Etikettarkiv: Lassalle

Marxismen och den nationella frågan

Syftet med följande artikel är att lyfta fram vissa teoretiska och metodologiska aspekter ur den debatt om den nationella frågan som förts inom marxismen. Det är en debatt som tagit sin utgångspunkt i Marx’ och Engels’ något oklara texter i frågan, och som förts vidare av den Andra Internationalen för att slutligen med Lenin utmynna i en framställning av en både realistisk och sammanhängande revolutionär teori om nationernas självbestämmanderätt.

I. MARX OCH ENGELS: NATIONALITET OCH INTERNATIONALISM

l. Marx

Hos Marx kan man vare sig finna en konsekvent teori om den nationella frågan, en exakt definition av begreppet »nation«, eller en allmän politisk strategi för proletariatet på detta område. Hans artiklar i ämnet innehöll huvudsakligen konkreta politiska ställningstaganden till specifika fall.

Vad gäller de verkligt »teoretiska« texterna, är det otvivelaktigen de ganska kryptiska avsnitten i Manifestet som handlar om kommunisterna och nationen som har varit de mest kända och som har haft det största inflytandet. Dessa avsnitt är av historiskt värde därför att de förklarar den proletära rörelsens internationalistiska karaktär på ett djärvt och kompromisslöst sätt. Tyvärr lyckas de inte alltid undgå en viss ekonomism och en förvånansvärd stor mängd frihandelsoptimism. Detta kommer att fortsätta arbetet för att avskaffa de nationella motsättningarna som påbörjats av »bourgeoisins utveckling, handelsfriheten, världsmarknaden osv.« Denna tes strider emellertid mot påståenden i andra texter från samma period, där Marx understryker att »medan bourgeoisien i varje nation fortfarande behöll sina nationella särintressen /så skapade storindustrin/ en klass som i varje nation har samma intressen och som är utan nationalitet.«(1)

I sina senare skrifter (speciellt de om Irlandsfrågan) visade Marx att bourgeoisien inte endast har en tendens att bevara nationella motsättningar, utan att den i själva verket även tenderar att öka dem, eftersom:
a) kampen om marknader skapar konflikter mellan de kapitalistiska makterna,
b) en nations exploatering av en annan skapar fientlighet mellan nationerna,
c) chauvinism är ett av de ideologiska medel som gör det möjligt för bourgeoisien att behålla sitt herravälde över proletariatet.

Marx stod på fast mark när han betonade det kapitalistiska produktionssättets internationalisering av ekonomin, uppkomsten av en världsmarknad som »undantryckt industrin dess nationella grund» genom att skapa »ett allsidigt nationernas beroende av varandra» Det finns emellertid en glidning mot ekonomism i påståendet att »den industriella produktionens likformighet och de därtill svarande levnadsförhållanden» bidrar till att avskaffa gränserna (»Absonderung«) och de nationella motsättningarna – precis som nationella olikheter kunde reduceras till skillnader i produktionsprocessen.

Vad gäller Marx’ berömda och både ironiska och provokativa uttalande »arbetarna har inget fosterland» måste det först och främst tolkas som att proletariatet i alla länder har samma intresse. Detta ansåg Marx vara nästan detsamma som ett avskaffande av nationaliteten (se stycket ur »Den tyska Ideologin» som citeras ovan) eftersom nationen för proletariatet endast är den omedelbara politiska ramen för maktövertagandet. Men Marx’ antipatriotism hade en djupare innebörd:

a) för den proletära humanismen är hela mänskligheten den betydelsefulla helheten, det högsta värdet, ändamålet;
b) för den historiska materialismen kan kommunismen endast upprättas i världsskala, eftersom produktivkrafternas oerhörda utveckling överskrider nationalstatens trånga gränser.

Även om det Kommunistiska Manifestet lade grunden till den proletära internationalismen, angav det knappast någon konkret politisk strategi för den nationella frågan. En sådan strategi utvecklades först senare, särskilt i Marx’ skrifter om Polen och Irland (liksom den kamp han skulle komma att föra mot Mazzinis liberal-demokratiska nationalism och mot Proudhonisternas nationella nihilism).

Det var en tradition i 1800-talets demokratiska arbetarrörelse att stödja Polens kamp för nationell frigörelse. Samtidigt som Marx och Engels anslöt sig till denna tradition, uttalade de sig för Polen mindre i namn av den allmänna demokratiska principen om nationellt självbestämmande än p g a den kamp polackerna förde mot det tsaristiska Ryssland, reaktionens högborg i Europa och en fasa (»béte noire«) för den vetenskapliga socialismens grundare. Detta betraktelsesätt är i viss mån tvetydigt: om man skulle stödja Polen endast p g a att hennes nationella kamp också var anti-tsaristisk, innebar det att de pro-ryska slaverna (som t ex tjeckerna) inte hade någon rätt till nationellt självbestämmande? Det var just detta problem Engels brottades med 1848-49.

Skrifterna om Irland, å andra sidan, har en betydligt mer omfattande tillämpning, och de slår indirekt fast vissa allmänna principer i fråga om förtryckta nationer. I ett tidigt skede var Marx för att Irland skulle bli självstyrande inom en union med Storbritannien, och han trodde att problemet med de stora engelska godsägarnas förtryck av irländarna skulle få en lösning i och med en seger för arbetarrörelsen (Chartisterna) i England. På 1860-talet, däremot, ansåg han att befrielsen av Irland var en förutsättning för det engelska proletariatets befrielse. Hans skrifter om Irland från denna period utvecklade tre temata som skulle bli viktiga för den framtida utvecklingen av den marxistiska teorin om det nationella självbestämmandet och dess dialektiska förhållande till den proletära internationalismen. Dessa temata var:

1. Enbart genom en nationell befrielse av den förtryckta nationen är det möjligt att övervinna de nationella splittringarna och motsättningarna, och först då kan arbetarklassen i de båda länderna enas mot sin gemensamma fiende, kapitalismen.
2. Ett förtryck av en annan nation stärker bourgeoisiens ideologiska hegemoni över arbetarna i förtryckarnationen: »Varje nation som förtrycker en annan smider sina egna bojor».
3. Befrielsen av den förtryckta nationen försvagar de härskande klassernas ekonomiska, politiska, militära och ideologiska grund i förtryckarnationen och bidrar till arbetarklassens revolutionära kamp i detta land

2. Engels

Engels åsikter om Polen och Irland påminner om Marx’. l hans skrifter finns det emellertid en egendomlig teoretisk konstruktion, begreppet »icke-historiska nationer», som för mig ter sig i grund och botten främmande för marxismen.(2) Detta begrepp är ändå väl värt att analysera som ett exempel på de misstag som kan begås vad gäller den nationella frågan, även när utgångspunkten är revolutionär, demokratisk och socialistisk.

När Engels 1848-49 analyserade den demokratiska revolutionens misslyckanden i Centraleuropa, skyllde han på den kontrarevolutionära roll som de sydslaviska nationerna (tjecker, slovaker, kroater, serber, rumäner, slovener, mährer, osv.) hade spelat. Dessa hade värvats i massiv skala till de kejserliga österrikiska och tyska arméerna och de hade utnyttjats av reaktionens krafter för att krossa den liberala revolutionen i Ungern, Polen, Österrike och Italien.

I själva verket bestod den kejserliga österrikiska armén av både slaviska och tysk/österrikiska bönder. Kontrarevolutionens seger blev möjlig av en viktig anledning: revolutionens borgerligt-liberala ledarskap var alltför tveksamt, alltför »måttligt», alltför ängsligt för att sätta igång en nationell jordbruksreform. Följaktligen var det oförmöget att vinna massan av bönder och nationella minoriteter till sin sida och hindra dem från att bli reaktionens blinda verktyg.

Revolutionen 1848 är ett klassiskt exempel på en revolution som misslyckats p g a att den inte löste jordfrågan och den nationella frågan på ett radikalt sätt (precis det som gjorde att Oktoberrevolutionen 1917 blev framgångsrik.). Detta misslyckande var en följd av ledarskapets snäva sociala bas, av det faktum att den centraleuropeiska liberala bourgeoisien på 1800-talet inte var en konsekvent revolutionär klass.

Eftersom han inte lyckades inse de verkliga klassorsakerna till misslyckandet 1848-49, försökte Engels förklara det med en metafysisk ideologi: teorin om kontrarevolutionära »icke-historiska folken» — ett begrepp som omfattade sydslaver, bretagner, skottar, och basker, huller om buller. Enligt Engels blir dessa »rester av nationer som, med Hegels ord, obarmhärtigt krossas av historiens gång. denna nationella bråte, alltid en fanatisk förespråkare av kontrarevolution, och den förblir det tills dess den fullständigt tillintetgörs eller avnationaliseras, eftersom dess hela existens i sig själv är en protest mot en historisk revolution.«(3)

Hegel, som var upphovsman till denna teori, hade argumenterat att nationer som inte hade lyckats skapa en stat, eller vars stater sedan länge var krossade, är »icke-historiska« och dömda att försvinna. Som exempel nämnde han just sydslaverna — bulgarerna, serberna, osv.
Engels utvecklade denna pseudohistoriska metafysik i en artikel från 1855, där han skrev att »pan-slavismen är en rörelse som försöker sopa undan vad tusentals års historia har skapat, en rörelse som inte kan uppnå sina mål utan att sudda ut Turkiet, Ungern och halva Tyskland från Europas karta…» (4) Vi behöver inte tillägga att sådana argument har den historiska juridiska skolans (Savigny m fl) konservativa principer mer att tacka för, än den historiska materialismens revolutionära teorier. Paradoxalt nog hade samme Engels i en artikel från samma period (1853), understrukit att det turkiska imperiet var dömt att falla sönder som ett resultat av Balkanländernas frigörelse. Detta förvånade honom inte alls, eftersom han, som god dialektiker, i historien beundrade »de ständiga förändringarna i mänsklighetens öde…där ingenting är stabilt utom instabiliteten, ingenting är orörligt utom rörelsen».(5)

Artikeln från 1866 om Polen(6) vittnar om den ideologiska kontinuiteten i Engels tänkande som ihärdigt ställde »Europas stora historiska nationer» (Italien, Polen, Ungern, Tyskland), vars rätt till nationell enhet och självständighet han erkände, i motsats till de »många rester av nationer» utan »europeisk betydelse» och utan »nationell livskraft» (rumäner, serber, kroater, tjecker, slovaker, osv.), som var verktyg i tsarens och Napoleon den lll:s händer. Låt oss till Engels försvar tillägga: a) att det rörde sig om tidningsartiklar, som inte hade det vetenskapliga arbetets noggranna karaktär, och som således hade en annan status än hans teoretiska skrifter; b) att grunden till Engels ståndpunkt var demokratisk och revolutionär: målet var att besegra tsarismen och det österrikiska imperiet. Han drevs på intet sätt av någon slags slavofobi. l en artikel som han skrev före 1848 års revolution agiterade han för det österrikiska kejsardömets störtande för att »rensa undan alla hinder l vägen för italienarnas och slavernas frigörelse».(7) Inte heller var Engels påverkad av den tyska chauvinismen. Detta framgår av hans angrepp på den tyska minoriteten i Ungern (Siebenbürger Sachsen) som »framhärdar i att upprätthålla en absurd nationalitet mitt i ett främmande land.«(8)

II. DEN RADIKALA VÄNSTERN MOT NATIONELL SEPARATISM.

Den »radikala vänster«strömningen (Linksradikale), som företräddes av Luxemburg, Pannekoek, Trotskij (före 1917) och Strasser, kännetecknades, i varierande grad och ibland i mycket varierande form, av det motstånd mot nationell separatism, som den gjorde i namn av den proletära internationalismens principer. Dessutom var inställningen till den nationella frågan en av de viktigaste meningsskiljaktigheterna mellan denna strömning och Lenin, som den stod nära tack vare sitt marxistiska och revolutionära perspektiv.

Rosa Luxemburg.

1893 grundade Rosa Luxemburg Polens Socialdemokratiska Parti (PSDP), med ett marxistiskt och internationalistiskt program, som en motvikt till det Polska Socialistpartiet (PSP), vars mål var att kämpa för Polens oberoende. Rosa och hennes kamrater i PSDP, som (med viss rätt) stämplade PSP som ett socialpatriotiskt parti, var helt och hållet emot parollen om oberoende för Polen, och betonade istället de nära banden mellan de ryska och polska proletariaten och deras gemensamma öde. Det »polska kungadömet» (den del av Polen som införlivats i det tsaristiska kejsardömet), borde sträva efter territoriell autonomi, inom ramen för en framtida rysk demokratisk republik, och inte efter oberoende.

1986 representerade Luxemburg PSDP vid den Andra Internationalens kongress. De ståndpunkter hon argumenterade för där, lade hon senare fram i en artikel(9):

Polens befrielse är lika utopisk som befrielsen av Tjeckoslovakien, Irland eller Elsass-Lothringen… Proletariatets enande politiska kamp ska inte skuffas undan av en »rad sterila nationella strider». Den teoretiska grunden till denna ståndpunkt skulle hon få genom den forskning hon bedrev för sin doktorsavhandling, »Polens industriella utveckling», från 1898(10). Det centrala temat i detta arbete var att Polen, ur ekonomisk synpunkt, redan var integrerat i Ryssland. Polens industriella tillväxt ägde rum tack vare den ryska marknader, och följaktligen kunde den polska ekonomin inte existera isolerad från den ryska ekonomin. Det var den feodala polska adeln som drömde om Polens oberoende; nu hade den industriella utvecklingen ryckt undan grunden för denna dröm. Varken den polska bourgeoisin, vars ekonomiska framtid hängde på den ryska ekonomin, eller det polska proletariatet, vars historiska intressen låg i en revolutionär allians med det ryska proletariatet, var nationalistiska. Bara småbourgeoisin och de förkapitalistiska skikten närde fortfarande den utopiska drömmen om ett enat, oberoende Polen, l detta avseende ansåg Luxemburg att hennes bok var den polska motsvarigheten till Lenins »Kapitalismens utveckling i Ryssland«(11), som riktade sig mot de ryska populisternas utopiska och bakåtsträvande drömmar.

Hennes mest kontroversiella uttalande i den nationella frågan (som speciellt Lenin angrep) var den rad artiklar från 1908 som under titeln »Den nationella frågan och autonomin” publicerades i det polska socialdemokratiska partiets tidning (partiet hade för övrigt blivit PLSDP sedan en litauisk marxistisk grupp hade anslutit sig). De viktigaste — och de mest tvivelaktiga — tankegångarna som fördes fram i dessa artiklar var:

a) Självbestämmanderätten är en abstrakt och metafysisk rättighet, som t ex den s k »rättighet att arbeta» som förordades av 1800-talets utopister, eller den skrattretande »rätt för varje människa att äta på guldtallrik» som proklamerades av författaren Tjernysjevskij;
b) Ett stöd åt varje nations rätt att avskilja sig innebär i verkligheten ett stöd åt den borgerliga nationalismen: nationen som en enhetlig och homogen enhet existerar inte — varje klass i nationen har motstridiga intressen och »rättigheter»;
c) Små länders självständighet i allmänhet, och Polens i synnerhet, är utopisk ur ekonomisk synvinkel och dömd av historiens lagar. För Luxemburg fanns det bara ett undantag till denna regel: Balkanländerna i det turkiska imperiet (greker, serber, bulgarer, armenier). Dessa nationer hade uppnått en ekonomisk, social och kulturell utvecklingsnivå som var överlägsen Turkiets, ett dekadent kejsardöme som förtryckte dem med sin döda tyngd. Från och med 1896 (efter ett grekiskt nationellt uppror på Kreta) ansåg Luxemburg — i motsats till den uppfattning som Marx försvarade under Krimkriget — att det turkiska imperiet inte var livskraftigt, och att dess sönderfall i nationalstater var nödvändigt för den historiska utvecklingens skull.

För att understödja sin åsikt om de små nationernas avsaknad av framtid använde Luxemburg Engels artiklar om »icke-historiska nationer» (artiklar som hon tillskrev Marx; deras verkliga ursprung bestämdes först 1913, i och med att man återfann opublicerade brev av Marx och Engels). I synnerhet använde hon artikeln från januari 1849 om ungrarnas kamp, och hon citerade det stycke som vi redan nämnt: »rester av nationer, som obarmhärtigt krossas av historiens gång». Hon insåg att Engels uppfattningar om sydslaver var felaktiga, men hon ansåg att hans metod var korrekt, och hon prisade hans »nyktra realism, fri från all sentimentalitet» liksom hans förakt för den metafysiska ideologin om nationernas rättigheter(12).

Det är välkänt att Luxemburg var en av de få ledare inom Andra Internationalen som 1914 inte dukade under för den mäktiga socialpatriotiska våg som i och med krigsutbrottet slukade Europa. Fängslad av de tyska myndigheterna p.g.a. sin internationalistiska och antimilitaristiska propaganda, skrev hon och smugglade 1915 sin berömda Juniuspamflett ut ur fängelset. I denna skrift anammade Luxemburg i viss utsträckning principen om självbestämmande: »socialismen erkänner varje folks rätt till oavhängighet och frihet, varje nations rätt att forma sitt eget öde» (13). För henne kunde emellertid inte detta självbestämmande utövas inom de existerande kapitalistiska staterna, speciellt inte kolonialstaterna. Hur skulle man kunna tala om »fritt val« i förhållande till imperialistiska stater som Frankrike, Turkiet eller Tsarryssland? Under imperialismens tidsålder är kampen för »nationella intressen» en mystifikation, inte bara i förhållande till de stora kolonialmakterna, utan också för de små nationerna som »endast /är/ shackpjäser i stormakternas imperialistiska spel«(14).

Luxemburgs teorier om den nationella frågan, som utvecklades mellan 1893 och 1917, bygger på fyra grundläggande teoretiska, metodologiska och politiska misstag.

1. Särskilt före 1914 hade hon en ekonomisk inställning till problemet: Polen är ekonomiskt beroende av Ryssland, alltså kan det inte vara politiskt oberoende — ett argument som tenderar att förbise det speciella och relativt unika i varje situation. Denna både deterministiska och ekonomiska metod är speciellt framträdande i hennes doktorsavhandling och hennes tidiga skrifter om den polska frågan. Polens industriella utveckling, som var knuten till den ryska marknaden, bestämmer »med den historiska nödvändighetens järnstyrka» (ett uttryck som Luxemburg ofta använde vid denna tidpunkt, tillsammans med ett annat av samma sort: »med en naturlags oundviklighet») å ena sidan den utopiska karaktären på det polska oberoendet, och å andra enheten mellan de ryska och polska proletariaten. Ett typiskt exempel på detta oförmedlade likställande av politik och ekonomi finns i en artikel som hon 1902 skrev om socialpatriotismen. I denna betonade hon att den ekonomiska trenden — »och därmed» den politiska trenden — i Polen var för enhet med Ryssland; orden »och därmed» var ett uttryck för denna avsaknad av förmedling, som inte påvisades utan helt enkelt antogs vara självklar.(15) Denna typ av argument började emellertid försvinna allteftersom Luxemburg alltmer lyckades undvika den ekonomistiska fallgropen, dvs. speciellt efter 1914, när hon myntade begreppet »socialism eller barbari» (Juniuspamfletten), som innebar ett avgörande metodologiskt brott med den ödestroende, Kautsky-artade ekonomismen. Hennes argument angående den nationella frågan i Juniuspamfletten var i huvudsak politiska och inte grundade på några mekaniska förutfattade meningar.

2. För Luxemburg var nationen huvudsakligen ett kulturellt fenomen. Återigen tenderar detta att tona ned nationens politiska innebörd, som inte kan likställas vare sig med ekonomi eller ideologi, och vars konkreta form är den självständiga nationalstaten (eller kampen för att upprätta den). Det var därför Rosa Luxemburg ville avskaffa det nationella förtrycket genom att tillåta en »fri kulturell utveckling», men vägrade att godkänna separatism eller rätten till politiskt oberoende. Hon förstod inte att förnekandet av rätten att bilda oberoende nationer just är en av de viktigaste formerna av nationellt förtryck.

3. Luxemburg såg bara de föråldrade, småborgerliga och reaktionära sidorna hos de nationella befrielserörelserna och insåg inte deras revolutionära potential gentemot tsarismen (och senare, i ett annat sammanhang, gentemot imperialism och kolonialism). Hon insåg med andra ord inte den invecklade och motsägelsefulla dialektiken hos dessa nationalistiska rörelsers dubbla karaktär. Vad gäller Ryssland kan man allmänt påstå att hon underskattade den revolutionära rollen som arbetarklassens icke-proletära allierade; bönderna, de förtryckta nationerna, spelade. Hon såg den ryska revolutionen som en arbetarrevolution, och inte — som Lenin — som en revolution ledd av proletariatet.(16)

4. Hon lyckades inte förstå att de förtryckta nationernas nationella frigörelse inte bara är den »utopiska», »reaktionära« och »förkapitalistiska« småbourgeoisins krav, utan också ett krav från massorna i sin helhet, inbegripet proletariatet; och att det ryska proletariatets erkännande av nationernas rätt till självbestämmande därför var ett oundgängligt villkor för dess solidaritet med de förtryckta nationernas proletariat.

Vad var orsaken till dessa misstag, luckor och brister? Det vore enligt vår uppfattning fel att tro att det fanns ett logiskt samband mellan dessa och Luxemburgs metod (frånsett ekonomismen före 1914) eller hennes politiska ståndpunkt i sin helhet (dvs. om partiet, demokratin, etc.), l själva verket var inte dessa teorier om den nationella frågan något utmärkande för Luxemburg, utan de delades av andra PLSDP-ledare, t o m sådana som, likt Dzerzjinskij, stödde bolsjevismen. Det mest troliga är att Luxemburgs ensidiga åsikt i sista hand var en ideologisk biprodukt av PLSDP:s fortlöpande, intensiva och bittra ideologiska kamp mot PSP.(17)

Meningsskiljaktigheterna mellan Lenin och Luxemburg var därför, i viss mån (åtminstone vad gäller Polen), resultatet av de ryska internationalisternas (som kämpade för att besegra den storryska chauvinismen) och de polska internationalisternas (som kämpade för att besegra den polska socialpatriotismen) olika ståndpunkter. Lenin verkade vid ett tillfälle godta en viss »arbetsdelning” mellan de ryska och polska marxisterna i denna fråga. När han sagt detta, var hans huvudkritik av Luxemburg den, att hon från en viss situation (Polen vid en bestämd tidpunkt i historien) försökte göra generaliseringar, och därför inte bara förnekade ett polskt oberoende, utan även alla andra små förtryckta nationers oberoende.

I en artikel behandlade emellertid Luxemburg problemet på ett sätt som var mycket likt Lenins: i inledningen från 1905 till samlingsverket »Den polska frågan och den socialistiska rörelsen«(18), l denna essä gjorde Luxemburg en noggrann åtskillnad mellan varje nations obestridliga rätt till självständighet (»som härstammar från socialismens elementära principer»), som hon erkände, och det önskvärda i denna självständighet för Polen, som hon förnekade. Detta är också en av de få texter där hon erkände vikten, djupet och tom det rättfärdiga i nationella känslor (även om hon behandlade dem som enbart ett »kulturellt« fenomen), och underströk att ett nationellt förtryck är det »mest outhärdliga förtrycket p.g.a. sin barbari», och att det bara kan ge upphov till »fientlighet och uppror». Detta verk, och vissa delar av Juniuspamfletten, visar att Luxemburgs tänkande var alltför realistiskt, i ordets revolutionära mening, för att utgöra ett linjärt, metafysiskt och stelt system.

2. Trotskij.

Trotskijs skrifter om den nationella frågan före 1917 kan definieras som »eklektiska» (det ord som Lenin använde för att kritisera dem) eller osammanhängande, och de intog en ståndpunkt mitt emellan Luxemburg och Lenin. Det var speciellt efter 1914 som Trotskij blev intresserad av den nationella frågan. Han tog upp den i sin pamflett Kriget och Internationalen (1914) — ett polemiskt arbete som riktade sig mot socialpatriotismen ur två olika, om än inte motsägande, synvinklar.

a) Ett historiskt/ekonomiskt synsätt. Världskriget är en produkt av motsättningen mellan produktivkrafterna, som tenderar mot en världsekonomi, och mot nationalstatens begränsningar. Trotskij förkunnade därför »krossandet av nationalstaten som självständig ekonomisk enhet» — vilket ur strikt ekonomisk synvinkel var ett fullständigt berättigat förslag. Ur denna premiss drog han emellertid slutsatsen att nationalstaten skulle »bryta samman» (Zusammenbruch} och »förstöras» (Zertrummerung} helt och hållet; nationalstaten som sådan, själva nationsbegreppet, skulle i framtiden bara kunna existera som ett »kulturellt, ideologiskt och psykologiskt fenomen». Givetvis kan man inte dra denna slutsats ur dessa premisser. Att en nationalstats ekonomiska självständighet upphör är ingalunda detsamma som att nationalstaten som politisk enhet försvinner. Liksom Rosa Luxemburg tenderade Trotskij att inskränka nationen antingen till ekonomi eller till kultur, och således förlorade han problemets specifikt politiska aspekt ur sikte dvs. nationalstaten som ett politiskt fenomen, skilt såväl från den ekonomiska som från den ideologiska sfären (även om det naturligtvis hade indirekta band till båda).

b) Ett konkret politiskt synsätt.
Till skillnad från Luxemburg slog Trotskij uttryckligen fast nationernas rätt till självbestämmande som ett av villkoren för »fred mellan nationer», som han ställde i motsättning till »diplomaternas fred». Dessutom försvarade han perspektivet på ett självständigt och enat Polen (dvs. fritt från tsaristiskt, österrikiskt och tyskt herravälde) såväl som självständighet för Ungern, Rumänien, Bulgarien, Serbien, Böhmen, osv. Han såg befrielsen av dessa länder och deras sammanslutning i en Balkanfederation som det bästa hindret mot tsarismen i Europa. Vidare påvisade Trotskij, med anmärkningsvärd skarpsinnighet, det dialektiska förhållandet mellan proletär internationalism och nationella rättigheter. Socialpatrioternas utplåning av Internationalen var inte bara ett brott mot socialismen, utan också mot de »nationella intressena i dess vidaste och verkliga mening”, eftersom den splittrade den enda kraft som var förmögen att åter bygga upp Europa på grundval av demokratiska principer och nationernas rätt till självbestämmande(19).

l en artikelserie från 1915 (»Nationen och ekonomin»»(20)), försökte Trotskij definiera den nationella frågan på ett mer exakt sätt, men undgick inte en viss tvetydighet. Den motsägelsefulla utvecklingen av hans resonemang är typisk för ett tänkande som ännu inte tagit fast form. Han inledde med en polemik mot socialimperialisterna, som rättfärdigade sin ståndpunkt med behovet att utöka marknaderna och produktivkrafterna. Ur metodologisk synvinkel föreföll denna polemik förkasta ekonomismen: ja, marxister är för största möjliga expansion på det ekonomiska området, men inte på bekostnad av arbetarrörelsens splittring, förvirring och försvagning. Trotskijs argument var en aning förvirrade i det att han skrev om arbetarrörelsen som »den viktigaste produktivkraften i det moderna samhället»; icke desto mindre fastställde han de politiska kriteriernas avgörande vikt. l båda artiklarna återvände han emellertid till den »ekonomiska utvecklingens behov av centralisering», vilket kräver att man avskaffar nationalstaten som ett hinder för produktivkrafternas utveckling. Hur kunde dessa »behov» förlikas med nationernas rätt till självbestämmande, som Trotskij också erkände?

Han undvek detta dilemma med hjälp av en teoretisk kullerbytta, som gjorde att han återföll i ekonomism: »staten är en huvudsakligen ekonomisk organisation, den kommer oundvikligen att anpassa sig till den ekonomiska utvecklingens behov». Därför skulle nationalstaten upplösa sig i »Europas republikanska förenta stater», medan nationen, skild från ekonomin och befriad från statens föråldrade ramar, skulle få självbestämmanderätt…på den »kulturella utvecklingens» område.

1917 övergav Trotskij denna »eklektiska» ståndpunkt och antog den leninistiska uppfattningen i den nationella frågan, som han på ett briljant sätt försvarade vid Brest-Litovsk i egenskap av Folkkommissarie för Utrikes affärer(21).

3. Pannekoek och Strasser

Pannekoeks Klasskampen och nationen och Strassers Arbetarna och nationen gavs båda ut 1912 i Reichenburg (Böhmen) som ett internationalistiskt svar på Otto Bauers teser(22). Författarnas gemensamma, centrala tankegång var klassintressenas överlägsenhet över de nationella intressena. Den praktiska slutsatsen blev det österrikiska socialdemokratiska partiets enhet och vägran att dela upp det i separata eller autonoma nationella sektioner. Båda jämför de nationen med religionen, som en ideologi dömd att försvinna i och med socialismens uppkomst, och de förkastade Bauers lära om den nationella frågan som ohistorisk, idealistisk och nationellt-opportunistisk.

För Pannekoek var det »nationella fenomenet ett borgerligt ideologiskt fenomen». Bauers tro att denna ideologi kunde vara en självständig kraft var typisk för en kantiansk och inte för en materialistisk metod.

Det intressanta att Pannekoek och Strasser godtog huvuddragen i Bauers och den österrikiska socialdemokratins nationella program: nationell autonomi inom ramen för en multinationell österrikisk-ungersk stat. Pannekoek betonade vidare att detta var en autonomi som grundades på individuell och inte geografisk basis, vilket låg helt i linje med hans uppfattning om nationen som ett rent ideologiskt och kulturellt fenomen. Det är sant att Pannekoek och Strasser, till skillnad från Bauer, inte ansåg att programmet kunde förverkligas inom kapitalismens ramar, utan tillskrev det snarare ett rent propagandistiskt och skolande värde.

Ekonomismen fanns indirekt närvarande i de två författarnas gemensamma grundläggande premiss: klassintressenas företräde framför de nationella intressena berodde på de förras ekonomiska ursprung, I ett mycket underhållande stycke i sin pamflett förklarar Strasser att den gode tysk-österrikiske patrioten fortfarande skulle handla i tjeckiskt ägda affärer om de var billigare än sina tyska motsvarigheter. Men är det verkligen nog för att man, som Strasser, så kategoriskt skall kunna påstå, att när nationella och ekonomiska intressen kolliderar, så kommer de ekonomiska intressena alltid att segra?

Pannekoeks och Strassers polemik mot Bauer sattes in i ett revolutionärt perspektiv, men den var ofullständig i så motto som den begränsades till att ställa internationalismen i motsättning till austro-marxisternas national reformism, utan att erbjuda ett alternativt konkret politiskt synsätt på den nationella frågan och i synnerhet på de förtryckta nationernas kamp.

III. AUSTRO-MARXISTERNA OCH DEN KULTURELLA AUTONOMIN.

Austro-marxisternas viktigaste tankegång var kulturell autonomi inom ramen för en multinationell stat. Denna skulle bildas genom att man inordnade nationaliteterna i offentliga juridiska förbund, med en hel rad kulturella, administrativa och legala befogenheter. Vad gäller den nationella frågan, liksom alla politiska frågor, så kännetecknades deras läror av »centrism», halvvägs mellan reform och revolution, nationalism och internationalism. De ville både erkänna de nationella minoriteternas rättigheter och samtidigt bibehålla den österrikisk-ungerska statens enhet. Även om austro-marxisterna, liksom den radikala vänstern, tenderade att förkasta separatismen som en lösning på den nationella frågan, så gjorde de det inte enbart av andra, utan även av nästan rakt motsatta, skäl.

l. Karl Renner

Före 1917 gav Österrikes blivande kansler (1918-20) ut flera studier om den nationella frågan, av vilka den första och mest kända är Staten och nationen (1899). Hans metod var i grunden juridisk/konstitutionalistisk, och hans uppfattning om staten hade mer gemensamt med Lassalle än med Marx (vilket av Mehring, Kautsky och den borgerliga advokaten Hans Kelsen helt riktigt påpekades). Inflytandet från Lassalles statsinterventionism var tydligt redan i hans tidiga skrifter, men det blev avsevärt tydligare efter 1914, t ex i hans verk Marxismen, kriget och Internationalen (1917), som innehöll följande tankar (deras förhållande till marxismen är något problematiskt):
»Ekonomin tjänar mer och mer uteslutande kapitalistklassen; å andra sidan tjänar staten alltmer proletariatet»

— »Frön till socialismen kan idag återfinnas i den kapitalistiska statens samtliga institutioner».(23)
Det är i ljuset av denna »statssocialism» som Renners ståndpunkt i den nationella frågan måste ses. Hans viktigaste syfte var att hindra »kejsardömets sönderfall» och »Österrikes upplösning», dvs. att rädda den »historiska österrikiska staten». Den österrikisk-ungerska kejserliga staten blev därför den grundläggande ramen för Renners politiska tänkande, en ram som måste bevaras med hjälp av ett antal demokratiska reformer och eftergifter (kulturella, juridiska, osv.) till de nationella minoriteterna.

Paradoxalt nog var det p g a denna statsinterventionism som Renner försökte avpolitisera den nationella frågan, inskränka den till en administrativ och konstitutionell fråga(24), att omvandla den till ett juridiskt problem. Han försökte neutralisera faran för politisk separatism och den multinationella statens sammanbrott med hjälp av en spetsfundig och invecklad juridisk-institutionell apparat: nationella förbund på individuell basis, ett »nationellt register» över alla personer som hade valt en nationalitet, separata vallängder för varje nationell minoritet, territoriella och/eller nationella organ med administrativ autonomi, osv.

l verkligheten befann sig Renners ståndpunkter, som trots författarens påståenden saknade varje klassperspektiv och revolutionär inriktning, till största delen utanför marxismens teoretiska sfär.

2. Otto Bauer.

Bauers stora verk Den nationella frågan och socialdemokratin (1907) hade betydligt större teoretisk tyngd och inflytande än Renners skrifter. Bauer delade emellertid austro-marxismens grundläggande premiss med Renner: bevarandet av den multinationella staten. Bauer uppfattade lösningen på den nationella frågan i reformistiska termer (»nationell utveckling») var de ord han använde för att beskriva sin strategi), som en successiv påverkan av den österrikisk-ungerska statens institutioner: »Det är föga sannolikt att den nationella autonomin kommer att bli resultatet av ett stort avgörande av en djärv handling. Under en långsam utvecklingsprocess, under hårda strider… kommer Österrike steg för steg att utveckla sig i riktning mot nationell autonomi. Den nya författningen kommer inte att skapas genom en enda stor, lagstiftande handling, utan genom en rad provinsiella och lokala lagar.»(25)

Det som kännetecknade Bauers analys var den psyko-kulturella karaktären av hans teori om den nationella frågan, som byggde på ett vagt och mystiskt begrepp om »nationella särdrag», definierade i psykologiska termer: »olika föresatser, det faktum att samma stimulus kan frambringa olika rörelser, och att samma yttre situation kan leda till olika beslut».
I själva verket var denna uppfattning rent metafysisk, av ny-kantianskt ursprung. Det var knappast överraskande att den kritiserades hårt av Bauers marxistiska motståndare (Kautsky, Pannekoek, Strasser, etc.).

Det andra nyckelbegreppet i Bauers teoretiska konstruktion var givetvis den nationella kulturen, grunden för hela hans strategi om nationell autonomi. Att ställa analysen på en kulturell nivå gör givetvis att man förbiser det politiska problemet: självbestämmande genom att skapa nationalstater. I denna mening spelade Bauers »kulturalism» samma roll som Renners »juridism», den avpolitiserade den nationella frågan.

Å andra sidan uteslöt Bauer nästan fullkomligt klasser och klasskampen från den nationella kulturens område. Hans program syftade till att ge arbetarklassen tillgång till »kulturella värden» till »den gemensamma nationella kulturen” som kapitalismen utesluter dem från. Han föreföll m a o anse att »kulturella värden» är helt neutrala och utan klassinnehåll. Han gjorde sålunda rakt motsatt misstag till det som »Proletkult«-anhängarna gjorde som förbisåg den kulturella världens relativa självständighet och ville hänföra den direkt till sin sociala bas (»proletär kultur» kontra »borgerlig kultur»). Det var således lätt för Pannekoek att i sin polemik mot Bauer understryka att proletariatet läser in helt andra saker i Goethe och Schiller (eller Freiligrath och Heine) än bourgeoisin. Proletariatets komplicerade förhållande till det borgerliga kulturella arvet, ett dialektiskt förhållande av Aufhebung (bevarande — negation — överskridande), reducerades av Bauer till en enkel tillägnelse, eller snarare till ett passivt mottagande.

Bauer hade uppenbarligen rätt när han betonade kulturens avgörande betydelse för definitionen av det nationella fenomenet, men hans teori ledde honom till att göra den nationella kulturen till en fetisch. Det mest slående uttrycket för detta är tanken att socialismen leder till en ökande kulturell differentiering mellan nationerna(26).

Tack vare hans benägenhet att »nationalisera» socialismen och arbetarrörelsen, tack vara avvisandet av vad han kallade för det unga proletariatets »naiva kosmopolitiska uppfattning», och tack vara hans oförmåga att föreställa sig en internationell socialistisk kultur, var Bauers teori i viss utsträckning besmittad av den nationalistiska ideologi som den försökte besegra. Det är sålunda inte överraskande att den blev doktrin för de »nationalistisk/kulturella» strömningarna i arbetarrörelsen, inte bara i Österike-Ungern utan också i det ryska imperiet (Bund, de kaukasiska socialdemokraterna, etc.) och på andra ställen.

Trots dessa begränsningar hade emellertid Bauers verk ett otvivelaktigt teoretiskt värde, speciellt vad gäller den historiska; karaktären på hans metod. När Bauer definierade nationen som en produkt av ett gemensamt historiskt öde (vars materiella grund är människans kamp mot naturen), som ett »aldrig avslutat resultat av en ständig process», som en kristallisering av tidigare händelser, ett »fruset stycke historia”, så stod han på den historiska materialismens grund och i direkt motsättning till den borgerliga nationella konservatismen, de reaktionära myterna om den »eviga nationen» och de rasistiska ideologierna.

Denna historiska metod gav Bauers bok en metodologisk överlägsenhet, inte bara över Renner, utan över de flesta marxistiska författarna från den perioden, vars skrifter om den nationella frågan ofta hade en abstrakt och rigid karaktär. I så måtto som Bauers metod innehöll inte bara en historisk förklaring av den existerande nationella strukturerna, utan också en uppfattning av nationen som en process, en rörelse i ständig förändring, så kunde han undvika Engels misstag från 1848-49: det faktum att en nation (som t ex tjeckerna) »inte har haft någon historia» betyder inte nödvändigtvis att den inte kommer att ha någon framtid. Kapitalismens utveckling i Centraleuropa och Balkanländerna leder inte till att de »icke-historiska» nationerna assimileras, utan till att de vaknar.(27)

IV. LENIN OCH RÄTTEN TILL SJÄLVBESTÄMMANDE.

Den nationella frågan är ett av de områden där Lenin verkligen utvecklat den marxistiska teorin, genom att (utifrån Marx’ skrifter, men genom att gå långt utöver dem) lägga fram en sammanhängande, revolutionär strategi för arbetarrörelsen, baserad på den grundläggande parollen om nationellt självbestämmande.

Genom sin realism och logiska sammanhållning skilde sig de leninistiska lärosatserna på ett fördelaktigt sätt från de flesta andra marxistiska författares ståndpunkter, även från de som stod Lenin närmast i denna fråga: Kautsky och Stalin.

Kautskys ståndpunkter före 1914 var densamma som Lenins, men den karaktäriserades av sin ensidiga inriktning på språket som nationens grundval, och av en avsaknad av klarhet och djärvhet i formuleringen av nationernas rätt till avskiljande. Efter 1914 förkastade Lenin Kautskys tvetydiga och motsägelsefulla åsikter om nationernas rättigheter under krigsförhållanden som »hycklande» och »opportunistiska«.

l. Stalin

Vad gäller Stalins berömda artikel »Marxismen och den nationella frågan»(28), så är det riktigt att det var Lenin som skickade Stalin till Wien för att skriva den, och att han i ett brev till Gorkij i februari 1913 talade om den »fantastiska georgier som har satt sig ner för att skriva en stor artikel»(29). Men när artikeln var var färdig, så verkar det (tvärtemot en långlivad myt) inte som om Lenin var speciellt entusiastisk över den, eftersom han inte nämner den i någon av sina talrika skrifter om den nationella frågan, bortsett från en kort, parentetisk hänvisning i förbigående i en artikel från den 28:e december 1913. Det är uppenbart att huvudidéerna i Stalins verk var bolsjevikpartiets och Lenins. Men Trotskijs påstående att artikeln inspirerades, granskades och rättades »rad för rad« av Lenin verkar något tvivelaktig.(30) Tvärtom, på ett antal ganska viktiga punkter skiljer sig Stalins verk underförstått och uttryckligen från, och t o m motsäger, Lenins skrifter.

1. Uppfattningarna om »nationalkaraktärer», »gemensamma psykologiska drag», eller nationernas »psykologiska särdrag», är ingalunda leninistiska. Dessa begrepp är ett arv från Bauer, som Lenin uttryckligen kritiserade för hans »psykologiska teori»(31). I själva verket har tanken på en nationell psykologi mer gemensamt med vissa ytliga och förvetenskapliga folktraditioner än med en marxistisk analys av den nationella frågan.

2. Genom att slå fast att »det är först när alla dessa kännetecken /ett gemensamt språk, territorium, ekonomiskt liv och /»andlig fysionomi»/ finns för handen samtidigt som vi har en nation», så gav Stalin sin teori en dogmatisk inskränkt och rigid karaktär som man aldrig återfinner hos Lenin. Det stalinistiska nationsbegreppet var en verklig ideologisk tvångströja. Enligt Stalin var därmed Georgien ingen nation före den andra halvan av 1800-talet, eftersom det inte hade något »gemensamt ekonomiskt liv» och var uppdelat i ekonomiskt självständiga furstendömen. Men behöver inte tillägga att med detta kriterium skulle inte heller Tyskland före tullunionen ha varit någon nation… Ingenstans i Lenins skrifter kan vi finna en sådan ultimativ, stelbent och godtycklig »definition» av nationen.

3. Stalin vägrade uttryckligen gå med på att det var möjligt att ena eller förena nationella grupper som var utspridda i en multinationell stat: »Man frågar sig: är det möjligt att i ett enhetligt nationellt förbund sammansluta sådana grupper som blivit så främmande för varandra… Är det tänkbart att i en nation sammansluta exempelvis de baltiska och transkaukasiska tyskarna?». Svaret blev givetvis att allt detta var »otänkbart», »omöjligt» och »utopiskt»(32). I motsats till detta försvarade Lenin energiskt »friheten att bilda förbund, inbegripet förbund mellan alla samhällen oavsett nationalitet, i varje given stat», och han anförde som exempel just tyskarna i Kaukasus, de baltiska staterna och Petrogradområdet. Han tillade att rätten till varje sorts förbund mellan nationens medlemmar som var utspridda i olika delar av landet eller t o m världen, var »oomtvistlig, och den kan endast ifrågasättas om man har en inskränkt byråkratisk uppfattning».(33)

4. Stalin gjorde ingen åtskillnad mellan den storryska tsaristiska förtryckande nationalismen och de förtryckta nationernas nationalism. l ett mycket avslöjande stycke i hans artikel förkastade han i samma andetag tsarernas »kamplystna» nationalism »ovanifrån» och polackernas, judarnas, tatarernas, georgiernas, ukrainarnas, etc. »våg av nationalism nedifrån, vilken tidtals övergick i brutal chauvinism». Han inte bara misslyckades med att göra åtskillnad mellan nationalism »ovanifrån» och »nedifrån», utan han riktade också sin hårdaste kritik mot de socialdemokrater i de förtryckta länderna som inte hade »stått fast» mot den nationalistiska rörelsen.

Lenin, å andra sidan, ansåg inte bara att skillnaden mellan förtryckarnationens och den förtryckta nationens nationalism var helt avgörande, utan han angrep också alltid hårdast de som medvetet eller omedvetet kapitulerade för den storryska nationella chauvinismen. Det är ingen slump att ett av huvudmålen för hans polemik var de marxistiska socialdemokraterna i en förtryckt nation, Polen, som genom sin »fasta» hållning mot den polska nationalismen slutar med att förneka Polens rätt att avskilja sig från det ryska imperiet. Denna skillnad mellan Lenin och Stalin var i allra högsta grad betydelsefull, och den innehöll redan fröet till deras senare våldsamma motsättning om den nationella frågan i Georgien (december 1922) — Lenins berömda »sista strid».(34)

2. Lenin

Lenins utgångspunkt när han utarbetade en strategi i den nationella frågan var densamma som Luxemburgs, Trotskijs och Pannekoeks: den proletära internationalismen. Lenin insåg emellertid bättre än sina kamrater i den revolutionära vänstern det dialektiska förhållandet mellan internationalismen och rätten till nationellt självbestämmande:

a) endast rätten att avskilja sig möjliggör en fri och frivillig enhet, ett förbund, ett samarbete och, på lång sikt, en sammanslagning mellan nationerna.
b) endast om arbetarrörelsen i den härskande nationen erkänner den förtryckta nationens rätt till självbestämmande kan de förtrycktas fientliga inställning och misstänksamhet undanröjas, och båda ländernas proletariatet enas i den internationella kampen mot bourgeoisin.

Likaså hade Lenin insett det dialektiska förhållandet mellan den nationellt-demokratiska kampen och den socialistiska revolutionen. Folkmassorna (inte bara proletariatet, utan även bönderna och små-bourgeoisin) i den förtryckta nationen upptäckte han en bundsförvant till det medvetna proletariatet: ett proletariat som skulle ha till uppgift att leda dessa »olika, oeniga och heterogena massor» som omfattar småborgare och efterblivna arbetare med »fördomar, reaktionära fantasier, svagheter och misstag», i deras kamp mot kapitalismen och den borgerliga staten(35). Det är emellertid riktigt att det var först efter april 1917, då Lenin anammade den permanenta revolutionens strategi, som han, vad gäller Ryssland, började se de förtryckta nationernas nationella befrielsekamp inom det ryska imperiet inte bara som en demokratisk rörelse, utan som en allierad till proletariatet i den sovjetiska socialistiska revolutionen.

Ur metodologisk synpunkt var Lenin överlägsen de flesta av sina samtida framförallt p.g.a. hans förmåga att »sätta politiken främst», dvs. p g a hans envisa, orubbliga, konstanta och ihärdiga tendens att ta tag i och belysa de politiska aspekterna i varje problem och varje motsättning. Denna tendens var framträdande i hans polemik mot ekonomisterna i frågan om partiet 1902-03; i hans diskussion med mensjevikerna i frågan om den demokratiska revolutionen 1905; i det nyskapande i hans skrifter om imperialismen 1916; i den inspirerande svängning som aprilteserna representerade 1917; i hela hans viktigaste verk, Staten och revolutionen, och givetvis i hans skrifter om den nationella frågan. Det är bl a denna metodologiska aspekt som förklarar de leninistiska teoriernas uppenbara aktualitet för det tjugonde århundradet, imperialismens tidsålder, som faktiskt ser den politiska nivån alltmer dominerande (även om den i sista hand givetvis bestäms av ekonomin).

Medan de flesta andra marxistiska författare bara såg den ekonomiska, kulturella eller »psykologiska» sidan av den nationella frågan, så slog Lenin klart fast att frågan om självbestämmande »helt och uteslutande hänför sig till den politiska demokratins område»(36), dvs till rätten till politisk avskiljande och upprättande av en självständig nationalstat. Dessutom var Lenin fullständigt medveten om meningsskiljaktigheternas metodologiska grund:
»En ‘autonom nation åtnjuter Inte samma rättigheter som en ‘suverän’ nation; våra polska kamrater skulle inte ha kunnat undgå att uppmärksamma detta om de Inte (likt våra gamla ekonomister) envetet hade undvikit att göra en analys av politiska begrepp och kategorier.»(37) Som A.S.Nair och C.Scalabrino så viktigt påpekar var det tack vare hans förståelse av den politiska processens relativa självständighet, som Lenin var förmögen att undvika både subjektivism i sin analys av den nationella frågan och ekonomism(38).

Det är onödigt att påpeka att den nationella frågans politiska aspekter för Lenin ingalunda var detsamma som kansliernas diplomaternas och arméernas verksamhet. Han var fullkomligt likgiltig till huruvida den ena eller andra nationen hade en självständig stat, eller vilka gränser det fanns mellan två stater. Hans mål var demokrati och proletariatets internationalistiska enhet, som båda kräver att man erkänner nationernas rätt till självbestämmande.

Å andra sidan visar Lenins förkastande av Bauers och hans ryska lärjungars Teser om »nationell, kulturell autonomi», som han anser som en kapitulation inför den borgerliga och klerikala nationella kulturen att hans syn på rätten till självbestämmande. Just p.g.a. att den koncentrerar sig på den politiska sidan av saken, inte innebär några som helst eftergifter till nationalismen. Den är helt och hållet begränsad till den demokratiska kampen och den proletära revolutionens område.

Det är sant att dessa två mål i Lenins ögon inte har samma vikt; demokratiska krav måste alltid underordnas världsproletariatets revolutionära klasskamps intressen. Om t ex den republikanska rörelsen i ett speciellt fall visar sig vara ett instrument för reaktionen (Kambodja 1971!), så kommer marxisterna, enligt Lenin, inta att stödja den. Det innebär inte att arbetarrörelsen måste stryka kravet på republik från sitt program. Samma sak gäller självbestämmandet. Även om det finns vissa undantag, så är den allmänna regeln varje nations rätt till avskiljande, l själva verket tenderar Lenins analys att erkännandet av rätten till självbestämmande är av yppersta vikt för att skapa förutsättningarna för en internationalistisk enhet mellan arbetarna att underförstått utesluta t o m möjligheten till »undantag«, dvs av möjligheten till motsättningar mellan proletariatets intressen och nationernas demokratiska rättigheter.

AVSLUTNING: LÄRDOMAR FRÅN HISTORIEN

En del av debatterna mellan marxister om den nationella frågan har lösts av historien. Den österrikisk-ungerska multinationella staten splittrades i flera nationalstater efter Första Världskriget. Baskerna, enligt Engels »en huvudsakligen reaktionär nation», står idag på höjden av revolutionär kamp i Spanien. Polens enande, som Luxemburg kallade småborgerliga utopier, blev verklighet 1918. Den »icke-historiska» tjeckiska nationen, som p.g.a. brist på »nationell livskraft” var dömd att försvinna (Engels), bildade faktiskt en stat, genom att frivilligt bilda en federation med den slovakiska nationen.
Erfarenheterna från historien efter 1917 visar också att:

1) Nationen inte bara är en samling abstrakta, yttre kriterier. Den subjektiva faktorn, dvs medvetandet om en nationell identitet, en nationell politisk rörelse, är inte mindre viktig. Uppenbarligen kommer inte dessa »subjektiva faktorer» ur det blå: de är resultatet av vissa historiska förutsättningar — förföljelser, förtryck, etc. Men detta innebär att självbestämmandet måste få en vidare tillämpning; det måste gälla inte bara avskiljande, utan också själva den »nationella verkligheten». Det är inte en lärd »expert», utrustad med en lista av »objektiva kriterier» (av Stalins typ), som kommer att bestämma om ett samhälle är en nation eller inte, utan samhället självt(39).

2) Ändå sedan Woodrow Wilsons dagar, har stormakternas nationalism moderniserat sin ideologiska arsenal genom att tillägna sig paroller om demokrati, nationell jämlikhet och rätt till självbestämmande. Dess principer tillkännages nu av borgerliga statsmän överallt. Lyndon Johnson förkunnade 1966, när han var president i Förenat Staterna, högtidligt: »Vi kämpar för att upprätthålla principen om självbestämmande, så att det sydvietnamesiska folket kan bli fritt att bestämma sin egen framtid.«(40) Sannerligen har stormakternas politik gentemot de små nationerna förändrats till oigenkännlighet sedan 1800-talet, när Treitschke, vid tiden för ett uppror i Afrika skrev: »Det vore ett rent hån att tillämpa normala krigsprinciper i krig mot vildar. En negerstam måste tuktas genom att man sätter deras byar i brand, ty detta är den enda kursen som är effektiv.«(41)

Dagens verkliga hot mot arbetarrörelsens politiska hälsa är inte den barnsjukdom som Luxemburgs många misstag representerade, utan sjukliga fenomen av en betydligt farligare sort: stormakts-chauvinismens virus och den opportunistiska kapitulation för den borgerliga nationalismen som sprids av de ryska och kinesiska byråkratierna och deras lärjungar internationellt. »Ultravänsterismen« i den nationella frågan finns knappast idag. Bara inom vissa delar av den revolutionära vänstern återfinner man ibland ett avlägset eko från Luxemburgs texter, i form av ett abstrakt avståndstagande från de nationella befrielserörelserna i namn av »arbetarklassens enhet» och internationalismen. Samma sak gäller Engels uppfattning om »reaktionära nationer«. Om man sålunda tittar på vissa av de nationella frågorna idag, invecklade frågor där nationella, koloniala, religiösa och etniska aspekter sammanblandas och flätas samman — t ex konflikten mellan araber och israeler eller kampen mellan katoliker och protestanter i Nordirland — kan man se att det finns två motsatta frestelser som hemsöker den revolutionära vänstern. Den första frestelsen är att förneka det rättfärdiga i palestiniernas eller katolikernas i Ulster nationella rörelser: att fördöma dem som »småborgerliga» och splittrande för arbetarklassen, och abstrakt mot den proklamera principen om den nödvändiga enheten mellan proletärer av alla nationaliteter, raser eller religioner. Den andra frestelsen är att okritiskt ansluta sig till dessa rörelsers nationalistiska ideologi och fördöma de härskande nationerna (israeliska judar eller nordirländska protestanter) i klump, utan att göra skillnad mellan klasser, som »reaktionära nationer« — nationer som förnekas rätten till självbestämmande.

Den uppgift revolutionära marxister står inför är att undvika dessa två blindskär och — genom en konkret analys av varje konkret situation — hittar en verkligt internationalistisk inriktning, som hämtar sin inspiration från Kominterns politik i den nationella frågan under Lenin och Trotskij (1919-23) och från den berömda resolutionen från Andra Internationalens kongress 1986, som hade det ovanliga privilegiet att stödjas av både Lenin och Luxemburg: »Kongressen förkunnar alla nationers fullständiga rätt till självbestämmande; och den uttrycker sin sympati med arbetarna i alla de länder som för närvarande dignar under enväldets militära, nationella eller andra sorters ok; kongressen uppmanar arbetarna i dessa länder att sluta sig till de medvetna arbetarna i hela världen, för att jämte dem kämpa för att besegra den internationella kapitalismen och uppnå den internationella socialdemokratins mål

Michael Löwy

NOTER:
X) Ur »Les marxistes et la question nationale 1848-1914«, en antologi av Georges Haupt, Michael Lowy, ClaudeWeill, Maspero, PARIS 1974. Översatt till engelska med ett kort tillägg i slutordet i New Left Review nr 96.
1) Karl Marx, »Den tyska ideologin», Människans frigörelse, Aldus 1965, s.165. Se t ex Friedrich Engels, »Dos Fest der Nation in London». (1846), i Marx, Engels, Lasalle, Aus dem literarische Nachlass, Stuttgart 1902, vol.2, s.408: »Drömmarna om en europeisk Republik, om en varaktig fred under politisk organisation, har blivit lika groteska som fraser om nationernas enhet under den universella handelsfrihetens skydd… l varje land har bourgeoisin sina egna speciella intressen och den kan inte överskrida nationaliteten… Men i alla länder har proletariatet ett enda och gemensamt intresse, en enda och gemensam fiende, en enda och gemensam kamp. Endast proletariatet kan avskaffa nationaliteten, endast det vaksamma proletariatet kan möjliggöra nationernas broderskap,.»
2) Angående denna fråga, se den polske marxisten Roman Rosdolskys anmärkningsvärda essä, »Friedrich Engels und das Problem der ‘geschichtlosen Völker’», Archiv fur Sozialgeschichte IV, 1964.
3)Engels. »The Magyar Struggle», i Marx, The Revolutions of 1848, London 1973, s.221-2.
4) Engels, »Deutschland und der Panslawismus», (Neue Öder Zeitung 1855), Marx/Engels XI, citerat i Rosdolsky, op.cit, s.174.
5) Engels, »What is to Become of Turkey In Europé?» (New York Daily Tribune 1853), Werke IX, citerat i Rosdolsky, op.cit., s.174.
6) Engels, »What Have the Working Classes to Do with Poland?», i Marx, The First International and Ätter, London 1974, s.378-88.
7) Engels, »Anfang des Endes in Österreich» (1847), Weke IV, s.510.
8) Engels, »The Magyar Struggle», op.cit., s.219.
9) Rosa Luxemburg, »Sozialpatriotische Programakrobatik”, Internationalismus und Klassenkampf.
10) Se Paul Frölich, Rosa Luxemburg, Monthly Review Press, New York 1972.
11) V.I. Lenin, Collected Works, vol.3.
12) Luxemburg, »Nationalität und Autonomie», i Internationalismus und Klassenkampf, Neuwied 1971, s.236, 239.
13) Luxemburg, Socialdemokratins kris, Gidlunds 1971, s.134.
14) Luxemburg, »Riktlin/er för den internationella socialdemokratins uppgifter», ibid., s.178.
15) Luxemburg, »Sozialpatriotische Programakrobatik», i Internationalismus und Klassenkampf, op.cit.
16) Se t ex Georg Lukacs, »Kritiska kommentarer till Rosa Luxemburgs kritik av ryska revolutionen» i Historia och klassmedvetande, Cavefors 1971, s.353-378.
17) Se t ex Lenin, »Om nationernas självbestämmanderätt». Valda verk i tre band, bok 1, s.572: »Det är fullständigt förståeligt, att kampen mot Polens nationalistiskt förblindade småbourgeoisi förmått de socialdemokratiska polackerna att med särskilt (ibland kanske litet överdrivet) nit ‘ta till i överkant’.»
18) Luxemburg, »Vorwort zu dem Sammelband ‘Die polnische Frage und die sozialistische Bewegung’», i Internationalismus und Klassenkampf, op.cit.
19) Leo Trotskij, The Bolsheviki and World Peace, New York 1918, s.21, 230-31, etc.
20) Nashe Slovo 130, 135 (3:e och 9:3 juli 1915), återgivna i vol.9 (1927) av Trotskijs Samlade verk på ryska.
21) Se t ex Trotsky, History of the Russian Revolution, London 1967, vol.3, s.62: »Oavsett Sovjetunionens framtida öde… så kommer Lenins nationella politik att få en plats bland mänsklighetens eviga skatter.»
22) Anton Pannekoek, Klassenkampf und Nation, Reichenberg 1912.
23) Josef Strasser, Der Arbeiter und die Nation, Reichenberg 1912.
23) Karl Renner, Marxismus, Krieg und Internationale, Stuttgart 1917, s.26.
24) Se t ex Arduino Agnelli, Questione nazionale e socialismo: K.Renner e O.Bauer, Bologna 1969, s.109.
25) Otto Bauer, Die Nationalitätenfrage und die Sozialdemokratie, Wien 1924, s.404.
26) Ibid., s.105-8.
27) Ibid., s.239-72. Det bör tilläggas att Bauers program för kulturell autonomi hade ett visst värde som komplement — inte som alternativ — till en politik som grundades på ett erkännande av självbestämmanderätten. Sovjetunionens första konstitution införlivade faktiskt i viss mening principen om de nationella minoriteternas kulturella autonomi.
28) Josef Stalin, »Marxismen och den nationella frågan», Moskva 1950.
29) Lenin, Collected Works, vol.35, s.84.
30) Se t ex Trotskij, Stalin, London 1969, vol.1,s.233.
31) Lenin, »Om nationernas självbestämmanderätt», Valda verk i tre band, bok 1, s.546.
32) Stalin, »Marxismen och den nationella frågan», op.cit., s.49.
33) Lenin, »The National Programme of the RSDLP», Collected Works, vol.19, s.543 och »Critical Remarks on the National Question», CW 20, s.39, 50.
34) Om »Lenins sista strid», se »Fjärde Internationalen nr 7-8/-72 (»Lögnens renässans”), s.11 ff.
35) l denna fråga är Lenins analys av 1916 års uppror på Irland ett utmärkt exempel på revolutionär realism: se »The Discussion of Self-determination Summed Up«, Collected Works, vol.22, s.353-58.
36) Lenin, »The Socialist Revolution and the Right of Nations to Self-determination», Collected Works, vol.22, s.145.
37) Lenin, »The Discussion on Self-determination Summed up«, op.cit. s.344.
38) Som A.S Nair och C. Scalabrino betonade i sin utmärkta artikel, »La question nationale dans la théorie marxiste révolutionnaire», Partisans 59-60, maj-augusti 1971.
39) Se t ex Trotskij om de svarta i USA: »Det är inte abstrakta kriterier som är avgörande i detta fall: betydligt viktigare är det historiska medvetandet och känslorna.» Trotsky on Black Nationalism and Self-determination, New York 1967, s.16.
40) Citerat i A. Schlesinger jr., The Bitter Heritage, Boston 1967, s. 108.
41) Heinrich von Treitschke, Politics, London 1916, vol.2, s.614.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1980

Socialdemokratins internationella rötter

Här fortsätter vi den debatt om reformismen, SAP och Kent-Åke Anderssons tidigare analyser av socialdemokratin som vi inledde i nr 2/77. Diskussionen anknyter också till vår tidigare debatt om Meidnerfonderna.

Socialdemokratins internationella rötter
Håkan Blomqvist och Kjell Östberg

I Fjärde Internationalen nr 3-4/76 inleddes en debatt om Meidnerfonderna av Tom Hansson och Per Reichard, då medlemmar av Socialistiska studiegruppen i Stockholm. TH/PR menar att förslaget om löntagarfonderna »inte bara måste stödjas utan aktivt föras fram som en av våra huvudparoller». Med denna ståndpunkt vill man slå ett slag för en »ny form av taktiskt tänkande» där »trotskismen avlägsnar sin ideologiska barlast».

Deras inlägg är viktigt att bemöta då det från KAF:s teoretiska tidskrifts spalter angriper några av de mest fundamentala delarna av det marxistiska programmet.

För att motivera sitt nya taktiska tänkande» tvingas TH/PR avfärda gammalmodigheter som att arbetarklassen är den enda konsekvent revolutionära klassen och att socialismen endast kan genomföras som en medveten handling av de arbetande massornas överväldigande majoritet. I själva verket kan arbetarklassen aldrig bli medvetet revolutionär, försäkrar man oss. Varför har denna annars »aldrig gjort revolution i de länder där den varit stor, koncentrerad och välorganiserad»?

– Den II:a Internationalens svek inför världskrigets utbrott 1914.
– Scheidemanns och Noskes handlande under den tyska revolutionen 1918.
– stalinisternas vägran att verka för arbetarrörelsens enhet i Tyskland mot Hitlers maktövertagande.
– folkfronternas klassamarbetspolitik och avmobilisering av arbetarna i Spanien och Frankrike på 30-talet.
– Allendes försök i Chile att blidka militären genom att hålla tillbaka arbetarna.
– Soarés strävan att få den portugisiska arbetarklassen att betala den ekonomiska krisen. osv osv

Dessa exempel har egentligen ingenting att göra med »ledarskapets förräderi» förklarar TH/PR. l själva verket är denna »gamla devis» tillämplig i omvänd bemärkelse. »Det är arbetarklassen som förrått sig själv! » Ty »ledarnas reformism… är ett resultat av arbetarmassans». Även om arbetarklassen inte kan bli revolutionär kan den nämligen bli reformistisk. Ja, det blir den spontant – på grund av sin »position som kapitalets motpol».

Som stöd för dessa nyerövringar på den marxistiska teorins område anför TH/PR »Exemplet Sverige – den svenska socialdemokratins uppkomst». Denna kortfattade förvanskning av den svenska arbetarrörelsens historia hade kanske kunnat lämnas åt sitt öde om det inte vore för en sak: Vårt förbund är medansvarigt till utvecklandet av de teser som TH/PR driver. Att de stödjer sig på den historieskrivning som presenterades i Kent-Åke Anderssons »Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom» (Röda Häften 25 1974) är inte svårt att se. Detta verk återfinns också i TH/PR:s källhänvisningar.

Det var hösten 1973 som tidskriften Fjärde Internationalen (nr 4/73) publicerade Kent-Åke Anderssons första mer genomarbetade bidrag till debatten om socialdemokratin: »Den röda rosetten -om den internationella socialdemokratins historia». Här utvecklades den historiesyn på arbetarrörelsens framväxt från vilken TH/PR hämtat inspiration: Socialdemokratin i Sverige som internationellt hade aldrig varit revolutionär. Den hade aldrig urartat utan från början varit reformistisk. Dess ideologi var bara det politiska uttrycket för de arbetandes spontana fackliga medvetande. Bildandet av de socialdemokratiska arbetarpartierna i Europa under slutet av 1800-talet utgjorde inget avgörande steg i formeringen av arbetarna som självständig politisk klass i samhället. Det var inte något resultat av att det revolutionärt socialistiska programmet tillfördes de arbetandes dagliga strävanden att förbättra sina villkor. Tvärtom! Den socialdemokratiska ideologin »uppstår spontant i det kapitalistiska samhället. Det är en process av samma enkla natur som fackföreningsrörelsens uppkomst», skrev KÅA i den Röda Rosetten. Här tyckte han sig också se förklaringen till styrkan hos de reformistiska arbetarpartierna, både de socialdemokratiska och de stalinistiska. Precis som arbetarklassen spontant bildar fackföreningar, sluter de spontant upp bakom reformistiska partier.

Med den skrift som TH/PR stödjer sig på, »Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom» vilken publicerades följande år, försökte KÅA ytterligare vidareutveckla denna historiesyn. Med hjälp av den svenska arbetarrörelsens historia försökte han nu bevisa sina teser.
Men leder inte denna uppfattning till att det socialdemokratiska ledarskapet över arbetarklassen betraktas som ett nödvändigt stadium i klasskampen; ett stadium som varar så länge kampen är en ekonomisk kamp? En sådan uppfattning skulle reducera de revolutionära socialisternas uppgifter idag till rent propagandistiska , medan den dagliga kampen skulle överlämnas till reformister och opportunister. Socialdemokratins dominans över arbetarklassen skulle kunna brytas först när arbetarklassen börjar ställa frågan om statsmakten.

Farhågor av den här typen uttalades redan tidigt. Enligt vår uppfattning har de visat sig vara berättigade. Vårt eget förbund leddes fel i exempelvis fackföreningsfrågan. TH/PR leddes till kapitulation inför socialdemokratin. Att bemöta och ta strid mot den historieuppfattning som utvecklades i första hand av Kent-Åke Andersson och som uppfattats som RMF/KAF:s officiella ståndpunkter är därför inte någon uppgift av »rent historiskt» eller akademiskt intresse. Kent-Åkes tragiska bortgång får inte hindra oss från att ta den debatt som måste föras om vårt förbund ska komma till ökad politisk klarhet.

Vårt inlägg är uppdelat i två avsnitt. I det första bemöter vi KÅA:s teorier kring den internationella socialdemokratins framväxt, som den uttrycks i artikeln »Den Röda rosetten». Det andra avsnittet, som publiceras i ett kommande nummer av Fl, innehåller en genomgång av TH/PR:s och KÅA:s historieskrivning vad gäller den svenska arbetarrörelsens utveckling. Vi hoppas att materialet på ett bra sätt ska kunna användas i förbundets diskussioner inför den 6:e kongressen.

Kent Åkes utgångspunkt

Det var alltså i artikeln »Den röda rosetten» i Fjärde Internationalen nr 4 1973 som Kent Åke först publicerade sina teorier om den internationella socialdemokratins historia. Hans tes var att socialdemokratin »aldrig varit en revolutionär rörelse. Den har inte ‘blivit reformistisk’. Den har alltid varit en reformistisk strömning inom arbetarklassen med en specifik målsättning.» (l) Denna strömning har, enligt KÅA, en kontinuitet från 1840-talet fram till våra dagar. Under dessa 130 år har »socialdemokratin förändrats föga». Dess karaktäristik, dess särdrag, är att den »alltid förespråkat klassamarbete», under hela denna period. Från 1850 ända fram till första världskriget 1914 befann sig denna socialdemokrati, enligt KÅA, i ledningen för arbetarrörelsen.

Med denna historiesyn blir det mesta i arbetarrörelsens och marxismens utveckling helt obegripligt. Vad betydde Marx’ och Engels’ strider mot de småborgerliga socialisterna på 1840-talet? Vad betydde kampen för självständiga arbetarpartier och uppbygget av den l :a och den 2:a Internationalen? Hur kunde Marx och Engels bygga upp två internationaler under ett reformistiskt och klassamarbetande ledarskap? (Förklaringen kan knappast vara så enkel som KÅA hävdar att »styrkeförhållandena hela tiden vartill reformisternas förmån, eftersom man skaffade sig en marxistisk fraseologi som dolde den verkliga politiken» (2) Att arbetarrörelsens ledare under nära ett halvt sekel dolde sina verkliga kontrarevolutionära syften bakom en marxistisk mask låter hämtat ur en sämre deckare eller ett förhörsprotokoll från Moskva -36.) Vad betydde vidare uppkomsten av revisionismen inom den tyska socialdemokratin i slutet av 1890-talet? Varför utbröt striderna mellan revolutionärer och reformister inom 2:a Internationalen först kring sekelskiftet?

KÅA:s svar på dessa frågor är antingen överslätande eller felaktiga. Och behagligt nog har han hittat en metod som gör det möjligt att slippa svara. Socialdemokratins kontinuitet från Louis Blanc till Olof Palme, behöver inte beläggas genom efterforskningar i arbetarrörelsens programmatiska och politiska uttalanden och dokument. Detta vore att ge ett »pseudosvar»! Ty »i själva verket har socialdemokratin ingen idéhistoria i egentlig mening. Dess ideologi uppslår spontant i det kapitalistiska samhället. Det är en process av samma enkla natur som fackföreningsrörelsens uppkomst. Fackföreningarnas utbredning i alla kapitalistiska länder beror inte på att den och den hantverkaren eller skräddaren råkade läsa den och den broschyren; den beror på att arbetarklassen spontant upplever behovet att sammansluta sig och kämpa för högre löner. På fackföreningarnas grund skapas en spontan trade-unionistisk, en facklig ideologi inom arbetarklassen. På exakt samma grund skapas också spontant en politisk ideologi. Denna politiska ideologi är socialdemokratin». (3)

Det som skulle bevisas, att socialdemokratin aldrig varit revolutionär, utan under ca 130 år utgjort en reformistisk strömning i ledningen för arbetarrörelsen, behöver alltså inte bevisas – arbetarklassen är spontant socialdemokratisk! Vi ska ta itu med denna tes längre fram men för ögonblicket inte låta den hindra oss från att göra en genomgång av socialdemokratins historia.

Arbetarklassens framväxt och organisering.

För att bemöta KÅA:s teser är det nödvändigt att gå tillbaka i tiden, inte bara till vårt eget förbunds barndom i början av 1970-talet. Nej, vi måste blicka tillbaka nära 200 år, ända till 1700-talets sista hälft.

De arbetandes strävan att sluta sig samman i egna organisationer för att värna om sina intressen är nästan lika gammal som kapitalismen själv. I England där industrialismen först utvecklades, började det unga fabriksproletariatet försöka upprätta egna fackliga organisationer redan mot slutet av 1700-talet. Varken medeltidens hantverksskrån, som innefattade såväl mästaren (arbetsgivaren) som gesällen och lärlingarna (de anställda) eller de s k gesällgillena kunde vara något alternativ för den nya framväxande klassen. Spinnmaskinernas och flamugnarnas proletärer, uppryckta från jordbruk och hemarbete tvingades in i fabrikens 16-18 timmars arbetsdag hade upphört att vara självständiga producenter. De hade inga produkter att sälja, bara sina händers arbete.

Ibland försökte denna första generation av industriarbetare återvinna sin från medeltiden förlorade fria ställning genom att förstöra de produktionsmedel som gör dem till slavar. Under de s k Ludditupproren i England mellan 1812 till 1815 drog beväpnade grupper av arbetare omkring på landsbygden och slog sönder maskiner och brände ned fabrikshus.

Kapitalismens obönhörliga utveckling visade emellertid för arbetarna det hopplösa i dessa försök att återvinna det förgångna. Arbetarnas enda styrka skulle visa sig ligga i deras antal och sammanhållning. Därför strävade de härskande klasserna efter att förhindra denna sammanhållning.

I England förbjöds redan 1799 bildandet av fackföreningar. Den framväxande arbetarklassen förhindrades med våld från att sluta sig samman. Den saknade varje form av politiska rättigheter liksom givetvis politisk representation. Det var endast i tillfälliga hemliga sällskap och klubbar samt i de stundtals uppflammande massupploppen som det gemensamma klassintresset kunde manifesteras.

Den gränslösa nöd och det armod som de nya proletärerna kastades ned i under den industriella revolutionen kritiserades emellertid stundtals av politiska representanter för de gamla härskarklasserna. Dessa trängdes alltmer undan från makten av den uppåtstigande bourgeoisin och försökte värna om sin vacklande ställning genom att visa på det elände som den kapitalistiska utvecklingen förde med sig. Flera av de s k fabrikslagarna mot bl a barnarbete, som antogs av det engelska parlamentet under 1800-talets första hälft, genomdrevs med stöd av den jordägande lågadelns representanter. Den engelska jordägaradeln hade fortfarande en stark ställning i parlamentet trots att dess ekonomiska makt alltmer berövats den. Denna gamla förtryckande feodala aristokrati gisslade nu den framväxande kapitalismen för det armod industrialiseringen skapade i fabriksstädernas ghetton. Det var litterära representanter för dessa kretsar som kom att utveckla vad Marx kallade den feodala socialismen, »halft klagosång, halft återfall i det förgångna, halft hotelse för framtiden». De försökte få arbetarnas stöd för sitt motstånd mot den kapitalistiska utvecklingen som skulle utplåna dem.

Men även inom den nya bourgeoisin framträdde män som oroades över proletariatets gränslösa armod och över de klassklyftor som obönhörligt växte till avgrunder. En del fabriksägare, som Richard Arkwright och Robert Owen försökte skapa mönsterfabriker och drömde om mönstersamhällen utan en plågad och förtryckt arbetarklass. De utopiska socialisterna funderade ut sina ideala samhällssystem när striderna mellan proletariatet och bourgeoisin ännu var outvecklade och ännu inte tagit formen av oförsonlig kamp mellan två klasser. De trodde att klasskampen kunde ersättas med vädjanden till de härskandes samveten.

Efter revolutionsåret 1830 började alltfler talesmän för »socialism» av olika former dyka upp bland de härskande klassernas litteratörer och intellektuella. Ett gemensamt drag hos de olika »skolorna» var dock arbetarklassens frånvaro. De såg hos proletariatet »ingen historiskt befogad självverksamhet, ingen för detsamma säregen politisk rörelse», för att citera Marx. De uppfattade sin mission som att hjälpa och rädda de nödlidande arbetarna ur deras elände.

Röda rosettens »ur-socialdemokrati»

Det var bland dessa strömningar som KÅA trodde sig ha funnit »själva roten till det socialdemokratiska trädet». Bland alla de pamfletter och skrifter som i en strid ström publicerades av de olika radikala sällskapen och grupperna rönte en större uppmärksamhet än de flesta andra. Det var den år 1840 utgivna Organisation du travail – Arbetets organisering, författad av Louis Blanc.

När KÅA läste Louis Blancs broschyr fick han ofta, skriver han i den Röda rosetten, anledning att slå sig för pannan »Detta är ju Branting upp i dagen! Precis vad Palme säger! Men är det inte Sträng!» Här fann KÅA sitt bevis för att socialdemokratin alltid varit lika reformistisk och klassamarbetande som den är idag. Och det är sant att Louis Blancs ståndpunkter var lika småborgerliga som dagens socialdemokratiska ledares. Men KÅA:s jämförelse har en hake. Louis Blanc var inte socialdemokrat!

För att bevisa sin tes om den socialdemokratiska kontinuiteten från Louis Blancs politiska rörelse fram till dagens socialdemokratiska partier i Europa tvingas KÅA »uppfinna» ett socialdemokratiskt parti i Paris på 1840-talet.

Efter att ha beskrivit innehållet i de idéer som Louis Blanc förespråkade skriver KÅA:
Med hjälp av sina anhängare kunde nu Louis Blanc starta en politisk verksamhet inom arbetarklassen och småbourgeoisin. Han startade tidningen La Reforme (1834) och bildade det s k socialdemokratiska partiet – han kallade det så för att markera att han ville nå socialismen med ‘demokratiska medel’; han använde just uttrycket ‘socialism’ för att markera att han tog avstånd från de kommunistiska sällskapen» (4).

Men faktum är att det »socialdemokratiska partiet», vilket Louis Blanc representerade inte hade någonting gemensamt med de socialdemokratiska partier som bildades under 1870-talet, och som levt kvar till idag. Eller som Engels skrev: detta parti var »himmelsvitt skilt från nutidens tyska socialdemokrati» (5).

I själva verket var inte Blancs socialistiskt-demokratiska parti ett parti i dagens, eller ens 1870-talets bemärkelse. Än mindre var det bildat av Louis Blanc. (Inte heller var tidningen La Reforme startad 1834 av Louis Blanc för att sprida dennes idéer, vilket KÅA påstår. La Reforme sattes upp av Ledru-Rollin i mitten av 1840–talet för att fungera som språkrör för de demokratiska republikanerna.)

Det utgjorde en del av det republikanska partiet i den franska julimonarkins parlament. Det republikanska partiet, som efter februarirevolutionen 1848 skulle bilda stommen i den provisoriska regeringen, var ett borgerligt parti som innehöll olika politiska schatteringar. Dess ena flygel representerade den republikanska industribourgeoisin och* grupperade sig kring tidningen Le National. Dess andra flygel företrädde det republikanska småborgerskapet och hade som sitt språkrör tidningen La Reforme. Det var denna småborgerligt och demokratiska del av partiet, ledd av Ledru-Rollin och Folcon, som benämndes »socialistisk-demokratiska partiet». Och det var till denna del av det republikanska partiet som småborgerliga socialister av Louis Blancs snitt anslöt sig.

Det socialistiskt-demokratiska partiet skiljde sig på en fullständigt avgörande punkt från de socialdemokratiska partier som skulle komma att bildas 30-40 år senare; det var inget arbetarparti! Till skillnad från de framtida socialdemokratiska partierna som formerade arbetarklassen i självständiga, politiska partier, fristående från bourgeoisin utgjorde Louis Blancs parti småborgerskapets radikala flygel i bourgeoisins eget parti. (Detta vill inte KÅA inse, trots att de källor han själv hänvisar till ger klart besked på denna punkts. KÅA närmar sig tom ren citatförfalskning i sina försök att få 1840-talets socialist-demokrater att framstå som föregångare till de socialdemokratiska arbetarpartierna som bildades några decennier senare.) (6).

I sin glädje över att hos Louis Blanc ha funnit »en närmast ren form av den socialdemokratiska ideologin och praktiken» utnämnde KÅA Blanc till »socialdemokratins urfader».

Dagens socialdemokratiska ledares klassamarbetspolitik är förvisso småborgerlig, i lika hög grad som Louis Blancs politik för 130 år sedan. I den meningen existerar givetvis ett släktskap mellan Blanc och Palme. Men klassamarbetets »anfäder» är äldre än Louis Blanc. Småborgerlig klassamarbetspolitik har funnits alltsedan kapitalismens uppkomst delade samhället i arbetarklass och borgarklass. Den avgörande likheten mellan Blanc och Palme är inte »nationalverkstäderna», eller synen på staten som »de fattigas bankir». Nej, det som i grunden förenar småborgerlig politik, vare sig de företräds av dagens socialdemokrater och stalinister eller av gårdagens utopiska socialister och radikala demokrater, utgörs av förnekandet av klassmotsättningarnas oförsonlighet.

Detta förnekande av de oöverbryggbara motsättningarna mellan klasser fick 1840-talets småborgerliga socialister att kämpa mot bildandet av självständiga arbetarpartier. KÅA:s »Exemplet Louis Blanc», visar i själva verket på motsatsen mot vad KÅA avsåg. Blanc var inte någon »ur-socialdemokrat» (han var inte ens någon ur-småborgarsocialist» – det hade funnits många före honom). För att de socialdemokratiska partierna överhuvudtaget skulle kunna bildas var det nödvändigt för arbetarna att bryta med de strömningar för vilka Blanc var en representant. Bildandet av de socialdemokratiska partierna under 1870-talet uttryckte således en brytning med den förmarxistiska socialismen som verkade inom bourgeoisins vänsterflygel, -inte en seger för dess dominans inom arbetarrörelsen.

Från utopi till vetenskap – kampen för politisk självständighet.

Det var först med Marx och Engels som socialismen förvandlades från utopi till vetenskap; vetenskapen om klasskampen, om kapitalismens utvecklingslagar och om proletariatets historiska uppgift. Till skillnad från de olika utopiska socialistiska och kommunistiska idéerna grundade sig den rörelse som Marx och Engels deltog i bildandet av 1847, Kommunisternas Förbund, på en vetenskaplig förståelse av den historiska utvecklingen.

»Kommunisternas teoretiska läror», skriver Marx i Kommunistiska manifestet från 1848, »vilar ingalunda på idéer och principer som uttänkts eller upptäckts av den ena eller andra världsförbättrare. De är blott allmänna uttryck för de faktiska förhållandena inom en pågående klasskamp, en inför våra ögon försiggående historisk rörelse».

Denna historiska rörelse utgjordes bl a av framväxten av arbetarklassen, dess uppkomst och formerande till självständig politisk klass i det kapitalistiska samhället – en rörelse som de olika småborgerliga socialistiska riktningarna inte kunde se.

Så här beskrivs denna utveckling i manifestet:
»Proletariatet genomgår olika utvecklingsstadier. Dess kamp mot bourgeoisin börjar samtidigt med dess existens.

I början kämpar de enskilda arbetarna, sedan arbetarna vid en fabrik, sedan ett helt facks arbetare på en plats mot den enskilde borgaren, som direkt utsuger dem. De riktar sina angrepp icke blott mot de borgerliga produktionsförhållandena, utan också mot själva produktionsinstrumenten, de förintar de främmande konkurrerande varorna, de slår sönder maskinerna, de sticker fabrikerna i brand, de söker återvinna den medeltida arbetarens förlorade ställning.

På detta stadium arbetarna en över hela landet spridd och genom konkurrensen splittrad massa…..

Men med industrins utveckling icke blott ökas proletariatet, det tränges också samman i större massor, dess kraft växer och det känner den mera. Intressena och levnadsläget inom proletariatet blir mer och mer likartade i det maskinerna mer och mer utplånar skillnaderna i arbetet, och lönen nästan överallt tryckes ned på samma låga nivå. Bourgeoisins växande inbördes konkurrens samt de därur framväxande handelskriserna gör arbetarnas lön allt osäkrare, maskinernas ständiga, allt snabbare utveckling och förbättring gör hela deras levnadsställning allt ovissare, och alltmer antar sammanstötningarna mellan den enskilde arbetaren och den enskilde fabrikanten karaktären av en sammanstötning mellan två klasser. Arbetarna börjar nu sammansluta sig mot bourgeoisin. De förenar sig för att hålla sin lön uppe. De bildar själva varaktiga sammanslutningar för att kunna proviantera för eventuella resningar. Här och där bry ter kampen ut i upplopp.

Stundom segrar arbetarna, men blott tillfälligt. Det egentliga resultatet av deras strider är icke den omedelbara framgången, utan den allt vidare omkring sig gripande föreningen av arbetare. Denna befrämjas av de växande kommunikationsmedlen, som skapas av storindustrin och som sätter arbetarna på olika orterna i förbindelse med varandra. Men det behövs blott denna förbindelse för att centralisera de många lönestriderna, som överallt har samma karaktär, till en hela landets omfattande klasskamp. Varje klasskamp är emellertid en politisk kamp…..

Denna proletariatets organisering till klass och därmed till politiskt parti spränges åter varje ögonblick genom konkurrensen bland arbetarna själva. Men den lever oupphörligt upp igen, starkare, fastare, mäktigare» (7).

I England hade denna arbetarklassens rörelse, fått ett storslaget uttryck under decenniet före 1848 års revolution. Från Luddit-upprorens raseri mot de moderna maskinerna, från de aristokratiska »arbetarvännernas» predikningar och de idealistiska fabriksreformatorerna som arbetarklassens ställföreträdare i politiken, hade arbetarklassen utvecklats till att bilda sin egen politiska rörelse: chartisterna.

Chartiströrelsen, med sitt huvudkrav på allmän och lika rösträtt, utgjordes av de arbetandes egen sammanslutning kring sina omedelbara politiska och ekonomiska krav. De härskande klassernas »socialister» och arbetarvänner stod vid sidan av denna proletariatets självständiga rörelse. De fruktade den och bekämpade den till hertigen av Wellington krossade rörelsen 1848.

Just denna utveckling, proletariatets brytning med bourgeoisin och dess självständiga politiska sammanslutning i ett eget parti, var det program som Marx och Engels formulerade för Kommunisternas Förbund någon månad före utbrottet av 1848 års revolution.

Revolutionsåren i Europa 1848/49 bekräftade Kommunistiska Förbundets program både på ett positivt och ett negativt sätt. Förhållandena mellan klasserna under denna period av kapitalismens tidiga barndom i Europa blottlades under de revolutionära händelsernas lopp. Och som Kommunistiska manifestet hade hävdat visade revolutionsförloppet att endast arbetarklassen var en »verkligt revolutionär klass». Det bekräftade att »proletariatet, det understa lagret i det nuvarande samhället, icke kan höja sig, icke resa sig, utan att hela överbyggnaden av de skikt, vilka bilder det officiella samhället, sprängs i luften.»

Men den revolutionära utvecklingen avslöjade också att arbetarklassen ännu var oförmögen att resa sig i hela sin längd och förbli stående. Proletariatets självständiga handlande manifesterades endast tillfälligt, speciellt under själva de revolutionära resningarna. Det mest storslagna och heroiska uttrycket för arbetarnas egen revolutionära rörelse utgjordes av parisarbetarnas resning i juni 1848. Under paroller som »Bourgeoisins störtande! Arbetarklassens diktatur! » höll parisbefolkningen stånd i fyra dagar mot den borgerliga demokratins trupper – samma borgerliga demokrati som förts till makten av arbetarna i februari.

Arbetarklassens organisering till självständig klass »och därmed politiskt parti» var en process som innan 1848 ännu bara nått sin början. Arbetarna hade därför med få undantag tvingats underordna sig och fungera som stödtrupp åt den borgerliga demokratin.

Lärdomarna av revolutionsåren drogs av Marx och Engels i en rundskrivelse till Kommunistiska Förbundet i mars 1850, där man bekräftade och underströk nödvändigheten av arbetarklassens själv ständiga politiska organisering och uppträdande och dess brytande av föreningen med det demokratiska partiet. »I stället för att på nytt sjunka ned till att tjäna den borgerliga demokratin som hejande klack, måste arbetarna, fr a det Kommunistiska Förbundet, verka för att vid sidan av de officiella demokraterna skapas en självständig, hemlig och offentlig organisation av arbetarpartiet… i vilka proletariatets ställning och intressen skall diskuteras, oberoende av borgerliga inflytanden (8)».

Arbetet på att skapa denna förening omöjliggjordes emellertid under de närmaste åren efter revolutionen. Slakten på Paris’ arbetare efter juni-resningen, upprättandet av Napoleon Bonapartes diktatur 1851 och reaktionens frammarsch över Europa understödd av den kapitalistiska högkonjunkturen kunde på nytt trycka ned och demoralisera massorna. Kommunistiska Förbundet upplöstes 1852 och endast spridda hemliga sällskap kunde föra vidare det kommunistiska programmet. Marx och Engels koncentrerade sig under de kommande mörka åren på sitt vetenskapliga arbete som skulle resultera i Kapitalet 1867.

Arbetarklassens återuppvaknande stimulerades emellertid av en serie händelser under 1850-talets senare del. Viktigaste var den den ekonomiska krisen 1857, det italienska befrielsekriget 1859 och utbrottet av det nordamerikanska inbördeskriget 1860. Dessa historiska händelser fick omfattande konsekvenser i Europas mest industrialiserade länder, England och Frankrike. Napoleon III:s diktatur i Frankrike försvagades. Den tvingades göra ekonomiska och demokratiska eftergifter åt den, efter 1848 hårt nedtryckta franska arbetarklassen, som nu vann ökad rösträtt och möjligheter att organisera sig i fackföreningar.

Nordamerikanska inbördeskriget, med embargo mot bomullsexporten till England, skapade en kris inom den engelska textilindustrin med försämrade villkor för textilarbetarna som följd. En ny våg av facklig organisering växte inom den engelska arbetarklassen. Dess paroller var inte bara ekonomiska utan innefattade även krav på utsträckning av rösträtten, stopp för engelsk intervention till förman för sydstaterna i det nordamerikanska inbördeskriget samt stöd till de italienska nationalisterna.
Arbetarnas passivitet under reaktionens år började förbytas i växande klasskampsrörelse med strejker och demonstrationer. »Revolutionens era har på nytt öppnats i Europa», skrev Marx till Engels i februari 1863. Följande år, den 28 september 1864, samlades representanter för Englands och Frankrikes arbetare i S:t Martins hall i London. Där skulle grunden komma att läggas till den första internationella sammanslutningen av arbetarklassen i de industrialiserade länderna: Internationella arbetarassociationen – den första internationalen.

En falsk historieskrivning

Historien om arbetarklassens första steg mot brytandet med bourgeoisin och sin formering till självständig klass i samhället – det är en historia som helt saknas i Kenth-Åke Anderssons framställning i den »Röda Rosetten». Detta grundläggande avsnitt för förståelsen av dagens arbetarrörelse och socialdemokratins utveckling höljs i stället i dunkel av historieskrivningen i »Röda Rosetten». Marx’ och Engels’ kamp mot den småborgerliga socialismen för proletariatets självständiga politiska organisering förvandlas till ett rent manövrerande.

KÅAs bild av »Marx-Engels’ syn på socialdemokratin» ser ut så här:
Kommunism och socialism representerade enligt KÅA, redan under 1840-talet två skilda politiska strömningar. Socialismen, eller socialdemokratin, var utopisk och reformistisk medan kommunismen var revolutionär och ville arbetarklassens maktövertagande.

Trots att Marx och Engels före 1848 hade avgränsat sig från socialismen, dvs reformismen, »närmade de sig den socialistiska rörelsen rent organisatoriskt». Under år 1848 års revolution befann sig ju bevisligen en stor del av det ar 1847 bildade Kommunistiska Förbundets medlemmar inom samma partier som »socialisterna». Vad berodde detta på? Jo, svarar KÅA, förklaringen låg i de förväntningar som Marx och Engels hade på den kommande revolutionen. För dem var revolutionen i första hand en borgerlig revolution, där arbetarklassen skulle göra gemensam sak med bourgeoisin mot feodalismen. Och så länge Marx och Engels »trodde på en självständig borgerlig revolution var de beredda till samverkan med socialdemokratin».

Denna vilja till samverkan med socialdemokratin fick emellertid, enligt KÅA, ett tillfälligt avbrott. Arbetarnas nederlag i 1848 års revolution visade för Marx och Engels att man hyst »alltför höga förhoppningar om bourgeoisin». Lärdomen av detta var att arbetarklassen måste ställa sig helt självständig mot bourgeoisin. Det räckte därför inte längre, skriver KÅA, att ta avstånd från socialdemokratins program. Även »organisatoriskt, taktiskt och strategiskt» måste man bryta.

Brytningen blev emellertid kortvarig. Den revolution som Marx och Engels väntade på uteblev och istället påbörjade kapitalismen en väldig expansionsperiod. Kommunistiska Förbundet föll sönder. »Hur skulle man undvika att kommunismen isolerades från arbetarklassen under denna uppåtgående period». Marx-Engels gav aldrig något svar grundat i en teoretisk analys på den frågan skriver KÅA. Lösningen blev istället »rent pragmatisk». Man gick på nytt samman med socialdemokraterna! Styrkeförhållandena vid detta samgående var helt till reformisternas förmån – något som uttrycktes i att de flesta partierna antog beteckningen »socialdemokratiska». Först efter sekelskiftet växte de revolutionära krafterna på nytt i styrka och en självständig kommunistisk rörelse kunde åter organiseras.

Som vi visade i vår beskrivning av arbetarrörelsens framväxt är detta att ställa historien helt på huvudet:

1. Frågan om Marx’ och Engels’ politiska arbete under 1840-talet kan överhuvudtaget inte diskuteras i termer av deras »syn på socialdemokratin». Det låter ungefär som när vi idag i KAF diskuterar hur vi skall förhålla oss till socialdemokraterna i valet eller l: a maj. Men socialdemokratin, i bemärkelsen en reformistiskt ledd arbetarrörelse existerar inte under denna tid. En självständigt organiserad arbetarrörelse hade ju ännu inte vuxit fram. Marx och Engels hade inte någon »taktik» gentemot något som inte existerade. Däremot utvecklade man ett klart förhållningssätt till den republikanska bourgeoisins och småbourgeoisins politiska representanter. Men inte enligt de linjer som KÅA beskriver.

2. Påståendet att Marx och Engels »rent organisatoriskt» närmade sig och gick samman med Louis Blanc och andra småborgerliga socialister inför 1848 års revolution är bakvänt. »Rent organisatoriskt» hade man ju ännu inte lämnat det demokratiska småborgerskapets parti. Det är sant som KÅA skriver att Marx-Engels »i verk efter verk» angrep olika utopiska och småborgerliga socialistiska skolor. Men den vetenskapliga socialismen var inte en lära som föll ner från himlen i fulländad form i början på 1840-talet. Den utvecklades ju av Marx och Engels under denna period i debatter och kamp just inom den radikala demokratins vänsterflygel där också de olika varianterna av utopisk socialism och kommunism verkade. Att som KÅA hävda att socialismen respektive kommunismen i början av 1840-talet representerade samma principiella skillnader som uttrycktes i splittringen mellan socialdemokrater och kommunister 1917, är helt felaktigt. De olika socialistiska och kommunistiska skolorna före Marx och Engels hade, oavsett deras olika beteckningar och retorik, ett gemensamt: de förstod inte arbetarklassens historiska roll och nödvändigheten av dess formerande till självständig politisk kraft i ett eget parti.

Det var först med Marx’ och Engels’ utvecklande av den vetenskapliga socialismen som denna insikt vanns av allt fler och man kunde bryta med bourgeoisin. Bildandet av Kommunistiska Förbundet 1847 innebar att ett viktigt steg togs för att avlägsna sig både politiskt och organisatoriskt från det radikala småborgerskapet. Inför 1848 års revolution var denna organisatoriska brytning ännu ej genomförd, men väl den politiska.

3. Marx’ och Engels’ revolutionsteori genomgick ingen avgörande förändring efter 1848. KÅA:s framställning ger intrycket att Marx och Engels före revolutionen hyste en sådan tilltro till bourgeoisins förmåga att leda kampen mot feodalismen att man medvetet organiserade arbetarklassen som bourgeoisins stödtrupp och gick samman med den republikanska bourgeoisins parti. Detta är oriktigt.

Visserligen hade man före 1848 ännu ej nått fram till en brytning med bourgeoisins vänsterflygel, men man ställde sig klart uppgiften. I Kommunistiska manifestet som ju författades före revolutionens utbrott ställdes uppgiften att formera arbetarklassen självständigt gentemot bourgeoisin,ja,detta var enligt manifestet ett av »kommunisternas närmaste mål»!
Nederlaget för arbetarklassen i 1848 års revolution och de borgerliga demokraternas förräderi blev för Marx och Engels en avgörande bekräftelse på denna uppgifts nödvändighet. Det var för att mer beslutsamt än tidigare genomföra den, man nu gick till verket.

Vi har redan tidigare beskrivit sönderfallet för Kommunistiska Förbundet och tillbakagången i klasskampen fram till bör|an av 1860-talet. Med klasskampens skärpning kunde organisationsarbetet då återupptas och kampen för att samla proletariatet i ett eget parti på nytt få ett konkret resultat i bildandet av l :a Internationalen 1864.

Internationella Arbetarassociationen – den första Internationalen

Det är inte förvånande att KÅAs behandling av den första internationalen blir minst sagt översiktlig – 13 rader av 13 sidor. Orsaken är att denna international inte alls passar in i KÅA:s teser om samgående mellan socialdemokrater och kommunister och reformismens dominans över arbetarrörelsen ända från 1850.

Bildandet av 1:a Internationalen var ett resultat av decenniers kamp mot de småborgerliga socialister och radikala demokrater (de som KÅA vill kalla socialdemokrater) vilka vände sig mot sammanslutningen av arbetarklassen i ett självständigt parti och inte insåg betydelsen av proletariatets egen rörelse. Ett uttryck för detta var att den vetenskapliga socialismens grundläggande stånd punkter skrevs in i stadgarna: arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk. Kampen för denna befrielse innebär inte en kamp för skapandet av nya klassprivilegier utan avskaffandet av allt klassförtryck. Den grundläggande orsaken till den sociala misären och den politiska ofriheten är arbetarnas underkastelse under kapitalägarnas herravälde. Arbetarklassens ekonomiska befrielse är överallt det mål för vilket den politiska rörelsen endast är ett medel. Denna befrielse är endast möjlig att uppnå om arbetarna sammansluter sig över alla yrkes- och nationsgränser.

Det är svårt att förstå KÅA:s påstående om att socialdemokratiska klassamarbetsmän befann sig i ledningen för arbetarrörelsen under denna period, 1:a Internationalens program var knappt präglat av klassamarbete, inte heller dess verksamhet:

– Man spelade en ledande roll i rösträttskampen i England under mitten av 1860-talet och mobiliserade 10 000-tals arbetare i största demonstrationerna dittills sedan 1848.
– Man förde i de olika länderna intensiva kampanjer för kortare arbetsdag, mot nattarbete och mot exploateringen av barn och kvinnor i gruvarbetet och tungt fabriksarbete.
– Man drev på organiserandet av fackföreningar och skolade fackföreningsmedlemmarna i nödvändigheten av politisk kamp om makten i samhället.
– Man organiserade internationellt stöd för de strejker som svepte över Europa efter det ekonomiska krisåret 1866.
– Man gav sitt fulla stöd åt kampen mot slaveriet i nordamerika och verkade aktivt mot de egna europeiska regeringarnas strävan att ingripa i inbördeskriget på sydstaternas sida.

Det stoltaste beviset för 1:a Internationalen var inte dominerad av en reformistisk klassamarbetsledning. Den utgjorde en milstolpe i formerandet av arbetarklassen i sitt eget revolutionära politiska parti.

Detta innebär inte att hävda att denna första international var enhetligt samlad bakom den vetenskapliga socialismen. Det kunde den inte vara. Marx och Engels utvecklande av socialismens teori och program skedde under en lång period – i kamp mot men givetvis också under intryck av och tillsammans med andra strömningar och deras representanter.

Om sammanslutningen av arbetarna i ett eget parti hade krävt åratal av teoretisk och politisk strid mot olika schatteringar av utopisk och småborgerlig socialism, upphörde inte denna uppgift i och med internationalens bildande. Internationalens historia kunde, skrev Marx i ett brev till Bolte 23 november 1871, »sammanfattas i Generalförsamlingens ständiga kamp mot sekterna och amatörexperiment, vilka försökte hävda sig själva inom internationalen mot arbetarklassens verkliga rörelse». (10)

Proudhons småborgerliga socialism och Bakunins anarkism var de främsta av dessa strömningar.

Åren av reaktion efter Pariskommunens krossande tillsammans med de interna striderna i internationalen ledde till dess sönderfall. Formellt upplöstes 1:a Internationalen 1878.

Men internationalen lämnade världens arbetare ett viktigt arv. Den vetenskapliga socialismens teori och program hade utvecklats och klargjorts genom striderna med de rivaliserande riktningarna. Det organisationsarbete man gått i spetsen för hade också givit resultat, i form av bildandet av socialdemokratiska partier i flera länder. Det var på dessa arbetarpartier som den nya den 2:a Internationalen, skulle byggas tio år senare.

Massorganiseringens och skolningens international

KÅA:s uppfattning att bildandet av den 2:a Internationalen uttryckte ett »samgående» mellan kommunister och klassamarbetande socialdemokrater – där de sistnämnda dominerade – är helt främmande för den syn som tidigare företrätts av den trotskistiska rörelsen. I förordet till Fjärde Internationalens stadgar för 1970 skriver man i en historik: »l :a Internationalens fana och program höjdes åter av den 2:a Internationalen, grundad i Paris 1889, som stolt tog på sig uppgiften att föra vidare det verk som påbörjats 1864 och som under de kommande decennierna gav de breda arbetarmassorna i Europa en politisk socialistisk skolning och byggde upp starka partier i flera länder».

Den enda möjligheten att acceptera KÅA:s tes är att vägra se till det faktiska historiska skeendet och som i den »röda rosetten» hävda att en idéhistorisk genomgång vore att ge ett »pseudo-svar»! Helt följdriktigt visas det aldrig i KÅA:s artikel hur denna dominans för klassamarbetsmännen uttrycktes inom den 2:a Internationalen. Jo, två exempel ges: namnet »socialdemokratiska» på internationalens partier samt Gothaprogrammet. Namnfrågan kanske vi inte behöver ägna någon uppmärksamhet men återkommer till frågan om Gothaprogrammet längre fram.

Var det då Louis Blancs efterkommande som förenade sig med kommunisterna i den nya internationalen och där intog den ledande ställningen?

Redan själva bildandet av 2:a Internationalen vederlägger KÅA:s uppfattning. Året 1889 hölls två internationella kongresser i Paris vilka båda kallade sig socialistiska. Den ena var sammankallad av de tyska socialisterna och organiserad av de franska guesdeisterna. Den samlade den arbetarrörelse och de partier som börjat formeras av den 1:a Internationalen. Den andra kongressen arrangerades av brittiska fackföreningar och franska reformister eller Possibilister, som de också kallades.

Den första kongressen, »impossibilisternas» kongress, sammankallades på klasskampens och den vetenskapliga socialismens grund med målsättningen att organisera arbetarklassen fristående från bourgeoisin i ett eget politiskt parti för att gripa den politiska makten i samhället och genomföra socialismen. Denna kongress bildade den 2:a Internationalen.

Det var i den andra, possibilisternas, kongress, som KÅA hade kunnat finna Blancs arvtagare. Det var den som stod för klassamarbetet och kapitalismens reformering i stället för dess störtande. Det var i denna »international» KÅA:s socialdemokrater och klassamarbetsmän dominerade.

Den 2:a Internationalen var arvtagaren till Kommunistiska Förbundet och den 1:a Internationalens. Dess historiska roll var att den sammanslöt den i allt snabbare takt växande industriarbetarklassen i egna politiska masspartier i ledningen för fackföreningar kooperationer, hyresgästföreningar, bildnings- och idrottsorganisationer osv. Den skolade miljoner arbetare i nödvändigheten av klasskamp mot de härskande klasserna i stället för samverkan eller vädjanden, av internationalism och solidaritet mellan arbetare i olika länder och med folken i kolonierna, av oförsonligt motstånd mot imperialism och krig. Den medvetandegjorde en hel generation arbetare om sin historiska uppgift att avskaffa kapitalismen och genomföra socialismen. KÅA nämner ingenting om detta. Han försöker överhuvudtaget inte bevisa sin tes annat än med hjälp av ett exempel: Gothaprogrammet.

Exemplet Gotha

Det tyska socialdemokratiska partiet SPD var ett resultat av ett samgående mellan två partier i den tyska arbetarrörelsen. Vid en kongress i Gotha 1875 hade Ferdinand Lassalles Allemagne Deutsche Arbeiterverein gått samman med Bebel-Liebknechts marxistiska Sozialistische Arbeiterpartei Deutschlands. Det av kongressen antagna programmet var starkt präglat av Lassalles åskådning och kritiserades hårt av Marx i ett brev som dock inte publicerades förrän inför kongressen i Erfurt 16 år senare. Marx vände sig främst mot Lassalles »fria folkstat» som proletariatets närmaste mål i den sociala revolutionen. Under övergången mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället kunde staten »inte vara någonting annat än proletariatets revolutionära diktatur», skrev Marx.

Men det fanns flera djupgående oenigheter. Lassalles anhängare stödde Bismarcks politik mot de borgerliga partierna. Samtidigt intog man en sekteristisk hållning gentemot fackföreningarna och vägrade organisera upp dessa annat än kring sitt eget fullständiga program och ledarskap.

Detta samgående tar KÅA som intäkt för sin tes om reformisternas dominans i den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Men även här underlåter KÅA att göra en konkret historisk genomgång. Liksom marxisterna i l a Internationalen fick kämpa mot Proudhons och Bakunins ståndpunkter tog de tyska marxisterna strid mot Lassalles åskådning. Även här i Sverige avlägsnade sig ju den svenska arbetarrörelsen från Gothaprogrammet under inverkan av kritiken från bl a August Palm, Axel Danielsson och Atterdag Wermelin.

Vid SPDs kongress i Erfurt 1891 besegrades efter åratal av debatt de teorier som uttrycktes i Gothaprogrammet. Om Lassalles efterföljare hade varit dominerande vid de tyska partiernas samgående 1875 var den dominansen definitivt bruten 15 år senare och den enade tyska arbetarrörelsen under marxistisk ledning.

Nej, KÅA har varken kunnat eller ens försökt bevisa att 2:a Internationalen och dess socialdemokratiska partier under denna period var reformistiska. Hans uppfattning här får ändå nära nog katastrofala konsekvenser. Eftersom de socialdemokratiska partierna enligt KÅA aldrig varit revolutionära existerar inte något som »opportunismens framväxt i den 2 a Internationalen», i hans historieskrivning. Och det man inte ens har upptäckt kan man ännu mindre förklara.

2:a Internationalen och opportunismen

Även om den international som bildades 1889 stod i motsättning till de småborgerliga grupperingarna och det liberala inflytandet bland arbetarna inrymde de socialdemokratiska partiernas olika oförenliga strömningar. Vi har redan nämnt Lassalleanerna. Under 2:a Internationalens första år stod kampen i första rummet mot de idéer och metoder som representerades av anarkismen. Anarkisterna motsatte sig politisk kamp och arbetet i parlamentet. Man förespråkade terrorism och gjorde generalstrejken till en fetisch.

Vid Londonkongressen 1896 nedkämpades de anarkistiska och antiparlamentariska strömningarna och endast marxistiska politiska partier och fackföreningar med socialistiska målsättningar tilläts ansluta sig till internationalen.

Internationalens ödesfråga skulle emellertid komma att bli marxisternas kamp mot opportunisterna. Dessa, som under internationalens första år representerade enstaka minoriteter inom i första hand den tyska och den franska socialdemokratin, förstärkte sin ställning i takt med imperialismens tillväxt. En av den bayerska socialdemokratins ledare, Georg von Vollmar, deklarerade redan 1891 sin övergång från den revolutionära socialismen till reformismen. Hans ståndpunkter brännmärktes av kongressen i Erfurt men levde vidare i första hand inom SPD:s växande funktionärskår.

Med den franske socialistledaren Millerands inträde som industriminister i en borgerlig regering 1899 demonstrerades att konflikten mellan marxister och opportunister inom internationalen gällde de mest grundläggande principfrågorna för arbetarrörelsen: skulle arbetarklassen formeras som självständig politisk klass eller verka som ett bihang till den liberala bourgeoisin? Millerand visade själv konsekvenserna av det senare alternativet. Han gick in i den borgerliga regeringen för att försvara den franska demokratin mot monarkisterna och Bonapartisterna som utnyttjade Dreyfuss-skandalen för att hota den tredje republiken. Några år senare gick han i spetsen för krossandet av de franska järnvägsmännens strejk.

Det franska socialistpartiet splittrades efter Millerands svek och motsättningarna fördjupades inom hela internationalen.

Bernstein och revisionismen

Opportunismen fick sin teoretiska företrädare i Eduard Bernstein som i sin artikelserie Socialismens problem (1897-98) och i sin bok Socialismens förutsättningar (1899) förespråkade en revision av marxismen och dess »anpassning till den levande verkligheten».

Bernstein, som påverkats av i första hand de småborgerliga Fabianska socialisterna i England, vände sig mot den vetenskapliga socialismens grundvalar: den historiska och dialektiska materialismen och den marxistiska politiska ekonomin. Han avvisade teorin om utsugningen, dvs mervärdesteorin, på vilken hela marxismens lära om den oförsonliga motsättningen mellan arbete och kapital och därmed den historiska nödvändigheten av socialismen vilar. Därigenom motiverades opportunisternas avsteg från det socialistiska programmet på punkt efter punkt: Man förespråkade allianser med de borgerligt-demokratiska partierna och propagerade för deltagande i kapitalistiska regeringar.

Man övergav vidare internationalismen som grundval för arbetarrörelsens kamp. Om utsugningen som grundläggande egenskap hos kapitalismen förnekades, saknades också den materiella förutsättningen för arbetarnas internationella intressegemenskap. Arbetarna kunde i sådana fall förbättra sina villkor i samverkan med »sin egen» borgarklass utan att samverkan med andra länders arbetare, för att inte tala om de koloniala folken, var en nödvändighet.

Uppslutningen bakom den egna imperialistiska borgarklassen ledde till ett totalt stöd för kolonialpolitiken. Utvecklingen av denna socialimperialism skedde successivt. Vid internationalens kongress i Stuttgart 1907 hade opportunisterna nått mycket djupt. »Om vi européer kom dit med verktyg och maskiner, skulle vi vara vildarnas försvarslösa offer. Därför måste vi komma dit med vapen i hand, även om Kautsky kallar det för imperialism», varnade den holländske socialdemokraten van Kol i ett inledningsanförande där han förespråkade en »demokratisk kolonialpolitik». (12)

Marxism mot opportunism

Dessa opportunistiska strömningar som utvecklades till socialimperialism, befann sig emellertid ingalunda i ledningen för den 2 :a Internationalen under dess första decennium. Det var först efter hårda interna strider som opportunismen och reformismen skulle bemäktiga sig arbetarrörelsens ledning och föranleda en oundviklig sprängning av internationalen och dess partier.

Beväpnade med den vetenskapliga socialismen vann marxisterna teoretiska segrar över revisionisternas idéer men var trots detta oförmögna att hejda opportunismens utbredning. Vid SPD:s partikongress i Hannover 1899 antogs, efter den tre dagar långa s k Bernstein-debatten, en resolution som mot revisionismen fastslog: »Vad gäller kampen mot militarismen till lands och till sjöss och kolonialpolitiken förblir partiet på sin tidigare ståndpunkt» (13).

Denna ståndpunkt hade entydigt formulerats vid internationalens kongress i London 1896: »Kongressen förklarar att, vare sig det sker under religiösa förevändningar eller i den s k civilisationens intresse, är kolonial expansion endast ett namn för utvidgande av området för det kapitalistiska utsugningen vilket sker uteslutande i kapitalistklassens intresse» (14).

Vid kongressen i Paris fyra år senare underströks »att det organiserade proletariatet måste använda alla medel som står till dess förfogande för att bekämpa bourgeoisins koloniala expansion och under alla omständigheter och med all sin kraft motarbeta och förhindra de orättvisor och grymheter som följer i denna expansions fotspår i alla de delar av världen, som utlämnas åt en skamlös och samvetslös kapitalism» (15).

I praktiken innebar detta att de socialistiska representanterna i de olika parlamenten var förpliktade att rösta mot »varje utgift för militarismen, marinismen eller kolonialexpeditionerna», och att internationalen i internationell skala var förberedd på att genomföra en »samtidig och likformig proteströrelse mot militarismen» (l 6).

Vid SPD:s kongress i Dresden 1903 antogs återigen en resolution riktad mot revisionismen. Man fördömde revisionisternas försök att ändra den taktik som dittills hade använts av socialdemokraterna och som varit »baserad på klasskampen». Revisionisternas taktik skulle, om den antogs, omvandla partiet till ett reformistiskt parti. Kongressen förklarade, mot de revisionistiska tendenserna och i övertygelse om att klassmotsättningarna »inte försvagas utan tvärtom förstärks» att man:

»Frånkänner sig allt ansvar för de politiska och ekonomiska förhållanden som skapats av det kapitalistiska produktionssystemet» och att man därför »vägrar godkänna några metoder som syftar till att bibehålla den härskande klassens regeringsställning». Man klargjorde att socialdemokraterna inte kunde delta i regeringsmakten i det borgerliga samhället och man fördömde varje försök till samverkan med de borgerliga partierna. De socialdemokratiska parlamentsfraktionerna skulle även i framtiden använda sin styrka »för att förklara socialdemokratins mål, för att, i överensstämmelse med vårt programs principer, skydda arbetarklassens intressen, för att, med all sin styrka utvidga och försvara politisk frihet och lika rättigheter, för att, med större energi än vad som varit möjligt i det förflutna, fortsätta kampen mot militarismen och den koloniala och imperialistiska politiken, mot varje form av orättvisor, förtryck och exploatering, samt arbeta för social lagstiftning och för uppfyllandet av arbetarklassens politiska och kulturella uppgiften) (l 7).

Dresdenresolutionen förelades även internationalens kongress i Amsterdam följande år där den antogs med stor majoritet.

Vid den 7:e kongressen i Stuttgart 1907 hade opportunisterna en starkare ställning än tidigare. Det var efter denna kongress som Lenin började inse den avgörande betydelsen och konsekvenserna av splittringen av internationalen och fr a den tyska socialdemokratin, mellan opportunism och marxism. Marxisternas majoritet i omröstningarna i Stuttgart var mycket knapp. Flera kompromissförslag antogs i resolutionerna. Ändå lyckades man bekräfta och även förtydliga grundläggande ståndpunkter från rörelsens tidigare historia. Inför den ökande risken av ett imperialistiskt storkrig antogs en deklaration författad av Rosa Luxemburg, i vilken fastslogs att arbetarklassen och dess ledning med alla medel måste försöka förhindra ett krigsutbrott och, om detta skulle visa sig omöjligt, »utnyttja den ekonomiska och politiska kris som skapats av kriget till att resa massorna och därigenom påskynda det kapitalistiska klassväldets undergång» (18).

Men vi vet att när världskriget bröt ut 1914 hade styrkeförhållandena så förändrats till opportunisternas fördel att ledningarna för de socialdemokratiska partierna svek arbetarklassens sak och internationalens tidigare program och gjorde gemensam sak med »sina» respektive regeringar.

Varför segrade opportunismen?

För att svara på det måste vi först gå tillbaka i tiden. 1848 hade Marx och Engels trott att den socialistiska revolutionen stod på dagordningen i Europa. »Historien har korrigerat oss alla som tänkte på liknande sätt», skrev Engels i sitt förord till Marx’ »Klasstriderna i Frankrike». Kapitalismen hade inte uttömt sina möjligheter och det kapitalistiska produktionssättet var ännu inte moget för sitt avskaffande. Tvärtom, den verkliga industriella revolutionen och kapitalismens framträngande över alla länder tog verklig fart först under den senare hälften av århundradet.

Under denna period av uppåtstigande kapitalism kunde inte arbetarklassens maktövertagande ställas som en första omedelbar uppgift. Arbetarklassens rörelse var ännu en alltför svag faktor i samhället för att kunna gå till samlad attack mot kapitalet. I stället hade, med Lenins ord, »historien satt det långsamma organisations- och upplysningsarbetet på dagordningen». Arbetarmassorna måste sammansvetsas i kampen för sina omedelbara behov för att organiseras i egna partier och skolas i sin historiska uppgift och roll.

Rosa Luxemburg skrev om denna periods uppgift i sin pamflett »Reform eller revolution» från 1899:

»Den dagliga kampen för reformer, för förbättringen av arbetarnas villkor inom ramarna för den existerande sociala ordningen, och för demokratiska institutioner, erbjuder för socialdemokratin den enda möjligheten att gripa in i det proletära klasskriget och arbeta i riktningen mot det slutgiltiga målet – erövrandet av den politiska makten och avskaffandet av lönearbetet» (19).

Och den mödosamma kampen för sammanslutningen av arbetarklassen gav resultat, l början av 1900-talet kunde den socialdemokratiska arbetarrörelsen se tillbaka på en period av enastående tillväxt. Det tyska SPD:s frammarsch kan avläsas i valresultaten: 1871 102 000 röster, 1877 493 000. Därefter sjönk röstsiffran i samband med Bismarcks införande av »socialistlagen» 1878, då partiet förbjöds att verka utanför parlamentet. Röstetalet ökade emellertid snart på nytt till 550 000 1884, l 427 000 år 1890 och efter socialistlagens upphävande till l 787 000 röster i 1893 års val. Tio år senare hade man nästan fördubblat denna siffra.

Över hela Västeuropa fanns nu arbetarklassen förenad i starka fackföreningar och masspartier. Man hade i hård kamp erövrat demokratiska rättigheter, höjd levnadsstandard, ökad bildning och förbättrad social lagstiftning.

Trots den hårda teoretiska kampen i internationalen för det marxistiska programmet kunde opportunistiska tendenser fortleva inom rörelsen. Debatten om teoretiska och programmatiska frågor som rörde socialismens genomförande eller förhållandet till imperialistiska krig fick ju inga omedelbara konsekvenser då maktövertagandet ännu var en uppgift för framtiden.

Opportunisterna i parti- och fackföreningsledningar rekryterade sina led från funktionärer i organisationernas apparater och akademiker och intellektuella som brutit med sin borgerliga bakgrund och gått över till arbetarrörelsen. Deras sociala bas bland parti- och fackföreningsmedlemmarna var inte det utblottade industriproletariatet som i miljoner började befolka Europas industristäders slumområden. Dessa outbildade män, kvinnor och barn som levde på existensminimum hade inga privilegier att vare sig förlora eller vinna. och därför inget på att vinna en samverkan med sin »egen» borgarklass. Endast socialismen skulle radikalt kunna förändra deras situation.

Nej, opportunismen hämtade sitt stöd långt från dessa massor. Man stödde sig på de mer privilegierade arbetargrupperna som genom fr a en yrkesutbildning hade gjort sig oumbärliga för den kapitalistiska produktionens mer komplicerade delar. Därmed hade de lyckats vinna en levnadsnivå som vad gäller löner, anställningsvillkor och bostadsförhållanden ofta låg högt över massornas och utom räckhåll för dem.

Med den europeiska kapitalismens övergång i sin imperialistiska fas omkring sekelskiftet förstärktes opportunismens sociala bas och därmed dess inflytande i de socialdemokratiska partierna. Genom överprofiterna från de underutvecklade länderna, de imperialistiska monopolens guldgruvor, stärktes skiktet av privilegierade arbetare vars fördelar i förhållande till de breda massorna var beroende av dess »egna» imperialistländers framgångar i kampen om kolonierna. En framväxande arbetararistokrati formerades till en solid bas för opportunisterna i första hand inom fackföreningsrörelsen.

Bernsteins teorier kom att finna förespråkare i första hand bland funktionärerna och de småborgerliga intellektuella som fick sin utkomst genom arbetarrörelsen och värnade sina poster i apparaterna. De var inte beredda att riskera ett olagligförklarande av de organisationer som närde dem, genom att genomföra exempelvis en storstrejk för arbetarmassornas krav. De såg i stället arbetet i parlamentet och samverkan de borgerligt-liberala riksdagsgrupperna som metoden att driva sina krav.

Inom den tyska socialdemokratin kan vi tydligt se hur grogrunden för opportunismen successivt stärktes i partiets ledande organ, fr a inom riksdagsgruppen. Dennas sammansättning var 1890 något överraskande för ett arbetarparti: 7 journalister och redaktörer, 6 köpmän och handlare, 4 skriftställare, 3 gästgivare, 3 cigarrfabrikanter, 2 rentierer, 2 fabrikanter, l skomakare, l snickarmästare (20).

Detta var efter 12 år av socialistlagar, då partiet förbjudits att verka utåt annat än genom parlamentet och då de arbetare som aktivt deltog i och ledde de fackliga striderna och andra massaktioner förföljdes och fängslades. Partiets ledande organ, dess riksdagsgrupp och kongresser kom under denna period att i allt högre grad rekryteras i grupper som inte drabbades av förföljelser i samma skala. Detta var en process som fortsatte även efter socialistlagens avskaffande.

Mellan 1900 och 1914 tredubblades antalet funktionärer i förhållande till medlemsantalet i partiet. På kongressen i Jena 1911 var inte mer än drygt 10 % av delegaterna arbetare. Återstoden var »partifunktionärer, partijournalister, fackföreningsfunktionärer, funktionärer i sjukkassor, konsumföreningar osv» (21).

Det rar i dessa grupper som tillsammans med arbetararistokratin utgjorde grundvalen för opportunismen, revisionismen och den socialdemokrati vi idag känner från Olof Palme till Willy Brandt.

Arbetarklassen, reformistisk eller revolutionär?

Det man inte kan förstå, eller ens upptäcka, det kan man inte heller dra lärdomar av inför framtiden.

För KÅA var det inte dessa skikts tillväxt i parti och fackföreningar som utgjorde grunden till reformismens uppkomst och övertagandet av ledningen över den 2:a Internationalen och dess partier. Tvärtom, grundvalen för reformismen var, enligt KÅA, arbetarklassens massor. KÅAs huvudtes var ju, vilket vi tidigare nämnt, att arbetarklassen spontant är reformistisk och spontant skapar revisionistiska ideologi som vi idag kallar socialdemokratisk.

Vi har i vår genomgång försökt visa hur litet denna tes överensstämmer med den historiska verkligheten. Arbetarklassen var ursprungligen dominerad, spontant eller ej, av den härskande klassens ideologi. Marxismens tillväxt och uppbygget av den socialistiska arbetarrörelsen innebar brytandet av den borgerliga ideologins dominans över miljontals arbetare.

Historien om opportunismens framväxt och seger inom den 2 a Internationalen är historien om hur den härskande bourgeoisins ideologi förmedlades till den socialdemokratiska arbetarrörelsen via skikten av funktionärer, småborgerliga intellektuella och arbetararistokrati, hur den bemäktigade sig dess ledning och trängde undan den vetenskapliga socialismen.

Arbetarklassen domineras inte av bourgeoisins ideologi på grund av att klassens position som lönearbetare spontant ger upphov till denna ideologi som, enligt KÅA, »vill göra alla till småborgare» eller »skapa en bourgeoisi utan proletariat» (22).

Tvärtom, arbetarnas ställning i produktionen är förutsättningen för skapandet av en socialistisk medvetenhet om klasskampen, om nödvändigheten av att enas som klass mot bourgeoisin och om avskaffandet av kapitalismen och lönearbetet som enda möjligheten att i grunden förbättra sina villkor.

Det är givetvis inte arbetarklassen som skapar den borgerliga, härskande ideologin, utan bourgeoisin. Denna ideologi överförs till arbetarklassen genom en mängd kanaler som mäss media, skolundervisningen, kyrkan, reklamen osv osv. Den förmedlas också i sin småborgerliga form, som en önskan att försona och överbrygga klassmotsättningarna av de grupper och skikt inom arbetarrörelsen som vi nämnt ovan.

Uppfattningen att arbetarklassen spontant skapar denna ideologi på grund av sin ställning som just arbetarklass, får omfattande konsekvenser. KÅA drog inte dessa av sitt resonemang i den »Röda Rosetten». Det blev i stället en uppgift som TH/PR tog på sig i sin artikel om Meidnerfonderna.
Arbetarklassen skapar spontant den reformistiska ideologin på grund av sin ställning som »kapitalets motpol». Hur är det möjligt att arbetarklassen själv skapar en variant av bourgeoisins ideologi? TH/PR drar konsekvenserna: Arbetarklassen är inte en revolutionär klass!

I och med att TH/PR drar denna enda riktiga slutsats av tesen om arbetarklassen som spontant reformistisk, rycker de undan grunden för den vetenskapliga socialismen och för revolutionär marxistisk politik över huvud taget. Allt ställs på huvudet:

Så länge exempelvis den svenska socialdemokratin under 1880-talet var isolerad till intellektuella, saknade arbetarbas och var avskuren från arbetarklassens kamp kunde den vara revolutionär, ty »utan den nödvändiga arbetarbasen stod socialdemokratin opåverkad av arbetarklassens spontana reformistiska ideologi och ekonomism och kunde genom detta bibehålla sina ursprungliga ideal och ståndpunkter» (23). När arbetarna sedan strömmade till partiet, ja då tvingades de revolutionära intellektuella ge vika för den reformistiska arbetarklassen.

Slutsatser för revolutionära socialisters verksamhet idag: För ett elitparti av intellektuella »annars kommer anknytningen till klassens reformism göra partiet reformistiskt» (24).

Detta är den yttersta konsekvensen av de teorier som lades fram i den »röda rosetten»: förnekandet både av nödvändigheten och möjligheten av att bygga ett revolutionärt socialistiskt massparti med djupa rötter i arbetarleden och därmed förnekandet av den socialistiska revolutionen som en medveten handling av befolkningens majoritet.

Revolutionen blir en angelägenhet för en grupp intellektuella som med hjälp av noga uträknade planer ska lotsa de omedvetna massorna in i socialismen. Så är cirkeln sluten. Marx’ ord i kritiken mot Louis Blanc och de utopiska socialisterna blir åter giltiga, men nu mot dem som drog konsekvenserna av den »arbetarklassens spontana reformism» som »exemplet Louis Blanc» skulle bevisa: »De ser hos proletariatet ingen historisk befogad självverksamhet, ingen för detsamma säregna politisk rörelse».

De inser inte att Fjärde Internationalens historiska roll är att fortsätta det arbete som 2:a Internationalen påbörjade, att formera arbetarklassen i egna politiska masspartier, självständiga från bourgeoisin och medvetna om sin uppgift att störta kapitalismen och påbörja uppbygget av ett socialistiskt samhälle.

»Överrumplingarnas tid är förbi», skrev Engels hänsyftande på utvecklingen efter 1848 års revolution och Pariskommunen, revolutioner genomföres inte numera av små medvetna minoriteter i spetsen för stora omedvetna massor. När det gäller en fullständig omgestaltning av samhällets organisation, måste massorna själva vara med, måste de själva redan ha fattat vad det rör sig om och vad de vågar liv och blod för» (25).

De socialdemokratiska partierna spred denna medvetenhet och vilja till en hel generation av Europas arbetare. Var uppgift är att ta vid där detta arbete förråddes och bröt samman.

Håkan Blomqvist och Kjell Östberg

Noter
1. Fl 4/73 sid 4
2. Fl 4/73 sid 14
3. Fl 4/73 sid 8
4. Fl 4/73 sid 5
5. Engels’ anmärkning till 1890 års tyska upplaga av Kommunistiska manifestet
6. KÅA skriver i sin artikel:
»I Kommunistiska Manifestet kan vi finna följande uttalande:
‘Kommunisterna utgör inget särskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna… De kämpar för uppnåendet av arbetarklassens omedelbart närliggande mål och intressen, men de representerar inom den nuvarande rörelsen samtidigt rörelsens framtid. I Frankrike ansluter sig kommunisterna till det socialist-demokratiska partiet… osv‘»(KÅA:s kurs). Fl 4/73 sid 12. Onekligen får man här intrycket att Marx räknade det socialist-demokratiska partiet till »arbetarpartierna». Men KÅA:s »uttalande» som han funnit i manifestet, är inte lätt att hitta. De tre punkter som ska signalera att ett stycke utlämnats visar sig dölja två hela kapitel på omkring 20 sidor. Så får man inte citera. Framförallt inte när »de andra arbetarpartierna» inte alls syftar på det socialistiskt-demokratiska partiet, utan på chartisterna i England och agrarreformivrarna i Nordamerika.
7. K. Marx och F. Engels i urval av Bo Gustafsson, Halmstad 1965 sid 24-25.
8. Bo Gustavsson a a sid 180.
9. Quatrieme internationale, numero special, maj 1970. •
10. Citerat i Novack m fl. The first Internationals, New York 1974, sid 40.
11. Quatrieme international a a.
12. Citerat i Sandegren Arbetarklassen och de förtryckta folken, Uddevalla 1974, sid 84.
13. Samma sid 52
14. Samma sid 53
15. Samma sid 54
16. Samma sid 98
17. Samma sid 61-63
18. Samma sid 99
19. Novack m fl a a, sid 49
20. Bo Gustafsson, Marxism eller revisionism, Uppsala 1969, sid 24
21. Samma sid 24
22. Fl 4/73 sid l O
23. Fl 3/4 76 sid 51
24. Samma sid 60
25. Engels’ inledning till Marx’ »Klasstriderna i Frankrike», Helsingfors 1971.

Från Fjärde Internationalen 3/1977