Etikettarkiv: Saddam Hussein

Brev till en lätt deprimerad krigsmotståndare

Kära vän,

Jag tycker inte att den besvikelse du känt sedan du hörde om den irakiska regimens fall är befogad.

Det är klart att jag kan förstå den. Det som framförallt bedrövade dig var att detta fall gjort det möjligt för gamarna i Washington och London att hissa sina flaggor. Det var ett halvkolonialt krig som drevs av tandemparet Bush och Blair (låt oss kalla dem B2 – det passar bra att döpa dem efter ett bombplan!) i trots mot en klar majoritet av världsopinionen. Ändå kan de nu kalla det ett ”befrielsekrig”, inspirerat av demokratiska ideal. Ja, det kan göra en vansinnig!

Men kom ihåg vad vi förutsade månad efter månad. Det kan sammanfattas som några få hypoteser:

Att B2:s lättaste uppgift skulle bli att störta Saddam Husseins regim, som de skulle kunna besegra utan alltför stor möda. Deras verkliga problem skulle börja därefter. Att de vågade trotsa den allmänna opinionen eftersom de räknade med att åsynen av irakiska massor som jublade över Saddam Husseins fall skulle vinna över den. Vi var tvungna att förbereda oss för den åsynen. Med tanke på hur hatad Baath-partiets diktatur var – och med all rätta -skulle en sådan utveckling vara oundviklig.

B2 är äventyrare, spelare; de gick ut i krig och satsade på det bästa möjliga scenariot. De satsade på att kunna ta över huvuddelen av den irakiska statsapparaten, särskilt armén, då den skulle vända sig mot Saddam Hussein, och på att de skulle kunna använda den för att kontrollera Irak efter segern. Men det troligaste scenariot var att deras intervention – som skulle börja med ett försök att döda Saddam Hussein och ockupera de irakiska oljefälten -skulle leda till sammanbrott för statsapparaten och resultera i ett omfattande kaos präglat av blodiga uppgörelser.

Alla dessa förutsägelser har bekräftats. Ingenting av det som hänt kan, när allt kommer till kritan, ha förvånat dig. Allt var förutsägbart. Låt oss titta närmare på händelserna under de senaste dagarna.

Segern

¨På ena sidan hade vi en ”koalition” mellan världens främsta militärmakt, som själv svarar för mer än 40 procent av världens militärutgifter, och en av de större vasallmakterna. På andra sidan hade vi ett tredje världenland där två tredjedelar av stridskrafterna förstördes 1991 och den resterande tredjedelen under åren därefter nöttes ned av blockaden som hindrade landet från att underhålla sina vapen. Dess vapenmakt försvagades ytterligare av flera år av FN-övervakad nedrustning. Hur skulle någon under dessa omständigheter kunna bli förvånad över sammanbrottet i Irak?

Samma regim hade redan lidit ett förkrossande nederlag 1991, då de irakiska stridskrafterna i Kuwait och södra Irak bröt samman. Det är sant att den här gången hade Washington som mål att inta städerna och ockupera hela landet; det är givetvis ett svårare mål att uppnå. Men under tiden hade landet åderlåtits, och var utmattat efter mer än tjugo år av krig, bomb˝ningar och blockad. Sådant var tillståndet för det land som Washington gav sig ut för att erövra. Och år 2003, liksom år 1991, var det ett faktum att den stora majoriteten av irakierna, som förmodades utföra orderna från Bagdad, i själva verket hatade Baath-regimen. Hur kunde någon vänta sig en folklig mobilisering under sådana villkor?!

Det som i själva verket var förvånande var inte den snabba segern för USA:s och Storbritanniens trupper, utan det motstånd som den irakiska regimens styrkor bjöd under offensivens första dagar. Kom ihåg att under de där första dagarna gjorde alla kommentatorer i kör narr över förutsägelserna om en snabb seger! Många trodde att offensiven skulle köra fast så som man förutspått redan 1991. De tog fel om orsaken till det första motståndet. Det berodde på att markoffensiven startade samtidigt som de intensiva bombningarna, medan Washington 1991 hade utsatt den irakiska armén för fem veckors häftig bombning innan man satte in sina egna trupper i strid. Det innebar att regimensÊ styrkor i årets krig fortfarande var beredda att kämpa när markoffensiven startade – mycket mer än 1991, då de irakiska trupper som överlevt bombningarna var utmattade och förvirrade, och kapitulerade i massor till koalitionstrupperna.

Men det handlade om regimens styrkor, ingenting annat! Den som tog händelserna i Irak för ett verkligt folkligt motstånd, den som blandade ihop regimtruppernas försvar av Bagdad med folkets försvar av Beirut under den israeliska belägringen 1982, tog allvarligt miste både om de militära utsikterna och om det irakiska folkets förhållande till Saddam Husseins tyranniska regim. Det största bakslaget för Pentagons plan var faktiskt att de bombningar de chansade på under offensivens första dag missade sitt mål: Saddam Hussein. Och när Saddam Hussein senare upphörde att fungera som överbefälhavare, var det förmodligen det som direkt utlöste det hastiga sammanbrottet i Bagdads försvar – antingen han nu dödades av en bomb eller lyckades fly fältet. I en så cÁentraliserad persondiktatur räcker det alt göra sig av med diktatorn för att förstöra regimens grundvalar när de väl sätts under intensivt tryck.

Reaktionerna i Irak

Hur kan någon bli förvånad över att det irakiska folket reagerade med lättnad och glädje över diktaturens fall? Jag kände själv verklig lättnad, även om jag aldrig har upplevt vad irakierna varit med om. Baath-partiet kom till maktelit i Irak i juli 1968, då jag själv, som så många i min generation i många delar av världen, befann mig mitt uppe i min egen radikalisering. Den nya regimens första prioritering var att krossa det irakiska uttrycket för den radikaliseringen – en radikalisering som i Mellanöstern tagit fart efter arabregimernas nederlag mot Israels angrepp i juni 1967.

Det terrorvälde som upprättades i Bagdad fortsatte med att hänsynslöst krossa gerillafronten som öppnats i södra Irak av den Che Guevara-inspirerade Khaled Ahmed Zaki, liksom den vänsterflygel som brutit med det irakiska kommunistpartiet. De nÍya kuppmakarna fick snabbt ett rykte som regionens mest våldsamma regim. Irakiska aktivister visste att det var bättre att dö i strid med regimens styrkor än att gripas och dö under en tortyr av oöverträffad grymhet. Baath-regimen krossade den irakiska vänstern, den starkaste kraften inom vänstern i arabvärlden, i blod. På så sätt bidrog regimen till att bana väg för den islamiska fundamentalismens hegemoni över folkliga proteströrelser i Mellanöstern. Av alla diktatorer som jämförts med Hitler under det senaste halva århundradet – oftast på det mest tendentiösa sätt och för propagandistiska ändamål – är Saddam Hussein den som närmast motsvarar beskrivningen. Det gäller inte bara regimens inrikespolitik (med undantag för det faktum att nazismen hade en ideologiskt motiverad massbas) utan också dess expansionspolitik som vägleds av blint storhetsvansinne.

I 35 år har jag väntat och hoppats på att denna förfärliga regim ska falla! Så jag var lättad när den äntligen föll, på samma sätt somÊ miljoner irakiska män och kvinnor var lättade. Inte heller var det irakiska folkets lättnad förvånande; den var helt förutsägbar. Det som var förvånande, åtminstone för Washington och London, var att de arabiska irakierna gav deras trupper ett så ljumt välkomnande, ofta med en udd av fientlighet. Det gällde även i den shiitiskt dominerade södra landsdelen, där de trodde att de hade övertaget.

Det är inte heller svårt att förstå. Det som Washington och London inte lyckades förstå är att det här folket, som har så många skäl att hata Saddam Hussein, har ännu fler skäl att hata dem själva. Irakierna kommer ihåg hur koalitionen lämnade ut dem till Saddam Hussein 1991. De lider fortfarande av effekterna av tolv års folkmordsblockad som genomdrivits av Washington och London med samtycke från deras partner i FN:s säkerhetsråd. Och de kan inte välkomna USA som befriare, när landet samtidigt ses som den främsta förtryckaren i Mellanöstern och staten Israels sponsor. Inte heller kan de välkoÁmna de medföljande britterna, kolonialherrarna från iförrfjol, som lämnat så många bittra minnen efter sig.

Följaktligen var irakiernas glädjeyttringar rätt återhållsamma. Washington måste tillgripa propagandatrick för att kunna ge intrycket av att koalitionens trupper välkomnades som ”befriare”. Visst hyllades de, men framförallt av plundrarna, som med famnen full av sitt byte hade alla skäl att säga ”Bush very good”. Ockupationstrupperna gav avsiktligt dessa plundrare fria tyglar. Militärledningen trodde att den på så sätt skulle skydda ockupationen mot folklig fientlighet, när det i själva verket ledde till kraftigt ökad misstro. (Den enda offentliga byggnaden i Bagdad som bevakades väl var oljeministeriet, precis som de enda ”säkra* områdena i Irak var oljefälten.) De nya invasionstrupperna blev ansvariga för en plundring av Bagdad som i historien kominer att framstå som den moderna motsvarigheten till plundringen av Bagdad under mongolernas invasion på 1200-talet.

Den enda del ıav den irakiska befolkningen som förenades med ockupationstrupperna och massivt uttryckte an glädje över deras närvaro var kurderna. Än en gång har de kurdiska ledarskapen i Irak visat sin eviga kortsynthet, den som så ofta lett dem till att söka sig usla allierade: Israelit, shahen av Iran, den turkiska regeringen, de iranska mullorna – och till och med Saddam Hussein! De hade inte vett att undvika att kompromettera sig med en ockupationsstyrka som är dömd att bli måltavla för de arabiska irakiernas missnöje, trots att de arabiska irakierna är de enda allierade som i slutänden kommer att kunna ha en avgörande betydelse för irakiska Kurdistans framtid. Det skulle vara förödande för kurderna om deras ledare befäster bilden av sig själva som ockupationsmakternas hängivna medarbetare. USA och Storbritannien har i själva verket ingen avsikt att försvara det kurdiska folkets rätt till självbestämmande. De kommer inte att tveka att offra de irakiska kurderna om det gynnar deras syfte att stärka sitt grep∆p över landet.

Kontrollera Irak, dominera världen

De som plundrar Iraks städer i liten skala har redan nu gjort uppgiften mycket mer komplicerad för de storskaliga plundrarna, ockupationsmakterna. Varje dag som går bekräftar ytterligare hur svårt det kommer att bli för B2 att kontrollera Irak och en befolkning som hjärtligt avskyr dem. Deras handgångne man Ahmed Chalabi och hans handfull av legoknektar som fördes in i landet i USA-truppernas packning kommer med all säkerhet inte att kunna ändra på den situationen.

USA:s problem är att de inte kommer att hitta någonting mer pålitligt i Irak än resterna av Saddam Husseins apparat – i ännu högre grad än i Tyskland och Japan efter 1945, där de ändå kunde använda hela skikt inom den gamla regimens statsapparat, och i Japan till och med kejsaren själv. De är bara bland den gamla regimens tjänare som det finns tillräckligt många som är så moraliskt förfallna att de kan tänkas bli ockupanternas hängivna tjä˛nare. Det är bara de som kommer att vilja tjäna landets nya herrar, med desto större entusiasm som de på det sättet kan rädda sina egna skinn, samtidigt som de släcker sin törst efter makt. Det kommer att göra ockupationen ännu mer förhatlig för den stora majoriteten av irakier.

När USA sprider ut sin närvaro al!t mer i arabvärlden, blir dess styrkor allt mer utsatta. Det hat som USA väcker i alla Mellanösterns länder och i hela den islamiska världen har redan exploderat i dess ansikte flera gånger, n september var bara det mest spektakulära, mest dödliga uttrycket hittills för det hatet. Ockupationen av Irak kommer att öka det allmänna missnöjet till det yttersta. Det kommer att påskynda förruttnelsen av den regionala ordning som stöds av Washington. Det kommer inte att bli någon Pax Americana. Det kommer snarare att bli ytterligare ett steg ned mot barbari, med det främsta barbariet i Washington och dess allierade som göder den religiösa fanatismens motsatta barbari – så länga som inga nya progressiva krafter träder fram i den här delen av världen.

Projektet att bygga ett världsimperium dominerat av USA med brutalt våld är oundvikligen dömt att misslyckas. I det avseendet har Washington redan lidit stora politiska bakslag, tvärtemot det intryck som dess militära seger i Irak tillfälligt kan ge. Aldrig sedan kalla krigets slut har USA:s hegemoni ifrågasatts så allmänt i världen; aldrig har det funnits så litet stöd för denna hegemoni. Det gäller relationerna mellan länder: aldrig har länder som Washington betraktat som sina lojala allierade varit så motsträviga och trilska. Till och med den turkiska regeringen vägrade att låta USA-trupperna passera dess territorium. Washington lyckades inte köpa dess stöd, precis som det inte lyckades köpa tillräckligt många medlemmar av FN:s säkerhetsråd för att få nio ynka röster för sitt krig mot Irak!

Det är klart, att dessa stater inte är några pålitliga allierade för antikrigsrörelsen, eller ens överhuvudtaget allierade – särskilt när de som FrankrikÎe och Ryssland beter sig precis lika brutalt och avskyvärt på sina egna imperiedomäner som USA på sina. Men detta mummel i ledet från raden av stater som är förbundna med det stora imperium som styrs från Washington har på sitt sätt avspeglat ett annat betydande bakslag för imperialismens projekt. Jag tänker förstås på framväxten av den nya stormakten, ”den allmänna världsopinionen”, som New York Times så riktigt kallade det efter 15 februari 2003, dagen för de största världsomspännande folkliga mobiliseringarna i historien. ”Den allmänna världsopinionen” – eller rättare sagt den verkliga rörelsen, antikrigsrörelsen, för opinionssiffror demonstrerar ju inte.

Under 1990-talet trodde många att denna rörelse var dömd att aldrig övervinna sin svaghet. De trodde att Vietnamåren en gång för alla var glömda och begravda, särskilt sedan Washington lärt läxan från Vietnam och tillämpat den i senare krig (med början i Panama 1989). Från hösten 2002. har vi sett ett förbluffande uppsving för en ny ]antikrigsrörelse, som snabbt slagit nya historiska rekord i allt fler länder och även svept över USA. Det senaste är absolut avgörande; den viktigaste mobiliseringen är förstås den som sker i USA självt. Antikrigsrörelsen i USA har ännu inte nått sin styrka från Vietnamåren, men den har redan visat sig kunna nå masskala, trots traumat från 11 september och trots Bushregeringens utnyttjande av det traumat.

Många krigsmotståndare har tagit intryck av noggrant utvalda bilder från den så kallade befrielsen av Irak och av de Pentagon-regisserade scenerna. Men varje dag som går visar hur rätt antikrigsr3örelsen hade. De oräkneliga döda, den massiva förstörelsen och plundringen av Iraks nationella rikedomar utgör ett enormt pris för det irakiska folket att betala för en ”befrielse” som leder till utländsk ockupation. När Washington kör fast i ett land som inte kan gömmas för världen – till skillnad från Afghanistan, där situationen idag är mer kaotisk än någonsin – kommer antikrigsrörelsen att kunna växa till nya höjder.

Denna rörelses spektakulära tillväxt har bara varit möjlig därför att den växte fram ur tre års framsteg för den rörelse mot nyliberal globalisering som föddes i Seattle. Dessa två rörelser kommer att fortsätta att stärka varandra och öka människors medvetenhet om att nyliberalism och krig bara är två sidor av samma härskarsystem – en system som måste störtas.

Gilbert Achcar
14 april 2003

Ursprungligen publicerat på svenska som ett tillägg i boken Barbariernas kamp av Gilbert Achcar.

Tal på första maj 1991 i Göteborg

Av Göte Kildén

Kära första maj-demonstranter! Saddam Hussein lever ännu – i högsta välmåga och utan en enda skråma. Men Iraks barn – dess kvinnor och män – araber, kurder och assyrier fortsätter att dö.

USAs terrorbombningar är över. Nu är det Saddam som fortsätter sitt blodiga hantverk. Som fortsätter att döda sitt eget folk. Han fortsätter att mörda därför att USA-alliansen gett honom fria händer.

Vissa kemiska stridsmedel har förbjudits. Men han får bränna landets barn med napalm. Han får flytta sina elittrupper för att slå ner uppror. Han/ar flytta sina attackhelikoptrar och sitt pansar. Hyckleriet från det som kallades det nya världssamfundet är kväljande!

Visst. Bush älskar inte Saddam. Men han föredrar honom framför ett demokratiskt Irak. Bush skulle gärna ge Saddam respass – men inte hans regim.

Bush, Major, Mitterand och Kohl. De korrupta schejkfamiljerna i Saudiarabien och Kuwait, Syriens diktator Assad, militärens Özal i Turkiet. Prästernas och handelsmännens Rafsanjani.

Alla är de överens om att regimen i Irak skall bestå. Ett demokratiskt Irak skulle hota kapitalismen i hela regionen.

För några veckor sedan såg många av oss kurdernas triumferande massdemonstrationer i det befriade Kirkut. Något generade tvingades TVs reportrar konstatera att det var väldigt mycket röda fanor i dessa folkliga glädjeutbrott…

Det är därför den kurdiska nationen alltmer förvandlas till ett fångläger! Saddam lever – men Iraks barn dör.

Gorbatjov förråder

Även Gorbatjov har förrått kurderna. Vi hör inga protester. Vi ser inga maktmedel. Ändå var det den ryska revolutionen 1917 som gav såväl Finland som de baltiska staterna nationell frihet. Det var varken tsaren eller Karl XII, utan just den ryska revolutionen.

Det var stalinismen som ersatte den frivilliga sammanhållningen med stövlar och gevär. Revolutionen gav frihet och nationell självbestämmanderätt – stalinismen tog den.

Och i dag orkar inte Gorbatjov – eller vill inte – ge frihet. I stället har balterna fått svarta baskrar och Gorbatjov tiger om kurderna. Ingen kastar sten i glashus.

Krupit och svassat

Oavsett en hård kritik i övrigt vet vi att Olof Palme skulle ha haft en annan roll än den som Ingvar Carlsson haft i Gulf-krisen och kurdfrågan. Ända sedan mordet på Palme har Ingvar Carlsson krupit och svassat för Reagan och Bush. Palme var över huvud taget aldrig inbjuden all Vita huset.

Den svenska regeringen lät Saddam Hussein slå ner Iraks folkliga uppror – innan man började prata om ens humanitär hjälp. Denna undfallenhet internationellt – mot imperialismen – svarar väl mot kapitulationen på hemmaplan.

Besvärande barlast

Under åttiotalet – med Kjell-Olof Feldt, socialdemokraternas egen Bror Duktig, i ledningen – har den socialistiska ideologin blivit till en besvärande barlast.

• rättvisan har blivit ränta
• solidariteten en fråga om soliditet
• friheten blev fria A-aktier
• jämlikheten blev till konvertibler för alla
• av optimismen blev det optioner
• av visionerna blev det vinster.

Under Bror Duktigs ledning blev vi löntagare till blott låntagare.

Tydligare kan det inte bli. Ändå försöker socialdemokraterna att förklara sin historiska sammanklappning med att man varit otydliga.

När sanningen är den att man varit obarmhärtigt tydliga i sitt stöd åt storföretagen och åttiotalets spekulationsekonomi.

Palme utanför

Titta bara på Odd Engström. Vice statsminister och l majtalare uppe på Götaplatsen. För några veckor sedan bröt SKFs bolagsledning mot gamla traditioner och släppte in honom på ett besök innanför grindarna. Erlander och Palme fick alltid stå utanför.

Vad var det då denne l majtalare hade att säga jobbarna på SKF? Vad var det som föll bolagsledningen så i smaken att den sade sig dela varje ord som Engström hade att säga?

Jo, inne i verkstaden lät Engström som en gammal barsk brukspatron:
– Sluta gå omkring och ställ krav! Sätt igång och jobba!

Och vår fråga till socialdemokraterna uppe på Götaplatsen blir helt enkelt: Kan arbetsgivarnas budskap sägas tydligare än så här? Är det då så konstigt att hundratusentals socialdemokrater inte längre känner igen sig? Och är Ödd Engströms budskap värt en flygbiljett? Eller ens en tågbiljett? Hade det inte varit bättre om han stannat i Stockholm?

Radio Citys lögner

Jag arbetar och lever en stor del av mitt liv på Volvo och hör ständigt arbetsgivarnas radio City 103 dunka fram sitt ’Visste du att…” – och så en massa lögner. Tänk om det skulle låta så här i stället:

• Visste du att under åttiotalets åtta goda år så hårde svenska löntagarna inte fått någon påtaglig förbättring av sin levnadsstandard. För första gången i fredstid har löntagarna inte fått del av en högkonjunktur. ..
• Visste du att allt mindre resurser går till den offentliga sektorn? Under åttiotalet har den tappat från 36 till 32 procent av BNP.
• Visste du att det som tagits från sjukvård och skolor gått till reklam, butiksgallerior, banktjänster och finansbolag?
• Visste du att svenska kapitalister fortsätter att toppa listan över utländska fastighetsköpare i Tyskland?
• Visste du att Bror Duktigs skattereform fördubblat inflationen de senaste två åren?
• Visste du att de länder i Europa som har lägst lön också har högst arbetslöshet? Ju högre lön desto lägre arbetslöshet.

City hundratre…

Nej. Nej. Naturligtvis kan inte arbetsgivarradion låta så här. Men det skulle kunna vara socialdemokraternas budskap.

Stryker flagg

Men de kapitulerar. De stryker flagg utan motstånd. Utan prut flåsar de med i språngmarschen högerut.

Sjuttiofem procents sjukersättning de tre första dagarna, sade Bror Duktigs folk.

En karensdag, rapar Alf Svensson. Han som kastat både kärnkrafts- och EG-motstånd överbord, liksom neutraliteten. Han som är så hungrig på att vara med i en borgerlig regering och ge oss arbetare stryk att han glömt både etik och moral. Undrar just vad han skall säga den dag han möter sankte Per?

Två karensdagar! Bildt och Westerberg i högeralliansen höjer budet.

Rappa mest

Nej, vi är bäst – vi vill ha tre karensdagar, ropar greven och betjänten. Vi vill rappa arbetarna mest. Det ska kosta en svensk arbetare ett par tusenlappar att bli förkyld. De rika ska få det roligare och köra hur fort de vill. Alla andra kan trängas ute på vägrenen.

Och vem vet? När galoscherna dansat färdigt? När de slitits ut? Kanske är det då Sverigedemokraternas stövlar som trampar? Kanske är det då rasismen och våldet som härskar på våra gator? Samma våld som redan i dag ockuperat våra TV-kanaler.

Stark vänster

Nej, för den stora massan av människor, för oss alla ute på vägrenen krävs en stark vänster. Nu när socialdemokratin bryter samman.

Det som föll med Berlinmuren var stalinismen – inte socialismen! I DDR härskade säkerhetspolisen STASI. I östra Tyskland härskar massarbetslösheten. Kohls och Bildts drömmar om marknadens triumf blev i verkligheten till mardrömmar.

Det är demokratin – vår rätt att bestämma över våra egna liv – som ska bli det lösenord som förändrar världen. Det är inte marknadens eller det enda partiets diktatur som ska bestämma över oss människor. Vi säger nej både till kapitalism och stalinism. Vi säger ja till socialismen. Ja till demokratin och friheten!

Inga högerpoeter

Och vi tror inte att det kommer att komma en Victor Jara, någon Wiehe eller Afzelius, för att besjunga den klassegoism som högeralliansen, ja hela bokstavshögern, strider för.
Ingen sångare, ingen poet, ingen författare kommer att tjusas a v deras budskap.

Greven och betjänten kanske kan köpa några Herreys till att göra en svensktopps-trudelutt om sina gyllene galoscher.

Men sångerna om frihet och rättvisa och dikterna om solidaritet och jämlikhet kommer vi i vänstern att skapa!

Göte Kildén

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1991

Tre vanliga påstående om terrordåden 2001

Reaktionen är inte svårförståelig från människor som år ut och år in drabbats av den USA-ledda världsordningens förtryck. Men den är inte desto mindre förödande missriktad. Först och främst av rent mänskliga skäl. De drabbade: flygresenärer, kontorspersonal, brandmän, vaktmästare är inte de makthavare som skickar iväg kryssningsmissiler och arrangerar svältblockader. De är arbetande, civila människor som utgör en del av världens arbetande folk. Bättre ställda, visst. Okunniga om världsordningens förtryck, ofta. Omedvetna om sin egen roll i denna maktordning, säkert. Men inte dödsfiender till de förtryckta, inte personligen skyldiga till förtrycket. Lika litet som Iraks massdödade barn och civila är ansvariga för diktatorn Saddams förbrytelser, är dessa civila amerikaner skyldiga till det amerikanska storkapitalets och borgerliga elitens brott.

USA är inte den demokrati den älskar att framhålla sig som. Det är inte folket som styr. Den amerikanska världspolitiken är inte de individuella amerikanernas verk och uttrycker inte deras intresse. Att göra de enskilda civila amerikanerna till måltavla uttrycker en slags förening av oövertänkt hämnd- känsla med just det liberala borgerliga tänkandets individfixering. Om ”jag” som konsument handlar rätt varor blir världen rättvis. Om ”jag” lever i marknadsekonomin är det bara mig själv det beror på om jag lyckas eller misslyckas. Om ”jag” tar ställning för kommunistiska jämlikhetsideal är jag ansvarig för Stalins Gulag. Klasser, maktordningar, samhälls- och ideologiska strukturer reduceras till bara den enskildes vilja och eget ansvar, ondska eller godhet.

För det andra; ett massmord på civila är den bästa förevändning George Bush, Pentagon och dess allierade världen över kan få för att slå skoningslöst mot alla globala frihets- och rättvisesträvanden. Reaktionen ”rätt åt dom” uttrycker en monumental okunnighet om imperialismens krafter och utgör en dåraktig bumerang inför ett dåd som riskerar att stå oss alla; progressiva, radikala och demokratiska jämlikhetskrafter dyrt.

”Attacken är de fattigas svar på förtrycket.”

Skyll inte massmordet i USA på jordens fattiga, i Afghanistan eller på andra håll! Kring föreställningen att attacken utgör en motreaktion från den fattiga världen gentemot den rika, har utvecklats en motsägelsefylld samsyn bland många tyckare i väst. ”Primitiv tribalism!”, fördömer borgerliga (se exempelvis DN:s chefredaktör Hans Bergström 16/9). ”Primitivt försvar mot västs övergrepp”, har genmälts från vänsterhåll.

Men är det så? För det första vet vi ännu inte vilka förövarna är, bara att den amerikanska underrättelsetjänsten av tradition är fullkomligt skrupelfri när det gäller att utpeka skyldiga.

För det andra. Om förövarna återfinns i ”bin Ladens nätverk”, varför ska detta ses som uttryck för ”den fattiga världen”? Utgör inte snarare saudiska miljardärer just utskott av den rika världen, en av dess groteska agenturer som hänsynslöst exploaterar fattiga människor – i detta fall med hjälp av religionen – för att skapa sig en egen maktställning? Uttrycker då inte en attack som den i USA, snarare en barbarisk aktion från en överhet riktad mot en annan – där, som brukligt, de vanliga människorna offras?

Att människor i tredje världen och på andra håll ibland applåderat attacken, eller sett den som självförvållad genom amerikanskt förtryck, det är ett uttryck för de outhärdliga klyftorna i världen. Men demonisera inte de fattiga och skyll inte den barbariska handlingen på dem som är barbariets dagliga offer!

””Det är inte så att terrorn har sin rot i fattigdom eller diskriminering – de vansinniga dåden gror istället ur vansinniga idéer.”

Orden är den forne vänstermannen Lennart Berntsons (SvD 16/9) som förnekar varje samband mellan ”frustration över orättvisa förhållanden” och terrorismen. Det är istället ”fullständigt förvridna föreställningar” av kritik mot kapitalismens orättvisor ”som föder illviljan och hatet” bland extremisternas anhängare. ”Det är dessa idéer och dessa exalterade känslotillstånd som är terrorismens bakgrund och förklaring, inte några sociala, ekonomiska och politiska förhållanden.”

Detta är den verklighetsfrämmande spegelbilden till föreställningen om att terrorattacken var den ”fattiga världens svar”. Att terrorismen, eller ens applåderna för den, inte skulle ha någonting att göra med den materiella verklighetens villkor är postmodernt snömos. Skulle då USA:s repressalier bara ha att göra med Bush’ fantasier och storvulna retorik? Hur många skulle lyssna till hans krigssignaler om de inte tog spjärn mot ett förkrossande argument av nedfallande betong, stålbalkar, brinnande flygbränsle och utraderade människoliv?

Självklart finns motiveringar till terrorismen, liksom till det amerikanska korståget, i idéernas och föreställningarnas värld. Men lika självklart uttrycker dessa idéer och föreställningar någonting i vår materiella verklighet.

För socialistiska marxister utesluter inte dessa olika sidor av existensen varandra, utan utgör dess helhet. Därför för vi en idékamp mot såväl religiös fanatism och nationell extremism som borgerliga överhetsidéer – eller för den delen, stalinistiska förtryckarideal.

Och därför för vi en politisk kamp för bättre och mer jämlika villkor på jorden, i övertygelse om att detta skapar bättre förutsättningar för fredlig mänsklig samlevnad – och sämre förutsättningar för reaktionära och människofientliga ideologier.

Håkan Blomqvist 18 sept 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001