Etikettarkiv: Rudolf Meidner

Motsägelsefull gärning

Idén om löntagarmakt smulades sönder.

Engels var fabrikör, Kropotkin furste, Olof Palme son till en försäkringsdirektör på Östermalm: arbetarrörelsen har sedan sin barndom åtföljts av ett fascinerande släkte av förmögna borgare som, drivna av äkta övertygelse, lämnat torra land och simmat ut i de djupa folkhaven.

I början av 1970-talet steg missnöjet med de återhållna lönerna i ett Sverige som dominerades av några få familjer, ständigt allt rikare. LO uppdrog åt sin ekonom Rudolf Meidner att finna en lösning. Han konstaterade att de som äger produktionsmedlen också styr det svenska samhället: de ”bestämmer vad som skall produceras här i landet, var någonstans produktionen skall äga rum, vilka investeringar som skall göras ”. Själva ägandet måste föras över till andra händer.

Men inte till staten. I sin nyligen utkomna andra del av trilogin Mot en tredje väg (Arkiv), en monumental studie av svensk efterkrigspolitik sedd genom Rudolf Meidners livsöde, visar historieprofessorn Lars Ekdahl för första gången vad som var det verkligt nya – och hotfulla – i det ursprungliga löntagarfondsförslaget. Meidner ville placera ägandet i arbetarnas egna organisationer. Han såg framför sig hur de fackliga fonderna skulle öppna för en ”obegränsad lokal löntagarmakt” över ”arbetets organisation och uppläggning”, hur vitaliserade fack skulle föra Sverige in i ”en principiellt ny typ av samhälle”.

Statsminister Olof Palme hostade lätt. Utåt talade han visserligen – lyssna på P1:s Palmearkiv på nätet – om att ”maktkoncentrationen till ett fåtal finansfamiljer icke är förenlig med ett demokratiskt samhälle”, men inåt visade han sin avsmak. Fondförslaget osade revolution, okontrollerbar arbetarmakt, rentav syndikalism. ”Jag är inte rädd för de anställdas inflytande i och för sig, men vi har inga erfarenheter av det och vet inte vad de själva kommer att vilja när de får pröva det.” Kapitalismen ”sköter ruljansen till väsentliga delar i samhället”, och så borde det förbli.

Så såg han till att mala ner visionen till några harmlösa smulor. Den interna striden om löntagarfonderna var, klargör Ekdahl, en ödestimma för arbetarrörelsen. ”Ger vi oss inte på ägandet, måste vi för all framtid dras med upprörande orättvisor när det gäller makten över produktionen och människorna”, förutsåg Meidner – och det var Palme som gjorde valet. I sin motvilja mot tanken på att arbetarna själva skulle ta över prisgav han Sverige åt 1980-talet.

Mönstret går igen. Palme flörtade med världens befrielserörelser, tog ställning för Vietnam, Palestina, södra Afrika. Samtidigt, bakom estraderna, var han den högst ansvarige för Boforsaffären och IB:s spioneri på den svenska vänstern. Det väckte skandal. Idag fördubblar den socialdemokratiska regeringen vapenexporten till ockupationsmakter och diktaturer utan blygsel och diskussion, och lanserar skamlöst en aldrig tidigare skådad övervakarstat – och ägandet av produktionsmedlen, med all makt som följer därav? Själva frågan är fullständigt bortspolad.

I Olof Palemes motsägelsefulla gärning bröts två klasser, två tider, två långa historiska vågor mot varandra.

Andreas Malm

Från Aftonbladet 28 feb 2006.

Revolution på svenska?

Del 7 av 7 i serien Löntagarfonder

– löntagarfondstriden i backspegeln 

För snart trettio år sedan öppnades plötsligt och överraskande en ny front i det svenska politiska landskapet. I juni 1976 antog en enig LO-kongress rapporten om löntagarfonder vilken syftade till en långsiktig överföring av vinstmedel från företagen till fackföreningsägda fonder. Ett förslag som om det genomförts i grunden skulle förändrat ägarförhållandena i samhället. Kampen mot ”Meidnerfonderna”, som borgarpressen kom att kalla dem efter fondförslagets huvudarkitekt, enade och eldade borgerligheten i en omfattning som inte skådats på årtionden. Den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen var splittrad i frågan och övergav snart fondförslagets alla radikala delar.

Göte Kildén, facklig gruppordförande på Volvo under denna turbulenta tid och aktiv deltagare i fonddebatten, blickar bakåt med hjälp av de senaste årens böcker om löntagarfondstriden och om den nyligen bortgångne Rudolf Meidner. Men mer än att blott skriva historien ny gäller det att besvara frågor av betydelse för framtidens politik. Missade vänstern en historisk chans när man dömde ut löntagarfondsprojektet?

Industrialismens historia är historien om uppkomsten av och konflikterna mellan klasser: en liten grupp har i ett tidigt skede av industrialismen tillägnat sig och därefter ständigt utvidgat sin äganderätt till produktionsmedlen. Det stora folkflertalet har endast kunnat försörja sig genom att sälja sin arbetskraft till produktionsmedlens ägare (…)

Men hur mycket samhället än har förändrats och hur mycket klassgränser och standardskillnader än har mildrats, så kvarstår dock en grundläggande och för ett industriellt samhälle ofrånkomlig företeelse: den genom ständiga nyinvesteringar skapade ökningen av realkapitalet tillfaller kapitalets ägare. I ett land med privat äganderätt till den överväldigande delen av produktionsmedlen innebär detta, att den ekonomiska tillväxten, förmögenhetsökningen, tillfaller denna grupp av privata ägare ”

Ouvertyren till Rudolf Meidners och hans medförfattares bok Löntagarfonder, som kom från tryckeriet för lite drygt trettio år sedan, var mäktig. Både anslag och komposition var inspirerade av Kommunistiska Manifestet.

”Västvärldens moderna ekonomiska historia vimlar av oräkneliga åtgärder mot monopol, karteller, truster och maktmissbruk av skilda slag. Men samtidigt förnekar ingen, att den ekonomiska utvecklingen i allt väsentligt styrs av kapitalägarna och deras intressen.”

Det är ”ungdomens Marxläsning som plötsligt ljuder igen i Meidners medvetande. I femtio år har de legat vilande. Nu bryter de fram.”, menar Göran Greider i sin bok Rudolf Meidner Skärvor ur ett nittonhundratalsliv, en läsning som helt bekräftas av Lars Ekdahl i hans digra biografi över Meidner Mot en tredje väg.

”Vi försökte läsa Das Kapital som tretton- fjortonåringar. Det var kanske ingen större framgång, men det satte sina spår. Det finns naturligtvis inte en enda lång, röd tråd från diskussionerna på tjugotalet fram till mina skisser på ett löntagarfondsförslag, självklart inte, men det senare låg väl till för mitt sätt att tänka (…..) Den som äger kapitalet bestämmer”, understryker Meidner själv i Greiders bok.

Men var Löntagarfonderna, som LO året därpå i allt väsentligt antog som en kongressrapport, var denna skrift verkligen det Kommunistiska Manifestet på svenska?

Politisk hetta

Detta programmatiska dokument kom nämligen att utlösa de största politiska striderna i Sverige, sedan andra världskriget, med sin kulmen i den samlade borgerlighetens enorma anstormning i en manifestation i Stockholm den fjärde oktober 1983. Med 75 000 deltagare tog här borgerligheten makten över gatans parlament. I led efter led visade man sin avsky för vad man hånade som taggtråds- eller fondsocialism och klargjorde att valet stod mellan Marknaden eller Meidner. Denne försynte, tillbakadragne utredningsman, Rudolf Meidner, som SE-bankens direktör Thunholm tyckte sig spotta i ansiktet genom att vid Arosmässan hösten 1976 ge honom tillmälet kamrat Meidner. Denne utredare skulle nu hängas som samhällsomstörtare. Men egentligen var borgerlighetens hätskhet inte så konstig om man såg till vad denne timide facklige ämbetsman faktiskt hade föreslagit några år tidigare. I en intervju för LO-tidningen slog han utan något som helst omsvep fast:

”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet. Enbart funktionssocialismen räcker enligt min bestämda mening inte för att åstadkomma en genomgripande samhällsförändring.”

Inte konstigt då att Bonniers i sin Dagens Nyheter blåste upp en väldig helsidesannons för sitt kvällsblad Expressen. Under ett stort personporträtt av Meidner drog man upp texten: ”Är den här mannen farlig för Sverige”. DN:s löpsedel användes också som en politisk affisch och braskade på med det grälla ödesmättade ”REVOLUTION I SVERIGE”. I den militanta tidskriften Fria Företagare hette det, som eftermäle till uppmarschen i Stockholm, att ”Sverige blir sig aldrig likt igen efter den fjärde oktober 1983. Det är inte troligt att alla rörelser i historien kommer att dateras före eller efter just denna fjärde oktober. Men datumet kommer alltid att stanna i minnet”.

Meidnerrapporten formligen vräkte upp alla spjäll och vi fick en intensivt glödande politisk hetta. Nu när allt detta falnat och den samhälle- liga härden där debatterna sprakade sedan länge är helt kall är det dags för att mer kyligt ställa frågan. Vad rörde egentligen löntagarfondsstriden? Var fondförslaget en möjlighet eller gav det bara borgerligheten ett välsignat tillfälle att skjuta på en sittande fågel? Detta var frågorna när redaktionen för Röda Rummet bad mig att för en stund blicka i backspegeln och försöka värdera den delen av det politiska landskap som vi lämnade bakom oss för tre årtionden sedan.

Att budet gick till mig hängde bland annat samman med att jag och Gert-Inge Johnson i Röda Rummets föregångare Fjärde Internationalen åren 1976-77 skrev tre ganska uttömmande artiklar om det som många kallat för reformismens sista strid (eller suck). Mina och Gert-Inges alster var stommen i den analys och de slutsatser som Kommunistiska Arbetarförbundet, alltså Socialistiska Partiets föregångare, kom fram till under dessa år. Artiklarna författades i polemik med Tom Hansson och Per Reichard. De bägge och deras studiegrupp – med bakgrund i KPMLr och med Klas Eklund som huvudideolog – verkade en tid i vårt förbund och försökte genom en minoritetstendens att vinna vår organisation för tanken att LO:s fondförslag skulle möjliggöra en kollektivkapitalism som sedan skulle växa över i socialism. Kamraterna bemöttes väl och kämpade väl, men fick vid en avgörande kongress inte stöd från mer än drygt fyra procent av KAF:s medlemmar. Efter misslyckat värv lämnade de våra politiska domäner. Klas Eklund hamnade så småningom i Finansdepartementet där han politiskt kördes både i grovtvätt, fintvätt, centrifug och torktumlare av Kjell Olof Feldt för att ren och fin till sist hamna på SE-banken. Kamrat Eklund blev Chefsekonom Eklund. Nu är detta historia i marginalen, men debatten har aktualiserats av det senaste numret av tidskriften Tidsignal, (nr 3-05) där finns en uppsats av Lars Ekdahl som inspirerat Åsa Linderborg och Kjell Östberg till en utvärdering som rimmar väl med den analys som var Eklunds för trettio år sedan:

”Dels restes frågan om äganderätten åter med oväntad kraft mitt i rörelsen, genom Meidners och LO:s förslag till löntagarfonder, ett försök till en tredje väg mellan kapitalistisk marknadshushållning och östeuropeisk planhushållningsbyråkrati. Den verkliga kraften i Meidners förslag låg emellertid i det massiva stöd som det inledningsvis mötte inom LO. ’Nu tar vi över’ sa Metallbasen Bert Lundin. En social rörelse med en enorm potential var beredd att investera i ett förslag som ställde frågan om makten över ekonomin. Det är intressant att notera att vänstern till vänster om socialdemokratin aldrig stödde Meidners förslag. Så fast var den i sina förutfattade uppfattningar att socialdemokratin spelat ut sin roll, att den ryggmärgsstyrt avvisade för- slaget som en reformistisk avledningsmanöver. På så sätt avstod denna vänster från att stärka mobiliseringen för förslaget, och missade därmed en chans att komma på talefot med viktiga strömningar inom fackföreningsrörelsen.”

Ekdahl själv vill inte gå så långt. Han nöjer sig med att konstatera att ”det går att ha delade meningar om löntagarfonderna som potentiellt instrument för en långtgående samhällsomvandling”. Men Linderborg och Östberg är djärva och dristar sig i dag till att föreslå en helomvändning när det gäller synen på den tidens teori och praktik för oss som stod till vänster om socialdemokratin. Min historiska läsning blir därför mer än en stunds provsmakning av våra analyser och åsikter från den tiden. Läsningen handlar därför inte bara om att läppja på dessa idéer och se om dessa klarat den långa lagringstiden? Det hela blir allvarligare än så. Har Linderborg och Öst- berg rätt? Missade ”vänstern vänster om socialdemokratin” i blind ultravänsterism en historisk chans?

Om de har rätt då var detta ett oerhört grovt misstag, som i dag borde leda till en genomgripande omprövning från oss som var med och få konsekvenser också för dagens och Ekdahl själv vill inte gå så långt. Han nöjer sig med att konstatera att ”det går att ha delade meningar om löntagarfonderna som potentiellt instrument för en långtgående samhällsomvandling”. Men Linderborg och Östberg är djärva och dristar sig i dag till att föreslå en helomvändning när det gäller synen på den tidens teori och praktik för oss som stod till vänster om socialdemokratin. Min historiska läsning blir därför mer än en stunds provsmakning av våra analyser och åsikter från den tiden. Läsningen handlar därför inte bara om att läppja på dessa idéer och se om dessa klarat den långa lagringstiden? Det hela blir allvarligare än så. Har Linderborg och Östberg rätt? Missade ”vänstern vänster om socialdemokratin” i blind ultravänsterism en historisk chans? Om de har rätt då var detta ett oerhört grovt misstag, som i dag borde leda till en genomgripande omprövning från oss som var med och få konsekvenser också för dagens och morgondagens strider. Då blir Meidner vår röde Rudolf, en ikon för revolutionära socialister. Kanske kommer myten kring hans gärning att bli lika stor som den som skapats kring Axel Danielsson.1

Greiders oerhört fängslande bok om Meidner från 1997, som skildrade både ett psykologiskt och ett politiskt drama – i kombination med Ekdahls tunga akademiska biografi – blir kanske början till denna mytbildning. När Greider med sin oefterhärmliga stil i dag rafsar, räfsar och river i tillvaron anar man en längtan efter ett renoverat löntagarprojekt. Vad är det då vi ser i backsspegeln? Vid sidan av egna minnen, artiklar och tidningsbuntar från den tiden, Ekdahls och Greiders fängslande material, så har Stefan Sjöbergs doktorsavhandling från 2003, Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt, gett många ledtrådar i mitt försök att nysta upp den tidens politiska härvor. 

Fondförslaget

Den 27 augusti 1975 kom Meidner, i samarbete med Anna Hedborg och Gunnar Fond, ut med sin skrift. ”Förslagets viktigaste syfte var att successivt föra över företagens kapitaltillväxt i löntagarkollektivets ägo.” Man ville hyvla ner den alltmer ojämna förmögenhetsstrukturen och demokratisera näringslivet. På vägen till detta mål menade man att förslaget samtidigt skulle göra det lättare att acceptera den tidens solidariska lönepolitik, med feta ”övervinster” i en del företag, vilka stack så många anställda i ögonen. En viss del av vinsterna – rapporten föreslog tjugo procent – skulle via riktade obligatoriska aktieemissioner föras över till en fond. Rapporten tänkte sig att den vinstindragning som skulle ske inte skulle hämtas hem utan stå kvar i respektive före- tag i form av aktier och därmed inte störa marknaden. På detta sätt skulle vinstindragningar ske i alla företag med mer än hundra anställda. Sammantaget betydde detta att merparten av den privata sektorns kapitaltillväxt skulle vara med i systemet. Slutsatsen var: ”kapitaltillväxten i vår ekonomi bör inte enbart tillfalla de ursprungliga kapitalägarna utan alla, som deltar i produktionen”. I rapporten hade man gjort beräkningar som visade att löntagarfonderna skulle vara majoritetsägare efter 35 år, om vinsterna låg på 10 procent och avsättningarna till fonderna samtidigt var 20 procent.

I en central utjämningsfond skulle avkastningen från alla aktieinnehav samlas upp. Detta därför att enbart branschfonder helt enkelt skulle missgynna mer eftersatta branscher och indirekt vissa regioner. Men grunden var de olika branschråden, som skulle äga de egna aktieinnehaven. I sin tur skulle dessa sedan utse den centrala utjämningsfondens styrelse. Efterhand skulle detta innebära fler och fler fondrepresentanter på bolagsstämmor och i de olika bolagsstyrelserna. Tanken var att branschfonderna skulle utse dessa representanter efter förslag från de lokala fackklubbarna. Man betonade den lokala självbestämmanderätten i företagen när det gällde arbetets organisation och uppläggning. ”Med tiden skulle fackföreningarna komma att sitta på ’två stolar’”, understryker Stefan Sjöberg i sin avhandling. Han fortsätter: ”Detta berörs av förslagsställarna som dock inte ser svårigheterna som oöverbryggliga. Författarna understryker att löntagarfondernas löntagarmakt genom ägande skulle ses som komplement till, och inte ersättande av, arbetarrörelsens traditionella betoning på medbestämmande och inflytande grundat på arbetet via förhandlingar och avtal med motparten, samt ökad välfärd genom löne- och skattepolitik”.

Efter en runda i förbunden under hösten 1975, genom en informationskampanj och traditionell studieverksamhet, gjordes rapportens mäktiga anslag lite mindre mäktigt, några nyanseringar tillfördes, men i det stora hela var det ett intakt förslag som antogs av LO:s kongress i juni 1976. En upprymd och smått hänförd kongressal ställde sig upp och sjöng tillsammans Internationalen.

”När kongressen antog löntagarfondsförslaget den 15 juni 1976 kom jag på kvällen hem till min fru och var rörd, rörd till tårar och sa: Det här har blivit en stor sak. Aldrig i mina vildaste drömmar hade jag trott, att en LO-kongress enhälligt antar det som vi fört fram på det här sättet”, säger Meidner i Greiders bok.

Sista striden var här. Allt var klart för drabbning.

”Upproret kan komma inom två veckor!” De här orden slungades ut med stora åthävor av Karl Ljungkvist, ledare för Förbundet Kommunist, vid ett möte om revolutionen i Portugal som hölls i Umeå 12 oktober 1975. Den eldiga stämning som fanns vid mötet känns förmodligen fullständigt overklig för de yngre läsare som inte var med vid den tiden. Och nog hade Förbundet Kommunist hamnat i en väl överhettad politisk bastu när de valde att ge stöd åt den portugisiska rörelse som proklamerat att ”i det nuvarande läget representerar ett nationellt uppror baserat på väpnad makt den enda vägen ut ur den revolutionära processens motsättningar i Portugal”. Men tidsandan i stort var ändå brännhet så det förslog. När Rudolf Meidner och Anna Hedborg satt i kammaren sommaren 1975 och sammanställde sin rapport om löntagarfonder hade de som fond den dramatiska portugisiska revolutionen. Med Caetanoregimens fall april -74 störtades Europas äldsta diktatur och för första gången på årtionden var industriproletariatet i ett imperialistiskt land inne i en revolutionär process. Maj- 68 i Frankrike med tio miljoner arbetare ute i en nästan symfonisk generalstrejk och sjuttiotalets långa inledande år av omfattande strejker och arbetarstrider i Italien fanns fortfarande i färskt minne. Under våren hade de bägge utredarna dessutom fått uppleva den vietnamesiska revolutionens seger. Anna Hedborg, själv aktiv i solidaritetsrörelsen för Indokinas folk, måste ha varit lika jublande glad, lika euforisk, som alla vi andra när den amerikanska imperialismen fick se sig besegrad av några av jordens fattigaste folk.

Betydligt närmare Norra Bantorget och LO- borgen hade det under våren, samtidigt med slutstriderna i Vietnam, dragit fram en storm i de svenska skogarna. Det var inte sjuttiotalets Gudrun som härjade, utan en facklig storm nära tre månader lång – där skogsarbetarna segrade i en vild strejk med krav på höga lönelyft och månadslön. Även om de inte nådde ända fram var nog de flesta skogsarbetare överens om att det som uppnåddes var det bästa avtalet som Skogs någonsin skrivit under. Skogsarbetarna tvingades organisera sig inte bara i strid mot skogsbolagen, utan på samma sätt som för så många arbetargrupper under tidigt sjuttiotal fick de kämpa också mot sina egna ombudsmän, sin egen förbundsledning och LO-ledningen. Där LO:s ledning ropade på ”lag och ordning” där svarade man genom att föredömligt organisera sig genom demokratiska stormöten och valda strejkkommittéer. Runt om i landet byggdes en stark solidaritet. Gruvarbetarnas stridsfond skänkte ett stort belopp. I vissa renodlade skogs- distrikt i Norrland var uppslutningen total. Bensinstationer, affärer och kiosker ställde upp och sålde ”skogstior”. I den tidens betydligt lägre penningvärde samlades det in nära tre miljoner solidariska kronor. Striden var en lång plåga för folket i LO-borgen och i dess korridorer sprang författarna till rapporten om löntagarfonder säkert på många både irriterade och förtvivlade funktionärer och ombudsmän.

Nu var den fackliga stormen ute i skogarna ingen engångsföreteelse. Med början i de väldiga hamn- och gruvarbetarstrejkerna i slutet av sextiotalet och en kraftfull våg av vilda strejker 1970-71 hade socialdemokratins fackliga flaggskepp flera gånger rammats av de egna medlemmarnas motstånd mot det nära nog öppna klassamarbetet. Det var inte bara skogsarbetarna som hade satt yxorna i den tärande fackliga byråkratins rötter.

På ett sätt var den vilda strejkvågen en anakronism. Kring decennieskiftet hade den exempellösa långa ekonomiska boomen efter andra världskriget mattats. Den långa vågen av uppgång kom att rulla tillbaka med full kraft. Oljekrisen i sjuttiotalets början innebar att boomen definitivt var över. I global skala handlade rubrikerna nu i stället om sjunkande vinster, minskade investeringar, strukturkriser och stagnation. Reformismens ljuva år var förbi. Åren 1972-73 hade strejkvågen också lagt sig, men trots påtagliga kriser inom gjuteri- , stål-, teko- och varvsindustrin, innebar en ojämn branschutveckling vinstfyrverkerier inom en del sektorer 1973-74 och en högljudd debatt om ”övervinsterna” ute på många arbetsplatser. Som så många gånger förr i historien var den fackliga och sociala kampen dessutom ”fartblind” Skogsarbetarstrejken accentuerade vältaligt den gamla kritiken mot den solidariska lönepolitikens akilleshäl. Till synes helt frivilligt lämnades en stor del av de vinster som genererats i de stora och framgångsrika företagen orörda. Inom skogs- branschen var detta övertydligt, där hade smått fantastiska rationaliseringar skapat skyhöga profiter men lämnat arbetslöshet och bokstavligen knäckta ryggar efter sig. Helt naturligt frågade folket ute på arbetsplatserna ”Vart fan tar pengarna vägen”, som Meidner senare uttryckte det på ett seminarium vid Södertörns folkhögskola 2001.

Facklig opposition

På den politiska scenen var det också en helt ny regi. 1973-76 levde svenska folket med det som kallades ”Lotteririksdagen”. Mandatfördelningen mellan det som kallades de socialistiska och borgerliga blocken var 175-175. Lotteririksdagen tvingade fram ett öppet fysiskt klassamarbete i form av politiska Haga-uppgörelser mellan socialdemokratin och folkpartiet. Ute på arbetsplatserna var detta besvärande, otympligt och mycket generande för den fackliga funktionärskåren.

Framförallt sved det bra i skinnet när denna kår – ovan som den var vid öppen kritik från medlemmarna överhuvudtaget – under dessa år fick en välorganiserad alltmer högljudd opposition på de egna hemmaplanerna, där de skulle försvara det egna öppna samarbetet med folkpartiets Gunnar Helén.

Stämningen i samhället i stort var under dessa år att ”Allt var i rörelse”, skriver Kjell Östberg i sin bok om de så uppsluppna åren efter kulturrevolutionen. Majrevolten-68, Tet-offensiven i Vietnam och Pragvåren. Under sjuttiotalets början bröt dyningarna från denna rörelse in på arbetsplatserna med full kraft och självaktning- en krävde av alla de organisationer som kallade sig för revolutionära – SKP, KPMLr, KAF, FK, APK, FA och MLK – att de i någon form skulle kunna pröva och visa upp ett framgångsrikt fackligt oppositionsarbete. Andarna livades också upp och benen började spritta hos en del äldre medlemmar i Vpk. Den nya konkurrensen tvingade dem vänsterut. Fabriksportar, fikarum och klubbmöten var frodiga drivhusmiljöer för socialistiska idéer av alla de slag.

Under de mest febrila åren vid Volvo Verkstadsklubb i Göteborg minns jag själv att det såldes eller delades ut hundratals olika flygblad eller tidningar bara under ett enda år. Någon dag – vid en häftig vända i en klubbvalskampanj – tror jag att vi räknade ihop sex olika flygblad – angrepp, motangrepp, nytt angrepp, nya motangrepp – debatterna svallade. Någon gång dröjde det innan monteringsbanan kunde rycka i gång. Nere vid axelintaget var diskussionerna så livliga att det inte gick att börja köra. Socialdemokraterna kunde skriva och trycka sina alster i lugn och ro på de egna klubblokalerna. Vi fick ibland stämpla ut och ta oss till förbundslokalen för att kunna leverera svar. Det märkliga var att så få tröttnade. Vid ett tillfälle besökte Olof Palme Volvo Lastvagnars verksamhet i Lundbyverken och hamnade mitt i alla diskussioner. Efter lite trevligt politiskt rundprat tillsammans med en studiecirkel frågade han försynt hur det kom sig att den fackliga oppositionen var starkare där än på Personvagnars anläggningar ute i Torslanda. Folk där ute är mer bundna till jobbet, svarade socialdemokraternas man aningslöst. Här gör arbetets uppläggning att vi hinner prata mer. För Palme var detta naturligtvis nedslående. Där det hanns med att diskutera där förlorade socialdemokraterna diskussionerna…

Tjôtet på golvet var helt enkelt kul. I vår ensidigt manliga värld handlade det inte längre bara om att bygga bil och prata om brudar och fotboll. En ny politisk värld drog in. Under några lyckliga stunder levde vi mitt i en av de mest febrila politiska miljöer man kan föreställa sig. ”Fackgubbarna” däremot tyckte nog många gånger att det hela inte var så särskilt kul. De pressades hårt och på en del håll började de förlora sina förtroendeuppdrag. De ljuva åren var över. Inte bara i samhället i stort, de var över även på deras egna arbetsplatser. Här kan jag inte låta bli att klämma in en anekdot om ”sosse- stolarna” vid Volvo Lastvagnar i Göteborg. När vi vunnit ett gruppval och tog över en facklig expedition fick vi börja med att slänga ut vad vi kallade ”sossestolarna”. Det var kontorsstolar där våra företrädare så länge lutat sig skönt bakåt och njutit av det ”goda arbetet” att stolryggarna vikt sig för gott. Det gick helt enkelt inte att sitta rakt i dem…

Fackbyråkratin

De delegater som samlats vid LO-kongressen 1971 hade en hård press på sig att ”hitta på något” som kunde minska antalet vilda strejker och ge de lokala ombudsmännen och klubbstyrelserna hjälp att värja sig mot de fackliga oppositionsrörelser som börjat bita sig fast runt om i landet. Partiets ledning jobbade intensivt med Förtroendemanna- och Medbestämmandelagarna men de nya hinder man stött på ute på arbetsplatserna krävde ett handfast ideologiskt komplement, därav den utredning om kollektiv kapitalbildning som tillsattes. Lågkonjunkturen 1972-73 gjorde att debatten falnade av. Nu brottades man i stället med de snabbt växande arbetslöshetssiffrorna.

Men vinstfyrverkeriet 1974-75, i vars sken Meidner och Hedborg kom att jobba, gjorde att ”övervinsterna” åter sattes upp på dagordningen. En artikel från Skogs tidning SIA hösten –74 visar väl vilken mylla det var som fick dessa idéer att så snabbt växa till sig:

”De flesta konflikterna på arbetsmarknaden uppstår just inom branscher och företag med relativt höga löner. Genom att suga upp övevinster skulle det starkaste argumentet till strejk falla bort. Det är i den jordmånen tanken med löntagarägda fonder har växt fram”.

Med dörrarna stängda och bandspelaren avstängd kunde Skogs ledning lika gärna ha sagt: ”Ja. Fy fan. Aldrig mer en sån jävla skit- strejk som den i våras. Det klarar vi aldrig. Drar vi in vinsterna till en fond finns det ju inget att strejka för.”

Uppdraget från kongressen –71 dammades av och vi är framme vid det slutskede våren och sommaren –75 när Meidnergruppen till sist tar fram sitt så radikala förslag. Men i ett internationellt perspektiv släpade nu tidsschemat. I de nordeuropeiska länderna med likartad socialdemokratisk hegemoni inom fackföreningsrörelsen hade den politiska cykeln tidigare sett ungefär likadan ut. I en situation av ekonomisk tillväxt, stor kapitalackumulation och obetydlig arbets- löshet uppstod förslag om kollektiva löntagarfonder, en ganska självklar och inte särskilt märklig reflex från den socialdemokratiska fackföreningsbyråkratin när denna konfronteras med högljudda krav på löneökningar. När den ekonomiska tillväxten så sackade av eller riskerade att helt upphöra blev problemen med ”övervinsterna” inte lika akuta. Nya frågor kom i förgrunden: anställningstrygghet, bevarad köpkraft, fortsatt bra social service, med mera. Vem katten är intresserad av en kollektiv kapitalbildning, grundad på det egna företagets vinstutveckling, när man befarar att det egna före- taget håller på att gå i putten? I Europa i övrigt försvann intresset för olika for- mer av löntagarfonder. I Västtyskland satte man punkt 1974 när partiledningen gjorde upp med liberalerna om ett icke-systemöverskridande förslag. Frågan var död och föll i glömska.

För att hämta inspiration reste ironiskt nog Meidner och Hedborg till detta Västtyskland innan de slutförde sin rapport. I Greiders bok berättar Meidner själv:

”Men när vi träffade Metall i Tyskland visade det sig att de numera var helt emot dessa idéer. Jag minns ännu hur en metallare, som vi hade långa diskussioner med och som dessutom hade skrivit en bok som hette Nej till löntagarfonder, sprang efter oss i korridoren efter en sammankomst för att in i det sista varna oss: ’Vad ni än gör – hitta inte på några löntagarfonder i Sverige!’ Det var tyska Metalls officiella besked. I Österrike var det rentav nedslående. Vi talade med folk i österrikiska LO som var mycket förvånade: ’Säger ni verkligen att vi har fattat beslut på vår kongress om att införa löntagarfonder? Det kan inte vara möjligt!’ Och Anna och jag plockade fram kongressprotokollen, visade dem precis var det stod. Deras förvåning bara växte, och någon av dem sa: ’Jaså – ja, det måste vi i så fall göra någonting åt. Vi har några sammanträden i styrelsen nästa vecka. Vi får väl ta upp det då och få ett slut på det där. Det saknar all aktualitet.’”

Men väl hemma ignorerade paret alla varningar. De skrev i stället samman ett förslag med kollektiv inriktning, helt utan individuell anknytning och som i teorin – på kanske trettio års sikt – skulle ge fackföreningsrörelsen i Sverige makten över näringslivet! Till deras egen förvåning antog sedan LO-kongressen i juni –76 hela paketet. Det skälvde till i kongressalen. Spontant ställde man sig upp och sjung unisont Internationalen. Alla spärrar hade släppt! Ja, kongressen till och med lämnade frågan öppen om inte också fåmansföretag skulle vara med i systemet. ”Ja, varenda korvkiosk skulle bli en löntagarfond”, konstaterade Kjell Olof Feldt, finansminister åren 1982-90, på sitt brutala men träffsäkra sätt vid det seminarium som hölls vid Södertörns högskola 2001. När Olof Palme fick klart för sig vad som hänt sa han att ”han aldrig i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att man skulle gå så långt.”.

Oförvitlig tjänsteman

Ja, varför gick det så här? Meidner själv hade räknar med stora kompromisser, men den gamle klassiske nationalekonomen Gunnar Myrdal hade lärt honom att som utredare aldrig själv börja med en kompromiss. Då måste man ju helt enkelt kompromissa två gånger. Men framförallt ville han, på samma sätt som Greider och Ekdahl, förklara det hela med det stora rådslag inom LO som så entydigt och entusiastiskt slöt upp bakom förslaget. Linderborg och Östberg talar om ”det massiva stöd som det mötte inom LO” och syftar nog på samma remiss.

Visst var det så. Men här är det nog en galen slutsats att sätta likhetstecken mellan LO-kongressen och LO:s många medlemmar. Framförallt är det ett helt galet att sätta likhetstecken mellan LO-kongressen -76 och de allt fler grupper av medlemmar, som då börjat söka vägar för att hitta tillbaka till rörelsens ursprungliga idé: en kämpande och demokratisk fackföreningsrörelse!

Här fanns nog också en del psykologiska mekanismer. Greider skriver att Meidner arbetade fackligt i trettiofem år. Men detta är inte sant.

I själva verket arbetade han åt den fack- liga rörelsen, som anställd tjänsteman eller utredare. På mig ger han ett intryck av en oförvitlig och mycket principiell ämbetsman – en teoretiker. Med hög integritet och med en bakgrund i den tyska arbetarrörelsens nederlag i Tyskland under trettiotalet, som präglat honom för livet. Men inte heller där arbetade han politiskt eller fackligt, annat än som gymnasist i den tidens Breslau. I rörelsen var han och Gösta Rehn kända som den svenska modellens byggherrar. Han hade aldrig bråkat, aldrig ställt sig på tvären. Han var vän med de stora kapitalägarnas furste vid den tiden, Marcus Wallenberg, och en uppskattad representant i flera av börsens tunga bolagsstyrelser. Med den höga åldern och med sin prestige var det ingen som räknade med att han skulle fallera, att han skulle gå för långt. Men uppenbart var det den äldre mannen som här såg en möjlighet att innan sin pension för en gångs skull verkligen göra det han så länge funderat över, att sätta på plats det som hela tiden varit den solidariska lönepolitikens felande länk. Denna politik hade förvisso minskat lönespridningen inom LO-området och ökat de framgångsrika företagens möjligheter till kapitalbildning. Men den hade också – till Meidners förtret – accelererat förmögenhetskoncentrationen. Med dagens språkbruk skulle man kunna säga att han på sitt sätt var en gökunge som i åratal levt som inbäddad i LO-borgen. Symboliskt nog hade han under arbetet med LO-rapporten dragit sig tillbaka från sitt större mer representativa tornrum till ett kyffe bakom köket – utan fönster och telefon – där han ostört kunde få färdigt sina ritningar till den totalrenovering av folkhemmet som han ansåg krävdes.

Det vore skändligt att i efterhand anklaga Meidner för total politisk naivitet. Han var ingen politiker utan en tjänsteman som levde i marginalen av den reala politiken. I Ekdahls biografi kan vi till och med läsa att han i en intervju efter den första presentationen av sin skrift helt häpnadsväckande förklarade att det skulle ”vara en stor triumf för parterna på arbetsmarknaden om de kunde lösa frågan avtalsvägen. Men jag är kanske för mycket påverkad av Saltsjöbadsandan”.

Det tycks till sist som om samvaron med Hedborg gav honom den glädje och det mod som behövdes. Hon hade heller ingen traditionell vare sig facklig eller politisk bakgrund i rörelsen. Hon var ung, uppfostrad i en adlig familj, läste som man bör på Handelshögskolan och som så många andra unga studenter under dessa år gjorde hon Vietnams sak till sin. Den febriga omvärlden – skogsarbetarstrejk, seger i Vietnam, revolution i Portugal – under de månader när de skrev färdigt sitt förslag var säkert myck- et smittande och inverkade stort på det slutgiltiga förslaget. Vid seminariet i Södertörn funderade historikern Håkan Blomqvist över alla de problem som kom att stöta till. Men, frågade han, ”Fanns det något skede då denna idé inte var så här komplicerad och besvärlig? Det måste uppenbarligen ha funnits ett skede av élan, av medvind?”. Anna Hedborgs svar bekräftade den höga och av tiden uppskruvade stämning dem emellan som hon och Meidner byggt upp : ”Vi var entusiastiska på kammaren”.

Den nye LO-ordföranden Gunnar Nilssons roll är för mig mycket mer svårgripbar. I Ekdahls,
Greiders och Sjöbergs arbeten är han förvånansvärt anonym. Greider skriver någon gång träffande om fondförslaget som en politisk högspänningsledning. Men ändå sägs Nilsson ha trott att LO kunde behålla detta inom sig som blott en facklig fråga utan större betydelse för de politiska trätorna.

Visst är LO och socialdemokratin olika grenar, men ändå av samma rot och stam, av samma arbetarrörelse. Därför borde han, för att fortsätta att tala med elektrikernas språk, ha insett att det med ett sådant radikalt beslut skulle bli en total kortslutning mellan LO och partiets ledning. Här fanns uppenbart ett stort mått av politisk naivitet. Varför annars först gå in i närkamp för att sedan omedelbart vika ner sig. Kanske var han nonchalant och läste på dåligt i förvissning om att Meidner aldrig skulle gå för långt. Samtidigt var han också självfallet gripen av tidsandan och stämningen på kongressen och ville markera att han som efterföljare till Arne Geijer stod för något radikalt nytt (Tage och Geijer – Nixons lakejer, hade vietnamrörelsen ropat).

LO-kongressen

Så tillbaka till Folkets Hus kongressal där på Norra Bantorget några junidagar 1976. Vad var det för folk som bänkat sig där och så entusiastiskt bar fram idéerna om en tredje väg, en ny typ av folkstyrd marknadsekonomi. Så här sa Dick Åhman några veckor efter besluten. Åhman var då en av KAF:s och den Fackliga Oppositionens viktigaste talesmän vid Volvo Göteborg :

”Ombudsmännen väljs inte längre av medlemmarna. En gång i tiden var det avdelningarna själva som utsåg sina heltidsanställda ombudsmän. I dag ligger den rätten helt och hållet hos förbundsstyrelsen /…./ Tittar man på LO-kongressen som hölls i juni så är det ju uppenbart att den inte på något som helst sätt angick den vanlige medlemmen /…/ I stället var det nu en angelägenhet för ett ytterst litet fåtal – för gräddan av den fackliga byråkratin. För tittar man på sammansättningen på kongressen så bestod den ju nästan enbart av anställda funktionärer från förbund och avdelningar samt heltidsanställda ordföranden för större klubbar och avdelningar. Och som de utsågs sen! Det är ju absurt. I flera förbund är det förbundskongressen som väljer delegater till LO-kongressen. Då förbunden inte har kongress mer än vart femte år så kan delegaterna utses åratal innan de äger rum. Det mest absurda exemplet är antagligen Fabriks delegater till årets LO-kongress. De utsågs på Fabriks kongress 1971 – till och med några månader innan förra kongressen ägde rum! Nej, i en demokratisk och kämpande fackföreningsrörelse så skulle naturligtvis delegaterna till LO:s kongress utses genom allmänna val. Valen skulle kunna organiseras av de fackliga basenheterna, av klubbarna, grupperna och sektionerna. Vi på Volvo skulle exempelvis vara med i ett val inom avd 41:s region för att utse kandidater.” 

Folket i kongressalen var inte budbärare för alla de män och kvinnor som under denna tid gått i spetsen för sina arbetskamraters strävan- den, för dem som tagit törnarna i verkliga arbetarstrider. Nej, djupt nersjunkna i stolarna satt här i stället den allra mest förhärdade fackliga byråkratin – ombudsmän med sin egen kultur och sin egen ideologi, med sina egna plågor och drömmar. Plågorna handlade om företagens ”övervinster”, de egna medlemmarnas vilda strejker – men naturligtvis också om en uppriktig oro för framtiden och alla jobb som var hotade. Drömmarna handlade om att kunna hitta en medelväg mellan den öststatskommunism som de avskydde och den otyglade råa kapitalism som de också var rädda för, en medelväg där de själva gärna kunde få större plats vid maktens bord och dess köttgrytor. För denna fackliga byråkrati föll alla bitar ner på rätt plats när Gunnar Nilsson på kongressen gjorde Meidnerrapporten till sin. Nu kunde drömmarna bli verklighet. Samtidigt skulle de också bli av med allt tjat från medlemmarna om övervinster samt stoppa ett handfast förslag om socialism i halsen på alla kommunistiska skränfockar ute på arbetsplatserna. Inte minst gillade dessa ombudsmän och heltidsanställda funktionärer Meidners hårda betoning av att det var facket som först och främst skulle få ta del av avkastningen från den centrala utjämningsfonden. Här skulle nya, förut nästan otänkbara tjänster, styrelseuppdrag och arvoden flöda i ett sagolikt Schlaraffenland. Meidners omtanke om den fria och självständiga fackföreningsrörelsen, som ständigt måste eftersträva en långtgående demokratisering av de egna organisationerna, brydde de sig mindre om. Ja, och hur skulle de kunna hinna med att ta till sig detta budskap? Samtidigt var de ju i full färd med att förbjuda öppna medlemsmöten på Sveriges största arbetsplatser. ”Ni ska aldrig mer få några jävla medlemsmöten att dansa på”, sa Leif Blomberg till mig vid en facklig ordförandekonferens i Stockholm.

I ryggen hade de en enkät från studiecirklar som de själva arrangerat. ”Vi tog med vem som helst i cirklarna. Det gällde att få in så många svar som möjligt”, sa en ledande medlem från Volvo Verkstadsklubb i Göteborg till mig när jag under arbetet med denna tillbakablick ringde honom och pratade om det som timade för trettio år sedan. Så här kommenterade Gert-Inge Johnson och jag själv enkäten när det begav sig:

”Den genomförda löntagarfondsenkäten drog katastrofalt lite folk. Endast 17 342 LO-medlemmar deltog. Från det militanta gruvarbetarförbundet kom bara svar från 69 personer, från Skogs 160. Det vill säga betydligt mindre än det antal fackliga ombudsmän som finns inom dessa förbund. Och, trots att man i enkäten inte hade med någon direkt fråga om man överhuvudtaget ville ha löntagarfonder eller ej, svarade omkring 400 deltagare nej därför att de menar att fonderna splittrar arbetarnas solidaritet, fackföreningarna måste i stället bli kamporganisationer. Det är nog inte för djärvt att våga påstå att den stora merparten av de positiva enkätsvaren kommer från de socialdemokratiska ombudsmännen inom LO.” 

Vid seminariet i Södertörn bekräfta- de Per-Olof Edin, Metalls dåvarande ekonom, denna uppfattning: ”Det var ju ingen svårighet att åka ut i fackliga sammanhang och få mycket applåder och stöd, hos en aktiv grupp. Däremot på bredden, hos det stora flertalet medlemmar så var frågan inte alls lika engagerande. För en minoritet, men en mycket aktiv minoritet, så var det en starkt engagerande fråga”.

Det mest uppseväckande med dessa siffror är resultaten från LO:s mest stridbara förbund, Gruv och Skogs. Greider, Lindeborg och Östberg borde grubbla en bra stund över detta. Liksom över begreppet byråkrati. Finns det en sådan i fackföreningsrörelsen och om den finns vad har den i så fall för särställning? Vilken strömning var det viktigt att komma på talefot med? Den som på arbetsplatserna ledde sina arbetskamraters försök att åtminstone i handling försöka slita sig loss från reformismens handfängsel eller den som av LO:s toppar sållats ut, befunnits värdig och fått plats i kongressalens stolar.

Grå teori

När det gällde vår konkreta kritik av fondförslaget sammanfattade vi det på den tiden med Goethes berömda ord ”Grå, dyraste vän, är all teori och grönt är livets gyllene träd”. Alltså det schema och den tidplan som Meidner ritat ihop på sin kammare hade ingenting med verklighetens klasskamp att göra. Han fortsatte med sina drömmar från pojkrummet i barndomens Breslau. I sin kritik av fondförslaget hade C H Hermansson talat om att detta var missriktat eftersom det bara var ett sätt att ”halshugga kapitalismens skugga”. I mitt tycke är detta en fullständigt missvisande bild. Vid meningsutbytet i Södertörn träffade däremot Kjell-Olof Feldt mer rätt när han sa att

”Man kan säga att han (Palme) och jag hade samma uppfattning i sakfrågan, att det förslag som lades ursprungligen, det var långsam garrottering av privatkapitalismen.  Vi var övertygade om att det skulle inte patienten låta sig utsättas för. Den skulle förflytta sig utom räckhåll för våra instrument. Att socialisera från idag till imorgon, det går. Men just den metoden som fanns i det ursprungliga LO-förslaget bedömde vi, alldeles oberoende av vilken effekt det skulle ha på opinionen, att de som ägde detta kapital skulle förflytta det någonstans där vi inte kunde komma åt det”.

LO:s förslag innebar att de dömda skulle kvävas i halsjärn, sakta, sakta under trettio år, utan att ens vara bundna till någon tortyrstock. För en av världens rikaste män, Tetra Paks Hans Rausing, räckte det i början på 8o-talet med ett meningsutbyte med Meidner för att han skulle ta sitt pick och pack och flytta sitt ägande till London.

Om än i Tredje världen, och om än under mycket skilda förutsättningar från våra, så hade vi ändå bara några år tidigare fått se hur Pinochet, med Kissingers och USA:s hjälpsamma stöd, än en gång demonstrerat vad kapitalets hårdföra trupper är beredda till när deras makt hotas. Symboliken i ihjälskjutningen av den fredliga vägens Allende i hans brinnande presidentpalats var övertydlig och fanns kvar på näthinnorna. Framförallt som den kulsprutepistol, med vars hjälp han i sista stund försökte försvara sig med, fick lånas från det mer revolutionärt socialistiska MIR. Vem vågade hoppas på en fredlig väg till socialismen? Om den fredliga vägen dess- utom skulle vara den långsamma vägen hur skulle då detta överhuvudtaget vara möjligt?

Långt, långt innan den sista aktieemissionen och utjämningsfondens slutgiltiga maktöverta

gande skulle striden vara över, och då som ett nederlag i ett riksdagsval och/eller en kraftfull allmän borgerlig mobilisering mot förslaget. Skulle borgerligheten komma att misslyckas med detta då skulle den givetvis komma att använda alla möjliga och omöjliga utomparlamentariska metoder – sabotage, våld, kapitalflykt, försälj- ning till internationella koncerner med mera.

Förslaget gav heller inga konkreta svar på de mest brännande fackliga frågorna. Vad göra med övervinsterna? Skulle den fackliga rörelsen stillatigande bara åse detta under ännu en generation? Hur svara på alla frågor kring de nedläggningshotade företagen? När det gällde exempelvis varvens stora sjudande arbetsplatser, vad med dem? Ja, i den svåra verkligheten kom de först att ”socialiseras” för att sedan läggas ner. Hur i all sin dar skulle branschfonden hanterat GM:s och Fords respektive köp av Saab och Volvo Personvagnar?

Framförallt skulle löntagarfonderna ha återintroducerat konkurrensen mellan arbetare i olika företag och i olika branscher. Detta samtidigt som hela den historiska idén och missionen med en fackförening just är att upphäva denna konkurrens. Kommunals och Statsanställdas medlemmar skulle för det första ha hamnat utanför den nya kollektiva gemenskapen. Den viktiga funktionen att successivt ta över företagens planering skulle naturligtvis också ha ställt arbetare mot arbetare. Varje företag som lyder under marknadslagarna skulle givetvis ha tvingats att planera faktorer som lokalisering, arbetsintensitet, lönebildning och personalpolitik. Vem skulle branschfondens facklige direktör förhandla med ute på arbetsplatsen? Sig själv? Ja, vem annars? Det var ju han som skulle sitta på bägge sidor om förhandlingsbordet. Redan utan fondägande är situationen med medlemmar i olika konkurrerande företag en mardröm för alla fackföreningar.

Nu vet vi att den osannolika rapporten antogs och vi fick några år med den intensivt glödande politiska hetta som jag tog upp inledningsvis. Palme och SAP:s partiledning i stort hade gjort misstaget att nonchalera de idéer som höll på att växa fram. Budbäraren mellan Meidnergruppen och SAP:s ledning, Bo Elmgren, tycks helt och hållet ha misskött sitt uppdrag. I ett läge under ett möte med LO-ledningen 1978 gick Palme så långt att han i utbyte mot ett desarmerat fondförslag förde fram ett lagfäst system där löntagarna skulle få hälftenrepresentation i företagens styrelser.

Tidsandan har sannerligen skiftat. I dagens ”klasslösa” Sverige hotar regeringen än en gång lite slentrianmässigt med ett lagförslag om att 40 procent av bolagsstyrelsernas medlemmar ska vara kvinnor. Varför bara genusperspektiv? Varför inte också lite arbetarperspektiv? Kan inte demokrati- och jämställdhetsminister Jens Orback komma ut ur sin klasslösa garderob med ett lagförslag där han drar till med 51 procent kvinnliga arbetare?

Borgerlig motoffensiv

Näringslivet och den politiska borgerligheten var till en början ostrukturerade i frågan. Tanken på någon form av fonder med ”raka rör till medlemmarnas plånböcker” som Leif Blomberg senare skulle komma att säga, var inte ny utan nästan lika gammal som kapitalismens historia. Så här skrev det svenska justitierådet Herslow redan 1895. Enligt honom skulle vinstandelar:

”…åt driftägaren skapa en duglig, pålitlig och för frestelser till arbetsinställelse otillgänglig arbetarstam, kraftigt sporra arbetarna till noggrannhet i arbetet samt till aktsamhet om det arbetsmaterial, maskiner och verktyg mm, ävensom förmå dem att i dessa hänseenden utöva kontroll på varandra, vilket allt skulle högst väsentligt bidraga till ökande av affärens netto- avkastning och därigenom bestå driftägaren riklig ersättning för den vinstandel som han avstod åt personalen.”

Inom TCO och SIF, såväl som inom folkpartiet och centern, diskuterades en modernisering av dessa tankar. Näringslivet höll dörren öppen. Men löntagarfondsförslaget 1976 kom att trigga en fullständig politisk omgruppering. SAF:s ordförande, den mer otydlige och samarbetsinriktade Tryggve Holm, ersattes med Wallenbergs hårdföre Curt Nicolin som likt en magnet snabbt fångade upp de skilda borgerliga klasskrafterna och fick dem att rakt av formulera ett nej till varje form av ”fondsocialism”. En ytterligare skärpning kom något senare när den lugne lagspelaren Curt Steffan Giesecke avlöstes i sin roll som SAF:s vd av den mer aggressive målgöraren Olof Ljunggren. Folkpartiets skinnömsning med Gunnar Heléns sorti efter alla hans uppgörelser med socialdemokratin och knall- pulvret Per Ahlmarks tillträde var en rörelse i samma riktning.

Under de kommande åren tvagades och vaskades LO:s ledning intill bara kroppen i partiledningens tvättstuga. Alla socialistiska visioner gnuggades bort med samma tvättprogram som sen kördes med Klas Eklund. Sedan var det Kjell Olof Feldt som på partiets kongress 1981 presenterade det sista helt rentvättade förslaget. Patetiskt nog försökte man gilla läget genom att än en gång unisont ta upp Internationalen. ”Kan ni tänka er, där stod jag som den förste och siste socialisten”, sa Feldt i Södertörn 2001. Tack vare en påpasslig fotograf vid den riksdagsdebatt 1983, där rapporten sedan blev lag, blev den historiska finalen till den långa fondstriden nog så talande. I ett kladdblock hade samme Feldt klottrat ner sina innersta funderingar: ”Löntagarfonderna är en jävla skit, nu har vi baxat dom ända hit”.

Regeringen Bildt(1991-94) kom sedan att skriva ut den definitiva dödsattesten genom att helt enkelt riva upp hela lagstiftningen. Att under dessa år, efter varje ny reträtt, för- söka komma på talefot med socialdemokratins fackliga elittrupper, genom att gång på gång prata väl om det ursprungliga förslaget, för att sedan kräva ett slut på kompromisserna hade ute på arbetsplatserna varit en patetisk gest. ”Frågan var för oss stendöd”, säger i dag min sagesman i Volvo verkstadsklubb. ”Vi ville bara bli av med borgarna så att en ny regering kunde gå in i krisbranscherna”.

Här vill jag understryka att åtminstone de flesta av oss vänster om vänstern inte var så fjunigt stolliga att vi bara pekade finger mot förslaget om löntagarfonder och orerade om hur orealistiskt eller illa genomtänkt det var. Vid Volvo i Göteborg tog vi med en viss framgång ett initiativ mot ”Direktörsmarschen” i Stockholm 1983, ”Utan arbetare stannar landet”, hette vår kampanj, som i Göteborg året där efter samlade en stor demonstration där Hans Andersson, då ordförande för ASEA-Ludvika, och jag själv angrep högerns uppmarsch mot löntagarfonderna. För den fackliga byråkratin däremot var frågan stendöd. Den lyfte inte ett finger för att försvara sitt eget projekt. Hade det varit så att det funnits en någorlunda bred rörelse i klassen för Meidners förslag – då hade vi definitivt lyssnat till Marx ord om att varje steg av verklig rörelse är viktigare än aldrig så många program och inte brytt oss om allt runt omkring förslaget.

Så till vår epilog. Slogs då ändå inga lärospån loss i denna långa process? Jag lämnar först ordet till Anna Hedborg och då återigen med ett citat från Södertörn:

”Det är väl en historiens ironi att en av effekterna som löntagarfonderna har haft, var att det var det tillfälle när mängder av fackliga företrädare lärde sig massor om kapitalmarknad, finansieringsfrågor och aktier, för första gången överhuvudtaget. Och de gjorde det med en grundläggande acceptans för det ekonomiska system som marknadsekonomin representerar”.

Med denna lärdom är det inte konstigt att hon sedan blev en av de ansvariga för att 1994 likvi- dera och gravsätta den kollektiva kapitalbildning som trots allt fanns i ATP-systemen, den kapitalbildning som hennes gamle partner, Meidner, en gång var så stolt över. Så får Stig Malm ordet. LO:s dåvarande så pratglade ordförande, han som ibland sågs som ganska radikal med sitt prat om finansvalpar. I Företagarförbundets jubileumstidning 2003, vid tjugoårsminnet av fjärde oktoberdemonstrationen 1983, skrev han:

”Vad blev då den stora och bestående effekten av den omfattande löntagarfondsdebatten? För min egen del är jag övertygad om att den mycket kraftfulla utbildningsinsats som gjordes av fackföreningarna – då 10 000-tals fackliga förtroendemän blev klara över behovet av riskvilligt kapital, avkastning på kapital och annat, som var livsviktigt för ett fungerande näringsliv – lade grunden till den positiva syn som finns i dag.”

Tja. Vad säger man. Kanske bäst att avstå från en kommentar. Den positiva syn som skapades möjliggjorde om inte annat det stora intres- set i Sverige för konvertibler, olika former av aktiesparande, pensionsfonder med mera. Den svenska ”fondindustrin” föddes. Metalls Göran Johnsson ska få sista ordet. Han var väl en av de heltidsanställda klubbordförandena som 1976 så euforiskt hyllade kongressrapporten om löntagarfonder. När han nu i höst gick i pension som metallordförande fick han berätta om sitt liv i en stort uppslagen intervju i Aftonbladet. Han fick alltså en möjlighet att själv teckna sitt egna fackliga eftermäle, och då bland annat genom att ge ett exempel på sitt mod under de fackliga åren. När jag lekte som barn frågade vi ibland varandra vad som var det ”modigaste som vi varit” Så här berättar Johnson uppenbart stolt över ”det modigaste han hade varit” under sina år ute på verkstadsgolvet:

”När jag blev fackordförande i Olofström kunde jag ta gubbarna på rätt sätt. Jag stoppade en vild strejk en gång genom att gå ut på golvet och visa mod. Den gången du hukar för medlemmarna är du rökt.”

Var detta verkligen rätt man, för ”vänstern vänster om socialdemokratin” att komma på talefot med? Hade vi som då jobbade fackligt gjort detta. Hade vi hukat för sådana klubbordföranden. Ja, då hade vi varit ordentligt rökta…

NOTER:
1. Axel Danielsson (1863-1899). Den tidiga socialdemokratins viktigaste ideolog och författare till det första partiprogrammet 1893. Danielsson grundade även tidningen Arbetet i Malmö och var under många år dess chefredaktör.

Litteraturlista:
Löntagarfonder – en missad möjlighet ? Ekdahl, Lars. Samtidshistoriska institutet. 2002.
Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner. Ekdahl, Lars. Arkiv förlag. 2005.
Tysk flykting och svensk modell. Ekdahl, Lars. Arkiv förlag. 2001. Rudolf Meidner Skärvor ur ett nittonhundratal. Greider, Göran. Atlas. 1997.
Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt. Sjöberg, Stefan. Uppsala Universitet. 2003.

Från Röda Rummet 4/2005, Synvändor.

Löntagarfonder – rörelse kontra politik

Del 6 av 7 i serien Löntagarfonder

Av Per-Erik Wentus och Roy Karlsson

Högern är på frammarsch; den har övertag för att inte säga hegemoni i den politiska debatten. Marknadsekonomi och privat äganderätt till produktionsmedlen sägs vara lösningen på människornas och samhällets problem.

Vi märker det i nedskärningarna inom det offentliga.1 Vi ser det i den vidgade klyftan mellan arbete och kapital. Stora skattesänkningar, som gynnat de kapitalstarka, har genomdrivits.2 Aktieutdelningen beräknas för 2005 uppgå till astronomiska 110 miljarder kronor.

Borta är den fulla sysselsättningen, bostad åt alla, en utbyggnad av vårdcentraler, fritidsgårdar och en lika-för-alla socialpolitik. Men framför allt, borta är fackförenings- och arbetarrörelsens initiativkraft och krav till försvar för landets löntagare. Hur kunde det bli så här?

Den efterkrigstida svenska modellen

Vid sin kongress 1946 såg Landsorganisationen (LO) positivt på framtiden trots den stora metallkonflikten året innan. Och framtiden skulle helt riktigt karakteriseras av en långvarig högkonjunktur. 1945-51 sjönk arbetslösheten med arbetskraftsbrist som följd. Den fulla sysselsättningen hade infunnit sig.

På LO-kongressen 1951 lanserade LO-ekonomerna Gösta Rhen och Rudolf Meidner vad som kallats Rehn-Meidnermodellen. Modellen, som uttryckligen utgår från full sysselsättning, bestod av fyra huvudpunkter.

  1. 1)  Stram finanspolitik (prisstabilitet) för att hålla stora vinstmarginaler och inflationstryck tillbaka.
  2. 2)  Selektiv ekonomisk politik för att motverka arbetslöshet, som den ekonomiska politiken kan ha skapat.
  3. 3)  Aktiv arbetsmarknadspolitik för att befrämja arbetskraftens rörlighet mellan yrken och lands- delar. Samhället betalar kostnaderna.
  4. 4)  Solidarisk lönepolitik som innebar att löntagare ska ha samma lön för lika arbete oavsett hur vinstrikt ett företag är, (dvs mot bärkraftsprincipen).3

Det var denna politik som berikade det svenska samhället, och som i debatten förklarades vara ett perpetum mobile i att förena behovet av ett samhälles sociala planering med kravet på ekonomisk frihet. Men i denna utvecklade svenska modell låg ett flertal motsättningar.

De två främsta var den fackliga demokratin och kapitalackumulationen. Förutsättningen för att Rehn-Meidnermodellen skulle lyckas var att lönerna kunde kontrolleras.4 Det innebar att löntagarnas rätt att i rikstäckande medlemsomröstningar godta eller förkasta avtal försvann och att fackliga företrädare övertog beslutsrätten allt mer. Fackföreningsrörelsen centraliserades.5

Den andra förutsättningen var den solidariska lönepolitiken. Dess effekt var att de tekniskt out- vecklade företagen, som inte kunde täcka sina rörliga produktionskostnader, slogs ut från marknaden fortare än vad marknadskrafterna ensamma hade klarat av det. Dvs den solidariska lönepolitiken ledde till subventionering av lönsamma företag, som uppnådde ohämmat stora s.k. övervinster.6

Löntagarfonder

Det var övervinsterna som allt mer kom att väcka frågan om hur fackföreningsrörelsen skulle realisera sin målsättning om ökad jämlikhet. I Metall växte frågan – som kom att kallas branschfonder – till att löntagarna, utan att den fulla sysselsättningen och näringslivets strukturrationaliseringar äventyrades, måste ges större inflytande över företagens investeringar. På LO- kongressen 1971 lade Metall fram motionen 305 med bl.a. krav på löntagarkontroll över investeringarna.7 Motionen antogs och landssekretariatet fick i uppdrag att utreda frågan och utsåg Rudolf Meidner till ansvarig för utredningen.

Kongressen angav tre mål för löntagarfondsystemet.

– att lösa de problem som skapades av den solidariska lönepolitikens effekt att outtaget löneutrymme tillfaller kapitalägaren.
– att motverka förmögenhetskoncentrationen till de traditionella ägargrupperna.
– att löntagarna skulle öka sitt inflytande över de ekonomiska besluten i företagen.

Meidners förslag blev; 20 procent av den årliga vinsten skulle stanna inom företagen och genom s.k. löntagaremissioner omsättas till aktier. På sikt skulle löntagarna via fondsystemet bli ägare till det privata näringslivet. Småföretag undantogs.8

Den svenska fackföreningsrörelsen

Rudolf Meidner hävdade att Löntagarfondsförslaget ingick väl i den tradition som utmärkte svensk arbetarrörelse, som i mycken liten grad påverkats av marxismen. Det svenska social- demokratiska arbetarpartiet (s) övertog i princip Gothaprogrammet, som Karl Marx kritiserade så hårt. Fackföreningsrörelsen hade till stor del sitt ursprung i hantverkarorganisationer och var influerad av den liberala ideologin.

Med Saltsjöbadsavtalet (1938) i ryggen och frånvaron av att ha deltagit i kriget kunde arbetar- rörelsen med Efterkrigsprogrammet (1944) påbörja en reformpolitik och ett välfärdsstats- uppbygge utifrån gynnsammare villkor än för de övriga västeuropeiska staterna. Nu befästes den svenska modellen, som bestod av de tre huvudaktörerna.

– Näringslivet (Svenska arbetsgivarföreningen), som tillerkändes makten i företagen och att den privata äganderätten till produktionsmedlen garanterades

– Fackföreningsrörelsen (Landsorganisationen), som garanterades organisations-frihet och rätten att sluta kollektivavtal.

– Staten, som (med det socialdemokratiska partiet) blev garanten för en progressiv välfärdsstat.

Men menade Meidner: det blev fackföreningsrörelsen som övertog uppgiften som ideologisk motor för arbetarrörelsen. Och i och med detta kom frågan om att lösa motsättningen mellan arbete och kapital alltmer på den samhälleliga dagordningen.9

I en debattskrift klargjorde han målsättningen med löntagarfonderna. Industrikapitalismens uppkomst och utveckling var intimt förknippad med motsättningen mellan kapital och arbete. Den stora massan kan sälja sin arbetskraft endast till ägarna av produktionsmedlen. Västvärldens industrinationer hade dock utvecklats till välfärdsstater med ett gediget socialförsäkringssystem. Starka fackliga organisationer hade genomdrivit goda löner och bra arbetsvillkor. Men produktionsmedlen ägdes fortfarande av ett fåtal personer. Denna maktkoncentration måste brytas. Och med löntagarfondsystemet lades tyngdpunkten hos arbetarna och inte hos staten och vi skulle undgå utvecklingen i de “socialistiska” staterna, som blivit alltmer odemokratisk.10

Handels radikaliseras

Utvecklingen som ledde till Löntagarfondsförslaget var i realiteten djupt förankrad i löntagarled. Och utvecklingen inom Handelsanställdas förbund mellan 1966 och 1981 speglar denna radikalisering.11 Vid kongressen 1981 som representerade höjdpunkten behandlades två mycket snarlika motioner, som till sitt innehåll närmade sig kravet på näringslivets socialisering.

Motionerna 320 (från avdelning 11 i Örebro) och 321 (från avdelning 20 i Stockholm) krävde att LO:s 1976 års löntagarfondsförslag genomförs och de formulerade flera förslag och att-satser för att flytta fram LO-kollektivets politiska positioner visavi ägande och makt.

– att förbundet driver kravet på en realisationsvinstbeskattning intill gränsen av konfiskation. (Stockholmsmotionen utelämnade meningen om konfiskation).

– att förbundet driver kravet på ett förstatligande av affärsbankerna.

– att förbundet driver kravet på att löntagarfonder inrättas i enlighet med LO-kongressens syfte att bryta kapitalets makt.

– att företagens kapitalbildningsbehov löses på ett sådant sätt att makt- och inflytandefrågor för löntagarna löses på ett fullt tillfredsställande sätt.

Dessa att-satser jämte tilläggsyrkandet att uppdra åt förbundsstyrelsen att verka för att den samlade arbetarrörelsen tar fram ett långsiktigt krisprogram grundat på motion nr 321 godkändes av kongressen.

Däremot avslog kongressen att-satserna.

– att Handels ska verka för att samhällets kapitalinsatser i näringslivet oavvisligen måste kopplas till motsvarande ägarinflytande.

– att vanhävdslagar och tvångsförvaltning tillämpas av staten vid reorganisering av krisföretag samt som motverkan av kapitalflykt, i samråd med facket.

Den förra avslogs med 148 mot 136 och den senare med 137 mot 134, alltså mycket knappt.12

Kapitalismen erfor en ekonomisk kris mot slutet av 1970-talet. Det var således betecknande för den radikalisering som pågick i Handels att den ville motionärerna möta med ännu kraftfullare åtgärder mot marknadsekonomin än fondförslaget, genom bl.a. att förstatliga affärsbankerna och en hårdare realisationvinstbeskattning.

Det starka stöd som socialiseringssträvandena hade på kongressen representerade en faktiskt opinion. Förbundet hade genomfört ett rådslag där 5000 medlemmar deltagit. 93.7 procent ansåg att Handels skulle arbeta för löntagarfonderna, och då är att märka att många av rådslagsdel- tagarna var butiksanställda som inte själva direkt skulle beröras av dem. Över 80 procent ansåg att det viktigaste var att bryta den rådande makt- och ägarkoncentrationen i näringslivet.13 Handels hade 150 000 medlemmar 1977.14

Socialdemokraternas fondförslag

Fackföreningsrörelsen och den politiska arbetarrörelsen var ingalunda eniga i synen på löntagarfonder. Det kom till uttryck i beslutet på socialdemokraternas kongress 1978 då LO gick med på att låta en arbetsgrupp ånyo utreda frågan inför LO:s och socialdemokraternas kongress 1981. Ordförande blev handels-/finansministern Kjell-Olof Feldt.

Arbetsgruppen godtog LO:s förslag från 1976 men lade till ett nytt krav

– att bidra till ett ökat kollektivt sparande.

Man hävdade att den ekonomiska kris som rådde krävde en kraftig ökning av sparandet för att säkerställa företagens investeringar. Och detta riskkapital skulle tas via höjda ATP-avgifter och skulle slussas via löntagarfonderna in i företagen.15

Men tilläggsattsatsen hade inget att göra med logiken i LO:s löntagarfondsförslag. Om tanken hos Meidner var att använda övervinsterna – vilka de facto var ett outtaget löneutrymme, som löntagarna inte kunde tillkämpa sig fackligt p.g.a. av den solidariska lönepolitiken – till att genom löntagarfonderna överföra detta kapital till aktieinköp och därmed göra löntagarna till ägare av företagen dvs produktionsmedlen, så var det socialdemokratiska partiets tanke enbart att ytterligare ta av den befintliga lönen, eftersom ATP-avgifter dras från den existerande löne- summan.

Det blev i realiteten denna sista att-sats som blev innehållet i Löntagarfondsförslaget som regeringen Palme drev igenom i riksdagen, just därför att till förslaget hade lagts att löntagarfonderna inte skulle få äga mer än 8 procent av ett företags aktier. Frågan om arbetarnas inflytande i produktionen – den ekonomiska demokratin – var därmed död.16

Till vänster om (s)

Partierna till vänster om socialdemokratin sa nej till LO:s löntagarfondförslag.17 Men det skedde inte utifrån egna förslag eller förslag som skulle radikalisera det befintliga Löntagarfondsförslaget. Argumenten blev därför omskrivningar av vänsterpartiernas program. Och eftersom det existerande fondförslaget inte var jämförbart med programmen blev argumenten i huvudsak negativa.

Här några av de oftast förekommande argumenten. Löntagarfonderna skulle fördjupa klassam- arbetet och motverka arbetarklassens kamp mot kapitalet. Relationen vinstens storlek och till- växten av löntagarfonderna var i realiteten kapitalägarnas och LO-ledningens sätt att bekämpa den lokala lönekampen och strejkbenägenheten. Fackföreningsrörelsen skulle hamna på två stolar, som förtroendevalda men också som kapitalägare. Det är omöjligt att inom marknads- ekonomins ram nå ett inflytande i företagen.18

VPK som från början var motståndare till fondförslaget kom senare med ett eget förslag. Fonderna skulle ägas av staten men förvaltas av fackföreningarna.19

Vad representerade löntagarfonderna?

* Löntagarfonderna var höjdpunkten för utvecklingen i Sverige, som inträdde efter det andra världskriget, och som i hela Västeuropa inledde ett välfärdsuppbygge. Fondförslaget hade således historiskt bestämda förutsättningar.

– Marshallhjälpen som snabbade på det europeiska återuppbygget och som innebar att Sverige som icke-krigförande nation vid krigsslutet hade en intakt industri, som kunde börja exportera.

– Fackföreningsrörelsen, som trots det demokratiska underskottet p.g.a centraliseringen, blev den ideologiska motorn i välfärdsuppbygget.

Det var främst dessa två faktorer som möjliggjorde att den förkrigstida klasskompromissen (Saltsjöbadsavtalet) – väl att märka även innebar en eftergift från kapitalägarna – fick den betydelse den fick.20

* Löntagarfonderna kom att blottlägga de två underliggande huvudriktningarna som finns i arbetarrörelsen. Å ena sidan den som har sin tyngdpunkt i rörelsen och som strävar efter att lösa motsättningen mellan arbete och kapital. Det var denna demokratiska socialism som kom till uttryck i LO:s löntagarfondförslag. Å andra sidan dess motpart, som manifesterade sig i (s), som var både en politisk position (att främst lösa frågorna inom statsmaktens ram) som en s.k. funktionssocialism dvs uppfattningen att kapitalismen ska inskränkas och urholkas men inte upphävas.21

* Det är i förhållande till denna realitet som vänsterns (om socialdemokratin) agerande ska bedömas. Den hävdade att den förfäktade arbetarintressen, alltså utan bindningar till andra intressenter. Men vad som utmärkte vänstern som helhet var att den saknade bindningar till den reellt existerande arbetarklassen. Det ses p.g.a

– att den inte såg (eller hade kunskap om) att det politiska skeendet försiggick i ett bestämt historiskt skede där arbetarklassen hade den medvetenhet den hade.

– att just frånvaron av ett krigsdeltagande, inte gav den radikalisering i Sverige som skedde i Storbritannien, Frankrike m.f. länder där stora basindustrier förstatligades, utan till att det starkt koncentrerade svenska kapitalet lämnades intakt, vilket sen bl.a. yttrade sig i lättheten hos borgarna att enas i sitt fondmotstånd.

– likställde LO och (s)

– inte begrep att de kunde ha ingripit och ytterligare skärpt och konkretiserat Löntagarfondsförslagets i en mer antikapitalistisk riktning (som exempelvis skedde inom Handels).22

Då hade vänstern visat sig sin uppgift vuxen och kunnat vara en av rörelsens ledare. Som vänstern de facto ställde sig kom den istället att stödja det borgerliga motståndet.23

* Arbetarklassens nuvarande defensiva läge har väckt tanken på att förnya kraven på löntagarfonder.24 Tyvärr är den tanken idag lika felaktig som nejet till fonderna var på sin tid och av samma skäl; en frånvaro av en analys av det samhälleliga tillståndet.

Förhållandena karakteriseras idag av globalisering med fri rörlighet för produktionsfaktorer, en finanspolitik och penningpolitik som anpassats till den. Och sen 1980-talets början har arbetsgivarna sagt upp den tidigare klasskompromissen (som var en förutsättning för Löntagarfondsförslagets uppkomst). De ledande exportföretagen vill inte ha några centrala samordnade för- handlingar utan decentraliserade och individuella löner25 En ny svensk modell eller klasskompromiss kan idag – under massarbetslösheten – enbart ske på arbetsgivarnas villkor. Löntagarfondernas fader Rudolf Meidner var entydig här vid lag.26

P.S. Mera realistiskt är att driva kravet på full sysselsättning. En utgångspunkt vore Vänster- partiets krav att återanställa de 200 000 som blev arbetslösa inom den offentliga sektorn under 1990-talet, som en följd av skatteomläggningen.27

Förslaget är inget kontroversiellt. Irene Wennemo chef för LO:s näringspolitiska enhet, säger “…kravet ligger inte på något oändligt avstånd från dagens socialdemokratiska linje”.28

Roy Karlsson & Per-Erik Wentus

Roy Karlsson (*1953) är gymnasielärare. Från 1976 till 1987 var han anställd på Volvo Person- vagnar i Göteborg och aktiv för den Fackliga oppositionen inom Volvo Verkstadsklubb (VVK).

Per-Erik Wentus (*1944) är sjöingenjör och fil.kand. Han var 1978-81 anställd på Volvo Person- vagnar och aktiv för Facklig opposition inom VVK. Forskar om “1968-vänstern och den fackliga demokratin”.

Noter

1 Daniel Ankarloo. Kris i välfärdsfrågan. Vänstern, välfärden och socialismen. Linköping: Nixon, 2005., sid 25-57. Han visar att nedskärningarna inte varit nödvändiga av finansiella skäl, utan att välfärdskrisens grundorsak är statens stora inkomstbortfall p.g.a skatteomläggningen 1990.

Se även artiklarna “Till frågan om nedskärningarna i vård, skola och omsorg” (05-12-15) och “Skatterna som försvann…och inte blev det bättre för det” (06-01-03) i: Dagens ETC nätupplaga <http://www.etc.se/radikala/templates/template_272.asp?searchstring=ankarloo>

2 Karin Wennermark. Husen som blev över. Om bostadskrisen i industriorter. Rapport 2:2003. Stockholm: Hyres- gästföreningen, 2003. Hon påvisar hur bostadsbristen och de högre boendekostnaderna isynnerhet för hyresgästerna har sin orsak i skatteomläggningen 1990.

3 En god kortfattad översikt – enligt Rudolf Meidner själv – finns hos Klas Eklund. Vår ekonomi. En introduktion till samhällsekonomin. Åttonde upplagan. Stockholm: Prisma, 1997., sid 369-70. För grundligare genomgång se Lars Ekdahl. Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner I. Tysk flykting och svensk modell. Lund: Arkiv, 2001., sid. 289-326. Och Lars Ekdahl. “Mellan fackligt och politiskt dilemma. En bakgrund till Rehn- Meidnermodellen.” i: Lennart Erixon (red). Den svenska modellens ekonomiska politik. Rehn-Meidnermodellens bakgrund, tillämpning och relevans i det 21:a århundradet. Stockholm: Atlas & FIEF & ARAB, 2003., sid 13-32. Se också Lars Magnusson. m.fl. LO andra halvseklet. Fackföreningsrörelsen och samhället. Stockholm: Atlas, 1998., sid. 77-108. För en översikt av fackligt inflytande se Birger Simonson. Arbetarmakt och Näringspolitik. LO

4 Den belgiske nationalekonomen Ernest Mandel säger att fackföreningsledningens integrering med en statlig inkomstpolitik har varit särskilt stark i Nederländerna och i de nordiska länderna. Ernest Mandel. “Systemkonforme Gewerkschaften?” i: Gewerkschaftliche Monatshefte. Herausgegeben vom Bundesvorstand des Deutschen Gewerkschaftsbundes. (Köln). 21 Jahrgang. Juni 1970, Nr 7. Sid 10. (Tidskriften är den tyska landsorganisationens officiella organ). <http://www.gmh.dgb.de/main/jahresin/1970/Leseproben/Leseprobe_96-1970_Mandel.html>

5 Axel Hadenius. Facklig organisationsutveckling. En studie av Landsorganisationen i Sverige. Ny korrigerad upplaga. Uppsala: Statsvetenskapliga föreningen, 1976. Se tabell över medlemmarnas minskade avtalsomröstningar sid 176.

6 Den statliga Koncentrationsutredningen V (Ägande och inflytande inom det privata näringslivet) (SOU 1968:7) visade tydligt på den allt kraftigare monopoliseringen och förmögenhetskoncentrationen. Se populärutgåvan Vem äger Sverige? Fakta om makt och ägande ur koncentrationsutredningen. Stockholm: Prisma, 1968

7 Bo Stråth. Mellan medbestämmande och medarbetare. Metall och samhällsutvecklingen 1957-1976. Stockholm: Svenska Metallarbetarförbundet, 2000.

8 Hela förslaget på 334 sidor finns i: Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder. Rapport till LO-kongressen 1976. Stockholm: Prisma & Landsorganisationen i Sverige, 1976.

och inflytandefrågorna 1961- 1982. Serie: Arbetarna, arbetsgivarna och den industriella demokratin. Stockholm: Arbetsmiljöfonden, 1988.

9 Rudolf Meidner. I arbetets tjänst. Stockholm: Tiden, 1984. Se särskilt kapitlet “Våra tankar om en tredje väg. Några kommentarer till den svenska arbetarrörelsens samhällspolitiska uppfattning” sid 419-446.

10 Rudolf Meidner. (i samarbete med Anna Hedborg och Gunnar Fond). Löntagarfonder. Stockholm: Tiden & Landsorganisationen, 1975.

11 Det finns få undersökningar över hur fackliga förbund, avdelningar, klubbar och sektioner ställde sig i löntagarfondsfrågan. Förutom denna korta redogörelse av Handelsanställdas förbundskongress 1981 finns bara undersökningen om Metall, se not 6. Jmf. Klas Åmarks kommentar “Den starka centraliseringen av arbetsmarknaden har gjort att forskarna haft relativt lätt att behandla problemen på central nivå, medan utvecklingen på förbunds- och branschnivå respektive den lokala nivån mer sällan studerats ingående” i: Klaus Misgeld & Klas Åmark (red) Arbetsliv och arbetarrörelse. Modern historisk forskning i Sverige. Stockholm: ARAB, 1991., sid. 42. Och så är det fortfarande.

12 “Hård debatt om ekonomisk demokrati”. i: Handelsnytt nr 6 (1 juni) 1981., sid 23. Se i övrigt Protokoll fört vid Handelsanställdas förbunds 18:e kongress 1981. Stockholm: Handelsanställdas förbund, 1981.

13 “Handels rådslag om framtiden. Förkrossande övervikt för löntagarfonder” i: Handelsnytt nr 1 (12 jan.) 1981, sid 14.

14 Karl-Olof Andersson. Handels 100 år. Stockholm: Handelsanställdas förbund, 2005. (stencil)., sid 28.

15 Arbetarrörelsen och löntagarfonderna. Rapport från en arbetsgrupp inom LO och socialdemokraterna. Ny upplaga, med LO- och SAP-kongressernas beslut. Stockholm: Tiden, 1981.

16 Se Stefan Sjöberg. Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt. En marxistisk analys. Uppsala: Sociologiska institutionen / Uppsala universitet, 2003.

17 Det är Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) (numera Vänsterpartiet) och den s.k. 68-vänstern dvs Sveriges kommunistiska parti (SKP), Kommunistiska partiet marxist-leninisterna (revolutionärerna) (KPMLr), Förbundet kommunist (FK) och Socialistiska partiet (SP) (tidigare Kommunistiska arbetarförbundet KAF).

18 Se t.ex. Facklig kamp – inga aktier. Nej till löntagarfonder. Stockholm: Oktoberförlaget, 1978 och Kan fonderna rädda Sverige? En socialistisk kritik av löntagarfonderna. Stockholm; Socialistiska partiet, 1982.

För en allmän översyn av vänstern och löntagarfonderna se Christer Lund. Löntagarfondsdebatt under 1970-talet. Lund: Lunds universitet / ekonomisk-historiska institutionen, 1979, sid 32-50

19 Arbetarrörelsen och fonderna. VPK:s fondförslag. Stockholm, VPK, 1982.

Se även Carl Henrik Hermansson. Socialism eller löntagarfonder? Självbestämmande för lönarbetaren eller bara medbestämmande? Stockholm: VPK, 1977.

20 Se Lars Ekdahl & Alf Johansson. “Den historiska kompromissen som tillfällig maktallians. Perspektiv på arbetarrörelsens kris” i: Häften för kritiska studier (Stockholm) 2/1996.

21 Den klassiska utgåvan i svensk tappning är Nils Karleby. Socialismen inför verkligheten. Studier över socialdemokratisk åskådning och nutidspolitik. (1926). Efterskrift av Tage Erlander och Björn von Sydow. Stockholm: Tidens förlag, 1976. En sentida version se Anne-Marie Lindgren. “Historien tar aldrig slut. Därför kommer heller inte “den sista striden” eller den definitiva samhällsomvandlingen” i: Tvärdrag (Stockholm) nr 3/2005., där hon beskriver “bestämmanderätten” kontra “äganderätten” genom (s)-historien utan att ens nämna löntagarfonderna. <http://www.tankesmedjan.sap.se/artiklar_under.asp?id=30>

För en ingående redogörelse av motsättningen mellan funktionssocialister och demokratiska socialister se Lars Ekdahl. Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner II. Facklig expert och demokratisk socialist. Lund: Arkiv, 2005.

22 Se not (11)

23 Nyligen hävdade en av dåtidens 68-vänsterledare att nej:et till löntagarfonderna var politiskt korrekt. Göte Kildén. “Revolution på svenska? – löntagarfondstriden i backspegeln” i: Röda Rummet (Göteborg) nr 4/2005. <http://www.rodarummet.org/>

24 Debatten tog fart med Vänstern, ägandet och makten. Ett diskussionsunderlag från partistyrelsens makt- och ägandegrupp. Stockholm: Vänsterpartiet, 2001. <http://web.telia.com/~u18100049/v_aktuellt.html>

25 Jmf Jonas Pontusson, Peter Swenson. “Varför har arbetsgivarna övergivit den svenska modellen”. i: Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia (Stockholm) nr 53-54. För en internationell jämförelse se David Harvey. A Brief History of Neoliberalism. Oxford: Oxford University Press, 2005., där även utvecklingen i Sverige behandlas

26 Se Rudolf Meidner “Några tankar vid ett seminarium” i: Lennart Erixon (red). Den svenska…, sid 218-220. Och Rudolf Meidner. Spelet om löntagarfonder. Stockholm: Atlas, 2005., 154-156

27 Se Daniel Ankarloo. “Vad kostar 200 000 jobb i offentlig sektor?” (05-10-25) och “Visst kan 200 000 nya jobb finansieras” (05-11-28) i: Dagens ETC nätupplaga.

28 “Regeringen hjälpte v” i: Östran/Nyheterna (Kalmar) 13 jan 2006

Artikeln tagen från Marxistarkiv. Publicerad 2005.

Kollektivkapitalism eller barbari

Del 4 av 7 i serien Löntagarfonder

Av Per Reichard och Arne Jarrick

Vi är inte nöjda med GK/GIJ:s polemik mot ståndpunkterna i artikeln i Fl 3-4/76.

För det första rycker GK/GIJ ut enskildheter och relaterar inte delarna till helheten. De ägnar sig exempelvis ganska mycket åt att påvisa varför Meidnerfonderna inte ger någon omedelbar lösning ’på arbetarklassens akuta problem, något som vi definitivt inte hävdar. Deras slutsats blir att fonderna är ointressanta för arbetarklassen av dessa skäl, vilket avslöjar en slarvig läsning och avsaknad av helhetsperspektiv.

För det andra är deras svar inte alls konkreta. Exempelvis får ett citat från Marx och några lösryckta och empiriskt icke prövade hänvisningar till den solidariska lönepolitiken räcka i diskussionen om vad som bestämmer lönebildningen i det kapitalistiska produktionssättet; i diskussionen om arbetarklassens karaktär resonerar man rent abstrakt. Detta är dåligt.

För det tredje är GK/GIJ:s analys konjunkturellt betingad. Bara för att socialdemokraterna förlorade senaste valet, hår Meidnerfonderna mist sin aktualitet och sitt intresse för dem. De bortser helt från de utvecklingstendenser som är verksamma även sedan vi fått en borgerlig regering och det är en fullkomligt inkonsekvent gest, när de säger sig hålla med om den ekonomiska analysen av den svenska kapitalismens strukturella problem och samtidigt förklarar Meidnerfonderna som överspelade. Hela det andra svaret visar att de faktiskt inte alls håller med om den ekonomiska analysen, även om de inte har prövat den och därför inte vet hur de ska ställa sig. Men dessutom är det omöjligt att identifiera samma strukturproblem för den svenska kapitalismen och samtidigt avskriva Meidnerfonderna pga tillfälliga politiska konjunkturer.

För det fjärde är GK/GIJ:s egna försök till analys inte vetenskapliga. Man kan faktiskt inte läsa en bok (Wredén: Kapital till de anställda?) om fonddiskussionerna i Tyskland, associera fritt utifrån en sådan läsning och sedan djärvt använda dessa spekulationer som konkret förklaring till de svenska Meidner-fondernas uppdykande.

För det femte är GK/GIJ:s strategiskt-taktiska alternativ mer än tillåtligt fraseologiskt och ger inga konkreta svar på de taktiska problem vi rest. Det tjänar absolut inte någons sak att ställa i utsikt att det med nuvarande taktik ». . . kanske är ett faktum inom en snar framlid an arbetarna kan komma att utöva styret över en centraliserad planekonomi!»

GK/GIJ presenterar en mängd ståndpunkter som vi betraktar som dåligt grundade och idealistiska. För att gå vidare i diskussionen, och inte upprepa tidigare argument i alltför hög grad måste vi be läsaren an i den mån han/hon inte minns TH/PR:s artikel åtminstone översiktligt läsa den på nytt.

Vad är vi eniga om?

Oenighet i grundläggande frågor och delvis oseriös debatt kan dock inte dölja att våra uppfattningar överensstämmer på viktiga punkter:

a) när det gäller vikten av att utforma ett konkret program av övergångskaraktär, även om vi i många avseenden anser KAF:s paroller för tidigt väckta och abstrakta i förhållande till arbetarklassens majoritet;
b) i fråga om inställningen till de traditionella arbetarpartierna och hela arbetarrörelsen som kvalitativt annorlunda än de borgerliga partierna;
c) om vikten av bred enhet inom arbetarklassen och enhetsinitiativ gentemot arbetarpartierna;
d) i betoningen av hur central kampen för verklig demokrati är inom arbetarrörelsen, under kapitalismen och i övergångssamhället;
e) i fråga om inställningen till partibygget i stort sett.

Dessa överensstämmelser är så väsentliga att vi säkert ska kunna föra en konstruktiv diskussion kring de huvudfrågor vi vill identifiera som centrala utifrån vad vi sagt ovan. I det långa loppet kommer kombinationen av demokratisk diskussion, gemensam kamp och utvecklad praktik ge nya möjligheter till enhet kring en framgångsrik strategisk linje.

Diskussionens huvudfrågor

Två frågor står helt i centrum och bestämmer alla övriga positioner i debatten:

1) Uppfattningen av arbetarklassen och dess relation till kapitalismen, reformismen och perspektivet för utvecklingen av arbetarnas medvetenhet under kapitalismen, i en revolutionär kris och under övergången till arbetarmakten;
2) Synen på den kapitalistiska utvecklingen idag och konkret perspektivet för den kapitalistiska utvecklingen och utifrån detta hållningen till socialdemokratin. Denna punkt omfattar diskussionen om möjligheten av revolutionära genombrott i Europa idag eller inom en nära framtid, om vilka som är de möjliga alternativen: revolution – eller barbari kontra kollektivkapitalism eller reaktionära borgerliga lösningar.

Skillnader i hållningen till dessa problem får omedelbara och mycket betydelsefulla taktiska följder. Tror man på snara revolutionära genombrott och en fortsatt tillväxt av det antikapitalistiska -massavantgardet» är det inte lika självklart att stödja en enhetlig arbetarrörelse som visserligen är reformistisk men utgör det enda realistiska alternativet idag till den borgerliga offensivens utveckling på bredden och djupet.

För att vår strategiska syn. och de därav följande förslagen ska förstås måste tre förutsättningar klarläggas:

1) Vi anser att marxismen inte innehåller någon som helst sanning i sig, utan endast är en metod och vägledning i sökandet efter vad sant är. Marxismen bildar dock bara den metodologiska ramen för vår analys, många metoder som uppstått och utvecklats oberoende av marxismen måste integreras i denna för att den ska bli fullt användbar i praktiken.
2) Vi bedömer en internationell socialistisk revolution som mycket osannolik under de närmaste tio åren, utvecklingen i Spanien, Italien, Frankrike osv kan i bästa fall föra vänsterreformister till makten, och dessa kan i vissa fall ge konkreta om än tillfälliga lösningar på flera av kapitalismens viktigaste problem idag.
3) Vi utgår också från en par väsentliga psykologiska förutsättningar: För det första är klassindelningen en viktig analytisk abstraktion, men inte en lika klar praktisk realitet – om inte hänsyn tas till individen som del av klassen men med individuella önskemål, tankegångar och reaktionsmönster kommer vår »klasstaktik» att skjuta bredvid målet, för det andra menar vi att all taktik måste ta som en viktig utgångspunkt att människorna endast lever ett liv, och i detta liv har ett beständigt och grundläggande behov av säkerhet, kontinuitet och självkänsla. Endast om vi kan leda människorna i vissa klasser och skikt att med bibehållande av kontinuitet, och utan alltför stort hot mot tidigare balans och säkerhet konfronteras med kapitalismens oförmåga, kan taktiken leda till beständig framgång bland fler än det lilla avantgardet.

I nästa nummer av Fjärde Internationalen kommer vi att precisera en del av detta.

Vilken roll har arbetarklassen?

När GK/GIJ försöker polemisera mot våra uppfattningar om arbetarklassen återvänder de till slitna klichéer. Citat från Marx och Lukacs (vars »geniala» bok enligt vår uppfattning saknar varje
konkretion, och inte någonsin fört den kommunistiska diskussionen framåt) torde inte lösa frågan om varför arbetarklassen inte blir kommunistisk.

De skriver: »Arbetarklassen reproducerar ständigt genom sitt arbete det kapitalistiska samhället. Utan arbetarklassens aktiva insats kan detta samhälle inte överleva! Däri ligger arbetarklassens enorma objektiva eller om ni vill potentiella styrka». I detta finner vi kanske förklaringen på vår meningsskiljaktighet. Om kamraterna bara menar att klassen är objektivt revolutionär i den betydelsen att den är potentiellt revolutionär – då är vi med, vilket också framgår av den första artikeln.

Det kan dock vara viktigt att skilja begreppen en aning. Objektivt kan endast det vara som är skilt från människors vilja, som finns inbyggt i en av viljan oberoende process. Motsatsen till detta är subjektiv. Potentiell har inget med motsatsparet objektiv-subjektiv att göra, utan innebär bara ett »det finns en möjlighet» (inte att ett händelseförlopp är nödvändigt). Borgarklassen var som klass objektivt revolutionär emedan dess intressen som klass gjorde att den antingen måste ackumulera kapital och tränga undan feodalismen, eller ge upp sin historiska position. I arbetarklassens fall finns (som vi påpekat) ingen sådan objektiv tendens. Den uppstod inte under kapitalismens slutskede som ett svar på tidens krav, utan är i stället en av sidorna i den dialektiska enhet arbete/kapital som utgör grundstommen i själva det kapitalistiska samhället. Borgarklassen hade ingen del i feodalismen utan växte fram för att upphäva den. Samma sak gäller feodaladeln i förhållande till slavsamhället. Därför var dessa klasser objektivt revolutionära, medan arbetarklassen inte är det. Potentiellt revolutionär är däremot arbetarklassen i den bemärkelsen att dess egenskaper (som ligger förborgade i dialektiken mellan arbete och kapital) gör att den under speciella förhållanden kan vara förmögen att göra revolution. Om vi inte ansåg detta skulle vi naturligtvis inte diskutera strategi och taktik över huvud taget.

Vad är viktigt i taktiken gentemot arbetarklassen?

När vi hävdar att arbetarklassen under kapitalismen utvecklar ett reformistiskt medvetande bemöts det från flera håll (och också av GK/GIJ) med påståendet att reformism innebär en statsuppfattning som arbetarklassen inte spontant kan skaffa sig. Detta är klassisk dogmatism.

Reformism är ur varje praktisk synvinkel en ideologi eller praktisk politik som har som kännetecken tron på en gradvis snarare än revolutionär övergång till socialismen. Om arbetarna inte reflekterar över staten, men ändå, entusiastiskt eller ej, ansluter sig till tanken på ett »socialistiskt» samhälle uppnått på reformistisk väg, är det därför ur analytisk och praktisk synpunkt riktigt att kalla deras ideologi reformistisk. Vad vi söker göra är just att lägga olika innebörd i det »enhetliga» reformistbegreppet beroende på vem som är den aktuelle reformisten. Detta inte för att uppdelningar i sig är särskilt intressanta, utan för att de kan få taktiska konsekvenser. Vad vi lägger i begreppet socialistisk reformism förklarade vi i den tidigare artikeln. Det är då dumt av GK/GIJ att bemöta oss med att »vi känner inte till någon kapitalism utan kapitalister». En sådan finns naturligtvis inte, och kommer inte att finnas – men detta är helt vid sidan om vår diskussion. Om det är som vi säger att arbetaren som reformist tror på en kapitalism utan kapitalister och avigsidor är detta viktigt när vi utformar vår taktik. Med teoretiska argument lär vi inte kunna övertyga honom, och i praktiken kan han bara inse sitt misstag när han praktiskt får pröva på att bygga ett nytt samhälle. Men hans »illusoriska socialism» har ändå så mycket gemensamt med våra målsättningar att vi kan slåss sida vid sida – om han är beredd att ta upp kampen för sin »socialistiska reformism». Detta är en verklig taktiks kärna – vi måste se till verklig, och inte önskad medvetenhet, och vi måste utveckla medvetenheten till vad som är möjligt, inte vad som vore önskvärt.

Tudelningen i borgerlig/socialistisk reformism äger ingen praktisk relevans om men med begreppen avser radikalt olika politik i dagsläget. Men den gör det om man läser helheten i vad vi skrivit, och förstår att den socialistiska reformismen är en ideologi, som visserligen under lång tid kommer vara underordnad en borgerligt reformistisk praktik, men som ändå har strategiskt annorlunda »intressen» i det att den fordrar en vidareutveckling av kollektivkapitalismen, medan den borgerliga reformismen tvingas vända på klacken och uppge varje målsättning den tidigare haft. Brottet ligger i att den socialistiska reformismen strävar mot socialism (men idag inte kan genomföra den, och i framtiden endast kan göra det under revolutionär ledning) medan den borgerliga reformismen inte har ett sådant mål eller en sådan strävan. Samtidigt tvingas den borgerliga reformismen »reformera» kapitalismen i sådan riktning att den socialistiska reformismen (som ideologi) successivt (om än långsamt) stärks inom breda skikt. Denna helhetssyn lade vi fram för debatt – den debatten återstår att föra.

Naturligtvis utvecklade inte arbetarklassen i realiteten ens sin »inskränkta» reformistiska socialism självständigt. Ingen klass existerar nämligen självständig från samhället som helhet. Men i dialektiken mellan praktisk (objektiv) verklighet och ideologi/teoribildning var och är den förstnämnda sidan dominerande i sista hand. Det är därför vi kan säga att arbetarklassens objektiva situation under kapitalismen ger upphov till en stark reformistisk dominans inom klassen. När denna objektiva situation kraftigt ändras, blir vissa grupper mer fristående från denna dominans, men detta endast då kapitalismen inte längre fungerar normalt. Av två skäl spelar detta en underordnad roll: för det första har långt tids kapitalistisk utveckling skapat en kraftig förbindelselänk mellan massorna och den kapitalistiska utvecklingsmodellen, för det andra kommer kapitalismens »onormala» perioder ändå bara försätta en minoritet i verklig gungning, den minoritet som ställs vid sidan om den kapitalistiska produktionen. Det är detta som avspeglar sig i det faktum att stigande kapitalistisk utveckling visserligen koncentrerat och utvidgat arbetarklassen, men samtidigt stärkt reformismen inom dess led, och även i att reformismens grepp bevarats i de kapitalistiska metropolerna – även under svår kris.

Socialdemokratins relation till arbetarklassen består i dess totala dominans. Kommunistiska partier erövrar de stora massorna i takt med sin »socialdemokratisering». Kommunisterna vinner de perifera grupperna, delar av de arbetslösa, det vill säga dem som står mest i utkanten av produktionssättet – men som utgör en klar minoritet av arbetarklassen. Tydligast har detta kanske avspeglats i Tyskland i slutet av 1920- och början av 30-talet. Trots massiv kris och arbetslöshet, lyckades kommunisterna inte vinna ett enda fackförbund. Men bland de arbetslösa och bland de utslagna mellanskikten, där delade man inflytandet med nazisterna. I produktionen dominerade socialdemokratin, i dess utkant »revolutionärer» (ty så uppfattades även nationalsocialisterna) (l).
Vårt problem är alltså inte att kommunister inte kan vinna anslutning av breda massor under givna betingelser. Det är bara så förtvivlat svårt att nå den verkliga kärnan, de avgörande och centrala grupperna inom arbetarklassen, och därför kan vi inte heller nå klassens majoritet. Inte annat än med annorlunda taktik, eller när helt andra frågor tränger produktionsställningen i bakgrunden (ex under krig, i relation till den nationella frågan samt i ytterligare några sammanhang).

Det är också i detta sammanhang man måste se GK/GIJ:s »skiktning» inom klassen. Denna skiktning är viktig – men rör återigen inte huvudfrågan: Hur ska vi nå den stora massan i de tre nedersta grupperna – de som utgör den verkliga massan? Om detta handlar vår diskussion, och på detta område måste kamraterna svara. En uppspjälkning i ytterligare ett tjugotal skikt hjälper oss inte just med detta, det allra viktigaste, även om varje precisering så småningom, och underordnat den generella taktiken, är av godo.

Om vi studerar några viktiga kapitalistiska länder idag finner vi att i Storbritannien över hälften av lönearbetarna hamnar i GK/GIJ:s lägsta grupp. Nästan lika illa är det i Västtyskland. Detta om man tar kriteriet på fackföreningsmedvetenhet på allvar. Tar vi sedan de två nedersta grupperna får vi en klar majoritet i alla avancerade kapitalistiska länder, och de tre nedersta även en klar majoritet i länder som Portugal, sannolikt även Spanien. I detta sammanhang ska de taktiska problemen resas. Helst innan praktiken på nytt slår myterna på fingrarna.

Hur ser arbetarklassen ut?

GK/GIJ:s argument för att arbetarklassen skulle vara »objektivt (eller således endast potentiellt?) revolutionär» var följande:
– den är egendomslös och utsugen
– den är förtryckt
– det är den som reproducerar kapitalismen
– den blir stor och koncentrerad med kapitalets utveckling

Inget av dessa skäl gör att klassen blir revolutionär vare sig »i sig» eller »för sig» (spontant eller medvetet). Inte heller avskiljer dessa faktorer i realiteten arbetarklassen från stora delar av mellanskikt.

Det finns i GK GIJ:s resonemang på denna punkt en grundläggande missuppfattning som måste redas ut. Denna missuppfattning består i tron på onödigheten av kausala resonemang, det vill säga man anser inte att slutsatsen logiskt måste följa ur sina förutsättningar. De faktorer man använder för att beskriva arbetarklassen, befinner sig på en helt annan nivå än slutsatsen »objektivt revolutionär”. Ty vad hindrar arbetarklassen att utifrån samma utgångspunkter bli »objektivt småborgerlig»: den vill ha egendom eftersom den är egendomslös, den vill på så vis upphäva förtrycket eller kanske i stället förtrycka andra (eftersom detta ändå framstår som ett konkret alternativ), den vill representera inte bara arbetet utan också kapitalet och därigenom kontrollera det den producerar och den blir så stor och koncentrerad att den effektivt kan kämpa för dessa mål likaväl som några andra. Naturligtvis är arbetarklassen inte objektivt småborgerlig, även om ägandets dragkraft kommer att prägla den till viss del. Men den är lika lite objektivt revolutionär. Ingen av slutsatserna följer logiskt ur förutsättningarna.

Det viktiga är inte våra vetenskapliga kategorier (som t ex »utsugning» som i grunden är en moralisk term om den inte ges ett exakt vetenskapligt innehåll) utan den verkliga upplevelsen hos massan av arbetare och andra »potentiellt revolutionära». Utsugningen och koncentrationen ger i sig inte alls upphov till progressiva känslor (varför skulle de det?), och förtrycket är en opålitlig faktor som driver i en mängd olika riktningar. Det väsentliga är att utsugningen i sin tur ger upphov till kampen om det producerade värdet, en kamp som har omedelbar materiell grund. I denna kamp skapas en viss form av gemenskap, liksom gemensamt arbete i sig (i synnerhet manuellt arbete) gör det. Denna gemenskap är inte revolutionär, men den är utgångspunkten för det kollektiva medvetande som hos de centrala arbetarmassorna ger upphov till den socialistiska reformismen (via dialektiken med samhället som helhet och de intellektuella »arbetarvännerna» i synnerhet).

Arbetarklassen är potentiellt revolutionär i så måtto som dess egenskaper gör det möjligt, men inte nödvändigt, att agera revolutionärt under mycket bestämda betingelser. Dessa är avhängiga en kombination, eller snarare sammansmältning, av specifika objektiva och subjektiva faktorer. Vi återkommer till detta nedan.

Arbetarklassens struktur och relation till andra skikt

För att avgöra styrkan eller svagheten i GK/GIJ:s argument får vi vända oss till verkligheten.

Arbetarklassen är en särskild enhet, avskild från andra klasser och skikt, detta åtminstone på en abstrakt nivå. Kännetecknande för arbetarklassen är dess mervärdesproduktion, och att den utför manuellt arbete. Många fler än arbetarklassen tillhör kategorin mervärdesproducenter. det manuella arbetet ger arbetarklassen en särskild karaktär jämfört med dessa.

Sedan kapitalismens egentliga genombrott i Sverige har arbetarklassen utvecklats på följande sätt i relation till andra klasser och skikt (2):

Den »manuella» delen av mervärdesproducenterna (arbetare i tillverkningsindustri, byggnadsindustri och lager/transport) utgjorde 1965 40 procent av den yrkesverksamma befolkningen, »mellanskikten» (som ofta producerar mervärde, men inte utför omedelbart manuellt arbete) sammanlagt 44,5 procent (3). I den verkliga arbetarklassen är det socialdemokratiska stödet maximalt, bland mellanskikten mycket mindre. Det är också arbetarklassen vi närmast strävar att så småningom vinna för en socialistisk utveckling, vilket som synes dock är helt otillräckligt. Enbart av detta skäl måste målgruppen radikalt utvidgas, men utan att vi suddar ut gränserna mellan skikten (eftersom taktiken ofta kommer att variera).

I verkligheten är arbetarklassen inte heller så avskild som i teorin. För det första blandas familjerna klassmässigt, en av makarna, något av barnen osv har i hög utsträckning icke-proletärt yrke – och detta påverkar naturligtvis hela familjens ställningstaganden. En engelsk undersökning visar att arbetare med social anknytning till tjänstemannaskikt (genom familj eller arbete) i mycket mindre grad stödde labourpartiet:

Anknytningar till tjänstemannaskiktet Labour
Andel röster i valet 1959
Konservativa
Andel röster i valet 1959
Båda makarna 59 24
En av makarna 71 13
Ingen av makarna 81 10

Det visade sig att denna variabel (relation till tjänstemännen) politiskt splittrade arbetarklassen mer än andra, såsom inkomst, husägande eller andra tecken på »välstånd» (4).

Denna »lättrörlighet* hänger i sig samman med arbetarklassens objektivt något lösa position under kapitalismen. De sociala banden, respektive uppsplittringen av arbetarklassen kommer att göra den än mindre homogen. Studier av de manliga privatanställda arbetarna i Sverige visar att av fäder som varit sådana arbetare endast 41 procent har söner som är det. 5 procent av sönerna tillhör gruppen storföretagare och högre tjänstemän, 14 procent lägre privata eller offentliga tjänstemän, 7 procent småföretagare och hantverkare, 7 procent förmän, l procent småbrukare och sammanlagt 8 procent jord- skogs- samt offentligt anställda arbetare. Övriga tillhör kategorierna studerande eller pensionärer (5).

Detta tyder på en tillräckligt stor rörlighet för att kraftigt försvaga klassen genom att göra den mer heterogen. Tidigare studier bekräftar detta (6) och tyder inte på att arbetarklassen i detta avseende skulle ha blivit mer homogen, även om heterogeniteten under den senaste generationen mest gällt relationen till mellanskikten medan den tidigare var störst relativt den verkliga småbourgeoisin och bondeklassen.

Arbetarklassen har således förutom avsaknad av klassintresse utanför det existerande samhällets ramar, även släkt- och familjeband som knyter den till kapitalismen och gör den mindre homogen och därmed kanske även mindre potentiellt revolutionär.

Hur förhåller det sig då med utsugningen? Enligt vår mening är denna i sig inte väsentlig för arbetarklassens medvetande. Inte heller anser vi att storleksförskjutningar i utsugningsgrad direkt avspeglar klassernas inbördes styrka. För borgarklassen är profitkvoten, och inte primärt mervärdeskvoten, det centrala, för arbetarna är reallönens utveckling mycket viktigare än lönens andel av det totala produktionsvärdet.

Eftersom reallönen genomsnittligt ökat enligt följande under den svenska kapitalismens historia, torde arbetarklassen inte utsatts for stimuli i revolutionerande riktning (vilket praktiken bekräftar):

Reallön, procentuell ökning per år i genomsnitt (7):

1870-1913 1920-39 1946-64 1870-1964
2,05 1,62 3,54 2,25

I genomsnitt har reallönen ökat med drygt 2 procent per år sedan 1870. I takt med detta har konsumtionsvanorna successivt ändrats, och redan under perioden 1931-55 kan man se att konsumtionen av livsmedel, bostäder och beklädnad ökar klart långsammare än hemutrustning, rekreation och resor (8).

Tesen att arbetarklassen reproducerar kapitalismen är felaktig, bortsett från att den inte heller säger något om klassens objektiva revolutionaritet. Kapitalismen reproduceras genom hela arbete/kapital-förhållandet, och kan bara förstås på denna grundval. Arbetet som den direkt reproducerande faktorn passar bättre på mycket primitiva samhällsformationer. Men om vi »tolkar» kamraterna GK/GIJ så att de menar att »utan arbetare ingen produktion» så är detta naturligtvis riktigt, liksom tesen »utan kapital ingen produktion» är det (ty glöm inte att också arbetarklassen har intresse av att produktionen upprätthålls). I allmänhet är det konkret så att kapitalet och inte arbetet är den avgörande faktorn, det är när kapital dras bort som produktionen upphör.

Men inte bara arbetarklassen producerar värde (vilket vi redan påpekat). Om värdeproduktionsbegreppet ska ha någon reell innebörd, och vara möjligt att använda i konkret analys, måste alla de vara värdeproducenter som är nödvändiga för totalproduktionens upprätthållande, och som inte är direkta agenter för kapitalägarna. Alla de som bidrar till en nödvändig del av den totala materiella produktionen (ty kapitalistisk storproduktion kan endast ses som en helhet uppspjälkad i underordnade moment), och inte bara de som arbetar manuellt, ger ett bidrag till slutproduktens värde, förutsatt att de arbetar under kapitalistiska förhållanden (lönearbetare) är de också mervärdesproducenter. Förutom arbetarna är alla de tjänstemän som är nödvändiga för produktionens upprätthållande och utvidgning, tekniker, administratörer osv, mervärdesproducenter. Detta avspeglas också i det faktum att utvidgningen av förvaltningspersonal inom industrin är en nästan rätlinjig avspegling av produktivkrafternas utveckling (9):

Alla dessa mervärdesproducenter bidrar till slutprodukten, och behövs på grund av produktionens storlek och utveckling och inte på grund av att produktionen är kapitalistisk. De reproducerar kapitalismen, underordnade kapital/arbete-förhållandet precis som arbetarklassen gör det. Politiskt kan de dock inte jämställas med arbetarklassen, men de bör vinnas för åtminstone delar av arbetarklassens socialistiskt reformistiska målsättningar.

Varför är då arbetarklassen en särskild såväl social som politisk enhet? Förklaringen kan inte sökas i de faktorer kamraterna GK/GIJ diskuterar eftersom dessa inte avgränsar den klassiska arbetarklassen (som också konkret är väsentligt mer enhetlig än övriga skikt). I stället ligger förklaringen i de speciella traditioner, och den speciella situation som är förknippad med själva det manuella arbete. Exakt vari det manuella arbetets speciella karaktär består får utredas i annat sammanhang, men resultatet är sammanfattningsvis:

– klart större militans och enhetlighet i kampen om värdets fördelning
– större spontan kollektivism
– uppknytning till stora reformistiska partier
– stark tendens i riktning mot »socialistiska» lösningar på samhällsproblem, dessa lösningar är dock (som vi sett) illusoriska

Klassens potentiella styrka ökar naturligtvis om den blir större, och om den koncentreras till stora produktionsenheter. Vulgär-marxismen (som aldrig konkretiserar sina slutsatser) överdriver kraftigt den koncentrerade effekt kapitalismens utveckling haft på arbetarklassen. Ty studerar vi utvecklingen finner vi följande:

– mellan 1872 och 1912 ökade antalet arbetare per arbetsställe från i genomsnitt 50,0 till 54,2 (10).
37
– enligt annan statistik ökade antalet arbetare per arbetsställe mellan 1915 och 1965 med ytterligare 14 % vilket kopplat till den tidigare uppgiften skulle ge en slutsiffra på 62 arbetare per arbetsplats (11).

En ökning på nästan hundra år från 50 till 62 arbetare kan knappast nämnvärt öka arbetarklassens revolutionära potential. Studerar vi fördelningen av arbetare på olika stora arbetsplatser visar sig följande (procentuell fördelning) (12):

År 5-10 11-50 51-100 101-200 201-500 500-1000 1000-
1913 5,8 19,9 13,6 17,0 24,6 10,9 8,2
1965 5,9 12,0 13,7 17,7 21,9 11,4 17,1

Således en signifikant ökning i den största gruppen, men fortfarande arbetar mindre än en femtedel av arbetarna där. Värt att notera är de mindre företagens bibehållna positioner.
Sammanfattningsvis finner vi att de traditionella och delvis vulgärmarxistiska teserna om arbetarklassen inte håller i en jämförelse med verkligheten, och inte heller är relevanta i problemställningen »är arbetarklassen objektivt revolutionär?». Arbetarklassen är potentiellt revolutionär genom effekten av arbete/kapital-relationen och speciella faktorer knutna till det manuella arbetet.

Arbetarklassen är en integrerad del av kapitalismen både som kapitalets materialiserade motpol, och som konkreta individer. Klassen binds upp till kapitalismen genom sitt beroende av kapitalet, ett beroende som naturligtvis är ömsesidigt. Den har inga klassintressen utanför kapitalismen (även om massan av arbetare, tjänstemän med flera skulle få ett bättre liv under socialismen, vilket dock inte konstituerar något klassintresse), utan dess intressen är relaterade till kampen om värdets fördelning, samt de former under vilka produktionen och kampen om värdet sker.

Arbetarklassen är också personligt uppknuten till andra klasser och skikt, samt har fortfarande möjlighet att se sina barn lämna klassens gemenskap för att »avancera socialt». I själva verket är detta en av de viktigaste faktorerna för att ytterligare knyta klasserna till varandra.
Detta är anledningen till revolutionärernas i verkligheten mycket ringa framgångar i de kapitalistiska länderna, samt till socialdemokratins styrka. Det är också därför som alla tankar på genvägar till socialismen, liksom all pampig fraseologi (»snart kamrater kan vi stå inför den arbetarkontrollerade planekonomin») måste avvisas av de allvarligt syftande revolutionärerna.

Arbetarklassen och revolutionen

Om socialismen ska kunna utöva någon reell dragkraft på massorna måste den ses som den realistiska lösningen på konkreta problem. Och med realistisk menar vi inte teoretiskt utan praktiskt realistisk, på ett mycket näraliggande sätt. För att individualisera socialismen, måste vi veta hur vi ska kunna formulera de viktigaste problemen idag. »Utsugning» kan naturligtvis individualiseras om den ges en moralisk innebörd, men torde inte utgöra en verklig drivkraft för social förändring, eftersom den kan försiggå med kontinuerligt höjd levnadsstandard. »Förtrycket» kan endast individualiseras om vi kan peka på vad som gör det specifikt kapitalistiskt (vilket är mycket svårt!) och när socialismen konkret framstår som icke förtryckande. Så är inte fallet idag.

Hur ska vi då kunna anknyta till den spontana reformismen som finns inom arbetarklassen och utveckla denna till socialistisk reformism? Det kan naturligtvis bara ske på massornas egen nivå, och utifrån de politiska frågor som den vardagliga praktiken reser. Arbetarklassen kommer inte bli väsentligt mer koncentrerad än den är idag. Inte heller särskilt mycket större. Dess sociala band med andra klasser och skikt visar ingen tendens att minska, snarare tvärtom. De objektiva betingelserna i denna bemärkelse förändras således inte till vår fördel. Samtidigt är det naturligtvis riktigt att vi står inför tilltagande ekonomiska krisfenomen, och ökad samhällelig instabilitet. Men denna kommer inte i första hand ställa våra lösningar på dagordningen, de ligger alldeles för långt ifrån massornas dagliga praktik, och kan inte förstås som praktiska lösningar på deras problem. Först i sista hand, och som led i en längre kontinuitet kan socialismen prövas konkret, men då har olika dellösningar, reformförsök och ofullständiga omstruktureringar under längre tid avlöst varandra. Vår inställning och taktik, liksom vår trovärdighet under kampen för dessa partiella omvandlingar kommer vara avgörande för om massornas kamp så småningom ska kunna ledas i riktning mot en total omdaning av den ekonomiska basen och de sociala förhållandena. Ju mer vi isolerar oss, desto längre tid tar det för oss att nå den verkliga massrörelsen – och framförallt: det blir omöjligt att vinna de avgörande och tunga skikten inom arbetarklassen för en politik som visserligen är reformistisk men i sin förlängning ändå konkret nödvändiggör en omvandling, och därmed avlägsna dem inte från reformismen (det vore en illusion som vi tidigare påpekat) men från den socialdemokratiska ledningen som såsom borgerlig kommer föredra att vända reformismen ryggen.

Strategiskt ska vi alltså inte »utplåna» reformismen (bara uttalandet av denna målsättning isolerar oss, i synnerhet som den är falsk), utan stärka dess konsekventa och ideologiskt socialistiska sidor, så att massorna fortsätter att vara socialistiska reformister när socialdemokratin upphör att vara reformistisk överhuvudtaget. Ty i detta läge har massorna inget ledarskap att vända sig till, om vi kan erbjuda ett beror på vår praktiska hållning under hela den föregående processen.

De strider vi står inför gäller inte kapitalism eller socialism, utan olika kapitalistiska utvecklingsvägar. Vi kan naturligtvis avfärda de olika alternativen som »lika kapitalistiska», och som stolta »trotskister» raka i ryggen och utan darr på stämman hävda vår rätt att »inte välja mellan förkylning eller lunginflammation». Då utesluter vi oss själva som framtida alternativ. Arbetare och tjänstemän kan inte ta den på allvar som inte mer vårdar vare sig sin egen eller massornas hälsa.

I stället är det kommunisternas självklara plikt (och borde vara deras spontana önskan) att aktivt verka för en utveckling av kapitalismen i linje med vad vi i den förra artikeln betecknade som kollektivkapitalism. Alternativet till denna utveckling (och för närvarande det starkare alternativet, vilket KAF inte bidragit till att förhindra) är den Friedmanska lösningen som förespråkas av reaktionärerna, kapitalisterna och deras organisationer (ex. tories i Storbritannien, CSL’ i Västtyskland, arbetsgivarföreningarna i nästa alla västländer) och som innebär marknadens ohämmade spel, radikala lönesänkningar och profitkvothöjningar, »optimal» arbetslöshet o s v. Eftersom även den reaktionära lösningen är mycket tillfällig, samtidigt som den innebär ett kraftigt nederlag för arbetarrörelsen kommer den åtföljas av (eller sammanfalla med) öppen terrordiktatur. Ska vi då »inte välja mellan förkylning och lunginflammation’?

Dessutom kommer det kollektivkapitalistiska samhället bättre förbereda massorna för socialismen, genom att i ökad utsträckning tvingas anlita dem i den samhälleliga kontrollen. Vidare visar den materiella basen då själv att den tid är förbi när man kunde göra en tudelning mellan kollektiva och individuella lösningar på samhällsproblemen. Och detta, att det individuella intresset reellt och ideologiskt sammanfaller med det kollektiva är en av de viktigaste förutsättningarna för att revolutionen ska vara möjlig.

Arbetarklassen kan genomföra revolutioner enbart när dess reformism (som avspeglar sammanfallande individuella och kollektiva intressen) kräver det. Den kommer i det läget att kännetecknas av följande:

– den har drabbats av den sociala krisen på ett sådant sätt att den måste ställa och kämpa för omedelbara krav;
– den har nått en samhällelig nivå där det står klart att individens problem bara kan lösas genom kollektivet, vilket är ett resultat av kapitalismens egen utveckling, kollektivkapitalismens ideologiska överbyggnads återverkan på massorna samt arbetarrörelsens och kommunisternas kamp och propaganda;
– den har under en längre tid aktivt tvingats ta ansvar för de lokala produktionsenheterna, och kan inte längre tänka sig att avstå detta ansvar;
– den deltar på olika sätt i den statliga dirigeringen av ekonomin, och har möjlighet att i ökad utsträckning tillgodogöra sig de upplysningar som ges;
– den har i kamp prövat olika former av direkt demokrati, och även i ökad utsträckning tillämpat denna demokrati i de egna organisationerna:
– den har knutit starka sociala, politiska och organisatoriska band med stora delar av mellanskikten;
– den har aktivt insett behovet av demokrati i samhället som helhet, och på ett mer medvetet sätt börjat orientera sig mot en reformism som planerar for »successiv övergång till socialismen», även om dessa planer kommer att vara höggradigt idealistiska.

I vår förra artikel diskuterar vi utvecklingen mot kollektivkapitalism på ett sätt som kan tyda på att vi ser denna utveckling som naturnödvändig och oundviklig. Så är inte fallet. Vi ser dock denna utveckling som önskvärd, och som det enda konkreta steget i riktning mot socialismen, samt som en möjlig övergångsform som skulle kunna underlätta det socialistiska uppbygget. Alternativet är barbariska former av kapitalism eller fullständig förintelse. Vi skulle också önska oss genvägar till socialismen. Vår närhet till verkligheten förbjuder oss dock att hysa sådana illusioner, varför vi ställer den verkliga frågan på nytt:

Om valet står mellan utvecklad kollektivkapitalism eller den Friedmanska lösningen, hur ska vi då kämpa? Får vi inte välja av »principiella, skäl? Fundera då över vad principerna i verkligheten är värda.

Under de närmaste åren kommer diskussionen om löntagarfonder och övrig ekonomisk politik samt strategi diskuteras inom arbetarrörelsen på en mer konkret sätt än hittills. Då har vi möjlighet att visa an vi lärt läxan.

Löner, profit och priser

I argumentationen mot oss har förutom de dogmatiska argumenten även rests mer konkreta invändningar. Dessa har inte varit särdeles genomtänkta eller empiriskt underbyggda, varför vi vill bidra till den totala analysen genom att till resonemangen i den förra artikeln lägga en mer helhetlig ram för diskussionerna.

Att kapitalismen ekonomiskt sammanfaller med marknadens dominans över de mer eller mindre planerade insatserna är vi i ord överens om. Däremot verkar marknaden inte »blint» i den bemärkelsen att den inte kan påverkas. I sista hand styr marknaden lönebildningen, profitbildningen. kapitalbildningen och prisbildningen. Inom marknadsramarna kan dock både löner, profiter och priser fluktuera på grundval av mer eller mindre kontrollerbara krafter. Det är om detta den ekonomiska diskussionen kring kollektivkapitalismen handlar.

I polemiken mot oss använder kamraterna GK/GIJ argumentet att »lönerna bara primärt styrs av marknaden», men sekundärt påverkas av medvetenhet och organisering. Vi återkommer mer till detta senare, men aktualiserar frågan på detta stadium därför att vi tror att den visar på kamraternas okunnighet. I själva verket visar påståendet (och hela argumentationen) att GK/GIJ inte vet vad marknad innebär i van resonemang. I stället likställs lönebestämmande marknad i kamraternas svar med »arbetsmarknad» (det vill säga i grund och bönen tillgång-efterfrågan på arbetskraften).

Arbetsmarknaden kan inte isoleras från den totala marknaden, och det är den totala marknaden som styr lönebildningen. I marknadsmekanismerna ingår allt som i sista hand regleras av värdelagen, det vill säga hela den samhälleliga cirkulationen, pris- och lönebildningen. kapitalbildningen och även profitbildningen (13). och som GK/GIJ uppenbarligen inte läst, är empirisk till sin karaktär, och analyserar den svenska kapitalismen under sin karaktär, och analyserar den svenska kapitalismen under efterkrigstiden. När den konkluderar lönernas (via löneglidningen) marknadsbestämda karaktär, gör den alltså det utifrån en situation med både existerande fackföreningar, solidarisk lönepolitik, statlig inkomstpolitik (av det mycket elementära slag vi haft i Sverige), finanspolitik med påverkan på konsumtion och investeringar och så vidare. Marknaden kan bara förstås som en helhet, i denna helhet anpassar sig lönerna.

Den fackliga organiseringen är alltså en integrerad del i själva marknadsmekanismen – i själva verket en idag helt nödvändig marknadsdel, eftersom lönerna annars skulle ligga under optimal nivå för marknaden som då skulle stagnera snabbare. Alternativet till marknadsstyrning av lönerna är medveten sådan, och den är endast möjlig under producentkontroll eller statlig diktatur (antingen av det slag de byråkratiserade övergångssamhällena uppvisar, eller i form av totalitära regimer som lösning på den nuvarande krisen – dessa skulle dock endast tillfälligt kunna lätta på de ekonomiska problemen).

Hur bestäms då lönerna under kapitalismen? Följande faktorer har betydelse:

Arbetskraftens värde, som avgörs av det samhälleligt nödvändiga arbete som åtgår för reproduktionen av arbetskraften. Detta värde bildar en slags utgångsnivå, som även innehåller en social och historisk komponent. Det handlar alltså inte om materiell minimistandard, utan om den minimistandard som krävs för att upprätthålla och förnya arbetskraften på dess nuvarande nivå, med nuvarande skicklighet osv. Detta »grundpris» påverkas av olika krafter i ett sammansatt spel som inte kan analyseras kvantitativt annat än konkret för enskilda länder eller branscher och under givna perioder. Tillgång och efterfrågan på arbetskraft är en sådan faktor, som i sin tur påverkas av andra faktorer såsom exempelvis det strukturella behovet av arbetskraften, ett behov som relativt sett avtar under den nuvarande senkapitalismen. De starkaste faktorerna som bestämmer en given lönehöjning är profitkvoten och likaså. Dessutom tillkommer den ökade skattebördan som trots sitt till större delen »allmännyttiga» innehåll verkar som lönepåspädare i realiteten (eftersom marknaden uppenbarligen reagerar på reallöneförändringar för vilka den ena eller andra parten kompenserar sig förhandlings- eller kampvägen, eller i borgarnas fall även via prismekanismen som på nytt startar en kamp om ökade löner o s v i en evig marknadens ohämmade spiral). Fackföreningar och arbetsköparorganisationer verkar som marknadens agenter men kan tillsammans med staten påverka marknadens fluktuationer, däremot för närvarande knappast dess ramar.

Det är i detta sammanhang resonemanget om solidarisk lönepolitik, statlig inkomstpolitik och »kontrollerad lönebildning» (PR: s DN-artikel) måste ses. Ty vad borgarna och LO på var sitt håll, och delvis med olika syften och påtryckningsgrupper försöker göra, är att jämna ut marknadens verkan över åren. Med detta har man delvis lyckats tack vare den solidariska lönepolitiken (vilket varit dess samhällsekonomiska huvudfunktion, om än inte ursprungliga syfte), men fortfarande fluktuerar de profit- och prisökningsbestämda lönerna okontrollerat. Det är genom en centralt överblickad och delvis kontrollerad kapitalbildning, och genom centralt inflytande över profitutvecklingen och priserna som lönerna ytterligare kan bringas till stabil tillväxt snarare är en våldsamt pendlande sådan. I de hittillsvarande strukturförslagen finns ingenting som tyder på planer att omedelbart kontrollera lönebildningen, däremot gör man det delvis genom att minska profit- och prisfluktuationerna. Lönebildningen i en kollektivkapitalism uppbyggd kring löntagarfonder fungerar som nu, men de marknadsmekanismer som påverkar fluktuationerna i lönerna (i bägge riktningarna) kan delvis påverkas.

Om lönerna då till stor del bestäms av profitutvecklingen, vad är det då som avgör profitkvotens storlek?

Profitkvoten definieras på en teoretisk nivå som mervärdet i förhållande till (dividerat med) konstant plus variabelt kapital (kostnaderna för maskiner, byggnader, råvaror och löner). I verkliga livet fungerar den totala vinstens relation till den totala kostnaderna som profitkvot.
Profitkvoten är således avhängig mervärdets storlek, samt storleken på kostnadernas olika komponenter. Samtidigt är en produkts (eller en industris totalprodukts) värde lika med totala kostnader plus profit. Det nyproducerade värdet är lika med summan av överskott (profit plus en del improduktiva kostnader) och löner.

Om vi mer exakt försöker spjälka upp de olika komponenterna i profitkvotsbestämningen får vi följande:

Profit: Vinst till aktieägare, nygenererat kapital för utvidgning av produktionen (det vill säga kapitalackumulation), löner till kapitalets direkta funktionärer. Den sista kategorin utgörs av alla dem vars arbeten är knutna till kapitalismen som sådan, inte till storproduktionen. Till dessa hör arbetsledare, en mindre del kontors- och teknisk personal förutom alla direktörer och företagsledare (14).
Lönekostnader: Kostnader för löner till arbetarna samt större delen av förvaltningspersonalen.
Råvaror: Samtliga kostnader för råvaror, energi inklusive elektricitet.
Fast kapital: Kostnader för maskiner och byggnader, dessas värde överförs ej omedelbart utan successivt och i takt med förslitningen till slutprodukten. På grund av speciella avskrivningsregler och att maskinernas moraliska (lönsamma) livslängd är kortare än den egentliga förslitningen modifieras värdeöverföringen vilket kräver avancerad matematik för att kunna beräknas (se förra artikeln).
Övriga kostnader: Halvfabrikat, bortlämnade arbeten (hemarbeten) med mera. Detta rör sig om relativt små poster som vi inte räknar med här, vilket dock måste göras i en mer slutgiltig analys.
Skatter: Skatterna utgör ett krux i analysen. Marknadsmässigt fungerar de vid sidan om den marknadsbestämda profiten respektive lönen, men som vi påpekat räknar marknaden i reallöner när skatten är dragen (i högre grad), liksom kapitalisterna kan räkna sin slutgiltiga profitkvot med hänsyn tagen till skattefördelningen som gynnar företagen.
Övriga offentliga inbetalningar: Dessa rör främst arbetsköparna, till exempel socialförsäkringsavgifter (de totala arbetsgivaravgifterna). Ur profits- och marknadssammanhang måste de räknas som avdrag från profiten, eftersom det är så det fungerar för varje enskilt företag. Däremot kan dessa avgifter inte automatiskt i analysen läggas till lönerna för arbetarna (som ofta sker i borgerlig statistik, vilket är en sammanblandning just med de totala kostnaderna för kapitalisten).

Profitkvoten blir alltså i verkligheten en kvot mellan å ena sidan profiten, å den andra summan av löner, råvarukostnader, kostnader för fast kapital, övriga kostnader samt övriga offentliga inbetalningar. Både löner och profiter modifieras av skatterna.

Varje ökning av kostnaderna medför en ökning i priset på varan, om inte detta av avsättningsskäl är omöjligt. En sådan kostnadsökning medför alltså en något mindre, men likväl existerande sänkning av profitkvoten, såvida inte kostnaden resulterar i ökad produktivitet som höjer mervärdesandelen av det nyproducerade värdet. En ökad produktivitet, vilket medför ökad mervärdeskvot (förhållandet här mellan profit och löner) är också det generella sättet att bibehålla profitkvoten om den organiska sammansättningen ökar (om kostnaderna för konstant kapital ökar snabbare än lönekostnaderna vilket medför minskad nyvärdesproduktion) (15). För att till att börja med avgöra om tendenserna till ökad organisk sammansättning överväger produktivitetsökningen kan vi se på kapital-koefficienten (16) som utvecklas så här (17):

1861-90 2,0
1891-1915 2,1
1921-1915 1,8
1921-40 1,8
1946-55 1,8
1956-65 1,9

Detta talar för en stationär relation mellan organisk sammansättning och produktivitet. Trots detta var alltså ett av kapitalismens stora problem den fallande profitkvoten, vilket vi statistiskt redogjorde för i den förra artikeln. Eftersom denna inte kan förklaras av den organiska sammansättningen måste vi söka andra faktorer. Följande möjligheter vill vi också utesluta:

Ökad löneandel: Enligt tillgänglig statistik har produktiviteten under efterkrigstiden varit högre än reallöneökningen (18). Lönens andel av saluvärdet visar inte heller att ökad löneandel är en trovärdig förklaring: mellan 1952 och -72 ökade saluvärdet 2,4 gånger och reallönen endast 1,6 (19). Lägger vi ihop arbetar- och förvaltarlöner ökade dessa 1,9 gånger (20).
Ökade råvarukostnader: Under hela perioden fram till 70-talets början ökade råvarupriserna mycket långsammare än industrivarupriserna. Kostnaderna för råvaror ökade sammanlagt också mindre än kostnaderna för arbetarlöner (21).
Ökade kostnader för det fasta kapitalet: Visserligen ökade avskrivningarnas andel av bruttointäkterna inom industrin under perioden 1952-72, men endast mycket lite (3,4 % 1952, 4,5 % 1965, 3,8 % 1971). Denna post är sammanlagt också så liten att den inte kan förklara någon fallande profitkvot. Däremot åstadkommer den som vi beskrev i den tidigare artikeln en ökad produktionshastighet, och även en del cykliska problem med kapitalförnyelse.
Skatterna: Dessa har genomgående höjt profitkvoten tendentiellt eftersom förmånerna med åren blivit större och bolagsskatten krympt. För närvarande förefaller man dock ha nått en gräns för möjligheten att vidare utnyttja denna källa till borgerlig fröjd.
Övriga offentliga inbetalningar: Arbetsgivaravgiften ökade mellan 1952 och 1971 med hela 67 gånger, vida mer än alla andra variabler. Utgångsvärdet var dock så lågt som 135 miljoner kronor, medan värdet 1971 var hela 9,1 miljarder, vilket utgör en ansenlig kostnad. Denna har utan tvivel sänkt den allmänna profitkvoten (22).

För att slutligen avgöra styrkan hos alla dessa faktorer och kampen mellan dem, har vi räknat ut den sammanlagda ökningen av saluvärdet respektive de totala kostnaderna (utan skatt). Vi fann då att bägge ökat nästan exakt 2,4 gånger mellan 1952 och 1972. Att detta knappast är en tillfällighet behöver inte ytterligare understrykas. Det är på detta sätt vi kan se marknadens anpassningsförmåga i det långa loppet. Lönen varierar inom ramen för de totala kostnaderna, och med hänsyn till bibehållen total kostnadsandel av det totala värdet.

Vi kan av detta preliminärt dra slutsatsen att den sjunkande profitkvoten sannolikt inte har primära produktionsorsaker, utan hänger samman med realiseringen av det producerade värdet (vilket i och för sig till syvende och sist kan hänföras till produktionen). Hur detta gått till måste vi gemensamt undersöka inom ramen för den fortsatta analysen av den svenska kapitalismen. Men denna undersökning pekar mot kronisk överproduktion med åtföljande prisstagnation (relativt sett), ökande internationell och nationell konkurrens och större konjunktursvängningar. Produktionen för lager har ökat sin andel av BNP successivt sedan 1959, även om det sker med de sedvanliga konjunktursvängarna (23).

Om profitkvoten alltså främst anpassar sig efter avsättningsmöjligheter vid en given prisnivå, är det också viktigt att studera prissättningen och inflationen.

Skäl till stagflation

Den tendens till ständiga prisökningar vi har idag är inte typisk för kapitalismen generellt. Under tidigare perioder sedan 1870 har priserna fluktuerat i bägge riktningarna, och under tiden fram till slutet av 1960-talet fanns fortfarande ett klart samband mellan inflation och allmän ekonomisk expansion. På 70-talet har detta ersatts av kombinationen stagnation och inflation. Skälen till detta skulle kunna ligga i samverkan mellan kronisk överproduktion och inflationsmekanismer som inte direkt påverkas av konjunkturerna.

Flera inflationsmekanismer måste studeras och utredas om vi vill förstå kollektivkapitalismen och dess förmåga att delvis överbrygga problem i den ekonomiska basen:

a) Om lönerna ökar snabbare än produktiviteten kompenserar sig kapitalisterna för detta genom prisökningar. I realiteten sker det inte bara en omfördelning av mervärde från kapitalisterna till arbetarna, utan effekten blir prishöjningar som skapar nya negativa omfördelningseffekter. Med den solidariska lönepolitiken skapas andra inflationsmekanismer: om exportföretagen är löneledande, innebär det att löneökningar anpassade till de högproduktiva och mer »bärkraftiga» företagen överförs till de lågproduktiva med sämre »bärkraft», detta är inflationsskapande även om löneökningarna inte överstiger den genomsnittliga produktivitetsökningen. Om löneökningarna inte anpassas till varje företags produktivitetsutveckling och arbetskraften inte är »fullt rörlig», uppstår friktion som kan skapa ökade kostnader vilket kompenseras med prishöjningar, detta trots att den totala samhälleliga kapaciteten inte är fullt utnyttjad och det råder arbetslöshet men samtidigt regional överefterfrågan på arbetskraft.
b) Ökar övriga kostnader kommer detta på samma sätt medföra prishöjningar. Exempel på detta är höjningen av råvarupriserna under senare år (även om dessa bara utgjort ungefär en femtedel av de totala prishöjningarna), prishöjningar på grund av ökade reklamkostnader, marknadsföring och i övrigt allt som kapitalisterna lägger ut. Kapitalets makt är sådan att dess prishöjningar vid kostnadsökning endast begränsas av marknaden själv.
c) Ökar den samhälleliga totalefterfrågan utöver produktionskapaciteten (vilket varit fallet inom vissa branscher men ej generellt) höjs priserna som en reflex av värdelagen.
d) Under expansion med ökade inkomster ökar dessutom kreditgivningen. vilket skapar överskott av pengar eller värdepapper utan direkt relation till producerade värden vilket ger inflation. Denna tendens skärps när profitkvoten sjunker, speciellt när detta motsvaras av minskad självfinansieringsgrad vilket som vi visade i den tidigare artikeln varit fallet i Sverige.
e) Improduktiv verksamhet skapar ökad efterfrågan dels inom verksamheten själv, dels genom utbetalning av löner. Detta skärper efterfrågeinflationen.
f) Den starka koncentrationen av ägandet inom de produktiva branscherna gör det möjligt med monopolistiska prishöjningar, detta även som kompensation för minskad avsättning om den kvarvarande marknaden är någorlunda säker. Monopoliseringen av detaljhandelsledet gör att även mindre producenter ofta får ut samma priser som produktionsmonopolen, vilket visar sig i att profitkvoten inte är högre i monopolbranscher än i andra.
g) Internationella prisökningar överförs också till Sverige, även om detta delvis kan modifieras genom växelkursändringar.

Flera av dessa tendenser verkar oberoende av, eller till och med förstärkta genom den sjunkande profitabiliteten och den kroniska överproduktionen. Andra verkar med mindre kraft, vilket avspeglas i en minimal, men likväl existerande kvardröjande samvariation högkonjunktur – prisökning. Resultatet har blivit generell stagflation med maximerad inflation under de kortare uppsvingsperioderna.

Det råder således ett nära samspel mellan de olika diskuterade delmarknaderna, och utvecklingen av priser, löner och profiter kan bara analyseras dialektiskt, det vill säga med hänsyn till både helheten och alla dess sidor. Sammanfattningsvis är dock lönen den mest beroende variabeln av de tre.

EKONOMISK POLITIK OCH KOLLEKTIVKAPITALISM
Ekonomisk politik och fackföreningsrörelsen

Meidnerfonderna aktualiseras i en situation då »traditionella» finanspolitiska (och penningpolitiska) metoder inte är tillräckliga för att lösa den svenska kapitalismens strukturproblem. Vi ska strax belysa problemen med den kortsiktiga (i betydelsen konjunkturutjämnande) ekonomiska politiken, men först diskutera dess plats i den svenska kapitalismens historia.

Syftet på ett allmänt plan med den ekonomiska politiken efter andra världskriget har varit att stabilisera konjunkturutvecklingen genom motkonjunkturella finans- och penningpolitiska åtgärder, där man i keynesiansk anda inte dragit sig för att öka statsskulden i lågkonjunkturer för att få till stånd en expansiv process. (24) Men hur såg det ut före kriget?

Socialdemokratin och LO på 20- och 30-talen

Ända fram till 1976 har det rått stor enighet om att den svenska socialdemokratin mycket tidigare började tillämpa sådana idéer för att jämna ut konjunkturväxlingarna, som Keynes först mot slutet av 30-talet satte på pränt. (25) Vissa har menat att den ekonomiska politiken redan på 10-talet bar spår av keynesiansk expansionism. (26) T ex tar man upp det faktum att SAP kring 1930 krävde att de arbetslösa skulle betalas med marknadsmässiga löner för de beredskapsarbeten de utförde, som ett uttryck för sådana idéer. (27)

I en undersökning som publicerades hösten 1976, tillbakavisar Nils Unga dessa uppfattningar. De krav som framfördes från LO/SAP på 10- och 30-talet om marknadslön till de nödhjälpssysselsatta var gamla och hade inga stabiliseringspolitiska undertoner, utan restes av klassolidaritetsskäl (åtminstone på 10-talet) (28). På 20-talet accepterade socialdemokratin liksom LO låglönepolitiken utifrån en fullständig uppslutning kring deflationspolitiken baserad på neoklassisk nationalekonomisk teori som då gick ut på att staten måste spara när det var kris och att den arbetslöshet som fanns inte var konjunkturellt betingad. (29) LO och SAP verkade aktivt för att de arbetslösa som fick nödhjälpsarbeten för det första inte skulle få normala arbeten och för det andra inte marknadsmässiga löner. Detta för att undvika underbudskonkurrens från de arbetslösa med dem som hade arbete (30). När LO så småningom övergav låglönepolitiken (och snart följdes av SAP som under denna period i dessa frågor direkt svarade på LO: s krav) berodde detta inte på insikter om finanspolitikens möjligheter, utan på krav dels från de missgynnade nödhjälpsarbetarna, dels från kommunalarbetare som kände sig hotade av de lågavlönade AK-arbetarna som så småningom (när reservarbetena var gjorda) trängde in på deras arbetsområden. (31) För att inte konkurrera med de normalt sysselsatta och inte fresta för mycket på statskassan skulle dessa arbetare emellertid inte få arbeta full tid, varför deras inkomster ändå blev mindre än de normalt sysselsattas. (32) Ända fram till 40-talets början höll de socialdemokratiska ledarna fast vid den traditionellt neoklassiska synen (33), att statsbudgeten borde balanseras, och var lån nödvändiga så var man angelägen att snabbt betala igen dem. Även vid mitten av 30-talet lekte ex Wigforss med tanken på att lönesänkningar skulle befrämja konjunkturutvecklingen. (34) Den svenska socialdemokratin började alltså inte tillämpa keynesiansk ekonomisk politik tidigare än regeringarna i andra kapitalistiska länder, däremot kom man på grund av närheten till arbetarklassen att både förespråka delar av ett »keynesianskt» program och ideologiskt förbereda en mer total finanspolitik.

Det viktiga med det som sagts ovan är hur starkt beroende den socialdemokratiska politiken var av de fackliga intressena, hur LO mer eller mindre bestämde vilken arbetslöshetspolitik SAP skulle föra. Det var inte de vetenskapliga idéernas inflytande som var avgörande utan vilka krav fackföreningsrörelsen ställde och dessa krav restes utifrån rent fackliga utgångspunkter. Men dessutom stod socialdemokratin under hela mellankrigsperioden för uppfattningen att den enda varaktiga lösningen på arbetslöshetsproblemen var planering av kapitalismen, som skulle underlättas av koncentrationen inom näringslivet. (35) På 20-talet var dessa tankar en teoretisk utväg då man av politiska hänsyn till arbetarna inte ville gå med på lönesänkningar, men teoretiskt »insåg» att de var nödvändiga. Dvs idéerna om utökad kontroll över investeringar och sysselsättning framgick spontant ur SAP:s naturliga och organiska relationer till fackföreningsrörelsen.

Efterkrigstiden

Den traditionella neoklassiska ekonomiska politiken gick ut på att med penningpolitiska medel övervinna den brist på utnyttjande av sparande för investeringar som ibland kunde uppstå. Framförallt gällde det att reglera förhållandena på kreditmarknaden med diskontopolitik.

Efter andra världskriget (36) ställdes finanspolitiken i centrum, även om man utvecklade nya penningpolitiska metoder samtidigt.

Vad det gäller är, att staten genom att variera sina utgifter, kan påverka den totala efterfrågan i samhället. I lågkonjunkturer, då investeringarna är låga och arbetslösheten är stor, kan staten med hjälp av lån öka sina utgifter och få till stånd en självgenererande expansiv process som ökar efterfrågan och sätter fart på investeringarna. I högkonjunkturer gäller det att överbalansera budgeten för att undvika överhettning och kraftigt fall i konjunkturen. Med penningpolitiken som redskap kan man påverka investeringarna och den totala efterfrågan genom räntepolitik, utlåningstak etc. Ett exempel på den svenska socialdemokratiska regeringens aktiva ekonomiska politik efter kriget är investeringsfondssystemet, som innebär att företagen förmås sätta in en del av sina vinster i riksbanken, och får ta ut dessa när staten ger tillstånd. På det sättet kan staten skaffa sig inflytande över tidslokaliseringen av företagens investeringar och därmed konjunkturutvecklingen.

Som komplement till den generella finanspolitiken har socialdemokratin använt sig av selektiva arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska åtgärder för att undvika de olikt verkande effekterna av generella finanspolitiska åtgärder på en ekonomi där kapital och arbetskraft inte rör sig fritt och där förhållandena utvecklas på olika sätt i skilda regioner (37).

Den ekonomiska politikens möjligheter.

Med finanspolitiken kan man påverka marknaden genom att öka respektive minska totalefterfrågan, och denna metod används av socialdemokratin i början av 70-talet. Man sänkte då efterfrågan under en lågkonjunktur, vilket skärpte de konjunkturella problemen och arbetslösheten vilket man försökte möta med selektiv politik. Samtidigt fick finanspolitiken positiva effekter för exportindustrin och handelsbalansen, vilket varit en av de framträdande orsakerna till den svenska kapitalismens internationellt starka position under de åtföljande fem åren, vilket i sin tur fick positiva återverkningar på hela ekonomin. Samtidigt som exemplet (som vi presenterade även i den förra artikeln) visar på hur finanspolitiken kan användas, visar det också på en i grunden förtvivlad åtgärd som inte generellt kan upprepas i liknande situationer eftersom den dels förutsätter att andra inte gör likadant, dels att det verkligen snabbt kommer ett internationellt konjunkturellt uppsving.

Tidigare under efterkrigstiden har man med finanspolitikens hjälp sänkt efterfrågan under hög- och ökat den under lågkonjunktur. Variationerna i effekt har pendlat mellan maximalt två procent av BNP i positiv eller negativ riktning (38). Om man alltså även i fortsättningen på detta sätt kan manipulera den totala konsumtionen (inom relativt snäva ramar) kan man inte åstadkomma tre viktiga saker:

a) Man kan inte fördela totalefterfrågan i tiden, bara addera respektive subtrahera från den när tiden anses motivera det.
b) Man kan inte heller styra priser, löner och profiter annat än mycket indirekt och via osäkra mekanismer med varierande genomslag (som ovan: naturligtvis ökar profitkvoten när de internationella positionerna stärks, och detta medför även lönehöjningar – vilket stod klart under »övervinstdebatten» – men detta kan knappast kallas kontrollerad utveckling).
c) Man kan inte kontrollera eller nämnvärt styr kapitalbildning och investeringar. Idag finns indirekta politiska mekanismer för att påverka investeringarnas fördelning både i tid och rum (investeringsfonder, investeringsbidrag, lokaliseringsstöd, räntepolitik) men dessa har också mycket perifera effekter, och medför bara ett försiktigt manipulerande i marknadens utkanter.

Förutom löntagarfonder finns förslag som i högre grad än hittills skulle kunna lösa en del av dessa problem, ex konsumtionsfonder. Hittills är dock löntagarfonderna det enda strukturella (om än hittills ofullständigt utvecklade) förslaget i verkligt problemlösande riktning.

Hur påverkar kollektivkapitalismen marknaden?

Det meidnerska förslaget, eller vilket annat förslag som helst som bygger på principen om kollektiva fonder med lokalt inflytande på företagets ledning kan på olika sätt påverka alla de ekonomiska funktioner vi beskrivit i den föregående samt den nuvarande artikeln.

Det centrala i det kollektivkapitalistiska samhället är inte i och för sig centraliseringen av viktiga beslut, även om »planering» kommer bli den axel kring vilka de ekonomiska besluten snurrar. Kollektivkapitalismen kommer att vara mer än detta, och beröra inte bara beslutsfattande, utan hela skalan av samhälleliga förhållanden och funktionssätt. Orsaken till kollektivkapitalismen har vi tidigare relaterat till strukturella ekonomiska problem:

– det fasta kapitalets tillväxt, vilket skärper motsättningarna som finns inneboende i själva det fasta kapitalets kretslopp;
– den sjunkande lönsamheten;
– den starka produktionskoncentrationen;
– inflationen kopplad till stagnation;
– den ökade internationella konkurrensen;
– den offentliga sektorns ofantliga tillväxt;
– svårigheterna att strukturellt trygga sysselsättningen.

Detta är återspeglingar av det faktum att kapitalismen i verkligheten närmar sig det stadium där själva samhälls- och produktionsstrukturen inte bara hämmar, utan till stor del hindrar både produktivkrafternas och de tendentiellt omstrukturerade produktionsförhållandenas utveckling. Detta menar vi i konkret bemärkelse, och inte (som marxister resonerat när de motiverat varför revolutionen först nått de underutvecklade länderna) sett »historiskt» eller i »världsmåttstock». Vi framför således den kätterska ståndpunkten att imperialismen i historisk bemärkelse varken var utlevad eller dekadent vid sekelskiftet – tvärtom har större delen av den kapitalistiska utvecklingen av produktivkrafterna, kanske till och med större delen av hela den historiska produktivkraftstillväxten, skett sedan dess.

Idag är situationen delvis annorlunda. Kapitalismens utveckling har ställt krav på statsapparaten som medfört att denna avlägsnat sig från de konkreta borgarna samtidigt som den tillfullo tillvaratar det kapitalistiska produktionssättets, och därmed kapitalistklassens som klassintressen. Detta kan förefalla paradoxalt, men sammanhänger med vad vi skrev i den förra artikeln: det faktum att kapitalismen inte i längden kan tillgodose mänskligheten, att den måste ersättas med ett helt nytt samhälle avspeglas inte i framväxten av en ny klass som med sina klassintressen är agent för historien. I stället fortsätter kapitalismen att utvecklas med sina ålderdomsproblem, och någon måste finna tillfälliga eller mer strukturella lösningar på dessa så länge samhället består. Denna uppgift kan bara tillfalla staten som sammanknyter samhällets olika sektorer, och som samtidigt tillvaratar produktionssättets samlade intressen. Det är därför det endast är i statsapparaten och dess agerande vi finner tecknen på vad som komma skall, i precis så förvrängd och förtryckande form det måste få när det handlar om att successivt tillföra nya lemmar till en döende.

Denna utveckling stärker staten, men medför en omvandling av överbyggnaden i kollektiv riktning – just av det skäl att kapitalismen kräver kollektivism för att överleva!

Begreppet kollektivkapitalism (som i och för sig kan diskuteras som begrepp men som vi använder tills vidare) syftar alltså på hela denna samhällsomvandling. Vad som ekonomiskt är intressant är inte de exakta formerna för kollektivt inflytande, men vi kommer inte ifrån att analysen av samhällstendenserna är det enda som kan ge en verklig förklaring på hela det svenska fondprojektet. Hela den kollektiva omvandlingen kan inte ske i ett slag (lika lite som revolutionen är möjlig idag) utan endast som en följd av mer eller mindre långtgående förändringar i samband med behovet att lösa bestämda problem. Häri ligger naturligtvis problem som vi hittills inte diskuterat. Idag är fonddiskussionen väckt som en mer diffus reflex av tidens krav och produktionsförhållandenas utveckling, inte som lösning på konkreta problem. Detta är orsaken till den stora tveksamheten även inom SAP, men också till det nyligen fattade beslutet att inom hela den organiserade arbetarrörelsen (d v s i detta fall LO och SAP) starta konkreta diskussioner om fonderna. Kamraterna GK/GIJ gör i detta sammanhang en stor affär av en taktisk vinkling av Gunnar Nilsson när han i en intervju inte tar avstånd från fonderna, men menar att man hunnit för långt före partiet, samtidigt som han hävdar att det är LO som har det konkreta alternativet. Kamraterna utelämnar det faktum att han bara någon vecka inför den samlade nordiska fackföreningsledningen bestämt hävdade att frågan i realiteten var lika aktuell som någonsin. Och har man något begrepp om den samhälleliga utvecklingen i stort (vilket förutsätter att man överhuvudtaget analyserat den på egen hand) är det »motsägelsefulla» i LO:s hållning inte så svårt att förstå.

Utvecklingen mot kollektivkapitalism väcker reaktionsbildningar hos olika befolkningsskikt, och även inom arbetarklassen. Detta medför politiska övergångsproblem, men det förändrar ingalunda huvudtendensen. Att tänka sig att arbetarklassen skulle ställas inför valet »socialism eller barbari», utan att den på vägen provat de reformistiska lösningarna förefaller väl naivt. Om inte annat borde GK/GIJ kunna tänka sig in i en »förrevolutionär» situation: tror de verkligen att arbetarklassen då inte skulle föredra att gå på den medelväg som den reformistiska utvecklingsvägen innebär – eftersom de inte har några konkreta erfarenheter som pekar i riktning mot just vad vi menar med socialism, och eftersom revolutionen är ett våldsamt vågspel som endast dumdristiga ger sig in på om det verkligen finns något alternativ.

Vilken väg den svenska kapitalismen (och kapitalismen i andra länder) kommer ta mot det kollektivkapitalistiska samhället kan vi spekulera mycket i utan att vinna något på det. Vad som är viktigare är att se vilka problem som löses med hjälp av kollektivkapitalism och hur marknaden trots detta kommer att dominera i sista hand.

Kollektivkapitalism innebär på det ekonomiska området följande:
– bibehållen marknadsdominans och prissättning i huvudsak vi marknaden;
– kollektiv ledning av alla större företag;
– öppet informationsflöde från företagen till någon central planeringsinstans, men i allmänhet inte direkt planering av de enskilda företagens verksamhet;
– kraftigt skärpt kontroll av import och export, men fortfarande inte statligt monopol på utrikeshandeln;
– kontrollerad kreditgivning och centralt inflytande över en stor del av, men långt ifrån alla, investeringar;
– kontroll över kapitalexport men säkert inget förbud;
– ökad mängd direkta ingripanden från centralt håll på enskild företagsnivå.

Det organisatoriska underlaget för detta förbereds dels genom försöken att åstadkomma ökad statlig reglering av kreditgivningen, dels genom förslagen till löntagarinflytande i olika former – mest avancerat genom den meidnerska fondkonstruktionen.

Låt oss tänka oss ett förslag enligt ovan, med löntagarfonder som nått en sådan storlek att man har ett centralt inflytande på den stora majoriteten av företag med mer än hundra anställda. Lokalt i företagen har man fackliga representanter i företagsledningen, nu som representanter för löntagarfonden, inte som allmän »samarbetspartner». Samtliga företag lämnar via dessa representanter alla uppgifter om produktionsvolym, investeringar, kapitalstock, marknadsföring. planering inför utvidgning respektive inskränkning osv vidare till en central instans. Denna kan på grundval av det samlade materialet iordningställa en totalbild av hur det skulle se ut om alla företag följde sina planer, och därigenom:

– hindra uppenbart skadliga investeringar;
– knyta kontakter mellan företag där detta är lämpligt;
– planera behovet av kreditgivning;
– beräkna optimala satsningar inom olika branscher, och för enskilda företagsgrupper;
– ge förslag till ändrad produktionsinriktning när detta förefaller lämpligt ur samhällets och/eller det enskilda företagets synvinkel;
– förhindra lagerbildning som innebär inskränkning i produktionen i annat företag:
– förhindra viss kapitalexport;
– ge företagen en samlad bild av marknadsläget, behovet av kredit, lämpliga investeringsfält och optimal prissättning.

Summan av detta är att majoriteten av företagen ändå arbetar självständigt, men med kontinuerlig insikt i den samhällsekonomiska bilden som helhet. Samtidigt har den centrala instansen, knuten till statsapparaten, möjlighet att selektivt ingripa i den mån detta är samhällsekonomiskt lämpligt. Marknaden fungerar fortfarande, eftersom staten inte är mer än rådgivare i de flesta fall, men samtidigt lämnas informationer och görs ingripanden i sådan utsträckning att marknadens effekter delvis förändras.

Är det då inte en utopi att tänka sig företag som ger ut denna information? I själva verket kommer man inte att ha någon möjlighet att dölja den när löntagarfonderna blir stora aktieägare, och dessa löntagarfonder inte kopplas till individuell vinning. Vidare sker redan nu central planering i de flesta storföretag, en sådan planering grundar sig idag på bräckligt empiriskt underlag eftersom varje företag endast känner sina egna planer, och sedan måste konfrontera sin bild av verkligheten med andras, men på basen av en sådan planering kan man snart via ett antal justeringar på central nivå få ett helhetsgrepp över marknaden (39).

Ett par viktiga problem finns dock. Det viktigaste är utlandsberoendet, som inte kan påverkas i tillräcklig grad. En del kamrater har rest invändningar mot löntagarfonderna för att de inte löser några problem eftersom en så stor del av kapitalet kommer från lån utomlands. Detta är en missuppfattning, eftersom kapitalbalansen redan nu i hög grad kan påverkas, och under kollektivkapitalismen kommer att kunna göra det i än högre grad. Näringslivets nettoupplåning utomlands utgjorde endast 9% av den externa finansieringen 1960-65 och 11% 1966-71 (40). Naturligtvis utgjorde den en ännu mindre andel av den totala kapitalbildningen (eftersom en stor del av kapitalet är internt genererat), och samtidigt får vi inte glömma att utländska företag också lånar från svenska finansieringsinstitut varför ett byte av finansieringskälla i och för sig inte är något problem.

Utrikeshandeln är mer problematisk, och de exakta formerna för hur den ska regleras är inte närmare utredda av oss. De s k Cambridge-ekonomerna i England har utarbetat en del förslag på importkontroll där, något som labourvänstern tagit fasta på. Här i Sverige har framförts konkreta förslag om minskad utrikeshandel, men diskussionen kring detta får anstå. Sannolikt kommer marknaden att i hög grad slå igenom denna väg.

Om vi nu tänker oss ett system enligt ovan skulle detta inte avskaffa fluktuationerna i priser, profiter, löner och investeringar, men i hög grad utjämna dem. En mängd onödiga investeringar och onödig lageruppbyggnad skulle kunna undvikas, och problemen kring den cykliska tillväxten av det fasta kapitalet skulle till större delen lösas. En stabilisering av marknaden skulle i sin tur påverka profitkvoten, i synnerhet om löntagarfonderna kompletteras med konsumtionsfonder för att indirekt fördela konsumtionen i tiden på samhällsekonomiskt optimalt sätt. Flera av de inflationsdrivande mekanismer vi beskrivit ovan minskas, främst den ojämna efterfrågan, kreditgivningens bristande relation till produktionen och de monopolistiska prishöjningarna.

Men samtidigt fortsätter koncentrationen av produktionen, samt verkan av den internationella arbetsfördelningen. Detta medför krav på en mera nära integration mellan företagen vilket ställer frågan om verkligt demokratisk planekonomi. Det är denna spänning som vi diskuterat tidigare, och det är i denna situation de avgörande övergångsstriderna kan föras. Dessa kommer att stå kring två viktiga frågor: demokratin och sysselsättningen.

Borgarna kommer att kräva en inskränkning av produktionen i de företag som så småningom inte lönar sig ur profitsynpunkt, den lokala fonden och det lokala företagsstyret kommer att sträva efter att bibehålla sysselsättningen. Detta ställer samtidigt frågan om full kontroll och frågan om vidgad demokrati. Eftersom detta inte gäller endast ett fåtal företag, utan så småningom med marknadens fortsatta dominans en stor del av företagen, samtidigt som kontrollen över företagen inte längre ligger hos enskilda aktieägare, ställs frågan också i samhälleligt perspektiv.

Om arbetarklassen och övriga löntagare har utvecklat ett säkert kollektivt medvetande kan de då gå vidare, men inte utan strid. Denna strid kommer att vara i kontinuitet med massornas dagliga tillvaro. Den kommer att anknyta till de vardagliga produktionsproblemen. Det kommer att vara en försvarskamp mot kapitalisternas och byråkraternas försök att ta ett stort steg bakåt, men en försvarskamp som spontant måste bli ett angrepp eftersom försvaret automatiskt reser frågan »vidare på den inslagna vägen eller ej», och något status quo inte är möjlig. Att massan fortfarande är reformistisk är självklart. Men dess reformism kan endast tillfredsställas på revolutionär väg.

Slutord

I GK/GIJ:s resonemang finns enligt vår mening mycket som är omoget, och än mer som är felaktigt. Därför är det knappast förvånande att de taktiska slutsatserna blir gammal skåpmat. De har uppenbarligen mycket svårt att se helheter, och ställer även de taktiska uppgifterna som »antingen det ena eller det andra». Låt oss ta ett exempel. När de diskuterar frågan om löntagarfonderna i nedläggningshotade företag ställer de frågan: vad ska vi göra om vi kontrollerar företaget, och marknaden slår ut det? Svaret blir för GK/GIJ att vi inte ska ta risken att ställas inför detta val. För det första är argumentet lite väl futtigt i relation till ett helhetsperspektiv, men låt gå för att kamraterna anser att denna frågeställning är bland de mest centrala för hela taktiken. För det andra kan vi inte heller då förstå varför det inte skulle vara en omedelbar fördel att sitta i företagsledningen som representant för fonden, allra bäst om fonden kontrollerar företaget. För vi ska naturligtvis kräva förstatligande under fortsatt arbetarkontroll även då, precis som vi gör idag. Skillnaden är att vi sitter inne med alla informationer angående företagets läge och därför tidigt vet vad som ska hända, varigenom kamp kan förberedas för att vi befinner oss i en situation där vi inte ens behöver ockupera företaget eftersom vi redan »ockuperat» det på legal väg och för att vi mycket starkare och mer enhetligt kan ställa krav på staten och slutligen att vi mycket tydligare kan visa för arbetarna och tjänstemännen att vad som behövs är ett steg till – en demokratiskt kontrollerad planekonomi.

Så vitt vi kan se endast fördelar. Men den dialektiken (både och!) blev kanske för svår. Denna typ av ensidighet kan KAP göra sig av med. Möjligheten av att SAP i framtiden kommer att vinna riksdagsval just på fondförslag som anknyter till konkreta problem resta i samband med nya och djupare recessioner måste ligga till grund för vår taktik, inte antagandet att det idag hänger på oss, och på sannolikheten av en revolution om mänskligheten ska kunna räddas. I den framtida klasskampen kommer mycket att vara annorlunda än idag, men vi kan redan nu göra goda antaganden om möjliga utvecklingsvägar – om vi analyserar och inte ser på ytliga och konjunkturella fenomen. En taktik grundad på insikt om arbetarklassens och reformismens karaktär, kunskapen om de viktigaste psykologiska mekanismer som verkar över alla klassgränser, förståelse för betydelsen av kamp på olika kompletterande frontavsnitt och med avancerade former av dubbeltaktik samt inte minst kunskap om verkligheten och vart den är på väg, endast en sådan taktik är vi beredda att godtaga. För det kämpar vi tillsammans med er.

Arne Jarrick och Per Reichard

Noter
1. Se F. Borkenau: World Communism (Michigan 1962).
2. Beräkningar utifrån statistik i S. Carlsson: Den sociala omgrupperingen
i samlingsvolymen »Samhälle och riksdag» del l (Sthlm 1966).
3. G. Therborn »Om klasserna i Sverige 1930-1970» Zenit nr 28.
4. J.H. Goldthorpe m fl »Arbetaren i överflödssamhället» del 2 . (Sthlm 1971) s. 67.
5. R. Eriksson »Uppväxtförhållandena och social rättighet» (Sthlm 1971) s. 86.
6. Se ex. S. Carlsson: »Bonde, präst, ämbetsman» (Sthlm 1962) s. 119-
7. Y. Åberg: »Produktion och produktivitet i Sverige 1860-1965» (Uppsala 1969) s. 20.
8. R. Bentzel: »Konsumtionen i Sverige 1931-1965» (Sthlm 1958) s. 13.
9. G. Albinsson: »Svensk verkstadsindustri» (Uppsala 1961) s. 77.
10. L.Jörberg: »Growth and fluctuations in Swedish industry 1869-1912» (Lund 1961)s. 117.
11. E. Dahlström: »Industriell struktur» i E. Dahlström (ed.): »Svensk samhällsstruktur i sociologisk belysning» (Sthlm 1969) s. 133- Med andra ord »koncentreras» arbetarklassen under 1900-talet mindre än förvaltningspersonalen! ”;
12. E. Dahlström a.a. s. 1 32.
13. G. Eliasson: »Profits and Wage determination» (Sthlm 1974)
14. Se ex. Albinsson a.a. för kvantitativ bedömning.
15. Det vill säga »profitkvotens fallande tendens».
16. Kapitalkoefficient är kapital/produktionsenhet. För teoretisk diskussion se Groths artikel i NOPEK 3 (Nordisk Tidskrift för Politisk Ekonomi).
17. L. Lundberg: »Kapitalbildningen i Sverige» (Uppsala 1969) s. 41.
18. Se P. Dencik: »Solidarisk lönepolitik som inkomstpolitik» i Dencik/Lundvall (ed.) »Arbete, Kapital och Stat» (Sthlm 1974)
19. Beräkningar från SOS: industri.
20. Ibid.
21.Ibid.
22. L. Matthiessen: »Finanspolitiken som stabiliseringspolitiskt instrument» i E. Lundberg (ed.) »Svensk Finanspolitik i teori och praktik» (Sthlm 1971) s. 176. 23.SOU 1975:89. s. 152.
24. Den borgerliga budgeten med sin kraftiga underbalansering är en fortsättning på denna tradition och innebär inget brott med den socialdemokratiska stabilisenngspolitiken.
25. Se ex. debatten i ARKIV nr 1: Otto Steiger: Bakgrunden till socialdemokratins krispolitik, ARKIV nr 2: K.G. Landgren: Socialdemokratisk krispolitik och engelsk liberalism, ARKIV nr 4: O. Steiger: Den socialdemokratiska krispolitiken.
26. ARKIV nr 1 och 4: Steiger, a.a.
27. N. Unga: »Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912-34 – Framväxten av den nya arbetslöshetspolitiken» (Kristianstad 1976) s. 151-61.
28. Ibid. s. 24 f.f.
29. Ibid. kap. 5 och 6.
30. Ibid. s. 84-89.
31. Ibid. s. 125-31, 137 f.f., s. 147.
32. Ibid. s. 139f.f.,s. 150-51.
33. Keynes var också neoklassisk i det avseendet att hans politik förutsatte en perfekt anpassning mellan delmarknaderna i det kapitalistiska produktionssättet. Inflationen skulle först uppstå då efterfrågan översteg den totala samhälleliga kapaciteten. Vid bristande anpassning och friktion kan överefterfrågan på ett ställe ge upphov till prisökningar trots att samhällets totala kapacitet inte är fullt utnyttjad.
34. Unga, a.a. s. 172-77.
35. Ibid. s. 63-67, s. 172 f.f.
36. Se A. Lindbeck: »Svensk ekonomisk politik» (Sthlm 1971) för en konkret genomgång av den ekonomiska politiken i Sverige efter kriget.
37. Se Andersson/Meidner, a.a.
38. Matthiessen, a.a.
39. Angående storföretagens planering finns en nyutkommen empirisk studie: G. Eliasson: »Business Economic Planning» (Katrineholm 1976) som definitivt bör studeras.
40. S. Andersson: »Svensk kreditmarknad» (Växjö 1976) s. 161.

Från Fjärde Internationalen 1/1977