naturligtvis gjorde den inte det. Om den bara gjort det. Det är en universalists önskedröm. Vi instämmer gärna i den, alla vi socialister. Om nationalismen varit död, skulle denna diskussion inte behöva föras. Inför det senaste i raden av krig på Balkan har vänsterkrafter med likartade ideologiska rötter intagit rakt skilda ståndpunkter. På sitt septembermöte antog Internationella exekutivkommittén, ledningen för världsrörelsen Fjärde Internationalen, där Socialistiska Partiet ingår, en resolution om Balkan. Den försvarar en ståndpunkt som är klassisk för världsrörelsen och som påminner om Socialistiska Partiets ståndpunkt under kriget: Motstånd mot NATO:s bombningar lika väl som mot Milosevic. Försvara Kosovoalbanernas rätt till nationellt självbestämmande, även till avskiljande från Jugoslavien.

Göte Kildéns motsätter sig Kosovos rätt till avskiljande, och tonar ned det serbiska förtrycket av albanerna. Vänsterorganisationer som den svenska Arbetarmakt och Socialist Outlook i Storbritannien har från en rakt motsatt position till och med stött den albanska självständighetsrörelsen UCK och förordat vapenstöd till denna. I den australienska tidskriften Links, som ges ut av Democratic Socialist Party, hävdar Michael Karadjis att Jugoslavien bygger på nationellt förtryck, och att dess upplösning är något progressivt. Hur kommer det sig att människor som läst samma marxistiska klassiker, som förmodligen analyserar kapitalismens kriser och 1900-talshistorien på ett grovt sett likartat sätt, ändå kan hamna så väldigt olika i detta års mest brännande världspolitiska fråga? Det går i grunden bara att förstå utifrån vår universalism. Att hantera nationalismens uppsving blir alltid en utmaning, en ofta motbjudande utmaning, för den som ser världsproblemens lösning i universalismen.

Ett annat svar dök upp i mitt huvud när jag hörde Håkan Blomqvist välkänd för Röda
Rummets och Internationalens läsare intervjuas om sin nya bok om Nils Flyg på radion. Hur
kom det sig att socialistledaren Flyg på trettiotalet gick över till nazismens sfär? Håkan pekade på två faktorer: stalinterrorn och internationalismens sönderfall. Vi å vår sida lever i en tid där internationalismen åter sönderfallit. Tron på radikala samhällsalternativ har vittrat bort hos miljoner människor över hela världen. Tidigare radikala och internationalistiska rörelser har rättat in sig i den nya världsordningens marschled. Vi är universalister på defensiven, och inser behovet av att stärka försvaret mot de växande högerkrafterna. Att försvara de ”rätta” värderingarna, att inte ge en tumnagel åt nationella rörelser, kan då ses som ett sätt att rusta oss mot nationalism. Men givetvis måste oenigheten socialister emellan framförallt förklaras med att det inte finns några enkla lösningar på de nationella frågorna i forna Jugoslavien. Sällan har flera folk bott så nära varandra och så blandade. Det är mindre komplicerat att stödja östtimoresernas krav på självständighet från Indonesien än att stödja Kosovoalbanerna. Och det är inte bara Jugoslavien som är ett etniskt lapptäcke. I denna folkomflyttningarnas tid blir det en allt vanligare bild. Det var bland annat detta som fick den engelske historikern E.J. Hobsbawm att i sin bok Nationer och nationalism hävda att Lenins tanke om nationers rätt till avskiljande inte längre är giltig.

Lenins ståndpunkt

Jag delar inte den uppfattningen. Lenins utgångspunkt var inte den ena eller andra uppfattningen om gränsers dragande, utan politiken. Kanske kan vi säga att hans utgångspunkt var att den rätta värderingen är den som leder till arbetarnas maktövertagande. Och för det fordras inte bara värderingar utan också en strategi, en tanke om vägen dit. En sådan strategi består av åtminstone två massiva grundstenar: arbetarnas självorganisering och arbetarklassens enande.

För Lenin var således det nationella förtrycket ett politiskt problem. Det splittrade arbetarna i de förtryckta och förtryckande nationerna. Det korrumperade särskilt arbetarna i de förtryckande nationerna och fick dem att ställa sig på sina herrars sida. För att de arbetande skulle kunna ta makten måste de enas över nationsgränserna. Men det kunde inte ske genom att tänka eller önska bort nationsskillnader, utan genom att medvetet erkänna och bekämpa det nationella förtrycket. Det var följaktligen en särskilt viktig uppgift för arbetarna i de förtryckande nationerna att solidarisera sig med arbetarna i de förtryckta nationerna. De storryska arbetarna måste stödja de polska arbetarnas kamp för nationell självständighet annars skulle deras klassenighet aldrig bli möjlig.

Utifrån ett sådant resonemang kan man förstås säga att Lenin formulerade en ”princip” även om jag skulle föredra att kalla det en programmatisk ståndpunkt men inte en ”lika evig som helig princip”, som Göte anklagar oss för. Däremot en ståndpunkt sprungen ur politisk nödvändighet. Den ståndpunkten kom att anammas och bli allmängods i Tredje och Fjärde Internationalerna. Internationalismen förutsätter ett erkännande av nationella rättigheter det är kärnan. Folkens frihet att välja måste erkännas. Endast så kan gränser göras mindre viktiga. Och vad är alternativet? Ofrihet att välja? Att tvinga in minoriteter i förtryckande statsstrukturer? Och skulle det alternativet verkligen leda till mindre av nationalism? Den franska socialisten Catherine Samary har besvarat frågan så här: Det finns ingenting som är så effektivt som förtryck för att omvandla en minoritet till ett ”folk” som kräver självbestämmande. Att stödja kamp mot nationellt förtryck betyder inte med nödvändighet att stödja dem som leder eller gör anspråk på att leda den nationella kampen.

Socialistiska Partiet har av tradition stött exempelvis PLO i kampen mot Israel, ANC i
kampen mot apartheid utan att dela dessa organisationers politiska strategier och program. När det gäller UCK-gerillan i Kosovo måste det avgörande argumentet vara att den lagt sig i knäet på NATO och därmed inte ens kan föra en verklig nationell kamp. Det finns många invändningar man kan ha mot denna klassiska syn på kampen mot nationellt förtryck. En viktig invändning är att det inte är så lätt att skilja på förtryckare och förtryckta. Dagens förtryckta kan bli morgondagens förtryckare. Och vem avgör vilka som är förtryckta? Den franske socialisten Michael Löwy drar i boken Fatherland or Mother Earth en avgörande skiljelinje mellan Lenin och Stalin. Han visar hur Stalin utarbetade ett helt system av så kallat objektiva kriterier för att avgöra vilka som utgjorde en nation och som således skulle kunna åberopa rätten till självständighet. Lenin däremot utgick från den politiska nödvändigheten att ena de arbetande och undvek objektiva kriterier, menar Löwy. Det som är särskilt irriterande med Stalins kriterier är vad de uppenbarar om självsynen hos delar av arbetarrörelsen.

Det återkommer ibland även när dagens socialister diskuterar nationella frågor. Vi är dock inte, i ännu mindre grad än Lenins och Stalins bolsjeviker, den universella rättvisans gränsdragningskommitté. Vi är rörelser som kämpar i motvind i ett fientligt samhälle, i hopp om att ena de folkmajoriteter som behöver en samhällsförändring. Det handlar inte om att dela ut ”rättighetsbrev” till det ena eller andra folket, utan om att se till att nationella hinder inte ska stå emellan dem som måste enas, ifall den nuvarande orättfärdigheten ska få ett slut. Om man således i Löwys eller till exempel Benedict Andersons anda avvisar objektiva kriterier för nationer, och enbart ser det som en politisk fråga, då finns det förstås å andra sidan en risk att allt upplöses i subjektivitet. Om den är förtryckt som uppfattar sig som förtryckt ja, då måste
vi kanske stödja all nationell kamp. Det kan leda till att vi blir blinda för politiska realiteter. Svaret, balansgången, är väl ändå att studera de konkreta förhållandena. Det är klart att till exempel en lösning för ett federativt Balkan måste ge frihet att välja åt alla folkgrupper, så att inte nya förtryck skapas.

Men det är samtidigt nödvändigt att visa serbiska arbetare att de har en särskild plikt att stödja de kosovoalbaner som utsätts för storserbiskt förtryck. Visst, de matas ständigt med berättelsen om Kosovo som en helig plats för serberna, en plats vars förlust skulle såra deras nationalkänsla. Men den berättelsen kan bara bemötas med analys som visar att det är en myt. Socialisten Branka Magas beskriver i sin bok The Destruction of Yugoslavia hur den myten konstruerades, när den framväxande serbiska borgarklassen behövde den för att legitimera sin expansion söderut mot slutet av 1800-talet. Myten användes för att ge legitimitet åt den nya serbiska monarkin och för att driva ut serbiska bönder att döda sina albanska gelikar i Balkankrigen 1912-13. Hur formulerar vi då idag ett ställningstagande till nationella frågor i ett land som Jugoslavien, där folken lever så blandade Är det ändå inte ett tecken på att Lenins ståndpunkter är föråldrade? Att nationell självständighet alltid måste gå ut över någon annan? Eller är det som Michael Karadjis hävdar i tidskriften Links att Jugoslavien var en dålig skapelse, byggd på nationellt förtryck, och att dess sönderfall därför är ett framsteg.

Jugoslavien som en nation

Nej, Jugoslavien var ingen dålig idé. Karadjis missar att självständighetsrörelserna i det som kom att utgöra Jugoslavien tidigt insåg att de bara kunde vinna nationell frigörelse om de enades. De kunde bara frigöra sig från Österrike-Ungern i norr och ottomanska riket i söder, och bilda ekonomiskt, politiskt livsdugliga stater ifall de gick samman. Därför föddes idén om ett blandat samhälle – Jugoslavien som sydslavernas land – just ur den nationella frihetstanken. På samma sätt restes tidigt, redan efter Balkankriget på tiotalet, parollen om en Balkanfederation. Det kom senare att bli den socialistiska arbetarrörelsens svar på ”Balkanproblemet”. Det var inte ett sätt att utmönstra nationella självständighetssträvanden, utan en lösning som förutsatte erkännande av de ingående nationerna och deras frivilliga sammanslutning i en federation. Det första Jugoslavien som bildades efter första världskriget föll samman. Den kroatiska socialisten Branka Magas beskriver att det rasade inte, som många hävdat under Jugoslavienkrigens år på grund av nationella motsättningar, utan på grund av motsättningar mellan de härskande.

Deras rädsla för folkliga resningar fick till följd att verkligt moderniserande reformer inte genomfördes. Det andra Jugoslavien bildades ur andra världskrigets partisankamp mot den tyska ockupationen. Det hade en revolutionär strävan redan från början. Det fanns ett positivt socialt innehåll i det Jugoslavien Titos ledning byggde. Det som verkligen höll ihop detta Jugoslavien var att det faktiskt erkände de ingående nationernas rättigheter. Hela samhällsbygget baserades på federativa principer. Men det var inte bara nationella hänsyn som förenade. Det andra Jugoslavien hade inte varit möjligt om det inte byggt på sociala och ekonomiska reformer som jordreformen, och så småningom självstyret på fabrikerna. Klassmässiga reformer plus upphävande av nationellt förtryck, se där ett kitt som verkar hålla samman många revolutioner. Jag tänker på Kuba, ett land där de sociala villkoren försämrats drastiskt under nittiotalet. Ändå tycks det inte som att stödet till Castroregimen är till grunden nervittrat. En del av förklaringen är väl att det var revolutionen 1959 som upprättade Kuba som självständig nation, ja som skapade det moderna Kuba.

Sönderfallet

Vad orsakade i så fall Jugoslaviens sönderfall? Det fanns brister i bygget. En sådan brist var just hanteringen av nationella frågor. Det mest uppenbara exemplet handlar om albanerna som inte gick med frivilligt i det nya Jugoslavien. Under åren efter kriget slogs albanska uppror ned och albanerna fick inte samma nationella rättigheter som andra folk i Titos Jugoslavien. Andra brister blev alltmer uppenbara med tiden: Byråkratiseringen, som ledde till förslösande av gemensamma resurser i strider mellan regionala byråkratklickar, vilka ibland använde nationalistiska argument. Bristen på demokrati, som visade sig i undertryckande av såväl radikala studentrörelser som arbetarnas fackliga kamp. Slutligen hamnade Jugoslavien i en total samhällskris. Krisen var ekonomisk i grunden och förvärrades av skulden till Internationella valutafonden. Den fick samhälleliga konsekvenser i form av ökade konflikter mellan fattiga och rika republiker och försämringar för de arbetande. Åren 1981-1984 reducerades arbetarnas köpkraft med 30 procent. De sociala motsättningarna skärptes. Antalet strejker ökade och arbetarklassen lämnade det jugoslaviska kommunistpartiet i massor. Den klassiska alliansen mellan partiet och arbetarna föll sönder och den makthavande eliten stod utan bas. Samtidigt förändrades den internationella ramen. Snart var det 1989 och det fanns inte längre någon motvikt till USA:s nya världsordning. Att som Göte reducera hela denna utveckling till en fråga om en tysk konspiration blir alltför torftigt enögt. Visst, stormakterna agerade i sina egna intressen men varför fanns det i så fall gehör för deras komplotter Det fanns också inhemska, sociala och klassmässiga skäl till krisen.

Jugoslaviens historia visar att de inhemska skälen inte i en motsvarande enögdhet kan
reduceras till ett outrotligt, naturligt hat mellan folken. Tvärtom, de hade kunnat leva tillsammans, men hindrades till det. De som hindrade, de som med Magas’ formulering medvetet förstörde Jugoslavien, var i första hand de serbiska ledarna. Hon visar övertygande hur Milosevic, inför den kris som uppstod när partiet tappade sitt arbetarstöd, valde sida och valde nationalisterna. Hela det uppträde där han i april 1987 reste till Kosovo och uppmuntrade serberna där, som ett förspel till att senare beröva Kosovo dess autonomi, var den välregisserade inledningen på en politisk helomvändning. Med den följde en ogenerad högervridning med öppen flirt med storserbiska nationalister. Att det var ett brott med det förflutna visas av att det inte gick friktionsfritt att tvinga igenom kursändringen ens i det byråkratiserade kommunistpartiet. Ledande företrädare för den serbiska delen av partiet, som protesterade mot de nya nationalistiska tongångarna, avsattes från sina poster. De hänvisade till att de serbiska socialisterna en gång sett som en huvuduppgift att bekämpa just den storserbiska nationalismen. En fälla för vänsterkrafter är att skönmåla Milosevic, kanske därför att hans parti fortfarande kallar sig socialistiskt, eller enligt logiken att NATO:s fiende måste vara vår vän. Det är klart, Milosevic är inte den Hitler som han framställdes som i propagandan inför vårens krig. Men han är politisk ledare för en reaktionär regim, inte bara vad gäller nationella frågor. Så här beskrivs hans ideologiska ”linje” i resolutionen från Fjärde Internationalen: Milosevic har befäst sin makt genom att spela ut alla kort: genom att uppmana till mobilisering mot byråkratin för att stärka sin egen makt gentemot sina rivaler och sedan förlita sig på byråkratiska och korrumperade verktyg för att styra företagen. Genom att hänvisa till Tito och det antifascistiska, jugoslaviska förflutna och samtidigt bryta radikalt med detta förflutna genom
att alliera sig med serbiska nationalistiska strömningar med antikommunistisk tradition.

Genom att stödja de separatistiska strävandena hos de serbiska minoriteterna i Kroatien och Bosnien och förlita sig på extremhögerns ultranationalism och dess paramilitära grupper för att därefter stödja ”fredsplaner” och bryta med sina tidigare allierade. Men även om ansvaret för Jugoslaviens sönderfall vilar tungt på den storserbiska nationalismen, har såväl Magas som Samary i upprepade analyser visat att detta inte hade kunnat ske utan de andra regionala/nationella byråkratiernas accepterande. Så protesterade till exempel inte Kroatiens och Sloveniens ledningar i början mot att Kosovo berövades autonomin. Kanske kan man säga att den viktigaste inhemska faktorn som störtade Jugoslavien i avgrunden var det byråkratiska styret. Att säga att Serbiens och Kroatiens ledningar delar ansvaret för krisen, innebär inte att lägga skulden på alla serber och kroater. Samary har ofta varnat för en historieskrivning som klandrar alla serber för Milosevic’ handlingar eller ”förstår” serbiskt förtryck av kroater därför att Kroatien var en fascistisk Ustasjastyrd lydstat under andra världskriget. Tanken om kollektiv skuld för folkgrupper är i grunden reaktionär. Därför har jag också svårt att förstå att Göte ägnar så stort utrymme åt det ”begripliga” i serbernas reaktioner mot albaner. Det om något är väl att ge för många tumnaglar åt nationella/nationalistiska fördomar.

Kosovo

Vilken var och är då Kosovos ställning i forna och nuvarande Jugoslavien? Göte skriver om
detta i ett avsnitt mot slutet av sin artikel, ett avsnitt som skulle kunna användas i studier av politisk retorik. Det är ett skenbart faktafyllt avsnitt, som dignar under olika förklenande värdeomdömen om albanernas nationella anspråk. Man får bilden av en liten nomadiserande, outvecklad folkspillra i ett område ”av randstatskaraktär”; ”quislingar” som stött ockupationsregimer, ja till och med fascister och försvarat sina privilegier. Serberna däremot hade sitt ”historiska sköte” i Kosovo och ett ”starkt” kungadöme under medeltiden, de var ”fasta” jordbrukare och numerärt övermäktiga. Bort faller några enkla iögonenfallande fakta: I provinsen Kosovo utgör den albanska befolkningen sedan länge en massiv majoritet. Totalt utgjorde albanerna 1991 drygt 2 miljoner av forna Jugoslaviens 23 miljoner invånare. Folkspillra? ja, allt beror väl på vad man jämför med, men Götes användning av ordet ”samisk” får väl oss snarare att tänka på en grupp som går att räkna i ett par tusental. Denna lokala majoritet hade i Titos Jugoslavien inte samma nationella rättigheter som andra folkslag. Dock fick provinsen en rätt långtgående autonomi i 1974 års författning. Proteströrelser 1981 möttes, liksom liknande rörelser på andra håll i Jugoslavien, av ökat förtryck. År 1989 upphävdes Kosovos autonomi genom ensidiga beslut från ledningen i Belgrad. Det inledde en period som av många har liknats vid apartheid. Fler än hundratusen offentliganställda sägs ha förlorat jobben av inget annat skäl än sin etniska tillhörighet. Albanska media och skolor stängdes. Många fängslades endast därför att de varit med i protesterna mot upphävandet av autonomin. Särskilt hårt drabbades gruvarbetarna, som genomfört en strejk nere i gruvgångarna i åtta dagar.

Hur kan man så mångordigt dölja att det rör sig om ett av de klaraste exemplen i Europa i vår tid på nationellt förtryck? Det måste man kunna slå fast utan att hamna i fällan att börja räkna lik. Göte gör rätt stort nummer av att massmediabilden av det som kallades folkmord var förljugen. Det är väl självklart att NATO ljög för att förstärka krigshetsen (eller att bägge sidorna ljög, men att NATO gjorde det med större resurser och tillgång till väststyrda media med global täckning). Men vi behöver väl inte vänta på albanska massgravar för att kunna slå fast att det funnits och finns ett nationellt förtryck mot albaner? Hur kan man låtsas som om förtrycket på något sätt vore albanernas eget ”fel” eller välförtjänt på grund av deras reaktionära ståndpunkter? När gruvarbetarna tog initiativ till en protestmarsch från gruvorna i Trepca till Pristina, i november 1988, anslöt sig totalt en halv miljon människor till femdagarsmarschen. När gruvarbetarna i Trepca senare, i februari 1989, genom sin ockupationsstrejk av gruvorna drog igång en generalstrejk, lamslogs provinsens ekonomiska liv. Kraven Ja, inte rörde det sig om krav på ett Stor-Albanien. Arbetarna krävde att de nya styresmän som Belgrad utsett, sedan de albanska avsatts, skulle avgå. De krävde att ingen konstitutionell begränsning av Kosovos autonomi skulle ske utan demokratisk debatt. De krävde att albanerna inte längre skulle behandlas som andraklassens medborgare i sitt eget land.

Vad bör göras?

Vilken lösning på motsättningarna i Jugoslavien kan vi tänka oss idag, efter vårens Balkankrig? Fjärde Internationalens ledning för i sin resolution fram några punkter: – Att stödja det civila samhället, särskilt ungdomen och arbetarna, i Kosovo att ta kontroll över sin framtid, sitt försvar och sina institutioner så snabbt som möjligt inom en demokratisk ram. Det förutsätter att de utländska trupperna försvinner och att området får självstyre istället för att bli ett FN-protektorat. Internationella band måste knytas främst med fackföreningar. – Rätt till självbestämmande för Kosovo. Respekt för minoriteter och solidaritet mellan folken på Balkan. Det innebär inte att vi stöder en allmän lösning om ”ett folk en stat”. Men folk måste själva få välja. Den rätten måste försvaras samtidigt med en kamp för politisk och etnisk pluralism, mot all politik av etnisk rensning och för jämlik behandling av alla folkgrupper.

Vi stöder Kosovobornas legitima krav på ett oberoende Kosovo. Ingen har rätt att tvinga dem att stanna kvar i en federation som leds av den regim som organiserade utrensningarna av albaner. – Det gäller för den jugoslaviska befolkningen och särskilt för serberna, men inte för NATO, att göra ett slutgiltigt bokslut över alla tragedier som Milosevics politik lett till. Däremot är det fel att det serbiska folket tagits som gisslan två gånger, dels under kriget och dels genom ekonomisk strypning. Vi bekämpar också internationella krigsförbrytartribunalens selektiva, och därmed, politiska karaktär. Alla brottslingar bör ställas inför rätta, även NATO-ledningen, det vill säga de imperialistiska regeringarna. – Band mellan fackföreningar, gräsrötter och feminister måste upprättas på hela Balkan, i protest mot den reaktionära privatiseringspolitiken. Det är en klar och rak politik. Vad kan egentligen argumentet vara för att förvägra albanerna nationella rättigheter? Deras självständighet kan bara bygga på blodsutgjutelse, skriver Göte. Deras underkastelse också, uppenbarligen. Det är väl som Fjärde Internationalens ledning skriver, att det går att förstå dem som är mot Kosovos rätt till självbestämmande därför att de fruktar Jugoslaviens fragmentering. ”Men ett selektivt sätt att säga ja eller nej till självbestämmanderätten innebär med nödvändighet ett accepterande av att den mäktigaste skipar rätt och att stormakterna gör godtyckliga val.” Mot hela detta perspektiv skulle man kunna invända att det inte finns någon som bär upp det. Det är sant, det är länge sedan folkliga eller progressiva alternativ till Milosevic och de andra nationalisterna hade någon chans. Just därför blir de band som kan knytas underifrån så viktiga. Just därför blir det så viktigt med gräsrotssamarbete både inom det forna Jugoslavien och mellan rörelser i väst och deras motparter i regionen.

Att Jugoslavien skulle förtäras av nationalism var ingen naturnödvändighet. Det var ett resultat av att samhällsväven trasats sönder och att alla radikala samhällsalternativ tömts ut. Om man ser nationalismen så, som en vakuumideologi, som den lära som sprids i bakvattnet av den ekonomiska skövlingen, då blir det uppenbart att uppgiften inte kan stanna vid att förhålla sig till nationalismen. Det måste handla om att bygga upp andra gemenskaper. Mellan arbetande människor, mellan rörelser, mellan ungdomar och äldre, mellan öst och väst. Den verkliga uppgiften blir att fylla vakuumet med nya bärande samhällsvisioner.

Maria Sundvall

Från Röda Rummet 4/99