Författararkiv: Thomas Johansson

Medlemmarna ska bestämma – ta strid för kollektivavtalen

Inledning

Fackföreningsrörelsen har under senare tid stått i centrum för nyhetsrapporteringen i vårt land. Mycket av det som skrivs har borgerliga och fackföreningsfientliga vinklingar, och syftar till att försvaga fackföreningarna. Tyvärr stämmer dock mycket av rapporteringen, och tillståndet är minst lika allvarligt som vi kunnat följa i media. För oss socialister, är fackföreningarna de viktigaste organisationerna arbetare och löntagare har för att försvara sina omedelbara och långsiktiga intressen.

När vi läser om ledningen för Metallavdelningen i Trollhättan, om deras porrklubbsbesök och frikostiga spritrepresentation, eller om facktopparnas förmånliga lägenhetskontrakt i Stockholm, är detta bara toppen på ett isberg inom svensk fackföreningsrörelse. Med en systematiskt genomgång av de fackliga ledarnas privilegier runt om i de fackliga organisationerna, skulle långt mer förmåner och privilegier avslöjas.

Förutom dessa fackliga skandaler finns det en annan händelse som fått stort utrymme, och som också utnyttjas av borgerliga krafter för att försvaga fackföreningarna: och det är Byggnads och andra fackförbunds blockad av den lettiska byggfirman Laval un Partneri i Vaxholm.

Dessa två frågor, facktopparnas privilegier och Byggnads och andra fackförbunds kamp mot lönedumping och försvar av kollektivavtal, sammanfattar väl Socialistiska Partiets grundinställning: I kampen mot privilegier och toppstyrning är vi oförsonliga och kräver medlemmarnas makt och kontroll över sina fackföreningar. I kampen för grundläggande fackliga världen, som t.ex. försvaret av kollektivavtalen är det en självklarhet att vi nu stödjer Byggnads kamp i Vaxholm.

Det var länge sedan som Socialistiska Partiet gav ut något mer samlat material om fackföreningsrörelsen. Avsikten med denna lilla skrift är att lyfta fram ett antal viktiga frågor och hur vi ser på dessa. Stort utrymme ges åt det helt avgörande arbetet med att demokratisera fackföreningarna. Kampen för att behålla innehållsrika kollektivavtal, ges inte lika stort utrymme, men är ändå av så central betydelse att frågan förtjänar att framhållas extra mycket. Om möjligt några ord om hur denna fackliga kamp kan organiseras för att bli framgångsrik. Vi är dock ödmjuka, och väl medvetna om att det finns fackligt aktiva runt om i landet med delvis andra utgångspunkter och andra förutsättningar som kommit fram till kanske andra slutsatser. Avsikten är inte att tala om hur det skall vara, utan i stället att sprida erfarenheter och försöka samla fackligt aktiva som vill att fackföreningarna skall stå under medlemmarnas kontroll.

Oerhört mycket har hänt ute på arbetsplatser och i fackföreningar de senaste 20-30 åren. Ett mycket påtagligt faktum som inträffat, inte plötsligt utan mer som en utdragen process, är att det som tidigare var den mest klassmedvetna delen av arbetarklassen idag är en spillra jämfört med tidigare: skogsarbetare, gruvarbetare, hamnarbetare, ryggraden i den vänster som fanns ute i fackföreningarna är nästan bortrationaliserade. Och detta har givetvis påverkat läget inom fackföreningsrörelsen, inte bara i vårt land utan i många industrialiserade länder världen runt. Tänk bara att det var hamnarbetarna i Göteborgs hamn som startade den vilda strejkvågen 1969. Det fortsatte ett halvår senare med den stora gruvstrejken uppe i malmfälten och strejkvågen ebbade ut efter skogsarbetarstrejken i mitten av 70-talet. Att viktiga arbetargrupper, med en enorm tradition av klasskamp bakom sig nästan knappt finns kvar, utan att andra arbetargrupper fyllt detta tomrum har självklart fått stora konsekvenser. Lägg därtill en lång period med en högerpolitik som varit mycket framgångsrik, och där både socialdemokraterna och Vänsterpartiet ryckts med i denna högervåg och den lilla vänster som fanns misslyckats med att få gehör för sin politik, så är det kanske inte så konstigt att den fackliga vänstern knappt längre existerar.

Varför är fackligt arbete så viktigt?

Läget ute i fackföreningarna präglas idag av stor passivitet. Det är enkelt att avläsa detta inte bara genom spektakulära fakta som den låga strejkaktiviteten, utan mera genom det vardagsfackliga tillståndet: Antalet anställda som organiserar sig fackligt minkar sakta men säkert, antalet medlemmar som besöker fackliga möten minskar, antalet medlemmar som kan tänkas ta ett förtroendeuppdrag minskar, antalet medlemmar som går fackliga studiecirklar har så gott som havererat osv. osv..

Om denna utveckling fortsätter, och tyvärr finns det för tillfället inget som visar att denna trend är på väg att brytas, så kommer vi på allt fler arbetsplatser att snart få uppleva en situation där fackföreningen har tappat sin kraft och inte längre är någon egentlig motpart.

När fackföreningarna bildades, var det ett stort steg för arbetarklassen. Man hade nått insikten, att det var endast genom att organisera sig i en kollektiv organisation som man kunde kämpa för sina intressen. Genom att bilda en organisation för hela kollektivets intressen, och genom att formulera krav som värnade om alla medlemmars gemensamma intressen, upphävde man den tidigare förödande konkurrensen mellan arbetarna. Detta är den enkla och geniala styrkan med en fackförening, då som nu. Det gamla slagordet: ”Enade vi stå, söndrade vi falla”, sammanfattar väl fackföreningens idé.

Men behovet av att finnas och verka inom fackföreningarna blir än viktigare i en period då fundamentala värden står på spel. Händelserna i Trollhättan och Stockholm visar på ett övertydligt sätt att den nuvarande fackföreningsledningen isolerar sig allt mer från de vanliga medlemmarnas vardag. Nu om aldrig blir det solklart att den fackliga ledningen måste bytas ut, och då talar vi om ledningen på så gott som alla fackliga nivåer. Samtidigt lever vi i en situation, där den fackliga ledningen aldrig suttit så säkert i sadeln som man gör idag eftersom ett alternativt fackligt ledarskap så gott som helt saknas. En ekvation som vid första anblicken inte går ihop, men som kan förändras av att tilltron till det nuvarande fackliga ledarskapet fortsätter att urholkas.

För demokratiska och oberoende fackföreningar

Redan från början fick det socialdemokratiska partiet stark kontroll över fackföreningsrörelsen. Partiet bildades 1889, och det var också partiet som tog initiativet till LO: s bildande nio år senare 1898. I ett historiskt perspektiv, var detta något helt naturligt då det vid denna tid endast fanns ett arbetarparti. Genom en över hundraårig kontroll över fackföreningsrörelsen, har parti och fackföreningsrörelse växt ihop. När välfärden ökade så gott som oavbrutet från andra världskrigets slut fram till slutet av 1970-talet, var det inga större problem för den socialdemokratiska fackföreningsledningen att försvara det nära samarbetet mellan parti och fack. En klar majoritet av fackföreningarnas medlemmar accepterade detta.

Idag är läget helt annorlunda, och allt fler medlemmar börjar ifrågasätta detta samarbete. Inte kanske främst för att fackföreningen alltid skall vara oberoende, utan mer för att samarbetet inte längre innebär bättre levnadsförhållanden för den stora majoriteten av löntagare.

En annan sida av denna sammanväxt är den starka centraliseringen av makten till de fackliga ledningarna. En facklig byråkrati med egna starka materiella intressen vilar idag som en tung blyfilt över så gott som allt fackligt arbete. Detta är inget nytt, utan har funnits sedan lång tid tillbaka. Det som gör det mer och mer besvärligt för den fackliga byråkratin, är att man inte längre kan försvara sina privilegier med att man levererar välfärd och bra avtal för medlemmarna. Just denna stora skillnad mellan den fackliga byråkratins vardag och medlemmarnas osäkra tillvaro, håller på att bli ett allvarligt problem för denna fackliga aristokrati. Sprit- och porrklubbshärvan i Trollhättan och de fackliga ledarnas förstatjing på attraktiva lägenheter i Stockholm symboliserar väl denna situation. Metalls ordförande Göran Johnssons sammanlaga årsinkomst på närmare 1,2 miljoner är ett annat tecken på detta förfall.

Samtidigt som det idag inte är speciellt svårt att argumentera för att fackföreningarna skall vara oberoende och demokratiska, är frågan oerhört känslig för den fackliga byråkratin. Det rör sig också om makt och förmåner, och därför kommer att man försvara det nuvarande tillståndet ”to the bitter end”. För partiet är det likaså viktigt att inte förlora kontrollen över fackföreningarna. Inte för att man vill att den fackliga byråkratin skall få ett inflytande i partiet, men mer för att försäkra sig att just denna byråkrati skall försvara partiets politik ute på arbetsplatserna.

Att detta samarbete inte löses upp i en handvändning är nog så klart, men de täta banden måste börja luckras för att åter ge facket en slagkraft. Ett utslag av detta täta samarbete, är att man måste vara partimedlem för att bli vald till högre fackliga uppdrag i de olika LO-förbunden. Vilket innebär att man stänger ute alla goda krafter som inte är socialdemokrater. Och faktum är idag att allt fler LO-medlemmar vänder det socialdemokratiska partiet ryggen. Om vi jämför med ett land som Tyskland, där det tyska metallfacket IG Metall också leds av socialdemokrater, med den skillnaden att IG Metall är mycket mer självständiga mot de tyska socialdemokraterna än vad LO och dess förbund är mot socialdemokraterna i vårt land. Med den bakgrunden är det nog ingen slump att de tyska facken mycket mer aktivt försvarar sin välfärd och sina rättigheter.

Detta skall inte uppfattas som att fackföreningarna skall bli opolitiska och enbart och strikt inrikta sig på löne- och avtalsfrågor. Tvärtom så måste facken lyfta blicken bortom arbetsplatsen och tänka mer politiskt än någonsin. Men det traditionella samarbetet mellan fackföreningarna och det socialdemokratiska partiet har överlevt sig självt, och måste ersättas av ett samarbete mellan fackföreningarna och ett brett spektrum av politiska och sociala rörelser.

Duglighet, intresse och förtroende

Duglighet, intresse och förtroende bland arbetskamraterna skall självklart vara vägledande när vi väljer vem som skall bli förtroendevald. Idag är det en accepterad uppfattning, även bland de fackliga ledningarna, vid val till kontakt- och skyddsombud. Men så fort man kommer till grupp-, klubb- och avdelningsnivå, är det i många fall partiboken som gäller.

På många arbetsplatser är detta partitvång på väg att försvinna, av en enkel anledning: Man får vara glad att det över huvud taget är någon som ställer upp till val av förtroendeuppdrag. Det innebär inte att de högre fackliga ledningarna har släppt på partitvånget, det innebär bara att man flyttar upp kravet något snäpp högre upp. Men inställningen är fortfarande den att man är en bättre förtroendevald om man är medlem i det socialdemokratiska partiet.

Aktivera medlemmarna

Det enkla, men samtidigt det allra svåraste man som förtroendevald har att jobba med, är att aktivera de många medlemmarna. Väldigt många lovande lokala fackliga initiativ har till slut stupat på att de aktiva inte haft medvetenhet om att man hela tiden måste jobba på att få så många medlemmar som möjligt aktiva. Just detta att man som enskild, eller att hela styrelsen, skall framstå som de som vet och kan allt, innebär att man så småningom missar att överföra sina kunskaper och erfarenheter till de många medlemmarna. Det behöver inte innebära att alla medlemmar ränner på möten och fackliga kurser i tid och otid. Men det innebär att man skapar en medvetenhet om att den vanlige medlemmens ansvar är grundläggande för om fackföreningen står stark mot arbetsgivaren. Det innebär också att de mest fackligt aktiva får ”besinna” sig och inte springa för långt från den stora mängden av medlemmar.

En stark lokal fackförening skapas inte genom en mängd av radikala uttalanden på fackföreningsmöten, en stark och aktiv lokal fackförening uppstår när den stora mängden av medlemmar är beredd att i aktiv handling gå samman och agera mot sin lokala motpart. En medveten och aktiv styrelse har givetvis en stor funktion att fylla, just för att sammansvetsa och medvetandegöra sina medlemmar, men akta sig för att ramla i fallgropen och tro att det är styrelsen som skall fixa allt. I jobbet med att aktivera medlemmarna, kan nästan ingen fråga vara för oviktig. Det centrala är att man kan ena medlemmarna och få dem att segra mot företaget. Med en sådan seger i ryggen växer självförtroendet, och man kan gå vidare till nästa fråga.

Det finns idag mängder av orsaker till att passiviteten ute i fackföreningar och på arbetsplatser är stor: Allt ifrån pampvälde och skandaler inom den egna fackföreningen till politisk apati och mängder av fritidsintressen som drar bort fokus från det fackliga arbetet. Men det går att bryta trenden och jobba upp ett intresse för fackliga frågor. Man skall dock ha en sak klar för sig, att det är ett jobb på lång sikt. Några enkla och snabba segrar i det fackliga arbetet förekommer sällan.

Fackligt ABC

Ledningen för våra fackföreningar har i många fall tappat den självklara fackliga grundinställningen att facket och företagen företräder olika intressen. Företagets mål är största möjliga vinst, medan fackets uppgift är att kämpa för högsta möjliga lön, anständiga arbetsförhållanden och bra arbetsmiljö för sina medlemmar. Och dessa olika mål innebär att man oundvikligen kommer att hamna i konflikt med varandra. Hur man sedan hanterar dessa konflikter är en taktisk fråga som avgörs av fackets styrka eller svaghet. Att denna grundinställning inte är självklar idag bland våra fackliga ledare, leder till att gränsen mellan fack och företag suddas ut. Många medlemmar förstår inte meningen med ett fack som nästan resonerar som företagsledningarna. Att återskapa grundläggande fackliga ABC är nödvändigt.

Rent konkret kan det innebära att man i sina lokala fackliga blad beskriver hur företagets och fackföreningens mål skiljer sig åt. Ofta är det material som kommer från centralt fackligt håll, så tillrättalagt och företagsvänligt att det just sprider illusioner om att företag och fack har gemensamma intressen. En fälla man dock skall undvika att falla i, är att bli alltför pompös och skolläraraktig i sin beskrivning av kapitalism och giriga företag. Saklighet och konkreta fakta är långt mer verkningsfullt än fraser om kapitalistisk utsugning.

Lokal konflikträtt och avtalen ut på beslutande medlemsomröstning

Den svenska fackföreningsrörelsen är extremt centraliserad. Det kan tyckas vara en styrka, att man lätt kan samla sig till motstånd mot sin motståndare. Denna centralism används nu inte som ett kampmedel mot företag och motpart. De centraliserade organisationerna har mer och mer blivit kolosser på lerfötter.

Redan på mitten av 1930-talet fick de olika fackförbunden inom LO makten över konflikträtten, vilket innebar att den vanlige medlemmen fråntogs rätten att besluta om man skulle gå i konflikt. Syftet med detta var bland annat att frånta stridbara lokala avdelningar rätten att gå i konflikt. Sverige var fram till mitten av 30-talet det land i Europa med mest strejker per år. Den fackliga byråkratin visste vad den gjorde när man avskaffade den lokala strejkrätten. Den lokala konflikträtten hade dock redan 1928, när lagen om kollektivavtal och arbetsdomstol tillkom, kraftigt begränsats.

Att återföra konflikträtten till de lokala fackföreningarna, är en viktig förutsättning för att vända upp och ned på den pyramid vi idag har inom fackföreningsrörelsen. Makten skulle förskjutas från LO- och förbundsledningarna till medlemmar och de lokala facken. Ett annat krav som väl faller in i kampen att åter ge medlemmarna makten är att avtalen skall ut på beslutande medlemsomröstningar. Även detta krav är som att svära i kyrkan för den fackliga byråkratin, då bara tanken att medlemmarnas val skall avgöra om ett avtal skall godkännas eller om konflikt väntar, innebär ett ifrågasättande av de fackliga ledningarnas maktmonopol.

Ingen skillnad mellan förtroendevald och den vanlige medlemmen

En djup klyfta finns mellan de vanliga medlemmarna och fackliga ledare på de flesta nivåer inom fackföreningsrörelsen. Det är inte bara förmåner och privilegier bland de högsta facktopparna som medlemmarnas ilska riktar sig mot. Även på lokal nivå finns det stora skillnader mellan flera förtroendevalda och medlemmar. Alltför många förtroendevalda har idag lämnat sina ordinarie jobb i produktion och verksamhet, och jobbar fackligt på heltid. Att stå kvar med det ena benet bland sina arbetskamrater och jobba om man är förtroendevald, har många fördelar: Det gör att kontakten mellan medlemmar och förtroendevald hela tiden hålls levande. Den förtroendevalde får hela tiden höra vad som rör sig i djupet bland medlemmarna. Det innebär också att risken för att hamna i knäet på chefer och arbetsledning minskar när medlemmarna hela tiden har koll på sin förtroendevald. Fackliga heltidsuppdrag har också visat sig vara en stor frestelse att skaffa sig förmåner som vanliga medlemmar inte har.

De som idag är anställda ombudsmän, eller de som har höga fackliga uppdrag inom LO och dess förbund har egna avtal som reglerar deras löner, pensioner och andra anställnings-förhållanden. Som exempel har Metalls ordförande Göran Johnsson en lön från Metall på 50 189 kronor i månaden(Hans sammanlagda månadsinkomst uppgår till 95 216, eftersom han sitter i några styrelser som ger ett fett arvode.). När han fyller 60 år kan han gå i pension, och kvittera ut en pension på 78 procent av sin lön resten av livet.

Det finns ingen som helst vettig anledning att inte också de anställda ombudsmännen och topparna bland de förtroendevalda skall gå på samma avtal som de vanliga medlemmarna. Ett argument som ofta den fackliga byråkratin försvarar sig med är att de jobbar så mycket övertid och att de har ett uppdrag som kräver stort ansvar och kompetens. Att fackliga uppdrag skall premieras med höga löner och förmånliga pensioner och andra villkor, visar hur långt toppstyre och byråkratisering gått av vår fackföreningsrörelse. Inte bara rättvisan säger att alla förtroendevalda och ombudsmän skall omfattas av våra kollektivavtal, det skulle då också finnas ett egenintresse från till exempel Göran Johnsson i Metall att förhandla fram bra avtal som också omfattar honom själv, i stället för att åka i en egen gräddfil.

Lagen om facklig styrelserepresentation gör att många förtroendevalda likt Göran Johnsson drygar ut sin lön med feta styrelsearvoden. De flesta av dessa styrelsemöten är på ordinarie arbetstid, då alla dessa förtroendevalda uppbär sin ordinarie lön. Rimligt borde därför vara att dessa styrelsearvoden, eller en stor del av dem, tillföll den fackliga organisation man representerar i styrelsen.

Kampen för kollektivavtalen

Förhållandena på arbetsmarknaden i Norden, skiljer sig från situationen i de flesta andra länder runt om i världen. Genom att fackföreningarna under lång tid haft en stark ställning, regleras det mesta med kollektivavtal, till skillnad mot många andra länder där lagstiftning råder. Ofta då usla minimilagar som ger ett mycket dåligt skydd för löner, arbetstider osv.. Det räcker att bläddra några sidor i olika kollektivavtal för att inse att: löner, OB-tillägg, övertidstillägg, arbetstider, regler om omplacering och allt annat av vikt för löntagarkollektivet finns i kollektivavtalen.

Genom bland annat medlemskapet i den Europeiska Unionen, finns det starka krafter bland företag och borgerlighet som trycker på för att kollektivavtalens starka ställning skall försvagas och ersättas av liknande förhållanden som råder inom många andra EU-länder, dvs. med minimilagar. Det är just detta som döljer sig i konflikten mellan Byggnads och andra fackförbund och den lettiska byggfirman Laval un Partneri.

Men oavsett EU-medlemskapet kan vi se hur arbetsgivarna hela tiden försöker underminera kollektivavtalen, genom att försöka reducera eller få bort viktiga saker: Man försöker underminera reglerna om arbetstider. Man försöker reducera eller få bort OB-tillägg och övertidsersättningar. Man försöker att få allt fler att gå på avtalens lägstalöner …Det senaste grova exemplet på att försvaga kollektivavtalen är när General Motors spelar ut arbetarna på SAAB i Trollhättan mot arbetarna på Opel i tyska Rüsselsheim.

Kampen för att upprätthålla kollektivavtalen kommer att bli en allt viktigare fråga framöver. De attacker vi hittills sett är bara början på vad som är att vänta. Attackerna kommer från två håll, från politiker och företag. Det som förenar är en borgerlig klassmedvetenhet om att allt svagare kollektivavtal innebär en dramatisk maktförskjutning till förmån för de som sitter på rikedomar och kapital.

Ofta hotar företagen att lägga ned fabriken eller företaget och flytta till något låglöneland. Ett viktigt fackligt krav i dessa lägen är: ”Förbud för företag att lägga ned eller flytta företag som går med vinst.” Ett krav som är enkelt att vinna gehör för, och som pekar på det orimliga att skicka ut arbetare i arbetslöshet när företaget är välmående och går med vinst. I detta sammanhang står det klart att Sverige är ett av de länder där företagen har lättast att lägga ned företag och flytta till andra länder. Lagar och avtal som reglerar hur stor ersättning arbetarna skall ha vid företagsnedläggning är blygsamma i jämförelse med många andra länder i Europa. Krav på att avgångsvederlag skall bli betydligt högre i kombination med förbud för företagsflytt för vinstgivande företag blir därför viktiga att driva.

Internationellt fackligt samarbete och verklig facklig solidaritet

I takt med att kapitalet flyttar sig allt snabbare runt vårt klot och lokaliserar sig till de ställen som ger de största vinsterna, kommer det fackliga samarbetet över nationsgränserna att bli allt viktigare. Egentligen är det sorgligt att inte fackföreningarna långt tidigare försökt att möta företagens flytt av kapital och fabriker, då det enda verkningsfulla är att samarbeta över alla nationsgränser, för att utjämna villkor och avtal världen runt. Det har länge pratats om internationellt fackligt samarbete, men när det kommer till kritan stannar det många gånger vid tomma ord och fackföreningarna faller till föga och accepterar försämringar i avtalen.

Rent konkret skulle kampen för internationella kollektivavtal, inom samma branscher eller inom samma företag, ges en mycket större prioritet. Om sådana avtal började bli verklighet, skulle företagen få det betydligt svårare att flytta runt sina fabriker där de snabba vinsterna finns. Men så länge som den nationella inskränktheten härskar inom ledningen för fackföreningarna världen runt, kommer kapitalet ständigt att ha ett försprång i denna fråga.

Internationalismen är inte bara vackra fraser om alla människors lika värde, utan också en högst konkret fråga om att bekämpa företagens flytt av kapital och arbetsplatser. Därför måste uppbygget av fackföreningar i de länder där de är förbjudna, eller enbart finns på papperet ges en helt annan tyngd. Att stödja uppbygget av fria och oberoende fackföreningar i Kina idag borde vara en av de viktigaste fackliga frågorna för fackföreningarna i de rika industriländerna. De nästan slavliknande arbetsvillkoren i många företag i Kina kan enbart existera då oberoende fackföreningar är förbjudna. De fackföreningar som finns är kontrollerade av det kinesiska kommunistpartiet, och är i praktiken gula fackföreningar. En sådan kampanj för verkliga fackföreningar i Kina skulle inte bara inrikta sig mot den kinesiska statsledningen, utan i lika hög grad mot de företag i väst som nu står på kö för att investera i Kina. Detta skulle kunna vara en verklig fråga som gav den fackliga internationalismen ett ansikte.

Försvara en demokratisk arbetsorganisation

En sanslös ökning av arbetstempot sker idag på många av våra arbetsplatser. Rationaliseringar drivs i olika former beroende på arbetsplatser. På många fabriker införs nu åter de löpande banden. Idag mer raffinerade och effektiva än när de introducerades under 1950- och 1960-talet. Olika namn används för detta produktionssystem, men de vanligaste är ”lean production” eller toyotaism”. Arbetet sönderhackas återigen i mindre beståndsdelar och arbetsrotation förbjuds eller begränsas kraftigt. Alla moment standardiseras och skall därigenom endast utföras på ett enda sätt. Ideologiskt skall allt självständigt tänkande försvinna och ersättas med företagets konkurrensideologi. Arbetarna skall bli sina egna tidsstudiemän och jaga allt slöseri med tid och resurser. Rent fackligt är dessa system mycket farliga om de lyckas, då det är ett tecken på att den lokala fackföreningen antingen kapitulerat eller förlorat i kampen mot företagets ideologiska offensiv.

Det fackliga svaret på hysteriska rationaliseringar och mer förfinade varianter av det löpande bandet borde vara en kamp för en demokratisk arbetsorganisation, i linje med ”det goda arbetet” som Metall lanserade på 1980-talet. Den fackliga byråkratin har idag i många fall kapitulerat inför företagens offensiv, och försvaret av ”det goda arbetet” blir bara läpparnas bekännelse. Men en arbetsorganisation med åtföljande lönesystem som strävar mot ett ökat inflytande för de anställda, är väl värt att försvara även om de fackliga topparna har kastat in handduken.

Trots högkonjunktur ökar inte sysselsättningen, utan snarare tvingas fler ut i arbetslöshet, och detta som en effekt av hårt drivna rationaliseringar ute på företagen. Frågan om arbetstidsförkortning får här en given plats. Länge har det tvistats om hur denna arbetstidsförkortning skall se ut, men en sak är säker, en arbetstidsförkortning får bäst effekt om arbetstiden kortas per dag.

Sedan flera år tillbaka har olika varianter på konjunktur- och kundanpassad arbetstid införts. Det innebär att beroende på konjunktur och försäljning, så pendlar arbetstiden mellan ett max- och minläge, t.ex. mellan 43 timmar och 35 timmar. För en del är dessa arbetstider lockande, då man då och då får en ledig dag i veckan, men för de med tunga och stressande jobb är en arbetsdag på 8, 6 timmar och en arbetsvecka på 43 timmar oerhört slitsamt. Det fackliga svaret på dessa arbetstider borde vara jämna arbetstider per dag och vecka.

En annan aspekt på dessa arbetstider är att företagen inte behöver nyanställa vid konjunkturuppgångar, utan helt enkelt går upp till maxläget för arbetstiden. Detta kanske i kombination med intag av visstidsanställningar (kontraktsanställningar) och/eller personal från personaluthyrningsfirmor. En viktig facklig uppgift blir också att jobba för att så många som möjligt skall ha fasta jobb, så kallade tillsvidareanställningar.

Bygg breda fackliga rörelser

Uppgiften att förvandla LO och dess förbund till en medlemsstyrd och kämpande fackförening, kan tyckas omöjlig. Avsaknaden av en stark facklig vänster som pressar den fackliga byråkratin till eftergifter är kolossal. Uppgiften idag består av att försöka samla de små rester av fackligt motstånd som finns ute på arbetsplatserna. Med den inriktningen ser man genast att det är i de lokala fackföreningarna som arbetet måste börja.

Beroende på företag, bransch eller fackförening ser de fackliga frågorna som är på tapeten olika ut, men det finns en sak som förenar, och det är målsättningen att göra fackföreningen mer demokratisk. I detta arbete måste målsättningen hela tiden vara att kraven skall omfatta alla och vara enkla att förstå: Inga privilegier för de förtroendevalda, de förtroendevalda skall jobb ute i verksamheten, val av förtroendevalda skall ske på golvet bland medlemmarna, medlemsomrösta om viktiga lokala fackliga frågor, ge ut en lokal facklig tidning…

För att detta arbete skall bli framgångsrikt måste en bred rörelse skapas som utgår från de flesta medlemmars medvetenhet och kunskaper. Om kraven blir för avancerade och ideologiska kommer hela arbetet att så småningom reduceras till en klubb för inbördes beundran. Målsättningen är självfallet att kandidera till den lokala fackliga styrelsen och välja in kandidater som står bakom kraven på en demokratisering av fackföreningen. Att tro att man kan pressa den fackliga byråkratin att driva krav på att avskaffa sig själva och demokratisera fackföreningarna är en utopi. Därför blir de fackliga valen så viktiga, när vi jobbar mot en demokratisk fackföreningsrörelse.

Att i detalj för övrigt gå in och beskriva hur en lokal facklig plattform skall se ut är inte speciellt meningsfullt, men en fråga som ovillkorligen måste vara med är kampen mot det lokala företaget. Här finns inte heller någon kristallkula, men en gyllene regel är att vad man än företar sig mot företaget, är att hela tiden ha sina medlemmar i ryggen. En ständig dialog mellan medlemmar och styrelse, där medlemmarna hela tiden har stor kontroll över sina förtroendevalda, ger förutsättningar för en lokal fackförening som är förmögen till kamp för sina medlemmars intressen. Men för att inte dessa lokala initiativ skall isoleras är det nödvändigt att gå vidare och bilda fackliga nätverk med andra lokala initiativ och med målsättningen att demokratisera fackföreningsrörelsen. Först då kan man ta de första stapplande stegen mot en kämpande och medlemsstyrd fackförening.

Tomas Johansson

Presentation

Tomas Johansson jobbar sedan 29 år tillbaka på Volvo i Göteborg, och närmare bestämt på Volvo Lastvagnars Tuvefabrik där han är gruppordförande i Metall för drygt 500 metallare. Dessförinnan jobbade han i fem år som hamnarbetare i Göteborgs hamn, där han var fackligt aktiv i Svenska Hamnarbetarförbundets avdelning 4. På Volvo blev han snart en av förgrundsgestalterna inom Facklig Opposition.

Tomas föddes i en lantbrukarfamilj i norra Halland 1952, där hans far lämnade jordbruket under 60-talet och blev grovarbetare på byggen. Politiskt aktiv har han varit sedan femtonårsåldern, då han kom i kontakt med den framväxande nya vänstern och Vietnamrörelsen, och medlem i föregångaren till Socialistiska Partiet blev han 1970. Tomas har också varit aktiv på nej-sidan inför folkomröstningen om EU och senare inför folkomröstningen om EMU. Tillsammans med andra metallare var han med och startade ”Metallare mot EMU”.

Gavs ut av Socialistiska Partiet som en pamflett om fackföreningar år 2005.

Euron är inte en stabil valuta

Vi lyssnar gärna på sakargument för euron från Volvo och andra företag, men vi menar att de till stor del saknas. Att avskaffa sin valuta för att slippa hanterbara växlingskostnader och växelkursrisker är inte rimligt, skriver Tomas Johansson och Jonas Sjöstedt, Volvoanställda och styrelseledamöter i Metallare mot EMU.

I Göteborgs-Posten gör Metalls ordförande Göran Johnsson och Volvos koncernchef Leif Johansson gemensam sak och kräver att vår valuta ska avskaffas och att vi ska anslutas till euron. Argumenten följer ett numera vanligt mönster för EMU-anhängarna. Lösa löften om bättre tillväxt, stabilitet och låg inflation utlovas, bara vi ansluter oss till EU:s valutaunion. Men bakom löftena finns förvånansvärt lite fakta och substans. Kanske anser debattörerna att man ska lita på deras namn och titlar så att sakargument inte behövs? Men deras löften håller knappast för en närmare granskning.

Euron är inte en stabil valuta. Under de snart fyra och ett halvt år som gått sedan dess introduktion har euron varierat betydligt mer än kronan i värde i förhållande till andra valutor. Medan euron har pendlat upp och ner, mest ner, med 25 procent har kronan bara rört sig med omkring 10 procent. Det innebär att vi om vi hade haft euron hade vi haft större valutasvängningar mot viktiga handelspartners som USA, Storbritannien, Norge och de asiatiska länderna. Även den kortsiktiga valutaspekulationen drabbar euron mer än kronan. Euron ger alltså ingen valutastabilitet.

Euroländer drabbas

I dag faller dollarn kraftigt i värde gentemot euron. Om detta fall fortsätter kommer euroländernas export och känsliga konjunkturläge att drabbas. Detta skulle kunna slå speciellt hårt mot en exportberoende nation som Sverige. Ytterst skulle det kunna leda till neddragningar i produktion och arbetslöshet. Den svenska kronan och växelkursen är ett skydd mot en sådan utveckling.

Inte heller är tillväxten imponerande i euroområdet. Sverige har under senare år haft en klart bättre tillväxt än de flesta euroländer. I dag har tre euroländer, med Tyskland i spetsen, negativ tillväxt. Det är en farlig utveckling och avsaknaden av egen ränta och växelkurs gör det svårare för länderna att få igång tillväxten igen. Hur kan man lova högre tillväxt genom att binda sig hårdare till ett område med lägre tillväxt? Artikelförfattarna säger att EU:s inre marknad har skapat 2,5 miljoner nya jobb, men döljer det faktum att arbetslösheten är dubbelt så hög i de tolv euroländerna som i Sverige. Inte heller har euroområdet visat sig vara bättre på att hålla nere inflationen än Sverige. Detta trots att ECB:s inflationsmål är hårdare än Riksbankens. En av orsakerna är att länder med helt olika inflation och tillväxt tvingas ha samma räntenivå och växelkurs. Det gör att länder med stark ekonomisk utveckling riskerar att inte kunna bemästra prisökningar och överhettning. Det tydligaste exemplet i dagens euroområde är Irland, som nu har skapat sig en hel del problem genom att i en rad år ha haft hög inflation. En egen ränta och växelkurs är två verksamma medel mot inflationen som vi förlorar med euron.

Argument saknas

Vi lyssnar gärna på sakargument för euron från Volvo och andra företag, men vi menar att de till stor del saknas. Att avskaffa sin valuta för att slippa hanterbara växlingskostnader och växelkursrisker är inte rimligt. Det är lite som att välja halshuggning för att slippa klippa håret. Man slipper i och för sig frisören, men får värre problem i stället. I grunden handlar EMU om politik. Med en gemensam valuta ska EU:s länder påtvingas en centralstyrd ekonomisk politik med starka nyliberala inslag. Det är ett avgörande steg i EU:s omvandling till statsbildning. Det innebär också att vår rätt att välja en annan ekonomisk politik begränsas mycket kraftigt. Det är om detta folkomröstningen den 14 september handlar. Därför kommer vi som anställda vid Volvo att rösta nej.

Till sist, Metalls ordförande Göran Johnsson brukar i nästan alla sammanhang påstå att ett medlemskap i EMU innebär att fackföreningarna kan samordna sig och ta fajten med det internationella kapitalet. I sina skriverier tillsammans med Volvochefen nämns inte detta argument över huvud taget. Man kan fråga sig varför?

Tomas Johansson, Göteborg
Jonas Sjöstedt, Umeå
Volvoanställda och styrelseledamöter i Metallare mot EMU, GP 2003-06-04

Samförstånd eller kamp, två linjer i facket

På Volvo i Göteborg finns sedan mitten av 1970-talet en fackligt oppositionell rörelse inom den stora metallklubben med drygt 10 000 medlemmar. Nedanstående rader är några synpunkter på tillståndet inom svensk fackföreningsrörelse, och förslag till alternativ inriktning, från en av dessa oppositionella

Banden mellan det socialdemokratiska partiet och LO och de olika LO-förbunden är fortfarande oerhört täta. Att detta samarbete inte löses upp i en handvändning är nog självklart, men de täta banden måste börja luckras upp för att åter ge facket slagkraft. Ett utslag av detta täta samarbete, är att man måste vara partimedlem för att bli vald till högre fackliga uppdrag i de olika LO-förbunden. Det innebär att man stänger ute alla goda krafter som inte är socialdemokrater. Allt fler LO-medlemmar vänder också det socialdemokratiska partiet ryggen. Om vi jämför med ett land som Tyskland där fackföreningsrörelsen, bland annat det mäktiga IG Metall, också leds av socialdemokrater, finner vi dock en skillnad jämfört med Sverige. Facken intar trots detta en betydligt mer självständig hållning gentemot det socialdemokratiska partiet. Och det är nog ingen slump att de tyska facken mycket mer aktivt försvarar sin välfärd och sina rättigheter.

Detta skall inte uppfattas som att fackföreningarna skall bli opolitiska och strikt inrikta sig på löne- och avtalsfrågor. Tvärtom, facken måste lyfta blicken över fabriksgrindarna och tänka politiskt mer än någonsin. Men det traditionella samarbetet mellan fackföreningarna och det socialdemokratiska partiet har överlevt sig själv, och måste ersättas av ett samarbete mellan fackföreningarna och ett brett spektrum av politiska och sociala rörelser.

Fackföreningarnas medlemmar måste återfå kontrollen och makten över sina fackföreningar. Den hårda toppstyrningen och centraliseringen leder till byråkrati och passivitet. På papperet har vi världens starkaste fackföreningar men verkligheten talar ett annat språk. Låg lokal facklig aktivitet, svårt att rekrytera folk till förtroendeuppdrag och ett svagt förtroende för de fackliga ledningarna är utslag av detta. En fackföreningsrörelse  som sjuder av aktivitet, förutsätter en bred demokrati   underifrån, där medlemmarna på lokal nivå har stort inflytande. Medlemsomröstningar om avtal, lokal strejkrätt, val av ombudsmän, arbetsplikt i produktionen för förtroendevalda är några krav som pekar i den riktningen.

Ledningen för våra fackföreningar har i många fall tappat den självklara fackliga grundinställningen att facket och företagen företräder olika intressen. Företagets mål är största möjliga vinst, medan fackets uppgift är att kämpa för högsta möjliga lön, anständiga arbetsförhållanden och bra arbetsmiljö för sina medlemmar. Dessa olika mål innebär att man oundvikligen kommer att hamna i konflikt med varandra. Hur man sedan hanterar konflikterna är en taktisk fråga som avgörs av fackets styrka eller svaghet. Att denna grundinställning inte är självklar i dag bland våra fackliga ledare, leder till att gränsen mellan fack och företag suddas ut. Många medlemmar förstår inte meningen med ett fack som nästan resonerar som företagsledningarna. Att återskapa dessa grundläggande fackliga ABC är nödvändigt.

I dagens internationaliserade ekonomi är det många gånger enkelt att flytta produktion och fabriker. Ofta till låglöneländer där facken inte finns eller är svaga. Det pratas mycket om internationellt fackligt samarbete, men det händer väldigt lite i verkligheten. Ledningen för fackföreningsrörelsen tycks stå helt handfallen och saknar i dag en strategi för hur man agerar mot det internationella kapitalet. Att stödja uppbyggnaden av fack i andra länder, och samarbeta i praktisk verklighet med dessa fack, måste bli mycket viktigare än vad det är i dag. Först då har vi möjligheter att bromsa upp företagens flytt av fabrikerna. Just nu ser vi en avskyvärd variant av detta då General Motors ställer arbetarna och deras fackföreningar i Trollhättan och tyska Rüsselsheim mot varandra, när man hotar att flytta produktionen av Saab-bilar till Tyskland. Taktiken går ut på pressa löne- och anställningsvillkor och locka med jobb till dem som bjuder lägst. Att i dag kämpa för internationella kollektivavtal blir inte bara en akademisk fråga utan en fråga om att rädda jobb, löner och anställningsvillkor.

Sverige är det land i världen som har den högsta produktiviteten. Bra tycker många, men det finns en baksida. Och den är arbetsplatser där rationaliseringarna gått för långt, med stress och ökad utsvettning som följd. På många arbetsplatser och fabriker införs nu återigen det löpande bandet. Våra fackföreningar är alldeles för tysta och oklara i dessa frågor. Under 70- och 80-talet fördes intensiva diskussioner på våra arbetsplatser om hur arbetet skulle organiseras. Metall lanserade ”det goda arbetet”. Mer demokrati och inflytande över arbetsprocessen samt en lön som är kopplad till kunskap är det centrala i det goda arbetet. Att plocka ner böckerna från hyllorna om det goda arbetet för att bekämpa de hysteriska rationaliseringskampanjerna ute i arbetslivet, är också viktigt.

1997 skrev Metall och sju andra fackförbund under det som kom an kallas   ”industrins samarbetsavtal”. Det finns mycket att säga om detta avtal men en effekt av avtalet var an det dödade så gott som all lokal löneglidning. Ett centralt avtalsutrymme fastställs, som inga lokala fack får överskrida. De lokala avtalsrundorna tappade nästan all sin kraft, och för de vanliga medlemmarna blev avtalsrörelsen något som man inte hade ett dugg av inflytande över. Och knappt de lokala verkstadsklubbarna heller, då det lokala avtalsarbetet i stort går att fördela en given lönepott. Därför bör detta avtal sägas upp så fort som möjligt för att åter göra de lokala fackföreningarna till arenor för lokal facklig lönekamp.

Allt det jag berört låter sig inte ske automatiskt, utan måste sättas in i ett sammanhang. Och den enkla sanningen år an ledningen för fackföreningsrörelsen i dag är motståndare till i stort sett allt det jag föreslår. Därför måste också allting gå hand i hand med att ta strid om de fackliga ledningarna och välja in folk som omfattar en demokratisk och oberoende fackförening.

Tomas Johansson är Gruppordförande på Volvo Lastvagnars Tuvefabrik i Göteborg.

Läs hela numret av Oreda nr 11 (3-4) / 2004, Facklig organisering & privatisering