Etikettarkiv: FN

EU ingen motvikt mot USA

Direktörsklubben European Round Table of Industrialists klagade efter det förra kriget mot Irak över att den ekonomiska jätten EU uppträdde som en politisk dvärg på den internationella arenan. Umberto Agnelli, en av centralfigurerna i sällskapet, förklarade senare att EMU-projektet skulle följas av en samordning av medlemsländernas utrikes- och försvarspolitik. Inskränkningen av den nationella suveräniteten var ett pris som var ”värt att betala för att säkra vår ställning i världen under de kommande 50 åren.”(1)

I samma spår argumenterar nu eurovänstern. Jürgen Habermas, Jacques Derrida och andra intellektuella har gemensamt manifesterat sin tro på EU som en räddning ur USA:s globala hegemoni. Unionen måste ”hävda sig som en tredje pol mellan Förenta Staterna och Orienten”, skriver Umberto Eco. Den nya valutan bör följas av en ”gemensam utrikespolitik och ett eget försvarssystem”. Att ”invadera Kina eller slåss mot Förenta Staterna” är visserligen inte aktuellt, men Europa måste ”vara redo till interventioner” utan Natos medverkan.(2) Var dessa militära ingripanden ska ske och för vilka syften preciseras inte närmare.

För Jan Guillou är EU ”den enda tänkbara motvikten till amerikanskt världsherravälde”.(3) Lasse Berg har samma åsikt: ”Det är inte kapprustning som behövs, men kanske ändå en trovärdig europeisk militär styrka.”(4) Anders Ehnmark efterlyser ett ”europeiskt svärd”. Således bör vänstern rösta ja till euron.

Detta skäl för EU och dess valutaunion är ett värdigt uttryck för den europeiska vänsterns uppgivenhet.

Enligt Bushdoktrinen, proklamerad hösten 2002, anser sig USA ha en egenmäktig rätt att bekriga vilken stat det vara månde som landet utnämnt till ett hot mot sin säkerhet. USA ämnar också med överlägsen militär styrka avskräcka potentiella utmanare bland de mäktigaste staterna från att ställa till besvär. FN-stadgan och andra institutioner som reglerat förhållandet mellan stormakterna skjuts åt sidan. USA behöver allierade, heter det, men landet ska inte låta sig bindas av allianser. Till och med Nato sätts på undantag.

Bushdoktrinen är ett up yours mot de västeuropeiska stormakterna och deras drömmar om en jämbördig status med USA. Det var därför det blev bråk inför kriget mot Irak. Britterna valde det spår de följt sedan Suezkrisen 1956, att trofast följa med. De styrande i Frankrike och Tyskand tog strid i FN.

Det handlade inte om något principiellt försvar för folkrätt och FN-stadga. Vid bombningarna av Jugoslavien 1999 tvekade inte Frankrike och Tyskland att tillsammans med övriga Natoländer sätta sig över FN. Nu insisterade de på beslut i säkerhetsrådet. Genom att trilskas i FN sökte de tvinga ett självsvåldigt USA till samråd.

25.000 franska soldater stod redo att ansluta sig till marschen mot Bagdad bara villkoren blev de rätta.(5) Kravet från den franska regeringen och dess allierade var att USA skulle ge upp sin unilaterala hållning. Krigskotteriet i Washington förmanades att lyssna till ”världssamfundet”, det vill säga de andra stormakterna.

Förre brittiske utrikesministern Douglas Hurd varnade för amerikanernas drömmar om en storstilad omvälvning av Mellanöstern.(6) Idag fruktar han att ett allmänt motstånd ska utvecklas i Irak. ”Men vi har inte råd att misslyckas.” Landet har en strategisk betydelse för västvärlden. ”Följaktligen måste även de som var emot kriget stödja ansträngningarna att vinna freden…”(7)

På nytt pågår förhandlingar om att förvandla ockupationen till ett samriskföretag. I utbyte mot vissa ekonomiska eftergifter har övriga stormakter genom FN gett Paul Bremers styre en viss legitimitet, men så länge Washington vägrar att ge dem medinflytande håller de inne med de soldater USA alltmer enträget efterfrågar.

I vår EMU-debatt drömmer eurovänsterns drömmare vidare. Göran Persson upprepar deras ramsa: ”Vad jag vet finns det bara en kraft under min livstid som kan balansera USA, och det är EU.” Preciserar sedan: ”Inte en antagonistisk kraft, men en partner, som man lyssnar på.”(8)

Strävan att återupprätta förbindelserna över Atlanten kräver ett lämpligt tilltal. Medborgare från sju av EU:s 15 medlemsländer har fängslats av USA:s krigsmakt och placerats bortom lag och rätt på Guantánamobasen på Kuba. EU har ännu inte gjort något försök att samla sig till en framstöt i frågan. Den franska regeringen förklarar att man inte vill ”hälla olja på elden” efter bråket om Irak. En svensk företrädare säger till Financial Times att det är ”alldeles för känsligt eftersom det handlar om den 11 september”.(9)

Tyst talar motvikten i sådana ärenden, men vid toppmötet i Thessaloniki hördes signaler: EU ska bli mer ”proaktivt” för att tillsammans med USA hantera oregerliga utkantsstater. Formuleringarna kommer att skärpas vid toppmötet i Rom, försäkrar diplomater för Financial Times. Det ska bli tal om ”regimskiften” och ”förebyggande angrepp”. Det är ord som krigskotteriet i Washington lyssnar till.(10)

EMU och dess stabilitetspakt pressar regeringarna att minska de offentliga utgifterna. Det har hämmat de militära ambitionerna. I förslaget till ny författning för unionen förslås därför att EU-länderna ska åta sig att förstärka sina krigsmakter. En särskild byrå inrättas för att få fart på vapenproduktionen.(11) Tyskland, Frankrike och Italien kräver dessutom att sådana kostnader ska undantas från valutaunionens budgetregler.(12) Tak för de sociala utgifterna, golv för de militära – så fördjupas det europeiska samarbetet.

De starkaste staterna tilldelas i förslaget till konstitution en särställning. De får rätt att på egen hand gå före i utvecklingen av EU till en militärmakt. Småstater som vill medverka får övertyga de ledande staterna om sin lämplighet.(13)

Regeringen inordnar som bäst det svenska försvaret i dessa planer. Den vill lägga något till motvikten. ”För första gången på 40 år har Sverige snart en tungt beväpnad flygstyrka som står beredd att skickas till andra länder”, meddelar Dagens Nyheter entusiastiskt den 8 augusti. 280 soldater och åtta stridsflygplan står redo:

”Vingarna har förstärkts, hastighetsmätarna har märkts om från kilometer till knop, planen har utrustats för lufttankning efter Natos flygplan och försetts med ny kommunikationsutrustning som passar Natos stridsledning. Samtidigt pågår i dagarna utprovning av bombfästen med Natostandard.”

Det är nog inte Washington som ska bombas.

Eurovänstern påminner om de kommunister som för några årtionden sedan föreställde sig att Sovjetunionen var den enda tänkbara motvikten till USA:s världsherravälde. Rivaliteten mellan de två stora gav verkligen utrymmen för svagare stater och förtryckta folk att manövrera i, men de rörelser som lät sig inordnas i stormaktsspelet gick under i svek och svåra nederlag.

En självständig kraft försvagade både USA:s och Sovjetunionens välden. Det var folkens strävan efter frigörelse. Eurovänstern drömmer sig långt ifrån den.

Mikael Nyberg, Internationalen 11 september 2003

Noter
1. Financial Times (FT) 970219.
2. DN 030615.
3. AB 030504.
4. DN 030209.
5. FT 030806.
6. FT 030103.
7. FT 030714.
8. DN 030804.
9. FT 030717.
10. FT 030621.
11. Utkast till fördrag om en konstitution för Europa, antagen med konsensus av Europeiska konventet den 13 juni och 10 juli 2003, artikel I-40.
12. FT 030520.
13. Utkast till fördrag om en konstitution för Europa, antagen med konsensus av Europeiska konventet den 13 juni och 10 juli 2003, artikel III-213.

FN om klimatet: Mycket varmare än väntat

Ursprungligen publicerad i Internationalen 2001 som en del i serien Stormens år 3. Också publicerad i Moteld nr 10.

Årets rapport från IPCC, FN-organet som övervakar klimatförändringar, hålls i en betydligt allvarligare ton än fjolårets. Över 500 forskare har bidragit till den 1 000-sidiga rapporten.

Den viktigaste förändringen är att de skrivit upp prognosen för hur mycket temperaturen kommer att stiga under de närmaste 100 åren. För ett år sedan var den beräknade temperaturökningen mellan 1,0 och 3,8 grader. Baserat på bättre rensade historiska data och förfinade modeller förutsäger de nu att temperaturen skulle öka med mellan 1,4 och 5,8 grader, en uppskrivning med 40 procent.

Av modellerna framgår också att uppvärmningen inte är jämnt fördelad. Stora landmassor som Nordamerika och Centralasien värms fortare, där blir ökningen på 100 år mellan 2 och 8 grader, medan områden som ligger i stora hav, till exempel Sydostasien och södra Sydamerika kommer att värmas mindre.

Högsta temperaturen på 1000 år

Under förra århundradet ökade jordens medeltemperatur med 0,6 grader. En fjärdedel av ökningen inträffade efter 1994. Det är mycket trolig att 90- talet var det varmaste decenniet sedan 1861, året då tillräckligt med tillförlitliga data började samlas in. 1998 var det varmaste året.

På det norra halvklotet har medeltemperaturen antagligen inte varit så hög som nu på 1 000 år, och ökningen under det gångna århundradet är antagligen den snabbaste under den tiden.

Satellitbilder visar att snötäcket på det norra halvklotet minskat med 10 procent sedan 60-talet, och markobservationer tyder på att tiden då sjöar och vattendrag är isbelagda minskat med i genomsnitt två veckor sedan slutet av 1800-talet. Samtidigt har glaciärerna krympt i de ickearktiska områdena. Istäcket på Arktis har krympt med mellan 10 och 15 procent sedan 50-talet.

Havet stiger

Havsnivån steg med mellan 10 och 20 centimeter under 1900-talet. Under samma tid har nederbörden ökat med mellan 0,5 och 1 procent per årtionde på det norra halvklotet, och med mellan 0,2 och 0,3 procent över tropiska områden. Molnigheten har ökat med 2 procent.

Redan den tämligen lilla ökning av temperaturerna vi sett hittills har påverkat möjligheterna att leva på jorden. El Niño, väderfenomenet mellan Sydamerika och Oceanien som lett till torka och förstört fiske har blivit vanligare. Delar av Asien och Afrika drabbas allt oftare av torka.

Växthuseffekten skapas av en mängd gaser, där den viktigaste är koldioxid, CO2. Halten koldioxid i atmosfären har ökat med 31 procent sedan 1750, och är nu den högsta på 420 000 år. Antagligen är den dessutom den högsta på 20 000 000 år. Ökningstakten har inte överskridits under de senaste 20 000 åren.

Koldioxidhalten ökar mellan 70 och 350 procent

Tre fjärdedelar av ökningen under det senaste 20 åren beror på förbränning av fossila bränslen: kol, olja och gas. Resten beror i första hand på skogsavverkning. Om de nuvarande utsläppstrenderna håller i sig kommer halten av koldioxid på 100 år att öka med mellan 70 och 350 procent.

Forskarna har också granskat idéerna om att naturliga förändringar orsakat de stigande temperaturerna, men kommit fram till att varken variationer i solaktivitet eller gasutsläpp från vulkaner kunnat orsaka så här stora variationer. Tvärtom har effekterna av solar och vulkanisk aktivitet antagligen bidragit till att hålla tillbaka temperaturökningen.

Utsläppen av växthusgaser är långlivade. Mer än tre hundra år efter att koldioxid släppts ut i atmosfären syns forfarande ungefär en fjärdedel av utsläppet i atmosfären. ”Förhöjd medeltemperatur och stigande havsnivåer (…) kommer att fortsätta i hundratals år även om koldioxidhalten stabiliseras på dagens nivå” skriver forskarna.