Etikettarkiv: Byråkratisering

Eurokommunism

1. Eurokommunismen och den imperialistiska borgarklassen

Den så kallade »eurokommunismen» är i första hand uttryck för den högerutveckling som ägt rum inom Västeuropas kommunistpartier alltsedan Kominterns sjunde kongress (1935 ö a) Det är en utveckling som – med undantag för perioderna mellan september 1939 och våren 1941 och under Koreakriget – har lett in dessa partier i ett nära klassamarbete med den egna borgarklassen.

Från den här utgångspunkten kan man säga att det franska kommunistpartiets (PCF) senaste kongress är en motsvarighet till den tyska socialdemokratins Görlitzkongress, Samma sak gäller slopandet av begreppet »proletariatets diktatur» hos de italienska, spanska, engelska, svenska och belgiska kommunistpartierna. Efter en längre period där den dagliga reformistiska praktiken kommit i allt skarpare motsättning till en formell programmatisk ortodoxi (för socialdemokraterna Erfurtprogrammet på sin tid, för de stalinistiska kommunistpartierna idag den så kallade »marxismen-leninismens principer») anpassades slutligen programmet till den dagliga praktiken. Revisionismen har därmed officiellt fått sin teoretiska motsvarighet.

Betyder då det här, att Västeuropas kommunistpartier präntat ned sin reformistiska praktik i programform, att de inte kommer att förändra sin praktik i någon större utsträckning? Det är sant att de partier det här gäller redan bedrivit klassamarbete under årtionden. Genom sitt deltagande i regeringsställning, genom sitt avväpnande av partisanerna och sitt aktiva stöd i återuppbygget av den borgerliga staten och av den borgerliga repressiva apparaten (även under pågående kolonialkrig) samt deltagandet i återuppbygget av den kapitalistiska ekonomin räddade de bokstavligt talat det kapitalistiska systemet i Frankrike och Italien från undergång vid slutet av andra världskriget. Precis på samma sätt som socialdemokratin i Centraleuropa gjorde efter första världskriget. Denna, de kommunistiska ledarskapens kontrarevolutionära roll, såg vi prov på redan under den spanska republiken 1936-38. Vid den här tiden gjordes visserligen allt i namn av »försvaret av Sovjetunionen». Idag avsäger man sig öppet den marxistisk-leninistiska statsteorin. Men ändrar det egentligen något i praktiken?

För att korrekt kunna besvara frågan måste man förstå att den reformistiska urartningen hos arbetarklassens massorganisationer utgör en process och inte en enskild händelse, l den processen kommer den dagliga praktiken, den officiella teorin (som den bas på vilken kadrerna skolas), sättet att rekrytera medlemmar, klasskampens objektiva roll och själva sammansättningen av partiets ledarskap, kadrer och militanter att gripa in i varandra som samverkande faktorer. Vilka inte kan betraktas som oberoende element, men heller inte som någon homogen helhet.

Efter omsvängningen mot folkfronterna under 1930- och 40-talen anslöt sig den genomsnittlige militanten till de västeuropeiska kommunistpartierna trots deras reformistiska praktik, eftersom han eller hon identifierade sig med Oktoberrevolutionen och med Sovjetunionen som den förkroppsligade revolutionen. Idag gäller detta i allt mindre utsträckning. Tidigare fick kadrerna i de här partierna vara beredda på taktiska zick-zack-svängningar i Kominterns politiska linje (taktiken ändrades vart tredje, fjärde år). Idag har kadrerna i Västeuropas kommunistpartier, med några få undantag, uteslutande bedrivit en reformistisk taktik i tjugo, tjugofem år. / det sammanhanget utgör den programmatiska bekräftelsen av nyreformismen ett nytt betydelsefullt led i dessa partiers högerutveckling.

Den imperialistiska borgarklassen är fullt medveten om de här förändringarna. Den attraheras inte av utsikten att ha »eurokommunisten» deltagande i regeringssammanhang. Åtminstone inte så länge den inte ställs inför en explosiv revolutionär kris. Borgarklassen har fortfarande en kvalitativt annorlunda inställning till dessa kommunistpartier, jämfört med deras inställning till socialdemokratin. Men den förstår att någonting har förändrats. En av det kalla krigets ledande ideologer, George Kennan, uttryckte det här klart i en TV-intervju som trycktes i New York Review of Books den 20 januari 1977: »När man talar om de italienska och franska kommunistpartierna idag, måste man ha klart för sig att det inte rör sig om samma partier som de vi hade att göra med 1947».

Under åtskilliga år har vi använt oss av begreppet »den gradvisa socialdemokratiseringen» när vi talat om Västeuropas kommunistpartier. Utvecklingen den senaste tiden bekräftar ytterligare den diagnosen. Det rör sig dock, som vi tidigare sagt, om en process. Även om Västeuropas kommunistpartier inte längre nöjer sig med att bara stödja den borgerliga parlamentariska demokratin (2) utan också borgarnas polis på samma sätt som den klassiska socialdemokratin, så upprätthåller de ändå specifika förbindelser med Sovjetunionen och det »socialistiska lägret». Trots den växande kritiken av den sovjetiska byråkratins inrikespolitik är deras förhållande till denna byråkrati fortfarande av ett annat slag än det som de socialdemokratiska partierna har. Och deras förhållande till den internationella imperialismen (amerikansk, europeisk och japansk) är inte på något sätt likt det som socialdemokratin upprätthåller med imperialismen.
Å andra sidan fortsätter också både Sovjetbyråkratin och det internationella kapitalet med att behandla kommunistpartierna och de socialdemokratiska partierna på olika sätt.

Att de västeuropeiska kommunistpartierna hittills inte gått över gränsen i socialdemokratiseringsprocessen förklaras först och främst av de politiska och materiella egenintressena hos desr sapartiers enorma byråkratiska apparater. Byråkratin grundar :
sin existens på sin speciella identitet, och denna identitet är fortfarande intimt förknippad med »speciella relationer» till det »socialistiska lägret».

Om socialdemokratiseringsprocessen löpte linan ut, då skulle också grunden för kommunistpartiernas existens vid sidan om socialdemokratin försvinna. Ledarskikten inom de flesta kommunistpartierna varken kan eller vill ta denna risk (ännu). Många andra faktorer — som traditionen, fortsatta materiella förbindelser, de fördelar som kommunistpartierna har bland de stridbara grupperna inom arbetarklassen genom sitt fasthållande vid en historisk identitet jämfört med socialdemokratin, risken för att många medlemmar och sympatisörer kan komma att mjuka upp sina band med kommunistpartierna — har också betydelse när det gäller att fastställa de begränsningar för socialdemokratiseringsprocessen som har funnits ända fram till nu.

Ur historisk synvinkel är emellertid »eurokommunismen» inte bara en bekräftelse på den allt tydligare högerkurs som de flesta västeuropeiska kommunistpartierna slagit in på. Den representerar också en högerkurs under särskilda, för dem nya, betingelser. För det första ägde den rum under en period av skärpt och ibland rentav stormartad masskamp i Sydeuropa, som emellertid nått förrevolutionär och revolutionär styrka. Under dessa förhållanden markerar den totala underkastelsen under den borgerliga parlamentariska demokratin och klassamarbetet (som också sker visavi storkapitalet, som i Italien) en skarp och öppnare riktning på klassförräderi än tidigare. Den senaste tidens händelser i Italien är ett klart prov på detta. På samma sätt som socialdemokratin efter 1914 är »eurokommunismen» beredd att offra, inte bara den revolutionära klasskampen, utan också lönearbetarnas omedelbara intressen på klassförsoningens altare (»för att med alla medel undvika en kraftmätning»).

Man kommer inte ifrån tvånget att krossa såväl borgarklassens statsapparat som deras repressiva apparat — om nödvändigt med våld – om man ska kunna förhindra att dessa används för att försvara privategendomen. Något som de alltid används till även om det sker mot det demokratiskt uttryckta önskemålet hos folkflertalet. Detta är den erfarenhet som dessa partier inte dragit av det chilenska exemplet. Tvärtom, har man skrivit under på den gamla socialdemokratiska »lärdomen» att man måste undvika en avgörande styrkemätning med borgarklassen.

När klassmotsättningarna hårdnat och de politiska krafterna polariserats i samband med en förrevolutionär eller en revolutionär situation, då blir slutsatsen av denna »lärdom» enkel: Lägg lock på arbetarnas mobilisering, även om det splittrar de arbetande och avväpnar stora delar av arbetarklassen, lyckas man på ett framgångsrikt sätt tillämpa en sådan linje kan det bara leda till seger för kontrarevolutionen.

Å andra sidan är det avgörande skälet till »eurokommunisternas högerkurs inte längre ett ovillkorligt underordnande under sovjetdiplomatins behov. Eller, med andra ord, under Sovjet-diplomatins intressen, som fallet var 1935 eller efter nazi-imperialismens attack på Sovjetunionen. Strävan att bryta sig loss ur den inhemska politiska isoleringen,att bryta den parlamentariska isoleringen, att söka uppnå enhet med socialdemokratin och den liberala småbourgeoisin är den här gången de avgörande faktorerna. »Eurokommunismens» ändrade kurs är alltså på intet sätt ett svar på någon order från Moskva som skulle ha utgått till de olika länderna mer eller mindre samtidigt. Kursändringen ägde rum med flera års mellanrum i länder som Italien, Sverige, Frankrike, Spanien och Storbritannien. Detta visar att nationella och inte internationella faktorer varit avgörande.

Naturligtvis utgör de västeuropeiska kommunistpartiernas högersväng i och för sig inte något orosmoment för Moskva. Den ryms inom ramen för den »fredliga samexistens» och »detentens» (3) politik. Det vill säga i de intressesfärer för kapitalet och sovjetbyråkratin som fastställdes i Jalta och Potsdam. Men även om man inte öppet motsätter sig den, så betraktas ändå denna omsvängning med en viss oro från sovjetbyråkratins och från de östeuropeiska satelliternas håll. Det finns flera skäl till det. Inget har dock något som helst med Brezjnevs och hans vänners vördnad för »proletariatets diktatur» att göra.

Ett av skälen är att det klassamarbete som »eurokommunismen» bedriver medför risk för att »eurokommunisterna» i händelse av en konflikt mellan Sovjetunionen och den västeuropeiska imperialismen, tar ställning för sin egen borgarklass och emot Sovjetunionen. Detta eftersom klassamarbetet uteslutande drivs av elektoralistisk (4) och parlamentaristisk opportunism – dvs med sikte på en ökad integration i borgarstaten och i det borgerliga samhället – och inte utifrån några dolda politiska manövrer hos Kreml.

Än så länge kan man bara göra antaganden i den här riktningen. Utvecklingen har ännu inte gått så långt som till att bekräfta eller förkasta dessa teorier. Men förlusten av verkligt betydelsefulla politiska redskap i den västeuropeiska inrikespolitiken skulle vara ett allvarligt bakslag för Sovjetunionen. Att en sådan fara, åtminstone potentiellt, existerar står nu klart för Kreml.

Trotskij förutsåg den här situationen redan 1935. Även om han hade fel vad beträffar tidpunkten. I en artikel med rubriken -Mimenen, den sista varningen» gjorde han följande kommentar över utvecklingen i de västeuropeiska kommunistpartierna. Den kan tjäna som en grundläggande utgångspunkt för förståelsen av »eurokommunismen».

»När det gäller ex-Komintern så är dess sociala bas egentligen uppdelad i två. Å ena sidan livnär den sig på bidrag från Kreml och underkastar sig order därifrån. I denna bemärkelse är varje ex-Komintern-byråkrat yngre bror till och underordnad Sovjetbyråkratin. A andra sidan får ex—Kominterns olika redskap sin näring från samma källa som socialdemokratin, nämligen den »egna» imperialismens överprofiter. De kommunistiska partiernas tillväxt under senare år, deras spridning till småborrarnas led. deras förgreningar in i statsapparaten, fackföreningarna, parlamenten, de kommunala församlingarna etc har på ett extremt sätt stärkt deras beroende av den nationella imperialismen, på bekostnad av deras traditionella beroende av Kreml.

För tio år sedan förutspådde vi att teorin om socialismen i ett land med nödvändighet måste leda till en ökning av de nationalistiska tendenserna hos Kominterns sektioner…Idag kan vi med säkerhet förutspå att ett nytt stadium kommer att följa på det här. De ökande imperialistiska motsättningarna, den uppenbara och överhängande krigsfaran och den lika tydliga isoleringen av Sovjetunionen kommer oundvikligen att stärka de centrifugala, nationalistiska tendenserna inom Komintern. Var och en av dess sektioner kommer för egen del att utveckla en partipolitisk politik. Stalin har åstadkommit försoning mellan kommunistpartierna och den nationella borgarklassen i de imperialistiska demokratierna. Det stadiet har nu passerats. Den bonapartistiske kopplaren har spelat ut sin roll. Från och med nu kommer ’kommuno-chauvinismen’ att tvingas se om sina egna hus. Det kommer inte alltid att sammanfalla med ’försvaret av Sovjetunionen,». (Writings of Leon Trotsky 1938-39, Pathfinder Press, New York, s 70-71).

2. »Eurokommunismen» och sovjetbyråkratin

Men mera betydelsefull är den oro som sovjetbyråkratin känner inför de framtida förbindelserna mellan »eurokommunisterna» och Sovjetunionen och det »socialistiska lägret», är Kremls fruktan för och motvilja mot »eurokommunisternas» försynta kritik av de grövsta uttrycken för det byråkratiska förtrycket, det gäller till exempel fördömandet av invasionen i Tjeckoslovakien 1968, fördömandet av interneringen av politiska meningsmotståndare i »psykiatriska kliniker» i Sovjetunionen, fördömandet av angreppen på demokratiska fri- och rättigheter, stödet till Charta 77 i Tjeckoslovakien, den mjuka kritiken av undertryckandet av strejkerna i Polen och det milda fördömandet av förvisningen av Wolf Biermann från Östtyskland och berövandet av hans medborgarskap.

Vad vi har att göra med är ett fenomen som revolutionära marxister allt starkare betonat i sin analys av stalinismens kris sedan 1948. Det är något som andra strömningar, kritiska mot Sovjetunionen, inte har förstått (åtminstone inte till fullo), nämligen det faktum att sovjetbyråkratin ännu inte klippt av navelsträngen med den internationella arbetarrörelsen och därmed inte heller till den internationella arbetarklassen. Som en följd har allt som händer i kommunistpartierna utanför Sovjetunionen och »folkdemokratierna». Under särskilda förhållanden kan dessa få skadliga konsekvenser och rentav bli verkligt hotfulla för stabiliteten i det byråkratiska sovjetstyret.

I Östeuropa och i Sovjetunionen tar man sniket emot »eurokommunisternas» uttalanden om politisk pluralism och demokratiska rättigheter. Inte för att de samtidigt erkänner kapitalismen och det nuvarande politiska styret i Östeuropa och Sovjet (med andra ord ses de som alternativa modeller för arbetarstater). Häri ligger »eurokommunismens» väldiga, objektiva, explosiva potential för Kremls vidkommande.

När Jimmy Carter kräver mänskliga rättigheter i Sovjet eller när Solsjenitsyn släpar Oktoberrevolutionen i smutsen är det bara sovjetbyråkratins inrikespolitik som drar fördel. Sådana angrepp tillåter byråkratin att paralysera sin egen arbetarklass genom att ställa alternativen: Antingen massiv arbetslöshet som i kapitalistländerna eller ett byråkratiskt maktmonopol. Men när Berlinguer, Carillo och Marchais försynt talar sig varma för »politisk pluralism i bygget av socialismen», då har förhållandena ändrats till Kremls nackdel. Antingen måste man gå ut och förklara att de största kommunistpartierna i den kapitalistiska världen har gått över till imperialistlägret. Eller så måste man erkänna att det för arbetarklassen finns alternativ till den stalinistiska och efterstalinistiska maktmodellen. Att välja endera av dessa förklaringar skulle underminera Kremls politiska auktoritet och klart vidga manöverutrymmet för oppositionen i Sovjet och i »folkdemokratierna». Från den här utgångspunkten kan man påstå att »eurokommunismen» blottlagt en klar spricka i den internationella stalinistiska apparaten. Och även fördjupat denna apparats kris, särskilt när det gäller dess förhållande till massorna i Sovjet och i »folkdemokratierna». På det viset påskyndar den utvecklingen mot en politisk revolution.

Men är det då inte motsägande att påstå att »eurokommunismen» först och främst består i en högersväng i och med dess anpassning till den västeuropeiska socialdemokratin, till små-bourgeoisin och till en del till storkapitalet? För att lösa denna skenbara motsättning räcker det med att formulera frågan på ett annat sätt: Hur kommer det sig att de västeuropeiska kommunistpartierna nu allt häftigare kritiserar inrikespolitiken och förtrycket under sovjetbyråkratin (även om det fortfarande sker på ett helt otillräckligt sätt)? Är det i första hand för att tillfredsställa Västeuropas borgerskap, ett sätt att tränga in i det borgerliga »salongslivet»? En sådan tolkning vore alltför enkel.

Som vi redan har visat ligger det huvudsakligen en elektoralistisk politik bakom »eurokommunismens» taktiska kursändringar under de senaste åren. Det rör sig om en strävan att ta sig förbi en del speciella hinder som ligger i vägen för att man ska kunna nå nya väljare (men också till en viss del anhängare i fackföreningsrörelsen). Från den här utgångspunkten finns det ingenting som talar för att »eurokommunisternas» kritik av de repressiva förhållandena i Sovjet skulle vara avsedda att vinna borgerliga eller »övre-medelklassröster». Den opportunistiska elektoralistiska politiken riktar sig till arbetarklassen och till de stora mellanskikten. Det är också bland dessa grupper som de starkaste kommunistpartierna (särskilt de italienska, franska och spanska) kan nå störst framgångar med sin »eurokommunism». Med andra ord är den växande kritiken av sovjetbyråkratin i första hand en eftergift för den västeuropeiska arbetarklassen och inte för den västeuropeiska borgarklassen.

Man kan försöka rycka undan grunden för den här analysen genom att visa på det reformistiska och socialdemokratiska inflytandet inom arbetarklassen, dvs på den inom arbetarklassen förhärskande borgerliga eller småborgerliga ideologin. Otvivelaktigt ryms det ett visst mått av sanning i ett sådant påpekande, men som sagt bara ett visst mått! Faktum är att det i Italien är kommunistpartiet och inte socialdemokratin som har hegemoni inom arbetarklassen och arbetarrörelsen sedan år tillbaka. Och det är svårt att påstå att Spaniens stridbara arbetarklass under de senaste åren utvecklats under enbart reformistisk ledning.

Tvärtom, i den utsträckning som det rör sig om ett uppsving i arbetarkampen i södra Europa och i viss mån i andra europeiska länder, så åtföljs detta uppsving av en tilltagande antikapitalistisk och anti-klassamarbetsriktning bland breda skikt av arbetare. Under dessa förhållanden är »eurokommunisternas» kritik av Kreml till största delen inte en eftergift åt borgerlig ideologi och borgerligt inflytande inom arbetarklassen. I stället är det en en eftergift till den antibyråkratiska inriktningen hos genomsnittet av de medvetna och stridbara arbetarna. En riktning som är bra mycket starkare idag än det varit i det förflutna.

Härav följer att vi måste betrakta den här aspekten av »eurokommunismen» som något positivt och inte som något negativt. Det skulle milt uttryckt vara paradoxalt om de revolutionära marxisterna som i åratal fördömt sovjetbyråkratins brott mot den egna arbetarklassen och mot arbetarna i Östeuropa, plötsligt skulle börja tveka när ett litet eko av den här kritiken hörs från ledarna för flera av de officiella kommunistpartierna i väst. Det vi måste fördöma hos »eurokommunisterna» när det gäller den här frågan, är inte någon påhittad kapitulation inför imperialismen, utan i stället inkonsekvensen och det bristande modet att fullfölja kritiken. En objektiv kritik av stalinismen, som i Ellensteins (5) anda försöker förklara allt med »historiska förutsättningar». Ett vagt krav på en »politisk pluralism» som inte klart uttalar sig för rätten att bilda olika sovjet-partier som det arbetande folket i Sovjet och Östeuropa önskar, inklusive oppositionspartier och oppositionspress. En bekännelse i förbifarten till »socialistisk demokrati» utan att klart och tydligt kräva en demokratisk regim grundad på arbetarråd, dvs fria och demokratiskt valda råd som ryggraden i ett system för arbetarnas självstyre. Allt detta gör att den nu

varande kritiken från »eurokommunisterna» mot de rådande politiska förhållandena i öst bara blir osammanhängande och knappast trovärdig. Bara en marxistisk förklaring av sovjetbyråkratin som ett privilegierat socialt skikt; bara en förklaring av stalinismen som grundad på denna byråkratis materiella intressen; bara en förståelse för samspelet mellan detta politiska system och problemen i vilket annat samhälle som helst som befinner sig halvvägs mellan kapitalism och socialism, med dess specifika produktionsförhållanden och dess motsättningar och dynamik, kan förklara förhållandena i Sovjetsamhällets bas och -överbyggnad. Och endast utifrån en sådan analys kan man vetenskapligt fastställa perspektiven för kampen för att bryta byråkratins maktmonopol, kampen för arbetarmakt och för den politiska revolutionen.

Allt detta saknas hos »eurokommunismen». Därför kritiserar vi »eurokommunismens» teser om sovjetsamhället. Däremot har dialogen med dess kader och medlemmarna i de här frågorna blivit lättare idag än den varit tidigare. Detta är ett verkligt framsteg och inte någon tillbakagång.

Inbitna sekterister som vill förneka detta låter påskina att »eurokommunismen» antingen bara är ett cyniskt trick av Kreml för att underlätta den »internationella detenten» (6) eller också ett totalt uppgivande av »försvaret av Sovjetunionen». Det första argumentet är löjligt. Tror någon på allvar att Kreml skulle ha gett Carillo, Marchais och Berlinguer order att kritisera Kreml? Det andra argumentet leder till farliga slutsatser. För i verkligheten finns det idag ingen motsättning mellan imperialismen och sovjetsamhället som sätter återupprättandet av kapitalismen som en omedelbar möjlighet. Varken i Tjeckoslovakien eller i Polen och ännu mindre i Sovjetunionen. I stället finns det motsättningar mellan sovjetbyråkratin och delar (eller majoriteten) av det förtryckta, underkuvade och uppsplittrade arbetande folket. Inte på något sätt leder dessa motsättningar till en strävan att återupprätta privategendomen (bara de mest hopplösa idioter går på det grova förtal som byråkratin sprider i den här frågan). Och i konflikten mellan byråkratin och arbetarklassen står vi till hundra procent på arbetarklassens sida, oavsett deras ideologiska nivå (och om den skulle vara låg och splittrad så beror det på den byråkratiska diktaturen, och den kan därför .inte höjas förrän i samband med den process som kommer att störta diktaturen). De som jämställer motsättningen mellan byråkratin och massorna med en konflikt mellan sovjetsamhället och det internationella kapitalet har kapitulerat för stalinismen.

3. »Eurokommunismen» och arbetarklassen i Västeuropa

Den programmatiska och politiska högerkrisen hos »eurokommunismen» sammanfaller tidsmässigt med ett uppsving i masskampen och en skärpning av den sociala krisen, åtminstone i de länder i Sydeuropa som har starka »eurokommunistiska» partier. Det förhållandet gör att vi på allvar måste räkna med den motsättning som ligger i att »eurokommunisterna» samtidigt tvingas göra eftergifter åt ett reformistiskt småborgerligt tryck från höger och ett antibyråkratiskt tryck från vänster. En förståelse av det här speciella draget hos »eurokommunismen» möjliggör också en förståelse för av dess interna motsättningar. Detta gäller särskilt motsättningarna i dess dynamik. Och denna analys ger oss en mera fullständig förståelse för dessa fenomen än om vi uteslutande studerar »eurokommunismen» utifrån bandet till Sovjetunionen.

Den klassiska stalinismen var ett inåt slutet system som uttryckte en särskild social logik (även om det var en logik som tog sitt uttryck i totalitärt vansinne). Den kan sammanfattas på följande sätt: Sovjetunionen var fäderneland för de arbetande massorna i hela världen, världsrevolutionens huvudstad. Alla intressen tillgodosågs av det »ryska kommunistpartiets leninistiska centralkommitté» med dess allsmäktige generalsekreterare i spetsen. Varje kritik av centralkommittén eller av generalsekreteraren var därför automatiskt ett utslag av politiskt inflytande från fientliga sociala klasser, och i sista hand ett uttryck för förräderi mot arbetarklassen. Var och en som inte ovillkorligt ställde upp bakom Stalin var ’objektivt’ emot socialismen och för imperialismen.

Åtminstone för den tjugonde partikongressen (7),. om inte redan från Titos återupprättande eller rentav från brytningen med Tito, har det uppstått fler och fler läckor i det här slutna systemet. I och med »eurokommunismen» återstår nu knappast något att rädda. Nu accepteras det öppet eller implicit att man kan kvarstå inom »den internationella arbetarrörelsens läger» samtidigt som man skoningslöst kritiserar sovjetledningens politik på många områden. Samtidigt erkänner man, öppet eller implicit, att sovjetsamhället långt ifrån att vara »arbetarnas paradis» uppvisar inånga egenskaper som inget av de »eurokommunistiska» kommunistpartierna skulle vilja införa i sitt eget land. i händelse av att kapitalismen störtas där. I stället för en räcka stela dogmer hör vi idag allt fler kritiska frågor ställas och blygsamma krav på öppna diskussioner framföras (i vilka vi måste delta så aktivt som möjligt. Vi har kommit bra mycket längre i dessa frågor och nått fram till mera betydelsefulla marxistiska slutsatser än någon annan riktning inom den internationella arbetarrörelsen).

Men det existerar ingen kinesisk mur mellan den påstådda ofelbarheten hos den »store Stalin» och den påstådda ofelbar heten hos de »små Stalins» som finns på den nationella, den regionala och på den lokala nivån. Om ledningen för SUKP kan göra misstag så kan också ledningen för kommunistpartierna i Italien, Frankrike eller Spanien göra det. Strävan att kritiskt granska Sovjetbyråkratins nuvarande politik (där man börjar med att studera deras förståelse av sin egen historia).

Med andra ord så vidgar »eurokommunismens» dynamik tvivelaktigt möjligheterna till arbetardemokrati och för en fri diskussion både internt och offentligt inom den västeuropeiska arbetarrörelsen. Detta gäller såväl i de västeuropeiska kommunist partierna som i de massorganisationer, särskilt fackföreningar, som kontrolleras av dem. Man kan inte i all evighet erkänna pluralismen i staten och i samhället (inklusive i den framtida arbetarstaten) och samtidigt hålla fast vid dogmen om det monolitiska partiet och ännu mindre vid dogmen om den monolitiska fackföreningen.

Men det objektivt sett större utrymme som arbetardemokratin fått igenom »eurokommunismen» kolliderar med de objektiva och i synnerhet med de subjektiva konsekvenserna i »eurokommunismens» högersväng. Det går inte att tala sig varm för »tålamod» och »demokrati» och samtidigt vänta sig att åtstramningspolitik (som i Italien) eller påtryckningspolitik (som i Spanien) ostraffat kan påtvingas stridbara arbetare. Därför leder »eurokommunismen», åtminstone under en period av stegrad masskamp, till en ökad uppsplittring både inom de KP-ledda fackföreningarna och inom själva kommunistpartierna (framförallt bland ungdomen och arbetarmedlemmarna). Det får också till följd att väsentliga delar av de medvetna arbetarna börjar ifrågasätta den byråkratiska kontrollen, och ökade krav på rätten att bilda tendenser inom kommunistpartierna, fackföreningarna och massorganisationerna kommer till uttryck. Skillnaden framstår klart om man jämför resultaten av Berlinguers kurs 1974-75 med Togliattis politiska linje i de stora industriområdena i Norditalien 1943 till 1947.

Förutom att arbetar- och fackföreningsbasen gjort uppror mot den kurs som Berlinguer slagit in på , så har kommunistpartiets centralkommitté själv delats upp i tre tendenser. En »högerlinje» kring Amendola, en »centerlinje» runt Berlinguer och en »hård-linje» med Cossuta och gammelstalinisten Luigi Longo i spetsen. Ett liknande fenomen har uppstått i det spanska kommunistpartiet, där en »vänsterriktning» kring Camacho kommit på kollisionskurs med den »högerriktning» som förespråkat att arbetarkommissionerna skulle upplösas. Efter förhandlingar med högern slöt till slut »centern» kring Santiago Carillo upp på Camachos i den här frågan.

Vi har inga som helst illusioner om att den stalinistiska byråkratin skulle vara förmögen till en »självreformering». Varken i Sovjetunionen eller i de »eurokommunistiska» masspartierna i Västeuropa. Dessa partier kan inte »under massornas tryck» omvandlas till revolutionära eller centristiska partier. Men vi är fullkomligt övertygade om att de lättnader som håller på att uppstå när det gäller den byråkratiska kontrollen (som en följd av »eurokommunismens» dynamik) kommer att föra med sig ett nytt och allvarligare krisläge i dessa partier. Vilka uttryck kommer den här krisen att ta sig? Vilka grupper av militanta kommunistiska arbetare och ungdomar kommer att lyckas bryta med den byråkratiska apparaten? I vilken utsträckning kommer den ökade oppositionen i de här partierna att begränsa ledningens manöverutrymme? De här frågorna kan bara avgöras av styrkeförhållandena. Och i sista hand kommer såväl massornas aktiviteter som den roll de revolutionära marxisterna spelar, både i masskampen och i den programmatiska och politiska debatten, att få avgörande betydelse för att fastställa dessa styrkeförhållanden.

I länder som Italien, Frankrike och Spanien har »eurokommunisternas» trumfkort hittills varit att de i massornas ögon kunnat uppvisa en trovärdig politisk helhetsstrategi. Det reformistiska innehållet i denna strategi lägger man inte märke till i samma utsträckning (och man ser inte allvarligt på det; storkapitalets antikommunistiska kampanjer spelar en viktig roll i att dölja det för de breda massorna). Det som tilltalat arbetarna, och i viss mån fortfarande gör det, är det faktum att de för första gången sedan 1968 ser en möjlig utväg ur den politiska blockering som varat i åratal. Något som massorna instinktivt eller undermedvetet förknippat med senkapitalismens fördjupade sociala kris. »Vänsterunionerna kommer att få fler och fler röster. Efter två eller tre försök kommer de att få majoritet i parlamentet. När det sedan kommer till en kraftmätning så kommer de att ha ett bättre utgångsläge». På det här viset uppfattar de breda massorna »eurokommunismen». På samma sätt uppfattades Kautskys »utnötningsstrategi» av de tyska arbetarna och Eber-Scheidemanns »lång-tids-taktik» (de bägge historiska föregångarna till »eurokommunismen»).

Men ju mer skärpta senkapitalismens ekonomiska svårigheter blir, ju hårdare arbetsköparnas attacker blir mot de ställningar som arbetarklassen uppnått och ju mer den sociala krisen och klassmotsättningarna skärps, desto snabbare kommer sanningens ögonblick för den här strategin. Något samarbete med borgarklassen, grundat på reformer, är inte längre möjligt. För att inte tala om den »historiska kompromissen». Samarbete skulle kräva nya uppoffringar av arbetarklassen för att höja profitkvoten. Det spelar därför ingen roll hur positivt och trovärdigt massorna uppfattar »vänsteralternativet». De kommer att vara allt mindre benägna att gå med på att offra sin levnadsstandard och sina demokratiska friheter för att uppnå detta. De kommer oundvikligen att hamna på kollisionskurs med kommunistpartierna i den här frågan. Och den kollisionen kommer att föra med sig en allvarlig kris för »eurokommunismen». Just som en följd av dess egen ideologisk-politiska dynamik.

En negativ utgång av den här krisen – det vill säga att arbetarna lider nederlag i klasstrider mot arbetsköparna och borgarstaten som en följd av att deras kamp splittrats av kommunistparti-byråkratin och av bristen på ett politiskt alternativ — kommer att medföra en förskjutning i styrkeförhållandena till storkapitalets fördel. Detta kan få allvarliga följder. För att arbetarklassen ska gå segrande ur den här krisen (något som är otänkbart utan att ett nytt revolutionärt ledarskap genomgår en kvalitativ förstärkning) krävs att stora grupper av arbetare deltar i antikapitalistiska aktiviteter, självorganisering och i en politisk strejk i strid med »eurokommunisternas» intentioner. Detta skulle lägga vägen öppen för en socialistisk revolution i Västeuropa. Hur det än går så är »eurokommunismens» strategi bankrutt.

Många uppriktiga kommunistiska arbetare, ungdomar och intellektuella som av »eurokommunismen» uppmuntrats i sin kritiska inställning till stalinismen, kommer i framtiden att kämpa i första ledet for sina klassintressen, för den socialistiska revolutionen. En fast och principiell inriktning på aktionsenhet för omedelbara krav och för övergångskrav som motsvarar massornas brännande behov, kombinerat med en tålmodig och pedagogisk förklaring av stalinismens grunddrag, vårt program för socialistiska rådsstrukturer och vår alternativa strategi är de viktigaste medlen för att få dem över till våra skaror. »Eurokommunismen» är bara en övergångsstation, utan tidtabell. För sanna kommunister finns ingen annan väg än leninismen, Fjärde Internationalens väg.

Ernest Mandel
15.4.1977

Noter
2) Efter demonstrationerna och aktionerna i Bologna i februari och mars i år deklarerade en av italienska kommunistpartiets ledare på ett centralkommittémöte (14 mars) : »l motsats till på 50- och 60- talen… inkallas i dag polisen för att försvara den demokratiska ordningen mot… fienderna till det demokratiska systemet».
3) Överenskommelsen mellan USA och Sovjet om en internationell avspänningspolitik som i stort sätt accepterar status quo mellan maktblocken och deras intressesfärer.
4) En politik som lägger tonvikten vid parlamentariska val.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1977

Samförstånd eller kamp, två linjer i facket

På Volvo i Göteborg finns sedan mitten av 1970-talet en fackligt oppositionell rörelse inom den stora metallklubben med drygt 10 000 medlemmar. Nedanstående rader är några synpunkter på tillståndet inom svensk fackföreningsrörelse, och förslag till alternativ inriktning, från en av dessa oppositionella

Banden mellan det socialdemokratiska partiet och LO och de olika LO-förbunden är fortfarande oerhört täta. Att detta samarbete inte löses upp i en handvändning är nog självklart, men de täta banden måste börja luckras upp för att åter ge facket slagkraft. Ett utslag av detta täta samarbete, är att man måste vara partimedlem för att bli vald till högre fackliga uppdrag i de olika LO-förbunden. Det innebär att man stänger ute alla goda krafter som inte är socialdemokrater. Allt fler LO-medlemmar vänder också det socialdemokratiska partiet ryggen. Om vi jämför med ett land som Tyskland där fackföreningsrörelsen, bland annat det mäktiga IG Metall, också leds av socialdemokrater, finner vi dock en skillnad jämfört med Sverige. Facken intar trots detta en betydligt mer självständig hållning gentemot det socialdemokratiska partiet. Och det är nog ingen slump att de tyska facken mycket mer aktivt försvarar sin välfärd och sina rättigheter.

Detta skall inte uppfattas som att fackföreningarna skall bli opolitiska och strikt inrikta sig på löne- och avtalsfrågor. Tvärtom, facken måste lyfta blicken över fabriksgrindarna och tänka politiskt mer än någonsin. Men det traditionella samarbetet mellan fackföreningarna och det socialdemokratiska partiet har överlevt sig själv, och måste ersättas av ett samarbete mellan fackföreningarna och ett brett spektrum av politiska och sociala rörelser.

Fackföreningarnas medlemmar måste återfå kontrollen och makten över sina fackföreningar. Den hårda toppstyrningen och centraliseringen leder till byråkrati och passivitet. På papperet har vi världens starkaste fackföreningar men verkligheten talar ett annat språk. Låg lokal facklig aktivitet, svårt att rekrytera folk till förtroendeuppdrag och ett svagt förtroende för de fackliga ledningarna är utslag av detta. En fackföreningsrörelse  som sjuder av aktivitet, förutsätter en bred demokrati   underifrån, där medlemmarna på lokal nivå har stort inflytande. Medlemsomröstningar om avtal, lokal strejkrätt, val av ombudsmän, arbetsplikt i produktionen för förtroendevalda är några krav som pekar i den riktningen.

Ledningen för våra fackföreningar har i många fall tappat den självklara fackliga grundinställningen att facket och företagen företräder olika intressen. Företagets mål är största möjliga vinst, medan fackets uppgift är att kämpa för högsta möjliga lön, anständiga arbetsförhållanden och bra arbetsmiljö för sina medlemmar. Dessa olika mål innebär att man oundvikligen kommer att hamna i konflikt med varandra. Hur man sedan hanterar konflikterna är en taktisk fråga som avgörs av fackets styrka eller svaghet. Att denna grundinställning inte är självklar i dag bland våra fackliga ledare, leder till att gränsen mellan fack och företag suddas ut. Många medlemmar förstår inte meningen med ett fack som nästan resonerar som företagsledningarna. Att återskapa dessa grundläggande fackliga ABC är nödvändigt.

I dagens internationaliserade ekonomi är det många gånger enkelt att flytta produktion och fabriker. Ofta till låglöneländer där facken inte finns eller är svaga. Det pratas mycket om internationellt fackligt samarbete, men det händer väldigt lite i verkligheten. Ledningen för fackföreningsrörelsen tycks stå helt handfallen och saknar i dag en strategi för hur man agerar mot det internationella kapitalet. Att stödja uppbyggnaden av fack i andra länder, och samarbeta i praktisk verklighet med dessa fack, måste bli mycket viktigare än vad det är i dag. Först då har vi möjligheter att bromsa upp företagens flytt av fabrikerna. Just nu ser vi en avskyvärd variant av detta då General Motors ställer arbetarna och deras fackföreningar i Trollhättan och tyska Rüsselsheim mot varandra, när man hotar att flytta produktionen av Saab-bilar till Tyskland. Taktiken går ut på pressa löne- och anställningsvillkor och locka med jobb till dem som bjuder lägst. Att i dag kämpa för internationella kollektivavtal blir inte bara en akademisk fråga utan en fråga om att rädda jobb, löner och anställningsvillkor.

Sverige är det land i världen som har den högsta produktiviteten. Bra tycker många, men det finns en baksida. Och den är arbetsplatser där rationaliseringarna gått för långt, med stress och ökad utsvettning som följd. På många arbetsplatser och fabriker införs nu återigen det löpande bandet. Våra fackföreningar är alldeles för tysta och oklara i dessa frågor. Under 70- och 80-talet fördes intensiva diskussioner på våra arbetsplatser om hur arbetet skulle organiseras. Metall lanserade ”det goda arbetet”. Mer demokrati och inflytande över arbetsprocessen samt en lön som är kopplad till kunskap är det centrala i det goda arbetet. Att plocka ner böckerna från hyllorna om det goda arbetet för att bekämpa de hysteriska rationaliseringskampanjerna ute i arbetslivet, är också viktigt.

1997 skrev Metall och sju andra fackförbund under det som kom an kallas   ”industrins samarbetsavtal”. Det finns mycket att säga om detta avtal men en effekt av avtalet var an det dödade så gott som all lokal löneglidning. Ett centralt avtalsutrymme fastställs, som inga lokala fack får överskrida. De lokala avtalsrundorna tappade nästan all sin kraft, och för de vanliga medlemmarna blev avtalsrörelsen något som man inte hade ett dugg av inflytande över. Och knappt de lokala verkstadsklubbarna heller, då det lokala avtalsarbetet i stort går att fördela en given lönepott. Därför bör detta avtal sägas upp så fort som möjligt för att åter göra de lokala fackföreningarna till arenor för lokal facklig lönekamp.

Allt det jag berört låter sig inte ske automatiskt, utan måste sättas in i ett sammanhang. Och den enkla sanningen år an ledningen för fackföreningsrörelsen i dag är motståndare till i stort sett allt det jag föreslår. Därför måste också allting gå hand i hand med att ta strid om de fackliga ledningarna och välja in folk som omfattar en demokratisk och oberoende fackförening.

Tomas Johansson är Gruppordförande på Volvo Lastvagnars Tuvefabrik i Göteborg.

Läs hela numret av Oreda nr 11 (3-4) / 2004, Facklig organisering & privatisering

Fackföreningarna kan tvinga fram ett nytt samhälle

”En annan värld är möjlig” hävdar den globala rättviserörelsen med stort självförtroende. Det är ett viktigt påstående. En annan, bättre värld är alltså inte bara önskvärd utan också möjlig att uppnå. Ändå är det ett sorgligt faktum att den borgerliga offensiven rullar på med full kraft. Trots krigsmotståndet koloniserades Irak, trots protester rustas den offentliga sektorn ner och privatiseringarna breder ut sig.

En viktig orsak till detta är att de nya rörelser som vuxit fram som en reaktion på nyliberalismen saknar tillräckliga sociala muskler. När en av de främsta trenderna i den borgerliga offensiven är att den traditionella politiken avsvär sig sitt inflytande blir det svårare att pressa politiker till eftergifter genom enbart opinionsbildning. Det krävs starka sociala motkrafter som kan tvinga igenom förändring.

Det är inte särskilt nyskapande eller upphetsande att föreslå att denna sociala kraft skulle utgöras av arbetarklassen. Hittills har jag dock inte hört något bättre förslag…

Arbetarklassen, i vid bemärkelse, står i en objektiv motsättning till kapitalet. Det vill säga, oavsett vad den enskilde arbetaren eller gruppen av arbetare anser finns det en motsättning mellan arbete och kapital, en motsättning som börjar, men inte slutar, i den eviga dragkampen om produktionsresultatet.

Genom att finnas direkt i produktionen, i kapitalets hjärta, har arbetarklassen också en möjlighet att slå mot kapitalet där det känns som värst. Makten över produktionen ligger bokstavligt talat inom armlängds avstånd.

Potentiell makt

Problemet är att arbetarklassen till största delen är tyst och passiv. Detta har flera orsaker.

Välfärdsstaterna var en kompromiss mellan arbetarrörelsens ledning och borgerligheten som byggde på en gemensam skräck för de traumatiska decennierna innan med hård klasskamp, rädslan för att en efterkrigsdepression skulle leda till revolutionära uppsving som efter det förra världskriget och existensen av Sovjet som en påminnelse om detta.

Arbetarklassens tilltro till sin egen styrka bröts också på europeiska nivå genom andra världskriget. Ingenstans hade man lyckats slå tillbaka fascismen genom oberoende klassmobilisering. Det var genom Röda Armén, grundligt staliniserad och befriad från alla tankar på revolutionär internationalism, och de borgerliga demokratiernas krigsmakter som fascismen besegrades. Välfärdsstaternas sociala ingenjörskonst kunde genomföras med arbetarklassen i stor utsträckning på åskådarläktaren, representerad av sina byråkratiserade och till det borgerliga samhället anpassade organisationer.

Den svenska välfärden byggdes upp till priset av arbetarklassens självständighet och är inte en direkt erövring dagens arbetarklass känner att vi kämpat oss till. Inte heller på särskilt många andra sätt lever minnet kvar av att det krävs eget engagemang och kollektiv aktivitet för att erövra positioner eller försvara det vi har. Att sitta still i båten och lita på ledningen är också byråkratins huvudsakliga uppmaning till medlemmarna. Aktiva och kritiska medlemmar är något de skyr som pesten och har ägnat mycket energi att kontrollera och trycka ner så snart de stött på dem. Om detta i viss mån fungerade under ”det långa undantaget”, guldåren på 50- och 60-talen, får vi idag betala priset i form av vår oförmåga att organisera effektiva försvarsstrider.

Bristen på erfarenhet och kollektivt självförtroende i arbetarklassen är den huvudsakliga anledningen till dagens passivitet och oförmåga att ta strid mot den borgerliga offensiven.

Det radikala uppsving som ägde rum några år i slutet av 60-talet och början av 70-talet, såväl på arbetsplatserna som i resten av samhället, fick bara i mycket liten grad något organiserat uttryck. Det saknades i Sverige i stort sett strömningar som kunde eller ville ge denna radikalisering en inriktning mot att ta strid om fackföreningarna. I stort sett inga oppositionella strömningar byggdes upp och de få erfarenheter som gjordes kunde snabbt sopas undan av 80-talets högervindar.

Därför ser vi idag inte annat än undantagsvis att arbetarklassen tar strid mot de försämringar som rullar på, både på arbetsplatserna i form av ökad kontroll och uppdriven arbetstakt, och i samhället i stort.

Glappet

De organisationer som skulle kunna vara en grundbult för en utmaning mot makten i Sverige är fackföreningarna. De organiserar den stora majoriteten av de anställd, 80 procent tillhör en fackförening, till överväldigande delen lönarbetare i underordnad ställning med likartade intressen. Facken utgör därmed den överlägset största sociala rörelsen i landet. Inte minst för de ungdomar, ofta studenter, som idag dominerar rättviserörelsen är det viktigt att se att detta inte bara är en pappersorganisation. Facken representerar de facto miljoner medlemmar och är förmögna att gå ut i strejk. Ändå är det en slumrande kraft som, med ta undantag, undvikit att ta strid mot den nyliberala politiken. Fackföreningarnas ledningar har i hög utsträckning vuxit samman med det bestående och anammat motpartens värderingar. Lika viktigt som an se facken som sociala rörelser är det därför att inte förväxla fackföreningarna med deras ledningar.

En viktig länk i den kedja som fjättrar facken är det som brukar kallas ”facklig-politisk samverkan”, det byråkratiska kodordet för att fackföreningarna kontrolleras av det socialdemokratiska partiet.

I vintras gav Göran Persson, i tidningen Affärsvärlden, sitt partis nuvarande vision: folk måste flytta till jobben, socialförsäkringar och a-kassa bör bli mer privatfinansierade, modellerade efter pensionssystemet och så vidare. Partiet har hamnat i motsättning till sitt projekt med solidariskt finansierad välfärd och definitivt slagit in på en väg i lösningar. Utan att världens starkaste fackförening gör mer än symboliskt motstånd.

De organisationer som skulle kunna vara en motkraft till den i ökande utsträckning sammangyttrade ekonomisk-politiska eliten befinner sig i en evighetslång björnkram med ett parti som lämnat det gemensamma projektet. Alliansen mellan (s) och LO kommer därmed att vara uträknad trots att de symbiotiska ledningarna håller sig fast i det gamla mönstret så att knogarna vitnar.

För fackföreningarna kan aldrig, som partier, befria sig helt från medlemmarna, även om ledningarna nog många gånger önskar det. De kan inte välja sitt uppdrag, utan måste på något sätt representera medlemmarna, annars är de inga fackföreningar. När alla politiska katter blir jämngrå med avreglering, utförsäljning och privatisering på dagordningen, kommer kraven på facken att öka.

Business Unionism

I och med dessa krav ställs de svenska fackföreningarna inför ett vägval som. hur man än väljer, innebär ett brott.

Ett val är att bryta med sin sociala tradition och vända sig inåt. mot den ”business unionism” som varit kännetecknande för de flesta fackföreningar i USA. Där värnar man i bästa fall om de egna medlemmarna men släpper alla ambitioner som sträcker sig utanför fabriksgrindarna. Det skulle passa väl in i den pågående individualiseringen med ett system där sjukvård, pensioner och annan trygghet bara tillkommer dem som ordnar det själva. Redan finns rader av exempel på hur fackföreningar förhandlar fram privata pensionsförsäkringar.

Med Metall i spetsen har ”Industriavtalet” undertecknats där facken i industrin knutit sig närmare arbetsgivarna for att främja konkurrenskraften istället for att stärka samarbetet inom arbetarklassen.

Social Movement Unionism 

Men de frågor som globaliseringen sätter på dagordningen – utförsäljning – social dumpning, uttunnad arbetsrätt – privatisering, nedskärningar och så vidare – kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi bor akut och mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats, det krävs omfattande sociala rörelser. Och när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen; arbetande, arbetslösa och andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av allianser mellan folkrörelser.

Just så har de mest dynamiska fackföreningarna i världen de senaste decennierna arbetat, de som avvikit från den världsomfattande trenden av reträtter och bakslag. KCTU i Sydkorea, Cosatu i Sydafrika och CUT i Brasilien är fack som står modell för denna typ av ”social movement unionism”. Det är fackliga rörelser som inte bara drivit sociala krav utan också byggt sin verksamhet på allianser med andra sociala rörelser.

Denna typ av facklig verksamhet är dock inget som behöver vara reserverat till halvlegala förhållanden i tredje världen. Ett exempel jag stött på är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som – med japanska företag som förebild – innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning. Men CAW har inte nöjt sig med att hävda medlemmarnas intressen innanför fabriksarbetarna utan har medvetet formulerat krav for an gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

Genom arbetet mot det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med kvinno-, miljö- och solidaritetsorganisationer som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade, utan som delar av arbetarklassens organisering som de kunde bygga långsiktiga allianser med.

Även i USA med dess hårda fackliga klimat, har mer framsynta fackföreningar sträckt ut handen till sociala rörelser utanför arbetsplatserna för att kunna hävda sina intressen. Och i takt med senare års framväxande sociala rörelse har också fack i Europa börjat knyta band med dessa, något som syns i de Sociala Forumen.

Folkrörelsesamverkan

En sådan folkrörelsesamverkan, för att använda ett svenskt begrepp med ursprung i miljörörelsen, skulle kunna vara ett alternativ också för svensk fackföreningsrörelse. Ett alternativ till en inskränkt företagsfacklig inriktning som även det innebär ett brott, inte med klassolidariteten, utan med den allt mer handikappande uppknytningen till en socialdemokrati som allt oftare befinner sig i motståndarlägret.

Om fackföreningarna, från förbund till lokala klubbar, börjar bygga upp nätverk och allianser med miljögrupper, globala rättviserörelser, kvinnoorganisationer eller de mängder av olika lokala aktionsgrupper som växer fram till försvar av den offentliga sektorn, skulle detta kunna bli början på en historisk allians. De olika rörelserna kan hjälpa fack som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser.

Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Till skillnad mot ”ideologiska” organisationer där man går med av egen övertygelse, organisationer som kommer och går, där aktiviteten går upp och ner efter politiska konjunkturer. är fackföreningar intresseorganisationer. Motsättningen mellan arbete och kapital gör att de alltid kommer att finnas, så länge de inte undertrycks med våld. Fackföreningar kan därför också tillföra kontinuitet och stabilitet i en folkrörelsesamverkan.

Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken. ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

En ny form av oberoende folklig rörelse skulle se dagens ljus. Detta är inte bara ett hoppfullt luftslott. Det är ett sätt att arbeta som vi som aktivister i så väl fackföreningar som andra rörelser kan tillämpa redan idag.

En sådan samverkar kan börja med att fackföreningar har samarbete med andra rörelser kring någon enskild fråga. Exempel på detta är när Transport och Sjöfolks deltog i motståndet mot Öresundsbron tillsammans med miljöorganisationer eller när Transport och Handels ingick i motståndet mot EU och EMU. Det är kampanjer som pågår en viss tid och sedan upphör. De lämnar inga bestående resultat av samarbete eller andra perspektiv hos de ingående organisationerna.

En högre nivå av folkrörelsesamverkan är när fackföreningar och andra socials rörelser ingår mer långsiktiga allianser och blir en naturlig del i varandras verksamhet, oavsett om det för dagen finns någon särskild kampanjfråga. Exempel på detta har jag stött på i USA när jag träffade representanter för västkustens hamnarbetarfack, ILWU, som inlett denna typ av samverkan med miljöorganisationen Earth First.

Med denna typ av folkrörelsesamverkan utbredd i samhället förmår arbetarrörelsen och dess allierade inte bara mobilisera breda skikt kring de frågor som står på dagordningen utan också påverka dagordningen. Vi får en motkraft till storföretagens makt och en pol i debatten på de flesta områden. Ungefär som när arbetarrörelsen växte sig stark i vårt land eller som det i olika grad är i Sydkorea, Sydafrika och Brasilien idag.

När de sociala striderna skärps, till följd av kapitalistiska kriser och att olika folkliga krav i allt högre utsträckning kommer i konflikt med det borgerliga samhällets ramar, blir det utifrån denna position möjligt att utmana borgarklassens makt. Inför hoten om kapitalflykt, investeringsstrejker eller andra former av sabotage kan rörelsen ge de sociala och politiska kraven direkt genomslag genom att utmana borgarklassen om makten över produktionen och hela samhället.

Allt detta är naturligtvis beroende av i vilken utsträckning fackföreningarna är demokratiska, medlemsstyrda organisationer som bygger på medlemsaktivitet på basplanet. Så är sällan fallet i dagens Sverige och det är en strid som måste föras av oss som är medlemmar i byråkratiserade och toppstyrda fack. Då kan också dessa frågor, arbetsformer och försök till alliansbyggen kugga i vår strävan att omvandla vår fackförening till organisationer där folk verkligen är i rörelse.

Med folkrörelsesamverkan som strategisk inriktning blir samarbete mellan olika sociala rörelser inte bara viktigt att för att uppnå det ena eller andra konkreta målet. Den blir ett mål i sig som pekar fram mot en möjlig motmakt i samhällelig skala. En motmakt som inte bara är stark nog att komma i förhandlingsposition med makten utan som genom sitt sätt att verka lägger grunden for ett annat samhälle.

Lars Henriksson

* Jag går här inte in på någon vetenskaplig diskussion av hur man skall definiera arbetarklassen, jag menar ungefär alla som lever av att sälja sin arbetskraft och som befinner sig i en underordnad position. I resonemanget om fackföreningar berör jag emellertid främst den traditionella arbetarklassen som organiseras i LO-facken men menar att arbetarklassen bör definieras betydligt vidare an så i dagens Sverige.

Lasse Henriksson arbetar fackligt i Metall och är aktiv i Socialistiska Partiet.

Läs hela numret av Oreda nr 11 (3-4) / 2004, Facklig organisering & privatisering