Etikettarkiv: Stalinism

Trotskijs tolkning av av stalinismen

«Trotskijs tolkning av stalinismen» är ett föredrag Perry Anderson höll i Paris för två åren sedan. »Anderson och stalinismen» som vi också publicerar här, är Phil Hearses svar på föredraget. Medan Anderson hävdar att Trotskijs syn på stalinismens internationella roll inte längre är giltig idag, och inte enkelt kan kallas kontrarevolutionär, försvarar Hearse Trotskijs och Fjärde Internationalens uppfattning.

Perry Anderson ingår i redaktionen för New Left Review, en brittisk marxistisk tidskrift. Han är historiker och författare till bl a Övergången från antiken till feodalismen och Absoluta statens utveckling (Arkiv/Zenit, 1980) Artikeln är en översättning ur New Left Review 139.

Trotskijs tolkning av av stalinismen
Perry Anderson

Trotskijs tolkning av stalinismens historiska betydelse, till dags dato den mest konsekventa och utvecklade teorin om denna företeelse inom den marxistiska traditionen, utformades under loppet av 20 års praktisk politisk kamp mot den. Hans uppfattning utvecklades således under påverkan av de stora konflikterna och händelserna under dessa år och kan lämpligen indelas i tre viktigare faser.

Trotskijs tidigare analyser av ämnet daterar sig från den inre partikamp som bröt ut inom Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP) efter inbördeskriget. I det sammanhanget utpekas inte stalinismen som sådan. Trotskij behandlade det som i partiet traditionellt kallades «byråkratismen». Den nya kursen från 1923 är den viktigaste texten från denna period. Där övertar Trotskij de två viktigaste begreppen i det som varit Lenins förklaring till utvecklingen före hans död. Enligt lenin låg byråkratiseringens rötter i de ryska massornas brist på kultur. Därigenom saknade de kvalifikationerna som fordrades för att leda landet på ett kompetent sätt efter kriget. Lenins andra förklaring var den agrara ekonomin med dess enkla varuproduktion, naturahushållning och oerhörda utspridning av producenterna som nödvändiggjorde en övercentralisering av statsapparaten. Trotskij tillfogade en tredje orsak — den oundvikliga motsättningen mellan arbetarklassens omedelbara och långsiktiga intressen i det nödläge som rådde efter kriget. Viktigare var dock att han underströk att byråkratismen inte bara var »summan av ämbetsmännens dåliga vanor», utan representerade »en samhällelig företeelse och ett bestämt system för administrationen av människor och ting».1 Samlingspunkten för denna företeelse var statsapparaten, men denna höll på att infektera även bolsjevikpartiet – genom att »den suger upp en enorm mängd av partiets mest aktiva element».2

Uttrycket för denna nedsmittning var den centrala apparatens ökade dominans i partiet. Den verkade genom ett utnämningssystem, undertryckte den demokratiska debatten och avskilde det gamla gardet från partimedlemmarna och ungdomen. Denna utveckling innebar en risk för en »byråkratisk urartning»3 av det gamla gardet självt. Byråkratismen var således — här går Trotskij tydligt längre än Lenin — »ingen kvarleva från en tidigare regim, en kvarleva på väg att försvinna; tvärtom är den en i huvudsak ny yttring som härrör ur partiets nya uppgifter, nya funktioner, nya svårigheter och nya misstag».4

Vänsteroppositionens nederlag

Den nya kursen varnade för byråkratismens faror innan Stalins gruppering segrat inom SUKP. Sedan Stalin fullbordat sin seger, försökte Trotskij i sina oppositionella inlägg i slutet av 20-talet att ge en mer omfattande förklaring till företeelsen. Tredje Internationalen efter Lenin, från 1928 är förmodligen den viktigaste sammanfattningen av hans uppfattning under denna period. Där hänför han Vänsteroppositionens nederlag i Ryssland, då den byråkratiska utvecklingen beseglades, till nedgången i den internationella klasskampen: framför allt katastroferna i Tyskland 1923 och i Kina 1927. Förändringen av styrkeförhållandena i klasskampen i världsmåttstock avspeglade sig omedelbart i ett ökat socialt tryck också mot bolsjevikpartiet i Ryssland. Det fick ytterligare näring genom Stalinfraktionens oförmåga att genomföra en snabb industrialisering av Sovjetunionen, något som skulle ha stärkt det sovjetiska proletariatets möjligheter att fungera som en motvikt. När verkningarna av den första femårsplanen blev synliga, började Trotskij hävda att den nya »arbetararistokrati» som Stachanovismen skapat objektivt fungerade som stöd för byråkratin inom partiet. Trotskij karaktäriserade fortfarande Stalins fraktion, som vunnit med den socialpatriotiska parollen om Socialismen i ett land, som en centerfraktion och stående mellan partiets höger (Bucharin-Rykov-Tomskij) och vänstern.

I självbiografin Mitt Liv från 1929 skisserar Trotskij vad han uppfattade som de socialpsykologiska mekanismer som fått så många av 1917 års revolutionärer att tjäna den nya regimen — frigörandet av kälkborgaren inom bolsjeviken» — när de upproriska massornas entusiasm falnade efter inbördeskriget och tröttheten och apatin tog över. I några artiklar om Stalins industrialiseringskampanj utvidgade Trotskij begreppet om en »centristisk fraktion» till det mer långtgående ”stalinistisk centrism». Han hävdade där, att medan centrismen som företeelse i de kapitalistiska staterna var en övergående företeelse, en konstlad medelväg mellan reform och revolution inom arbetarrörelsen, som avspeglade svängningar från höger till vänster, eller tvärtom, bland massorna, kunde den i Sovjetunionen erhålla en varaktig materiell bas i den nya arbetarstatens byråkrati. De tvära kasten i Stalins inrikes- och utrikespolitik, från klassförsoning till ultra-vänsterpolitik inom Tredje Internationalen, var logiska uttryck för regimens centristiska karaktär. Det definitiva avgörandet stod dock på det internationella planet, inte på det nationella.

De fyra grundläggande teserna

Trotskijs tolkning av stalinismen, som hittills i många avseenden varit fragmentarisk och trevande, systematiserades och fullbordades från 1933 och framåt. Orsaken var naturligtvis nazismens seger i Tyskland, då Trotskij drog slutsatsen an Komintern — som han in i det sista kämpat för att lotsa rätt — och därmed också det stalinistiska SUKP, var hopplöst förlorade. Beslutet att grunda en ny international härrörde direkt från hans uppgörelse med stalinismens natur. Nu blev stalinismen också för första gången direkt föremål för omfattande teoretiska analyser i stället för att som hittills behandlas i texter som diskuterade många andra frågor.

Den viktiga artikel som innehåller alla ingredienser i Trotskijs mognade uppfattning om stalinismen skrevs vara några månader efter Hitlers maktövertagande: Den sovjetiska statens klasskaraktär (1933). Där formulerade han de fyra grundläggande teser som skulle utgöra basen för hans inställning ända till hans död. För det första måste man skilja på stalinismens roll på hemmaplan och utomlands. Inom Sovjetunionen hade den stalinistiska byråkratin en motsägelsefull roll — den försvarade sig samtidigt mot den sovjetiska arbetarklassen, som den berövat makten, och mot världsbourgeosin, som strävade efter att sopa bon Oktoberrevolutionens alla landvinningar och återinföra kapitalismen i Ryssland. I denna mening fortsatte stalinismen att agera som en »centristisk» kraft. Utanför Sovjet hade det stalinistiska Komintern däremot upphört att spela någon antikapitalistisk roll, vilket nederlaget i Tyskland oåterkalleligen visat. Sålunda »kan den stalinistiska apparaten fullständigt förslösa sin betydelse som revolutionär kraft internationellt, och likväl behålla delar av sin progressiva betydelse som gårdvar för den proletära revolutionens samhälleliga erövringar».Strax därpå hävdade Trotskij att Komintern uppfyllde en direkt kontrarevolutionär roll i världspolitiken. I sina försök att skydda det stalinistiska maktmonopolet i Ryssland, samarbetade man med kapitalet och fjättrade arbetarna, eftersom varje segerrik socialistisk revolution som upprättade proletär demokrati genom sitt exempel skulle hota den byråkratiska makten.

För det andra representerade stalinismen i Sovjetunionen ett byråkratiskt skikt, som härstammade från arbetarklassen och parasiterade på den, och ingen ny klass. Detta skikt intog ingen självständig strukturell roll i själva produktionsprocessen, utan dess ekonomiska privilegier härrörde från att de konfiskerat de direkta producenternas politiska makt inom ramen för nationaliserade egendomsförhållanden. För det tredje förblev den administration man härskade över till sin natur en arbetarstat, just därför att de egendomsförhållanden som uppstått när expropriatörerna exproprierades 1917 fortfarande existerade. Byråkratins identitet och legitimering som politisk «kast» var avhängigt av att den försvarade dessa förhållanden. Därmed avfärdade Trotskij de två alternativa uppfattningar om stalinismen, vilka varit mest utbredda inom arbetarrörelsen på 30-talet (och som uppstått inom Andra Internationalen redan under inbördeskriget) — och att den utgjorde en slags »statskapitalism» eller »byråkratisk kollektivism». Den järnhårda diktatur som stalinismens polismakt och administrativa apparat utövade gentemot det sovjetiska proletariatet var inte mer oförenligt med bevarandet av statens proletära natur än den absoluta kungamaktens diktatur över adeln var med bibehållandet av statsmaktens feodala karaktär, eller fascismens diktatur över borgarklassen med bibehållandet av statens kapitalistiska karaktär. Sovjetunionen var visserligen en degenererad arbetarstat, men någon «ren» proletär diktatur — som stämde med en idealisk definition — hade aldrig någonsin existerat i Sovjetunionen.

För det fjärde och slutligen borde marxister inta en dubbel hållning gentemot sovjetstaten. A ena sidan fanns inga utsikter till att den stalinistiska regimen skulle genomgå någon förändring eller vara möjlig att reformera på fredlig väg inom Sovjetunionen. Dess välde kunde bara brytas genom en revolutionär omvälvning underifrån, där hela förtryckar- och privilegiemaskineriet krossades samtidigt som de samhälleliga egendomsförhållandena lämnades intakta. A andra sidan måste Sovjetunionen utifrån försvaras mot hot och angrepp från världsbourgeoisin. Mot denna fiende behövde Sovjetunionen — inkarnationen av Oktoberrevolutionens antikapitalistiska landvinningar — bestämd och ovillkorlig solidaritet från revolutionära socialister överallt.
«Varje politisk tendens som avfärdar Sovjetunionen under förevändning av dess ’icke-proletära’ karaktär löper risken an bli ett passivt verktyg för imperialismen».6

«Den förrådda revolutionen»

Dessa fyra hörnstenar i Trotskijs syn på stalinismen kvarstod orubbade ända fram till dess han mördades. Det var på dem han byggde sin viktigaste studie av sovjetsamhället under Stalin: den bok som titulerades Vart går Sovjetunionen från 1936 (vilseledande översatt som Den förrådda revolutionen). I detta arbete presenterade Trotskij en vid överblick över Sovjetunionens ekonomiska, politiska, sociala och kulturella struktur i mitten av 30-talet. Han förenade där ett omfattande empiriskt material med en djupare teoretisk grund för analysen av stalinismen. Hela problemet med den repressiva arbetarbyråkratin förankrade han nu i det knapphetsbegrepp (nuzhda) som varit fundamentalt i den historiska materialismen alltsedan Mara formulerade det i Den tyska ideologin.

»Grundvalen för byråkratstyre är samhällets fattigdom på konsumtionsvaror, med den resulterande alla-mot-alla-kampen. När det finns tillräckligt med varor i en affär, kan köparna komma närhelst de önskar. När det råder knapphet på varor, tvingas köparna stå i kö. När köerna är mycket långa är det nödvändigt an sätta dit en polisman för att hålla ordning. Sådan är utgångspunkten för sovjetbyråkratins makt. Den ’vet’ vem som skall få någonting och vem som måste vänta.»

Så länge som knapphet rådde var motsättningen mellan de samhälleliga produktionsförhållandena och de borgerliga fördelningsnormerna oundviklig: det var denna motsättning som så ödesdigert skapade och återskapade den stalinistiska byråkratins kvävande makt.

Trotskij ägnade sig sedan åt an utforska varje sida i motsättningen. Han tog hänsyn till och betonade styrkan i Sovjets industriella utveckling, oavsett vilka barbariska metoder byråkratin använde för att genomföra den, samtidigt som han omsorgsfullt lyfte fram i dagen hela skalan av ekonomiska, kulturella och sociala ojämlikheter som stalinismen alstrade. Han tog också fram statistiska uppskattningar av storleken och fördelningen av det byråkratiska skiktet i Sovjet (cirka 12-15 procent av befolkningen). Denna byråkrati hade förrått världsrevolutionen, även om den ännu subjektivt var lojal mot den; samtidigt var den i världsbourgeoisins ögon en oförsonlig fiende så länge som kapitalismen inte återupprättats i Ryssland. Dynamiken i regimen var lika motsägelsefull: å ena sidan stärktes arbetarklassens ekonomiska och kulturella potential av den utveckling som med halsbrytande fan inletts i Sovjet; å andra sidan blev regimens parasitära karaktär alltmer ett hinder för ytterligare industriella framsteg. Hur spektakulära femårsplanernas resultat än kunde te sig pekade Trotskij på an arbetskraftens samhälleliga produktivitet ännu låg långt efter kapitalismen i väst — ett gap som inte kunde överbryggas förrän en kvalitativ tillväxt uppnåddes, något som förhindrades just av byråkratins vanstyre.

”Sovjetbyråkratins progressiva roll sammanfaller med den period som man ägnade åt att införa de viktigaste elementen i den kapitalistiska tekniken i Sovjetunionen. Det grova arbetet med att låna, imitera, transplantera och inympa genomfördes på den grundval som revolutionen lagt. Ditintills var det inte fråga om någon förnyelse inom tekniken, vetenskapen eller konsten. Det är möjligt att bygga gigantiska fabriker efter en färdiggjord västlig modell på byråkratins kommando — men till tre gånger så höga kostnader. Men ju längre man går, desto mer hamnar ekonomin i problemet med kvaliteten, som glider byråkratin ur händerna likt en skugga. De sovjetiska produkterna är som stämplade av likgiltighetens gråa märke. I en nationaliserad ekonomi kräver kvalitet en producenternas och konsumenternas, frihet att kritisera och ta initiativ.”8

Imperialismens teknologiska överlägsenhet skulle bestå så länge stalinismen bestod och dessutom garantera seger i varje krig med Sovjet — såvida inte revolutionen bröt ut i väst. De sovjetiska socialisternas uppgift var att genomföra en politisk revolution som skulle förhålla sig till den samhälleliga revolutionen 1917 på samma sätt som maktförändringen 1830 eller 1848 förhållit sig till den franska revolutionen 1789.

Under de sista två åren av sitt liv, när Andra världskriget inleddes, kämpade Trotskij för sina grundläggande perspektiv i en serie av polemiska inlägg mot Bruno Rizzi, James Burnham, Max Schachtman och andra förespråkare för begreppet -byråkratisk kollektivism».9 Arbetarklassen hade inga medfödda egenskaper som gjorde den oförmögen att upprätta sin egen suveränitet över samhället. Sovjetunionen — «det mest övergående samhället i en övergångsepok» — låg mellan kapitalismen och socialismen, gastkramat av en rovlysten polisregim som likväl fortfarande på sitt sätt försvarade den proletära diktaturen. Men de sovjetiska erfarenheterna var en »exceptionell refraktion» av de allmänna lagarna för övergång från kapitalism till socialism i en efterblivet samhälle omringat av imperialismen — och inget mönsterexempel. Stalinismens motsägelsefulla roll både hemma och utomlands hade bekräftats av utvecklingen på det internationella planet — dess kontrarevolutionära sabotage mot den spanska revolutionen (som stod utanför dess kontroll ) kontrasterade mot det revolutionära upphävandet av privategendomen i de gränsområden i Finland och Polen som inkorporerats med Sovjet.

Marxisters plikt att försvara Sovjet mot ett kapitalistiskt angrepp förblev oförminskad. Desillusionering och trötthet var inga ursäkter för dem som förkastade den historiska materialismens klassiska perspektiv.

«25 år i historiens vågskål har mindre vikt än en timme i en människas liv. Vad för slags människa är det som på grund av erfarenhetsmässiga misslyckanden under loppet av en dag uppger det mål han uppställt för sig på grundval av hela sitt tidigare livs erfarenheter och analyser?»10

En förnyad bedömning: 40 år senare

Ytterligare 40 år senare befinner vi oss fortfarande bara några timmar in i denna livstid. Ger oss de timmarna — som subjektivt tycks så långa — någon anledning att ifrågasätta Trotskijs grundläggande bedömningar? På vilket sätt skall vi värdera kvarlåtenskapen av hans övergripande perspektiv på stalinismen?

Förtjänsterna med Trotskijs tolkning kan sägas var» tre. För det första ger den en teori om stalinismen insatt i en lång historisk period och som svarar mot den klassiska marxismens kategorier. På varje punkt i skildringen av sovjetbyråkratins natur försökte Trotskij betrakta den i ljuset av på varandra följande produktionssätt och övergångarna mellan dem och de respektive klassförhållandena och politiska regimerna. Det var ett synsätt han ärvt av Marx, Engels, Lenin. Det var ur detta han härledde sin övertygelse att förhållandet mellan byråkratin och arbetarklassen hade föregåtts av och var analogt med förhållandena mellan den absoluta kungamakten och aristokratin liksom mellan fascismen och borgarklassen. Precis på samma sätt utgjorde de politiska upproren 1830 och 1848 relevanta exempel på hur byråkratin skulle störtas — det skulle inte bli något nytt 1789. På grund av att Trotskij kunde se stalinismens uppkomst konsolidering i ett sådant historiskt ljus, undvek han dagsjournalistikens ytliga förklaringar liksom hastigt tillyxade formler som nya klasser» eller «nya produktionssätt», utan förankring i den historiska materialismen, vilka kännetecknade reaktionerna hos många av hans samtida.

För det andra hade vänsterns analyser av ämnet inget av den sociologiska rikedom och det djuplodande som fanns i Trotskijs studier av Sovjetunionen under Stalin. Den förrådda revolutionen förblir än i dag ett mästerverk, och vid sidan av den förefaller Max Schachtmans och Karl Kautskys samlade artiklar, eller James Burnhams, Bruno Rizzis och Tony Cliffs alla böcker i ämnet, tunna och föråldrade. De viktigaste framstegen vad gäller detaljerade empiriska analyser av Sovjet sedan Trotskijs dagar har gjorts av professionella forskare efter andra världskriget: Nove, Rigby, Carr, Davies, Hough, Lane m fl. Men deras rön har i huvudsak utvecklat snarare än motsagt Trotskij och försett oss med ökade kunskaper om den sovjetiska ekonomins och byråkratins inre struktur, men utan den sammanhängande teori som Trotskij efterlämnade. Det främsta historiska arbetet om revolutionens öde, Isaac Deutschers studier, författades helt i Trotskijs tradition. 12

För det tredje är den politiska balansen i Trotskijs tolkning av stalinismen anmärkningsvärd — den hemfaller varken åt smicker eller hätskhet, utan är en nykter värdering av den motsägelsefulla karaktären och dynamiken hos den byråkratiska regimen i Sovjetunionen. Det råder föga tvivel om, an nyckeln till denna jämvikt ligger i Trotskijs bestämda hållning — så omodern under senare år, till och med bland hans egna anhängare — att Sovjetunionen när allt kom omkring var en arbetarstat. De som förkastade denna klassificering för begrepp som «statskapitalism» eller »byråkratisk kollektivism» de funnit i Sovjet — att den saknade varje spår av de demokratiska friheter som fanns hos privatkapitalismen i väst. Borde då inte, vid en konflikt mellan de två, socialister stödja den senare som det mindre — dvs icke-totalitära — onda? Logiken i dessa tolkningar tenderade med andra ord att leda deras anhängare åt höger (om än med individuella, mindre konsekventa undantag). Kautsky — fader till både »statskapitalism» och »byråkratisk kollektivism» i början av 20-talet — symboliserar denna utveckling. Schachtman slutade sin karriär som påhejare av USA:s krig i Vietnam på 60-talet. Den kontrasterande soliditeten och disciplinen hos Trotskijs tolkning av stalinismen har bara ytterligare ökat när man ser de försök att omvärdera stalinismen som gjorts senare.

Begränsningarna i Trotskijs analys

I likhet med alla historiska bedömningar skulle det ändå efter Trotskijs död visa sig finnas vissa begränsningar i hans teori om stalinismen. Vilka var det? Paradoxalt nog rör det sig i mindre utsträckning om det »inre» bokslutet över stalinismen än om dess «yttre» historia. På det inrikespolitiska området har Trotskijs diagnos av vad som bromsar och driver på den ekonomiska utvecklingen i Sovjet visat sig utomordentligt hållbar. Under de fyra decennier som gått sedan hans död har Sovjetunionen noterat enorma materiella framsteg, men arbetsproduktiviteten har också mer och mer visat sig vara ekonomins akilleshäl, precis som Trotskij förutsåg. När den extensiva tillväxtens epok nu avslutats, har den övercentraliserade auktoritära planeringen visat sig alltmer oförmögen att få till stånd en kvalitativ, intensiv tillväxt. Byråkratins livskraft visade sig större än Trotskij föreställde sig i vissa av sina mer konjunkturellt präglade analyser, om än inte med den livslängd i historisk mening som Trotskij talade om i slutet av sitt liv.

En del av orsakerna till denna förmåga att överleva, har förmodligen legat i att sektorer av den sovjetiska arbetarklassen kunnat vandra uppåt socialt genom den byråkratiska regimens egna kanaler — många sentida forskare (Nove, Rigby, m fl) har noga betonat den proletära kaderrekryteringen. En annan förklaring är givetvis den politiska atomisering och kulturella bedövning som den snabbt växande arbetarklassen undergick på 30-talet — dess brist på förstalinistiska erfarenheter som Trotskij underskattade. Men i det stora hela förblir det porträtt Trotskij målade av det sovjetiska samhället för nära 50 år sedan slående och aktuellt än i dag.

Trotskijs diagnos av stalinismens internationella roll har visat sig mer bristfällig. Det finns två orsaker till denna diskrepans i hans prognoser. För det första var det ett misstag att beteckna sovjetbyråkratins yttre roll som helt och hållet »kontrarevolutionär» — medan den i själva verket i sitt agerande utomlands visat sig lika djupt motsägelsefull som på hemmaplan. För det andra gjorde Trotskij misstaget att tro att stalinismen blott representerade «ett undantag» eller en »avvikelse» från de allmänna lagarna för övergången från kapitalism till socialism, något som skulle begränsas till enbart Ryssland. Den byråkratiska maktens struktur och den mobilisering som Stalin stod bakom visade sig både merdynamisk och mer allmängiltig på det internationella planet än Trotskij någonsin föreställt sig. Han slutade sitt liv med att förutspå att Sovjet skulle förlora ett krig mot imperialismen om inte revolutionen bröt ut i väst. I själva verket skulle Röda Armen, trots alla Stalins kriminella förbiseenden, slå tillbaka Wehrmacht och segerrikt tåga mot Berlin utan hjälp från någon revolution i väst. Fascismen i Europa krossades huvudsakligen av Sovjetunionen (242 tyska divisioner fanns på östfronten mot enbart 22 på den första fronten i väster i Italien).

Kapitalismen avskaffades på över halva kontinenten genom byråkratins ??????????? utvidgades till Elbe. Därefter utgjorde det permanenta hotet från «det socialistiska lägret» en avgörande drivkraft för avkoloniseringen i Afrika och Asien efter kriget. Utan den Andra världen på 40- och 50-talet skulle det inte ha blivit någon Tredje värld på 60-talet. De två viktigaste exemplen på historiens framsteg de senaste 50 åren — fascismens nederlag och slutet på kolonialismen — har således varit direkt avhängiga av Sovjetunionens närvaro och agerande på det internationella planet. I denna mening skulle man kunna hävda att de förtryckta klasserna utanför Sovjetunionen paradoxalt nog tjänat mer på dess existens än arbetarklassen i Sovjetunionen: i världshistorisk måttstock har de avgörande kostnaderna för stalinismen varit interna medan intäkterna varit externa.

Dessa verkningar har likväl naturligtvis i stort sett varit objektiva och oavsiktliga snarare än resultatet av Sovjetbyråkratins medvetna handlingar (det gäller även krossandet av fascismen som förvisso inte ingick i Stalins planer 1940). Icke desto mindre vittnar de om den motsägelsefulla logik som finns i en «degenerad arbetarstat» — oerhört förvriden men ändå i grunden antikapitalistisk — och som Trotskij felaktigt upphävde vid Sovjetunionens gränsmarkeringar. I slutet av 60-talet hade Sovjetunionen till och med uppnått något som liknade strategisk jämvikt med imperialismen, något som Trotskij hållit för omöjligt under byråkratins välde, och därigenom gjort det möjligt att ge livsviktig ekonomisk och militär hjälp till socialistiska revolutioner och nationella befrielserörelser utomlands — garanterat den kubanska revolutionens överlevnad, möjliggjort den vietnamesiska revolutionens seger, säkrat den angolanska revolutionens existens. Sådana helt medvetna och avsiktliga åtgärder — diametralt motsatta Stalins val i Spanien, Jugoslavien och Grekland — var just sådana som Trotskij uteslutit för Sovjetunionens räkning när han uttalade att det utanför sina egna gränser var otvetydigt och fullständigt kontrarevolutionärt.

Det andra exemplet på Trotskijs missbedömningar går djupare. I hans ögon var stalinismen huvudsakligen en byråkratisk apparat som upprättats på axlarna av en slagen arbetarklass i namn av den «nationellt-reformistiska» myten om socialismen i ett land. Kominterns utländska partier efter 1933 bedömde han som enbart lydiga verktyg för SUKP och oförmögna att genomföra någon socialistisk revolution i sina egna länder, eftersom det skulle innebära att man tvingades gå emot Stalins direktiv. Det längsta han kunde sträcka sig var — i absoluta undantagsfall — att upproriska massor skulle kunna tvinga sådana partier att mot sin egen vilja ta makten. Samtidigt satte han framförallt sin tilltro till de industrialiserade länderna i väst som scenen för framgångsrika socialistiska framsteg som skulle inspireras av anti-stalinistiska partier i andra världskrigets kölvatten. Som vi vet tog historien en annan vändning. Revolutionen bredde ut sig men till de efterblivna områdena i Asien och på Balkan. Dessutom organiserades och leddes samtliga dessa revolutioner av lokala kommunistpartier som gav sig ut för att vara lojala mot Stalin — Kina, Vietnam, Jugoslavien, Albanien — och till sin inre struktur uppbyggda som SUKP. Långt ifrån att vara passivt pådrivna av massorna i sina länder, mobiliserade de aktivt och ledde massorna i kampen om makten. De stater som uppstod var uppenbart besläktade med (inte identiska) Sovjetunionen vad gäller det grundläggande politiska systemet. Stalinismen visade sig med andra ord inte bara vara en apparat, utan en rörelse — i stånd inte bara till att hålla sig kvar vid makten i en efterbliven omgivning där knappheten härskade (Sovjet), utan dessutom i stånd att erövra makten i länder som var än mer efterblivna och utblottade (Kina, Vietnam), i stånd att expropriera borgarklassen och inleda en långsam socialistisk uppbyggnad till och med mot Stalins vilja. Därigenom förblev en av ekvationerna i Trotskijs tolkning olöst. Stalinismen som företeelse — d v s en arbetarstat styrd av ett auktoritärt byråkratiskt skikt — innebar inte enbart endegenerering av ett tidigare tillstånd av (relativ) klassmakt: den kunde också spontant genereras av revolutionära klasskrafter i mycket efterblivna samhällen utan traditioner från borgerlig eller proletär demokrati. Denna möjlighet — vars förverkligande skulle förändra världskartan efter 1945 — förutsågs aldrig av Trotskij.

Stalinismen i dag

I dessa båda avgörande avseenden hade Trotskijs tolkning av stalinismen således sina begränsningar. Men samtidigt står de i överensstämmelse med hans centrala tematiska betoning — stalinismens motsägelsefyllda natur, på samma gång en fiende till den kapitalistiska äganderätten och till proletär frihet. Hans misstag var ironiskt nog bara det att han trodde att denna motsättning kunde begränsas till Sovjetunionen: frågan om stalinismen i ett land skulle visa sig vara en terminologisk motsägelse. När man pekar på de fall där stalinismen agerat som «internationell revolutionär faktor», borde det inte vara nödvändigt att samtidigt erinra sig alla de fall där den också fortsatt agera som en reaktionär faktor internationellt. Varje oförutsedd seger har också haft sitt oberäknade pris. Mångfalden av byråkratiserade arbetarstater, var och en med sin heliga nationella egoism, har obevekligen len till ekonomiska, politiska och numera till och med väpnade konflikter mellan dem. Det militära skydd Sovjetunionen kan ge socialistiska revolutioner eller nationella befrielserörelser i Tredje världen ökar också objektivt riskerna för ett globalt kärnvapenkrig. Upphävandet av kapitalismen i Östeuropa har släppt loss nationalismens raseri mot Ryssland, som i sin tur besvarat de folkliga strävandena i området med de mest reaktionära ingripanden som sovjetbyråkratin genomfört någonstans i världen. Tjeckoslovakien och Polen är bara de senaste exemplen.

Framförallt har emellertid stalinismens modell för kapitalismens avskaffande — späckad med vansinne som Jesjovsjinans terrorvälde på 30-talet, Kulturrevolutionen i Kina och »Demokratiska Kampuchea» — djupt besudlat själva socialismens idé i väst. Det absoluta negerandet av proletär demokrati har hindrat arbetarklassen från att ta upp kampen mot kapitalismen inom den borgerliga demokratins struktur och därigenom på ett avgörande sätt stärkt imperialismens bastioner i slutet av det tjugonde århundradet. Inget går förlorat, (Rien ne se perd) dessvärre. Vi tvingas fortfarande ta itu med en ofantlig härva av internationella samband, progressiva och regressiva, revolutionära och kontrarevolutionära, som följt ur Oktoberrevolutionens öde, då det som vi i dag kallar stalinismen uppstod.

Perry Anderson
Översättning Per-Erik Rosin

Noter:
1Den nya kursen, svensk översättning 1972, s.39.
2. Den nya kursen, svensk översättning 1972, s.39.
3. Den nya kursen, svensk översättning 1972, s.22.
4. Den nya kursen, svensk översättning 1972, s.24.
5. The Class Nature of the Soviet State, London 1968, s.4. 112
6. The Class Nature of the Soviet State, London 1968, s.32.
7. Den förrådda revolutionen, svensk översättning 1969, s.83.
8. Den förrådda revolutionen, svensk översättning 1969, s.198-199.
9. James Burnham (1905 —). En av ledarna i det amerikanska SWP. Bröt med SWP 1940. Blev sedermera »propagandist» under McCarthys regim och andra ultra-höger rörelser, och redaktör för högertidskriften National Review. Bidrog som vittne under det kalla kriget till regeringens försök att förbjuda marxistiska organisationer i USA. Max Schachtman (1903 — 1972). I april 1940 tog han och hans grupp över New International — som dittills varit det amerikanska SWP:s (Socialist Workers Party) tidskrift — i samband med att han bildade en egen organisation. Han lämnade SWP som han, efter att tidigare ha lämnat det amerikanska kommunistpartiet, varit med om att grunda, p g a meningsskiljaktigheter i fråga om försvaret av Sovjet. 1958 blev han medlem av amerikanska Socialist partiet. Han gick därmed så långt till höger det är möjligt i USA, utan att överge epitetet »socialist».
10. Till marxismens försvar, svensk översättning 1972, s.48.
11. Tony Cliff är en av grundarna till det brittiska Socialist Workers Party — ett parti som delvis åberopar sig på trotskismen, men som inte är anslutet till Fjärde Internationalen, då det ifrågasätter dess definition av Sovjet. Cliff anser att Sovjet är statskapitalistiskt.
12. Isaac Deutscher (1905 — 1967). Polskfödd historiker, författare till bl a Trotskij-trilogin. Den väpnade profetenDen avväpnade profeten, och Den förvisade profeten (René Coeckelberghs Bokförlag 1973). Han uteslöts ur det polska kommunistpartiet 1932 p g a hans kritik av Kominterns politik, och ingick sedan under en tid i vänsteroppositionens, som han lämnade 1938, då han var emot bildandet av Fjärde Internationalen.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1-2/1984

Introduktion till boken »Spanien: Revolution och kontrarevolution»

Del 2 av 4 i serien Spanska inbördeskriget

Felix Morrows »Spanien: Revolution och kontrarevolution» är fortfarande den bästa marxistiska analysen av den spanska revolutionen 1936-37 och dess tragiska slut. Andra verk som är skrivna senare och baserade på nytt utförligt källmaterial, ger en mer detaljerad redovisning av händelserna och den sociala och politiska kamp som utmärkte dessa, och de närmast föregående, dramatiska år (l). Men ingen av dem kan jämföras med Morrows analys av de fundamentala klasskrafter som sattes i rörelse, den oundvikliga konflikten mellan dem och resultatet av denna konflikt, beroende av frånvaron av ett revolutionärt ledarskap eller ett klart politiskt medvetande hos de arbetande massorna. Morrow förklarar de viktigaste händelserna i revolutionen och kontrarevolutionen utifrån de sociala krafterna. Han bekräftar till fullo Trotskijs tes att den strategi som stalinisterna och deras bundsförvanter och anhängare förespråkade (»först vinna kriget, sedan slutföra revolutionen») helt ignorerade klasskampens verklighet och att försöken att ersätta den med politisk manipulering bara kan resultera i en katastrof: först strypa revolutionen, sedan förlora kriget.

Den mängd memoarer som kommit ut efter Morrows bok -38 har ytterligare bekräftat Morrows grundläggande analys. Att det var Stalin och den sovjetiska byråkratin som bar ansvaret för att Spanska kommunistpartiet (PCE) påtvingades en kontrarevolutionär inriktning bekräftas av vittnen från partiets ledarskikt. (2) Den bistra verkligheten kring GPU:s försök att exportera sina metoder till Spanien – massarresteringar, tortyr, mord och skenrättegångar mot revolutionärer (om dessa spreds rykten att de skulle vara Francos »femte kolonn») – är välkända idag liksom deras politiska misslyckande. Ingen trodde på stalinisternas förtal. Arbetarna kände skräck och avsky inför den politiska terrorn. Franco kunde spela på och utnyttja den enorma demoralisering som spred sig i republikanernas led. När de överlevande POUM-ledarna till slut ställdes inför rätta dömdes de inte för att ha varit »Francos agenter» utan för att ha agiterat för proletariatets diktatur!

Det är intressant att se hur t o m i Sovjet, trots den hårda kontroll byråkratin utövar över alla sociala vetenskaper, om än på ett försiktigt sätt, Kominterns och PCEs linje 1935-39 ifrågasätts idag. Denna linje – tillsammans med teorin om »socialfascismen», som var till stor hjälp vid Hitlers maktövertagande i Tyskland; tvångskollektiviseringarna, som orsakade mer än 30 års ständig kris i det sovjetiska jordbruket; massutrensningarna 1936-38, där hela den överlevande kadern inom bolsjevikpartiet och inom Röda Arméns befäl mördades, vilket banade väg för de militära katastrofer sommaren och hösten 1941 som förde Sovjet mycket nära randen för ett militärt sammanbrott – är Stalins grövsta brott över vilka histor¿ien redan gett sin otvetydiga dom.

Den spanska revolutionens nederlag var inte bara en obetydlig händelse på ett andra rangens slagfält. Det var den viktigaste händelse som ledde fram till andra världskriget och fascismens utbredning över Europa, ända fram till Leningrads, Moskvas och Stalingrads portar. Hitlers maktövertagande i Tyskland började tynga ner vågskålen på kontrarevolutionens sida. Det var ett mördande slag mot den största och bäst organiserade delen av det europeiska proletariatet. Men Hitlers seger var inte alls säker och hans erövring av Europa var inte oundviklig. Den väldiga vågen av revolutionär militans inom den spanska arbetarklassens 1936, stödd av en’ våg av generalstrejker i Frankrike och Belgien och en världsomfattande mobilisering av arbetarkampen som tom nådde USA (de mäktiga sittstrejkerna som ledde till CIO:s bildande), kunde ha krossat Hitler. Sommaren 1936 var hans armé fortfarande mycket svag och hade varit en »lä¶tt match» för den röda armén. En segerrik spansk revolution, som spridit sig till Frankrike, skulle ha tvingat fram en kraftig respons från arbetarklasserna i Italien och Tyskland. Historien kunde ha tagit en helt annan kurs. En besegrad spansk revolution dömde arbetarklassens uppsving i Frankrike, Belgien och andra länder till nedgång och demoralisering och öppnade vägen för Hitlers erövring av Europa.

l denna mening kan Stalins politik – att offra den spanska revolutionen till förmån för en diplomatisk lek med de franska och brittiska imperialisterna – inte ses som ett underordnande av världsrevolutionen under Sovjets »nationella intressen». Ty hans förräderi gentemot den spanska revolutionen utdelade också kraftiga slag mot Sovjets militära försvar. Politiken återspeglade den grundläggande konservatismen hos det privilegierade skiktet i det sovjetiska samhället, dess paniska rädsla för att någon viktig utvidgning av ”världsrevolutionen skulle förstöra det status quo som rådde mellan de sociala krafterna, internationellt och nationellt -ett status quo som bestäms av den sovjetiska arbetarklassens politiska passivitet och som möjliggör byråkratins makt.

En liknande fientlighet gentemot varje proletär revolution visade Stalin och hans anhängare i förhållande till de jugoslaviska, kinesiska och kubanska revolutionerna. För närvarande utstår de vietnamesiska kommunisterna en upprepning av detta eländiga spektakel. Den grundläggande skillnaden mellan Spanien 1936 och utvecklingen under efterkrigstiden är den förändring av de internationella klasstyrkeförhållandena som ägt rum. Den ökade styrkan genom de revolutionära uppsvingen har betytt att, medan det var möjligt för den sovjetiska byråkratin att strypa den spanska revolutionen har dess senare ansträngningar i den vägen misslyckats. Detta beror inte bara på de ändrade klasstyrkeförhållandena, utan också på att de lokala kommunisti◊ska partierna eller självständiga revolutionära krafterna har varit beredda till en klar brytning med stalinismens mensjevikiska inriktning.

Den spanska revolutionen är ett övertygande bevis mot den spontanistiska idéen att ett massuppsving, bara det är tillräckligt brett, skulle vara tillräckligt för att åstadkomma en segerrik revolution. Aldrig tidigare har historien skådat ett så brett uppsving som i juli 1936 när de spanska arbetarna krossade det fascistiska upproret i nästan alla större städer och på en betydande del av landsbygden. Aldrig förr hade ett så omfattande övertagande av massorna av fabriker, offentliga byggnader och större bondgårdar ägt rum.

Icke desto mindre misslyckades revolutionen. Ingen enhetlig och centraliserad maktstruktur skapades av massorna. Konfronterade med denna för varje revolution så viktiga fråga var de anarkistiska ledarna, som hade propagerat bland massorna om statens omedelbara »upplösande», en avgörande kraft för att hindra de rÎevolutionära massorna -av vilka många var anarkosyndikalister -från att upprätta sin egen arbetarstat. Därmed accepterade de de facto den borgerliga statens återupprättande. Till och med återupprättandet av den repressiva apparaten. . Det faktum att många anarkistiska ledare som först deltog i denna återuppståndna statsapparat som medlemmar av en regering tillsammans med borgarklassen och sedan själva blev offer för det förtryck de hade möjliggjort, understryker de principiella lärdomar som kan dras från händelserna i Juli 1936. Massornas antikapitalistiska kampvillighet, revolutionära anda och hjältemod kan under vissa förhållanden överstiga allt vad revolutionärerna själva förutsett. Men utan den borgerliga statsapparatens fullständiga krossande och ersättandet av den av en arbetarstat, kan ingen socialistisk revolution segra. Och en sådan arbetarstat kan inte byggas utan ett centraliserat ledarskap. Den kan inte byggas enbart på basen av spontan kamp.

Stalins diplomatiska manövrer – s∫om till stor del byggde på illusioner – var den omedelbara orsaken till den spanska revolutionens misslyckande. Den sovjetiska byråkratins intresse, såsom ett parasitärt skikts, var den i sista instans underliggande förklaringen till den kontrarevolutionära politiken. Men en viktig länkande faktor var den felaktiga mensjevikiska teorin om »revolution i etappen) som överfördes till Spanien (i en särskild »antifascistisk variant») inte bara av de viktigaste kominternpolitikerna utan också av många av deras socialdemokratiska och centristiska bundsförvanter (för att inte tala om de »liberala» borgerliga politikerna som entusiastiskt gjorde teorin till sin egen). Eftersom Spanien var ett efterblivet land kunde bara en borgerligt demokratisk revolution vara på dagordningen. Därför var uppgiften att försvara den borgerliga demokratin, den demokratiska republiken, mot fascismen, monarkin och de kvasi-feodala jordägarna; det kunde inte bli tal om aªtt fortsätta arbetarnas och böndernas kamp mot utsugningen och förtrycket till sitt logiska fullbordande, genom en process av permanent revolution som skulle leda fram till arbetarmakten och lösa den borgerliga revolutionens problem, som den spanska kapitalismens säregna historia inte lyckats lösa.

Idag, när Franco suttit vid makten i mer än trettio år efter inbördeskrigets slut, klamrar sig det spanska kommunistpartiet och olika centristiska grupper fast vid samma strategi. Mer än någonsin tidigare sitter de fast i den ödesdigra idén om »en revolution i etapper». Det första steget måste vara återinförande av »demokrati». PCE är tom berett att slopa tanken på en demokratisk republik och acceptera monarkins återupprättande, om demokratiska fri- och rättigheter kunde fås på detta sätt. Sedan kommer steget med parlamentarisk demokrati, under vilken PCE och »andra demokratiska kraften) skall kämpa för reformer. Bara när »majoriteten» av det spanska folket på detta sätt har övertygats (förmodligen genom val), kan kampen för socialismen — genom ett nytt mellansteg av »avancerad demokrati» – kom’ ma på dagordningen.

PCEs hemliga önskemål har varit att kapitalisterna själva på något sätt skulle stegvis »liberalisera» den senila bonapartistiska militära diktaturen (frånvaron av en småborgerlig massbas som stödjer regimen omöjliggör att vi kallar den fascistisk). Det var därför som PCE stödde Spaniens inträde i EG (de spanska socialdemokraterna delar ivrigt dessa förhoppningar och illusioner). Eftersom demokratin som genomförts ovanifrån har visat sig vara, helt illusorisk har inriktningen ändrats till »demokratin vunnen underifrån genom en fredlig generalstrejk» stödd av alla »demokratiska)) politiska krafter, (tom liberala monarkister). Precis som 1936 ersätter de politiska manövrerna helt och hållet en nykter bedömning av de grundläggande sociala krafterna.

Det vore b≤ara dumt att förneka att många förändringar har skett i det spanska samhället sedan inbördeskriget 1936-39. Efter många års isolering sögs den spanska kapitalismen under 50-talet med i den västeuropeiska ekonomins stora boom. Genom det väldiga uppsving som turismen inneburit och genom en massiv utvandring av arbetslösa både från städer och landsbygd som absorberades av den västeuropeiska ekonomin, var hemmamarknaden tillräckligt utvidgad för en viktig industrialiseringsprocess. Idag har Spanien i allt väsentligt blivit ett industriellt land inom vilket den absoluta delen av befolkningen bor i städer och inom vilket d?n industriella arbetarklassen blivit den numeriskt viktigaste klassen i samhället.

Visst är den spanska kapitalismen avsevärt efterbliven jämfört med sådana imperialistiska länder som Västtyskland, Storbritannien, Frankrike eller Italien. Industrin är fortfarande oförmögen till verklig konkurrens på världsmarknaden. Exáporten består till stor del av jordbruksprodukter. Många av de sydliga och västliga områdena är markant underutvecklade. Den nationella frågan, i synnerhet bland baskerna, kvarstår som en obotad kräftsjukdom. Men om det var absolut fel att påstå att Spanien stod på randen av en borgerligt demokratisk revolution 1936, så vore detta påstående idag bara löjligt.

Efter en lång sömn, orsakad både av det fruktansvärda förtrycket – det förtryck som följde på Francos seger var lika blodtörstigt som själva inbördeskriget – och genom frånvaron av perspektiv och självförtroende, har den spanska arbetarklassen åter börjat resa sig. Sedan det tidiga 60-talet har otaliga strejker och andra skärmytslingar börjat ge form åt ett nytt avantgarde på fabrikerna, i arbetarkvarteren och på universiteten. l början försökte kapitalisterna medvetet att begränsa detta uppsving till omedelbara ekonomiska krav (till en rent facklig politik). Men själva diktaturens väsen orsakade denna strategis misslyckande. Den nya militansen kunde inte hindras från att ta upp kampen för de politiska fångarnas frigivning, kampen tor självständiga fackföreningar, kampen för tryck-, organisations- och demonstrationsfrihet, och kampen för självbestämmande för de förtryckta nationaliteterna. Därför var ekonomiska och politiska krav starkt förenade. Efter några framsteg och några misslyckanden och trots diktaturens proklamering av undantagstillstånd har stora strejkvågor spritt sig i Baskien, i Barcelona, i Madrid, i Asturien och t o m i det efterblivna Galicien efter 1969. Dessa har förenat ekonomiska krav med en solidaritetsrörelse mot förtrycket.

Eftersom arbetarklassens styrka är absolut avgörande i denna kamp och eftersom arbetarklassens har börjat kämpa för sina egna självständiga intressen, är det absolut orealistiskt att förvänta sig att proletariatet frivilligt skulle begränsa sig till att återinföra den borgerliga demokratin som ett första stadium. Arbetare som börjar ockupera fabriker, som lär sig att bemöta polis och militär, kommer inte att engagera sig i ett avgörande styrkeprov med brutala motståndare för att givmilt lämna över frukterna av segrarna till sina egna utsugare. Oundvikligen kommer den kommande spanska revolutionen att ha en proletärt socialistisk karaktär från början, dvs, den kommer att bestämmas av arbetarklassens agerande och kommer att öppna möjligheten för ett maktövertagande av proletariatet.

Detta betyder inte att demokratiska krav inte kan spela en viktig roll i inledningen av denna revolution och att inte en övergångsfas på upp till några månader är möjlig mellan Franco-diktaturens störtande och införandet av proletariatets diktatur. Det betyder bara att arbetarklassens ledarskap precis som 1936 kommer att vara den avgörande faktorn.

Om ett borgerligt mellanspel bli¡r resultatet av den revolutionära kamp som störtar diktaturen sker inte detta därför att situationen inte är mogen för arbetarklassens maktövertagande. Det återspeglar bara att massorganisationerna som arbetarna fortfarande följer (i första hand PCE) temporärt har lyckats i sina ansträngningar att hålla tillbaka den socialistiska revolutionen till förmån för en borgerlig demokrati. Men möjligheten för ett borgerligt mellanspel att förbli varaktigt skulle till och med vara mer begränsad nu än den var mellan 1931 och 1936. Den industriella utveckling som Spanien gått igenom sedan dess kommer att till och med ytterligare sätta de sociala motsättningarna på sin spets. De arbetslösas elände, fattigdomen på landsbygden, offren för strukturutvecklingen skulle leda till en förening med en mycket starkare arbetarklass som kommer att skaka det borgerliga samhällets grund. Kapitalist klassen kommer snabbt att upptäcka att den inte har medel att köpa de revolutionära sociala krafterna med reformer Massförtryck skulle åter igen bli den härskande klassens grundläggande strategi. Sedan arbetarklassen har prövat på organisationsfriheten kommer den inte att passivt acceptera detta förtryck, inte mer än den var beredd att göra det 1936.

Den mest troliga varianten är att en revolutionär generalstrejk kan störta den spanska diktaturen; att en dubbelmaktssituation blir resultatet av denna generalstrejk; att frågan om en federativ iberisk arbetarrepublik kommer på dagordningen genom diktaturens fall. Just genom att den spanska bourgeoisin är medveten om detta troliga perspektiv föredrar den diktaturen i avsaknad av ett realistiskt alternativ.

En ny generation spanska revolutionärer växer upp idag, sammanlänkade med uppsvingen bland arbetarmassorna och med studenternas kamp. Denna generation drar lärdomar av inbördeskriget 1936-39. Den är fortfarande svag jämfört med de uppgifter historien har givit den, men den är starkare än de få trotskister som fanns i Spanien under de avgörande veckor och månader som Morrows bok tar upp. Den kommande spanska revolutionen kommer att spela en viktig roll i utvecklandet av den socialistiska revolutionen i Västeuropa – en process som inleddes med Maj-68 i Frankrike. Att hjälpa de spanska marxisterna att bygga ett starkt leninistiskt parti, en handlingskraftig sektion av Fjärde Internationalen, är idag en av de viktigaste uppgifterna för världens revolutionärer. Nyutgivningen av denna bok är ett viktigt bidrag till detta.

Ernest Mandel.

NOTER

1. T ex Pierre Broué och E Témime, La Revolution et la Guerre d’Espagne, Paris -61. Hugh Thomas, The Spanish Civil War, London -65.

2. En före detta medlem av det spanska kommunistpartiets politbyrå, Jesus Hernandez, publicerare 1953 en stark anklagelse mot Stalins och GPUs intrång i Kommunistpartiets politik under inbördeskriget, Yo fui un ministro de Stalin (Jag var Stalins minister). För att avslöja en bekväm myt är det nödvändigt att trycka på den viktiga roll Togliatti spelade när han var Kominterns representant i Spanien. Han tvingade på det spanska kommunistpartiet dels högerlinjen om revolution i etapper (se hans artikel ”On the particularities of the Spanish revolution’, som finns med i hans samlade essäer: Sul Movimento Operaio Internazionale, Rom -64) och dels organiserade han GPUs terror i Spanien. En annan av kommunistpartiets ledare, Fernando Claudin, bekräftar denna analys i sin La Crisis del Movimento Communista, Paris -70 (Fransk översättning, Maspero -72).

3. K L Maisanik, The Spanish Proletariat in the National-Revolutionary War, Moskva -60. Författaren erkänner att arbetarna hade börjat erövra makten i juli 1936, och att de för länge sedan hade passerat gränserna för en borgerligt demokratisk revolution. Hans bok kritiserades senare hårt i Sovjetunionen.

4. Desertering var inte helt ovanligt, inte bara bland de italienska trupper som skickats dit för att slåss mot republikanerna, utan också bland de speciellt utvalda piloterna i Hitlers flyg. Kondor legionen, som skickats till Spanien för att hjälpa Franco (se Walter Görlitz. Der Deutsche Generalstab, Frankfurt, sid 442)

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3-4/1976

Sovjet mot kapitalism eller socialism?

De som känner till den trotskistiska rörelsens historia kan inte undgå att med viss munterhet notera att de debatter om Sovjetunionens klassnatur som utvecklades inom den trotskistiska rörelsen för trettio och fyrtio år sedan nu ger återskall på den offentliga arenan. Det som för en kort tid sedan ansågs som en debatt blott för de invigda, är nu föremål för ”stormakts”-politik. Maoistiska och Chrustjevitiska ledare anklagar nu varandra för att ha ”återupprättat kapitalismen”, eller t.o.m. att ha etablerat en ”reaktionär blodig diktatur”.

Munterheten bör inte lämna plats för förvåning. Sovjets öde har från begynnelsen varit intimt sammanlänkat med den socialistiska världsrevolutionens öde. Världsrevolutionens ebb förorsakade en historiskt oförutsedd utveckling av Sovjetsamhället, en utveckling som endast den trotskistiska rörelsen har fått teoretiskt grepp om i hela dess inre dialektik. I övrigt har man bara fört desillusionerade diskussioner om djupet av revolutionens nederlag, eller t.o.m. om den mer än problematiska framtiden för alla socialistiska revolutioner. Men de nya sprången framåt, den internationella revolutionens nya uppsving skapar inte bara bättre materiella, sociala och politiska möjligheter för SSSRs pånyttfödelse, de ger också näring åt en pånyttfödelse av marxismen, vilket ännu en gång gör frågan om ”SSSRs klassnatur” till föremål för passionerad debatt. Eftersom inga andra levande marxistiska tendenser än trotskismen fanns under åren 1933-1953, livnär sig den nuvarande diskussionen oundvikligen på produkter och biprodukter från diskussionen bland trotskister.

Två metodologiska frågor

Sovjetsamhället (och i ännu högre grad de samhällen i Östeuropa som mer eller mindre formats efter dess mönster) är ingen slutgiltig social formation med stabila konturer, med en precis historisk plats i mänsklighetens sociala utveckling. Det är varken ett kapitalistiskt eller ett socialistiskt samhälle, utan ett samhälle i övergång från kapitalism till socialism som kombinerar drag från den socialistiska framtiden med drag från det kapitalistiska förflutna och den kapitalistiska omvärlden. Utan tvivel ligger den väsentliga prestationen i Leo Trotskijs analys av SSSRs natur i att ha formulerat den grundläggande frågan på detta sätt. Efter att länge ha varit den trotskistiska rörelsens exklusiva ägodel, börjar begreppet ”övergångssamhälle” lite i sänder bryta sig in i avantgardets bredare strömningar.(1)

Två metodologiska frågor förtjänar emellertid att klargöras, innan vi närmar oss Sovjetsamhället på detta sätt.

Marx hävdade bestämt, att det skulle ha visat sig omöjligt att klarlägga det kapitalistiska produktionssättets grundläggande karaktär eller ens naturen hos själva varan, eller det produktiva arbetet innan kapitalismen uppnått mogen ålder. (2) Före den industriella revolutionen, i hantverks-, handels-, och ockerkapitalets era, var det omöjligt att formulera den kapitalistiska utvecklingens lagar, vilket är den väse ntligaste förklaringen till varför så skarpa huvuden som Fysiokraterna gladeligen kunde hävda att bara jordbruksarbete var produktivt.

Detsamma gäller för övergångssamhället mellan kapitalism och socialism. Att försöka härleda detta samhälles allmänna utvecklingslagar från enbart det sovjetiska exemplet, för att inte nämna det kinesiska, dvs. från särskilda fall, som p.g.a. en speciell kombination av historiska omständigheter saknar mognad, är lika omöjligt som att försöka härleda den kapitalistiska utvecklingens lagar utifrån det engelska samhället efter 1649 eller 1688.

Naturligtvis är marxismen som metod för social analys (och därigenom sociala förutsägelser) oändligt överlägsen den borgerliga politiskt ekonomiska teorins empiriska grunder. Men den kan inte, inte mer än någon annan vetenskap, helt frigöra sig från beroendet av den sociala infrastruktur på vars bas den utvecklar sig. Vi kommer inte att känna till, inte heller helt förstå, de utvecklingslagar som styr övergångssamhällets dynamik från kapitalism till socialism (samhället under den proletära diktaturens epok), och i synnerhet inte de lagar som styr utvecklingen mot ett fullständigt socialistiskt samhälle, förrän ett sådant samhälle äntligen uppträder under så mogna villkor att det kan utvecklas. Detta skulle ske i ett högindustrialiserat land där proletariatet utgör en stor majoritet, som själv sköter ekonomin och staten, ett land som är definitivt skyddat från alla yttre hot. Fram till dess kan vi försöka utveckla en kunskap på förhand om dessa lagar genom experimentellt arbete och konstant verifiering av teorin. Vi kan försöka närma oss dessa lagar genom successiv approximering. Vi kommer inte att få en bekräftad definitiv klarhet om dem. Detta innebär att slutordet om teorin om SSSR inte kommer att sägas förrän frågan har lösts i praktiken. Dvs. när frågan inte längre existerar. Denna slutsats skulle inte ha misshagat författaren till den elfte tesen om Feuerbach. (”filosoferna har endast på olika sätt förklarat världen, men vad det gäller är att förändra den”).

Men, även om det i SSSR inte finns ett produktionssystem som redan till fullo har avslöjat sina egna lagar för den historiska utvecklingen, finns där absolut en bestämd socio-ekonomisk formation med en egen inre logik vilken följer en socio-ekonomisk dynamik som måste förstås och förklaras. Skillnaden mellan en särskild socio-ekonomisk formation och ett produktionssätt är att den förra, som produkt av en konkret historisk process, kombinerar de drag som karaktäriserar olika produktionssätt och inte kan förstås annat än i ljuset av den sammansatta och ojämna utvecklingen. Men utan att förstå vilket produktionssätt som är det dominerande i en socio-ekonomisk formation kan man inte på ett korrekt sätt analysera den, och än mindre förutse dess framtida dynamik.

Skillnaden mellan en socio-ekonomisk formation och ett produktionssätt har undgått Bettelheim. I ett av sina många arbeten, där han tar upp problemet om SSSRs natur anklagar han oss för att förlägga teorin ”utanför historien”. Han förstår inte att det är han som förlägger historien utanför teorin. (3) Jag har aldrig hävdat att marxismen bara är kapabel att analysera ”kapitalismen i ren och abstrakt form”. Vad jag sagt är helt enkelt att en analys av kapitalismen såsom den verkligen är, som den konkret har utvecklats, inte kan göras vetenskapligt utan att som utgångspunkt ha analysen av ”ren kapitalism”! annat fall kommer den att hamna i den vulgära empiricismens fälla. Men man kan självklart inte begränsa analysen till ”ren kapitalism” utan att hamna i abstrakt dogmatism som eliminerar historien – dvs. den sammansatta och ojämna utvecklingen.

En utmärkt illustration till detta metodologiska fel erbjuds av Bettelheims teori, enligt vilken varuproduktionens överlevande i SSSR och andra byråkratiserade arbetarstater bevisar statens oförmåga att tillägna sig ”alla” produkter. Bettelheim frågar sig inte ens huruvida, under loppet av det socialistiska uppbygget, statens tillägnande av ”alla” produkter motsvarar planeringens nödvändighet eller ”logik”, produktionsförhållandenas behov p.g.a. kapitalismens störtande, eller de ”förenade producenternas” behov. Han resonerar utifrån villkor som är specifika för SSSR, Kina och Kuba – knapphetens och den ”primitiva socialistiska ackumulationens” villkor. Men vad skall man säga om ett övergångssamhälle i Frankrike eller USA? Vad skall man saga om de ökade möjligheterna att tillfredsställa grundläggande behov? Vad skall man säga om de ökade möjligheterna till central kalkylering som möjliggjorts tack vare datamaskiner? Är det inte mer logiskt att anta, att ju rikare samhället blir. desto mindre kommer staten att behöva ”tillägna sig” varje spik, varje äpple eller varje transistor? Är inte byggandet av socialismen i huvudsak varuproduktionens bortdöende? Kommer inte detta bortdöende att karaktäriseras just av en allt mindre nödvändighet av centralt tillägnande av alla arbetsprodukter?

Det är helt riktigt att grunden till övergångssamhällets alla problem ligger, när allt kommer omkring, i produktivkrafternas otillräckliga utveckling.(4) Denna utveckling befinner sig redan i konflikt – i världsskala – med de kapitalistiska produktionsförhållandena. Produktivkrafterna har inte nått de socialistiska produktionsförhållandenas höjder – åtminstone inte i de länder där kapitalismen har störtats. Men att reducera detta problem till en fråga om ”tillägnande” av produkter vittnar om en osedvanligt kortsynt inställning till hela det komplex av socio-ekonomiska och politiska motsättningar som finns i ett övergångssamhälle av SSSRs typ, ett land som från början var underutvecklat. Framförallt åsidosätter den det som måste vara utgångspunkten för alla marxistiska analyser av en bestämd socio-ekonomisk formation: produktionsförhållandena.

I vilken utsträckning existerar det fortfarande marknadsförhållanden i SSSR?

Den renässans som diskussionerna om SSSR har fått, har gett nytt liv till en debatt som man länge trott varit avklarad; debatten om orsakerna till varför marknadsförhållandena har överlevt i SSSR. Gilles Martinet anklagar mig för dogmatism då jag hävdar att produktionsmedlen i SSSR huvudsakligen, dvs. så länge som de inte cirkulerar utom statssektorn. inte är varor. Hans sammanfattning är oerhört naiv: ”Oturligt nog existerar denna produktion och denna (varu)-cirkulation. E pur si mouve. (5) (”Och dock rör den på sig”). Yttrande tillskrivet Galilei som tvingades återta sitt stöd till den kopernikanska teorin att jorden roterade kring solen snarare än att utgöra universums stationära centralpunkt som kyrkodoktrinen ansåg). Som om varuproduktion vore ett naturfenomen som man ”registrerar” som en solförmörkelse. Som om det inte vore frågan om ett av de mest komplicerade sociala fenomenen, ett fenomen som bara en grundlig analys av sociala förhållanden – produktionsförhållandena - kan klargöra.

I den berömde fjärde delen av Kapitalets första kapitel. ägnad åt varufetischismen, definierar Marx på det mest klara och kortfattade sättet varuproduktionens rötter och varans natur. Två citat får räcka:

”Bruksföremål kan överhuvud inte bli varor, annat än då de är produkter av inbördes självständiga privatarbeten. Sammanfattande utgör dessa privatarbeten det samhälleliga totalarbetet. Producenterna träder i samhällelig kontakt med varandra först genom utbytet av arbetsprodukter, och därför framgår det först genom varuutbytet, att deras privata arbeten har samhällelig karaktär. Eller: först genom de relationer, som uppkommer mellan producenterna inbördes, då de byter sina arbetsprodukter, visar det sig, att privatarbetena utgör länkar i det samhälleliga totalarbetet”.

Och som kontrast till denna karakteristiska situation i ett samhälle som domineras av privat arbete och privategendom beskriver Marx några sidor längre fram den karaktäristiska situationen i ett samhälleÊ grundat på socialt ägande av produktionsmedlen:

”Låt oss slutligen för omväxlings skull föreställa oss ett förbund av fria människor, som arbetar med gemensamma produktionsmedel och fullt medvetet förbrukar sina många individuella arbetskrafter såsom en samhällelig arbetskraft. Förbundets totalprodukt är en samhällelig produkt. En del av denna produkt användes på nytt som produktionsmedel och förblir samhällelig, medan en annan del förbrukas som livsmedel av förbundets medlemmar. Den måste därför fördelas mellan dem. Arten av denna fördelning kommer att växla med själva den samhälleliga produktionsorganismens speciella art och producenternas motsvarande historiska utvecklingsnivå. Endast som en parallell till varuproduktionen går vi ut ifrån att varje producents andel i livsmedlen bestämmes genom hans arbetstid. Arbetstiden skulle alltså spela en dubbel roll. Den samhälleligt planmässiga fördelningen av arbetstiden reglerar den riktiga proportionen mellan de olika arbetsfunktionerna och de olika behoven. A andra sidan tjänar arbetstiden också som mått för varje enskild producents andel i totalarbetet och därmed också mm ett mått för den andel av totalprodukten som han har titt an förbruka. De samhälleliga förhållandena mellan människorna, deras arbete och deras arbetsprodukter, blir här enkla och lättfattliga i både produktionen och distributionen”.(6)

Låt oss i förbigående erinra oss att Marx förutsåg en utveckling av produktionssättet under socialismen. Den berömda mekaniska uppfattningen enligt vilken det skulle finnas en ”överensstämmelse” mellan produktivkrafternas, produktionssättets och distributionssättets utvecklingsnivå överallt och alltid i varje socio-ekonomisk formation och även i ett övergångssamhälle är kanske en stalinistisk produkt, men kan förvisso inte tillskrivas Marx. Vi återkommer till detta senare.

Vad Marx specificerar i dessa två passager är att varuproduktion inte uppkommer för att inte ”allt tillägnas centralt”, inte heller p.g.a. frånvaron av ”exakta räkenskaper”. Den uppstår enbart p.g.a. arbetets individuella, privata karaktär. Om producenternas arbete inte omedelbart identifieras som samhälleligt arbete, om det blir samhälleligt endast genom att säljas på marknaden, då och endast då existerar varuproduktion.

Det är tillräckligt att åka runt i SSSR eller någon av ”folkdemokratierna” för att få klart för sig om produktionsmedlen verkligen är produkter av ”privatarbete”, förknippade med varandra endast genom marknaden. Detta är uppenbarligen inte alls fallet. Man kan inte gå och köpa sig en fabrik i något fastighetskontor och få nycklarna med sig, man kan inte ens köpa maskinverktyg i en affär. Produktionsmedel som ”cirkulerar inom statssektorn” är inte produkter av ”privatarbete”, är inte privategendom, byter inte ägare, säljs inte på marknaden och är därför inte varor, oavsett vad som sägs av dessa länders ”ekonomer”, vilka har i uppgift att./w-svara vissa sociala intressen snarare än att vetenskapligt analysera verkligheten.

I Grundrisse (7) hade för övrigt Marx redan utvecklat samma ide’, genom att i förväg motsätta sig argumenten om (statlig) kalkylering. En noggrann bokföring kommer att bli nödvändig i hjärtat av den gemensamma produktionen: en bokföring som kommer att bli ännu noggrannare än den är idag. Men man får inte sammanblanda den med produktionens varunatur, vilket innebär att arbetets sociala karaktär bara kan konstateras efter det att arbetet är utfört och efter produkternas försäljning – medan arbetet i ett samhälle som baseras på gemensam egendom identifieras som samhälleligt arbete medan det utförs.

Vad betyder formuleringen arbetets ”direkt samhälleliga karaktär” eller ”icke-direkt samhälleliga karaktär”? Enkelt uttryckt: i en varubaserad ekonomi är företagens verksamhet bestämd av deras framgång på marknaden. Om varorna inte säljs eller säljs under sitt värde (med den normala profiten) minskar avkastningen på investeringarna, varvid det konstanta kapitalet inte kan förnyas fullständigt; en del av arbetarna kommer att avskedas. Det arbete de utfört ”har av samhället inte erkänts som samhälleligt arbete”. I en planerad ekonomi fortsätter fabriker som tillverkar produktionsmedel driften oberoende av sin ”finansiella framgång”. Investeringarna – åtminstone de väsentligaste – bestäms av planen, inte av ”bolagets” framgång på marknaden.

Vad gäller frågan om arbetets samhälleliga natur, så är en varubaserad ekonomi och en planerad ekonomi i fullständig motsättning till varandra, eftersom den förstnämnda är ett system med privat egendom och det andra ett system med gemensam egendom. I det första fallet härskar värdelagen; det rör sig om privat arbete, vars samhälleliga karaktär först kan fastslås efter att det är utfört, efter fullbordat faktum. I det andra fallet rör det sig om en medveten fördelning av materiella resurser till olika produktiva verksamheter. Allt arbete som utförs under dessa förhållanden har en omedelbar samhällelig karaktär även om det hålls på en produktivitetsnivå som w lägre än det samhälleliga genomsnittet.(8)

Låt oss nu bevisa motsatsen. Hur är det med de konsumtionsprodukter och produktionsmedel, de verktyg och redskap som säljs på kolchoserna och hantverkskooperativen? Här är det förvisso köpande och säljande, eftersom produkterna skiftar ägare. När en statlig butik säljer en kostym till en arbetare, blir kläderna, som tidigare var kollektiv egendom, privat egendom. Transaktionen är inte bara en bokföringsmanöver. Och bakom affärens juridiska karaktär finns fortfarande den socio-ekonomiska grundlag som Marx upptäckte. Till skillnad från från produktionsmedlens distribution bland statsföretagen regleras inte fördelningen av förbrukningsartiklar bland enskilda av planen. Sålunda är inte arbete i ett företag där förbrukningsartiklar framställs automatiskt samhälleligt arbete. En del av dessa produkter kan visa sig osäljbara. Deras bruksvärde kan inte realiseras om inte deras bytesvärde realiseras.(9)

Sovjetarbetaren har ingen användning för en kostym om den är eller tycks vara för dyr. Och om plagget inte säljs, har det arbete som lagts ner i det gått förlorat. Däremot finns det inget som hindrar att staten använder sig av maskiner även om deras inköpspris är extremt högt. I det första fallet slösas bruksvärdet bort, i det andra fallet förverkligas det. Det är en skillnad som inga skolastiska argument kan dölja, vare sig i teorin eller praktiken.

Konflikten mellan ”värdelagen” och ”planens logik”

Ända sedan Preobrazjenskij gav ut sin bok ”Den nya ekonomin” har marxister allmänt medgivit att hela övergångsperioden mellan kapitalism och socialism kommer att karaktäriseras av en konflikt mellan två fundamentalt skilda former an ekonomisk dynamik, den som bestäms av värdelagen och” den som bestäms av planens logik. Den förra tenderar att fördela och omfördela ekonomiska resurser i enlighet med varuproduktionens dialektik – d v s köpkraft, strävan efter maximal profit och konkurrens. Den senare tenderar att fördela och Om~fördela ekonomiska resurser oberoende av marknaden i enlighet med de prioriteringar som medvetet fastställs av dem som planerar ekonomin.

Mellan dessa två ligger en oändlighet av möjliga kombinationer. I den monopolkapitalistiska ekonomin används planeringstekniker för att ”korrigera” de marknadsfluktuationer, som skulle kunna bli katastrofala. I en planerad ekonomi kan och bör marknadsmekanismerna utnyttjas för ett snabbare tillgodoseende av konsumenternas behov och för en bättre anpassning av resurserna till dessa behov. Men alla dessa kombinationer förhindrar inte en konflikt mellan två former av socio-ekonomisk dynamik vilka i det långa loppet är oförenliga. Det avgörande slaget kommer helt klart att utkämpas på de stora investeringarnas område. Marknadsekonomins logik leder investeringarna i en riktning som är motsatt planeringens logik. Den ekonomiska rörelsen själv omfattar Êtvå olika former – cykliska fluktuationer i det första fallet; oavbruten utveckling (fast inte alltid nödvändigtvis i samma takt) i det andra.

Vi ser här vilken skenargumentation det är att låta allt bero på ”fullständigt tillägnande” Om verklig kollektiv äganderätt till produktionsmedlen är för handen, är de strategiska investeringarnas planerade karaktär säkrad. Kunskap om huruvida ”staten” tillägnar sig 99, 95 eller bara 90% av de produktionsmedel som framställs är viktig för att fastställa regimens soliditet, tyngdpunkten i ekonomin och eventuella kriser, men det förändrar inte det faktum att investeringarna är planerade i motsats till en styrning med hjälp av marknaden.

Vi kan också se hur skenbar den skillnad är som många författare söker införa mellan ”äganderätt som juridisk kategori” och äganderätt som ekonomisk kategori”. Visst finns där en hel mängd sofismer i ekvationen ”nationaliserad äganderätt är lika med folkets äganderätt”. Dessa avslöjades fullständigt av Trotskij.(10) Men det som skiljer ”nationaliserad äganderätt till produktionsmedlen” från privat äganderätt i den ekonomiska och inte bara juridiska betydelsen av termen är planeringen av investeringarna. I det första fallet beslutas de på nationell nivå, i det andra fallet beslutas de på bolagsnivå. Resten följer av detta.

Vissa kritiker har anklagat mig för att ”förtingliga” planeringen genom att tala om ”planens logik”.(11) Antyder inte denna term att man hänför mänskliga kvaliteter till saker, och döljer de mänskliga relationer som ligger bakom tingens rörelser? Tvärtom: sanningen är att dessa kritiker inte förstår att planering omfattar bestämda förhållanden mellan mänskor, dvs bestämda produktionsförhållanden.

Det finns alltför många kritiker som reducerar produktionsförhållandena till enkla förhållanden mellan ”de somÎ arbetar och de som beslutar över deras arbete”, med andra ord till inre förhållanden i företagen. Detta är en aspekt av produktionsförhållandena i ett förkapitalistiskt liksom i ett kapitalistiskt samhälle. Det är likaså karaktäristiskt för det efterkapitalistiska samhället i övergången mellan kapitalism och socialism. Men det finns en annan aspekt på produktionsförhållandena som undgår dem. I alla samhällen som grundas på en långt driven arbetsdelning, där det mänskliga arbetet objektivt är socialiserat, där ingen ”konsumtionsenhet” kan existera isolerat från andra enheter, finns det bara två sätt på vilka arbetets samhälleliga karaktär kan manifestera sig: i efterhand genom marknaden eller på förhand genom planen. Långt ifrån att vara något ”ting”, eller ett ”förhållande mellan ting”, är alltså planeringen en bestämd helhet av de mänskliga produktionsförhållanden vilka säkrar den direkt samhälleliga karaktären hos producenternas arbete.

Sweezy har intagit en liknande ståndpunkt till den historiskt olösliga motsättningen mellan plan och marknad. Han har insett att övergångssamhället kan röra sig bakåt mot kapitalismen lika väl som framåt mot socialismen. Trotskij kom fram till exakt samma slutsats för trettiofem år sedan. (12) Men Sweezy har dragit den felaktiga slutsatsen att allt beror på ”avsiktliga” beslut inom byråkratin. Byråkratins ”teknokratiska” flygel skulle vara den kapitalistiska restaurationens språkrör, medan sådana gamla auktoritära byråkrater som Brezhnev och Kosygin skulle försöka hejda processen. (13) En sådan slutsats eliminerar helt det ”avpolitiserade” proletariatet från prognosen, ett drag som också kännetecknar Sweezys analyser av de imperialistiska länderna (se slutsatsen i Monopolkapitalet). Det är att underskatta den nyckelroll som produktionsförhållandena spelar i varje socio-ekonomisk formation inklusive SSSR.

”Övergången från dirigerande till vägledande planering” – för att ta upp Bettelheims tes som den presenteras av Martinet – innebär just en upplösning av de produktionsförhållanden som, vilket vi just sett, ligger bakom planering. Konkret innebär det att arbetare inom industrin åter kan avskedas, att den massiva arbetslösheten ånyo framträder, att ekonomin orienteras mot en prioritering av de branscher som bäst svarar mot ”likvid efterfrågan” (både inre och yttre) snarare än mot dem som – åtminstone på lång sikt – garanterar ekonomisk och social tillväxt. Det är utan tvekan förhastat och alltför pessimistiska att anta att alla dessa radikala förändringar skulle vara möjliga i SSSR utan att framkalla en våldsam reaktion från proletariatet och utan att arbetarklassen politiseras. Det som hände i Tjeckoslovakien 1968 och framför allt det som har hänt i Jugoslavien efter den ”ekonomiska reformen” visar, i vilket fall som helst, att min ”optimistiska” hypotes är välgrundad: Det kommer att vara omöjligt att upplösa de på planering baserade produktionsförhållanden som växte fram ur Oktoberrevolutionen i SSSR utan att först krossa sovjetproletariatets våldsamma motstånd. Återupprättandet av kapitalismen kan lika lite som dess avskaffande ske ”gradvis”. Det kan också bara ske genom en våldsam, plötslig och radikal omstörtning av produktionsförhållandena.

För att visa hur fel de kritiker har som betraktar den nationaliserade äganderätten till produktionsmedlen som ”rent formell”, har jag i en polemik mot de engelska anhängarna av ”statskapitalism” försökt demonstrera logiken i de ekonomiska ”reformer” som nu genomförs i SSSR.

Tvärtemot vad de ytliga hel- och halvmaoistiska kritikerna i Väst anser… innebär reformerna inte att kapitalismen återinförs i Sovjetunionen. De innebär inte att profiten blir den drivande kraften för den ekonomiska tillväxten d v s börjar styra investeringarna ”spontant” från branscher med lägre profit till branscher med högre. Ingen verklig konkurrens i kapitalistisk bemärkelse (dvs konkurrens för försäljning på en anarkistisk marknad förekommer. Produktionsmedlen har inte blivit varor. Vad som inträffat är snarare att man begagnar en pseudo-marknad för att optimera resursutnyttjandet helt efter de linjer som den avlidne Oscar Lange föreslog redan på 30-talet.

Men innebär dessa reformer ett jämt och rationellt utnyttjande av den planerade ekonomins resurser, så att en maximal produktionstillväxt uppnås? Ingalunda. De ersätter bara en mängd motsättningar med en annan. Byråkratins inkomster är nu i allt högre grad knutna till fabrikens ”framgång” på ”marknaden”. Men denna ”framgång” beror inte bara, eller ens huvudsakligen, på ett rationellt utnyttjande av de givna resurser fabriken har till sitt förfogande. Den beror också, och framför allt, på fabrikens teknologi (dvs de nyinvesteringar som sker) och på det givna förhållandet mellan de ’priser’ fabriken måste betala för vad den ’köper’, av den arbetskraft den måste använda och dess lönekostnader å ena sidan, och de ’priser’ samma fabrik får för vad den ’säljer’ å andra sidan. Så långe dessa priser, investeringarnas mängd och form samt storleken av arbetskraft och löner bestäms av planen, så länge kommer byråkraten snabbt att känna sig lurad av de nya åtgärderna. Han kommer att säga: ”Ni vill att vi ska producera ’optimalt’, men ni ordnar från början så att det faktiskt är omöjligt.”

Således måste de ekonomiska reformerna släppa lös en konstant dragkamp av en ny typ mellan planen och byråkraterna som administrerar produktionsenheterna. Den gamla dragkampen gällde huvudsakligenÈ resursfördelningarna (byråkraterna överskattade systematiskt fabrikernas behov av arbetare och kapital, medan de underskattade deras produktionskapacitet). Den nya dragkampen kommer att gälla beslutanderätten. Fabriksdirektörerna kommer att kräva rätten att anställa och avskeda arbetare som de vill. De kommer att kräva rätten att ” ”förhandla” om lönerna (regionalt, lokalt eller t o m bransch- eller enhetsvis) i enlighet med ”marknadsvillkoren”. De kommer att kräva rätten att behålla större delen av ”sina” fabrikers ”profit” för egna investeringar. De kommer att begära att en ökande (och särskild) andel av de totala investeringarna ska ombesörjas självständigt av dem själva, i ”deras” fabrik. Framför allt kommer de att kräva att själva, utifrån det ”marknaden” bjuder få sätta priserna på de produkter de ”säljer”. Och ”planerarna” kommer naturligtvis att våldsamt motsätta sig alla dessa krav, eftersom de går tvärtemot den centrala planeringens elementära principer och behov.

Låt oss för ett ögonblick anta att fabriksdirektörerna hade framgång med sina krav, och att de gradvis erövrade dessa ytterligare rättigheter (detta är faktiskt det som kommer upp i SSSR-debatten idag: ”ökade rättigheter för fabriksdirektörerna”). Vad skulle resultatet till slut bli av en sådan process? Vi skulle vara tvungna att ta bort citationstecknen runt orden ’marknad’, ’köpa’ och ’sälja’. Om varje fabrik gjorde sina egna investeringar, försökte sätta sina egna priser, förhandla om sina egna löner, osv, skulle den bli en oberoende firma. Marknaden skulle sedan ”medla” mellan dessa bolag och skapa priser som inte längre vore bestämda av planen, utan av marknadskrafternas samspel. Kapital skulle i sådana fall strömma från mindre till mer räntabla branscher. Det skulle inte längre vara planen utan detta kapitalflöde, som skulle bestämma de allmänna linjerna för ekonomins tillväxt. Fler och fler bolag skulle också finna det lönsamt att exportera en del av sina produkter i stället för att sälja dem på den inhemska marknaden. Man skulle också upprätta direkta förbindelser med utländska bolag, bolag som i allt större utsträckning också skulle sälja på den ryska marknaden, lika väl som exportera kapital till Sovjet. Vidare skulle tillväxten av individuella investeringar oundvikligen leda till överinvesteringar, som i en marknadsekonomi bara kan rättas till genom periodiska kriser med överproduktion och arbetslöshet…

I ett sådant fall skulle sovjetekonomin naturligtvis ha blivit en kapitalistisk ekonomi, ett synligt faktum som bara väntade på att erkännas av alla, tom den dogmatiske och närsynte Mandel. Men skulle det vara en ”statskapitalistisk” ekonomi? Hela processen startade därför att fabriksdirektören, vars lön var knuten till fabrikens ”profit”, fått en möjlighet att bestämma denna ”profit” genom egna beslut (dvs genom att ha kontroll över de flesta av de beslut på vilka profiten beror). Men så snart som han nu lyckats med detta, har han ett ännu starkare motiv a‰tt behålla ”sin” fabrik resten av livet, och att överföra den till) sina barn och sin familj. Föreställ er hur lurad han skulle känna sig efter att ha lyckats göra en fabrik till en ”lönsam” affär, om han sedan skulle överföras till en förlustbringande fabrik (med den förlust av inkomster som detta skulle medföra för honom!) Processen skulle alltså bara kunna sluta med återinförandet av privategendom. Men tom innan det gått så långt skulle banden med utländska företag bli allt starkare, villor skulle ha köpts på främmande kuster och berg, och banktillgodohavanden i utländska banker skulle användas för ”räntabla investeringar” (t ex köp av utländska lager och aktier) (14)

När man tänker igenom denna framställning så finns alla de beskrivna konflikternas utgångspunkter med i dagens Sovjetsamhälle, och de återspeglas också i den ekonomiska litteraturen i SSSR. Den mystifierande karaktären i Bettelheims tes om ”fabriksägandets dubbla natur” och om ”tillägnandets dubbla natur” bekräftas ännu en gång, Den döljer den oförsonliga kampen mellan två former av ekonomisk dynamik, vilka förvisso i den yttersta analysen avspeglar två diametralt motsatta klassintressen. Liksom kapitalism och privat ägande av produktionsmedlen inte är förenliga med en ekonomi i vilken de strategiska besluten för den ekonomiska utvecklingen är oberoende av bolagsbeslut och den individuella lönsamhetens kriterier, på samma sätt är socialistisk planering och kollektivt ägande av produktionsmedlen oförenliga med en ekonomi i vilken de centrala beslut som styr utvecklingen bestäms av marknaden och företagens individuella lönsamhet.

Varför har marknadsförhållandena delvis överlevt?

En del av mina kritiker hävdar att jag, samtidigt som jag påstår att marknadsrelationerna i Sovjet strider mot de produktionsförhållanden som skapades genom Oktoberrevolutionen, ”i smyg” återupprättar dessa med hjälp av ”ett speciellt förhållande – knapphet”. Låt oss närmare undersöka varför förbrukningsartiklar har förblivit varor i SSSR och ”folkdemokratierna”.

Vi har redan sett att det enligt Marx inträffar en förändring av distributionssättet efter att ett nytt produktionssätt, baserat på kollektivt ägande av produktionsmedlen, etablerats. I sin ”Kritik av Gothaprogrammet” skiljer Marx mellan två successiva distributionssätt: a) den socialistiska fasen, där fördelningen bestäms av mängden utfört arbete – med hjälp av arbetskuponger – och b) den kommunistiska fasen där fördelningen sker efter behov.

Vidare slår Marx kategoriskt fast att distribution baserad på mängden utfört arbete motsvarar borgerliga distributionsnormer och medför att den borgerliga rätten finns kvar.
Idag kan vi på basis av erfarenhet och teoretiska slutsatser konstatera att det före det s k socialistiska skedet kommer att finnas ytterligare ett skede, en övergångsperiod mellan kapitalism och socialism under vilken inte bara borgerliga distributionsnormer kommer att finnas, utan där distributionen av de flesta förbrukningsartiklarna kommer att ske med hjälp av en universell ekvivalent (dvs pengar).

”Förklaringen till detta har framlagts många gånger, men låt oss gå i genom den än en gång. Låt oss anta att man, dagen efter kapitalismens störtande, slopar pengarna helt. Låt oss vidare anta att det fortfarande råder en relativ brist på förbrukningsartiklar.

Producenterna tilldelas då andelar från konsumtionsfonden i form av ”arbetskuponger”. Icke-produktiva medlemmar i samhället (barn, pensionärer, sjuka etc) erhåller samma sorts kuponger. Men det går inte att förhindra att dessa kuponger cirkulerar. Om de uttrycks i ter- -mer av faktiska mängder av varor och tjänster (som kupongerna i ett ransoneringshäfte) kommer skillnaden i behov hos olika konsumtionsenheter att tvinga fram en cirkulation. Icke-rökare kommer att byta ut sina ”cigarettkuponger” mot ”chokladkuponger”, och om kupongerna uttrycks iË samma måttenheter, kommer en cirkulation också att uppstå genom att olika förbrukningsartiklar representerar olika kvantiteter arbete. (Olika mängd arbetstid).

Sist men inte minst, en kupong som representerar ”1/10 arbetstimme” och som fritt kan bytas mot en mängd olika varor och tjänster är redan en universell ekvivalent.

Det blir alltså nödvändigt att utföra en noggrann beräkning av det utförda arbetet i ett övergångssamhälle. Men, vi har att göra med ett samhälle i vilket produktivitetstillväxten är synnerligen snabb. En arbetstimme idag producerar bara 9/10 av vad en arbetstimme producerar nästa år, och den producerar redan 11/10 av vad föregående års arbetstimme producerade. Inom en sektor är produktiviteten mer avancerad än i en annan; i ett företag står den på en högre nivå än i ett annat.

Till skillnad från vad som sker under kapitalismen (och i varje marknadsekonomi), kommer arbetarna i ett samhälle där produktionsmedlen ägs kollektivt inte att belönas på basis av ”sitt” företags större eller mindre produktivitet. Men just av denna anledning måste samhället skaffa sig en ytterligt noggrann och total överblick över arbetsförbrukningen och lika noggrant jämföra förbrukningen av produktionsenheter i olika branscher med ”genomsnittet” i nationella och internationella sektorer. Dessa kalkyler måste utföras med hjälp av en gemensam måttenhet, t ex en arbetstimme som uttrycker alla olika industrisektorers genomsnittliga produktivitetsnivå. Men, denna ”arbetstimme” är långt ifrån identisk med den standardarbetstimme (tio gånger 1/10 arbetstimme) som används vid tilldelningen av arbetskuponger. Den förra inkluderar skillnaderna i produktiviteten, den senare exkluderar dem. Den förra förändras från år till år, den senare bör förbli relativt stabil.

En tredje svårighet uppstår när det är fråga om att göra långsiktiga projekteringar (av utvecklingsplanerna). Genom att räkna med ”arbetstimmar” från ett basår, kommer vi uppenbarligen efter ett visst antal år att uppnå nya ”timmar” som är dubbelt så produktiva. Men en långsiktig planering kräver en måttenhet som är oberoende av tiden. En stabil valuta som måttenhet är därför bäst ur alla synvinklar:

dels för att underlätta jämförelser mellan den del som går till samhällets samlade produktionssträvan; dels för att underlätta standardiseringen av producenternas konsumtion och, om man så vill. för att i möjligaste mån klargöra alla socio-ekonomiska relationer.
Den monetära formen för distribution av förbrukningsartiklar ar alltså en funktion av den relativa bristen på dessa varor i övergångsperioden mellan kapitalism och socialism. Den har ett socialt innehåll så länge förbrukningsartiklarna är privatägda och så länge det arbete’ som går åt till deras produktion därför är icke-samhälleligt (oplanerat) arbete. Formen, lika väl som innehållet, börjar försvinna i samma mån som de grundläggande behoven blir tillfredsställda, och fördelning ”efter behov” utvidgas till att gälla betydelsefulla varor och tjänster. Det är en lång process som kommer att sträcka sig genom hela övergångsperioden och även in under socialismen. Däremot har den monetära formen inte samma sociala innehåll då det gäller produktion av produktionsmedel och då det gäller ekonomisk kalkylering. Så länge som kollektivt ägande och samhällelig planering av investeringarna är förhärskande, kommer monetära former inte att ge upphov till marknadsfenomen.

Det är alltså en fråga om två olika typer av produktionsförhållanden – även om de är intimt sammanflätade inom sovjetekonomin. Dynamiken i denna växelverkan kan nu specificeras. De borgerliga fördelningsnormerna, som alltjämt existerar, reagerar på de planerade produktionsförhållandena i sådan utsträckning att de skapar – under förhållanden då det råder brist – en stark Êtendens till att sammankoppla inkomsterna inte bara med arbetsinsatsen, utan också med arbetets relativa produktivitet, eftersom denna har beräknats och därför är känd. Denna koppling kan vara individuell eller kollektiv. Den kan upplösa eller förstärka solidariteten mellan arbetare i ett företag, en ort eller en industrisektor. Den kommer alltid att accentuera ojämlikheten bland de förenade producenterna och kommer därför att bli en subjektiv kraft för oenighet dem emellan.

Beräkningen av varje produkts och varje företags nettokostnader, vilken är absolut nödvändig för all seriös planering under övergångsperioden, kommer på samma sätt att ge upphov till en tendens att beräkna företagens individuella lönsamhet, vilket i sin tur verkar upplösande på planen (de ovan beskrivna planerade produktionsförhållandena).

Dessa två processer motsvarar inneboende, objektiva motsättningar i övergångsperioden, vilka inga som helst undanflykter kan överbrygga. En riktig revolutionär politik, ett omfattande engagemang från massornas sida i det politiska och ekonomiska livet och en hög medvetenhet bland proletariatet, underlättar en lösning av dessa motsättningar. En fortlöpande byråkratisering av förvaltningsmekanismerna och uppkomsten av ett privilegierat byråkratiskt skikt som monopoliserar förvaltningen av staten och ekonomin, och undanhåller massorna allt politiskt och ekonomiskt deltagande, fördjupar däremot dessa motsättningar.

Men grunderna till dessa motsättningar är objektiva och historiska. De svarar mot en nivå i utvecklingen av produktivkrafterna som ännu inte tillåter de nya produktionsförhållandena att spontant konsolideras i ett klimat med växande social rikedom och skapande entusiasm hos. producenterna. Marx är mycket noga med att alltid nämna dessa två villkor, det ena objektivt och det andra subjektivt. Det subjektiva villkoret utgår bara ;’ sista hand ur det objektiva villkoret, men kan på samma gång temporärt stå. före detta. Samtidigt som förbrukningsartiklarnas varukarıaktär efterhand upphör, försvinner också nödvändigheten att exakt beräkna arbetsförbrukningen, och den därav bestämda tilldelningen till producenterna. Ju mer produktivkrafterna tillväxer, desto mer kommer ”fördelningen efter behov” att utsträckas till allt fler sektorer av varor och tjänster, desto mer kommer ”privat ägande” av ”förbrukningsartiklar” att dö bort inför överflödet, desto mer kommer ”ökad inkomst” att upphöra att vara motivet för den enskilda individens ekonomiska aktivitet – och desto mer kommer de nya produktionsförhållandena att definitivt befästas utan några störningar från ”marknadsförhållanden”, ”penningcirkulation” eller ”tendenser till privat berikande”.

Sovjetbyråkratins roll

Men låt oss inte glömma att SSSR inte är något klassiskt ”övergångssamhälle”. Det är ett byråkratiskt degenererat samhälle som, med Lenins ord, byråkratiskt deformerats efter inbördeskriget. Det är omöjligt att beskriva den socio-ekonomiska dynamiken hos denna specifika formation utan att nämna den särskilda roll som byråkratin har spelat i åtminstone 45 år.

Författare som Bettelheim och Sweezy, vilka konfronteras med sitt eget politiska förflutna och med den obehagliga uppgiften att definiera Stalins och stalinismens roll i den process, som hotar att återupprätta kapitalismen i SSSR, undviker vanligen denna svårighet genom att inte nämna den, De argument som maoisterna räknar upp som bevis på att kapitalismen återupprättats i SSSR var samtliga närvarande under Stalins tid i samma eller tom högre grad än idag. Trots det har man inte dragit några teoretiska slutsatser om detta. (15) Bettelheim slingrar sig lös med en plötslig manöver: processen är ”politisk”, den har inget gemensamt med varuproduktionens större eller mindre betydelse. ” Den nya bourgeoisin” tog makten vid SUKP:s Tjugonde Kongress. (16) Om vi frågar genom vilka förändringar i produktionsförhållandena eller produktionssäÉttet som detta återupprättande av kapitalismen, denna kontrarevolution, tog sig uttryck, får vi veta att ”politiken måste sättas främst”. ”Övergångssamhället” SSSR har utan tvivel i decennier fungerat enligt samma ekonomiska mekanismer, med samma utvecklingslagar och med samma fundamentala motsättningar utan att våra metafysiker på något sätt förvånades däröver…

Byråkratin är ingen ny härskande klass. Den spelar ingen grundläggande eller oundgänglig historisk roll i produktionsprocessen. Den har inte någon historisk uppgift att säkra ”accelererad ekonomisk tillväxt”. Proletariatet skulle kunna fullgöra samma funktion mycket väl under socio-politiska förhållanden som vi ofta preciserat. Anhängarna till teorin om ”statskapitalism” tilldelar faktiskt byråkratin en oändligt mycket viktigare och progressivare roll, än vad Trotskij eller Fjärde Internationalen någonsin har gjort. För oss är byråkratin bara produkten av en tillfällighet i den historiska utvecklingen, på samma sätt som åtskilliga olyckshändelser inträffade under övergången mellan feodalism och kapitalism (t ex Whig-adelns politiska maktutövande i Storbritannien efter den ”ärorika revolutionen” 1688 och de preussiska junkrarnas halvfeodala kast som satt vid makten under den triumferande imperialistiska tyska bourgeoisins era mellan 1870 och 1914, för att bara nämna två fall). För ”statskapitalismens” teoretiker blir byråkratin ett nödvändigt redskap för ”primitiv ackumulation” i Ryssland.

Eftersom den inte är en klass, utan bara en parasitisk utväxt från proletariatet, har byråkratin inga politiska, sociala eller ekonomiska medel till sitt förfogande för att få försvaret av dess egna särskilda materiella intressen att sammanfalla med utvecklingen av det produktionssätt ur vilket den hämtar sina privilegier. I det kapitalistiska samhället säkras ett sådant sammanfall av den på privat egendom grundade konkurrensen: varje kapitalist garanterar, genom att se till sina egna intressen, systemets utveckling med den största ”rationalitet” som tänkas kan inom ramen för marknadslagarnas anarki.

I ett övergångssamhälle mellan kapitalism och socialism, förvaltat av förenade producenter, inträffar en liknande förening: producenternas intresse av att minska sin arbetsinsats och på samma gång öka sin konsumtion, skapar den mekanism genom vilken planerad tillväxt kan förverkligas; inte automatiskt i optimala proportioner, men ändå inom gränser som säkrar fortsatt utveckling av den sociala rikedomen.

Det finns inget av detta i SSSR eller i något annat samhälle där byråkratin tillskansat sig förvaltningen av ekonomin och staten. Byråkratins särskilda intressen är väsentligen att bibehålla och utvidga sina egna konsumtionsprivilegier. Förvaltningsmonopolet upplevs bara som ett medel att nå detta mål. Den nationaliserade egendomen försvaras bara med detta mål i tankarna. Att som kamraterna Kuron och Modzelewsky upptäcka en fanatism hos soyjetbyråkraterna att ” producera för produktionens egen skull” , innebär att man missförstått ett fundamentalt drag i sovjetbyråkratins beteende från 1923 till idag: byråkraterna har oavbrutet motsatt sig planekonomins behov, vilket varje gång inneburit att tillväxten understigit den nivå som annars under de rådande omständigheterna mycket lätt skulle kunna uppnås, för att inte tala om optimal tillväxt.

Ingen social kast i historien har någonsin administrerat den sociala överskottsprodukten på ett oegennyttigt sätt. Om den stalinistiska epoken karakteriseras av att byråkratin upphöjs till en social kast, som har monopolkontroll över statens och ekonomins förvaltning, då följer att byråkratins konsumtionsintressen verkar som den ekonomiska tillväxtens sociala drivkraft. Och eftersom de produktionsförhållanden som fötts ur det kollektiva tillägnandet av produktionsmedlen (dvs planförhållanden) kräver en ekonomisk tillväxt av annat slag, råder en ständig konflikt mellan de två. Sovjetekonomins ”spänningar”, ”kriser” och ”reformer.” efter den första femårsplanen (dvs sedan den privata sektorn i stor utsträckning eliminerats) kan hänföras till denna intressekonflikt. Genom en av de störningar som vi tidigare nämnde, befrämjas denna konflikt av den ”varuform” som företagens redovisning till staten och produktionsmedlens cirkulation anta.

När maskinernas ”värde” omräknas i rubel, utsätts byråkraterna för tusen (17) frestelser att profitera på detta ” värde”, dvs stjäla från staten och därigenom åstadkomma en ” primitiv ackumulation” på dess bekostnad. De begagnar ofta dessa metoder till att ” uppfylls planen” (till den grad att deras egna inkomster blir funktioner av detta ” uppfyllande” ). Det här vi återfinner det element av sanning som finns i Bettelheims tes om ” den dubbla naturen i äganderätten till produktionsmedlen”.

Om knapphet och en allmän önskan efter personlig förmögenhet existerar sida vid sida och om arbetarklassen inte har kontroll över alla viktiga ekonomiska och politiska beslut då kan byråkraterna undandra en del av kapitalvaruproduktionen från ”planerade kanaler” och själva skapa ”parallella kanaler”( den svarta eller den ” grå marknaden). Men denna kärna av sanning i Bettelheims tes tjäna(r bara till att förkasta tesen som helhet ännu smidigare. Det är uppenbart att denna avvikelse inte är orsaken utan snarast effekten av marknadsfenomenens kvarlevnad. Och det är lika klart att om de produkter som försvinner in i de ” parallella kanalerna” är varor, då har de produkter som inte går den vägen en annan social natur, d v s de är inte varor. Allt för oss alltså tillbaka till det problem som ställdes i början: vad bestämmer den huvudsakliga fördelningen av produktionsmedlen, planen eller marknaden? För dagens SSSR är svaret självklart.»

Två mystifikationer

Pierre Naville, som tidigare vant oss med flera seriösa arbeten (inklusive volym I av hans Le nouveau Leviathan), har försökt utveckla en egen uppfattning om SSSR:s natur. (18)
!Han tar en mellanväg mellan de trotskistiska och statskapitalistiska teorierna och kallar sovjetekonomin ”statssocialistisk”. Han hävdar att sovjetekonomin är en del av ett enda världssystem styrt av värdelagen och ackumulationen av kapital. Han faller således offer för två mystifikationer som statskapitalistteorins partisaner har upprepat i det oändliga i nästan ett halvt sekel, i Otto Bauers och Mensjevikernas efterföljd.

Låt oss först betrakta den andra aspekten av frågan. Naville säger sig härleda varukaraktären i all sovjetisk produktion från arbetets lönekaraktär. Hela problemet reduceras till en slutsats: där det finns löner måste det råda exploatering och följaktligen ”kapital” — det döda arbetets exploatering av det levande. I SSSR är lönearbete allmänt. Därför måste exploatering råda. (19) Den enda skillnaden från kapitalismen som Naville tillåter, är att mervärdet tillägnas kollektivt, inte individuellt. Det är lätt att plocka sönder denna ”slutsats”. Naville nämner själv det faktum (som Trotskij gjorde före honom och som jag gjort i Marxist Economic Theory) att arbetare som tillhör ett kooperativ kan sälja produkter som tillhör dem – i detta fall sin arbetskraft – till kooperativet. Måste detta innebära ”exploatering”? Inte alls. Om skillnaden mellan vad denna arbetskraft producerar och vad arbetarna erhåller tillhör ett demokratiskt och jämlikt kooperativ som styrs av producenterna, inklusive dem själva, är det inte lätt att se var ”exploateringen” kommer in.

Löner som en monetär form för fördelning från konsumtionsfonden innebär inte automatiskt ”utsugning” av arbetskraft. SSSR är förvisso inget demokratiskt styrt kooperativ. Byråkratin tillskansar sig en del av den sociala merprodukt som arbetarna producerar. Men detta i sig själv omvandlar inte automatiskt detta tillägnande till kapitalistisk utsugning vilket är utsugning av ett mycket speciellt slag och som följer särskilda utvecklingslagar.

”Strävan efter allt större mervärde beror på nödvändigheten, lika oundviklig i statssocialism som i kapitalism, att komma över profitkvotens tendens att falla på grund av en förändring i kapitalets organiska sammansättning till det fasta kapitalets fördel”, skriver Naville (s. 132). Detta är att med kluven tunga på att mystifierande sätt kringgå sakfrågan. Den oundvikliga nödvändigheten att sträva efter ökande mervärde är ett resultat av det faktum som Marx fastslagit många gånger, att kapital är otänkbart utom i form av ”olika” kapital, dvs som resultatet av konkurrens. ”Strävan efter ökan¶de mervärde” måste förklaras med konkurrensen och bara konkurrensen. Kapitalisten är ingen ”ackumulationsfanatiker” utan någon anledning. Han blir det under konkurrensens gissel och enbart därför.

Om man eliminerar den ekonomiska nödvändigheten att ackumulera kapital (vilket syftar till att slå ut konkurrenterna genom att minska produktionskostnaderna, genom köp av mer teknologiskt avancerat fast kapital), kan man inte se någon anledning till varför kapitalisten alltid skulle jaga efter ett allt större mervärde. Inte heller kan man förstå varför ”kapitalets organiska sammansättning” ständigt tilltar. En ”kapitalism utan konkurrens” vore en stagnerande kapitalism. (20)

Nu finns det ingen konkurrens i SSSR eftersom det är staten som äger produktionsmedlen. Det finns ingen ”nödvändighet” att ”sträva efter ett ökande mervärde”. Även sovjet-ekonomerna har utvecklat scheman som visa att fortsatt tillväxt med stor hastighet är fullt genomförbart trots att förbrukningsartiklarnas procentuella andel i den totala produktionen bibehålls eller till och med ökas. På de tusen sidorna i Navilles bok finns inte en enda mening som anför bevis för motsatsen, dvs bevis Êför ” ” nödvändigheten” att sträva efter ” ett ökat mervärde” i SSSR.

Men, säger anhängarna till teorin om statskapitalism, det råder ju faktiskt konkurrens mellan SSSR och de kapitalistiska västländerna. Nödvändigheten att öka ackumulationen av kapital att införa beteenden som liknar den kapitalistiska ekonomin följer av denna konkurrens. Naville framför detta argument utan att någonsin helt omfattar det. Vi har återigen att göra med en väldig mystifikation.

Varje icke-kapitalistisk socio-ekonomisk formation har tvingat försvara sig mot trycket från kapitalistisk industri likaväl som från kapitalistiska arméer. Detta gällde för Kina och Japan från 1500-1800-talet; det gällde för Lenins och Trotskijs Ryssland; det gäller för Stalins och Brezjnevs.

Men denna nödvändighet leder inte automatiskt till ett upprättande eller återupprättande av kapitalism eller av ” utsugning” av lönearbetaren likvärdig med kapitalismen. Anpassning är inte den enda formen av självförsvar. För att bevisa att västkapitalismen genom konkurrens tvingar sovjetbyråkraterna att utsuga sina egna arbetare, skulle det vara nödvändigt att visa att det rör sig om konkurrens att sälja varor på samma marknad. För detta är den enda process som inför denna ”järnhårda nödvändig het”. Uppenbarligen är så inte fallet i SSSR. Sovjet utbyter genom handel knappt l % av nationalprodukten med de avancerade kapitalistiska länder som har en högre genomsnittlig arbetsproduktivitet än den sovjetiska. För att hävda att det är för att ” sälja” denna enda procent som byråkraterna ” grymt utsuger” sina arbetare, måste man tro att det är svansen som viftar med hunden i stället för tvärt om.

Existensen av internationell kapitalism lägger åtskilliga band på en planerad ekonomi. Den hindrar att ett fullt utvecklat socialistiskt samhälle förverkligas. Den gör det omöjligt för marknadsförhållandena att försvinna. Den tvingar fram en investeringstakt som leder till en snabbare utveckling än under kapitalismen. Allt detta, som vederlägger den reaktionära utopin om ” socialismen i ett land” , är ABC för dem som är bekanta med och accepterar de väsentliga tankegångarna i Trotskijs läror. Men ingen av dessa konsekvenser säger att värdelagen bestämmer SSSR s ekonomiska utveckling, en mindre att det finns ett enda ekonomiskt system , vilket Naville hävdar på s. 9 i sin bok. Man kan inte göra anspråk på vetenskaplig objektivitet om man som Naville citerar Preobrazjenskij och Trotskij utan att nämna att de båda uttryckligen förnekar detta om med rätta hävdar att till och med möjligheten för Sovjetunionen att genomföra en allmän industrialisering just följde på det faktum att SSSR delvis (inte helt, utan delvis) frigjort sig från värdelagens effekter och framför allt från dess reglerande roll. (21).

Sovjetunionens utvecklingslagar

Låt oss sammanfatta. Sovjetsamhället är en specifik socio-ekonomisk formation som kombinerar de allmänna dragen i ett övergångssamhälle mellan kapitalism och socialism, med de särskilda‰ drag som får landet att framstå som ett exempel på ett omoget övergångssamhälle: låg utgångspunkt för produktivkrafterna, kapitalistisk inringning vilket medför ett enormt militärt och ekonomiskt tvång, proletariatets speciellt svaga ställning i samhället alldeles efter revolutionen, samma proletariats otillräckliga nivå av teknisk utveckling och kultur etc. Utvecklingslagarna i denna socio-ekonomiska formation innefattar alltså, delvis, lagarna i alla ”övergångssamhällen,” och dessutom de specifika utvecklingslagar som följer av den byråkratiska degenereringen och de kapitalistiska kvarlevorna.

I den utsträckning vi idag kan identifiera dessa lagar utifrån den historiska erfarenheten (vilket är långt i från att ha sagt det sista ordet i ämnet), kan vi utvidga Trotskijs analys från ”Den förrådda revolutionen” beträffande sovjetekonomin:

1. Motsättningen mellan det församhälligande och planerade produktionssättet och kvarlevnaden av borgerliga fördelningsnormer är den grundläggande… motsättningen i Sovjetunionen. Hela övergångsepoken kännetecknas av en kamp mellan planeringens logik och ” värdelagen” som ekonomins huvudregulator. ” Värdelagens” verkningar kan inte upphävas genom dekret, utan försvinner först genom produktivkrafternas tillväxt, planeringens befästande, marknadens successiva försvinnande och revolutionens internationella utbredning.

2. Under den byråkratiska förvaltningen av ekonomin kombineras denna motsättning medË motsättningen mellan planens logik (proportionell och jämn ekonomisk tillväxt) och de privata konsumtionsintressena (tillägnandet av materiella privilegier) hos den styrande byråkratin som viktigast sociala drivkraft för planens förverkligande.

3. Dessa två motsättningar är besläktade med en grundläggande motsättning i produktionsförhållandena: mellan planering å ena sidan, vilken som en bekräftelse på arbetets direkt samhälleliga karaktär, innehåller en tendens till jämlikhet mellan samhällets medlemmar och å andra sidan bibehållandet av hierarkiska förhållanden inom arbetsprocessen, i företagen vilket innehåller en tendens mot ökad ojämlikhet.

4. Denna motsättning växer i den utsträckning som ekonomin organiseras på basis av individuella företags lönsamhet, en lönsamhet som också får bestämma inkomsterna för arbetarna och till och med byråkraterna. Därigenom försvinner arbetets direkt samhälleliga karaktär vilket innebär att de planerade förhållandena successivt upplöses eftersom be„slut om priser, investeringar och produktionsinriktning återigen uppträder självständigt.

5. För att den ekonomiska tillväxten i Sovjetunionen skall kunna garantera att det icke-kapitalistiska produktionssättet överlever måste tillväxten öka och klyftan mellan arbetsproduktiviteten i SSSR och de imperialistiska länderna minska. Sovjetunionen kan inte helt frigöra sig från det tvång som den kapitalistiska inringningen utgör ( för att inte tala om den militära pressen)

Men den kan minska dess effekt och hindra den internationella kapitalistiska marknaden att genom värdelagens verkan framtvinga en annan inriktning i SSSR:s ekonomiska utveckling. En inriktning som skulle vara underordnad de monopolister som idag behärskar världsmarknaden.

6. I historisk måttstock finns det bara två helt skilda, lösningar på denna konflikt:
Antingen konsolideras definitivt de planerade förhållandena, vilket kräver att marknadsförhållandena och de materiella stimulanserna börjar försvinna, eller också bryter värdelagens effekter igenom vilket skulle kräva att planeringen försvinner och den privata äganderätten återinförs.

7. Den första kräver en politisk revolution för att krossa byråkratins diktatur och upprätta en demokratisk centraliserad förvaltning, dvs ekonomisk och statlig planering genomförd av arbetarna, de ” förenade producenterna”. Denna process befrämjas av revolutionens internationella utbredning och produktivkrafternas snabba tillväxt.

8. Den andra lösningen förutsätter en social kontrarevolution, en kontrarevolution som kan komma att bäras upp av en del av byråkratin. Den kan inte triumfera utan att det sovjetiska proletariatets motstånd krossas och den kan inte sammanlänkas med den internationella kapitalismen annat än i en nedgång i världsrevolutionen.

9. I sista hand kommer denna utveckling inte att bestämmas av kampen mellan ekonomiska
styrkor eller av mekaniska återspeglingar av den ena eller andra utvecklingsnivån hos produktivkrafterna. Den kommer att avgöras genom kamp mellan levande sociala styrkor i världsskala. I denna mening och i hela det ovan nämnda sammanhanget kommer den” subjektiva faktorn” faktiskt att förbli den avgörande faktorn för Sovjetunionens framtida öden. (22).

Ernest Mandel

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1973

Noter:

1. T.ex. Paul M Sweezy, Charles Bettelheim, vissa av de oppositionella tjeckoslovakiska kommunisterna som Karel Bartosek (se Les Temps Mödernes, december 1969), etc.

2. Karl Marx, ” Introduktion till den politiska ekonomin.

3. Charles Bettelheim, La Transition vers 1’Economie socialistes ( Paris: Editions Francois Maspero, 1968, s. 157). Vi ska återkomma med en mer detaljerad betraktelse av Bettel€heims ideologiska utveckling, vilken tog en ny vändning i hans senaste bok, Calcul economique et formes de propriete.

4. Men bara i sista hand. Det finns en hel serie av förmedlande faktorer mellan denna ”yttersta orsak” och den konkreta historiska processen, vilka kan styra utvecklingen. Dessa inkluderar det revolutionära ledarskapets roll, proletariatets medvetenhetsnivå, aktivitetsnivå och självorganiseringsnivå. Det vore ett vulgärt mekaniskt tänkande om man såg dessa faktorer som blott och bart automatiska återspeglingar av produktivkrafternas utvecklingsnivå vid varje stadium och i varje land.

5. Gilles Martin, La conquete des pouvoirs ( Paris: Le Seuil, 1968, s. 92)

6. Karl Marx, Kapitalet, Volym I (Cavefors ss.63-64 och s.68)

7. Karl Marx, Fondaments de la critique de l’economie politique (Paris: Edition Anthropos ss. 110-111).

8. Detta fenomen kan rättfärdigas både ekonomiskt och socio-politiskt: emedan produktionsmedlen är kollektiv egendom fördelade till produkt◊ionsenheterna av den kollektiva helheten, och då arbetsproduktiviteten vida mer beror på denna ”kapitaldonation ”än på den individuella eller kollektiva ansträngningen av en grupp arbetare, skulle det vara ologiskt och orättvist att först tilldela en grupp arbetare under-genomsnittet-redskap och sedan straffa dem för konsekvenserna. Ekonomiskt: från det ögonblick då insatser och produktion börjar föras samman, blir förlusten ’ som åstadkoms genom användningen av de produktionsredskap som är under genomsnittet i effektivitet uppenbarligen mindre än den förlust som skulle uppkomma om de inte användes alls. Detta är sant, eftersom alla mer effektiva produktionsresurser redan är tagna i bruk.

9. Pierre Naville missar poängen när han säger: ”Privat tillägnande av produkter, liksom konsumtion, har förlorat all individuell karaktär /i SSSR/” (Le Salaire Socialiste, Paris: Editions Anthropos, 1970, s70). Det är en sak att den allmänna mängden av producenternas konsumtion är socialt förutbestämd – det skulle den vara även i det av Marx beskrivna socialistiska samhället. Det är en helt annan sak att hävda att den specifika fördelningen av den allmänna mängden bland en hel mängd olika produkter och tjänster upphör att vara ”individuell”. Detta är inte fallet i SSSR. Det är just på den specifika fördelningens område som ”privat tillägnande av produkter” avslöjar sin individuella karaktär. Ingenting tvingar arbetarna att ge ut sina löner ”enligt planen”.

10. Leon Trotsky, Den förrådda revolutionen, Partisan, kap. 9, ”Sociala förhållanden i Sovjetunionen”.

11. T ex Chris Harman, International Socialism dec.-69 -jan.-70, s. 38.

12. Leon Trotsky, Den förrådda revolutionen.

13. Monthly Review, Vol. 20, No. 10, mars 69, ss. 15-17.

14. Ernest Mandel, The Inconsistencies of State Capitalism (London: International Marxist Group, 1969, ss. 14-15

15. ”Leninism or Social-Imperialism, ” Peking Review, No 17, 24 april 1970.

16. Monthly Review, Vol. 20. No 10. mars 1969, ss. 5-7. Detta är uppenbarligen ett ”bekvämt” sätt att sopa åt sidan del faktum att. trots ”Kulturrevolutionen”, alla de grundläggande motsättningar som karakteriserade Stalins, Chrusjtjevs och Brezjnevs Ryssland existerar i dagens Kina. Detta är snart inte sant rar i dagens Kina. Detta är sant inte bara därför att produktivkrafternas låga utveckling inte tillåter att marknadsförhållandena försvinner, utan också därför att det knappast förekommer någon förvaltning av ekonomin av de ”förenade producenterna”.

17. Naville hävdar under}ligt nog att man inte kan förneka att produktionsmedlen är varor eftersom alla dagens sovjetekonomer talar om värdelagens allmängiltighet. (Le Salaire Socialiste, Vol. I, s. 25). Med användning av samma logik kunde man lika gärna hävda att man inte kan påstå att arbetet exploateras i de kapitalistiska länderna i Väst eftersom alla dagens väst-ekonomer stöder gränsnytte – teorin, vilken bestrider att denna exploatering existerar,. Naville tycks glömma, att det råder en byråkratins diktatur i SSSR, ”vilken utövar den strängaste censur på alla arbeten som tillåts bli publicerade. Vad vet vi om åsikterna bland de sovjetiska teoretikerna som inte tillåts publicera sina skrifter?

18. Pierre Naville, La Salaire Socialiste ( denna tvåbandsstudie utgör de andra och tredje voly- merna i ett större verk, Le Nouveau Leviathan).

19. Detta är ingen överdrift. Här följer vad Naville skriver (Ô aa s. 133)
” Där det finns löner, likgiltig deras form eller nivå, finns definitionsmässigt /sic/ mervärde (i förhållande till dessa löner), eftersom löner förutsätter ett utbyte (?) och detta utbyte medför en grundläggande ojämlikhet i utbytet mellan arbetskraft och produkt. Mervärde följer av denna ojämlikhet”.

20. Kanske man svarar: men ökar inte kapitalets organiska sammansättning p g a kapitalisternas ansträngningar att sänka lönerna genom att ersätta ”levande arbete” med ” dött arbete”? Vårt svar skulle bli att i konkurrensens frånvaro tvingar inget kapitalisten att sänka lönerna, särskilt under en period av ekonomisk stagnation , då lönerna redan kommer att vara låga som en följd av den massiva arbetslösheten som är oundviklig under ¢dessa villkor.

21. Detta är inte den enda förvanskningen som Naville tillämpar på den vetenskapliga objektiviteten. Sålunda tar han mig på sidorna 124-125 i upptuktelse, eftersom jag med ett algebraiskt exempel visat att den maximala ackumulationstakten aldrig ger den största ökningen av den sociala produkten och därför aldrig är den optimala takten, i motsats till Navilles åsikt att försöket att i SSSR uppnå en ” maximal ackumulationstakt” skulle vara en ”lag” för regimen ( s. 132). I stället för att försöka vederlägga mitt argument – baserat på konsumtionsnivåns effekt på arbetsproduktiviteten (på investeringarnas ”effektivitet”) — anklagar Naville mig för att ”§dölja” det faktum att produktivitetens tillväxt skulle innebära produktivitetstillväxt av mer värdet. Anda. ägnade jag, omedelbart efter den passage som Naville citerar, hela sidor till att förkasta just den åsikt han tillskriver mig. Jag har påpekat att församhälleligad och planerad ekonomi borde se arbetsproduktivitetens tillväxt först som en ökning av den totala produkten sedan som en ökning av producerat bruksvärde. (Marxist Economic Theory New York, Monthly Review Press, 1969, Vol. II, ss 628-31). Vilken roll spelar mervärdet i allt detta?

22. I förordet till Fernando Claudins ” Crisis del Movimento Communista” riktar Jorge Sempruns en av de mest våldsamma anklagÍelserna mot Trotskij och trotskismen (Paris: Edicione Ruedo Iberico, 1970, ss x – xl). Enligt Semprun är Trotskij s metod begränsad till ” en subjektiv och voluntaristisk idealism”. Det är en fråga om ledarskapet. Det hade varit tillräckligt att byta ut Stalin och hans grupp. Då skulle samma partier i samma International ha åstadkommit världsrevolutionens triumf. Är detta okunnighet, illvilja eller en kombination av båda? Det tycks som om Semprun aldrig hört talas om Trotskijs sociala förklaring till Sovjetstatens och Internationalens degenerering, nämligen att ett privilegierat socialt skikt kom till makten i SSSR och att den Kommunistiska Internationalen förvandlades till ett instrument för försvar av deras rättigheter. Han har aldrig hört talas om den maning Trotskij 1933 sände ut, att nya partier och en ny International måste skapas. För att komma från en som ”upptäckte ” nödvändigheten av att bryta med stalinismen 25 eller 30 år senare, är denna ” polemik” i sanning förvånansvärd.

Var Lenin en massmördare?

”Det går ett spöke runt världen, Lenins spöke. Alla den gamla världens makter har slutit sig samman till en helig hetsjakt mot detta spöke…”

Så kunde man i dessa 1900-talets yttersta dagar travestera kommunistiska manifestets inled- ningsrader. Kanonaden mot Lenin och den ryska Oktoberrevolutionen 1917 mullrar fram med tilltagande styrka över offentligheten i öst som väst. På universitet och tidningsredaktioner, inom kulturlivet och politiken håller en revidering av historien på att cementeras som syftar till att helt omvärdera förståelsen av seklet.

Där den tidigare dominerande, även borgerliga, historieskrivningen gjorde en skillnad mellan våldet i samband med den ryska revolutionen och inbördeskriget och å andra sidan 30-talets institutionaliserade terror, handlar det idag om att belägga kontinuiteten.’ Ja, om att fastställa det bolsjevikiska maktövertagandet i november 1917 (oktober enligt den dåvarande ryska almanackan) som big bang inte bara för framväxten av Stalins totalitära terrorstat i Ryssland utan även för Hitlers Tredje Rike och de folkmord som följde över planeten.

Naturligtvis är denna historieskrivning i sig inte ny. Bland Europas mest hårdföra aristokra- tiska och borgerliga kretsar, inte minst de tyska nazisterna – och även från undertryckta vänsterkrafter – flödade beskrivningarna över omedelbart efter revolutionen om den bolsje- vikiska terrorstaten och om Lenin, Trotskij, Zinovjev och Kamenev som mänsklighetens onda genius. Tillsammans med en seriös kritik av bolsjevikernas inriktning och metoder har denna typ av ren kampagitation fortgått genom seklet med mer eller mindre – eller ibland obefintligt – underbyggda anklagelseakter. Det tillhörde krigen, såväl de heta som kalla.

Propagandistiska arbeten

Förändringen idag är att agitationen omformats till lärda utredningar som inte sällan menar sig bygga på nya källor och fakta sedan de sovjetiska arkiven öppnats. I strömmen av dessa åter- finns såväl propagandistiska arbeten som mer seriösa försök att ta till sig det nya källmaterialet. Till de förra bör räknas den forne Reagan-rådgivaren Richard Pipes stora arbete ”Den ryska revolutionen”, utgiven på svenska 1997, och Dmitri Volkogonovs ”Lenin – Life and Legacy” från 1994. De tillhör genren som underskattar – eller bortser ifrån – den ryska revolutionen som gigantisk folklig flodvåg, där mars och november 1917 (alltså tsarens störtande på våren och bolsjevikernas maktövertagande på hösten) bara var politiska stationer längs vägen. De ansluter sig snarast till den klassiskt konservativa skola som i revolutionen såg ett verk av extremistisk agitation och folkligt oförstånd i en svår tid, en tragisk återvändsgränd som exploaterades av Lenins bolsjeviker i eget syfte.

Volgokonovs verk

Vad gäller Volkogonovs verk, som väckt uppseende genom blodtörstiga Lenin-citat på temat ”Inget prat, skjut de trilskande bönderna direkt” och framställningar av Lenin som dement, bör läsaren ha i minnet att Volkogonov, som avled 1995, var en av sovjetstatens officiella historieskrivare, eller typisk ”hovskrivare”, som en bedömare uttryckte det. Som sådan tillhörde han det ledande byråkratiska sovjetskiktet och förändrade sina versioner i takt med att politbyrån bytte fot. I sin stora Stalin-biografi från 1988 framställde han, i linje med den officiella politiken, Lenin som den store hjälten. I biografin över Trotskij 1991, när Jeltsin tagit makten och privatiseringarna påbörjats, började han ifrågasätta revolutionen. Och med Leninbiografin tre år senare hade tsaren Nikolaus II förvandlats till en fredsälskare som förgäves sökte stoppa världskriget. De källor han fick tillgång till har därefter åter stängts för forskningen och har i många fall inte kunnat kontrolleras.

Annorlunda är det med exempelvis historikern Nicolas Werths bidrag till den omtalade ”Le livre noir du communisme”, en mycket omfattande vidräkning med den internationella kommunismen som utgavs i Paris i fjol och som under våren -99 kommer på svenska. Denna ”Kommunismens svarta bok” har flitigt åberopats av dem som kräver en ”Nürnbergprocess mot kommunismen” efter rannsakningen av nazismen. Den franska upplagan av boken var också försedd med undertiteln ”Förbrytelser, terror, repression” och en röd banderoll med texten: ”85 miljoner döda”. I såväl förord som efterord ramades verket in av Stéphane Courtois’ uppfattning att kommunismens och nazismens dåd måste jämställas inför historiens domstol. Ja, Courtois, som en gång var troende så kallad ”maoist”, beklagade till och med att Auschwitz, och föreställningen om det unika i Tredje Rikets industriella folkutrotning, så länge fått skymma sikten för ”kommunismens brott”.

Historierevisionism

De politiska motiven bakom Courtois’ bok och strömmen av historierevisionism i synen på Lenin och Oktoberrevolutionen är närmast övertydliga. I marknadens och liberalismens tidsålder ska inte sten på sten lämnas kvar av försöken att finna alternativ till den etablerade världsordningen. I synnerhet idag, när bortåt hälften av jordens befolkning lever i spillrorna av sammanstörtade nyliberala experiment och varningarna om nya krascher avlöser varandra. För oss svenskar illustreras detta med sedvanlig provinsiell bondkomik av tumultet kring IB- affären och åsiktsregistreringen. Ju starkare krav på sanningskommission och alla papper på bordet, desto fastare planer på skolkampanjer ”om kommunismen” och attacker mot exempel- vis vänsterpartiet för ”leninism”. Folkpartiledaren Lars Leijonborg gör (i Dagens Nyheter 8 dec -98) inte ens något försök att dölja sambandet. ”Det är ju bara i den belysningen som IB:s och angränsande verksamheter kan diskuteras på ett rimligt sätt”.

Schyman och Lindahl

Inför dessa uppenbara motiv kan en frestande – och enkel – utväg för socialister vara att vända ryggen åt den nya litteraturen och istället ägna sig åt att attackera dess politiska syften eller funktion. Detta vore emellertid lika illa som Gudrun Schymans och v-ledningens uppläxning av ungdomsförbundets Jenny Lindahl. Inställsamheten kan vara ett bekvämt sätt att undvika det svåra och den egna rörelsens historiska ansvar. Men det kommer att betinga sitt pris. Inte bara i form av växande brist på förståelse för vår tids realiteter. När vänsterpartisterna i exempelvis Stockholms kommunfullmäktige ska föra ut en ”upplysningskampanj” på skolorna om Oktoberrevolutionens förbrytelser sätter de samtidigt yxan till roten för sin egen rörelse – som ju själv var ett barn av denna revolution. Istället för att med vämjelse vända ryggen åt Pipes, Volkogonov, Courtois med flera bör socialister ta tjuren vid hornen; bemöta det som måste bemötas, sopa undan det som redan tidigare tillhört historiens skräphögar och ta på allvar de nya fakta och samband som röjts när sovjetiska källor öppnats – eller när vi så här i slutet av seklet har en annan utsiktspunkt.

Det är i det sammanhanget Nicolas Werths bidrag till ”Kommunismens svarta bok” känns som det kanske mest angelägna att behandla.

Werth skiljer sig från Pipes med flera liberala historiker, ”vulgärliberalism” som han kallar deras historiesyn, i det att han utgår ifrån den folkliga ryska revolutionsrörelsen som en följd inte av några fanatikers agitation utan av en objektiv nödvändighet. Tsardömet var som statsbildning och samhällsformation på väg mot sin undergång. De monumentala krigsnederlagen, den olösta jordfrågan, de undertryckta nationaliteterna, utsugningen av den hastigt växande industriarbetarklassen, borgerskapets brist på rättigheter och inflytande… fick obönhörligen den gamla aristokratiska ordningen att spricka sönder.

Tsarismens kaos

Och i gliporna växte det sociala myteriet. Werths genomgång av hur den tsaristiska statsmakten redan i slutet av 1916 inte längre kunde styra landet, hur den ekonomiska infrastrukturen bröt samman, den tolv miljoner man starka krigsmakten upplöstes av deserteringar på tiotusentals man – per dag – och hur kaoset grep omkring sig i ett av jordens största riken står i skarp kontrast till vurmen för tsardömet hos andra revisionister. Likaså hans skildringar av den växande självorganiseringen i råden – eller sovjeterna – bland miljontals arbetare, soldater och bönder under våren och sommaren 1917. Werth ser också hur den provisoriska regering som tillsattes av duman vid tsarens abdikation i mars inte är i stånd att kanalisera upproret. När miljoner bönder, i de klassiska ryska bondeupprorens efterföljd, stormar godsen och börjar fördela jorden, när soldater i tätnande skaror lämnar fronten för att återvända till sina byar och få sin del av de nya jordlotterna, när tsardömets nedtryckta nationaliteter – ukrainare, polacker, balter, finnar – kräver självständighet, när städernas arbetare vägrar acceptera nya umbäranden, står den provisoriska regeringen maktlös. Dess avsikt att fortsätta kriget på de allierades sida, att åstadkomma en reglerad jordreform och bevilja minoriteterna viss autonomi har ingen chans mot flodvågen. Trots regeringens formella radikalisering, där socialdemokratiska mensjeviker träder in i vid sidan av de landsbygdsbaserade socialrevolutionärerna, SR, driver den, som Werth noterar, alltmer in i en konfrontation med den stormande rörelsen.

Redan vid denna punkt försvagas emellertid Werths historieskrivning i och med att han utelämnar en rimlig beskrivning av konfrontationen: ingenting om den provisoriska regeringens katastrofala försök till militäroffensiv på östfronten med ytterligare hundratusentals offer. Försöken att med våld undertrycka arbetarprotesterna i städerna och olagligförklara bolsjevikerna förvandlas till en bisats. De allt hårdare militära ultimata som riktades mot de finska och ukrainska kraven på självständighet har utelämnats. Några få ord i förbigående om tsargeneralen Kornilovs försök att störta provisoriska regeringen i augusti – en kupp som bara kunde stoppas av bolsjevikerna.

Parodi

Därmed blir upproret i november, Oktoberrevolutionen, parodierat även i Werths version. Och han torgför den nu vanliga nidbilden av en Lenin vars enda syfte – ”den enda raka linjen” – var hans eget stålhårt disciplinerade partis makterövring genom inbördeskrig. Den bilden tillhör definitivt skräphögen. Att Lenin före 1917 förfäktade den traditionella socialdemokratiska synen om att Ryssland måste passera igenom en revolution i stadier, där det först var en borgerligt demokratisk ordning som gällde, är allmängods. Liksom att det var den väldiga revolutionslavinen själv som under våren 1917 fick honom att ändra uppfattning. Myten om det ”stålhårda partiet” är en efterhandskonstruktion som inte minst Tony Cliff i sin Lenin-trilogi från 70-talet skjutit i sank. När de revolutionära arbetarna i Petrograd brände sina medlemskort i juli 1917 i protest mot att bolsjevikerna inte tog makten, när frågan om en andra revolution diskuterades offentligt för och emot i partiets press, när den provisoriska regeringen inte kunde försvara revolutionen mot Kornilovs tsarister utan allt kom att hänga på bolsjevikerna – handlade det knappast om någon stålhård liten sekt.

Bolsjevikmajoritet

Att Werth inte vill nämna att bolsjevikerna i valen till Andra Allryska Sovjetkongressen i oktober 1917 fick egen majoritet bland de cirka 20 miljoner väljarna, 390 av de 650 valda ombuden, är logiskt. Det passar knappast in i bilden av den lilla gruppen sammansvurna som på morgonen den 7 november ställde sovjetkongressen ”inför fullbordat faktum”. I själva verket hade, som Werth också noterar, den provisoriska regeringen upphört att styra Ryssland. Det var i händerna på den dittills bredaste demokratiska församling som någonsin sammanträtt på rysk jord – vald av de arbetar-, soldat- och bondesovjeter som också Werth förstår utgjorde ”revolutionens självorganisering” – som bolsjevikerna lade makten. Den historiska tragedin är att både socialrevolutionärerna och mensjevikerna i det skedet valde att inte acceptera denna församlings suveränitet. Mensjevikerna bland annat av sin övertygelse om att arbetarstyre och socialism tillhörde ett annat ”stadium” i en oöverblickbar framtid. Socialrevolutionärerna bland annat av sin vägran att uppge kriget mot Tyskland.

Likt övriga historierevisionister avstår Werth från att redovisa Oktoberrevolutionens och den nya sovjetregeringens politiska och sociala program. Orsaken är att han bara ser det som en kuliss. Lenin var, menar Werth, ”makterövringens teoretiker och strateg”, ingenting annat. Därför lyckades han placera sitt parti mitt i skärningspunkten av de i själva verket helt olika revolutionära förlopp som präglade Ryssland 1917. En och en halv miljon myterister i krigsmakten ville bara hem, några ytterligare miljoner ville slippa sina officerare och några föra krig för egna syften. De tiotals miljoner bönder som försökte erövra storgodsens jordar ville bli av med såväl godsägarnas som militärens och städernas utsugning. Arbetarna ville äta sig mätta och bestämma på sina arbetsplatser. De förtryckta nationaliteterna ville bryta sig loss från Storryssland, och så vidare…

”Fred med Tyskland”

Under sommaren och hösten 1917, konstaterar Werth, slungade bolsjevikerna ut just de paroller som passade var och en av dessa upplösningsprocesser. Omedelbar fred med Tyskland, jorden åt den som brukar den, arbetarkontroll över industrin, nationernas självbestämmanderätt. Dessutom reste man parollen ”All makt åt sovjeterna!”, som kunde rikta in hela den brokiga självorganiseringen med dess olika viljeinriktningar mot en enda springande punkt.

Men, menar Werth, massornas växande stöd åt bolsjevikerna byggde på flera ”missförstånd”. Bolsjevikernas stöd åt bönderna var bara taktiskt, egentligen var ju bolsjevikernas gamla program kollektivisering av jorden. Arbetarkontroll betydde egentligen statsstyre, nationernas självbestämmanderätt bara de bolsjevikledda nationernas, sovjetmakt betydde enpartidiktatur och så vidare.

Det är egentligen synd att Werth här vulgariserar sin egen analys. För i själva verket rymmer hans tal om ”missförstånden” den väldiga problematik som bolsjevikerna snart fick konfrontera. Som Werth antyder, drog inte de olika revolutionära förloppen med nödvändighet åt samma håll. Tvärtom var de ofta helt motstridiga – i synnerhet när den obekanta faktorn, ”kontrarevolutionen”, gav sig in i leken. För de bönder som erövrat en jordlott var det ingen självklarhet att avstå något ”jordbruksöverskott” till städernas halvsvältande arbetare – i synnerhet som dessa knappast kunde lämna något i utbyte. För arbetarna hade revolutionen å andra sidan först och främst handlat om mat på bordet. De miljoner bondpojkar som övergav fronten hade ingen som helst önskan att låta sig rekryteras till en ny ”röd” krigsmakt. Den nationella frågan visade sig hastigt klyvas av den sociala. Snart kämpade finska och ukrainska arbetargarden med stöd av sina kamrater i Moskva mot finska och ukrainska nationalister med rötter bland bönder och borgerlighet och med stöd från Tyskland eller forna tsargeneraler.

Olöslig ekvation

Inför denna olösliga ekvation hade, bör man förstå Werth, bolsjevikerna egentligen inget annat program än sin egen makt. Den följande utvecklingens formidabla blodighet berodde, menar han, ytterst på detta. Lenins folk tvingades efter hand att bekämpa alla de revolutionära processer man taktiskt gjort sig till tolk för. Det kunde inte ske utan den terror som till sist förintade självaktiviteten och efterlämnade de ödelagda civila samhällen som den stalinistiska monsterstaten kunde växa i.

För var och en som studerar den ryska revolutionen känns denna bild igen. ”När Trotskij började bygga Röda Armén, föreföll han bränna allt han hade dyrkat och dyrka allt han hade bränt… För att kunna skapa den armé, som var ett villkor för deras egen överlevnad, tvingades de bryta ner den inställning som de själva byggt upp”, skrev Isaac Deutscher i en av sina berömda skildringar. Formuleringen hade kunnat gälla vilken som helst av bolsjevikledarna; inte minst Lenin och hans syn på statens bortvittrande, arbetarklassens makt över produktionen, nationernas självbestämmanderätt och så vidare.

Ty, Werth tar fullkomligt fel i att bolsjevikerna saknade annat program än det egna partiets makt. Tvärtom var rörelsen en del av den internationella socialdemokrati som hade det rikaste politiska liv den tidens värld skådat.

Kvinnans rätt till abort

Det demonstrerades också i den unga sovjetregeringens deklarationer och lagar på livets olika områden; från ekonomi till kultur, från kvinnornas rätt till abort, skilsmässa, ekonomiskt oberoende och medborgerliga friheter till bannlysningen av antisemitism och ras- och nationshat.

Men, det är sant – och motbevisar historierevisionismens favorittes – de saknade program för barbariet.

I vårt relativt sett ombonade västeuropeiska 90-tal, med krigsförbytarrättegångar och föreställningar om mänskliga rättigheter, är första världskrigets folkslakt närmast omöjlig att leva sig in i. Nivån på de styrandes förakt för människoliv även i de så kallade demokratierna kanske kan illustreras av tyskarnas militära order i det ockuperade Belgien, där varje skott mot en tysk soldat från någon motståndsman, franctireur, betydde arkebuseringar av tiotals, ibland hundratals civila som plockades ut på måfå, eller redan på förhand tagits som gisslan i oroliga byar eller kvarter. Eller av den engelske överbefälhavaren Douglas Haigs dagboks- anteckningar från slaget vid Somme 1916. Under de första morgontimmarnas brittiska anfall mot de tyska linjerna massakrerades 19 240 oskyddade engelska soldater i ingenmansland. Ändå tvingades kompani på kompani upp ur skyttegravarna för att marschera rakt mot kulsprute- och artillerielden. Dagen efter summerade Haig: ”Totala förlustsiffrorna för idag och igår ska enligt rapporterna vara 40 000. Jag tycker inte det verkar farligt.” På ett av hundratals frontavsnitt, på den mest ”civiliserade” sidan, i ett krig som inte gällde demokrati, yttrandefrihet, nationella och mänskliga rättigheter – utan världens koloniala uppdelning…

Om ett människoliv vägde lätt som en gevärskula i väster, vägde det mindre än en brödkant i öster. Tsarens självhärskardöme befann sig inte en mansålder från livegenskapen där kropps- arbetare betraktades som en råvara. Den lilla aristokratins självklara våld och rätt att ta kål på underlydande och misshagliga, hade genom seklen mötts av vulkaniska utbrott av motvåld i ryska och ukrainska bondejacquerier, uppror som inte lämnade sten på sten eller huvud på hals kvar av dem som föll i rebellernas händer.

”Våldet allestädes närvarande”

Tre och ett halvt år av storkrig med bortåt 1,7 miljoner dödade och 5 miljoner sårade ryska soldater bara vid fronterna hade injicerat en ny laddning i det på våld uppbyggda ryska tsardömet. Nicolas Werths formulerar i sammanhanget några mycket tänkvärda ord:

”Från sommaren 1917 var våldet allestädes närvarande i det ryska samhället. Detta våld var inte nytt, men händelserna under året 1917 hade låtit de olika formerna av våld, närvarande och latent, sammanstråla: ett urbant motvåld mot kapitalisternas våld inom industrin, ett traditionellt bonde- våld, det första världskrigets moderna våld som förde med sig en extrem tillbakagång och oerhörd brutalisering av mänskliga förhållanden. Blandningen av dessa tre former av våld utgjorde en explosiv cocktail vars effekt kunde bli ödesdiger i det extrema läge som den ryska revolutionen

utgjorde, markerat både av sammanbrottet för ordningens och auktoritetens olika institutioner, av den växande sociala frustration som så länge ansamlats och av utnyttjandet av det folkliga våldet som politiskt verktyg”.

För detta barbari hade bolsjevikerna inget eget program, bara 1700- och 1800-talets revolutionära erfarenheter; av den Stora Franska revolutionen 1789, 1848 års europeiska revolutionsår, Pariskommunen 1871, den första ryska revolutionen 1905…

Staffan Skott

För Leninjägare som Staffan Skott, vars anklagelseakt mot bolsjevikerna numera även om- fattar ansvaret för första världskriget, innebar Lenins paroll om omedelbart eldupphör i världskriget och strävan att förverkliga den för ryskt vidkommande, i själva verket en förlängning av storkriget! Tanken hos Skott är att separatfreden i öster tillät tyskarna att flytta flera jättearméer till västfronten där de inledde den så kallade Mikaeloffensiven i mars 1918 – alltså alldeles efter freden med Bolsjevikryssland i Brest-Litovsk. Bortsett från att krigs- aktivister alltid brukar anklaga fredsmäklare för att ”i själva verket” försvåra och förlänga krigen, är Skotts anklagelse rent sakligt sett absurd. Det krig som 1914 var tänkt att handla om månader visade sig snart växa med geometriska tal – i fråga om allt från inblandade resurser till offer och geografisk omfattning. Egentligen upphörde det aldrig av rent militära skäl – utan först när den mänskliga råvaran, vid och bakom fronterna, vägrade fortsätta det. Och just denna vägran upptändes i kontinental skala av den ryska revolutionen och bolsjevikernas fanatiska motstånd mot att föra kriget vidare. Många är de historiker som skildrat hur fredsappellernas farsot från öster undergrävde stridsmoral och militär disciplin först och främst bland de trupper från centralmakterna som direkt kämpat mot Ryssland. ”Likt sin forna ryska fiende knäppte också den tyske soldaten upp sin vapenrock, slutade göra honnör och ägnade sig åt sina leriga stövlar”, sammanfattar George Stewart i sin ”The White Armies of Russia”. Stora delar av de tyska armékårer som skulle föras över till västfronten smalt bort på vägen och desertörernas myterier lades till den växande sociala oron på hemmaplan.

Målsättning: inbördeskrig

Bolsjevikernas föreställning att världskrigets barbari bara kunde stoppas av det sociala inbördeskriget – något som Werth tolkar som Lenins målsättning och dogm om inbördeskrig – var därmed inte bara förståelig. Den bekräftades till fullo av utvecklingen själv. Ja, när det sociala upproret i centrala Europa långt senare till sist krossades av den framväxande nazismen, startade ju också som bekant världskrigets akt 2, det andra världskriget.

Bara revolutionen kunde stoppa detta ändlösa barbari, menade bolsjevikerna. Därför fick chansen, när de olika revolutionsprocesserna löpte samman, inte försittas. I just den meningen reducerades också bolsjevikernas program – i det givna historiska ögonblicket – till frågan om makten. Bara genom att erövra makten och avsluta kriget fanns skuggan av en chans att öppna dörren för det system av åtgärder som kunde tillgodose de olika intressen – arbetarnas, böndernas, soldaternas, nationaliteternas… – som annars skulle förgöra varandra.

Att makten måste bäras fram av den folkliga revolutionsrörelsen som den kommit till uttryck i sovjeterna var bolsjevikernas utgångspunkt. Bara sovjeterna var det sammanfattande organiserande uttrycket för den massiva men motsägelsefulla folkrörelsen. Bara de kunde ge den nya makten legitimitet. Att lägga makten i sovjetkongressens händer och hävda auktoriteten hos den regering som kongressen utsåg, folkkommissariernas råd, blev därför bolsjevikernas första uppgift. Till varje pris – och med alla medel.

Pariskommunen

De europeiska revolutioner som Lenin med flera hämtade sina erfarenheter ifrån lärde att de gamla härskarklasser som störtades inte skulle sky några medel för att slå tillbaka. När de upproriska parisarbetarna krossades i juni 1848 hade tusentals av dem skjutits på gatorna och än fler deporterats till den tidens koncentrationsläger – straffkolonier på andra sidan haven. När Pariskommunen besegrades ett kvarts sekel senare skedde samma sak, bara i en helt annan skala, då de massakrerade kommunardernas antal räknades till minst trettiotusen. Och detta i den europeiska kontinentens mest moderna och civiliserade huvudstad. Vad som väntade en besegrad revolution i det medeltidspräglade Ryssland som just vadat genom den krigets våldscocktail Werth talar om, torde få ens våga tänka på. Att segra blev lika med att överleva.

Många har skildrat den hårdhet och beslutsamhet som från första stund präglade bolsjevikernas försök att hävda den nya regeringsmakten. Men de flesta tillstår också att den massiva repressionen tillhör ett senare stadium, ja att bolsjevikerna inledningsvis också levde i en romantiserad föreställning om vad som väntade. Frigivandet av tsaristiska officerare mot ”hedersord” på att de inte skulle ta till vapen mot republiken, brukar anföras som exempel.

Under själva maktövertagandet i november var antalet offer också förhållandevis litet, även om de veckolånga striderna i Moskva kunde räkna dem i hundratal. Vid sammanstötningar efter upplösningen av konstituerande församlingen i januari dödades ett tjugotal människor. Även plundrare och vandaler sköts under de första veckornas försök att upprätta den nya ordningen på storstädernas gator.

Fredsförhandlingarna

När Moskvas anarkistgrupper upplöstes i april 1918 – av sovjetstyret uppfattat mer som en samlingspunkt för plundrare än en politisk formation – ska också ett tjugofemtal anarkister ha dödats. Men i själva verket var då redan den första fasen på väg att övergå i en snabb upp- trappning av våldet. Från februari, när tyskarna avbrutit fredsförhandlingarna och gått till förnyade attacker på östfronten, försattes den nya staten i krigstillstånd och Trotskijs prokla- mation från den 21 februari om ”Det socialistiska fosterlandet i fara” vibrerade av kamp på liv och död: ”Alla fiendeagenter, spekulanter, plundrare, kontrarevolutionära agitatorer och tyska spioner kommer att skjutas på fläcken”.

Bolsjevikernas kontroll

Även ute i provinserna förekom våld och motvåld när den nya makten försökte etablera sig. Sovjetregeringen bemästrade långt ifrån situationen i hela landet. Tvärtom var makten koncentrerad till de viktigaste industristäderna, medan mängder av olika grupperingar stred i vacuumet efter den gamla statsmaktens sammanbrott på andra håll: komponenterna i den forna provisoriska regeringen – socialrevolutionärer, mensjeviker och kadeter – tsarlojala militärer, upproriska bönder, kosacker med flera. Att dessa strider inte var mindre blodiga efter november än före säger sig självt, även om man bör förhålla sig kritisk till de källor som härrör från de olika inblandade parterna. Nicolas Werths resumé över bolsjevikiska bestialiteter – med massarkebuseringar, lemlästningar och styckningar av officerare, kosacker och borgerskap i sydryska städer vid och på Krim – redan under vårvintern 1918 får honom att reflektera över klyftan mellan antalet inblandade styrkor, som ännu var mycket litet, och den ”oerhörda nivån av våld som utövades av bolsjevikerna”. Kanske den klyftan till en del kan förklaras av valet av källa. Werths uppgifter har hämtats från den vite generalen Denikins så kallade undersökningskommission från 1919. Denikin var en av de mest hårdföra bland de vita härförarna. Hans kommission lade fram sin rapport under inbördeskrigets mest blodiga fas och syftade till att mobilisera allt och alla mot Röda armén. En sådan källa kan knappast utan vidare betraktas som sanningsvittne.

Samtidigt kan dock inte alla uppgifter om sådana våldsutbrott bara viftas bort. Att revolutionära matroser från Svarta havsflottan i februari 1918 gick bärsärkagång i Sevastopol och mördade hundratals civila, inklusive kvinnor och barn, i de borgerliga kvarteren är belagt. Liksom att rödgardister vid olika tillfällen agerade lynchmobbar och stormade sjukhus med sårade vitgardister eller plundrade borgerliga kvarter i ryska provinsstäder.

Social revanschlystnad

Men det handlade om övergrepp som inte sanktionerats uppifrån, om utbrott som inte ingick i någon plan utan uttryckte allt ifrån blint klasshat och social revanschlystnad till moraliska sammanbrott av brutalitet, fylleri och kaos.

Med den nya sovjetregeringens appeller om att överallt hävda den nya auktoriteten gavs de lokala maktorganen, oftast under bolsjevikisk ledning, en närmast konstitutionell legitimitet, åtminstone i deras egna ögon. En legitimitet de försökte hävda även rent polisiärt. Problemet var förstås att de oftast saknade motsvarande legitimitet i motståndarnas ögon, för att inte tala om medel att sanktionera sina beslut.

Det paradoxala inträffade därmed att medan sovjetregeringen i Moskva beordrade skoningslösa repressalier mot plundrare, provokatörer, anarkister med flera, tvingades de lokala sovjetstyrena inte sällan rida på just denna typ av ”spontana” vedergällare och rebeller för att kunna hävda sin makt. I takt med att motståndet mot den nya regeringen ansamlade kraft under våren 1918, ökade också bolsjevikernas appeller till de upproriskas klasshat och rena sociala revanschlystnad..” I brist på statsmakt och institutioner måste vi förlita oss på massornas egen revolutionära upprorskraft”, brukade det heta från Lenin och i synnerhet Trotskij. Och det var sant. Den nya statsmakten förfogade endast över något tiotusental man i arbetargarden och trupper som ställt sig till förfogande. Bara den folkliga urkraften var i besittning av styrka att knäcka tsarister, borgerlighet, spekulanter och andra som omedelbart trotsade den nya ordningen. Men den kraften var förstås inte alltid sporrad av ädla mål om mänsklig frigörelse, som i de stolta parollerna, utan lika ofta av personlig vinningslystnad och blint hat utan ett uns av ideologi eller medvetenhet. Det vill säga just så som, enligt det gamla kommunistiska manifestet, också den objektiva intressekampen mellan klasser tar sig uttryck i vardagligare förhållanden mellan anställda och arbetsgivare – i kampen mellan den enes lön och den andres vinst. Socialdemokratin, internationellt liksom Lenins ryska, hade byggts upp på föreställningen om att detta blinda klassintresse utgjorde den motor kring vilken en socialistisk medvetenhet kunde formas, det gamla brytas ned och ett socialistiskt samhällsprojekt byggas. Så när bolsjevikerna vädjade till ”massorna” och sanktionerade deras revansch föreställde de sig att den spontana kompassnålen pekade i den socialistiska riktning de själva strävade. Att saken var betydligt mer komplicerad skulle de snart bli varse.

Finland 1917

Redan under vårvintern stod det klart att de olika revolutionsprocesser som burit fram bolsjevikerna till makten ett par månader tidigare bara korsat varandra och nu var på väg åt skilda håll. Tydligast var detta i Finland, där de finska socialdemokraterna som sommaren 1917 hotats av den provisoriska ryska regeringen för sina krav på oberoende, tvingades söka stöd från det bolsjevikiska Moskva och de radikaliserade ryska garnisonerna i Finland. Att det var bolsjevikregeringen som i början av januari 1918 erkände Finlands oberoende hindrade inte landets borgerliga och militära kretsar från att starta ett ”nationellt frihetskrig” mot de ännu inte evakuerade ryska styrkorna och den socialdemokratiska regeringen i Helsingfors. Följden blev det allt blodigare inbördeskriget mellan röda och vita där hela provkartan av ett sådant krigs bestialiteter förvandlades till vardagsmat: gisslantagande, ståndrätter, massakrer, epidemier och svält. Mannerheims seger med hjälp av tyska trupper i april/maj, och med massavrättningar och koncentrationsläger i släptåg visade vad som väntade revolutionens förlorare.

Sovjetryssland under attack

Det var under samma vårmånader som Sovjetryssland förlorade en tredjedel av sitt territorium och huvuddelen av sina industriella råvaror och kornbodar till tyskarna vid freden i Brest- Litovsk. En fred som knappt hade undertecknats innan den välrustade tjeckiska legion som kämpat på Rysslands sida mot tyskarna nu med fransk hjälp vändes mot bolsjevikstyret, mitt i det sovjetryska territoriets hjärta. Samtidigt hade de tsargeneraler, Kornilov, Denikin och Wrangel, som en kort tid efter Oktoberrevolutionen hållits fängslade, redan i december 1917 begivit sig till Sydryssland för att börja skrapa ihop resterna av tsarens officerskår till den vita så kallade ”Frivillig-armén”. Denna gjorde gemensam sak med kosacksamhällena kring Don och i Ukraina. Långt ifrån den folkloristiska romantiken kring kosackerna var dessa samhällen ett slags militära sköldar för tsarismen i ett pärlband av bosättningar längs imperiets periferi. De hade erhållit jord och privilegier i utbyte mot att ställa väpnade styrkor till regimens förfogande och användes flitigt till att undertrycka social oro både på landsbygden och i städerna. Kosackledarna, atamanerna, fungerade i praktiken som lokala krigsherrar vilka inte sällan också försökte bryta sig loss från beroendet av Moskva.

Trupper i Murmansk

I öster försökte socialrevolutionärernas högerflygel återsamla krafterna och formade längre fram en egen regering i Samara, som åberopade sig på den konstituerande församlingen. Den forne tsargeneralen Koltjak erbjöd sina tjänster och sina vita trupper som alternativ- regeringens väpnade arm. Därmed var det sociala innehållet i Samara-regeringens position bestämd och Koltjak kom ett halvår senare att bli det östra frontavsnittets oinskränkte ledare och till slut dess diktator. I norr skeppades de första engelska trupperna in till Murmansk för att ta kontroll över ententmakternas förråd – till en början med den lokala sovjetens goda minne för att hindra Mannerheims finska vitgardister från att erövra den nord-sydgående järnvägen, men efterhand som ett stöd åt den vita uppladdningen i Archangelsk. Under tiden förlades fransk trupp i Odessa, och snaran började dras åt kring den knappt halvårsgamla sovjetmakten.

Samtidigt började det stå klart att bonderevolutionen på landsbygden inte alls utvecklades mot en växande harmoni med städernas proletariat. Under senvintern 1918, när svälten var ett faktum i arbetarhemmen och regeringens uppköpare av livsmedel från landsbygden inte hade någonting att erbjuda bönderna i utbyte inleddes rekvisitionerna. För bolsjevikerna var saken ofrånkomlig.

Tjugofem miljoner bondehushåll hade genom revolutionen fått en bit jord. Sovjetregeringen hade lagfäst denna omvälvning och försvarat den mot godsägare och tsarister. Nu måste bönderna i gengäld avstå ifrån jordbruksprodukter till städernas revolutionära arbetare i ett strängt jämlikt ransoneringssystem för att övervinna nöden. Om inte, skulle svälten slita sönder sovjetmakten och även böndernas nya ställning gå förlorad. För stora bondemassor, långt från det politiska livet på industrier och i städer var detta fjärran frågeställningar. De hade erövrat sin jord och tänkte försvara den. Och rekvisitionsgrupperna från sovjeterna drabbades snart på flera håll av just den bonderevolution och de maningar till oförsonlighet de själva hade backat upp mot tsarismen. De lokala bonderevolterna kunde ofta påräkna ett taktiskt stöd från Denikins och andra vita styrkor – vilkas strategiska syfte egentligen var att återställa de gamla ägoförhållandena. Likaså sammanföll tillfälligt Don- och Kuban-kosackernas strävan att kasta loss från centralmakten i Moskva med de storryska vita styrkornas motstånd mot sovjetstyret. Ja, även ukrainska högernationalister – som egentligen var de tsaristiska storryssarnas dödsfiender – kunde i det aktuella läget kortsiktigt förena sina krafter mot samma fiende.

Om de olika revolutionsprocesserna under hösten 1917 kunde sammanstråla kring mål- sättningen om makten till sovjeterna – uttryckt av bolsjevikernas paroller och kamp – var den motsatta utvecklingen ett faktum ett drygt halvår senare, då alltfler motståndskrafter, av vitt skilda skäl, strålade samman kring målsättningen att störta bolsjevikerna och sovjetmakten, en makt vars dagar tycktes räknade.

Den Röda Terrorn

Det är mot den bakgrunden den annalkande våldsorkanen under sensommaren 1918 måste förstås.

Den slog inte ner som en blixt från klar himmel. Ingredienserna i Werths våldscocktail hade rörts samman länge och nya tillkommit efterhand. I takt med att snaran drogs åt skärptes också bolsjevikernas åtgärder. Ihjälslagna rekvisitionsmän på landsbygden möttes av stånd- rätter och arkebuseringar. Politisk och ekonomisk obstruktion från borgerligheten besvarades med konfiskation och arresteringar, myterier från tsarofficerare av repressalier mot deras an- höriga. Repressionen riktades även mot rivaler inom de delar av folkrörelsen som inte accep- terat sovjetregeringen. Under våren stängdes flera mensjevikiska tidningar, exempel finns även på strejker som undertrycktes. I juni uteslöts mensjevikerna och socialrevolutionärerna från landets högsta sovjetförsamling, den sovjetiska riksdagen. I juli brast alliansen mellan bolsjevikerna och den socialrevolutionära vänstern de hade samregerat med under våren. SR-vänstern hade vägrat godta fredsuppgörelsen med Tyskland och inledde ett uppror med en serie attentat mot tyska intressen. Den tyske ambassadören mördades liksom ett antal bolsjevikledare och ett attentat genomfördes mot Lenin i augusti. De vita arméerna hade satt sig i rörelse liksom de röda. Inbördeskriget var ett faktum.

Massivt våld

Det är under sommaren 1918 som tröskeln passeras mellan det mer eller mindre spontana våldet och den organiserade terrorn i det ryska revolutionsdramat. Den 3 september proklamerade sovjetregeringen den röda terrorn.

Att bruka organiserad terror under krigs- och revolutionsförhållanden var ingen uppfinning av bolsjevikerna. Den liberala borgerlighetens stora revolutioner, i 1600-talets England och 1700-talets Frankrike, använde sig i de mest kritiska skedena av massiv terror mot sina motståndare. I krigföringen mellan stater var metoden vardag. Borgerliga historiker som tidigare tecknat Oktoberrevolutionens historia har i allmänhet också noga skiljt på sina bedömningar av terrorn i krigstid och när den utnyttjades i fredstid. ”1930-talets hemska slakt”, skrev Robert Conquest om Stalinterrorn, ”utfördes inte som Lenins och Robespierres terror under en period av kriser, revolution och krig”. Bolsjevikterrorn 1918-21 påminde mer om jakobinernas i Frankrike, menade Conquest. ”Saint-Just, ja till och med den frånstötande Robespierre, håller sig till något av samma begränsade, hederliga våld som Lenin”.

Egentligen lägger varken Werth, Pipes eller Volkogonov till någonting när det gäller den principiella innebörden av bolsjevikernas terror under inbördeskriget – i förhållande till vad som redan framkommit hos klassiska historiker, pro- eller antibolsjevikiska, som Carr, Deutscher eller Chamberlain. De mest skräckinjagande uttalandena av Trotskij eller Lenin och de brutala metoderna har skildrats många gånger. Men vad de nygamla skildringarna nu gör är att, i likhet med dåtidens stridsskrifter, dissekera terrorn; det var detta den innebar för människor av kött och blod, det var så här människor valdes ut, gisslan sköts och byar brändes. Det var så här man värvade dem som skulle utföra dåden, det var detta som hände med dem själva…

Viktig tankeställare

Och läsningen blir en viktig tankeställare för alla, både människor som tar lätt på krig och bombningar i fjärran land i demokratins namn, och för romantiskt lagda vänsterrebeller. När Werth radar upp torra rapporter ur de sovjetiska arkiven från säkerhetsstyrkornas massarkebuseringar, från repressalier mot kosacksamhällen eller tagandet av gisslan bland borgerskapets familjer vecklar det verkliga inbördeskrigets fasor ut sig.

I december 1917 hade den polskfödde bolsjeviken Felix Dzersjinski fått i uppdrag att formera sovjetmaktens egen säkerhetsstyrka – den Allryska Specialkommissionen för kamp mot kontrarevolution, spekulation och sabotage – V Tj K, eller Tjekan som den kom att kallas, föregångaren till den sovjetiska säkerhetstjänstens olika förkortningar, som NKVD, GPU och KGB. Tjekan, som i början bara förfogade över något hundratal man, växte under våren 1918 till en styrka på omkring tiotusen som användes för repressalier mot sovjetmaktens fiender. Det kunde handla om polisiära uppgifter som att arrestera förrädiska officerare, slå ner på spekulanter eller hindra motstånd mot jordbruksrekvisitioner. Den skulle fungera som sovjetregimens, proletariatets diktaturs, väpnade arm och växte i takt med uppgifterna. Werths korta skildring visar, genom Tjekans egna arkivuppgifter och dess offentliga tidning som utkom under några månader med helt offentliga rapporter, med vilken hårdhet tjekisterna slår till mot motståndare, hur de arresterar och arkebuserar med växande själv- förtroende.

Vidden av uppgiften att demonstrera en orubblig makt i det ryska kaoset 1918 kan exemplifieras av Trotskijs försök att bygga upp den nya statens krigsmakt, Röda Armén.

Forna tsarofficerare

För att överhuvudtaget kunna gå i land med uppgiften måste officerare från Rysslands gamla väpnade styrkor förmås att delta. Detta skedde både genom försök att politiskt övertyga och genom hot. När Röda Armén invecklades i inbördeskriget 1918 bestod, berättar Deutscher, tre fjärdedelar av dess officerskår av forna tsarofficerare. För att försäkra sig om att dessa inte förrådde revolutionen var deras familjer statens gisslan, antingen genom att bara vara registrerade eller genom att placeras i koncentrationsläger. För att få ett begrepp om hur många människor detta kunde gälla kan nämnas att Röda Armén i början av 1919 omfattade cirka 30 000 forna tsarofficerare. Gisslan-systemet utnyttjades även på annat sätt; städers borgerliga familjer kunde tas som gisslan i ett slags terrorbalans gentemot de hot som riktades mot sovjeternas folk i de vitas territorier. Bondbyar kunde, med hot om att brännas ned, göras ansvariga för att vapen inte gömdes undan, att rebeller inte fick förnödenheter eller att spannmål inte undanhölls. Werth citerar till och med ett exempel på hur Lenin beordrar lokala makthavare att hota skjuta gisslan bland bönder som ålagts att ploga en järnvägssträcka fri från snö – en uppgift som under krigsförhållanden kunde handla om liv eller död.

Tjekans verksamhet

Med beslutet i september 1918 om den röda terrorn fick Tjekans verksamhet en helt ny dimension. Terrorn innebar inte bara att ta och hålla gisslan, utan att skjuta den, att kallblodigt kunna avrätta mängder av människor som kanske inte personligen behövde ha gjort sig skyldiga till något som helst brott – annat än att vara släkt med en officer, tillhöra stadens borgerlighet eller bo i en fattig bondby nära en oplogad järnväg. I Petrograd sköt Tjekan över 500 ur sin fängslade gisslan samma dag beslutet om terrorn fattades. Ytterligare 300 sköts innan månaden var slut. Från provinserna kunde rapporterna i Tjekans tidning se ut så här.

Nishni-Novgorod: från 31 augusti 141 ur gisslan arkebuserade, på tre dagar har 700 arresterats som gisslan. Viatka: 23 f d gendarmer arkebuserade, 154 kontrarevolutionärer, 8 monarkister, 28 medlemmar i Kadetpartiet, 186 officerare, 10 mensjeviker och höger-SR inom en vecka. Ivano-Voznessensk: 181 gisslan tagna, arkebusering av 25 kontra- revolutionärer och skapandet av ett koncentrationsläger med 1000 platser…

Ohyggligheten i de mänskliga öden som fångades av terrorns kniptänger är uppenbar. Konsekvenserna, både för dem som drabbades och även för den makt som genomförde besluten var förstås oöverskådliga. Och Werth rapporterar om hur diskussionens vågor går höga bland bolsjevikledarna själva om ”brutaliseringen” av Tjekans folk, däremot avstår han ifrån att skildra hur också initiativ togs för att lätta och trappa ned på repressionen, inte minst under slutet av 1918, då mensjeviker och socialrevolutionärer i inbördeskrigets stund tog ställning för sovjetmakten och åter kunde verka öppet. Men hur i olika skeden nya offensiver från de vitas sidor åter drog in regimen i krigets virvel.

Vad som ändå reducerar Werths skildring till agitation är hans val att ensidigt undersöka den röda terrorn, inte för att han förnekar den vita, men ”detta är inte en undersökning av den vita terrorn”. Dilemmat är att den röda terrorn inte kan förstås för sig. Den ingrediensen i Werths cocktail kan inte isoleras från den brygd den reagerade i.

Den vita terrorn

Och trots att Werth påstår sig ha gjort en rent vetenskaplig avgränsning är hans skildring smockfull av chockerade kommentarer och bedömningar som skulle ha sett annorlunda ut i ljuset av den vita terrorn. Tjekarapporterna om 140, 78 eller 500 arkebuserade är förstås skrämmande även för den som läser om den vita terrorn: ”Varje person vet att mer än 2 000 män sköts av Ataman Kalmykov. Alla dessa dödades utan rättegång eller dom. Alla dessa mord kan inte motiveras med försvar för landet eller patriotism, de tjänade bara egenintresset hos en terroristisk regering”, skrev exempelvis trehundra myterister från Kalmykovs vita sibiriska kosacktrupper i januari 1919. Tillsammans med japanska interventionstrupper skövlade sig kosackgeneralen västerut under massakrer på tusentals människor, inte minst egna myterister (Stewart). Det gör inte den röda terrorn mindre brutal, men ger proportioner och förståelse av på vilken nivå våldet låg i inbördeskriget.

”Varje gräslighet av röda eller vita i inbördeskriget hade sin motsvarighet i den tsarryska historien”, skriver Stewart. Men likt en del andra historiker (exempelvis Chamberlain) menar Werth att bolsjevikernas organiserade terror stod i särklass gentemot den vita som, menar han, ofta mer var uttryck för okontrollerat våld från soldatesker som löpte amok. Och han summerar Tjekans egna rapporter till mellan 10 000 och 15 000 arkebuserade under två höstmånader 1918. Det ska, menar Werth, ställas mot 6 321 tsaristiska dödsdomar under hela perioden från 1823 till 1917, varav inte ens alla verkställdes.

Våldscocktail

Självklart har ingen rätt att nonchalera sådana siffror, men saken är långt mer komplicerad än siffra mot siffra. Dels handlar den om tillblandningen av hela den våldscocktail Werth själv talat om. Våldet i inbördeskriget var som ett vulkanutbrott av de laddningar som anbringats under lång tid. Dels döljer siffrorna viktiga delar av verkligheten. När tsarens trupper sköt hundratals obeväpnade män och kvinnor på väg till Vinterpalatset 1905 krävdes förstås inga dödsdomar. När flera hundra arbetare sköts ihjäl vid strejken på guldfälten vid floden Lena 1912 hamnade de inte rättsapparatens statistik över dödsdomar.

Rapporteringen om Tjekans avrättningar härrör från den tid när den bolsjevikiska terrorn i allt mindre grad tog skepnaden av ”spontan” bärsärkagång som när matroserna stormade Sevasto- pol i februari. Under Trotskijs ledning hade irreguljära röda garden och partisangrupper införlivats i den nya Röda Armén som utvecklat en allt strängare disciplin där plundringar och massakrer på civila och krigsfångar straffades strängt. Att bolsjevikernas terror i högre grad än den vita var uttryck för beslut och organisation låter förstås extra belastande men innebar i det aktuella skedet att den också kunde stoppas. Ja, den omgavs inte av hycklande bortförklaringar utan deklarerades öppet inför världen, även om Conquests ord ”hederlig” knappast känns välfunnet i sammanhanget.

Om att de vitas ”irreguljära” terror inte var mindre än bolsjevikernas medvetna, utan i flera avseenden långt mer skräckinjagande, handlar ett av kontrarevolutionens svartaste kapitel.

Med tanke på Staffan Skotts och Per Ahlmarks allt vanligare slagord: ”Utan Lenin ingen Hitler”, bör detta kapitel inte falla i glömska. ”Om detta må ni berätta…” hette informationskampanjen på landets skolor om förintelsen av det judiska folket under Tredje Riket. Att förspelet till den förintelsen inte regisserades av Lenin utan av just de krafter som den nuvarande kampanjen mot kommunismen brukar urskulda, är också något som bör berättas. Det märkliga är egentligen att det har gjorts många gånger utan att det tycks påverka de liberala historiedomarna en tum.

”Ner med judebolsjevikerna”

Werths skildring återkommer gång på gång parollen ”Ner med judebolsjevikerna!” i redo- visningen av revolter mot sovjetmakten från kosacker, vita officerare, ukrainska bönder och ibland till och med hungriga arbetargrupper. Och han nämner närmast i förbigående – inom en enda mening i ett samlingsverk på 850 sidor – resultatet av den ukrainske nationalistledaren Simon Petljuras och de vitas general Denikins framfart i Ukraina och Sydryssland sommaren och hösten 1919. Under några få vårmånaders tid slaktades tiotusentals judar i den största vågen av antisemitiska pogromer före Hitler och Förintelsen. Bedömningen av antalet mördade judar under denna terror har skiftat. Men de undersökningar och kommittéer Chamberlain redovisar hamnar på siffror mellan 100 000 och 120 000. Werth själv nämner i sin korta mening 150 000. Till och med talet 200.000 mördade har angetts (Nathan Ausubels judiska historia).

En detaljerad skildring, från by till by och stad till stad som av detta folkmord, som när det gällde Tjekans terror, hade givit delvis andra proportioner åt bolsjevikernas agerande. Den 9 augusti 1918 utfärdade sovjetregeringen ett dekret författat av Lenin som instruerade ”alla sovjetdeputerade att ta till kompromisslösa åtgärder för att rycka upp den antisemitiska rörelsen med rötterna. Pogrommakare och de som agiterar för pogromer står utanför lagen”.

Svarta hundraden

Dekretet riktades mot den vita terror som på klassiskt tsartids-manér hetsade sina ”Svarta Hundraden” mot arbetare och socialister under slagordet om att krossa judarna. Bolsjevikerna framställdes som judiska despoter och blodsugare vilka skulle bryta ned Moder Ryssland och skinna bönder och arbetare in på bara kroppen. Eftersom många av bolsjevikledarna också var judar – Sverdlov, Trotskij, Kamenev, Sinovjev… – kunde agitationen lätt slå rot där antisemitismen länge plöjt upp marken. I synnerhet gällde detta Ukraina där klyftan mellan stad och land var djup även i etniskt avseende. För Richard Pipes är en av förklaringarna till det antisemitiska inslaget i oppositionen mot bolsjevikerna att Lenin avsiktligt använde sig av judar i antireligiösa kampanjer för att göra dem till syndabockar (s.393 svenska upplagan). Dmitri Volkogonov går emellertid ett rejält steg längre och tycker sig, efter ett invecklat släktforskningsresonemang, finna att Lenin själv egentligen hade judiskt blod i ådrorna. Det skulle, menar Volkogonov, ha varit en bidragande orsak till att judar placerades i framskjuten position och till Lenins ”hat mot ryssar”. Ja, Volkogonov ansluter sig i realiteten, om än med mer sofistikerade vetenskapliga fraser, till de vitas agitation när det begav sig att Lenin och bolsjevikerna ”sålde ut Ryssland” för att de var judar!

Den antisemitiska antibolsjevismen i Ukraina utgick ifrån att medan landsbygdsbefolkningen var ukrainsktalande bestod arbetarklassen i städerna av ryssar – och judar. Den judiska befolkningen i Ukraina på cirka 1,2 miljoner var nämligen en ren stadsbefolkning, eftersom judar fram till revolutionen inte haft rätt att äga jord. Handel och köpenskap dominerades av judar och judar hade använts som uppbördsmän av den avskydda polska lågadeln som länge utsugit de ukrainska bönderna. Att bolsjevikerna organiserade många judar hängde samman med att de betraktades som det enda pålitliga partiet för de radikala judar som så ofta utsatts för förföljelse. Bland arbetare i småverkstäder, arbetslösa och tillfällighetsarbetare utgjorde också judar en betydande del.

För många ukrainska bönder var därmed kopplingen inte svår att göra, i synnerhet inte om man fick lite hjälp av de vitas agitatorer: rekvisitionsgrupperna som kom och tog en del av deras spannmål var bolsjeviker. Bolsjevikerna var judar. Och judarna hade bara bytt mössa från den polske uppbördsmannens till kommunistens. När upproriska bönder plundrade byar och städer var det ofta judiska affärer och varuhus de stötte på, och röveriet – som förstås rättfärdigades av rekvisitionsgruppernas ageranden – utvecklades till pogromer. Pogromer som underblåstes och användes av bolsjevikernas motståndare. Om de drabbade judarna var bolsjeviker – som de upproriska arbetarna i Proskurov i Ukraina vilka i februari 1919 drabbades av en av krigets värsta pogromer – så mycket bättre. Om de inte var det – som de judiska antibolsjeviker som flytt till Sibirien –mördades de ändå i tusental av Koltjaks och Wrangels folk.

Nej, den vita terrorn kanske inte var lika ”strukturerad” som den röda. Den kunde inte medges öppet, den kunde inte redovisas inför världen, ty den kunde inte legitimeras ens av kriget självt. Den var till viktig del bara plundring och massmord mot de svaga i tsarens, nationens, rasens eller bara den personliga vinningens namn.

”Ingen Hitler utan Lenin”

Att på grund av ”vetenskaplig avgränsning” bortse från det historiska sammanhanget handlar inte om prioritering utan om mörkläggning vars enda slutresultat måste bli historieförfalsk- ning. En förfalskning som våra svenska Staffan Skott och Per Ahlmark, medvetet eller omedvetet, utnyttjar för sin kampanj om ”Ingen Hitler utan Lenin”. ”Hitler” uppträdde i själva verket i en mängd skepnader redan under det ryska inbördeskriget. Under namn som Petljura, Denikin, Semesenko, Grigoriev och Wrangel inledde han förövningarna till det som skulle bli Förintelsen i Polen, Litauen, Vitryssland och Ukraina. Hans mest skoningslösa dödsfiende var Lenins bolsjeviker. Det är mot den bakgrunden man måste förstå många av de uttalanden och åtgärder som vibrerar av raseri och hänsynslöshet och som idag används för att framställa bolsjevikerna som en bunt blodtörstiga dobermans.

Kanske var det ingen slump att Stephane Courtois som är huvudredaktör för ”Kommunismens svarta bok” beklagade att Auschwitz så länge fått skymma sikten för bolsjevikernas brott. I hans eget verk tillåts ingen sikt i världen att skymmas av en sådan sak som massmorden på något hundratusental judar i antibolsjevismens namn. Nicolas Werth har offentligt (i Le Monde 14 nov -97) tagit avstånd från Courtois’ likställande av nazismen och kommunismen liksom från hans formulering om Auschwitz. Men Werth har själv placerat sig i en politisk kampanj och låtit sina vetenskapliga ambitioner förvandlas till agitation.

Och det är egentligen mycket synd.

För diskussionen om Sovjetunionen, Lenin och bolsjevismen borde vara en ocean av lärdom att ösa ur för alla som vill en rättvisare värld. De som nu rannsakas utgjorde ju spjutspetsen av den rörelse som en gång utmanade barbariet när det var som svartast och tycktes för evigt.

Ödesdigra missgrepp

De begick mängder av fel, ödesdigra missgrepp – och övergrepp, de var sprungna ur 1800- talet och kunde inte överblicka det sekel vi har upplevt. När de tog till den franska revolutionens Terreur mot sina terroristiska motståndare kunde de ännu inte – likt första världskrigets generaler som använde föråldrade militärdoktriner mot kulsprutor – bedöma innebörden av att använda 1800-talets metoder med 1900-talets teknik. Den nya sovjetstat de byggde upp med Tjekan som väpnad arm, skulle aldrig bli Lenins bortvittrande och gräsrotskontrollerade halvstat – där ”varje köksa” kunde delta i styret – utan efter hand en av de mest totalitära diktaturer 1900-talet skådat. Och det vore barnsligt att förneka att den stalinistiska stat som befästes på 30-talet hämtade motiveringar och metoder från inbördeskrigets dagar.

Ändå är det historiskt oriktigt att sätta likhetstecken mellan Stalinterrorns stat och den sovjetmakt som kämpade för sin överlevnad 1917-21. Werth och andra historierevisionister nämner det förstås inte, men i varje skede under inbördeskriget böljade frågeställningar och debatter om metoder och framtid utifrån att den socialistiska fredstiden skulle innebära andra alternativ och möjligheter än dem som kriget gav.

I flera skeden när kriget tycktes över, före de fjorton allierade arméernas intervention, eller före Pilsudkis polska anfall 1920 och så vidare fattades beslut om att börja återgå till den socialistiska demokratin, med frihet för sovjetpartierna, nedtrappning av Tjekans repression, avskaffande av dödsstraffet med mera. Men varje gång drog kriget bara ett nytt andetag.

När det till sist var över sommaren 1921 stod bolsjevikerna som ensamma segrare på en ruinhög. De hade nedgjort kontrarevolutionen men drivits, eller låtit sig drivas, till att också krossa rivalerna inom revolutionsrörelsen, till sist symboliserat genom kuvandet av Kronstadtmatrosernas uppror några gråkalla marsdagar just innan de första vårtecknen bröt fram.

Det märkliga är egentligen kanske, att trots mardrömmen, trots brutaliteten, lidandet och offren hade ännu inte all kraft från den självorganisering och de revolutionsprocesser Werth talade om stampats ut. Minnena från förhoppningarna 1917 glödde fortfarande i miljoner människor. Kunde den kraften ha fogats till ett samhällsbygge i ökande frihet och folkförankrad jämlik demokrati, kunde den ha funnit former att läka det som varit, på vägen mot ett samhälle där människa kan möta människa utan socialt eller etniskt hat? Under 20-talet kunde det ännu diskuteras av revolutionärer som sade sin uppriktiga mening, innan de tystades i Stalins nya slavstat.

Deras erfarenheter är alldeles för dyrbara att begravas när nyliberalerna nu försöker sopa igen spåren efter sitt eget historiska fiasko.

Håkan Blomqvist

Håkan Blomqvist är historiker knuten till Södertörns Högskola och var under många år ansvarig utgivare för Socialistiska Partiets tidning Internationalen.

Ursprungligen publicerad i Lenin massmödareMoteld nr 1, 1999

”Kommunismens svarta bok” – ett svar från vänster

Under en reaktionär period, 1798, skrev Emmanuel Kant apropå franska revolutionen att en sådan händelse, bortom misslyckanden och bakslag, inte låter sig glömmas. För, i denna uppslitande tid kan man skymta, om än flyktigt, ett löfte om en befriad mänsklighet. Kant hade rätt. Idag är frågan om det stora löfte som knöts till själva namnet Ryska Revolutionen, detta ljus som steg upp ur skuggorna vid tiden för det första världskrigets blodbad, också ska kunna ”förpassas till människornas minnen”. Det handlar inte om ”vår plikt att minnas”, utan om ett minnets arbete och kamp.

80-årsminnet av oktoberrevolutionen 1917 riskerade att passera obemärkt. Kommunismens svarta bok har om inte annat fört ”affären oktober” på tal. Stéphane Courtois, redaktör för verket, säger att ändamålet är att upprätta ett hundraprocentigt samband mellan kommunism och stalinism, mellan Lenin och Stalin, mellan den strålande revolutionära början och Gulags isiga skymning: ”Stalinist och kommunist, det är samma sak”, skriver han i Journal du Dimanche (9 november 1997).

Att blanda de historiska korten

Det är mycket viktigt att utan utvikningar svara på den fråga som ställs av den store sovjetiske historikern Michail Guefter:

”Detta är problemet som måste redas ut: denna händelsernas gång, är den verkligen kontinuerlig eller är det fråga om två utvecklingar knutna till varandra, men som trots allt går tillbaka till olika liv, till två olika politiska och moraliska världar?”

En avgörande fråga, som styr såväl förståelsen av det sekel som går mot sitt slut som våra engagemang i det sekel som kommer. Om stalinismen bara är, som vissa påstår, ”en tragisk förlängning” av det kommunistiska projektet, skulle det vara nödvändigt att dra mycket långtgående slutsatser beträffande själva projektet.

Behovet av smutskastning

Det är vad Kommunismens svarta bok syftar till. Man kan förvåna sig över den ganska otidsenliga, kalla krigstonen hos Stéphane Courtois. Medan kapitalismen, hovsamt omdöpt till ”marknadsdemokrati”, gärna förklarar sig vara utan alternativ efter Sovjetunionens upp- lösning, avslöjar denna iver i själva verket en stor, undertryckt rädsla: fruktan för att se det lidande och de samhällsproblem som systemet för med sig. Systemets baksidor är desto farligare som kapitalismen genom Sovjetunionens fall har förlorat sitt bästa alibi. Det är därför viktigt att tillgripa en preventiv smutskastning av allt som skulle kunna låta möjligheten till en annan framtid skymta.

Det är i själva verket i det ögonblick då kapitalismens stalinistiska efterapning bryter samman, då den stalinistiska-byråkratin fullbordar konfiskationen av den gemensamma sovjetiska egendomen, som kommunismens spöke kan återkomma och ”gå runt världen”.

Hur många tidigare ivriga stalinister har inte, av oförmåga att skilja mellan stalinism och kommunism, upphört att vara kommunister när de slutade vara stalinister och anslutit sig till den liberala saken med den nyomvändes fulla glöd?

Stalinism och kommunism är inte bara olika saker utan verkliga fiender. Och att påminna om denna skillnad är en av de plikter vi har mot stalinismens talrika kommunistiska offer.

Stalins diktatur var inte en variant av kommunismen utan själva den byråkratiska kontra- revolutionen. Att seriösa klasskämpar när de kämpade mot nazismen eller när de kämpade i konsekvenserna av mellankrigstidens världsomfattande kris inte omedelbart såg kontra- revolutionen, utan generöst fortsatte att offra sina söndertrasade liv, ändrar ingenting. Det handlar alltså om, för att besvara Michail Guefters fråga, om ”två politiska och moraliska världar”, olika och oförenliga. Detta svar är raka motsatsen till Stéphane Courtois’ slutsatser i Kommunismens svarta bok.

Courtois kräver ett kommunismens Nürnberg, förmodligen generad över att i detta ämne ansluta sig till en tanke som är kär för Le Pen. Ändå tenderar Kommunismens svarta bok inte bara att utplåna skillnaderna mellan nazism och kommunism utan att banalisera dem genom att förleda till tanken att en strängt ”objektiv” och ansvarsfull jämförelse utmynnar till nazismens fördel: 25 miljoner döda mot 100 miljoner, 20 års terror mot 60, som om det gick att mäta så.

Det första omslaget till boken tillkännagav högljutt 100 miljoner döda. Författarnas redo- visning slutar på 85 miljoner. Courtois skelar och ser liken dubbelt. Denna makabra grossistredovisning som blandar länder, epoker, orsakssammanhang och politiska läger har något cyniskt och djupt respektlöst mot offren själva över sig.

För Sovjetunionens del slutar siffran i 20 miljoner offer utan att man vet exakt vad siffran täcker. I sitt bidrag till Kommunismens svarta bok snarast minskar Nicolas Werth de vedertagna, approximativa uppskattningarna. Han hävdar att historikerna, på basis av exakta arkivuppgifter, idag uppskattar offren för de stora utrensningarna 1936-1938 till 690 000. Redan detta är oerhört mycket, ohyggligt bortom det fattbaras gräns. Han kommer dessutom fram till att antalet deporterade till Gulag i genomsnitt var cirka två miljoner årligen, av vilka en större del än man trodde kan ha blivit befriade och ersatta med nyanlända. För att uppnå slutsumman 20 miljoner döda måste man alltså till siffrorna för utrensningarna och Gulag lägga dem från de två stora hungersnöderna (sju miljoner 1921-1922 och sex miljoner 1932- 1933), och dem från inbördeskriget, om vilka författarna till Kommunismens svarta bok – naturligtvis – inte kan visa att det handlar om ”kommunismens brott”, om en kallt beslutad utrotning.

Med sådana ideologiska tillvägagångssätt skulle det inte vara särskilt svårt att skriva en ”Röd Bok om Kapitalets Brott” och lägga till offren för plundring och folkmord i kolonierna, för världskrigen, för epidemier, för hungersnöd, inte bara igår utan också idag. Bara under 1900-talet skulle man utan vidare kunna räkna upp åtskilliga hundratal miljoner offer.

Om det inte längre handlar om att undersöka regimer, perioder, preciserade konflikter utan om att kriminalisera en idé, hur många döda skulle man inte kunna tillskriva kristendomen och evangelierna, liberalismen och ”låt gå”-attityden? Även om man skulle acceptera Courtois fantasifulla beräkningar, skulle kapitalismen ha kostat många fler än stalinismens 20 miljoner döda i Ryssland under loppet av detta sekel i två världskrig.

Kommunismens gener

Stalinismens brott är tillräckligt hemska, tillräckligt massiva, tillräckligt ohyggliga. Det finns inget behov av att överdriva dem. Åtminstone inte att avsiktligt blanda bort historiens kort, vilket skedde vid 200-årsjubileet av franska revolutionen, då vissa historiker gärna gjorde revolutionen ansvarig inte bara för Terrorn eller Vendée utan också för den vita terrorns döda, de som dödades i kriget mot förbundsstaterna och till och med napoleonkrigen!

Att det är legitimt och ändamålsenligt att jämföra nazismen och stalinismen är inte nytt – redan den ryske revolutionären Leo Trotskij talade om Hitler och Stalin som ”tvilling- stjärnor”. Men en jämförelse bevisar ingenting, och skillnaderna är lika viktiga som lik- heterna. Nazistregimen har fullgjort sitt program och hållit sina hemska löften. Stalinismen byggdes upp i motsättning till planerna på kommunistisk frigörelse. Den måste mörda, fängsla och förvisa kommunismens förkämpar för att kunna skapas. Hur många schismer, meningsskiljaktigheter, under mellankrigstiden illustrerar inte denna tragiska strömkantring! Självmord av Majakovskij, Joffe, Tucholskij, Benjamin och hur många till? Kan man bland nazisterna finna dessa samvetskriser inför ruinerna av ett sviket och vanställt ideal? Hitlers Tyskland hade inte som Ryssland något behov av att förvandlas till ”den stora lögnens land”; nazisterna var stolta över sitt verk, många sovjetbyråkrater kunde inte möta sin blick i spegeln.

Om man späder ut den konkreta historien i tiden och rummet, avsiktligt avpolitiserar den (Nicolas Werth säger att ”den politiska historien sätts i andra rummet” för att man bättre ska kunna följa tråden i en historia som förlorat sitt sammanhang), återstår bara skuggteater. Då handlar det inte längre om att undervisa om en regims, en epoks utveckling, eller om att identifiera bödlar utan om att anklaga en idé: idén som dödar. I den genren har vissa journalister roat sig av hjärtans lust. Jacques Amalric noterar med tillfredsställelse ”en verklighet som frambragts av en dödsbringande utopi” (Libération, 6 november 1997). Philippe Cusin uppfinner ett idéarv: ”Det är inskrivet i kommunismens gener: det är naturligt att döda” (Figaro, 5 november 1997).

Att informera, inte om det faktiska förloppet, speciella brott, utan om en idé, det är att instifta en kollektiv skuld. Historiens tribunal är enligt Courtois inte bara retroaktiv. Den blir preventiv när han beklagar att ”sorgearbetet efter revolutionstanken ännu är långt ifrån avslutat” och indigneras över att ”öppet revolutionära grupper är aktiva och uttalar sig helt legalt”! Ånger är förvisso på modet. Att som Courtois själv aldrig ha kommit till slutet av sitt sorgearbete, att sådana som han släpar på sitt dåliga stalinistiska samvete som en fotboja, att deras försoning kokar av förtrytelse, det är deras sak. Men vi som förblev kommunister utan att någonsin ha hyllat folkens Lillefar eller lovsjungit den store ledarens lilla röda – vad vill ni att vi ska ångra? Vi har säkert misstagit oss ibland. Men som utvecklingen i världen ser ut har vi förvisso inte tagit fel i sak eller på motståndare.

För att förstå tragedierna under det århundrade som nu går mot sitt slut och dra nyttiga slutsatser för framtiden, måste man gå bortom den ideologiska scenen, lämna skuggorna som rör sig där, fördjupa sig i historien och följa logiken i de politiska konflikterna.

Revolution eller statskupp?

Vid en kritisk tillbakablick på den ryska revolutionen med anledning av 80-årsminnet uppstår en mängd frågor, både om historia och program. Insatsen är hög. Det handlar om vår förmåga till en framtid öppen för revolutionär aktion, för varje förfluten tid har inte samma framtid.

Redan innan man ger sig in i den mängd dokument som har blivit tillgängliga tack vare att de sovjetiska arkiven har öppnats och som otvivelaktigt kommer att belysa händelser på ett nytt sätt och leda till nya kontroverser, stöps debatten enligt den dominerande ideologin. I dessa tider av kontrareform och reaktion är det inte förvånande att Lenins och Trotskijs namn blir lika tabubelagda som Robespierres eller Saint-Justs under restaurationen.

För att börja röja marken är det lämpligt att påminna om tre idéer som är ganska väl spridda idag:

1. Som revolution skulle den ryska snarast kunna betecknas som sinnebilden för en komplott eller en liten statskupp, som med ens uppifrån påbjöd sin auktoritära uppfattning om den sociala ordningen till fördel för en ny elit.

2. Hela den ryska revolutionens utveckling och dess totalitära olyckor skulle vara inskrivna i generna som en sorts arvssynd i den revolutionära idén (eller enligt vissa passionen): historien skulle alltså reduceras till genealogi, med förakt för stora omvälvningar, kolossala händelser och kamp med oviss utgång.

3. Slutligen skulle den ryska revolutionen ha varit dömd till monstruositet, född för tidigt i historien, genom ett försök att betvinga historiens förlopp och rytm medan de ”objektiva villkoren” för en övergång från kapitalismen inte var vid handen. I stället för att klokt ”automatisk begränsa” sina planer, skulle de bolsjevikiska ledarna ha varit de som aktivt framkallat de svåra tiderna.

Äkta revolutionär hänförelse

Den ryska revolutionen var inte resultatet av en konspiration utan av en explosion i samband med kriget, orsakad av den enväldiga konservativa tsarregimen. Ryssland var i seklets början ett blockerat samhälle, ett land som samtidigt härskade och var beroende, som förenade de feodala dragen hos en landsbygd, där livegenskapen officiellt var avskaffad sedan knappt 50 år, och dragen hos städernas oreglerade industriella kapitalism. Som stormakt var landet teknologiskt och finansiellt av underordnad betydelse. Den klagoskrift som presenterades av prästen Gapon under 1905 års revolution var en lista över de missförhållanden som härskade i tsarernas land. Försöken till reformer blockerades genom de rikas konservatism, despotens envishet och fegheten hos en borgerlighet som skakades av den begynnande arbetarrörelsen. Den demokratiska revolutionens uppgifter måste lösas i ett tillstånd där, till skillnad från franska revolutionen, det moderna proletariatet – fastän det är en minoritet – redan utgör den viktigaste och ivrigaste delen.

Radikaliseringen

Detta gjorde ”det heliga Ryssland” till den svaga länken i den imperialistiska kedjan. Och krigets prövningar satte tändstickan till kruttunnan.

Revolutionens utveckling mellan februari och oktober 1917 visar att det inte handlade om en minoritetskonspiration av professionella agitatorer utan om en politisk erfarenhet i masskala, om en förvandling av medvetandet, om en ständig omflyttning av styrkepositionerna. I sin magistrala ”Den ryska revolutionens historia” analyserar Leo Trotskij minutiöst denna radikalisering, från fackligt val till fackligt val, från lokalval till lokalval, hos arbetarna, soldaterna och bönderna. Medan bolsjevikerna inte representerade mer än 13 procent av de delegerade i sovjeterna, arbetar- och soldatråden, på junikongressen, förändrades för- hållandena snabbt efter julidagarna och Kornilovs försök till kupp: bolsjevikerna motsvarade mellan 45 och 60 procent i oktober, på den andra sovjetkongressen.

Långt ifrån att vara en lyckad överraskningskupp representerar upproret alltså det provisoriska resultatet och upplösningen av en styrkedemonstration, som mognade under hela året, under loppet av vilket de folkliga massornas uppfattning alltid befann sig till vänster om partiernas och deras staber, inte bara om socialist-revolutionärernas utan till och med om det bolsjevikiska partiets, ända till och inklusive beslutet om upproret.

Historikerna är i allmänhet överens om att oktoberupproret innebar upplösningen på den gamla regimens sönderfall som pågått under ett helt år. Det är därför som den, jämfört med det våld vi senare har sett, kostade föga i människoliv. Den relativa lätthet med vilken de upproriska bolsjevikerna tog makten belyser den ryska borgerlighetens maktlöshet mellan februari och oktober, dess oförmåga att bringa staten på fötter igen och att bygga upp en modern nation på ruinerna efter tsardömet. Valet stod inte längre mellan revolution och ren demokrati utan mellan två auktoritära lösningar, revolution eller Kornilovs militärdiktatur.

Vem begrät despoten?

Om man med revolution menar en längtan efter förändring underifrån och inte genomförandet av någon storstilad plan uttänkt av en upplyst elit, är det ingen tvekan om att den ryska revolutionen var en sådan i ordets fulla bemärkelse, baserad på folkets fundamentala behov av fred och av jord. Det räcker med att granska de åtgärder inom lagstiftningen, som vidtogs under det första året av den nya regimen för att förstå att omständigheterna tvingade fram en radikal omvälvning av ägar- och maktförhållandena, ibland snabbare än förutsett och önskat, ibland till och med bortom det önskvärda. Talrika böcker vittnar om denna spricka i världsordningen och dess omedelbara internationella genklang.

Marc Ferro understryker – särskilt i La revolution de 1917 och Naissance et effondrement du régime communiste en Russie – att det i det ögonblicket inte fanns många som saknade tsar- regimen och begrät den siste despoten. Han framhåller tvärtom den människornas förvandling som är så karakteristisk för en autentisk revolution, ända in i det dagliga livets minsta detalj: i Odessa dikterade eleverna ett nytt historieprogram för lärarna; i Petrograd tvingade arbetarna sina chefer att lära sig ”den nya arbetarrätten”; i armén inbjöd soldaterna prästen till sitt möte för att ”att ge honom en ny mening med sitt liv”; i vissa skolor krävde barnen rätten att lära sig boxning för att göra sig förstådda och respekterade av de vuxna…

Inbördeskrigets prövningar

Denna revolutionära hänförelse levde ännu, trots de förfärliga villkoren, under inbördeskriget från och med sommaren 1918. I sitt bidrag till Kommunismens svarta bok gör Nicolas Werth en dokumenterad uppräkning av alla styrkor som den nya regimen fick möta: inte bara Koltjaks och Denikins vita arméer, inte bara den fransk-engelska interventionen utan även böndernas massiva resning mot inkallelser och arbetarupploppen mot ransoneringen. När man läser detta kan man knappast se varifrån den revolutionära makten hämtade styrkan att besegra så mäktiga motståndare. Det tycks som om det vore endast genom den skräck som en minoritet injagade och värvning till tjekan – säkerhetsstyrkorna – som bestod av ett desperat trasproletariat berett till allt. Den förklaringen är alltför enkel för att kunna motivera att Röda Armén organiserades på några månader och sedan segrade.

Enligt författarna till Kommunismens svarta bok skulle inbördeskriget önskats av bolsje- vikerna och terrorn som utövades från och med sommaren 1918 skulle vara ursprunget till alla de brott som sedan begicks i kommunismens namn. Den verkliga historien, av konflikter, strider, och osäkerhet, av segrar och nederlag, kan inte reduceras till denna mörka legend om idens automatiska utveckling, en saga där idén alstrar världen.

Inbördeskriget var inte önskat men förutsett. Alla revolutioner sedan den franska revolutionen hade inpräntat denna smärtsamma läxa: frihetsrörelserna stöter på konservativ reaktion; kontrarevolutionen följer revolutionen som dess skugga, 1792, när Brunswicks trupper marscherade mot Paris, 1848 vid tiden för junimassakrerna (om de borgerliga grymheterna då kan man läsa hos Michelet, Flaubert eller Renan), under blodiga veckan efter Pariskommunens nederlag 1871. Regeln har sedan dess inte förnekat sig, från Francos revolt 1936 till Suhartos statskupp (som krävde 500 000 döda 1965 i Indonesien) eller till Pinochets i Chile 1973. Lika lite som de franska revolutionärerna 1792 hade de ryska revolutionärerna deklarerat inbördeskrig. Från sommaren 1918, påminner Nicolas Werth, var de vita arméerna fast etablerade på tre fronter och bolsjevikerna ”kontrollerade knappast längre mer än ett område begränsat till det historiska guvernementet Moskva”. Förberedelserna för terror gjordes i augusti-september 1918, när den utländska aggressionen och inbördeskriget började. På samma sätt proklamerade Danton under franska revolutionen terror för att kanalisera den spontana folkliga terrorn, som bröt lös med septembermassakern inför det hot som Brunswicks koalitionstrupper utgör mot Paris.

Nicolas Werth menar alltså att ansvaret för inbördeskrigets utbrott inte låg hos bolsjevikerna.

Om inbördeskrigets fasor från den tidpunkten delas mellan ”de röda” och ”de vita”, skulle alla senare fasor likväl ligga hos ett dolt krig, ett krig i kriget, mot bönderna. För att föra in offren för hungersnöden 1921-1922 i kommunismens brottsregister tenderar Nicolas Werth ibland att framställa hungern som resultatet av ett avsiktligt val att utrota bönderna. Dokumenten om repressionen i byarna är ofta förkrossande. Men är det möjligt att isolera de två problemen, inbördeskrigets och jordbruksfrågans?

Utskrivningar

För att möta aggressionen mobiliserade Röda Armén på några månader fyra miljoner stridande, som måste utrustas och födas. På två månader förlorade Petrograd och Moskva mer än hälften av sin befolkning. Industrin producerade inte längre någonting. Vad fanns det under dessa förhållanden för annan lösning för att föda städerna och armén än utskrivningar? Sannolikt kan man tänka sig andra former, med ett efterhandsperspektiv ta hänsyn till farorna med en politisk poliskår, risken för godtycklig byråkrati, utövad av tillfälliga småtyranner. Men det är en konkret diskussion i termer av politiska val, tänkbara alternativ inför reella prövningar.

Vid slutet av inbördeskriget var det inte längre basen som bar ledningen utan ledningen som bemödade sig om att dra med basen. Detta var mekaniken i omkastningen: partiet satte sig i stället för folket, byråkratin i stället för partiet, den enda människan i stället för alla. Under denna process uppstod en ny byråkrati, en frukt av arvet från den gamla regimen och av den accelererade utnämningen av nya styrande. Efter den massiva rekryteringen 1924 vägde inte de få tusentalen kämpar från 1917 särskilt tungt bland partiets anhängare i jämförelse med de hundratusentals nya bolsjevikerna bland vilka karriäristerna och tjänstemännen från den gamla administrationen åter fanns.

Inbördeskrigets tunga arv

Inbördeskriget skapade en fruktansvärd tillvänjning till de mest extrema och inhumana former av våld, som dessutom lades ovanpå världskrigets vanvett. Det göt ett arv av byråkratisk bru- talitet, som Lenin skulle bli medveten om vid tiden för krisen med de georgiska kommunis- terna och som Trotskij redovisar i sin bok Stalin. ”Lenins testamente” och ”Sekreterarnas dagbok” vittnar i sin ångest om en rörande medvetenhet om problemet. Men medan revolutionen var en folkens och massornas sak, kunde den döende Lenin bara väga synderna och dygderna hos en handfull styrande män, på vilka nästan allt tycks bero i framtiden.

Inbördeskriget hade definitivt betytt ”ett stort kliv bakåt”, en ”arkaisering” av landet i för- hållande till den utvecklingsnivå som uppnåtts före 1914. Det lämnade landet blodlöst. Av de fyra miljoner invånare som Petrograd och Moskva räknade i början av revolutionen återstod bara 1,7 miljoner i slutet av inbördeskriget. I Petrograd lämnade 380 000 arbetare produktionen mot 80 000 som stannade kvar. De ödelagda städerna parasiterade på jordbruket och tvingade bönderna till förskottsleveranser av livsmedel. Och Röda Armén uppnådde en styrka på 4 miljoner. Genom hela inbördeskriget formades en ”efterbliven” statssocialism, en ny Stat byggd på ruiner: I själva verket formades staten på basen av en social tillbakagång.

Där ligger roten till den byråkratisering, som vissa styrande ryssar, inklusive Lenin, ganska snart blev medvetna om. Samtidigt var de förtvivlade över att inte lyckas hämma den. Omständigheternas hemska börda och frånvaron av demokratisk kultur fick sina effekter. Det råder sålunda inget tvivel om att det förvirrade förhållandet från maktövertagandet, mellan staten, partiet och arbetarklassen, på grund av det snabba förfallet och försvinnandet av oppositionen i folkdjupet, ledde till att samhället förstatligades i stället för att de statliga funktionerna socialiserades.

Svår demokrati

Att lära demokrati är en lång och svår process. Den går inte i samma takt som ekonomiska dekret om reformer, desto mindre som landet praktiskt taget saknar parlamentariska traditioner och erfarenheter av ett mångfacetterat politiskt liv. Den kräver tid, energi och pengar. Oron i kommittéerna och sovjeterna under 1917 illustrerar de första stegen av en sådan inlärning. Där framträdde ett civilt samhälle. Under inbördeskrigets prövningar underordnades de folkliga maktorganen, rådsförsamlingar och sovjeter, en upplyst beskyddare: partiet. I praktiken bestod lösningen också i att ersätta principen om val och kontroll av de ansvariga med utnämningar på partiets initiativ, redan 1918 i vissa fall. Denna logik utmynnade slutligen i ett system där makt är rätt och där den politiska pluralism och åsiktsfrihet som är nödvändiga för en levande demokrati undertrycktes.

Fruktansvärd förändring

Förändringen var desto mer fruktansvärd eftersom byråkratiseringen inte enbart utgår från en manipulation uppifrån. Den svarde även mot ett krav underifrån, ett behov av lugn och ordning, som uppstod ur en leda vid krig och inbördeskrig, vid umbäranden och knapphet. De demokratiska kontroverserna, den politiska agitationen och det ständiga kravet på ansvar stör. Marc Ferro har mycket kraftigt understrukit detta förfärliga samspel i sina böcker. Han erinrar sålunda om att det rent av fanns ”två centra – ett demokratiskt-auktoritärt i basen, ett centralistiskt-auktoritärt på toppen” i början av revolutionen, medan ”det däremot bara fanns ett 1939”. För honom är frågan praktiskt taget avgjord efter några månader, redan 1918 eller 1919, med försvagningen eller kuvandet av kvarters- och fabrikskommittéerna. Enligt ett liknande sätt att närma sig ämnet är filosofen Philippe Lacoue-Labarthe ännu mer tydlig när han förklarar att bolsjevismen är ”kontrarevolutionär från och med 1920-1921” (det vill säga redan före Kronstadt).

Att fastställa tidpunkten är av största betydelse. Det är inte fråga om att på ett mekaniskt sätt punkt för punkt ställa en förgylld legend, ”leninism under Lenin”, mot leninismen under Stalin, det lysande 20-talet mot det mörka 30-talet, som om ingenting ännu hade börjat ruttna i sovjeternas land. Visst fick byråkratiseringen genast effekt, visst hade den polisiära aktiviteten i tjekan sin egen logik, visst öppnas det politiska fängelset på Solovkiöarna efter inbördes- krigets slut och före Lenins död, visst undertrycktes andra partier, visst begränsades yttrandefriheten; de demokratiska rättigheterna i partiet självt begränsades från och med tionde kongressen 1921.

Men den process som vi kallar den byråkratiska kontrarevolutionen var inte någon enkel händelse. Den skedde inte på en dag. Den skedde genom val, skärmytslingar, händelser. Aktörerna debatterade själva i början av 20-talet dessa utvecklingsstadier, inte av smak för den historiska precisionen utan för att försöka att dra slutsatser om politiska uppgifter. Vittnen som Rosmer, Eastman, Souvarine, Istrati, Benjamin, Zamiatine och Bulgakov (i sina brev till Stalin), Majakovskijs poesi, Mandelstams eller Tsetajevas kval, Babels anteckningsböcker etc. kan bidra till att belysa fenomenets mångsidighet, dess utveckling, dess fortskridande.

Så, medan det ödesdigra förtrycket av Kronstadt under våren 1921 väckte medvetenheten om en nödvändig omorientering av den ekonomiska politiken, samtidigt som inbördeskriget avslutades segerrikt, begränsades den demokratiska friheten ytterligare i stället för att utvidgas: partiets tionde kongress förbjöd avvikande tendenser och fraktioner.

Politisk mångfald

Erfarenheterna av tillbakagången i Ryssland gör det nödvändigt att återkomma till frågorna om den representativa demokratin, den politiska pluralismen, censuren, upplösningen av den konstituerande församlingen, för att teoretiskt formulera de problem som socialismens pionjärer stötte på och för att begrunda lärdomarna av dem. Det råder inget tvivel om att arvet från tsarismen, de fyra åren av slakt under världskriget, under vilka mer än 15 miljoner ryska soldater mobiliserades, inbördeskrigets våld och ohyggligheter, har tyngt den revolutionära regimens framtid oändligt mycket mer än dess styrandes dogmatiska misstag, hur allvarliga de än må vara.

Behovet av en rättsstat

I en artikel om ”Revolutionen och lagen”, publicerad i Pravda den 1 december 1917, inledde Anatole Lunatjarskij, blivande utbildningsminister, med ett konstaterande: ”Ett samhälle är inte enat som en helhet.” Det krävdes lång tid och många tragedier för att dra alla konse- kvenser av denna mening. Eftersom ett samhälle inte är en helhet ens efter kullkastningen av den gamla ordningen, skulle man inte kunna göra anspråk på att socialisera staten genom ett dekret utan att riskera att förstatliga samhället. Eftersom samhället inte är enat, bör fack- föreningarna vara oberoende av staten och partierna, och partierna oberoende av staten. De intressemotsättningar som råder i samhället måste kunna uttryckas i en oberoende press och representeras i en mängd andra olika former. Det är också därför som lagarna måste garantera att rätten inte begränsas till ett av styrkan permanentat godtycke.

Försvaret för politisk pluralism är alltså inte en fråga om omständigheter utan ett väsentligt villkor för den socialistiska demokratin. Det är den slutsats Trotskij drar av erfarenheten i Den förrådda revolutionen: ”Sanningen att säga är klasserna heterogena, söderslitna av inre mot- sättningar, och kommer endast fram till gemensamma avsikter genom kamp mellan olika inriktningar, grupperingar och partier.” Det betyder att den kollektiva viljan endast kan uttryckas genom en fri valprocess, vilka dess institutionella former än är, som kombinerar en direkt demokrati med delaktighet och en representativ demokrati.

Åtgärder mot maktmissbruk

Utan att utgöra någon absolut garanti mot byråkratisering och maktens faror kan svar och inriktning dock lösgöras ur erfarenheten:

  • Skillnaderna mellan klasserna, partierna och staten bör översättas i ett erkännande av den politiska och fackliga pluralismen, som tillåter en konfrontation av program och alternativa val i alla samhällsfrågor och inte endast det enkla meningsutbytet i lokala maktinstanser.
  • Demokratin måste kombinera produktionsråd och områdesråd med ett direkt be- stämmande och en rätt till kontroll, inte bara för partierna utan även för fackföreningar och andra föreningar och av kvinnorörelser.
  • De valda ska vara ansvariga, och deras mandat ska kunna återkallas av dem de fått förtroendet av.
  • Antalet uppdrag och mandatperioder måste begränsas liksom de valdas löner till nivån för en kvalificerad arbetare eller offentligt anställd tjänsteman för att motverka att ämbeten permanentas och maktutövande blir ett yrke.
  • Makten måste decentraliseras och befogenheterna fördelas till lokal, regional eller nationell nivå så nära medborgarna som möjligt; lägre instanser måste ha vetorätt beträffande beslut som direkt berör dem. Det måste finnas möjligheter för medborgarna att tvinga fram folkomröstning.En frivillig producenternas demokrati är helt och fullt förenlig med utövande av allmän rösträtt. Kommunala råd eller folkliga områdesförsamlingar kan bildas av representanter från arbets- och boendeenheter och varje viktigt beslut underkastas en omröstning i de berörda folkgrupperna.

Tvåkammarsystem

Erfarenheter från Polen 1980-1981 och från Nicaragua 1984 har fört upp frågan om ett tvåkammarsystem. En kammare väljs i direkta val med allmän rösträtt och den andra representerar direkt arbetarna, bönderna och i stort de olika sammanslutningarna av folklig makt. Detta svar (som kan inbegripa en nationaliteternas kammare i stater med många nationaliteter) tillfredsställer teoretiskt på en gång kravet på allmänna val och omsorgen om en folklig demokrati som är så direkt som möjligt. Det tillåter ingen ytterligare sammanblandning mellan samhällets och statens sfär, utan sammanblandning motverkas allt efter som självstyret utvecklas, breder ut sig och blir allmänt.

Dessa stora linjer sammanfattar lärdomarna från en smärtfylld historia. De utgör varken ett verksamt vapen mot maktens faror eller ett recept för varje konkret situation. Man kan i backspegeln diskutera konsekvenserna av bolsjevikernas upplösning av den konstituerande församlingen, församlingens respektive sovjetkongressens representativitet i slutet av 1917, om det inte skulle ha varit att föredra att upprätthålla en dubbel representationsform (en sorts förlängd dubbelmakt). Man kan likaså fråga sig om det inte skulle ha behövts fria val redan vid inbördeskrigets slut, med risk att de vita fick övertaget, trots att de besegrats militärt, i en tid av förstörelse och internationella påtryckningar. Varje enskild situation beror av specifika styrkeförhållanden, nationella och internationella. Alla historiska erfarenheter bekräftar å andra sidan den varning Rosa Luxemburg uttryckte redan 1918: ”Utan allmänna val, utan obegränsad press- och mötesfrihet, utan åsiktsfrihet, förtvinar livet i alla offentliga institutioner, och byråkratin blir det enda aktiva elementet.” Den obegränsade demokratin är en fråga om frihet och om ekonomisk effektivitet: Endast den kan tillåta den självstyrande planeringens företräde framför marknadens mekanismer.

Maktbegär vs byråkratisk kontrarevolution

Utgången av den första socialistiska revolutionen, stalinismens triumf, den totalitära byråkratins brott, utgör ett av seklets viktigaste händelser.

För vissa torde det ondas princip bo i en den mänskliga naturens botten av ondska, i ett obetvingligt maktbegär, som kan ha olika ansikten, inklusive försöken att lyckliggöra folken mot deras vilja, att påtvinga dem i förväg uttänkta program för en perfekt stat.

Kommunismens svarta boks polemiska mål består i att upprätta en strikt kontinuitet mellan Lenin och Stalin och därmed krossa ”den gamla legenden att oktoberrevolutionen förråddes av Stalin”; ”Stalinismens fasor är väsensbesläktade med leninismens” (Jacques Amalric); ”Den tidiga kriminella driften går tillbaka till Lenin” (Eric Conan, L’Express, 6 november 1997). Om ett oförsonligt öde, bärare av sådana katastrofer, hade tagit sin början redan från första dagen, varför skulle man då fortfarande kalla sig kommunist?

20-talet: ”paus” eller vägskäl?

Trots den byråkratiska reaktionen, som mycket tidigt började frysa revolutionen, trots den kulturella nöden och tillbakagången, märks den tidiga revolutionära hänförelsen ännu under hela 20-talet i de första försöken att förändra sättet att leva: skolreformer och pedagogiska reformer, familjelagstiftning, stadsutopier, grafiska och cinematografiska uppfinningar. Det är även den som kan förklara motsägelserna och tvetydigheterna i ”den stora förvandlingen” som genomfördes under den smärtfyllda mellankrigstiden, då den byråkratiska terrorn ännu blandade sig med de revolutionära förhoppningarnas energi. Det är alltså viktigt att i den samhälleliga organisationen, i de krafter som inrättar sig där och de som opponerar sig, ta fasta på rötterna och de djupa drivkrafterna bakom det som man ibland kallar ”det stalinistiska fenomenet”. Stalinismen visar på en mer generell tendens till byråkratisering av verksamheten i alla moderna samhällen. Den får sin näring genom utvecklingen av arbetsdelningen (särskilt mellan manuellt och intellektuellt arbete) och genom ”maktens professionella faror?’. I Sovjetunionen har denna tendens varit så mycket starkare och snabbare som byråkratiseringen har uppstått mot en bakgrund av ödeläggelse, nöd och frånvaro av demokratiska traditioner.

En doft av revolution

I början var revolutionens samhällsbas på en gång stor och liten. Stor i så måtto att den vilade på alliansen mellan arbetarna och bönderna, som utgjorde den förkrossande majoriteten i samhället. Liten därför att dess arbetarkomponent, i minoritet, snabbt decimerades genom krigets härjningar och inbördeskrigets förluster.

Inte desto mindre dröjer en brytning, en envis doft av revolution kvar, i såväl inrikes- som utrikespolitiken mellan början av 20-talet och det fruktansvärda 30-talet. De auktoritära tendenserna började förvisso få övertaget mycket tidigare. Ansatta av huvudfienden, den imperialistiska aggressionen och försöken att återskapa kapitalismen, började de ledande bolsjevikerna ignorera eller underskatta ”den sekundära fienden”, byråkratin, som under- minerade dem inifrån och till slut slukade dem. Detta hittills okända scenario var svårt att föreställa sig. Det krävdes tid för att förstå det, tolka det, dra slutsatser av det. Lenin upp- fattade förmodligen den alarmsignal, som Kronstadt-krisen innebar, till den grad att han drev på en genomgripande ekonomisk omorientering. Trotskij lyckades inte förrän mycket senare, i Den förrådda revolutionen, skissera grunden för en politisk mångfald baserad på proletariatets skilda intressen åsikter och medvetande.

De flesta vittnesmålen och dokumenten om Sovjetunionen eller om det bolsjevikiska partiet självt tillåter inte att den stora vändpunkten på 30-talet ignoreras. Byråkratin segrade över- lägset, med miljoner och åter miljoner döda av hunger, deporterade, offer för processer och utrensningar som följd. Lössläppandet av ett sådant våld krävdes för att nå fram till ”segrarnas kongress” 1934 och befästa den byråkratiska makten.

Den stora vändpunkten

Mellan inbördeskrigets terror och den stora terrorn under 30-talet ger Nicolas Werth företräde åt kontinuiteten. För detta måste han tolka om 20-talet, de val som då måste träffas, konflik- terna inom partiet och reducera dem till en enkel ”paus” eller ”vapenvila” mellan två terrorister. Han för dock själv fram element, som vittnar om en förändring av förtryckarskalan och en djup förändring av dess innehåll.

1929 fastställdes planen om ”massornas kollektivisering”. 13 miljoner jordbruk skulle tvångs- kollektiviseras. Denna operation framkallade den stora hungersnöden och massdeportationerna 1932-1933: ”Våren 1933 markerade sannolikt höjdpunkten i en första stor terrorcykel, som hade tagit sin början i slutet av 1929 med lanseringen av utrotandet av kulakerna”. Efter mordet på Kirov (ledare av partiet i Petrograd), började 1934 den andra stora cykeln, kännetecknad av de stora processerna och framför allt Moskvarättegångarna 1936-1938, vars offer har uppskattats till 690.000. Tvångskollektiviseringen och den allt snabbare industrialiseringen förde med sig en massiv folkförflyttning, ett ”förlantligande” av städerna och en svindlande industriell uppbyggnad i Gulag.

Under processens gång utvecklades och förstärktes den förtryckande lagstiftningen. I juni 1929, samtidigt med masskollektiviseringen, genomfördes en genomgripande reform i straff- systemet: fångar som dömts till straff längre än tre år skulle hädanefter överföras till arbets- läger. Inför de omfattande, okontrollerbara förflyttningarna inom landet infördes genom ett beslut i december 1932 inrikespass. Några timmar efter mordet på Kirov, författade Stalin ett dekret känt som ”lagen av den 1 december 1934”, som legaliserade summariska rättegångar och tillhandahöll ett instrument med oinskränkt makt för den stora terrorn.

Att bryta kontinuiteten

Förutom krossandet av de folkliga rörelserna i städer och på landsbygd förintade denna byråkratiska terror det som levde kvar av arvet från oktober. Man vet att rättegångarna och utrensningarna åstadkom djupa sprickor inom partiet och armén. De flesta befäl och ledare från den revolutionära perioden deporterades eller avrättades. Endast tre av de 200 med- lemmarna i det ukrainska kommunistiska partiets centralkommitté överlevde. I armén arresterades mer än 30.000 av 178.000 befäl. Samtidigt exploderade den administrativa organisation som krävdes för denna förtryckarapparat och för att föra en förstatligad ekonomi- politik. Enligt Moshe Lewin hade då den administrativa personalen utökats från 1.450.000 1928 till 7.500.000 1939, och samtliga manschettarbetare från 3.900.000 till 13.800.000. Byråkrati är inte ett tomt ord. Den blir en makt i samhället: den statliga, byråkratiska apparaten slukade vad som återstod av stridbara personer inom partiet.

Effekterna av denna kontrarevolution är kännbara på alla områden; i den ekonomiska politiken (tvångskollektivisering och utveckling i stor skala av Gulag), i utrikespolitiken (i Kina, i Tyskland, i Spanien), i kulturpolitiken, i det dagliga livet med det som Trotskij har kallat ”thermidor i hemmet”, i ideologin (med utkristalliseringen av en statsortodoxi, kodifiering av ”Diamat” – som förvandlade dialektisk materialism till en uppsättning statiska regler- och sammanställningen av en Partiets officiella historia).

Man måste kalla saker vid deras rätta namn och en kontrarevolution en kontrarevolution, mer massiv, mer synlig, mer sönderslitande än de auktoritära åtgärderna under det brinnande inbördeskriget. Beträffande Nicolas Werth så är han splittrad mellan förståelse för vad som är radikalt nytt under 30-talet och sin vilja att upprätta en kontinuitet mellan det revolutionära löftet från oktoberrevolutionen och den segrande stalinistiska reaktionen. Sålunda talar han om införandet av förtryckarsystemet som en ”avgörande episod” eller som ”den viktigaste episoden i den konfrontation som tog sin början 1918-1922” utgjorde. Episod eller avgörande vändpunkt – man måste välja.

När man har tagit parti för kontinuiteten leder det till att man ”hoppar över” 20-talet, dess kontroverser och dess vågspel, som om det handlade om en enkel parentes. Den historiska beskrivningen av förtrycket tas då ur sitt sammanhang. Den förvisar konflikterna kring de avgörande vägvalen till ett dunkelt andraplan, både när det gäller utrikespolitik (inställningen till den kinesiska revolutionen, attityd till den tilltagande nazismen, opposition mot kriget i Spanien) och inrikespolitiken (både trotskistisk och bucharinsk opposition mot tvångs- kollektiviseringen, ekonomiska och sociala alternativ).

Kontrarevolution och restauration

Kontrarevolutionens idé bekymrar somliga under förevändning att den inte utmynnar i ett återupprättande av den tidigare situationen. Den historiska tiden är inte reversibel på samma sätt som den mekaniska fysiken. Filmen kan inte köras baklänges. Redan efter terrorn under den franska revolutionen noterade Joseph de Maistre, konservativ ideolog under revolutionen, som kände väl till reaktionen, klarsynt att en kontrarevolutionen inte är mot en revolution ”i motsatt riktning”, utan ”motsatsen” till en revolution. De två processerna är inte symmetriska. En kontrarevolution kan sålunda alstra något nytt och aldrig tidigare skådat. Det var fallet i Bismarcks Tyskland efter den misslyckade revolutionen 1848. Så också i Frankrike efter 1789, där Napoleons kejsardöme utgör en lång gråzon, där de revolutionära strävandena och konsolideringen av den nya ordningen blandas.

Det är i en analog gråzon som ett antal seriösa kommunister har förirrat sig, imponerade av ”socialismens” framgång utan att känna till det eller att bry sig om vad det har kostat. Man visste mycket, om man ville, under 30-talet om den stalinistiska terrorn. Där fanns vittnes- målen från Victor Serge och Ante Ciliga, John Dewey, vittnesmålen mot repressionen av anarkisterna och POUM i Spanien. Men under denna tid av antifascistisk kamp och ”byrå- kratiserad heroism” (enligt Isaac Deutschers formulering) var det ofta svårt att samtidigt bekämpa huvudfienden och den egentligen inte alls så sekundära fienden, byråkratin.

Sovjetunionen under Stalin var faktiskt inte ett land med Bresjnevs stagnation. Det för- vandlades snabbt, under den företagsamma byråkratins knutpiska. Hemligheten med denna energi saknar inte samband med den energi hos Napoleon, som fascinerade Chateaubriand: ”Om Bonapartes bulletiner, anföranden, tilltal till underordnade, proklamationer, utmärker sig för energi, var denna energi ingen egenskap hos honom; den tillhörde hans tid, den kom från den revolutionära inspirationen, som försvagades i Bonaparte, därför att han gick i motsatt riktning mot denna strävan”. Det är för övrigt inte den enda slående analogin mellan de två personligheterna: ”Revolutionen som var Napoleons amma visade sig snart som en fiende: han upphörde aldrig att bekämpa den.”

Byråkratins tillväxt

Aldrig har något land i världen undergått en så brutal förändring som Sovjetunionen på 30- talet. Mellan 1926 och 1939 växte städerna med 30 miljoner invånare och deras andel av hela befolkningen ökade från 18 till 33 procent; bara under den första femårsplanen var deras tillväxttakt 44%, det vill säga praktiskt taget lika mycket som mellan 1897 och 1926; den avlönade arbetskraften mer än dubblerades (den ökade från 10 till 22 miljoner); detta innebar att städernas befolkning till största delen bestod av efterblivna bönder, som nyligen kommit ur slaveriet, som ofta inte ens kunde läsa. Det krävdes en enorm kraftansträngning för läs- kunnighet och undervisning, det krävdes en påtvingad arbetsdisciplin. Denna stora omvand- ling åtföljdes av en pånyttfödelse av nationalismen, ett uppsving för karriärismen och upp- dykandet av en ny byråkratisk konformism.

På Michail Guefters viktiga fråga – ”en kontinuerlig rörelse” mellan oktober och Gulag eller ”två skilda politiska och moraliska världar” – ger analysen av den stalinistiska kontra- revolutionen ett tydligt svar. I början kan man tala om misstag att rätta till, om alternativ kurs i ett och samma projekt; sedan är det krafter, projekt som ställs mot varandra, organisatoriska val. Det handlar inte om något familjegräl, som i efterhand tillåter att gårdagens offer ställs ut som bevis på en ”kommunistisk pluralism”, som förenar offer med bödlar. En noggrann genomgång av vad som hände när, tillåter på så sätt, för att citera Guefter, ”det historiska samvetet att tränga in i det politiska fältet”.

En ”brådmogen” revolution?

Alltsedan Sovjetunionens fall har en tes åter vunnit i styrka: den att revolutionen från första början skulle ha varit ett dödsdömt äventyr, eftersom den kom för tidigt. Det är den tes som Henri Weber försvarar i en debattartikel i Le Monde (den 14 november 1997). Den har sitt ursprung långt tillbaka i tiden, i de ryska mensjevikernas anföranden och i Kautskys analyser, redan 1921: mycket blod, tårar och ruiner, skriver han då, skulle ha kunnat sparas, ”om bolsjevikerna hade besuttit det mensjevikiska sinnet för automatisk begränsning till vad som går att uppnå; i detta visar sig mästaren”.

Formuleringen är avslöjande. Kautsky polemiserar mot idén om ett förtruppsparti men tänker sig gärna ett parti av pedagogiska lärare, som undervisar och som är kapabelt att efter eget gottfinnande reglera Historiens gång och tempo. Som om inte striderna och revolutionerna också hade sin egen logik. Om man vill automatiskt begränsa dem, när de dyker upp, har man snart hamnat på den etablerade ordningens sida. Då handlar det inte längre om att ”automatiskt begränsa” partiets syften utan helt enkelt om att begränsa massornas strävanden. I denna mening har socialdemokraterna, som Ebert och Noske, när de mördade Rosa Luxemburg och krossade arbetarråden i Tyskland gjort sig kända som virtuoser i ”automatisk begränsning”.

Maktövertagandet i oktober 1917 var ett resultat av de liberala borgarnas och reformisternas oförmåga sedan februari att presentera ett svar på samhällets och statens kris. På frågan: ”Fanns det något val 1917?” tycks Michail Guefters svar mer rikt och övertygande än tesen om ”brådmognaden”; ”Frågan är mycket viktig. Efter att ha tänkt mycket på detta problem, kan jag tillåta mig ett kategoriskt svar: det fanns inget val. Det som då åstadkoms var det enda alternativet till lösning, som stod emot en oändligt mycket blodigare omdaning, ett samman- brott utan allt förnuft. Valet kom senare. Ett val som inte handlade om hur samhället skulle styras, om vilken väg historien skulle slå in på, utan om olika alternativ inom samma huvudfåra.”

Historiens vägskäl

Dessa vägskäl, dessa vägval, har faktiskt fortsatt att infinna sig och att ge upphov till olika och motsägelsefulla svar: 1923 inför den tyska revolutionen, inför NEP och den ekonomiska politiken, tvångskollektiviseringen, om industrialiseringen och formerna för den ekonomiska planeringen, om demokratin i landet och i partiet, om fascismens uppsving, om kriget i Spanien, om den tysk-sovjetiska pakten. På var och en av dessa prövningar drabbade olika förslag, program och målsättningar samman; visade på andra möjliga val och inriktningar.

I själva verket leder tesen om en för tidig revolution oundvikligen till föreställningen om en välordnad historiegång, reglerad, som ett urverk, där allt kommer i sin tid, precis i rätt tid. Tesen landar i plattityderna hos en strikt historisk determinism, som så ofta har förebråtts marxisterna. Den eliminerar helt enkelt det faktum att historien inte skapar sitt eget öde, att den är full av händelser, som öppnar en solfjäder av möjligheter, inte alla förvisso, men avgjort en horisont av olika möjligheter.

När man i dag läser författarna till Kommunismens svarta bok, får man intrycket att bolsjevikerna, när oktoberkuppen väl hade lyckats, till varje pris skulle ha klamrat sig fast vid makten. Då glömmer man att de aldrig har tänkt den ryska revolutionen som ett enstaka äventyr utan som steget i en revolution som skulle omfatta Europa och världen. Om Lenin, säger man, dansade i snön den 73:e dagen efter maktövertagandet, så är det för att han till en början inte hoppades sitta kvar längre än Pariskommunen. Revolutionens framtid berodde i hans ögon på dess utvidgning på europeisk nivå och särskilt i Tyskland. De omvälvningar som mellan 1918 och 1923 skakade Tyskland, Italien, Österrike, Ungern, tyder på en verklig europeisk kris. Den tyska revolutionens och det spanska inbördeskrigets misslyckande, den kinesiska revolutionens utveckling, fascismens seger i Italien och i Tyskland var inte nedtecknade i förväg. De ryska revolutionärerna är trots allt inte ansvariga för de franska socialdemokraternas abdikation och feghet.

Från och med 1923 blev det tydligt att de inte längre kunde påräkna en utvidgning av revolutionen i Europa på kort sikt. En radikal omorientering var nödvändig. Den stod på spel i konfrontationen mellan teserna om ”socialism i ett enda land” och de om ”den permanenta revolutionen”, som slet sönder partiet i mitten på 20-talet.

Utan att ifrågasätta legitimiteten i början av den ryska revolutionen anser dock somliga att den vilade på en felaktig förutsägelse i en omöjlig vadslagning. Det var dock inte fråga om någon spådom utan om en inriktning som syftade till att undanröja orsakerna till kriget genom att kullkasta det system som hade givit upphov till det. Chockvågen efter kriget har bekräftats, från 1918 till 1923. Efter den tyska revolutionens misslyckande stabiliserades i gengäld situationen. Vad skulle man då göra? Försöka vinna tid utan några illusioner om att kunna ”bygga upp socialismen i ett land”, ett land som dessutom är ödelagt? Det var ämnet för diskussionerna och striderna under 20-talet. Det var frågans hela politiska dimension, den springande punkten. På det ekonomiska och sociala planet innebar NEP en del i svaret, men för att tillämpa den skulle det ha behövts en personal med annan kultur än den som formats av krigskommunismens summariska metoder. På det politiska planet skulle det ha behövts en demokratisk inriktning, som eftersträvat majoritetsstyre, med den sovjetiska pluralismen uttryckt i val. På det internationella planet skulle det ha krävts en internationalistisk politik, som inte underställde de olika kommunistiska partierna och deras politik den sovjetiska statens intressen. Dessa val har åtminstone delvis funnits. De hade inte haft formen av fredliga diskussioner utan av skoningslösa konfrontationer.

Revolutioner som inte blev

De besegrade i dessa strider hade inte fel. Om man för revolutionernas makabra räkenskaper, uppskattar man med större svårighet kostnaden för de revolutioner som gått i stöpet eller krossats: den tyska icke-revolutionen 1918-1923 och den besegrade spanska revolutionen 1937 är inte utan samband med nazismens seger och andra världskrigets katastrofer.

För att fastställa det verkliga ansvaret är det den tråd man måste ta upp och undersöka på nytt. Att helt enkelt tala om en för tidig revolution är däremot detsamma som att förkunna en dom från en historisk domstol i stället för att ta tag i konfliktens och politikens inneboende logik, som konfronterades där. För nederlag är inte bättre bevis på misstag än segrar är bevis på sanningen:

”Om framgång ansågs betyda oskuld; om framgången utgjorde en lockelse ända in i eftervärlden och belade oskulden med kedjor; om denna förledda eftervärld, framtida slav uppkommen ur ett förslavat förflutet, blev medbrottsling till vem som helst som hade segrat, var skulle rätten vara, var skulle uppoffringarnas belöning vara? Det goda och det onda vore inte mer än relativt, varje moral skulle utplånas av mänskliga handlingar.”

Trots att det inte existerar något sådant som en slutgiltig bedömning av historien, är det angeläget att en möjlig historieutvecklig steg för steg skisseras före varje viktigt val, varje viktig skiljeväg. Det är det som gör det förgångna begripligt och gör att vi kan dra lärdomar för framtiden.

Det som under tio dagar skakade världen kan inte utplånas. Löftet om humanitet, mång- sidighet, frigörelse, som kom i dagen under händelsens första glöd är ”alltför intrasslat i mänsklighetens intressen” för att det ska kunna glömmas bort. Som vårdare av och ansvariga för ett arv som konformismen nu hotar, har vi uppgiften att skapa de omständigheter där arvet kan återfå sin rätta plats.

Daniel Bensaïd 1998

Översättning: Inger Hassler

Ursprungligen publicerad i Lenin massmödareMoteld nr 1, 1999

Daniel Bensaïd var lektor i filosofi vid l’Université de Paris VIII (Saint-Denis). Han var en av ledarna för upproret i Paris i maj 1968 och satt under lång tid i ledningen för Ligue Communiste Révolutionnaire (LCR), fransk sektion av Fjärde Internationalen. LCR är numera en del av partiet NPA.

KFML: s omvälvning av historien

Inledning av Kenth-Åke Andersson. Artikeln publicerades för första gången i Revolutionär information nr 1 år 1969.

Under de senaste åren har det skett en stadig radikalisering i Sverige. Från ett totalt nolläge i början av 60-talet har det nu växt fram en vänsterrörelse som visar kampvillighet och mili­­tans. Den teoretiska debatten sjuder och klasskampen, som många förr trodde inte existerade i Sverige skärps alltmer. Orsaken till denna radikalisering kan vi inte gå in på i denna artikel, men låt oss bara kort erinra om Vietnamrörelsen, den ökade medvetenheten om den världsomspännande imperialismens härjningar i de icke-europeiska länderna, den kubanska och den kinesiska revolutionens exempel, majrevolutionen i Frankrike och det revolutionära uppvaknandet i Västeuropa och USA.

Ett genomgående drag i den europeiska vänstern är ett återknytande till ett revolutionärt förflutet. Man gör nu definitivt upp räkningen med de olika opportunistiska riktningar som dominerat arbetarrörelsens långa historia. I denna process ryker både socialdemokratin, anarkismen och stalinismen med. I stället återväcks ett revolutionärt tänkande, som under de senaste decennierna inte kunnat göra sig gällande på grund av trycket från de opportunistiska arbetarledningarna och den revolutionära stiltjen. Man går tillbaka till Oktoberrevolutionens källor, till Lenin och Trotskij, till Vänsteroppositionen, till Tredje Internationalens verksamhet under åren 1919-23.

Detta uppsökande av traditionen innebär inte på något sätt en akademisk inriktad tendens, utan är tvärtom ett arbete för att skapa framtiden, för att slipa de teoretiska vapnen för de kommande europeiska revolutionen. Man söker inte efter citatsamlingar utan efter rådgivare. Denna process menar vi är nödvändig men den är inte lätt. Fyrtio år av stalinism och socialdemokrati har inne­burit att det revolutionära tänkandet deformerats och att den vetenskapliga socialismen degrade­rats till religion och slapp frasradikalism. Särskilt i Sverige har SKP/VPK och SAP skapat en teoretisk hegemoni, som försvårar det revolutionära arbetet. Denna måste brytas sönder, för att vägen till revolutionen skall bli klar. I Sverige har det aldrig funnits ett revolu­tionärt parti, aldrig funnits en revolutionär tradition (utom vissa smärre undantag), och det är på tiden att detta skapas nu. Den nuvarande politiska situationen i Sverige med det starka intresset för socialism kan bli en utmärkt smedja för att smida detta revolutionära vapen.

I denna process bryter sig olika tendenser mot varandra; hela spektrum mellan vänstersocial­demokrati till anarkism finns representerade. De flesta av dessa riktningar kommer att innebära svåra bakslag för den revolutionära vänstern, andra kommer att bli etapper på vägen för att bygga ett revolutionärt parti och skapa en revolutionär teori. VPK är numera helt ute ur leken; rebellrörelsen kom och gick; VUF representerar en lekstuga för det mesta. KFML är den organisation som visat den största envetenheten och ihärdigheten. Dess linje i Vietnamfrågan utgör ett ovärderligt bidrag till det fortsatta revolutionära arbetet; här har den effektivt lyckats rensa ut de opportunistiska riktningarna som representerades av SAP, VPK, Vietnam-kommittén etc. Detta är dess goda sida. Men den har samtidigt aldrig lyckats ta sig ur den stalinistiska omfamningen, tvärtom har den visat tendenser att sjunka allt djupare ned i en stalinistiska teorin och praktiken. Den visar redan förfallstendenser och en stadig förgubbning. KFML har spelat ut sin roll i den revolutionära processen.

Läs hela dokumentet (som pdf finns det här)

Inledning till KFML: s omvälvning av historien

Inledning av Martin Fahlgren från Marxistarkiv.se

Läs hela dokumentet (som pdf finns det här)

”KFML:s omvälvning av historien” skrev Kenth-Åke Andersson 1969, som ett svar på två artiklar som publicerats i KFml:s veckotidning Gnistan. Artikeln publicerades för första gången i Revolutionär information nr 1.

”KFML:s omvälvning…” är en riktig ”klassiker”, som K-Å kommenterar utförligt i sin ”Inledning” till ”Lögnens renässans”, men själva artikeln har inte funnits tillgänglig på mycket länge. Den förtjänar dock att ges ut på nytt.

I ”KFML:s omvälvning…” krossar K-Å fullständigt Gnistans första valhänta försök att lite mer utförligt ”avslöja” Trotskij och trotskismen och i så motto är den verkligen en milstolpe – för första gången kunde den unga trotskistiska rörelsen i Sverige fullständigt klä av sina stalinistiska motståndare.

Jag själv var maoist vid den tidpunkten och jag minns att jag blev skakad då jag läste K-Å:s artikel – och förmodligen spelade den också en viktig roll för min senare politiska utveckling, som slutade med att jag bröt med maoismen och stalinismen, men jag har också en annan lite mer speciell ”personlig” relation till artikeln som jag nu ska avslöja.

Vid tiden för publiceringen av Gnistan-artiklarna och K-Å:s svar var jag ordinarie ledamot i VUF:s (VUF =Vänsterns Ungdomsförbund) förbundsstyrelse. Jag fick i uppdrag att titta på denna Gnistan-affär och eventuellt skriva en artikel om det hela till VUF:s tidning Stormklockan. Jag försökte göra det grundligt och skaffade också det bakgrundsmaterial som Gnistan hade använt (bl a Dmitrievskys ”Stalinbiografi”). Jag fick en mindre chock, det visade sig att K-Å:s påstående att Gnistan använt sig av en högerextremistisk rysk nationalist, antisemit och fascist, för att slå mot Trotskij och trotskismen var korrekt. (1) Och det riktigt bedrövliga var att det också framgick tydligt om man bara läste Dmitrievsky-boken och använde hjärnan. I en osig­nerad Stormklockan-artikel (”KFml behandlar trotskismen”) klargjorde jag detta, samtidigt som jag försökte försvara en antitrotskistisk hållning (VUF, och jag själv var ju maoister). Att få kritisera KFml:s och Gnistans klantighet i denna affär var också ganska tillfredsställande, det ska villigt erkännas: KFml hade länge haft en fientlig attityd mot VUF, som ständigt kritiserades för att vara ”revisionistiskt”, sabotera Vietnam-arbetet osv – att kunna ge igen lite kändes därför fint.

Det kan vara intressant att citera vad K-Å skriver om Stormklockan-artikeln i sin ”Lögnens renässans”:

Men även om KFML drog sig tillbaka i skamvrån och molteg, fanns det andra som ansåg att de borde tala på deras vägnar. Det var Vänsterns Ungdomsförbund (VUF) som just då befann sig i rutschning från Vpk till KFML och som i mitten av 1970 skulle splittras. Den ledande fraktion, som sedermera skulle bilda Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK), dominerade nu över VUF:s tidskrift ”Stormklockan”. De hade redan utvecklat ett präktigt lillebrorskomplex gentemot KFML, men sam­tidigt bevarat en viss naiv ärlighet. De tog upp frågan om Gnistans artikel i nr 4/5 1970 av Storm­klockan. De tvingades ge oss rätt i att artikeln i Gnistan varit ”fylld av osanningar och felaktigheter”, samtidigt som de dock förklarade att de var helt överens med KFML om nödvändigheten att bekämpa de ”trotskistiska avvikelserna”. Men hur kunde Gnistan publicera en sådan artikel? Stormklockan kan inte låta bli att ställa sig den frågan. Efter mycket grubbel kommer man fram till att det fanns fyra ”rimliga förklaringar till att Gnistan tar fascistisk historieskrivning i sin tjänst”. De fyra förklaringar som är rimliga för stalinisterna på Stormklockan är mycket avslöjande för deras sätt att tänka. De kan vara värda att återge här:

1) SÅ (artikelförfattaren) har blivit lurad av en trotskist som ’hjälpt’ honom med artikeln.

2) SÅ är trotskistisk agent i KFml och motarbetar den marxist-leninistiska rörelsen genom att förse trotskisterna med ’ammunition’.

3) SÅ har ytterst bristfälliga kunskaper i marxism-leninismen och läst Dmitrievsky utan att reagera mot felaktigheterna.

4) SÅ har haft mycket bråttom med artikeln, och har därför bara läst delar av ’Stalinbiografin’.

(Obs! Detta är ett ordagrant återgivande av Stormklockan; så här står det faktiskt! )

Observera här hur frågan om ”rimliga förklaringar” reduceras till rent konspiratoriska motiv eller till funderingar om artikelförfattarens kunskapsnivå. Ingenstans ställer sig MLK/VUF frågan hur artikeln kunde läsas av en hel redaktion, som tillika var en självutnämnd ”arbetarklassens förtrupp” och som vid den tiden innehöll så tunga namn som Nils Holmberg, utan att någon reagerade och tyckte att artikeln var konstig.

K-Å kritiserar här (med all rätt) de fyra punkterna (”konspiratoriska motiv”), fast om sanningen ska fram så var inte dessa punkter så allvarligt menade (i synnerhet inte de två första), utan de var mer tänkta som ett sätt att ”driva” med herr Åkervall och KFml och få dem att reagera och förklara sig (vilket de givetvis aldrig gjorde). Jag fattade givetvis redan vid den tidpunkten att den verkliga orsaken helt enkelt var att SÅ ville skriva något riktigt snaskigt om Trotskij och då var beredd att tillgripa vad som helst som kunde passa, ju snaskigare desto bättre. SÅ fick tag i Dmitrievsky-boken, som innehöll material av den sort som han ville ha. Och även Gnistan-redaktionen tyckte att detta var en riktig ”bredsida” mot trotskismen och svalde det hela med hull och hår utan att reflektera. Att det gick så smärtfritt beror givetvis även på dåliga kunskaper, dvs de 2 sista Stormklockan-punkterna innehåller nog en stor dos sanning. (2) Det där med källkritik, det har f ö stalinister aldrig varit bra på.

Jag lärde senare känna Kenth-Åke väl och jag minns att han ”gillade” Stormklockan-artikeln som ett exempel på hur maoister och stalinister gärna ser konspirationer här och där i stället för att närma sig problem på ett marxistiskt vis. Jag tror mig minnas att jag talade om för honom att jag var ansvarig för artikeln, men jag är inte säker.

OBS: Båda de ovan omtalade artiklarna (från Gnistan och Stormklockan) finns med som bilagor i denna artikelsamling.

Andra reaktioner på Gnistan-artikeln

Gnistan-artikeln och K-Å:s svar fick genklang i större delen av den dåvarande ”avgrunds­vänstern”.

I första numret av den teoretiska tidskriften Kommunist sammanfattar den nybildade vänster­organisationen Förbundet Kommunist (FK) sina erfarenheter ”av kampen i VUF-MLK”, presenterar sin politiska plattform, samt preciserar sin kritik av de mao-stalinistiska organisationerna KFml och MLK. I ett avsnitt som rör deras teoretiska oförmåga används Dmitrevsky-historien som ett belysande exempel:

Oförmögen att gå i teoretisk närkamp med den trotskistiska rörelsen, griper Gnistan istället alla ideologiska tillhyggen den kan få tag på (t o m det trubbiga vapen den ökände fascisten Dmitrevsky kan erbjuda) för att slå ner den.

KFml fortsatte dock att tiga om affären, tills hösten 1970, då KFml splittrades och artikel­författaren Sigge Åkervall gick över till KFMLr. Nu var det fritt fram för att ta avstånd från artikeln. Detta skedde via Kurt Wickmans och Lars Gustafssons (WG) bok Marxism eller trotskism?, som var ett nytt och mer omfattande, men åter ett misslyckat försök att göra upp med trotskismen (Kenth-Åke Andersson smulade sönder deras bok i Lögnens renässans, ett specialnummer av den teoretiska tidskriften Fjärde Internationalen)).

I Marxism eller trotskism? förklarade paret Wickman-Gustafsson:

I en artikel med titeln ”Sanningen om Lenins testamente” gick Sigge Åkervall (numera Central­kommittéledamot i ”(r)”) i Gnistan till attack mot trotskisterna med hjälp av minst tvivelaktiga källor och med en arsenal av vulgärpsykologiska argument. (WG, s. 247).

Således får personen Sigge Åkervall skulden för klavertrampet – Gnistans redaktion däremot, som givetvis också har ett ansvar för det hela (man tog ju med artikeln), kritiseras inte.

Någon ”självkritik” från Sigge Åkervall (som för länge sedan lämnat den ”revolutionära rörelsen”) har vi aldrig fått se, och vi lär knappast heller få någon.

Martin Fahlgren i september 2006

Noter

(1) Dmitrievskys ideologi, som är ett hopkok av fascism, antisemitism, storrysk nationalism, Stalin-beundran m m, borde passa ganska väl för de moderna ryska nazister som kallar signationalbolsjeviker. Men vad vet jag, de kanske redan har ”upptäckt” Dmitrievsky. National­bolsjeviker, inspirerade av de ryska förebilderna, finns f ö även i Sverige. RKU (”Revolutionär kommunistisk ungdom”, Kommunistiska partiets ungdomsförbund) hemsöktes för några år sedan av denna slags ohyra. Förmodligen var det ”r-arnas” positiva syn på Stalin som fick dessa att känna sig hemma – men när deras rasistiska budskap blev känt sparkades de ur RKU.

(2) Om vi fortsätter att driva lite med det hela så skulle ju vi kunna komplettera de 4:a punkterna med ytterligare en: (5) SÅ är en nazistisk agent i KFml….

Läs hela dokumentet (som pdf finns det här)

Lögnens renässans

Lögnens renässans – ett svar till KFML:s bok ”Marxism eller trotskism”

Från tidskriften Fjärde Internationalen nr 7-8/1972

Detta digra nummer av Fjärde Internationalen (FI) har kommit att bryta mot vår tidsplanering. något som vi helt och hållet måste skylla på Wickman/Gustafsson. Detta eftersom det i början var omöjligt att fatta hur mycket gammal politisk bråte de lyckats dra samman till sin »slutgiltiga uppgörelse med trotskismen. Så gott som varje lögn i deras bok bygger på en annan lögn, som i sin tur kan härledas ur ännu en. Det går inte att läka en varböld genom att skrapa bort varet. Vad som krävs är ett djupt rakbladssnitt som kommer åt infektionen. Det går inte heller att övertyga en stalinist genom att belägga en eller annan lögn. Varje sådant försök trollas bort i huvudet hos dessa med hjälp av deras metafysiska formler om att allt har två sidor. Källforskningen har därför blivit mer omfattande och tidsödande än vi kunnat ana. Det är detta som tagit tid.

Det bör också påpekas att detta nummer av FI avviker från den karaktär på tidskriften som tidigare planerats, men vi såg det som angeläget att ge ut detta svar (som motsvarar en bok om ca 300 sidor) på ett lättil­gängligt och billigt sätt.

Om Moskvarättegångarna

Om Moskvarättegångarna (som pdf)

Inledning av Martin Fahlgren från Marxistarkiv.se

Kenth-Åke Anderssons klassiska Lögnens renässans skrevs som ett svar på mao-stalinisterna Kurt Wickman och Lars Gustafssons (WG) bok Marxism eller trotskism, utgiven 1972 på dåvarande KFml:s bokförlag oktober (se not nedan). Lögnens renässans bestod av flera delar som tog itu med olika aspekter av WG:s lögner om trotskismen och den kommunistiska rörelsens historia. Den del som här följer handlar om de s k Moskvarättegångarna.

KÅA:s redogörelse och analys står sig fortfarande utmärkt, även om det har kommit fram mycket mer dokumentariskt material sedan Sovjetunionens fall. Idag är en hel del av de sovjetiska arkiven öppna för forskning (dock inte säkerhetspolisens arkiv, som bara delvis är tillgängliga) och numera finns därför ofta primärkällor för uppgifter som man tidigare var tvungen att hämta från andrahandskällor (avhoppare, ”kremlologer”, borgerliga historiker osv), helt enkelt för att det inte fanns annat. Exempelvis använder KÅA ganska mycket av f d brittiske kommunisten, sedermera antikommunistiske historikern Robert Conquests bok Den stora terrorn, som i sin tur använder sig mycket av andrahandskällor. KÅA använder t ex Conquests siffror för ”den stora terrorns” omfattning, som Conquest fått fram just via andrahandskällor och beräkningar som bl a bygger på befolkningsstatistik och som därför också är osäkra. Numera har man via sovjetarkiven fått fram mer fakta om detta, fast även dessa fakta är fortfarande ofullständiga – det är f ö osannolikt att man någonsin kommer att få fram hela sanningen, eftersom allt finns troligen inte ens dokumenterat, delar av arkiven kan vara förstörda osv och allt är heller inte okontroversiellt – men otvivelaktigt så ger tillgången till sovjetarkiven möjligheter att tränga djupare in i hemligheterna bakom 30-talets omfattande utrensningar i Sovjetunionen.

Som redan påpekats så står sig KÅA:s artikel om Moskvarättegångarna fortfarande mycket bra, men jag har inte kunnat motstå frestelsen att lite här och var lägga in kommentarer som bygger på nya fakta, bl a när det gäller utrensningarnas omfattning m m. Dessa tillägg är skrivna inom hakparenteser, dvs [], och är signerade med MF.

Kompletterande dokumentation (bl a hela det stenografiska protokollet från 1936 års Moskvaprocess och anklagelseakterna från de två övriga), samt flera artiklar som bygger på nya källor (bl a om Bucharin) finns publicerade på denna webbplats.

Martin Fahlgren 6/8-06

Not

Kurt Wickman och Lars Gustafsson har för länge sedan lämnat den ”revolutionära rörelsen”. Båda är numera borgare, Wickman t o m något av en nyliberal ideolog som medverkat regelbundet på Svenska Dagbladets ledarsida och givit ut flera böcker på bokförlaget Timbro (Timbro är en ”marknadsliberal tankesmedja”, som finansieras av arbetsgivarorganisationen ”Svenskt Näringsliv” tillsammans med ”Näringslivets Fond”).

Läs hela: Om Moskvarättegångarna (som pdf)

Söndrade vi stå enade vi falla

En skrift om KFMLr:s (idag Kommunistiska Partiet) teori och politik av Martin Fahlgren.

Förord

Under det senaste året har KFMLr och dess svans på allvar börjat ta upp ”kampen mot trotskismen”. Vi är givetvis tacksamma över denna uppmärksamhet, eftersom den visar att även r-blocket nu insett, att Fjärde Internationalen är på frammarsch och detta inte bara i resten av världen, utan också i Sverige.

Det finns dock vissa särdrag hos r:s antitrotskistiska kampanj. Ett sådant är att KFMLr självt åstadkommit förhållandevis litet i denna. I stället har SKU(ml) och SKS(ml) fått bära huvudansvaret för kampanjens genomförande. På detta sätt hoppas KFMLr slå två flugor i en smäll.
För det första slipper moderorganisationen stå för de värsta klavertrampen som begås av ungdomsorganisationen och studentsekten i de fåfänga försöken att ”teoretiskt” slå ned trotskismen. KFMLr självt kan därmed (hoppas det) stå vid sidan och iaktta vilka argument som biter bäst, medan man själv slipper dra nitarna.

För det andra ingår det också i KFMLr:s taktik att försöka upprätthålla den bild det försökt bibringa sina medlemmar och sympatisörer, att trotskismen uteslutande skulle vara ett ”fenomen” bland studerande ungdom. Denna attityd kommer att orsaka mycket obehagliga överraskningar för KFMLr :s kader.

De angrepp, som r-blocket riktat mot trotskismen kan indelas i tre huvudgrupper: l) trotskismens teoretiska grundvalar 2) trotskismens historiska roll och 3) RMF:s ”aktuella politik”.

Denna pamflett har lämnat r-blockets försök att ”göra upp med” trotskismens teoretiska grundvalar åt sidan (det gäller t.ex. dess kritik mot teorin om den permanenta revolutionen). Dessa frågor har vi behandlat i andra sammanhang och vi kommer att återkomma till dem.

Pamfletten behandlar inte heller försöken att avslöja trotskismens ”kontrarevolutionära historiska roll”. När det gäller detta är det dock inte utan en viss tillfredsställelse, som vi konstaterar att en viss nyttig respekt för trotskismen börjat sprida sig bland ledande element i r-blocket. Eller hur ska man annars tolka följande ”varningsord” till SKU(ml):s medlemmar från en av författarna till boken ”Marxism eller trotskism” (Se Fjärde Internationalen nr 7-8/72), Lars Gustafsson:

Dagens svenska trotskister lever till 90% på sin historiska kritik av ”stalinismen”, . . . Det är deras ”starka” sida. Att här ge sig in på debatter utan att vara väl insatt i sakförhållandena i ganska stor detalj, det kan bara skada saken. (SKUml-stencilen Trotskismens historia – aktuell politik)

Lars Gustafsson vet vad han talar om. Han har lärt av de tidigare försöken att bekämpa trotskismen med stalinistiska lögner. Varje gång har lögnerna slagit tillbaka mot upphovsmännen. Därför försöker Lars G få SKU(ml):s medlemmar att undvika diskussioner med trotskister om den revolutionära rörelsens historia. Vi förstår honom!

Vi ska dock inte i detta sammanhang plåga LG och hans kumpaner med att avslöja deras skamliga förfalskningar av den revolutionära rörelsens historia. I stället har vi valt att i denna pamflett skriven av en kamrat i förbundet syna några av r-blockets försök att ”göra upp med RMF:s aktuella politik”, samt KFMLr:s egen ”aktuella politik”.

Syftet är inte att göra en ”total uppgörelse” med r-blocket. Den mer blygsamma målsättningen har varit att avslöja karaktären av KFMLr:s ”politiska” metoder och tänkande. Vi hoppas att pamfletten lyckas prestera tillräckligt för att uppnå detta mål.

RMF:s politiska byrå januari 1974

Läs hela skriftenRött Forum nr 9, 1974.