Varför imperialisterna bombar Irak

USA och Storbritannien bombar nu hänsynslöst Irak återigen, under förevändningen att Irak hindrar inspektörerna från UNSCOM. Men det är inte de verkliga orsakerna till den imperialistiska aggressionen mot Irak.

Det är viktigt att betona det hyckleri och den arrogans som USA-imperialismen och dess knähund Storbritannien visar upp i och med den senaste attacken. Den formella ursäkten för den var en rapport från UNSCOM:s inspektörer som påstods säga att regimen i Irak hade hindrat dem. I själva verket var rapporten sammansatt av kommissionens ordförande Butler tillsammans med höga tjänstemän i Pentagon, utan att konsultera de franska och ryska UNSCOM-rådgivarna. Bombningarna började medan FN:s säkerhetsråd fortfarande diskuterade rapporten och medlemmarna måste använda sina mobiltelefoner för att få reda på vad som hände. Samma möte höll på att diskutera en annan rapport från den internationella atomenergikommissionen, vilken rekommenderade att uppgradera Iraks status från inspektion till långsiktig kontroll, med andra ord ett medgivande att Irak inte har kapacitet att framställa atomvapen for tillfället.

Falska förespeglingar

Att Irak skulle ha hindrat UNSCOM:s arbete är en lögn. Under perioden mellan 15 november och 14 december inspekterades 427 ställen (av vilka 299 var återbesök). Av alla dessa, säger de sig ha stött på hinder vid fem! I ett fall uppehölls inspektörerna i 45 minuter, i ett annat ombads de minska antalet inspektörer till fyra och vid två andra tillfällen nekades de tillträde till byggnader eftersom de som jobbade där redan slutat inför helgen. Dessa förespeglade ”obstruktioner” krymper till en fjäder, speciellt som en av USA:s inspektörer, Scott Rider, var tvungen att sluta efter att man kommit på att han vidarebefordrade information till den israeliska underrättelsetjänsten!

Att Storbritannien och USA har genomfört angreppen på egen hand och har blivit totalt isolerade har understrukit att det är imperialismens intressen som står på spel. Det är inte omtanke om ”Iraks grannars nationella säkerhet”. Ingen av dessa har givit sitt stöd till bombningarna.

Kamp om makt och oljepengar

Ryssland, Frankrike och Kina har opponerat sig mot Washington. Ryssland har till och med dragit tillbaka sina ambassadörer från Washington och London, nånting som inte ens hände under det kalla krigets kyligaste period. Men skälen till dessa protester är långt ifrån humanitära. Det är kampen om marknader, inflytandesfärer och makt mellan olika imperialistmakter som driver Moskva och Paris opposition. Striden om de lukrativa oljekontrakt som blir möjliga om sanktionerna mot Irak hävs har en nyckelroll i att bestämma Frankrikes och Rysslands politik i regionen. USA å sin sida är angeläget att skydda intressena hos sina allierade oljeproducerande länder som Saudi-Arabien och andra reaktionära monarkier i området. Iraks återinträde på oljemarknaden skulle tvinga fram ytterligare prisfall på råolja och på så sätt skada dessa länders ekonomier.

Den amerikanska imperialismen ville att flygangreppen skulle tjäna som en varning till folken i de före detta koloniala länderna: ”Se vad som händer den som vågar sätta sig upp mot oss”. Detta är särskilt viktigt just nu då den omfattande plundringen av tredje världen genom IMF och Världsbanken redan orsakar stora protester mot ”den globala kapitalismens” politik.

Bombningarna slår tillbaka

Men bombningarna kommer att ge motsatt resultat. Redan har en protestvåg börjat över världen, med början i de arabiska länderna. Bombningarna kommer bara att förstärka hatet mot imperialismen bland folken i Mellanöstern liksom i övriga Asien, Afrika och Latinamerika. Rädslan för massprotester är vad som fått reaktionära regimer i arabländer att antingen opponera sig mot attackerna eller hålla tyst. Vid ett visst stadium kan dessa känslor leda till uppror som störtar dessa regimer.

Protester kommer också att komma från arbetarklassen i väst, särskilt i detta fall då skälen till och målen för angreppen ifrågasätts öppet i massmedia.

FN USA:s redskap

Högerflygeln inom den brittiska arbetarrörelsen har som vanligt gett sitt ovillkorliga stöd till imperialismens utrikespolitik. Några av Labours parlamentsledamöter på vänsterkanten har öppet motsatt sig attackerna. Tyvärr har de intagit en rent pacifistisk hållning och appellerar till ”den internationella legitimiteten” och FN:s roll. Denna hållning spelar i slutänden imperialismen i händerna. De o-Förenade Nationerna är inte en självständig institution som står över gott och ont. FN återspeglar bara USA-imperialismens förkrossande dominans i världen. Vi bör inte glömma att Irak-kriget 1991 där hundra tusen irakier dödades (vissa uppskattar antalet offer till en kvarts miljon), fördes under FN-flagg. Också exempelvis 1965 användes FN-soldater i Kongo för att störta Lumumba och ersätta honom med den hatade diktatorn Mobutu. Nedanstående citat är en ytterligare indikation på FN:s verkliga karaktär:

”När FN förklarade krig mot general Mohamed Farah Aidid, mellan juni och oktober 1993, öppnade amerikanska helikoptrar eld mot sjukhus, bostadshus och civila folksamlingar, och dödade hundratals obeväpnade människor. Efter en attack som dödade 71 personer, sade chefen för FN-uppdraget, amiral Jonathan Howe: ‘Vi visste vad vi träffade – det var välplanerat.'” (Alex de Vaal i the Guardian, 30 oktober 1997)

Bara genom en tydlig klassopposition mot imperialisternas handlingar utomlands (oavsett vilken flagga de gömmer sig bakom) och den storföretagsvänliga politiken hos arbetarrörelsens ledare på hemmaplan kan man tjäna intressena hos folken i den tredje världen och arbetarrörelsen i väst.

Några har pekat på samtidigheten hos attackerna och riksrättsprocessen mot Clinton som ett skäl till angreppet. Vad vi än anser om Clintons uppträdande i Lewinsky-affären, är detta helt klart inte den verkliga orsaken till bombningarna i Irak. Orsakerna ligger djupare och är rotade i intressena hos de amerikanska storföretagen, för vilka Clinton bara är en representant.

De ”smarta” vapnen missar målet

Återigen matas vi med propaganda om ”smarta laserstyrda missiler”. Förra sommaren publicerade ”US General Accounting Office” (GAO), en undersökningskommission under den amerikanska kongressen, en rapport som krossade myten om ”smarta” bomber. Enligt denna rapport var träffsäkerheten hos laserstyrda bomber som släpptes av ”stealth”-bombplanen F-117 så låg som 41%. Pentagon hade hävdat att precisionen låg på 80%! Enligt samma rapport, missade F-117-planen 40% av luftförsvarsmålen under den första natten av Irak-kriget 1991. Pentagon insisterade på att hemlighålla de verkliga siffrorna för Tomahawk-missilerna, men GAO-rapporten hävdar att träffsäkerheten var ”lägre än vad som i allmänhet förespeglades”. Rapporten välter också Pentagons påstående ”ett mål, en bomb” för dess laserstyrda bomber, och antyder att det krävdes mellan fyra och tio bomber för att förstöra mål som broar.

När bombningarna nu startade igen den 16 december påstod general Sir Charles Guthrie, i ledningen för Storbritanniens militärförsvar, att de vapen som bara hade 50% träffsäkerhet under kriget 1991 nu hade förbättrats till 90% träffsäkerhet. Det är bara det att de påstod 1991 att vapnen hade 99-procentig precision om inte mer! Redan den första natten av de senaste bombningarna, missade ironiskt nog en av dessa ”intelligenta” missiler sitt mål med flera mil och landade i den iranska staden Khorramshah.

Oskyldiga får lida

Det är oskyldiga kvinnor, barn och civila som får lida mest, i vanlig ordning. Efter tre dagars bombningar, har redan stora delar av Bagdad förvandlats till ruiner. Detta kommer bara att stärka stödet för Saddam Hussein i Irak och övriga arabvärlden, eftersom han kommer att ses som någon som ställer sig upp mot imperialistisk aggression.

Detta är statsterrorism av värsta sort. Långt ifrån att lösa något av regionens problem, kommer den att öka spänningarna enormt, och kan till och med leda till att återuppväcka individuell terrorism mot amerikanska och brittiska mål. Socialister stöder inte individuell terrorism, som inte på något sätt flyttar fram positionerna för de förtryckta folken i världen utan tvärtom spelar imperialismen i händerna. Men vi är samtidigt helt emot statsterrorism.

Imperialisternas mål inte att störta Saddam

USA och Storbritannien medger att bombningarna inte kommer att leda till något av deras uppsatta mål. Vad gäller att störta Saddam Hussein, har Clinton och Blair redan klargjort att detta inte är ett av operationens mål. De har öppet slagit fast att detta skulle kräva att man sätter in hundratusentals soldater på marken, och det är de inte beredda att göra. Detta visar imperialismens begränsningar. De är rädda för en intervention med markstridskrafter eftersom detta säkerligen skulle väcka massprotester hemma och till och med inom trupperna. De vill inte ha ett nytt Vietnam.

Bombningarna av Irak kommer istället för att skrämma massorna i de f.d. koloniala länderna att avslöja begränsningarna hos en amerikansk militär intervention och blotta motsättningarna mellan olika imperialistmakter.

Folkets uppgift att göra sig av med regimen

Många arbetare världen över frågar sig fortfarande: ”Ja, detta är ett försök från imperialismen att visa vem som bestämmer i världen. Men Saddam Hussein är en diktator. Hur kan vi bli av med honom?” På detta svarar socialister att störtandet av Saddam Hussein är en uppgift för de irakiska arbetarna, bönderna och ungdomen. Redan 1991 visade de sin beslutsamhet i massupproret vid krigets slut. De allierade styrkorna ledda av USA stod och tittade på medan Saddams nationalgarde massakrerade de upproriska. Washington och London vill tusen gånger hellre ha Saddam kvar vid makten än att riskera en äkta folklig revolution i Irak som skulle spridas med blixtens hastighet till omkringliggande länder. Även om de skulle vilja störta honom uppstår frågan med vem han skulle ersättas. I bästa fall skulle det bli en instabil pseudodemokratisk regom under Washingtons direkta kontroll. I värsta fall skulle det bli en mer pålitlig diktator, kanske från de ”moderata” delarna av Saddams armé. Detta skulle inte vara någon som helst lösning för det irakiska folket.

När massorna en gång väl börjar röra sig finns det inget som kan stoppa dem. Om arbetarna i regionen, börjande med de mäktiga oljearbetarna, skulle gå i strejk och samordna sina styrkor, skulle alla reaktionära regimer i området falla som ett korthus. Efter att ha avlägsnat de hatade diktatorerna (allihop, inte bara de som är impopulära i väst) skulle de kunna ta Mellanösterns enorma naturresurser och planera deras användning för befolkningsmajoritetens behov och skapa basen för tidigare inte skådade framsteg i hela befolkningens levnadsstandard.

Naturligtvis måste en sådan revolution spridas till resten av världen för att överleva, i synnerhet måste den söka solidaritet hos arbetarna i väst. Imperialismens makt är ingenting jämfört med de beslutsamma handlingarna hos arbetarrörelsen i väst och i tredje världen.

Vi har gått in i en epok av revolution och kontrarevolution. Det är viktigt att socialister över hela världen diskuterar och lär sig förstå den nuvarande situationen och, inte mindre viktigt, erbjuder ett tydligt alternativ.

London 18 december 1998

Ted Grant

Från Tidskriften Socialisten