Etikettarkiv: Integration

”Idén om strukturell rasism döljer det verkliga integrationsproblemet”

Domineras den officiella synen i frågorna om invandring och integration avideal och begrepp som skymmer viktiga företeelser, vilka bör utforskas för att skapa en verklig förståelse för problematiken? Det menar socialantropologen Aje Carlbom i detta debattinlägg och hänvisar bland annat till sina forskningsresultat från ett fältarbete i Rosengård i Malmö, som han menar kastar nytt ljus över integrationens möjligheter och svårigheter.

För tjugo år sedan ansågs det som progressivt eller radikalt att vara antirasist. Då var ideologin en del av den kritik som formulerades utanför det etablerade politiska systemet. Idag är det, tvärtom, nödvändigt att omfatta antirasistiska ideal för att kunna göra karriär och skaffa sig materiella förmåner. Från att ha varit en motståndets ideologi har antirasism, precis som feminism, inlemmats i statens institutioner där dess bärande idéer är hegemoniska. Regeringskansliet, Riksantikvarieämbetet, politiska partier från vänster till höger, Sveriges radio, Integrationsverket, högskolor och universitet och så vidare, administrerar idag verksamheten utifrån en tankestruktur där feministiska, pluralistiska och antirasistiska ideal utgör norm. Idealens genomslagskraft märks inte minst i den akademiska världen. Forskare vet att det är säkrast att kryssa i genusrutan på ansökningar till Vetenskapsrådet, även om de är ointresserade av könsfrågor.

Flera av de feministiska och pluralistiska idealen är naturligtvis goda och bör ingå i ett humanistiskt tänkande. Som alltid när det handlar om ideologiskt grundade synsätt finns dock ett antal problem förknippade med att vara alltför hårt bunden till en viss typ av ideal. Ideologier tenderar, som Göran Therborn och andra har påpekat, att belysa vissa sociala fenomen och utelämna andra.(1) Följden av detta är att ideologier kan förvandlas till intellektuella hinder för att förstå olika företeelser. Viktiga och stora kunskapsfält kan därmed förbises på grund av att det primära intresset är att få genomslag för vissa ideal snarare än att genomföra förutsättningslösa studier av samhället.

Detta är tydligt i Sverige när det gäller frågan om kulturell mångfald. Idealen i mångfaldsideologin styr tänkandet så hårt att det bara finns plats för en viss typ av ”kunskap” inom ramen för dess idévärld. Förenklat kan man säga att ideologin konstruerat ett antingen- eller tänkande där utrymmet för ”positiva” aspekter av invandring är stort medan utrymmet för aspekter som kan uppfattas som ”negativa” är minimalt. Så är det inte alltid och överallt. Under senare år har diskussionen öppnats upp för fler kritiska röster. I Malmö har till exempel journalisten Lars Åberg pekat på flera allvarliga problem i Rosengård. Det har även Marie Hendra och Yamam Al-Zubaidi, verksamma i Rosengårds hårdast utsatta delområde Herrgården, gjort. I flera år har Haideh Daragahi diskuterat hur islamiska friskolor riskerar att förstärka marginaliseringen av en redan marginaliserad grupp. Den officiella versionen av mångfald, den version som dominerar i de offentliga institutionerna, bygger dock på tudelningen som nämnts ovan.

IDEOLOGISKA PAKET

Ideologiska perspektiv kan beskrivas, som John B Thompson uttryckt det, av ”paket” av olika idéer som är både deskriptiva och normativa till sin karaktär.(2) Idéerna är således sammanflätade med varandra i en större tankestruktur som i regel bygger på en viss logik. När det gäller frågan om mångfald så hänger denna ihop med frågan om integration och vad som utgör integrationsproblemet. Idéen om mångfald är också relaterad till en underförstådd förståelse av vad en invandrare är. Tillsammans bidrar samtliga idéer till att konstruera en världsbild som innehåller speciella typer av beskrivningar och förklaringar till olika problem och förslag på åtgärder för att lösa problemen. De ideologiska paketen innehåller också uppfattningar om vad som är bra/dåligt, gott/ont och rätt/riktigt, det vill säga idéer och föreställningar om moral. Man kan naturligtvis vara mer eller mindre styrd av en tankestruktur eller världsbild. Vissa har, för att knyta an till Pierre Bourdieu, förkroppsligat det ideologiska paketet på ett sätt som gör idealen så självklara att de befinner sig bortom möjligheten till kritisk reflektion. För andra kan det handla om ett system av idéer man kopplar in sig på i offentliga sammanhang för att inte råka illa ut eller för att kunna erhålla olika typer av offentliga resurser. 

Det övergripande politiska målet för eliten i dagens Sverige är, i enlighet med mångfaldsideologins ideal, att konstruera ett samhälle präglat av etnisk, religiös, sexuell och kulturell mångfald. Ibland anges funktionshinder som en del av mångfalden, ibland antyds till och med att klass ska vara en del av den nya, heterogena nationalstaten. Detta mål brukar ställas i relation till en beskrivning av vad man inte längre vill ha, nämligen ett samhälle som präglas av kulturell homogenitet. När det gäller integration är idealet att invandrare ska kunna vara kulturellt annorlunda och samtidigt deltaga i nationalstatens etablerade offentlighet med allt vad detta innebär av arbete och politik. Det har dock varit förenat med svårigheter att få denna typ av deltagande att fungera. Många är marginaliserade från de arenor där integrationen är tänkt att äga rum. Arbetslösheten bland invandrare är hög. Många lever isolerade från den svenska majoritetsbefolkningen. Inget av detta är nytt. Det har varit ett stående inslag i diskussionen om det mångkulturella samhället de senaste trettio åren.

Integrationsproblemet, så som det uppfattas och formuleras inom ramen för mångfaldsideologin, är att reducera det till en sak: den svenska majoritetsbefolkningens tänkande. Termerna som används varierar beroende på vilken typ av diskurs man befinner sig inom. När det gäller svårigheterna som muslimer står inför brukar man tala om ”islamofobi” eller ”orientalism”. Talar man om invandring i allmänhet använder man ord som ”främlingsfientlighet” eller ”rasism”. Ibland används metaforer som ”stänga ute”. Boktiteln på en av Agoras årsböcker, ”Det slutna folkhemmet”, utgör en god illustration till hur man inom ramen för mångfaldsideologin uppfattar vad som är det stora integrationsproblemet.(3) Oberoende av vilka ord vi föredrar att använda för att beskriva integrationsproblemet så handlar det om en enda sak, nämligen att integrationen kan fungera endast om man förändrar tänkandet hos infödda svenskar i majoritetssamhället. Denna lösning på integrationsproblemet har förts fram mer eller mindre ihärdigt i flera decennier. Producerar man tillräckligt mycket information om andra kulturer så förändras tänkandet och därmed inställningen till invandrare. Ökar man kunska- pen om andra kulturer så kommer integrationen att fungera. Kort sagt, det avgörande hindret för integration ligger förborgat i det svenska kollektiva medvetandet.

BEGREPPET RASISM

Tidigare användes ofta de snällare uttrycken främlingsfientlighet eller kulturell homogenitet när man karakteriserade integrationsproblemet. I samband med en förskjutning av makten har emellertid en liten grupp akademiska aktivister lyckats få gehör bland socialdemokratiska politiker för att integrationsproblemet ska beskrivas med termen ”rasism”. Exakt vad som är rasism och vad som inte är det är emellertid oklart. Idag är det inte bara nynazister och högernationalister som betraktas som främlingsfientliga eller rasistiska. Innehållet i kategorin har expanderat. Den biologiska rasismen, där fenotypiska eller fysiska egenheter ansågs ligga till grund för moraliska kvalitéer, har kompletterats med föreställningar som betonar ”vardagsrasism”, ”kulturell rasism” och ”strukturell rasism”. Rasismen har, anser vissa aktivister, blivit en ”dold” fiende som lurar överallt i samhället. Något gåtfullt är det hur man kan vara säker på att det överhuvudtaget existerar ett fenomen som rasism när detta är dolt? Är det dolt för vissa men inte för andra? Vad krävs i så fall för att hitta det utöver en stark tro på att så är fallet?

Det är ett problem att föreställningen om rasism har fått ett så stort genomslag i Sverige. Följden av detta är att den antirasistiska kampen har blivit godtycklig. Vem eller vilka är det som ska bekämpas när ”alla” betraktas som rasister? Politik bygger ofta på att man utser en fiende, föreställd eller verklig. Här är det öppet för att hela befolkningen blir politisk måltavla för en upplyst, men totalitär, elit av akademiker och politiker som utifrån de rätta idealen har tagit sig an att skapa en ny människa. Problemet är naturligtvis, som Alain de Benoit påpekat, att när alla är rasister är ingen rasist.(4) Eller, så hamnar man i det intellektuellt absurda förhållandet att om en svensk pensionär säger ”det bor för många invandrare i mitt bostadsområde” jämställs det med det nazistiska påståendet ”alla judar måste utplånas eftersom de tillhör en lägre stående ras”. När alla företeelser som på något sätt är kritiska i förhållande till invandrare/ invandring beskrivs som rasism så trivialiseras den riktiga rasismen. När ”alla” kritiska uttryck är en fråga om rasism är det nödvändigt att formulera en lagstiftning som är så bred i sitt omfång att den blir i det närmaste omöjlig att upprätthålla. Att rasismen är strukturell implicerar exempelvis att hela det svenska samhället borde ställas inför rätta.

Många som använder ordet rasism förväxlar ofta detta med den mildare Vi/Dom företeelse som brukar kallas etnocentrism, det vill säga det universella faktum att människan har en tendens att tolka och värdera främlingar utifrån kategorier hämtade i den egna kultursfären. Ur antropologisk synvinkel är detta fenomen varken särskilt märkligt eller moraliskt upprörande. Det är en mänsklig konstant som ligger till grund för vår förmåga att konstruera olika typer av gemenskaper. Claude Levi-Strauss har exempelvis påpekat, med en tidigare epoks språkbruk, att ”primitiva” folk ofta har haft ord för den egna gruppen av typen ”men”, ”the good ones”, ”the excellent ones”, ”the complete ones”, samtidigt som de Andra utgjort exempel på ”bad people”, ”nasty people”, ”land monkeys” och ”lice eggs”. I kombination med makt har alltid den dominerande gruppen större möjligheter att få genomslag för grova generaliseringar än de som befinner sig på lägre positioner i hierarkin. Det betyder emellertid inte att de ”förtryckta” agerar mindre etnocentriskt eller fördomsfullt, eller att de skulle göra så om de lyckades ta makten.

Svenska pluralister uttrycker ibland tanken att etnocentrism (med allt vad detta innebär av fördomar och Vi/Dom tänkande) är en företeelse som det är möjligt att göra sig av med, eller i alla fall något man borde göra sig av med. Självklart är det något man ständigt bör reflektera kring, men det kan vara svårt att hitta en fungerande hållning. Människan verkar ha en kognitiv konstruktion som gynnar förenklade förklaringar eller beskrivningar. En försvårande omständighet är att ett samhälle som gjort kulturell mångfald till en dygd riskerar att aldrig bli av med etnocentriska eller främlingsfientliga uttryck, eftersom det är en ideologi som bygger på en betoning av skillnaderna mellan människor. Den brittiska debattören Yasmin Alibhai-Brown har illustrerat detta med den situation som uppstod i den skola där hennes dotter gick.(5) Skolan, som var mångetnisk, drev en pluralistisk linje där värdet av tolerans stod högt i kurs. Ju hårdare skolan drev sitt mångetniska program, påpekar Alibhai-Brown, desto mer etniskt uppdelad blev skolan. Den ständiga betoningen av etnicitet, kultur och religion gjorde flickorna medvetna om hur annorlunda de var i förhållande till varandra. Detta skapade en etnisk uppdelning av skolan där flickorna hamnade i konflikt med varandra istället för att komma samman i en gemenskap.

SPEGELVÄNDA FÖRDOMAR

Identifikation är ofta negativ i den meningen attden utgår från vad Vi inte är i förhållande till Dom. I ett samhälle där kulturell mångfald ständigt framhålls är det alltså upplagt för att etnocentrismen förstärks istället för försvagas.

Dessutom är det så att även de mest övertygade antirasister och mångfaldsanhängare ofta bygger sina argument på fördomar om hur svenskar och invandrare är. Journalisten Lasse Sandström, som varit redaktör för tidningen Rosengård, menar till exempel i sin senaste bok om rasismen i massmedia, att muslimska män ”hade fördomar mot etniska svenskar och vårt sätt att leva” när de under hans tid i stadsdelen undvek att hälsa på svenska kvinnor genom handslag.(6) Detta är en fördomsfull tolkning. Att undvika handslag med okända kvinnor är för många troende muslimska män en fråga om att visa sin respekt för Gud och familjen. Det har att göra med gudstro, inte med fördomar mot svenska kvinnor. Att beskriva de muslimska männens synsätt som en fördom eller att inte acceptera det, är att ge uttryck för en etnocentrisk ståndpunkt.

Skillnaden mellan ett antirasistiskt synsätt och ett rasistiskt ligger inte nödvändigtvis i att den ena positionen är mer eller mindre fördomsfull eller ”rasistisk” än den andra. De är, som påtalats av vissa forskare, varandras spegelbilder. I grunden bygger båda synsätten på en förenklad, grovt generaliserad bild av vad ”invandrare” är och gör. Det vill säga, både antirasister och rasister är fixerade vid vissa föreställningar om andra ”kulturer” snarare än vid kunskap om vad olika individer tänker eller gör. Det är lika fördomsfullt att vara väldigt förtjust i andra kulturer som det är att tycka illa om andra kulturer. Utsagan ”jag gillar norrmän” bygger på fördomar, liksom utsagan ”jag ogillar norrmän”. Att hävda att ”invandrare” ska ha mer makt bygger på starka fördomar om en grupp på omkring en miljon individer.

Däremot är det självklart så att kompetenta individer oberoende av ursprung ska ha möjlighet att erhålla positioner i samhällets maktstruktur. Men inte av etniska eller religiösa skäl utan för att de är meriterade för uppgiften. Mångfaldsideologins hållning, att det är etnicitet och religion som ska bidra till att samhället berikas, är i princip lika rasistisk som andra synsätt där det är ytan som utgör underlag för slutsatser om vilka människorna är. Slavoj Zizek har påpekat att mångkulturalismens (ett annat ord för mångfald) toleransideal bygger på en hållning som är lika distanserad från människor som den klassiska rasismen var. Han menar, ett synsätt värt att fundera över, att det är en sorts falsk tolerans som bara kan formuleras utifrån en överlägsen position.(7)

Det saknas också övertygande belägg för att det är just rasism som hindrar invandrare från att få arbete. Termen är, liksom termen marxism- leninism var för den sovjetiska centralkommittén, en tom markör som kan fyllas med ett innehåll som konstrueras improvisatoriskt.(8) Genom att undvika en precis definition av ord som diskriminering och rasism är det alltid öppet för en subjektiv användning av termerna. Detta omöjliggör en rationell eller vetenkaplig diskussion, men är ytterst användbart i politisk verksamhet där det gäller att misstänkliggöra motståndaren. Termen rasism används främst som ett vapen i den symboliska striden mellan olika politiska grupperingar. Det analytiska innehållet har ett andrahandsvärde. Slutsatsen att det är rasism som gör att invandrade personer nekas arbete är sannolikt förhastad.

Naturligtvis bör man väga in möjligheten att invandrade personer är utsatta för rasism (läs: övertygelsen om vissa rasers biologiska överlägsenhet) i Sverige. För att komma åt de verkliga problemen och lösningarna på dessa är det emellertid av vikt att kunna göra distinktioner mellan olika fenomen, exempelvis mellan etnocentrism och rasism. I vilka situationer diskrimineras invandrare på grund av hudfärg? I vilka situationer är det klasstillhörighet som sorterar bort invandrare? I vilka situationer är det bristande färdigheter i svenska som gör att de inte kan få jobb? När handlar det om utbildning? Vilken typ av logik organiserar arbetsgivares beslut? Att sortera in allting under termen ”strukturell rasism” riskerar att korrumpera tänkandet och lamslå hela frågan om utanförskap. Ordet rasism har en så stark moralisk laddning att man riskerar att göra fenomenet med utanförskap till en fråga om huruvida någon är ”god” eller ”ond” när det kanske handlar om andra saker. Den förre integrationsutredaren, Anders Westholm, som kickades av Mona Sahlin efter påtryckningar från olika aktivister, ville genomföra empiriska studier som var öppna för att man prövade olika hypoteser kring integrationsproblemet. Den nuvarande utredaren, Masoud Kamali, har tyvärr redan på förhand bestämt sig för vad som är sant. Ännu mer ideologiproduktion riskerar att bidra till att konfliktnivån höjs kring integrationsproblemet.

STRUKTURFÖRÄNDRINGAR ÖVER TID

Ett annat problem är att mångfaldsperspektivet betraktar samhället som om det befunnit sig i status quo i alla avseenden, utom i fråga om rasism som genomgått en expansion från biologi till kultur. Antagandet är att integration idag kan, och kommer att ske, i samma typ av samhälle som var verklighet för trettio år sedan när integrationspolitiken formulerades. Att reducera problemet till en fråga om rasism får till följd att förändringarna som ägt rum i kapitalismens organisation undanhålls från analysen av vad som försvårar, kanske rentav förhindrar, integration.

Avindustrialisering i västvärlden, införande av personalsparande teknologi, en ny nätverksbaserad arbetsorganisation som gynnar unga människor, kort sagt, införandet av ”den nya ekonomin” har fått till följd att det är oklart vad människor ska integreras i. Arbetskraftsinvandrare inlemmades i en nationalstatligt organiserad tillverkningsindustri där de kunde stanna i flera decennier och planera för framtiden. Dagens invandrare har att bli integrerade i en global ekonomisk struktur som bygger på osäkra anställningsvillkor för alla; en projektekonomi utan långsiktig stabilitet där man som anställd är tämligen maktlös. Det ligger i sakens natur att konkurrens och osäkerhet är en del av den här typen av organisation. Ska vi vara realistiska är sannolikheten hög för att en stor andel av första generationens invandrare (de som kommit i vuxen ålder) aldrig kommer att bli integrerade i den etablerade ekonomin. Marknadsvärdet på deras kompetens är, tyvärr, för lågt eller obefintligt. Arbetskraftsinvandring, som regelbundet förs fram i den offentliga debatten, handlar inte om att importera fattiga bön-der från Afrika eller Mellanöstern utan om att dagens globala företag konkurrerar om en välutbildad expertis oberoende av ursprung. I det postindustriella samhället har det skapats andra förutsättningar för integration än de som var verklighet i industrisamhället. Idag är instabiliteten större, företag kan när som helst flytta kontor och produktion till andra delar av världen.

Om västerländska arbetsgivare vore extraordinärt rasistiska skulle det naturligtvis vara svårt att flytta verksamheten till delar av världen där de tvingas anställa icke-vit personal. Svenska företag i Sverige verkar även de väl så villiga att anlita ”invandrare”, så länge priset på arbetskraften är det rätta. Volvo i Göteborg anställde till exempel slovakiska arbetare från ett slovakiskt företag för 2.600 kronor i månaden. IBM och Telia Sonera har importerat indisk arbetskraft som efter avslutad gärning återvänder till Indien med sina familjer. Är detta strukturell rasism eller är det bara frågan om att kapitalismens vinstmaximeringsprincip styr vem som anställs?

Det finns skäl att börja förstå integration på ett annat sätt än genom den hegemoniska föreställning som säger att invandrare ska bli delaktiga i nationalstatens gemensamma offentliga struktur. Integration kan idag ta sig flera olika uttryck. Vissa invandrare blir delaktiga i, som Christer Norlin påpekat, arbetarrörelsens etablerade organisationer. Andra skaffar sig en utbildning och lyckas till slut få en projektanställning eller ett lönearbete som när som helst kan upphöra. En stor andel migranter verkar dock bli integrerade i helt andra ekonomiska, sociala och politiska projekt än nationalstatens. Många forskare pekar idag på att dagens invandrare inte bryter med sina tidigare liv utan fortsätter vara delaktiga i olika typer av transnationella verksamheter. Det är otillräckligt, för att inte säga meningslöst, att reducera de nya formerna av integration till en fråga om diskriminering eller rasism i majoritetssamhället.

ETNISK ENKLAVISERING

Forskare som studerat den globala ekonomin har pekat på att det växer fram en ny serviceklass i de metropoler som dragit till sig kapital. Saskia Sassen har till exempel visat att migranter etablerar restauranger, städfirmor, taxirörelser och andra inrättningar, som lever på det ökande antal tjänstemän som arbetar i data- och försäkringsbranschen. (9)Samma typ av fenomen är det möjligt att observera även i en mindre stad som Malmö. Här har, i samband med avindustrialisering och en omfattande invandring, antalet ”etniska” livsmedelsbutiker, taxiföretag, restauranger och andra serviceinrättningar ökat i omfattning de senaste trettio åren. Expansionen är möjlig att observera i hela stadsrummet, men är mest påtaglig i stadsdelen Rosengård och i kvarteren runt Möllevångstorget.

Det är naturligtvis möjligt att tolka förändringarna positivt, som att stadsbilden blir mer exotisk, levande eller kosmopolitisk. Men det är ett problem om man relaterar de etniska institutionerna till frågan om integration. Trots allt har vi en stat i Sverige som lägger stora resurser på att invandrare ska bli delaktiga i den etablerade svenska offentligheten. Etableringen av etniska institutioner innebär att integrationsprocessen för många invandrare kan ta sig helt andra uttryck än det officiella perspektivet ger sken av. Här finns en hel del forskning att göra. Det är till exempel oklart huruvida verksamheterna ingår i nationalstatens vita, gråa eller svarta ekonomi. Dessutom är det ofta frågan om patriarkalt organiserade familjeföretag där arbetskraften står utanför arbetsmarknadens organisationer. Här kan det till exempel finnas en lojalitetskonflikt mellan familjens krav och skyldigheter och på de rättigheter arbetstagare har i det svenska samhället.

Steven Gold påpekar i Axess nr 4 att etniska ekonomier ofta kan byggas upp tack vare billig arbetskraft.(10) Detta bör man kunna väga in i analysen av integrationsproblemet. Undlåter man att göra så finns risken att man accepterar att en viss kategori invånare lever under sämre förhållanden än majoritetsbefolkningen. Då väger rädslan att uppfattas som rasist tyngre än viljan att genomföra analyser av eventuella missförhållanden. Internationellt är detta en accepterad kunskap, något Golds artikel är ett exempel på. I Sverige är det förenat med stora svårigheter att formulera frågor och problem kring etniska institutioner eftersom det uppfattas som ett ”misstänkliggörande” av invandrare. De kommersiella institutionerna ingår i den nya typ av etnisk uppdelning av staden som jag i min avhandling kallar för enklavisering.(11)

Segregation, etnisk och klassmässig, associeras ofta enbart med boende. Människor med annan bakgrund än svensk (eller svensk arbetarklass) är koncentrerade till samma bostadsområde där de passivt väntar på socialbidraget och på att få ett arbete. Poängen i mitt argument är att den etniska segregationen har genomgått en transformation från att ha handlat om boende till att också omfatta olika typer av institutioner. Ovan nämner jag butiker som en del av detta, men det är viktigt att också lägga till att det etablerats kulturella institutioner – som friskolor, daghem och moskéer (flera små och den stora som snart är färdigställd efter branden för ett par år sedan). Den här historiskt sett nya strukturen har fått till följd att möjligheterna och problemen för de senaste årens invandrare är annorlunda jämfört med hur det var för tidigare decenniers arbetskraftsinvandrare. Dessa empiriska förändringar kan vara svåra att förstå och upptäcka om man låter tänkandet kring etnisk segregation vara styrt av föreställningar, som säger att uppdelningen av staden helt och hållet beror på den rasistiska majoritetsbefolkningen. Mest påtagliga är förändringarna för den arabiska gruppen.

I Malmö har det sedan i slutet av 1980-talet etablerats en arabisk offentlighet som innebär att människor kan upprätta kontinuitet mellan livet i hemlandet och det nya landet. För att överleva i vardagen finns idag ingen tvingande anledning att till exempel lära sig svenska eller att etablera kontakter i det svenska samhället. Man kan försörja sig med hjälp av bidrag, det finns gott om butiker som saluför billiga livsmedel man är van vid från hemlandet, här finns möjlighet att socialisera barnen till muslimer i någon av Koranskolorna och i arabiska friskolor. Fredagsbönen kan förrättas i någon av moskéerna och ofta lever man nära vänner och släktingar. Arabiska kan användas i både det privata och det offentliga. Det är enkelt att få tag i arabiska böcker och tidskrifter. Flertalet hushåll är också utrustade med parabolantenner som gör det möjligt att titta på någon av de ungefär tjugo arabiska tevekanaler som utsänds från andra delar av världen. Enligt islamologen Anne Sofie Roald är det så att en överväldigande majoritet arabisktalande i Öresundsregionen föredrar arabisk teve framför svensk.(12) Till detta kan man lägga att den svenska skolan i Malmö har infört undervisning på arabiska i vissa årskurser. Olika typer av lokala och globala verktyg kan alltså användas för att leva inom ramen för en avskild värld.

RELIGIONENS TYNGD

För individen som lever i detta sociala sammanhang uppstår ett paradoxalt förhållande. Å ena sidan skänker enklaven en viss trygghet, å andra sidan är den ett hinder för integration in i det svenska samhället. Här är det möjligt att umgås med likasinnade, etablera sig i olika typer av religiösa gemenskaper och uppfostra barnen till goda muslimer. Det är en social miljö som uppmuntrar en integrationsprocess som bygger på en annan logik än den som förs fram av staten. Många araber i Malmö är alltså på väg att bli integrerade i ett samhälle i samhället snarare än i det svenska samhället. Även om detta äger rum på svenskt territorium så är det i allt väsentligt en kulturellt annorlunda sfär som håller på att etableras. Processen jag talar om här är inte generell i den meningen att den ser likadan ut för alla som kommer från ett arabiskt land. Vissa lär sig svenska och har kontakter i det svenska samhället. Väldigt många är dock fast i den här strukturen. En hel del barn som föds på svenskt territorium tillbringar så mycket tid i arabiska (eller i andra etniskt annorlunda) sammanhang att de inte lär sig svenska överhuvudtaget eller en mycket bristfällig sådan.

Miljön utgör också en arena för kristen och islamisk mission. När vi bodde i Rosengård (1995-98) hade jag kontakt med både kristna och muslimska aktörer vars huvudsakliga projekt var att arbeta för att invånarna skulle genomgå en religiös pånyttfödelse. De kristna försökte omvända muslimer till kristendom, medan islamisterna försökte få andra muslimer att förbättra sin religiösa praktik av islam. Om det finns några kristna missionärer kvar i området ska jag låta vara osagt. Den islamiska missionen pågår dock alltjämt. Detta är dock ett mycket komplicerat fenomen (som har pågått i mer än ett decennium) där flera olika individer och rörelser är inbegripna i en politisk-religiös strid om att etablera lokal hegemoni. Arbetet med att vinna anhängare sker med olika medel. Ideologisk påverkan i moskéer och friskolor – dörrknackning, flygblad, ekonomisk hjälp, dialog med myndigheter, debatt, idrottslig verksamhet, etcetera. Det finns stora likheter mellan den islamistiska verksamheten i Europa och den som pågått i Mellanöstern de senaste trettio åren.

I ett nationalstatligt perspektiv finns det tolkningar av den islamiska kunskapstraditionen som är mer eller mindre gynnsamma vad gäller deltagande i kulturella svenska sammanhang. Vissa aktörer är till exempel djupt konservativa i frågor som rör kvinnor och män och förespråkar en strikt segregation mellan könen. Svenska män framstår som tämligen bleka patriarker i jämförelse med manliga islamister. Ett annat problem är att för vissa av islamisterna utgör verksamheten en strategi som används för att skapa social ordning och hålla ihop en tillvaro som upplevs som kaotisk. För dessa ligger det nära till hands att påverka muslimska barn negativt när det gäller deras syn på det svenska samhället. Barnen, som är födda och uppväxta här, riskerar att få en negativ självuppfattning som kan försvåra deras liv i Sverige. Särskilt komplicerat är detta för flickor; ett stort antal muslimska flickor som har växt upp på Rosengård har aldrig besökt andra delar av Malmö. Enligt Invandrarverket och den grupp forskare som producerar verkets perspektiv är det moraliskt tvivelaktigt att betrakta ”muslimska män” som mer patriarkala än infödda svenska män. Det är en märklig syn. Mot detta kan man påstå att det är eurocentriskt (eller fördomsfullt) att inte ta kulturella och religiösa skillnader och en del av dessa skillnaders konsekvenser på fullt allvar.

Enklavisering utgör alltså en social process som kastar nytt ljus på integrationens möjligheter och problem. För muslimska män i Malmö finns det till exempel möjlighet att göra en sorts alternativ karriär där de är både inkluderade och exkluderade i olika ekonomiska och sociala sfärer. En av mina informanter, en arabisk man från Mellanöstern, akademiker, är exempelvis integrerad i den lokala religiösa politiken och i den lokala partipolitiken i Malmö. Han är en av de islamister som anlitas av moskéerna när det är fredagsbön, debatt eller diskussion. Han anlitas också som konsult av muslimer i frågor som rör sharias familjelagstiftning. Han ingår i ett lokalt ekonomiskt nätverk där en grupp entreprenörer varje månad sätter in pengar som fördelas enligt islamiska principer till muslimska affärsmän som behöver kapital för att investera i någon verksamhet. Min informant har själv ägt och drivit livsmedelsbutiker och mediaföretag. Dessutom är han verksam på europeisk och global nivå i olika organisationer med att deltaga i och själv organisera konferenser där islam utgör fokus. Det är alltså en man med ett relativt stort inflytande i både ekonomiska, politiska och religiösa frågor. Den enda sfär han är utesluten från är den svenska arbetsmarknaden. Sedan han flyttade till Sverige för tjugo år sedan har han aldrig lyckats erhålla en anställning som matchar hans utbildning.(13)

Den här mannen har, trots avsaknaden av lönearbete, ett betydligt större inflytande än den grupp infödda svenskar vi träffade i Rosengård. Det var en grupp på ett tjugotal kvinnor och män som levde i en tät gemenskap på samma gård som vi. Gruppen utgjorde en blandning av arbetar eller underklass och de flesta av dem var födda och uppväxta i området. I det lokala sammanhanget utgjorde gruppen en etnisk minoritet bland flera andra minoriteter. Ingen av dessa svenskar ingick emellertid i något organiserat politiskt eller kommersiellt samarbete. Deras inflytande i samhället var begränsat till de allmänna valen var fjärde år. De gav ofta uttryck för ett djupt förakt för socialdemokratiska politiker och ansåg att de, som tillhörande arbetarklassen, saknade politisk representation. De gav även uttryck för bekymmer i fråga om barnens uppväxt i Rosengård. Flera av de svenska föräldrarna hade noterat att deras barn lärde sig en bristfällig svenska i områdets mångetniska skolor. Dessutom upplevde de stora problem på föräldramöten, eftersom det var svårt att etablera relationer med föräldrar som talade andra språk. På gräsrotsnivå, i vardagslivet där människor ska leva i och med det mångkulturella samhället, är det sannolikt svårt att få gehör för att annorlunda kulturer är enbart berikande. Här är kulturell mångfald ett socialt problem som måste hanteras och lösas. Den här formen av klassproblem är sannolikt typiska för det mångkulturella samhället. Även om det är eliten som starkast förespråkar pluralism kan den alltid undgå att konfrontera de vardagliga svårigheter som uppstår i områden som präglas av etnisk mångfald.(14) 

POLITISK LÖSNING?

Standardargumentet i debatten om integration är att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. Det har upprepats i närmare trettio års tid. Högern menar att det är arbetslinjen som ska råda och vill ha hårdare tag. Vänstern, med staten i spetsen, har reducerat hela frågan om integration till strukturell rasism. Kan man bara resocialisera den svenska majoritetsbefolkningen så blir invandrare förr eller senare delaktiga i det svenska samhället.

Problemet med debatten och förståelsen av vad integration är håller sig inom ramen för ett hegemoniskt perspektiv som är formulerat av den politiska elit som i många år administrerat det nationella rummet. Centralt i detta perspektiv är att integration är en process som äger rum i riktning mot Sverige. Antagandet är att invandrade personer som kommer hit bryter helt med det gamla och bosätter sig här permanent. I samband med detta förväntas de bli helt och hållet delaktiga i en svensk offentlighet med allt vad detta innebär av arbete och politik. Den här uppfattningen måste ifrågasättas. Särskilt idag, när globaliseringen av människor och kapital har skapat nya förutsättningar där integration kan handla om delaktighet i olika typer av ekonomiska, sociala och politiska projekt. Vissa av dessa är nationella, andra transnationella.

Vad vi måste lära oss att acceptera är att integration är ett komplext fenomen där flera olika processer pågår samtidigt. Sannolikt måste vi lära oss att acceptera en förstärkt och kanske ökad grad av etnisk enklavisering. På grund av den nya ekonomins instabilitet, förändringar och ständiga geografiska omflyttningar kommer framtida migranter (och andra) ha stora svårigheter att få tag i traditionella lönearbeten. Detta, i kombination med en stark tro på islam eller annan religion hos individer som ser en möjlighet att exploatera detta för egen vinning, kommer att producera krav på särlösningar för olika grupper. I samhällen präglade av mångfald träder det i regel fram olika ledare som försöker representera ”gruppen” och därmed erhålla olika typer av ekonomiska, politiska eller sociala resurser i det större systemet. Här finns en risk att det etableras sociala strukturer i samhället som konkurrerar med majoritetssamhället om integration av nyanlända. Men naturligtvis kommer det också att finnas individer som lyckas bryta sig loss från ”enklaven” och etablera sig inom ramen för det etablerade samhällets institutioner. Nationalstatens gränser har blivit så porösa att det är svårt att upprätthålla den typen av social ordning som låg till grund för konstruktionen av det vi kallar för välfärdssamhället.

Aje Carlbom

NOTER
1. Therborn, Göran (1987): The Ideology of Power and the Power ofIdeology. London: Verso.
2. Thompson, John B (1985): Studies in the Theory of Ideology. Berkeley: University of California Press.
3. Dahlstedt, Magnus och Lindberg, Ingemar, red (2002): Det slutna folkhemmet, om etniska klyftor och blågul självbild. Stockholm: Agora
4. de Benoist, Alain (1999): ”What is racism” Telos, Winter 1999.
5. Alibhai-Brown, Yasmin (1998): ”Proud to be British”. I New Statesman, 26 juni 1998.
6. Sandström, Lasse (2004): Rosengård i medieskugga, om medier som medel och hinder för integration. Stockholm: Institutet för mediestudier.
7. Zizek, Slavoj (1999): The Ticklish Subject: The Absent Centre of Political Ontology. London: Verso.
8. Walker, Rachel (1989): Marxism-Leninism as Discourse: The Politics of the Empty Signifier and the Double Bind.
9. Sassen, Saskia (1994): Cities in a World Economy. Thousand Oaks: Pine Forge Press.
10. Gold, Steven (2005): ”Etniskt företagande lyfter hela gruppen”. I Axess Maj 2005.
11.Carlbom, Aje (2003): The Imagined versus the Real Other. Lund: Sociologiska inst.
12.Roald, Anne Sofie (2004): ”Arab Satellite Broadcasting: the Immigrants extended Ear to the Homelands. I Muslims in Europe (Malik red.). Lif Verlag: Münste.
13.Carlbom, Aje (2005): Rosengård, med Sverige som kuliss. Tidskriften Bofast 2/2005.
14.Carlbom, Aje (2003): The Imagined versus the Real Other. Lund: Sociologiska inst.

Från Röda Rummet 2/2005

Utvisning av folkpartiet ett steg mot integration

”Med detta i åtanke kan bara rasister motivera varför en svensk medborgare ska komma lindrigare undan när han slår sin fru i Sverige än en iransk medborgare.”

Det blev lite tyst om de så kallade liberalerna efter att Leijonborgs gnäll om språktester för invandrare ebbat ut. Nu är de dock tillbaka i hetluften igen, med ett 25-punktsprogram för att rädda Sverige undan segregationsproblemen. Denna gång har man verkligen satsat och inkluderat båda sina två mörkhyade riksdagsledamöter (folkpartiet har sammanlagt 48 representanter i riksdagen) i utredningsarbetet för att vinna trovärdighet.

Programmet Bryt utanförskapet! är mest av allt förutsägbart. Under paroller om radikal förnyelse har fp lagt sig till med en framgångsrik politisk formel för integrationsfrågor: Först föreslår man hemtrevliga men helt otillräckliga anslag till närpolisverksamhet, kvinnojourer i förorterna och underlättande för inflyttade att få användning för utländsk utbildning.

Därefter är det dags för marknadsfundamentalismen. Partiet låter påtala att det är hög tid för invandrarna att komma i arbete. Därför vill man bland annat erbjuda Sveriges lidande överklass skatteavdrag när de köper pigtjänster, avskaffa turordningsreglerna vid uppsägningar samt införa tvångsarbete för socialbidragstagare. På så sätt öppnar sig oändliga möjligheter för diskriminerade invandrare att exempelvis få städa i vita villaghetton, konkurrera om jobb genom lydighet och bugande inför chefen samt att få utföra verkliga arbetsuppgifter för overkligt låg betalning. Lönedumpning och urholkning av arbetsrätten är den liberala strategin för att bekämpa rasism och känslan av utanförskap i Biskopsgården och Bergsjön.

Avslutningsvis levereras som vanligt de politiska bomberna, eller de ”obekväma sanningarna”. När invandrarna nu ska få tillgång till det svenska samhället är det dags att konstatera att en del av dem missbrukar svensk ”gästfrihet”. Fp kräver resoluta krafttag mot kriminella invandrare genom att utländska medborgare som begår grova brott eller brukar våld mot kvinnor omedelbart ska utvisas från Sverige. Här slår man populistiskt in en vidöppen dörr eftersom det redan i dag finns lagligt utrymme att göra just detta.

De påtalade invandrarproblemen med våld mot kvinnor åsyftar givetvis inte amerikanska gästarbetare, utan män från exempelvis Mellanöstern. Men människor från dessa länder får i dag inte stanna i Sverige för att de söker arbete utan för att de beviljas uppehållstillstånd på sin ansökan om asyl. Deras rätt till skydd här är därför just en konventionsstadgad rättighet och handlar alltså inte om välgörenhet eller ”gästfrihet”. Med detta i åtanke kan bara rasister motivera varför en svensk medborgare ska komma lindrigare undan när han slår sin fru i Sverige än en iransk medborgare.

Men detta bekymrar inte fp i dess framgångsrika kamp för att hålla uttalat främlingsfientliga partier utanför riksdagen. För vem vill rösta på konspirationsteoretiska sverigedemokraterna när de handfallna konstaterar att ett riksdagsparti stulit delar av deras program och hela deras retorik? Bäst för integrationsarbetet hade nog varit om folkpartiet omedelbart beslöt att utvisa sig själva.

Kajsa Johansson, Erik Helgeson

I Göteborgs Fria 2005-03-13

Vems invandring kämpar vi för?

Debatten om socialisters syn på integration fortsätter. I förra numret hävdade Babak Rahimi att Christer Norlin duckar för maktens perspektiv och ger efter för den socialdemokratiska politik som underordnar invandrare. Här går Norlin i svaromål. Att avfärda politiskt arbete i de traditionella arbetarrörelseorganisationerna är ansvarslöst, menar han. Och kontrar med frågan om inte en planerad reglering av invandringen är bättre än att släppa beslutanderätten till kapitalägarna. Tidskriften Röda Rummet 2/2004.

I förra numret kritiserade Babak Rahimi min ett år gamla artikel (Den svenska krutdurken, Röda rummet nr 1/2003) om segregationen där jag skissade en möjlig väg till integration. Olyckligtvis inleder Rahimi sitt debattinlägg med att missuppfatta det jag skrev om introduktionens betydelse när människor flyr eller invandrar till Sverige från andra länder. I stället målar han upp en ”tänkt” situation som mer utgår ifrån hans egna fantasier, eller fördomar om man så vill. Det är synd eftersom den här debatten bör utgå ifrån verkligheten. Min målsättning är att vi tillsammans ska kunna utmejsla ett socialistiskt perspektiv på integrationen i stället för att, vilket Rahimi felaktigt anklagar mig för, huka oss för maktens perspektiv. Då behövs grundläggande, sakliga och kamratliga diskussioner.

För den som inte följt debatten från början måste jag därför gå igenom missförstånden igen. Förhoppningsvis kan det räta ut en del frågetecken, så att diskussionen hamnar på rätt köl.

De ”tänkta samtalen” tänker jag inte kommentera, men däremot när Rahimi sedan skriver: ”socialdemokraternas starke man i Malmö, Ilmar Reepalu kräver ett femårigt invandringsstopp till Malmö och får stöd av moderaterna, ett år efter att Christer Norlin i sin artikel skrev att ”Lagen om eget boende bör rivas upp!”. Jag förstår inte sambandet som Rahimi antyder. Vad jag försökte säga i min artikel var att det idag inte råder någon valfrihet på bostadsmarknaden för en nyanländ flykting.

Den nuvarande bostadspolitiken – med ökad utförsäljning av allmännyttan – avreglering av bostadsmarknaden och ett oerhört lågt nybyggande både skapar och permanentar en olycklig bostadssegregation. Något som Rahimi verkar vara överens med mig om då han något senare i artikel skriver att ”Liknande exkludering finns i bostadsfrågan. Föreställningar skapas om att invandrarna (!) vill bo tillsammans. Detta rättfärdigar att fastighetsbolag och politiker försummar att föra en bostadspolitik som bryter segregationen”.

Inför en alltmer privatiserad bostadsmarknad isoleras vi ifrån möjligheten att ”välja” var, hur och på vilket sätt vi önskar bo. ”Valet” blir inte den nyanländes, utan husägarens, eller kapitalistens om man så vill. Därför är nästan all form av planering som det finns samhällelig insyn i bättre. Vi måste ta vid där miljonprogrammet slutade. Det var ett program som såg till att alla fick en värdig bostadsstandard när det gäller sanitära angelägenheter. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet försökte för trettio år sedan med sin kampanj ”Kvarteret Framtiden” utveckla det till att även omfatta den sociala standarden med hänsyn till närmiljö, granngemenskap och jämlikhet. En del av resultatet ser vi i miljonprogrammets slutfas med sitt blandade bestånd. Samhället måste nu återigen ta ett samlat grepp om bostadsmarknaden, bostadssituationen och bostadsmiljön, det vill säga en hårdare reglering. Detta har ingenting gemensamt med Reepalus nuvarande utspel.

Rahimi skriver vidare, i samma anda, att ”Göran Persson pratar om ”social turism” för att exkludera polska säsongsarbetare från sociala försäkringar, ett år efter att Christer Norlin i sin artikel beskrev arbetskraftsinvandring som enbart kapitalägarnas intresse”. För att få ordning på detta samband blir Rahimi tvungen att blanda äpplen med päron och kalla det apelsiner. Vad jag beskrev var att kapitalägarna har intresse av arbetskraftsimport för att öka konkurrensen om arbetstillfällena, som ett medel att dumpa löner och sociala skyddsnät. Rahimi beskriver själv problemet i slutet av sin artikel med orden ”Invandraren har inget annat val än att gå med på att utföra ett ordinarie arbete för mindre lön!”

Som jag ser det bör man här på allvar ställa sig frågan om inte en eftertänksam planering av invandringen i dagsläget är bättre än att släppa allt vind för våg åt kapitalägarna att bestämma. Det är lätt att sitta på en stol och säga att ”fri invandring” är bra utan att förstå att det idag innebär ”fri rörlighet av arbetskraft”. Storföretagens ”fria rörlighet av kapital” lägger ned, schackrar och flyttar runt verksamheter för att maximera vinsterna. Det ger lönearbetare en frihet lika mycket värd som ”valet” av bostad, ”valet” av social tillhörighet eller ”valet” av inkomst. För arbetslöse Karlsson eller Biranvand är det förnedrande att känna att man schackrar med människors arbetsvillkor genom ”dumpning” och genom ”utflyttning”, lika förnedrande som det kommer att kännas att ersättas av ”slavarbetare”. Klassamhällets, mänskligt sett, allra råaste sidor är på väg att manifestera sig. Var är då fackföreningen, den som ska tillvarata våra intressen? Den är också lämnad vind för våg åt de härskandes intressen. Så vem kämpar för oss och hur? Återuppväckandet av klassorganisationernas primära funktion blir därför livsavgörande för vad ordet ”fri” egentligen ska innehålla. ”Fri” marknad eller ”fri” mänsklighet?

Social närvaro

Rahimi raljerar över att jag anser det viktigt att utbildningssystemet görs om för att anpassas till den invandrades förkunskaper via ett flexibelt valideringssystem. Han hävdar att min mening ”Det här kräver vi av dig, det här kan du kräva av oss och så här kan vi komma överens om att göra för att nå det här målet” skulle vara ett enkelriktat krav från ”samhällets” sida. Men om han inte hade lyft detta citat från sitt sammanhang så hade helheten fått en helt annan innebörd. Vad jag beskrev var en validering av den invandrades förkunskaper, som gör att till exempel en läkare från Botswana bara behöver läsa in det som saknas för att kunna arbeta som läkare inom den svenska sjukvården i stället för att börja om från början, vilket för det stora flertalet är ogörligt. Pedagogiskt sett visar det på den ekonomiska vinsten av invandring, men framför allt innebär det ett erkännande av den invandrade som människa. Med kunskaper, färdigheter och social status vilket idag fullständigt nonchaleras.

Liknande ”överenskommelser” måste också kunna fungera i vår närmaste vardag för att den sociala integrationen ska kunna bli verklig. Hittar du en plånbok kan du inte bara behålla den och tacka din lyckliga stjärna, utan den ska lämnas till sin ursprungliga ägare eller till polisen. Bor du på tredje våningen kan du inte tvätta kläderna i en balja på balkongen utan behöver få lära dig hur tvättstugan fungerar. För att alla dessa miljoner små vardagshändelser inte ska leda till irritation eller skapa konflikter krävs det en ”social närvaro”. Ibland kallas det bara kamratskap eller vänskap och är heller inte märkligare än så.

Rahimi är mycket kritisk till att jag använder ordet ”vi” och undrar vad jag menar med det. Socialt associerar jag mig med arbetarklassen och eftersom jag arbetar för att den en dag ska återupptäcka sin kollektiva styrka så har jag inga problem med ordet ”vi”. Trots att arbetarklassen är brokigare än lyktorna på ett kräftkalas. Jag använder kanske ”vi” lika bekymmersfritt som Rahimi använder ordet ”oss” när han beskriver invandrare. En vacker dag hoppas jag att han också kan säga ”oss” och ”vi” om arbetarklassen i det här landet. Knäckfrågan är, som Rahimi själv skriver, på vems villkor invandring och integration sker. Jag blir lite förvånad då han säger sig inte förstå att detta är själva huvudfrågan i min artikel. Det jag utgår ifrån kan kort beskrivas med att arbetarklassens befrielse bara kan vara dess eget verk och att så länge inte alla delar av mänskligheten får del av den befrielsen så är den inte mycket värd.

Det måste till ett socialt tryck i samhället som kan tvinga fram förändringar och därför är det helt nödvändigt att integrera invandrare med den infödda arbetarklassen. Och jag vill återigen förtydliga att jag menar integrera och inte assimilera (det vill säga likforma). Här finns inte en enda väg men grunden, den sociala närvaron, är nödvändig. För en socialist borde inte det vara konstigt. Denna sociala integration är nödvändig, då splittringen av arbetarklassen annars kommer att vara ett ödesdigert faktum. Högerextremismen och intoleransen håller på att göra inbrytningar i traditionella arbetarområden där svenskfödda arbetare men få invandrare bor, och där invandrare i ökande takt blir den fiende som ”tar våra jobb”. Nästan en hel generation unga med invandrade föräldrar är mer eller mindre helt exkluderade från samhället och utser – i brist på positiv social identitet – ”svennarna” till huvudfiende. En fullständigt livsfarlig utveckling som kommer att accelerera om fler arbetstillfällen försvinner utan att klassen kan formulera ett självständigt svar.

Hur ska då ett socialistiskt integrationsarbete kunna se ut? Rahimi avfärdar obekymrat de existerande arbetarorganisationerna och folkrörelserna: ”Jag undrar även över vad jag ska integreras i? Folkrörelser som ideologiskt och praktiskt underkastat sig socialdemokratins dominans?”. Här tänker vi olika. Att arbeta via dessa rörelser (fackföreningar, hyresgästföreningar och liknande) innebär för oss socialister naturligtvis inte att sitta passiva på möten utan istället att kämpa för att återskapa dess primära roll som samlande och kämpande klassorganisationer. Organisationer som tillvaratar klassens intressen – oavsett kön, etnisk bakgrund med mera – inom respektive område; det vill säga bostadssituation, arbete, utbildning eller annat. Genom att själva gå in och göra integrationen ständigt levande i dessa organisationer, kan vi arbeta för en verklig social integrering. En socialisationsprocess i dess verkliga bemärkelse.

Vi måste ta tillvara att Sverige trots allt är ganska unikt när det gäller organisationsgrad inom arbetarrörelsen. Socialdemokraterna regerar som parti över alla de organisationer som är knutna till denna ”arbetarrörelse” och det är länge sedan de hade med ordet ”rörelse” att göra. Trots det finns den där – rörelsen – men så långt ifrån elefanternas parningsrevir att den ofta inte ens går att upptäcka för den utomstående. I Örebro upptäckte vi för tjugo år sedan till vår förfäran att en av Hyresgästföreningarnas lokalklubbar till ordförande valt en kvinna med starka fördomar mot invandrare. Hon började bygga ett ”kvinnoparti” med rasistiska förtecken och uppträdde mycket våldsamt. Eftersom föreningen Stoppa Rasismen var stark – med nära femhundra medlemmar – hade vi delat in oss i olika grupper som specialiserade sig på olika saker som rättegångar, skolinformation och annat. Jag tillhörde den grupp som arbetade med konkreta problem i bostadsområden. Vi gick till nästa klubbmöte efter att ha diskuterat med Hyresgästföreningens Örebro-avdelning och tagit med oss dess ordförande. På mötet upplöstes klubben och information gick ut till alla hushåll med inbjudan till möte där ny styrelse och ordförande valdes. Klubben blev sedan en av stadens mest aktiva. Om någon var socialdemokrat? Jag vet inte och jag frågade aldrig.

Inom, och i nära kontakt med, organisationer som Verdandi, Hyresgästföreningen med flera, är förhållandevis många invandrare aktiverade på lokal nivå och på många håll fungerar deras samlingslokaler som mötesplatser. Ofta finner vi dessa mötesplatser alldeles intill oss i våra bostadsområden. Här gör många människor, både infödda och invandrade, ofta ett fantastiskt volontärarbete. Även i ”invandrartäta” områden fungerar ofta dessa föreningars lokaler som mötesplatser. Om andra föreningar är tongivande så är det lika självklart att gå dit (”där rörelsen är, är jag”) där man kan formulera problem och organisera sig för dess lösning.

Tyvärr är ofta perspektivlösheten i dessa folkrörelser slående men där det förekommit ”korsbefruktning” har det emellanåt kunnat leda till socialt engagemang på en djupare nivå. Det handlar om folk-, arbetar- och massrörelsearbete i dess allra djupaste bemärkelse, det vill säga hur vi som socialister arbetar för att klassen ska organisera sig som klass. Med varje litet steg vi tar framåt i denna sociala process vinner de deltagande erfarenheter om att enhet ger styrka, och genom att agera kollektivt kan vi bekräfta framgångarna. Metoden är alltså att arbeta för en självorganisering på klassens egna och gemensamma villkor. Att avfärda detta med att dessa organisationer inte ser ut exakt som man önskar anser jag mycket ansvarslöst. Det är ju i så fall vår uppgift att förändra. Vi är ju socialister.

Christer Norlin
Aktiv i Nätverket mot Rasism i Örebro

Praktisk integration, inte abstrakta begrepp

I förra numret skrev Agnes Callewaert och Stefan Öberg ett debattinlägg som kritiserade den inriktning för ett radikalt antirasistiskt arbete som Christer Norlin föreslog i sin artikel Den svenska krutdurken i numret innan. Callewaert och Öberg vände sig mot Norlins synsätt att ”vi” svenskar ska integrera ”dom” – invandrarna – och hävdade också att ”de gamla” folkrörelserna inte är möjliga redskap i kampen. Här svarar Christer Norlin. Tidskriften Röda Rummet 3-4/2003.

Agnes Callewaert och Stefan Öberg (AC&SÖ) svarade på min artikel om integration och segregation i Röda rummet nr 1-03. En replik som gör mig väldigt konfunderad. De två debattörerna motsäger sig själva på nästan varje punkt i sina försök att vederlägga mig. De refererar inte till en enda undersökning eller vetenskaplig studie utan ägnar sig mest åt abstrakt tyckande som tycks hämtat ur ett vacuum där sociala och etniska problem inte tycks existera. Dessutom tillskriver de mig åsikter jag inte har, bland annat att svenskar för sig och invandrare för sig är homogena grupper. Det är något jag aldrig uttryckt och i sak givetvis nonsens. Likaså försöker AC&SÖ tillskriva mig ett borgerligt nationalistiskt perspektiv, vilket bara blir tomma ord. Den internationella utblicken upptar en stor del av min Röda rummet-artikel medan AC&SÖ:s inskränker sig till en abstrakt mening om globaliseringsrörelsen. Jag kan, för att ge ett slags balans, rekommendera AC&SÖ att studera den inställning en så icke-borgerlig och icke-nationalistisk personlighet som Rosa Luxemburg hade i dessa frågor.

Jag ska försöka göra diskussionen tydlig genom att gå igenom de två debattörernas argumentation i den ordning den kommer.

AC&SÖ inleder med att slå fast att de är oense med mig om att ”invandrarnas vardagliga kontakt med det svenska samhället blir mycket sporadisk”, och skriver i repliken att ”I Sverige idag är invandrarna en del av det svenska samhället”. Bara för att några rader senare påpeka att invandrarna har ”sämre förutsättningar, som till exempel svårigheter att få jobb,”.

I de vetenskapliga studier som gjorts är utanförskapet, segregationen, det som framför allt de utomeuropeiska invandrarna upplever som mest fruktansvärt, varför jag bara vill hänvisa till de forskningsresultat jag omnämner i min artikel. Utanförskapet är inte bara fruktansvärt att utsättas för, utan också ett långt mer komplext problem än vad AC&SÖ verkar förstå.

De siktar in sig på formuleringar och ordval och bygger upp sin argumentation runt detta. De anser exempelvis att jag använder fel ord när jag försöker beskriva klanernas roll i många av tredje världens länder. Ord som klan och kultur är i deras öron ”etnifierande”.

Begreppet kultur innefattar mycket. Det anger i sin ordagranna betydelse att det är något som, liksom samhällen, förändras över tid. Det bottnar delvis i hur långt och under vilka förutsättningar produktivkrafterna utvecklats i ett visst geografiskt område, till exempel ett land. Det var bland annat av den orsaken som den ryske revolutionsledaren Trotskij, för att länka frihetskampen för sitt land med den internationella arbetarkampen utvecklade teorierna om ”den permanenta revolutionen” och den ”ojämna och sammansatta utvecklingen”. De blev verktyg för att förstå den ryska revolutionens specifika karaktär och diskussionerna vid tiden för revolutionen handlade bland annat om att överbrygga de kulturella skillnaderna både inom Ryssland och i förhållande till omvärlden. En sådan analysmetod, med vetenskap och forskning som grund, måste också dagens socialister bemöda sig med att mejsla fram.

Ett specifikt samhälles kulturella utvecklingsnivå präglar i allra högsta grad människornas vardag och påverkar i stort sett hela vår livsföring – vårt sätt att kommunicera, vår bild av världen, hur och om vi ska bekämpa orättvisor – och oss själva. Den bilden ser fantastiskt olika ut beroende på var vi befinner oss. Att visa ett långfinger i Kirkutsk kan till exempel betyda något helt annat än att göra det i Stockholm. Familjestrukturen kan se häpnadsväckande olika ut i Sudan och i Sveg. Att därför få ta del av de ”koder” i socialt umgänge som är gångbara i Sverige är en önskan som inte kommer från mig utan anses som så viktig att invandrare själva har publicerat handböcker i ämnet.

Till exempel har en turkisk man berättat att han inte kunde förstå varför han aldrig fick något arbete i Sverige. I sitt hemland var han ansedd som en mycket skicklig yrkesmänniska. Vid varje anställningsintervju argumenterade han livligt om sin yrkesskicklighet. När den som intervjuade ställde frågor, avbröt mannen och inflikade allt han för tillfället kunde komma på. Allt för att visa sitt intresse och sina kunskaper. Resultatet? Tja, han ansågs vara av den jobbiga sorten.

Av största vikt är ändå att påpeka att man lär sig dessa ”koder” främst i ett socialt umgänge, där det blir ett viktigt sätt att kommunicera, ibland långt viktigare än ord. Och är det broar vi ska bygga så!

AC&SÖ ser på kultur som att ”det är en identitet som skapas när människor kommer hit och som inte är någon färdig kultur människor bär med sig”. Men det är väl självklart så att var och en som kommer hit har sin alldeles speciella historia, sin bakgrund, sitt kulturella arv med sig. Och det är just vad det handlar om. Att visa att dessa erfarenheter har ett värde, att denna särskilda individ kan få fortsätta att utvecklas som individ också när han/hon kommit hit.

Därför är det viktigt att göra en seriös utvärdering – en validering – av den invandrade individens kunskaper för att sedan på bästa möjliga sätt tillsammans med denne lägga upp en studieplan som möjliggör ett värdigt arbete och en utveckling av de kunskaper han/hon redan har samt anpassa dem efter förhållandena just här. AC&SÖ vänder sig med kraft emot detta, inte genom att visa på forskning eller ens någon form av undersökning. Istället argumenterar de kryptiskt att ”De frågor CN tycker är viktiga i en introduktionskurs återskapar dessutom det dominerande samhällets syn på invandraren som reaktionär och konservativ”. De säger sig vilja vederlägga denna min förkastliga hållning genom att ta upp exempel på något helt annat – att invandrade män ofta anställs i kvinnodominerade yrken. Jag förstår inte kopplingen. Dessutom tillägger de att ”Vem begär att vi ska göra en kunskapstest bara för att vi finns till?”

Begäran om kunskapstest är en mycket klar önskan från invandrarna själva, vilket jag återgett forskningsresultat på i min tidigare artikel. Skälet är att de ska kunna anpassa sina tidigare kunskaper till förhållanden som passar här och i slutänden att få ett arbete de har utbildning och kunskaper för. I nuvarande system måste all utbildning, ofta från grundskolenivå, göras om på nytt. För de flesta är detta ogörligt på grund av försörjningsbörda med mera. Resultatet blir att vi får tekniska ingenjörer som får gå till ett arbete som städare och vantrivas med sitt liv varje dag.

AC&SÖ:s argumentation blir obegriplig eftersom de själva senare i artikeln hävdar att ”Det skulle likaså vara bra om alla invandrare fick göra en utbildningsutvärdering med möjlighet till skräddarsydd komplettering”. Alltså det jag argumenterar för.

Slutligen ifrågasätter AC&SÖ om vi verkligen ska kämpa inom folkrörelserna, eftersom dessa stelnat och ”blivit en del av makten”. De tycker, trots att de tillhör ett parti som säger sig vilja göra fackföreningarna till kamporganisationer, att vi ska vända dessa ryggen. De uttrycker att ”I CN´s vision är det genom arbetarrörelsens organisationer som invandrarna ska bli integrerade. Vi vänder oss mot detta, bland annat därför att vi tycker det finns risk för envägstänkande”.

AC&SÖ:s hållning blir här mycket förvirrande. De anser att invandrares låga representation i fackliga organisationer, hyresgästföreningar och så vidare beror på att det är organisationer med inflytande och makt. Men denna underrepresentation beror, enligt AC& SÖ, ”inte på invandrares bristande organisering. Tyvärr begränsas invandrarföreningarnas roll till kulturaktiviteter (!) de används när majoritetssamhället vill föra ut ett budskap och inte har andra kanaler”. Vad menar AC&SÖ med ”majoritetssamhället”? Varför diskuterar de invandrarföreningarna i en diskussion om arbetarrörelsens organisationer? Menar de verkligen att invandrarföreningarna bara är ett redskap åt det de kallar ”majoritetssamhället”? Vem begränsar deras roll och hur i så fall? Och vad menar de med ”kulturaktiviteter”? För mig låter dessa meningar bara som en mystisk konspirationsteori där AC&SÖ reducerat invandrare till en slags boskapshjord som endast förmår handla på initiativ av ”majoritetssamhället”. Dessutom får de inte tilldelat sig någon makt.

Poängen med att arbeta inom arbetarrörelsens organisationer är inte att vare sig Socialistiska Partiet eller invandrare ska tilldelas några särskilda roller eller någon särskild makt. Poängen är just att det är i dessa organisationer som arbetarklassen organiserar sig för att skapa en kollektiv styrka som kan flytta fram deras positioner en smula. Enade vi stå! Att medvetet integrera invandrare i dessa organisationer tjänar två syften. Dels givetvis att dra in invandrare i en kamp tillsammans med arbetarklassen. Dels att det skulle tillföra arbetarrörelsen nya erfarenheter, kollektivet skulle stärkas och integrationen skulle bli en naturlig del av vardagen i stället för något alldeles särskilt i sig. Ungefär som att lära känna varandra, helt enkelt. Dessutom skulle invandrarna kunna befrukta rörelsen med en internationalistisk utblick och en allmän social inblick i deras liv här som skulle göra det mycket svårt för till exempel Sverigedemokraterna att göra de inbrytningar i arbetargrupper som de har lyckats med på sina håll och som utgör den stora faran för en fascistisk utveckling.

AC&SÖ skriver själva på slutet att ”vi revolutionärer måste sträva efter att föra ut och förankra idéer inom arbetarklassen och bland arbetarungdomar”. Något innan har de skrivit att de tycker att jag ser för pessimistiskt på framtiden och att ”vi inte ska underskatta kraften i rörelser som antikrigsrörelsen, World Social Forum, kampen mot EU, mot Världsbanken och så vidare”. Ja men snälla, det är ju precis vad jag skrev i min förra artikel! Att förankra idéer inom klassen är att delta, att finnas på plats, att kämpa tillsammans med. Jag har i min artikel också ett långt resonemang om hur viktigt det är att knyta denna vardagliga kamp med en internationell utblick och tar med just World Social Forum som exempel.

Där handlar det kanske inte så mycket om, som i AC&SÖ:s slutkläm, att ”söka efter krav och paroller”, som att i första hand delta mitt i rörelsen. Att kämpa för att klassens olika skikt enas i vardaglig kamp så att den kan bryta kräftgången och börja ta några stapplande steg framåt. Parollerna i sig måste vi formulera tillsammans, och inte ”åt” rörelsen.

Somaliska kvinnor

Om vi tror att vi (bara) på ett abstrakt sätt kan kalla den tilltagande oron i breda befolkningsskikt för rasism och nöja oss med det så är vi farligt ute. Man kan inte rycka på axlarna och skylla på någon annan när det bara är vi själva som kan axla ansvaret. Den nyliberala låt gå-politiken har inte varit särskilt framgångsrik i ekonomiskt avseende och är det än mindre socialt. Vi måste börja bry oss, dra med, ingripa, lära oss och även lära ut. För som socialister har vi skaffat oss erfarenheter som vi måste kunna delge också den invandrade delen av befolkningen. Det är väl själva andemeningen med en politisk organisation?

Jag kan ta ett exempel. Somaliska kvinnor åker ofta hiss även om trappan de ska gå inte är särskilt lång. Detta retar en del av den befolkning som inte förstår varför till vansinne.

Orsaken till att kvinnorna tar hissen är oftast att de är omskurna, uppsprättade och ihopsydda om vartannat med infektioner och trasiga underliv som följd. Det gör helt enkelt för ont att gå i trappor. Det finns då, lite hårddraget, tre sätt att bemöta detta problem:

1. Undvik kvinnorna, tala om din irritation över deras lättja, skäll ut dem eller i värsta fall ge dig på dem fysiskt.
2. Undvik dem som skäller på de somaliska kvinnorna, skäll ut dem eller, i värsta fall, möt dem med ett basebollträ på en demonstration. På det sättet har Sveriges kanske livaktigaste och största antirasistiska organisation, Stoppa Rasismen, slagit ihjäl sig själv i min hemstad Örebro. Huvudsaken blir att du säger till de somaliska kvinnorna att omskärelse inte har med kultur att göra. Eller att kvinnor världen över är förtryckta och att hon därför inte är mer utsatt än någon annan.
3. Ett tredje sätt att förhålla sig är att om du själv känner till orsaken till att kvinnorna använder hissen, så tala om det för den indignerade. Bjud en somalisk kvinna på kaffe och försök ta reda på vad hon vill. Kan ni tillsammans starta upp matlagningskurser i Hyresgästföreningens regi? I ABF:s? Vad har deras barn för intressen, är det något du kan göra? Finns det någon fotbollsklubb du känner till som skulle ta emot dem? På det sättet kan du bygga en social bro som gör att du också kan diskutera frågan om omskärelse. Att det är fråga om stympning och att de förstör sina döttrars liv om de stympar också dem. Att det av det skälet dessutom är belagt med stränga straff i Sverige. Kvinnlig omskärelse är tyvärr ganska vanligt bland dessa grupper av invandrare även i Sverige.

Om sedan mannen till en av dessa kvinnor tar sig en ny första hustru, vilket heller inte är ovanligt, så hamnar kvinnan i ett utanförskap som vi har svårt att ens föreställa oss. Och lösningen på det kan ju inte vara, som några ljushuvuden i SSU föreslagit, att tillåta bigami. Lösningen måste heta folkbildning, information och social integration. Inte uppifrån, inte från något ”majoritetssamhälle”, utan just av oss själva i vår vardag, i våra bostadsområden, på våra arbetsplatser och så vidare.

Det gäller att återknyta till den röda tråd som Elise Ottesen Jensen och Hinke Bergegren lade ut med sitt fantastiska pionjärarbete i sexualupplysningsfrågan i tidigt 1900-tal. Ett arbete som betytt så oerhört mycket och i vars förlängning bland annat sexualupplysningen i skolan gjordes obligatorisk. Obligatorisk just för att alla skulle få del av upplysningen.

Jag hoppas slutligen att vi i fortsättningen kan föra en diskussion mer baserad på verklighet, forskning och vetenskapliga studier än att kivas om begrepp eller tillskriva varandra egenskaper och åsikter vi inte har. Det skulle föra diskussionen framåt.

Christer Norlin

Invandrarna kvar i väntrummet

Björn Rönnblad recenserar I välfärdsstatens väntrum – studier av invandrares socialbidragstagande Eva M Franzén, Göteborgs universitet. Institutionen för socialt arbete. Röda Rummet 1/2003.

Invandrare, oavsett ursprungsland, är klart överrepresenterade bland socialbidragstagare jämfört med den infödda befolkningen. Störst hinder i sina försök att bli självförsörjande möter invandrare från typiska flyktingländer. De slutsatserna drar forskaren Eva M Franzén i den nyligen framlagda doktorsavhandlingen I välfärdsstatens väntrum. Det är i glappet mellan den officiella integrationspolitikens målsättningar och den betydligt gråare verkligheten hon satt sitt forskarljus. Där den officiella politiken anger två år som skälig tid för de invandrare som kommit till Sverige för att uppnå introduktion och integration visar det sig i praktiken att det tar upp till 15 år i Sverige innan överrepresentationen i socialbidragsstatistiken försvinner.

Eva Franzén är tidigare yrkesverksam socionom och har bland annat arbetat med socialt stöd till flyktingar. Hennes möten med människor som flytt till Sverige är en av utgångspunkterna för avhandlingsarbetet.

Avhandlingen består av fyra olika delstudier, varav tre är kvantitativa beräkningar som baserar sig på ett stort statistiskt material och en är en kvalitativ intervjuundersökning, där invandrarna själva berättar hur de ser på att vara socialbidragstagare. Som bakgrund till studierna finns också en intressant historik över invandringen till Sverige, och statsmakternas försök till integrationspolitik.

De statistiska beräkningarna visar inte bara en tydlig överrepresentation av socialbidrag hos invandrare i förhållande till svenskfödda, utan också att denna överrepresentation kvarstår efter att bakgrundsfaktorer som bland annat ålder, utbildning och boende eliminerats. ”En möjlig tolkning är därför att det långa bidragstagandet är ett direkt resultat av diskriminering”, skriver Franzén i sin avslutande kommentar. Hon menar att hennes studie pekar på att utvecklingen under de senaste decennierna gått i motsatt riktning mot integrationspolitikens mål. ”Invandrare har fått en underordnad ställning på ett flertal viktiga områden i samhället. De har generellt sett hamnat i välfärdens utkanter. En förklaring kan vara att välfärdsstatens insatser, skyddsnät och bidragssystem har en sådan utformning att invandrare och flyktingar hamnar utanför alltför länge. Invandrarna hamnar i ett väntrum.”, skriver hon. Och eftersom bidragssystemen i stor utsträckning är knutna till arbete och arbetsmarknad så blir de kvar i detta väntrumväntrummet eftersom ”tröskeln är för hög till nästa rum”.

Resultaten i avhandlingens studier är kanske inte så sensationella – idag är väl kunskapen om denna marginalisering av invandrare närmast vedertagen, (vilket dock delvis kan bero på just denna avhandling, vars första delstudie publicerades redan -97) – men sammantaget ärI välfärdsstatens väntrum ett tungt vägande bidrag till diskussionen om hur segregationen ska motverkas.

Björn Rönnblad