Etikettarkiv: Tjeckoslovakien

Den ”trotskistiska konspirationen” i Tjeckoslovakien

Deklaration från IV Internationalens centralsekretariat

”Normaliseringen” i Tjeckoslovakien fortsätter i enlighet med den inneboende logiken i den process som började i augusti 1968 med invasionen av sovjetiska och andra ”allierade” warszawapaktstyrkor. Sedan Dubcek avlägsnats ur regeringen och utrensningen av centralkommittén genomförts har undertryckningen nu generaliserats i och med att en ”trotskistisk konspiration” upptäckts. Sovjetiska ”historiker”, som fullbordat sina studier i den sovjetiska hemliga polisens tjänst och tidigare hjälpt till med att förbereda Slanskyprocessen, har just anlänt till Prag.

Dessa händelser avslöjar till fullo Kosygin-Brezjnev-ledningens reaktionära politiska, sociala och kulturella linje samt dess verkställare i Sovjetunionen och Östeuropa. Den verkliga anledningen till invasionen i Tjeckoslovakien 1968 är kristallklar. Invasionen föranleddes icke av någon reell fara för kapitalismens återupprättande. Den var byråkratins svar till ett folk som gav exempel på allvarliga framsteg mot en socialistisk demokrati – exempel som var farliga för byråkratins välde i hela Östeuropa och i själva Sovjetunionen.

Formellt kan de anklagade inte ens kallas konspiratörer. Under den korta ”Prag-våren” och de följande månaderna agerade de helt öppet – först som Revolutionära Ungdomsrörelsen, sedan som Revolutionära Socialistiska Partiet – och spred överallt sina skrifter, som de till och med undertecknade med sina namn och adresser. Om det fanns någon ”konspiration” så är inte dessa militanter de skyldiga utan det är i så fall folk som i hemlighet förberedde och understödde invasionen i Tjeckoslovakien.

Anklagelserna är uppbyggda enligt den gamla stalinistiska modellen, som utgör ett hopkok på uppdiktade brott och politiska beskyllningar. Det finns inget skäl att dröja vid brottstillvitelserna, vilka hämtats direkt från de beryktade Moskva-processerna: sabotage, mordbrand, samarbete med CIA. De anklagade antas ha mottagit fantastiska summor från CIA – som dock tydligen bara räckte till publicering av stencilerade flygblad, producerade på två primitiva stencilapparater.

Anklagelsen att ha tagit emot politiskt material (böcker, broschyrer och tidningar) från revolutionära grupper i utlandet är särskilt anmärkningsvärd, eftersom denna anklagelse kommer från gentlemän som, sedan de sparkats av sina egna landsmän, återförts till makten icke medelst politisk propaganda utan av en halv miljon beväpnade utlänningar som invaderade landet. Sådant ter sig normalt för folk som inte kan föra en ”ideologisk strid” utan att påkalla censurens tjänster.

De politiska beskyllningarna mot de anklagade är följande: de förordar en ”antibyråkratisk revolution”, de har utvecklat förbindelselänkar mellan studenter och arbetare, de ville ersätta polisen och armén med väpnade arbetarenheter i fabrikerna, de betraktade den antibyråkratiska revolutionens program som tillämpligt i andra östeuropeiska länder jämte Sovjetunionen, de var för den socialistiska världsrevolutionen. Detta är tydligen ett ”författningsstridigt” program. Men att ändra ett ”broderlands” centralkommitté och regering med hjälp av stridsvagnar är för Kreml och dess tjänare tydligen ”författningsenligt”.

I själva verket har de anklagade i sitt program visat att de dragit slutsatserna ur Dubcek-experimentet: Det är lönlöst att hoppas på en reform av byråkratin som skulle leda fram till den socialistiska demokratin. Den enda möjligheten är att krossa byråkratins makt. De anklagades verkliga ”brott” är att ha formulerat detta program vid en tidpunkt då männen i Kreml är skräckslagna inför vad som håller på att mogna fram i själva Sovjetunionen.

IV Internationalens Centralsekretariat uppmanar alla arbetare, studenter och progressiva intellektuella, samt särskilt de kommunistpartier och kommunistiska militanter som har fördömt invasionen i Tjeckoslovakien, att kräva frigivandet av de revolutionära militanter som fängslats i detta land. De bör förstå att häktningen av dessa militanter är ingenting mindre än början på en undertryckningskampanj som kommer att drabba majoriteten av det tjeckoslovakiska kommunistpartiets ledande kadrar från januari–augusti 1968 samt majoriteten av det ledarskap som valdes vid partiets 14:e kongress. Det krävs omedelbar handling mot den återuppdykande stalinismen och stöd åt alla, som i Sovjetunionen och Östeuropa söker föra kampen mot byråkratin och för den socialistiska demokratin till seger.

IV Internationalens Centralsekretariat
26 januari 1970

Ur Fjärde Internationalen nr 3 (1/1970)

Tjeckoslovakien – första bedömningar, första lärdomar

Tjeckoslovakien, som var den ekonomiskt mest utvecklade bland arbetarstaterna, var samtidigt den som hade minst berörts av ”avstaliniseringen”. Det stela byråkratiska systemet hade framkallat stagnation inom ekonomin. Klyftan mellan Tjeckoslovakiens och de industrialiserade kapitalistiska ländernas tekniska nivå ökade. Massornas levnadsstandard höll sedan några år på att sjunka. Hela den sociala aktiviteten befann sig i en återvändsgränd. Kommunistpartiet hade mer och mer isolerats från nationens levande krafter, särskilt från ungdomen, som av kaserndisciplinen hindrades från varje självständigt, skapande initiativ.,

En del av statens ekonomiska apparat och en del av partiapparaten förstod nödvändigheten av att motsätta sig Novotnys ledning. Under några månader pågick en växelverkan mellan striderna inom den ledande partiapparaten å ena sidan och de intellektuellas och studenternas demonstrationer och krav å andra sidan.

Slutligen avlägsnades Novotny från sina positioner, först som partisekreterare, sedan som statschef, och ersattes i partiledningen, tack vare en liten majoritet i Centralkommittén, med Dubcek: Den sovjetiska ledningen, som Novotny kallat till hjälp, böjde sig till en början för detta byte, eftersom den vid denna tidpunkt inte såg någon som helst fara i den av Dubcek planerade politiken. Han hade ingen avsikt att lämna Warszawapakten – för att icke tala om ett alliansbyte (vem skulle förresten drömma om att en tjeckoslovakisk regering vid nu rådande uppdelning av världen tänkte på en allians med Västtyskland?). Sovjetregimen hade vid denna tidpunkt inte heller några invändningar vare sig mot ett stärkande av Tjeckoslovakiens ekonomiska relationer med västvärlden eller mot ekonomiska reformer av teknokratisk typ i syfte att stimulera den tjeckoslovakiska ekonomin. Att Kreml i detta skede accepterade Dubceks politik bevisar – om ett sådant bevis ännu behövs – att vissa av de argument som i dag används mot honom bara är svepskäl och icke utgör det verkliga motivet för invasionen i Tjeckoslovakien.

Fanns det någon fara för kapitalismens återupprättande?

De ekonomiska och sociala konsekvenserna av olika arbetarstaters ”ekonomiska reformer” har sedan någon tid inom den internationella revolutionära arbetarrörelsen gett näring åt riktningar som tror på en risk för kapitalismens återupprättande i dessa stater. Vissa av dessa staters internationella relationer, både med andra arbetarstater och med kapitalistiska stater, har stärkt dessa farhågor. Jugoslaviens fall har i detta avseende uppfattats som typiskt. De nya tjeckiska ledarnas sympatier för den jugoslaviska politiken har gett ytterligare näring åt farhågorna.

Denna högerpolitik på inrikes- och utrikesplanet (som i stor utsträckning är en reaktion mot Kremls stormaktspolitik gentemot de mindre arbetarstaterna) är förvisso förkastlig. Men den kan inte anses innebära kapitalismens återställande. En sådan uppfattning skulle förutsätta möjligheten av en gradvis övergång från arbetarstat till borgerlig stat, från icke-kapitalistisk ekonomi till kapitalistisk ekonomi: den skulle vara en omvänd reformism. Det finns ingen kapitalism utan borgarklass vid makten, dvs. utan privatägande av produktionsmedlen och av samhällets produktionsöverskott. Kapitalismens återupprättande är endast möjligt om en ny borgarklass tillägnar sig de tunga produktionsmedlen och störtar arbetarstaten för att skapa en annan stat till sin egen tjänst. Ingenting av allt detta har skett i Jugoslavien, ingenting av allt detta hotade i Tjeckoslovakien. I Jugoslavien har strejkerna 1966-67 och studentdemonstrationerna i maj-juni 1968 visat att om ledningens högerpolitik framkallat svåra motsättningar i ekonomi och samhälle så har de samhällskrafter som är mest hängivna socialismen varit i stånd att resa sig mot denna politik, som gynnar samhällsskikt av småborgerlig typ.

I Tjeckoslovakien har man inte kunnat konstatera något pro-kapitalistiskt samhällsskikt som skulle vara i stånd att organisera sig för att söka återställa det privata ägandet av produktionsmedlen och av samhällets produktionsöverskott. Tvärtom, i detta land där bönderna endast är en liten minoritet och ett klassmedvetet och traditionsrikt proletariat bildar folkets stora majoritet har situationen snabbt utvecklats i den socialistiska demokratins favör. Det är proletariatet som snabbt angett riktningen för händelsernas gång.

Massorna sätter sig i rörelse

De tjeckoslovakiska arbetarna visade sig i början tveksamma, till och med misstänksamma, inför de förordade förändringarna. De fruktade, icke utan skäl, att de ekonomiska reformerna skulle medföra prisstegringar, sänkt levnadsstandard och hot om arbetslöshet. Det fanns i den nya regeringens politik varken någon appell för ett reellt arbetarstyre i företagen eller någon tendens till större jämlikhet; tvärtom krävde byråkratins ”liberala” flygel till och med ökade privilegier. Men kampen mellan byråkratins två flyglar och Novotnys motstånd framkallade diskussioner i landet. Dessa resulterade i en allmän vitalisering av det politiska livet, som påverkade arbetarklassen och trängde in i företagen och i organisationerna (parti-, fackliga, ungdomsorganisationer osv.). Detta ledde till kamp för en rehabilitering av offren för de stalinistiska utrensningarna, uppkomst av politiska klubbar, kamp för frihet åt den socialistiska pressen, kamp för censurens slopande och för avskaffande av den hemliga polisen och dess undertryckningsapparat. Arbetarnas medvetenhets- och aktivitetsnivå höjdes påtagligt. Talrika partikommittéer blev helt och hållet utbytta. Den 14:e partikongressens delegater valdes antingen direkt av basen eller under massornas tryck. Utkastet till nya partistadgar bar vittnesbörd om trycket från de skikt som ville återställa de leninistiska normerna för partilivets inre demokrati. Denna kamp, jämte kampen mot censuren i press, radio och TV, bildade axeln i den politiska strid som fördes över hela landet.

De sovjetiska ledarna började känna oro inför denna rörelse som utvecklade sig oberoende av Dubceks ledning, som antog masskaraktär, inte ville nöja sig med en ”avstalinisering” i homeopatiska doser och en ”liberalisering” som berodde av stats- och partiledarnas goda vilja, en rörelse som tvärtom sökte stadfästa en äkta socialistisk demokrati. Än värre, Dubcek-gruppen visade sig i avsevärd utsträckning mottaglig för massornas växande tryck som det blev allt svårare att motstå.

Denna situation oroade ledarna i Kreml och deras satelliter avsevärt, och denna oro gällde större sammanhang än Tjeckoslovakien. Alla informationer bär samstämmigt vittnesbörd om att den ”tjeckoslovakiska våren” följdes med stort intresse och stor sympati i de östeuropeiska länderna, i synnerhet i Sovjetunionen, där regimen sedan snart två år hade blivit alltmer auktoritär och bl.a. återkallat de ”friheter” som man några år tidigare beviljat intelligentsian. Ledarna i Kreml förstår bättre än någon annan situationen i Sovjetunionen och de återverkningar som ett återställande av den proletära demokratin i Tjeckoslovakien skulle kunna få i deras eget land. I det ”socialistiska lägrets” alla stater hade strävandena efter en socialistisk demokrati blivit allt starkare. Röster lyckades tränga igenom den byråkratiska censuren och påminna om den fundamentala sanningen att ett socialistiskt samhälle bör vara mänskligare och friare än det mest demokratiska borgerliga samhälle. Och här började nu Tjeckoslovakiens arbetare, studenter och intellektuella i handling bevisa att denna socialistiska demokrati i ett ekonomiskt utvecklat samhälle var en reell möjlighet. Om man tar hänsyn till det faktum att den ”tjeckoslovakiska våren” väckte stort intresse hos de ekonomiskt utvecklade kapitalistiska ländernas arbetarmassor, vilka för första gången sedan oktoberrevolutionens tidiga år såg socialismen förenad med politisk demokrati, hur mycket mer borde då icke detta exempel väcka hopp och, vid framgång, stimulera rörelser och mobiliseringar bland arbetarna i Sovjetunionen och andra arbetarstater, där byråkratins knölpåk härjar. Byråkratväldets regimer fann sig konfronterade med en farlig direkt utmaning.

Kremlbyråkratins och dess satelliters första försök att stoppa den process som var under utveckling i Tjeckoslovakien fick motsatt effekt (särskilt ”de fems” brev från Warszawa), Massornas tvekan försvann, de samlade sig alltmer beslutsamt kring Dubceks ledning, som föreföll dem icke bara mottaglig för deras önskemål utan även motståndskraftig inför Kremls påtryckningar. Det var icke för att möta en icke existerande ”fara för kapitalismens återupprättande” utan för att möta denna situation, i vilken Kreml klart urskiljde den annalkande antibyråkratiska politiska revolutionen, som byråkratin sände sina pansardivisioner mot den Tjeckoslovakiska Socialistiska Republiken.

Invasionen, som genomfördes helt överraskande, mindre än tre veckor efter konferenserna i Cierna och Bratislava, framkallade ingalunda den rädsla som de sovjetiska ledarna utan tvivel hade påräknat. Tvärtom, massornas resning fortsatte med en enastående styrka och med en uppfinningsrikedom utan like. Arbetare, studenter och intellektuella vägrade ockupationsmakten varje samarbete. En illegal press och illegala radiostationer stimulerade oupphörligt massornas mobilisering. En partikongress hölls i en av huvudstadens stora fabriker under arbetarnas skydd. Överraskningsstrejker och talrika former av sabotage (avlägsnande av gatuskyltar osv.) förlamade effektivt ockupationsmakten. Befolkningens samtal med trupperna avslöjade samtidigt för dessa vilka lögner de hade matats med och fick dem att förstå det verkliga läget och den kontrarevolutionära uppgift som de användes till.

Man bevittnade ett fenomen utan motstycke: ett kommunistparti övergick från maktinnehav till illegalitet och vann ett masstöd som det aldrig ägt, eftersom dess militanter befann sig i främsta stridslinjen.

Den militärt lyckade ockupationen visade sig vara ett politiskt fiasko. Ingen av Kremls ökända vapendragare i det tjeckoslovakiska kommunistpartiet vågade stödja denna ockupation och ställa sig till ockupanternas förfogande för att bilda en marionettregering. I fortsättningen innebar operationen stora faror för Kreml. De sovjetiska och allierade trupperna var desorienterade och vanmäktiga. Mer än så: med egna ögon såg de hur en från byråkratins kontroll befriad arbetarstat höll på att födas och fungera demokratiskt genom massaktioner, till och med i närvaro av sovjetiska stridsvagnar.

I denna fullkomligt oförutsedda situation som blev farlig för Kreml gjorde den en helomvändning. Den återupptog kontakten med Dubcek och hans medarbetare, vilka man ännu dagen innan hade betecknat som ”ledare för en minoritetsklick” och låtit häkta, och tvingade detta ledarskap, vilket man försökt jaga bort, att underteckna en överenskommelse, som enligt Tass grundar sig ”på principerna om ömsesidig respekt för jämlikhet, territoriellt integritet, oberoende och socialistisk solidaritet”, men som icke är någonting annat än ett diktat. Denna ”överenskommelse” bekräftar att ”de allierades trupper, som temporärt befinner sig på tjeckoslovakiskt territorium, icke kommer att blanda sig i Tjeckoslovakiska Socialistiska Republikens angelägenheter”, och att de kommer att evakuera landet ”sedan situationen där normaliserats”. Men vad som gör situationen onormal är närvaron av främmande trupper i landet, liksom närvaron av sovjetiska tjänstemän, särskilt från säkerhetstjänsten och i synnerhet i inrikesministeriet.

Trots sin indignation, sin vrede och den styrka de visat finner sig tjeckoslovakerna i dag politiskt demobiliserade. Under obestämd tid har de att uthärda den ockupation som de under en vecka trotsade på ett fullkomligt enastående sätt. Temporärt tycks ”ordningen” råda i Prag.

Dessa händelser, som så smärtsamt berör Tjeckoslovakien, har världsbetydelse. De reser grundläggande frågor om villkoren för deras tillkomst. Vad var deras innebörd? Varför har rörelsen plötsligt stannat av? Vad är implikationerna för sovjetregimen, för det tjeckoslovakiska kommunistpartiet, för vietnamkriget, för de internationella relationerna, för den internationella arbetarrörelsen? Vilka perspektiv har öppnats?

Sovjetregeringens aktion har riktat ett svårt slag mot socialismens och kommunismens sak. Därmed har väsentliga problem rests som man bör gå till botten med utan att respektera något som helt tabu; arbetarrörelsen och dess militanter bör finna medlen att rätta till den uppkomna situationen, att hindra dess upprepning och att en gång för alla befria världssocialismen från de gangstermetoder som icke upphört att känneteckna Stalins och hans efterträdares regim.

Ingen reform av byråkratins regim

Den första slutsats som denna styrkeoperation framtvingar berör den sovjetiska byråkratin själv och den ”avstalinisering” som den efter Stalins död genomförde. Som IV Internationalen hela tiden framhållit var denna ”avstalinisering” en försvarsåtgärd från byråkratins sida; det var icke fråga om någon själv-likvidering. Byråkratin befriade sig från några särskilt frånstötande drag hos stalinregimen – icke så mycket därför att de tedde sig frånstötande för byråkraterna utan därför att deras vidmakthållande höll på att bli en fara för dem. Eliminerandet av dessa drag var det pris som byråkratin var beredd att betala för att bevara sina viktigaste privilegier och sin kontroll över det sovjetiska samhället. Särskilt det sista är ett vitalt intresse för byråkratin. Partiapparaten visar sig särskilt beslutsam att försvara sin hegemoni över samhället eftersom den är alltmer avskydd av intelligentsian, studenterna, vetenskapliga och tekniska kadrer av alla slag. Dessa kan jämföra de framsteg som Sovjetunionen når inom deras respektive områden med det tvång som denna exceptionellt medelmåttiga partiapparat ålägger hela samhället genom att beröva det dess tankefrihet, uttrycksfrihet och politiska liv, genom att klavbinda dess intellektuella och konstnärliga liv med de mest groteska tvångsåtgärder.

Den för cirka femton år sedan påbörjade ”avstaliniseringen” hade väckt förhoppningar i breda skikt av det sovjetiska samhället. Sedan några år hade dock gränserna för ”avstaliniseringen” börjat skymta, och i sovjetsamhället spårades ökande tendenser att bryta dessa barriärer. Inför vad den uppfattade som en dödlig fara för sin politiska makt har byråkratin reagerat med brutalitet mot tjeckoslovakerna och släppt varje hänsyn till det egna folket, åt vilket en noggrant kontrollerad press serverat en serie lögner som bara blev grövre och skamlösare allt eftersom dagarna gick. Byråkratin har också visat sin brutalitet gentemot folken i de östeuropeiska arbetarstaterna: deras regeringar anslöts, i den mot Atlantpakten riktade Warszawapaktens namn, till en militär invasion i ett ”broderland” i syfte att där byta ut kommunistpartiets ledning. Byråkratin har slutligen manifesterat sitt förakt för hela världens kommunistpartier samt för de proletära och koloniala massorna i hela världen:

Efter denna operation kan ingen tro att detta byråkratiska skikt har förutsättningar att reformera sig självt, att av egen vilja överge sina privilegier, framför allt sina politiska privilegier, för att lämna plats åt en socialistisk demokrati. Stridsvagnsexpeditionen mot Tjeckoslovakien var ett varsel till Sovjetunionens massor, till dess ungdom och dess intellektuella, att de vid risk för väpnad undertryckning bör avstå från sin strävan efter en socialistisk demokrati.

Den socialistiska demokratin kan i Sovjetunionen och de övriga arbetarstaterna endast upprättas genom att de hatade byråkraterna förjagas av en revolution, denna politiska revolution vars första talesman Trotskij var och som under den ”tjeckoslovakiska våren” för första gången visat vilken kraft den skulle kunna anta och vilka resultat den skulle kunna ge.

Det finns inga ”nationella vägar” till socialismen

Kremls operation i Tjeckoslovakien, som tyvärr företer en viss parallellism med den amerikanska operationen i Vietnam, har liksom denna kastat ljus över frågan om de ”nationella vägarna” till socialismen. Denna efterstalinistiska tes är ingenting annat än en tillämpning av Stalins uppfattning om ”socialismen i ett enda land” på en ny situation. Eftersom varje lands sociala struktur och historia företer skillnader i förhållande till andra länders, så kommer utan tvivel den socialistiska revolutionen varje gång att anta vissa specifikt nationella karakteristika. Men detta nödvändiggör ingen särskild teori, ty det innebär, inte alls att det för varje land finns en ”nationell väg” som gör det möjligt att bygga socialismen inom de egna gränserna, oberoende av vad som händer utanför dessa. Det är uppenbart a den socialistiska revolutionen i Vietnam är ett internationellt problem, ty den har inte så mycket den egna bourgeoisins krafter att besegra som den amerikanska imperialismens krafter. I Tjeckoslovakien har den sovjetiska byråkratin visat att striden för den socialistiska demokratin även den är ett internationellt problem, ty den kan endast segra i kamp mot den ledande byråkratin i Kreml, som redan i det förflutna använt sin styrka för att utöva påtryckningar på Jugoslavien, Kina osv…. Så länge denna byråkrati förfogar över sovjetstatens resurser, så länge de sovjetiska massorna icke återställt den socialistiska demokratin i sitt land, så länge är ingen arbetarstat säker för Kremls påtryckningar och till och med för dess eventuella militära intervention.

Näst Vietnam klargör Tjeckoslovakien mer inträngande än någonsin den internationella karaktären hos kampen för Socialismen. Den vietnamesiska revolutionens segrar över den amerikanska imperialismen är segrar för socialismen och massorna i hela världen. Byråkratins brott mot socialismens sak i Tjeckoslovakien är ett brott och ett slag mot socialismen och massorna i hela världen. Folkens, särskilt de små och de svaga folkens demokratiska rätt till oberoende och autonomi är ett av arbetarrörelsens elementära krav. Men denna rätt kan endast säkras genom arbetarklassens internationella aktion.

Varför har massrörelsen inte nått sina mål?

Den uppseendeväckande kraft med vilken den tjeckoslovakiska massrörelsen trotsade warzawapaktstaternas pansardivisioner visar hur ett folks vilja kan hålla en erkänt effektiv armé i schack. Vi måste nu ställa oss frågan: hur gick det till när denna utomordentliga och mäktiga rörelse plötsligt (och antagligen tills vidare) försvagades?

Rörelsens nedgång orsakades inte alls av någon inneboende svaghet hos massorna själva. De talrika militanterna (kadrer och vanliga partimedlemmar, journalister, intellektuella och arbetare) tävlade i uppfinningsrikedom och lyckades genom sitt motstånd ställa trupperna inför uppgifter som ofta gjorde dem villrådiga. Dessa militanter har icke brutits ned. Orsaken till rörelsens nedgång, det måste klart sägas, ligger hos Dubceks ledande grupp. Vi förnekar icke alls den avskyvärda behandling som dess medlemmar utsattes för och som inte begränsade sig till häktning utan innebar fysisk brutalitet och psykologiskt tvång. Vi förnekar icke heller det modiga försvar som medlemmarna i Dubcek-gruppen presterade, under de veckor som föregick invasionen som under själva invasionen och vid mötena med fångvaktare av Bresjnevs sort i Moskva, där de, i motsats till vad som var fallet i Cierna och Bratislava, var avskurna från sitt land och sitt folk. Ännu i dag söker de icke att försköna de ”överenskommelser” som de undertecknat i Moskva, och deras deklarationer vid återkomsten till deras land kan icke vilseleda de tjeckoslovakiska massorna beträffande det öde som ockupanterna har berett åt dem. Det gäller här inte ett problem där det personliga modet och den personliga uppriktigheten sätts i fråga. Det gäller ett politiskt problem, som en av gruppens medlemmar, Smrkovsky, delvis uttryckt i dessa termer:

”Vi kunde icke tillbakavisa varje kompromiss och låta utvecklingen fortsätta ända till upprättandet av en ockupationsregim, med alla de konsekvenser för statens suveränitet, de politiska rättigheterna, ekonomin samt eventuella förluster i människoliv som en sådan utveckling utan tvivel skulle innebära…

Vi bestämde oss då för att välja den andra vägen, kompromissen sam kvarlämnar hoppet på en möjlighet att fortsätta på den väg som utstakades i januari. Detta accepterades av motparten som grundvalen för en tänkbar lösning. Våra beslut blev i fortsättningen icke lättare, och vi använde en dag och en natt för att fatta dem.

Vi gjorde oss reda för att vårt beslut av det tjeckoslovakiska folket och av historien kunde bedömas som en klok lösning eller som ett förräderi.”

Den ledande Dubcek-gruppen bestod icke av oförsonliga bolsjeviker med orubblig politisk beslutsamhet. Den bestod av män som väsentligen fostrats inom byråkratin och som länge närts av det system vilket nu vänt sig mot dem. De hade kommit att motsätta sig Novotnys förstelnade politik, men de hade inte förstått den sovjetiska byråkratins karaktär. På grund av sin liberalism hade de upprepade gånger varit utsatta för brutala interventioner från moskvabyråkratins sida utan att förstå att denna i huvudsak var upptagen av sina trånga nationella intressen och beredd att offra vad som helst för sin egen fördel.

Slutligen och framför allt hade de på grund av sin byråkratiska fostran i grunden inget förtroende för massorna. De kunde i nödfall utnyttja dem under vissa omständigheter och gjorde det t. ex. när det gällde att bryta Novotnys sista motstånd. Men de tänkte säkert icke driva massornas mobilisering för långt. De tog inga initiativ i denna riktning vid början av de sovjetiska påtryckningarna (de impulser som gång på gång stimulerade massorna kom från basen). De var i viss utsträckning känsliga för massrörelsen, men vid ingen tidpunkt stod de i spetsen för denna rörelse, under vars utveckling den politiska revolutionen höll på att födas i Tjeckoslovakien. Därför satsade de icke på massrörelsen, sedan de försatts i ett tvångsläge som för alltid dömer Kremls ledare, och löste det dilemma Smrkovsky talar om på ett sorgligt sätt. De hade förts inför sovjetledarna som fångar. I detta läge var deras enda tillgång att motståndarna inte lyckats finna några quislingar som var beredda att styra Tjeckoslovakien. Att i detta läge börja ”förhandla” om en ”överenskommelse” var att göra sig av med sin enda trumf. Bolsjevikledare skulle ha krävt att återvända till sitt land utan villkor och utan pseudoförhandlingar. En sådan hållning skulle ha intensifierat det tjeckoslovakiska folkets motstånd. Genom att acceptera ”förhandlingar” kom Dubcek-gruppen ut på ett sluttande plan där det blir svårt, för att inte säga omöjligt, att hejda sig. Massorna fann sig desorienterade, sedan demobiliserade. Resultatet blev en sjunkande stridbarhet, som ockupanterna successivt söker utnyttja.

De flesta av de koncessioner som Dubcek och hans kamrater fått göra i Moskva är okända. Men vad de har undertecknat kommer icke att tillfredsställa de sovjetiska ledarna. Genom att dra fördel av sin materiella styrka har dessa faktiskt delvis återvunnit vad de under de första dagarna förlorade. De har endast tagit Dubcek-männen till samtalspartner för att få dem att föra en politik där de varje dag kommer att krävas på nya eftergifter, i syfte att beröva dem den auktoritet och prestige som de förvärvat under sitt tidigare motstånd. Sovjetledarna kommer att fortsätta denna lek tills de anser sig kunna utbyta Dubcek-männen mot karriärister vars baktankar de inte behöver frukta. Denna kalkyl bygger, liksom den som ledde till invasionen, på objektivt falska förutsättningar. Men med hänsyn till Dubcek-ledarskapets öde är kalkylen korrekt; detta ledarskap kan endast desintegreras. Den tjeckoslovakiska massrörelsen kommer att resa sig ånyo och gå framåt, men icke under denna ledning.

Perspektiv

Invasionen i Tjeckoslovakien har haft vissa omedelbara, allmänna veckningar som gynnat allt reaktionärt, inom kapitalets läger lika väl som inom arbetarrörelsen.

Dessa verkningar är emellertid endast tillfälliga. Vi lever icke längre under de internationella villkor som rådde på Stalins tid, icke ens under det kalla krigets villkor. Sedan flera år genomlever vi (främst tack vare det vietnamesiska folkets lysande och segerrika motstånd mot den amerikanska imperialismens kontrarevolutionära intervention) ett revolutionärt uppsving, som under året 1968 utomordentligt ökat i bredd.

Den segerrika Tet-offensiven framkallade inom USA:s ledning en kris som kanske inte kommer att finna sin lösning i det följande presidentvalet. Sedan uppstod i Frankrike till följd av studenternas aktion en veritabel revolutionär kris, där tio miljoner arbetares generalstrejk var nära att störta de Gaulles bonapartistiska regim. Denna generalstrejk blev även slutet på en period av stagnation och apati som i nära tjugo år rått i Västeuropa. I augusti frigjordes i Tjeckoslovakien den politiska revolutionens latenta krafter på ett sätt som utgjorde ett exempel för arbetarna i Sovjetunionen och de övriga östeuropeiska arbetarstaterna. I Latinamerika, där de revolutionära rörelserna under flera år varit centrerade kring bondemassorna, bevittnar vi för närvarande allt mäktigare massdemonstrationer i kontinentens stora städer, från Mexiko till Argentina.

Det rör sig här inte om episoder utan morgondag. Under de år som följde på andra världskriget likviderades de revolutionära rörelserna i Europa ganska snabbt, framför allt på grund av de socialdemokratiska och stalinistiska ledarnas kollaborations-politik, och den ekonomiska konjunkturen gjorde resten för en hel generation. Efter Stalins död alstrade en serie ”avstaliniseringsåtgärder” i Sovjetunionen och de östeuropeiska arbetarstaterna ett reformistiskt klimat, sedan byråkratin 1956 övervunnit rörelserna i Polen och Ungern (i det senare landet genom en blodig undertryckning). Under de sista tjugo åren var endast den koloniala revolutionen som med utomordentlig kraft utvecklades till världsrevolutionens marscherande flygel och, under växlande segrar och motgångar, aldrig krossades ens genom de grymmaste undertryckningsförsök. Med den europeiska arbetarrörelsens uppvaknande, som utgår från den franska majrevolutionen, och den politiska revolutionens början, som manifesterat sig i Tjeckoslovakien, inleddes 1968 en ny period, under vilken världsrevolutionen kommer att utvecklas på tre fronter: den proletära revolutionen i de ekonomiskt utvecklade kapitalistiska länderna, den koloniala revolutionen i de ekonomiskt underutvecklade länderna (formellt oberoende eller ej), och den politiska revolutionen mot den allsmäktiga byråkrati som tynger alla arbetarstater.

1968 års massrörelser har visserligen icke nått de mål som de skulle kunnat uppnå, men de har varken brutits eller förintats.  Om det är något som året 1968 tydligt visat så är det att i den nuvarande tumultartade världssituationen till och med en strid som icke leder till målet kommer att stimulera andra strider i andra länder och att åter blossa upp efter en viss tid. Vi genomlever icke en period av utmattning utan mognandet och uppblommandet av en revolutionär våg vars like världen ännu icke sett.

”Konsumtionssamhällets”, nykolonialismens, den ”fredliga samexistensens”, den ”fredliga och parlamentariska vägens” hägringar förbleknar alltmer, särskilt i den unga generationens ögon, och dessa hägringar kommer icke snart att återfödas. Den unga generationen återupptäcker de revolutionära program och stridsformer som under nästan fyrtio år undertryckts av massorganisationernas gamla, reformistiska ledningar (socialdemokratiska som efterstalinistiska).

De rörelser som framträtt 1968 har visat att det existerar en gigantisk revolutionär potential, som kan frigöra sig på ett oväntat och överraskande sätt. Men de har också visat att en massrörelse, hur mäktig den än är, inte kan segra enbart i kraft av sin spontanitet, att det för dess seger krävs existensen av en revolutionär ledning, utrustad med ett klart program och en internationell konception av slagfältet, organiserad i ett politiskt koherent parti, förbunden med massorna och djärv i sitt handlingssätt.

Den appell som IV Internationalen genom sin blotta existens och sin aktivitet under reaktionens år har burit fram, appellen för skapandet av nya, revolutionära marxistiska masspartier och en revolutionär massinternational, blir under dessa förhållanden brådskande och trängande. Bland de uppgifter som de revolutionära militanterna ställs inför under de stora strider som börjat utveckla sig är detta den främsta uppgift som måste lösas, om man vill undvika att den revolutionära potentialen förslösas i en serie rörelser vilka, den ena efter den andra, missar sitt mål. Ju snabbare dessa nya revolutionära ledningar bildas, ju snabbare kommer den socialistiska revolutionen att utvecklas och att triumfera i hela världen.

Uppgifterna

Vilka är de omedelbara uppgifter som har ställts genom den sovjetiska interventionen i Tjeckoslovakien och den därmed skapade situationen? För varje militant, för varje arbetare som är hängiven socialismens sak, bör moskvadiktatet vara av noll och intet värde. Det är nödvändigt att hjälpa de tjeckoslovakiska arbetarna att omintetgöra detta diktat; det gäller här socialismens framtid och heder. Det är nödvändigt att stärka den internationella organisation som kan hjälpa de tjeckiska och slovakiska revolutionärerna, vilka genom ockupationen dömts till illegalitet.

Massrörelsen för den socialistiska demokratin i Tjeckoslovakien har blivit desorienterad och temporärt skingrad, men den har varken besegrats eller krossats. Dubcek-ledningen har inte funnit kraften att bjuda motstånd, och, som horisont ofta visat, skulle det vara att tro på under att vänta sig att denna ledning skulle resa sig på nytt. Däremot kommer rörelsen för den politiska revolutionen åter att ta vid. Ur massan av de tusentals och tiotusentals militanter som under veckan 21-27 augusti inträdde i striden kommer kadrer och en ny revolutionär ledning att framgå. Ett nytt avantgarde kommer att tillgodogöra sig den ”tjeckoslovakiska vårens” lärdomar. Det kommer att återuppta alla programpunkter för en verklig socialistisk demokrati, en arbetarmakt, grundad på demokratiskt valda arbetarkommittéer, på organisationsfrihet för partier vilka respekterar de socialistiska produktionsförhållandena, på rätten till meningsbrytningar. Det kommer att motsätta sig varje aspiration hos någon som helst byråkratisk sektor att lägga beslag på och dominera någon samhällssektor. Det nya avantgardet kommer att konstituera sig i den proletära internationalismens anda och ställa sig främst i kampen för världsrevolutionen på alla dess fronter. Det kommer att organisera ett illegalt motstånd i mångskiftande former, från de våldsammaste till de smidigaste, för att till sist annullera moskvadiktatet och fullborda den politiska revolution som började 1968.

I hela världen kommer arbetare att genomföra otvetydiga demonstrationer – utan deltagande av element som aldrig motsatt sig kriget i Vietnam – och kräva ockupationsstyrkornas omedelbara och ovillkorliga evakuering av Tjeckoslovakien.

Demonstrationerna kommer att mångfaldigas med största energi för att stoppa de sovjetiska polismän vilka förbereder ett slag mot de påstådda ”40.000 ligister” som i själva verket är kommunistiska militanter, journalister, studenter, intellektuella, fabrikskadrer, som var själen i det motstånd som bjöds underockupationens första vecka.

Men aktionen för Tjeckoslovakien kan icke begränsa sig till dessa omedelbara mål. Detta brott är endast det senaste i en kedja av brott mot socialismen som begåtts av byråkraterna i Kreml, vilka sedan över fyrtio år lagt beslag på oktoberrevolutionens fana. Stalinismen med sina följdföreteelser härjar ännu i Sovjetunionen, i arbetarstaterna och i den internationella arbetarrörelsen. Den måste utrotas.

Invasionen i Tjeckoslovakien vittnade å ena sidan om en militär styrka av första ordningen, å andra sidan om sovjetregimens politiska svårigheter och panikreaktion.

Vi hälsar de modiga kvinnor och män som, efter att tidigare offentligt ha försvarat oskyldigt dömda författare, vågat demonstrera sin opposition mot invasionen i Tjeckoslovakien på Röda Torget i Moskva. Även de bör befrias ur fängelserna. Kampen för deras befrielse kommer, liksom kampen för de frammanade styrkornas tillbakadragande från Tjeckoslovakien, att uppmuntra och stimulera de sovjetiska massorna.

Sovjetunionens arbetare, ungdom och intellektuella bör få veta att ingen i arbetarrörelsen längre duperas av sovjetledarnas och deras lakejers lögner, och att en massaktion för att störta dem kommer att utlösa entusiastisk solidaritet hos arbetarna i hela världen.

Även i övriga stater som sänt invasionsstyrkor till Tjeckoslovakien har modiga människor rest sig mot detta brott. I Polen är den kommunistiska förnyelsens ledare Modzelevsky och Kuron sedan mars åter fängslade. De har tidigare avtjänat flera års fängelsestraff för att de, som de första sedan Vänsteroppositionens tid, formulerat ett program för en antibyråkratisk revolution. Motstånd mot det byråkratiska brottet har kommit till uttryck och ibland antagit masskaraktär, även i fabrikerna. Arbetarnas internationella solidaritetsaktion för det tjeckoslovakiska folket bör vidgas till ett försvar för alla som i dessa stater är den antibyråkratiska kampens pionjärer.

Tito i Jugoslavien och Ceaucescu i Rumänien har protesterat mot invasionen, men de har väsentligen gjort det som statschefer. Tito önskade icke de massdemonstrationer som uppstod i hans land, eftersom han i juni hade haft stort besvär med en mäktig studentrevolt mot den regerande byråkratin i Jugoslavien. Ceaucescu har börjat organisera en beväpnad arbetarmilis men har snabbt tonat ner sina protester och vidmakthåller framför allt en förstelnad byråkratisk regim i sitt eget land.

I hela denna del av det ”socialistiska lägret” bör kremlledarnas och deras satelliters förtvivlade aktion ge signalen till beslutsam kamp för den socialistiska demokratin.

Den officiella kommunistiska rörelsen befinner sig hädanefter i ett förtvivlat tillstånd av ideologisk upplösning och organisatorisk svaghet. Vågmästarkonster av det slag varmed t. ex. det franska kommunistpartiets ledning söker bevara sina relationer till Kreml utan att förlora relationerna till socialdemokratin och bourgeoisins vänsterflygel kommer inte att rädda något i denna situation. Ett stort antal militanter har helt brutits ned av Stalin och av efterstalinisterna, vilka kommer att ta sin tillflykt till en ännu mera markerad socialdemokratisering av kommunistpartierna eller hamna i politisk passivitet. Men åt dem som inte har förlorat tron på kommunismen och som i dessa sista månaders händelser funnit nytt hopp säger vi: gör slut med strutspolitiken inför den kris som skakar er rörelse, angrip modigt de väsentliga frågorna, var icke rädd för att driva denna kris till dess kulmen. Den sjukdom som så länge härjat den kommunistiska rörelsen kan endast botas med starka medel och kirurgiska ingrepp. Förena er i arbetet för ett nytt, revolutionärt marxistiskt ledarskap med de militanter som så länge fört denna kamp under trotskismens fana och med det nya, unga avantgarde som under de sista åren trätt fram.

Fastän Kremls senaste brott är ett bottenrekord i nedrighet och gemenhet är det långtifrån ödesdigert för socialismen; det kan ge upphov åt en mäktig förnyelse av den kommunistiska rörelsen. Den nuvarande situationens utpräglat revolutionära villkor är härför mycket gynnsamma. Det har just blivit ovedersägligt bevisat att en mäktig massrörelse med en beslutsam och djärv ledning inte kan besegras av en militär övermakt. Vad som har hänt i Prag ger inte signalen till reträtt och förtvivlan utan till offensiv aktion.

Ned med kremlbyråkratins kontrarevolutionära intervention i Tjeckoslovakiska Socialistiska Republiken!

Omedelbar och villkorslös evakuering av de främmande trupper som befinner sig på Tjeckoslovakiens territorium! Bort med tassarna från de tjeckoslovakiska militanter som bjudit motstånd mot invasionen!

Solidaritet med det heroiska vietnamesiska folket! Ut med de sovjetiska stridsvagnarna ur Tjeckoslovakien! Överlämna dem till Vietnams soldater!

Leve den socialistiska världsrevolutionen!

Ur Fjärde Internationalen 1/1969

Om Fidel Castros hållning till invasionen i Tjeckoslovakien

IV Internationalens Centralsekretariat är säker på att icke blott tala för den internationella trotskistiska rörelsen utan för den förkrossande majoriteten av alla militanter som försvarar det socialistiska Kuba då vi kategoriskt tillbakavisar Fidel Castros stöd åt de sovjetiska och övriga styrkornas invasion i Tjeckoslovakien.

I sin deklaration rättfärdigar Fidel Castro sin hållning på följande sätt:

a) det existerade i Tjeckoslovakien en fara för kapitalismens återupprättande;

b) denna fara hade uppstått och underhållits genom den revisionistiska politik som förts icke bara av Tjeckoslovakien utan även av Sovjetunionen själv;

c) någon appell från ”ledande tjeckoslovakiska personligheter” kan icke åberopas som giltigt skäl för invasionen; ”dess berättigande kan endast ligga i det politiska faktum att en kontrarevolutionär situation höll på att uppstå i Tjeckoslovakien och att detta allvarligt berörde hela den socialistiska gemenskapen”;

d) Castro ställer frågan huruvida denna intervention betecknar början till en korrigering av den sovjetiska politiken, som skulle finna sitt uttryck i försvaret av Vietnam, Kuba osv.

IV Internationalens Centralsekretariat har i andra dokument visat att någon fara för kapitalismens återupprättande i Tjeckoslovakien icke förelåg. En högerkurs, och till och med en reaktionär internationell politik som t. ex. Jugoslaviens gentemot ett flertal latinamerikanska länder, kan icke identifieras med faran för kapitalismens återupprättande. En sådan fara kan endast uppstå genom sociala krafter som tenderar till att organisera sig för att genomdriva återgången till det privatkapitalistiska ägandet — och detta var icke alls fallet i Tjeckoslovakien.

Tvärtom, de tjeckoslovakiska massorna vill vidmakthålla och utveckla det kollektiva ägandets former. Dessa massor har rest sig för att transformera den efter Novotnys fall introducerade ”liberaliseringskursen” i en kurs som leder fram till en socialistisk demokrati.

Det är icke omsorgen om det ”socialistiska lägrets” försvar som fått sovjetregeringen att handla utan dess fruktan att den antibyråkratiska resningen i Tjeckoslovakien skulle kunna få ett eko i de övriga arbetarstaterna, och framför allt i Sovjetunionen själv.

I denna intervention ligger ingen korrigering av den sovjetiska politiken gentemot den amerikanska imperialismen. Denna intervention har företagits i förvissningen att den amerikanska regeringen inte skulle betrakta den som någonting annat än en maktpolitikens manifestation i syfte att vidmakthålla ”ordningen” inom det egna området, att den amerikanska regeringen skulle begränsa sig till propagandistiska deklarationer och fördömanden, att den inte skulle göra någonting för att öka den internationella spänningen, att den skulle fortsätta söka partiella överenskommelser med Moskva, t. ex. i kärnvapenfrågan. Washington har utnyttjat invasionen i Tjeckoslovakien för att ”rättfärdiga” sina egna aggressioner: den sovjetiska interventionen var ett slag mot de rörelser som i hela världen reser sig mot den imperialistiska aggressionen i Vietnam.

IV Internationalens Centralsekretariat understryker det förhållandet att man bland det fåtal kommunistpartier som stött den sovjetiska invasionen återfinner de latinamerikanska partier vilka, som Fidel Castro mycket väl vet, saboterar den revolutionära kampen på denna kontinent. Det är Escalante-typerna i alla dessa länder som stött sina herrar i Kreml.

Den sovjetiska regeringens propagandapåståenden om en appell från en grupp tjeckoslovakiska parti- och statsledare bör icke bagatelliseras. Man kan vara säker på att vid verklig fara för kapitalismens återupprättande i en arbetarstat en stor majoritet av dess arbetare och i synnerhet av dess kommunister skulle mobilisera sig för att möta denna fara och, om det föreföll dem nödvändigt, öppet begära militär hjälp. Kuba är ett vältaligt exempel i detta avseende. Men det kan under inga förhållanden accepteras att regeringen i en arbetarstat fattar beslut om en militär intervention i en annan arbetarstat utan att den förkrossande majoriteten bland dennas arbetare vet om detta och i strid med deras vilja. För övrigt visar detta ”rättfärdigande” hur Kreml i första hand våldför sig på de sovjetiska massorna själva.

Samtidigt som IV Internationalens Centralsekretariat kategoriskt avvisar den ståndpunkt som Fidel Castro har intagit inför händelseutvecklingen i Tjeckoslovakien påminner vi den internationella trotskistiska rörelsen samt alla revolutionära militanter och de arbetande massorna om att solidariteten med Tjeckoslovakiens arbetare på inget sätt får försvaga deras aktioner för det socialistiska Kubas försvar mot den amerikanska imperialismens blockad, komplotter och hotelser, för OLAS-linjens förverkligande i Latinamerika och för ett allt mäktigare försvar av den vietnamesiska revolutionen mot den amerikanska aggressionen.

IV Internationalens Centralsekretariat 1 september 1968

Ur Fjärde Internationalen 1/1969

Den socialistiska demokratin kan endast slutgiltigt konsolideras om arbetarråden tar makten

IV Internationalens Centralsekretariat hälsar den Tjeckoslovakiska Socialistiska Republikens studenter, intellektuella och arbetare, vilka sedan månader drivit fram en mäktig rörelse för den socialistiska demokratin i sitt land. Vi hälsar studenternas initiativ att gå ut på gatan för att framföra sina omedelbara krav och för att protestera mot polisbrutaliteten; de har avsevärt påskyndat differentieringsprocessen inom det tjeckoslovakiska kommunistpartiet. Vi hälsar de intellektuella som krävt frihet för det konstnärliga och kulturella skapandet liksom pressfrihet och rätt till fri kritik; dessa friheter bör i varje samhälle som avskaffat kapitalismen vara en elementär rättighet för alla riktningar som respekterar den socialistiska författningen och den kollektiva äganderätten till produktionsmedlen. Vi hälsar arbetarnas ansträngningar att eliminera den fackliga byråkratin och välja sina egna fackliga ledare både på företags- och industrinivå.

Vi hälsar de tjeckoslovakiska studenternas vietnammarsch, deras solidaritet med Polens studenter och intellektuella liksom deras stödaktioner för Västberlins och Västtysklands studenter, aktioner som tydligt avgränsar dem från deras falska ”vänner” i den borgerliga västpressen och i de prosovjetiska kommunistpartierna och som öppnar vägen till internationalismens förnyelse.

Tjeckoslovakien är moget för en verklig socialistisk demokrati

Av alla stater som avskaffat kapitalismen är Tjeckoslovakien, jämte Tyska Demokratiska Republiken, den vars struktur är mest gynnsam för socialismen. Bönderna bildar endast en mycket begränsad minoritet av den aktiva befolkningen; proletariatet utgör folkets stora majoritet. Dess klasstradition och dess klassmedvetande är sedan länge fast grundade. Den borgerliga regimens rester är svaga, skingrade och demoraliserade.

Visserligen har även i detta industrialiserade land marxism-leninismen hos stora ungdoms- och arbetargrupper blivit djupt diskrediterad genom stalinisternas försök att i stället för proletariatets diktatur upprätta byråkratins medelst terror, häxprocesser, internering av oppositionella, brutalt undertryckande av alla arbetar- och studentkrav, manipulering av statsapparaten medelst korruption, valfarser. Men ett handlingskraftigt avantgarde som är beslutet att slåss för den socialistiska demokratin har börjat förändra situationen. Den amerikanska imperialismens nederlag i Vietnam och den kapitalistiska världsekonomins rubbade jämvikt har i den Tjeckoslovakiska Socialistiska Republiken, ökat chanserna för pånyttfödelsen av en revolutionär internationalistisk kommunism som resolut stödjer sig på den socialistiska demokratin. Arbetarna och ungdomen kommer under kommande veckor och månader åter att lära sig att den verkliga marxism-leninismen icke har något gemensamt med den frånstötande karikatyr som en Novotny och en Lenart har tecknat. De kommer snabbt att söka sig till källorna för att återupptäcka den socialistiska revolutionens sanna, djupa innebörd, framför allt hos Marx och Lenin själva.

Objektivt och subjektivt mognar Tjeckoslovakien för en verklig socialistisk demokrati, som skulle öva ett djupt inflytande på samtliga arbetarstater och ge en mäktig impuls åt den revolutionära antiimperialistiska och antikapitalistiska kampen i väst.

Men det skulle vara en illusion att tro att en sådan socialistisk demokrati uppstår automatiskt, att den kan uppstå ur interna strider mellan byråkratins klickar, att den slutgiltigt kan befästas mot sina inre och yttre fiender genom mindre reformer av det styrelsesätt som sedan 1948 råder i landet.

IV Internationalen, som grundades av Leo Trotskij, Lenins närmaste medarbetare i den stora Oktoberrevolutionen, och som under den stalinistiska reaktionens mörkaste år höll leninismens och sovjetdemokratins fana högt, vill i detta sammanhang framföra en allvarlig varning.

Att konsolidera den socialistiska demokratin – som icke har någonting med den borgerliga demokratin att skaffa – innebär att slå vakt om 1948 års positiva landvinningar, att slå vakt om det kollektiva ägandet av produktionsmedel och utbytesanordningar, att slå vakt om planekonomin och det statliga utrikeshandelsmonopolet. Om man inte obrottsligt slår vakt om dessa landvinningar löper den Tjeckoslovakiska Socialistiska Republiken risk att åter gradvis falla under världskapitalets välde, och de tjeckoslovakiska arbetarna att åter få arbeta för att berika trusterna i Ruhrområdet, Paris, Wall Street och Londons City.

Att konsolidera den socialistiska demokratin innebär under inga förhållanden att en fotsbredds mark återlämnas till representanterna för den gamla bourgeoisin och de borgerliga partierna, som förblivit beslutsamma motståndare till socialiseringen av landets ekonomi.

Men att konsolidera den socialistiska demokratin innebär att medge rätten till fri kritik, press-, organisations- och demonstrationsfrihet för alla riktningar som ställer sig på den socialistiska författningens grund, som har försvaret av det socialistiska produktionssättet på sitt program, och som icke inför domstol, i enlighet med den skrivna lagen, kan anklagas för samröre med den inre eller yttre kontrarevolutionen.

Att konsolidera den socialistiska demokratin betyder framför allt att säkra maktens direkta utövning genom det arbetande folket självt. Det betyder att tillämpa det program som Lenin har utformat i ”Staten och revolutionen” och ge all makt åt en kongress av arbetarråd (sovjeter), valda i landets alla företag.

Endast en regim av äkta sovjetkaraktär kommer att samla folkets majoritet kring arbetarstaten och bilda en oövervinnelig barriär mot varje försök till kontrarevolution, i nationell eller internationell skala.

Vilka faror hotar den socialistiska demokratins födelse i Tjeckoslovakien

Den tjeckoslovakiska kontrarevolutionen är utomordentligt svag, och den internationella situationen gynnar knappast ökningen av dess styrka. Faran kunde uppstå genom frustrering av det tjeckoslovakiska folkets enorma förhoppningar, ifall rörelsen för den socialistiska demokratin kvävs i sin linda i stället för att vidgas, i stället för att generaliseras och utvecklas från reformer till djupgående revolutionära förändringar inom den statliga sfären och hela överbyggnaden.

Sovjetbyråkratins direkta representanter, Kremls och Novotnys män, vet detta mycket väl. Deras syfte är att inom befolkningen utså tvivel på den socialistiska demokratin och till och med i fullkomligt isolerande företeelser söka förevändningar för en intervention som krossar massrörelsen. Den sovjetiska armens manövrer vid Tjeckoslovakiens gränser är i detta sammanhang en vältalig varning.

Sovjetbyråkratin fruktar att en seger för den socialistiska demokratin i Tjeckoslovakien kunde påverka massorna i de övriga arbetarstaterna, framförallt i Polen, i Tyska Demokratiska Republiken och i Sovjetunionen själv. Brezjnevs moskvatal över det sovjetiska kommunistpartiets senaste planarförhandlingar reflekterade en panisk rädsla inför Sovjetunionens icke-konformistiska intellektuella. Denna rädsla kan knappast förklaras med den bredd och styrka som rörelsen för sovjetdemokratin hittills kan ha antagit i Sovjetunionen. Denna rörelse är i dag ännu svag och i sitt begynnelseskede. Men Brezjnevs attityd förklaras mycket väl av Kremls fruktan (särskilt efter erfarenheterna 1956 och sedan den rysk-kinesiska konfliktens utbrott) för ett jordskred inom den statsgrupp som ännu i går utgjorde Sovjets ”läger”.

I dag har sovjetbyråkratin redan förlorat kontrollen över hälften av de länder som har avskaffat kapitalismen: Kinesiska Folkrepubliken, Demokratiska Republiken Vietnam, Koreanska Folkrepubliken, Kuba, Jugoslavien, Rumänien och Albanien. Denna utveckling har visserligen icke alltid varit enbart gynnsam. Det finns inte bara äkta revolutionära krafter, som de vilka i dag styr Vietnam och Kuba, och krafter som introducerat för den socialistiska demokratin historiskt gynnsamma reformer. Det finns även gott om återhållande krafter som gynnar kompromisser med imperialismen och manifesterar sig i flera av de nämnda länderna.

Men Kremls representanter ljuger, och ljuger medvetet, när de påstår att denna upplösning av deras auktoritära kommandostyre över världens antikapitalistiska och antiimperialistiska krafter försvagat dessa i förhållande till imperialismen. Motsatsen bevisas klart av Kuba och Vietnam – två länder vars ledare knappast accepterar några ideologiska och politiska påbud från Moskva och som inte heller deltog i den senaste Budapest-konferensen. Vad som framför allt försvagar de revolutionära krafterna inför imperialismen är bristen på en global antiimperialistisk strategi, och huvudansvarig för denna brist ä sovjetbyråkratin med sin samexistenspolitik och sitt försvar av status quo. Vad som likaledes försvagar de revolutionära krafterna är den trånga, egoistiska nationalismen hos en rad arbetarstaters styrande byråkratier, som hindrar en verklig antiimperialistisk, beslutsamt revolutionär enhetsfront mot yankee-aggressionen i Vietnam.

Det är hela detta internationella sammanhang som förklarar varför Kreml till denna grad fruktar frihetsrörelsen och söker hejda den med alla medel den förfogar över. Favoritvapnet bland dessa är försöket att skapa en motsättning mellan å ena sidan arbetarna och å andra sidan de studenter och intellektuella som har igångsatt den aktuella reformrörelsen. Det tjeckoslovakiska avantgardet som står främst i kampen för den socialistiska demokratin bör vara medveten om de reella förutsättningarna för denna manöver och finna medel att motverka den i tid.

För proletariatets demokratiskt centraliserade självstyre

Arbetarna hyser knappast någon sympati för Novotny och den klick av profitörer som hjälpt honom styra landet och systematiskt kväva varje uttryck för arbetarnas vilja. Men de misstror samtidigt teknokraterna som förbereder sig att ta hand om ekonomins ledning i enlighet med Ota Siks ”ekonomiska reformer”.

Novotnyklicken och kremlagenterna å ena sidan och den ”liberala” teknokratin å den andra framställer läget som om de tjeckoslovakiska arbetarna endast hade valet mellan en hypercentraliserad, byråkratisk ledning av den socialistiska ekonomin eller återgången till en ”marknadsekonomi”, som för tillfället kallas ”socialistisk”. Novotnyklicken saboterar denna ”marknadsekonomi” därför att den till varje pris vill återupprätta den byråkratiska centraliseringen. Men dennas motståndare, ärliga eller ej, säger att det inte finns något annat alternativ än ”marknadsekonomin”.

I själva verket är arbetarna icke attraherade av vare sig den ena eller den andra modellen. I det första fallet vet de vad de har att vänta: måttlig levnadsstandard, knappa konsumtionsvaror av låg kvalitet, få eller inga rättigheter i företagen. I det senare fallet fruktar de med rätt (det bevisar Jugoslaviens exempel) att arbetslöshet och dyrtid kommer tillbaka och att de sociala skillnaderna ökas. Dessutom hotar de av den nuvarande ledningen förordade ekonomiska reformerna att öka direktörernas makt i företagen, inklusive makten att avskeda arbetare och att reservera huvudparten av de förutsedda premierna för den ledande personalen.

Men lösningen ligger icke i valet mellan dessa två onda ting. En rörelse som syftar till en verklig socialistisk demokrati i Tjeckoslovakien kan och måste kullkasta den byråkratiska, konservativa styrelseform som etablerades under den stalinistiska epoken. Men den kan och måste göra detta i kraft av arbetarnas initiativ och makt i stället för att satsa på den privilegierade teknokratins ledarskap.

Val av arbetarråd i alla företag, utövning av den högsta ekonomiska makten genom dessa råd i fabrikerna (däri inbegripet makten att utnämna och avskeda direktörer och ledande personal), fabrikskollektivets delaktighet i de resultat som uppnås (icke genom marknadskonkurrens utan genom systematiska försök att nedbringa produktionskostnaderna), garanti för full sysselsättning åt alla arbetare, planering genom fri debatt på en arbetarråd-kongress med rätt att modifiera i företagen utarbetade projekt vilka strider mot de tjeckoslovakiska arbetarmassornas kollektiva intressen, underordning av planeringsmyndigheterna under denna kongress vars stora majoritet bör bestå av arbetare som inte tjänar mer än en yrkesarbetarlön (för att undvika kongressens manipulering genom teknokrater), mobilisering av en bred rörelse för, kontroll och förteckning av industrins lager och reserver genom arbetarna vid basen, garantier för en ökning av arbetarnas levnadsstandard i proportion med ökningen av nationalinkomsten, och, som alla dessa förändringars grundval, mobilisering av arbetarklassens initiativ och skapande entusiasm – detta är den verkliga lösningen av ekonomins problem i ett Tjeckoslovakien som beslutsamt går fram på den socialistiska demokratins väg.

För leninismen, den autentiska revolutionära marxismen

De tjeckoslovakiska massorna har i sin kamp för den socialistiska demokratin instinktivt förstått att segern inte kan säkras utan att man gör rent hus med alla de brott och rättskränkningar som har besudlat Tjeckoslovakiens senaste historia. Revolutionära folk har gott minne. Därför är det rätt att sprida ljus över Slansky-processen och alla de övergrepp (inklusive Slanskys egna) som efter 1948 begåtts mot proletära militanter. Därför är det rätt att rehabilitera alla offer för den stalinistiska terrorn. Därför bör särskild vikt fästas vid rehabiliteringen av revolutionära militanter som Kalandra[1], vilka riktat en vänsterkritik mot regimen och för vilkas rehabilitering den nuvarande regeringen gör sig betydligt mindre brådska än för den liberala bourgeoisins representanter.

Det finns redan en lång tradition för den kamp som efter kapitalismens avskaffande måste föras för en socialistisk demokrati med revolutionär internationalistisk orientering. De tjeckoslovakiska massorna kommer icke att kunna kämpa effektivt för sina progressiva mål om de icke på nytt tillägnar sig det förflutnas lärdomar. I synnerhet ungdomen, som törstar efter sanning och tillbakavisar officiella legender, myter och lögner, vill återknyta till den pånyttfödda kommunismens revolutionära internationalistiska tradition.

Den bör kräva publicering av och fri tillgång till Tjeckoslovakiska kommunistpartiets, Kommunistiska Internationalens och den internationella revolutionära kommunistiska rörelsens samtliga historiska dokument. Det är nödvändigt att i full utsträckning publicera och studera icke bara Lenin utan även Trotskij, författaren till de manifest som antogs av den Kommunistiska Internationalens fyra första kongresser, Rosa Luxemburg, den första som före första världskriget höjde den revolutionära demokratiska socialismens fana i Centraleuropa, Sinovjev och Bucharin, Kommunistiska Internationalens två första presidenter, Fidel Castro och Che Guevara, som i dag symboliserar den revolutionära andan i de halvkoloniala länderna. Ingen författare och inget verk som inspirerats av marxismen och socialismen bör falla under förbud. Den unga generationen bör, som den sovjetiske atomfysikern Kapitza har sagt, på nytt lära sig att diskutera hos sina stora fäder som gjorde Oktober-revolutionen. Och dessa stora fäder kände icke till någon censur av politiska och teoretiska verk som inspirerats av marxismen.

Politisk regim av sovjettyp; arbetarnas demokratiskt centraliserade självstyre inom ekonomin; förenings-, press-, mötes- och demonstrationsfrihet för alla riktningar inom den internationella kommunistiska rörelsens stora strömningar; fullt ljus över den stalinistiska epokens processer och förföljelser; självbestämmanderätt för alla nationaliteter och upprättande av en verklig federal ordning; solidaritet med de polska och sovjetiska studenter, intellektuella och arbetare som kämpar för den socialistiska demokratin i sina respektive länder; solidaritet i handling med den vietnamesiska revolutionen och med antikapitalistiska rörelser i världen –- det är huvudelementen i det aktionsprogram som IV Internationalen föreslår de tjeckoslovakiska arbetande massorna. Genom att adoptera och beslutsamt mobilisera sig för detta program kommer de att göra den socialistiska demokrati som de söker uppnå oövervinnelig.

IV Internationalens Centralsekretariat 18 april 1968


Noter:

[1] Zavis Kalandra, sekreterare i IV Internationalens tjeckoslovakiska sektion, avrättades 1950 av stalinisterna.

Ur Fjärde Internationalen 1/1969.

Om Tjeckoslovakien och VPK

— Jag anser inte att Tjeckoslovakien är ockuperat. Men vi anser att de händelser, som skedde 1968 där främmande Warszawapaktstrupper marscherade in i landet inte är ett uttryck för normala förhållanden. Det pågår en normalisering, men vi anser inte att det är ett normalt förhållande att det finns utländska trupper i ett land.

Detta är inte en elak karikatyr av Vpk:s syn på Tjeckoslovakienfrågan. Det förvirrade bubblet är faktiskt den officiella partilinjen, som den uttolkades av Lars Werner i TV 2:s Pejling (22.10 1975).

”Normalisering”, som inte gett ett ”normalt tillstånd” Vem begriper sånt? Och vem kan Vpk vinna över med en i en avgörande fråga?

Men Lars Werner hamnade ännu mera snett denna kväll:

— Jag anser att Tjeckoslovakien har en regim som det skulle ha haft oavsett om det skett en inmarsch eller inte… Det är svårt att säga vilken regim de skulle ha haft idag. Men jag tror inte att den regim de har idag enbart är ett uttryck för att det marscherade in utländska trupper 1968.

Vi tror också att det ”är svårt att säga vilken regim Tjeckoslovakien skulle ha haft idag” utan den sovjetiska invasionen.

Mycket talar nämligen för att Dubcek-regimen hade överflyglats av den tjeckoslovakiska massrörelsen under 1968 och 1969 och fått ge plats för en regering som bättre uttryckte arbetarnas behov.

Däremot är vi helt säkra på vilken regim Tjeckoslovakien inte skulle ha haft idag om de tjeckiska och slovakiska massorna fått råda! Det hade inte funnits någon Husak-regim! Det kan vi säga med 100-procentig säkerhet.

Lars Werner fick mycket påskrivet efter sin insats i Pejling, inte minst bland partikamrater. Vi förstår deras nostalgiska längtan efter C.H. Hermanssons trygga TV-nuna. Han var definitivt en effektivare ”marknadsförare” av Vpk:s politik.

Men är det verkligen det som är Vpk:s största problem!

Är det bara Werners eget fel att han hamnar mellan två stolar?

Definitivt inte. Felet ligger framför allt i den officiella partilinjen.

Besluten på kongressen i våras och partiledningens uttolkning av dem gör det till en övermäktig uppgift för vilken partiledare som helst att tala i klartext om förhållandena i Östeuropa och Sovjetunionen.

Det heter att partiet motsätter sig ”allmänna fördömanden” av ”broderpartier”. Vem gör inte det? Vem är för allmänna och svepande omdömen? Vem vill inte vara konkret?

Men det är inte det saken gäller. Utan att dessa riktlinjer utnyttjas av partiledningen för att lägga lock på kritiken av förhållandena i Sovjetunionen, Östtyskland, Tjeckoslovakien m fl länder. Det är det viktiga.

Partiet talar om att upprätthålla en fri och självständig linje. Men partilinjen är snarare fri från konkreta ställningstaganden och självständig från en revolutionärt marxistisk kritik.

Hur många gånger har vi inte hört ledande Vpk:are säga: om … är sant, är vi emot det!

Men hur många gånger har vi sett dem undersöka vad som verkligen är sant?

När sanningen ändå kryper fram får vi på sin höjd bevittna pliktskyldiga och allmänna avståndstaganden.

Hur många gånger har Vpk-ledningen självmant tagit upp och angripit missförhållanden inom ”broderpartierna”?

Hur många gånger har vi inte å andra sidan fått lyssna till svepande bortförklaringar, undanglidande formuleringar och vita lögner?

En sådan ”självständighet” och obundenhet är inte mycket värd….

Tom Gustafsson

Internationalens föregångare om Tjeckoslovakien

— Vänsterpartiet Kommunisterna vill söka upprätthålla goda förbindelser med alla partier i olika länder som kämpar för socialism, naturligtvis även Tjeckoslovakiens kommunistiska parti.

— Dessa förbindelser med andra partier måste grundas på marxismens och den proletära internationalismens principer om oberoende, likaberättigande och ömsesidig respekt. Inblandning i andra partiers angelägenheter kan inte förenas med dessa principer. Varje parti äger att själv avgöra sina frågor.

Så skrev C H Hermansson i ett brev till Internationalens föregångare, Mullvaden. Det publicerades i nummer 5/1971. Hermanssons utläggning om partiets ståndpunkter gäller fortfarande. Det gör också följande kommentarer till den.

Fem år har gått, polemiken är densamma. Är den lika aktuell om fem år? Vi hoppas inte det…

”Hur kan man nämna ’marxismens principer’ i samband med en regim som förvandlat marxismen från en vetenskaplig teori till en samling döda bokstäver, ett hopkok på stelnade fraser och vilseledande citat — ett vapen i förtryckets tjänst!

Hur kan man tala om ’den proletära internationalismens principer’ när den tjeckoslovakiska regeringen låter inspärra, åklaga och döma de verkliga internationalisterna — Peter Uhl och hans kamrater!

Skulle Husakbyråkraterna ha något med oberoende att göra, de som stödjer sig på Sovjetunionens militära, politiska och ekonomiska järngrepp över Tjeckoslovakien!

Skulle regimen representera likaberättigande när den själv styr Tjeckoslovakien enligt principen: ’alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra’?

Skall dessa förtryckare mötas med respekt?

Den officiellaste av Vpk:s partilinjer är hycklande. Den viskar kritik men ropar stöd. Principen om ’icke-inblandning’ utdömer på förhand varje kritisk värdering av Tjeckoslovakiens utveckling under Brezjnev. Den förhindrar en diskussion om det konkreta läget, om det verkliga skeendet.”

Tom Gustafsson

Ur Fjärde Internationalen 3-4/1976

Tjeckoslovakien: en första bedömning, en första lektion

Av Pierre Frank. Från antologin De nya revolutionärerna, Aldus Bonniers 1969, red Tariq Ali.

Tjeckoslovakien: en första bedömning, en första lektion

Tjeckoslovakien var den ekonomiskt mest utvecklade folkdemokratin, och också den som påverkades minst av avstaliniseringen. En stel byråkrati hade lett till stagnation på det ekonomiska området, och den teknologiska klyftan mellan Tjeckoslovakien och de industrialiserade kapitaliststaterna vidgades mer och mer. För folkets stora massa hade levnadsstandarden i flera år varit i sjunkande. All samhällelig verksamhet stod stilla. Kommunistpartiet hade allt mer och mer isolerats från de levande krafterna i landet, och framför allt från ungdomen, vars självständiga skapande initiativ kvävdes helt av den stelbenta regimen.

En grupp inom den statliga ekonomiska sektorn och parti-exekutiven insåg att vissa förändringar var nödvändiga och började ifrågasätta Novotnys ledarskap. I flera månaders tid förekom ett visst samspel mellan å ena sidan kampen inom partiets verkställande organ och å den andra studenternas och de intellektuellas demonstrationer och krav.

Slutligen befriades Novotny från sina plikter först som partisekreterare och sedan också som statsledare, och hans post som partiledare övertogs av Dubcek, som lyckades få en knapp majoritet i centralkommittén. Novotny begärde hjälp från Sovjet, men där var man till en början beredd att godta förändringen, eftersom Dubceks politik vid denna tidpunkt verkade helt ofarlig. Han hade till exempel inte en tanke på att lämna Warszawapakten och ingå några andra allianser i stället; och hur skulle man ens kunna tänka sig att en tjeckoslovakisk regering under de rådande politiska förhållandena alls skulle kunna överväga en allians med Västtyskland? Inte heller hade sovjetregeringen något att invända mot att Tjeckoslovakien stärkte sina ekonomiska förbindelser med väst, eller mot de reformer av teknokratisk typ som genomfördes för att stimulera landets näringsliv. Det faktum att Kreml under denna period accepterade Dubceks politik är bevis nog, om sådana alls skulle behövas, för att en del av den kritik som nu riktas mot honom från Kremls sida helt motiveras av propagandaskäl, och inte ger besked om de verkliga orsakerna till invasionen i
Tjeckoslovakien.

Finns det någon risk för ett återinförande av kapitalismen?

De ekonomiska och sociala konsekvenserna av de ”ekonomiska reformer” som infördes i flera av folkdemokratierna, hade sedan en tid tillbaka väckt en del farhågor inom den internationella revolutionära arbetarrörelsen för att kapitalismen kanske skulle kunna dyka upp igen i dessa stater. De internationella förbindelser en del av dem tog upp, både med andra folkdemokratier och med kapitaliststaterna, stödde dessa farhågor. Fallet Jugoslavien verkade typiskt; och den sympati de nya tjeckoslovakiska ledarna visade för den jugoslaviska politiken innebar en ytterligare orsak till oro.

Denna högertendens inom såväl inrikes- som utrikespolitiken (som i stor utsträckning bara innebar en reaktion mot den politik som bedrivs av ledarna i Kreml och deras sätt att bruka våld mot de mindre folkdemokratierna) var otvivelaktigt beklaglig; men däremot kunde den näppeligen beskrivas som något slags återinförande av kapitalismen. En sådan sak skulle i realiteten betyda att en folkdemokrati skulle kunna förändras till en borgerlig demokrati, att en ickekapitalistisk ekonomi skulle kunna övergå i en kapitalistisk, med andra ord ett slags omvänd reformism. Men kapitalismen existerar bara där medelklassen har makten, dvs. där produktionsmedlen och profiten ligger i enskildas händer. Ett återställande av kapitalismen skulle vara möjligt endast om en ny medelklass övertog de viktigaste produktionsmedlen och störtade folkdemokratin och ersatte den med en ny stat, anpassad efter dess behov. Ingenting i den stilen har ju inträffat i Jugoslavien, och det verkade föga troligt att det skulle kunna hända i Tjeckoslovakien heller. I Jugoslavien framstod strejkerna år 1966 och 1967 och studentdemonstrationerna i juni 1968 som goda tecken på att om ledarskiktets högervridna politik hade skapat allvarliga motsägelser inom landets näringsliv och dess samhälle, så var de som stod socialismen närmast samtidigt fullt i stånd att motsätta sig varje politik avsedd att gynna de småborgerliga klasserna.

I Tjeckoslovakien förekom ingenting alls som tydde på att någon prokapitalistisk klass skulle kunna organisera sig så väl att den kunde försöka återinföra den privata äganderätten till produktionsmedlen och lägga beslag på några vinster. Tvärtom fann man i denna stat, där bönderna bara utgör en liten minoritet av befolkningen och proletariatet bildar den överväldigande majoriteten, med en lång och klassmedveten tradition bakom sig, en snabb orientering mot en socialistisk demokrati, och det blev proletariatet som snabbt kom att bestämma tempot i händelsernas utveckling.

Massorna rör på sig

Till en början verkade de tjeckoslovakiska arbetarna tveksamma och till och med misstänksamma inför de förändringar som genomfördes, detta eftersom de förnuftigt nog fruktade att ekonomiska reformer kunde leda till prisstegringar, sänkt levnadsstandard och arbetslöshet. Bland de åtgärder som genomfördes av den nya regimen fanns det inga som syftade till någon verklig makt eller större jämlikhet för arbetarna. Tvärtom; den ”liberala” flygeln bland byråkraterna krävde rentav större privilegier än tidigare. Men kampen mellan de båda riktningarna inom byråkratin och Novotnys motstånd ledde till debatter över hela landet och ett återupplivande av det politiska livet i stort, en renässans som påverkade också arbetarklassen och trängde in i alla möjliga sorters organisationer – partigrupper, fackföreningar, ungdomsföreningar och så vidare. Detta ledde i sin tur till strävanden att rehabilitera offren för de stalinistiska utrensningarna, till skapandet av politiska föreningar, till en kamp för en verklig frihet för den socialistiska pressen och censurens avskaffande och till en avveckling av den hemliga polisen och dess förtryckarapparat. Det stod fullt klart att arbetarna nått nya höjder av insikt och aktivitet. Olika partiutskott stuvades om ända uppifrån och ner.

Delegaterna till den fjortonde partikongressen valdes antingen av rörelsens medlemmar i ledet eller med acklamation. Planerna på ett nytt partiprogram stod som direkta vittnesbörd om påtryckningarna från män och kvinnor som ville återinföra de leninistiska normerna för demokratin i partiets liv. Dessa planer bildade tillsammans med kampen för avskaffandet av censuren över tidningarna, radion och televisionen själva hjärtpunkten i den politiska debatt som rasade över hela landet.

De ryska ledarna började bli oroliga när det, helt vid sidan av Dubceks maktställning och rentav trots denna, gradvis började växa fram en massrörelse som inte var nöjd med den sniglande takten i avstaliniseringen och inte heller nöjde sig med en ”liberalisering” som var beroende av vad landets och partiets ledare råkade ha lust att godta, utan krävde upprättande av en äkta socialdemokratisk regim. Vad än värre var – det var uppenbart att Dubcek och hans kolleger var medvetna om det hårdnande trycket från massorna och fick allt svårare att stå emot det.
Att ledarna i Kreml och deras satelliter blev så oroliga inför detta läge hade sina goda skäl, som ofta nog fanns långt utanför Tjeckoslovakiens gränser. Alla tecken tydde på att den ”tjeckoslovakiska våren” följdes med stort intresse och sympati över hela Östeuropa, och speciellt i själva Sovjetunionen, där regimen de båda senaste åren hade utvecklats i en allt mera auktoritär riktning och bland annat återkallat de ”friheter” som intelligentian hade åtnjutit några år tidigare. Ledarna i Kreml kände bättre än någon annan läget i sitt eget land och insåg vilka återverkningar införandet av en verklig arbetardemokrati skulle få också i Sovjet. Kraven på en socialistisk demokrati höjdes allt starkare i alla stater inom det ”socialistiska lägret”; och allt fler röster lyckades nå igenom den byråkratiska censuren med den grundläggande sanningen att ett socialistiskt samhälle borde vara friare och mänskligare än också det mest demokratiska av de borgerliga samhällena. Och nu hade de tjeckoslovakiska arbetarna, studenterna och intellektuella i handling börjat bevisa att en sådan socialistisk demokrati faktiskt var fullt möjlig att genomföra i ett ekonomiskt utvecklat land. Om man därtill betänker att den ”tjeckoslovakiska våren” hade börjat tilldra sig allt större intresse bland arbetarklassen i de ekonomiskt utvecklade kapitalistiska staterna, eftersom de nu för första gången sedan oktoberrevolutionen fick se socialismen sammankopplas med en demokratisk regim, verkade det än mera troligt att detta exempel skulle väcka allehanda förhoppningar och, om det visade sig framgångsrikt, också kunna leda till folkrörelser och resningar bland de arbetare i Sovjetunionen och övriga folkdemokratier, som för närvarande styrs med järnhand av byråkratin. Utvecklingen i Tjeckoslovakien innebar följaktligen ett direkt och farligt hot mot den byråkratiska maktens välde.

Kremls och dess förbundna byråkratiers första försök att sätta stopp för vad som höll på att hända i Tjeckoslovakien, och framför allt då Warszawabrevet från de fem, ledde till ett diametralt motsatt resultat mot det man syftade till. Massorna tvekade inte längre, utan förenade sig enigare än någonsin under ledning av Dubcek, som inte bara verkade förstående för deras önskemål utan också beredd att trotsa påtryckningarna från Kreml. Det var inte på grund av en icke existerande ”fara för ett återinförande av kapitalismen”, utan på grund av detta läge, där Kreml tydligt kunde se konturerna till en kommande antibyråkratisk revolution avteckna sig vid horisonten, som man i ett utbrott av ilska och panik beslöt sig för att skicka in pansardivisioner i den Tjeckoslovakiska socialistrepubliken.

Invasionen, som genomfördes mindre än tre veckor efter samtalen i Czerna och Bratislava, kom visserligen som en blixt från klar himmel, men åstadkom ändå inte den flodvåg av rädsla och fruktan som de ryska ledarna och deras allierade otvivelaktigt hade räknat med. Tvärtom fortsatte folkrörelsen med en kraft utan motstycke och en fullständigt otroligt politisk uppfinningsrikedom. Arbetare, studenter, intellektuella, alla landets invånare vägrade att på minsta sätt hjälpa ockupanterna; underjordiska tidningar och radiostationer fortsatte att inspirera folket att stå fast; en underjordisk partikongress genomfördes i en av Prags stora fabriker, vars arbetare stod vakt utanför. ”Vilda” strejker och olika former av sabotage (man tog t.ex. bort alla gatuskyltar) förlamade ockupanterna fysiskt, och samtidigt talade folk hela tiden med deras soldater och gav dem klart besked om vilka lögner man hade matat dem med, så att de kunde börja inse det verkliga läget i detta land och inse vad som låg bakom det ”kontrarevolutionära” uppdrag de sänts ut att genomföra.

Man fick uppleva den helt enastående synen av ett kommunistiskt parti som tvingats under jorden och fick folkets stöd som aldrig tillförne, därför att partiets kämpande krafter stod i ledningen för folkets kamp.

Ockupationen blev en militär framgång, men politiskt blev den ett dundrande fiasko. Ingen av de kända Kremlanhängama inan det tjeckoslovakiska partiet vågade uttala sig för denna intervention, eller framträda som medlem av en eventuell marionettregering tillsatt av ockupanterna. Hela operationen ställde alltså Kreml inför mycket allvarliga faror. De sovjetiska och allierade soldaterna var förvirrade och maktlösa. Därtill kunde de här med egna ögon se ett exempel på en framväxande arbetarstat, befriad från byråkratins döda hand, som fungerade helt demokratiskt genom folkets eget handlande mitt för näsan på de ryska tanksen.

När Kreml hamnade i denna totalt oförutsedda och ytterligt farliga situation, ändrade det hastigt ton. Man återupptog kontakten med Dubcek och hans kolleger, och samma män som nyss hade brännmärkts som ledare som Kreml varit ute efter att avlägsna, ombads nu att underteckna en överenskommelse. Enligt den Tasskommuniké som utfärdades antogs denna överenskommelse bygga på ”principerna om ömsesidig respekt för jämlikhet, territoriell integritet, den socialistiska solidariteten och oberoende”, men i realiteten rörde det sig om ett diktat. Samma ”överenskommelse” deklarerade att ”de trupper från de förbundna nationerna som tillfälligt förflyttats till tjeckoslovakiskt territorium, kommer inte att blanda sig i den Tjeckoslovakiska socialistiska republikens inre angelägenheter” och förklarade att de skulle lämna landet ”så snart läget har normaliserats”. Men det som gjorde läget onormalt var de främmande truppernas närvaro i landet, det och ryska funktionärers (framför allt från den hemliga tjänsten) närvaro i de tjeckoslovakiska ministerierna, framför allt i inrikesministeriet.
Trots sin indignation och vrede, och den styrka de visat, är tjeckoslovakerna nu politiskt utslagna. De måste för obestämd tid framåt underkasta sig en ockupation som de i en hel vecka motsatte sig på ett helt fantastiskt sätt. För ögonblicket tycks det råda ”ordning” i Prag.

Dessa händelser, som blivit så smärtsamma för Tjeckoslovakien, har sin stora betydelse också för världen i övrigt. De ställer många grundläggande frågor. Hur och varför kunde detta hända? Vad betyder det? Varför hejdades rörelsen så plötsligt? Hur kommer detta att påverka sovjetregimen, det tjeckoslovakiska kommunistpartiet, vietnamkriget, de internationella relationerna, den internationella arbetarrörelsen? Vad kan man vänta sig av framtiden?
Sovjetregeringens handlande har inneburit ett svårt slag för socialismens och kommunismens sak. De grundproblem det ställer upp måste studeras ingående och utan skygglappar, så att de kämpande socialisterna och arbetarrörelsen kanske kan finna botemedel mot den situation sovjetregeringen har skapat och hindra ett upprepande. Man måste en gång för alla finna en möjlighet att befria socialismens världsomfattande sak från den gangstertaktik som har karakteriserat Stalins och hans efterträdares välde.

Ingen reform av det byråkratiska styret

Den första slutsats detta bruk av våld leder till gäller oundvikligen själva sovjetbyråkratin och den ”avstalinisering” den åstadkom efter Stalins död. Men precis som fjärde internationalen energiskt har förklarat alltifrån första stund, var denna ”avstalinisering” snarare ett självförsvar än en självlikvidering från byråkratins sida. Byråkratin befriade sig från en del speciellt osympatiska aspekter av stalinregimen, inte så mycket därför att den fann dem motbjudande men fastmera därför att det skulle ha varit farligt att behålla dem. Elimineringen av dessa ting var det pris den var beredd att betala för att få behålla sina fundamentala privilegier och bevara sin makt över sovjetsamhället. Denna sista punkt är speciellt viktig. Partimaskineriet har visat en alldeles speciell beslutsamhet när det gällt att försvara sin hegemoni över samhället. Det har också behövt göra detta, eftersom det i allt större utsträckning har attackerats av intelligentian, tekniker och vetenskapsmän av alla de slag, som kan jämföra de enorma framsteg Sovjetunionen har gjort på deras speciella gebit med de verkningar samma maskineri utövar på resten av samhället, som det innesluter i en kokong utan vare sig tankefrihet, yttrandefrihet eller frihet till politisk verksamhet och påtvingar rent groteska intellektuella och konstnärliga band.

Den ”avstalinisering” som inleddes för cirka femton år sedan hade skänkt nytt hopp åt många grupper inom sovjetsamhället Men i flera år nu hade ”avstaliniseringens” begränsningar varit endast alltför uppenbara, och det hade börjat träda fram rörelser avsedda att bryta ner dessa barriärer. När byråkratin i Kreml nu ställdes inför något som den bedömde som ett allvarligt hot mot sin politiska maktställning, reagerade den med yttersta brutalitet mot tjeckoslovakerna och bröt mot alla etablerade regler i fråga om det egna folket, som av en strikt kontrollerad press matades med en hel serie lögner om hela historien, lögner som så småningom blev allt skurrilare och skamlösare. Den visade också upp en fullständig brist på hänsyn för folken i de östeuropeiska stater vilkas regimer, på grund av den mot NATO riktade Warszawapakten, invecklades i en militär invasion av ett ”broderland” och blandade sig i dess kommunistiska partis sätt att leda landet. Slutligen gav den också tydligt besked om sitt förakt för de kommunistiska partierna världen över, för proletariatet och de koloniserade massorna överallt.
Efter vad som nu hänt är det ingen som ens ett ögonblick vågar fortsätta att hoppas på att denna byråkratiska klass skulle kunna tänka sig reformer av något slag, eller någonsin skulle frivilligt avstå från sina politiska privilegier och vika för en socialistisk demokratisk regim. Stridsvagnarna som rullade in i Tjeckoslovakien innebar samtidigt en varning till de sovjetryska massorna, till detta lands ungdomar och intellektuella, om att de måste ge upp allt hopp om en socialistisk demokrati eller låta sig kuvas med våld.

Det finns inga andra möjligheter att åstadkomma en demokratisk socialistisk regim i Sovjetunionen och övriga folkdemokratier än att man befriar sig från dessa hatade byråkrater genom en revolution – den politiska revolutionen som första gången företräddes av Trotskij, och vars potentiella kraft och fördelar demonstrerades första gången av den ”tjeckoslovakiska våren”.

Inga ”nationella vägar” till socialismen

Kremls handlande i Tjeckoslovakien – som tyvärr har många gemensamma drag med Förenta staternas handlande i Vietnam -sprider också ett visst ljus över den fråga om ”nationella vägar” till socialismen, som för efterstalinisterna helt enkelt innebär att de anpassar Stalins gamla idé om ”socialismen i ett land” till ett nytt läge. Det kan inte råda något tvivel om att eftersom varje land har sin egen samhällsstruktur och sin särskilda historia, så kommer också den socialistiska revolutionen att få sina speciella nationella särdrag överallt. Men den saken kräver ingen särskild teori, för den innebär på intet sätt att det skulle finnas någon ”nationell väg” för varje land, med vars hjälp det skulle kunna bygga upp en socialism anpassad just för dess landamären och helt oberoende av vad som sker utanför dess gränser. Det står klart att den socialistiska revolutionen i Vietnam är ett internationellt problem, eftersom det där i mindre grad är en fråga om att bekämpa den inhemska borgerlighetens styrkor och i första hand gäller en kamp mot den amerikanska imperialismen. Sovjetbyråkratin har nu visat att också kampen för en socialistisk demokrati i Tjeckoslovakien är ett internationellt problem; en seger är möjlig endast om man besegrar den byråkrati som härskar i Kreml och som tidigare har använt sin makt till att utöva påtryckningar på Jugoslavien, Kina etc. Så länge denna byråkrati råder över sovjetstatens tillgångar, så länge de sovjetiska massorna inte lyckas upprätta en socialistisk demokrati i sitt eget land, kommer ingen folkdemokrati att vara trygg mot påtryckningar och i sista hand militär intervention från Kremls sida.

Tjeckoslovakien är näst Vietnam det starkaste vittnesbördet om hur internationell kampen för socialismen är. Den vietnamesiska revolutionens segrar över den amerikanska imperialismen är segrar för socialismen och för massorna världen över. Byråkratins ingripande mot socialismens sak i Tjeckoslovakien är ett brott, ett slag mot socialismen och massorna över hela världen. Alla nationers, och särskilt de små och svaga folkens, demokratiska rätt till oberoende och nationell självbestämmanderätt, är ett grundläggande krav från arbetarrörelsens sida, men enda möjligheten att trygga den rätten ligger i en insats från arbetarklassen på det internationella planet.

Varför blev inte massrörelsen framgångsrik?

Styrkan i den tjeckoslovakiska massrörelsen, den kraft den visade i sin beundransvärda uthållighet inför pansardivisionerna från landets ”allierade” i Warszawapakten, står som ett vittnesbörd om hur ett folks vilja kan trotsa en armé vars militära styrka ingen betvivlar. Alltså måste man ställa frågan: hur kan det komma sig att denna rörelse som var så stark, så ytterligt fantastisk, plötsligt – och väl förmodligen tillfälligt – brutit samman?

Rörelsens misslyckande berodde förvisso inte på någon svaghet hos människorna själva. De många aktivister (kadermedlemmar i partiet, vanliga medlemmar, tidningsmän, intellektuella, arbetare) som formligen ö verb jod varandra i sitt fantasifulla motstånd mot soldaterna, så till den grad att de sistnämnda i många fall blev ytterligt besvärade av den roll de måste spela, krossades aldrig, ställdes aldrig ens inför det avgörande provet. Skulden för avmattningen måste entydigt läggas på Dubcek och hans ledargrupp. Det vare oss förvisso fjärran att förneka vilken vidrig behandling dessa män utsattes för – de blev inte bara arresterade, utan utsattes också för kroppsligt våld och moralisk brutalitet. Inte heller kan man förneka deras tappra försvar under veckorna före invasionen, under själva invasionen och under deras samtal i Moskva med sina fångvaktare av Breshnevtyp – då de, till skillnad från vad som var fallet vid samtalen i Czerna och Bratislava, var isolerade från sitt land och sitt folk. Och fortfarande gör de inga försök att bortförklara de ”överenskommelser” de undertecknade i Moskva, och i sina uttalanden efter hemkomsten gjorde de inga försök att undanhålla det tjeckoslovakiska folket det öde ockupanterna hade bestämt för det. Problemet är av politisk art, och Smrkovsky, som själv tillhör ledargruppen, ger delvis uttryck för det när han säger:

Vi kunde ha vägrat att inlåta oss på någon som helst kompromiss och låtit det hela gå så långt som till upprättandet av en ockupationsregim, med alla de följder detta skulle ha fått för landets suveränitet, våra politiska rättigheter, näringslivet och till och med kanske förluster i människoliv . . . Alltså bestämde vi oss för det andra alternativet, för en kompromiss som åtminstone gav utrymme för ett visst hopp om att det kanske skulle gå att fortsätta längs den väg som stakades ut av januariförsamlingen. Detta accepterades av motparten som en grundval för en eventuell lösning.

Vi var medvetna om att det tjeckoslovakiska folket och historien kunde komma att betrakta detta vårt beslut som en klok lösning — eller som förräderi.

Den dubcekska ledargruppen bestod inte av oförsonliga bolsjeviker med orubblig politisk stelhet och fasthet, utan av män som i första hand utbildats som byråkrater och fostrats i det system som nu hade vänt sig mot dem. De hade kommit att motsätta sig Novotnys stelbenta politik, men förstod helt enkelt inte sovjetbyråkratins verkliga väsen. Eftersom de var liberaler hade de ofta nog utsatts för brutala interventioner från byråkratin i Moskva, men de hade aldrig fattat att denna byråkrati var in i märgen inriktad enbart på sina egna snävt nationella intressen, och var fullt redo att offra allting annat på dessa intressens altare. Och slutligen och framför allt innebar deras byråkratiska fostran att de innerst inne inte hade något förtroende för folket; de kunde, under vissa omständigheter, om så erfordrades använda sig av folket, så som de t.ex. gjort när det gällde att bryta ner det sista motståndet från Novotnys sida, men däremot skulle de aldrig ens ha kunnat drömma om att driva tanken på att verkligen mobilisera massorna alltför långt. När de första ryska påtryckningarna satte in gjorde de ingenting alls för att göra just detta; inspirationen till varenda massaktion kom från männen i ledet själva. Ledarna var delvis medvetna om denna rörelse bland folket, men de stod aldrig någonsin i spetsen för den, ledde aldrig en enda gång denna framblommande politiska revolution i Tjeckoslovakien. Det var därför de, när de till slut råkat i ett läge som definitivt öppnade deras ögon för det onda hos ledningen i Kreml, ändå inte förlitade sig på folket utan valde en så katastrofal utväg ur det dilemma Smrkovsky talar om. I sin egenskap av sovjetledningens fångar hade de bara ett enda trumfkort på hand – nämligen detta att deras motståndare inte kunde finna några quislingar beredda att gå deras ärenden i Tjeckoslovakien. Men i och med att de började ”förhandla” om en ”överenskommelse” gjorde de sig av med detta enda trumfkort. Bolsjevikiska ledare skulle ha krävt att få fara hem igen utan villkor och utan pseudo-förhandlingar. En sådan hållning skulle ytterligare ha stärkt det tjeckoslovakiska folkets motstånd. Men i och med att Dubcek-gruppen accepterade dessa ”förhandlingar”, hamnade den på ett sluttande plan där det var svårt, för att inte säga omöjligt, att alls komma undan. Följden blev att folket blev först förvirrat och sedan förlamat och att dess kampvilja försvagades på ett sätt som ockupanterna inte var sena att utnyttja.

Man vet fortfarande ganska litet om vilka eftergifter Dubcek och hans kolleger gick med på i Moskva, men den överenskommelse de undertecknade var tydligen inte nog för sovjetledarna. Dessa drog fördel av sin överlägsna styrka och satsade på att i viss utsträckning återvinna den mark de hade förlorat de första dagarna. Enda skälet till att de alls inlät sig på diskussioner med Dubcekgruppen, var att de ville tvinga in den i ett läge där den drevs till den ena eftergiften efter den andra och på så sätt förlorade den auktoritet och prestige den vunnit genom sitt motstånd tidigare. Sovjetledarna kommer att fortsätta detta spel ända tills de anser att de utan risk kan göra sig av med Dubcekgruppen och ersätta den med nya ledare som de verkligen litar på. Dessa deras planer bygger, precis som de överväganden som ursprungligen fick dem att invadera Tjeckoslovakien, på falska premisser. Men deras bedömning av Dubcek och hans ledargrupp var fullt riktig – den gruppen måste till slut komma att falla. Den tjeckoslovakiska folkrörelsen kommer att få fart på nytt och gå framåt, men inte under Dubcekgruppens ledning.

Framtiden

Invasionens följdverkningar är rent allmänt och i varje fall för ögonblicket gynnsamma för allt som är reaktionärt, både inom det kapitalistiska lägret och inom arbetarrörelsen. Men detta gäller bara på kort sikt. Världsläget är inte längre detsamma som på Stalins tid, vi har inte samma ”kalla krig” nu som då. De senaste åren har vi, huvudsakligen tack vare det vietnamesiska folkets storslagna och triumferande motstånd mot den amerikanska imperialismens kontrarevolutionära intervention, fått uppleva en period av hopp, en tid av framvällande revolution som under 1968 gick upp i varv på ett rent remarkabelt sätt.

Den segerrika tetoffensiven åstadkom en kris i den amerikanska politiken, som mycket väl kan komma att stå olöst under den nya presidentperioden. Sedan följdes studentaktionen i Frankrike av en äkta revolutionär kris – en generalstrejk av tio miljoner arbetare som var nära att störta de Gaulles auktoritära regim. Därtill gjorde den slut på den period av stagnation och apati som de sista tjugo åren härskat i Västeuropa. I augusti följde sedan den frigörelse för de potentiella krafterna för en politisk revolution i Tjeckoslovakien, som framstod som en åskådningsundervisning för arbetarna i Sovjetunionen och övriga östeuropeiska folkdemokratier. Dessutom ser vi i Latinamerika (där de olika revolutionära rörelserna sedan några år tillbaka har varit koncentrerade till bondemassorna) allt fler och allt väldigare massdemonstrationer i de stora städerna, från Mexiko ända ner till Argentina.

Och det rör sig inte om isolerade episoder utan framtid. De revolutionära rörelserna i Europa likviderades tämligen snabbt under åren efter andra världskriget, delvis på grund av samarbete mellan de socialdemokratiska och de stalinistiska regimerna; och resten åstadkom välståndet för en generation framåt. Efter Stalins död ledde raden av ”avstaliniserings”-åtgärder till att en reformistisk anda började träda fram i Sovjetunionen och de östeuropeiska folkdemokratierna, och år 1956 knäckte byråkratin sådana rörelser i Polen och Ungern – i det sistnämnda fallet genom att dränka rörelsen i blod. De senaste tjugo åren har världsrevolutionens enda effektiva exponent varit den koloniala revolutionen. Denna har visat sig synnerligen livskraftig och vissa bakslag till trots har inte ens de grymmaste repressiva åtgärder kunnat hejda den. Och 1968 vaknade så arbetarrörelsen i Europa till ett nytt liv, som inleddes i Frankrike i maj och med den politiska revolution som växte fram i Tjeckoslovakien, antydningar om att vi är på väg in i en period då världsrevolutionen kommer att avancera på tre fronter: proletariatets revolution i de ekonomiskt framskridna kapitalistländerna, den koloniala revolutionen i de ekonomiskt underutvecklade länderna, vare sig dessa är självständiga eller inte, och den politiska revolutionen mot den allsmäktiga byråkrati som förtrycker samtliga folkdemokratier.

Massrörelserna år 1968 nådde förvisso inte alla de mål de kanske siktade till, men de utplånades inte och kunde inte heller hejdas helt. Om det är något vi har fått lära oss av detta år 1968, så är det att i det ytterligt tumultariska läge som råder i världen just nu, kommer varje ny kamp, även om den inte kröns med framgång i sin första fas, att i varje fall stimulera andra rörelser i andra stater, och kommer också att själv komma tillbaka med nya krafter. Vi befinner oss i ett stadium som ingalunda kännetecknas av något slags sammanbrott, utan tvärtom av att det nu håller på att mogna och växa fram en revolutionär rörelse vars like världen aldrig har skådat tidigare.

De bländverk som kallas ”konsumtionssamhället”, nykolonialismen, ”den fredliga samexistensen”, ”fredliga framsteg inom författningens ram” börjar blekna bort mer och mer. Framför allt tror ungdomen inte längre på dem, och det är föga troligt att de alls skall kunna återvinna sin position. Ungdomen håller på att återupptäcka revolutionära program och kampformer som de gamla reformistiska ledargrupperna – de må sedan vara socialdemokrater eller efterstalinister – i fyrtio års tid hade lyckats tysta och underkuva. De rörelser som trädde fram i brännpunkten 1968 har visat att det finns en väldig revolutionär potential, som kan frigöras i kanske högst oväntade former. Men de har också visat att hur stark och folklig en rörelse än må vara, så kan den inte vinna seger genom spontaniteten allena; om den skall segra krävs en revolutionär ledning väpnad med ett klart och bestämt program och internationell kringsyn, organiserad i ett politiskt sammansvetsat parti, i god kontakt med människorna och redo att handla djärvt och säkert.

Den maning som fjärde internationalen – om också bara genom sin existens och sin förmåga att leva vidare under dessa reaktionens år – har fört fram, maningen att skapa nya och folkliga revolutionära marxistiska partier och att skapa en folklig revolutionär international, har under de nu rådande omständigheterna blivit till ett bjudande och kategoriskt imperativ. Bland de uppgifter som åläggs de kämpande revolutionärerna som ett led i de kamper i stort som nu har inletts, framstår kravet på skapandet av nya marxistiska partier som rent överväldigande viktigt, om man skall kunna förhindra att den revolutionära potentialen splittras sönder i en hel. serie olika rörelser, som allesammans i tur och ordning ändar med nederlag. Ju förr nya revolutionära ledargrupper kan skapas, desto snabbare kommer den socialistiska revolutionen att tränga vidare och segra över hela världen.

Uppgifterna

Vilka är de närmast liggande av de uppgifter som har skapats av den ryska interventionen i Tjeckoslovakien och det läge som uppstått genom den? Varenda revolutionär, varenda arbetare som är hängiven socialismens sak, måste i fortsättningen betrakta Moskvas diktat som av noll och intet värde. De tjeckoslovakiska arbetarna måste få hjälp och stöd att förkasta det. Socialismens heder och framtid står på spel. Den internationella organisationen måste stärkas, så att den kan hjälpa de tjeckiska och slovakiska revolutionärer, vilkas strävanden har illegaliserats av den militära ockupationen.

Massrörelsen för en socialistisk demokrati i Tjeckoslovakien har för ögonblicket desorienterats och försvagats, men varken besegrats eller plånats ut. Dubcekgruppen saknade den kraft som krävdes för att stå motståndaren emot, och historien har mer än en gång i liknande sammanhang omvittnat att det skulle vara ett rent underverk om den verkligen skulle kunna återhämta sig. A andra sidan kommer rörelsen för en politisk revolution att byggas upp på nytt. Bland de tusenden och tiotusenden som grep till handling veckan den 21-27 augusti, kommer det att uppstå nya grupper och en ny revolutionär ledning. En ny förtrupp kommer att ha lärt sig läxorna från den ”tjeckoslovakiska våren”. Den kommer att ta upp på nytt allt som den gången fördes fram som delar i ett program för en äkta socialistisk demokrati, arbetarmakt baserad på demokratiskt valda arbetarkommittéer, rätt att organisera partier som respekterar de socialistiska maktförhållandena inom produktionen och rätten att ge uttryck för skiljaktiga meningar, och kamp mot alla försök från byråkratiska gruppers sida att gripa eller utöva makten över någon som helst sektor i samhället. Den kommer att vara uppfylld av den proletära internationalismens anda, kommer att stå i första ledet i den kamp för världsrevolutionen som pågår på alla fronter. Den kommer att organisera ett underjordiskt motstånd som i olika former, från kraftfullhet till smidighet, till slut kommer att göra om intet diktaten från Moskva och fullborda den politiska revolution som inleddes 1968.

Över hela världen kommer arbetarna att samlas till demonstrationer där man kräver att ryssarna skall evakuera Tjeckoslovakien omedelbart och utan villkor. Man kommer att genomföra demonstrationer med krav på att sovjetpolisen inte skall arrestera de så kallade ”fyrtiotusen huliganerna” – i själva verket de kommunistiska aktivister, tidningsmän, intellektuella, fabriksarbetare – som var den drivande kraften bakom motståndet under den första ockupationsveckan.

Men aktionerna för Tjeckoslovakien kan inte stanna vid dessa direkta och omedelbara mål. Det som har hänt är ju ändå bara det allra senaste i den långa serie av brott mot socialismen som begåtts av dessa byråkrater i Kreml, som de senaste fyrtio åren falskeligen har gjort anspråk på oktoberrevolutionens fana som sin. Stalinismen och dess avföda frodas fortfarande i Sovjetunionen, i folkdemokratierna och i den internationella arbetarrörelsen. De måste rensas ut en gång för alla.

Invasionen i Tjeckoslovakien visade å ena sidan upp en militär makt av första ordningen och å den andra en svårbemästrad politisk situation som skapat panikreaktioner hos de ryska ledarna.

Vi hyllar de tappra män och kvinnor som, sedan de månaderna innan offentligen försvarat de författare som dömts med orätt av ett domstolsväsen som är en skam och vanära för Sovjetunionen, därefter också visade sig modiga nog att demonstrera sitt motstånd mot ockupationen av Tjeckoslovakien på själva Röda torget. Också de måste räddas ur fängelset. Kampanjen för deras befrielse kommer, liksom kampanjen för att få de utländska trupperna att lämna Tjeckoslovakien, att bli till en stimulans också för de ryska massorna.
Sovjetunionens arbetare, ungdomar och intellektuella måste få klart för sig att ingen medlem av arbetarrörelsen längre låter sig luras av de lögner som kommer från ledarna i Kreml och deras lakejer, och att varje försök från deras sida att avlägsna dessa män från deras maktställning kommer att få entusiastiskt stöd från all världens arbetare.

Också i övriga länder som deltog i invasionen har tappra män vågat vända sig mot detta brott. I Polen har åtskilliga personer satts i fängelse sedan i mars, däribland ledarna för den kommunistiska renässansen, Modzelewski och Kuron, som vid det laget redan hade dömts till flera års fångläger för sin insats när de på vänsteroppositionens tid formulerade ett program för den antibyråkratiska revolutionen. Man har – ibland i stor skala, bland annat på fabrikerna – visat sin motvilja mot byråkratins brott. De internationella arbetaraktionerna för solidaritet med det tjeckoslovakiska folket måste breddas till att gälla också alla de som lett den antibyråkratiska kampen i andra stater.

Både Jugoslaviens Tito och Rumäniens Ceaucescu protesterade mot invasionen i Tjeckoslovakien, men båda gjorde det i första hand som statsöverhuvuden. Tito önskade själv inte de massdemonstrationer som ägde rum i hans eget land – i juni 1968 hade han händerna fulla med en studentrevolt mot den härskande byråkratin i Jugoslavien. Ceaucescu började organisera en väpnad arbetarmilis, men stämde snart ner tonen i sina protester, och fortsätter hur som helst att upprätthålla en hård politisk och byråkratisk regim i sitt eget land.
Över hela denna del av det ”socialistiska lägret” borde Kremls och dess satelliters desperata handling stå som en ljudande signal till en beslutsam kamp för den socialistiska demokratin. Den officiella kommunistiska rörelsen har vid det här laget hamnat i ett desperat tillstånd av ideologiskt sammanbrott och organisatorisk försvagning. Den sortens balansakt som t.ex. ledningen för det franska partiet ägnar sig åt, där man strävar efter att å ena sidan bevara kontakterna med Kreml men å den andra ändå inte förlora sina kontakter med medelklassens vänsterflygel och de franska socialdemokraterna, kommer inte att rädda någonting alls. Många kämpande kommunister krossades helt av Stalin och efterstalinisterna, som sökte sin tillflykt i en allt mer markerad socialdemokratisering av kommunistpartierna eller i politisk overksamhet. Men till de som ändå inte har förlorat sin tro på kommunismen, och ser nytt hopp i det som har hänt de senaste månaderna, skulle vi vilja säga: sluta upp med den strutsinställning till krisen som skakar er rörelse; närma er i stället modigt och klarsynt de viktiga frågorna i sammanhanget och var inte rädda för att låta krisen utveckla sig till en konvulsion. De besvär kommunistiska partiet haft att dras med i så många år kan botas bara med mycket starka mediciner – troligen kommer det rentav att tarvas en operation. Stå därför redo att göra er insats i arbetet på att skapa nya revolutionärt marxistiska ledargrupper, tillsammans med de kämpar som redan i många, långa år har utkämpat denna kamp under trotskismens fana och tillsammans med de nya unga revolutionärer som har trätt fram de senaste åren.

Det brott Kreml har begått i Tjeckoslovakien är långtifrån ödesdigert för socialismen. I stället kan det mycket väl betyda början till en stark förnyelse inom den kommunistiska rörelsen, just genom att det så tydligt visar till vilka djup av skändlighet och ondska byråkratin nu har sänkt sig. Det intensivt revolutionära läget i världen i dag gynnar en sådan utveckling. Militär styrka kan inte – den saken har redan bevisats bortom allt tvivel – besegra en stark och folklig rörelse under en fast och djärv ledning. Händelserna i Prag stämplar inte vår egen tid som en tid för förtvivlan och reträtt, utan som en tid för angrepp.

Ner med den kremlska byråkratins väpnade kontrarevolutionära intervention i den Socialistiska republiken Tjeckoslovakien!

Vi kräver att alla utländska trupper omedelbart och utan villkor lämnar Tjeckoslovakiens mark! Bort med händerna från de tjeckoslovaker som gjorde motstånd mot invasionen i sitt land!
Solidaritet med det hjältemodiga vietnamesiska folket! Dra bort de ryska stridsvagnarna från Tjeckoslovakien och överlämna dem till Vietnams kämpande folk!
Länge leve den socialistiska världsrevolutionen!

Pierre Frank

Bokanmälan av Karel Kaplans ”I centralkommitténs hemliga arkiv – sanningen om Slanskyprocessen”

Karel Kaplan: I centralkommitténs hemliga arkiv – sanningen om Slanskyprocessen, (Ordfronts förlag, Stockholm 1982). Bokanmälan av MF

Efter Stalins brytning med Jugoslavien 1948 startades en intensiv internationell kampanj mot »titoismen« för att skapa rättning i de kommunistiska leden och utrensa »opålitliga« element (se Claudin, Krisen i den kommunistiska rörelsen, del 2, s 233-326).

I Östeuropa fick denna kampanj särskilt stor omfattning. Där kulminerade det hela i en lång rad politiska processer, där de anklagade tillvitades de avskyvärdaste brott och förräderier. Toppen på isberget var ett antal rättegångar, där personer ur kommunistpartiernas högsta ledning satt på de anklagades bänk (Rajk-processen i Ungern, Kostov-processen i Bulgarien, Xoxe-processen i Albanien, Slansky-processen i Tjeckoslovakien m fl). De domar som utfärdades var hårda. Många dömdes till döden och de övriga fick långa fängelsestraff. Vid sidan av dessa med stor publicitet omgivna skådeprocesser genomfördes ett stor antal liknande rättegångar, där mindre prominenta personer figurerade. Sammanlagt var det tusentals människor från varje nivå i stat och parti som drogs med i denna malström.

Det sätt på vilket »bekännelser« framtvingades och processerna regisserades liknade i mångt och mycket de s k Moskvarättegångarna 1936-38 (för en inträngande analys av dessa, se Kent-Åke Anderssons utmärkta redogörelse i »Lögnens renässans«, Fjärde Internationalen nr 7/8 -72).

Även om vi idag vet en hel del om processernas allmänna mekanismer och drivkrafter, så återstår fortfarande många frågetecken att räta ut innan vi kan rekonstruera det skedda i detalj, liksom sambandet mellan de olika processerna och särskilt Moskvas roll i det hela. Trots att de dömda i dessa rättegångar numera officiellt återupprättats (förutom Xoxe-gruppen i Albanien), har nämligen mycket få uppgifter släppts ut om vad som verkligen hände och de hemliga arkiven i Östeuropa och Sovjet har förblivit oåtkomliga för forskning (med ett undantag: Tjeckoslovakien, se nedan). Anledningen till detta är uppenbar: En öppen redovisning av fakta och en grundlig diskussion om de förhållanden som ledde fram till rättegångarna skulle vara politisk dynamit för de härskande byråkratierna i Sovjet/Östeuropa. Förutom att många personligt inblandade i säkerhetspolis, rättsväsende och partitopp därmed skulle tvingas att stå vid skampålen, skulle det resa besvärande frågor om hela maktstrukturens uppbyggnad, funktionssätt och samhällsroll. Och detta uppfattar de härskande byråkratierna, med Moskva i högsätet, som livsfarligt för det rådande systemet – och detta med rätta!

För att det ska bli möjligt att lätta på förlåten krävs således omfattande förändringar i det byråkratiska systemet i Öst. Symptomatiskt nog är det fallet Tjeckoslovakien som vi vet mest om. (I den mest kända processen där dömdes Rudolf Slansky, kommunistpartiets generalsekreterare, och ett tiotal andra högt uppsatta kommunistfunktionärer till döden och ytterligare tre till livstids fängelse.) Det är »Pragvåren« 1968 som vi har att tacka för denna unika inblick i skeendet, ty försöken att skapa »en socialism med ett mänskligt ansikte« inkluderade en verklig vilja att grundligt göra upp med det förflutna och finna sanningen hur bitter den än må vara. Från denna tid härrör många skriftliga vittnesmål, bl a från två av de som överlevde rättegångarna: Artur London och Eugen Löbl. (1)

Men ännu viktigare är att det tjeckoslovakiska kommunistpartiets centralkommitté i april 1968 tillsatte en undersökningskommission, med vittgående befogenheter att använda de hemliga arkiven och utfråga alla inblandade. Kommissionens uppgift var att komma fram till sanningen om vad som skett och föreslå åtgärder för att förhindra att något liknande kunde upprepas i framtiden. Och kommissionen gjorde verkligen ett gediget arbete, men då rapporten, i början av 1969, presenterades för partiledningen var den politiska situationen helt förändrad (d v s efter invasionen av Tjeckoslovakien). Rapporten var nu politiskt oacceptabel, inte minst för Moskva, vars roll i skådeprocesserna hade varit allt annat än smickrande. Följaktligen stoppades rapporten och de kommissionsmedlemmar som vägrade göra avbön bestraffades. Lyckligtvis letade sig en kopia till väst och finns nu publicerad på flera språk (dock inte på svenska). (2)

Sammanfattningsvis kan man konstatera att den som vill tränga djupare i frågan om skådeprocesserna i Tjeckoslovakien har ett rikhaltigt, mångsidigt och inträngande material att tillgå. Därför är det också oriktigt, som påstås i baksidesreklamen till Kaplans bok, att det är först nu, när Kaplan lyckats smuggla ut sina anteckningar, som »sanningen om Slanskyprocessen, som legat gömd i centralkommitténs hemliga arkiv«, kunnat avslöjas. I själva verket har t ex kommissionens rapport, som bygger på samma källor som Kaplan, varit tillgängliga i över tio år. Men detta gör inte Kaplans bok ointressant, särskilt som vi på svenska hittills bara har haft Londons bok att tillgå.

Vem är då denne Karel Kaplan? Jo, han var just en av medlemmarna i undersökningskommissionen. Som sådan är hans öde efter 1969 typiskt: avsattes från kommunistpartiets kontrollkommission, ställdes inför rätta för att ha »missbrukat arkiven«, uteslöts ur partiet, fick lämna sin anställning som historiker och återgå till det han sysslat med innan revolutionen (arbetare vid en fabrik).

Kaplans bok är skriven efter alla dessa händelser. Författarens och Tjeckoslovakiens bittra öde har inte kunnat undgå att starkt påverka slutresultatet. De hårda törnar som Kaplan själv råkat ut för, liksom de krossade förhoppningarna om »en mänsklig socialism« i Tjeckoslovakien, förklarar den grundton av djup pessimism som ljuder genom hela boken. I detta avseende utgör Artur Londons ovannämnda bok en skarp kontrast. Hans verk skrevs innan Pragvåren och dess förhoppningar hade grusats och genomsyras följaktligen av optimism och tro på socialismens framtid. Kaplan däremot verkar ha förlorat sitt hopp. (Det är i detta sammanhang symptomatiskt att det är det SKP närstående bokförlaget Ordfront som publicerat Kaplans bok, vars pessimism passar väl in i SKP:s egen nuvarande världsbild, med en fullkomligt nattsvart uppfattning om Sovjet och Östeuropa å ena sidan och en allmän perspektivlöshet och demoraliseringssymptom å den andra.)

Även om läsaren kan vara oense med en del av Kaplans ståndpunkter och irriteras av det sätt på vilket han behandlar en del frågor (ibland får t ex personteckningarna karaktären av skvallerkrönikor), så går det inte att komma ifrån att I centralkommitténs hemliga arkiv är ett tungt vägande inlägg i diskussionen om Slanskyprocessens orsaker, genomförande och konsekvenser. Kaplan vet vad han talar om. Från det att han 1947 som ung entusiastisk arbetare blev medlem i kommunistpartiet och därefter avancerade ända upp i partiets högsta ledning, fram till dess han ett kvartssekel senare åter befann sig utanför partiet (och på fabriksgolvet), har han haft tillfälle att utifrån olika – lägre och högre – partibefattningar följa hela utvecklingen »inifrån«. Som kronan på verket ingick Kaplan, som vi sett, i den undersökningskommission som skulle utreda rättegångarna. Kaplan besitter därför i det närmaste unika erfarenheter och kunskaper om ämnet. Trots de kritiska anmärkningar som kan riktas mot hans arbete, utgör detta obestridligt ett viktigt historiskt dokument som bör läsas av alla som är intresserade av Östeuropas efterkrigshistoria, helst då tillsammans med Artur Londons tidigare nämnda bok – och i den engelskkunniges fall också åtminstone undersökningskommissionens rapport (se noterna)

Martin Fahlgren

Noter

(1) Londons gripande bok Bekännelsen finns på svenska (tyvärr utgången på förlaget – kolla på biblioteken!) och har dessutom utgjort underlaget för en film med samma namn (regisserad av Costa Gavras). Av övriga böcker finns följande på engelska: E. Löbl, Sentenced and Tried, Elek, London 1969; J. Slanska (hustru till dödsdömde Slansky), Report on my Husband, Hutchinson, London 1969 och M. Slingova (hustru till O. Sling, en annan av de dödsdömda), Truth will Prevail, Merlin Press, London 1968.

(2) Jiri Pelikan (ed), The Czechoslovak Political Trials 1950-1954, MacDonald, London 1971. Förutom rapporten innehåller denna upplaga ett upplysande för- och efterord av en av Pragvårens män, J. Pelikan.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4-5/1982