Etikettarkiv: Arbetare

Revolution på svenska?

Del 7 av 7 i serien Löntagarfonder

– löntagarfondstriden i backspegeln 

För snart trettio år sedan öppnades plötsligt och överraskande en ny front i det svenska politiska landskapet. I juni 1976 antog en enig LO-kongress rapporten om löntagarfonder vilken syftade till en långsiktig överföring av vinstmedel från företagen till fackföreningsägda fonder. Ett förslag som om det genomförts i grunden skulle förändrat ägarförhållandena i samhället. Kampen mot ”Meidnerfonderna”, som borgarpressen kom att kalla dem efter fondförslagets huvudarkitekt, enade och eldade borgerligheten i en omfattning som inte skådats på årtionden. Den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen var splittrad i frågan och övergav snart fondförslagets alla radikala delar.

Göte Kildén, facklig gruppordförande på Volvo under denna turbulenta tid och aktiv deltagare i fonddebatten, blickar bakåt med hjälp av de senaste årens böcker om löntagarfondstriden och om den nyligen bortgångne Rudolf Meidner. Men mer än att blott skriva historien ny gäller det att besvara frågor av betydelse för framtidens politik. Missade vänstern en historisk chans när man dömde ut löntagarfondsprojektet?

Industrialismens historia är historien om uppkomsten av och konflikterna mellan klasser: en liten grupp har i ett tidigt skede av industrialismen tillägnat sig och därefter ständigt utvidgat sin äganderätt till produktionsmedlen. Det stora folkflertalet har endast kunnat försörja sig genom att sälja sin arbetskraft till produktionsmedlens ägare (…)

Men hur mycket samhället än har förändrats och hur mycket klassgränser och standardskillnader än har mildrats, så kvarstår dock en grundläggande och för ett industriellt samhälle ofrånkomlig företeelse: den genom ständiga nyinvesteringar skapade ökningen av realkapitalet tillfaller kapitalets ägare. I ett land med privat äganderätt till den överväldigande delen av produktionsmedlen innebär detta, att den ekonomiska tillväxten, förmögenhetsökningen, tillfaller denna grupp av privata ägare ”

Ouvertyren till Rudolf Meidners och hans medförfattares bok Löntagarfonder, som kom från tryckeriet för lite drygt trettio år sedan, var mäktig. Både anslag och komposition var inspirerade av Kommunistiska Manifestet.

”Västvärldens moderna ekonomiska historia vimlar av oräkneliga åtgärder mot monopol, karteller, truster och maktmissbruk av skilda slag. Men samtidigt förnekar ingen, att den ekonomiska utvecklingen i allt väsentligt styrs av kapitalägarna och deras intressen.”

Det är ”ungdomens Marxläsning som plötsligt ljuder igen i Meidners medvetande. I femtio år har de legat vilande. Nu bryter de fram.”, menar Göran Greider i sin bok Rudolf Meidner Skärvor ur ett nittonhundratalsliv, en läsning som helt bekräftas av Lars Ekdahl i hans digra biografi över Meidner Mot en tredje väg.

”Vi försökte läsa Das Kapital som tretton- fjortonåringar. Det var kanske ingen större framgång, men det satte sina spår. Det finns naturligtvis inte en enda lång, röd tråd från diskussionerna på tjugotalet fram till mina skisser på ett löntagarfondsförslag, självklart inte, men det senare låg väl till för mitt sätt att tänka (…..) Den som äger kapitalet bestämmer”, understryker Meidner själv i Greiders bok.

Men var Löntagarfonderna, som LO året därpå i allt väsentligt antog som en kongressrapport, var denna skrift verkligen det Kommunistiska Manifestet på svenska?

Politisk hetta

Detta programmatiska dokument kom nämligen att utlösa de största politiska striderna i Sverige, sedan andra världskriget, med sin kulmen i den samlade borgerlighetens enorma anstormning i en manifestation i Stockholm den fjärde oktober 1983. Med 75 000 deltagare tog här borgerligheten makten över gatans parlament. I led efter led visade man sin avsky för vad man hånade som taggtråds- eller fondsocialism och klargjorde att valet stod mellan Marknaden eller Meidner. Denne försynte, tillbakadragne utredningsman, Rudolf Meidner, som SE-bankens direktör Thunholm tyckte sig spotta i ansiktet genom att vid Arosmässan hösten 1976 ge honom tillmälet kamrat Meidner. Denne utredare skulle nu hängas som samhällsomstörtare. Men egentligen var borgerlighetens hätskhet inte så konstig om man såg till vad denne timide facklige ämbetsman faktiskt hade föreslagit några år tidigare. I en intervju för LO-tidningen slog han utan något som helst omsvep fast:

”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet. Enbart funktionssocialismen räcker enligt min bestämda mening inte för att åstadkomma en genomgripande samhällsförändring.”

Inte konstigt då att Bonniers i sin Dagens Nyheter blåste upp en väldig helsidesannons för sitt kvällsblad Expressen. Under ett stort personporträtt av Meidner drog man upp texten: ”Är den här mannen farlig för Sverige”. DN:s löpsedel användes också som en politisk affisch och braskade på med det grälla ödesmättade ”REVOLUTION I SVERIGE”. I den militanta tidskriften Fria Företagare hette det, som eftermäle till uppmarschen i Stockholm, att ”Sverige blir sig aldrig likt igen efter den fjärde oktober 1983. Det är inte troligt att alla rörelser i historien kommer att dateras före eller efter just denna fjärde oktober. Men datumet kommer alltid att stanna i minnet”.

Meidnerrapporten formligen vräkte upp alla spjäll och vi fick en intensivt glödande politisk hetta. Nu när allt detta falnat och den samhälle- liga härden där debatterna sprakade sedan länge är helt kall är det dags för att mer kyligt ställa frågan. Vad rörde egentligen löntagarfondsstriden? Var fondförslaget en möjlighet eller gav det bara borgerligheten ett välsignat tillfälle att skjuta på en sittande fågel? Detta var frågorna när redaktionen för Röda Rummet bad mig att för en stund blicka i backspegeln och försöka värdera den delen av det politiska landskap som vi lämnade bakom oss för tre årtionden sedan.

Att budet gick till mig hängde bland annat samman med att jag och Gert-Inge Johnson i Röda Rummets föregångare Fjärde Internationalen åren 1976-77 skrev tre ganska uttömmande artiklar om det som många kallat för reformismens sista strid (eller suck). Mina och Gert-Inges alster var stommen i den analys och de slutsatser som Kommunistiska Arbetarförbundet, alltså Socialistiska Partiets föregångare, kom fram till under dessa år. Artiklarna författades i polemik med Tom Hansson och Per Reichard. De bägge och deras studiegrupp – med bakgrund i KPMLr och med Klas Eklund som huvudideolog – verkade en tid i vårt förbund och försökte genom en minoritetstendens att vinna vår organisation för tanken att LO:s fondförslag skulle möjliggöra en kollektivkapitalism som sedan skulle växa över i socialism. Kamraterna bemöttes väl och kämpade väl, men fick vid en avgörande kongress inte stöd från mer än drygt fyra procent av KAF:s medlemmar. Efter misslyckat värv lämnade de våra politiska domäner. Klas Eklund hamnade så småningom i Finansdepartementet där han politiskt kördes både i grovtvätt, fintvätt, centrifug och torktumlare av Kjell Olof Feldt för att ren och fin till sist hamna på SE-banken. Kamrat Eklund blev Chefsekonom Eklund. Nu är detta historia i marginalen, men debatten har aktualiserats av det senaste numret av tidskriften Tidsignal, (nr 3-05) där finns en uppsats av Lars Ekdahl som inspirerat Åsa Linderborg och Kjell Östberg till en utvärdering som rimmar väl med den analys som var Eklunds för trettio år sedan:

”Dels restes frågan om äganderätten åter med oväntad kraft mitt i rörelsen, genom Meidners och LO:s förslag till löntagarfonder, ett försök till en tredje väg mellan kapitalistisk marknadshushållning och östeuropeisk planhushållningsbyråkrati. Den verkliga kraften i Meidners förslag låg emellertid i det massiva stöd som det inledningsvis mötte inom LO. ’Nu tar vi över’ sa Metallbasen Bert Lundin. En social rörelse med en enorm potential var beredd att investera i ett förslag som ställde frågan om makten över ekonomin. Det är intressant att notera att vänstern till vänster om socialdemokratin aldrig stödde Meidners förslag. Så fast var den i sina förutfattade uppfattningar att socialdemokratin spelat ut sin roll, att den ryggmärgsstyrt avvisade för- slaget som en reformistisk avledningsmanöver. På så sätt avstod denna vänster från att stärka mobiliseringen för förslaget, och missade därmed en chans att komma på talefot med viktiga strömningar inom fackföreningsrörelsen.”

Ekdahl själv vill inte gå så långt. Han nöjer sig med att konstatera att ”det går att ha delade meningar om löntagarfonderna som potentiellt instrument för en långtgående samhällsomvandling”. Men Linderborg och Östberg är djärva och dristar sig i dag till att föreslå en helomvändning när det gäller synen på den tidens teori och praktik för oss som stod till vänster om socialdemokratin. Min historiska läsning blir därför mer än en stunds provsmakning av våra analyser och åsikter från den tiden. Läsningen handlar därför inte bara om att läppja på dessa idéer och se om dessa klarat den långa lagringstiden? Det hela blir allvarligare än så. Har Linderborg och Öst- berg rätt? Missade ”vänstern vänster om socialdemokratin” i blind ultravänsterism en historisk chans?

Om de har rätt då var detta ett oerhört grovt misstag, som i dag borde leda till en genomgripande omprövning från oss som var med och få konsekvenser också för dagens och Ekdahl själv vill inte gå så långt. Han nöjer sig med att konstatera att ”det går att ha delade meningar om löntagarfonderna som potentiellt instrument för en långtgående samhällsomvandling”. Men Linderborg och Östberg är djärva och dristar sig i dag till att föreslå en helomvändning när det gäller synen på den tidens teori och praktik för oss som stod till vänster om socialdemokratin. Min historiska läsning blir därför mer än en stunds provsmakning av våra analyser och åsikter från den tiden. Läsningen handlar därför inte bara om att läppja på dessa idéer och se om dessa klarat den långa lagringstiden? Det hela blir allvarligare än så. Har Linderborg och Östberg rätt? Missade ”vänstern vänster om socialdemokratin” i blind ultravänsterism en historisk chans? Om de har rätt då var detta ett oerhört grovt misstag, som i dag borde leda till en genomgripande omprövning från oss som var med och få konsekvenser också för dagens och morgondagens strider. Då blir Meidner vår röde Rudolf, en ikon för revolutionära socialister. Kanske kommer myten kring hans gärning att bli lika stor som den som skapats kring Axel Danielsson.1

Greiders oerhört fängslande bok om Meidner från 1997, som skildrade både ett psykologiskt och ett politiskt drama – i kombination med Ekdahls tunga akademiska biografi – blir kanske början till denna mytbildning. När Greider med sin oefterhärmliga stil i dag rafsar, räfsar och river i tillvaron anar man en längtan efter ett renoverat löntagarprojekt. Vad är det då vi ser i backsspegeln? Vid sidan av egna minnen, artiklar och tidningsbuntar från den tiden, Ekdahls och Greiders fängslande material, så har Stefan Sjöbergs doktorsavhandling från 2003, Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt, gett många ledtrådar i mitt försök att nysta upp den tidens politiska härvor. 

Fondförslaget

Den 27 augusti 1975 kom Meidner, i samarbete med Anna Hedborg och Gunnar Fond, ut med sin skrift. ”Förslagets viktigaste syfte var att successivt föra över företagens kapitaltillväxt i löntagarkollektivets ägo.” Man ville hyvla ner den alltmer ojämna förmögenhetsstrukturen och demokratisera näringslivet. På vägen till detta mål menade man att förslaget samtidigt skulle göra det lättare att acceptera den tidens solidariska lönepolitik, med feta ”övervinster” i en del företag, vilka stack så många anställda i ögonen. En viss del av vinsterna – rapporten föreslog tjugo procent – skulle via riktade obligatoriska aktieemissioner föras över till en fond. Rapporten tänkte sig att den vinstindragning som skulle ske inte skulle hämtas hem utan stå kvar i respektive före- tag i form av aktier och därmed inte störa marknaden. På detta sätt skulle vinstindragningar ske i alla företag med mer än hundra anställda. Sammantaget betydde detta att merparten av den privata sektorns kapitaltillväxt skulle vara med i systemet. Slutsatsen var: ”kapitaltillväxten i vår ekonomi bör inte enbart tillfalla de ursprungliga kapitalägarna utan alla, som deltar i produktionen”. I rapporten hade man gjort beräkningar som visade att löntagarfonderna skulle vara majoritetsägare efter 35 år, om vinsterna låg på 10 procent och avsättningarna till fonderna samtidigt var 20 procent.

I en central utjämningsfond skulle avkastningen från alla aktieinnehav samlas upp. Detta därför att enbart branschfonder helt enkelt skulle missgynna mer eftersatta branscher och indirekt vissa regioner. Men grunden var de olika branschråden, som skulle äga de egna aktieinnehaven. I sin tur skulle dessa sedan utse den centrala utjämningsfondens styrelse. Efterhand skulle detta innebära fler och fler fondrepresentanter på bolagsstämmor och i de olika bolagsstyrelserna. Tanken var att branschfonderna skulle utse dessa representanter efter förslag från de lokala fackklubbarna. Man betonade den lokala självbestämmanderätten i företagen när det gällde arbetets organisation och uppläggning. ”Med tiden skulle fackföreningarna komma att sitta på ’två stolar’”, understryker Stefan Sjöberg i sin avhandling. Han fortsätter: ”Detta berörs av förslagsställarna som dock inte ser svårigheterna som oöverbryggliga. Författarna understryker att löntagarfondernas löntagarmakt genom ägande skulle ses som komplement till, och inte ersättande av, arbetarrörelsens traditionella betoning på medbestämmande och inflytande grundat på arbetet via förhandlingar och avtal med motparten, samt ökad välfärd genom löne- och skattepolitik”.

Efter en runda i förbunden under hösten 1975, genom en informationskampanj och traditionell studieverksamhet, gjordes rapportens mäktiga anslag lite mindre mäktigt, några nyanseringar tillfördes, men i det stora hela var det ett intakt förslag som antogs av LO:s kongress i juni 1976. En upprymd och smått hänförd kongressal ställde sig upp och sjöng tillsammans Internationalen.

”När kongressen antog löntagarfondsförslaget den 15 juni 1976 kom jag på kvällen hem till min fru och var rörd, rörd till tårar och sa: Det här har blivit en stor sak. Aldrig i mina vildaste drömmar hade jag trott, att en LO-kongress enhälligt antar det som vi fört fram på det här sättet”, säger Meidner i Greiders bok.

Sista striden var här. Allt var klart för drabbning.

”Upproret kan komma inom två veckor!” De här orden slungades ut med stora åthävor av Karl Ljungkvist, ledare för Förbundet Kommunist, vid ett möte om revolutionen i Portugal som hölls i Umeå 12 oktober 1975. Den eldiga stämning som fanns vid mötet känns förmodligen fullständigt overklig för de yngre läsare som inte var med vid den tiden. Och nog hade Förbundet Kommunist hamnat i en väl överhettad politisk bastu när de valde att ge stöd åt den portugisiska rörelse som proklamerat att ”i det nuvarande läget representerar ett nationellt uppror baserat på väpnad makt den enda vägen ut ur den revolutionära processens motsättningar i Portugal”. Men tidsandan i stort var ändå brännhet så det förslog. När Rudolf Meidner och Anna Hedborg satt i kammaren sommaren 1975 och sammanställde sin rapport om löntagarfonder hade de som fond den dramatiska portugisiska revolutionen. Med Caetanoregimens fall april -74 störtades Europas äldsta diktatur och för första gången på årtionden var industriproletariatet i ett imperialistiskt land inne i en revolutionär process. Maj- 68 i Frankrike med tio miljoner arbetare ute i en nästan symfonisk generalstrejk och sjuttiotalets långa inledande år av omfattande strejker och arbetarstrider i Italien fanns fortfarande i färskt minne. Under våren hade de bägge utredarna dessutom fått uppleva den vietnamesiska revolutionens seger. Anna Hedborg, själv aktiv i solidaritetsrörelsen för Indokinas folk, måste ha varit lika jublande glad, lika euforisk, som alla vi andra när den amerikanska imperialismen fick se sig besegrad av några av jordens fattigaste folk.

Betydligt närmare Norra Bantorget och LO- borgen hade det under våren, samtidigt med slutstriderna i Vietnam, dragit fram en storm i de svenska skogarna. Det var inte sjuttiotalets Gudrun som härjade, utan en facklig storm nära tre månader lång – där skogsarbetarna segrade i en vild strejk med krav på höga lönelyft och månadslön. Även om de inte nådde ända fram var nog de flesta skogsarbetare överens om att det som uppnåddes var det bästa avtalet som Skogs någonsin skrivit under. Skogsarbetarna tvingades organisera sig inte bara i strid mot skogsbolagen, utan på samma sätt som för så många arbetargrupper under tidigt sjuttiotal fick de kämpa också mot sina egna ombudsmän, sin egen förbundsledning och LO-ledningen. Där LO:s ledning ropade på ”lag och ordning” där svarade man genom att föredömligt organisera sig genom demokratiska stormöten och valda strejkkommittéer. Runt om i landet byggdes en stark solidaritet. Gruvarbetarnas stridsfond skänkte ett stort belopp. I vissa renodlade skogs- distrikt i Norrland var uppslutningen total. Bensinstationer, affärer och kiosker ställde upp och sålde ”skogstior”. I den tidens betydligt lägre penningvärde samlades det in nära tre miljoner solidariska kronor. Striden var en lång plåga för folket i LO-borgen och i dess korridorer sprang författarna till rapporten om löntagarfonder säkert på många både irriterade och förtvivlade funktionärer och ombudsmän.

Nu var den fackliga stormen ute i skogarna ingen engångsföreteelse. Med början i de väldiga hamn- och gruvarbetarstrejkerna i slutet av sextiotalet och en kraftfull våg av vilda strejker 1970-71 hade socialdemokratins fackliga flaggskepp flera gånger rammats av de egna medlemmarnas motstånd mot det nära nog öppna klassamarbetet. Det var inte bara skogsarbetarna som hade satt yxorna i den tärande fackliga byråkratins rötter.

På ett sätt var den vilda strejkvågen en anakronism. Kring decennieskiftet hade den exempellösa långa ekonomiska boomen efter andra världskriget mattats. Den långa vågen av uppgång kom att rulla tillbaka med full kraft. Oljekrisen i sjuttiotalets början innebar att boomen definitivt var över. I global skala handlade rubrikerna nu i stället om sjunkande vinster, minskade investeringar, strukturkriser och stagnation. Reformismens ljuva år var förbi. Åren 1972-73 hade strejkvågen också lagt sig, men trots påtagliga kriser inom gjuteri- , stål-, teko- och varvsindustrin, innebar en ojämn branschutveckling vinstfyrverkerier inom en del sektorer 1973-74 och en högljudd debatt om ”övervinsterna” ute på många arbetsplatser. Som så många gånger förr i historien var den fackliga och sociala kampen dessutom ”fartblind” Skogsarbetarstrejken accentuerade vältaligt den gamla kritiken mot den solidariska lönepolitikens akilleshäl. Till synes helt frivilligt lämnades en stor del av de vinster som genererats i de stora och framgångsrika företagen orörda. Inom skogs- branschen var detta övertydligt, där hade smått fantastiska rationaliseringar skapat skyhöga profiter men lämnat arbetslöshet och bokstavligen knäckta ryggar efter sig. Helt naturligt frågade folket ute på arbetsplatserna ”Vart fan tar pengarna vägen”, som Meidner senare uttryckte det på ett seminarium vid Södertörns folkhögskola 2001.

Facklig opposition

På den politiska scenen var det också en helt ny regi. 1973-76 levde svenska folket med det som kallades ”Lotteririksdagen”. Mandatfördelningen mellan det som kallades de socialistiska och borgerliga blocken var 175-175. Lotteririksdagen tvingade fram ett öppet fysiskt klassamarbete i form av politiska Haga-uppgörelser mellan socialdemokratin och folkpartiet. Ute på arbetsplatserna var detta besvärande, otympligt och mycket generande för den fackliga funktionärskåren.

Framförallt sved det bra i skinnet när denna kår – ovan som den var vid öppen kritik från medlemmarna överhuvudtaget – under dessa år fick en välorganiserad alltmer högljudd opposition på de egna hemmaplanerna, där de skulle försvara det egna öppna samarbetet med folkpartiets Gunnar Helén.

Stämningen i samhället i stort var under dessa år att ”Allt var i rörelse”, skriver Kjell Östberg i sin bok om de så uppsluppna åren efter kulturrevolutionen. Majrevolten-68, Tet-offensiven i Vietnam och Pragvåren. Under sjuttiotalets början bröt dyningarna från denna rörelse in på arbetsplatserna med full kraft och självaktning- en krävde av alla de organisationer som kallade sig för revolutionära – SKP, KPMLr, KAF, FK, APK, FA och MLK – att de i någon form skulle kunna pröva och visa upp ett framgångsrikt fackligt oppositionsarbete. Andarna livades också upp och benen började spritta hos en del äldre medlemmar i Vpk. Den nya konkurrensen tvingade dem vänsterut. Fabriksportar, fikarum och klubbmöten var frodiga drivhusmiljöer för socialistiska idéer av alla de slag.

Under de mest febrila åren vid Volvo Verkstadsklubb i Göteborg minns jag själv att det såldes eller delades ut hundratals olika flygblad eller tidningar bara under ett enda år. Någon dag – vid en häftig vända i en klubbvalskampanj – tror jag att vi räknade ihop sex olika flygblad – angrepp, motangrepp, nytt angrepp, nya motangrepp – debatterna svallade. Någon gång dröjde det innan monteringsbanan kunde rycka i gång. Nere vid axelintaget var diskussionerna så livliga att det inte gick att börja köra. Socialdemokraterna kunde skriva och trycka sina alster i lugn och ro på de egna klubblokalerna. Vi fick ibland stämpla ut och ta oss till förbundslokalen för att kunna leverera svar. Det märkliga var att så få tröttnade. Vid ett tillfälle besökte Olof Palme Volvo Lastvagnars verksamhet i Lundbyverken och hamnade mitt i alla diskussioner. Efter lite trevligt politiskt rundprat tillsammans med en studiecirkel frågade han försynt hur det kom sig att den fackliga oppositionen var starkare där än på Personvagnars anläggningar ute i Torslanda. Folk där ute är mer bundna till jobbet, svarade socialdemokraternas man aningslöst. Här gör arbetets uppläggning att vi hinner prata mer. För Palme var detta naturligtvis nedslående. Där det hanns med att diskutera där förlorade socialdemokraterna diskussionerna…

Tjôtet på golvet var helt enkelt kul. I vår ensidigt manliga värld handlade det inte längre bara om att bygga bil och prata om brudar och fotboll. En ny politisk värld drog in. Under några lyckliga stunder levde vi mitt i en av de mest febrila politiska miljöer man kan föreställa sig. ”Fackgubbarna” däremot tyckte nog många gånger att det hela inte var så särskilt kul. De pressades hårt och på en del håll började de förlora sina förtroendeuppdrag. De ljuva åren var över. Inte bara i samhället i stort, de var över även på deras egna arbetsplatser. Här kan jag inte låta bli att klämma in en anekdot om ”sosse- stolarna” vid Volvo Lastvagnar i Göteborg. När vi vunnit ett gruppval och tog över en facklig expedition fick vi börja med att slänga ut vad vi kallade ”sossestolarna”. Det var kontorsstolar där våra företrädare så länge lutat sig skönt bakåt och njutit av det ”goda arbetet” att stolryggarna vikt sig för gott. Det gick helt enkelt inte att sitta rakt i dem…

Fackbyråkratin

De delegater som samlats vid LO-kongressen 1971 hade en hård press på sig att ”hitta på något” som kunde minska antalet vilda strejker och ge de lokala ombudsmännen och klubbstyrelserna hjälp att värja sig mot de fackliga oppositionsrörelser som börjat bita sig fast runt om i landet. Partiets ledning jobbade intensivt med Förtroendemanna- och Medbestämmandelagarna men de nya hinder man stött på ute på arbetsplatserna krävde ett handfast ideologiskt komplement, därav den utredning om kollektiv kapitalbildning som tillsattes. Lågkonjunkturen 1972-73 gjorde att debatten falnade av. Nu brottades man i stället med de snabbt växande arbetslöshetssiffrorna.

Men vinstfyrverkeriet 1974-75, i vars sken Meidner och Hedborg kom att jobba, gjorde att ”övervinsterna” åter sattes upp på dagordningen. En artikel från Skogs tidning SIA hösten –74 visar väl vilken mylla det var som fick dessa idéer att så snabbt växa till sig:

”De flesta konflikterna på arbetsmarknaden uppstår just inom branscher och företag med relativt höga löner. Genom att suga upp övevinster skulle det starkaste argumentet till strejk falla bort. Det är i den jordmånen tanken med löntagarägda fonder har växt fram”.

Med dörrarna stängda och bandspelaren avstängd kunde Skogs ledning lika gärna ha sagt: ”Ja. Fy fan. Aldrig mer en sån jävla skit- strejk som den i våras. Det klarar vi aldrig. Drar vi in vinsterna till en fond finns det ju inget att strejka för.”

Uppdraget från kongressen –71 dammades av och vi är framme vid det slutskede våren och sommaren –75 när Meidnergruppen till sist tar fram sitt så radikala förslag. Men i ett internationellt perspektiv släpade nu tidsschemat. I de nordeuropeiska länderna med likartad socialdemokratisk hegemoni inom fackföreningsrörelsen hade den politiska cykeln tidigare sett ungefär likadan ut. I en situation av ekonomisk tillväxt, stor kapitalackumulation och obetydlig arbets- löshet uppstod förslag om kollektiva löntagarfonder, en ganska självklar och inte särskilt märklig reflex från den socialdemokratiska fackföreningsbyråkratin när denna konfronteras med högljudda krav på löneökningar. När den ekonomiska tillväxten så sackade av eller riskerade att helt upphöra blev problemen med ”övervinsterna” inte lika akuta. Nya frågor kom i förgrunden: anställningstrygghet, bevarad köpkraft, fortsatt bra social service, med mera. Vem katten är intresserad av en kollektiv kapitalbildning, grundad på det egna företagets vinstutveckling, när man befarar att det egna före- taget håller på att gå i putten? I Europa i övrigt försvann intresset för olika for- mer av löntagarfonder. I Västtyskland satte man punkt 1974 när partiledningen gjorde upp med liberalerna om ett icke-systemöverskridande förslag. Frågan var död och föll i glömska.

För att hämta inspiration reste ironiskt nog Meidner och Hedborg till detta Västtyskland innan de slutförde sin rapport. I Greiders bok berättar Meidner själv:

”Men när vi träffade Metall i Tyskland visade det sig att de numera var helt emot dessa idéer. Jag minns ännu hur en metallare, som vi hade långa diskussioner med och som dessutom hade skrivit en bok som hette Nej till löntagarfonder, sprang efter oss i korridoren efter en sammankomst för att in i det sista varna oss: ’Vad ni än gör – hitta inte på några löntagarfonder i Sverige!’ Det var tyska Metalls officiella besked. I Österrike var det rentav nedslående. Vi talade med folk i österrikiska LO som var mycket förvånade: ’Säger ni verkligen att vi har fattat beslut på vår kongress om att införa löntagarfonder? Det kan inte vara möjligt!’ Och Anna och jag plockade fram kongressprotokollen, visade dem precis var det stod. Deras förvåning bara växte, och någon av dem sa: ’Jaså – ja, det måste vi i så fall göra någonting åt. Vi har några sammanträden i styrelsen nästa vecka. Vi får väl ta upp det då och få ett slut på det där. Det saknar all aktualitet.’”

Men väl hemma ignorerade paret alla varningar. De skrev i stället samman ett förslag med kollektiv inriktning, helt utan individuell anknytning och som i teorin – på kanske trettio års sikt – skulle ge fackföreningsrörelsen i Sverige makten över näringslivet! Till deras egen förvåning antog sedan LO-kongressen i juni –76 hela paketet. Det skälvde till i kongressalen. Spontant ställde man sig upp och sjung unisont Internationalen. Alla spärrar hade släppt! Ja, kongressen till och med lämnade frågan öppen om inte också fåmansföretag skulle vara med i systemet. ”Ja, varenda korvkiosk skulle bli en löntagarfond”, konstaterade Kjell Olof Feldt, finansminister åren 1982-90, på sitt brutala men träffsäkra sätt vid det seminarium som hölls vid Södertörns högskola 2001. När Olof Palme fick klart för sig vad som hänt sa han att ”han aldrig i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att man skulle gå så långt.”.

Oförvitlig tjänsteman

Ja, varför gick det så här? Meidner själv hade räknar med stora kompromisser, men den gamle klassiske nationalekonomen Gunnar Myrdal hade lärt honom att som utredare aldrig själv börja med en kompromiss. Då måste man ju helt enkelt kompromissa två gånger. Men framförallt ville han, på samma sätt som Greider och Ekdahl, förklara det hela med det stora rådslag inom LO som så entydigt och entusiastiskt slöt upp bakom förslaget. Linderborg och Östberg talar om ”det massiva stöd som det mötte inom LO” och syftar nog på samma remiss.

Visst var det så. Men här är det nog en galen slutsats att sätta likhetstecken mellan LO-kongressen och LO:s många medlemmar. Framförallt är det ett helt galet att sätta likhetstecken mellan LO-kongressen -76 och de allt fler grupper av medlemmar, som då börjat söka vägar för att hitta tillbaka till rörelsens ursprungliga idé: en kämpande och demokratisk fackföreningsrörelse!

Här fanns nog också en del psykologiska mekanismer. Greider skriver att Meidner arbetade fackligt i trettiofem år. Men detta är inte sant.

I själva verket arbetade han åt den fack- liga rörelsen, som anställd tjänsteman eller utredare. På mig ger han ett intryck av en oförvitlig och mycket principiell ämbetsman – en teoretiker. Med hög integritet och med en bakgrund i den tyska arbetarrörelsens nederlag i Tyskland under trettiotalet, som präglat honom för livet. Men inte heller där arbetade han politiskt eller fackligt, annat än som gymnasist i den tidens Breslau. I rörelsen var han och Gösta Rehn kända som den svenska modellens byggherrar. Han hade aldrig bråkat, aldrig ställt sig på tvären. Han var vän med de stora kapitalägarnas furste vid den tiden, Marcus Wallenberg, och en uppskattad representant i flera av börsens tunga bolagsstyrelser. Med den höga åldern och med sin prestige var det ingen som räknade med att han skulle fallera, att han skulle gå för långt. Men uppenbart var det den äldre mannen som här såg en möjlighet att innan sin pension för en gångs skull verkligen göra det han så länge funderat över, att sätta på plats det som hela tiden varit den solidariska lönepolitikens felande länk. Denna politik hade förvisso minskat lönespridningen inom LO-området och ökat de framgångsrika företagens möjligheter till kapitalbildning. Men den hade också – till Meidners förtret – accelererat förmögenhetskoncentrationen. Med dagens språkbruk skulle man kunna säga att han på sitt sätt var en gökunge som i åratal levt som inbäddad i LO-borgen. Symboliskt nog hade han under arbetet med LO-rapporten dragit sig tillbaka från sitt större mer representativa tornrum till ett kyffe bakom köket – utan fönster och telefon – där han ostört kunde få färdigt sina ritningar till den totalrenovering av folkhemmet som han ansåg krävdes.

Det vore skändligt att i efterhand anklaga Meidner för total politisk naivitet. Han var ingen politiker utan en tjänsteman som levde i marginalen av den reala politiken. I Ekdahls biografi kan vi till och med läsa att han i en intervju efter den första presentationen av sin skrift helt häpnadsväckande förklarade att det skulle ”vara en stor triumf för parterna på arbetsmarknaden om de kunde lösa frågan avtalsvägen. Men jag är kanske för mycket påverkad av Saltsjöbadsandan”.

Det tycks till sist som om samvaron med Hedborg gav honom den glädje och det mod som behövdes. Hon hade heller ingen traditionell vare sig facklig eller politisk bakgrund i rörelsen. Hon var ung, uppfostrad i en adlig familj, läste som man bör på Handelshögskolan och som så många andra unga studenter under dessa år gjorde hon Vietnams sak till sin. Den febriga omvärlden – skogsarbetarstrejk, seger i Vietnam, revolution i Portugal – under de månader när de skrev färdigt sitt förslag var säkert myck- et smittande och inverkade stort på det slutgiltiga förslaget. Vid seminariet i Södertörn funderade historikern Håkan Blomqvist över alla de problem som kom att stöta till. Men, frågade han, ”Fanns det något skede då denna idé inte var så här komplicerad och besvärlig? Det måste uppenbarligen ha funnits ett skede av élan, av medvind?”. Anna Hedborgs svar bekräftade den höga och av tiden uppskruvade stämning dem emellan som hon och Meidner byggt upp : ”Vi var entusiastiska på kammaren”.

Den nye LO-ordföranden Gunnar Nilssons roll är för mig mycket mer svårgripbar. I Ekdahls,
Greiders och Sjöbergs arbeten är han förvånansvärt anonym. Greider skriver någon gång träffande om fondförslaget som en politisk högspänningsledning. Men ändå sägs Nilsson ha trott att LO kunde behålla detta inom sig som blott en facklig fråga utan större betydelse för de politiska trätorna.

Visst är LO och socialdemokratin olika grenar, men ändå av samma rot och stam, av samma arbetarrörelse. Därför borde han, för att fortsätta att tala med elektrikernas språk, ha insett att det med ett sådant radikalt beslut skulle bli en total kortslutning mellan LO och partiets ledning. Här fanns uppenbart ett stort mått av politisk naivitet. Varför annars först gå in i närkamp för att sedan omedelbart vika ner sig. Kanske var han nonchalant och läste på dåligt i förvissning om att Meidner aldrig skulle gå för långt. Samtidigt var han också självfallet gripen av tidsandan och stämningen på kongressen och ville markera att han som efterföljare till Arne Geijer stod för något radikalt nytt (Tage och Geijer – Nixons lakejer, hade vietnamrörelsen ropat).

LO-kongressen

Så tillbaka till Folkets Hus kongressal där på Norra Bantorget några junidagar 1976. Vad var det för folk som bänkat sig där och så entusiastiskt bar fram idéerna om en tredje väg, en ny typ av folkstyrd marknadsekonomi. Så här sa Dick Åhman några veckor efter besluten. Åhman var då en av KAF:s och den Fackliga Oppositionens viktigaste talesmän vid Volvo Göteborg :

”Ombudsmännen väljs inte längre av medlemmarna. En gång i tiden var det avdelningarna själva som utsåg sina heltidsanställda ombudsmän. I dag ligger den rätten helt och hållet hos förbundsstyrelsen /…./ Tittar man på LO-kongressen som hölls i juni så är det ju uppenbart att den inte på något som helst sätt angick den vanlige medlemmen /…/ I stället var det nu en angelägenhet för ett ytterst litet fåtal – för gräddan av den fackliga byråkratin. För tittar man på sammansättningen på kongressen så bestod den ju nästan enbart av anställda funktionärer från förbund och avdelningar samt heltidsanställda ordföranden för större klubbar och avdelningar. Och som de utsågs sen! Det är ju absurt. I flera förbund är det förbundskongressen som väljer delegater till LO-kongressen. Då förbunden inte har kongress mer än vart femte år så kan delegaterna utses åratal innan de äger rum. Det mest absurda exemplet är antagligen Fabriks delegater till årets LO-kongress. De utsågs på Fabriks kongress 1971 – till och med några månader innan förra kongressen ägde rum! Nej, i en demokratisk och kämpande fackföreningsrörelse så skulle naturligtvis delegaterna till LO:s kongress utses genom allmänna val. Valen skulle kunna organiseras av de fackliga basenheterna, av klubbarna, grupperna och sektionerna. Vi på Volvo skulle exempelvis vara med i ett val inom avd 41:s region för att utse kandidater.” 

Folket i kongressalen var inte budbärare för alla de män och kvinnor som under denna tid gått i spetsen för sina arbetskamraters strävan- den, för dem som tagit törnarna i verkliga arbetarstrider. Nej, djupt nersjunkna i stolarna satt här i stället den allra mest förhärdade fackliga byråkratin – ombudsmän med sin egen kultur och sin egen ideologi, med sina egna plågor och drömmar. Plågorna handlade om företagens ”övervinster”, de egna medlemmarnas vilda strejker – men naturligtvis också om en uppriktig oro för framtiden och alla jobb som var hotade. Drömmarna handlade om att kunna hitta en medelväg mellan den öststatskommunism som de avskydde och den otyglade råa kapitalism som de också var rädda för, en medelväg där de själva gärna kunde få större plats vid maktens bord och dess köttgrytor. För denna fackliga byråkrati föll alla bitar ner på rätt plats när Gunnar Nilsson på kongressen gjorde Meidnerrapporten till sin. Nu kunde drömmarna bli verklighet. Samtidigt skulle de också bli av med allt tjat från medlemmarna om övervinster samt stoppa ett handfast förslag om socialism i halsen på alla kommunistiska skränfockar ute på arbetsplatserna. Inte minst gillade dessa ombudsmän och heltidsanställda funktionärer Meidners hårda betoning av att det var facket som först och främst skulle få ta del av avkastningen från den centrala utjämningsfonden. Här skulle nya, förut nästan otänkbara tjänster, styrelseuppdrag och arvoden flöda i ett sagolikt Schlaraffenland. Meidners omtanke om den fria och självständiga fackföreningsrörelsen, som ständigt måste eftersträva en långtgående demokratisering av de egna organisationerna, brydde de sig mindre om. Ja, och hur skulle de kunna hinna med att ta till sig detta budskap? Samtidigt var de ju i full färd med att förbjuda öppna medlemsmöten på Sveriges största arbetsplatser. ”Ni ska aldrig mer få några jävla medlemsmöten att dansa på”, sa Leif Blomberg till mig vid en facklig ordförandekonferens i Stockholm.

I ryggen hade de en enkät från studiecirklar som de själva arrangerat. ”Vi tog med vem som helst i cirklarna. Det gällde att få in så många svar som möjligt”, sa en ledande medlem från Volvo Verkstadsklubb i Göteborg till mig när jag under arbetet med denna tillbakablick ringde honom och pratade om det som timade för trettio år sedan. Så här kommenterade Gert-Inge Johnson och jag själv enkäten när det begav sig:

”Den genomförda löntagarfondsenkäten drog katastrofalt lite folk. Endast 17 342 LO-medlemmar deltog. Från det militanta gruvarbetarförbundet kom bara svar från 69 personer, från Skogs 160. Det vill säga betydligt mindre än det antal fackliga ombudsmän som finns inom dessa förbund. Och, trots att man i enkäten inte hade med någon direkt fråga om man överhuvudtaget ville ha löntagarfonder eller ej, svarade omkring 400 deltagare nej därför att de menar att fonderna splittrar arbetarnas solidaritet, fackföreningarna måste i stället bli kamporganisationer. Det är nog inte för djärvt att våga påstå att den stora merparten av de positiva enkätsvaren kommer från de socialdemokratiska ombudsmännen inom LO.” 

Vid seminariet i Södertörn bekräfta- de Per-Olof Edin, Metalls dåvarande ekonom, denna uppfattning: ”Det var ju ingen svårighet att åka ut i fackliga sammanhang och få mycket applåder och stöd, hos en aktiv grupp. Däremot på bredden, hos det stora flertalet medlemmar så var frågan inte alls lika engagerande. För en minoritet, men en mycket aktiv minoritet, så var det en starkt engagerande fråga”.

Det mest uppseväckande med dessa siffror är resultaten från LO:s mest stridbara förbund, Gruv och Skogs. Greider, Lindeborg och Östberg borde grubbla en bra stund över detta. Liksom över begreppet byråkrati. Finns det en sådan i fackföreningsrörelsen och om den finns vad har den i så fall för särställning? Vilken strömning var det viktigt att komma på talefot med? Den som på arbetsplatserna ledde sina arbetskamraters försök att åtminstone i handling försöka slita sig loss från reformismens handfängsel eller den som av LO:s toppar sållats ut, befunnits värdig och fått plats i kongressalens stolar.

Grå teori

När det gällde vår konkreta kritik av fondförslaget sammanfattade vi det på den tiden med Goethes berömda ord ”Grå, dyraste vän, är all teori och grönt är livets gyllene träd”. Alltså det schema och den tidplan som Meidner ritat ihop på sin kammare hade ingenting med verklighetens klasskamp att göra. Han fortsatte med sina drömmar från pojkrummet i barndomens Breslau. I sin kritik av fondförslaget hade C H Hermansson talat om att detta var missriktat eftersom det bara var ett sätt att ”halshugga kapitalismens skugga”. I mitt tycke är detta en fullständigt missvisande bild. Vid meningsutbytet i Södertörn träffade däremot Kjell-Olof Feldt mer rätt när han sa att

”Man kan säga att han (Palme) och jag hade samma uppfattning i sakfrågan, att det förslag som lades ursprungligen, det var långsam garrottering av privatkapitalismen.  Vi var övertygade om att det skulle inte patienten låta sig utsättas för. Den skulle förflytta sig utom räckhåll för våra instrument. Att socialisera från idag till imorgon, det går. Men just den metoden som fanns i det ursprungliga LO-förslaget bedömde vi, alldeles oberoende av vilken effekt det skulle ha på opinionen, att de som ägde detta kapital skulle förflytta det någonstans där vi inte kunde komma åt det”.

LO:s förslag innebar att de dömda skulle kvävas i halsjärn, sakta, sakta under trettio år, utan att ens vara bundna till någon tortyrstock. För en av världens rikaste män, Tetra Paks Hans Rausing, räckte det i början på 8o-talet med ett meningsutbyte med Meidner för att han skulle ta sitt pick och pack och flytta sitt ägande till London.

Om än i Tredje världen, och om än under mycket skilda förutsättningar från våra, så hade vi ändå bara några år tidigare fått se hur Pinochet, med Kissingers och USA:s hjälpsamma stöd, än en gång demonstrerat vad kapitalets hårdföra trupper är beredda till när deras makt hotas. Symboliken i ihjälskjutningen av den fredliga vägens Allende i hans brinnande presidentpalats var övertydlig och fanns kvar på näthinnorna. Framförallt som den kulsprutepistol, med vars hjälp han i sista stund försökte försvara sig med, fick lånas från det mer revolutionärt socialistiska MIR. Vem vågade hoppas på en fredlig väg till socialismen? Om den fredliga vägen dess- utom skulle vara den långsamma vägen hur skulle då detta överhuvudtaget vara möjligt?

Långt, långt innan den sista aktieemissionen och utjämningsfondens slutgiltiga maktöverta

gande skulle striden vara över, och då som ett nederlag i ett riksdagsval och/eller en kraftfull allmän borgerlig mobilisering mot förslaget. Skulle borgerligheten komma att misslyckas med detta då skulle den givetvis komma att använda alla möjliga och omöjliga utomparlamentariska metoder – sabotage, våld, kapitalflykt, försälj- ning till internationella koncerner med mera.

Förslaget gav heller inga konkreta svar på de mest brännande fackliga frågorna. Vad göra med övervinsterna? Skulle den fackliga rörelsen stillatigande bara åse detta under ännu en generation? Hur svara på alla frågor kring de nedläggningshotade företagen? När det gällde exempelvis varvens stora sjudande arbetsplatser, vad med dem? Ja, i den svåra verkligheten kom de först att ”socialiseras” för att sedan läggas ner. Hur i all sin dar skulle branschfonden hanterat GM:s och Fords respektive köp av Saab och Volvo Personvagnar?

Framförallt skulle löntagarfonderna ha återintroducerat konkurrensen mellan arbetare i olika företag och i olika branscher. Detta samtidigt som hela den historiska idén och missionen med en fackförening just är att upphäva denna konkurrens. Kommunals och Statsanställdas medlemmar skulle för det första ha hamnat utanför den nya kollektiva gemenskapen. Den viktiga funktionen att successivt ta över företagens planering skulle naturligtvis också ha ställt arbetare mot arbetare. Varje företag som lyder under marknadslagarna skulle givetvis ha tvingats att planera faktorer som lokalisering, arbetsintensitet, lönebildning och personalpolitik. Vem skulle branschfondens facklige direktör förhandla med ute på arbetsplatsen? Sig själv? Ja, vem annars? Det var ju han som skulle sitta på bägge sidor om förhandlingsbordet. Redan utan fondägande är situationen med medlemmar i olika konkurrerande företag en mardröm för alla fackföreningar.

Nu vet vi att den osannolika rapporten antogs och vi fick några år med den intensivt glödande politiska hetta som jag tog upp inledningsvis. Palme och SAP:s partiledning i stort hade gjort misstaget att nonchalera de idéer som höll på att växa fram. Budbäraren mellan Meidnergruppen och SAP:s ledning, Bo Elmgren, tycks helt och hållet ha misskött sitt uppdrag. I ett läge under ett möte med LO-ledningen 1978 gick Palme så långt att han i utbyte mot ett desarmerat fondförslag förde fram ett lagfäst system där löntagarna skulle få hälftenrepresentation i företagens styrelser.

Tidsandan har sannerligen skiftat. I dagens ”klasslösa” Sverige hotar regeringen än en gång lite slentrianmässigt med ett lagförslag om att 40 procent av bolagsstyrelsernas medlemmar ska vara kvinnor. Varför bara genusperspektiv? Varför inte också lite arbetarperspektiv? Kan inte demokrati- och jämställdhetsminister Jens Orback komma ut ur sin klasslösa garderob med ett lagförslag där han drar till med 51 procent kvinnliga arbetare?

Borgerlig motoffensiv

Näringslivet och den politiska borgerligheten var till en början ostrukturerade i frågan. Tanken på någon form av fonder med ”raka rör till medlemmarnas plånböcker” som Leif Blomberg senare skulle komma att säga, var inte ny utan nästan lika gammal som kapitalismens historia. Så här skrev det svenska justitierådet Herslow redan 1895. Enligt honom skulle vinstandelar:

”…åt driftägaren skapa en duglig, pålitlig och för frestelser till arbetsinställelse otillgänglig arbetarstam, kraftigt sporra arbetarna till noggrannhet i arbetet samt till aktsamhet om det arbetsmaterial, maskiner och verktyg mm, ävensom förmå dem att i dessa hänseenden utöva kontroll på varandra, vilket allt skulle högst väsentligt bidraga till ökande av affärens netto- avkastning och därigenom bestå driftägaren riklig ersättning för den vinstandel som han avstod åt personalen.”

Inom TCO och SIF, såväl som inom folkpartiet och centern, diskuterades en modernisering av dessa tankar. Näringslivet höll dörren öppen. Men löntagarfondsförslaget 1976 kom att trigga en fullständig politisk omgruppering. SAF:s ordförande, den mer otydlige och samarbetsinriktade Tryggve Holm, ersattes med Wallenbergs hårdföre Curt Nicolin som likt en magnet snabbt fångade upp de skilda borgerliga klasskrafterna och fick dem att rakt av formulera ett nej till varje form av ”fondsocialism”. En ytterligare skärpning kom något senare när den lugne lagspelaren Curt Steffan Giesecke avlöstes i sin roll som SAF:s vd av den mer aggressive målgöraren Olof Ljunggren. Folkpartiets skinnömsning med Gunnar Heléns sorti efter alla hans uppgörelser med socialdemokratin och knall- pulvret Per Ahlmarks tillträde var en rörelse i samma riktning.

Under de kommande åren tvagades och vaskades LO:s ledning intill bara kroppen i partiledningens tvättstuga. Alla socialistiska visioner gnuggades bort med samma tvättprogram som sen kördes med Klas Eklund. Sedan var det Kjell Olof Feldt som på partiets kongress 1981 presenterade det sista helt rentvättade förslaget. Patetiskt nog försökte man gilla läget genom att än en gång unisont ta upp Internationalen. ”Kan ni tänka er, där stod jag som den förste och siste socialisten”, sa Feldt i Södertörn 2001. Tack vare en påpasslig fotograf vid den riksdagsdebatt 1983, där rapporten sedan blev lag, blev den historiska finalen till den långa fondstriden nog så talande. I ett kladdblock hade samme Feldt klottrat ner sina innersta funderingar: ”Löntagarfonderna är en jävla skit, nu har vi baxat dom ända hit”.

Regeringen Bildt(1991-94) kom sedan att skriva ut den definitiva dödsattesten genom att helt enkelt riva upp hela lagstiftningen. Att under dessa år, efter varje ny reträtt, för- söka komma på talefot med socialdemokratins fackliga elittrupper, genom att gång på gång prata väl om det ursprungliga förslaget, för att sedan kräva ett slut på kompromisserna hade ute på arbetsplatserna varit en patetisk gest. ”Frågan var för oss stendöd”, säger i dag min sagesman i Volvo verkstadsklubb. ”Vi ville bara bli av med borgarna så att en ny regering kunde gå in i krisbranscherna”.

Här vill jag understryka att åtminstone de flesta av oss vänster om vänstern inte var så fjunigt stolliga att vi bara pekade finger mot förslaget om löntagarfonder och orerade om hur orealistiskt eller illa genomtänkt det var. Vid Volvo i Göteborg tog vi med en viss framgång ett initiativ mot ”Direktörsmarschen” i Stockholm 1983, ”Utan arbetare stannar landet”, hette vår kampanj, som i Göteborg året där efter samlade en stor demonstration där Hans Andersson, då ordförande för ASEA-Ludvika, och jag själv angrep högerns uppmarsch mot löntagarfonderna. För den fackliga byråkratin däremot var frågan stendöd. Den lyfte inte ett finger för att försvara sitt eget projekt. Hade det varit så att det funnits en någorlunda bred rörelse i klassen för Meidners förslag – då hade vi definitivt lyssnat till Marx ord om att varje steg av verklig rörelse är viktigare än aldrig så många program och inte brytt oss om allt runt omkring förslaget.

Så till vår epilog. Slogs då ändå inga lärospån loss i denna långa process? Jag lämnar först ordet till Anna Hedborg och då återigen med ett citat från Södertörn:

”Det är väl en historiens ironi att en av effekterna som löntagarfonderna har haft, var att det var det tillfälle när mängder av fackliga företrädare lärde sig massor om kapitalmarknad, finansieringsfrågor och aktier, för första gången överhuvudtaget. Och de gjorde det med en grundläggande acceptans för det ekonomiska system som marknadsekonomin representerar”.

Med denna lärdom är det inte konstigt att hon sedan blev en av de ansvariga för att 1994 likvi- dera och gravsätta den kollektiva kapitalbildning som trots allt fanns i ATP-systemen, den kapitalbildning som hennes gamle partner, Meidner, en gång var så stolt över. Så får Stig Malm ordet. LO:s dåvarande så pratglade ordförande, han som ibland sågs som ganska radikal med sitt prat om finansvalpar. I Företagarförbundets jubileumstidning 2003, vid tjugoårsminnet av fjärde oktoberdemonstrationen 1983, skrev han:

”Vad blev då den stora och bestående effekten av den omfattande löntagarfondsdebatten? För min egen del är jag övertygad om att den mycket kraftfulla utbildningsinsats som gjordes av fackföreningarna – då 10 000-tals fackliga förtroendemän blev klara över behovet av riskvilligt kapital, avkastning på kapital och annat, som var livsviktigt för ett fungerande näringsliv – lade grunden till den positiva syn som finns i dag.”

Tja. Vad säger man. Kanske bäst att avstå från en kommentar. Den positiva syn som skapades möjliggjorde om inte annat det stora intres- set i Sverige för konvertibler, olika former av aktiesparande, pensionsfonder med mera. Den svenska ”fondindustrin” föddes. Metalls Göran Johnsson ska få sista ordet. Han var väl en av de heltidsanställda klubbordförandena som 1976 så euforiskt hyllade kongressrapporten om löntagarfonder. När han nu i höst gick i pension som metallordförande fick han berätta om sitt liv i en stort uppslagen intervju i Aftonbladet. Han fick alltså en möjlighet att själv teckna sitt egna fackliga eftermäle, och då bland annat genom att ge ett exempel på sitt mod under de fackliga åren. När jag lekte som barn frågade vi ibland varandra vad som var det ”modigaste som vi varit” Så här berättar Johnson uppenbart stolt över ”det modigaste han hade varit” under sina år ute på verkstadsgolvet:

”När jag blev fackordförande i Olofström kunde jag ta gubbarna på rätt sätt. Jag stoppade en vild strejk en gång genom att gå ut på golvet och visa mod. Den gången du hukar för medlemmarna är du rökt.”

Var detta verkligen rätt man, för ”vänstern vänster om socialdemokratin” att komma på talefot med? Hade vi som då jobbade fackligt gjort detta. Hade vi hukat för sådana klubbordföranden. Ja, då hade vi varit ordentligt rökta…

NOTER:
1. Axel Danielsson (1863-1899). Den tidiga socialdemokratins viktigaste ideolog och författare till det första partiprogrammet 1893. Danielsson grundade även tidningen Arbetet i Malmö och var under många år dess chefredaktör.

Litteraturlista:
Löntagarfonder – en missad möjlighet ? Ekdahl, Lars. Samtidshistoriska institutet. 2002.
Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner. Ekdahl, Lars. Arkiv förlag. 2005.
Tysk flykting och svensk modell. Ekdahl, Lars. Arkiv förlag. 2001. Rudolf Meidner Skärvor ur ett nittonhundratal. Greider, Göran. Atlas. 1997.
Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt. Sjöberg, Stefan. Uppsala Universitet. 2003.

Från Röda Rummet 4/2005, Synvändor.

Portugal, socialdemokratin och den svenska revolutionen

Utvecklingen sedan april 1974 i Portugal, liksom utvecklingen på hela den iberiska halvön, bekräftar på ett dramatiskt sätt den bärande tesen i den politiska resolution som antogs vid Fjärde Internationalens 10:e världskongress: Efter att i drygt 20 år haft sitt centrum i de koloniala och halvkoloniala länderna har världsrevolutionen också fått ett uppsving i de imperialistiska staterna. Från att ha varit relativt väl integrerad i olika klassamarbetsformer under efterkrigstiden har arbetarkampen i Europa utvecklats i allt snabbare takt sedan 60-talets slut. I ett flertal av Europas länder står idag förrevolutionära kriser på dagordningen.

Efter den kinesiska revolutionen upplevde vi revolutionära situationer och explosiva strider i en rad imperialistiskt dominerade länder: Korea, Algeriet, Kuba, Vietnam…

Klasstriderna i dessa länder tog sig formen av ett befrielsekrig, som en kamp mellan befrielse- styrkor och imperialistiska inkräktare. Kampen ställde därför inte ohöljt frågorna i klass- mässiga termer, dvs som en kamp mellan socialism och kapitalism. Klassinnehållet i vietna- mesernas befrielsekamp var t ex under en lång period inte uppenbar för många av dem som solidariserade sig med deras kamp. Också FNL/PRR var mycket försiktiga och lade utåt sett oftast inga klassmässiga synpunkter på sin kamp, något som den svenska solidaritetsrörelsen – DFFG – gjorde en dygd av. De som här i Sverige talade om socialism i Vietnam – t ex trotskisterna – försökte DFFG till och med utestänga från solidaritetsarbetet trots att också de ansåg att det breda solidaritetsarbetet måste ske utifrån paroller som inte krävde ett ställnings- tagande för socialismen. I dag finns det dock ingen som tvivlar på vad vietnamesernas kamp hela tiden ytterst har gällt: För en förening med DRV; för ett socialistiskt Vietnam.

Vår solidaritet med kampen i de imperialistiskt dominerade länderna hade under denna period liksom idag en speciell betydelse. Vietnamesernas kamp var för oss ett heroiskt bevis på möj- ligheten att besegra imperialismen. Men de erfarenheter vi drog av befrielsestyrkornas strider hade en begränsad tillämpbarhet på den svenska klasskampen. Vietnamesernas kamp sågs som ett föredöme utan att dess former tillät oss dra direkta paralleller med situationen i Sverige.

Idag, när en explosiv kamp mot kapitalismen och imperialismen fördjupas också i Europa, med en förrevolutionär kris i Portugal och upptakten till en likartad utveckling i Spanien, Italien och kanske också Frankrike, ställs vi inför en ny situation i minst två avseenden:

För det första kommer solidaritetens omfång såväl som dess former att fördjupas och förnyas. Orsaken härtill är inte bara den geografiska närheten utan också den likartade ekonomiska, sociala och politiska strukturen. Många är de band som gör att det svenska folket och den svenska arbetarklassen noggrant kommer att följa utvecklingen i de sydeuropeiska länderna. Vad gäller Spanien finns också en historisk tradition av solidaritet med den antifascistiska kampen. Den svenska fackföreningsrörelsen uppmanar och kommer i än högre grad att upp- mana till solidaritet med klassbröderna i Spanien – om än på ett stympat sätt. De olika svenska arbetarpartierna har eller kommer att finna broderorganisationer i de berörda länderna och här i Sverige mana till ett aktivt stöd för dessa organisationer. Det Socialdemokratiska partiet driver idag en insamling till sin spanska broderorganisation – PSOE – såväl inom partiet som inom fackföreningsrörelsen (att insamlingen rubriceras ”För Spaniens folk” visar på SAP:s falska sätt att utveckla solidariteten). Alla partier, inklusive de borgerliga, kommer att tvingas ta ställning till utvecklingen i södra Europa och allt efter den egna ideologin lyfta fram de förebildliga eller varnande exemplen från dessa länder. Debatten om utvecklingen i Spanien, Italien eller Frankrike kommer att i än högre grad än den gångna sommarens dis- kussioner om Portugal kunna bli en ”politisk fråga” i Sverige. Massmedia kommer att öka sin bevakning och med reportage analyser och sensationsmättade ”glimtar” försöka täcka upp utvecklingen.

Genom existensen av de multinationella företagen kommer informationen om strejker och ockupationer att snabbt sprida sig till arbetarna i Sverige. Därmed kommer frågan om en aktiv klassolidaritet att ställas mer konkret än under t ex den vietnamesiska befrielsekampen. Strejken vid LM i Spanien för en tid sedan och de svenska arbetarnas solidaritet med den är bara ett första exempel. Det nya uppsvinget i den europeiska arbetarkampen öppnar stora möjligheter för en bred och aktiv klassolidaritet och en ökad politisering av den svenska arbetarrörelsen.

För det andra kommer utvecklingen i södra Europa att konkret aktualisera frågan om den revolutionära strategin för kampen i de imperialistiska länderna. Kampen i Spanien Italien och Frankrike utspelar sig, liksom den i Portugal, med samma medverkande som i den svenska klasskampen: en traditionsrik arbetarrörelse med en organiserad fackföreningsrörelse, social- demokrater, traditionella kommunistpartier och en extremvänster. Kampen i dessa länder kommer att ge upphov till problemställningar som har direkt relevans för den svenska revolutionen och den ställer därför inte bara förnyade krav på vår solidaritet, utan ger oss också en rik erfarenhetskälla att ösa ur för arbetet i Sverige.

Om kampen ute i Europa i dag lägger grunden för en aktiv solidaritet och en nödvändig teoretisk diskussion så kan den i morgon vara den utlösande faktorn för en förrevolutionär eller revolutionär kris i Sverige. Ty det är endast i samband med en revolution i Europa som vi kan föreställa oss en revolutionär kris i Sverige.

Klasskampen i Portugal har öppnat den första ådern i Sydeuropas revolutionära källa. Det är en strid åder och frågan måsta ställas: vad i dagens Portugal är viktigt att diskutera och vinna klarhet i? Vad är relevant för den svenska revolutionen?

Vi tänker göra några anmärkningar kring fyra viktiga områden och problem som vi menar på ett slående sätt har illustrerats av den förrevolutionära krisen i Portugal:

  1. Arbetarklassens självständighet.
  2. Socialdemokratins och arbetarklassens enhet.
  3. Regeringsfrågan i den revolutionära strategin.
  4. Är det revolutionära masspartiet möjligt?

1. Arbetarklassens självständighet

Detta enkla med avgörande villkor för ett revolutionärt maktövertagande kan konkretiseras: Med självständighet avser vi arbetarklassens politiska och organisatoriska oberoende av borgarklassen; en självständighet som finner sitt organisatoriska uttryck i upprättandet av arbetarklassens egna maktorgan: fabriksråden, bostadskommittéerna, soldatråden, bonderåden och arbetarråden.

Historien har på det mest brutala sätt visat vilka katastrofala nederlag som följt i spåren på en politik som har övergivit denna tanke, för att i stället inleda ett samarbete med borgarklassen: Frankrike -36, Spanien 1936-39, Italien 1945-46, Indonesien 1966-67, Chile -73…

Ett av de mest utmärkande dragen i Portugal har varit den självorganisering som utvecklats bland arbetarna, bönderna och under hösten -75 också bland soldaterna. I en annan artikel i detta nummer gör Julieta Gomez en konkret genomgång av formerna för och utbredningen av denna självorganisering. Låt oss dock peka på några centrala punkter. De arbetar-, bonde- och bostadskommissioner som idag finns i Portugal har i de flesta fall uppkommit ”spontant” – dvs på arbetarnas och böndernas egna initiativ och utan disciplinerade ingripanden från de olika partierna.

Delvis har detta sin förklaring i den historiskt sett starka anarkosyndikalistiska traditionen inom den portugisiska såväl som spanska arbetarrörelsen – en tradition för vilken rådstanken är central. Den spanska revolutionen 1936 utgör det överväldigande exemplet på hur denna tanke materialiserades på den iberiska halvön.

En av revolutionens oundgängliga grunder är alltid massornas ”spontana” uppbrott från det gamla samhället och sökandet efter nya livsformer. Men spontanism är inte lika med revolution. Spontanismen kan också leda in i en återvändsgränd. Att självorganiseringen inte generaliserats och samordnats i Portugal beror i stor utsträckning på att de olika partierna saknat en förståelse för vad folkmaktsorganen representerade. I stället för att se arbetar- och bostadskommissionerna som potentiella representanter för hela arbetarklassens makt, som en framväxande parallellmakt i förhållande till den borgerliga staten, har partierna haft en tendens att manipulera med dem i egna snäva partiintressen.

MFA insåg som många andra självorganiseringens betydelse och i juli -75 lade de därför fram ett dokument – det s k vägledningsdokumentet – som avsåg att legalisera dessa s k folkmaktsorgan och förse dem med viss befogenheter. Men samtidigt ville dokumentet just frånta organen dess rådsfunktioner. Så skulle exempelvis inte partier få verka inom dess ramar och folkmaktsorganens uppgifter begränsades i huvudsak till lokal nivå. Något förslag om en allmän och centraliserad rådsstruktur innebar inte vägledningsdokumentet. Avsikten var helt enkelt att integrera självorganiseringen i MFA:s maktapparat och förhindra att en parallell- makt utvecklades.

Också Soares såg vilka potentiella möjligheter som fanns gömda i folkmaktsorganen … och skrämdes av dem. Det portugisiska socialistpartiet existerade inte som en politisk kraft under Caetanoregimen. Dess organiserade närvaro inom arbetarklassen är därför mycket svag. Partiet tillhör dessutom en tradition inom arbetarrörelsen som på det senaste halvseklet med ytterst få undantag ägnat frågan om rådsregeringar och självstyre något större intressen (diskussionerna inom det franska socialistpartiet under de senaste två åren utgör ett intressant undantag, som skapat intresse för socialistpartiet hos breda grupper av arbetarmilitanter).

Den portugisiska socialdemokratins strävan har istället hela tiden varit att ”stabilisera” den portugisiska situationen och upprätta en auktoritativ borgerligt demokratisk stat. Soares reaktion på de folkmaktsorgan som utvecklats i Portugal har därför varit direkt reaktionär. De var för honom ett tecken på anarki och upplösning av statens auktoritet – tecken som måste stävjas, även om detta inte kunde ske genom att SP uppmanade till en direkt mobilisering mot självorganiseringen.

Kommunistpartiets – PCP – hållning till folkmaktsorganen har hela tiden varit motsägelsefull. Dess strategiska inriktning på ministerposter och lokala myndigheter har gjort det oförmöget att förstå eller acceptera den revolutionära dynamiken hos dessa organ. Samtidigt har det, för att inte förlora sitt inflytande bland arbetarklassen och för att stärka sina positioner gentemot SP, tvingats till att aktivt arbeta i folkmaktsorganen. Men det har varit ett arbete som kännetecknats av stalinismens sedvanliga egoism och trångsynthet.

Också den revolutionära vänstern har långt ifrån förstått den centrala betydelsen av en enad klassorganisering. Så försökte t ex FUR under dominans av MES och PRP/BR att förvandla soldatorganiseringen SUV till sitt eget instrument (i konkurrens med kommunistpartiets soldatorganisering) istället för att omedelbart se fördelarna med en organisering som tjänade alla soldater.

Trots sina begränsningar och brister har självorganiseringen utgjort styrkan i den portugisiska revolutionen. Vi måste analysera erfarenheterna av den, inklusive dess begränsningar. Och vi måste se den inte bara i relation till det portugisiska samhället utan också i ljuset av vår kunskap om det samhälle vi själva verkar i.

Arbetarrörelsens olika traditioner i olika europeiska länder har medfört att förutsättningarna för framväxten av en rådsrörelse varierar från land till land. Vid en jämförelse mellan Sverige och förhållandena i södra Europa vill vi peka på två skillnader:

För det första den nästan totala frånvaron av en rådstradition inom den svenska arbetarrörelsen. Den svenska arbetarrörelsen kom mycket snabbt att hegemoniseras av socialdemokratin. Dess idétraditioner gick tillbaka till Lasalles ministersocialism och inte till Marx tankar om den revolutionära kommunens uppbyggnad. Endast under exceptionella förhållanden, som under strejkvågen 1917-18 och under inflytande av den ryska oktober- revolutionen och händelserna på kontinenten, kunde rådstanken överhuvudtaget vinna insteg i den svenska arbetarklassen och då i stympad form: potatisrevolutionen i Västervik, upproret på Seskarö, soldatorganiseringen i Stockholm. Men det fanns ingen stark organiserad del inom arbetarrörelsen som förmådde hålla den traditionen vid liv.

Det nybildade kommunistpartiet saknade en leninistisk tradition och kom mycket snabbt att inrangera sig under den framväxande sovjetbyråkratins vingar. Den syndikalistiska traditionen har alltid varit liten (även om den tidvis upplevt en uppgång) inom den svenska arbetarrörelsen. Idag är också den, med undantag av dess vänsterflygel, lika fast förankrad i den borgerliga demokratin som SAP. Under 70-talets strejker har dock vissa centrala element i rådstraditionen blivit aktuella genom att arbetarna valt stor-mötesformen för att knyta samman alla arbetare i kamp i en demokratisk beslutsform. SAP-ledningens hets mot stor- mötena, nu senast i samband med skogsarbetarstrejken, visar också vilken utmaning de är gentemot den nuvarande byråkratin inom fackföreningarna.

För det andra vill vi peka på skillnaderna vad gäller den fackliga organiseringen – en skillnad som inte saknar samband med den förstnämnda punkten. I såväl Portugal, Spanien, Italien och Frankrike existerar en facklig splittring som vi tror kan gynna uppkomsten av olika typer av kommittéer och råd under den öppna kampen. Också den låga fackliga organisationsgraden i dessa länder kan verka i samma riktning. (Därmed inte sagt att vi är positiva till vare sig facklig splittring eller låg facklig organisering). I Sverige däremot fick fackföreningsrörelsen tidigt en stark ställning – bl a beroende på socialdemokratins hegemoni och den svenska kapitalismens specifika utveckling – vilket resulterade i en enhetligt centraliserad klassorganisation: Landsorganisationen. Idag organiserar LO-kollektivet närmare 2 miljoner arbetare!

Den portugisiska utvecklingen har lärt oss, och sannolikheten är stor att också en förrevolutionär situation i Sverige kommer att lära oss, att råden inte behöver eller kommer att vara rena, obefläckade institutioner, med ett fullständigt demokratiskt funktionssätt i förhållande till alla arbetare. Julieta Gomez visar i sin artikel om självorganiseringen i Portugal hur en mängd olika förslag diskuterats och prövats. Denna slags experiment och variationer kommer naturligtvis också att göra sig gällande under en revolutionär kris i Sverige, och då med utgångspunkt i de förhållanden som är specifika för klasskampen i Sverige. Givet de viktiga skillnaderna mellan förhållandena i Sverige och de sydeuropeiska länderna som vi diskuterat ovan vågar vi kasta fram följande antagande om den svenska självorganiseringens form och uppkomst.

Rådsorganiseringen kommer i flera fall och kanske t o m i de flesta fall att ske med utgångspunkt från den fackliga organiseringen och de fackliga strukturerna. Orsakerna till detta är att dagens fackliga organisering (hög organisationsgrad, enhetliga fackliga organisationer) med stor sannolikhet innebär att en kraftigt stegrad arbetarradikalisering i första hand ökar aktiviteten i fackföreningarna och på många håll leder till dramatiska konfrontationer mellan medlemsmassorna och byråkratin, med stärkta fackföreningar och klubbar som resultat. Oavsett om de senare tvingas lämna de stora fackförbunden eller ej är det sedan just dessa kämpande fackföreningar som tillsammans med olika strejk- och kampkommittéer kommer att utgöra utgångspunkten för en framväxande rådsrörelse. Om och när de olika nivåerna inom SAP/LO-byråkratin kommer att sanktionera, delta eller gå emot denna utveckling kommer att vara beroende av de politiska styrkeförhållandena, både i Sverige och internationellt. Även om fackföreningarnas funktion av att permanent upprätthålla klassens organisering och utgöra en dagligt kämpande organisation, inte kan fullföljas under arbetardemokratins djupaste former p g a det kapitalistiska samhällets hämmande inverkan finns det ingen absolut motsättning mellan en rådsorganisering och en facklig organisering på fabriksnivån. Vi kan därför mycket väl få se fabriksråd som är identiska med eller utses av lokala fackklubbar. Det specifika med rådsorganiseringen är att den uppkommer i en starkt politiserad situation – i en förrevolutionär kris – och bryter igenom de skrankar som den normala fackliga organiseringen alltid bär med sig och anpassats till.

En rådsorganisering förmögen att på hela det politiska fältet utmana den borgerliga statsapparaten måste förutom en organisering på fabriksnivå samordnas och centraliseras på olika geografiska nivåer, i arbetarråd, där också andra samhällsområden – utbildnings- och sjukvårdsinstitutioner, regementen, osv – finns representerade. I detta sammanhang kan det vara lämpligt att påminna om att de svenska fackföreningarna också har skapat en geografisk struktur som skulle kunna spela en viss roll vid bildandet av dessa lokala sovjeter; De Fackliga Centralorganisationerna (FCO), som sammansluter alla avdelningar på lokal nivå.

Har vi genom dessa resonemang förfallit till legalism? De svenska fackföreningarna är ju i högre grad än kanske i något annat ”västdemokratiskt” land omgärdat av och innästlat i en lagstiftning som lägger makten i fackbyråkratins händer och omöjliggör en demokratisk organisering. Vi vet att det förhåller sig så. Men varje djupare samhällelig kris med en åtföljande kraftig radikalisering och kamp leder till att arbetarklassen och andra kämpande rörelser försöker bryta igenom denna reaktionära lagstiftning. I vilken form detta sker kommer att vara beroende av hur styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen utvecklas, mellan medlemsbas, lägre fackföreningsfunktionärer och den centrala ledningen, mellan vänster- och högerströmningar inom socialdemokratin och mellan SAP och den revolutionära vänstern. Det vi gör här är enbart att peka på en av de troligaste och viktigaste formerna för en framtida kraftig arbetarradikalisering i Sverige: uppkomsten av kämpande fackföreningar och fackklubbar i bred skala, vilka kommer att ta på sig eller stödja uppbygget av fabriks- och arbetarråden. Huruvida denna ”fackliga utgångspunkt” är bra eller dålig är en ointressant fråga som endast kan besvaras av den framtida utvecklingen själv. Det vi gör är att antyda en process som till en början i huvudsak är oberoende av ingripanden från olika revolutionära organisationer. De senare kommer endast ha en marginell positiv eller negativ inverkan på denna utvecklings första fas.

Med sin troliga utgångspunkt i huvudsakligen fackföreningarna riskerar emellertid en framtida rådsrörelse och självorganisering att få en deformerad och byråkratisk karaktär, där, också beroende på svenska förhållanden, behovet av arbetarklassens självständighet och enhet inte förstås på ett klart sätt. Revolutionärernas bästa sätt att motverka detta är att redan från början vara närvarande i den massiva rörelsen av stegrad facklig aktivitet (och inte försöka lansera några ”rena”, ”genuint klasskampsinriktade” kommittéer som organisatoriska alternativ). Ett eventuellt brott med LO-byråkratin eller förbundsbyråkratierna måste antingen föreslås ske i en situation då det kan förstås av en majoritet av de kämpande arbetarna eller då LO-byråkratin efter kamp utestänger arbetarna från LO. Endast med en sådan taktik kan vi bidra till att den ”specifikt svenska” rådsrörelsen blir framgångsrik och utan alltför stora ihåligheter och deformationer.

2. Socialdemokratin och arbetarklassens enhet

Vi skrev tidigare att arbetarklassens självständighet är en nödvändig förutsättning för ett revolutionärt maktövertagande. Ett annat villkor som är lika centralt är arbetarklassens enhet. Den är nödvändig därför att en revolution utan stöd av en majoritet av arbetarklassen är en utopi. Enheten och självständigheten är ömsesidigt beroende av varandra. En ökad enhet i handling mellan arbetarpartierna gynnar självorganiseringens och dubbelmaktsorganens utveckling. En stark självorganisering som drar in allt större arbetargrupper i aktivitet gynnar enheten. Vi måste i själva verket se de utvecklade arbetarråden som den högsta formen av arbetarklassens enhet.

Om vi sade att styrkan i den portugisiska utvecklingen var dess självorganisering, så måste vi säga att en av dess stora brister är splittringen inom arbetarklassen och de otillräckliga försök som gjorts att komma över denna splittring. Framför allt har splittringen gått mellan socialdemokrater och PCP-anhängare, men också mellan dessa två grupper och den yttersta vänstern – främst då de relativt starka grupperna iden f d revolutionära enhetsfronten FUR.

Splittringen fick sitt mest dramatiska uttryck under sommaren 75 när socialdemokraterna genom sin antikommunistiska propaganda kom att utgöra en samlingspunkt för reaktionen och dess mobiliseringar, vilka t o m tog sig formen av rena pöbelupplopp mot kommunist- erna. Den portugisiska socialdemokratins kännetecken har varit antikommunismen. Denna har dock misskrediterat Soares parti i många arbetares ögon och medfört att partiet under hela perioden efter valet förlorat stöd inom arbetarklassen.

Kommer den svenska socialdemokratin att kunna använda antikommunismen på ett likartat sätt? Kommer antikommunismen att bli en lika stor kraft i den svenska som den portugisiska revolutionen? Kan vi förhindra det?

Låt oss först peka på några viktiga olikheter. Med MFAs uppkomst, framträdande och genombrott fick också det portugisiska kommunistpartiet från början en stark maktställning (oproportionerligt stor om vi ser till styrkeförhållandena inom arbetarklassen). Cunhals parti fungerade dock som ett klassiskt stalinistiskt parti och utnyttjade inte sin ställning till att stärka arbetarklassens positioner genom att utveckla självorganiseringen och den proletära demokratin. Under sommaren 74 gick istället partiet hårt ut mot de stora strejker som genomfördes. Partiet sög sig fast i den borgerliga maktens boningar genom att buga sig och ta emot de ministerposter MFA erbjöd det. PCP gick i bräschen för en byråkratisk styrning av den fackförening – Intersindical – det kontrollerade och godkände en lag som förbjöd andra fackföreningar. Kommunistpartiets syn på Socialistpartiet låg dessutom många gånger nära teorierna om ”socialdemokratin som socialfascistisk”. När exempelvis socialdemokraterna kallade till sitt stora möte i Lissabon i somras för att fördöma ”den kommunistiska diktaturen” talade PCP om ”marschen till Lissabon” för att erinra om Mussolinis marsch till Rom. Därigenom förstärkte kommunisterna sin motsatsställning till de socialdemokratiska arbetarna, som det naturligtvis blev ännu svårare att vinna för en enhet i olika aktioner.

Kommunistpartiets starka ställning, liksom deras politik, utgjorde alltså en viktig grund till att Socialistpartiet kunde sätta igång sin reaktionära offensiv. Vid en skärpt klasskamp i Sverige kommer styrkeförhållandena mellan socialdemokrater och kommunister närmast att vara de omvända. Det är SAP som har den största makten. Det är de som kommer att se sitt inflytande utmanat genom att kommunister vinner ett ökat inflytande vid olika strejker och inom fackföreningar och andra rörelser.

Hur kommer SAP att reagera i en liknande situation? SAP är ett arbetarparti i den meningen att det sociologiskt och politiskt är beroende av och baserat på ett stöd från den svenska arbetarklassen. Samtidigt har partiet politiskt accepterat det borgerliga samhällets ramar, och t.o.m. satt sig i ansvarsställning för detta samhälle. Det är spänningen mellan dessa två uppgifter – att förvalta det ruttnande senkapitalistiska samhället och samtidigt försöka tillgodose arbetarklassens mest trängande behov – som förklarar mycket av socialdemokratins politik.

Låt oss dessutom säga att den situation vi skisserat ovan – med en djup radikalisering i det svenska samhället – inte är möjlig utan att ett massivt misstroende börjat skapas inom arbetarklassen mot socialdemokratins misslyckade försök att tillgodose arbetarnas intressen. Socialdemokratins svar på den sociala krissituationen får därför inte bara vara ett svar mot kommunismens ökade inflytande, utan också ett svar för att hejda det egna partiets sönderfall. Vi tror därför att det socialdemokratiska partiets ledning kommer att svara på flera olika sätt.

Vi måste vara medvetna om att SAP har kontroll över statsapparaten, över viktiga delar av massmedia och ett starkt grepp över flera av de s k folkrörelserna. Denna styrka kommer man med all sannolikhet att utnyttja både i en bred antikommunistisk propaganda och i en selektiv repression mot den revolutionära vänstern. Vi måste vara klara över att SAP-ledningen inte drar sig för att utnyttja de antikommunistiska stämningar som sedan årtionden av borgerlig propaganda finns hos de flesta svenskar. SAP har gjort detta förr och med utgångspunkt från den internationella situationen – exempelvis finska vinterkriget eller kalla kriget – drivit igång antikommunistiska kampanjer och därigenom rensat ut kommunister från hyresgäströrelsen och fackföreningarna, för att inte tala om interneringen av kommunister i koncentrationsläger under andra världskriget.

Vi vet också att denna medvetna antikommunism fortfarande frodas inom den social- demokratiska apparaten. Vid varje strejk eller konflikt söker LO-byråkraterna ivrigt efter ”hemliga kommunistiska celler”. IB-affären, avslöjandena av SAPO och agentverksamheten på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg är mer än tydliga tecken. Deras högljudda och totala uppslutning bakom Soares antikommunistiska kampanj i somras är lika talande som deras skamlösa tystnad inför den reaktionära våldsvåg som idag drar fram i Portugal. Det är en tystnad som klart anger vilken demokrati SAP försvarar: det är den borgerliga demokratin och de parlamentariska institutionerna som försvaras mot massornas självorganisering, kamp och experiment; mot den demokrati arbetarna själva utvecklar i kampen.

Därmed är vi också inne på en annan del i SAP:s svar på den förrevolutionära krisen. Liksom Soares kommer de att framställa sig som demokratins försvarare, som skaparna av den ordning som ska stiga fram ur ”kaoset” – om bara arbetarna förenar sig med Olof Palme – likt ordningen i den babyloniska skapelseberättelsen när Tiamat förenade sig med Apsu.

Men det är Olof Palme och den socialdemokratiska ledningen som är beroende av arbetarna och inte tvärtom. För att åstadkomma den ”nödvändiga” föreningen kommer SAP:s ledning därför också att svara på krisen med en radikalisering av sin politik. Socialdemokratins känslighet för en radikalisering inom det svenska samhället har illustrerats mer än en gång det senaste decenniet. Dess svar på olika missnöjesyttringar framstår ofta som taktiskt välöver- vägda för att tillgodose behovet hos medlemsbasen och den radikala oppositionen. Genom §32-utredningen och Meidners förslag om löntagarfonder har man gripit in i de viktiga maktfrågorna och försökt ge bilden av socialdemokratin som arbetarklassens verkliga parti. Under de uppmärksammade städerske- och skogsarbetarstrejkerna höll sig SAP-ledningen taktiskt utanför och överlät det byråkratiska manövrerandet på LO-ledningen. De radikala reaktionerna mot USA:s interventioner i Vietnam och mot kuppen i Chile har kontrats med socialdemokratiska insamlingar och solidaritetskommittéer. Även om SAP-ledningens olika utspel inte saknar taktiska överväganden (långt därifrån) får vi inte uppfatta dess förhållande till ”rörelsen” som en fråga om ren manipulation. Det socialdemokratiska partiets politik vägleds inte bara av den objektiva situationen i samhället utan också av den socialdemokratiska ideologin; en ideologi som genom sin anknytning till arbetarklassen skiljer partiet från ett genuint borgerligt parti.

Alla ovannämnda exempel visar att socialdemokratin kommer att svara på varje bred radikalisering i samhället med eftergifter och med egna ”radikala” reformförslag. Och precis som Soares kommer Olof Palme att göra läpparnas bekännelse till socialismen och arbetarmakten. Endast på så sätt kan socialdemokratin behålla eller återvinna kontrollen över ”rörelsen” och avskilja den från den revolutionära vänstern. Hur stora eftergifter SAP kommer att göra är beroende av den internationella scenen, av radikaliseringens omfång och djup samt av styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen.

Hur ska då vänstern bemöta socialdemokratins utspel och kampanjer? Låt oss än en gång peka på problemets vidd: en revolution är inte möjlig utan stöd från en majoritet av arbetarklassen. Det betyder självfallet att den svenska revolutionen inte är möjlig utan att de arbetare som idag har sina sympatier hos SAP bryter med partiet politiskt och organisatoriskt. Vänsterns svar får därför inte bara vara ägnat att rädda sig själv undan Socialdemokratins hetsjakt utan måste ha som sitt syfte att politiskt slå undan benen för SAP genom att vinna över deras arbetarbas till revolutionens sida. Det är därför som varje seriös diskussion om den svenska revolutionen måste sätta problemet med socialdemokratins roll i den revolutionära processen i centrum.

Vi ska i detta avsnitt bara ta upp en fråga som vi menar är central för att vänstern ska lyckas i sin utmaning av socialdemokratin. Det gäller frågan om demokratin. Vi har sett i den portugisiska utvecklingen hur arbetarnas kamp hela tiden gått utöver den borgerliga legalitetens ramar. Därför har Soares och socialistpartiet höjt stridsfanan och framställt sig som demokratins försvarare mot den rådande anarkin. De har inte varit sena att utnyttja varje (taktiskt) misstag som begåtts av massorna i kampen för att slå ned på kampen som odemokratisk. Fallet Republica utgör det mest slående exemplet härpå. På samma sätt har vi sagt att den svenska Socialdemokratin kommer att agera.

Men demokratiproblemet ger också den revolutionära vänstern den bästa möjligheten att driva socialdemokratin tillbaka. I en skärpt klasskampssituation kommer de kämpande arbetargrupperna inte i första hand att ”mäta” demokratin kommer att vara en del av själva den revolutionära processen. Vi har sagt att SAP är ett arbetarparti och därmed menat både att det har sin sociala och politiska bas bland ar-golvet, bostadsområdet och kampkommittéerna.

De kommer att främst se ”demokratiproblemet” som en fråga inom arbetarrörelsen. Det är därför som kommunisterna genom en riktig taktik, som förmår ena hela arbetarklassen kring de konkreta och nödvändiga kraven, har stora möjligheter att visa att de är betydligt ”bättre demokrater” än Socialdemokratin. Men kampen om demokratin och för dess utvidgning kommer inte att vara begränsad till fackföreningarna. Det kommer att vara nödvändigt att också kämpa för andra rörelsers – såsom kvinnorörelsen, anti-kärnkraftsrörelsen etc – själv- klara rätt att agitera och propagera. Och vi måste inom alla dessa rörelser slåss för en bred demokrati – för arbetardemokratins principer.

De stalinistiska partierna – med sina byråkratiska organisationsformer och sin lojalitet till byråkratierna i den ena eller andra arbetarstaten – framstår i sina relationer till andra grupper och partier som lika manipulativa som socialdemokratin. De är därför oförmögna att i praktiken utmana socialdemokratin. Endast den kommunistiska riktning som ser demokratin inom arbetarrörelsen som en huvudfråga, som ser den som ett nödvändigt instrument för kampen och för att stärka arbetarklassens enhet i handling och som därmed ger den ett reellt innehåll – dvs erkänner varje arbetarorganisations rätt att existera på lika villkor – kommer att ha möjlighet att inför de socialdemokratiska arbetarna visa att det är de och inte byråkraterna som står för den proletära demokratin.

Vi har i diskussionen utgått från att den svenska socialdemokratin kommer att vara en del av själva den revolutionära processen. Vi har sagt att SAP är ett arbetarparti och därmed menat både att det har sin sociala och politiska bas bland arbetarklassen och att det äger sin egen ”ideologi”. Kort sagt: vi säger att socialdemokratin är en del av arbetarrörelsen. Detta måste nödvändigtvis få konsekvenser för vårt taktiska förhållningssätt gentemot SAP, för vår pedagogik att vinna de breda arbetarmassorna.

De socialdemokratiska ledarna kommer att säga att de kämpar för arbetarnas intressen, att de är för ett rättvist och jämlikt samhälle utan klasskillnader, att de är för socialismen. En stor del av arbetarklassen kommer fortfarande att uppfatta SAP som sitt parti, som det instrument med vars hjälp deras problem ska lösas. Vi kan inte vifta bort någon av dessa sidor med påståenden om vår vetskap om socialdemokratins ”sanna” karaktär. Tvärtom måste vi i viss mening ta både de socialdemokratiska ledarna och de breda arbetarmassorna på orden.

Till SAP måste vi säga: ni säger er kämpa för arbetarnas intressen och för socialismen. Bra! Det gör vi med, och vi anser att arbetarklassen just nu måste ta kamp för följande krav. Låt oss gemensamt kämpa för att dessa genomförs. Låt oss för det ändamålet bygga gemensamma kamporgan där vi har rätt att existera och lägga fram vår politik på lika villkor.

Till de socialdemokratiska arbetarna måste vi säga: I vår kamp har vi tagit strid för högre löner, för makt över produktionen, för makt i samhället. I den kampen har ni som tillhör eller stöder SAP kämpat sida vid sida med oss som tillhör Kommunistiska Arbetarpartiet. I vår kamp, som är en kamp för hela arbetarklassens intressen, har vi upprättat våra egna demo- kratiska organ. Vi vet också att för att lösa de problem den sociala krisen ställt oss inför måste vi gå vidare. Vi måste utvidga och centralisera våra maktorgan och vi måste omedelbart ta itu med att förverkliga ett aktionsprogram som svarar mot arbetarklassens behov och intressen. Kamrater i SAP, och kamrater som sympatiserar med SAP; ert partis ledning säger att den stödjer våra intressen, och att den är för arbetarmakten och socialismen. Måste ni då inte kräva av ert parti att det aktivt stödjer vår kamp och vår organisering; att det tillsammans med andra strömningar inom arbetarrörelsen ska kämpa för det nödvändiga aktionsprogrammet och den nödvändiga samordningen av våra maktorgan. Det är detta synsätt – medvetenheten om socialdemokratins närvaro i och betydelse för den revolutionära processen – som i sin förlängning också reser frågan öm kravet på en arbetarregering.

3. Regeringsfrågan

En aspekt av den portugisiska utvecklingen som är angelägen att ta upp är ”regeringsfrågan” och behovet av att ge ett samlat nationellt svar på den ekonomiska och politiska krisen i landet. Det är en aspekt som hänger intimt samman med samordningen och centraliseringen av ”rådsrörelsen” och självorganiseringen.

Den portugisiska utvecklingen har, som alla förrevolutionära situationer, utmärkts av ekonomiska kriser och en bred kämpande massrörelse som urgröpt de borgerliga institutionernas auktoritet och medfört instabila regeringar. Frågor som endast kan få en klar lösning på den nationella nivån, genom åtgärder i nationell skala, har ställts i centrum, t ex krediter till de arbetarstyrda företagen och jordbrukskollektiven, en nationell jordbruksreform, kontroll över utrikeshandeln, osv. Flera av dessa frågor kan utgöra och har också utgjort utgångspunkten för en kamp på det lokala planet, – kamp mot inflationen, kamp för jordbruksreformens praktiska genomförande, kamp för arbetarkontroll. Men hela tiden har det funnits ett behov av att organisatoriskt och politiskt samordna kampen i nationell skala. Dvs att på alla fabrikerna, jordbrukskooperativen och i kvarteren utveckla bredast möjliga mobilisering kring gemen- samma politiska krav – krav av nationell karaktär, krav som är gemensamma för hela arbetarklassen och som kunnat bidra till att ge klassens mobilisering en bestämd inriktning.

Pga den politiska splittringen och olika partiers oförståelse eller rädsla för en sådan nationellt inriktad mobilisering, men också pga sociala skillnader, mellan storindustri och småindustri, stad och land, norr och söder osv, har inte detta behov tillgodosetts tillräckligt väl. Vi kan se det negativa resultat detta haft på den portugisiska utvecklingen.

Ett problem som automatiskt aktualiseras i samband med försöken att mobilisera till kamp kring nationella politiska krav är vilka organ och institutioner som skall genomföra kraven. Till vilka eller vem riktar massrörelsen kraven? Inom vänstern finns en del syndikalistiska och anarkistiska grupper som aldrig insett detta problem utan i alla situationer enbart manar att ”arbetarklassen skall, bör eller måste göra det eller det”, en ganska meningslös inställning eftersom arbetarklassen som maktorgan inte är särskilt konkret. Vi måste se det annorlunda.

P.g.a. kravens nationella karaktär är det logiskt att någon form av central instans måste falla i blickpunkten. Regeringen? Ja! Men vilken typ av regering?

Svaret aktualiserar alltså regeringsfrågan, vars lösning måste ses i relation till klasskampens läge och en politik som befrämjar arbetarklassens självständighet och enhet.

När det gäller regeringsfrågan måste vi peka på några centrala punkter. Varje förslag på regering som skall genomföra de krav vi kämpar för måste täckas av begreppet ”arbetarregering”. Vi kämpar alltså för de traditionella arbetarpartiernas självständighet gentemot de borgerliga partierna (ut med PPD ur regeringen, nej till Hagaöverenskommelser osv), eftersom vi vet att varje folkfrontsallians försvagar arbetarklassens kampmöjligheter. I en situation då det finns en antikapitalistisk mobilisering och en borgerlig regering sitter vid makten riktar vi inte kraven till denna regering, utan kräver att arbetarpartierna eller fackföreningarna skall bilda en regering på basis av ett aktionsprogram. Vi riktar alltså i det läget inte kraven till den sittande regeringen då det endast skulle bidra till att skapa illusioner om en regim som arbetarklassen tidigare haft liten tilltro till.

Annorlunda förhåller det sig när den sittande regeringen består av ett eller flera arbetarpartier, partier som arbetarklassen fortfarande har illusioner om och vilka det är vår avsikt att bryta. Att i en sådan situation få med socialdemokratiska arbetare i en kamp kring krav som riktas till den sittande regeringen kan antingen få till resultat att regeringen tvingas vidta de krävda åtgärderna, vilket är bra och troligen stimulerar arbetarna till ytterligare aktivitet, eller att regeringen låter det stanna vid ord, löften och vädjan om lugn, varvid besvikna social- demokratiska arbetare får anledning att leta efter ett politiskt och organisatoriskt alternativ till socialdemokratin.

Varje förslag på arbetarregering som vi agiterar för måste också betyda en regering som av majoriteten av arbetarna uppfattas som en arbetarklassens regering. I annat fall är inte agitationen verkningsfull. Att i ett läge där t ex fortfarande socialdemokratin har ett betydande inflytande inom arbetarklassen agitera för en regering som inte ger socialdemokraterna någon representation bidrar endast till att öka splittringen inom arbetarklassen. Denna funktion hade t ex FUR:s krav på en ”revolutionär enhetsregering” som just uteslöt socialdemokraterna, eftersom dessa enligt FUR:s felaktiga bedömningar sades sakna inflytande inom arbetarklassen och viktiga löntagargrupper.

Kravet på en arbetarregering är dels en logisk förlängning av de nationella krav arbetarna kämpar för, det fokuserar frågan om den centrala makten i samhället. Men kravet på en arbetarregering har också till uppgift att bidra till att förändra styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen till revolutionärernas fördel genom att försöka tvinga de traditionella arbetarpartierna till att följa eller sanktionera en viss handlingsinriktning hos arbetarklassen. Kravet på en arbetarregering med uppgiften att genomföra de krav rörelsen kämpar för kan, precis som kampen för en proletär enhetsfront kring samma krav, därigenom bli ett redskap för att utveckla kampen och hjälpa fram självorganiseringen. Ännu större möjlighet att uppnå detta har vi om kampen sker kring krav som är oförenliga med kapitalismen och som för att tillgodoses kräver en ständigt ökad aktivitet, kontroll och självorganisering av arbetarna – krav som fungerar som ”övergångskrav” i den aktuella situationen (i Portugal t ex kravet på indexreglerade löner nationaliseringar av de stora företagen under arbetarkontroll etc).

Denna inriktning och en diskussion om den, är speciellt viktig i de västeuropeiska länderna där de traditionella arbetarpartierna har en stark ställning och de revolutionära organisationerna med största sannolikhet kommer att gå in i den förrevolutionära situationen med svaga styrkor.

Den taktiska frågan om exakt vilken typ av arbetarregering som revolutionärerna bör agitera för vid en given tidpunkt – t ex ”För en PCP/SP-regering baserad på fackföreningarna” (konstituerande församlingen, arbetarkommissionerna eller kombinationer av dessa), ”För en arbetarregering vald av en nationell församling som sammankallats av arbetarkommissionerna/råden”, osv – måste avgöras av klasskampens läge. Vi kan därför inte redogöra för alla olika ”regeringsformler” som förts fram vid olika tidpunkter i Portugal, där också regerings- frågan komplicerats från början genom MFA:s självpåtagna roll som absolut maktcentrum bakom de olika regeringsbildningarna. Ett par exempel får räcka för att illustrera problemet.

I en situation med en framväxande rådsrörelse; där en samordning och centralisering av ”råden” till ett nationellt maktcentra – en nationell parallellmakt i förhållande till den borgerliga statsapparaten – framstår som möjlig, dvs i en situation där dubbelmakten är möjlig, måste regeringsfrågan ses i direkt relation till denna rörelse. Agitationen måste ske kring krav som siktar till en omedelbar samordning och centralisering av de existerande maktorganen och till att dessa förbereder och genomför en nationell kongress utifrån vilken en arbetarregering utses med uppgiften att driva igenom de krav kampen och självorganiseringen i första hand utvecklats kring. Det är denna inriktning som Fjärde Internationalen och KAF ansett vara den riktiga i Portugal sedan sommaren 1975 och fram till novemberhändelserna.

I en situation när ”rådsrörelsen” är svagt utvecklad och varje agitation för en arbetarregering baserad på dessa ”råd” enbart skulle uppfattas som ren propagandism, måste diskussionerna om arbetarregeringen ges en annan utgångspunkt. De kan förvisso alltid innehålla en, propaganda för en viss typ av regering, precis som revolutionärerna alltid propagerar för en arbetarregering baserad på arbetarklassens egna kamporgan – arbetarråden. Men i agitationen för vilken omedelbar lösning som krävs på regeringsfrågan måste klasskampsläget utgöra utgångspunkten.

Om vi som exempel utgår från Portugal efter aprilvalen, som resulterade i en regering bestående av SP, PCP och PPD och med Gonzalves (MFA/PCP) som regeringschef och där ”rådsrörelsen” ännu inte gått in i en mer stegrad fas, är det troligt att en paroll som ”Ut med PPD” var korrekt att föra fram för att stimulera kampen och ge den en centraliserande inriktning. Kravet, som i realiteten innebar en SP/PCP-regering och med nödvändighet måste ha kopplats till krav riktade mot MFA:s ”maktfullkomliga” ställning, pekar dels på nödvändigheten av en arbetarregering utan borgerliga partiers deltagande, dels på den nödvändiga enheten mellan arbetarpartierna. Om det hade förankrats hos de portugisiska massorna hade den kommande periodens politiska splittring mellan främst SP och PCP delvis kunnat motverkas.

Det är också händelser under den kommande perioden, med början i juni -75 som gör att frågan om regeringen måste ställas på ett annorlunda sätt än vad som tidigare varit fallet. Dels utvecklades ”rådsrörelsen” i positiv riktning, dels ökade ”sprickan” mellan SP och PCP snabbt. Rådsrörelsens utveckling ställde regeringsfrågan i ett nytt ljus, socialistpartiets offensiv omöjliggjorde den förra periodens regeringsparoll.

Socialistpartiet gick ut i en bred kampanj mot arbetarnas självorganisering och till försvar för den borgerliga demokratin. Med valresultatet som utgångspunkt gick man därvid också till attack mot MFA:s och därmed i den aktuella situationen, PCP:s starka inflytande i statsapparaten. ”För demokrati, ner med den kommunistiska diktaturen” och ”ut med Goncalves” var Socialistpartiets slagord. Socialistpartiet gjorde inget för att politiskt och organisatoriskt skilja sig från de borgerliga partierna och grupperna, vilka med SP:s stora manifestationer på försommaren och sommaren fick ett utomordentligt tillfälle att framträda offentligt med massiva och organiserade styrkor, något som de överhuvudtaget inte vågat tidigare. Ur Socialistpartiets manifestationer föddes regelrätta attacker och aktioner mot PCP:s lokaler och medlemmar. Att under denna period bevara kravet på en SP/PCP-regering, vilket i parollform under demonstrationerna skulle ha formulerats ”Ut med Goncalves, in med Soares”, hade fått en motsatt verkan än vad vi som revolutionärer skulle ha avsett. Kravet var identiskt med det som massorna och pöbeln önskade, samtidigt som det naturligtvis aldrig skulle ha mött någon som helst förståelse hos alla de arbetare som sympatiserade med PCP och den yttersta vänstern. Det skulle ha fungerat splittrande, och då dessutom till reformisternas fördel.

Vilken typ av arbetarregering skulle revolutionärerna då ha arbetat för? En regering bestående av PCP och yttersta vänstern, dvs partierna som senare bildade FUR, samt UDP? Nej, också en sådan regeringsformel skulle i agitationen fått en direkt splittrande effekt, eftersom den inte inneslöt arbetarmajoriteten. I stället måste vi konstatera att det var omöjligt med den här typen av agitatoriska regeringsparoller under denna period, något som det naturligtvis inte är något att förvåna sig över.

Den centrala uppgiften under denna period var att försöka bygga upp ett enat försvar mot de av SP initierade upploppen. Samtidigt förberedde utvecklingen en annan infallsvinkel på regeringsfrågan. Självorganiseringen utvecklades kraftigt och fick ett viktigt tillskott i början av hösten i och med att vissa soldatgrupper bröt sig loss från beroendet av MFA och bildade kamporgan för soldaterna. Rådsrörelsens utvecklingsgrad blev nu helt central för frågan om den centrala makten, och det gällde att avgöra om den var tillräcklig för att revolutionärerna, som centralt krav i agitationen skulle föra fram frågan om en centralisering och samordning av rådsrörelsen.

Utvecklingen i Portugal har på ett konkret sätt visat hur den förrevolutionära situationen alltmer ställer nationella politiska frågor i förgrunden och förlägger arbetarklassens politiska intresse till den centrala, nationella nivån (vilket förvisso också sker punktvis under lugnare perioder, t ex vid val). Den revolutionära organisation som hade insett detta och haft en tillräcklig politisk förankring i arbetarklassen hade här haft stora möjligheter att förändra styrkeförhållandena inom den portugisiska vänstern och attrahera många av arbetarna med tidigare sympatier för t ex SP.

I Sverige kommer antagligen ovanstående att demonstreras i ännu högre grad. Detta bl a beroende på strukturella – ekonomiska och sociala – skillnader mellan Portugal och Sverige, t ex den centraliserade ekonomin, den kvalitativt och kvantitativt bättre utbildningen och en tradition med ett arbetarparti som länge suttit i regeringsställning.

Ovanstående resonemang kommer därför att vara av utomordentlig betydelse för en taktik gentemot socialdemokratin. Ty för den revolutionära organisation som söker en plats på den nationella politiska scenen och eftersträvar att bli en strömning inom den svenska arbetarrörelsen är ett nationellt svar på klasskampens huvudfrågor en absolut nödvändighet, ett aktionsprogram som både anger kampinriktning och precisa krav, och som fungerar på den centrala nivån, dvs som är det svar som måste ges på frågan: ”vad skulle ni göra om ni satt vid makten idag”. Att vi understryker betydelsen av detta beror bl a på att det dominerande SAP efter 40 års regeringsinnehav och taktiska utmanövreringar av SKP/Vpk just hade förstått betydelsen av att ge ”nationella politiska svar” för att vinna trovärdighet inom arbetarklassen. Varje organisation som inte ställer sig uppgiften att utforma ett sådant ”svar”, utan inskränker sig till att stödja den lokala kampen och rent allmänt och slagordsmässigt uttrycka sin ideo- logiska hemvist och nationella inriktning kommer aldrig att kunna utmana det socialdemo- kratiska inflytandet inom arbetarklassen, allra minst i en förrevolutionär situation när arbetarna och de kämpande rörelserna kommer att söka en nationell, enande och centrali- serande kampinriktning. SAP/LO kommer att ge sitt svar, ett reformistiskt, lugnande och enande svar som med reformförslag och begränsad välvilja avser att dämma upp kampen och integrera den i de vanliga institutionerna.

Regeringsfrågan kommer också i Sverige att få sin speciella betydelse p g a socialdemokratins tyngd och närvaro. Redan idag riktar vi krav mot regeringen: ”Ni talar om internationell solidaritet, ni säger er vara en arbetarregering, genomför då en effektiv bojkott av den spanska diktaturen”, osv. I en skärpt klasskampssituation, med en avsevärt ökad radikalisering i samhället och i fackföreningarna förändras läget, eventuellt kan det bli aktuellt att stödja agitationen för en speciell typ av arbetarregering, t ex en arbetarregering baserad på och kontrollerad av fackföreningarna och med upp giften att genomföra de viktigaste krav fackföreningarna utvecklat sin kamp kring (arbetslösheten, inflationen, miljöfrågorna t ex, allt formulerat i precisa krav som direkt uttrycker klassens intressen – arbete åt alla – sextimmarsdag, index- reglerad lön osv). En sådan regeringsformel kan komma att bli just det krav som griper in i arbetarklassens aktuella medvetenhet och diskussioner och utlöser en enhetlig och massiv kamp.

4. Är det revolutionära masspartiet möjligt?

”Det finns ännu ingen klar bild av en möjlig organisation
och den finns ännu heller inte
i verkligheten.

Den möjliga organisationen finns bara som bild.”

G. Sonnevi; Det oavslutade språket.

Den möjliga organisationen är också den nödvändiga. Nödvändig för att ena, konsolidera och leda arbetarklassens kamp fram mot revolutionens seger, till början av ett nytt liv, ett liv där klasser och klassers kamp ska dö – ty enbart genom den döden kan livet bestå:

”Det kommer att ta lång tid innan en möjlig organisation blir verklig!

Och vi vet inte om det finns någon tid kvar innan allt språk, all verklighetutplånas.
De härskande klasserna är i stånd till detta.

Det kanske inte finns någon tid kvar
Utom för meningslösa demonstrationer mot döden De oavslutade serierna av språk
skulle då redan
vara avslutade, i det
existerande samhällets
kalkyl.

Men den kalkylen bygger på sannolikhet och inte på levande människor
Varje enskild människa
kan i ett enda begrepp upphäva

summan av alla
tidigare begrepp, och slå undan
grunden för all sannolikhet
Det gör livets möjlighet större
men också förtvivlans!
Det gör allt livs utplåning mera sannolik men också
allt livs möjligheter allt större.”

Sonnevi; Det omöjliga, första delen

Händelserna under sommaren och hösten 1975, liksom det som idag sker i Portugal, åskådliggjorde på ett drastiskt sätt den revolutionära organisationens nödvändighet för att bryta det existerande samhällets barbariska sannolikhetskalkyl. Vi såg en situation där den borgerliga statsapparaten – inklusive dess våldsdel – började falla sönder samtidigt som arbetare, bönder och soldater började upprätta sina egna maktorgan. Men den borgerliga statens sönderfall var inte total och den uppväxande proletära parallellmakten led av en rad svagheter. Den var ojämnt utvecklad, den saknade i hög grad den nödvändiga samordningen och den klass vars makt självorganiseringen representerade var djupt politiskt splittrad. Ingen organisation inom arbetarklassen var förmögen att överbrygga dessa svagheter. 1 stället kunde borgarklassen samla sina styrkor och utnyttja händelserna kring 25 november till en första motoffensiv. En motoffensiv som kan – om de mest tragiska farhågor besannas – visa sig ha varit upptakten till en reaktion liknande den i Tyskland efter januarinederlaget 1919.

Historievetenskapen är inte laborativ och något säkert svar kan inte ges; likväl måste frågan ställas om det som skett var ”nödvändigt”; om möjligheten till en annan utveckling var och är förhanden; om det i den givna situationen var och är möjligt att förverkliga den nödvändiga organisationen?

Det är en fråga som är avgörande inte bara för den portugisiska revolutionen, utan för utvecklingen i hela Europa. I samtliga europeiska länder kommer den revolutionära vänstern att gå in i den förrevolutionära krisen med mycket begränsade styrkor. Om inte dessa styrkor förmår att växa och att erövra en majoritet av arbetarklassen för sin politik kommer med all sannolikhet ett historiskt tillfälle att krossa kapitalismen att ånyo förspillas.

Men ännu är inte den portugisiska arbetarklassen slagen. Fortfarande finns möjligheten att ”i ett enda begrepp upphäva summan av alla tidigare begrepp, och slå undan grunden för all sannolikhet”. Det är en möjlighet som vi menar existerat åtminstone sedan våren 1975. Den portugisiska utvecklingen – liksom alla förrevolutionära kriser – har nämligen lett inte bara till att yttersta vänstern stärkt sin ställning, utan också till uppkomsten av ett omfattande arbetaravantgarde och en politisering av de breda massorna. Med en politik som gett de nödvändiga svaren på de objektiva behov den revolutionära krisen ställer och som samtidigt tar med i beräkningen (och knyter an till) den revolutionära processens svagheter – kampens och medvetandets ojämna utveckling, arbetarklassens splittring – skulle arbetaravantgardet ha kunnat vinnas till en revolutionär organisation. Det är nödvändigt att förstå att det i kampen uppkomna arbetaravantgardet är nyckeln till de breda massorna. Men det är också viktigt att förstå att för att vinna detta arbetaravantgarde och genom det en majoritet av arbetarklassen, måste den lilla revolutionära organisationen ha en politik som inte bara riktar sig till det mest medvetna skiktet i samhället utan som förmår att sätta massorna i rörelse. Det är på det planet som det historiska ansvaret kan komma att falla tungt på de organisationer som ingick i den Revolutionära Enhetsfronten – FUR. FUR förmådde nämligen inte lägga fram ett konkret aktionsprogram för att lösa den sociala krisen i det portugisiska samhället; än mindre att med hjälp av ett sådant program försöka ena arbetarklassen. Istället intog FUR en sekteristisk hållning gentemot såväl Socialistpartiet som PCP. FURs politik riktade sig bara till en minoritet i samhället, och genom att förväxla stämningarna hos den minoriteten med med- vetandet hos de kämpande massorna och genom att helt underskatta de traditionella arbetar- partiernas inflytande och betydelse kom FUR:s politik att utgöra en av grunderna för att möjliggöra borgarnas 25:e november.

Vi har åtskilliga gånger påpekat att en revolution inte är möjlig utan en medveten och aktiv medverkan från en majoritet av arbetarklassen, och att detta för den svenska revolutionen betyder att SAPs politiska och organisatoriska grepp över arbetarklassen måste brytas. Vi har ställt frågan hur detta är möjligt och vi har reducerat den till frågan om det är möjligt att bygga ett revolutionärt massparti. Vilket svar kan vi ge på den frågan med hjälp av bl a erfarenheterna från dagens Portugal?

Vi menar att man först måste avvisa tesen – om nu någon tror på den – att det är möjligt att under detta samhälles normala tillstånd bit-för-bit erövra socialdemokratins bas. Istället måste vi slå fast att det är enbart i förspelet till och under den revolutionära krisen som stora arbetargrupper i handling kommer att bryta med reformismen och som den revolutionära organisationen har möjlighet att bli ett massparti. Detta påstående är idag, under senkapitalismen, mer giltigt än någonsin tidigare i historien. Ty aldrig förr har samhället under sina stabila perioder präglats av en så effektiv privatisering – genom massmedia, boende, stadsbygge, utbildning, etc – vilken ständigt driver intresset bort från lösningar utanför det givna samhällets ramar. Endast en radikal omvälvning i samhället, endast en förrevolutionär kris kan förmå den borgerliga ideologins grepp över massorna att lossna. Men under den revolutionära och förrevolutionära krisen räknas normala år och månader i dagar och timmar. Vad som inte varit möjligt på årtionden kan vara möjligt inom loppet av några veckor.

De breda massorna kommer att aktivt bryta in på den politiska scenen, ett arbetaravantgarde av bred karaktär kommer att utvecklas. Inom fackföreningarna och det socialdemokratiska partiet kommer detta med all säkerhet leda till brytningar och uppkomsten av ett nytt vänster- socialdemokratiskt parti är långt ifrån otrolig.

Det är i en sådan situation som en liten revolutionär organisation om den förmår ta korrekta politiska initiativ kan spela en avgörande roll för den revolutionära processens utveckling. För att vi en gång i framtiden ska kunna ta till vara den möjligheten krävs det att vi idag diskuterar de erfarenheter vi kan dra av utvecklingen i de länder som ligger före oss i den europeiska revolutionen. Vi har – utan att göra anspråk på några definitiva lösningar – velat peka på det centrala problemet med socialdemokratins närvaro i den revolutionära processen och de politiska och taktiska slutsatser som måste dras av detta.

Under den förrevolutionära krisen kommer massorna att som aldrig förr aktivera sig. Det kommer att synas som om en väldig spontan kampvåg väller fram över landet. Men arbetarklassens kamp är sällan eller aldrig spontan i ordets rätta bemärkelse. Den förrevolutionära krisens utbrott och utkomsten av en massiv mobilisering och ett omfattande arbetaravantgarde förutsätter såväl att stora arbetargrupper tidigare skolats i öppen kamp som att ett åtminstone mindre omfattande arbetaravantgarde vuxit fram. Utan att dessa erfarenheter gjorts och utan att denna radikalisering av vissa arbetargrupper ägt rum är förutsättningarna för en revolutionär kris små. Det är därför grunden för morgondagens seger läggs i dagens strider.

Vi skrev tidigare att fackföreningarna troligen kommer att spela en inte obetydlig roll under den revolutionära processen, och att arbetaravantgardets framväxt idag till största delen kommer att ske inom ramen för de fackliga organisationerna. Många tecken tyder också på att – efter de första strejkvågor sedan gruvstrejken 69 vilka närde antifackliga tendenser inom vissa arbetargrupper – så är fallet. Slaget om massorna kommer därför också att vara slaget om fackföreningarna. I det slaget, som påbörjas här och nu, är en korrekt taktik gentemot social demokratin lika nödvändig som under den förrevolutionära krisens massiva strider.

Lars Fredriksson

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1976

Arbetarna under neokapitalismen

I klassamhällets historia utgör varje social klass situation en unik kombination av stabilitet och förändring. Strukturen förblir densamma; de konjunkturella dragen modifieras ofta grundligt.

Det finns en väldig skillnad både i levnadsstandard och social miljö mellan slaven på den patriarkaliska grekiska lantgården på 500-talet f. Kr., slaven på den sicilianska plantagen århundradet f. Kr. och kyrko- eller hantverksslaven i Rom eller södra Frankrike på 300-talet e. Kr. Icke desto mindre var alla tre slavar vars identiska sociala ställning inte kan förnekas. En adelsman vid Louis XV:s hov hade inte mycket gemensamt med godsherren i Normandie eller Burgund sju århundraden tidigare — frånsett att båda levde på det merarbete som frampressats från bönderna genom feodala eller halvfeodala institutioner.

När vi betraktar det moderna proletariatets historia, det proletariat vars direkta fäder var de medeltida städernas obundna och rotlösa lönearbetare och vagabonderna på 1500-talet — så slående skildrade i den utmärkta romanen från mitt land Till Eulen-spiegel — så iakttar vi samma kombination av stabilitet i strukturen och konjunkturmässig förändring. Proletärens villkor är, i ett nötskal, bristen på tillgång till produktionsmedel eller existensmedel vilket i ett samhälle med förallmänneligad varuproduktion tvingar proletären att sälja sin arbetskraft. I utbyte mot denna arbetskraft får han en lön som gör det möjligt för honom att skaffa de konsumtionsvaror som är nödvändiga för att tillfredsställa hans och familjens behov.

I ett strukturellt perspektiv blir detta definitionen av lönearbetaren, proletären. Ur denna härleds med nödvändighet en viss relation till hans arbete, till produkterna av hans arbete och till hans situation i samhället överhuvud, vilken kan sammanfattas i det allmänna begreppet ”alienation”. Men från denna definition följer inga nödvändiga slutsatser om hans konsumtionsnivå, om priset han får för sin arbetskraft, omfattningen av hans behov eller i vilken utsträckning han kan tillfredsställa dem. Den enda grundläggande relationen mellan den sociala ställningens strukturella stabilitet och konjunkturmässiga inkomst- och konsumtionsskiftningar är mycket enkel; Kan lönen, vare sig den är hög eller låg eller ges i den miserabla slummen i Calcutta eller de omskrivna bekväma förorterna i Amerikas stadsregioner, göra det möjligt för proletären att befria sig från det sociala och ekonomiska tvånget att sälja sin arbetskraft? Gör den det möjligt för honom att sätta igång affärsverksamhet för egen räkning?

Yrkesstatistiken intygar att den möjligheten inte står mer öppen för honom idag än för hundra år sedan. Nej, den bekräftar att den del av den aktiva befolkningen i dagens USA, som är tvungen att sälja sin arbetskraft, är mycket större än den var i Storbritannien när Karl Marx skrev Kapitalet, för att inte tala om USA strax före amerikanska inbördeskriget.

Ingen kan förneka att bilden av arbetarklassen under neokapitalismen starkt skulle förenklas om den begränsades till att endast gestalta denna grundläggande strukturella stabilitet i proletärens villkor. De flesta marxister, som fortsätter att betona den grundläggande revolutionära roll som tillkommer dagens proletariat i det västerländska imperialistsamhället, undviker denna fallgrop. Det är snarare deras kritiker, som är på villovägar, som begår det motsatta felet genom att uteslutande koncentrera sig på konjunkturmässiga förändringar i arbetarklassens situation och därmed glömmer de fundamentala strukturella element som inte förändrats.

Jag är inte särskilt förtjust i termen ”neokapitalism”, som minst sagt är mångtydig. När man talar om ”neo-reformismen” bland kommunistpartierna i Väst, menar man naturligtvis att de i grund och botten är reformister, men när termen ”neo-socialister” användes på trettio- och tidiga fyrtiotalet för att definiera sådana tvivelaktiga figurer som Marcel Deat eller Henri de Man, menade man snarare att de hade upphört vara socialister. Vissa europeiska politiker och sociologer talar om ”neokapitalism” i betydelsen att samhället har tappat några av kapitalismens grundläggande kännetecken. Jag förnekar detta kategoriskt och ger därför termen ”neokapitalism” den motsatta betydelsen: ett samhälle som har den klassiska kapitalismens alla grundelement.

Icke desto mindre är jag helt övertygad om att kapitalismen gick in i ett tredje stadium i sin utveckling antingen man ser övergången i den stora depressionen 1929—32 eller i andra världskriget. Detta stadium är lika skilt från monopolkapitalismen eller imperialismen som de beskrevs av Lenin, Hilferding och andra, som monopolkapitalismen skilde sig från 1800-talets klassiska Laissez-fairekapitalism. Vi måste ge detta barn ett namn: alla andra namn som föreslagits förefaller ännu mindre acceptabla än ”neokapitalism”. ”Statsmonopolkapitalism”, den term som används i Sovjetunionen och av de ”officiella” kommunistpartierna, är mycket missvisande då den antyder en grad av statligt oberoende, som jag inte anser svarar mot dagens verklighet. Jag vill tvärtom säga, att staten idag är ett betydligt mer direkt instrument för att garantera överprofiter åt de starkaste privatmonopolen än den någonsin varit förut. Den tyska termen Spätkapitalismus förefaller intressant men antyder helt enkelt en tidssekvens och är svår att översätta till flera språk. Så tills dess att någon kan presentera ett bättre namn — och detta är en utmaning mot er, mina vänner — kommer vi tillsvidare att hålla oss till ”neokapitalism”.

Vi ska definiera neokapitalismen som detta sista stadium i monopolkapitalismens utveckling där en kombination av faktorer — accelererande teknologisk innovation, permanent krigsekonomi, en kolonial revolution som utbreder sig — har överfört den avgörande källan till monopolens överprofiter från de koloniala länderna till själva imperialistländerna och givit de gigantiska bolagen såväl ökad självständighet små större sårbarhet.

Mer oberoende, eftersom den enorma ackumulationen av monopolens överprofiter gör det möjligt för dessa bolag att genom prisinvesterings- och självfinansieringsmekanismer och med hjälp av en ständig stegring av avsättningskostnader, distributionskostnader och forsknings- och utvecklingskostnader befria sig själva från bankernas och finanskapitalets strikta kontroll, som karaktäriserade truster och monopol under Hilferdings och Lenins tid. Mer sårbara genom förkortningen av det fasta kapitalets omloppstid, det tilltagande fenomenet med outnyttjad kapacitet, den relativa minskningen av antalet kunder i icke-kapitalistiska miljöer och sist men inte minst den växande utmaningen från världens icke-kapitalistiska krafter (de s. k. socialistländerna, den koloniala revolutionen och, åtminstone potentiellt, arbetarklassen i metropolerna) som även i mindre fluktuationer och kriser sått frön till farliga explosioner och en total kollaps.

Av dessa skäl är neokapitalismen tvungen att inveckla sig i hela den välkända tekniken med ekonomisk programmering, deficit finansiering, artificiell stimulans, med inkomstpolitik och frysning av löner, med statsunderstöd till storindustrin och stats-garantier för monopolens överprofiter, vilket har kommit att utgöra det bestående draget hos de flesta västerländska ekonomier under de senaste tjugo åren. Vad som växt fram, är ett samhälle som tycks vara både mer blomstrande och mer explosivt jämfört med de kapitalistiska länderna för trettio år sedan.

Det är ett samhälle vari kapitalismens grundläggande motsättningar inte övervunnits, vari några av dessa erhåller oerhörda dimensioner, vari starka långtidsverkande krafter arbetar på att spränga systemet i luften. Jag ska här i förbigående bara nämna några av ’dessa krafter: Den tilltagande krisen inom det internationella valutasystemet, utvecklingen mot en allmän ekonomisk recession i hela den kapitalistiska världen, utvecklingen mot ’ett inskränkande eller undertryckande av arbetarklassens grundläggande demokratiska friheter, t. ex. genom fritt spelrum för löneschackrande, utvecklingen mot ett djupt och växande missnöje bland producenter och konsumenter med ett system, som tvingar dem att förlora alltmer tid på att producera och konsumera alltfler varor som ger allt mindre tillfredsställelse och undertrycker alltfler grundläggande mänskliga behov, känslor och strävanden, motsättningarna mellan ett växande slösaktigt ”välstånd” i Väst och kolonialfolkens hunger och elände, motsättningarna mellan vetenskapens och automationens enorma skapande och produktiva möjligheter och den nedbrytande fruktan för kärnvapenkrig, i vars skugga vi ständigt tvingas leva, sammanfattar de grundläggande motsättningarna i dagens kapitalism.

Frågan har ställts: Har inte arbetarklassens roll i grund förändrats i denna förändrade omgivning? Har inte den varaktiga höga sysselsättningsnivån och den ökande reallönen undergrävt varje revolutionär potential hos arbetarklassen? ’Håller den inte på att förändras i sin sammansättning och alltmer avskiljas från produktionsprocessen, som ett resultat av tilltagande automatisering? Undergår inte dess relationer med andra sociala skikt, som tjänstemän, tekniker, intellektuella, studenter, grundläggande modifieringar?

Att svara ja på dessa frågor leder till politiska slutsatser med långtgående konsekvenser. För några kan stabiliteten i Västvärldens kapitalistiska system inte längre rubbas, en teori som är väl avpassad att nära ett mer materiellt intresse och ett psykologiskt behov att anpassa sig till detta system. För andra kan denna stabilitet endast rubbas utifrån: först och främst av världens icke-industrialiserade regioner — den s.k. landsbygden, för att upprepa Lin Piaos formulering — vilka först måste genomgå revolutioner innan man kan föreställa sig uppror i ’själva imperialistländerna (Lin Piaos städer). Andra, som inte ifrågasätter neokapitalismens grundläggande instabilitet, ser ingen positiv utväg, eftersom de tror att systemet kan bedöva och paralysera sina offer. Till sist finns det de som tror att neokapitalismens dödgrävare kommer ur dess eget inre, men som ser dessa dödgrävare komma från de utstöttas led: nationella-och rasminoriteter, överexploaterade delar av befolkningen, revolutionära studenter, det nya unga avantgardet. Gemensamt för alla dessa slutsatser är avlägsnandet av metropolländernas proletariat från den centrala rollen i den världsomspännande kampen mot imperialism och kapitalism.

Det skulle vara enkelt att begränsa sig till att fastslå ett uppenbart faktum: alla dessa teorier härstammar från en förhastad rationalisering av en given situation; det faktum att det västerländska proletariatet har trätt i bakgrunden i den världsrevolutionära kampen under de sista 20 åren, mellan 1948— 1968. Nu när den franska majrevolutionen, 1968, har visat att detta fenomen och denna period endast var tillfälliga, borde vi från och med nu helst sätta en diskussion om revolutionära perspektiv i västvärlden högst på dagordningen.

Ett sådant svar, även om det är giltigt, skulle förbli otillräckligt och ofullständigt. Några av de teorier som vi just omtalat är, även om de är uppenbara rationaliseringar av ett fait accompli, tillräckligt sofistikerade och uppriktiga för att inte begränsa sig till en ren beskrivning. De försöker att dra slutsatser om det västerländska proletariatets avtagande revolutionära roll utifrån de förändringar som införts i själva neokapitalismens samhällsbyggnad genom teknologiska, ekonomiska, sociala och kulturella omvandlingar av historisk omfattning och betydelse. Vi måste således bemöta dessa argument på deras egen mark och kritiskt undersöka dynamiken i arbetarklassens kamp, medvetenhet och revolutionära potential mot bakgrund av de förändringar som neokapitalismen har genomfört i det kapitalistiska systemets klassiska sätt att fungera.

Vår utgångspunkt måste vara densamma som den Karl Marx men även den politiska ekonomins klassiska skola antog: studiet av den plats människans arbete upptar i den samtida monopolkapitalismens ekonomi. Tre grundläggande fakta kräver omedelbart vår uppmärksamhet i detta avseende.

För det första baseras den nutida produktionen och distributionen av materiellt välstånd mer än någonsin på modern industri och fabriken. Man skulle faktiskt kunna säga den tredje industriella revolutionen på en och samma gång både reducerar det industrimässiga arbetet i fabrikerna som resultat av en växande automatisering och utökar industriellt arbete i stor skala inom jordbruk, distribution, serviceinrättningar och administration. Ty automatiseringsrevolutionen måste ses som en omfattande industrialiseringsprocess inom dessa skilda sektorer av ekonomisk aktivitet, såväl ekonomiskt som socialt. Vi måste dra viktiga slutsatser av denna utveckling. Men det framträdande är det faktum ’att industriellt arbete i ordets vidaste bemärkelse — människor som tvingas att sälja sin arbetskraft till masstillverkande, databehandlande eller ”drömproducerande” fabriker! – mer än någonsin upptar den centrala platsen i ekonomins struktur.

För det andra, hur arbetarklassens konsumtion än kan ha ökat, har neokapitalismen inte i något avseende förändrat den alienation som är arbetets grundläggande kännetecken i det kapitalistiska samhället. Man skulle till och med kunna säga att på samma sätt som automatiseringen utsträcker industrialiseringsprocessen till varje del av det ekonomiska livet, så gör den därtill alienationen förallmänneligad i en utsträckning som Marx och Engels endast kunnat ha en dunkel aning om för hundra år sedan. Många avsnitt om alienation i ”Ekonomisk-Filosofiska manuskripten” i ”den Tyska Ideologin” och i ”Grundrisse” har inte sant förverkligats förrän under de senaste decennierna. Och man kan framhålla att Marx ekonomiska analys av ”ren kapitalism” mycket mer är en föraning om vad som skulle hända under 1900-talet än en beskrivning av vad som utspelades framför hans ögon på 1800-talet.

I vilket fall som helst är arbete under neokapitalismen mer än någonsin alienerat, påtvingat arbete, under befäl av en hierarki som dikterar för arbetaren vad han måste producera och hur han skall göra det. Och samma hierarki bestämmer vad han skall konsumera och när han skall göra det, vad han skall tänka och när, vad han skall drömma och när han skall göra det, och ger därigenom alienationen nya och fruktansvärda dimensioner. Den försöker t. o. m. alienera arbetaren från hans medvetande om att han är alienerad och exploaterad.

För det tredje så är levande arbetskraft mer än någonsin den enda källan till mervärde, den enda källan till profit — som håller systemet vid liv. Det är enkelt att avslöja den slående motsägelsen hos en produktionsprocess som länge gått havande med obegränsade möjligheter att göra bruksvärdena överflödande men inte förmår att fungera smidigt och stadigt utvecklas, eftersom dessa bruksvärden först av allt måste ges bytesvärdets skepnad, säljas och möta ”effektiv efterfrågan” innan de kan konsumeras. Man kan notera absurditeten i ett system där vetenskapen, teknologiska framsteg och mänsklighetens enorma ackumulerade överflöd av utrustning är huvudbetingelserna för materiell produktion, men där det ”usla tillägnandet av merarbete”, för att använda Marx’ fras i Grundrisse, fortsätter att vara den ekonomiska tillväxtens enda målsättning: ”Profit är vad vi gör och att göra affärer innebär, när allt kommer omkring, profit.”

Men alla dessa motsättningar och absurditeter är verkliga, levande motsättningar och absurditeter i kapitalismen. Dessa skulle uppnå sin absoluta gräns i en universell och total automatisering som emellertid ligger fullständigt utom räckhåll eftersom levande arbetskraft är oumbärlig för fortsatt kapitalackumulation. Man behöver bara iaktta hur miljardbolag ropar och köpslår som torgmadammer över en femtio cents löneökning här och två timmar kortare arbetsvecka där för att förstå att — vad än ideologer och sociologer må säga — livets kalla fakta bestyrker vad Marx har lärt oss: kapitalets obegränsade begär efter profit är ett obegränsat begär efter mänskligt merarbete, efter timmar och minuter av obetalt arbete. Ju kortare arbetsveckan blir, ju högre den verkliga arbetsproduktiviteten blir, desto noggrannare beräknar kapitalisterna merarbetet och än ursinnigare köpslår de om sekunder och delar av sekunder, som i tids-och rörelsestudier.

Det är just dessa tre utmärkande drag hos dagens arbetskraft — dess nyckelroll i produktionsprocessen, dess grundläggande alienation, dess ekonomiska exploatering — som är de objektiva rötterna till dess potentiella roll som den avgörande kraften att störta kapitalismen, de objektiva rötterna till dess påvisade revolutionära mission. Varje försök att överföra denna roll till andra sociala skikt, som inte förmår lamslå produktionen i ett enda slag, som inte spelar en nyckelroll i produktionsprocessen, som inte är huvudkällan till profit- och kapitalackumulation, för oss ett avgörande steg tillbaka från vetenskaplig till utopisk socialism, från den socialism som växer fram ur kapitalismens inre motsättningar till den omogna uppfattningen om en socialism, som skulle frambringas av människans moraliska indignation oberoende av hennes plats i den sociala produktionen.

Vi måste här bemöta en protest, som ofta uttalats både av s. k. dogmatiska marxister och av erkända revisionister eller opponenter till den marxistiska teorin. Har vi inte givit en alltför allmän definition av arbetarklassen under neokapitalismen? Borde vi inte begränsa denna kategori till den grupp, som föll under denna definition i den socialistiska arbetarrörelsens klassiska period, nämligen till de kroppsarbetare som direkt är bundna till produktionen? Stämmer det inte att denna kategori tenderar att avtaga, först relativt och därefter också i absoluta tal, i västerlandets mest avancerade industriländer? Är inte massan av lönearbetare, till vilka vi ständigt refererar, en alltför obestämd och heterogen gruppering för att kunna betraktas som en social klass i ordets marxistiska betydelse? Och är inte avmattningen i arbetarklassens revolutionära potential i metropolländerna i Väst orsaksmässigt sammankopplad med ’minskningen av kroppsarbetarna inom den vinstgivande del av befolkningen som arbetar?

Den debatt, som ett svar på dessa frågor ofrånkomligen framkallar, skulle lätt kunna urarta till ett semantiskt käbbel, om man glömmer proletariatets kvalitativa och strukturella natur. Författare som Serge Mallet har helt riktigt hävdat att själva produktionsprocessens natur, under halv- eller helautomatiserade förhållanden, tenderar att införliva nya socialskikt i deras helhet med arbetarklassen. Vi accepterar inte Maltets politiska slutsatser, som på inget sätt bestyrkts av majrevolutionen i Frankrike. I dennas förgrund fann vi inte bara ’den ”nya” arbetarklassen av kvalificerade arbetare och tekniker från halvautomatiserade fabriker, som C.S.F. (General Electric) fabriken i Brest. Närvarande var likaledes arbetar från de löpande banden på Renault och Sud-Avion och även arbetare från några tynande industrigrenar såsom varvsarbetarna från Nantes och Saint-Nazaire. Att som Mallet kategorisera arbetarklassen om ”gammal” och ”ny” svarar inte mot processens realiteter.

Men det som är giltigt är det faktum att distinktionerna mellan den ”rent” producerande kroppsarbetaren, den ”rent” icke-producerande tjänstemannen och ’den ”halv-produktive” reparatören utsuddas alltmer som följd av själva den teknologiska förändringen och innovationen, och att dagens produktionsprocess alltmer tenderar att integrera kropps- och ickekroppsarbetare, halv-kvalificerade arbetare vid löpande bandet och halvkvalificerade databehandlare, högt kvalificerade reparatörs- och underhållsarbetare och högkvalificerade elektronikexperter. Både i laboratorierna och forskningsavdelningarna, innan den ”verkliga” produktionen sätter igång, och på expeditions och inventeringsavdelningarna, där den ”verkliga” produktionen är över, skapas produktivt arbete om man accepterar definitionen av sådant arbete, som den ges av Marx i Kapitalet. Ty allt detta arbete är oumbärligt för den slutliga konsumtionen, och är inte bara slöseri framkallat av ekonomins speciella sociala struktur (som är fallet med avsättningskostnader).

Vi kan återvända till vad vi sade tidigare och fastslå att exakt som den tredje industriella revolutionen, precis som automatiseringen, tenderar att industrialisera jordbruket, distributionen, serviceinrättningarna och administrationen, på samma sätt som den tenderar att förallmänneliga industrin, tenderar den att integrera en ständigt växande del av massan av lönearbetare i ett växande, homogent proletariat.

Vi måste klarare belysa denna slutsats. Vad indikerar en ökad proletär karaktär hos dessa ”nya” skikt av arbetare som fortgående integreras i arbetarklassen?

Vi kan genast ge en rad slående fakta:
Minskade löneskillnader mellan manschett- och kroppsarbetare, vilket är en allmän tendens i väst; ökad fackföreningsanslutning och facklig militans i dessa ”nya” skikt, vilket är lika allmängiltigt (under de senaste fem åren har skollärare, elektriker, telefon-och telegrafarbetare återfunnits bland fackföreningsmilitanterna i såväl Bryssel som New York); ökade likheter i fråga om arbetsförhållanden, dvs. ökade likheter i arbetets monotona, mekaniserade, ickeskapande, nervpinande och nedbrytande karaktär i fabriker, banker, bussar, allmän administration, varuhus och flygplan.

Om vi ser till den långsiktiga utvecklingstendensen så är det ingen tvekan om att den grundläggande processen är av tilltagande homogenitet, snarare än av tilltagande heterogenitet i proletariatet. Idag är skillnaderna i inkomst, konsumtion och status mellan en outbildad arbetare och en banktjänsteman eller en högstadielärare, ojämförligt mycket mindre än för femtio eller hundra är sedan.

Men denna under neokapitalismen fortgående integrationen av nya skikt i arbetarklassen har ytterligare ’ett iögonfallande drag: den innebär en utjämning, särskilt för utbildad och halvutbildad arbetskraft, vad gäller villkoren för reproduktionen av arbetskraften. Kapitalismen under artonhundratalet kännetecknades av att det fanns elementär utbildning för kroppsarbetare, lägre mellanskolor för utbildning av tjänstemän och gymnasieutbildning för tekniker. Inom jordbruket krävde reproduktionen av arbetskraft oftast ingen som helst utbildning. Universiteten var bestämt avgränsade institutioner för kapitalistklassen.

Just den teknologiska omvandlingen, i vilken neokapitalismen är såväl ett resultat som en drivande kraft, har helt förändrat Utbildningsnivåerna. Bortsett från de helt outbildade arbetarna, för vilka det strängt taget f. n. finns mycket få arbetstillfällen inom industrin och vilka i morgon kanske inte finner arbetstillfällen någonstans i det ekonomiska systemet, så är villkoren helt likartade för reproduktion av yrkesskicklighet vad gäller allmän högstadieutbildning för industriarbetare, tekniker, tjänstemän, servicearbetare och kontorsanställda. I själva verket så kämpar radikaler i åtskilliga länder med växande framgång för obligatorisk utbildning upp till arton års ålder inom en gemensam skolform.

Likartade villkor för reproduktion av arbetskraft medför på samma gång tilltagande homogenitet i arbetarnas och tjänstemännens löner samt tilltagande homogenitet i själva arbetet. Med andra ord upprepar den tredje industriella revolutionen inom hela samhället det som den första industriella revolutionen uppnådde inom fabrikssystemet:
en ökad likgiltighet inför den specialiserade arbetsskickligheten, framträdandet i form av en konkret social kategori (historiskt motsvarande det abstrakta mänskliga arbete som den klassiska politiska ekonomin fann vara den enda källan till bytesvärde) av allmänt mänskligt arbete som kan överföras från en fabrik till en annan.

Låt oss i förbigående nämna att det skulle vara svårt att förstå vidden och betydelsen av den allmänna studentrevolten i de imperialistiska länderna, utan att ta med de tendenser vi här har skisserat i beräkningen, nämligen ökad integration av det intellektuella arbetet i produktionsprocessen, .det intellektuella arbetets tilltagande standardisering, enhetlighet och mekanisering, den tilltagande omvandlingen av de universitetsstuderande från oberoende yrkesmän och kapitalistiska företagare till löntagare som framträder på en specialiserad arbetsmarknad — marknaden för kvalificerat intellektuellt arbete, där tillgång och efterfrågan får lönerna att variera på samma sätt ’som de gjorde på marknaden för kroppsarbete före fackföreningarnas tid, men variera kring den axel som bestäms av kostnaderna för reproduktion av kvalificerat intellektuellt arbete. Vad innebär dessa utvecklingstendenser om inte det intellektuella arbetets tilltagande proletarisering, dess tendens att bli en del av arbetarklassen?

Givetvis är studenterna ännu inte arbetare. Men det skulle vara lika fel att definiera dem efter deras sociala ursprung som det skulle vara att definiera dem efter deras sociala framtid. De utgör ett socialt övergångsskikt. Samtida universitet utgör en jättelik smältdegel till vilken strömmar ungdom från olika samhällsklasser, för att under en viss tid forma ett nytt homogent socialt skikt. Ur detta tillfälliga skikt framkommer å ena sidan en betydande del av den framtida kapitalistklassen och dess förnämsta förvaltare i den övre medelklassen, och å andra sidan en växande del av den framtida arbetarklassen.

Men eftersom ’den andra kategorin numeriskt är mycket betydelsefullare än den första, eftersom studentmiljön just p.g.a. att den i övergångsskedet avskär de grundläggande förbindelserna med en viss samhällsklass och p.g.a. av dess speciella tillgång till ännu inte ytterst specialinriktade kunskaper, klarare och mycket snabbare än den enskilde arbetaren tillvinner sig medvetenheten om ’det kapitalistiska samhällets grundläggande sjukdomar och eftersom intellektuellt arbete i allt högre grad blir offer för samma grundläggande alienation, vilken under kapitalismen utmärker allt arbete, så kan studentrevolten, för arbetarklassen i sin helhet, bli en verklig avantgarderevolt och på samma sätt som i maj i Frankrike inleda ett kraftfullt revolutionärt uppsving.

Låt oss på nytt formulera den första ’slutsatsen vi kommit fram till. Neokapitalismen stärker på lång sikt arbetarklassen ungefär på samma sätt som laissez-faire-kapitalismen eller monopolkapitalismen i dess första skede. Historiskt sett får den arbetarklassen att växa, såväl numeriskt som med avseende på dess avgörande roll i ekonomin. Därigenom stärker den arbetarklassens latenta styrka och understryker dess potentiella förmåga att störta kapitalismen och återuppbygga samhället på grundval av dess egna socialistiska ideal.

Omedelbart uppstår nya frågor. Även om det förhåller sig på detta vis, kommer inte det neokapitalistiska systemets ökade stabilitet, dess tillämpande av neokeynesiansk och makro-ekonomisk teknik, dess undvikande av förödande ekonomiska depressioner av typ 1929—33, dess förmåga att forma arbetarens medvetande genom manipulation och bruk av massmedia, att för framtiden undertrycka dessa revolutionära möjligheter? Dessa frågor låter sig reduceras till två grundargument som vi skall behandla i tur och ordning. Den ena rör systemets förmåga att reducera ekonomiska konjunkturväxlingar och motsättningar i den utsträckning att reformer kan genomföras som borgar för att de sociala spänningarna mellan kapital och arbete gradvis kan lätta. Den andra rör systemets förmåga att integrera och uppsluka industriproletariatet som konsumenter och ideologiskt betingade samhällsmedlemmar, för att citera Baran och Sweezy i Monopoly Capital.

Vi kan på den ekonomiska nivån kortfattat skissera de utvecklingslinjer som för neokapitalismen omöjliggör ”tillväxtstabilitet” på lång sikt. När tillväxttakten ökar så som skedde i Västeuropa under 15 är från 1950—1965, då tillåter situationen med i det närmaste full sysselsättning, arbetarna att snabbt öka reallönerna, vilket tillsammans med den snabba tillväxten av kapitalets organiska sammansättning, tenderar att pressa ner profitkvoten. Systemet .måste reagera och dess reaktioner följer vanligen en av två vägar, eller en kombination av dessa. Den ena innebär rationalisering, automatisering dvs ökad tävlan mellan människor och maskiner genom återupprättandet av en reservarmé av arbetskraft i syfte att hålla tillbaka reallönernas ökningstakt. Den andra innebär frivillig eller tvångsmässig lönebegränsning, inkomstpolitik, anti-strejk och antifacklig lagstiftning, dvs försök att hindra arbetarna från att utnyttja de relativt gynnsamma förutsättningarna på arbetsmarknaden för att öka sin andel av det nya värde de skapar.

Ökad tillväxttakt under neokapitalistiska villkor av ”priskontroll”, ”prisinvesteringar”, statsgaranterad monopolistisk överprofit och en permanent rustningsekonomi betyder också inflation.

Varje försök att hejda inflationen stryper högkonjunkturen och påskyndar en recession. Investeringsfluktuationer och störningar i myntsystemen bidrar gemensamt till att öka den ekonomiska instabiliteten vilken ytterligare förhöjs av ökad kapitalkoncentration, såväl nationellt som internationellt, vilket far till följd att systemet tenderar mot en viss ökad arbetslöshet och en allmän tillbakagång i hela den västliga världen. Båda dessa utvecklingslinjer nedsätter tillväxttakten liksom systemets bristande förmåga att fortgående höja upprustnings-takten, dvs deras del av bruttonationalprodukten, utan att detta samtidigt äventyrar en utvidgad reproduktion och som en följd härav, själva den ekonomiska tillväxten. På samma sätt bidrar ansamlingen av väldiga mängder överskottskapital samt den kapitalistiska världsindustrins växande överskottskapacitet till en dämpning av den långsiktiga tillväxttakten.

Vad som slutligen framträder är mindre bilden av en ny sorts kapitalism som framgångsrikt reducerar överproduktionen, än bilden av en tillfällig försening i överproduktionens framträdande — zurückstauen — som man säger på tyska, med hjälp av väldiga skuldsatta lager samt en monetär inflation som leder mot världssystemets kris och kollaps.

Går dessa grundläggande ekonomiska utvecklingslinjer att förena med en bestående reducering av de sociala spänningarna mellan arbete och kapital? Det finns inga skäl att tro det. Även under förutsättning att den snabba ekonomiska tillväxtfasen — ’snabbare under de senaste tjugo åren än under någon tidigare jämförbar period i kapitalismens historia — skapar de materiella medlen för ökande reallöner och expanderande masskonsumtion, så bortser man vid försöken att på denna trend av ökande reallöner grunda pessimistiska förutsägelser angående arbetarklassens revolutionära karaktär, från den dubbla effekt som de ekonomiska uppsvingen under kapitalismen har på arbetarklassen.

En kombination av i det närmaste full sysselsättning och en snabb ökning av produktivkrafterna leder särskilt under en snabb teknologisk förändrings villkor likaså till en ökning av arbetarklassens behov. Den del av arbetskraftens värde som Marx kallar historiskt bestämd och som hänför sig till den givna kulturnivån, tenderar att tillta mycket snabbt under sådana förhållanden, vanligen mycket snabbare än lönerna. Motsägelsefullt nog är det just när lönerna ökar som klyftan mellan arbetskraftens värde och dess pris tenderar att vidgas, som arbetarklassens socialt bestämda behov växer snabbare än dess köpkraft. Det senaste decenniets debatt i USA och andra imperialistiska länder angående den växande klyftan mellan individuell konsumtion och otillfredsställda sociala konsumtionsbehov, vilken Galbraith tillkännagivit som kontrasten mellan privat överflöd och offentligt förfall, belyser denna punkt.

Dessutom hotas stigande reallöner ständigt av urholkning. De hotas av inflation. De hotas av strukturarbetslöshet uppkommen genom teknologisk förändring och automatisering. De hotas av löneåterhållsamhets- och lönestoppspolitik. De hotas av recessioner. I ju högre grad arbetarna vänjer sig vid förhållandevis höga löner, desto mer reagerar de mot även marginella sänkningar av deras invanda konsumtionsnivå, i desto högre grad är alla de nyss nämnda hoten potentiella utgångspunkter för verklig social explosion.

Det är ingen tillfällighet att arbetarklassungdomen snabbare reagerar och går till frontlinjen i dessa revolter. Den äldre ’arbetargenerationen tenderar att jämföra sin misär under depressionen och kriget med förhållandena under de senaste 15 åren och kan till och med se dessa som ett välsignat tillstånd. Yngre arbetare gör inte dessa jämförelser. De tar för givet det som systemet bar etablerat som minimum i social levnadsstandard utan att alls vara nöjda, varken med kvantiteten eller kvaliteten i vad de får och de reagerar skarpt mot varje försämring av villkoren. Det är p.g.a. detta som de, under de senaste två åren, har gått i främsta leden i mycket militanta strejker, i länder så olika som Italien, Västtyskland, England och Frankrike. Det är p.g.a. detta som de spelade en nyckelroll under majrevolutionen i Frankrike.

Ännu mer betydelsefull än den grundläggande instabilitet och otrygghet i proletärens villkor som neokapitalismen varken har kommit till rätta med eller kan komma till rätta med, är den inneboende tendensen under neokapitalismen att föra upp klasskampen på en högre nivå. Så länge som arbetarna var hungriga och deras omedelbara behov otillfredsställda, så stod löneökningar oundvikligen i centrum för arbetarklassens aspirationer. Så länge de hotades av massarbetslöshet, sågs reduceringen av arbetsveckan huvudsakligen som ett sätt att minska riskerna för arbetslöshet. Men när arbetslösheten är relativt låg och lönerna konstant stiger så överförs uppmärksamheten gradvis till mer grundläggande aspekter av den kapitalistiska exploateringen. Trots ”löneglidningen” tenderar löneschackrande inom hela industrin samt neokapitalistiska regeringars försök att bestämma inkomstpolitiken, att inrikta uppmärksamheten mer på fördelningen av nationalinkomsten, lönefördelningen i sin helhet, profiter och skatter, än på fördelningen av det skapade värdet på fabriksnivån. Ständig inflation, varaktiga debatter om regeringens skatte- och ekonomiska politik, plötsliga störningar på arbetsmarknaden p.g.a. teknologiska innovationer och omlokalisering av hela industrin, riktar arbetarnas uppmärksamhet i samma riktning.

Den klassiska kapitalismen lärde arbetaren att i sin fabrik kämpa för högre löner och kortare arbetstid. Neokapitalismen lär arbetaren att ifrågasätta fördelningen av nationalinkomsten och investeringarnas riktning på den högre nivån i ekonomin som helhet.

Växande ’missnöje med organisationen av arbetet i fabriken stimulerar just denna tendens. Ju högre arbetarklassens kunnighets- och utbildningsnivå är — och den tredje industriella revolutionen lämnar inte rum för en outbildad och okunnig arbetarklass! — desto mer lider arbetaren under den hierarkiska och despotiska organisationen av arbetet vid företaget. Ju starkare motsättningen är mellan det möjliga välstånd som produktivkrafterna kan skapa idag och det omätliga slöseri och den orimlighet som kapitalistisk produktion och konsumtion innebär, desto mer är arbetarna benägna att ifrågasätta, inte bara det sätt på vilket ett kapitalistiskt företag är organiserat, utan även det som produceras vid ett kapitalistiskt företag. Nyligen fick dessa tendenser ett slående uttryck inte bara under majrevolutionen i Frankrike utan även vid Fiat-fabriken i Italien där arbetarna lyckades förhindra tillverkningen av ett allt större antal dyra bilmodeller.

Logiken i alla dessa utvecklingslinjer ställer arbetarkontrollens problematik i centrum för klasskampen. Kapitalister, borgerliga politiker och ideologer samt reformistiska socialdemokrater förstår detta på sitt eget sätt. Det är därför som olika program för ”företagsreformer”, för ”medinflytande”, ”medbestämmande” och ”deltagande”, intar en central plats i nästan alla västeuropeiska länder. När .de Gaulle började orera om ”deltagande” förklarade t. o. m. den bonapartistiska Francodiktaturen i Spanien att även den förespråkade arbetarklassens deltagande i fabriksledningar. Vad beträffar Mr. Wilson väntade han inte ens en månad att hoppa på samma tåg.

Men jämsides med dessa mystifierande och bedrägliga program finns den växande medvetenheten bland arbetarklassen att arbetarkontrollens problem, under neokapitalismen, är den avgörande ”sociala frågan”. Frågor om löner och kortare arbetstid är betydelsefulla men än viktigare än problem rörande inkomstfördelningen, är att avgöra vem som skall ha befälet över maskinerna och vem som skall besluta om investeringarna, vem som skall bestämma vad som skall produceras och hur .det skall produceras. Engelska och belgiska fackföreningar har börjat föra fram dessa frågor i större skala, de har i Italien debatterats på fabriksnivå och av många vänstergrupperingar. I Västtyskland, Sverige, Norge och Danmark blir de alltmer föremål för diskussion i radikala arbetarklasskretsar. Och majrevolutionen i Frankrike var en stridssignal för dessa idéer från 10 miljoner arbetare.

Den sista invändningen återstår. Har monopolisterna och deras handgångna obegränsade resurser att manipulera arbetarklassens ideologi och medvetenhet, och kan de med framgång förhindra uppror, trots växande socioekonomiska motsättningar?

Marxister har länge erkänt möjligheten av ”manipulering”. Marx skrev för etthundratjugofem år sedan om arbetarnas artificiellt framkallade behov och konsumtion. Marxister har många gånger upprepat att ”den förhärskande ideologin i varje samhälle är den härskande klassens ideologi”. En av de viktigaste idéerna i Lenins ”Vad bör göras” är erkännandet av förhållandet att arbetarna varken genom individuella ansträngningar eller elementär klasskamp på en ekonomisk och trade-unionistisk nivå, kan befria sig från den borgerliga och småborgerliga ideologins inflytande.

Den klassiska socialistiska arbetarrörelsen försökte uppnå en ’sådan ideologisk frigörelse genom en ständig process av organisering, utbildning och eget agerande. Men inte ens under sina glansdagar kunde den samla mer än en minoritet av arbetarklassen. Och om man ser till de ytterst blygsamma proportioner den marxistiska skolningen antog i socialistiska masspartier, som den tyska eller österrikiska socialdemokratin före första världskriget (för att inte tala om det franska KP före andra världskriget), om man ser till antalet prenumeranter på de teoretiska tidskrifterna eller antalet studerande på studielägren eller vid arbetar-universiteten inom dessa organisationer, så kan man lätt förstå att man även då endast skrapade på ytan.

Naturligtvis har läget förvärrats sedan den klassiska arbetarrörelsen började degenerera och upphörde att på något som helst konsekvent sätt vaccinera arbetarklassen mot de borgerliga idéernas gift. Fördämningarna brast och med hjälp av moderna massmedia har borgerlig och småborgerlig ideologi trängt djupt nod i breda lager av arbetarklassen, däribland de organiserade i socialdemokratiska eller kommunistiska masspartier.

Man får dock akta sig för att förlora sinnet för proportionerna när det gäller detta problem. När allt kommer omkring så uppstod arbetarklassrörelsen på artonhundratalet under förhållanden där det stora flertalet arbetare i långt större utsträckning var dominerade av den härskande klassens idéer än de är idag. Man behöver endast jämföra med det grepp som religionen hade om arbetarna i stora delar av Europa, eller nationalismens grepp om den franska arbetarklassen efter erfarenheterna från den stora franska revolutionen, för att förstå att det som idag ser ut som ett nytt problem, i själva verket är lika gammalt som arbetarklassen själv.

Till sist reduceras frågan till detta: Vilken kraft kommer att visa sig starkast att avgöra arbetarens inställning till det samhälle han lever i, de mystifierande idéer han mottar, igår i kyrkan, idag genom TV, eller den sociala verklighet han möter och upptar dag efter dag, genom sin praktiska erfarenhet? Att ställa frågan på detta sätt innebär för historiska materialister att besvara den, även om kampen i sig själv har sista ordet.

Slutligen måste man tillägga att liksom ”manipulationen” av arbetarnas medvetenhet och drömmar ter sig beständig, ter sig även när allt ’kommer omkring det borgerliga samhället. Det fortsätter att leva under mottot ”business as usual”. Men en social revolution är inte en kontinuerlig eller gradvis process; den är förvisso inte ”business as usual”. Den innebär just ett plötsligt avbrott i den sociala kontinuiteten, ett brott med seder, vanor och traditionell livsstil.

Problemen rörande arbetarklassens revolutionära potential kan inte besvaras med hänvisning till vad som pågår varje dag eller ens varje år; revolutioner bryter inte ut varje dag. Arbetarklassens revolutionära potential kan endast förnekas om man menar att de upprorsgnistor, som tänts i arbetarklassens massa genom upplevelser av social orättvisa och socialt oförnuft, för alltid har kvävts, om man menar att revolutionära avantgarde-organisationers tålmodiga och envisa propaganda och skolning aldrig kan få stor effekt bland arbetarna någonstans, hur de objektiva företeelserna än utvecklar sig. När allt kommer omkring är det tillräckligt att lågan finns där för att en gång vart femtonde eller tjugonde år antända en eldfängd massa för att systemet till sist skall falla sönder. Detta var det som hände i Ryssland. Detta är vad majrevolutionen i Frankrike har visat kan inträffa även i Västeuropa.

Dessa epokgörande majhändelser tillåter oss att göra ett bokslut över de långsiktiga tendenser som helt bestyrker varje påstående jag försökt försvara här idag. Efter 20 år av neokapitalism, som fungerat under klassiska villkor med en ”planeringskommission” som åberopats som exempel för alla imperialistiska länder, med ett statligt televisionssystem som fulländat ett system för massmanipulering för att bära upp den härskande klassen och partiet, med en utrikespolitik som accepteras av en överväldigande majoritet av massorna, framträdde i Frankrike i maj 1968 dubbelt så många strejkande som någon gång tidigare under arbetarklassens historia i detta land; de använde mycket radikalare kampmetoder än 1936, 1944—46 eller 1955; de förde inte endast, häftigare än någonsin, fram parollen om arbetarkontroll, arbetarstyre och arbetarmakt, utan började också sätta den i verket i ett dussintal stora fabriker och åtskilliga stora städer. Mot bakgrund av denna erfarenhet är det svårt att ifrågasätta förutsägelsen att Frankrike som är det borgerliga samhällets, politiskt sett, klassiska land, på samma sätt som England och USA är dettas, ekonomiskt sett, klassiska länder, för hela västvärlden och inte minst för USA, uppvisar en bild av deras egen framtid. De te fabula narratur! (Det är om dig det handlar).

Vi har här inte tid att undersöka de inre sambanden mellan arbetarnas kamp för socialism i de västliga metropolerna och befrielsekampen i de koloniala och halvkoloniala länderna eller kampen för socialistisk demokrati i centrala och östra Europa. Dessa förbindelser är flerfaldiga och tydliga. Det finns även direkta orsakskedjor mellan uppsvinget för ett självständigt revolutionärt ledarskap i den kubanska och latinamerikanska revolutionen, det vietnamesiska folkets heroisk kamp mot USA-imperialismens aggression, och uppträdandet av ett nytt ungdomsavantgarde i väst, som åtminstone i Västeuropa, genom arbetarklassungdomens förmedling direkt har börjat påverka klasskampens utveckling.

Det mest påfallande draget i detta sammanhang är av ’mer allmän och abstrakt natur; återuppträdandet av aktiv internationalism hos arbetarklassens avantgarde. Den internationella kapitalkoncentrationen och -centraliseringen, särskilt genom tillkomsten av ”multinationella företag”, gav till en början kapitalet övertaget över en arbetarrörelse som var hopplöst uppsplittrad i nationella och lokala föreningar och partier. Men i ett slag har de avancerade arbetarna i Frankrike nu rensat bort den röta som ansamlats under decennier av förvirring och nederlag. De har huggit sig genom den borgerliga nationalismens och europeismens snårskog och trätt fram på det internationella broderskapets öppna fält.

Den broderliga enigheten i strejker och demonstrationer av judar och araber, portugiser och spanjorer, greker och turkar, fransmän och utländska arbetare, i ett land som förmodligen under de senaste 20 åren i större utsträckning än något annat land hemsökts av främlingshat, kulminerade i triumf när 60 000 demonstranter framför Gare de Lyon skanderade: ”Vi är alla tyska judar”. Redan har ett första eko kommit från själva Jerusalem, där judiska studenter demonstrerade under parollen: ”Vi är alla palestinska araber”. Vi har aldrig upplevt något liknande i en sådan omfattning, och dessa begynnelseyttringar tillåter den största tilltro till den värld som stiger fram, när arbetarklassen, föryngrad efter två decenniers sömn, tar makten.

De flesta av er vet att jag både genom politisk övertygelse och som resultat av objektiv analys av den nuvarande världssituationen är helt övertygad om att vi lever i den permanenta revolutionens epok. Denna revolution är oundviklig eftersom det existerar en sådan oerhörd klyfta mellan vad människan, med den makt som vetenskap och teknologi har givit henne, kunde göra denna värld till, och vad hon gör av den inom ramarna för ett ruttnande, oförnuftigt, socialt system. Denna revolution är en nödvändighet för att sluta klyftan och förvandla denna värld till en plats där alla mänskliga varelser, utan hänsyn till ras, färg eller nationalitet kommer att ges samma omsorg som de härskande idag ger rymdraketer och atomubåtar.

Vad den socialistiska revolutionen ytterst handlar om är tilltron till den oövervinneliga upprorsandan mot orättvisa och förtryck samt tilltron till mänsklighetens förmåga att bygga en framtid för människosläktet. Att komma från en kontinent som genomlidit Hitlers och Stalins nattmaror, och som knappt en generation senare, framträtt under den socialistiska revolutionens fana med arbetets frigörelse, arbetardemokrati och proletär internationalism, att efter ha varit vittne till hur i Frankrike fler ungdomar samlas kring denna fana än någonsin tidigare sedan de socialistiska idéerna föddes, så anser jag denna tilltro vara alltigenom berättigad.

Ernest Mandel

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 5/1971

Om självstyret

Tal av Ernest Mandel på LCR:s arbetarkonferens 1974

Min generations revolutionärer utvecklades politiskt under starkt inflytande av erfarenheterna från den ryska revolutionen. För första gången i historien hade arbetarklassen i ett stort land tagit makten, avskaffat kapitalets makt och börjat bygga ett nytt samhälle — ett samhälle som, i »världsproletariatets ögon, kunde bli ett socialistiskt samhälle.

Självklart är revolutionärer idag medvetna om den ryska revolutionens historiska vikt och dess betydelse för 1900-talets utveckling. Men p.g.a. den byråkratiska degeneration som följde på oktoberrevolutionens segrar, fungerar Sovjet inte längre som en konkret inspiration för den internationella arbetarrörelsen — och i synnerhet inte för proletariatet i de imperialistiska länderna. Skillnaden mellan idag och när den ryska revolutionen var ung, vad gäller uppfattningen om sovjetstaten, illustreras klart av en opinionsundersökning som nyligen gjordes i Frankrike för att undersöka i vilken proportion de bland befolkningen var, som såg socialismen som en fördel och vilken socialism de i så fall föredrog: mer än hälften av de intervjuade ville ha ett socialistiskt samhälle, men mindre än fem procent ville ha ett samhälle efter Sovjetunionens modell.

I ett land där Franska Kommunistpartiet (PCF) får ungefär tjugo procent vid parlamentsval är dessa siffror extremt belysande. Även bland militanter i det pro-sovjetiska kommunistpartiet, har Sovjetunionen som modell för formen av social organisering – »ett ideal att spridas över hela världen» – förlorat status.

Vad mer är: just denna utveckling har givit de nyreformistiska partierna i Västeuropa en bas för att rättfärdiga sin opportunistiska politik. De förklarar att den ryska vägen till socialismen inte är tillämpbar på Västeuropa, men medan de gör detta, ställer de med berått mod upp opportunismen som ett alternativ, för att blanda ihop två helt skilda frågor.

Genom att reducera den »fredliga vägen till socialismen» och modellen efter vilken man vill bygga ett socialistiskt samhälle till en enda fråga, försöker man vinna arbetare till att automatiskt acceptera det som de förespråkar vad gäller formerna för socialismen.
Det stora inflytande som begreppet självstyre har inom de västeuropeiska arbetarrörelserna har också denna grund. Det har ett inflytande just därför att majoriteten av lönearbetarna vill ha ett socialistiskt samhälle, att de accepterar nödvändigheten av att skapa detta genom att ändra samhällsgrunden och instinktivt – och medvetet – söker efter ett alternativ till Sovjets modell.

Bör revolutionära marxister stödja självstyre?

Idén om självstyret är, från första början, en förvirrad idé. Rent instinktivt uppfattar de flesta den som en idé om ett samhälle, där relativt små grupper, t ex arbetare i en enda fabrik organiserar allt, för att driva sin individuella enhet. Vårdarbetare och lärare, t ex, skulle alltså organisera sina sjukhus och skolor, medan konsumenterna skulle organiseras i sina kvarter eller distrikt.

Det är helt klart, att denna konstlat enkla syn på självstyre inte har marxismen som grund – den har sina rötter i Proudhon och anarko-syndikalismen.

Vi har förklarat varför de revolutionära marxisterna nästan över överallt i Europa reagerat mot idén om självstyre med misstänksamhet och ibland uttalad fiendskap.
Konfronterade med valet mellan »byråkratisk socialism» och »självstyrande socialism», har vi vänt oss mot bägge alternativen p.g.a. fördelen av ett eget tredje alternativ.

I efterhand förefaller det mig som om detta var en intellektuell, psykologisk och politiskt felaktig reaktion baserad på en undervärdering av det gensvar som »självstyret» skulle komma att få inom de europeiska arbetarrörelserna och i synnerhet inom deras vänsterfalanger. Detta är orsaken till att vi, för åtskilliga år sedan, ändrade vår syn. Nu säger vi inte bara att vi stödjer, utan att vi till fullo stödjer idén om självstyre. I själva verket är det endast vi som är för verkligt självstyre. Andra projekt som lagts fram av Proudhon och andra (anarko-syndikalister) är inte mer än en skugga av verkligt självstyre.

De ger helt enkelt arbetarna en illusion av självstyre och bortser i själva verket från en mängd fundamentala frågor som berör den ekonomiska och sociala tillvarons dynamik i vår epok.

Vår grundinställning är, att vi helt går emot den typ av byråkratisk socialism där arbetarklassen inte har något verkligt inflytande över makten och att vi helt stödjer idén om självstyre om den innehåller en mycket enkel men grundläggande förutsättning: arbetarklassen måste utöva makten på alla nivåer i samhället — på fabriken, över ekonomin, över de icke-produktiva sektorerna i det sociala livet och framför allt på statsnivå.

Självstyret kan inte reduceras till arbetarnas styre av sina egna, enskilda fabriker

Detta leder oss till en grundlig kritik av de som förordar socialistiskt självstyre i den »individuella» fabriken, vilken i praktiken egentligen inte sträcker sig längre än till arbetarnas organisering av produktionen och fördelning av fabrikens vinster. Förslag som dessa är som bäst utopiska, och i värsta fall en metod som en viss sorts ledare använder för sina egna syften. Det bästa exemplet när det gäller detta är otvivelaktigt det som utvecklats av titoister i Jugoslavien, vilka skapat en illusion av självstyre, som de reducerar till distributionen av beslutsfattande makt bland massan av producenter och konsumenter.

Å ena sidan påstår de – och detta är det allra senaste inom titoismen – att självstyre råder inte enbart på fabriksnivå, utan också på varje monteringsband, medan de å andra sidan påstår, till och med mer nitiskt, att detta måste balanseras med en allt starkare koncentration av politisk makt i händerna på det jugoslaviska kommunistpartiet och i deras egna händer.

Det är klart att i detta fall är uppsplittringen av arbetarnas ekonomiska makt en förutsättning för att byråkratin ska behålla sitt maktmonopol. Det är just genom att förverkliga en sådan fullständigt atomiserad karikatyr av självstyre, och detta på ett sätt som gör den impotent, som byråkratin kan beröva arbetarklassen den politiska makten över ekonomin som helhet och koncentrera den i sina egna händer.

Det är orsaken till varför vi påstår att man genom att begränsa självstyret till enskilda företag, eller ännu värre till varje arbetsplats eller monteringsband, inskränker självstyret till att bli en fasad.

Vi kommer att ärva en teknologi med en mäktig centraliseringstendens.

Produktivkrafternas nuvarande nivå motsvaras av en specifik teknik. Vi tillbedjer inte denna teknologi och med risk för att bli kallad revisionist, skulle jag vilja säga, till skillnad från kamrat Lenin, att vi inte beundrar Taylorism eller det löpande bandet, och att vi inte anser att detta är den enda möjliga formen för avancerad teknologi. Det är en borgerlig myt att det inte finns några alternativ till den teknologi som för närvarande används i produktionen. Det är sant att denna teknologi är den som ger den högsta profiten, men det gör den inte till den enda möjliga teknologin.

Det är fullt möjligt att välja mellan en massa olika teknologier baserade på vilken särskild del eller nivå som helst i politisk och ekonomisk utveckling.

För ingenjörerna och teknologerna i den koloniala revolutionen är detta ofta ett konkret problem. På Kuba, t ex finns inte tillräckliga oljeresurser. Ekonomerna, uppfinnarna och kemisterna var därför tvungna att utveckla en sucro-kemisk industri istället för en petrokemisk, dvs en kemisk industri baserad på råvaran socker. Likadana exempel på teknologiska upptäckter och revolutioner går att finna i andra koloniala och halvkoloniala länder.

Vi hoppas, vanligtvis tillsammans med anarkisterna, att en dag »ha en teknologi som tillåter en relativ reducerad enhet (för att använda Engels formulering) av tjugo eller trettio tusen producenter och konsumenter att leva, inte som envåldshärskare, men på ett sådant sätt att de genom självstyret kan kontrollera de flesta av sina ekonomiska affärer. Det är emellertid klart att den nuvarande ekonomin inte klarar av detta.

Låt oss ta ett par exempel: elektriska generatorer som anställer två eller tre hundra arbetare och tekniker skapar elektricitet till en halv miljon människor; en enda maskin kan producera tillräckligt med papper för att tillfredsställa behoven hos en och en halv till två miljoner människor. Det är helt ohållbart att tro att de ekonomiska problemen relaterade till den här produktionen kan avgöras på en nivå av två till trehundra arbetare därför att de råkar arbeta i en speciell fabrik. I fallet med en sådan här sorts fabrik så angår tillvägagångssättet för hur produktionen ska distribueras och behoven tillfredsställas självklart inte bara producenterna utan också de som kommer att konsumera dessa produkter.

Det finns absolut ingen orsak till varför arbetarna i en elektrisk generatorstation skulle ges rätten att diktera besluten rörande elektriciteten som kommer att användas av miljoner arbetare. I den teknologi som arbetarklassen kommer att ärva från kapitalismen den dag den tar makten existerar alltså en mäktig centraliseringstendens. Den tendensen är varken oundviklig eller evig och kan troligen skjutas i bakgrunden i ett klasslöst samhälle. Men det är just denna teknologi vi kommer att ärva från kapitalismen och med vilken vi ska börja bygga ett nytt samhälle. I detta sammanhang är det absolut utopiskt att vilja ha ett fragmentariskt ekonomiskt beslutstagande på en nivå som kan beslutas av arbetarna på en enda fabrik.

Valet står inte mellan »byråkratisk socialism» och »decentraliserat självstyre».

De flesta ekonomiska beslut rör flera sociala grupperingar, de berör så ofantligt mycket mer än en enda fabrik. Dessa beslut måste fattas på en nivå som motsvarar dessa grupper — m a o de måste centraliseras på ett demokratiskt sätt.

Vi är förespråkare av ett demokratiskt centraliserat självstyre, dvs ett planerat självstyre, inte p.g.a. att vi är centralister av naturen utan därför att det är frågan om en objektiv nödvändighet som motsvarar det ekonomiska livets realitet.

Denna centralisering är oundviklig p.g.a. att den är ärvd från det nuvarande systemets anarki, och är oberoende av våra önskningar. Valet vi har är grundläggande: Om inte en ekonomisk centralisering utvecklas medvetet, dvs på ett planerat och överlagt sätt, kommer det att utvecklas på ett spontant och anarkistiskt sätt bakom ryggen på arbetarna.
Valet står därför inte mellan en »byråkratisk socialism» eller ett »»decentraliserat självstyre». Det verkliga valet vi kommer att konfronteras med i den ekonomiska sfären efter att kapitalismen krossats, kommer att stå mellan ett demokratiskt centraliserat självstyre baserat på en socialistisk planering, och en sk socialistisk marknadsekonomi i vilken marknadslagarna fortsätter att förslava arbetarklassen.

På grund av detta attackerar vi de Proudhonistiska förespråkarna för självstyre som begränsar sig till en fabrik här och en där. Vi tillägger att de ljuger för arbetarna när de säger att det är tillräckligt att ge arbetarna beslutsmakten på enbart fabriksnivå för att skapa en verklig avproletarisering.

Vad är det för mening att ge arbetarna makten att besluta när detta utvecklas till att bli hyckleri och när besluten tagna på fabriken hela tiden ändras och omkullkastas av marknadslagarna? De kullkastas ju genom den spontana centralisering som uppstår genom dessa marknadslagar när besluten inte år påverkade och anpassade till ekonomin som helhet. Låt oss ta ett exempel:

Investeringarna i en särskild industrigren — skoproduktionen. Det finns bara två alternativ. A ena sidan kan man försöka sätta upp en socialistisk plan. En uppskattning görs av behoven (där planeras självklart också storlek på lagren och exporten) och av produktionskapaciteten.

Om det finns en skillnad mellan de bägge, måste produktionskapaciteten ökas. Större investeringar måste då göras så att behoven kan tillfredsställas.

Ä andra sidan kan man strunta i att göra upp en sådan plan. Varje fabrik som producerar skor, eller något annat, t ex elektriska maskiner, beslutar sina investeringar självstyrande med de kända resultaten: över- och underproduktion. Det är enbart minimala möjligheter att beslut fattade av tjugo eller trettio fabriker exakt skulle tillfredsställa behoven.

Detta är orsaken till varför de sk socialistiska marknadsekonomierna, i vilka självstyret är begränsat till fabriksnivå är dömda att återskapa en massa djävulskheter från kapitalismen, inklusive den största attacken mot arbetarklassen — arbetslöshet. Det räcker med att titta på det jugoslaviska exemplet för att påvisa detta.

Det är därför vi förordar ett demokratiskt, centraliserat och planerat självstyre, eller, för att gå till roten med problemet, en ekonomisk makt utövad på klassnivå, och inte exklusivt eller ens huvudsakligen av varje liten delgrupp av arbetarklassen.

Fortsatt konkurrens betyder splittring av klassen.

Men problemet slutar inte med detta. Självstyret begränsat till enskilda fabriker, arbetsplatser eller löpande band är inte bara en en illusion från ert ekonomiskt synsätt som säger att arbetarna på denna nivå inte kan ta beslut som går emot marknadslagarna. Vad värre är, är att besluten som tas av arbetarna blir mer och mer mer begränsade till beslut om vinsterna. Detta framgår tydligt vid studier av Jugoslavien. Den grundläggande principen bakom självstyre är arbetets frigörelse. På grundval av den principen bestämmer arbetarna produktionsprocessen, hastigheten på banden och organiseringen inom fabriken. Det är en viktig del i det socialistiska samhälle vi försöker bygga. Denna princip är ogenomförbar i en ekonomi som inte frigjort sig från konkurrenstänkandet.

Det jugoslaviska exemplet visar klart att kvarlevandet av konkurrensen påtvingar produktionsenheten vissa oundvikliga konsekvenser. Den är ställd inför några oundvikliga val.

Å ena sidan kan arbetarna acceptera rationaliseringar: minskad arbetskraft, höjd takt, osv. Å andra sidan kan de förkasta denna logik, således konfiskera vissa produktionsenheter för att arbeta med nackdelar och betala löner som är under medellön.
Den enda lösningen på alla dessa frågor är att styra industrin på en social nivå, för att på så sätt ge spelrum för en effektiv planerad ekonomi, medvetet styrd av arbetarklassen som en helhet, och för att befrämja en process av avproletarisering.

Klassmakt inte »gruppmakt».

Grunden till det problem jag försökt belysa är alltså helt enkelt: för oss existerar begreppet klassmakt i sin verkliga mening som klassmakt och inte som ”gruppmakt». Drar man ut det till sin spets är dessa två uppfattningar helt motsatta. Ju mer makt en grupp ges, ju mindre klirr klassens makt när den splittras bland grupper som slåss gentemot varandra.
Här har vi så ett annat resultat av införandet av konkurrensen på vägen till socialismen: genom en marknadsekonomi och självstyrande produktionsenheter kommer det att uppstå konkurrens mellan arbetargrupper frän olika fabriker. En hård konkurrens. Om man utgår från att fabrikerna inte har samma produktivitet, — dvs om de tävlar med varandra och varje fabrik behåller vad som kallas »frukten av sitt arbete» innebär det i själva verket att den erhåller en inkomst som är bestämd av det finansiella utgångsläget.

Oberoende av utgångsläget – mängd kapital, verktyg, maskiner, utrustning, och tom om den lokala situationen var en fråga om att ha tur eller berodde på sociala faktorer – finns det ingen möjlighet att försvara det orättvisa i att de som är lyckligt lottade att få jobba i en fabrik med bättre resurser ska få en ekonomisk särställning gentemot de som är sämre lottade och jobbar i en fabrik som ligger under genomsnittet.

Om beslutsfattandet och förmånerna i varje särskild fabrik överlämnas till arbetarna i fabriken (även om. som i Jugoslaviens fall, en given »nationell solidaritetsskatt» uttas) skapas en situation med skarpt uttalad ojämlikhet inom arbetarklassen. Och en skarpt uttalad ojämlikhet medför att den kollektiva kampen, förd av arbetarklassen som en helhet, bryts ned av förödande kamp mellan olika grupper av arbetare.

Det är således att bedra arbetarna om man får dem att tro att i de kan sköta sina affärer på fabriksnivån. I det nuvarande ekonomiska systemet tas en hel del beslut oundvikligen på en högre . nivå än fabriksnivån. Om dessa beslut inte medvetet tas av arbetarklassen som en helhet, kommer de att tas av andra krafter i samhället bakom ryggen på arbetarna.

På vilken nivå bör besluten tas?

Det tycks som det jag säger är samma argument som CGT (franska kommunistpartiets fackförening) använder mot CFDT (socialistiska fackföreningen) och de som förespråkar socialistiskt självstyre. Så är dock inte fallet. Det ar inte fråga om att sätta upp »byråkratisk centralisering» i motsatsställning till myten om »självstyre i en fabrik». Snarare är det fråga om att utmana den begränsade ram som ges i debatten, en ram som endast leder till ett oundvikligt val mellan byråkratisk centralisering och decentralisering i marknadsekonomi.

Det är frågan om ett försvar av den verkligt marxistiska lösningen på frågan om det demokratiskt centraliserade självstyret.

Vi stödjer inte centraliseringen för dess egen skull. Vi tror inte alls att centralisering innefattar nödvändigheten av en ny uppdelning inom arbetarklassen, bestående av ”direktörer», professionella administratörer och byråkrater å ena sidan, och å den andra majoriteten av arbetarklassen, oförmögen att centralisera sitt eget styre på ett demokratiskt sätt.

Vi stödjer ett demokratiskt centraliserat, planerat självstyre också som en manifestation av arbetarnas demokrati organiserad i arbetarråd med så bred bas som möjligt för att dra in en så stor del av klassen som möjligt i det direkta styret.

Vi går emot idén om att den mest demokratiska formen av självstyre är den som är baserad på en individuell fabrik. Det gör vi därför att det är enbart i en komplex struktur där självstyret råder på alla nivåer (sociala och ekonomiska), som det är möjligt att dra med det maximala antalet arbetare i beslutsfattandet. Vi har en mycket enkel formel i detta sammanhang: Beslut måste fattas på den nivå där det kan göras mest effektivt. Det är onödigt att be europeiska arbetarrådets kongress att utarbeta en busstidtabell för Coventry. Arbetarna i Coventry klarar det bra själva utan någon byråkratisk institution. Det finns ingen orsak att organisera en nationell arbetarrådskongress för att besluta om arbetet på en särskild arbetsplats: arbetarna på denna arbetsplats klarar detta bäst själva.

Å andra sidan, när det rör sig om att ta beslut om investeringar i skoindustrin eller hur man ska bekämpa miljöförstöringen i vattendragen, då är en nationell eller tom internationell kongress av arbetarråd nödvändig. Sådana beslut kan bara tas på en nationell eller internationell nivå. I ekonomiska frågor måste varje beslut tas på den nivå där det är mest effektivt och brukligt.

Begränsningar i arbetarmakten.

Det finns vissa begränsningar som följer av denna slutsats. Jag har varit väldigt kritisk mot det jugoslaviska exemplet. Men det är inte nödvändigt att bara tala illa om det. Genom att jämföra det med de stalinistiska erfarenheterna representerar det ett stort steg framåt och ger oss idag ett övertygande svar på den borgerliga demagogi, som råder i debatten, och som menar att arbetarna inte kan, och tom inte vill sköta sin egen fabrik. Titta på det jugoslaviska samhället kan vi svara, de har gjort det i tjugo år! Vi har mycken kritik och vi kommer att fortsätta kritisera, men de jugoslaviska arbetarna har visat att det är möjligt.

I denna mening ger Jugoslavien oss en mycket positiv erfarenhet, som vi inte får fördöma lika mycket som den byråkratiska organiseringen av Sovjets industri. Trots det vill Jag emellertid få sagt att det jugoslaviska exemplet möjliggör för oss att urskilja en hel mängd nödvändiga begränsningar för att få ett effektivt fungerande och artikulerat system av självstyre.

Låt oss visa på två exempel:
Jag har just sagt att produktionens organisering i en speciell fabrik måste ligga på arbetarna i den fabriken. Det är fortfarande sant, men det är nödvändigt att precisera det ytterligare: Denna organisering måste ske inom en ram av social arbetarlagstiftning. Denna kommer att upprättas av en nationell, eller tom internationell arbetarrådskongress. Om arbetarna på en arbetsplats vill jobba 54 timmar i veckan, ser jag inget skäl till varför de skulle få tillåtelse till det; en viss lag måste utarbetas nationellt för att begränsa de lokala variationerna.

Detsamma gäller för Coventrys bussystem. När jag säger att Coventrys arbetare ska ges fria händer att besluta om sitt transportsystem, måste detta ses som en del i en total fördelning av möjligheterna till allmän transport i England som en nation, och mer specificerat: för just denna del av England. Om vi inte tryckte på detta villkor, kunde ett beslut i fråga om transporten i Coventry påverka en hel serie realiteter på nationell nivå, i England. Detta skulle i sin tur begränsa suveräniteten för arbetarklassen som helhet i fördelningen av resurserna.

Dessa begränsningar är således absolut oundvikliga för att makten skall kunna utövas av klassen som helhet, och inte av skilda smågrupper vilka kan neutralisera och tom underminera klassens makt.

»Fantasin till makten»

Trots de konkreta exemplen, verkar kanske det jag sagt ganska abstrakt. Detta beror på att vi alla är fångar i en speciell ideologi och i ett speciellt sätt att se på ekonomiska villkor, och även på det vardagliga livet. Vår utbildning har gjort oss vana vid det kapitalistiska samhällets aktualitet. Vi är alla fångar i tankegångarna om hur livet är organiserat i ett kapitalistiskt samhälle.

Studenterna vid Sorbonne-universitetet skrev under Maj-revolten 1968 denna slogan på väggarna: »l’imagination au pouvoir» – fantasin till makten. De uttalade det som för revolutionärer är ett axiom: det är nödvändigt att öva upp en stor mängd fantasi idag, i det kapitalistiska samhället, för att börja förstå den totalt nya form av ekonomisk verklighet i vilken en hel serie av sociala attityder, som inte ens finns idag, kommer att bli en del i producenternas vardagliga liv under socialismen.

Låt oss än en gång titta på ett exempel. Kamraterna som skrev ex-Ligue Communistes manifest, reviderade Lenins gamla formel (socialism är sovjeter * elektricitet, Ö.A.), och sa att socialism är sovjeter * automation. För min del skulle jag vilja gå ännu längre och säga att i andra hälften av tjugonde århundradet, är socialism »sovjeter (dvs arbetarråd), automation och television». I TV har vi till vårt förfogande ett verktyg för demokratin som var helt otänkbart för Marx, Lenin och tom Trotskij av den enkla anledningen att ingen av dessa kamrater kunde veta något om dessa apparater och ingen av dem kunde uppfinna dem!
I dag lever vi i ett samhälle med en specifik teknologisk nivå och vi måste granska den för att se under vilka former den kan användas i arbetardemokratins tjänst, dvs under en helt annan form av ekonomisk organisering.

Det skulle i högsta grad vara möjligt att t ex organisera en nationell kongress för arbetarna i sko-industrin, diskutera och ta beslut ang. investeringar och sända alltsammans i TV, så att alla arbetare inom skoindustrin kunde sitta i sina fabriker och följa kongressen. Det skulle då bli möjligt, att om en av delegaterna sa någonting som inte stämde med det mandat han/hon blev sänd till kongressen på, så kunde kamraterna i den berörda sko fabriken lyfta telefonluren, ringa till kongressen och säga: »kamrat, du ljuger», eller »du för inte vår linje och vi måste diskutera detta med dig genast».
Här har vi möjligheten att realisera en gammal tanke från Marx och Lenin: möjligheterna att kalla tillbaka de delegater som inte följer sitt mandat. Förut kunde ett sådant tillbakadragande ske först efteråt, men nu med TV:s hjälp kan man inte bara göra detta efteråt, utan just när delegater går sina egna vägar, genom att lyfta telefonluren och rapportera direkt till kongressen vad som hänt.

Man kan se hur bourgeoisin idag använder tekniken vid TV-shower, parlamentsval, utfrågningar och tävlingar som ett medel att fördriva tiden och »lugna» massorna. Då kan man förstå vilken möjlighet det finns att använda televisionen som ett instrument för verklig masskommunikation. Tänk bara hur en sådan teknik kan användas vid den ekonomiska organiseringen och i det vardagliga livet. Vilket fenomenalt instrument för en direkt demokrati!

Det finns inget skäl till varför vår syn på självstyret skulle vara mer odemokratisk än tanken om självstyret i den enskilda fabriken. Den totala motsatsen är odemokratisk.

Medel för att undanröja byråkratiska tendenser

Vi går medvetet in för en reducering av arbetstiden därför att arbetarna ska kunna delta i beslutsfattandet och i det ekonomiska och sociala livet. Det gör vi hellre än att förespråka ett deltagande av alla i hårdare och hårdare, och mer och mer utmattande arbete – det som vissa maoister förespråkar.

Dessa kamrater talar om för oss att en verklig arbetarmakt har etablerats i Kina, bara därför att arbetarna då och då deltar i möten och diskuterar styrandefrågor, och för att de styrande deltar i manuellt arbete en dag i veckan. Vad detta egentligen innebär är att arbetsfördelningen mellan de som producerar och de som styr bevaras, och det är just det som är grunden till byråkratiseringen. Detta vill vi komma ifrån så snabbt och så fullständigt som möjligt.

Detta är orsaken till varför vi förespråkar en radikal nedskärning av arbetstiden (i utvecklade industriländer bör arbetstiden förkortas åtminstone till hälften efter en socialistisk revolution) så att arbetarna får tid att styra sina egna angelägenheter.
Detta betyder självklart inte att någon speciell arbetare skulle tillbringa hela sin tid med att springa på konferenser; vilket skulle betyda att han inte arbetade mer, och arbetsdelningen mellan arbete och styre bevarades. Tvärtom!

I »Pariskommunen» och »Staten och revolutionen» utvecklade Marx resp. Lenin medel att bekämpa byråkratiseringen. Till dessa skulle vi vilja lägga ytterligare ett: I det högsta organet för ekonomisk och politisk makt i en socialistisk konstitution, dvs, på de nationella och internationella arbetarrådskongresserna, måste det finnas en viss minimal proportion arbetare som fortfarande är indragna i produktionen och som deltar på kongressen några veckor per år. För att smida ett effektivt vapen mot byråkratisering. måste denna proportion vara mycket stor – mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar av delegaterna.

Detta sista illustreras väl vid en jämförelse med det jugoslaviska exemplet. På fabriksnivå är oftast majoriteten inom arbetarråden arbetare. På regionala kongresser brukar arbetarna vara 30-40%. När det då och då ar nationell kongress för arbetarråden — kanske vart femtonde år (jugoslaviska byråkrater är bevisligen väldigt försiktiga!) — är bara kanske två eller tre procent av delegaterna arbetare. Detta är nödvändigtvis inte resultatet av någon kupp; snarare är det ett oundvikligt resultat av en 48-timmars arbetsvecka och en ekonomisk organisering som inte har dragit in arbetarna i styret av sina egna angelägenheter.

En minskning av arbetstiden är emellertid inte den enda nödvändiga förutsättningen för att arbetarna ska styra samhället och ekonomin. Det finns åtskilliga andra medel som är mycket viktiga.

Det krävs en helt ny typ av utbildning

Radikala förändringar måste ske inom utbildningen. Hela ramen för utbildningssystemet måste formas så att hela arbetarklassen får åtminstone ett minimum av social, kulturell och all-round-teknisk utbildning. Det blir nödvändigt att tänka om angående utbildningens sociala roll.

I den särskilda typ av skola som existerar idag, tillbringar man tio till tretton eller sexton till tjugofem år för att utbildas. Detta är inte en nödvändig modell, giltig för alla tider. Det är helt möjligt att erhålla en helt annan utbildning utspridd över hela det vuxna livet, med en fortlöpande utveckling av arbetares förmågor och färdigheter.
För att ge beröm där det är berättigat, så är det här en av de få områden där Sovjet-ekonomin har introducerat väsentliga förändringar. Sovjetunionen är världens mest avancerade land när det gäller att ge resurser till allmän utbildning och träning av arbetare. Intentionerna bakom detta är olyckligtvis inte så inspirerande: Sovjets system är kopplat till en individuell belöning av arbetare som på detta sätt permanent avskiljs från arbetarklassen; för vad annat blir resultatet när arbetaren efter det att han avslutat sina studier blir tekniker och aspirant till byråkratin.

»Det sociala och ideologiska klimatet i Sovjetunionen befrämjar inte klassolidaritet för en arbetare som erhållit vissa tekniska kvalifikationer. Det minskar hans/hennes möjlighet att se sig som en medlem av arbetarklassen. Fastän denna tekniska utveckling är mer spridd i Sovjetunionen än någon annan stans i världen, är den där ett hinder för klassolidariteten och enbart till för att tillåta en individuell belöning.

Politiska partier och självstyret

Den andra avgörande frågan är den om den sociala, och framför allt den politiska dimensionen i självstyret. Omedelbart ställs vi inför en mängd problem: är självstyret förenligt med existensen av arbetarklassens politiska partier? Kan den bli förenlig med den politiska kamp vi känner till i den borgerliga demokratin?

När vi ska tackla dessa problem är det nödvändigt att innan vi går vidare göra upp med den stalinistiska myten en gång för alla. Den stalinistiska myt som säger att varje social klass bara kan representeras av ett enda politisk parti, och att det av den anledningen bara finns rum för ett parti under bygget av socialismen. Detta sorts ordklyveri har ingenting gemensamt med marxism eller leninism. Till att börja med har historien visat att eftersom sociala klasser inte är politiskt homogena är de oftast representerade av flera politiska partier. Dessutom, att bygga socialismen är något helt nytt, vilket kommer att skapa en mängd nya problem: ekonomiska, politiska, sociala, kulturella, biologiska, moraliska. Att tro att en enda person – vem det än må vara — kan ge alla nödvändiga svar är att bedra sig själv, och visar dessutom på en otrolig naivitet.

Tvärtom så måste vi försvara tron på konkurrerande idéer och tendensfrihet, och föra en politisk kamp för rätten till opinionsbildning av dem som inte ser »marxismens heliga texter» som de enda sanna. Om vi samlade ihop alla texter från Marx, Engels, Lenin, Trotskij och några av Rosa Luxemburg skulle vi få ett litet bibliotek, men vi skulle inte ha några möjligheter att finna alla svar vi behöver i dessa texter. Enorma problem kommer att dyka upp i bygget av socialismen, och det är endast genom politisk kamp, teoretisk och ideologisk debatt och genom praktisk erfarenhet som vi kommer att finna svaren. Av denna orsak är den politiska demokratin absolut nödvändig för att minska slöseriet, minska felstegen och framför allt skära ned den tid som annars skulle gå åt till att reparera misstag.

Ett andra argument som måste krossas är det som förts fram av förespråkare för preudo-självstyre. De talar om för oss att om politiska partier får fortsätta att existera kommer de att manipulera möten och Arbetarrådens Kongresser kommer inte att bli någon verklig rådskongress utan snarare en kongress där politiska konkurrenter kominer att använda tiden till att sekteristiskt munhuggas. Politiska partier kommer att ta makten bakom arbetarnas rygg, påstår de. Vi vill säga att detta återigen är en myt: vad som verkligen är manipulering är om en stor del av arbetardelegaterna på kongressen deltar i oförberedda och ostrukturerade debatter. I sådana debatter är beslutsfattande omöjligt p g a att åsikterna inte klart artikuleras. Arbetarna kan välja mellan tre, fyra eller fem förslag som läggs fram, men de kan inte välja mellan tusen, speciellt inte om de läggs fram genom högljudda avbrott av andras förslag eller med ologiska, demagogiska kullerbyttor. Avsaknaden av partier, av organiserade arbetartendenser, som skulle komma till kongressen med klara förslag, plattformar och program: Avsaknaden av detta skulle bara leda till demagogi och förhindra arbetarna från att välja mellan logiska och klart formulerade positioner.

Detta är orsaken till varför självstyre är omöjligt utan verklig socialistisk demokrati. En demokrati måste innehålla inte enbart rätten att rösta och existensen av fackföreningar som är oberoende av arbetarstaten, men också den självklara rätten till pressfrihet, organisationsfrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet för arbetarna.

I korthet: arbetarnas möjlighet att ta reella beslut beror på deras tillgång på information – på motsägande information – utan några begränsningar eller monopol; detta i sin tur kan bara förverkligas om skilda politiska strömningar tillåts lägga fram förslag som förkastas eller accepteras av arbetarna.

Denna modell är mycket mer demokratisk än den som förs fram som »självstyrande socialism», där man bevarar marknadsekonomin å ena sidan och å andra sidan begränsar friheten att organisera politiska strömningar inom arbetarrörelsen, vilket skapar en oundviklig tendens till nya monopol och nya former av alienation för hela arbetarklassen.

Socialism på en fabrik?

För dom av oss som vuxit upp i kampen mot uppfattningen att det är möjligt att bygga socialismen i ett land, har idéen om ett »molekylärt självstyre» eller »mini-socialism» liten dragningskraft. Några politiska strömningar försvarar emellertid denna argumentation och påstår att vår ståndpunkt är dogmatisk. De säger att om arbetarna inte fått erfarenhet av att styra innan den socialistiska revolutionen, kommer de inte heller att kunna lära sig styra från den ena dagen till den andra, vid maktövertagandet. De förklarar att erfarenheterna av självstyre i liten skala under kapitalismen är en värdefull utbildning och förberedelse. Många exempel ges, varav en del inte alls är värdelösa. Ett av dessa är det omtalade exemplet från Upper Clydes skeppsrederi i Skottland.

Det rör sig om en firma som kollapsat under styret av kapitalisterna. När det togs över av arbetarna blev emellertid resultaten förödande och ödesdigra. Efter en kort tid blev arbetarna själva tvungna att göra nedskärningar bland personalen, vilket de hade försökt hindra kapitalisterna att göra innan övertagandet.

Det finns många exempel på arbetarkollektiv, kooperativ, som gått snett; det finns t o m de som »lyckats» — men då mäter man med kapitalistiska mått och termer!

Allt de emellertid lyckats med är att driva företag på ett kapitalistiskt sätt och att ha förvandlat konkurshotade företag till profitabla, och de opererar på samma sätt som andra kapitalistiska företag.

Det finns emellertid vissa exempel som tillåter oss att gå djupare in på frågan, och som av revolutionära marxister kräver ett mer utvecklat gensvar. Jag ska redogöra för det mest paradoxala exemplet, vilket idag (1974) finns i Francos Spanien.

Mondragon-företaget har 12 000 anställda i en mängd olika arbetarkooperativ i Baskien och är Spaniens största producent av kylskåp. Fabriken har självstyre och vid första anblicken verkar det vara en fenomenal framgång. Arbetarna bestämmer över förmännen, de har lyckats reducera bandhastigheten och introducerat en mängd medel för att bättra arbetsmiljön och arbetssituationen.

Bland annat har man infört en 37-38 timmarsvecka. Trots allt detta är firman mycket profitgivande för ägarna; det är uppenbart att den är en ekonomisk framgång. Men detta är inte allt. Genom att ta lärdom av den klassiska marxistiska kritiken mot arbetarkollektiv har en regel införts för att se till att lönerna inte höjs mer än 10% utöver de ordinära lönerna i den berörda delen av Spanien, så att firman inte får ett exklusivt förhållande till resten av arbetarklassen. Detta skulle annars nästan vara oundvikligt när det rör sig om en framgångsrik producerande enhet, som bl a Israeliska kibbutzer tydligt visar. Sådana enheter har blivit ett kollektiv av kapitalister som tom gått så långt att de anställer arbetskraft som hålls utanför kooperativet, och som betalas låga löner medan de själva delar på kooperativets vinster.

Alla sådana möjligheter har förhindrats på Mandragore-kooperativet. Men, givet allt detta, varför säger vi att det här är allt annat än ett värdefullt exempel?

Svaret är ganska uppenbart, och i Mandragore-fallet slår det en nästan i ansiktet: ingen av dessa framgångar hade varit möjliga i ett kapitalistiskt samhälle utan uppbackning av den kapitalistiska ekonomin, utan stödet av banker, utan stödet från alla ekonomiska institutioner, och framför allt staten, som i detta fall inte är en borgerlig demokrati utan en diktatur.

Utan deras stöd hade inte Mandragore-experimentet överlevt en dag!! En firma som har tolv tusen anställda och tillverkar kylskåp för nästan halva spanska marknaden, får helt enkelt ständig kredit från bankerna. Den är integrerad i banksystemet och är således beroende av stödet den får från centralbanken tillsammans med lokala och regionala banker.

Mandragore-exemplet kan bara existera så länge det accepteras av kapitalismen som helhet. Av den orsaken finns det inget sätt på vilket exemplet kan ge några lösningar för arbetarklassen. Det är ett experiment som tolereras av bourgeoisin beroende på lokala styrkeförhållanden endast fram till den dag då en större konflikt uppkommer. Vid den tidpunkten måste det antingen kapitulera eller så kommer det att hårt bekämpas.

Det är därför farligt för arbetarklassen att dras in i den här sortens experiment: när det går som bäst kan det konstituera ett »styrschema» för en liten minoritet, en effekt som avleder arbetarklassens energi från en dynamisk klasskamp till en kamp som inte ens har några likheter med syndikalism, och ännu mindre med revolutionär marxism.

När arbetsköparna vill skära ner på personalstyrkan och arbetarna svarar med en ockupation, genom att den passiva strejken övergår till en aktiv genom »rov», som den gjorde vid Lips klockfabrik i Frankrike, måste vi se denna utveckling som nya kampformer och sätt med vilka medvetandet höjs och inte som ekonomiska lösningar.

I detta sammanhang är det nödvändigt att avgöra vilka aktioner som är mest gynnsamma för försöken att utvidga kampen, snarare än försök att finna lösningar på tekniska produktions- och distributionsproblem, vilka obevekligt skapar sektoriella intressen som i långa loppet kommer i konflikt med arbetarklassens intressen.

Förbered arbetarna idag för självstyret i morgon

Betyder detta att vi förkastar alla försök att förbereda arbetarna för självstyrets problem, problem som de kommer att brottas med efter revolutionen?
Absolut inte.

En arbetarklass som bara har erfarenheter av strejker för högre löner, och valkampanjer, kommer att finna sig själv på efterkälken när den konfronteras med problemen att styra ekonomin på lokal, regional, nationell och även internationell nivå.

Vi inser att förberedelse och skolning är nödvändigt for dessa uppgifter, men den skolningen kommer inte att uppnås genom självmordsförsök som t ex mini-styre under kapitalismen. Arbetarklassen kommer att förbereda sig för självstyre genom arbetarkontroll och självorganisering i kampen.

När arbetarna börjar utöva kontroll över styret av fabrikerna under kapitalismen, kontrollera sina fackföreningar, själva organisera sina strejker med största möjliga arbetardemokrati, så går de in i den enda verkliga skolan för självstyre som är öppen under kapitalismen.

Denna skolning kommer inte att vara begränsad till att skaffa teknisk kunskap i förberedelserna för självstyret, utan kommer också att röra den centrala förutsättningen för detta självstyre:
en ökad förmåga till självorganisering och kamp, en höjd kollektiv klassmedvetenhet och en ökad klassolidaritet.

Ernest Mandel 1974

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1976

Den ekonomiska utvecklingen på 80-talet

Från tidskriften Fjärde Internationalen 2/80

I. »Krismedvetenhet» eller klassmedvetenhet?

Modeordet för dagen i den allmänna ekonomiska och politiska debatten är nu »krismedvetenheten Till höger – och vänster – spekuleras det om det svenska folkets »mognad och krismedvetande» (1). En färsk SIFO-undersökning har också fått fram vad den hade till uppgift att få fram, nämligen att det svenska folket nu är så »moget» att det skulle ställa sig bakom ett långtgående parlamentariskt krispaket.

Som man frågar får man, som bekant, svar. Det är minst sagt osannolikt att »8 av 10» svenskar i själ och hjärta skulle anse att minskade reallöner, försämrad social service och »ökat personligt och kollektivt sparande» verkligen skulle bana väg för allmänna förbättringar. Allt hänger, som vanligt, på hur man formulerar frågorna – och alternativen.

Ändå bör man inte ta lätt på detta och andra inslag i den borgerliga opinionsbildningen. När politiker efter politiker, journalist efter journalist, TV-kommentator efter TV-kommentator, får upprepa de vanligaste borgerliga myterna gång på gång utan att bli ordentligt emotsagd, då får det så småningom effekter på växande befolkningsgrupper. Då lockas också fler och fler arbetare och tjänstemän att tro att det verkligen finns ett enkelt samband mellan deras egna löner eller prishöjningarna på olja och andra råvaror – och den kris som nu härjar hela »västvärlden«. Men det finns inte något sådant enkelt orsakssammanhang – det är och förbli en borgerlig myt! Och ännu mindre får de lönearbetande sätta sin tilltro till de falska profeter som nu oförhindrat får sprida sitt ideologiska gift – att åtstramade löner, åtsnörning av den offentliga sektorn och minskat beroende av oljan skulle »häva krisen» l Den ideologiska kampen mot dessa vanföreställningar blir allt viktigare. Den får en mer och mer betydelsefull politisk funktion ju mer en »krismedvetenhet» med borgerliga förtecken får breda ut sig istället för en verklig klassmedvetenhet bland de arbetande.

De etablerade borgerliga och socialdemokratiska politikerna är – trots sitt parlamentariska gnabb i marginalen – påtagligt ense om de stora linjerna i den svenska ekonomins problem. Så här ser de dem:

– Industrin har inte byggts ut som den borde. Den har inte förnyats som den skulle. Samtidigt härden offentliga sektorn fått svälla ut som den inte borde – den har »överdimensionerats», som det heter. Den privata konsumtionen har varit för hög under andra hälften av 70-talet i förhållande till ökningen av produktionen och produktiviteten. Denna »överdrivna» privata konsumtion har alltmer kommit att bekostas genom betungande mångmiljardlån från utlandet, som nu skall betalas med höga räntor. Ont har blivit etter värre genom prishöjningarna på olja och andra råvaror, vilket drivit upp en redan tidigare stigande inflation och försämrar vårt exportläge. Och så vidare.

– De etablerade politikernas lösning blir att skapa ett »företagsvänligt» eller »investeringsvänligt» klimat, hur det nu uttrycks. Det handlar om att skapa en »gynnsam grogrund för framtidsinriktade industrisatsningar». Olönsamma branscher måste skäras ner (mer eller mindre snabbt och mer eller mindre drastiskt). Företagens allmänna subventioner bör krympas. Den offentliga servicen måste sättas på sparlåga. Tillgångar skall istället skjutas över från privat konsumtion och offentliga tjänster till »näringslivet» (läs: »ökade vinster på bekostnad av löner och andra ersättningar»}. Exportföretagens satsningar utomlands skall stimuleras. Beroende av oljan skall hävas genom en »balanserad energipolitik». Etcetera.(2)

I dagens läge är det en borgerlig koalitionsregering som får administrera den här politiken. Det vill den göra genom en allomfattande åtstramning, även till priset av en kraftigt ökad arbetslöshet och sänkt levnadsstandard förde arbetande. Marknadsmekanismerna måste få »slå igenom” mer.

Socialdemokraterna är i princip överens om detta(3). De har dock dragit sig hittills för att ta ut svängarna lika snabbt och lika långt som borgarregeringen. De vet förstås att deras främsta väljarbas finns bland de lönearbetande och att det är minst sagt svårt att popularisera och förankra en arbetarfientlig politik av den här typen. Men de har samtidigt inte något egentligt alternativ att komma med så länge som de inte är beredda att skjuta skarpt mot den privata äganderätten till produktionsmedlen och alla konsekvenser den får i det nuvarande krisläget.

Socialdemokraterna har länge tvekat att ta det fulla ansvaret för ett konkret alternativ till den borgerliga regeringens »sparprogram«. Som oppositionsparti har de ju större möjligheter än regeringen att »prata runt. Samtidigt vet de ju mycket väl att sanningens timma måste komma förr eller senare, de allmänna riktlinjerna göras mer konkreta.

Det är inte heller svårt att ange konturerna av det som är på gång. Därom har såväl riksdagsmotioner som egna utredningar, intervjuuttalanden och interna partimöten och partikonferenser kunnat ge besked. Dessutom vet socialdemokraterna i Sverige mycket väl vad deras partifränder i andra länder håller på med, från Danmark (4) till Norge, England, Spanien och Portugal. Överallt talar socialdemokratiska ledare mer och mer i klartext. Det går inte att »reglera eller administrera bort krisen». »Vi» måste »arbeta och svettas oss ur den.»

l ett privatkapitalistiskt samhälle betyder det alltid en och samma sak: ökade profiter för att locka kapitalisterna att investera för framtiden; ökad »framtidstro» för mer långsiktiga satsningar; mindre av resurser åt de breda arbetargrupperna, mer åt kapitalet för att skapa denna gynnsamma tillit till kommande år.

Kort sagt: åtstramning. En socialdemokratisk regerings »krispolitik» skulle inte heller bli minde hårdhänt än en borgerlig. Det danska exemplet (4) visar motsatsen. Genom sina länkar till fackföreningsrörelsen har socialdemokrater lättare att lotsa en långtgående »utsvettningspolitik» i hamn åtminstone till en viss gräns.

Där det kan komma att skilja sig är framför allt på två punkter och de gäller mer formen än innehållet. Socialdemokraterna är mer benägna att försöka »balansera» åtstramningen än den nuvarande borgarregeringen. De vill få det att se ut som man också kapitalägare och spekulanter får bära bördorna »rättvist». Och de är mindre benägna och låta nedskärningar och nedläggningar slå igenom i en kraftigt ökad öppen arbetslöshet. De vill fr a satsa mer än borgarna på »arbetsmarknadspolitiska åtgärder» för att »jämna ut« konjunkturerna. Det är detta som Kalas »nedskärning i socialt acceptabla former» – den skall ske smidigt och lugnt och helst utan större protester. (5)

Med detta socialdemokratiska »alternativ» till borgarregeringens ekonomiska politik är det inte underligt om många arbetare och tjänstemän faller offer för dagens krispropaganda. Ändå är det inte svårt att visa att den främsta hörnstenen i båda dessa fall, är byggd på synnerligen lösan sand. Tron att minskade resurser för löner och social service och ökade överföringar till kapitalägarna och exportindustrin i sig skulle häva krisen är just en tro, som strider mot allt vetande.

II. Myten om lönekostnaderna

I debatten låter det ofta som om det grundläggande ekonomiska problemet är en brist på energi och en brist på »riskvilligt kapital». Det som skulle ha kunnat satsas på lönande investeringar plottras nu bort genom allmänna subventioner och används för en onyttig eller »överdriven» konsumtion, sägs det.

Men den internationella krisen är inte en »knapphetskris». Tvärtom är det en överproduktionskris. Den beror på att det inte finns en tillräcklig marknad – inom ramen för den nuvarande internationella marknadsekonomin – för att köpa allt det som skulle kunna produceras i den kapitalistiska världen. Det produceras därför mindre än vad som skulle vara möjligt. Maskiner och fabriker går inte för fullt. De som har investerat kapital där klagar över bristande lönsamhet just på grund av detta.

Under den föregående lågkonjunkturen (1974-76) användes bara 70% av produktionsförmågan. Siffran steg en del åren därefter, men nu sjunker den igen.

Det saknas inte heller pengar. Enorma belopp, tiotals miljarder bara i Sverige, får förränta sig på banker eller görs till föremål för enorma spekulationsaffärer och valutaöverföringar.

En sådan kris avhjälps inte genom att de arbetande får det sämre. Det garanterar verkligen inga nya »framtidsinriktade» investeringar. Dessutom minskar det ytterligare efterfrågan på diverse konsumtionsvaror, som de arbetande kunde ha inhandlat om inte konsumtionen snörts åt. Det kan man visa på följande sätt.

För det första måste man fråga sig vad löneandelen verkligen betyder i produktionen – och därmed vad det innebär att minska löneandelen av de nedlagda produktionskostnaderna.

– Förlorade marknadsandelar för svenska varor beror på att de mist konkurrenskraft i förhållande till samma varor producerade i andra länder. Och konkurrenskraften bestäms nästan enbart av styckekostnaderna i produktionen, dvs hur mycket det kostar att framställa en vara i en serie, exempelvis vad det kostar att producera en av de bilar som lämnar Volvos band under en månad.

– Lönerna utgör bara en del av den kostnaden. Ja, i själva verket utgör de vanligen inte mer än 25-30% av den totala styckekostnaden i en normal exportindustri. De övriga 65-77% är råvarukostnader, övriga driftskostnader, kapitalavskrivningar, reklam och annat. Då står det också klart att styckekostnaden bestäms i mycket högre grad av sådana faktorer som produktivitet, stordrift med långa serier, teknologiska nyheter, tillgången på krediter mm – än av lönernas totala storlek eller tillväxt.

– Vad som hänt med dessa andra kostnader talas det dock mindre om. Bara det borde räcka för att förstå att Bohman m fl inte i första hand är ute efter sanningen. För då skulle de ju också jämföra dessa kostnader med situationen i andra länder, innan löneökningen ges skulden för minskade marknadsandelar och sämre konkurrenskraft. (6)

Om man ändå renodlar lönekostnaderna och jämför dem med utvecklingen i andra länder, får man inte ens då den entydiga bild som de borgerliga ideologerna målar fram. Sverige ligger enligt de senaste uppgifterna någonstans i mitten på den västeuropeiska skalan. Och i förhållande till ett land som Västtyskland – som haft en relativt sett högre löneutveckling under 70-talet än Sverige – kan man knappast förklara styrkan i den västtyska ekonomin med »låga löner». Det är de övriga faktorer vi nyss nämnde som spelat huvudrollen.

En andra aspekt när det gäller förhållandet mellan lönerna och utvecklingen i stort gäller hur de samhälleliga resurserna används. De fördelas på tre poster:

1) lönearbetarnas konsumtion (inräknat de olika former av social service som ger dem en mer eller mindre dräglig levnadsstandard: sjukvård; pensioner; arbetslöshetsersättning; utbildning; kulturellt stöd m fl);
2) nyttiga investeringar;
3) socialt onyttiga utgifter, som inte används för en positiv samhällsutveckling (såsom kapitalisternas konsumtion och förmögenhetsbildning; spekulation; kostnader för delar av den offentliga sektorn som inte är kopplad till den produktiva verksamheten, som försvaret, förvaltningsapparaten osv).

Minskar man punkten 1) här ovan – lönearbetarnas konsumtion – så finns det inget som säger att de resurserna överförs till samhällsnyttiga investeringar(7). I själva verket är det fullt möjligt att såväl lönearbetarnas konsumtion som de produktiva investeringarna sjunker samtidigt. Det som ökar är istället kapitalägarnas och andra gruppers egen konsumtion och en mängd kortsiktiga spekulationer
och kapitalöverföringar. Slutsatsen är alltså entydig: det finns verkligen inget direkt samband mellan försämringar för folkflertalet och en positiv ekonomisk utveckling i stort.

Det slagord som den västtyske regeringschefen Helmut Schmidt myntat – »dagens profiter är morgondagens jobb» – är alltså dubbelt obefogad. Det är visserligen sant att det finns en »lönsamhetskris« för kapitalet. Men den beror på att kapitalisternas hittillsvarande marknader inte ger den utdelning som kapitalägarnas önskar; och 2) att de inte finner tillräckligt stora nya marknader, där de kan investera sitt kapital med högre grad av lönsamhet.

Det är visserligen också sant att kapitalägarna har ett direkt intresse av att sänka produktionskostnaderna och lönerna är en del som de lätt kan överblicka och hoppas kunna åtgärda direkt. Men det är – om sanningen ska fram – mer uttryck för kapitalägarnas intresse av att kunna förfoga över så mycket som möjligt av de samlade samhälleliga resurserna än av illusioner om att sänkta löner i sig skulle garantera en krisfri kapitalism.

Mot den här bakgrunden blir också den så kallade löntagarfondsdebatten något overklig. Socialdemokraternas återkommande tal om att »det behövs riskvilligt kapital» imponerar knappast på dagens företagsledare. De vet av egen erfarenhet att det inte är kapitalbrist i och för sig som är huvudproblemet. Det är de otillräckliga marknaderna för svensk produktion. (8)

Företagsledarna har väl knappast någon anledning att gallskrika över att socialdemokraterna vill tillskjuta innehållna löner till företagen som riskvilligt kapital. Men de gillar inte att »utomstående» lägger sig i deras egna vinstandelar och naggar lite grand på dem dessutom, även om de skulle få igen dubbelt efteråt (omfördelat kapital plus skatteavskrivningar). Och de accepterar definitivt inte frivilligt att frånhändas en aldrig så liten del av kontrollen över de samhälleliga resurserna (genom styrelsemajoritet för fackrepresentanter i skötseln av fonderna) och fruktar subventioner från fonderna till »överlevda» eller »icke-expansiva» branscher och regioner.

III. En samordnad internationell lågkonjunktur och dess följder i Sverige

Den ekonomiska debatt som nu förs i Sverige är inget enastående. Precis samma debatt breder ut sig i varje västeuropeiskt land idag. och överallt skrivs det ut ungefär samma recept: åtstramning för att överföra resurser till exportindustrin.

Det som gör denna »lösning» särskilt tvivelaktig är just att den rekommenderas överallt och av alla – och då måste man fråga sig: vem skall importera all denna ökade export (importen skall ju också strypas åt överallt). Om vi dessutom står inför en allmän internationell lågkonjunktur (vilket alla tecken tyder på idag) blir detta problem än mer akut. Då är ju perspektivet raka motsatsen till en blomstrande världshandel (vilket hur som helst är något förgånget): ett stagnerande eller till och med krympande utbyte länder emellan, med växande konkurrens och handelshinder som följd!(9)

De särskilda fördelar som svensk industri red på årtiondena efter andra världskriget har efter hand tunnats ut. l den meningen ligger det förstås många korn av sanning i de etablerade politikernas »krismedvetenhet». Svensk industri är sämre rustad än någonsin efter andra världskriget för en allmän internationell nedgång i ekonomin.

Att en sådan verkligen har börjat står idag utom allt tvivel.

– En recession (lågkonjunktur) har inletts i USA, av allt att döma också i Storbritannien och Italien. En motsvarande utveckling förutsägs nu – av internationella borgerliga ekonomer – för Frankrike och Västtyskland, senare i år. Detta för att nu nämna några av de mest inflytelserika industriländerna.

De amerikanska ekonomer och politiker – med president Carter i spetsen – som väntat sig en kortvarig och begränsad konjunktursvacka, lär få se sig om efter uppgången länge än. Istället börjar man nu spekulera i de amerikanska finanstidningarna om »den värsta nedgången sedan 30-talskrisen«.

Det må vara hur det vill med den förutsägelsen. Det är i alla fall ett faktum att den amerikanska bruttonationalprodukten, BNP, bara steg 1% mellan första kvartalen 1979 respektive 1980. l december 1979 förutspådde de stora industrinationernas samarbetsorgan OECD en nedgång på 3,5% av BNP första halvåret 1980. (Verklig siffra: 3% t o m april.) OECD räknade med att arbetslösheten skulle stiga från 5,9% till 7,2% under året. Men redan i april var siffran uppe i 7% – och det talas nu om ökningar upp emot 8 eller 9% i år. Här handlar det alltså om den officiellt redovisade genomsnittliga arbetslösheten. För särskilda grupper som ungdomar, svarta och kvinnor ligger den skyhögt över den genomsnittliga nivån.

Bostadsbyggandet förväntas av amerikanska myndigheter sjunka med 20-25% under 1980. Företagens utbyggnadsplaner anpassas nu också nedåt. Investeringsvolymen krymper sannolikt kraftigt. Vid sidan av byggnadsverksamheten är det hittills bilindustrin som drabbats värst, med Chrysler som en negativ symbol. »En nysning på Wall Street betyder snuva i Europa», sägs det – och det ligger mycket i det. Nedgången i USA har sina motsvarigheter och driver ytterligare på liknande tendenser i Västeuropa.

– För England förutspådde OECD i slutet av förra året en nedgång av BNP på 2,8% första halvåret 1980, en siffra som nu ter sig alltför optimistisk. Tillverkningsindustrins investeringar väntas allmänt sjunka med minst 8%.

Den brittiska recessionen har påskyndats av Thatcherregeringens antiinflationspolitik och dess hårdhänta nedskärningsprogram av »krisdrabbade industrien och offentliga utgifter (med undantag för bl a försvaret förstås).

– Den västtyska ekonomin, som under det senaste året levt högt på en 7%-ig exportökning (medan BNP som helhet stigit 4,5%) beräknas plana ut under 1980 och 1981, i takt med att exportmarknaderna blir allt kärvare och drabbas ytterligare av konjunkturnedgången i USA och andra länder inom EG.

– Den här kritiska genomgången kan göras mycket längre. Det enda egentligen undantaget utgör Japan, som också var det enda land som upplevde ett verkligt uppsving under perioden mellan 1976 och 1979. (Den ekonomiska uppgången i andra länder drevs till stor del fram genom en växande kreditmarknad och andra inflationsdrivande åtgärder.) Det finns heller inga omedelbara tecken på en förestående recession i Japan,snarare tvärtom (10).

Men frågan är ändå hur Japan – med dess stora exportberoende – skall kunna ställa sig utanför den allmänna internationella konjunkturnedgång som skymtar vid horisonten. Inför en sådan utveckling torde det inte hjälpa med »beslutsamma kraftåtgärder», »flit», och »god ordning»(11).

– För Sveriges del kommer en samordnad internationell recession definitivt att spräcka alla drömmar om att det går att »slå en brygga” över lågkonjunkturen.

Under den förra internationella recessionen var just detta socialdemokratins och den dåvarande borgerliga oppositionens nyckelord. Men problemen blev mycket större och mycket mer ihållande än vad de hade väntat sig. Den kapitalistiska krisen var, är – och förblir – djupare.
Ännu i årets kompletteringsbudget hoppades Gösta Bohman på en begränsad och måttlig konjunkturnedgång. Men han lär inte bli sannspådd. Det gäller inte för den internationella utvecklingen och det kommer inte att gälla för den svenska.(12)

Sveriges ekonomi är ju i hög grad beroende av att det finns marknader för järnmalm, stålprodukter, papper, pappersmassa, bilar samt diverse elektroniska produkter. En krympande internationell marknad och en växande konkurrens kommer att slå igenom – och då förmodligen hårdare och brutalare än vid den förra lågkonjunkturen.

LO-chefen Gunnar Nilssons varningar nyligen för kraftigt ökade arbetslöshetssiffror under 1981 har tyvärr alla möjligheter att slå in. För viktiga kapitalgrupper är det till och med något välkommet. Det skulle öka konkurrensen och pressen på löntagarna, sägs det (13), och leda till »större rörlighet” på arbetsmarknaden.

En internationell lågkonjunktur kommer att slå hårt inom den svenska arbetarklassen liksom på de arbetande i alla industriländer, såvida den inte möts med kraftfulla motåtgärder.

Men den kommer att slå ännu hårdare på de arbetande i koloniala och halvkoloniala länder världen över, inklusive i de oljeproducerande länderna…

IV. Myten om oljepriserna

Vid sidan av de »höga lönerna» är den populäraste borgerliga myten den om de »fruktansvärt höga priserna på olja och andra råvaror», med ty åtföljande »överföring av kapital» till framför allt de oljeproducerande länderna och en relativt fördyrad export.

Även frånsett att en kommande lågkonjunktur också kommer att drabba efterfrågan på olja och andra råvaror (och därmed pressa priserna, vilket för övrigt också diskuterades öppet vid de oljeproducerande OPEC-ländernas möte i juni 1980); frånsett att olje- och bensinpriserna inte tycks vara högre än den svenska regeringen gång på gång kan spä på dem med egna skattepålagor; frånsett att det mesta av inkomsterna från försäljningen av oljan går tillbak till investeringar och insättningar i industriländerna eller stannar hos oljebolagen, »de s/u systrarna» – frånsett allt detta är det dessutom osant att priserna på olja och andra råvaror skulle öka relativt sett. De påverkar den allmänna prisnivån, men det är också allt.

I själva verket ökar de mindre än priserna på färdiga industriprodukter!
För perioden 1976-1978 kan man visa detta med följande tabell:

Förändringar i världshandelspriserna (med index 100 satt till 1975)

År Råmaterialpriserna Priserna på industriprodukter
1976 106 100
1977 117 109
1978 119 125
4:e kv.1978 122 132

(Från DieWeltkonjunktur 3/1979, citerat efter Intercontinental Press/Inprecor volym 18, nr 10.)

Det som händer är att industriländerna bakar in såväl de ökade priserna på energi som sina egna pålagor i de slutliga prisen på industriprodukter. De kompenserar sig och mer till; till ovanstående siffror bör man egentligen också lägga effekterna av de förändringar av valutakurser som ägt rum under perioden. Eftersom mycket av oljan och andra råvaror betalas i dollar, samtidigt som dollarkursen sjunkit relativt mot andra valutor, förstärks den här effekten ytterligare!

l den mån som de oljeproducerande länderna, tagna som helhet, satsar på att utveckla sina länder med hjälp av inkomsterna från oljeexporten, drabbas de direkt av detta ojämna utbyte. Men allra ojämnast blir utbytet med alla de länder som både måste importera energi och industriprodukter utifrån. Det är också de som har minst förutsättningar att klara sig undan de allra värsta effekterna av en internationell lågkonjunktur.

Under de kommande åren kan vi därför räkna med nya fruktansvärda svältkatastrofer i Afrika, men också i Asien och Syd- och Mellanamerika!

Nu finns det förstås ingen anledning att behandla de industriella och underutvecklade länderna som helheter. De splittras ju alla upp i olika klasser och skikt.

Likväl som det år de arbetande massorna i t ex de oljeproducerande länderna som får betala dyrt för »överklassens» handelspolitik och valutaöverföringar till de stora kapitalistländerna, likaväl är det de lönearbetande i industriländerna som får stå för »fiolerna» där.

Hela propagandakampanjen kring de »oerhörda oljeprisstegringarna» och det »gräsliga oljeberoendet» fyller endast en väsentlig funktion: att intala de arbetande att de inte har rätt att kompensera sig för oljeprishöjningarna som i stället måste »bäras av alla«(14).

Tjuten om hotet från oljeländerna är ägnat att slå blå dunster i ögonen på folk. Det är som tjuven som ropar: »Ta fast tjuven!»

Detta är alltså den ekonomiska utveckling som vi kan vänta oss de första åren av 80-talet. Och liksom den förra lågkonjunkturen utsatte den internationella arbetarrörelsen för svåra prövningar, så kommer den nya samordnade recessionen att ställa ytterst hårda – och skärpta – krav på en verklig krispolitik från arbetarrörelsens sida. Inte en krispolitik som utgår från samma »hotbild» som borgarna! Inte en krispolitik som utgår från att vi »först måste få det sämre för att sen kunna få det bättre!» Nej, en krispolitik som tar fasta på alla de erfarenheter som vunnits under de gångna åren – alltifrån de amerikanska gruvarbetarnas kamp mot borgaroffensiven i sitt land 1978, till de engelska, västtyska och franska stålarbetarnas kamp för jobben och reallönerna och det positiva i den svenska fackföreningsrörelsens hårda avtalsrörelse i år!

Den förestående internationella lågkonjunkturen är bara ett nytt och logiskt uttryck för kapitalismens återkommande kriser. Den kommer att utspelas i en period av minskad ekonomisk tillväxt och följa på en första samordnad recession i mitten på 70-talet. Den kommer därför att slå igenom med full kraft – och mer uttalat än på mycket, mycket långe ställa arbetarrörelsen inför valen:

Antingen dras med i den nedåtgående kapitalistiska spiralen eller inleda en offensiv antikapitalistisk politik.
Antingen en fortsatt och förstärkt satsning på kapitalismens »självläkande krafter» (med återkommande kriser, krig och katastrofer som följd) eller en frigörelse från den borgerliga tvångströjan.
Antingen lita till en alltmer renodlad marknadsekonomi (med utslagning av nya befolkningsgrupper, områden och resurser) eller ta radikala initiativ för att erövra makten och upprätta en nationell och internationell planering av de tillgängliga och kommande resurserna!
Antingen spela med i de borgerliga propagandakampanjerna eller genomföra ideologisk motoffensiv och ett stöd till de länder och folk som redan brutit sig loss från det kapitalistiska herraväldet!

Det talas idag allmänt om att det blåser högervindar. Och det är sant att kapitalägare, borgerliga regeringar och de som sätter sin lit till dem allmänt går åt höger i den kapitalistiska världen. Men det är inte hela sanningen. Den traditionella reformistiska politiken utsätts samtidigt för en växande kritik i fackföreningar, bland radikala ungdomsskikt och miljögrupper. Det kommer också att bli allt svårare för den byråkrati som härskar över fackföreningar och arbetarpartier att bevara sin maktställning, när den samhälleliga basen för dess redan tidigare ytterst återhållsamma reformprogram nu undergrävs ytterligare.

Om radikala grupper inom arbetarrörelsen kan möta den borgerliga högervinden med en vänstervind inom sina organisationer då är framtiden inte längre så mörk! Om de investeringar som reaktionen gör för 80- och 90-talen i form av skärpt kamp mot arbetarrörelsen (15) och en ökad uppslutning bakom mer aggressiva borgerliga krafter (16), dessutom kan leda till en motsvarande skärpning och en lika aggressiv motoffensiv – då är framtiden rent av ljus! Då skapas de bästa förutsättningarna för en framtid utan kriser, krig och katastrofer!

Tom Gustafsson
juni -80

Noter
(1) Ett aktuellt exempel; så här uttrycker sig Volvo-chefen Per Gyllenhammar på frågan om det svenska folket har mognat och nu fått en ökad förståelse för landets ekonomiska problem: »Vi vet att krismedvetandet normalt växer ganska långsamt i samspel mellan medborgare och politiker. Jag har uppfattningen att medborgarna i och för sig är mer vakna och välinformerade än man normalt vill hålla dem räkning för. Därför skulle det inte behövas så lång inkubationstid – nu tappar man mycket tid genom att bara ligga och vänta på att våga genomföra nödvändiga politiska åtgärder.» (Bagens Industri 10.6.1980)
(2) Det hemska 80-talet heter en bok av Christer Petersson och Håkan Hedberg (utgiven av Affärsförlaget), som innehåller ett stort antal bearbetade intervjuer med nationalekonomer och politiker. (Boken är delvis refererad och recenserad i Internationalen 23/1980. Där återfinns en hel provkarta på de åtgärder som ledande borgerliga representanter nu verkar för. inom regering, förvaltning och företag – för övrigt ofta i nära samspel med inflytelserika socialdemokrater. Boken ger verkligen en »hemsk» bild av »deras 80-tal».
(3) Redan 1978 skisserade ledande fackföreningsmän och socialdemokrater de perspektiv som sedan kommit mer och mer i förgrunden, framför allt i interna sammanhang och i intervju-uttalanden för den borgerliga fackpressen (mindre i de allmänna utspelen som alltid görs mer publikfriande). Det skedde dels i anslutning till den brett upplagda metall-konferensen om Sveriges industripolitik, dels i utredningsmaterial inför den socialdemokratiska partikongressen detta år. Se Håkan Anderängs genomgång i Internationalen 36/1978: S-kongress inför 80-talet.
(4) Vi tänker på Anker Jörgensens och de danska socialdemokraternas hämningslösa åtstramningsprogram våren 1980, för övrigt livligt applåderat av borgerlig press och borgerliga politiker som ett »mönster för svenska socialdemokrater». Dagens Industri (10.6 1980) låter t ex Steffen Möller, chefsekonom i danska Metall, breda ut sig om de »djärva» danska krislösningarna under rubriken Dansk fackförbundsekonoms råd till Sverige: Sluta drömma om 60-talet, minska sysselsättningen och öka exporten.
(5) Jämför t ex det socialdemokratiska alternativ för varvsindustrin, som klubbades av riksdagen våren 1980 och som innebar en långsammare och smidigare avveckling av »varvskapaciteten» med flera, återkommande omprövningar »om den skulle visa sig otillräcklig» – och de socialdemokratiska ledarnas samtycke till nedskärningar av den svenska stålindustrin, med endast begränsade invändningar mot den borgerliga regeringens nedläggningar och »neddragningar».
(6) Avsnittet citerat från Benny Åsmans artikel Är din lön för hög? i Internationalen 4/1978.
(7) l den nyss nämnda boken om Det hemska 80-talet finns en häpnadsväckande genomgång av hur spekulationen och prishöjningarna slagit inom bostadsmarknaden, samtidigt som industriinvesteringarna sjunkit kraftigt under andra hälften av 70-talet. En del av dessa siffror citeras i Internationalen 23/1980.
(8) »Jag förstår inte varför frågan om löntagarfonder inte avförts från dagordningen», säger Pehr Gyllenhammar till Dagens industri (10.6 1980). »Bara för att frågan kom upp under det s k övervinståret 1974 finns det ingen anledning att segdra den här frågan i evigheter. Det finns bara ett land som infört löntagarfonder och det är Peru. Om behovet av fonder av olika anledningar skulle komma upp i Sverige kan vi lösa det då.»
(9) I Intercontinental Press/Inprecor finns en omfattande genomgång av den aktuella ekonomiska utvecklingen i en artikel av Winfried Wolf om International Capitalist Recession on Horizon 1980. (»En internationell kapitalistisk recession vid 1980 års horisont»). Tyvärr är den inte översatt till svenska.
(10) Den japanska BNP steg till exempel 6,1 % under det budgetår som löpte fram till mars 1980. Det var en ökning med 0,4%. Den japanska regeringen hoppas på en 4,8%-ig ökning under det innevarande budgetåret.
(11) Dessa omdömen om det så kallades »japanska undret» fälldes av en fascinerad Metall-delegation som genomförde en studieresa till Japan. Jämför Kent Kjellgren/Eva Nikells artikel i Internationalen 13/1978.
(12) En av Bohmans rådgivare, den nya riksbankschefen Lars Wohlin, är ännu mer skeptisk än ekonomiministern till den internationella konjunkturutvecklingen och varnar för en alltför optimistisk ekonomisk politik: »V/ har inte ekonomiska förutsättningar att överbrygga en internationell lågkonjunktur genom en expansion av den inhemska konsumtionen. Vi försökte under den senaste svackan – med svåra följder.» (Veckans Affärer, 3.1 1980).
(13) »En stor och öppen arbetslöshet synes oundviklig. Då kanske vi alla kan samlas kring uppgiften, vi spottar i nävarna och tar nya tag. Vi borde minnas t ex krisen på 20-talet, ett decennium som innebar ett djupt hack i vår utvecklingskurva, värre än 30-talets djupdykning. Folk fick sina förmögenheter förstörda över en natt, arbetslösheten och det sociala lidandet blev stort. Men då fanns ingen socialvård för företagen – krisen fick blomma ut, och återhämtningen kom mycket snabbt.»
Sagt av Bo Carlsson, nationalekonom och forskare vid Industrins Utvecklingsinstitut, i Det hemska 80-talet.
(14) Jämför socialdemokraternas envetna plädering för att oljeprishöjningarna inte skall räknas in i det index som ligger till grund för den återkommande uppjusteringen {»indexregleringen») av skatteskalorna – och den borgerliga regeringens varsel om att pensionärerna inte bör kompenseras för oljeprishöjningarna. Om dessa principer genomdrivs kommer de att få många efterföljare på andra områden, med stora negativa effekter. Självklart måste alla prishöjningar räknas in i indexberäkningarna av kostnadsutvecklingen.
(15) En rapport från ETUI, The European Trade Union Institute »Det europeiska fackföreningsinstitutet» gjorde nyligen en genomgång av den skärpta antifackliga lagstiftningen som nu förbereds, genomförs eller försökt genomdrivas i länder som USA, Västtyskland, Storbritannien och Frankrike m fl. Detta är bara ett exempel på olika åtgärder ägnade att kringskära de demokratiska rättigheterna för de lönearbetande och deras organisationer.
(16) Valet av Franz Josef Strauss till kanslerskandidat för det dominerande borgerliga partiet i Västtyskland, CDU (Kristligt Demokratiska Unionen), uttrycker en högervridning inom den västtyska borgerligheten. Det är det kanske mest slående exemplet på hur arbetsköparna världen över nu sätter större tilltro till mer aggressiva politiker inför den fördjupade ekonomiska och sociala krisen. Inte så att ledande krafter inom den västtyska borgarklassen skulle vara otacksamma mot allt vad Helmut Schmidt, den nuvarande regeringschefen, uträttat i deras intresse (när det gäller stöd åt den kapitalistiska industrin, västtysk upprustning och attacker mot de demokratiska rättigheterna i Västtyskland). Men många av dem tvivlar på om socialdemokraterna verkligen är rätt folk att ha i ledningen för den västtyska staten, när angreppen måste skärpas ännu mycket mer mot arbetarklassen i Västtyskland och deras organisationer.