Tjeckoslovakien, som var den ekonomiskt mest utvecklade bland arbetarstaterna, var samtidigt den som hade minst berörts av ”avstaliniseringen”. Det stela byråkratiska systemet hade framkallat stagnation inom ekonomin. Klyftan mellan Tjeckoslovakiens och de industrialiserade kapitalistiska ländernas tekniska nivå ökade. Massornas levnadsstandard höll sedan några år på att sjunka. Hela den sociala aktiviteten befann sig i en återvändsgränd. Kommunistpartiet hade mer och mer isolerats från nationens levande krafter, särskilt från ungdomen, som av kaserndisciplinen hindrades från varje självständigt, skapande initiativ.,
En del av statens ekonomiska apparat och en del av partiapparaten förstod nödvändigheten av att motsätta sig Novotnys ledning. Under några månader pågick en växelverkan mellan striderna inom den ledande partiapparaten å ena sidan och de intellektuellas och studenternas demonstrationer och krav å andra sidan.
Slutligen avlägsnades Novotny från sina positioner, först som partisekreterare, sedan som statschef, och ersattes i partiledningen, tack vare en liten majoritet i Centralkommittén, med Dubcek: Den sovjetiska ledningen, som Novotny kallat till hjälp, böjde sig till en början för detta byte, eftersom den vid denna tidpunkt inte såg någon som helst fara i den av Dubcek planerade politiken. Han hade ingen avsikt att lämna Warszawapakten – för att icke tala om ett alliansbyte (vem skulle förresten drömma om att en tjeckoslovakisk regering vid nu rådande uppdelning av världen tänkte på en allians med Västtyskland?). Sovjetregimen hade vid denna tidpunkt inte heller några invändningar vare sig mot ett stärkande av Tjeckoslovakiens ekonomiska relationer med västvärlden eller mot ekonomiska reformer av teknokratisk typ i syfte att stimulera den tjeckoslovakiska ekonomin. Att Kreml i detta skede accepterade Dubceks politik bevisar – om ett sådant bevis ännu behövs – att vissa av de argument som i dag används mot honom bara är svepskäl och icke utgör det verkliga motivet för invasionen i Tjeckoslovakien.
Fanns det någon fara för kapitalismens återupprättande?
De ekonomiska och sociala konsekvenserna av olika arbetarstaters ”ekonomiska reformer” har sedan någon tid inom den internationella revolutionära arbetarrörelsen gett näring åt riktningar som tror på en risk för kapitalismens återupprättande i dessa stater. Vissa av dessa staters internationella relationer, både med andra arbetarstater och med kapitalistiska stater, har stärkt dessa farhågor. Jugoslaviens fall har i detta avseende uppfattats som typiskt. De nya tjeckiska ledarnas sympatier för den jugoslaviska politiken har gett ytterligare näring åt farhågorna.
Denna högerpolitik på inrikes- och utrikesplanet (som i stor utsträckning är en reaktion mot Kremls stormaktspolitik gentemot de mindre arbetarstaterna) är förvisso förkastlig. Men den kan inte anses innebära kapitalismens återställande. En sådan uppfattning skulle förutsätta möjligheten av en gradvis övergång från arbetarstat till borgerlig stat, från icke-kapitalistisk ekonomi till kapitalistisk ekonomi: den skulle vara en omvänd reformism. Det finns ingen kapitalism utan borgarklass vid makten, dvs. utan privatägande av produktionsmedlen och av samhällets produktionsöverskott. Kapitalismens återupprättande är endast möjligt om en ny borgarklass tillägnar sig de tunga produktionsmedlen och störtar arbetarstaten för att skapa en annan stat till sin egen tjänst. Ingenting av allt detta har skett i Jugoslavien, ingenting av allt detta hotade i Tjeckoslovakien. I Jugoslavien har strejkerna 1966-67 och studentdemonstrationerna i maj-juni 1968 visat att om ledningens högerpolitik framkallat svåra motsättningar i ekonomi och samhälle så har de samhällskrafter som är mest hängivna socialismen varit i stånd att resa sig mot denna politik, som gynnar samhällsskikt av småborgerlig typ.
I Tjeckoslovakien har man inte kunnat konstatera något pro-kapitalistiskt samhällsskikt som skulle vara i stånd att organisera sig för att söka återställa det privata ägandet av produktionsmedlen och av samhällets produktionsöverskott. Tvärtom, i detta land där bönderna endast är en liten minoritet och ett klassmedvetet och traditionsrikt proletariat bildar folkets stora majoritet har situationen snabbt utvecklats i den socialistiska demokratins favör. Det är proletariatet som snabbt angett riktningen för händelsernas gång.
Massorna sätter sig i rörelse
De tjeckoslovakiska arbetarna visade sig i början tveksamma, till och med misstänksamma, inför de förordade förändringarna. De fruktade, icke utan skäl, att de ekonomiska reformerna skulle medföra prisstegringar, sänkt levnadsstandard och hot om arbetslöshet. Det fanns i den nya regeringens politik varken någon appell för ett reellt arbetarstyre i företagen eller någon tendens till större jämlikhet; tvärtom krävde byråkratins ”liberala” flygel till och med ökade privilegier. Men kampen mellan byråkratins två flyglar och Novotnys motstånd framkallade diskussioner i landet. Dessa resulterade i en allmän vitalisering av det politiska livet, som påverkade arbetarklassen och trängde in i företagen och i organisationerna (parti-, fackliga, ungdomsorganisationer osv.). Detta ledde till kamp för en rehabilitering av offren för de stalinistiska utrensningarna, uppkomst av politiska klubbar, kamp för frihet åt den socialistiska pressen, kamp för censurens slopande och för avskaffande av den hemliga polisen och dess undertryckningsapparat. Arbetarnas medvetenhets- och aktivitetsnivå höjdes påtagligt. Talrika partikommittéer blev helt och hållet utbytta. Den 14:e partikongressens delegater valdes antingen direkt av basen eller under massornas tryck. Utkastet till nya partistadgar bar vittnesbörd om trycket från de skikt som ville återställa de leninistiska normerna för partilivets inre demokrati. Denna kamp, jämte kampen mot censuren i press, radio och TV, bildade axeln i den politiska strid som fördes över hela landet.
De sovjetiska ledarna började känna oro inför denna rörelse som utvecklade sig oberoende av Dubceks ledning, som antog masskaraktär, inte ville nöja sig med en ”avstalinisering” i homeopatiska doser och en ”liberalisering” som berodde av stats- och partiledarnas goda vilja, en rörelse som tvärtom sökte stadfästa en äkta socialistisk demokrati. Än värre, Dubcek-gruppen visade sig i avsevärd utsträckning mottaglig för massornas växande tryck som det blev allt svårare att motstå.
Denna situation oroade ledarna i Kreml och deras satelliter avsevärt, och denna oro gällde större sammanhang än Tjeckoslovakien. Alla informationer bär samstämmigt vittnesbörd om att den ”tjeckoslovakiska våren” följdes med stort intresse och stor sympati i de östeuropeiska länderna, i synnerhet i Sovjetunionen, där regimen sedan snart två år hade blivit alltmer auktoritär och bl.a. återkallat de ”friheter” som man några år tidigare beviljat intelligentsian. Ledarna i Kreml förstår bättre än någon annan situationen i Sovjetunionen och de återverkningar som ett återställande av den proletära demokratin i Tjeckoslovakien skulle kunna få i deras eget land. I det ”socialistiska lägrets” alla stater hade strävandena efter en socialistisk demokrati blivit allt starkare. Röster lyckades tränga igenom den byråkratiska censuren och påminna om den fundamentala sanningen att ett socialistiskt samhälle bör vara mänskligare och friare än det mest demokratiska borgerliga samhälle. Och här började nu Tjeckoslovakiens arbetare, studenter och intellektuella i handling bevisa att denna socialistiska demokrati i ett ekonomiskt utvecklat samhälle var en reell möjlighet. Om man tar hänsyn till det faktum att den ”tjeckoslovakiska våren” väckte stort intresse hos de ekonomiskt utvecklade kapitalistiska ländernas arbetarmassor, vilka för första gången sedan oktoberrevolutionens tidiga år såg socialismen förenad med politisk demokrati, hur mycket mer borde då icke detta exempel väcka hopp och, vid framgång, stimulera rörelser och mobiliseringar bland arbetarna i Sovjetunionen och andra arbetarstater, där byråkratins knölpåk härjar. Byråkratväldets regimer fann sig konfronterade med en farlig direkt utmaning.
Kremlbyråkratins och dess satelliters första försök att stoppa den process som var under utveckling i Tjeckoslovakien fick motsatt effekt (särskilt ”de fems” brev från Warszawa), Massornas tvekan försvann, de samlade sig alltmer beslutsamt kring Dubceks ledning, som föreföll dem icke bara mottaglig för deras önskemål utan även motståndskraftig inför Kremls påtryckningar. Det var icke för att möta en icke existerande ”fara för kapitalismens återupprättande” utan för att möta denna situation, i vilken Kreml klart urskiljde den annalkande antibyråkratiska politiska revolutionen, som byråkratin sände sina pansardivisioner mot den Tjeckoslovakiska Socialistiska Republiken.
Invasionen, som genomfördes helt överraskande, mindre än tre veckor efter konferenserna i Cierna och Bratislava, framkallade ingalunda den rädsla som de sovjetiska ledarna utan tvivel hade påräknat. Tvärtom, massornas resning fortsatte med en enastående styrka och med en uppfinningsrikedom utan like. Arbetare, studenter och intellektuella vägrade ockupationsmakten varje samarbete. En illegal press och illegala radiostationer stimulerade oupphörligt massornas mobilisering. En partikongress hölls i en av huvudstadens stora fabriker under arbetarnas skydd. Överraskningsstrejker och talrika former av sabotage (avlägsnande av gatuskyltar osv.) förlamade effektivt ockupationsmakten. Befolkningens samtal med trupperna avslöjade samtidigt för dessa vilka lögner de hade matats med och fick dem att förstå det verkliga läget och den kontrarevolutionära uppgift som de användes till.
Man bevittnade ett fenomen utan motstycke: ett kommunistparti övergick från maktinnehav till illegalitet och vann ett masstöd som det aldrig ägt, eftersom dess militanter befann sig i främsta stridslinjen.
Den militärt lyckade ockupationen visade sig vara ett politiskt fiasko. Ingen av Kremls ökända vapendragare i det tjeckoslovakiska kommunistpartiet vågade stödja denna ockupation och ställa sig till ockupanternas förfogande för att bilda en marionettregering. I fortsättningen innebar operationen stora faror för Kreml. De sovjetiska och allierade trupperna var desorienterade och vanmäktiga. Mer än så: med egna ögon såg de hur en från byråkratins kontroll befriad arbetarstat höll på att födas och fungera demokratiskt genom massaktioner, till och med i närvaro av sovjetiska stridsvagnar.
I denna fullkomligt oförutsedda situation som blev farlig för Kreml gjorde den en helomvändning. Den återupptog kontakten med Dubcek och hans medarbetare, vilka man ännu dagen innan hade betecknat som ”ledare för en minoritetsklick” och låtit häkta, och tvingade detta ledarskap, vilket man försökt jaga bort, att underteckna en överenskommelse, som enligt Tass grundar sig ”på principerna om ömsesidig respekt för jämlikhet, territoriellt integritet, oberoende och socialistisk solidaritet”, men som icke är någonting annat än ett diktat. Denna ”överenskommelse” bekräftar att ”de allierades trupper, som temporärt befinner sig på tjeckoslovakiskt territorium, icke kommer att blanda sig i Tjeckoslovakiska Socialistiska Republikens angelägenheter”, och att de kommer att evakuera landet ”sedan situationen där normaliserats”. Men vad som gör situationen onormal är närvaron av främmande trupper i landet, liksom närvaron av sovjetiska tjänstemän, särskilt från säkerhetstjänsten och i synnerhet i inrikesministeriet.
Trots sin indignation, sin vrede och den styrka de visat finner sig tjeckoslovakerna i dag politiskt demobiliserade. Under obestämd tid har de att uthärda den ockupation som de under en vecka trotsade på ett fullkomligt enastående sätt. Temporärt tycks ”ordningen” råda i Prag.
Dessa händelser, som så smärtsamt berör Tjeckoslovakien, har världsbetydelse. De reser grundläggande frågor om villkoren för deras tillkomst. Vad var deras innebörd? Varför har rörelsen plötsligt stannat av? Vad är implikationerna för sovjetregimen, för det tjeckoslovakiska kommunistpartiet, för vietnamkriget, för de internationella relationerna, för den internationella arbetarrörelsen? Vilka perspektiv har öppnats?
Sovjetregeringens aktion har riktat ett svårt slag mot socialismens och kommunismens sak. Därmed har väsentliga problem rests som man bör gå till botten med utan att respektera något som helt tabu; arbetarrörelsen och dess militanter bör finna medlen att rätta till den uppkomna situationen, att hindra dess upprepning och att en gång för alla befria världssocialismen från de gangstermetoder som icke upphört att känneteckna Stalins och hans efterträdares regim.
Ingen reform av byråkratins regim
Den första slutsats som denna styrkeoperation framtvingar berör den sovjetiska byråkratin själv och den ”avstalinisering” som den efter Stalins död genomförde. Som IV Internationalen hela tiden framhållit var denna ”avstalinisering” en försvarsåtgärd från byråkratins sida; det var icke fråga om någon själv-likvidering. Byråkratin befriade sig från några särskilt frånstötande drag hos stalinregimen – icke så mycket därför att de tedde sig frånstötande för byråkraterna utan därför att deras vidmakthållande höll på att bli en fara för dem. Eliminerandet av dessa drag var det pris som byråkratin var beredd att betala för att bevara sina viktigaste privilegier och sin kontroll över det sovjetiska samhället. Särskilt det sista är ett vitalt intresse för byråkratin. Partiapparaten visar sig särskilt beslutsam att försvara sin hegemoni över samhället eftersom den är alltmer avskydd av intelligentsian, studenterna, vetenskapliga och tekniska kadrer av alla slag. Dessa kan jämföra de framsteg som Sovjetunionen når inom deras respektive områden med det tvång som denna exceptionellt medelmåttiga partiapparat ålägger hela samhället genom att beröva det dess tankefrihet, uttrycksfrihet och politiska liv, genom att klavbinda dess intellektuella och konstnärliga liv med de mest groteska tvångsåtgärder.
Den för cirka femton år sedan påbörjade ”avstaliniseringen” hade väckt förhoppningar i breda skikt av det sovjetiska samhället. Sedan några år hade dock gränserna för ”avstaliniseringen” börjat skymta, och i sovjetsamhället spårades ökande tendenser att bryta dessa barriärer. Inför vad den uppfattade som en dödlig fara för sin politiska makt har byråkratin reagerat med brutalitet mot tjeckoslovakerna och släppt varje hänsyn till det egna folket, åt vilket en noggrant kontrollerad press serverat en serie lögner som bara blev grövre och skamlösare allt eftersom dagarna gick. Byråkratin har också visat sin brutalitet gentemot folken i de östeuropeiska arbetarstaterna: deras regeringar anslöts, i den mot Atlantpakten riktade Warszawapaktens namn, till en militär invasion i ett ”broderland” i syfte att där byta ut kommunistpartiets ledning. Byråkratin har slutligen manifesterat sitt förakt för hela världens kommunistpartier samt för de proletära och koloniala massorna i hela världen:
Efter denna operation kan ingen tro att detta byråkratiska skikt har förutsättningar att reformera sig självt, att av egen vilja överge sina privilegier, framför allt sina politiska privilegier, för att lämna plats åt en socialistisk demokrati. Stridsvagnsexpeditionen mot Tjeckoslovakien var ett varsel till Sovjetunionens massor, till dess ungdom och dess intellektuella, att de vid risk för väpnad undertryckning bör avstå från sin strävan efter en socialistisk demokrati.
Den socialistiska demokratin kan i Sovjetunionen och de övriga arbetarstaterna endast upprättas genom att de hatade byråkraterna förjagas av en revolution, denna politiska revolution vars första talesman Trotskij var och som under den ”tjeckoslovakiska våren” för första gången visat vilken kraft den skulle kunna anta och vilka resultat den skulle kunna ge.
Det finns inga ”nationella vägar” till socialismen
Kremls operation i Tjeckoslovakien, som tyvärr företer en viss parallellism med den amerikanska operationen i Vietnam, har liksom denna kastat ljus över frågan om de ”nationella vägarna” till socialismen. Denna efterstalinistiska tes är ingenting annat än en tillämpning av Stalins uppfattning om ”socialismen i ett enda land” på en ny situation. Eftersom varje lands sociala struktur och historia företer skillnader i förhållande till andra länders, så kommer utan tvivel den socialistiska revolutionen varje gång att anta vissa specifikt nationella karakteristika. Men detta nödvändiggör ingen särskild teori, ty det innebär, inte alls att det för varje land finns en ”nationell väg” som gör det möjligt att bygga socialismen inom de egna gränserna, oberoende av vad som händer utanför dessa. Det är uppenbart a den socialistiska revolutionen i Vietnam är ett internationellt problem, ty den har inte så mycket den egna bourgeoisins krafter att besegra som den amerikanska imperialismens krafter. I Tjeckoslovakien har den sovjetiska byråkratin visat att striden för den socialistiska demokratin även den är ett internationellt problem, ty den kan endast segra i kamp mot den ledande byråkratin i Kreml, som redan i det förflutna använt sin styrka för att utöva påtryckningar på Jugoslavien, Kina osv…. Så länge denna byråkrati förfogar över sovjetstatens resurser, så länge de sovjetiska massorna icke återställt den socialistiska demokratin i sitt land, så länge är ingen arbetarstat säker för Kremls påtryckningar och till och med för dess eventuella militära intervention.
Näst Vietnam klargör Tjeckoslovakien mer inträngande än någonsin den internationella karaktären hos kampen för Socialismen. Den vietnamesiska revolutionens segrar över den amerikanska imperialismen är segrar för socialismen och massorna i hela världen. Byråkratins brott mot socialismens sak i Tjeckoslovakien är ett brott och ett slag mot socialismen och massorna i hela världen. Folkens, särskilt de små och de svaga folkens demokratiska rätt till oberoende och autonomi är ett av arbetarrörelsens elementära krav. Men denna rätt kan endast säkras genom arbetarklassens internationella aktion.
Varför har massrörelsen inte nått sina mål?
Den uppseendeväckande kraft med vilken den tjeckoslovakiska massrörelsen trotsade warzawapaktstaternas pansardivisioner visar hur ett folks vilja kan hålla en erkänt effektiv armé i schack. Vi måste nu ställa oss frågan: hur gick det till när denna utomordentliga och mäktiga rörelse plötsligt (och antagligen tills vidare) försvagades?
Rörelsens nedgång orsakades inte alls av någon inneboende svaghet hos massorna själva. De talrika militanterna (kadrer och vanliga partimedlemmar, journalister, intellektuella och arbetare) tävlade i uppfinningsrikedom och lyckades genom sitt motstånd ställa trupperna inför uppgifter som ofta gjorde dem villrådiga. Dessa militanter har icke brutits ned. Orsaken till rörelsens nedgång, det måste klart sägas, ligger hos Dubceks ledande grupp. Vi förnekar icke alls den avskyvärda behandling som dess medlemmar utsattes för och som inte begränsade sig till häktning utan innebar fysisk brutalitet och psykologiskt tvång. Vi förnekar icke heller det modiga försvar som medlemmarna i Dubcek-gruppen presterade, under de veckor som föregick invasionen som under själva invasionen och vid mötena med fångvaktare av Bresjnevs sort i Moskva, där de, i motsats till vad som var fallet i Cierna och Bratislava, var avskurna från sitt land och sitt folk. Ännu i dag söker de icke att försköna de ”överenskommelser” som de undertecknat i Moskva, och deras deklarationer vid återkomsten till deras land kan icke vilseleda de tjeckoslovakiska massorna beträffande det öde som ockupanterna har berett åt dem. Det gäller här inte ett problem där det personliga modet och den personliga uppriktigheten sätts i fråga. Det gäller ett politiskt problem, som en av gruppens medlemmar, Smrkovsky, delvis uttryckt i dessa termer:
”Vi kunde icke tillbakavisa varje kompromiss och låta utvecklingen fortsätta ända till upprättandet av en ockupationsregim, med alla de konsekvenser för statens suveränitet, de politiska rättigheterna, ekonomin samt eventuella förluster i människoliv som en sådan utveckling utan tvivel skulle innebära…
Vi bestämde oss då för att välja den andra vägen, kompromissen sam kvarlämnar hoppet på en möjlighet att fortsätta på den väg som utstakades i januari. Detta accepterades av motparten som grundvalen för en tänkbar lösning. Våra beslut blev i fortsättningen icke lättare, och vi använde en dag och en natt för att fatta dem.
Vi gjorde oss reda för att vårt beslut av det tjeckoslovakiska folket och av historien kunde bedömas som en klok lösning eller som ett förräderi.”
Den ledande Dubcek-gruppen bestod icke av oförsonliga bolsjeviker med orubblig politisk beslutsamhet. Den bestod av män som väsentligen fostrats inom byråkratin och som länge närts av det system vilket nu vänt sig mot dem. De hade kommit att motsätta sig Novotnys förstelnade politik, men de hade inte förstått den sovjetiska byråkratins karaktär. På grund av sin liberalism hade de upprepade gånger varit utsatta för brutala interventioner från moskvabyråkratins sida utan att förstå att denna i huvudsak var upptagen av sina trånga nationella intressen och beredd att offra vad som helst för sin egen fördel.
Slutligen och framför allt hade de på grund av sin byråkratiska fostran i grunden inget förtroende för massorna. De kunde i nödfall utnyttja dem under vissa omständigheter och gjorde det t. ex. när det gällde att bryta Novotnys sista motstånd. Men de tänkte säkert icke driva massornas mobilisering för långt. De tog inga initiativ i denna riktning vid början av de sovjetiska påtryckningarna (de impulser som gång på gång stimulerade massorna kom från basen). De var i viss utsträckning känsliga för massrörelsen, men vid ingen tidpunkt stod de i spetsen för denna rörelse, under vars utveckling den politiska revolutionen höll på att födas i Tjeckoslovakien. Därför satsade de icke på massrörelsen, sedan de försatts i ett tvångsläge som för alltid dömer Kremls ledare, och löste det dilemma Smrkovsky talar om på ett sorgligt sätt. De hade förts inför sovjetledarna som fångar. I detta läge var deras enda tillgång att motståndarna inte lyckats finna några quislingar som var beredda att styra Tjeckoslovakien. Att i detta läge börja ”förhandla” om en ”överenskommelse” var att göra sig av med sin enda trumf. Bolsjevikledare skulle ha krävt att återvända till sitt land utan villkor och utan pseudoförhandlingar. En sådan hållning skulle ha intensifierat det tjeckoslovakiska folkets motstånd. Genom att acceptera ”förhandlingar” kom Dubcek-gruppen ut på ett sluttande plan där det blir svårt, för att inte säga omöjligt, att hejda sig. Massorna fann sig desorienterade, sedan demobiliserade. Resultatet blev en sjunkande stridbarhet, som ockupanterna successivt söker utnyttja.
De flesta av de koncessioner som Dubcek och hans kamrater fått göra i Moskva är okända. Men vad de har undertecknat kommer icke att tillfredsställa de sovjetiska ledarna. Genom att dra fördel av sin materiella styrka har dessa faktiskt delvis återvunnit vad de under de första dagarna förlorade. De har endast tagit Dubcek-männen till samtalspartner för att få dem att föra en politik där de varje dag kommer att krävas på nya eftergifter, i syfte att beröva dem den auktoritet och prestige som de förvärvat under sitt tidigare motstånd. Sovjetledarna kommer att fortsätta denna lek tills de anser sig kunna utbyta Dubcek-männen mot karriärister vars baktankar de inte behöver frukta. Denna kalkyl bygger, liksom den som ledde till invasionen, på objektivt falska förutsättningar. Men med hänsyn till Dubcek-ledarskapets öde är kalkylen korrekt; detta ledarskap kan endast desintegreras. Den tjeckoslovakiska massrörelsen kommer att resa sig ånyo och gå framåt, men icke under denna ledning.
Perspektiv
Invasionen i Tjeckoslovakien har haft vissa omedelbara, allmänna veckningar som gynnat allt reaktionärt, inom kapitalets läger lika väl som inom arbetarrörelsen.
Dessa verkningar är emellertid endast tillfälliga. Vi lever icke längre under de internationella villkor som rådde på Stalins tid, icke ens under det kalla krigets villkor. Sedan flera år genomlever vi (främst tack vare det vietnamesiska folkets lysande och segerrika motstånd mot den amerikanska imperialismens kontrarevolutionära intervention) ett revolutionärt uppsving, som under året 1968 utomordentligt ökat i bredd.
Den segerrika Tet-offensiven framkallade inom USA:s ledning en kris som kanske inte kommer att finna sin lösning i det följande presidentvalet. Sedan uppstod i Frankrike till följd av studenternas aktion en veritabel revolutionär kris, där tio miljoner arbetares generalstrejk var nära att störta de Gaulles bonapartistiska regim. Denna generalstrejk blev även slutet på en period av stagnation och apati som i nära tjugo år rått i Västeuropa. I augusti frigjordes i Tjeckoslovakien den politiska revolutionens latenta krafter på ett sätt som utgjorde ett exempel för arbetarna i Sovjetunionen och de övriga östeuropeiska arbetarstaterna. I Latinamerika, där de revolutionära rörelserna under flera år varit centrerade kring bondemassorna, bevittnar vi för närvarande allt mäktigare massdemonstrationer i kontinentens stora städer, från Mexiko till Argentina.
Det rör sig här inte om episoder utan morgondag. Under de år som följde på andra världskriget likviderades de revolutionära rörelserna i Europa ganska snabbt, framför allt på grund av de socialdemokratiska och stalinistiska ledarnas kollaborations-politik, och den ekonomiska konjunkturen gjorde resten för en hel generation. Efter Stalins död alstrade en serie ”avstaliniseringsåtgärder” i Sovjetunionen och de östeuropeiska arbetarstaterna ett reformistiskt klimat, sedan byråkratin 1956 övervunnit rörelserna i Polen och Ungern (i det senare landet genom en blodig undertryckning). Under de sista tjugo åren var endast den koloniala revolutionen som med utomordentlig kraft utvecklades till världsrevolutionens marscherande flygel och, under växlande segrar och motgångar, aldrig krossades ens genom de grymmaste undertryckningsförsök. Med den europeiska arbetarrörelsens uppvaknande, som utgår från den franska majrevolutionen, och den politiska revolutionens början, som manifesterat sig i Tjeckoslovakien, inleddes 1968 en ny period, under vilken världsrevolutionen kommer att utvecklas på tre fronter: den proletära revolutionen i de ekonomiskt utvecklade kapitalistiska länderna, den koloniala revolutionen i de ekonomiskt underutvecklade länderna (formellt oberoende eller ej), och den politiska revolutionen mot den allsmäktiga byråkrati som tynger alla arbetarstater.
1968 års massrörelser har visserligen icke nått de mål som de skulle kunnat uppnå, men de har varken brutits eller förintats. Om det är något som året 1968 tydligt visat så är det att i den nuvarande tumultartade världssituationen till och med en strid som icke leder till målet kommer att stimulera andra strider i andra länder och att åter blossa upp efter en viss tid. Vi genomlever icke en period av utmattning utan mognandet och uppblommandet av en revolutionär våg vars like världen ännu icke sett.
”Konsumtionssamhällets”, nykolonialismens, den ”fredliga samexistensens”, den ”fredliga och parlamentariska vägens” hägringar förbleknar alltmer, särskilt i den unga generationens ögon, och dessa hägringar kommer icke snart att återfödas. Den unga generationen återupptäcker de revolutionära program och stridsformer som under nästan fyrtio år undertryckts av massorganisationernas gamla, reformistiska ledningar (socialdemokratiska som efterstalinistiska).
De rörelser som framträtt 1968 har visat att det existerar en gigantisk revolutionär potential, som kan frigöra sig på ett oväntat och överraskande sätt. Men de har också visat att en massrörelse, hur mäktig den än är, inte kan segra enbart i kraft av sin spontanitet, att det för dess seger krävs existensen av en revolutionär ledning, utrustad med ett klart program och en internationell konception av slagfältet, organiserad i ett politiskt koherent parti, förbunden med massorna och djärv i sitt handlingssätt.
Den appell som IV Internationalen genom sin blotta existens och sin aktivitet under reaktionens år har burit fram, appellen för skapandet av nya, revolutionära marxistiska masspartier och en revolutionär massinternational, blir under dessa förhållanden brådskande och trängande. Bland de uppgifter som de revolutionära militanterna ställs inför under de stora strider som börjat utveckla sig är detta den främsta uppgift som måste lösas, om man vill undvika att den revolutionära potentialen förslösas i en serie rörelser vilka, den ena efter den andra, missar sitt mål. Ju snabbare dessa nya revolutionära ledningar bildas, ju snabbare kommer den socialistiska revolutionen att utvecklas och att triumfera i hela världen.
Uppgifterna
Vilka är de omedelbara uppgifter som har ställts genom den sovjetiska interventionen i Tjeckoslovakien och den därmed skapade situationen? För varje militant, för varje arbetare som är hängiven socialismens sak, bör moskvadiktatet vara av noll och intet värde. Det är nödvändigt att hjälpa de tjeckoslovakiska arbetarna att omintetgöra detta diktat; det gäller här socialismens framtid och heder. Det är nödvändigt att stärka den internationella organisation som kan hjälpa de tjeckiska och slovakiska revolutionärerna, vilka genom ockupationen dömts till illegalitet.
Massrörelsen för den socialistiska demokratin i Tjeckoslovakien har blivit desorienterad och temporärt skingrad, men den har varken besegrats eller krossats. Dubcek-ledningen har inte funnit kraften att bjuda motstånd, och, som horisont ofta visat, skulle det vara att tro på under att vänta sig att denna ledning skulle resa sig på nytt. Däremot kommer rörelsen för den politiska revolutionen åter att ta vid. Ur massan av de tusentals och tiotusentals militanter som under veckan 21-27 augusti inträdde i striden kommer kadrer och en ny revolutionär ledning att framgå. Ett nytt avantgarde kommer att tillgodogöra sig den ”tjeckoslovakiska vårens” lärdomar. Det kommer att återuppta alla programpunkter för en verklig socialistisk demokrati, en arbetarmakt, grundad på demokratiskt valda arbetarkommittéer, på organisationsfrihet för partier vilka respekterar de socialistiska produktionsförhållandena, på rätten till meningsbrytningar. Det kommer att motsätta sig varje aspiration hos någon som helst byråkratisk sektor att lägga beslag på och dominera någon samhällssektor. Det nya avantgardet kommer att konstituera sig i den proletära internationalismens anda och ställa sig främst i kampen för världsrevolutionen på alla dess fronter. Det kommer att organisera ett illegalt motstånd i mångskiftande former, från de våldsammaste till de smidigaste, för att till sist annullera moskvadiktatet och fullborda den politiska revolution som började 1968.
I hela världen kommer arbetare att genomföra otvetydiga demonstrationer – utan deltagande av element som aldrig motsatt sig kriget i Vietnam – och kräva ockupationsstyrkornas omedelbara och ovillkorliga evakuering av Tjeckoslovakien.
Demonstrationerna kommer att mångfaldigas med största energi för att stoppa de sovjetiska polismän vilka förbereder ett slag mot de påstådda ”40.000 ligister” som i själva verket är kommunistiska militanter, journalister, studenter, intellektuella, fabrikskadrer, som var själen i det motstånd som bjöds underockupationens första vecka.
Men aktionen för Tjeckoslovakien kan icke begränsa sig till dessa omedelbara mål. Detta brott är endast det senaste i en kedja av brott mot socialismen som begåtts av byråkraterna i Kreml, vilka sedan över fyrtio år lagt beslag på oktoberrevolutionens fana. Stalinismen med sina följdföreteelser härjar ännu i Sovjetunionen, i arbetarstaterna och i den internationella arbetarrörelsen. Den måste utrotas.
Invasionen i Tjeckoslovakien vittnade å ena sidan om en militär styrka av första ordningen, å andra sidan om sovjetregimens politiska svårigheter och panikreaktion.
Vi hälsar de modiga kvinnor och män som, efter att tidigare offentligt ha försvarat oskyldigt dömda författare, vågat demonstrera sin opposition mot invasionen i Tjeckoslovakien på Röda Torget i Moskva. Även de bör befrias ur fängelserna. Kampen för deras befrielse kommer, liksom kampen för de frammanade styrkornas tillbakadragande från Tjeckoslovakien, att uppmuntra och stimulera de sovjetiska massorna.
Sovjetunionens arbetare, ungdom och intellektuella bör få veta att ingen i arbetarrörelsen längre duperas av sovjetledarnas och deras lakejers lögner, och att en massaktion för att störta dem kommer att utlösa entusiastisk solidaritet hos arbetarna i hela världen.
Även i övriga stater som sänt invasionsstyrkor till Tjeckoslovakien har modiga människor rest sig mot detta brott. I Polen är den kommunistiska förnyelsens ledare Modzelevsky och Kuron sedan mars åter fängslade. De har tidigare avtjänat flera års fängelsestraff för att de, som de första sedan Vänsteroppositionens tid, formulerat ett program för en antibyråkratisk revolution. Motstånd mot det byråkratiska brottet har kommit till uttryck och ibland antagit masskaraktär, även i fabrikerna. Arbetarnas internationella solidaritetsaktion för det tjeckoslovakiska folket bör vidgas till ett försvar för alla som i dessa stater är den antibyråkratiska kampens pionjärer.
Tito i Jugoslavien och Ceaucescu i Rumänien har protesterat mot invasionen, men de har väsentligen gjort det som statschefer. Tito önskade icke de massdemonstrationer som uppstod i hans land, eftersom han i juni hade haft stort besvär med en mäktig studentrevolt mot den regerande byråkratin i Jugoslavien. Ceaucescu har börjat organisera en beväpnad arbetarmilis men har snabbt tonat ner sina protester och vidmakthåller framför allt en förstelnad byråkratisk regim i sitt eget land.
I hela denna del av det ”socialistiska lägret” bör kremlledarnas och deras satelliters förtvivlade aktion ge signalen till beslutsam kamp för den socialistiska demokratin.
Den officiella kommunistiska rörelsen befinner sig hädanefter i ett förtvivlat tillstånd av ideologisk upplösning och organisatorisk svaghet. Vågmästarkonster av det slag varmed t. ex. det franska kommunistpartiets ledning söker bevara sina relationer till Kreml utan att förlora relationerna till socialdemokratin och bourgeoisins vänsterflygel kommer inte att rädda något i denna situation. Ett stort antal militanter har helt brutits ned av Stalin och av efterstalinisterna, vilka kommer att ta sin tillflykt till en ännu mera markerad socialdemokratisering av kommunistpartierna eller hamna i politisk passivitet. Men åt dem som inte har förlorat tron på kommunismen och som i dessa sista månaders händelser funnit nytt hopp säger vi: gör slut med strutspolitiken inför den kris som skakar er rörelse, angrip modigt de väsentliga frågorna, var icke rädd för att driva denna kris till dess kulmen. Den sjukdom som så länge härjat den kommunistiska rörelsen kan endast botas med starka medel och kirurgiska ingrepp. Förena er i arbetet för ett nytt, revolutionärt marxistiskt ledarskap med de militanter som så länge fört denna kamp under trotskismens fana och med det nya, unga avantgarde som under de sista åren trätt fram.
Fastän Kremls senaste brott är ett bottenrekord i nedrighet och gemenhet är det långtifrån ödesdigert för socialismen; det kan ge upphov åt en mäktig förnyelse av den kommunistiska rörelsen. Den nuvarande situationens utpräglat revolutionära villkor är härför mycket gynnsamma. Det har just blivit ovedersägligt bevisat att en mäktig massrörelse med en beslutsam och djärv ledning inte kan besegras av en militär övermakt. Vad som har hänt i Prag ger inte signalen till reträtt och förtvivlan utan till offensiv aktion.
Ned med kremlbyråkratins kontrarevolutionära intervention i Tjeckoslovakiska Socialistiska Republiken!
Omedelbar och villkorslös evakuering av de främmande trupper som befinner sig på Tjeckoslovakiens territorium! Bort med tassarna från de tjeckoslovakiska militanter som bjudit motstånd mot invasionen!
Solidaritet med det heroiska vietnamesiska folket! Ut med de sovjetiska stridsvagnarna ur Tjeckoslovakien! Överlämna dem till Vietnams soldater!
Leve den socialistiska världsrevolutionen!
Ur Fjärde Internationalen 1/1969