Tom Gustafsson skulle ha fyllt 50 år (från Internationalen 1995)
i veckan, 27 februari. Skulle ha, om han inte dött för tio år sedan, tre veckor före sin fyrtioårsdag.
Själv glömde jag tioårsdagen, och insåg först efteråt att det var en lika solig dag med hög, klar luft som den lördag då han dog på Karolinska sjukhuset.
Det är flera år sedan jag tyckte mig se honom i tunnelbanan. Ibland undrar jag vad hans namn egentligen betyder för de unga socialister som varje år studerat marxism med stöd från Tom Gustafssons minnesfond.
Under sitt liv betydde Tom Gustafsson oerhört mycket för Socialistiska Partiet. Han engagerade sig som ung i Vietnamrörelsen i Lund, och kom att tillhöra en av de grupper som 1971 bildade Revolutionära marxisters förbund, SP:s föregångare.
Sedan dess ingick Tom i partistyrelsen och var under många år heltidsanställd i partiet. Han var också en av partiets företrädare i ledningen för den socialistiska världsrörelsen Fjärde Internationalen.
Han skrev otaliga artiklar och broschyrer och 1984 kom hans bok ”Igår, idag, i morgon” om socialdemokratins utveckling. Han var en omtyckt föredragshållare och talade då alltid snabbt och ivrigt som en tonåring, men distinkt och med skärpa i analysen.
Just studierna av socialdemokratin ledde till ett av hans mer bestående politiska bidrag: att vaccinera oss mot ultravänsterism, mot att för tidigt tro att arbetarna var beredda att vända ryggen åt socialdemokratin. Han och vi tänkte oss uppbrottet från (s) som en lång process med oppositionsströmningar och utbrytningar.
Inget av detta har skett i den skala vi tänkt oss. Men att det inte skett, att det fortfarande finns så få protester efter femton års åtstramingspolitik – det kan man bara förstå, om man ser socialdemokratins fjättrande grepp över arbetarrörelsen.
Tom Gustafsson bidrog också till en sundare organisationskultur i vårt parti. I en organisation med delar av sitt ursprung i studentrörelsen med dess övervärdering av polemiken och dess grälsjuka nagelfarande av skrivna dokument, stod han för att resonera sig fram till samförstånd. ”Ingen har någonsin helt och hållet fel”, är ett Tom-utryck jag fortfarande bär med mig.
Givetvis påverkade han främst genom sitt personliga exempel, genom den auktoritet har trots sin ungdom utövade i vår unga organisation. Det har funnits motsättningar mellan oss efter hans död, då vi skulle ha behövt mer av hans personliga egenskaper.
50-årshyllningar brukar handla om jubilarens vitalitet. Tom har de ungas privilegium, att fastna i minnet som evigt vital. Fast just i hans fall vill jag gärna tro att det skulle ha förblivit så. Jag minns hans renässansdrag, hans vilja att omfatta alla sidor av livet. Den helg jag skulle börja arbeta på partikontoret, ägnade vi först åt att städa vårt gemensamma kontorsrum med alla högar med klipp om hela världsutvecklingen och alla hans manus som var obeskrivligt hopklippta och översållade med korrigeringstejpsremsor. Sedan skulle vi på på Brueghelutställning på Nationalmuseum. Skulle vi hinna? Jag tvekade ängsligt pliktplågad. Tom såg till att vi hann. Politik skulle inte vara att stänga in sig i slutna rum, politik skulle öppna dörrar mot världen.
Maria Sundvall