Etikettarkiv: Samförstånd

Medlemmar vill ha tuffare fack

Strax innan semestern släppte fackförbundet SEKO en undersökning som visade att över 80% av LO-medlemmarna tycker att deras fackförening borde vara tuffare mot arbetsgivarna. Även om det länder SEKO till heder att man offentliggör en så svidande kritik är det lite märkligt att det krävs opinionsinstitut för att få reda på vad medlemmarna tycker. Att en så utbredd kritik inte slår igenom i fackens formella strukturer visar att det inte bara är vad fackföreningarna gör och inte gör som är problemet utan minst lika mycket hur de fungerar internt. Vi vanliga medlemmar har helt enkelt för lite verklig makt i våra egna organisationer.

Detta är inget nytt. Arbetsgivarna upptäckte tidigt att det var betydligt lättare att komma överens med ombudsmän och heltidsfunktionärer än med de stora grupperna av medlemmar och satte som mål att avskaffa de allmänna omröstningarna om avtalen. Med Saltsjöbadsavtalet 1938 och LO:s normalstadga 1941 försvann de beslutande omröstningar eftersom avtal och stridsåtgärder skulle godkännas av förbunds- och LO-ledningarna. Snart gick de rådgivande omröstningarna samma väg. Inom Metall hölls den senaste omröstningen om ett centralt avtal 1954. Idag fattas besluten av representanter, valda av representanter för representanter och de flesta medlammar har ingen aning om vem som beslutar, hur dessa utses eller hur vi skulle kunna byta ut dem.

I en tid av hårdnande krav och tuffare arbetsgivare fungerar denna modell allt sämre. SEKO:s undersökning visar också att närmare en miljon ”i synnerhet kvinnor och visstidsanställda ”inte vågar säga till om missförhållanden på jobbet. Även det en skarp kritik mot fackens oförmåga att stå upp mot arbetsgivarna.

Dessvärre har byråkratiseringen på många håll gått så långt att de flesta inte har något hopp eller kunskap om hur man skall kunna förändra sin fackliga organisation.

Årtionden av toppstyre har även skapat ett samspel där ledningens vilja att ostörd få sköta ruljansen fått en motsvarighet i att många att ser på facket som en försäkringsförening; man betalar avgiften och överlåter verksamheten till andra.

En facklig ledning som uppfattas som alltför mesig av en stor majoritet lever farligt och riskerar inte bara sig själv utan hela organisationen. SEKO:s undersökning visar att det finns en stark grogrund för en förändring och kanske är den ett tecken på en ledning som söker mandat för en mer stridbar hållning. Skall det bli en verklig förändring krävs dock en omfattande demokratisering av de flesta fackliga organisationer, liksom att vi på golvet börjar se facket som vår egen organisation och lägger oss i hur den sköts.

Lars Henriksson, krönika i GP juli 2006

Samförstånd eller kamp, två linjer i facket

På Volvo i Göteborg finns sedan mitten av 1970-talet en fackligt oppositionell rörelse inom den stora metallklubben med drygt 10 000 medlemmar. Nedanstående rader är några synpunkter på tillståndet inom svensk fackföreningsrörelse, och förslag till alternativ inriktning, från en av dessa oppositionella

Banden mellan det socialdemokratiska partiet och LO och de olika LO-förbunden är fortfarande oerhört täta. Att detta samarbete inte löses upp i en handvändning är nog självklart, men de täta banden måste börja luckras upp för att åter ge facket slagkraft. Ett utslag av detta täta samarbete, är att man måste vara partimedlem för att bli vald till högre fackliga uppdrag i de olika LO-förbunden. Det innebär att man stänger ute alla goda krafter som inte är socialdemokrater. Allt fler LO-medlemmar vänder också det socialdemokratiska partiet ryggen. Om vi jämför med ett land som Tyskland där fackföreningsrörelsen, bland annat det mäktiga IG Metall, också leds av socialdemokrater, finner vi dock en skillnad jämfört med Sverige. Facken intar trots detta en betydligt mer självständig hållning gentemot det socialdemokratiska partiet. Och det är nog ingen slump att de tyska facken mycket mer aktivt försvarar sin välfärd och sina rättigheter.

Detta skall inte uppfattas som att fackföreningarna skall bli opolitiska och strikt inrikta sig på löne- och avtalsfrågor. Tvärtom, facken måste lyfta blicken över fabriksgrindarna och tänka politiskt mer än någonsin. Men det traditionella samarbetet mellan fackföreningarna och det socialdemokratiska partiet har överlevt sig själv, och måste ersättas av ett samarbete mellan fackföreningarna och ett brett spektrum av politiska och sociala rörelser.

Fackföreningarnas medlemmar måste återfå kontrollen och makten över sina fackföreningar. Den hårda toppstyrningen och centraliseringen leder till byråkrati och passivitet. På papperet har vi världens starkaste fackföreningar men verkligheten talar ett annat språk. Låg lokal facklig aktivitet, svårt att rekrytera folk till förtroendeuppdrag och ett svagt förtroende för de fackliga ledningarna är utslag av detta. En fackföreningsrörelse  som sjuder av aktivitet, förutsätter en bred demokrati   underifrån, där medlemmarna på lokal nivå har stort inflytande. Medlemsomröstningar om avtal, lokal strejkrätt, val av ombudsmän, arbetsplikt i produktionen för förtroendevalda är några krav som pekar i den riktningen.

Ledningen för våra fackföreningar har i många fall tappat den självklara fackliga grundinställningen att facket och företagen företräder olika intressen. Företagets mål är största möjliga vinst, medan fackets uppgift är att kämpa för högsta möjliga lön, anständiga arbetsförhållanden och bra arbetsmiljö för sina medlemmar. Dessa olika mål innebär att man oundvikligen kommer att hamna i konflikt med varandra. Hur man sedan hanterar konflikterna är en taktisk fråga som avgörs av fackets styrka eller svaghet. Att denna grundinställning inte är självklar i dag bland våra fackliga ledare, leder till att gränsen mellan fack och företag suddas ut. Många medlemmar förstår inte meningen med ett fack som nästan resonerar som företagsledningarna. Att återskapa dessa grundläggande fackliga ABC är nödvändigt.

I dagens internationaliserade ekonomi är det många gånger enkelt att flytta produktion och fabriker. Ofta till låglöneländer där facken inte finns eller är svaga. Det pratas mycket om internationellt fackligt samarbete, men det händer väldigt lite i verkligheten. Ledningen för fackföreningsrörelsen tycks stå helt handfallen och saknar i dag en strategi för hur man agerar mot det internationella kapitalet. Att stödja uppbyggnaden av fack i andra länder, och samarbeta i praktisk verklighet med dessa fack, måste bli mycket viktigare än vad det är i dag. Först då har vi möjligheter att bromsa upp företagens flytt av fabrikerna. Just nu ser vi en avskyvärd variant av detta då General Motors ställer arbetarna och deras fackföreningar i Trollhättan och tyska Rüsselsheim mot varandra, när man hotar att flytta produktionen av Saab-bilar till Tyskland. Taktiken går ut på pressa löne- och anställningsvillkor och locka med jobb till dem som bjuder lägst. Att i dag kämpa för internationella kollektivavtal blir inte bara en akademisk fråga utan en fråga om att rädda jobb, löner och anställningsvillkor.

Sverige är det land i världen som har den högsta produktiviteten. Bra tycker många, men det finns en baksida. Och den är arbetsplatser där rationaliseringarna gått för långt, med stress och ökad utsvettning som följd. På många arbetsplatser och fabriker införs nu återigen det löpande bandet. Våra fackföreningar är alldeles för tysta och oklara i dessa frågor. Under 70- och 80-talet fördes intensiva diskussioner på våra arbetsplatser om hur arbetet skulle organiseras. Metall lanserade ”det goda arbetet”. Mer demokrati och inflytande över arbetsprocessen samt en lön som är kopplad till kunskap är det centrala i det goda arbetet. Att plocka ner böckerna från hyllorna om det goda arbetet för att bekämpa de hysteriska rationaliseringskampanjerna ute i arbetslivet, är också viktigt.

1997 skrev Metall och sju andra fackförbund under det som kom an kallas   ”industrins samarbetsavtal”. Det finns mycket att säga om detta avtal men en effekt av avtalet var an det dödade så gott som all lokal löneglidning. Ett centralt avtalsutrymme fastställs, som inga lokala fack får överskrida. De lokala avtalsrundorna tappade nästan all sin kraft, och för de vanliga medlemmarna blev avtalsrörelsen något som man inte hade ett dugg av inflytande över. Och knappt de lokala verkstadsklubbarna heller, då det lokala avtalsarbetet i stort går att fördela en given lönepott. Därför bör detta avtal sägas upp så fort som möjligt för att åter göra de lokala fackföreningarna till arenor för lokal facklig lönekamp.

Allt det jag berört låter sig inte ske automatiskt, utan måste sättas in i ett sammanhang. Och den enkla sanningen år an ledningen för fackföreningsrörelsen i dag är motståndare till i stort sett allt det jag föreslår. Därför måste också allting gå hand i hand med att ta strid om de fackliga ledningarna och välja in folk som omfattar en demokratisk och oberoende fackförening.

Tomas Johansson är Gruppordförande på Volvo Lastvagnars Tuvefabrik i Göteborg.

Läs hela numret av Oreda nr 11 (3-4) / 2004, Facklig organisering & privatisering