Etikettarkiv: Antirasism

Anti Fascistisk Aktion – socialistiska kämpar eller terrorister?

Under sin knappt tioåriga existens har Anti Fascistisk Aktion (AFA) varit en kontroversiell organisation som livligt debatterats inom den svenska vänstern. Efter händelserna i samband med EU-toppmötet i Göteborg har dess status gått från kontroversiell till närmast paria. I frågan om hur vänsterns skuld till det inträffade skall fördelas har huvudbördan hamnat hos AFA. Inom varje organisation som deltar i den globala proteströrelsen diskuteras hur man skall förhålla sig till organisationen. Men osäkerheten om vad det är man har att ta ställning till är stor .Vad är AFA egentligen för rörelse? Mytbildning och massmediala hugskott frodas. Marco Espvall ger här en presentation av AFA:s grundläggande struktur, ideologi och politiska praktik utifrån hans egna direkta kontakter med AFA-medlemmar.

Den här artikeln handlar om Anti-Fascistisk Aktion, AFA. Texten är baserad på ett antal längre samtal med nuvarande och före detta aktivister i AFA-Stockholm. Detta är inte något avslöjande reportage som berättar ”den verkliga Sanningen” om AFA. Det är heller inte något debattinlägg som pekar ut riktlinjer eller förhållningssätt för hur övriga vänstergrupper ska förhålla sig till AFA. I bästa fall kan artikeln utgöra ett underlag för en sådan fortsatt diskussion.

Artikeln skrevs som en reaktion på den förvirrade AFA-debatt som uppstod i svallvågorna efter protesterna i Göteborg. En debatt som byggde på känslomässiga ryggmärgsreflexer och lösa spekulationer snarare än på fakta och analys. När sedan AFA själva har försökt förklara sig har de bara förvärrat situationen genom uttalanden som ”Vi tar inte avstånd” och ”Göteborg var en framgång!”, vilket sedan genom medias skrattspegel förvandlats till ”Det var vi som trashade Avenyn, och det är vi stolta över!”.

Detta är alltså ett försök att komma bort från den schablonbild av AFA som media, och ibland AFA själva, förmedlar till allmänheten. Ambitionen är att försöka förklara vad AFA är, hur rörelsen fungerar och vad den står för.

Jag tror inte på objektiv journalistik. Däremot tror jag på att som skribent öppet redovisa sina antaganden, för att sedan låta läsaren själv göra en bedömning utifrån dessa. Därför vill jag börja med att säga: Jag är partisk.

Jag är inte själv med i AFA, och har heller aldrig varit det. Däremot har jag många vänner som tillhör eller har tillhört kretsarna kring AFA-Stockholm. Detta har både nackdelar och fördelar. Nackdelen är förstås risken för att vänskapen grumlar seendet för negativa drag hos organisationen. Men jag tror att fördelarna överväger. Jag har en större kunskap och inblick i AFA-miljön än de flesta andra journalister som försökt skildra rörelsen. Det hade också varit svårt för en journalist ”utifrån” att arbeta fram det förtroende som krävs för att få AFA-aktivisterna att tala öppenhjärtigt. Detta beror inte på att AFA är paranoida, utan helt enkelt på att de har väldigt negativa erfarenheter av kontakter med medier.

Ingen centralisering

Vad är då AFA? Organisationen har ett par hundra aktiva och finns på ett femtontal platser i landet, men består på de flesta mindre orter av kompisgäng som kallar sig för AFA när de vid behov agerar tillsammans mot de lokala nazisterna. I storstadsregionerna finns det däremot större, välorganiserade, AFA-grupper som har en kontinuerlig politisk aktivitet. Det är dessa större grupper, med AFA-Stockholm som referensram, som jag menar när jag talar om AFA. I medierna framställs AFA ofta som en hemlig våldssekt. Faktum är att organisationen fungerar ungefär som vilken frimärksförening som helst: AFA-Stockholm har möte varannan vecka där deltagarna diskuterar och fattar demokratiska majoritetsbeslut. Ansvarsområden fördelas inom gruppen och arbetsgrupper skapas efter behov.

Två gånger om året håller AFA landsmöte med representanter från lokalföreningarna. AFA-Sverige är ingen centraliserad organisation, lokalgrupperna är suveräna att själva utforma sin politik. Teoretiskt kan detta vara ett problem om till exempel AFA-Stockholm i ett nationellt sammanhang går ut och säger en sak och AFA-Göteborg i praktiken genomför något helt annat. Men i praktiken blir detta sällan något problem eftersom lokalgrupperna för kontinuerlig dialog med varandra. I princip gör man inte några offentliga uttalanden om det inte råder konsensus i frågan.

Den gemensamma politiska debatten förs i AFA:s internbulletin.

Men det som skiljer sig från andra organisationer är att AFA inte har några officiella medlemmar. Det finns inget medlemsregister, ingen styrelse, inget officiellt medlemsskap.

AFA är alltså en förening som man inte kan gå med i. Ändå ansluter sig människor i ungefär samma takt som folk faller ifrån. Hur går det till?

Det finns två sätt att ansluta sig. Antingen känner du någon som är med, som bjuder in dig till någon av de introduktionsdagar som AFA-Stockholm ordnar regelbundet eller så skriver du brev till AFA som stämmer träff med dig och låter dig berätta om dig själv och ger dig grund-info om AFA och dess verksamhet. Om tycke uppstår så erbjuds du att komma på introduktionskursen. På introduktionsdagarna får de nya medlemmarna grundläggande skolning i AFA:s teori, praktik och historia.

Handlingsfetischister

Det finns en mytbildning inom delar av den övriga vänstern om att det egentligen finns två AFA. Ett AFA som består av unga kampsportstränade, politiskt förvirrade medelklassungar. Och ett pensionärs-AFA som är organisationens hjärna. Detta bygger på föreställningen om att AFA är en hemlig orden som styrs av en samling intellektuella män över trettio, som tidigare varit antifascistiska gatuslagskämpar, men som vuxit upp och gjort karriär, och nu utgör den grå eminens som i det fördolda utarbetar den politiska linjen.

Det fungerar inte på det sättet. AFA är nämligen handlingsfetischister. Den som inte är aktiv har ingen talan. Även om du var en jävel på kickboxning för tio år sedan och var med på grundningsmötet på Bona Folkhögskola 1993, är du ingen auktoritet om du inte är beredd att jobba aktivt.

AFA:s metod är direkt aktion. Ordet ”aktion” ger på svenska lite snäva associationer, engelskans direct action, ”direkt handlande” säger mer om vad det rör sig om. Direkt aktion betyder handling utan ombud. Det innebär i AFA:s tolkning att om man vill ändra på något så gör man det själv tillsammans med andra som har samma intresse. Direkta aktioner kan enligt AFA vara allt från att organisera en strejk, starta ett kooperativ, ge ut en tidning, demonstrera, hålla ett föredrag – till att paja en fönsterruta på en porrbutik. Om det öppnar en nazibutik i ditt kvarter kan du tillsammans med antifascister, feminister, homosexuella, handikappade, invandrare eller andra som är direkt hotade av nazisterna slå sönder den.

Ett annat exempel på direkt aktion i AFA:s mening var när man i Malmö i början av 90- talet slog sönder bankfönster i kampen för ett ungdomshus. Tanken var att synliggöra att det faktiskt är marknaden som har den egentliga makten i samhället, att staten via bankakuten gått in och räddat bankerna när de klantat till det och låtit nedskärningar drabbade resten av samhället hårt.

Den direkta aktionen har två syften. Dels att nå resultat, att genomföra konkreta förändringar, men också att visa på att en förändring är möjlig. De är ett sätt att peppa folk och visa på vägar att agera själv.

Exemplets makt

Någon direkt motsättning mellan skadegörelse och masskamp kan inte aktivisterna i AFA se. De vill i alla fall inte erkänna den. Detta kan tyckas obegripligt för oss partigängare som vurmar för ”masslinjen”. Vad man måste komma ihåg är att AFA inte är marxister, åtminstone inte i den traditionella vänsterns mening. De flesta AFAiter tänker inte ”socialistiskt strategiskt.” De väntar inte på grön gubbe. Istället för att i varje enskilt läge först försöka vinna majoriteten, tror direkt-aktions-aktivisten på exemplets makt. Någon måste börja kämpa, tids nog hänger resten på. Och om de andra inte vill kämpa militant så kan de ju alltid kämpa pacifistiskt.

AFA har djupa rötter i anarkiströrelsen. Därifrån har de fått idén om ”Diversity in tactics”, att det är just mångfalden i protesten som tillsammans skapar styrkan. Därifrån kommer även föreställningen om att man inte har rätt att kritisera hur andra inom rörelsen väljer att arbeta. Vi gör vår grej, ni gör er. Även om någon lokalgrupp skulle vara kritisk till, låt oss säga, AFA-Stockholms uttalande efter Göteborg, så skulle de aldrig gå ut med den kritiken offentligt.

Det är en småborgerlig inställning tycker säkert vissa inom den marxistiska vänstern. Innebär då detta att AFA är en exklusiv medelklassrörelse? Inte nödvändigtvis.

Visst är medelklassen överrepresenterad i AFA, precis som den är i Ungsocialisterna, Fältbiologerna eller AIK:s J-18 lag i ishockey. Men det betyder inte att det inte finns människor med arbetarklassbakgrund i AFA. Det gör det. Vissa arbetar i offentlig sektor och i lågavlönade servicejobb, andra filar på sina akademiska avhandlingar, ytterligare andra är arbetslösa eller pluggar på gymnasiet.

I en artikelserie i Expressen för en tid sedan där tidningen skulle ”avslöja” den autonoma vänstern försökte journalisterna bevisa att vänsteraktivism är ett överklass- eller övre medelklassfenomen. Expressen samlade på sig ett register över gripna aktivister från bland annat Reclaim the City hösten 1999, Linköpingockupationen och olika djurrättsaktioner. I en genomgång av 241 föräldrars inkomst slog tidningen fast att hälften av aktivisterna har föräldrar som tjänar en medelinkomst, medan en fjärdedel tjänar mer och en fjärdedel tjänar mindre. Detta jämför de med rikssnittet för förvärvsarbetande mellan 20-64, som ligger lägre.

Det finns ett uppenbart problem med den jämförelsen. Eftersom vänsterungdomarnas föräldrar alla är i femtioårsåldern, måste deras inkomster jämföras med den genomsnittsliga femtioåringens inkomster. Inte med den genomsnittsliga inkomsten hos alla ålderskategorier. Generellt har femtioåringar en högre inkomst än tjugo-trettioåringar. Därigenom faller Expressens påstående. Trots detta har Expressens antagande gjorts till en sanning som övriga media tagit över, och deltagarna i ett par aktioner generaliseras till att gälla hela den utomparlamentariska vänstern.

Tre ideologiska ben

En annan populär föreställning är att AFA förespråkar våld som politisk metod – i alla lägen. Det är fel.

AFA är inte pacifister, långt ifrån. Men för att begripa vad AFA håller på med måste man inse att våldet är ett medel, inte ett mål för rörelsen. Huvudparten av AFA:s politiska verksamhet bedrivs utan våldsanvändning. AFA ordnar studiecirklar, jobbar i bredare rörelser som nätverket mot rasism, håller föredrag på skolor, delar flygblad och så vidare. När AFA tar till våld är våldsanvändningen rationell ur deras perspektiv.

Det finns också en direkt koppling mellan graden av våldsanvändning hos AFA och nazisternas närvaro i det offentliga rummet. AFA står ideologiskt och politiskt på tre ben: Antifascism, antisexism/antihomofobi och antikapitalism. När nazisterna agerar mindre ute på gator och torg minskar AFA:s våldsanvändningen och de två andra benen blir viktigare.

Rörelsen ursprung

För att förstå AFA som fenomen måste man sätta in rörelsen i dess sammanhang. Ur vad uppstod AFA?

Man kan säga att embryot till AFA föddes ur – men också i opposition till – 80-talets anarkistiska husockupationsrörelse. I skiftet mellan 80- och 90-tal började luften gå ur ockupationsrörelsen. Ockupanterna möttes av allt hårdare tag från polisens sida. Det blev efterhand svårare att hålla husen någon längre tid. I Stockholm satte slaget om Folkungagatan 164 (1990) på något vis punkt för ockupantrörelsen. Vid den här tiden började det formera sig en ny generation anarkister som började uppmärksamma nya frågor som inte varit så centrala för den äldre aktivistgenerationen.

I den tyska autonoma ockupantrörelsen började man i början på 90-talet tala om ”triple oppression”. Termen kom från en text med samma namn som skrevs av en grupp tyskar 1990. Triple oppression-teorin fick ett enormt genomslag bland den nya generationens aktivister. Det nya med triple oppression-idéerna ur vänstersynpunkt var att de förnekade att motsättningen mellan arbete och kapital var huvudmotsättningen i samhället.

Istället menade triple oppression-anhängarna att det finns tre grundläggande förtryck: kapitalism, sexism och rasism, som alla tre är sammantvinnande i en slags nätliknande struktur, och som alla tre bör bekämpas lika mycket, var och en för sig och tillsammans. En slags förtrycktas ”gemenskap” förutsätts uppkomma, där allianser bildas mellan olika grupper av förtryckta. Vidare överfördes det feministiska slagordet om att det personliga är politiskt även på rasism och kapitalism – vi har inte bara insocialiserade normer om över och underordning i våra könsroller, utan även i egenskap av individer tillhörande en särskild klass eller etnisk grupp.

Triple oppression-teorin var stommen i de tre ben som AFA stödde sig på under sina första staplande steg: Antifascism, anti-sexism/homofobi och antikapitalism.

Det hände också saker ute i samhället som påverkade A-rörelsen (A-rörelsen är ett samlingsnamn som innefattar alla de olika strömmingarna inom anarkiströrelsen i vid mening). Vid valet 1991 hade Ny demokrati gjort sin debut och landet skakades av attacker mot flyktingförläggningar, massmedia ”hårdlanserade” Vitt Ariskt Motstånd, VAM, och den så kallade Lasermannen härjade och spred rädsla. Det nya med nazigruppen VAM var inte det rasistiska våldet, utan lanserandet av en nynazistisk ideologi.

Under ett halvår, från hösten -91 till våren -92 växte en kortvarig men bred antirasistisk rörelse fram. Det blev ett halvår späckat med antirasistiska demonstrationer, en invandrarstrejk och som en kulmen på allt detta deltog 10 000 personer i tre olika demonstrationer i Stockholm den 8 februari -92.

Våren -92 visade det sig att den antirasistiska mobiliseringen varit effektiv, nazirörelsen hade drabbats av ett rejält bakslag. Samtidigt hade polisen gripit Lasermannen och Vam-bankrånarna. Med den antirasistiska framgången började den antirasistiska rörelsen trappa ned sin verksamhet. Luften började sakta pysa ur Riksförbundet Stoppa Rasismen som varit navet för den antirasistiska rörelsen. Vänsterns antifascistiska intresse avtog och medias strålkastarljus på extremhögern slocknade.

Grundandet av AFA

För den antifascistiska delen av A-rörelsen hade vintern 1991-1992 präglats av spontana koalitioner mellan olika grupper från olika idétraditioner som ville konfrontera fascismen rent fysiskt. I Stockholm uppstod det en allians mellan framför allt iranska exilkommunistiska partier och aktivistmiljön. Tillsammans spöade de regelbundet skiten ur tidningsförsäljare från nazistgruppen Sveriges Framtid som stod och sålde tidningar vid Centralen och vid Gamla Stans tunnelbanestation. Men alliansen var bräcklig: under våren lessnade iranierna på att ensidigt konfrontera nazisterna fysiskt och började ägna sig åt mera traditionellt partiarbete istället.

Sommaren 1992 återstod bara A-rörelsen. I stället började militanta antifascister ur anarkistmiljön i de olika städerna knyta kontakter med varandra. Flera lösliga antifascistiska arbetsgrupper bildades som så småningom formaliserades i fasta aktionsgrupper.

I september -93 samlades ett tjugotal olika antifascistiska grupper från hela Sverige på Bona Folkhögskola och beslöt att bilda det landsomfattande nätverket Anti-Fascistisk Aktion. Vid det här laget var all ideologisk mångfald borta. Från första början var det autonom anarkism och triple oppression som satte sin prägel på organisationen. Namnet AFA lånades dels från den engelska radikala vänsterns antifascistiska organisation Anti-Fascist Action och dels från den tyska proletära självförsvarsorganisationen Antifascistische Aktion som fanns på 1930-talet. Parallellt med bildandet av AFA i Sverige uppstod AFA i Danmark och Norge.

Händelseutvecklingen inom det antirasistiska arbetet 91-93 blev en väldigt omdiskuterad fråga inom vänstern och kom att forma det nybildade AFA-nätverkets politiska praktik. Varför rasade den breda kortvariga antifascistiska rörelsen som växte fram 91/92 ihop? Under några månader organiserades ”regnbågskoalitioner”, breda antirasistiska allianser mellan vänstergrupper, invandrarorganisationer och allmänt humanistiska initiativ, som genomförde manifestationer i ett flertal städer i Sverige. Men alla koalitionerna blev kortvariga och deltagarantalet minskade på antirasistiska demonstrationer.

Bland en stor del av vänstern och de antirasistiska grupperna lades skulden för detta på den militanta och konfrontationsinriktade antifascismen. Man menade att våld och braskande mediarubriker om att fascister och antifascister var ”lika goda kålsupare” skrämde iväg vanligt folk från demonstrationer och manifestationer. AFA gav en annan förklaring.

Ingen allians med etablissemanget

Enligt AFA var det antifascistiska våldet under 1991/92 bara ett svar på fascisternas upptrappade våld. Nu i efterhand tror de antifascister som var med vid den tiden att det ändå inte varit möjligt att upprätthålla den mobiliseringsgrad som regnbågskoalitionerna uppnådde under en kort tid.

Enligt dessa AFA-aktivister fanns det ett slags systemfel inbyggt i själva regnbågsidén. De är kritiska till det överordnade målet att till varje pris bygga upp största möjliga bredd i koalitionerna för att isolera extremhögern. Som vänstergrupp innebär det att sätta sin politik åt sidan och sluta upp bakom liberala och systembevarande paroller. AFA och andra utomparlamentariska vänstergrupper betonar istället vikten av att bygga upp en antifascistisk opposition. De menar att det är livsfarligt att liera sig med ”etablissemanget”. Det leder till att extremhögern kan fånga upp missnöjet mot det samhälle vi lever i. Nazisterna ställer rätt frågor: Varför finns arbetslöshet? Vad beror våldtäkter på? Om vi inte kan besvara deras frågor kan vi inte bemöta nazisternas sociala bas, menar AFA.

Kamp mot porr

AFA använder antifascism som en bredare term än antirasism. I rörelsen har det förts många diskussioner om vilka beståndsdelar och vilka maktstrukturer fascistiska rörelser och ideologier knyter an till. Sexismen, homofobin och rasismen, som är dragna till sin spets i fascismen, är strukturer som genomsyrar hela samhället menar AFA. Den fascistiska rörelsen existerar inte i ett vakuum – den knyter an till och är en del av en större högervridning. Det finns ett samspel mellan den höger som flyttar gränserna på gatan och fysiskt hotar folk, och den högervridning i politiken som skärper flyktingpolitiken och formulerar invandring som ett samhällsproblem.

Med utgångspunkt från den analysen med grund i triple oppression, har AFA också arbetat med frågor som legat utanför ett snävt antifascistiskt fält men som de bedömt som viktiga delar av en reaktionär mobilisering och högervridning. Ett sådant område, som flera AFAgrupper valt att prioritera, är kampen mot porren. AFA har bedrivit den kampen genom att attackera porrbutiker, men har också uppmärksammat så kallade ”herrtidningar” som Slitz och Café. AFA:s Shitz-kampanj 1999, då mer än 23 000 falska Slitz-löpsedlar trycktes och sattes upp är ett av de mer lyckade exemplen.

Det har också under lång tid funnits en intern diskussion inom AFA om machokultur och sexism inom rörelsen.

Diskussionen hamnade på dagordningen på grund av en våldtäkt inom rörelsen, något som AFA var tvunget att hantera. 1994 startades mansgrupper för att få män att diskutera sina förhållningssätt. Det är givet att i en rörelse som i så pass hög grad använder våld som kampmetod, så kan våld också fungera som konfliktlösning. Men det finns samtidigt en större medvetenhet och en mer aktiv debatt om personliga förhållningssätt än i många andra rörelser. Våld och sexism finns även i AFA men är knappast vanligare än i andra grupper i samhället, enligt de AFA-aktivister jag talat med.

Anti-rasistiska nätverk

Mellan 1993 och 1996 hade den nazistiska rörelsen ett uppsving i Sverige. Sedan kom en tid av tillbakagång och då nazisterna var upptagna av intern splittring. Då passade AFA på att ytterligare bredda sitt arbetsfält. AFA:s erfarenhet av att kontinuerligt kartlägga nazistisk verksamhet har lett till att militanta antinazistiska aktioner eller mobiliseringar har fungerat som en ”brandkårspolitik” som satts in vid behov medan majoriteten av det politiska arbetet har kunnat läggas på offensiv kamp som att bygga upp de frihetligt socialistiska organisationerna och nätverken.

År 1997 var det många från AFA som deltog i Europamarschen i Amsterdam. Många blev gripna av polisen i de massaresteringar som riktades mot demonstrationen. Efter det fick AFA upp ögonen för Schengen. Detta uppvaknande resulterade i en kampanj mot det europeiska polissamarbetet och den restriktiva flyktingpolitiken i Schengenavtalet.

Mellan 1995 och 98 gjordes det försök från AFA:s sida att förbättra kontakterna mellan alla antirasistiska/antifascistiska organisationer. På initiativ av den stockholmsbaserade gruppen Hasans Vänner mot våld och rasism har Nätverket mot Rasism dragits igång. AFA har gått in i och hjälpt till att bygga upp nätverket. Sammanhållande för Nätverket mot Rasism har de årliga Antirasistiska Rikskonferenserna varit.

AFA:s engagemang i Nätverket mot rasism uppmärksammades i Expressens artikelserie mot ”vänstern”, där vinkeln var att ”terrororganisationer” uppbär statsbidrag. Att Nätverket mot Rasism fått ta emot pengar, precis som alla andra folkrörelser i Sverige, för att anordna konferenser, sågs som ett indirekt ekonomiskt stöd till AFA som är en av nätverkets hundratalet medlemsorganisationer. Detta trots att AFA inte fått en krona till sin verksamhet från dessa pengar.

Globaliseringsmotstånd

Med tiden har AFA lärt sig att förhålla sig mera taktiskt och pragmatiskt till den militanta kampform som de har varit med om att etablera. Numera försöker AFA vid varje aktion och kampanj först bestämma vilket politiskt mål de vill uppnå, för att sedan anpassa metoderna efter det. Tanken är att protestverksamhet, opinionsbildning genom media, massmilitans och aktionsgruppsmilitans ska komplettera varandra. Enligt AFA:s egen bedömning är det där organisationens möjlighet att växa i framtiden ligger – att både vara en antifascistisk opposition och att arbeta pragmatiskt, att både delta i ett samarbete med andra sociala rörelser och utveckla en militant och resultatinriktad antifascistisk praktik.

Precis som många andra i vänstern har AFA tagit intryck av protestvågen mot kapitalets globalisering. Delvis har globaliseringsrörelsen ritat om den politiska kartan för den utomparlamentariska vänstern. Och det har lett till en mängd problem för AFA. Många av dem bottnar i den rörelseidentitet AFA bär med sig från 90-talet.

Det senaste året har varit en period av omprövning för många inom AFA. Triple oppression-teorin har börjat ifrågasättas på allvar inom rörelsen. Det har hållits ingående diskussioner kring antikapitalistiska strategier. AFA har lyckats med att stänga nazibutiker, men om uppgiften är att avskaffa kapitalismen är strategin inte lika enkel. Om AFA tar sin antikapitalism på allvar ställer det stora och delvis nya krav på organisationen. För att konfrontera kapitalismen krävs det inte bara en kvantitativ förändring (mer aktioner, mer aktivister) utan även en kvalitativ. Tidigare har man haft en väldigt vag idé om vad som verkligen behövs för att störta kapitalismen. Som om allt som behövs är någon form av kritisk massa av aktivister som slår sönder banker och multinationella företag och sedan har vi en revolution…

AFA inser att de metoder de använt för att bekämpa vissa specifika företeelser, i det här fallet nynazistiska kampgrupper, inte kan användas mot kapitalismen som system. Just därför sker det en språngartad utveckling inom AFA just nu. Det finns konkreta planer på att bredda den sociala basen i AFA, genom att vända sig ut till de invandrartäta förorterna. Flera medlemmar i AFA-Stockholm har ägnat delar av sommaren åt att studera Kapitalet.

Det finns även ett stort intresse för italienska Ya Bastas idéer och för den italienska strömningen av autonom marxism.

Göteborgshändelserna

Dessa nya idéer skulle för första gången prövas i praktiken i samband med toppmötet i Göteborg. Tvärtemot vad många tror planerade AFA Sverige framför allt ickevåldsliga aktioner i Göteborg. Ändå har AFA:s aktiviteter förknippats med kravallerna, våldet och maskerna. Ironiskt nog just när de sökte nya vägar för protesterna bortom gatukampen. Ya Basta utvecklade vita overall-konceptet för att komma ur den återvändsgränd de såg att den italienska autonoma rörelsen hade hamnat i. I Norden var både Globalisering Underifrån och AFA inspirerade av dessa former. AFA valde att arbeta under en betydligt större öppenhet än vad de brukat. De planerade fantasifulla blockader, där de skulle pressa sig in fredligt med kroppsskydd för att inte ta skada av polisens batonger.

På onsdagen före Göteborgstoppmötet hade skandinaviska AFA ett möte med det tillresta ”svarta blocket”, som mest bestod av spillrorna av den nordeuropeiska husockupationsrörelsen. Svartblockarna var skeptiska till vitaoverallsstrategin. De hade istället planer på ett ”Blått block”, som i Prag, med inriktning på kravaller. De tillresta övertygades dock av AFA och gick i stället med på att delta i den fredliga blockaden.

Av dessa aktioner blev det inget av. Polisens insatschef Håkan Jaldung gick tidigt ut och förklarade att han tänkte stoppa alla aktioner innan de inträffade. Därför började toppmötesveckan med tillslag mot skolor och lägenheter. Repressionen slog sönder AFA:s strukturer, aktivisterna greps och kroppsskydden beslagtogs. Vi vet hur det gick istället.

Jag vet att flera AFA-aktivister tog aktiv del i kravallerna. Det bör dock påpekas att det inte var AFA som organiserade fönsterkrossningen på Avenyn. Vid den tidpunkten var AFA:s samordning utslagen. Infrastrukturen var inte återupprättad förrän på fredagskvällen.

Ändå känner AFA ett behov av att försvara dom som slog sönder avenyn. ” Det är normalt att vara pissförbannad på det nyliberala klassamhället. Många människor är förbannade och trötta på att attackeras av en brutal ordningsmakt och då slår man tillbaka. Då är det inte vänsterns uppgift att motarbeta motståndet, tvärtom är det vänsterns uppgift att bejaka det, att bryta den politiska apatin. Det var en politisk, kollektiv urladdning vi såg i Göteborg.” Det säger en av de AFA-aktivister när jag frågar om hur AFA ser på det som hände på avenyn.

Även om jag aldrig någonsin delat AFA:s politiska analys, så har jag ändå alltid kunnat förstå hur de tänker. Men nu hänger jag faktiskt inte med längre.

Håller AFA på med politik? Om dom gör det kan man faktiskt kräva bättre svar.

Kravallerna på Avenyn måste bedömas utifrån vilka politiska effekter de fick.

AFA:s resonemang är ett försök att förklara händelserna sociologiskt. Det räcker inte.

Politik handlar inte om att förklara, uppgiften är att förändra.

Marco Espvall

Från Röda Rummet 3/2001.

Vems invandring kämpar vi för?

Debatten om socialisters syn på integration fortsätter. I förra numret hävdade Babak Rahimi att Christer Norlin duckar för maktens perspektiv och ger efter för den socialdemokratiska politik som underordnar invandrare. Här går Norlin i svaromål. Att avfärda politiskt arbete i de traditionella arbetarrörelseorganisationerna är ansvarslöst, menar han. Och kontrar med frågan om inte en planerad reglering av invandringen är bättre än att släppa beslutanderätten till kapitalägarna. Tidskriften Röda Rummet 2/2004.

I förra numret kritiserade Babak Rahimi min ett år gamla artikel (Den svenska krutdurken, Röda rummet nr 1/2003) om segregationen där jag skissade en möjlig väg till integration. Olyckligtvis inleder Rahimi sitt debattinlägg med att missuppfatta det jag skrev om introduktionens betydelse när människor flyr eller invandrar till Sverige från andra länder. I stället målar han upp en ”tänkt” situation som mer utgår ifrån hans egna fantasier, eller fördomar om man så vill. Det är synd eftersom den här debatten bör utgå ifrån verkligheten. Min målsättning är att vi tillsammans ska kunna utmejsla ett socialistiskt perspektiv på integrationen i stället för att, vilket Rahimi felaktigt anklagar mig för, huka oss för maktens perspektiv. Då behövs grundläggande, sakliga och kamratliga diskussioner.

För den som inte följt debatten från början måste jag därför gå igenom missförstånden igen. Förhoppningsvis kan det räta ut en del frågetecken, så att diskussionen hamnar på rätt köl.

De ”tänkta samtalen” tänker jag inte kommentera, men däremot när Rahimi sedan skriver: ”socialdemokraternas starke man i Malmö, Ilmar Reepalu kräver ett femårigt invandringsstopp till Malmö och får stöd av moderaterna, ett år efter att Christer Norlin i sin artikel skrev att ”Lagen om eget boende bör rivas upp!”. Jag förstår inte sambandet som Rahimi antyder. Vad jag försökte säga i min artikel var att det idag inte råder någon valfrihet på bostadsmarknaden för en nyanländ flykting.

Den nuvarande bostadspolitiken – med ökad utförsäljning av allmännyttan – avreglering av bostadsmarknaden och ett oerhört lågt nybyggande både skapar och permanentar en olycklig bostadssegregation. Något som Rahimi verkar vara överens med mig om då han något senare i artikel skriver att ”Liknande exkludering finns i bostadsfrågan. Föreställningar skapas om att invandrarna (!) vill bo tillsammans. Detta rättfärdigar att fastighetsbolag och politiker försummar att föra en bostadspolitik som bryter segregationen”.

Inför en alltmer privatiserad bostadsmarknad isoleras vi ifrån möjligheten att ”välja” var, hur och på vilket sätt vi önskar bo. ”Valet” blir inte den nyanländes, utan husägarens, eller kapitalistens om man så vill. Därför är nästan all form av planering som det finns samhällelig insyn i bättre. Vi måste ta vid där miljonprogrammet slutade. Det var ett program som såg till att alla fick en värdig bostadsstandard när det gäller sanitära angelägenheter. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet försökte för trettio år sedan med sin kampanj ”Kvarteret Framtiden” utveckla det till att även omfatta den sociala standarden med hänsyn till närmiljö, granngemenskap och jämlikhet. En del av resultatet ser vi i miljonprogrammets slutfas med sitt blandade bestånd. Samhället måste nu återigen ta ett samlat grepp om bostadsmarknaden, bostadssituationen och bostadsmiljön, det vill säga en hårdare reglering. Detta har ingenting gemensamt med Reepalus nuvarande utspel.

Rahimi skriver vidare, i samma anda, att ”Göran Persson pratar om ”social turism” för att exkludera polska säsongsarbetare från sociala försäkringar, ett år efter att Christer Norlin i sin artikel beskrev arbetskraftsinvandring som enbart kapitalägarnas intresse”. För att få ordning på detta samband blir Rahimi tvungen att blanda äpplen med päron och kalla det apelsiner. Vad jag beskrev var att kapitalägarna har intresse av arbetskraftsimport för att öka konkurrensen om arbetstillfällena, som ett medel att dumpa löner och sociala skyddsnät. Rahimi beskriver själv problemet i slutet av sin artikel med orden ”Invandraren har inget annat val än att gå med på att utföra ett ordinarie arbete för mindre lön!”

Som jag ser det bör man här på allvar ställa sig frågan om inte en eftertänksam planering av invandringen i dagsläget är bättre än att släppa allt vind för våg åt kapitalägarna att bestämma. Det är lätt att sitta på en stol och säga att ”fri invandring” är bra utan att förstå att det idag innebär ”fri rörlighet av arbetskraft”. Storföretagens ”fria rörlighet av kapital” lägger ned, schackrar och flyttar runt verksamheter för att maximera vinsterna. Det ger lönearbetare en frihet lika mycket värd som ”valet” av bostad, ”valet” av social tillhörighet eller ”valet” av inkomst. För arbetslöse Karlsson eller Biranvand är det förnedrande att känna att man schackrar med människors arbetsvillkor genom ”dumpning” och genom ”utflyttning”, lika förnedrande som det kommer att kännas att ersättas av ”slavarbetare”. Klassamhällets, mänskligt sett, allra råaste sidor är på väg att manifestera sig. Var är då fackföreningen, den som ska tillvarata våra intressen? Den är också lämnad vind för våg åt de härskandes intressen. Så vem kämpar för oss och hur? Återuppväckandet av klassorganisationernas primära funktion blir därför livsavgörande för vad ordet ”fri” egentligen ska innehålla. ”Fri” marknad eller ”fri” mänsklighet?

Social närvaro

Rahimi raljerar över att jag anser det viktigt att utbildningssystemet görs om för att anpassas till den invandrades förkunskaper via ett flexibelt valideringssystem. Han hävdar att min mening ”Det här kräver vi av dig, det här kan du kräva av oss och så här kan vi komma överens om att göra för att nå det här målet” skulle vara ett enkelriktat krav från ”samhällets” sida. Men om han inte hade lyft detta citat från sitt sammanhang så hade helheten fått en helt annan innebörd. Vad jag beskrev var en validering av den invandrades förkunskaper, som gör att till exempel en läkare från Botswana bara behöver läsa in det som saknas för att kunna arbeta som läkare inom den svenska sjukvården i stället för att börja om från början, vilket för det stora flertalet är ogörligt. Pedagogiskt sett visar det på den ekonomiska vinsten av invandring, men framför allt innebär det ett erkännande av den invandrade som människa. Med kunskaper, färdigheter och social status vilket idag fullständigt nonchaleras.

Liknande ”överenskommelser” måste också kunna fungera i vår närmaste vardag för att den sociala integrationen ska kunna bli verklig. Hittar du en plånbok kan du inte bara behålla den och tacka din lyckliga stjärna, utan den ska lämnas till sin ursprungliga ägare eller till polisen. Bor du på tredje våningen kan du inte tvätta kläderna i en balja på balkongen utan behöver få lära dig hur tvättstugan fungerar. För att alla dessa miljoner små vardagshändelser inte ska leda till irritation eller skapa konflikter krävs det en ”social närvaro”. Ibland kallas det bara kamratskap eller vänskap och är heller inte märkligare än så.

Rahimi är mycket kritisk till att jag använder ordet ”vi” och undrar vad jag menar med det. Socialt associerar jag mig med arbetarklassen och eftersom jag arbetar för att den en dag ska återupptäcka sin kollektiva styrka så har jag inga problem med ordet ”vi”. Trots att arbetarklassen är brokigare än lyktorna på ett kräftkalas. Jag använder kanske ”vi” lika bekymmersfritt som Rahimi använder ordet ”oss” när han beskriver invandrare. En vacker dag hoppas jag att han också kan säga ”oss” och ”vi” om arbetarklassen i det här landet. Knäckfrågan är, som Rahimi själv skriver, på vems villkor invandring och integration sker. Jag blir lite förvånad då han säger sig inte förstå att detta är själva huvudfrågan i min artikel. Det jag utgår ifrån kan kort beskrivas med att arbetarklassens befrielse bara kan vara dess eget verk och att så länge inte alla delar av mänskligheten får del av den befrielsen så är den inte mycket värd.

Det måste till ett socialt tryck i samhället som kan tvinga fram förändringar och därför är det helt nödvändigt att integrera invandrare med den infödda arbetarklassen. Och jag vill återigen förtydliga att jag menar integrera och inte assimilera (det vill säga likforma). Här finns inte en enda väg men grunden, den sociala närvaron, är nödvändig. För en socialist borde inte det vara konstigt. Denna sociala integration är nödvändig, då splittringen av arbetarklassen annars kommer att vara ett ödesdigert faktum. Högerextremismen och intoleransen håller på att göra inbrytningar i traditionella arbetarområden där svenskfödda arbetare men få invandrare bor, och där invandrare i ökande takt blir den fiende som ”tar våra jobb”. Nästan en hel generation unga med invandrade föräldrar är mer eller mindre helt exkluderade från samhället och utser – i brist på positiv social identitet – ”svennarna” till huvudfiende. En fullständigt livsfarlig utveckling som kommer att accelerera om fler arbetstillfällen försvinner utan att klassen kan formulera ett självständigt svar.

Hur ska då ett socialistiskt integrationsarbete kunna se ut? Rahimi avfärdar obekymrat de existerande arbetarorganisationerna och folkrörelserna: ”Jag undrar även över vad jag ska integreras i? Folkrörelser som ideologiskt och praktiskt underkastat sig socialdemokratins dominans?”. Här tänker vi olika. Att arbeta via dessa rörelser (fackföreningar, hyresgästföreningar och liknande) innebär för oss socialister naturligtvis inte att sitta passiva på möten utan istället att kämpa för att återskapa dess primära roll som samlande och kämpande klassorganisationer. Organisationer som tillvaratar klassens intressen – oavsett kön, etnisk bakgrund med mera – inom respektive område; det vill säga bostadssituation, arbete, utbildning eller annat. Genom att själva gå in och göra integrationen ständigt levande i dessa organisationer, kan vi arbeta för en verklig social integrering. En socialisationsprocess i dess verkliga bemärkelse.

Vi måste ta tillvara att Sverige trots allt är ganska unikt när det gäller organisationsgrad inom arbetarrörelsen. Socialdemokraterna regerar som parti över alla de organisationer som är knutna till denna ”arbetarrörelse” och det är länge sedan de hade med ordet ”rörelse” att göra. Trots det finns den där – rörelsen – men så långt ifrån elefanternas parningsrevir att den ofta inte ens går att upptäcka för den utomstående. I Örebro upptäckte vi för tjugo år sedan till vår förfäran att en av Hyresgästföreningarnas lokalklubbar till ordförande valt en kvinna med starka fördomar mot invandrare. Hon började bygga ett ”kvinnoparti” med rasistiska förtecken och uppträdde mycket våldsamt. Eftersom föreningen Stoppa Rasismen var stark – med nära femhundra medlemmar – hade vi delat in oss i olika grupper som specialiserade sig på olika saker som rättegångar, skolinformation och annat. Jag tillhörde den grupp som arbetade med konkreta problem i bostadsområden. Vi gick till nästa klubbmöte efter att ha diskuterat med Hyresgästföreningens Örebro-avdelning och tagit med oss dess ordförande. På mötet upplöstes klubben och information gick ut till alla hushåll med inbjudan till möte där ny styrelse och ordförande valdes. Klubben blev sedan en av stadens mest aktiva. Om någon var socialdemokrat? Jag vet inte och jag frågade aldrig.

Inom, och i nära kontakt med, organisationer som Verdandi, Hyresgästföreningen med flera, är förhållandevis många invandrare aktiverade på lokal nivå och på många håll fungerar deras samlingslokaler som mötesplatser. Ofta finner vi dessa mötesplatser alldeles intill oss i våra bostadsområden. Här gör många människor, både infödda och invandrade, ofta ett fantastiskt volontärarbete. Även i ”invandrartäta” områden fungerar ofta dessa föreningars lokaler som mötesplatser. Om andra föreningar är tongivande så är det lika självklart att gå dit (”där rörelsen är, är jag”) där man kan formulera problem och organisera sig för dess lösning.

Tyvärr är ofta perspektivlösheten i dessa folkrörelser slående men där det förekommit ”korsbefruktning” har det emellanåt kunnat leda till socialt engagemang på en djupare nivå. Det handlar om folk-, arbetar- och massrörelsearbete i dess allra djupaste bemärkelse, det vill säga hur vi som socialister arbetar för att klassen ska organisera sig som klass. Med varje litet steg vi tar framåt i denna sociala process vinner de deltagande erfarenheter om att enhet ger styrka, och genom att agera kollektivt kan vi bekräfta framgångarna. Metoden är alltså att arbeta för en självorganisering på klassens egna och gemensamma villkor. Att avfärda detta med att dessa organisationer inte ser ut exakt som man önskar anser jag mycket ansvarslöst. Det är ju i så fall vår uppgift att förändra. Vi är ju socialister.

Christer Norlin
Aktiv i Nätverket mot Rasism i Örebro

Ska ”vi” integrera ”dom”

I Röda Rummet 1-03 fanns artikeln Den svenska krutdurken, där Christer Norlin gav sitt förslag på hur socialister kan arbeta mot rasism och segregation. Han förespråkade ”social integration”, ett gräsrotsarbete i återuppväckta rörelseorganisationer ”typ ABF, LO-facken och Hyresgästföreningen ” i syfte att dra med invandrare i aktivitet för att stimulera gemensam kamp. Norlins synsätt får här skarp kritik från två debattörer som varnar för att slentrianmässigt anamma borgerliga begrepp. Det finns inget homogent svenskt samhälle som ”vi” ska ”dra in” invandrare i, hävdar Agnes Callewaert och Stefan Öberg. Och de gamla folkrörelserna är idag sammanväxta med makten och nationen. Inriktningen i det antirasistiska arbetet får inte tappa bort det internationella socialistiska perspektivet, menar de. Tidskriften Röda Rummet 2/2003. Christer Norlin (CN) skriver i sin artikel i förra numret av Röda rummet att ”Invandrarnas vardagliga kontakt med det svenska samhället blir mycket sporadisk”. Detta visar på ett synsätt som vi inte delar. I Sverige idag är invandrarna en del av det svenska samhället. De har inte sporadisk kontakt med, de är en del av, samhället! Däremot har många invandrare en sporadisk kontakt eller ingen alls med den delen av samhället där man har makt och inflytande. 

Vi menar att det inte finns något svenskt homogent samhälle att integreras i, att det inte finns en färdig svensk kultur att lära känna. Bilden av att det finns ett samhälle som man kan bli integrerad i är en konstruktion. En konstruktion av ”det normala” där alla som faller utanför är avvikande och ska integreras. Sämre förutsättningar, som till exempel svårigheter att få jobb, ses nästan som ”naturliga” eftersom dessa människor är annorlunda, avvikande. Uppdelningen av samhället är en medveten strategi. De härskande klasserna ”utnyttjar och splittrar den arbetande klassen genom att skapa konstlade motsättningar till andra befolkningsgrupper i regionen, ofta med religionen som grund”, skriver CN. Vi tycker det är viktigt att påpeka att detta sker inte bara i andra delar av världen utan även här.

Invandrarna är i allra högsta grad en del av dagens samhälle. Deras del är att utgöra en billig arbetskraftsreserv, att vara syndabockar för problemen i det kapitalistiska samhället och att vara ”det andra” för att vi ska kunna upprätthålla illusionen om det normala svenska. Detta är grundläggande för nationsbygget.

När det gäller frågan om nationens roll skriver (CN) att länder som till exempel Afghanistan, Libanon och Uganda tidigare inte varit ”nationer i vår bemärkelse med en homogen nationell identitet, med etnisk och kulturell homogenitet”. Vi menar att Sverige aldrig någonsin har haft en homogen nationell identitet eller någonsin varit etniskt och kulturellt homogent och inte är det idag heller. Nationalstaten är en borgerlig konstruktion, ett medvetet projekt som har tvingats fram med mer eller mindre våld över hela världen, så även i Sverige. Skapandet av nationalstaten har vilat på militärt våld. Minoriteter har förtryckts, språk och religioner har förbjudits, skolplikt och rikssvenska har införts. Nationalstaterna som politiska och ekonomiska enheter är konstruktioner och inget som är av naturen givet. Eftersom det är konstruktioner så måste de ständigt underhållas. De härskande i samhället vill ge oss bilden av att kulturella, nationella och etniska gemenskaper är naturliga enheter. Bilden av ett folk, ett land, en gemenskap, en identitet måste ständigt underhållas. Detta görs genom att ett ”vi” skapas i motsats till ”de andra”, det som är främmande och avvikande. Synen på nationen är avgörande för synen på hur människor som kommer hit, och därmed inte anses tillhöra nationen, ska kunna få en plats här.

Borgerliga begrepp

I den socialistiska och antirasistiska rörelsen måste vi vara vaksamma, så att vi inte av slentrianmässigt faller in i ett borgerligt sätt att resonera och analysera. Vi måste anstränga oss och inte automatiskt överta den dominerande debattens begrepp och definitioner. Vi måste vara självkritiska och i detta sammanhang försöka förstå hur imperialismen, internationell konkurrens, kolonialism, mission och slaveri påverkar även vårt politiska tänkande.

I sina resonemang kring samhällshierarkier i många av tredje världens länder använder CN sig av begreppet klaner på ett oklart och förvirrande sätt. Han blandar även samman det med begreppet klasser, vilket ytterligare förvirrar. Säkert skulle vi kunna enas om att flera av dessa länder inte gått igenom den industrialiseringsfas som gör dem till kapitalistiska samhällen i marxistisk bemärkelse. Men samtidigt ingår alla dessa länder och deras ekonomi i den internationella kapitalismen och utgör där en avgörande del. Vi ska akta oss för att ”etnifiera” andra genom att använda onödiga etnifierade ord som ”klaner”. Även överklassen i Sverige skulle vi kunna definiera som klaner: Wallenberg, Stenbeck, Axfood-familjen med flera. Och att Tomas Bodström blev minister hade han väl band annat sina familjekontakter att tacka för. Det är en medveten strategi från det dominerande samhället att beskriva oss svenskar som ”oetniska”, ”oreligiösa”, vi är de normala, de neutrala. Det är ”de andra” som är avvikande, kulturbärare, som har en etnisk tillhörighet och så vidare. Denna bild måste vi motverka.

Vad menar vi då egentligen med integration? I det kapitalistiska samhället handlar integration om att bli en god samhällsmedborgare som kan bidra till mervärdet på ett eller annat sätt. Kanske måste vi acceptera att det är värt att få bli ”integrerad”, för att sen kunna bli utsugen av kapitalismen, framför att inte ha någon tillgång till inflytande och makt alls. Men det är ändå viktigt att inte rakt av köpa att integration är något positivt.

Vi uppfattar att CN också vänder sig mot kapitalismens typ av integration. Han vill se en ”social integration”, där människor verkligen får inflytande. I CN:s vision är det genom arbetarrörelsens organisationer som invandrarna ska bli integrerade. Vi vänder oss emot detta, bland annat därför att vi tycker att det finns en risk att fastna i ett envägstänkande. Till exempel finns det på flera ställen i CN:s text formuleringar som ”Vi ska integrera invandrarna”. Som socialister och antirasister måste vi motsätta oss en syn på integration där invandraren definieras som passiv och svensken som aktiv. Vi är mot att makten att definiera vad integration är, och vad som är dess mål, är ett av dom privilegier som stannar hos svensken.

CN förespråkar att nyanlända ska få en ordentlig introduktionskurs in i det svenska samhället där olika folkrörelseorganisationer ska finnas med. Introduktionen ska innefatta allt från ”hur man lär sig de sociala koderna (!) till en introduktion i rörelsernas Sverige” Där skulle man också få veta vad som krävs av en och vad man själv kan kräva. Naturligtvis är det viktigt att människor får veta hur lagen ser ut, vilka rättigheter man har och så vidare. Men att kunna lära ut hur koderna i det svenska samhället ser ut bygger återigen på tanken om ett färdigt svenskt homogent samhälle med en statisk kultur. Vi delar inte denna syn. Kultur och identitet är något ständigt föränderligt som formas i sitt sammanhang och som ständigt påverkas av olika maktrelationer.

I tanken om ett färdigt svenskt samhälle att integreras in i, ingår också att betona skillnaderna mellan invandrare och svenskar samtidigt som man överbetonar likheter inom gruppen svenskar och gruppen invandrare. Vi ska inte förneka att det finns erfarenheter som är gemensamma för många människor som flyttar/flyr till Sverige oavsett ursprungsland. Det är erfarenheter från att lämna sitt land, att komma hit, hur man bemöts, diskrimineras, att lära sig ett nytt språk osv. Men detta är en identitet som skapas när människor kommer hit och som inte handlar om någon färdig kultur människor bär med sig.

I den introduktionskurs som CN vill införa talar han om att tydliggöra krav och om att göra upp målsättningar för varje person som är nyanländ invandrare. Då undrar vi vem som kräver att få ta del av dina och mina mål? Vem begär att vi ska göra ett kunskapstest bara för att vi finns till? Som socialister och antirasister är vi emot att samhället ska särskilja någon människa med dylika metoder. Lika självklart är det att de människor som flyttar/flyr till Sverige ska ha rättigheten att bosätta sig där de vill. CN förespråkar att denna rättighet, som idag finns fastslagen i lagen om eget boende, avskaffas för invandrare. Vi tycker det viktiga är att bekämpa avreglering av bostadsmarknaden som leder till social segregering. Denna drabbar många invandrare hårt. Redan med dagens invandrings- och asylpolitik tar vi oss rätten att bestämma vem ska få ta del av de rikedomar vi rövat till oss.

De frågor som CN tycker är viktiga i en introduktionskurs återskapar dessutom det dominerande samhällets syn på invandraren som reaktionär och konservativ, som icke-jämställd, som inte vill skicka sina barn till skolan. Några exempel: Apropå att invandrade män anställs främst i kvinnodominerade låglöneyrken säger CN att en vinst med detta kan vara att dessa män på arbetsplatsen får möta ”svenska kvinnor som jämställda arbetskamrater”. Vi ifrågasätter detta uttalande. Dels eftersom det felaktigt förutsätter att Sverige är ett jämställt land där kvinnor behandlas som jämställda kamrater av sina manliga kollegor. Dels antyder uttalandet att denna typ av jämställdhet är något som invandrade män behöver lära sig, de förutsätts inte ha samma syn. CN skriver också att invandrarna i en introduktionskurs skulle få lära sig ”alla människors lika värde med rätt att utvecklas efter egna mönster och önskningar”. Detta är ju förstås något som vi socialister kämpar för men knappast något som ”vi svenskar” har lösningen på och därför kan lära ut.

CN skriver att de barn som går i de religiösa friskolorna inte kommer i naturlig och daglig kontakt med andra ursprung och uppfostringstraditioner, vilket gör att man ”inte kan bryta uppfattningar, idéer och sedvänjor med oliksinnade”. Vi är, liksom CN, motståndare till friskolor. Vi vill dock ifrågasätta om de barn som går i den kommunala skolan i sin stadsdel kommer i daglig kontakt med barn från andra miljöer? Längre ner skriver CN att det i en friskola är mycket lättare att konservera en ”reaktionär kvinnosyn än i en vanlig svensk grundskola där de konservativa uppfattningarna utsätts för dagliga prövningar”. Visst finns det inom många religionsutövningar en reaktionär kvinnosyn, men det gäller inte endast de invandrade grupperna. Framförallt vill vi opponera oss mot bilden av den så kallade ”vanliga svenska grundskolan”. I den skola vi känner så utsätts inte reaktionära uppfattningar automatiskt för några prövningar.

Synen på dagens politiska rörelser

I inledningen av sin artikel ger CN läsaren en nostalgisk och ljuv beskrivning av 70-talet, då det sjöd av aktivitet i facket, hyresgästföreningar etcetera. CN:s förslag på hur vi ska kämpa mot segregation och rasism bygger på en tillbakablick på den rörelse som en gång fanns genom ABF, fackföreningar, hyresgästföreningar med mera. Samtidigt är CN mycket pessimistisk i sin syn på dagens politiska situation och de rörelser som finns idag. Vi menar att vi inte ska underskatta kraften i rörelser som antikrigsrörelsen, World Social Forum, kampen mot EU, mot Världsbanken och så vidare Vi har mycket att vinna på att synliggöra den politiska kamp i olika former som pågår över hela världen, istället för att fokusera på fundamentalistisk terror så som borgerliga medier gör.

CN skriver att det bara är när det gäller aktivitet i kvinno-, freds- kyrko- och internationella organisationer som invandrares engagemang ligger på jämförlig nivå med svenskarnas. Bakom detta ligger dock en betydande organisering som inte ska underskattas. Däremot är invandrare underrepresenterade i organisationer med inflytande och makt. Men detta beror inte på invandrares bristande organisering. Tyvärr begränsas ofta invandrarföreningarnas roll till kulturaktiviteter. De ses inte som forum för organisering och förändring utan de används när majoritetssamhället vill föra ut ett budskap och inte har andra kanaler.

Vi anser, precis som CN, att revolutionärer ska arbeta aktivt i rörelser och organisationer och där föra ut ett internationellt perspektiv och vår övertygelse om klasskampens nödvändighet. Vi ska verka för självorganisering och självaktivitet och när vi har intressegemenskap så ska vi arbeta tillsammans med organisationer oavsett om det är invandrare eller svenskar. Vi håller med CN om att vi lever i en tid av nyliberal offensiv och att det inte är vänstern som sätter dagordningen. Det är inte heller vänsterns verklighetsbild som är den dominerande. Vi håller också helt med om att globaliseringen skärper kravet på en internationell klasskamp. Men i stället för att som CN gör betona skillnaderna mellan kampen i olika delar av världen måste vi socialister lita på vår analys och ideologi och föra ut budskapet om att kampen i princip är den samma över hela världen. Överallt finns ett klassamhälle och förtryck. Vi ska visa konflikters historiska bakgrund i imperialism och kolonialism. Vi ska visa att fattigdom och utslagning föder brott och våld, här i Sverige precis som överallt annars i världen. I stället för att, som CN, tala om de krav vi ska ställa på människor som invandrar ska vi socialister ställa krav på att människor som invandrar ska ha samma rättigheter och reella möjligheter som de infödda.

Vi tycker att CN:s förslag om att kämpa för tillräckliga resurser till svenskundervisning för invandrare och att invandrare ska få möjligheten att arbeta med avtalsenlig ersättning är bra. Det skulle likaså vara bra om alla invandrade fick göra en utbildningsutvärdering med möjlighet till skräddarsydd komplettering. Asylrätten och rättssäkerheten i asylförfarandet menar vi också måste stärkas väsentligt. Som socialister måste vi, som CN skriver, kämpa mot privatiseringar av bostäder och utbildning. Arbetstidsförkortningen är också ett centralt krav för att stärka arbetarklassen. Alla dessa generella krav är vi överens om. Det vi vänder oss emot är CN:s syn på invandrare och svenskar som inbördes homogena grupper men med stora skillnader grupperna emellan. Denna uppdelning av människor kommer till uttryck i till exempel hans förslag om krav på språktester, introduktionsprover och tvångsförflyttningar för invandrare.

De bilder av olika grannsamverkansprojekt som CN målar upp som avslutning i sin artikel har vissa poänger. Men den rörelse i form av ABF, Hyresgästförening och fackföreningar som han vill att vi ska använda i kampen måste ifrågasättas. Dessa rörelser (framförallt dess ledningar) är idag en del av makten genom det socialdemokratiska partiet och regeringen och har under historien varit en viktig del i nationsbygget. Vi menar att de ”gamla” rörelserna som CN talar om blev försvagade bland annat genom att ignorera förtryck som rasism och patriarkat. Fjärde internationalens internationalistiska grundsatser visar på ett bra sätt hur dessa rörelser byggt in sig i den borgerliga staten.

Vi revolutionärer måste sträva efter att föra ut och förankra våra idéer inom arbetarklassen och bland arbetarklassungdomar. Vi ska använda de möjligheter som finns, även den socialdemokratiska rörelsen om sådana möjligheter skulle finnas där. Vi ska använda oss av Fackligt Aktiva Invandrare (FAI) och alla andra initiativ där invandrare ställer ”œegna villkor för [sitt] deltagande”. Men som socialister måste vi akta oss för att tro att vi har ett recept för ”œintegration”. Vi ska, som CN skriver, sträva efter att stärka klasskampen och klassmedvetandet. Men vi måste söka efter krav och paroller som inte riktar sig till välviljan hos dem som har makt, utan till dem som kräver förändring.

Agnes Callewaert
Stefan Öberg

Om Stieg Larsson

Alert och kunnig

Jag var en av många som nåddes av det ofattbara beskedet att Stieg Larsson hastigt hade avlidit. Den kontakt jag hade med Stieg, fr.a. de senaste åren, var sporadisk. Jag lärde känna Stieg i Umeå under några turbulenta och formativa år inom 70-talets vänsterrörelse. Han tillhörde den något yngre generationen än de av oss som startat i slutet av 60-talet. Det var alltid inspirerande att prata med Stieg; han var beläst, funderande och tänkte ofta i lite annorlunda banor. Hans intresse för film och science fiction gjorde också att våra samtal låg utanför gängse vänsterdebatt.

I 80-talets början hade vi kontakt med anledning av USA:s invasion av Grenada och med det bildandet av en Grenada-kommitté. Senare rörde sig Stieg in på allvar mot arbetet mot högerextremismen i alla varianter. Någon gång har jag också fått härbärgera utländska talare uppskickade till Umeå av Stieg.

Trots att vi inte sågs så ofta man hade velat hörde Stieg till de personer man direkt kunde anknyta till utan onödigheter. Ofta startade en diskussion med att i princip fortsätta på den mening vi påbörjade sist vi sågs. Och det är så man vill komma ihåg Stieg; en person som var alert, kunnig, full av intressant information och som i sitt arbete hade sinne för det väsentliga utan ledsamma långrandigheter.

Det förvånar mej därför inte alls att Stieg nu uppenbarligen står författare till verk som kommer att publiceras och som redan omtalas. Det smärtar mej och många andra att Stieg inte fick uppleva denna framgång fullt ut.

Stig Eriksson, Umeå, 2004-12-11

Stieg Larsson – den grävande socialisten

Från Internationalen maj 2011.

Femtio miljoner sålda böcker, succéfilmer och lyxkryssningar till ”Stieg Larssons Stockholm”… Industrin kring Stieg Larssons Millenniumtrilogi når alltmer svindlande höjder när premiärerna på Hollywoodversionerna närmar sig mot slutet av året. Och mystiken kring det svenska deckarundret och författaren som aldrig hann uppleva genombrottet tycks oemotståndlig.

Men bortom den globala nöjesindustrins ”Stieg Larsson” finns den Stieg som levde och verkade bland antirasister och vänsteraktivister långt bortom rampljuset. Det senaste året speglad i ett antal böcker som (ännu?) inte nått den internationella storpubliken. Jan-Erik Petterssons Stieg Larsson – journalisten, författaren, idealisten var först ut i fjol med en politisk biografi som sökte placera in Stieg Larssons gärning och författarskap i dess vänsterhistoriska sammanhang. Eva Gabrielssons Millennium, Stieg & jag som utkom i början av detta år var en vibrerande personlig skildring från den kärleksrelation och gemensamma liv som efter trettio år avbröts av Stiegs plötsliga död 2004. Och så häromveckan utkom Expos En annan sida av Stieg Larsson med texter från Stiegs artiklar i den antirasistiska tidskriften Expo och böcker om högerextremism.

Att Stieg Larsson var antirasist och feminist bör därmed ha undgått få. Men att Stieg under en stor del av livet också var aktiv i Socialistiska partiet och dess föregångare samt flitigt medverkade i veckotidningen Internationalen är inte lika känt.

Håkan Blomqvist, som var chefredaktör under de år Stieg skrev för Internationalen, sammanfattar här några huvuddrag i Stieg Larssons socialistiska engagemang. Internationalen återpublicerar också en av de många artiklar Stieg skrev för tidningen under 1980-talet – ideellt utan betalning som de flesta av skribenterna.

Här är inte platsen att berätta om Stieg Larssons liv, från födelsen 1954, uppväxten hos morföräldrarna, Västerbotten, skolgången, mötet med Eva. Det har gjorts av andra – och jag kände aldrig Stieg på det personliga sättet. Vi möttes bara som partikamrater och i arbetet kring Internationalen. Många andra i vår rörelse hade mer nära relationer till Stieg och skulle säkert kunna ge mycket personligt stoff. Syftet här är bara att sammanfatta något av hans politiska engagemang kring Socialistiska partiet, vår veckotidning och världsrörelse Fjärde Internationalen.

Röd soldat

Stieg Larsson engagerade sig för den vietnamesiska befrielsekampen redan 1968 när han bara var 14 år gammal. I Umeås radikala vänstermiljöer kom han i början av 70-talet i kontakt med Socialistiska partiets föregångare KAF – Kommunistiska Arbetarförbundet – där hans blivande livskamrat Eva Gabrielsson var aktiv. KAF var den svenska sektionen av Fjärde Internationalen, den världsrörelse som hade bildats av Leo Trotskij på 1930-talet mot stalinismen i den kommunistiska rörelsen. I KAF var han med och spred förbundets soldattidning – Röd Soldat – vid det regemente, I 20, där han gjorde sin värnplikt.

Efter militärtjänstgöringen arbetade han en tid vid pappersbruket i Hörnefors, sparade ihop pengar och begav sig 1977, 22 år gammal, till Etiopien och Eritrea. Enligt uppgift var det för att överlämna pengar som samlats in genom Fjärde Internationalen till den marxistiskt orienterade EPLF-gerillan. Jag har inte kunnat få det bekräftat, men kanske någon av rörelsens veteraner i Paris känner till kontakterna. Under tiden hos gerillan hjälpte han till, berättade han själv, att träna kvinnliga gerillasoldater med granatkastare, ett vapen han lärt sig hantera under militärtjänstgöringen.

Tillbaka i Sverige flyttade han och hans livskamrat Eva Gabrielsson till Stockholm där han anslöt sig till KAF:s stockholmsavdelning. Han bedrev vanligt partiarbete, jobbade på posten men fick efter en tid anställning på TT med olika redaktionella uppgifter. Det blev emellertid som nyhetsgrafiker han under nära tjugo år kom att verka inom företaget. Mot slutet av 1970-talet började Stieg också skriva för KAF:s veckotidning Internationalen. Under det följande decenniet skrev han ett stort antal väl undersökta fördjupningsartiklar om USA-imperialismen, högerextremism och fascism. Han bidrog också med artiklar i kulturella och vetenskapliga frågor (hans första längre artikel handlade om Jules Verne).

Grenadas revolution

1982 reste han och Eva Gabrielsson till revolutionens Grenada – den lilla ön i Västindien där Maurice Bishop och The New Jewel Movement tagit makten i kölvattnet av sandinistrevolutionen i Nicaragua 1979. Han skrev om den relativt okända revolutionen i Internationalen. När den stalinistiska s k Coard-fraktionen genomförde sin statskupp 1983 och mördade Bishop slog USA omedelbart till mot revolutionen. Stieg och andra kamrater i vänskapsföreningen Sverige-Grenada intervjuade på telefon från Sverige kontakter på Grenada just när de amerikanska soldaterna invaderade. Det blev dramatiska ögonblicksreportage i Internationalen.

I början av 1980-talet hade rasistiska och fascistiska grupper börjat utmana den dominans som vänstern haft på gatorna i Sverige under 70-talet. KAF, som 1982 bytte namn till Socialistiska partiet, kom att ta initiativ till antirasistiska motmobiliseringar och var med och startade arbetsgruppen Stoppa Rasismen som 1985 utvecklades till en riksorganisation. Inspirationen kom från den brittiska Anti Nazi League – och Stieg var aktiv i SP:s antirasistiska grupp i Stoppa Rasismen.

Tillsammans med andra kamrater hade han utvecklat kontakter med den brittiska antifascistiska tidskriften Searchlight. Han bidrog kontinuerligt med artiklar till Internationalen, men jag tror att det var under dessa år han utvecklade idén om en svensk Searchlight – det framtida projektet med tidningen Expo som inleddes 1995.

90-talets högervåg

Åren 1989-91 innehöll omvälvande förändringar, internationellt och i det svenska samhället. ”Murens fall” tillsammans med upplösningen av Sovjetunionen och östblocket medförde ett dramatiskt skifte i det politiska och ideologiska klimatet. Valet 1991 ledde i Sverige till den första högersegern sedan 1928 och Carl Bildt blev statsminister. Dessutom kunde det populistiska och invandrarfientliga Ny Demokrati ta säte i riksdagen efter en omtumlande valskräll. I kölvattnet av högerframgångarna fick gaturasismen ett uppsving med den s k lasermannens härjningar som det mest skrämmande exemplet.

Lasermannens mord på invandrare 1991-92, högervindarna i politiken och upplösningen av de forna arbetarstaterna i öst fick många socialister att ompröva tidigare vägval. För Stieg, som länge hade varit inriktad mot att just bekämpa högerextremism och rasism – såväl i sina artiklar som i sin praktiska verksamhet – blev beslutet att koncentrera sig på den fråga där han trodde sig kunna göra skillnad. Under de första åren på 90-talet var han mycket aktiv tillsammans med andra i att skriva artiklar och även ett flertal böcker om högerextremism (en lista över hans författarskap finns på Expos hemsida).

Han lämnade egentligen aldrig formellt SP genom något högtidligt beslut utan hans medlemsavgifter betalades alltmer sällan under övergången från 1980- till 90-tal för att efter hand upphöra helt. Det var under dagar då vänstern och Socialistiska partiet tappade medlemmar och den partiförening i norra Stockholm Stieg tillhörde upplöstes. I det sammanhanget upphörde också Stiegs medlemskap.

Historieförvanskning

Det förekommer en falsk artikel på Wikipedia som hävdar att Stieg aktivt bröt med partiet 1987 för att han ”inte ville försvara utländska socialistiska regimer av tvivelaktig demokratisk halt.” Det är en löjlig historieförvanskning, både när det gäller kronologi och politiskt innehåll. Den svenska sektionen av Fjärde Internationalen hade förstås aldrig försvarat stalinistiska regimer utan tvärtom varit mycket aktiv i att stödja, även genom underjordiskt arbete, den demokratiska oppositionen och arbetarklassen i öst. Charta 77 i Tjeckoslovakien, KOR – Kommittén för arbetarnas försvar – i Polen, den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet och underjordiska fackföreningar i Sovjetunionen var dem vi allierade oss med. Stiegs sista artikel för Internationalen 1989 uttryckte de starka förhoppningar och stöd för en demokratisk socialistisk utveckling i Sovjetunionen och internationellt vi alla delade. Rubriken var: ”Glasnost på Moskvas gator – som en varm vind.”

Stieg var under 1980-talet aktiv tillsammans med andra kamrater i Stoppa Rasismen. Men rörelsen, som var inriktad på fredliga, icke våldsinriktade massaktioner gick igenom splittringar och nedgång när en yngre generation under övergången till det hårdnande 90-talet valde direkt aktion och fysisk konfrontation med fascisterna. När Stoppa Rasismen i praktiken upphörde i mitten av 1990-talet var Stieg redan upptagen av projektet med Expo – den svenska Searchlight där antirasister av olika politiska ursprung och inriktning kunde samarbeta.

Socialistisk journalist

Vi möttes fortfarande då och då inom antirasismen, han bibehöll alltid kontakterna med kamraterna på Searchlight och de SP:are som var aktiva i den antirasistiska rörelsen. Ibland kontaktade han Internationalen för att utbyta information och åsikter, och vi kunde be honom om råd, förslag på källor med mera för artiklar vi planerade. En kort tid innan han dog bjöd han upp mig till Expo för en pratstund och utbyte av erfarenheter.

Stieg var i vissa avseenden en ”produkt” av vår socialistiska rörelse. Jag skriver inte detta för att på något sätt förminska hans subjektiva historia, utveckling och andra influenser när han formade sin egen livsbana. Hans morfar Severin – den gamle kommunisten som internerats under kriget och vars namn ofta blev Stiegs signatur i Internationalens och partidebattens spalter. Hans livskamrat Evas kritiska oppositionskraft. De politiska och personliga vännerna och erfarenheterna…

Men jag tror inte det är fel att säga att det var i den ideologiska fåra som Fjärde Internationalen representerade som Stieg lärde sig att förena ett socialistiskt perspektiv med demokrati, feminism, antirasism och internationalism. Han hade som ung deltagit i studiecirklarna kring den typen av revolutionär marxism där vi studerade Ernest Mandel, Trotskij, Lenin, Marx och Rosa Luxemburg. Inte för att plugga dogmer utan för att utveckla vår samhällskritik.

Jag hörde aldrig, från honom själv eller någon annan, att han övergav sina socialistiska ideal – men han hade heller aldrig varit någon ”marxistisk förkunnare” eller teoretiker (även om han flitigt deltog i Fjärde Internationalens interna debatter kring internationella frågor som Grenada och kriget på Falklandsöarna/Malvinas). Han var snarare en socialistiskt inriktad grävande journalist som kom att koncentrera sina ansträngningar på att avslöja högerextremism, imperialism, rasism och fascism.

Det var så vi i Socialistiska partiet kände honom – och minns honom.

Håkan Blomqvist

Läs artikeln i Internationalen och på engelska i Against the Current och Int. Viewpoint.